Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

1

Nr 104

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder
för upprustning av universitet och högskolor; given
Stockholms slott den 14 mars 1958.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

För upprustning av universitet och högskolor framlägges i propositionen
en rad förslag på grundval av 1955 års universitetsutrednings betänkande
om den akademiska undervisningen och om forskarrekryteringen (SOU
1957:24).

En genomgripande reformering förordas beträffande den akademiska undervisningen,
främst vid de filosofiska fakulteterna. I undervisningen bör
mera allmänt tillämpas en ordning med successiva kurser, och i varje fall
i de större ämnena bör undervisningen läggas upp så, att studierna om möjligt
kan påbörjas vid början av både höst- och vårterminerna. De nuvarande
undervisningsformerna — föreläsningar, seminarie-, laborations- och
lelctionsundervisning — bör kompletteras med olika former för handledning,
gruppvis och enskilt.

I syfte att ställa de filosofiska fakulteternas lärarresurser i en fast relation
till det ökande studentantalet föreslås, att ett system med s. k. organisationsplaner
— innefattande föreskrifter om antalet undervisningstimmar
per student, undervisningsgruppernas storlek samt lärarstabens sammansättning
och utnyttjande för olika undervisningsmoment — skall läggas till
grund för undervisningsresursernas dimensionering. Normer och riktlinjer
framläggs för utformningen av organisationsplaner för såväl hög- som lågstadiet
med angivande av kostnadsramar för tvåbetygsundervisningen inom
ett antal ämnesgrupper. Vissa riktpunkter förordas för en fortlöpande bedömning
av undervisningens effektivitet, sedan nya betingelser skapats
genom systemet med organisationsplaner.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 101+

2

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104. år 1958

Bland annat för åstadkommande av en förbättrad kontinuitet i den akademiska
undervisningen föreslås den nuvarande lärarstaben vid de filosofiska
fakulteterna utökad med en ny typ av ordinarie befattningshavare,
benämnda universitetslektorer, med undervisning som huvudsaklig uppgift.
Beträffande lärarorganisationen förordas i övrigt bland annat, att sju befattningar
som laborator (motsvarande) skall omvandlas till professurer,
att befattningarna som biträdande lärare skall inrättas såsom extra ordinarie
tjänster samt att assistenter och amanuenser skall beredas förbättrade
anställnings- och avlönings villkor.

I propositionen föreslås vidare ett väsentligt ökat stöd åt forskarrekryteringen.
Sålunda förordas en betydande ökning av antalet doktorand- och
licentiandstipendier, nämligen för doktorandstipendiernas del en ökning
från 218 till 385 och för licentiandstipendiernas del från 199 till 480. Av
dessa skall 46 doktorand- och 75 licentiandstipendier utgöra en rörlig reserv
att av universitetskanslern alltefter behov fördelas på fakulteter och högskolor.
Ökningen av antalet stipendier bör ske i två etapper med lika fördelning
på budgetåren 1958/59 och 1959/60. Beträffande stipendiebeloppen
föreslås en betydande uppräkning, nämligen för doktorandstipendium från
6 000 till 8 000 kronor och för licentiandstipendium från 3 000 till 5 500
kronor.

För att i övrigt förstärka stödet åt ograduerade forskare föreslås en delvis
helt ny form för främjande av deras vetenskapliga verksamhet, nämligen
genom anvisande av särskilda forskningsanslag, som skall fördelas av
universiteten och högskolorna själva. Vidare förordas en väsentlig uppräkning
av universitetens, karolinska institutets och Stockholms högskolas
anslag till nyanskaffning av apparater m. m., uppdelad på två etapper med
lika fördelning på budgetåren 1958/59 och 1959/60.

I propositionen äskas för nästa budgetår anslag under åttonde huvudtiteln
med sammanlagt 12 731 000 kronor, vilket i jämförelse med motsvarande
medelsanvisningar på innevarande budgetårs riksstat innebär en
ökning med 6 115 000 kronor. I sistnämnda belopp ingår, förutom ökad
medelsanvisning för förstärkning av undervisningsresurserna utöver vad
som föreslagits i årets statsverksproposition, bland annat ett belopp av
165 000 kronor för viss ny form av handledning, ett belopp av 155 000 kronor
för möjliggörande av en utökning av undervisningsnämndernas verksamhet,
en höjning med 2 306 000 kronor av anslagen till doktorand- och
licentiandstipendier, en ökning med 1 879 000 kronor av anslagsmedlen till
ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet samt en höjning med
530 000 kronor av apparatanslagen.

I anslutning till den förordade ökningen av antalet doktorand- och licentiandstipendier
samt höjningen av stipendiebeloppen kommer i särskilda
propositioner att äskas härför erforderliga medel såvitt gäller vissa högskolor
inom jordbruks- och handelsdepartementens verksamhetsområden.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 104 År 1958

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler —
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om
vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor och anför därvid
följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under bilagan åttonde
huvudtiteln, punkten 73, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1958/59 till Vissa åtgärder för upprustning
av universitet och högskolor beräkna ett anslag av 12 800 000 kronor.
Sedan detta ärende numera färdigberetts, får jag ånyo anmäla detsamma.

I. Inledning

Den upprustning av universiteten, som efter förslag av ett flertal utredningar
och kommittéer skedde under åren närmast efter det andra världskrigets
slut, fick en betydande omfattning och innebar utan tvivel en verklig
förstärkning av såväl universitetens forskningsresurser som deras undervisningskapacitet.
Men de olika förslag, som under dessa år framlades och även
i stor utsträckning genomfördes vid de äldre universiteten, tog i första hand
sikte på att anpassa universitets- och högskoleorganisationen till det då
aktuella läget. Det redan då starkt ökade studentantalet och den nya internationella
given i synnerhet inom den naturvetenskapliga och medicinska
forskningen samt på teknikens områden krävde en allmän upprustning i
fråga om personal, materiel och institutioner. Förslag till en mera långsiktig
planering framlades däremot icke. Även om icke oväsentliga förstärkningar
av universitetens och högskolornas resurser genomförts under senare år, är
och blir än mer situationen på grund av den fortgående starka ökningen av
studentantalet och den mycket kraftiga tillströmning av studerande till
de högre läroanstalterna, som är att emotse i mitten av 1960-talet, sådan
att praktiskt taget hela ramen för den högre undervisningen håller på att bli
för trång.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Med hänsyn härtill och då detta förhållande även påtalats av de akademiska
myndigheterna och i riksdagen samt av Sveriges förenade studentkårer
tillkallades, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, den 30 juni
1955 fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
universitetens och högskolornas uppgifter och behov.

Till utredningens ordförande utsågs jag, då statssekreterare i ecklesiastikdepartementet,
och till ledamöter professorn vid universitetet i Lund Karl
Sune Detlof Bergström, f. d. regeringsrådet Henning Daniel Fransén, rektorn
vid universitetet i Uppsala, professorn därstädes Torgny Segerstedt samt
professorn vid Stockholms högskola Sven Ingvar Svennilson. Utredningen
antog benämningen 1955 års universitetsutredning.

Den 21 november 1957 beslöt jag frånträda uppdraget som utredningens
ordförande samt uppdraga åt ledamoten Segerstedt att såsom ordförande
leda utredningens arbete. Vidare utsåg jag till ledamot av utredningen dess
sekreterare, numera byråchefen i ecklesiastikdepartementet Sven Torsten
Moberg.

I sina direktiv för utredningen anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Persson, bland annat:

Tidpunkten torde nu vara inne att låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
prövning av universitetens och högskolornas uppgifter och behov
i det moderna samhället. I första hand måste det därvid bli fråga om en
långsiktig planering av de högre läroanstalternas fortsatta utbyggnad. Det
synes mig nödvändigt att nu angripa frågan om universitetens och högskolornas
ställning i dagens och morgondagens samhälle i hela dess vidd. Den
utredning, som jag sålunda förordar, bör verkställas av särskilt tillkallade
sakkunniga. Med hänsyn till utredningens omfattning och svårighetsgrad
bör dessa sakkunnigas arbete bedrivas mycket fritt. Jag vill emellertid i det
följande påpeka vissa f rågekomplex, som bör bli föremål för undersökning
och prövning, samt göra vissa principiella uttalanden rörande utredningsarbetet
på några delar av det stora utredningsfältet.

Jag har i olika sammanhang framhållit, att studentantalet under perioden
1955—1965 kommer att starkt öka samtidigt som ett ständigt stigande behov
av universitets- och högskoleutbildad arbetskraft gör sig gällande. Aktuellt
prognosmaterial ger oss numera en relativt tillförlitlig bild av tillströmningen
till högre skolor, och även studentantalet torde med viss säkerhet
kunna uppskattas. Utan att närmare ingå på det tillgängliga siffermaterialet
vill jag såsom exemplifiering nämna, att man torde böra räkna med en fördubbling
av antalet elever vid gymnasierna under det närmaste decenniet.
År 1954 avlades 5 289 studentexamina. Beräkningar gjorda inom den nu arbetande
realskoleutredningen visar, att det sannolikt blir i runt tal 8 300
studentexamina år 1959. Av 1954 års studentkull gick inte mindre än 52,8
procent eller 2 791 studenter till de filosofiska fakulteterna. Antages de filosofiska
studiebanornas relativa dragningskraft oförändrad, erhålles år 1959
i runt tal 4 400 nyinskrivna enbart i de filosofiska fakulteterna. Medräknas
samtliga fakulteter och högskolor finns det för närvarande omkring 20 000
studenter. Mot bakgrunden av det siffermaterial, som föreligger, samt med
beaktande av de ökande ungdomskullarna, en väntad fortsatt expansion på

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

skolans område och olika rekryteringsfrämjande åtgärder torde man på
1960-talet kunna räkna med ett studentantal på minst 30 000 — omkring
1965 förmodligen betydligt högre.

För samhället är ett dylikt tillskott av kvalificerad arbetskraft ytterst
värdefullt. Men det gäller också att så organisera och rusta upp våra universitet
och högskolor, att de ökade studentkullarna verkligen kan tillvaratagas
och ges den utbildning, som det moderna samhället är i behov av. Arbetsmarknadens
efterfrågesida kommer här in i bilden. Vi har visserligen mot
bakgrunden av den nuvarande bristen på akademiskt utbildad arbetskraft
inom ett flertal arbetsområden en allmän föreställning om ett växande behov
av sådan arbetskraft. Behåller det svenska samhället sitt progressiva drag,
torde knappheten på kvalificerad arbetskraft bli bestående och vår förmåga
att utnyttja våra arbetskraftstillgångar sättas på än hårdare prov. Men det
räcker icke med enbart en allmän föreställning om utvecklingen på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsbilden är nämligen icke entydig inom olika arbetsområden,
även om bristsituationen för närvarande är dominerande. Vid
den av mig förordade utredningen bör de sakkunniga alltså i första hand på
basis av arbetskraftsutredningens material, vilket inom kort torde komma
att redovisas, och i andra hand på grundval av eget prognosmaterial söka
utreda behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom olika yrkesområden.
När det gäller att söka bedöma det framtida behovet av akademiskt
utbildad arbetskraft kommer säkerligen de yrkesområden, vilkas arbetskraft
utbildas vid de filosofiska fakulteterna och de tekniska högskolorna, att
erbjuda de största svårigheterna. För en bedömning av de högre skolornas
lärarbehov torde utredningen komma att ha tillgång till ett relativt tillförlitligt
material. För en uppskattning av de filosofiska fakulteternas erforderliga
utbildningskapacitet måste emellertid hänsyn även tagas till en rad
andra yrkesområdens växande behov av humanistiskt, samhällsvetenskapligt
och naturvetenskapligt utbildad arbetskraft. När det gäller anspråken
på naturvetenskapligt och tekniskt utbildad arbetskraft torde de sakkunniga
även böra uppmärksamma frågan om den faktiska begåvningsreserven
av matematiskt och tekniskt inriktade personer.

De medicinska fakulteterna, karolinska mediko-kirurgiska institutet samt
tandläkarhögskolorna torde icke böra särskilt behandlas av de sakkunniga.
De juridiska och teologiska fakulteterna bör endast behandlas i det större
organisatoriska universitetssammanhanget.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att en av utredningens huvuduppgifter
blir att söka klarlägga hur stor tillströmning av studenter våra universitet
och högskolor kan påräkna under en nu överblickbar framtid samt hur
stort samhällets behov av universitets- och högskoleutbildad arbetskraft
kan väntas bli under samma period. På grundval av sådana överväganden
bör de sakkunniga bedöma universitetens och högskolornas behov av personal,
materiel och institutioner. Det gäller med andra ord att föreslå ramen
för en universitets- och högskoleorganisation, som under det närmaste decenniet
sannolikt måste öka sin utbildningskapacitet i en tidigare icke förutsedd
utsträckning. Jag räknar däremot icke med att det i en långsiktsplan
skall bli möjligt — och det är ur här antydda synpunkter ej heller nödvändigt
— att i detalj i ämne efter ämne framlägga förslag till förstärkningai
av personal, materiel m.m. De sakkunniga torde i stället böra föreslå allmänna
regler och riktlinjer för bedömningen av olika ämnesgruppers och
typämnens behov av lärarkrafter och övrig personal, av materielanslag samt

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

av institutionsutrymmen ävensom undervisnings- och forskningsresurser i
övrigt. Härvid torde i synnerhet relationen mellan antalet lärare och elever
på olika stadier ingående böra undersökas under hänsynstagande till såväl
undervisningens krav som de personella och ekonomiska resurser, vilka kan
beräknas stå till förfogande.

Det synes vara överflödigt att särskilt understryka, att rekryteringsbasen
för forskningstjänster och mer kvalificerade undervisningstjänster är
smal. Den vetenskapligt högkvalificerade arbetskraften är och förblir synnerligen
fåtalig, och det skulle vara verklighetsfrämmande att tro, att universitetens
och högskolornas undervisningsproblem kan lösas enbart genom
en utökning av antalet olika tjänster med ett bibehållande av den nuvarande
organisationen. I stället måste enligt min mening personalens arbetsuppgifter
differentieras och specialiseras i större utsträckning än nu med
sikte i första hand på att lätta den många gånger betydande undervisningsoch
examinationsbörda, som åvilar professorerna i vissa ämnen, till allvarligt
förfång för forskningen. De sakkunniga bör därför ägna stor uppmärksamhet
åt frågan om den mest rationella användningen av olika slags lärarkrafter
och särskilt pröva det i den offentliga debatten framförda förslaget
om tillskapandet av en ny typ av fast anställda lärare med undervisning
som dominerande uppgift — närmast motsvarande de nuvarande pedagogiska
universitetslektorerna.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att universitetskanslern föreslagit
en särskild utredning av laboratorernas vid universiteten och vissa
högskolor ställning och uppgifter, ävensom en översyn av gällande föreskrifter
rörande de biträdande lärarna. Dessa utredningar torde böra utföras
av de nu föreslagna sakkunniga.

En undersökning bör även ägnas den akademiska undervisningens organisationsproblem.
Bland annat bör de åtgärder, som vidtagits i syfte att erhålla
en rationell studieordning, motverkande tendenserna till hög studieavbrottsfrekvens
och förlängda studietider, fullföljas och nya möjligheter
prövas.

Universitetens och högskolornas undervisningsuppgifter måste alltid ses
i sitt samband med forskningen. De akademiska läroanstalternas dubbla
uppgift — forskning och undervisning — torde därför lämpligen bli den
andra utgångspunkten för de sakkunnigas arbete. Utredningen bör bland
annat söka ge svar på frågan, hur stor den nuvarande, totala forskningsvolymen
är i verkligheten. Härvid avser jag givetvis även den synnerligen
omfattande forskning, som bedrives vid halvstatliga och enskilda fristående
institut och laboratorier samt inom näringslivet och av olika organisationer.
Man torde även böra belysa, i vilka former forskning av olika slag för närvarande
bedrives. På grundval av dessa undersökningar bör därefter under
beaktande av våra statsfinansiella resurser en plan för de nödvändiga forskningsbehovens
tillgodoseende uppgöras.

De sakkunniga bör vidare ägna särskild uppmärksamhet åt forskarrekryteringens
och forskarutbildningens viktiga och speciella problem. Då de
svenska universitetens och högskolornas organisation är uppbyggd för forskning
och vetenskaplig undervisning och knappast för »yrkesutbildning» av
alltför stora skaror studenter — vilket framförallt gäller de filosofiska fakulteterna
— bör helt förutsättningslöst undersökas, på vilket sätt man genom
en rationaliserad undervisning eller andra åtgärder kan bevara universitetens
ursprungliga och alltjämt gällande dubbla uppgift. I detta samman -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

hang bör prövas, om särskilda utbildningslinjer för unga forskare kan och
bör tillskapas eller om i första hand professorernas undervisning mer eller
mindre bör skiljas från den lägre och mer elementära undervisningen.

Universitetens och högskolornas lokalbehov måste i detalj inventeras och
ett långsiktigt investeringsprogram läggas upp. Jag utgår ifrån att de sakkunniga
för fullgörande av denna uppgift samarbetar med byggnadsstyrelsen.
Otvivelaktigt är forskningens och den akademiska undervisningens
lokalproblem det mest brännande men också det mest svarlösta, inte minst
med hänsyn till de begränsade ekonomiska resurser vi måste räkna med. På
grund av forskningsverksamhetens expansion och studentantalets kraftiga
ökning har den ram vi under decennier rört oss inom blivit för trång — även
relativt nya institutioner har hastigt blivif otillräckliga.

För att lösa de vetenskapliga institutionernas lokalfrågor synes det mig,
som om problemet måste angripas från nya utgångspunkter och med ett
nytt grepp. Vi måste komma bort från det vanemässiga tänkandet: ett
ämne, en professor, en institution. Med ett snävt institutionstänkande
hinner vi förmodligen aldrig bygga i kapp med den erforderliga utvecklingen.
De sakkunniga bör därför pröva, hur en samverkan i fråga om institutionslokaler
skall kunna sättas i system mellan professorer och forskare i olika
ämnen och även tillhörande olika fakulteter och högskolor. De tekniska högskolorna
har i här berörda avseende kommit längre än universiteten, men
framför allt torde internationella erfarenheter böra utnyttjas.

1954 års riksdag har i skrivelse begärt utredning om anordnande av permanent
undervisning i Göteborg i ämnena botanik, zoologi och kemi. Jag
anser att denna fråga bör prövas av de nu föreslagna sakkunniga, vilka torde
böra utreda hela spörsmålet om en naturvetenskaplig fakultet i Göteborg.
Även där måste särskild uppmärksamhet ägnas lokalfrågorna, och jag föreställer
mig då, att det borde finnas möjligheter att lösa en eventuell naturvetenskaplig
fakultets lokalbehov i nära samverkan med den medicinska
fakulteten och Chalmers tekniska högskola.

I ett den 29 juni 1957 avgivet betänkande om den akademiska undervisningen
och om forskarrekryteringen (SOU 1957:24) har utredningen föreslagit
vissa åtgärder för upprustning av universitet och högskolor.

Över betänkandet har utlåtanden avgivits av statskontoret, statistiska
centralbyrån, vetenskapsakademien, kanslern för rikets universitet, styrelsen
för farmaceutiska institutet, garantilånenämnden, överstyrelsen för de
tekniska högskolorna, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
direktionen över gymnastiska centralinstitutet, medicinalstyrelsen, statens
lönenämnd, humanistiska fondens nämnd, statens medicinska forskningsråd,
statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens samhälls- och rättsvetenskapliga
forskningsråd, atomkommittén, jordbrukets forskningsråd, styrelsen
för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, styrelsen för veterinärhögskolan,
styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut,
statens tekniska forskningsråd, direktionen för handelshögskolan i
Stockholm, styrelsen för handelshögskolan i Göteborg, 195G års jordbrukshögskoleutredning,
1956 års skogshögskole- och skogsforskningskommitté,
Sveriges förenade studentkårer (SFS), Sveriges akademikers centralorgani -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958

sation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges industriförbund,
svenska teknologföreningen, Sveriges konservativa studentförbund,
Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
högerns ungdomsförbund, folkpartiets ungdomsförbund, svenska
landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund samt Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund. Universitetskanslern har överlämnat
yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid honom underställda
lärosäten. Till garantilånenämndens utlåtande har fogats yttranden
från vederbörande statsstipendienämnder. Överstyrelsen för de tekniska
högskolorna har överlämnat yttranden från lärarkollegierna vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. Vid skolöverstyrelsens
utlåtande har fogats yttrande från historieläramas förening.

I betänkandet har utredningen i enlighet med sitt uppdrag först redovisat
en del med statistikens hjälp företagna undersökningar rörande studieresultat
och studietider inom de filosofiska fakulteterna. Mot bakgrunden härav
har utredningen därefter framlagt förslag till en genomgripande reformering
av den akademiska undervisningen. Vidare har utredningen redovisat vissa
statistiska data beträffande forskarutbildningen och med utgångspunkt i
dessa föreslagit en del åtgärder för att förbättra forskarutbildningen samt
stimulera forskarrekryteringen.

Jag skall i det följande ge en översikt över utredningens förslag och remissinstansernas
synpunkter samt slutligen till Kungl. Majrts prövning framställa
de förslag, som synes mig påkallade. Vad remissvaren beträffar vill
jag med hänsyn till dessas omfattning understryka, att jag kommer att
uppehålla mig vid dem allenast i den utsträckning jag funnit lämpligt och
erforderligt i förevarande sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

9

II. Bakgrunden till reformförslagen

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

Såsom en bakgrund till de förslag, som utredningen avser att presentera,
anger utredningen först, var den bedömer, att det blir nödvändigt att vidtaga
åtgärder inom en snar framtid, för att samhällets och de studerandes
berättigade krav på universitetsväsendet skall kunna tillgodoses. Utredningen
ingår därvid på ett flertal olika spörsmål, om vilka utredningen
anför i huvudsak följande.

Till en början skall i detta sammanhang beröras aktuella frågor rörande
akademikernas arbetsmarknad. Denna omfattar drygt 50 000 personer,
utbildade under de senaste fyrtio åren. För närvarande råder brist på praktiskt
taget samtliga slag av akademiker. Anledningen härtill är i första
hand, att efterfrågan stigit mycket snabbt det senaste decenniet. Utbudet
av flertalet slag av akademiskt utbildad arbetskraft har visserligen också
stigit men ej i takt med efterfrågan. Det ligger i sakens natur, att en hastigt
ökad efterfrågan på akademiker måste leda till en omedelbar brist, såvida
det i utgångsläget ej finns ett överskott. Anledningen härtill är, att det tar
åtskilliga år att utbilda en akademiker. För tio år sedan rådde det i stort
sett balans på den akademiska arbetsmarknaden, sedan 1930-talets akademikeröverskott
lyckligt och väl hade sugits upp. När så efterkrigsperioden
kom med en snabb teknisk utveckling, med fortsatt full sysselsättning och
med en hastig expansion på skolväsendets område, steg efterfrågan i en takt
som universitetens och högskolornas utbud av ny arbetskraft ej kunde
täcka. Disproportionen mellan behov av och tillgång på ny arbetskraft har
därefter tenderat att snarare öka än minska till följd av fortsatt stark efterfrågeökning.
Det ökade antalet studerande vid universitet och högskolor
under de senaste tio åren kommer dock att medföra ett kraftigt ökat utbud
på den akademiska arbetsmarknaden under 1960-talet. Det är inte alls
otänkbart, att antalet verksamma akademiker år 1965 blir mer än 70 000
mot drygt 50 000 år 1955.

Ett närmare studium av den akademiska arbetsmarknadens utbuds- och
efterfrågesida gör det klart, att vissa förhållanden särskilt måste beaktas.

På utbudssida7i tilldrar sig den ökade studentexaminationen till en början
intresset. År 1946 avlades drygt 4 000 studentexamina vid de allmänbildande
gymnasierna. Tio år senare, 1956, var denna siffra 6 500. Denna
ökning är större än tillväxten av de årskullar, som dessa studenter tillhör.
Procenten ungdomar som avlägger studentexamen växer med andra ord.
Denna tillväxt i det relativa antalet personer som avlägger studentexamen
ser inte ut att mattas.

Skulle man enbart räkna med att studentexaminationen stiger med födelsekullarna,
d. v. s. att procenten som avlägger studentexamen förblir konstant
och densamma som med ledning av uppgifter om antalet studerande i
gymnasiets olika ringar kan förutses för år 1959, skulle år 1965 antalet studentexamina
bli omkring 12 000. Det finns emellertid all anledning förmoda,
att det relativa antalet studenter ökar även under kommande årtionde. Det
är därför inte orealistiskt att räkna med att antalet studentexamina vid de

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- är 1958

allmänbildande gymnasierna år 1965 kommer att stiga till 14 000, vilket
skulle betyda, att antalet studentexamina i procent av 20-åringarna skulle
stiga från endast 4 procent år 1945 och sannolikt 9 procent år 1959 till 11
procent år 1965.

När man ser på studentexaminationens inriktning, tilldrar sig till en början
studenternas fördelning på linje i gymnasiet uppmärksamhet. Realstudenternas
relativa andel av samtliga studenter har sedan mitten av 1940-talet
sjunkit undan för undan. Sak samma gäller andelen realstudenter med studentbetyg
i specialmatematik. Procenten studenter med betyg i specialmatematik
var i mitten av 1940-talet ca 25 och är nu blott ca 15. Även om
1958 en viss ökning av procenten studenter med specialmatematik är att
förvänta, ger utvecklingen anledning till oro med hänsyn till tendenserna
på efterfrågesidan. Resultaten av en undersökning om skilda slag av utbildnings
reserver, som utredningen låtit utföra, är emellertid sådana, att man
bör kunna räkna med att det ej finns några begåvningsmässiga hinder för
en väsentlig relativ ökning av andelen realstudenter.

Könsfördelningen bland de nyblivna studenterna har även förändrats på
ett sätt, som är värt att uppmärksamma. Andelen kvinnor bland studenterna
har vuxit i jämn takt. Man har anledning vänta, att om några år lika många
kvinnor som män avlägger studentexamen vid de allmänbildande gymnasierna.
Med hänsyn till den traditionellt mycket olika inriktningen av verksamheten
efter avlagd studentexamen bland män och bland kvinnor måste
denna utveckling beaktas vid bedömningen av tendenserna på arbetsmarknadens
utbudssida.

Av studenterna har under årens lopp ett ganska varierande relativt antal
påbörjat akademiska studier. På senare år har emellertid andelen studenter,
som börjat akademiska studier, ökat påfallande starkt. Numera torde inemot
tre fjärdedelar påbörja akademiska studier mot blott två tredjedelar
för ett decennium sedan. Denna förändring bidrar vid sidan av andra förhållanden
till att förklara den starka ökningen under efterkrigsåren av
antalet nybörjare vid universitet och högskolor. Det ökade antalet studerande
vid universitet och högskolor förklaras till en mindre del dessutom
därav att ett växande såväl absolut som relativt antal personer utan studentexamen
från de allmänbildande gymnasierna — examinerade från tekniska
gymnasier, handelsgymnasier m. fl. — nu påbörjar akademiska studier.
Bland dem som läsåret 1954/55 för första gången inskrevs vid universitet
och högskolor var inte mindre än 14 procent personer, som ej avlagt
studentexamen vid allmänbildande gymnasium.

Antalet studerande vid universitet och högskolor har ökat starkt under
efterkrigsperioden. År 1946 var sålunda blott ca 14 000 personer registrerade
som studerande vid universitet och högskolor. År 1956 var motsvarande
siffra 24 000. Nyss har nämnts några orsaker till att ökningen av antalet
studerande vid universitet och högskolor varit starkare än ökningen av
antalet studentexamina.

I fråga om tillströmningen till de akademiska utbildningsbanorna påfordrar
den mycket starka ansvällningen av de humanistiska fakulteterna särskild
uppmärksamhet. På de senaste tio åren har antalet studerande vid de
humanistiska fakulteterna stigit i absoluta tal räknat från 3 600 år 1946 till
9 500 år 1956. Även relativt sett innebär detta en ökning: från 26 procent
år 1946 till 40 procent år 1956. Den relativa ökningen av de humanistiska
fakulteterna motsvaras i första hand av en relativ minskning för de juridiska

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

och teologiska fakulteternas del. För de senare liar dock de allra sista åren
betytt en förändring, sammanhängande bland annat med tillkomsten av en
ny utbildningsgång för teologer. Övriga akademiska utbildningsvägar har
i stort sett haft en oförändrad relativ andel av det totala antalet universitets-
och högskolestuderande, vilket i absoluta tal betyder en ökning av
antalet studerande vid dessa utbildningslinjer med omkring 50 procent på
de senaste tio åren.

Effektiviteten i de akademiska studierna är för närvarande mycket
ojämn. Vid de filosofiska fakulteterna är antalet personer som aldrig avlägger
examen skrämmande stort, även bortsett från inskrivna utan examensplaner,
och de som avlägger examen använder betydligt längre tid än som
räknas med i examensstadgan. Effektiviteten i utbildningen vid de filosofiska
fakulteterna är så låg, att trots att antalet nybörjare vid dessa fakulteter
är ungefär 60 procent högre än antalet nybörjare vid fackhögskolorna,
det årliga antalet examinerade (med grundexamen) vid de filosofiska fakulteterna
är lägre än vid de nämnda högskolorna. Det är alldeles uppenbart,
att både ur individens och ur samhällets synpunkt krafttag erfordras för
att höja dessa studiers effektivitet. Härom framlägges även förslag i föreliggande
betänkande.

Om studentantalet ökar och om övergången till akademiska studier förblir
på samma höga nivå som för närvarande, kommer antalet studerande
vid universiteten och högskolorna att mot slutet av 1960-talet vara betydligt
högre än 40 000. Det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att
totalantalet studerande vid universitet och högskolor i hög grad är beroende
av hur länge de studerande är inskrivna vid universiteten och högskolorna.
Skulle t. ex. en minskning av studietiderna i de filosofiska fakulteterna kunna
komma till stånd under det närmaste årtiondet tack vare universitetsutredningens
förslag i detta betänkande, kan det komma att verka sänkande på
antalet studerande. Vidare påverkar de studerandes relativa fördelning på
skilda fakulteter och högskolor storleken av totalantalet studerande inom
hela universitets- och högskoleväsendet. Om t. ex. under 1960-talet ökningen
i antalet studerande vid de humanistiska fakulteterna skulle dämpas till
förmån för en ökning vid de tekniska högskolorna, vid handelshögskolorna
och vid nya typer av högskolor med en relativt kort utbildningstid, får
detta stor betydelse för totalsiffrorna över antalet studerande. Prognoser
iiver totalantalet studerande vid universitet och högskolor är därför synnerligen
vanskliga att utföra, särskilt för en period, under vilken man kan förvänta
en kraftig expansion av gymnasiet, stora förändringar i fråga om
undervisningen samt stora förskjutningar i efterfrågans inriktning.

Emellertid måste man bilda sig en uppfattning om totalantalet studerande
med tanke på planeringen i stort samt på sådana frågor som berör
studentbostäder och stipendier.

På den akademiska arbetsmarknadens ej ter frågesida är det två stora problem
som kommer att stå i förgrunden under kommande år. Det första gäller,
hur den stigande efterfrågan på tekniskt utbildad arbetskraft lämpligast och
snabbast skall kunna tillgodoses.

Stora ansträngningar görs för närvarande för att öka utbildningskapaciteten
vid de tekniska högskolorna. Sedan 1955 har de två tekniska högskolorna
ökat sin intagning i cn omfattning, som motsvarar nyintagningen
vid en nystartad medelstor teknisk högskola. Inom Sveriges Industriförbund
har en särskild teknikerkommitté i samarbete med universitetsutredningen

12

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

gjort en stort upplagd prognosberäkning av behovet av olika slag av ingenjörer
och tekniker inom hela näringslivet och inom offentlig verksamhet.
Bland annat på basis av denna prognos kommer utredningen att bedöma
om det trots de två tekniska högskolornas starka expansion de sista åren
blir nödvändigt att inrätta ytterligare tekniska utbildningsanstalter på
högsta nivå. Ett stort problem i det sammanhanget är, om man nu skall
skapa nya typer av tekniskt utbildad arbetskraft. Därvid har bland annat
uppmärksamhet riktats mot en typ av ingenjörer med mer kunskaper i
merkantila ämnen. Förslag har framlagts om utbildning av en ny typ av
civilingenjörer med betydande merkantila, kunskaper, kallade ekonomingenjörer.
Vidare har från representanter för universitetens naturvetenskapliga
fakulteter väckts förslag om utbildning vid universiteten av en ny typ av
tekniker på civilingenjörsnivå. Inom utredningen har dessutom preliminärt
diskuterats inrättandet av nya, tekniskt och ekonomiskt inriktade läroanstalter
— förslagsvis kallade industrihögskolor — för en ny typ av akademisk
utbildning, något kortare än den civilingenjörerna har.

Det andra stora problemet i diskussionen om den akademiska arbetsmarknadens
efterfrågesida gäller lärarna. För närvarande råder allmän
brist på läroverkslärare. Dock är det alldeles klart, att bristen på lärare i
naturvetenskapliga ämnen kommer att bli svårare att täcka än bristen på
lärare i humanistiska ämnen. I denna avsaknad av jämvikt i bristsituationen
ligger allvarliga och vittförgrenade problem inneslutna, vilka måste
ägnas stor uppmärksamhet. Universitetsutredningen har därför låtit verkställa
en omfattande undersökning för att få ett mer tillförlitligt material
än som hittills föreligger för att bedöma behovet av lärare i skilda ämnen
vid läroverken.

Behovet av undervisning vid universiteten och högskolorna kommer,
räknat i antalet undervisningstimmar, att öka enormt, om man skall kunna
intensifiera undervisningen för de växande studentkullarna. Behovet av
akademiska lärare kommer under sådana förhållanden att öka högst väsentligt.
Det är dock ej på något vis självklart, vilka typer av lärare som därvid
kommer att behöva öka mest. I föreliggande betänkande ägnas stort utrymme
åt att lösa den frågan. Parallellt med och som en grundval för undervisningen
bedrivs forskning vid universitet och högskolor. Universiteten och
högskolorna måste självfallet bibehålla sin ställning som våra viktigaste
forsknings- och forskarutbildningscentra. Men det betyder, att en väsentlig
ökning i universitets- och högskoleväsendets forsknings- och forskarutbildningsresurser
måste åstadkommas. Detta kräver ett ökat antal högkompetenta
forskare och forskarhandledare.

Förändringarna i tillgång och efterfrågan på tekniker, lärare och alla
andra akademikergrupper måste under de kommande åren bli föremål för
växande uppmärksamhet, De prognoser som gjorts och nu görs måste revideras
med jämna mellanrum, då förutsättningarna för prognosberäkningarna
i fråga om såväl tillgångs- som efterfrågesidan ständigt kommer att
ändras. Både för den studerande ungdomen och för samhället är det nödvändigt
att öka och fördjupa detta omfattande, svåra och känsliga prognosarbete.

För att ett dylikt prognosarbete skall få avsedd verkan, är det emellertid
nödvändigt, att även studie- och yrkesrådgivningen på alla stadier förbättras
och utbygges. De organ som handhar denna verksamhet, liksom de
organ som handhar prognosverksamheten är, trots den upp- och utbyggnad

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 10lf år 1958 13

som ägt rum de senaste åren, ej tillräckligt rustade för att möta den situation
vi står inför på den akademiska arbetsmarknaden.

En huvudfråga som utredningen har att taga ställning till gäller forskningens
villkor. Förut har antytts vissa problem i fråga om den mest kvalificerade
forskningspersonalen inom universitetsväsendet. På personalsidan
måste emellertid även frågan om hjälppersonalen tas upp till behandling.
Det gäller biträden såväl med som utan akademiska kvalifikationer. Därtill
kommer frågor rörande materiel, reseanslag m. m.

En viktig fråga, som utredningen ägnar stor uppmärksamhet, är de statliga
forskningsrådens ställning. Rådsorganisationen är förhållandevis ung.
Samtliga forskningsråd har tillkommit efter sista världskrigets slut. Från
början hade flertalet av dem till uppgift att förvalta en rörlig reserv av
medel för forskning. Rådens medel skulle snabbt kunna sättas in för att
starta eller stödja forskningsprojekt, som ej kunde avvakta den långsammare
behandling av anslagsfrågorna, som den ordinarie petitavägen nödvändigtvis
erfordrar. Emellertid har råden efter hand kommit att spela en betydligt
större roll än som kanske ursprungligen var tänkt. Under den period av allt
snabbare utveckling som forskningen, särskilt den medicinska, den naturvetenskapliga
och den tekniska, nu genomgår, spelar råden en alltmer framträdande
roll som koordinerande och initiativtagande organ. På det internationella
planet har forskningsråden fått en framträdande ställning som
företrädare för grundforskningen i vårt land.

Denna utveckling kräver en översyn av rådens ställning, såväl reellt som
organisatoriskt.

Storleken av de totala anslag, som gått och i framtiden bör gå till forskning,
bedömer utredningen på basis av en omfattande inventering av forskningsinsatserna
i offentlig och privat regi. Undersökningen har gällt dels
hur stor personal som hösten 1955 var sysselsatt med forskning, och hur
denna personal var sammansatt med hänsyn till ålder, utbildning m. m.,
dels vilka medel som under år 1955 förbrukades för forskningsändamål samt
från vilka källor dessa medel kommit. Inventeringen visar, att det är mycket
stora belopp som inom och utom universitetsväsendet satsas på grundforskning
och tillämpad forskning. Inte minst gäller detta industrin. Med
utgångspunkt från dessa siffror och utifrån bedömningar av våra samlade
resursers utveckling förbereder utredningen en plan för hur stora de samlade
forskningsinsatserna bör bli under kommande årtionde, om vi skall
kunna hålla och stärka vår ställning på forskningens område.

Det skulle vara naturligt att i sammanhang med forskningens villkor,
vilka kommer att behandlas i ett senare betänkande, även behandla frågor
rörande utbildningen av forskare och rekryteringen till denna utbildning.
Det står emellertid redan nu fullt klart, att omedelbara åtgärder är nödvändiga
för att främja rekryteringen till den högre universitetsutbildningen.
Med hänsyn härtill har utredningen funnit det nödvändigt att redan i föreliggande
betänkande ta upp till behandling väsentliga delar av de problem
som gäller universitetsutbildningen på högstadiet och rekryteringen till
denna utbildning.

Vad så beträffar den akademiska undervisningen på magisterstadiet (och
motsvarande) kan utredningen i detta inledningsavsnitt fatta sig kort, emedan,
som nyss nämndes, redan i föreliggande betänkande framläggs förslag
om hur denna undervisning lämpligen bör förbättras. Förslaget gäller de
filosofiska fakulteterna, vilkas undervisning på lågstadiet är i behov av en

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

omedelbar reformering. Huvudanledningen till att utredningen i sitt första
betänkande främst tar upp till behandling de filosofiska fakulteternas
undervisningsfrågor är, att den ökning i tillströmningen till högre studier
som är att förvänta de allra närmaste åren i första hand torde beröra de
ospärrade filosofiska fakulteterna. Trots att en del fackhögskolor fått ökad
kapacitet, har man att räkna med att det kan bli de filosofiska fakulteterna
som får ta emot en växande andel av det stigande antalet nyutexaminerade
studenter. Förslaget innebär dessutom vissa administrativa förändringar i
syfte att förenkla statsmakternas och universitetsmyndigheternas behandling
av anslagsfrågorna.

På undervisningens område har utredningen emellertid redan tidigare
tagit initiativet till en omedelbar förbättring av undervisningsstandarden
i de ur såväl skolans som forskningens och näringslivets synpunkt centrala
ämnena matematik, teoretisk fysik med mekanik, fysik och kemi genom
förslag till väsentliga förstärkningar av anslagen till såväl lärare som till
undervisningsmateriel i dessa ämnen.

Under läsåret 1955/56 hade undervisning i matematik igångsatts vid
Göteborgs universitet. Utredningen fann det vara synnerligen angeläget att
redan hösten 1956 möjligheter skapades för dessa matematikstuderande till
fortsatt utbildning i ämnena fysik, teoretisk fysik med mekanik och kemi.
Då det var uteslutet att vid Göteborgs universitet omedelbart ordna undervisning
i laborationsämnena fysik och kemi upptog utredningen förhandlingar
med representanter för Chalmers tekniska högskola rörande möjligheterna
att i denna högskolas lokaler och med dess lärarkrafter ordna en
utbildning i mekanik och fysik för universitetsstuderande. Dessa förhandlingar
ledde till att under vintern 1956 ett förslag kunde framläggas om
undervisning vid Chalmers tekniska högskola i fysik och teoretisk fysik med
mekanik för universitetsstuderande från och med hösten 1956. Förslaget
genomfördes och nästa steg blev att ett år senare, vintern 1957, även framlägga
förslag om kemiundervisning vid Chalmers tekniska högskola för universitetsstuderande,
vilket förslag sedermera godtagits av regering och riksdag.
Därmed har för studerande vid Göteborgs universitet möjliggjorts
undervisning på magisterstadiet i ämnena matematik, fysik, teoretisk fysik
med mekanik samt kemi.

Utredningen kommer senare att överväga förslag om uppbyggandet av
en matematisk-naturventenskaplig fakultet vid Göteborgs universitet. Därvid
kommer utredningen att bland annat pröva, om det nu på försök inledda
samarbetet mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola
har givit sådana resultat, att det finns anledning fortsätta på denna
samarbetsväg, ett problem som inte enbart gäller undervisningskostnader
och ett rationellt utnyttjande av knappa tillgångar på lokaler och lärare
utan som även har en universitetsadministrativ sida.

Frågan om en fullständig matematisk-naturvetenskaplig fakultet vid
Göteborgs universitet kommer att av utredningen prövas tillsammans med
frågan om behovet av nya fakulteter och högskolor, vilket kommer att ske
mot bakgrund av utredningens bedömningar av tendenserna på den akademiska
arbetsmarknadens tillgångs- och efterfrågesida. Därvid kommer
frågan om en utbyggnad av den akademiska undervisningen i Norrland att
bli en av de centrala. Genom påbörjande av tandläkarutbildning i Umeå
men främst genom beslutet av 1957 års riksdag om medicinsk forskning och
undervisning i Norrland har ett stort steg tagits i den riktningen.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- dr 1958

Byggnadsfrågorna ägnar utredningen stor uppmärksamhet. Redan från
början stod det klart, att investeringarnas storlek för universitetssektorn
måste höjas högst avsevärt. På anmodan av chefen för ecklesiastikdepartementet
framlade utredningen till 1955 års långtidsutredning i början av år
1956 en preliminär plan för investeringarnas storlek under perioden 1955—
65. Universitetsutredningen räknade med att inemot 400 miljoner kronor
(1955 års kostnadsnivå) måste investeras i byggnader för universitetsväsendet
fram till 1965.

Utredningen bedriver sitt arbete rörande investeringarnas omfattning och
fördelning på skilda fakulteter och högskolor i nära samarbete med byggnadsstyrelsen
och med utredningen rörande fortsatt upprustning av Stockholms
högskola.

I samband med framläggandet av den preliminära investeringsplanen
gjorde utredningen en beräkning, att summan av investeringarna i bostäder
för studenter och lärare måste utgöra 30 miljoner kronor per år fram till
1965. Utredningen framförde sedermera till Kungl. Maj:t synpunkter på
hur ett ökat student bostads byggande snabbt skulle komma till stånd.

Av de problem, som utredningen har sig förelagda, återstår att i denna
översikt nämna de universitetsadministrativa frågorna. Administrationen
av en verksamhet måste givetvis anpassas efter skiftningar i verksamhetens
art. Det faller sig naturligast att först sedan problemen av real natur blivit
färdigdiskuterade mer systematiskt taga upp till behandling frågan om
universitetens och högskolornas administration. Som framgått av redogörelsen
för de förslag, som redan lagts fram, och som kommer att framgå av
de i föreliggande betänkande framlagda förslagen, måste universitetsväsendets
administration i flera avseenden komma att beröras vid en reformering
av universitetsväsendet, detta såväl vad beträffar arbetets omfattning
som i fråga om arbetets fördelning på skilda instanser. Utredningen har därför
som sista punkt på sitt arbetsprogram frågan om universitetens och
högskolornas ställning i organisatoriskt och administrativt avseende, varvid
såväl frågan om kanslersämbetets och motsvarande organs ställning och
uppgifter som frågor om den interna administrationen vid universitet och
högskolor kommer att beröras.

Yttranden

Ett flertal av de myndigheter och organisationer som yttrat sig över
utredningens betänkande har gjort en del mer allmänna påpekanden, dels
med anledning av utredningens inledande översikt av aktulla problem inom
det högre undervisningsväsendet och därmed sammanhängande frågor, dels
med anledning av att utredningen i sitt första betänkande endast framlagt
förslag på vissa områden.

Statskontoret uttalar bland annat följande.

Statskontoret delar givetvis utredningens uppfattning, att den undervisning,
som meddelas vid universitet och fackhögskolor, bör vara ändamålsenligt
utformad. Fritt tillträde i största möjliga utsträckning synes även ur
skilda synpunkter vara eftersträvansvärt. Detta lärer emellertid icke endast
böra gälla universiteten utan även fackhögskolorna. Vid dessa, liksom för
vissa delar av universitetsutbildningen, har man emellertid av huvudsakligen
ekonomiska skäl — men även i viss utsträckning av brist på lärarkrafter

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

— varit tvungen att begränsa elevtillströmningen. I och för sig vore det
givetvis såväl ur den fria forskningens synpunkt som i betraktande av föreliggande
läkar- och teknikerbrist högst önskvärt att medgiva fritt tillträde
till den högre undervisningen inom dessa områden. Större skäl lär otvivelaktigt
föreligga för en ökning av utbildningsresurserna för nyssnämnda akademikergrupper
än för åtskilliga ämnesgrupper inom de filosofiska fakulteterna.
Avgörande för ett ställningstagande rörande omfattningen av den
akademiska undervisningen vid universiteten liksom vid fackhögskoloma
måste emellertid vara — förutom behovet av akademiker inom skilda områden
och tillgången å lärarkrafter — samhällets ekonomiska resurser. Ämbetsverket
understryker vidare bland annat att ett ståndpunktstagande till
undervisningsresursernas utbyggnad nödvändigtvis måste bygga på det förutsebara
behovet av arbetskraft.

Enligt kanslerns uppfattning är frågan om spärr av fundamental betydelse
för hela uppläggningen av den akademiska undervisningen. Därest
man intager ståndpunkten att tillträdet till de filosofiska fakulteterna bör
vara i princip fritt för alla som är formellt behöriga att studera vid dessa
fakulteter, måste man enligt kanslern samtidigt acceptera de konsekvenser
detta medför. Frågan om spärr hänger enligt kanslerns mening i allra högsta
grad ihop även med lokalfrågorna. Denna sin uppfattning utvecklar kanslern
på följande sätt.

Skall, såsom universitetsutredningen synes utgå ifrån,_ tillträdet till de
filosofiska fakulteterna vara i princip fritt, kommer nämligen på grund av
den alltmer ökande tillströmningen av studenter även dessa fakulteter —
om man icke samtidigt hela tiden lyckas bygga ikapp det ständigt växande
lokalbehovet, vilket under nuvarande förhållanden synes mindre sannolikt

— att automatiskt av omständigheternas makt och utan att särskilda beslut
därom fattas bli förvandlade till spärrade utbildningsanstalter. I ett
sådant läge kan det komma att synas rimligare att — efter övervägande av
frågan i hela dess vidd — fastställa bestämda regler för tillträdet till vissa
ämnen i stället för att överlämna åt olika — ofta slumpvis betingade —
lokalhämmande faktorer att införa faktiska dylika spärrar.

Vid en fri intagning till de filosofiska fakulteterna kommer, anför kanslern
vidare — liksom i viss utsträckning redan nu är fallet — att finnas ett
visst antal studenter som uppenbarligen saknar fallenhet för akademiska
studier. En ökning av studentantalet kommer att medföra att antalet studenter
med låga studentbetyg samtidigt ökar i minst motsvarande omfattning.
De utav utredningen redovisade undersökningarna — lika väl som
tidigare företagna sådana — har tämligen otvetydigt visat på »en generellt
sett ganska obeveklig korrelation mellan studentbetyg och framgång i högre
studier». På grund härav anser kanslern, att man har befogad anledning
förmoda, att en ökad tillströmning av studenter med låga studentbetyg
kommer — även vid en kraftig upprustning av undervisningsresurserna —
att leda till ett ökat antal studieavbrott och till en relativ förlängning av
studietiden. Fara för att dessa omständigheter kan tagas till intäkt för krav
på sänkning av kursfordringarna föreligger också, framhåller kanslern. Även

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

från andra utgångspunkter bör man enligt kanslerns mening bedöma frågan
om spärr. Man måste sålunda här ovillkorligen taga upp problemet även ur
arbetsmarknadspolitiska aspekter. Vidare måste enligt kanslerns åsikt en
grundlig och allsidig utredning av vårt samhälles behov av akademiskt utbildad
arbetskraft snarast framläggas.

Kanslern är ense med utredningen om att en snabb och smidig anpassning
måste ske av våra universitet och högskolor till samhällets stigande behov
av högt kvalificerad arbetskraft. Denna anpassning får dock ej för de filosofiska
fakulteternas del ske, framhåller kanslern, i den formen att ett ständigt
stigande antal studenter utan vidare tas emot och erbjudes en utbildning,
vilken — med undantag för den särskilda lärarutbildningen — icke
är särskilt avpassad efter arbetsmarknadens efterfrågesida i dess olika
schatteringar. Den akademiska utbildningen — särskilt vid de filosofiska
fakulteterna — måste enligt kanslerns uppfattning sättas in i ett större
sammanhang, varvid sambandet mellan akademiska och övriga utbildningsvägar
beaktas. Särskilda utredningar måste vidare — i likhet med vad som
redan i viss begränsad omfattning skett, exempelvis i fråga om den psykologiska
utbildningen och forskningen (SOU 1955: 11) — komma till stånd
på en lång rad områden för att klarlägga innehållet och omfattningen av
den utbildning som behövs för olika verksamhetsområden med behov av
kvalificerad arbetskraft. Man bör vidare, understryker kanslern avslutningsvis,
undersöka, huruvida inom ramen för nu gällande examensbestämmelser
särskilda önskemål om akademisk utbildning kan tillgodoses avseende
vissa speciella yrkesområden.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan anför i huvudsak följande.

När nu lärarkollegiet tillstyrker utredningens förslag rörande förstärkningen
av den akademiska undervisningen mot bakgrunden av att skyndsamma
åtgärder är påkallade, sker detta under den förutsättningen att de
föreslagna åtgärderna kommer att betraktas som ett första led i en efter
enhetliga normer kommande förstärkning av utbildnings- och forskningsmöjligheterna
vid landets samtliga högre utbildningsanstalter — icke minst
vid de tekniska högskolorna — särskilt som den genom teknikens insatser
möjliga produktionsökningen i realiteten är en förutsättning för förslagets
genomförande.

Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola utgår från att efterfrågan
på tekniker kommer att växa och bör växa. Kollegiet fruktar däremot att
framtida sysselsättningsproblem kan befaras i fråga om lärare i humanistiska
ämnen och reser mot bakgrunden härav invändningar emot utredningens
begränsning av upprustningsprogrammet till de filosofiska fakulteterna.

Styrelsen för lanthrukshögslcolan och statens lantbruksförsök samt lärarkollegiet
vid lantbrukshögskolan yttrar:

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 10rt

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Universitetsutredningen framhåller att de humanistiska fakulteternas
andel av de studerande vid universitet och högskolor vuxit under senare tid.
Den synes utgå ifrån att denna tendens kommer att fortsätta parallellt med
den betydande ökning av totala antalet nyinskrivna studenter, som är att
vänta. Om samtidigt härmed en kraftig effektivisering av undervisningen
leder till en avsevärd höjning av examinationsprocenten blir uppenbarligen
resultatet en synnerligen kraftig ökning av antalet årligen utexaminerade
med humanistisk utbildning. Det förefaller osannolikt att dessa i längden
skall kunna beredas sysselsättning. Samtidigt kommer av allt att döma
bristen på personer med teknisk och naturvetenskaplig utbildning att fortsätta.
Detta skulle vara en utomordentligt olycklig utveckling som måste
motverkas med kraftiga åtgärder både på skolans och den högre undervisningens
område.

Statens tekniska forskningsråd anmäler betänkligheter mot att utredningen
gett den högre tekniska undervisningen och forskningen en enligt
rådets uppfattning närmast undanskymd ställning. Samhället måste enligt
rådets åsikt vara berett att ställa allt fler kunniga tekniker och allt mer
djuplodande forskningsresultat till näringslivets förfogande.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd vill understryka allvaret i utredningens
påpekande, »att omedelbara åtgärder är nödvändiga för att
främja rekryteringen till den högre universitetsutbildningen». Rådet har
den uppfattningen, att behovet av personal med naturvetenskaplig utbildning
(däri inräknat medicinare, tekniker och liknande) under den kommande
tiden blir så stort, att vårt land av ren självbevarelsedrift måste tillse
att de ungdomar som har intresse och är lämpade för en sådan utbildning
också kan få en sådan. Det synes enligt rådet ofrånkomligt att i en framtid
samhället bättre än hittills planerar för den högre utbildningen, eftersom
med visshet kan förutses, att under kommande tider ett lands välstånd i
än högre grad kommer att vara beroende av tillräcklig tillgång på personal
med sådan utbildning.

Atomkommittén anför bland annat följande.

Det forskningsarbete, som bedrivs med medel från atomkommittén, försiggår
i främsta rummet vid universitet och högskolor. Det är därför ur kommitténs
synpunkt av största vikt att en kontinuerlig uppbyggnad av dessa
läroanstalters resurser i avseende på lokaler, personal och allmän utrustning
sker. Det nu framlagda förslaget får ses som ett led i en sådan upprustning.

Skolöverstyrelsen vill först starkt understryka vikten av att alla de åtgärder
vidtages, som är möjliga för att stimulera akademikerutbildningen
och förkorta studietiden. Vad utredningen i sitt betänkande föreslagit såväl
för en upprustning av den grundläggande utbildningen som för en intensifiering
av forskarutbildningen synes ägnat att ge möjligheter till en sådan
ökning av utbildningskapaciteten, som i dagens läge framstår som ound -

ID

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

gängligen nödvändig. Inför den kraftiga expansion av skolväsendet, som
för närvarande pågår, och inför utbyggnaden av enhetsskolan och gymnasiestadiet
kommer skolundervisningen att kräva lärare i väsentligt större
utsträckning än tidigare. Sedan flera år kämpar skolväsendet med en betydande
brist på lärare i läroämnen, främst i de naturvetenskapliga ämnena.
Överstyrelsen vill därför kraftigt understryka vad utredningen anfört om
nödvändigheten av att en upprustning kommer snabbt.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att det får anses såsom
synnerligen angeläget att snabba åtgärder vidtages för att tillförsäkra den
akademiska utbildningen ökade resurser och att man härvid särskilt syftar
till att öka och effektivera utbildningen inom den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.
Överstyrelsen understryker därvid främst behovet av en kvalitativt
och kvantitativt förbättrad rekrytering av lärare för de tekniska läroverken
och tekniska skolor på lägre stadier.

Sveriges förenade studentkårer delar helt utredningens slutsats att en
realistisk och varaktig upprustning av de fria fakulteterna måste komma
till stånd. SFS tillstyrker de principer som ligger bakom utredningens förslag
och anser dem tillfredsställande såsom utgångspunkt för en varaktig
och värdebeständig universitetsreform. SFS understryker vidare vikten av
att principen om fritt tillträde till de filosofiska fakulteterna upprätthålles.
Vidare anför SFS bland annat följande.

Den nuvarande undervisningen vid landets universitet präglas i alltför
hög grad av en gången tids anspråk och förhållanden. Över hela vår värld
sker f. n. en omvärdering av undervisningens och forskningens betydelse,
vars praktiska följder blivit att snart sagt alla nationer anstränger sina resurser
till det yttersta för att göra större investeringar i utbildningsväsende
och vetenskaplig forskning. Skall vårt land även i fortsättningen kunna
följa med i den kulturella, tekniska och merkantila frammarschen krävs en
beslutsam vilja att på bästa sätt utnyttja våra personella och ekonomiska
resurser. De närmaste åren kommer de svenska gymnasierna att i kraftigt
stegrat tempo öka studentexamensfrekvensen. Likaväl som samhället måste
ha intresse av att tillvarata begåvningarna inom de allt större ungdomskullarna,
likaväl måste det vara samhällets plikt att tillogodse dessa kullars
studieambitioner.

I det moderna samhället har kraven på våra möjligheter kunnat vägas
mot varandra i en lugn atmosfär. Trygghetens och den fredliga vardagens
behov har kommit i förgrunden, och våra strävanden därvidlag har lett till
framsteg, som inte står något lands efter. Men vårt undervisningssystem är
uppenbarligen försummat. Den elementära, för alla gemensamma grundutbildningen
omprövas nu. Om detaljutformningen och tolkningen av de erfarenheter
som redan vunnits på experimentens väg råder måhända delade
meningar, men alla är ense om, att samhället här skall påtaga sig en väsentligt
större utgiftsbörda än tidigare. Det vore orimligt, om den högre under -

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

visningen härvid glömdes bort. Om inte utvecklingen skall stagnera, måste
den ställa stora krav inte bara på tekniska och naturvetenskapliga framsteg,
utan också på våra humanistiska och samhällsvetenskapliga insikter.
En eftersläpning inom den högre undervisningen kommer alltid att utgöra
ett svårt hinder för utvecklingen, och följderna kommer snart att ge sig tillkänna
på samhällslivets alla områden.

SACO finner utredningens betänkande mycket förtjänstfullt och kan i
huvudsak ansluta sig till de däri framförda förslagen. Särskilt understyrker
SACO vikten av att undervisningsresurserna snabbt förstärkes och i fortsättningen
automatiskt anpassas efter studentantalet, av att universiteten
erhåller en mera fast lärarstab och av att därför lämpade studenter stimuleras
att undergå forskarutbildning. Med tanke på hur klart betydelsen för
hela samhället av vetenskaplig forskning och undervisning ådagalagts, kan
man enligt SACO konstatera att få investeringar lönar sig bättre än de som
avser forskning och utbildning. Ett förverkligande av förslagen skulle, anför
SACO vidare, lägga en grund för den ytterligare förstärkning av universiteten
och högskolorna som är erforderlig. De uppställda principerna måste
enligt SACO i tillämpliga delar överföras även på andra fakulteter och högskolor.
Samtidigt måste, mot bakgrund av en omfattande prognos över
den akademiska arbetsmarknadens efterfråge- och tillgångssidor, ett mera
långsiktigt planeringsarbete komma till stånd och därjämte utredningens
arbetsprogram rörande i detta betänkande ej behandlade akuta problem
fullföljas. Allt detta gör enligt SACO problemet om en ändrad fördelning av
de samhälleliga resurserna, så att en större del kommer forskningen och utbildningen
till del, brännande aktuellt.

TCO understryker, att en utbyggnad av universiteten med tillräckliga
resurser för studier och forskning utgör en förutsättning för samhällets
materiella och kulturella förkovran, och hälsar därför med tillfredsställelse
universitetsutredningens förslag, vilkas förverkligande kommer att innebära
en viktig etapp i arbetet på en genomgripande universitetsreform.

Svenska teknolog föreningen uttalar farhågor för att den föreslagna automatiken
vid tilldelning av medel för lärarkrafter, innebärande att denna
tilldelning skulle göras beroende av antalet studenter vid respektive avdelning,
kan komma att bli ogynnsam för de spärrade fackhögskoloma. Följden
härav kan bli en överproduktion inom områden, där man kan förutse
vissa sysselsättningsproblem, på bekostnad av områden, där det för hela
vår välståndsutveckling är väsentligt att få så många som möjligt utbildade.

Sveriges konservativa studentförbund konstaterar med tillfredsställelse att
utredningen funnit en lösning på problemet om upprustning av universiteten
genom en automatisk anpassning av undervisningen till antalet elever.
Förbundet tillstyrker i stort utredningens förslag.

Sveriges liberala studentförbund konstaterar att undervisningssituationen
särskilt vid de ospärrade filosofiska fakulteterna nu är i det närmaste kata -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr / O.) år 1958

strof al. Förbundet finner det därför acceptabelt, att utredningen tagit upp
blott de filosofiska fakulteternas problem i föreliggande betänkande. Förbundet
framhåller avslutningsvis, att — ehuru vissa kritiska synpunkter
torde kunna anläggas på en del punkter i utredningens förslag — förbundet
betraktar ett genomförande av ifrågavarande förslag som ytterst angeläget.

Svenska landsbygdens ungdomsjörbund och dess studentjörbund uttalar
i sitt gemensamma yttrande tillfredsställelse med utredningens förslag. Ett
förverkligande av dessa skulle onekligen leda till ett betydande uppsving.

Sveriges socialdemokratiska studentjörbund uttalar bland annat följande.

Förbundet vill energiskt avvisa tanken på ett spärrat tillträde till universitet
och högskolor och anser dylika tankegångar bygga på en förlegad uppfattning
om universitetens plats i samhället. Dels finner vi det vara högst
tvivelaktigt om en någorlunda rättvis spärr kan konstrueras. Dels anser vi
att den rådande inställningen till universitetens uppgifter som yrkesutbildningsanstalter
i väsentlig mån måste omformas och dessa anstalter göras
skickade att bilda underlag för även annan yrkesutbildning än den hittills
avsedda. Även om vi således är medvetna om att ett arbetskraftöverskott
kanske kan uppstå inom traditionella humanistiska yrkesområden, anser
vi det sannolikt att detta ingalunda utesluter att samhället kommer att ha
behov av humanistiskt utbildad arbetskraft inom områden, där sådan hittills
inte kommit till användning. Varje tillskott av kvalificerad arbetskraft
måste anses vara av värde i ett progressivt samhälle. Alternativet till spärr
måste vara att skapa nya utbildningsvägar. Detta skulle t. ex. kunna innebära
att humanistiska studier kombineras med en mera praktiskt betonad
utbildning, avsedd även för andra yrken än för humanister hävdvunna.

Högerns ungdomsjörbund har anfört en del kritik mot vissa av utredningens
förslag, men förbundet delar utredningens uppfattning om behovet
av en snar upprustning av undervisningsresurserna.

Folkpartiets ungdomsjörbund ansluter sig i princip till betänkandets förslag
men anmäler vissa betänkligheter mot dess begränsning till de filosofiska
fakulteterna.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsjörbund (SSU) anför bland annat
följande.

I dagens samhälle har de akademiska lärosätena dragits in i centrum fölen
sjudande samhällsutveckling. Den vetenskapliga forskningen framstår
som en av de viktigaste nycklarna till ekonomiskt och socialt framåtskridande.
Det moderna arbetslivet ställer allt större krav på en högskoleutbildad
och rikt differentierad arbetskraft. Universiteten byggdes upp för
ett statiskt samhälle med väl inrutade traditioner och liten rörlighet. De
måste anpassas till ett dynamiskt samhälle, där föränderligheten och rörligheten
är ett utmärkande drag.

Vid sin granskning av de i betänkandet framlagda, konkreta förslagen
finner sig förbundet kunna tillstyrka flertalet av dessa. Säkerligen kommer
ett snabbt genomförande av dessa förslag att bidraga till en betydande förbättring
av utbildningsförhållandena vid universiteten och högskolorna. De
uppgifter om studieavbrott och långa studietider som utredningen redovisar

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

i betänkandet speglar mycket betydande missförhållanden i den akademiska
undervisningen och forskarutbildningen i vårt land. Inför den starka expansion
av utbildningsväsendet som nu förestår, kommer dessa missförhållanden,
om de får kvarstå eller endast i ringa utsträckning förbättras, att
utgöra en avsevärd belastning. Denna belastning blir desto allvarligare
eftersom vi inom överskådlig tid får räkna med en betydande knapphet på
resurser, såväl på det ekonomiska som i minst lika hög grad på det personella
området. I detta läge framstår det som oundgängligen nödvändigt
att tillvarata alla möjligheter till en rationalisering och effektivisering av
det högre utbildningsväsendet. I annat fall finns det risk för att universitetsreformen
förfelar sitt syfte — att möta samhällets snabbt växande
behov av högskoleutbildad arbetskraft och vetenskaplig forskning. Priset
för försummelser på detta område är en långsammare takt i det sociala och
kulturella framåtskridandet.

2. Studieresultat och studietider

Utredningen

Mot bakgrunden av den inledande översikten övergår utredningen till
att framlägga synpunkter och förslag beträffande den akademiska undervisningen
och utbildningen på låg- och högstadierna. Utredningen redovisar
därvid först en omfattande statistik, som belyser studieresultat och studietider
på magisterstadiet inom de filosofiska fakulteterna. Utredningen redovisar
i sitt betänkande även ett relativt omfattande statistiskt material som
belyser omfattningen av forskarutbildningen. Detta material kommer att
redovisas senare i avsnitt VII. Utredningen har genom ett antal specialundersökningar
sökt kartlägga de högre läroanstalternas aktuella situation
beträffande undervisningsresultat, studieavbrott och studietider på magisterstadiet.
Den grundläggande och mest fullständiga av dessa specialundersökningar
är en inventering av inskrivningsårgången 1948/49 vid samtliga
landets universitet och högskolor. Den avser framför allt att belysa examinations-
och studieavbrottsfrekvenserna samt bruttostudietiden för olika
examina och gäller därför en relativt »gammal» årgång. Den kompletteras
av en mera ingående undersökning av en något yngre generation, nämligen
1951 års höstterminsinskrivna vid Uppsala universitet. För bedömningen
av studietidens längd i enskilda ämnen har gjorts en enkätundersökning
bland samtliga studerande som under kalenderåret 1955 avlagt tentamen
för två betygsenheter i fyra utvalda ämnen inom den filosofiska fakulteten.
Som ett komplement till denna undersökning kan man slutligen se en undersökning
rörande tentamensfrekvensen under två år bland 1954 års nybörjare
i vissa humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga ämnen.

Bland de många siffersammanställningar som utredningen i detta sammanhang
redovisat torde här få intagas allenast följande tablå över examinationsfrekvensen
vid slutet av år 1955 bland de nyinskrivna 1948/49 (medicinare
1946/47).

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1 Of år 1958

23

Huvudutbild-

nings-

fakultet/

högskola

M ä n

Kvinnor

Samtliga

Hela

antalet

stud.

Därav

Hela

antalet

stud.

Därav

Hela

antalet

stud.

Därav

exami-

nerade

stude-

rande

utan

examen

av-

gångna

utan

examen

exami-

nerade

stude-

rande

utan

examen

av-

gångna

utan

examen

exami-

nerade

stude-

rande

utan

examen

av-

gångna

utan

examen

•/•

•/.

#/o

•/.

•/•

•/#

•/.

•/.

•/.

Teol. fak.....

58

72

16

12

3

_

61

72

15

13

Jur. fak......

320

61

17

23

52

58

8

35

372

61

15

24

Med. fak.....

194

68

26

7

63

51

32

18

257

63

27

9

Ilum. fak.....

489

53

12

35

492

41

12

47

981

47

12

41

Mat.-nat. fak. .

241

49

20

31

62

47

21

32

303

49

20

31

Tekn. högsk. ..

485

84

10

7

5

. .

. .

490

84

10

7

Handelshögsk. .

225

84

7

9

9

. .

. •

• •

234

81

7

9

Tandl.-högsk. .

125

96

2

2

38

95

3

3

163

96

3

2

Farm. inst. ...

18

. .

141

94

1

6

159

93

1

6

Veterinärhögsk.

29

59

41

—

3

—

32

56

44

—

Skogshögsk.

35

91

3

6

—

—

—

35

91

3

6

Lantbrukshögsk.

46

87

9

4

1

—

—

47

85

9

6

GCI .........

25

96

4

—

63

97

—

3

88

97

1

2

Totalt

2 290

70

13

17

932

58

11

32

3 222

68

12

21

Av de sålunda utförda undersökningarna drar utredningen den slutsatsen,
att de filosofiska fakulteternas undervisningssituation av i dag måste betecknas
som utomordentligt allvarlig och med tanke på den under de närmaste
åren antagligen mycket starkt stegrade tillströmningen till just dessa
fakulteter måste te sig närmast alarmerande. Denna sin slutsats utvecklar
utredningen ytterligare på följande sätt.

Av en inskrivningsårgång på i det närmaste 1 000 studenter vid de humanistiska
fakulteterna har femton terminer efter inskrivningen mindre än
hälften avlagt akademisk examen. Vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna är situationen densamma. Av inskrivningsårgången 1948/49
lockade de sistnämnda fakulteterna slutligen — efter alla fakultetsbyten —
nära dubbelt så många studenter som tandläkarhögskolorna, men efter
femton terminer var antalet avlagda naturvetenskapliga kandidat- och magisterexamina
bland dessa studenter mindre än antalet avlagda tandläkarexamina
i samma inskrivningsårgång, detta trots att studietiden för tandläkarexamen
snarast är längre än den beräknade normalstudietiden för filosofiska
preliminärexamina. Mot en examinationsfrekvens av 85 a 90 eller
t.o.m. över 90 procent vid fackhögskolorna svarar efter femton terminer
en examinationsfrekvens av 60 procent vid de juridiska fakulteterna och
mindre än 50 procent vid de filosofiska.

Studieavbrottsfrekvensen vid fackhögskolorna är genomgående mindre
än 10 procent av inskrivningskullen, medan var fjärde jurist, var tredje
naturvetare och 40 procent av humanisterna lämnat sina läroanstalter —
och överhuvudtaget lämnat studierna vid högre läroanstalter — utan att
ha avlagt examen. Dessa förhållanden illustreras pa ett mycket patagligt
sätt i följande diagram.

24

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

1948/49 års inskrivningsårgång. Examination och studieavbrott successivt
under femton terminer från inskrivningen för studerande med humanistisk
huvudutbildning resp. tandläkarutbildning såsom huvudutbildning.

HUMANISTER

0 5 10 15

Terminer

Anmärkning: svart fält = examinerade; vitt fält
utan examen.

TANDLÄKARE

0 5 JO 15

Terminer

kvarvarande studerande; prickat fält = avgångna

Orsakerna till det stora bortfallet och den låga examinationsfrekvensen
vid de »fria» fakulteterna är givetvis många och delvis sådana som icke
sammanhänger med undervisningens organisation och resurser, med kursfordringarna
eller med de yttre studieförhållandena överhuvudtaget, utan i
stället sammanhänger med de filosofiska fakulteternas karaktär av fria
bildnings- snarare än u t bildning san st al ter. Sålunda har säkerligen många
av dem, som här redovisas såsom avgångna från de filosofiska fakulteterna
utan examen, aldrig haft någon allvarlig avsikt att avlägga en sådan. Man
kan ha skrivit in sig vid t. ex. Stockholms högskola endast för att komplettera
en socionomexamen med något akademiskt betyg i psykologi eller
nationalekonomi; man kan ha skrivit in sig vid ett universitet eller en högskola
endast för att känna sig vara berättigad att följa en föreläsningsserie
eller t. o. m. endast för att få möjlighet att deltaga i studentlivet.

Dessa och liknande förhållanden utgör säkerligen en del av förklaringen
till den höga avgångsfrekvensen vid de filosofiska fakulteterna, men de
duger å andra sidan lika säkert icke ensamma som förklaring härtill. Om
man ur hela populationen tar bort alla dem som avgått utan examen 1—1
terminer efter inskrivningen, bör man ha gjort en fullt tillräcklig korrektion
för dessa »skeninskrivningar» och inskrivningar i bildnings- eller efterutbildningssyfte
utan avsikt att avlägga en fullständig akademisk examen.
Likafullt får man så höga avbrottsfrekvenser som 23 procent vid de humanistiska1
och 17 procent vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna2,
siffror som då kan jämföras med avbrottsfrekvensen 1 procent vid tand1
äkarhögskolorna, 4 procent vid lantbrukshögskolan och 6 procent vid de
tekniska högskolorna.

Utredningen har tagit del av en icke offentliggjord sammanställning

1 20 procent av de manliga och 25 procent av de kvinnliga; 20 procent i Uppsala, 13 procent i
Lund, 20 procent i Göteborg och 33 procent i Stockholm.

2 16 procent bland manliga och 21 procent bland kvinnliga; 16 procent i Uppsala, 9 procent i
Lund och 25 procent i Stockholm.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 19öS

rörande examensplanerna bland de inskrivna vid de filosofiska fakulteterna,
vilken gjorts inom statistiska centralbyrån. Sammanställningen är baserad
på materialet till försöksverksamheten med prognosstatistik i centralbyråns
statistik över högre studier. Sammanställningen visar bland annat, att en
förhållandevis större del av de studerande vid de filosofiska fakulteterna
vid Stockholms högskola än av de studerande vid de filosofiska fakulteterna
vid de tre statsuniversiteten ej har för avsikt att avlägga filosofisk examen.
Nu framgår emellertid ej av materialet hur många som har för avsikt att
efter en tids studier vid filosofisk fakultet övergå till annan fakultet eller
högskola och därför ej har planer att avlägga filosofisk examen. Med hänsyn
till det stora antal studerande som bedriver »kompletteringsstudier»
hade för de problem som är aktuella i föreliggande sammanhang en dylik
sammanställning varit den mest värdefulla.

Utredningen har emellertid efter studium av den nämnda sammanställningen
funnit att dess resultat ej svär emot de tolkningar och synpunkter
som här göres på basis av det av utredningen redovisade statistiska materialet.
Man tvingas sålunda konstatera, att en i jämförelse med fackhögskolorna
mycket stor andel även av de studenter, som vid inskrivningen verkligen
avsett att avlägga examen, icke lyckas fullfölja denna avsikt. Ett ytterligare
belägg för detta påstående utgör det relativt stora antalet studerande vid
de filosofiska fakulteterna, som ännu efter femton terminer redovisas som
aktivt studerande utan avlagd preliminärexamen. Vid de humanistiska
fakulteterna utgjorde femton terminer efter inskrivningen dessa ännu studerande
utan examen (115 personer) 12 procent av 1948/49 års inskrivningskull
och 25 procent av antalet examinerade. Vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna var motsvarande siffror (51 personer eller 20
procent av inskrivningsårgången och så mycket som 41 procent av de examinerade.

Den del av det i det föregående redovisade bortfallet vid de filosofiska
fakulteterna, som icke kan förklaras som skeninskrivning eller inskrivningar
utan en fullständig akademisk examen som mål, kan icke heller förklaras
genom den vid dessa fakulteter särskilt omfattande avgången till andra
fakulteter och högskolor. De lämnade sifferuppgifterna rörande bortfallets
storlek bygger nämligen på det antal studenter, som valt någon av de filosofiska
fakulteterna som huvudutbildningsfakultet, och korrektion har
alltså redan gjorts för nettoresultatet av fakultets bytena. Även gruppen
tillfälligt gästande utlänningar är helt borttagen ur populationen och ingår
således icke i de här angivna uppgifterna om avgångens storlek. Slutsatsen
måste bli, att det här är fråga om ett reellt bortfall av betydande omfattning,
vars förklaring måste sökas antingen i bristande studielämplighet hos
studenterna eller i otillfredsställande yttre studieförhållanden. Detta antagande
synes också bli i stort sett bekräftat av vad man vet om de avgångnas
senare verksamhet; i det övervägande antalet fall synes det nämligen
härvid vara fråga om övergång till annan utbildning eller yrkesverksamhet,
för vilken en tids akademiska studier varit utan omedelbart värde.

Beträffande humanisters och naturvetares studielämplighet i jämförelse
med fackhögskolornas studerande ger de företagna och ovan redovisade
undersökningarna upplysning endast i avseende på det genomsnittliga studentbetyget.
Härutinnan kan man — i avseende på den undersökta inskrivningsårgången
1948/49 — icke finna att de filosofiska fakulteternas studenter
skulle ha sämre förutsättningar än fackhögskolornas.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/f år 195S

Nu kan det invändas, att studentbetygets genomsnittsvärde är en alltför
ofullkomlig mätare på en persons lämplighet för akademiska studier, en
lämplighet som i stället eller i högre grad konstitueras av karaktärskvaliteter,
som knappast påverkar studentbetyget. Häremot kan sägas, att studentbetyget
i många individuella fall må ha ett osäkert prognosvärde men
att de här redovisade lika väl som tidigare företagna undersökningar ändå
tämligen otvetydigt visar på en generellt sett ganska obeveklig korrelation
mellan studentbetyg och framgång i högre studier. Därtill kommer att det
förefaller föga troligt, att det skulle föreligga något klart samband mellan
vissa karaktärsegenskaper och valet av fakultet eller högskola, varigenom
fackhögskolorna skulle tillföras mera studielämpliga studenter än de filosofiska
fakulteterna. Långt sannolikare förefaller det då vara, att undervisningens
organisation och resurser vid fackhögskolorna erbjuder de studerande
bättre betingelser för framgång i studierna än motsvarande förhållanden
vid de fria fakulteterna.

Då det gäller yttre faktorer, som kan ha försinkat studierna eller lett till
att dessa definitivt avbrutits före examen, måste man kanske i första hand
beakta studieekonomiska svårigheter. Den inskrivningsårgång, som utredningen
fullständigt undersökt — inskrivningsårgången 1948/49 — saknade
vid inskrivningen den senare införda möjligheten att erhålla statsgaranterade
studielån, och stipendiemöjligheterna för nyinskrivna studenter var vid
denna tidpunkt mycket små. Studenter som saknade möjlighet att få studierna
bekostade av anhöriga eller finansierade genom borgenslån eller som
ville undvika dessa finansieringsformer, måste då — i den mån de överhuvudtaget
valde högre studier — finansiera dessa genom förvärvsarbete
vid sidan av studierna. Det är under sådana omständigheter ingalunda orimligt
att räkna med att många studenter av studieekonomiska skäl undvek
fackhögskolorna, vilkas studieplaner förutsätter heltidsstudier, och i stället
sökte sig till fakulteter, vilkas studiegång var friare och därigenom möjliggjorde
längre eller kortare avbrott för förvärvsarbete eller möjliggjorde förvärvsarbete
parallellt med studierna. Nu torde det vara uppenbart, att
sådana deltidsstudier ställer större krav på studenten än heltidsstudier gör,
liksom även att kontakten med förvärvslivet kan erbjuda möjligheter, som
gör det både lockande och naturligt för vederbörande att avbryta påbörjade
akademiska studier utan avlagd examen.

Allt detta skulle måhända vara tillräckligt som förklaring till både de
långt utdragna studietiderna och det mycket stora bortfallet bland just de
filosofiska fakulteternas studenter av inskrivningsårgången 1948/49 —
under förutsättning emellertid att det kunde konstateras att dessa förhållanden
radikalt förbättrats sedan statsmakterna vid 1950 års riksdag fattat
beslut om statlig kreditgaranti för studielån åt alla universitets- och högskolestuderande,
som uppfyller rimliga, men ingalunda särskilt stränga krav
på ådagalagd studielämplighet. Härigenom gavs, kan det sägas, i princip
alla studenter möjlighet till koncentrerade heltidsstudier, och även om
många studenter föredragit att hålla studieskuldsättningen nere genom förvärvsarbete
åtminstone periodvis, har denna långivning fått så stor omfattning,
1 att den rimligen bort leda till minskad studieavbrottsfrekvens och

1 Redan under det första läsåret (1950/51) beviljades 1 137 dylika lån. Under läsåret 1955/56
beviljades lån med sammanlagt nära 17 miljoner kronor. Totalt under sex läsår 1950/56 har
beviljats lån med sammanlagt drygt 65 miljoner kronor åt sammanlagt över 11 000 universitetsoeh
högskolestuderande (inkl. studerande vid socialinstituten).

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

förkortade studietider, särskilt vid de filosofiska fakulteterna. Samma effekt
borde ha nåtts genom de från och med läsåret 1954/55 successivt ökade
anslagen till statsstipendier åt nyinskrivna universitets- och högskolestudcrande.

Några sådana förbättringar i avseende på studiea vbrottsfrekvens och studietider
har emellertid knappast kunnat konstateras. De jämförelser universitetsutredningen
kunnat göra i fråga om studieresultat, och studietider mellan
inskrivningsårgångarna 1948/49 och 1951 vid Uppsala universitet ger
i stort sett samma bild av studieavbrotts- och examinationsfrekvensen
under de nio första terminerna, i varje fall inom den humanistiska fakulteten,
medan någon förbättring synes föreligga i fråga om den matematisknaturvetenskapliga.
Dessa jämförelser tyder vidare på att man knappast
har att vänta någon högre slutlig examinationsfrekvens inom den yngre årgången
än inom den äldre, och bruttostudietiden för första examen synes
bli ungefär densamma trots de ökade möjligheterna, till koncentrerade studier,
och trots att den nya examensstadgan inneburit en sänkning av fordringarna
för filosofisk ämbetsexamen.

Slutsatsen av det förut sagda måste bli, att väsentliga orsaker — om ock
ej de enda orsakerna — till den höga studieavbrottsfrekvensen och i de utdragna
studietiderna inom de filosofiska fakulteterna måste vara att söka i
själva kursfordringarna och undervisningsförhållandena. Härvidlag vill utredningen
omedelbart fästa uppmärksamheten på det naturliga samband,
som råder mellan kursfordringarnas och undervisningsförhållandenas inverkan
på studieresultatet, i det att en studieplan som ställer stora krav på
studenten också måste ställa stora krav på undervisningen, om man nämligen
håller fast både vid det fria tillträdet till de filosofiska fakulteterna
och vid kravet på att uppställda kursfordringar »normalt» skall kunna inhämtas
efter eu viss tids studier. I fråga om det fria tillträdet har ingen
ändring ifrågasatts, och i fråga om normal studietid har 1953 års examensstadga
angivit vissa normer, som tar sikte på en fullt utnyttjad studietermin
som normal studietid för en betygsenhet i filosofiska preliminärexamina.
Med dessa två förutsättningar givna blir alternativen, om den uppställda
normalstudietiden icke kan hållas, antingen att anpassa kursfordringarna
till vad studenterna normalt förmår tillgodogöra sig på »normal» tid med
den undervisning som meddelas, eller att anpassa undervisningen så, att
studenterna normalt förmår tillgodogöra sig gällande kursfordringar på
»normal» tid.

Detaljstudier rörande studietidens genomsnittliga längd per betygsenhet
i filosofiska examina har givit vid handen, att det i examensstadgan uppställda
målet i fråga om studietidens längd per betygsenhet i varje fall i
många och stora ämnen icke uppnås i verkligheten. Bilden är visserligen
icke entydig, och de individuella variationerna liksom variationerna ämnena
emellan synes vara mycket stora. Ett förhållande som härvidlag särskilt
faller i ögonen är den många gånger mycket stora diskrepansen mellan
bruttostudietiden och den tid som verkligen ägnats åt studier i det ifrågavarande
ämnet. Detta synes i sin tur sammanhänga icke blott med förekomsten
av studiehinder av typen förvärvsarbete, sjukdom, militärtjänstgöring
etc., utan kanske i ännu högre grad med det allmänt praktiserade systemet
med parallella studier i flera ämnen. Detta parallell-läsande förefaller emellertid
icke vara en följd av studenternas eget val, utan uppkommer sannolikt
i många fall därigenom att den effektiva studietiden faktiskt är längre

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

än som förutses i studieplaner och examensstadga. Av de detaljstudier utredningen
företagit synes nämligen framgå, att studenterna vanligen ägnar
det första studieåret helt åt studier i ett enda ämne. I den mån sluttentamen
icke hinner avläggas före början av det andra studieåret, påbörjar man
emellertid detta oaktat mer eller mindre intensiva studier i ett ämne nr 2.
Det blir då omöjligt för studenten att så som examensstadga och studieplan
förutsätter helt ägna sig åt studierna i detta andra ämne, varför icke heller
detta hinner göras undan på förutsedd tid, varefter studier i ämnet nr 3
påbörjas men i ännu högre grad blir lidande på att uppmärksamhet måste
ägnas även åt kanske två tidigare påbörjade ämnen. En relativt liten förlängning
av den effektiva studietiden i det första ämnet för sålunda med
sig, att ämnena i fortsättningen så att säga kolliderar med varandra, vilket
i sin tur leder till en i många fall total desorganisation av studierna.

Denna analys av situationen vid de filosofiska fakulteterna grundar sig
dels på en detalj granskning av studietidsundersökningens material, som gäller
vissa ämnen inom de filosofiska fakulteterna vid samtliga fyra lärosäten,
dels på granskningen av svarsmaterialet i enkäten till studenterna i 1951 års
inskrivningsårgång i Uppsala, som visserligen gäller endast ett lärosäte men
å andra sidan återspeglar förhållandena i så gott som samtliga ämnen.

Den bild de redovisade undersökningarna ger av de filosofiska fakulteternas
nuvarande kapacitet och av undervisningens effektivitet måste, understryker
utredningen, betecknas som i hög grad oroande. Omedelbara åtgärder
synes utredningen böra vidtagas i syfte att få ett fastare grepp om en
situation, som redan är svårbemästrad och som inom kort kan bli rent katastrofal.
Om i en enda inskrivningsårgång (1948/49) 30 procent av naturvetarna
och 40 procent av humanisterna avbrutit sina studier utan examen,
om en fjärdedel av dem som en viss hösttermin påbörjat studier i ett ämne
avbryter dessa utan sluttentamen och om huvuddelen av dessa som skäl
för avbrottet anger ekonomiska orsaker eller »vantrivsel, bristande intresse,
dålig anpassning, hopplöshet», då är detta enligt utredningens åsikt tecken
på att krafttag är ofrånkomliga, även om en tillräckligt genomgripande
reform skulle bli kostnadskrävande rent statsfinansiellt sett. Det kan för
övrigt enligt utredningens mening ifrågasättas, om icke just ur samhällsekonomisk
synpunkt de nuvarande förhållandenas bibehållande ställer sig
dyrbarare än en reform, som kan avsevärt förbättra de filosofiska fakulteternas
kapacitet. De 402 humanister och 94 naturvetare i inskrivningsårgången
1948/49, som vid undersökningstillfället avbrutit sina studier utan
examen, hade enligt den företagna undersökningen före studieavbrottet tillbragt
sammanlagt 2 444 terminer vid universiteten. Även om denna siffra
givetvis icke får pressas, torde det vara uppenbart att däri ingår en samhällsekonomisk
förlustpost av betydande storlek. Antalet årligen avlagda
filosofie magisterexamina närmar sig nu siffran 700, och det är, framhåller
utredningen, uppenbart att en förkortning av den genomsnittliga
studietiden för denna examen med en enda termin skulle innebära en sam -

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

hällsekonomisk och kulturpolitisk vinst, som väger tungt på en universitetsreforms
kreditsida.

En omedelbar upprustning av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser
anser utredningen vara oundgängligen nödvändig. En sådan upprustning
måste för att lyckas tillgodose följande fyra huvudkrav:

1. Upprustningen måste komma snabbt. Allt tyder på att vi under de
allra närmaste åren har att vänta en i vårt land hittills osedd ökning av tillströmningen
till högre studier. Trots att en del fackhögskolor har fått ökad
kapacitet, har man att räkna med att de ospärrade filosofiska fakulteterna
kan få ta emot en stigande andel av det stigande antalet nyexaminerade
studenter.

2. Upprustningen måste ge tillräckliga undervisningsresurser. Om man
vill bibehålla det fria tillträdet till de filosofiska fakulteterna och om man
även vill bibehålla de filosofiska preliminärexaminas nuvarande standard
och hålla fast vid examensstadgans normer för studietidens längd, måste
statsmakterna ge de filosofiska fakulteterna tillräckliga resurser att meddela
en med hänsyn till dessa förutsättningar adekvat undervisning åt de
ungdomar, som söker sin yrkesutbildning vid dessa fakulteter. Ett tillgodoseende
av de filosofiska fakulteternas behov av tillräckliga undervisningsresurser
måste anses fullt motiverat icke blott från samhällsekonomiska och
kulturpolitiska synpunkter, utan även med hänsyn till de mycket betydande
personliga insatser, som universitets- och högskolestudierna innebär.

3. Upprustningsprogrammet måste vara realistiskt. En upprustning, som
snabbt skall ge de filosofiska fakulteterna tillräckliga undervisningsresurser,
måste under alla omständigheter ställa stora krav icke minst på de personella
resurser, som står till förfogande för nya läraruppgifter. Ett upprustningsprogram,
som icke bygger på en realistisk uppfattning om de till förfogande
stående resursernas begränsning, riskerar därför att redan från början
misslyckas. Icke minst viktigt är härvidlag det faktum, att det är relativt
sett mycket små studentkullar, som bildar underlaget för den lärarkader
som behövs för att ge en adekvat akademisk undervisning åt ett
starkt ökat antal filosofie studerande, samtidigt som skolans behov av
vetenskapligt skolade lärare icke bör få lämnas utan beaktande.

4. Upprustningsprogrammet måste fullföljas. Efterkrigstidens upprustning
av undervisningsresurserna har i stor utsträckning »ätits upp» av studentantalets
stegring, och då denna kan väntas bli väsentligen starkare
under den närmaste än under den senast förflutna tioårsperioden, är det
oundgängligen nödvändigt, att man nu icke blott höjer standarden, utan
även skapar organisatoriska förutsättningar för den höjda standardens bibehållande,
även vid starkt växande studentantal. Universitetens undervisningsresurser
måste med samma grad av självklarhet automatiskt följa studentantalets
växlingar, som skolans resurser anpassas till elevantalet. —
Men undervisningens standard är icke uteslutande en funktion av antalet

30

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

lärarbefattningar i förhållande till antalet studerande; den sammanhänger
också med undervisningsresursernas användning. En väsentlig fråga, som
måste lösas, är därför hur undervisningen till sin omfattning och sina former
snabbt och kontinuerligt skall kunna anpassas till vunna erfarenheter.
Undervisningens resultat måste fortlöpande kunna följas i fråga om studietidens
längd för examen och per betygsenhet samt i fråga om examens-, tentamens-
och studieavbrottsfrekvens i olika fakulteter, ämnesgrupper och
ämnen.

Yttranden

Den av utredningen redovisade statistiken rörande studieresultatet och
studietider samt de slutsatser utredningen drar av denna statistik har från
en del remissinstansers sida föranlett vissa erinringar. Bland remissinstanserna
föreligger dock i stort sett enighet om att ifrågavarande statistik bekräftar
utredningens påstående om nödvändigheten av en omedelbar upprustning
av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Av remissyttrandena
inhämtas beträffande förevarande spörsmål i huvudsak följande.

Enligt statskontoret synes utredningen vid bedömningen av studiernas
längd och resultat vid fackhögskolorna icke ha beaktat det förhållandet,
att åtskilliga studerande vid fackhögskolorna måst använda lång tid, många
gånger flera år, för att få sådana kvalifikationer, att de blir antagna.
Statistiska centralbyrån framhåller beträffande studieavbrotten, att det
icke endast torde vara bristande studieförutsättningar, ekonomiska svårigheter
eller otillräckliga undervisningsresurser som medför studieavbrott.
Enligt en specialbearbetning av de uppgifter om avsedd examen och levnadsbana
som lämnats av de nyinskrivna studerandena vid Stockholms högskola
läsåret 1955/56 hade en betydande del överhuvudtaget inga planer
på att avlägga examen. Även om en del av dessa studerande sedermera övergår
till fackhögskola och där tar examen, visar detta enligt centralbyrån på
en av de svårigheter som finns att bedöma studieavbrotten. Det synes centralbyrån
som om utredningen icke fullt har beaktat dessa svårigheter.
Centralbyrån säger sig vidare ej helt kunna följa utredningens »summariska
resonemang» i avseende på betydelsen av betygsnivå och studielämplighet
i jämförelse med undervisningsorganisation och -resurser då det gäller att
förklara skillnaderna i examinationsfrekvens mellan fria fakulteter å ena
sidan och fackhögskolorna å den andra. I övrigt lämnar centralbyrån den i
betänkandet framlagda statistiken i stort sett utan erinran.

Matematisk-naturn-tenskapliga fakulteten i TJppsala understryker utredningens
uttalande, att „rsakema till det stora bortfallet och den låga examinationsfrekvensen
inom främst de filosofiska fakulteterna till icke oväsentlig
del sammanhänger med dessa fakulteters karaktär av fria bildningssnarare
än utbildningsanstalter, samt framhåller i anslutning härtill, att
studier som är akademiska i ordets egentliga mening alltid har ett värde i
sig, som alltför lätt kommer i skymundan vid våra dagars effektivitetskult.
Beträffande anledningarna till den låga tentamens- och examensfrekvensen
betonar fakulteten betydelsen av de studerandes heterogena sammansätt -

31

Kungl. May.ts proposition nr 10^ år 195S

ning, som i sin tur är en oundviklig följd av de filosofiska fakulteternas fria
karaktär. Vidkommande den av utredningen redovisade genomsnittliga studietiden
för examina i den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten framhålles,
att även om det icke kan anses säkerställt att utredningens uppgifter
härvidlag är representativa, ingen torde kunna bestrida att den faktiska
studietiden är betydligt längre än vad examensstadgan föreskriver.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund påpekar till en början,
att avbrott i studierna genom förvärvsarbete eller av andra orsaker i dubbelt
avseende har en ogynnsam inverkan icke blott genom den direkta tidsförlusten,
utan även genom den menliga inverkan överhuvudtaget av luckor
i studiearbetet. Vidare framhåller fakulteten, att då utredningen finner det
mindre sannolikt att de filosofiska fakulteternas studenter skulle ha sämre
förutsättningar än fackhögskolornas för sina studier, fakulteten icke kan
finna slutsatsen välgrundad. I anslutning härtill nämnes bland annat, att i
Lund under senare år cirka 25 procent av de studerande i fysik, 50 procent
av dem i kemi och 35 procent av dem i matematik icke varit behöriga att
intagas som ordinarie studerande vid teknisk högskola. Avslutningsvis
understryker fakulteten, att även om orsakerna till mängden av dåliga studieresultat
till en avsevärd del ligger i själva strukturen hos de fria fakulteterna,
fakulteten på det livligaste måste instämma i utredningens uppfattning
att nuvarande situation kräver verkliga kraftåtgärder för såväl undervisning
som forskning. Fakulteten pekar i anslutning härtill på den ökade
tentamensfrekvensen i vissa ämnen, vilken ägt rum under senare år och
vilken enligt fakultetens uppfattning beror på en starkt effektiviserad
undervisning med avsikt att nedbringa studietiden — en effektivisering som
möjliggjorts av i form av s. k. krisanslag beviljade medel.

Enligt matematisk-naturvetenskapliga avdelningens vid Stockholms högskola
mening skulle en närmare analys av orsakerna till studieavbrotten
bland dem som efter minst fyra terminer avgått utan examen efter all sannolikhet
visa, att många av dessa övergått till verksamhet av sådan art, att
de har påtaglig nytta av sina studier oaktat dessa icke förts fram till en fullständig
examen. Ej minst anses detta vara fallet vid Stockholms högskola,
där de stora möjligheterna till kontakt med näringsliv och institutioner i
huvudstaden bereder tillfälle för många studerande att erhålla för dem tillfredsställande
anställningar även utan fullständig examen.

Fakulteten finner vidare, att utredningen synes benägen att bagatellisera
den orsak till studieavbrott, som skulle ligga i bristande studielämplighet
hos en del av de studerande vid de fria fakulteterna. Liknande synpunkter
återfinnes även i humanistiska avdelningens vid Stockholms högskola remissyttrande.
Sålunda anser sistnämnda avdelning bland annat att det är
uppenbart, att en väsentlig anledning till den stora skillnaden i studieavbrott
mellan å ena sidan de filosofiska fakulteterna och å den andra spärrade
fakulteter respektive fackhögskolor är att de senare intager ett gallrat
studentmaterial.

Lärarkollegiet vid tandläkarliögskolan i Stockholm uttalar bland annat:
I betänkandet redovisas studieresultat och studietider inom de filosofiska
fakulteterna varvid man bland annat jämför studieavbrottsfrekvensen vid
dessa fakulteter och tandläkarhögskolorna med ett, för de sistnämnda fördelaktigt
resultat. Att jämföra en humanistisk fakultet med fullständigt fria
studier och utan barnundervisning i egentlig mening med ett in i minsta
detalj organiserat undervisningsprogram i en spärrad fackhögskola och där -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

ur draga allmänna slutsatser om undervisningens effektivitet vid de jämförda
läroanstalterna måste emellertid bli missvisande. Den viktiga faktor, som
spärrningens karaktär utgör, får icke förbises. Om undervisningen vid en
spärrad tandläkarhögskola når en hög grad av effektivitet, beror detta till
dels på det utvalda studentmaterialet, vari tandläkarhögskolorna har en
fördel framför de humanistiska fakulteterna.

Kanslern framhåller, att den av utredningen redovisade statistiken väsentligen
avspeglar förhållandena enligt 1907 års stadga för filosofiska examina
och att det ännu icke är möjligt att bedöma den nya examensstadgans
effekt i avseende på examinationsfrekvens och studietidens längd. I
den nya examensstadgan av år 1953 infördes — påpekar kanslern bland
annat — en normalstudietidsbestämmelse, som angav den normala studietiden
för ämbetsexamen och kandidatexamen till i regel högst 3 studieår
eller 6 studieterminer. Då en studietermin enligt stadgan skulle anses motsvara
5 månaders studietid, finge, anför kanslern vidare, stadgan anses ha
angivit normalstudietiden för en betygsenhet till en studietermin (= 5
månader). I förhållande till 1907 års stadga, vilken kunde sägas ha utgått
ifrån en normalstudietid av mindre än en termin per betygsenhet, innebär
den nya stadgan enligt kanslerns mening icke någon förkortning av studietiden
utan snarare en relativ förlängning av denna. Enligt den tolkning som
kanslern givit åt gällande normalstudietidsbestämmelse, må nämligen studietiden
för de särskilda kurser som enligt stadgans 16 § i vissa fall erfordras
för ämbetsexamens avläggande läggas till normalstudietiden för de obligatoriska
6 betygsenhetema. Man kan enligt kanslerns mening icke anse, att
1953 års examensstadga blivit genomförd så snart examina och tentamina
kunnat avläggas enligt denna stadga. Man bör icke heller — vilket skett
i utredningens betänkande — bedöma stadgans utfall beträffande studieresultat
och studietider på grundval av examina eller tentamina, avlagda
ens inom 6—8 terminer efter stadgans ikraftträdande, framhåller kanslern
och betonar i anslutning härtill att det — för att stadgan skall kunna sägas
vara genomförd — även fordras dels att studieplaner upprättats och fastställts
i enlighet med stadgans bestämmelser, dels ock att sådana studieplaner
blivit tillämpade viss tid. Först sedan vederbörliga studieplaner blivit
fastställda för alla de olika examensämnena och planerna kunnat tillämpas
någon tid kan man enligt kanslerns mening få en någorlunda säker uppfattning
om hur 1953 års examensstadga påverkat studieresultaten, vilka nu i
ett flertal ämnen måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.

Kanslern anser — i likhet med utredningen och icke minst på grundval
av de i utredningens betänkande redovisade undersökningarna — att det
med all tydlighet framgår att väsentliga orsaker till den höga studieavbrottsfrekvensen
och de utdragna studietiderna inom de filosofiska fakulteterna
måste vara att söka i själva kursfordringarna och undervisningsförhållandena
samt yttrar: Vad först beträffar kursfordringarna synes det mig
nödvändigt, att vid den berörda studieplansrevideringen särskild uppmärksamhet
ägnas åt omfånget av det kunskapsstoff som skall inhämtas av de
studerande. Vid översynen av studieplanerna bör vidare eftersträvas att
kunskapsfordringarna i respektive examensämnen blir likvärdiga de olika
lärosätena emellan. Undervisningsförhållandenas inverkan på studieresultaten
har kunnat klart påvisas efter tillkomsten av det särskilda reservationsanslaget
till Vissa åtgärder för avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna (numera benämnt Tillfälliga förstärkningsanordningar vid univer -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

sitet en ra. m.) som ställts till förfogande för främst förstärkande av undervisningsresurserna
i de filosofiska fakulteternas läroämnen. Vid gjorda jämförelser
i vissa ämnen av förhållandena före och efter det att undervisningsresurserna
förstärkts i avseende å personal och materiel med anlitande av
ifrågavarande reservationsanslag har mycket påtagliga förbättringar kunnat
påvisas i fråga om studietidens längd. Det torde sålunda vara uppenbart
att väsentliga förbättringar kan åstadkommas genom ökad lärartillgång och
annan effektivisering av undervisningen i proportion till det växande antalet
studerande.

Garantilånenämnden anför: De onormalt långa studietider, som utredningen
kritiserar, uppenbarar sig i garantilånenämndens praktik i form av
studieskulder om kanske 30 000 kronor eller högre. Det är enligt garantilånenämndens
erfarenhet endast ett fåtal akademiska yrken, som ger individen
möjlighet att amortera och förränta en dylik skuldbörda utan allvarliga
skadeverkningar för sin ekonomi under större delen av sitt yrkesliv. I varje
fall får en individ med enbart en lägre filosofisk examen och dylik skuldbörda
regelmässigt sin ekonomi skadad för flera decennier efter examen.

Ur åtskilliga synpunkter ännu ogynnsammare är läget för dem som avbryter
sina studier utan examen och har ådragit sig studieskulder. Även om
garantilånenämnden givetvis anpassar de årliga amorteringsbeloppens storlek
efter dessa individers avsevärt lägre amorteringsförmåga, möter dock
ofta stora svårigheter att överhuvud sanera deras ekonomi.

Sveriges förenade studentkårer uttalar: Det statistiska material angående
studietider m. m., som utredningen presenterar, finner SFS vara av mycket
stort värde. Utredningens slutsatser beträffande orsakerna till den höga avbrott
sfrekvensen, nämligen att den till stor del beror på bristfälliga undervisningsresurser
och oriktigt utformade kursfordringar, är helt säkert riktiga.
Eftersom det emellertid aldrig har ifrågasatts, att det inte fortfarande
skall vara möjligt att påbörja studier utan avsikt att följa de bundna kurserna,
tentera på idealtid eller ens att avlägga examen, är det naturligt, att
avbrottsfrekvensen inom fakulteter med möjlighet till fria studier, som inte
syftar till examen, måste vara större än vid fackhögskolorna. — SFS finner
utredningens fyra huvudkrav oavvisliga, om man vill nå något annat än en
provisorisk lösning av ett akut problem.

SACO anser det uppenbart, att, även om de ekonomiska studiehindren
helt undanröjdes och undervisningen gjordes ytterst effektiv och ändamålsenlig,
de filosofiska faknlteterna med hänsyn till sin karaktär alltid måste
uppvisa en större andel studieavbrott än fackhögskoleutbildning som endast
leder fram till en enhetlig examen med ett visst bestämt yrkesmål. Utredningen
har också varit medveten härom. Även med dessa reservationer står
det enligt SACO klart, att de bristande undervisningsresurserna vid de filosofiska
fakulteterna i onödan försvårar studierna och leder till studieavbrott.
Förstärkta undervisningsresurser i relation till studentantalet bör
både kunna leda till minskade studieavbrott och förkortade studietider.
När det gäller studietiderna, anför SACO vidare, frapperar inte blott det
förhållandet att studietiden i allmänhet är längre än vad som förutsatts i
examensstadgan utan även att studietiderna är så olika i ett och samma
ämne vid olika lärosäten. Uppenbart är att kursfordringarna kvantitativt
är starkt olika vid olika lärosäten, något som icke lämpligen bör få vara
fallet. Även om variationer i studiegång och kursfordringar givetvis bör få

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 10h

34

Kung1. May.ts proposition nr t OJ, år 1958

förekomma, bör den kvantitativa ramen vara densamma vid de olika utbildningsanstalterna
både för lägre examina och för licentiatexamen.

TCO uttalar bland annat: Det förhållandet, att 30—50 procent av de
studerande lämnar universiteten utan att ha avlagt examen, motiverar
radikala åtgärder. De jämförelser mellan studieavbrottsfrekvensen vid de
fria fakulteterna och akademiska utbildningsanstalter med mer bunden
studieordning, som utredningen anställt, ger klart vid handen, att en stor del
av de studerande har ett behov av ökad handledning vid inhämtandet av lärostoffet.
Endast härigenom torde det bli möjligt att nå en sådan förbättring
av examinationsresultatet, att icke vistelsen vid universitet för alltför många
ungdomar skall sluta med ett misslyckande. TCO vill emellertid också peka
på den diskrepans som råder mellan examensstadgans bestämmelser rörande
studietidens längd och de verkliga studietiderna för de examinerade. Även
om sedan 1953 års stadga tillkom, alltför kort tid förflutit för att man skall
kunna med säkerhet bedöma dess verkningar, torde det finnas anledning att
fastslå bland annat, att bestämmelser rörande studietidens längd skall vara
realistiska för att ha någon effekt och preciserade för att kunna efterlevas.
Man kan — enligt TCO — icke utesluta möjligheten av att en del av det
stora antalet studieavbrott har sin grund i att kursfordringarna i vissa
ämnen varit alltför omfattande genom att umbiirliga partier icke uteslutits
trots examensstadgans normalstudietidsf öreskrift er.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser, att de undersökningar
beträffande studieavbrott och studietidens längd som utredningen
framlägger ger en skrämmande bild av undervisningen vid de svenska universitetens
fria fakulteter. Härefter yttrar förbundet bland annat: Uppenbarligen
innebär de förhållanden som utredningen beskriver ett grovt slöseri
ur både samhällets och den enskilde individens synpunkt. Det torde vara
obestridligt att de samhällsekonomiska kostnaderna för studieavbrott och
långa studietider är högst betydande, särskilt i jämförelse med totalkostnaderna
för universitetsutbildningen. En närmare analys skulle sannolikt
också utvisa att insatser som bidrager till att nedbringa studietider och
studieavbrott har en hög grad av lönsamhet. Den skulle därigenom understryka
att yi inte har råd med en dålig och orationell universitetsundervisning.
Än mindre har den enskilde studenten råd härmed. Det medför stora
och kanske helt meningslösa kostnader för honom eller henne. Därtill kommer
den psykiska belastningen av ett misslyckande i studierna.

Den slutsats man drar av utredningens undersökningar blir oundvikligen
att det i generation efter generation av studenter funnits ett betydande
antal som icke kunnat reda upp den situation som de fria universitetsstudierna
ställt dem inför. Särskilt hårt synes gällande studieordning ha drabbat
de studenter som icke har toppbetyg i studentexamen. Skillnaderna i
undervisningsförhållandena vid de fria fakulteterna och vid fackhögskolorna
är säkerligen betingade av traditionella snarare än rationella skäl. De fria
fakulteterna tillkom helt enkelt ett par hundra år tidigare. Tusentals enskilda
studenter har dyrt fått betala vakthållningen kring dessa traditioner.
De rådande bristerna i universitetsundervisningen kan icke avhjälpas utan
att universiteten får ökade ekonomiska resurser till sitt förfogande. Detta
kan endast ske genom att regering och riksdag i ökad utsträckning anslår
skattemedel för detta ändamål. De stora posterna kommer därvid att bli
de investeringsanslag, som utredningen icke närmare berört i föreliggande

35

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

betänkande. SSU vill kraftigt understryka kravet på en snabb och omfattande
upprustning av universitet och högskolor. Det är emellertid ett oavvisligt
krav att de medel som skattebetalarna förutsättes avstå till universiteten
även kommer till en effektiv användning.

3. Departementschefen

Om vi får leva i fred, lovar oss teknikens män ett nästan nytt samhälle
inom loppet av några decennier. Nationalekonomerna räknar samtidigt
med att i detta nya samhälle standarden mycket väl kan bli dubbelt så
hög som den vi nu har. Det är givetvis inte möjligt att fullständigt överblicka
den utveckling vi står inför. Vissa allmänna drag i den långsiktiga
samhällsutvecklingen framstår emellertid nu så klara, att de bör kunna
bilda underlag för dagens planläggning. Den tekniska utvecklingen går
framåt med snabba steg och samhällsekonomien kommer i växande grad
att uppbäras av en allt mera högtstående och komplicerad teknik, som kommer
att motsvaras av nya uppgifter för den akademiskt utbildade arbetskraften.
Under gynnsamma yttre förutsättningar bör denna tekniska utveckling
göra det möjligt för oss att utveckla produktion och levnadsstandard
i minst samma takt som hittills, d. v. s. uppnå en fördubbling inom
loppet av ett par, tre årtionden. En sådan utveckling är otänkbar utan ett
starkt ökat stöd åt akademisk utbildning och forskning. Skall vi kunna
se fram mot ett samhälle som inte bara är rikare, mätt i produktion, utan
även lyckligare, krävs ökade insatser inte bara på det tekniska området
utan på alla de områden som är representerade inom akademisk utbildning
och forskning.

Så inleder universitetsutredningen presentationen av sitt reformprogram.
Enligt min mening har utredningen på ett synnerligen träffande sätt lyckats
karakterisera såväl situationen av i dag som den utveckling, vilken
vi sannolikt står inför. Som utredningen framhävt är vissa allmänna drag
i utvecklingen på lång sikt redan nu så klara, att de bör kunna bilda underlag
för dagens planläggning. Mot bakgrunden härav har utredningen redovisat
en första etapp av ett vittsyftande program för reformering av den
akademiska undervisningen och forskningen samt universitets- och högskoleväsendets
framtida dimensionering.

Jag vill här först erinra om att läkar- och tandläkarutbildningen, den
juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen samt den teologiska utbildningen
relativt nyligen i väsentlig grad reformerats och utbyggts. Därjämte
har de högre tekniska läroanstalternas utbildningskapacitet under
den senaste tioårsperioden kraftigt utökats. Vidare har på initiativ av universitetsutredningen
åtgärder vidtagits för möjliggörande av såväl en be -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

tydande utökning av intagningen av studerande i bland andra ämnena matematik,
fysik och teoretisk fysik med mekanik som en intensifierad och förbättrad
ett- och tvåbetygsundervisning i nämnda tre ämnen. Forskningens
resurser har också ökats mycket väsentligt under efterkrigsperioden.

Jag vill emellertid kraftigt understryka, att jag i likhet med universitetsutredningen
av olika skäl är övertygad om att ett än mer intensifierat
reformarbete på universitetsområdet nu måste inledas. Samtliga remissinstanser
synes också till fullo dela min uppfattning härvidlag. I fråga om
de delar av förevarande problemkomplex som först bort angripas råder
däremot delade meningar. Med hänsyn till våra ekonomiska resurser och
med beaktande av rådande brist på arbetskraft med naturvetenskaplig eller
teknisk utbildning borde sålunda enligt en del remissinstansers mening
utredningens arbete först ha inriktats på hithörande utbildnings- och forskningsområden
och icke, såsom nu skett, i första hand på de filosofiska
fakulteternas problem.

Jag inser till fullo det önskvärda i att universitetsutredningen hade kunnat
ingå på en närmare analys av hela den akademiska arbetsmarknaden
före avlåtandet av det betänkande det här gäller. Det står emellertid lika
klart för mig att utredningen av tidsskäl varit förhindrad att göra detta.

Ingen, som något kommit i kontakt med aktuella arbetsmarknads- och
utbildningsproblem, torde vara obekant med att under senare tid på olika
håll en viss oro gjort sig gällande angående arbetsmarknadsutsikterna på
något längre sikt för vissa grupper av humanistiskt utbildad arbetskraft.
Utredningen har förklarat, att den har sin uppmärksamhet riktad på dessa
frågor och att den — så snart ske kan — kommer att lägga fram material
och synpunkter rörande dessa liksom övriga problem beträffande akademikernas
arbetsmarknad. Alldeles oavsett till vilka resultat man kan komma
beträffande de framtida utsikterna på akademikerfronten, anser jag
emellertid, att åtgärder omedelbart måste vidtagas för en förstärkning av
de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser. Den höga avbrottsfrekvensen
och de långa studietiderna inom de filosofiska fakulteterna torde
otvivelaktigt från både samhällets och de studerandes synpunkter utgöra
fullt tillräckliga motiv för en omedelbar upprustning av dessa fakulteters
utbildningsresurser. Jag hänvisar härvidlag till de omfattande statistiska
undersökningar rörande studieresultat och studietider, som utredningen
redovisat. Standarden på den meddelade undervisningen måste ovillkorligen
höjas. Härför erfordras dels en väsentlig förstärkning av undervisningspersonalen
vid de filosofiska fakulteterna, dels en förändring av formerna
för medelstilldelningen.

Enligt utredningens mening måste en sådan upprustning — därest den
skall lyckas — tillgodose fyra huvudkrav. Upprustningen måste sålunda
komma snabbt. Allt tyder på att vi under de närmaste åren har att vänta
en i vårt land hittills osedd ökning av tillströmningen till högre studier.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Upprustningen måste vidare ge tillräckliga undervisningsresurser. Oavsett
principen om det fria tillträdet till de filosofiska fakulteterna — till vilken
fråga jag återkommer i det följande — måste statsmakterna, om man vill
bibehålla de filosofiska preliminärexaminas nuvarande standard samt hålla
fast vid examensstadgans normer för studietidens längd, ge de filosofiska
fakulteterna tillräckliga resurser att meddela en med hänsyn till dessa förutsättningar
adekvat undervisning åt de ungdomar, som söker sin yrkesutbildning
vid dessa fakulteter. Upprustningsprogrammet måste dessutom vara
realistiskt. Ett upprustningsprogram, som icke bygger på en realistisk uppfattning
om de till förfogande stående resursernas begränsning, riskerar att
redan från början misslyckas. Upprustningsprogrammet måste därjämte
fullföljas. Universitetens undervisningsresurser måste med samma grad av
självklarhet snabbt anpassas till studentantalets växlingar, som skolans
undervisningsresurser till elevantalet. Men undervisningens standard är
icke uteslutande en funktion av antalet lärarbefattningar i förhållande till
antalet studerande; den sammanhänger också med undervisningsresursernas
användning. En väsentlig fråga, som måste lösas, är därför hur undervisningen
till sin omfattning och sina former snabbt och kontinuerligt skall
kunna anpassas till vunna erfarenheter.

De krav utredningen här uppställt på den aktuella upprustningen av de
filosofiska fakulteterna finner jag i likhet med remissinstanserna synnerligen
väl underbyggda. Jag kan därför helt ansluta mig till dessa krav.

Utredningen har givetvis icke stannat vid att uppställa nyss angivna
krav utan jämväl övervägt möjligheterna att i praktiken realisera en undervisningsorganisation,
som motsvarar dessa krav. Utredningens överväganden
på denna punkt har bland annat lett till att den framlagt förslag om
ett helt nytt system för dimensioneringen av de filosofiska fakulteternas
undervisningsresurser, i vart fall när det gäller de stora undervisningsämnena.
Jag torde redan här få något beröra huvudpunkterna i detta
system, till vars närmare uppbyggnad jag avser att återkomma i ett senare
avsnitt av min framställning.

Väsentligt i det system, som utredningen förordat, är utarbetandet och
fastställandet av de tim- och lärarplaner för varje ämne, som utredningen
kallar undervisningsplaner. Jag vill redan här uttala, att jag i likhet med
universitetskanslern funnit, att dessa undervisningsplaner bör benämnas
organisationsplaner. I det följande kommer jag därför — i mina yttranden
— att såsom beteckning för ifrågavarande plan använda termen organisationsplan.

Huvudsyftet med universitetsutredningens förevarande förslag är att
åstadkomma en större effektivitet i undervisningen vid de filosofiska fakulteterna
och att smidigare än hittills anpassa undervisningsresurserna till
behoven vid denna ökade effektivitet.

En del remissinstanser synes anse, att det av utredningen föreslagna

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/f år 1958

systemet, vid ett bibehållande av det fria tillträdet till de filosofiska fakulteterna,
kommer att medföra att balansrubbningar på den akademiska
arbetsmarknaden lättare än eljest skulle komma att uppstå. Anledningen
skulle vara den att tillströmningen till och utexaminationen från de filosofiska
fakulteterna till följd av det föreslagna systemet skulle öka kraftigare
än eljest.

Av flera skäl anser jag mig icke kunna dela den uppfattningen att ett
förverkligande av utredningens förslag i detta avseende kommer att i och
för sig medföra en tendens till alltför stor ökning av tillströmningen till och
utexaminationen från de filosofiska fakulteterna.

Jag vill till en början framhålla, att tillgången på undervisningslokaler
alltid kommer att i praktiken utgöra en gräns för en dylik ökning av tillströmningen
redan av det skälet, att den lokalutrymmesvolym, som kan
avdelas för de filosofiska fakulteterna, givetvis icke kan ställas i någon
fast relation till ökningen av antalet studerande.

Ett realiserande av utredningens här ifrågavarande förslag är uppenbarligen
ägnat att medföra en intensifierad och fastare organiserad undervisning.
Det ligger då i sakens natur, att de flesta av de studerande det här
gäller lämpligen bör bedriva sina studier med i stort sett samma takt och
intensitet. Under sådana förhållanden håller jag det icke för osannolikt,
att den kategori studerande, som hittills påbörjat akademiska studier vid
de filosofiska fakulteterna utan bestämda yrkesplaner och utan verklig
håg för sådana studier, kommer att icke oväsentligt reduceras.

Däremot är det enligt min mening helt riktigt, att det föreslagna systemet
kommer att leda till att en förhållandevis större andel av dem som
påbörjar studier vid filosofisk fakultet i framtiden kommer att avsluta sina
studier med en akademisk examen. Men det betyder inte nödvändigtvis,
som en del remissinstanser synes mena, att utsikterna på arbetsmarknaden
för filosofiskt skolad personal behöver försämras. De som hittills slutat
sina akademiska studier utan att avlägga examen har givetvis även de
konkurrerat på arbetsmarknaden, låt vara att de av kompetensskäl varit
utestängda från t. ex. vissa delar av lärarbanan. När nu denna kategori
i framtiden, om det föreslagna systemet genomföres, kommer att ersättas
av en kategori med fullbordade akademiska studier bakom sig, bör detta
enligt min mening i första hand ses som en standardhöjning på arbetskraften
och ej som en från arbetsmarknadens synpunkt riskabel kvantitativ
ökning av denna arbetskraft.

Som redan nämnts avser universitetsutredningen att framdeles lägga
fram material, som kommer att ge en samlad bild av den akademiska
arbetsmarknadens utbuds- och efterfrågesida. Ehuru min allmänna inställning
är, att varje tillskott av kvalificerad arbetskraft är värdefullt för samhället
och att de stora årskullar ungdom som på 1960-talet når universitet
och högskolor ger oss en verklig chans att öka våra tillgångar på univer -

39

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 104 är 1958

sitetsutbildad arbetskraft, vill jag emellertid ej förneka, att den kommande
analysen och prövningen av detta material trots allt kan komma att
föranleda överväganden om en viss begränsning av tillträdet till de humanistiska
fakulteterna eller vissa delar därav. Därest det mot förmodan
skulle visa sig att en dylik begränsning befinnes erforderlig, kommer enligt
mitt förmenande just den fastare organisation av undervisningen, som
erhålles genom systemet med organisationsplaner, med all sannolikhet att
utgöra ett mycket ändamålsenligt hjälpmedel vid genomförande av en dylik
begränsning.

Man kan vid en framtida analys av arbetsmarknadsläget även komma
fram till att det är önskvärt att tillströmningen till de humanistiska fakulteterna
bör begränsas men att man därvid emellertid ej bör tillgripa så
drastiska metoder som en spärrad intagning utan i stället en ytterligare
intensifiering av yrkesvägledningen i gymnasierna. Om därvid effekten
skulle bli den, att ökningen i tillströmningen till de humanistiska fakulteterna
upphör, kvarstår likväl fortfarande behovet av ett system med organisationsplaner,
åtminstone så länge den fria kombinationsrätten ämnena emellan
bibehålies. Vid en oförändrad tillströmning till de filosofiska fakulteterna
kan nämligen tillströmningen till olika ämnen komma att variera starkt
år från år.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att ett system med organisationsplaner
är lämpligt för de filosofiska fakulteternas del vare sig i en framtid
det fria tillträdet bibehålls eller icke och oberoende av hur mycket den
totala tillströmningen till dessa fakulteter ökar.

40

Kungl. Majrts proposition nr 104 år 1958

III. Undervisningen vid de filosofiska fakulteterna

1. Utredningen

I fråga om sitt tillvägagångsätt när det gällt att framlägga förslag rörande
den akademiska undervisningens reformering anför utredningen inledningsvis
följande.

Utredningen har på olika sätt sökt bilda sig en konkret uppfattning om välde
grundläggande bristerna i denna undervisning är att söka och vilka åtgärder
som kan vara möjliga och lämpliga till avhjälpande av dessa brister.
Utredningen har sålunda redan i slutet av år 1955 företagit en omfattande
enkät, genom vilken ett antal ämnesrepresentanter inom de humanistiska
fakulteterna beretts tillfälle inkomma med förslag till undervisningsplaner
för sina ämnen. Denna enkät kompletterades sedermera med en undersökning
rörande omedelbart erforderliga förstärkningsåtgärder för undervisningen
i vissa centrala naturvetenskapliga ämnen, vilken föranledde en
särskild framställning till departementschefen av den 2 februari 1956.

På grundval av de synpunkter och förslag som inkommit genom dessa
undersökningar har universitetsutredningen vidare, särskilt under våren
1956, fört ingående muntliga överläggningar med ett stort antal ämnesrepresentanter
inom framför allt de filosofiska fakulteterna samt med företrädare
för Sveriges laboratorers förening, Sveriges docentförbund, Sveriges
universitets- och högskoleamanuensers förbund och Sveriges förenade
studentkårer. Därjämte har till utredningen överlämnats eller ingivits
framställningar rörande den akademiska undervisningen från de större
akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund (i ärende rörande laboratorers
och motsvarande befattningshavares löneställning), vetenskapssamhället
i Uppsala, Sveriges laboratorers förening, Sveriges universitets- och
högskoleamanuensers förbund, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges
yngre naturvetares förening och Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Utbildningens innehåll

Utredningen ingår därefter på frågan om den akademiska utbildningens
innehåll och anför härom bland annat följande.

All akademisk undervisnings syfte är att utöver faktiska kunskaper och
praktiska färdigheter ge en handledning i respektive ämnes vetenskapliga
metodik och en introduktion i den aktuella vetenskapliga problematiken.
Det väsentligaste är emellertid, att studenten i möjligaste mån tillägnar
sig ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka. Han får då bästa möjliga
förutsättningar att under sin fortsatta verksamhet följa och bedöma utvecklingen
inom sitt fack, även om han lämnar universitetet efter en preliininärexamen.
En vetenskapligt inriktad undervisning på detta stadium är
givetvis även av fundamental betydelse för rekryteringen till de högre
studierna vid universitet och högskolor.

Den rent vetenskapliga undervisningen utgör alltså enligt utredningen en
omistlig del även av tvåbetygsundervisningen, även om den i många fall

41

Kungl. May.ts ''proposition nr 104 år 1958

måste bli av relativt begränsad omfattning. Utformningen av undervisningen
är givetvis beroende av det i olika ämnen skiftande behovet av övningsmoment
och explikativa moment. När tidsramen för två betyg är två
terminer, kommer denna tid nästan helt att fyllas av det arbete studenten
måste lägga ned på inhämtandet av grundkunskaper och färdigheter, som
är en förutsättning för såväl en djupare förståelse av de aktuella vetenskapliga
problemen som ett eget aktivt forskningsarbete. Detta förhållande
torde vara speciellt framträdande i ämnen, där en relativt omfattande laborationsundervisning
är nödvändig; i praktiken torde emellertid förhållandena
vara likartade i många rent humanistiska ämnen, speciellt sådana som
saknas på gymnasiets schema.

Utredningen har för sin del funnit, att resultaten av de tidigare redovisade
undersökningarna rörande studietider och studieavbrott klart ådagalägger
behovet av mera explikation och övning i undervisningen på de filosofiska
fakulteternas magisterstadium. Utredningen är emellertid angelägen
betona, att detta icke får inkräkta på utan i stället måste anses som en
nödvändig grund för den vetenskapliga skolning, som alltfort bör vara målet
för all akademisk utbildning.

En sådan intensifiering av den akademiska undervisningen fordrar med
säkerhet en i flera ämnen icke obetydlig utsträckning av den meddelade
undervisningens omfattning, något som i sin tur blir av avgörande betydelse,
då det gäller att ta ställning till frågorna om den akademiska undervisningens
organisation och former, liksom även då det gäller att utforma
för undervisningen lämpliga lärartjänster och undervisningslokaler.

Härefter övergår utredningen till att behandla den akademiska undervisningens
uppläggning, dess former och omfattning samt undervisningsgruppernas
storlek.

Undervisningens uppläggning

De akademiska studierna måste, anför utredningen till en början, alltid
väsentligen vara självstudier, och den akademiska undervisningens uppgift
blir alltjämt att fostra till och underlätta dessa självstudier. Utan att ge
avkall på den akademiska undervisningens vetenskapliga målsättning vill
utredningen för sin del rekommendera, att universitet och högskolor ges
resurser att meddela jämväl den grundläggande undervisning, som visas
vara erforderlig för att man skall kunna tillgodose önskemålet om effektivare
studier. Utredningen räknar med att det härigenom skall bli möjligt
att utan sänkning av standardkraven förverkliga den i examensstadgan
angivna målsättningen beträffande studietiden för filosofiska examina.

Undervisningen på magisterstadiet anser utredningen principiellt kunna
organiseras efter två skilda linjer, antingen med parallella undervisningsserier
(föreläsningar, proseminarier etc.), som under hela eller större delen
av läsåret förbereder de studerande för en eller flera sluttentamina i slutet
av läsåret, eller med successiva kurser, var och en avslutad med deltentamen.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 O/f år 1958

I samma mån som undervisningen blir mera omfattande, framhåller utredningen
vidare, är en ordning med successiva kurser att förorda även
inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena. Själva studierna
torde under alla förhållanden böra läggas upp på så sätt, att man försöker
penetrera ett avsnitt i sänder. Om nu undervisningen vidgas och lägges upp
i syfte att underlätta inhämtandet av det faktiska kunskapsstoffet, synes
det enligt utredningens åsikt naturligast att undervisningen även organiseras
på ett sådant sätt, att den ansluter sig till en rimlig och gängse studiegång.
Utredningen anser sig här böra erinra om de förut redovisade undersökningarna,
som ger anledning förmoda, att de långa studietiderna till
väsentlig del sammanhänger med att studenterna påbörjar studier i ett
nytt ämne, innan de avslutat studierna i det föregående ämnet. Sak samma
gäller enligt utredningens uppfattning rimligen i fråga om studiegången
inom ett ämne, där undervisningen är omfattande och innefattar många
skilda moment. Sina synpunkter på systemet med successiva delkurser utvecklar
utredningen ytterligare på följande sätt.

Mot en omläggning av undervisningens organisation i här antydd riktning
kan invändas, att den leder till en icke önskvärd splittring av lärostoffet,
och att studenterna — särskilt om studieplanen avverkas genom
successiva deltentamina — aldrig får den överblick av hela ämnet, vartill
de akademiska studierna bör syfta, och som man endast når genom parallella
studier i ämnets olika delar fram till en samlad sluttentamen. — Bortsett
från att samma resonemang kan användas till förmån för ett införande
av examen rigorosum av dansk typ, synes man härvidlag kunna peka på att
den här förordade organisationen av undervisningen faktiskt sedan länge
och med framgång praktiserats inom flera av de största naturvetenskapliga
ämnena. Särskilt kan här erinras om den höga tentamensfrekvensen i ämnet
botanik. Man måste i detta sammanhang väga fördelar mot nackdelar i
ljuset av vad som kan vara möjligt att nå inom ramen för stadgad normalstudietid.
En undervisning, uppbyggd av successiva delkurser efter modell
av naturvetenskapernas laborationsundervisning möjliggör även en bättre
kontroll av varje undervisningsmoments effektivitet och av varje enskilt
kursmoments svårighetsgrad.

Utredningen framhåller också, att undervisningen måste organiseras på
sådant sätt, att studiedagen icke splittras på alltför många pass med mellanliggande,
onyttiga håltimmar. Likaså måste, fortsätter utredningen, självfallet
tillräckligt utrymme beredas för tentamensläsning så att det övervägande
flertalet av de studenter, som följer undervisningen och helt ägnar
sig åt studier i ifrågavarande ämne, verkligen hinner tillgodogöra sig kursfordringarna
och avlägga tentamina vid förutsedda tidpunkter.

Utredningen anser sig även böra något beröra de problem, som är förknippade
med undervisningens samordning de olika ämnena emellan inom
de filosofiska fakulteterna. Så länge man bibehåller friheten i fråga om ämneskombinationer
i filosofiska examina, är det enligt utredningens mening

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

viktigt, att undervisningen organiseras så att i enlighet med examensstadgans
bestämmelser studierna för ett respektive två betyg i preliminärexamina
verkligen hinner slutföras på en respektive två terminer och innan
studenten har att börja följa undervisningen i ett annat ämne. Den fundamentala
betydelsen härav synes utredningen vara på ett fullt övertygande
sätt belyst av de tidigare redovisade undersökningarna rörande studieresultat
och studietidens längd inom de filosofiska fakulteterna.

Det torde vidare av samma skäl vara ofrånkomligt och oeftergivligt, understryker
utredningen, att undervisningen börjar samtidigt i alla ämnen
och att undervisningen lägges upp på så sätt, att studierna i de större ämnena
kan påbörjas vid början av både höst- och vårterminerna.

I detta sammanhang upptar utredningen slutligen frågan om tillgången
till kursböcker till behandling och anlägger huvudsakligen följande synpunkter
på detta spörsmål.

Det bör understrykas, att grundvalen för undervisningen på de filosofiska
fakulteternas lågstadium bör vara ändamålsenliga kursböcker, till vilka den
muntliga undervisningen bör anknyta. Kursböckerna bör vara så utformade,
att de möjliggör självstudier. De bör vidare så fullständigt återge det
kunskapsmaterial, som fordras för examen, att erforderliga kunskaper kan
inhämtas även av studenter, som icke önskar eller icke har möjlighet att
följa all muntlig undervisning.

På detta område föreligger otvivelaktigt stora brister i ett flertal ämnen.
En insats för att klargöra föreliggande behov av nya läroböcker borde
kunna göras såväl vid ämneskonferenserna som inom undervisningsnämnderna.

Svårigheterna att råda bot för bristen på lämpliga kursböcker är otvivelaktigt
betydande, och hela problemet bör göras till föremål för en särskild
undersökning. Utredningen vill endast framhålla några synpunkter, som
synes kunna vara värda särskilt beaktande.

Genom de små upplagor, som det här ofta gäller, föreligger bokförlagsintresse
endast i ett begränsat antal fall för att trycka en lärobok. De tekniska
resurser, som nu står till buds, torde emellertid möjliggöra publicering
i enklare former till ekonomiskt försvarliga priser. En viss utbyggnad av
studentkårernas kompendieutgivning och förlagsverksamhet bör kunna förväntas
ge goda resultat.

Undervisningens former

Utredningen behandlar först den akademiska undervisningens traditionella
former och ingår därvid till en början på den katedrala föreläsnings
formen, vilken är den undervisningsform som huvudsakligen
varit föremål för kritik. De föreläsningar, som bör förekomma och som allmänt
anses ha ett berättigande i undervisningen på lågstadiet, är enligt
utredningens uppfattning de som syftar till att ge en introduktion i aktuell

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

vetenskaplig problemställning och debatt eller redovisa nya forskningsresultat
eller ge en översikt av kursmoment, för vilka lämpliga handböcker
saknas, eller för vilka en muntlig genomgång i föreläsningens form är erforderlig.
Utredningen ifrågasätter här, om icke de över hela terminen eller
läsåret utspridda föreläsningsserierna i större utsträckning kunde ersättas
av vinjettföreläsningar som inledningar till laborationsserier eller översikter
av kursavsnitt, som just skall penetreras eller som just genomgåtts i undervisningen.
Enligt utredningens åsikt torde de vetenskapliga föreläsningarna
även med fördel kunna läggas in som mera tillfälliga föredrag eller kortare
föredragsserier föranledda av vunna forskningsresultat eller aktuell vetenskaplig
debatt.

Vad beträffar den andra huvudformen av akademisk undervisning, sent
in ar ieun der visningen, så finner utredningen, att denna form
numera synes innefatta undervisning av rätt skiftande slag. Konstitutivt
bör emellertid enligt utredningens uppfattning vara, att undervisningen
försiggår i form av en av lärare ledd diskussion mellan deltagarna över ett
ämne som en eller ett par av deltagarna särskilt satt sig in i eller berett,
samt att diskussionen avser att ge deltagarna en inblick i ämnets problematik
och olika metoder att bemästra denna. Denna undervisningsform bör
enligt utredningens åsikt även i forsättningen vara den centrala på trebetygs-
och licentiandstadierna och bör ges så stort utrymme som möjligt
även på ett- och tvåbetygsstadierna. Förutsättningen för goda resultat av
seminarieundervisningen är emellertid enligt utredningens mening att alla
deltagare bedriver aktiva studier i ämnet och att deltagarantalet icke är
större än att alla kan och vill deltaga i diskussionen.

Utredningen påpekar härefter, att labo ration s-undervis ni nge
n är en undervisningsform, som i viss mån motsvarar seminarieundervisningen.
Även laborationsundervisningen har, framhåller utredningen, till
syfte att ge studenten en god inblick i vetenskapens problem och metoder.
Även här, fortsätter utredningen, bygger undervisningen på aktivitet från
elevens sida. Laborationsundervisningen syftar emellertid, tillägger utredningen,
dessutom till att hos eleverna öva upp vissa rent praktiska färdigheter.

Därefter ingår utredningen på den undervisningsform, som hittills med
ett samlande namn brukat kallas kursundervisning och som utredningen
här benämner lektionsundervisni n g. Utredningen understryker
därvid, att det här i allmänhet torde vara fråga om en systematisk genomgång,
närmast i lektionens form, av vissa avgränsade partier av studiekursen,
partier som erfarenhetsmässigt bereder de studerande särskilda
svårigheter och som därför tar dem oproportionerligt lång tid att självstän -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

digt penetrera. Denna lektionsundervisning kan enligt utredningens uppfattning
givetvis utformas på flera sätt, bland annat beträffande kunskapskontrollen,
som antingen kan göras fortlöpande (examinatorier) eller också
få formen av skriftlig eller muntlig deltentamen efter kursens slut. Väsentligt
för utredningen är emellertid att konstatera, att det här är fråga om
en undervisning som utan att försumma den vetenskapliga skolningen
främst har till syfte att underlätta inhämtandet genom självstudier av ett
faktiskt kunskapsstoff. Lektionsundervisningen skall enligt utredningens
åsikt komplettera föreläsningarna och seminarieundervisningen. Därav
följer, framhåller utredningen, att ett mera allmänt införande av lektionsundervisning
för vissa kursmoment icke kan äventyra de akademiska examinas
vetenskapliga standard. Lektionsundervisning, tillägger utredningen,
ställer mindre krav på läraren i fråga om förberedelsearbete än seminarieundervisning
men ställer däremot minst lika stora krav i fråga om pedagogisk
erfarenhet som denna.

Föreläsningar, seminarier, laborationer och lektionsundervisning är i stort
sett de undervisningsformer som förekommer i dag, konstaterar utredningen
vidare. De önskemål, som framställts om nya undervisningsformer, torde
enligt utredningens uppfattning kunna sammanföras i begreppet h andle
dni n g, även innefattande s. k. gruppundervisning. Dessa önskemål
gäller, fortsätter utredningen, såväl högstadiet som magisterstadiet. På magisterstadiet
måste, anser utredningen, en sådan handledning av praktiska
skäl ofta ges i grupper och få formen av genomgång eller övning av särskilt
svåra moment i kursen. Alternativt kan man enligt utredningens mening
tänka sig en handledning som har formen av mera allmänt hållna samtal i
anslutning till den ordinarie undervisningen eller till och med en helt enskild
handledning mera av typen studierådgivning inom ämnet. Därtill
kommer så, tillägger utredningen, en mera speciell form av handledning,
nämligen den som tar sikte på att hjälpa studenten med enskilda uppgifter
av något större omfång, t. ex. proseminarieuppsatser. Det blir här fråga
om, säger utredningen, dels hjälp vid planeringen av materialinsamling, dels
hjälp vid sovringen av insamlat material och slutligen hjälp med arbetets
och uppsatsens disposition. Denna uppsatshandledning kan enligt utredningens
mening ges i grupper eller enskilt beroende på arten av och den
inbördes samordningen mellan de utdelade arbetsuppgifterna.

Behovet av en långt intensivare handledning på lågstadiet, t. ex. i gruppundervisningens
form, har, omtalar utredningen, med stor enstämmighet
vitsordats av så gott som samtliga de experter med vilka utredningen haft
överläggningar rörande den akademiska undervisningen. Utredningen har
fått ett bestämt intryck av att det här är fråga om ett reformkrav, som
uppbäres av en sällsynt samstämmig opinion såväl av olika kategorier av
akademiska lärare som av studenterna. Orsaken till det allt starkare kravet

46

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

på intensifierad handledning måste enligt utredningens uppfattning i avsevärd
mån sökas i den kraftiga ansvällningen av antalet studerande; den tid
är definitivt förbi, då antalet nykomlingar ej var större än att de flesta
absorberades i redan etablerade kamratgrupper och lärarna relativt snart
kunde lära sig känna samtliga elever åtminstone till namnet. Nu är antalet
studenter så stort, anför utredningen, att studenten lätt förblir anonym
både för lärarna och för studiekamraterna; han får få tillfällen att kollationera
sina framsteg och mäta sina krafter.

Vad det här gäller, är, understryker utredningen, att ge studenten hjälp
att organisera sina egna studier, att hjälpa honom i den många gånger
svåra och oförberedda omställningen från gymnasiernas bundna studieordning
till de friare universitetsstudierna med deras långt större krav på
individuellt arbete och ansvar. Det är utredningens övertygelse att i många
humanistiska ämnen en intensifierad lektionsundervisning kompletterad
med handledning kan ge stadga åt studierna och bli en hjälp till goda studievanor.
Härigenom skulle man enligt utredningens åsikt råda bot för en
av de allvarligaste bristerna i den akademiska undervisningen och därmed
på ett avgörande sätt komma till rätta med studieavbrottsfrekvensen vid
de filosofiska fakulteterna, de fakulteter där studie- och undervisningsformerna
mest markant skiljer sig från gymnasiernas. Den undervisning, som
här sammanfattats under det vida begreppet handledning, även innefattande
s. k. gruppundervisning, bör så långt möjligt meddelas i samband
med den ordinarie undervisningen, men det är enligt utredningens uppfattning
icke realistiskt att räkna med att de fast anställda lärarna (inklusive
assistenter och amanuenser) skall räcka till för att i alla ämnen ge de
yngsta studenterna all den direkta handledning, som är önskvärd. Därför
måste man, framhåller utredningen, skapa delvis nya former för en handledning
gruppvis och vid sidan av den ordinarie kateder-, laborations- och
lektionsundervisningen. Syftet med denna handledning gruppvis bör enligt
utredningens uppfattning alltid vara att underlätta för studenterna att
följa och tillgodogöra sig den ordinarie akademiska undervisningen, samtidigt
som man genom grupphandledningen kan nå den för undervisningens
uppläggning nödvändiga kännedomen om vilka moment i kursplanen som
vållar särskilda svårigheter, en kännedom som annars kanske nås först vid
sluttentamina, vilket ur den enskilde studentens synpunkt lika väl som ur
undervisningens är för sent.

Handledningen kan, anser utredningen, utformas på flera olika sätt, t. ex.
som en gruppvis organiserad och regelbunden läs- eller snarare studiehjälp
i anslutning till den akademiska undervisningen, som sammanhållna diskussionscirklar
i syfte att uppöva förmågan till självständigt tänkande och
till urskillning av väsentliga frågeställningar och förlopp, som en mer eller
mindre individuell rådgivning vid lösandet av större arbetsuppgifter eller
som en mera allmän studiemetodisk rådgivning.

Kungi. )laj:ts proposition nr 10/+ år 1958 47

Sammanfattningsvis framlägger utredningen följande rekommendationer.

Den undervisning, som huvudsakligen syftar att ge introduktion i vetenskaplig
debatt och handledning i vetenskaplig metodik, bör liksom hittills
meddelas genom föreläsningar och seminarieundervisning samt i samband
med förekommande laborationer, medan den undervisning, som syftar till att
meddela faktiskt kunskapsstoff och uppöva praktiska färdigheter, bör ges
i laborationens och lektionens former. Denna undervisning måste emellertid
enligt utredningens mening i ett stort antal ämnen kompletteras med olika
former av handledning, även gruppvis. Denna handledning bör så långt
möjligt meddelas av fast anställda lärare i samband med den ordinarie
undervisningen men bör dessutom kunna organiseras i mera fria och blygsamma
former. Den blir icke desto mindre enligt utredningens uppfattning
av väsentlig betydelse för undervisningens effektivitet under ett skede, då
i varje fall de filosofiska fakulteterna måste räkna med starkt stigande antal
studenter, av vilka en växande andel kommer till universiteten utan närmare
kännedom om akademiska förhållanden, och då man realistiskt måste
räkna med relativt störa undervisningsavdelningar i den ordinarie undervisningen
och en viss av rena rekryteringssvårigheter betingad brist på
akademiska lärare.

Undervisningens omfattning och undervisningsgruppernas storlek

Vad först beträffar undervisningens omfattning så framhåller
utredningen, att det av de överläggningar utredningen fört med intresserade
parter rörande den akademiska undervisningen framgått, att man
realistiskt bör räkna med en viss, i något eller några ämnen betydande men
på det hela taget måttlig ökning av undervisningens omfattning, räknad i
antal undervisningstimmar per student och år. Den mycket betydande ökning
av antalet meddelade undervisningstimmar, som anses erforderlig,
faller, meddelar utredningen, till allra största delen på ökningen av antalet
studerande och på en ofrånkomlig minskning av undervisningsgruppernas
storlek.

Vad härefter angår u ndervisningsgruppernas storlek anser
utredningen, att man som en allmän norm när det gäller lektionsundervisningen
synes kunna uppställa ett maximum av 35 deltagare per grupp
för en undervisning, i vilken de deltagande studenterna väl icke förutsättes
uteslutande spela rollen av passiva åhörare, men i vilken man å andra
sidan icke heller syftar till en större aktivitet från studenternas sida än att
de skall besvara kunskapskontrollerande frågor och själva ställa frågor,
som kan utlösa en kortare ömsesidig diskussion eller ge liiraren anledning
att resonemangsvis närmare förklara svårare partier av det genomgångna
kursmomentet.

Vad så beträffar seminarieundervisning en finner utredningen, att seminariegrupper
om 15 å 20 studenter i värjo är den lämpliga storleken och
att i varje fall seminariegrupper om mer iin 30 deltagare icke bör före -

48

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 104. år 1958

komma. Utredningen föreslår därför, att dubblering av seminarierna kommer
till stånd, så snart antalet deltagare överstiger 30, att ett tredje seminarium
upprättas, så snart det sammanlagda deltagarantalet överstiger 55,
att ett fjärde seminarium upprättas så snart det sammanlagda deltagarantalet
överstiger 80, och att sedan ytterligare seminariegrupper automatiskt
upprättas för varje fullt 20-tal deltagare över 80. Detta innebär, att
man i mindre ämnen får räkna med seminariegrupper om maximalt 30 deltagare,
medan seminariegruppen i större ämnen i allmänhet skulle omfatta
mellan 20 och 25 deltagare.

Utredningen framhäver i detta sammanhang, att den finner en maximering
av undervisningsgruppernas storlek vara en av de fundamentala punkterna
i en universitetsreform, som skall sätta de högre läroanstalterna i
stånd att meddela en adekvat undervisning åt ett hastigt stigande antal
studenter. Denna maximering synes liksom beträffande skolan i praktiken
böra utformas på så sätt att antalet elever i en undervisningsgrupp icke
tillätes överstiga ett visst, av statsmakterna fixerat antal. Vad särskilt beträffar
laborationsundervisningen så framhåller utredningen ytterligare
följande.

För laborationsämnenas del är en dylik maximering av undervisningsgruppernas
storlek redan ett faktum, eftersom tillgången på laborationslokaler
och undervisningsapparatur sätter en bestämd gräns för elevantalet.
Utredningens resonemang och förslag i det föregående rörande undervisningsgruppernas
storlek och regler för upprättande av nya undervisningsavdelningar
vid stigande studentantal gäller därför i första hand endast de
humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematiska ämnena.

Utredningen understryker vidare, att den lämpliga gruppstorleken måste
vara olika för olika undervisningsformer och påpekar därvid, att antalet
åhörare vid föreläsningar i princip torde kunna vara obegränsat.

Vidkommande slutligen vad som förut betecknats som handledning
gruppvis (gruppundervisning), så anför utredningen bland annat följande.

Vid denna undervisning synes det ligga i sakens natur att man måste
arbeta med små grupper för att undervisningen skall nå avsedd effekt. Det
gäller här att nå kontakt med varje enskild student för att ge honom en
individuellt avpassad handledning. Den grupphandledning, som tillämpas
vid de matematiska institutionerna, bedrives med grupper om 15 deltagare,
och resultatet anses vara tillfredsställande. Här är det dock fråga om en
relativt fast organiserad handledning, som därför kan sägas ha karaktär av
lektionsundervisning. I andra ämnen, där handledningen måste vara mera
personlig, måste man enligt universitet sutredningens mening räkna med
ännu mindre grupper, kanske om 5 till 10 studenter i varje. Inte heller en
grupphandledning i diskussionscirkelns form synes kunna bli fullt effektiv,
om deltagarantalet överstiger 10.

Handledning vid lösandet av större uppgifter, t. ex. uppsatsarbete, bör,
i den mån sådan handledning meddelas gruppvis, inte heller omfatta mer
än 5, högst 10 studenter i varje grupp.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958 49

2. Yttranden

Utredningens uttalanden om den akademiska utbildningens innehåll
har föranlett vissa erinringar, främst från kanslerns sida. Efter att
ha förklarat sig dela utredningens uppfattning att det väsentligaste i all
akademisk undervisning är »att studenten i möjligaste mån tillägnar sig
ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka», framhåller kanslern, att denna
uppfattning enligt hans förmenande står i strid emot utredningens uttalande
att studietiden om två terminer för två betyg kommer att nästan
helt »fyllas av det arbete studenten måste lägga ned på inhämtandet av
grundkunskaper och färdigheter». Kanslern redogör därefter för sin uppfattning
om undervisningens innehåll samt anför därvid bland annat följande.

Enligt min mening måste den huvudsakliga tiden av all universitetsundervisning
— i varje fall såvitt avser de s. k. fria fakulteterna — tvärtemot
sistnämnda uttalande ägnas åt att bibringa studenten ett vetenskapligt
kritiskt betraktelsesätt i förhållande till det föreliggande kunskapsstoffet
samt att sätta honom in i vetenskapliga metodfrågor. Därigenom
underlättas själva kunskapsinhiimtandet, vilket i de allra flesta fall torde
kunna äga rum utan lärarens direkta medverkan. Huvudvikten vid all
akademisk undervisning — även på ett- och tvåbetygsstadiet — måste
sålunda läggas vid att lära studenten att bilda sig en egen uppfattning om
de föreliggande problemen. Skulle studenten icke fått tillfälle att under
sin vistelse vid det akademiska lärosätet förvärva denna förmåga, måste
hans universitetsstudier i ett väsentligt hänseende sägas ha blivit förfelade
och universitetsundervisningen bedömas ha misslyckats med en av sina
huvudsakliga uppgifter. Därest den akademiska undervisningen komme att
främst inriktas på kunskapsinhämtande och förvärv av färdigheter, behöver
man enligt mitt förmenande icke längre vidmakthålla universitetens särskilda
uppgift att meddela undervisning. Denna uppgift skulle i stället
under angiven förutsättning kunna övertagas av undervisningsanstalter av
seminariekaraktär. I detta sammanhang finner jag det även angeläget
betona att övergången från den gymnasiemässiga undervisningen till de
akademiska studierna ej får bli alltför lång. Vidare bör i görligaste mån den
elementära undervisning som nödvändigtvis måste meddelas vid universiteten,
såsom vissa propedeutiska kurser och färdighetsövningar m. m.,
förläggas till början av studierna och alltså ingå som ett första moment i
studiet av varje enskilt ämne.

Jag har för min del starkt betonat, att all väsentlig akademisk undervisning
måste genomsyras av ett vetenskapligt kritiskt betraktelsesätt.
Denna undervisning bör därför enligt mitt förmenande alltid handhavas av
lärare som besitter hög kompetens och god pedagogisk skicklighet samt äger
förmåga att meddela just donna form av undervisning. Med denna min
grunduppfattning om den akademiska undervisningens enhetliga syfte och
innehåll står utredningens förslag om uppdelning av undervisningen i två
huvudformer — med sinsemellan principiellt skilda syftemål och med
lärarkrafter av helt olika kompetens — icke i överensstämmelse. Jag kan
därför icke godtaga en dylik uppdelning.

Enligt mitt bedömande torde det även vid ett genomförande av utred 4

— Bihang till riksdagens protokoll 1058. 1 saml. Nr 10 \

50

Kungl. Mcij:ts proposition nr 104 år 1958

ningens olika förslag i anslutning till nämnda uppdelning komma att visa
sig omöjligt att rent praktiskt draga upp så skarpa gränslinjer mellan olika
slags undervisning som utredningen tänkt sig.

Sveriges förenade studentkårer hänvisar till att utredningen bland annat
uttalat, att den finner ett klart ådagalagt behov av mera explikation och
övning i undervisningen. SFS instämmer helt i denna synpunkt och förklarar
sig vara övertygade om att de studerande i full utsträckning kommer
att utnyttja den utökade och intensifierade undervisning utredningen föreslår.
Härvid förutsätter SFS, att en sådan utökning av undervisningens
omfattning under inga omständigheter skall medföra krav på obligatoriskt
deltagande i kurserna.

Vidkommande utredningens förslag med avseende å undervisningens
uppläggning framhåller kanslern, att han i princip kan ansluta sig
till utredningens uppfattning, att ett system med successiva kurser, var och
en avslutad med deltentamen, bör — i likhet med vad som redan skett beträffande
ett flertal ämnen, särskilt inom de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna — införas i alltmer ökad utsträckning, även för de humanistiska
fakulteternas del. Kanslern, som håller före att en väsentlig
effektivisering av undervisningen kan äga rum genom en dylik reform,
understryker emellertid vikten av att överblicken över ämnet icke går förlorad
vid en sådan omläggning. Enligt kanslerns mening torde den sluttentamen,
som enligt 9 § 1 mom. av filosofiska examensstadgan alltid skall
finnas i varje ämne, lämpligen kunna tjäna till att kontrollera, att denna
överblick icke gått förlorad genom att vissa kursmoment redan redovisats
vid deltentamina. Härjämte framhåller kanslern bland annat följande.

^En uppdelning i delstudiekurser får vidare icke leda till att avkall göres
på kravet om en viss vetenskaplig standard i all akademisk undervisning.
Ifrågavarande effektivisering av undervisningen torde även — framförallt
i sådana humanistiska examensämnen, för vilken den laboratoriemässiga
undervisningen spelar en ringa roll — höra sättas in i början av studiet av
varje ämne. Ett införande av ifrågavarande system med successiva kurser
förutsätter egentligen ett i huvudsak homogent studentmaterial. Skulle en
mera avsevärd del av. studenterna komma att visa sig sakna fallenhet för
denna slags undervisning kan stora svårigheter uppstå. I ett visst läge kan
det sålunda — vid fortsatt fri intagning — bli erforderligt att i ökad utsträckning
införa särskild stödundervisning för denna grupp av studenter.

Sveriges förenade studentkårer finner i likhet med utredningen att undervisningens
uppläggning måste syfta till att underlätta ett rationellt och
effektivt bedrivande av självstudier. SFS tillstyrker förslaget till en studieordning
med successiva kurser, varvid varje kurs avslutas med deltentamen
eller kursförhör. SFS understryker vidare utredningens uttalande att undervisningen
måste läggas upp så, att studierna i de större ämnena kan påbörjas
både höst- och vårtermin.

51

Knngl. May.ts ''proposition nr 104 år 1958

Sveriges konservativa studentjörbund anser i likhet med utredningen att
de akademiska studierna i allt väsentligt måste vara självstudier. Vad beträffar
systemet med successiva delkurser så anser sig förbundet böra något
varna för risken för en alltför stor splittring av studierna. Vidare framhålles
vikten av att undervisningen icke organiseras så att alltför stora grupper
av studenter inte hinner fullfölja sina studier enligt studieplanerna.

Sveriges liberala studentjörbund finner, att den utökade undervisning,
som utredningen föreslagit, onekligen innebär ett stort steg mot förverkligandet
av en mera organiserad studieordning vid de filosofiska fakulteterna.
Förbundet anser, att reformen, riktigt genomförd, skulle undanröja
den viktigaste orsaken till den höga studieavbrottsfrekvensen och det dåliga
studieresultatet. Förbundet synes till och med vilja gå något längre än
utredningen och yttrar sålunda:

Förbundet anser, att en undervisning med ett långt större moment av
tvång än hittills bör införas. Men förbundet önskar samtidigt som sin bestämda
uppfattning hävda, att var och en själv bör få avgöra, om han skall
underkasta sig detta tvång liksom om han skall deltaga i övriga kurser och
föreläsningar. Medan en mera organiserad studiegång skulle vara till ovärderlig
hjälp för flertalet, finns det likväl många som bäst bedriver sina
studier helt på egen hand. Valfriheten lämnar också möjlighet för de helt
eller delvis förvärvsarbetande studenterna att så småningom nå fram till
en akademisk examen.

Utredningens synpunkter på kurslitteraturfrågan har ej givit
remissinstanserna anledning till erinran. Tvärtom har en del av dem ytterligare
understrukit och kompletterat dessa synpunkter. Bland dessa remissinstanser
må främst nämnas kanslern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna,
Sveriges förenade studentkårer, SACO och Sveriges socialdemokratiska
xingdomsförbund.

Utredningens uppfattning beträffande den katedrala föreläsningsformen
delas av samtliga remissinstanser. Humanistiska avdelningen
vid Stockholms högskola anmärker dock följande.

Avdelningen delar visserligen utredningens uppfattning att de akademiska
föreläsningarna icke bör överskattas men vill framhålla att de i vissa
ämnen har stort värde icke enbart som medel att introducera de studerande
i vetenskaplig problemställning och debatt. I

I fråga om seminarieundervisningen anser Sveriges förenade
studentkårer liksom utredningen att denna undervisningsform bör tillmätas
stor betydelse på såväl låg- som högstadium. Även vikten av ett från
studenternas sida aktivt deltagande i seminarierna understrykes. SFS
framhäver i detta sammanhang seminarieundervisningens betydelse för
forskarutbildningen. Undervisningen vid proseminarier och tre-betygssemi -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 10Jf år 1958

narier måste, förklarar SFS, anses ha en grundläggande betydelse för den
fortsatta forskarutbildningen. Med hänsyn till att utredningen i flera sammanhang
betonat forskarutbildningens vikt hade man enligt SFS kunnat
vänta att utredningen tagit konsekvenserna härav genom att föreslå genomgripande
åtgärder för att minska seminariegruppernas storlek. SFS
noterar vidare med tillfredsställelse att utredningen betonat seminarieuppsatsens
betydelse. SFS framhåller även önskvärdheten av att arbetet inom
en proseminariegrupp koncentreras till några få ämnesområden, syftande
till en systematisk genomgång av ämnets vetenskapliga metodik genom
behandling av uppgifter så valda, att den nödvändiga allmänna kunskapsgrunden
redan hunnit inhämtas vid studiet av litteraturkursen. För att
stimulera deltagarnas intresse bör man enligt SFS överväga en gruppering
på olika betygsstadier. Det torde sålunda vara lämpligt att tre-betygsstuderande
vid seminarieundervisningen skiljes från ett- och två-betygsstuderande.

SACO understryker vikten av att seminarieövningen ges en stark ställning
även i undervisningen för lägre betyg. Vidare bör enligt SACO seminarierna
differentieras på ett-, två- och tre-betygsstadiet.

Sveriges konservativa studentförbund konstaterar, att utredningen lagt
särskild tonvikt på denna undervisningsform. Dock vill förbundet inskärpa
nödvändigheten av att seminarieundervisningen innebär aktivt deltagande
från medlemmarnas sida.

Vad lektionsundervisningen beträffar vänder sig kanslern
emot utredningens enligt hans mening alltför skarpa gränsdragning mellan
bland annat denna undervisning och seminarieundervisningen. Liknande
invändningar framföres jämväl av SACO.

Vidkommande utredningens förslag rörande handledning så vitsordar
överstyrelsen för de tekniska högskolorna angelägenheten av sådan
gruppundervisning vid sidan av den ordinarie undervisningen jämväl för de
överstyrelsen underställda högskolornas del, medan Sveriges förenade studentkårer
betonar att handledning under inga förhållanden skall ersätta
den ordinarie undervisningen. SACO understryker behovet av en intensifierad
individuell handledning.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund finner, att gruppundervisningen
intar en alltför blygsam plats i utredningens förslag, och anför såsom
skäl härför följande.

Lektionsundervisningen framstår som det centrala; gruppundervisningen
blir ett komplement till denna, ett slags studiehjälp meddelad av tillfälliga
lärarkrafter med låg kompetens. Det är enligt vår mening uppenbart att i
vissa ämnen — särskilt de historiska och estetiska disciplinerna — en
gruppundervisning i diskussionscirkelns form har mer att ge än den konventionella
seminarieformen och den katedrala lektionsundervisningen. Gruppundervisningen
bör här vara ett centralt undervisningsmoment, för vilket
kompetenta lärarkrafter — lägst biträdande lärare — bör svara.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och dess studentförbund hälsar
den av utredningen föreslagna handledningsformen med tillfredsställelse.

Vad angår undervisningsgruppernas storlek så finner
juridiska fakulteten i Lund, att principen om maximering av seminariegrupperna
till 20—25 deltagare bör vinna tillämpning även inom juridisk
fakultet.

Filosofiska fakulteten i Göteborg finner en generell maximering av lektionsgrupperna
till 35 deltagare föga välbetänkt. Det är enligt fakulteten
svårt att tänka sig, att en lektionsgrupp, som i storlek motsvarar en stor
skolklass, kan arbeta effektivt inom något ämne. Utredningens föreslagna
princip, att proseminarierna skall dubbleras, när deltagarantalet överstiger
30, får enligt fakultetens mening under inga förhållanden tolkas så att
proseminarier på 30 deltagare blir det normala.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola framhåller, att de av
utredningen angivna maximivärdena för gruppernas storlek måste uppfattas
som absoluta marginalvärden och icke som normalvärden.

Kanslern anser det omöjligt att generellt för alla ämnena ange ett lämpligt
antal elever vid olika undervisningsformer. Enligt kanslerns förmenande
är varje ämnes speciella egenart i stort sett bestämmande för hur många
elever som lämpligen bör mottagas. Särskilda överväganden måste sålunda
företagas ämne för ämne, innan mera allmängiltiga riktlinjer kan uppdragas.

Kanslern finner det även orimligt att för lelctionsundervisning som allmän
norm ange ett maximum av 35 deltagare per grupp. Man torde under inga
omständigheter kunna erhålla ett tillfredsställande resultat med så många
deltagare i någon undervisningsform med reciprok aktivitet. Rent praktiska
svårigheter torde vidare, tillägger kanslern, uppstå om undervisningsgrupperna
inom de olika formerna av undervisning i ett visst ämne erhölle olika
antal elever.

Såsom mycket väsentligt framstår enligt lärarkollegiet vid Chalmers tekniska
högskola utredningens förslag om den automatiska gruppbildningen
vid seminarieundervisningen, varigenom antalet deltagare per seminariegrupp
begränsas. Vid de tekniska högskolorna är, understryker lärarkollegiet,
en sådan gruppbegränsning mycket eftersträvansvärd.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna delar utredningens uppfattning
om angelägenheten av en maximering av undervisningsgruppernas storlek.
Vad utredningen härutinnan föreslagit synes överstyrelsen i åtskilliga ämnen
av grundläggande natur även böra vinna tillämpning vid de tekniska
högskolorna.

Sveriges förenade studentkårer delar utredningens uppfattning att en
gruppstorlek av högst 15—20 är den lämpligaste, men kan ej godtaga förslaget
att delning bör komma till stånd först då antalet deltagare överstiger

54

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104- år 1958

30. En tillämpning av det av utredningen föreslagna systemet kommer,
anför SFS vidare, att leda till ett genomsnittligt deltagarantal av 20—25.
Erfarenheten torde visa att detta är ett för högt deltagarantal, och att
reciprociteten i undervisningen äventyras. SFS anser därför, att seminariet
bör dubbleras så snart antalet deltagare överstiger 25. Ett tredje seminarium
bör upprättas så snart det sammanlagda antalet deltagare överstiger
45, ett fjärde så snart det sammanlagda deltagarantalet överstiger 70 och
sedan ytterligare seminariegrupper för varje fullt 20-tal deltagare över 70.
Detta torde i de större ämnena komma att leda till ett genomsnittligt deltagarantal
av cirka 15—20. Beträffande lektionsundervisningen finner
SFS ett deltagarantal på 35 som allmän norm för högt. Enligt SFS kan
självfallet, som utredningen framhåller, önskemålen om det reciproka
elementets dominans i lektionsundervisningen skifta från ämne till ämne
och från kursmoment till kursmoment, men i de fall, då ett sådant önskemål
betraktas som angeläget, bör 15 deltagare i varje grupp utgöra riktpunkten.

I fråga om seminarieundervisningen intar SACO samma ståndpunkt som
SFS och tillägger beträffande lektionsundervisningen, att det icke finns
anledning att för denna tillämpa annan maximeringsregel än för seminarieundervisningen.
Även organisatoriska skäl talar enligt SACO för seminarieoch
lektionsgrupper av samma storlek.

TCO förordar bestämt, att det maximala deltagarantalet i förevarande
undervisningsformer sättes väsentligt lägre än utredningen föreslagit och
anför till stöd härför bland annat följande.

Såväl lektionsundervisningen som framför allt seminarieövningarna förlorar
helt sin egentliga karaktär, om deltagarantalet icke starkt begränsas.
Därest ett så stort deltagarantal som 35 skulle medges vid lektionsundervisningen,
löper man uppenbarligen risken att lektionerna blev en undervisningsform
för passivt åhörande. På motsvarande sätt kommer proseminarieövningar
med det av utredningen som maximum angivna 30 deltagare
att bli ett forum för diskussion mellan seminarieledare, uppsatsförfattare
och på förhand utsedda opponenter.

Sveriges konservativa student jörbund framhåller, att seminariegruppernas
storlek ovillkorligen måste maximeras till 20 deltagare. Dessutom anser
studentförbundet att lektionsundervisning med 30—35 deltagare ur pedagogisk
synpunkt är mindre tillfredsställande.

Sveriges socialdemokratiska ung doms jörbund anför bland annat följande.

En allmän målsättning måste givetvis vara att så långt möjligt nedbringa
undervisningsgruppernas storlek. De ökade kostnader som detta för
med sig torde i hög grad kompenseras av den ökade effektivitet, d. v. s.
kortare studietider och de ökade möjligheter att motverka studieavbrott,
som mindre grupper kan väntas medföra. Små grupper torde därför ha stor
lönsamhet.

Knngl. May.ts proposition nr 104 år 1958 55

3. Departementschefen

All akademisk undervisnings syfte är självfallet att utöver faktiska kunskaper
och praktiska färdigheter ge en handledning i vederbörande ämnes
vetenskapliga metodik och en introduktion i den aktuella vetenskapliga
problematiken. Lika givet är att det väsentligaste härvid blir, att studenten
i möjligaste mån tillägnar sig ett vetenskapligt och kritiskt sätt att tänka.
Härom torde också allmän enighet råda.

Det ligger även i sakens natur, att de akademiska studierna alltid i stor
utsträckning måste bli självstudier. En av den akademiska undervisningens
huvudsakliga uppgifter blir därför att fostra till och underlätta sådana
självstudier. Såväl gjorda erfarenheter som de förut redovisade uppgifterna
om studieresultat och studieavbrott inom de filosofiska fakulteterna
visar dock tyvärr, att ett stort antal studenter saknar förmåga att med
nuvarande studieordning vid de filosofiska fakulteterna så upplägga och
fullfölja sitt studiearbete, att de avlägger avsedd examen och detta inom
rimlig tid. Det är då enligt min mening nödvändigt att i viss omfattning
lägga om grunderna för den akademiska undervisningen. En uppläggning
av undervisningen i enlighet med de av universitetsutredningen förordade
riktlinjerna är enligt min uppfattning förenlig med undervisningens uppgift
att uppmuntra och stimulera till självständigt och konstruktivt vetenskapligt
tänkande och uppamma kritiskt omdöme.

Jag övergår härefter till de konkreta spörsmål rörande undervisningens
uppläggning, som utredningen tagit upp till behandling. Därvid anser jag
mig först böra erinra om att de av utredningen redovisade undersökningarna
beträffande studieresultat och studietider inom de filosofiska fakulteterna
givit utredningen anledning förmoda, att de långa studietiderna till
väsentlig del sammanhänger med att studenterna påbörjar studier i ett
nytt ämne, innan de avslutat studierna i det föregående ämnet. Sak samma
gäller enligt utredningen rimligen i fråga om studiegången inom ett
ämne, där undervisningen är omfattande och innefattar många skilda
moment.

Utredningens uttalanden på denna punkt vill jag med skärpa understryka.
Av dessa uttalanden drar jag den slutsatsen, att en ordning med
successiva kurser i regel bör genomföras även inom de humanistiska och
samhällsvetenskapliga ämnena. En sådan ordning får givetvis icke leda till
att kunskapsfordringarna slcärpes för respektive delstudiekurser och därmed
för vederbörlig betygsgrad i dess helhet. Den omständigheten att de sålunda
avsedda delstudiekurserna var för sig avslutas med en deltentamen innebär
naturligtvis icke att den samlade sluttentamen avskaffas; låt vara att
denna — såsom universitetskanslern även påpekat — stundom kan få
sammanfalla med slutprövningen på den sista delstudiekursen.

56

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att fjolårets riksdag
på förslag av Kungl. Maj:t beslutat, att undervisningen i varje ämne inom
de juridiska fakulteterna skall ordnas så att den studerande kan påbörja
studierna i ämnet antingen höst- eller vårtermin. Det synes mig ytterst
angeläget, att åtgärder nu vidtages för åstadkommande av en i huvudsak
motsvarande ordning för de filosofiska fakulteternas vidkommande. Förslag
i denna riktning har också framlagts av universitetsutredningen. Jag
anser mig sålunda böra förorda, att undervisningen vid dessa fakulteter i
möjligaste mån lägges upp så, att studierna i varje fall i de större ämnena
kan påbörjas såväl höst- som vårtermin. Därjämte bör för de filosofiska
fakulteternas del gälla, att undervisningen såvitt möjligt skall börja samtidigt
i alla ämnen.

Jag vill här också framhålla, att förra årets riksdag ej riktat någon erinran
mot Kungl. Maj:ts förslag, att för de juridiska fakulteternas vidkommande
föreskrifter meddelas därom, att vederbörande universitetsmyndighet
skall vara skyldig att tillse att tentamina anordnas även i juni månad i
sådana ämnen, som enligt studieplanen skall vara inlästa vid terminens slut.
Föreskrifter av i huvudsak motsvarande innebörd bör enligt min mening
meddelas jämväl för de filosofiska fakulteternas vidkommande. I anslutning
härtill och till vad som anförts från vissa remissinstansers sida vill jag vidare
framhålla, att jag förutsätter, att institutioner och institutionsbibliotek
vid de filosofiska fakulteterna i möjligaste mån är tillgängliga även under
sommaren.

Vad utredningen anfört och föreslagit i syfte att avhjälpa bristen på
lämpliga kursböcker finner jag vara värt allt beaktande. Jag är emellertid
ej beredd att i förevarande sammanhang framlägga konkreta förslag i ämnet
men kommer givetvis att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.

Utredningen har vidare funnit, att den akademiska undervisningen bör
kunna uppdelas på vissa närmare angivna former. Utredningen skiljer sålunda
på föreläsningar, seminarieundervisning, laborationsundervisning,
lektionsundervisning och handledning.

Det är givet, att man vid en sådan indelning som den utredningen här
sökt göra icke kan undvika en viss schematisering. Det torde stå klart, att
de undervisningsformer varom här är fråga delvis måste gripa in i varandra.
För egen del finner jag den av utredningen gjorda indelningen
utgöra en förutsättning för att man i praktiken skall kunna realisera det
förut omnämnda, av utredningen föreslagna systemet för dimensionering
av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser med ledning av särskilda
organisationsplaner. Jag finner därför att man på denna punkt i
framtiden måste tillämpa utredningens i vissa avseenden måhända något
schematiska indelning; något som för övrigt universitetskanslern i samband
med sitt ställningstagande till utredningens konkreta förslag om orga -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958 57

nisationsplaner så till vida synes ha gjort, som han godtagit förslaget om
upprättande av dylika planer.

Av de av utredningen angivna undervisningsformerna utgör handledningen
en i stort sett ny form. Om behovet av att en ny form av denna
art införes vid sidan av de mer traditionella undervisningsformerna råder
allmän enighet. För egen del vill jag också understryka angelägenheten av
att den traditionella undervisningen kompletteras med olika former av
handledning. Jag är vidare ense med utredningen därom, att denna handledning
så långt möjligt bör meddelas av fast anställda lärare i samband
med den ordinarie undervisningen men att den dessutom bör om så befinnes
erforderligt kunna organiseras i mera fria och blygsamma former.

Vad så gäller undervisningens omfattning vill jag i likhet med universitetsutredningen
framhålla, att man realistiskt bör räkna med en viss, i
något eller några ämnen betydande men på det hela taget måttlig ökning
av undervisningens omfattning, räknad i antal undervisningstimmar per
student och år. Den mycket betydande ökning av antalet meddelade undervisningstimmar,
som anses erforderlig, faller till allra största delen på
ökningen av antalet studerande och på en ofrånkomlig minskning av undervisningsgruppernas
storlek.

Liksom universitetsutredningen finner jag vidare vissa normer för undervisningsgruppernas
storlek vara nödvändiga. Denna normering torde liksom
beträffande skolan i praktiken böra utformas på så sätt att antalet
elever i en undervisningsgrupp icke tillätes överstiga ett visst, av statsmakterna
fixerat antal. För laborationsämnenas del är en dylik maximering av
undervisningsgruppernas storlek redan ett faktum, eftersom tillgången på
laborationslokaler och undervisningsapparatur sätter en bestämd gräns
för elevantalet. Utredningens förslag rörande undervisningsgruppernas
storlek och regler för upprättande av nya undervisningsavdelningar vid stigande
studentantal gäller därför i första hand endast de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och matematiska ämnena.

Den lämpliga gruppstorleken måste i viss mån variera från ämne till
ämne. Vissa genomgående skillnader i gruppstorleken för olika undervisningsformer
kan dock generellt fastslås. Vid föreläsningar kan antalet åhörare
i princip vara obegränsat. Svårare är problemet då det gäller vad
utredningen kallat seminarieundervisning, lektionsundervisning samt grupphandledning.
Utredningen har funnit, att i varje fall seminariegrupper om
mer än 30 deltagare icke bör förekomma. Därjämte har utredningen föreslagit,
att särskilda regler fastställes för dubblering av seminarierna vid
vissa av utredningen angivna tal, avseende gruppernas storlek. Med anledning
härav vill jag framhålla, att seminarieundervisningen från pedagogisk
synpunkt otvivelaktigt är den viktigaste av de akademiska undervisningsformerna.
Med hänsyn till den centrala ställning som seminarieundervisningen
sålunda intar anser jag det ytterst angeläget att fasta regler för

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

seminariegruppernas storlek i enlighet med utredningens förslag fastställes
av statsmakterna. Jag har för avsikt att i ett senare avsnitt närmare återkomma
till dessa regler.

Vad härefter beträffar sådana undervisningsformer som lektionsundervisning
och handledning så ställer det sig svårare att för dessa former uppdraga
några generella, siffermässigt bundna regler. Detta beror på de varierande
formerna för en lektionsundervisning eller för en gruppvis ordnad
handledning. En del remissinstanser, främst universitetskanslern, har befarat,
att rent praktiska svårigheter skulle kunna uppstå om undervisningsgrupperna
inom de skilda formerna av undervisning i ett visst ämne erhölle
olika antal elever. Några dylika svårigheter torde emellertid icke vara att
befara, därest gruppstorleken inom undervisningsformer av laborations-,
lektions- och handledningskaraktär beräknas så, att antalet deltagare i
dessa som regel står i jämn proportion till det för seminariegrupperna fastställda
antalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

59

IV. De akademiska lärartjänsterna

1. Allmänna synpunkter

Utredningen

I fråga om konstruktionen av den lärarstab, som skall
bestrida en reformerad universitetsundervisning, framhåller utredningen
inledningsvis i huvudsak följande.

Utredningen har utgått från att det totala antalet meddelade undervisningstimmar
i de allra flesta ämnen redan med nuvarande studentantal
skulle behöva ökas kraftigt, framför allt till följd av den nödvändiga minskningen
av undervisningsgrupperna. Därtill kommer behovet av en väsentligt
utökad tid för handledning på högstadierna. Som en konsekvens av
den mycket snabba och starka ökning av studentantalet, som torde vara
att vänta under de närmaste åren, måste man vidare under alla förhållanden
räkna med svårigheter att rekrytera ett tillräckligt antal lärare för att
åstadkomma en motsvarande ansvällning av den akademiska undervisningens
volym. Å andra sidan har utredningen sett det som en av sina
väsentligaste uppgifter att lägga fram förslag, som skulle kunna råda bot
för den från många håll med skärpa påtalade bristen på kontinuitet i den
akademiska undervisningen, en brist som sammanhänger med att undervisningen
i allt större utsträckning kommit att åvila tillfälligt förordnade
lärår kraf ter, många gånger med otillräcklig pedagogisk erfarenhet och ofta
med sitt intresse delat mellan undervisningen och det egna avhandlingsarbetet.

Uppgiften har därför blivit att vid konstruktionen av den akademiska
lärarstaben strängt hushålla med den högkvalificerade lärarkraft, som kan
beräknas stå till förfogande, men att å andra sidan söka skapa en fast
ryggrad för den akademiska undervisningen genom att anförtro dess väsentligaste
moment åt lärare med fast anknytning till universiteten. Från
denna utgångspunkt har utredningen kommit till den uppfattningen,
att de ökade kraven på undervisning i framtiden än mindre än i dag kan
tillgodoses uteslutande genom lärarbefattningar, som samtidigt och i lika
mån är forskningsbefattningar. Universitetens uppgift är vetenskaplig
forskning och undervisning, men därmed är ingalunda givet, att denna
dubbla uppgift bäst fylles genom att den i lika mån återspeglas i instruktionen
för varje enskild befattning. Det kan i stället mycket väl tänkas, att
både forskning och undervisning bättre skulle tillgodoses genom en högre
grad av arbetsfördelning inom universitetens ram. Å andra sidan är det
uppenbart, att en stor och mycket betydelsefull del av den akademiska
undervisningen endast kan meddelas av aktiva forskare. Utredningen vill
därför föreslå, att forskningspersonalens — främst professorernas — undervisning
i första hand reserveras för handledning på högstadiet och för sådan
undervisning på magisterstadiet, som direkt syftar till att ge eleverna en
introduktion i vetenskaplig debatt eller handledning i vetenskaplig metodik,
således främst föreläsningar och proseminarier. I (len mån forskningspersonalens
undervisningstimmar icke räcker till för den övriga undervisningen
på magisterstadiet, bör däremot enligt utredningens uppfattning ansvaret
för denna undervisning anförtros åt fast anställda akademiska lärare med
denna undervisning som huvudsaklig uppgift.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Detta innebär att utredningen förordar tillskapandet av en ny kategori
akademiska lärare vid sidan av de traditionella och att utredningen räknar
med att denna nya lärarkategori i varje fall i de stora ämnena kommer att
få bära huvudansvaret för den grundläggande undervisningen vid universiteten.
Oavsett hur man bedömer detta, torde få konstateras att man i
många ämnen troligen kommer att misslyckas med att tillgodose de våldsamt
ökande undervisningsbehoven, om man försöker göra detta genom att
inrätta nya tjänster av gängse typ med liten undervisningsskyldighet. Så
räknar exempelvis företrädarna för ämnet nordiska språk i Uppsala med ett
behov av ytterligare drygt 2 400 undervisningstinnnar per år vid ett fördubblat
studentantal. Det antal nya lärartjänster som fordras för att tillgodose
detta behov skulle bli följande: Man skulle behöva inrätta 23 tjänster
med i genomsnitt 4 veckotimmars undervisningsskyldighet (kostnad
598 368 kronor/år med laboratorslön i 34 lkl, ortsgrupp III), alternativt
16 tjänster med i genomsnitt 6 undervisningstimmar/vecka (kostnad
416 256 kronor), eller 12 tjänster med i genomsnitt 8 undervisningstimmar/
vecka (kostnad 312 192 kronor), eller 9 tjänster med 10 veckotimmar (kostnad
234 144 kronor) eller 8 tjänster med i genomsnitt 12 veckotimmar
(kostnad 208 128 kronor). Det torde vara orealistiskt att räkna med att
man ens i ett ämne med mycket hög disputationsfrekvens skall kunna under
loppet av 10 år få kompetenta innehavare till 23 nya tjänster vid ett enda
lärosäte.

I syfte att säkerställa att den ordinarie akademiska undervisningen även
i framtiden skall kunna meddelas av högt kvalificerade lärare har universitetsutredningen.
vidare föreslagit maxima för undervisningsgruppernas
storlek i seminarie- och lektionsundervisningen, som ligger högre än man
tidigare ibland ansett lämpligt, men å andra sidan avsevärt under det deltagarantal,
som nu ofta förekommer. Utredningen räknar emellertid med
att denna undervisning icke ensam skall kunna tillgodose studenternas uppenbara
behov av handledning. Utredningen har därför även föreslagit, att
den ordinarie akademiska seminarie- och lektionsundervisningen kompletteras
med olika former av handledning. Härigenom blir det möjligt att tillgodose
behovet av individuell undervisning utan att riskera att hela organisationen
från början råkar i fara till följd av brist på lärarkrafter.

Yttranden

Vidkommande konstruktionen av lärarstaben samt förhållandet mellan
de olika lärarkategorierna och undervisningsformerna framhåller matematisk-nat
urvetenskaplig a fakulteten i Lund, att inom stora ämnen, speciellt
inom skolämnena, med omfattande rutinmässig undervisning de föreslagna
universitetslektorerna synes ge väsentligt ökade möjligheter att även vid
starkt växande studentantal lösa undervisningsproblemen på magisterstadiet.
Inom fakulteten beräknas dessutom anställandet av sådan ordinarie
personal kunna medföra en värdefull ökning av kontinuiteten i den undervisning
det är frågan om.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola delar utredningens
allmänna syn på förevarande spörsmål.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm framhåller vikten av
att i praktiken genomföres vad utredningen uttalat om att vid konstruk -

G1

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

tionen av den akademiska lärarstaben det strängt hushållas med den högkvalificerade
lärarkraft som kan beräknas stå till förfogande, men att å
andra sidan en fast ryggrad skapas för den akademiska undervisningen
genom att dess väsentligaste moment anförtros åt lärare med fast anknytning
till universiteten eller högskolorna. Lärarkollegiet förutsätter, att dessa
grundsatser avser hela den akademiska undervisningen och icke blott den
vid de filosofiska fakulteterna förekommande. I stort sett samma ståndpunkt
intager lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö.

Kanslern erinrar om vad han anfört om den akademiska undervisningens
enhetliga syfte och innehåll. Med hänsyn härtill kan enligt hans uppfattning
någon skarp gräns icke dragas mellan olika akademiska hirarbefattningar
och de åligganden i avseende å undervisningen som bör åvila innehavarna
av dessa tjänster. Kanslern anför vidare huvudsakligen följande.

I anledning av vid 1956 års riksdag väckta motioner (I: 421 och II: 513)
om utredning av formerna för en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande
universitetslärare anhöll riksdagen (se riksdagens skrivelse 1956: 385)
— i överensstämmelse med vad statsutskottet i sitt utlåtande (1956: 188)
över nämnda motioner föreslagit — att Kungl. Maj: t måtte låta verkställa
utredning i förenämnda hänseende. Jag torde här få erinra om att jag — i
remissyttrande den 9 april 1956 över ifrågavarande motioner — för riksdagens
statsutskott framhöll, att det syntes mig vara av värde att få
frågorna om praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare
förutsättningslöst prövade och allsidigt belysta. Jag hävdade vidare, att —
därest en praktisk-pedagogisk utbildning av ifrågasatt slag befunnes erforderlig
— denna enligt min mening borde äga rum vid vederbörande lärosäte.
I anslutning till utredningens uttalande att utredningen ej »i detta
sammanhang kunnat taga ställning till sådana mera speciella frågor som
förslaget om någon form av pedagogisk utbildning för akademiska lärare»
vill jag — under hänvisning till att utredningen i sitt betänkande dels måste
anses ha utgått ifrån att de pedagogiska meriterna bör tillmätas stor betydelse
vid tillsättandet av akademiska lärartjänster, dels ock föreslagit inrättandet
av lärarbefattningar med undervisningen som huvuduppgift (de
s. k. universitetslektoraten) — på det livligaste beklaga, att det ej varit utredningen
möjligt att framlägga förslag till sådan utbildning.

Sveriges förenade studentkårer betonar vikten av att utredningen såsom
förutskickas behandlar de akademiska lärarnas pedagogiska kompetens i ett
kommande betänkande. SFS beklagar att utredningen ej ansett sig kunna
behandla denna fråga redan nu, vilket hade varit av värde i synnerhet med
hänsyn till att utredningen föreslår att lärartjänster med undervisning som
huvuduppgift skall inrättas. Härjämte anföres i huvudsak följande.

Det finns ett behov av pedagogisk utbildning för akademiska lärare.
Denna undervisning bör organiseras med utgångspunkt från den akademiska
undervisningens särart vilken betingas av dess dubbla syfte att dels
meddela faktiska kunskaper, dels uppöva färdigheten alt begagna sig av
den vetenskapliga metodiken. Detta talar för att kursen förläggs till de
filosofiska fakulteterna, diir den givetvis bör ses som ett led i den av ut -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

redningen föreslagna allmänna förstärkning av undervisningsresurserna som
krävs för en effektivisering av studierna. SFS har i detta sammanhang inhämtat
att den försöksverksamhet med pedagogisk utbildning för akademiska
lärare, som bedrivits vid Stockholms högskola, slagit mycket väl ut.
SFS finner det därför angeläget att man i första hand inriktar sig på att få
till stånd en utbyggd försöksverksamhet.

Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ansluter sig i stort sett
till utredningens synpunkter.

Sd. CO ifrågasätter om icke en väg till pedagogisk skolning och vidareutbildning
måste skapas för universitetens och högskolornas lärarkader i
form av en kurs som utöver allmänpedagogiska frågor skulle vara inriktad
på den akademiska undervisningsformen i de olika ämnena.

Härefter ingår utredningen närmare på de olika slagen av akademiska
lärartjänster och deras användning i undervisningen.

2. Professorer

Utredningen

Beträffande professorernas uppgifter och tjänstgöring anför utredningen
till en början huvudsakligen följande.

Någon ändring i nu föreskriven undervisningsskyldighet bör ej vidtagas.
Professorn bör alltfort ha huvudansvaret för forskning och undervisning i
sitt ämne. Professorns egen undervisningsskyldighet bör fullgöras i första
hand genom handledning och seminarieundervisning på licentiand- och
doktorandstadierna och i andra hand genom seminarieundervisning på treoch
tvåbetygsstadierna. Utredningen vill starkt understryka värdet, icke
minst för forskarrekryteringen, av att professorn åtminstone någon del av
året eller i vissa undervisningsmoment meddelar undervisning även på lågstadiet,
men utredningen vill å andra sidan framhålla att professorerna icke,
såsom nu alltför ofta är fallet, bör ha huvuddelen av sina cirka 100 undervisningstimmar
per år bunden i undervisning på lågstadiet. I många ämnen
synes professorerna vidare kunna avlastas en betydande del av den nuvarande
examinationsbördan, dock utan att examinationen för två betyg och
högre helt och hållet överlämnas åt andra lärare. Professorns liksom alla
andra akademiska lärares undervisning bör vidare inpassas i en rationell plan
för undervisningen i ämnet och bör därför om så befinnes lämpligt kunna
koncentreras till viss del av läsåret, vilket även bör vara till fördel för
forskningen.

Utredningen uttalar härefter, att den med hänsyn till det nyss anförda
icke anser att antalet professurer behöver ställas i någon direkt proportion
till antalet studerande på magisterstadiet. Under den period av starkt stigande
antal universitetsstuderande, som vi nu har att räkna med, behöver

63

Kungl. May.ts proposition nr 10/+ år 1958

man sålunda icke räkna med någon tillnärmelsevis motsvarande ökning av
antalet professurer. Nya professurer bör enligt utredningens uppfattning
inrättas huvudsakligen för forskningens och forskarhandledningens skull
och endast i ringa mån för den lägre universitetsundervisningens.

Yttranden

Mot vad utredningen anfört rörande professorernas uppgifter och tjänstgöring
har inga allvarliga invändningar rests. Remissinstanserna strävar
snarast efter att understryka och komplettera utredningens uttalanden.

Kanslern kan sålunda i stort sett ansluta sig till utredningens uttalanden
på denna punkt men ingår dessutom på vissa speciella spörsmål och anför
härom i huvudsak följande.

I likhet med utredningen vill jag starkt understryka värdet av att professorn
— åtminstone i någon utsträckning — deltager i undervisningen
även på lågstadiet, varigenom han kan uppehålla kontakten med undervisningen
på alla stadier. Denna kontakt är även önskvärd ur den synpunkten
att den huvudsakliga examinationsbördan i ämnet åvilar professorn. För
att kunna överblicka hela ämnet även i fråga om examinationen finner jag

— i motsats till universitetsutredningen — det önskvärt att professorn i
regel fullgör i varje fall en del av examinationen även för ett betyg. Huvudansvaret
för hela undervisningen och examinationen i ämnet måste sålunda

— även om andra lärare tager stor del däri — ovillkorligen, i motsats till
vad universitetsutredningen synes räkna med, åvila professorn.

Jag vill vidare framhålla att det av utredningen uttalade önskemålet om
att professorers och andra akademiska lärares undervisning borde kunna
koncentreras till viss del av läsåret redan med tillämpning av universitetsstatuterna
kan tillgodoses.

Utredningen har angivit professorernas nuvarande undervisningsskyldighet
till »cirka 100 undervisningstimmar per år», vilket skulle motsvara 25
veckors undervisning. Med anledning härav vill jag erinra om att enligt
gällande universitetsstatuter (6 §) det akademiska året innefattar två lästerminer,
höstterminen från och med den 1 september till och med den 15
december samt vårterminen från och med den 15 januari till och med den
31 maj; räknat i veckor omfattar läsåret sålunda omkring 34 veckor. Med
hänsyn till att undervisningen — jämlikt 106 § 2 mom. 1 st. av statuterna

— må inställas under veckan före påskdagen och dagen efter annandag
påsk kan man emellertid, vid beräkning av den årliga undervisningsskyldigheten,
utgå från att läsåret omfattar allenast 33 veckor. Då en professors
undervisning — enligt 51 § 2 mom. av statuterna — i regel skall bestämmas
efter en genomsnittlig tid av fyra timmar för vecka under läsåret utgör
sålunda en professors årliga undervisningsskyldighet, uttryckt i timmar, i
allmänhet (33 X. 4 =) 132 timmar. Härtill må emellertid anmärkas att undervisningen
— i den mån så erfordras på grund av examination eller andra
akademiska prov — jämlikt 106 § 2 mom. 2 st. av statuterna — må kunna
inställas högst en vecka vid slutet av höstterminen och högst tre veckor
vid slutet av vårterminen, varom beslut fattas av fakultet eller sektion.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Under förutsättning att en professor medgives inställande av undervisningen
under en vecka vid slutet av höstterminen och tre veckor vid slutet
av vårterminen kommer hans årliga undervisningsskyldighet att utgöra i
veckor uttryckt (33 — 4 =) 29 veckor eller (29 X 4 =) 116 timmar. Utöver
det inställande av undervisningen, varom fakultet eller sektion enligt anförda
författningsrum sålunda äger besluta, må kanslern — till följd av
bestämmelse i 52 § 3 mom. a) av statuterna — medge professor befrielse
under ytterligare högst fyra veckor på grund av särskilt betungande examinationsgöromål.
Endast om sådan befrielse beviljas av kanslern i full
utsträckning, kan en professors årliga undervisningsskyldighet komma att
uppgå till den av universitetsutredningen angivna om cirka 100 undervisningstimmar.

Jag vill i anslutning härtill även anföra, att sistnämnda författningsbestämmelse
— på grund av vad föredragande departementschefen uttalat
i propositionen 1952: 12 (s. 60) angående löne- och pensionsreglering för
professorer m. fl. — hittills av mig tillämpats med den allra största restriktivitet.
Blott i sådana fall där en särskilt betungande examinationsbörda
kunnat klart påvisas har jag ansett mig kunna medgiva dylik lindring i
under visningsskvldigheten.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan framhåller, att ett genomförande
av utredningens förslag skulle få vittgående konsekvenser och åskådliggör
detta på följande sätt.

Vid de tekniska högskolorna tillämpas den principen att varje institution
har en chef. Är chefen professor har han hela ansvaret för institutionen
och sitt ämne och kan sålunda vad undervisningens art och omfattning
beträffar dirigera till sig knutna laboratorer, biträdande lärare, försteassistenter,
assistenter o. s. v. Härigenom undvikes dubbelundervisning samtidigt
som institutionens ekonomiska frågor kan enhetligt sammanhållas.
Av största betydelse är enligt lärarkollegiets mening att denna ansvarsfördelning
bibehålies inom den akademiska världen och att — särskilt då fråga
är om institutionen med till sig knutet laboratorium — en professor är
chef för institutionen samt under sig kan ha adjungerade jtrofessorer, universitetslektorer,
biträdande lärare, assistenter, amanuenser etc.

Direktionen för handelshögskolan i Göteborg erinrar om att undervisningsskyldigheten
för handelshögskolans professorer är bestämd till sex
timmar i veckan. För att möjliggöra för professorn att ägna mer tid åt
forskning bör hans undervisningsskyldighet enligt direktionen reduceras till
fyra timmar i veckan.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund yttrar:

Utredningen framhåller att nya professurer bör inrättas huvudsakligen
för forskningens och forskarhandledningens skull och endast i ringa mån
för den lägre universitetsundervisningen. Den senare uppgiften bör bestridas
av andra befattningshavare. Detta förefaller vara en mycket klok princip.
Den värdefulla, specialutbildade arbetskraft som professorerna utgör
bör användas för arbetsuppgifter inom det område där dess kvalifikationer
bedömts vid utnämningen, nämligen vetenskaplig forskning och i största
möjliga utsträckning befrias från pedagogiska och organisatoriska uppgifter
som likaväl, och kanske med större framgång, kan lösas av andra.

Kungl. Maj:ts "proposition nr 101+ år 1958

65

3. Adjungerade professorer

Utredningen

Vad beträffar den kategori av forsknings- och lärarbefattningar vid universiteten
och högskolorna, som sammanfattningsvis benämnes laboraturer
och innefattar, förutom laboratorsbefattningarna, även preceptors-, prosektor-
och observatorsbefattningarna samt vissa ordinarie lärartjänster inom
de medicinska fakulteterna, alla i lönegrad Ao 26, så ingår utredningen
först på de nuvarande förhållandena i fråga om dessa tjänsters inordning i
universitetsorganisationen och anför till en början huvudsakligen följande.

Stora skillnader kan konstateras föreligga härvidlag. Orsaken härtill är
att ifrågavarande tjänster tillkommit under olika förhållanden och med
delvis skiftande motiveringar. Den vanligaste motiveringen har varit, att
kunskapsstoffet inom ett ämne blivit så omfattande och mångskiftande,
att det framför allt ur forskningens och den högre undervisningens synpunkt
blivit önskvärt med mer än en fast akademisk ämnesrepresentant. I
vissa fall har därvid ett nytt ämnesområde brutits ut ur moderämnet,
blivit eget examensämne och fått egna institutionslokaler med föreståndare
i professors eller ibland laborators ställning. I andra fall har ytterligare en
professur eller laboratur inrättats i ämnet, utan att detta formellt uppdelats
i områden, till vilka de olika tjänsterna knutits. Många faktorer även av
rent personlig art har här inverkat på utvecklingen.

Vissa laboratorers tjänster motsvarar alltså helt en vanlig professur även
vad beträffar examination och administration, vissa ansvarar för en del av
undervisningens administration i stora ämnen (t. ex. föreståndarskap för
övningslaboratorium) medan slutligen vissa tjänster mer har karaktären av
självständiga forskningstjänster. Att några av dessa laboraturer vid sin tillkomst
så gott som enbart motiverats med undervisningens behov rubbar ej
vad som här framhållits. De nuvarande tjänsteinnehavarna har tillsatts
efter vetenskapliga meriter och tjänstgöringsskyldigheterna överensstämmer
i stort sett med dem för en professor gällande. För framtiden torde
denna oklarhet kunna undvikas om de nedan framförda förslagen om inrättandet
av universitetslektorat genomföres. I de fall där motiveringen för
en tjänsts inrättande huvudsakligen är undervisningsbehovet på magisterstadiet
skulle en tjänst av sistnämnda typ bli aktuell.

Härefter erinrar utredningen om att genom beslut av 1953 års riksdag
utskildes en speciell grupp av s. k. självständiga laboratorer, som erhöll ett
särskilt tilläggsarvode. Denna uppdelning har, fortsätter utredningen, ej
kunnat genomföras på ett logiskt och helt rättvist sätt och torde inte innebära
några fördelar ur allmän universitetssynpunkt. Det förefaller utredningen
riktigare att universitetslaboratorerna som grupp har en enhetlig
lönesättning liksom fallet är i fråga om professorerna. I de fall då ombildning
av en laboratorsbefattning till professur är motiverad, anser utredningen
det böra ankomma på universitetsmyndigheterna och kanslern att
petitavägen väcka förslag härom. I vissa fall finner utredningen emellertid
motiveringen för en dylik omvandling vara så uppenbar, att utredningen
föreslår, alt dessa tjänster omvandlas till professurer från och med den 1

5 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1958. 1 saml. Nr 104

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

juli 1958, under förutsättning att vederbörande myndigheter fastställer
nuvarande innehavares kompetens för professur i ämnet. De tjänster utredningen
sålunda föreslår omvandlade till professurer är:

precepturerna i ekonomisk historia vid Uppsala och Lunds universitet;
precepturen i religionshistoria vid Uppsala universitet;
precepturen i sociologi vid Lunds universitet;
precepturen i slaviska språk vid Göteborgs universitet;
precepturen i statistik vid Göteborgs universitet;
laboratorsbefattningen i limnologi vid Uppsala universitet; samt
laboratorsbefattningen i zoofysiologi vid Lunds universitet.

Vad gäller laboratorsgruppen i övrigt framhåller utredningen följande.

Ett allt starkare behov kommer att föreligga av forskar- och lärarbefattningar
av denna typ, således befattningar av i stort sett samma slag som
professorernas ehuru utan dessas uppgifter som institutionsföreståndare och
självständiga ämnesföreträdare. Den med tjänsterna förenade undervisningsskyldigheten
bör liksom hittills vara av samma omfattning som professorernas,
och bör liksom dessas fullgöras i första hand genom handledning
och seminarieundervisning på högstadiet och i andra hand genom seminarieundervisning
på tre- och tvåbetygsstadierna.

Utredningen föreslår slutligen, att hela förevarande grupp av i lönegrad
Ao 26 inplacerade tjänster vid universiteten och samtliga högskolor i enlighet
med förslag från laboratorsföreningen benämnes adjungerade professurer
i respektive ämne. Såsom skäl härför åberopas, att de olika tjänstebeteckningar
som finns för den i kompetenshänseende enhetliga laboratorsgruppen
vid universitet och högskolor (laborator, preceptor, prosektor,
observator och lärare), har visat sig innebära vissa olägenheter och ger även
i internationella sammanhang ofta anledning till missförstånd angående
vederbörandes ställning och verksamhet.

Yttranden

Beträffande utredningens förslag och uttalanden rörande adjungerade
professorer — framför allt förslaget om införande av denna tjänstebenämning
— råder delade meningar.

Statskontoret avstyrker införandet av titeln adjungerad professor.
Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att dess preceptorer är ordinarie
lärare och fakultetsledamöter samt sålunda i intet avseende adjungerade.
Biträdande professor förefaller under sådana förhållanden vara en lämpligare
titel. En annan tänkbar — om också mindre lämplig — beteckning
utgör »andre professor».

Medicinska fakulteten i Uppsala biträder i huvudsak utredningens förslag.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala ansluter sig helt till utredningens
förslag utom vad titelfrågan beträffar. Sektionen avstyrker sålunda förslaget
om inrättande av en lägre professorsgrad, benämnd adjungerad pro -

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

fessur. Enligt sektionens mening skulle detta förslags realiserande icke leda
till några administrativa eller undervisnings- och forskningsmässiga fördelar
men väl vara ägnat att skapa förvirring. Även rent språkligt är enligt sektionen
benämningen adjungerad professor en anomali, då denne professor i
realiteten icke adjungeras till någonting utan intager en självständig
ställning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala yttrar:

Adjungerade professorer bör kunna förekomma i sådana ämnen, som
representeras av professor men där undervisningens eller forskningens omfattning
kräver ordinarie tjänster av denna karaktär. I de fall, då laboratorn
ensam representerar ett ämne (ex. limnologi) eller självständigt representerar
en gren därav och examinerar i denna gren eller huvudämnet
i licentiatexamen, bör laboraturen omvandlas till professur. Utredningen
föreslår för fakultetens del denna förändring endast beträffande limnologi,
där laboratorn i Uppsala är ensam lärare i ämnet. (I Lund företrädes ämnet
av professor.) Ett förbiseende synes ha gjorts av utredningen vid uppgörande
av förslagen till omvandling av laboraturer till professurer. I Lund
finns två professurer i zoologi och en i entomologi samt en laboratur i zoofysiologi.
I Uppsala är förhållandena beträffande entomologi och zoofysiologi
omkastade. Då nu laboraturen i zoofysiologi i Lund föreslås ändrad till
professur, får fakulteten anhålla om samma omvandling av laboraturen i
entomologi (examensämne i licentiatexamen) i Uppsala. Därjämte vill
fakulteten påyrka att, i enlighet med den ovan angivna andra grunden,
även laboraturerna i kvartärgeologi (examensämne i licentiatexamen) och i
analytisk kemi omvandlas till professurer. Beträffande analytisk kemi
gäller, att ämnet ovanför två betygsenheter i kandidat- och ämbetsexamen
är en gren av ämnet kemi, i alla avseenden likställd med övriga grenar;
laboratorn examinerar sålunda i ämnet kemi till tre och fyra betygsenheter
i lägre examina samt till licentiatexamen.

Juridiska fakulteten i Lund biträder i huvudsak utredningens förslag men
finner den föreslagna benämningen adjungerad professor missvisande och
olämplig. Såsom gemensam benämning för berörda befattningar föreslås
»preceptor».

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund har icke kunnat komma
till enighet. En majoritet, bestående av 17 ledamöter, framhåller i huvudsak
följande.

Laboratorernas ställning inom universitetsorganisationen är svår att i sin
helhet diskutera slutgiltigt innan utredningen i ett kommande betänkande
utrett forskningens behov och den s. k. forskarkarriären. Ur undervisningens
synpunkt synes emellertid inga betänkligheter kunna resas mot de av utredningen
framförda synpunkterna på laboratorernas arbetsförhållanden,
liksom ej heller mot att befattningshavarna i denna grupp erhåller en enhetlig
tjänstebenämning. Fakulteten räknar med att i samband med nästa
betänkande från universitetsutredningen få återkomma till frågan om laboratorernas
ställning.

En minoritet av 5 ledamöter inom fakulteten föreslår att samtliga laboraturer
med bibehållande av deras nuvarande uppgifter överföres på över -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

gångsstat med lön enligt löneplan B. Då befattningarna blir lediga skall de
efter prövning övergå till ordinarie professurer utom då de motsvarar
speciella behov av visst slag, då de skall bibehållas men lämpligen kallas
precepturer. Då så är befogat skall även nya preceptorsbefattningar kunna
inrättas, vilka icke föregåtts av någon nu existerande laboratur. Minoriteten
anför därvid bland annat följande.

Laboratorernas nuvarande uppgifter är av så skiftande art, att de icke
låter sig inbegripas i ett allmänt hållet uttalande. Ett sådant kan, utan
precisering i varje särskilt fall, befaras leda till att de reella behov, som
laboratorstjänsterna svarar mot, icke blir täckta och laboratorerna övergår
till att bli sämre betalda professorer. Det är sannolikt att huvudparten av
laboratorsbefattningarna bör ombildas till professurer, men detta gäller
icke samtliga och det finns inget skäl att ombilda dem till en lägre sorts professurer.
Existensen vid sidan av varandra av två befattningar i toppskiktet,
professorer och adjungerade professorer, som är så lika varandra, leder enligt
all erfarenhet till en även ur universitetets synpunkt ytterst beklaglig vantrivsel.

Ej heller större akademiska konsistoriet i Lund har kommit till enighet.
En majoritet om 12 ledamöter anser, att inrättandet av befattningar för
adjungerade professorer — med något andra arbetsuppgifter än dem, varför
laboratorsbefattningarna på sin tid inrättades — framstår som olämpligt.
I de fall, där laborator i undervisning och forskning realt har samma
ställning som professor, bör den av honom innehavda laboratorsbefattningen
snarast omändras till professur. Ett generellt avskaffande av laborator
sgraden bör enligt konsistoriets majoritet däremot icke ifrågakomma.
I många ämnen finnes behov av vetenskapligt högt meriterad personal
utan att därför något behov av nya professurer föreligger.

En minoritet om 5 ledamöter har däremot ansett det svårt att finna en
ur alla synpunkter lämplig, enkel och generellt adekvat beteckning för alla
preceptorer, laboratorer och jämställda. I detta läge vill minoriteten, om
än med tvekan, ansluta sig till förslaget att befattningshavare av hithörande
kategorier benämnas adjungerade professorer eller (eventuellt) professorer
i förslagsvis Bo 1.

Beträffande de s. k. adjungerade professorerna synes det filosofiska fakulteten
i Göteborg önskvärt, att deras uppgifter i humanistiska ämnen blir
föremål för ytterligare utredning, särskilt med hänsyn till behovet av att
de bestrider viss, mera kvalificerad undervisning på kandidat- och magisterstadiet.
I avvaktan härpå vill fakulteten blott uttala, att beteckningen
»adjungerad» kan leda till viss begreppsförvirring med hänsyn till universitetsstatuternas
bestämmelser om adjunktion till fakulteter och sektioner,
varför den i stället föreslår titeln »biträdande professor» i analogi med t. ex.
biträdande överläkare.

Även matematisk-naturvetenskapliga och humanistiska avdelningarna
vid Stockholms högskola anmäler betänkligheter mot utredningens förslag

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958 69

i vad det avser adjungerade professurer. Rätts- och statsvetenskapliga avdelningen
vid högskolan tillstyrker däremot detta förslag.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet och lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Stockholm anser, att samtliga vid dessa lärosäten inrättade
laboratorsbefattningar (motsvarande) bör ombildas till professurer.

Beträffande utredningens förslag på denna punkt vill kanslern först rent
principiellt framhålla, att enligt hans bedömande självständiga ämnesområden
— varvid han räknar med att ifrågavarande läroämnen i regel bör
utgöra självständiga examensämnen på såväl låg- som högstadiet — lämpligen
bör företrädas av akademiska lärare i professors ställning. Sådana
laboratorstjänster (motsvarande) som för närvarande omfattar självständiga
ämnesområden bör sålunda, under förutsättning att de nuvarande
innehavarna av tjänsterna befinnes besitta erforderlig professorskompetens,
omvandlas till professurer.

Vidkommande de av utredningen framförda förslagen om vissa laborators-
respektive preceptorstjänsters vid universiteten i Uppsala, Lund och
Göteborg omvandling till professurer anför kanslern följande.

Jag vill först erinra om att jag — i mina underdåniga petitaframställningar
angående avlöningsanslagen för budgetåret 1958/59 till Uppsala
universitet, Lunds universitet och Göteborgs universitet — redan förordat,
att flertalet av dessa tjänster från och med budgetåret 1958/59 måtte omändras
till professurer. Jag har sålunda — på i nämnda petitaframställningar
närmare anförda skäl — föreslagit dels att preceptoraten i ekonomisk
historia vid universiteten i Uppsala och Lund, preceptoratet i religionshistoria
vid Uppsala universitet, preceptoratet i statistik vid Göteborgs
universitet samt laboratorsbefattningen i zoofysiologi vid Lunds universitet,
från och med nästa budgetår förvandlas till professurer, dels ock
att dessa tjänsters nuvarande innehavare, vilka antingen efter sakkunnigbedömningar
i akademiska befordringsärenden eller eljest blivit av vederbörande
akademiska myndigheter förklarade kompetenta att inneha professur
i ifrågavarande ämnen, från och med den 1 juli 1958 måtte utan
professurernas ledigförklarande utses till första innehavare av desamma.
Såvitt avser samtliga nu sist behandlade tjänster påkallar utredningens
förslag om dessa tjänsters förändring till professurer från och med den 1
juli 1958 sålunda icke något särskilt ställningstagande från min sida i detta
sammanhang.

Innehavaren av preceptoratet i sociologi vid Lunds universitet, filosofie
doktorn Nils Gösta Carlsson har — såsom historisk-filosofiska sektionen
därstädes i sitt remissyttrande även framhållit — i samband med tillsättningen
av professuren i sociologi vid Stockholms högskola år 1954 dels av
de sakkunniga (professorerna T. Segerstedt, Uppsala, B. Wikman, Åbo,
och T. Husén, Stockholm) förklarats kompetent att inneha sistnämnda
professur, dels ock av högskolans lärarråd uppförts på förslag till professuren.
Jag finner sålunda, att preceptorn Carlssons professorskompetens blivit
väl styrkt och förordar därför — i anslutning till utredningens förslag därom
— att tjänsten som preceptor i sociologi vid Lunds universitet från och
med budgetåret 1958/59 omvandlas till professur i ämnet samt att Carlsson

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958

utan särskilt ansökningsförfarande utses till förste innehavare av professuren.

I en av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala den 26 november
1957 dagtecknad skrivelse har fakulteten — med överlämnande av
en till fakulteten ingiven skrivelse från professorn i växtbiologi vid Uppsala
universitet E. du Rietz, i fråga om den nuvarande innehavaren av laboratorsbefattningen
i limnologi vid Uppsala universitet, filosofie doktorn Carl
Olof Wilhelm Rodhe anfört, bland annat, att fakulteten — på grunder som
anförts i den av professorn Du Rietz ingivna skrivelsen — ansett sig kunna
fastställa, att Rodhe styrkt kompetens för professur i limnologi och att den
(av universitetsutredningen) angivna förutsättningen för tjänstens omvandling
till professur sålunda vore uppfylld. Då laboratorn Rodhes kompetens
att inneha professur i limnologi sålunda måste bedömas vara fastställd,
förordar jag utan tvekan utredningens förslag att från och med den 1 juli
1958 förändra laboratorstjänsten i limnologi vid Uppsala universitet till
professur; Rodhe bör utan särskilt ansökningsförfarande utses till professurens
förste innehavare.

Vad slutligen beträffar preceptoratet i slaviska språk vid Göteborgs
universitet innehas denna tjänst för närvarande av preceptorn, filosofie
doktorn Gunnar Fridleif Andreas Jacobsson. Dennes kompetens att inneha
professur i slaviska språk har hittills icke prövats i samband med tillsättning
av professorstjänst eller eljest. Filosofiska fakulteten vid Göteborgs
universitet har ej heller i sitt remissyttrande över förevarande betänkande
närmare berört utredningens förslag att omvandla preceptoratet i slaviska
språk därstädes till professur i samma ämne och sålunda ej funnit anledning
bedöma preceptorn Jacobssons kompetens att inneha professur i ämnet.
Jag förordar emellertid, att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen begära
bemyndigande att — under förutsättning att preceptorn Jacobssons kompetens
att inneha professur i slaviska språk bleve senast under budgetåret
1958/59 av filosofiska fakulteten vid Göteborgs universitet eller eljest i
vederbörlig ordning fastställd — från lämplig tidpunkt under samma budgetår
få omvandla preceptoratet i slaviska språk vid Göteborgs universitet
till professur i ämnet och utan särskilt ansökningsförfarande från och med
samma tidpunkt utse Jacobsson till professurens förste innehavare.

Vidkommande utredningens förslag om att införa en enhetlig tjänstetitel
för hela denna grupp av befattningshavare talar enligt kanslerns bedömande
vissa skäl för en sådan åtgärd. Kanslern kan emellertid icke godtaga titeln
adjungerad professor. lian är på denna punkt helt ense med språkvetenskapliga
sektionen i Uppsala om att en sådan benämning är en språklig
anomali, eftersom en dylik befattningshavare icke adjungeras till någonting
utan intager en i huvudsak självständig ställning. Därest en enhetlig
tjänstetitel bör införas är kanslern närmast benägen att i likhet med juridiska
fakulteten i Lund förorda benämningen preceptor.

Kanslern finner emellertid att för närvarande tillräckligt utredningsmaterial
saknas för att man skall kunna taga slutlig ställning till förevarande
spörsmål. Det bör sålunda först klarläggas huruvida dessa tjänster främst
skall tjäna undervisningens eller forskningens behov. En utredning på
denna punkt, omfattande även frågan om innehavarna av ifrågavarande

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 Jf år 1958

tjänster skall rekryteras på samma sätt som professorerna, bör alltså enligt
kanslern först föreligga. Det slutliga ställningstagandet torde sålunda enligt
kanslerns åsikt få uppskjutas i varje fall till dess tillfälle beredes att avgiva
yttrande över utredningens kommande förslag om forskningens villkor.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan vill icke motsätta sig att det gamla
laboratorsbegreppet utplånas — särskilt som detta varit svårt att använda
internationellt sett. Å andra sidan måste beaktas att begreppet adjungerade
professorer icke heller är lyckligt. Innan definitivt beslut om hela förslagets
genomförande fattas kan ifrågasättas huruvida det icke bör omprövas om
det verkligen är lämpligt att skapa två typer av professurer med av uppenbara
skäl mycket litet lönegradssteg mellan sig.

Även lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola, överstyrelsen för de
tekniska högskolorna, styrelsen för och lärarkollegiet vid veterinärhögskolan,
styrelsen för skog shög skolan och statens skog sforskning sinstitut samt
skog shög skolans lärarråd, jordbrukshögskoleutredningen samt Sveriges konservativa
studentförbund reser invändningar emot utredningens förslag, i
vad detsamma avser adjungerade professurer.

4. E. o. docenter

I fråga om de extra ordinarie docentbefattningarna framhåller utredningen,
att den betraktar dessa befattningar såsom tillkomna huvudsakligen
för forskningens behov och anser det naturligt att de e. o. docenterna
bör meddela undervisning av samma slag som professorer och adjungerade
professorer. Till frågorna om antalet e. o. docentbefattningar och om möjligheterna
att till universiteten och högskolorna knyta forskare, vilkas förordnanden
som e.o. docenter utlöpt, förklarar sig utredningen vilja återkomma
i ett senare betänkande.

Utredningens uttalanden angående e. o. docenter har föranlett kommentarer
endast i några få av remissyttrandena. 5

5. Universitetslektorer

Utredningen

Utredningen föreslår först, att en ny typ av ordinarie akademiska lärarbefattningar,
benämnd universitetslektorat, inrättas och att de nuvarande
s. k. pedagogiska lektoraten successivt omändras till universitetslektorat av
sådan typ. Såsom skäl härför åberopas huvudsakligen följande.

Professorer, adjungerade professorer och e. o. docenter skulle enligt utredningens
mening ha som sin uppgift i den akademiska undervisningen att
fungera som forskarhandledare, föreläsare och seminarieledare. Huvudsak -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- är 1958

ligen för den undervisning, som utredningen benämnt lektionsundervisning,
har utredningen däremot av skäl som utvecklats tidigare tänkt sig inrättande
av särskilda befattningar med undervisningen som huvuduppgift.
Dessa befattningar bör enligt utredningens mening konstrueras närmast
efter mönster av de s. k. pedagogiska lektorat, som sedan länge funnits för
undervisningen i nordiska språk och som på senare tid inrättats även i de
moderna språken samt i litteraturhistoria. Dessa befattningar inrättades
närmast i syfte att tillföra universitetsundervisningen i vissa viktiga skolämnen
moment av mera praktisk ämneslärarutbildning, och befattningarna
konstruerades därför som arvodestjänster för erfarna läroverkslektorer, som
mera tillfälligt (genom treårsförordnanden) skulle knytas till universitetsundervisningen
och därvid erhålla lön motsvarande eljest utgående lektorslön.
Nu torde dessa befattningar i praktiken ha kommit att betraktas som
fasta tjänster; förordnandena förnyas regelmässigt, och innehavarna betraktas
som medlemmar av universitetens ordinarie lärarstab. Vad beträffar
undervisningen synes de pedagogiska lektorerna enligt vad universitetsutredningen
erfarit allt mera och särskilt i fråga om de på senare tid inrättade
befattningarna ha kommit att meddela undervisning av samma slag som
övriga universitetslärare, medan momenten av praktisk lärarutbildning
kommit allt mera i bakgrunden, en utveckling som i och för sig enligt
mångas mening är att beklaga.

Erfarenheterna av de pedagogiska lektoraten synes vara övervägande
göda. Under de överläggningar utredningen fört med olika sakkunniga har
så gott som enstämmigt vitsordats, att man genom att inrätta fasta undervisningst
jänster av detta slag skulle kunna lösa många av den akademiska
undervisningens problem. Det är sålunda med stöd av en såvitt utredningen
kunnat utröna mycket stark opinion som utredningen föreslår, att en betydande
del^ av universitetsundervisningen på ett- och tvåbetygsstadierna
anförtros åt en lärarkategori av lektorstyp.

Utredningen ingår härefter på den närmare utformningen av de föreslagna
universitetslektoraten och föreslår till en början, att såsom kompetenskrav
för desamma stadgas disputationskrav och styrkt pedagogisk
skicklighet, varvid utredningen tänker sig denna styrkt genom provårsbetyg
(motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad lärartjänstgöring vid
universitet eller högskola. Dock bör, tillägger utredningen, efter dispens ett
universitetslektorat kunna besättas med licentiat, som under minst tre år
tjänstgjort som lärare vid universitet eller högskola och därvid dokumenterat
särskilt god undervisningsskicklighet. Till stöd för detta sitt förslag
anför utredningen bland annat följande.

Det kompetenskrav det här gäller bör ställas högre än det för läroverkslektoraten.
Det kunde synas naturligt att kräva docentkompetens jämte
mycket göda pedagogiska meriter. Kompetenskravet får emellertid icke
ställas högre, än att man kan våga räkna med att ett tillräckligt antal fullt
kompetenta sökande kommer att anmäla sig till det icke obetydliga antal
befattningar det här måste bli fråga om. Å andra sidan bör man icke utan
tvingande skäl bryta mot principen, att akademisk undervisning bör meddelas
av högt kvalificerade vetenskapsmän, och kompetenskravet för universitetslektoraten
får icke heller konstrueras så, att forskarrekryteringen
därigenom vållas avbräck. Vid sina överväganden i denna fråga har utred -

73

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

ningen stannat vid följande: Universitetslektoraten är huvudsakligen avsedda
att bestrida den del av universitetsundervisningen, som skall ge de
studerande erforderligt kunskapsunderlag för den mera vetenskapliga utbildningen.
Det är vidare här fråga om tjänster med den akademiska undervisningen
som huvuduppgift. Den pedagogiska skickligheten, styrkt genom
provårsbetyg (motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad lärartjänstgöring
vid universitet eller högskola, bör därför enligt utredningens uppfattning
väga tungt vid tillsättandet av universitetslektorsbefattningar. Av
samma skäl bör författande av läroböcker och kompendier för universitetsundervisningen
få tillgodoräknas såsom särskild merit för universitetslektorat.
Rent vetenskapliga meriter bör givetvis även väga tungt, men de
bör enligt utredningens uppfattning icke tillåtas bli ensamt utslagsgivande
vid besättandet av dessa lärartjänster.

Vad beträffar tillsättningsförfarandet så föreslår utredningen, att universitetslektor
skall utses av Kungl. Maj:t efter förslag av fakulteten (sektionen),
mindre konsistoriet (motsvarande) och kanslern.

I fråga om löneställningen finner utredningen det uppenbart, att universitetslektoraten
måste vara fullt konkurrenskraftiga med andra lektorat.

Vidkommande undervisning sskyldigheten för innehavare av universitetslektorat
föreslår utredningen, att denna fastställes till i regel 12 timmar
per vecka. Utredningen utvecklar sina skäl härför på följande sätt.

Vad här avses är väsentligen undervisningstjänster, av vilkas innehavare
man därför icke kan fordra, att de skall utföra något mera omfattande
forskningsarbete under den tid undervisningen pågår. Å andra sidan bör
undervisningsskyldigheten både ur rekryteringssynpunkt och för undervisningens
skull icke vara mera omfattande, än att vederbörande även under
terminerna har möjligheter att följa nyutkommande litteratur i det egna
ämnet. Vidare är det uppenbart, att den undervisning det här kommer att
bli fråga om ställer rätt växlande krav på läraren. Samma undervisning
meddelad i flera parallellavdelningar fordrar givetvis proportionsvis väsentligen
mindre tid för förberedelse än olika kurser i samma avdelning; i vissa
ämnen får man räkna med att rättning av skripta och examination kommer
att ta lektorernas tid i anspråk i högre grad än i andra ämnen etc. Med
hänsyn härtill föreslår universitetsutredningen, att undervisningsskyldigheten
för universitetslektorer sättes till 12 timmar per vecka, då det är
fråga om undervisning som i stort sett upprepas termin för termin eller läsår
för läsår och då den med undervisningen förknippade examinationen icke
anses mycket betungande. Nedsättning av undervisningsskyldigheten bör
emellertid kunna medgivas, då fråga är om t. ex. uppläggning av ny undervisning
eller författande av läroböcker och kompendier eller då en särskilt
tidskrävande examinationsbörda ålägges universitetslektorn, liksom givetvis
i fall då docentkompetent lektor har att bestrida mera vetenskaplig undervisning
av de slag, som enligt universitetsutredningen principiellt bör
meddelas av professorer, adjungerade professorer och docenter. — Å andra
sidan bör en undervisningsskyldighet av mer än 12 veckotimmar kunna
åläggas universitetslektor, i den mån undervisningen till stor del meddelas
i flera parallellavdelningar eller eljest är av natur att icke erfordra något
mer tidskrävande förberedelsearbete.

74

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

Utredningen föreslår vidare, att 10 universitetslektorat måtte inrättas
redan från och med den 1 juli 1958, varav tre vid vartdera Uppsala och
Lunds universitet samt Stockholms högskola och ett vid Göteborgs universitet.
Utredningen är medveten om att för genomförande av detta förslag
fordras att Kungl. Maj:t erhåller riksdagens bemyndigande att fördela dessa
lektorat på olika ämnen. Med hänsyn till önskvärdheten av att det nya
systemet snabbt skall kunna komma i verksamhet och den nya kategorien
av akademiska lärare skall kunna i någon mån deltaga i utformningen av
den nya undervisningen, har utredningen funnit detta förslag vara att
föredraga framför en ordning, som skulle innebära att de första ordinarie
universitetslektorerna skulle kunna utnämnas först från och med den 1
juli 1959.

Yttranden

Mot utredningens förslag om inrättande av en ny typ av akademiska
lärarbefattningar, universitetslektorer, har några invändningar ej
rests. Kanslern finner sålunda förslaget innebära i stort sett betydande
fördelar för den akademiska undervisningen, särskilt på de lägre stadierna,
men framhåller följande.

Jag har förut i flera sammanhang understrukit, att någon uppdelning av
den akademiska undervisningen i s. k. seminarieundervisning och s. k. lektionsundervisning,
avsedda att meddelas av lärare med olika kompetens,
enligt min mening icke stode i överensstämmelse med min uppfattning om
universitetsundervisningens principiellt sett enhetliga syfte och innehåll.
På grund härav kan jag icke ansluta mig till utredningens förslag att just
universitetslektorerna borde »anförtros en betydande del av universitetsundervisningen
på ett- och tvåbetygsstadierna». I princip bör sålunda
dessa lärare icke urskiljas från övriga grupper av universitetslärare vid
fördelningen av undervisningsuppgifterna, i varje fall icke på magisterstadiet.

Förslaget att universitetslektoraten skulle bli ordinarie befattningar
har väckt tveksamhet på ett par håll men förslaget förordas av bland
andra kanslern och SFS.

Kompetensvillkoren för innehavare av de föreslagna universitetslektoraten
har föranlett en omfattande diskussion i remissutlåtandena.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anför bland annat följande.

Ehuru sektionen helst hade velat kräva docentkompetens för innehav av
universitetslektorat, kan sektionen med hänsyn till den temporära svårigheten
att i alla ämnen få kompetenta sökande under en övergångsperiod
acceptera den av utredningen föreslagna begränsningen till krav på avlagt
disputationsprov. Enligt sektionens mening bör dispens härifrån icke medges
i annat fall än där vederbörande på annat sätt än genom disputationsprov
styrkt sin vetenskapliga skicklighet. Den pedagogiska skickligheten
skall enligt utredningen styrkas »genom provårsbetyg (motsvarande) eller
minst tre års väl vitsordad lärår tjänstgöring vid universitet eller högskola».

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Sektionen finner denna avvägning rimlig men vill här erinra om de svårigheter,
som kan uppstå vid bedömning av sökande med akademiskt
tjänstgöringsbetyg, där enligt hittills tillämpad praxis ingen gradering torde
förekomma. Om häri ingen ändring sker, torde för sökande utan provårsbetyg
undervisningsskickligheten i praktiken komma att graderas efter
tjänstgöringstidens längd, vilket knappast kan anses tillfredsställande.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala ifrågasätter på anförda skäl om
icke kompetensen för innehav av befattning som universitetslektor normalt
bör vara docentkompetens vid sidan av god pedagogisk skicklighet.

Historisk-filosojiska sektionen i Lund anser, att ingen som icke har disputerat
för doktorsgrad bör utses till universitetslektor.

Matematisk-naturvetenskapliga jakulteten i Lund och större konsistoriet
i Lund instämmer i huvudsak med utredningen i förevarande avseende.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola yttrar:

Direkt betänklig ter sig — åtminstone för de stora skolämnenas del —
utredningens tanke, att dessa befattningar dispensvägen skulle kunna besättas
med licentiater. Man kan ifrågasätta om utredningen ens anfört
fullt övertygande skäl mot det naturliga kravet på docentkompetens; i åtskilliga
ämnen torde redan nu fullt kvalificerade kandidater förefinnas i
tillräckligt antal och i andra kan man inom en nära framtid vänta ökad
tillströmning; i vissa fall får man räkna med att under en övergångstid tillsätta
befattningarna på vikariat sförordnande. Avdelningen har efter åtskilligt
övervägande därför ansett sig böra föreslå att som vetenskapligt kompetenskrav
tills vidare normalt fastställes docentkompetens med dispensmöjlighet
för den som avlagt disputationsprov med lägre betyg. Under en
övergångstid synes dock i vissa ämnen inom den samhällsvetenskapliga
gruppen dispensvägen böra hållas öppen även för licentiater. Vad den pedagogiska
kompetensen beträffar är det av utredningen föreslagna minimikravet
»provårsbetyg» uppenbart otillräckligt, eftersom det skulle öppna
möjligheten för i pedagogiskt hänseende mycket slätstrukna, för att inte
säga direkt olämpliga kandidater att erhålla behörighet till tjänsterna. Som
oundgängligt minimikrav bör därför i pedagogiskt hänseende i vad avser
genomgånget provår gälla minst betyget AB såsom »allmänt vitsord för
undervisningsskicklighet» och samma vitsord beträffande »fallenhet för
lärarkallet». I fråga om det alternativa pedagogiska kompetenskravet
»minst tre års väl vitsordad lärartjänstgöring vid universitet eller högskola»
har avdelningen ingenting att erinra.

Kanslern är ej enig med utredningen på denna punkt och anför bland
annat följande.

Jag är fullt medveten om att en — i vissa fall betydande — del av examinationsbördan
måste i enlighet med utredningens förslag anförtros andra
lärare än professorer och docenter. Särskilt gäller detta självfallet de examensämnen
som motsvarar läroämnen vid de högre skolformernas läroanstalter,
i vilka examensämnen i varje fall hittills tillströmningen av studenter
varit särskilt betydande.

Under åberopande av vad jag anfört om universitetslektorernas deltagande
i undervisningen och examinationen vill jag framhålla att kompetenskraven
för dessa lektorer måste ställas högt. Jag vill därvid, såvitt avser

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

den vetenskapliga skicklighet som bör fordras av universitetslektorerna,
först erinra om att för lektorat vid seminarierna i vetenskapligt hänseende
kräves avlagt disputationsprov. På grund av den markanta skillnad som
råder mellan seminarieundervisning och undervisning vid de akademiska
läroanstalterna synes naturligen större krav böra ställas på dem som har
att meddela undervisning vid sistnämnda läroanstalter än vid seminarierna.
Kravet på vetenskaplig skicklighet för innehav av universitetslektorat får
därför icke sättas för lågt; det kan enligt mitt förmenande icke vara tillräckligt
att i sådant hänseende kräva enbart avlagt disputationsprov. Det
synes mig självklart, att man på lärare, som skall fylla uppgifter av angivet
slag, icke kan i vetenskapligt hänseende ställa lägre fordringar än
docentkompetens. Jag är emellertid fullt medveten om att det under en
övergångsperiod kan visa sig bli svårt att fylla alla nyinrättade universitetslektorat
med i vetenskapligt hänseende fullt kompetenta ordinarie innehavare.
Under en sådan övergångstid kan det därför bli erforderligt att
besätta lektoraten med vikarier, vilka icke helt uppfyller förut ställda krav.
Däremot bör man icke tillgripa ett dispensförfarande för att tillsätta tjänsterna
med ordinarie innehavare med otillräcklig kompetens. En sådan åtgärd
skulle i hög grad äventyra reformens framgång. I vissa enstaka undantagsfall
kan det emellertid — även enligt mitt bedömande — synas skäligt
att dispensera från det uppställda formella kravet på docentkompetens,
nämligen i sådana fall där vederbörande i annan ordning än genom ett
högt disputationsbetyg eller eljest förmått visa docentkompetens. Den allra
största restriktivitet måste dock iakttagas av den beslutande myndigheten
i dylika ärenden.

Beträffande den pedagogiska skicklighet som bör krävas av universitetslektorerna
vill jag först framhålla den vikt jag lägger vid att frågan om
särskild pedagogisk utbildning för blivande universitetslärare löses; angelägenheten
av denna frågas lösning är icke minst betingad av de särskilda
förhållanden som råder vid de högre läroanstalterna med det vuxna elevmaterialet
och den vetenskapliga inriktningen av undervisningen därstädes.

Jag kan icke godtaga universitet sutredningens jämställande i pedagogiskt
hänseende av s. k. provårsbetyg (motsvarande) och »minst tre års väl vitsordad
lärartjänstgöring vid universitet eller högskola». Jag finner detta
innebära en undervärdering av pedagogiska meriter, som förvärvats vid
ett akademiskt lärosäte och kunna leda till orimliga konsekvenser. Skulle
utredningens kompetensregler — i vetenskapligt och pedagogiskt hänseende
— godtagas komme exempelvis den som vid disputationsprov erhållit endast
godkänt betyg och därefter genom lärartjänstgöring vid läroverk förvärvat
tillfredsställande provårsbetyg att förklaras kompetent till universitetslektorat
men ej den som erhållit högsta vitsord på sin doktorsavhandling
och innehaft docentbefattning under förslagsvis två år. Jag kan under
ingå omständigheter godtaga en sådan ordning och avstyrker därför bestämt
utredningens förslag till kompetensbestämmelser för universitetslektoraten.
Jag vill i avvaktan på att särskild pedagogisk utbildning kommer
till stånd för blivande universitetslärare — föreslå att erforderlig pedagogisk
skicklighet för universitetslektorer bör styrkas genom antingen vederbörligt
provårsbetyg (motsvarande) eller minst ett års väl vitsordad lärartjänstgöring
vid akademiskt lärosäte.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan och lärarkollegiet vid Chalmers
tekniska högskola ansluter sig till utredningens förslag i denna del.

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 dr 1958

Sveriges förenade studentkårer tillstyrker utredningens förslag att avlagt
•disputationsprov jämte styrkt pedagogisk skicklighet bör stadgas som
kompetenskrav. SFS förordar att dispens från de av utredningen föreskrivna
villkoren under vissa förutsättningar kan ges och vill betona vikten
av att man vid tillsättandet av tjänsterna inriktar sig på att bedöma den
faktiska pedagogiska erfarenheten i de undervisningsformer i vilka befattningshavaren
skall tjänstgöra.

SACO framhåller, att inom SACO:s medlemsorganisationer torde enighet
råda därom att docentkompetens är önskvärd och att flertalet befattningshavare
torde komma att inneha docentkompetens liksom om att även
licentiater i vissa fall skall kunna ifrågakomma som innehavare av univer■sitetslektorat.

TCO yttrar:

Ett förverkligande av utredningens förslag kommer att ge universitetslektorerna
en nyckelställning i den akademiska undervisningen. Det är därför
nödvändigt att ställa utomordentligt höga krav på dessa lärares skicklighet.
Av särskild vikt synes det vara, att innehavarna av universitetslektoraten
besitter en sådan pedagogisk förmåga, att de är lämpade för
undervisning på ifrågavarande stadium. Utredningen har föreslagit, att
den pedagogiska skickligheten skall kunna styrkas bland annat genom tre
års väl vitsordad tjänstgöring vid universitet eller högskola. Detta skulle
innebära att en person skulle kunna erhålla tjänst som universitetslektor
utan att ha någon som helst pedagogisk utbildning. Man synes hittills ha
uppenbart underskattat kravet på pedagogisk skolning för akademiska
lärare, men detta bör enligt TCO:s mening icke föranleda, att man även vid
inrättandet av en ny lärarkategori fäster ringa avseende vid den pedagogiska
färdigheten. Då det kan vara av värde, att till universiteten såsom
universitetslektorer knyta vetenskapsmän som haft sin tidigare tjänstgöring
vid universitet och sålunda icke genomgått den för läroverkslärare
gängse pedagogiska utbildningen, bör det prövas, om icke former för särskild
pedagogisk utbildning för universitetslärare kan skapas.

Sveriges liberala studentförbund anmäler betänkligheter mot utredningens
förslag i förevarande avseende.

Sveriges socialdemokratiska wigdomsförbund kan inte biträda förslaget
om att doktorsdisputation skall uppställas som kompetenskrav för universitetslektorer.
Licentiatexamen torde vara fullt tillräcklig.

Endast ett fåtal av remissorganen har funnit anledning att särskilt uttala
sig om utredningens förslag i avseende på tillsättningsförfarande
t för universitetslektoraten.

Histonsk-filosofiska sektionen i Uppsala och matematisk-naturvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms högskola förordar sakkunnigförfarande vid
tillsättningen av universitetslektor.

Flertalet av de remissinstanser som särskilt yttrat sig om universitetslektoraten
har kraftigt betonat, att universitetslektorernas lönesätt -

78

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 101+ år 1958

ning måste göras konkurrenskraftig i förhållande till motsvarande tjänster
vid läroverken och seminarierna; en för låg lönesättning kunde nämligen
medföra, att flertalet lektorat icke komme att kunna besättas med
kompetenta innehavare.

Utredningens uttalanden och förslag beträffande universitetslektorernas
undervisningsskyldighet har föranlett meningsskiljaktigheter.

Statskontoret anser, att förevarande undervisningsskyldighet kan mera
närmas den som gäller för läroverkslektorer.

Vetenskapsakademien finner den för universitetslektorerna föreslagna
undervisningsbördan så stor, att man ej av dem torde kunna begära aktivt
deltagande i forskningen inom det egna ämnet. Det kan då befaras, att
den nära kontakt med den moderna utvecklingen, som i varje fall inom
naturvetenskaperna måste fordras av varje akademisk lärare, även om hans
undervisning skulle ligga helt på kandidat-magisterstadiet, ej kan i tillräcklig
grad upprätthållas.

Enligt historisk-filosofiska sektionens i Uppsala mening bör universitetslektorernas
undervisningsskyldighet i nuvarande läge begränsas till i genomsnitt
10 timmar i veckan med möjlighet till nedsättning eller ökning
allt efter undervisningens och den därmed förenade examinationens art och
omfattning.

Språkvetenskapliga sektionen och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
i Uppsala motsätter sig icke den föreslagna undervisningsskyldigheten
men anmäler likväl vissa betänkligheter.

Jämväl språkvetenskapliga sektionen i Lund hyser betänkligheter mot
utredningens förslag på denna punkt.

Det större akademiska konsistoriet i Lund förmenar, att förhållandena
kan vara väsentligen olika i olika ämnen och att, av sådan anledning, bestämmelserna
om lektors tjänstgöring bör på ett smidigt sätt medgiva en
anpassning till föreliggande behov inom respektive ämne.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola
yttrar:

Avdelningen delar utredningens åsikt, att universitetslektoraten huvudsakligen
bör ha karaktär av undervisningstjänster men finner det ej vara
tillfyllest att innehavarna belastas av undervisningsbördorna i sådan grad,
att de visserligen får möjlighet att även under terminerna följa den nyutkomna
litteraturen i eget ämne men ej tid för egna forskningsinsatser.
Verklig kontakt med vetenskapens utveckling inom det egna ämnet är
knappast möjlig med mindre än att vederbörande själv i åtminstone någon
mån bedriver aktiv forskning. Det normala bör därför enligt avdelningens
mening vara, att universitetslektorerna i likhet med laboratorer, forskardocenter
och e. o. docenter jämsides med undervisningen bedriver egen
forskning. Universitetslektorernas undervisningsskyldighet bör anpassas
härefter.

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.i år 195S

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola anser sig kunna
acceptera den föreslagna undervisningsskyldigheten endast under förutsättning
att hittillsvarande praxis för de pedagogiska lektorerna med nedsättning
till sex timmar som kompensation för examinationsskyldighet kommer
att tillämpas även i fortsättningen.

Kanslern ansluter sig till utredningens uppfattning, att undervisningsskyldigheten
för universitetslektorerna i regel bör utgöra 12 timmar per
vecka och anför ytterligare följande.

Vid examination och vissa andra göromål bör nedsättning av undervisningsskyldigheten
få ske enligt de evalveringsregler som inom kort kommer
att fastställas för att tjäna till vägledning vid utbyte av olika undervisningsformer
m. m. Härjämte bör även möjlighet finnas för kanslern att
medge lektor befrielse från hela undervisningen för författande av läroböcker
eller andra likartade särskilt tidskrävande arbetsuppgifter under
förslagsvis en eller två terminer av varje femårsperiod.

Slutligen vill jag framhålla — i anslutning till vad jag förut anfört om
professorernas undervisningsskyldighet — att man vid beräkningen av
universitetslektorernas årliga undervisningsskyldighet måste utgå ifrån att
läsåret omfattar 33 veckor. Vid inställelse av undervisningen i början eller
slutet av lästermin skall den undervisning som skolat fullgöras under den
sålunda inställda delen av läsåret i stället fullgöras under den övriga delen
av läsåret. För universitetslektorerna kommer därför den årliga undervisningsskyldigheten,
uttryckt i undervisningstimmar, att omfatta (33 X 12 =)
396 timmar. Med hänsyn till de föreslagna möjligheterna att utbyta undervisningstimmar
mot examination m.m. finner jag — i motsats till vissa
remissmyndigheter — det icke orimligt att universitetslektorerna skall
medhinna att syssla med egen forskning även under läsåret.

Lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm uttalar, att det skulle också
vara olyckligt både för rekryteringen och för undervisningens kvalitet om
universitetslektorernas undervisning bleve så omfattande, att de icke finge
tid över till forskning. Utredningens förslag om 12 veckotimmars undervisning
torde kunna medföra en viss risk härför.

Sveriges för enade studentkårer anför bland annat följande.

Erfarenheten visar, att det ofta är svårt att upprätthålla en så stor undervisningsskyldighet
som tolv timmar per vecka. Mycket talar för att det
maximala antalet undervisningstimmar per vecka ligger betydligt lägre i
åtskilliga ämnen, t. ex. moderna språk och andra ämnen, där rättning av
skrivningar tillkommer. Vidare är det av synnerligen stor vikt att undervisningsskyldigheten
ej är större än att vederbörande lämnas tid för egen
forskning och för att följa den vetenskapliga utvecklingen. Med den snabba
utveckling som försiggår inom flertalet vetenskaper, måste nämligen innehållet
i den undervisning, som meddelas av en akademisk lärare, vilken
inte själv kan överblicka nya forskningsresultat, riskera att snabbt bli föråldrat.
SFS vill av dessa skäl starkt betona vikten av att en undervisningsskyldighet
om tolv timmar per vecka icke göres till generell regel, utan
att undervisningsskyldigheten anpassas efter varje ämne med hänsyn till
undervisningens art. Vidare vill SFS föreslå att universitetslektorerna på

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

samma sätt som professorer och docenter beredes möjlighet att koncentrera
sig på forskning under s. k. sabbatsterminer med befrielse från undervisningsskyldigheten.

SACO föreslår, att en undervisningsskyldighet av 8 timmar per vecka
anges som allmän riktpunkt. Denna tid bör kunna minskas respektive ökas
under av utredningen angivna förhållanden. Det förefaller SACO ofrånkomligt,
att en akademisk undervisningsbefattning med uttalad pedagogisk
accent också bör medföra faktiska möjligheter till förstklassigt bedriven
undervisning. En för stor arbetsbörda måste medföra tendenser till standardisering,
förenkling och sekunda lösningar och motarbetar i själva verket
sitt proklamerade syfte.

Sveriges konservativa studentjörbund yttrar:

Beträffande undervisningsskyldigheten anser förbundet att antalet undervisningsskyldiga
timmar skall maximeras. Som motiv vill förbundet anföra
den uppfattningen, att det vore olämpligt om universitetslektorerna vid
ansökan eller vid skifte av läsår skall vara okunniga om det antal timmar
de ålägges att undervisa. Förbundet har för sin del intet emot att man
förutom en maximigräns även framlägger en normalsiffra för antalet undervisningstimmar.
Under alla förhållanden synes dock ett riktvärde av 12
timmar per vecka vara för högt, då undervisningens kvalitet är starkt beroende
av omsorgsfulla förberedelser. Dessutom bör det parallella forskningsarbetet
inte få bli lidande av en alltför tidskrävande undervisningsbörda.

Sveriges socialdemokratiska studentjörbund anser att en fullständig kategoriklyvning
mellan forskning och undervisning inte kan vara motiverad;
övergång från forsknings- till undervisningssidan och vice versa bör vara
möjlig, om stagnation och slentrian i undervisningen skall kunna undvikas.
Lektorerna bör därför ha möjlighet att bedriva egen forskning.

6. Biträdande lärare

Utredningen

Utredningen understryker till en början, att en stor del av den undervisning,
som nu bestrides av biträdande lärare med i vederbörande arvodesstat
till 20 712 kronor fastställt arvode, vilket från och med den 1 januari
1958 jämlikt beslut av Kungl. Maj:t skall utgå med 21 336 kronor, vid bifall
till utredningens förslag skall övertagas av universitetslektorer. Detta torde
i praktiken innebära, anför utredningen vidare, att i många fall universitetslektorat
kommer att inrättas i stället för biträdande lärarbefattningar.
Utredningen anser sig likväl böra förorda, att den biträdande lärarinstitutionen
bibehålies. Såsom skäl härför åberopas huvudsakligen följande.

De biträdande lärarna omfattar nu i viss mån två skilda kategorier av
akademiska lärare, nämligen dels de docentkompetenta biträdande lärarna
med arvode motsvarande årslön för e. o. docent, dels icke-docentkompetenta
biträdande lärare, i allmänhet licentiater, som vid sidan av sin verksamhet
som universitetslärare arbetar på gradualavhandling. Den förra kategorien

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

torde för närvarande vara mycket liten, huvudsakligen beroende på att
personer med docentkompetens men utan docentbefattning av naturliga
skäl undviker dessa relativt osäkra arvodesbefattningar. Utredningen, som
anser att det är orimligt att till dylika arvodesbefattningar knyta personer,
som redan avslutat sin utbildning och som ibland bakom sig har sex docentår
i extra ordinarieställning, finner det synnerligen angeläget att universiteten
beredes möjligheter att i fasta anställningsformer knyta till sig personer
med dokumenterad fallenhet och intresse för vetenskaplig forskning och
undervisning. Utredningen räknar också med att behovet av de föreslagna
befattningarna som adjungerade professorer och universitetslektorer i framtiden
kommer att bli så starkt, att man genom dessa befattningar kommer
att tillgodose det nyss angivna syftet åtminstone i de stora undervisningsämnena,
som också är de ämnen för vilka biträdande lärarbefattningar
finns inrättade eller är behövliga.

Som redan torde ha framgått har det varit utredningens strävan att tillförsäkra
den akademiska undervisningen önskvärd kontinuitet genom att
anförtro de centrala undervisningsmomenten åt en kader av fast anställda
universitetslärare. Under den expansionsperiod, som nu ligger framför oss,
kommer emellertid med all sannolikhet antalet ordinarie lärarbefattningar
att vara otillräckligt. Vad man kunde kalla marginalundervisningen, d. v. s.
undervisningen i de senast tillkomna undervisningsgrupperna, måste därför
även i fortsättningen bestridas av mer tillfälligt anställda lärare, som kan
anställas med relativt kort varsel, d. v. s. lärare av samma slag och med
samma kompetens som de nuvarande icke-docentkompetenta biträdande
lärarna. Det kan också komma att visa sig svårt att omedelbart få fullt
kompetenta sökande till ett nyinrättat universitetslektorat. Vidare torde
det finnas ämnen, för vilka en lärartjänst av universitetslektoratets typ icke
är behövlig eller är mindre lämplig, och där undervisningen därför med
större fördel bestrides av biträdande lärare. Denna typ av akademisk lärarbefattning
torde därför böra bibehållas. Dock vill utredningen kraftigt understryka,
att den undervisning varom här är fråga i princip och i de flesta
ämnen bör bestridas av fast anställda lärare och att man därför icke får
tveka att inrätta nya ordinarie universitetslektorsbefattningar under en
period, då man i så gott som varje ämne måste räkna med att studentantalet
stiger kraftigt från ett år till ett annat. Det är icke någon nedvärdering
av de nuvarande biträdande lärarnas arbete, som ligger bakom utredningens
ställningstagande härvidlag, utan endast ett konstaterande av att
man skulle få en ur allas synpunkt mera tillfredsställande ordning, om den
akademiska undervisningen i större utsträckning än nu är fallet bestredes
av fast anställda lärare, som i sin verksamhet som sådana icke distraherades
av ett pressande avhandlingsarbete. Det är också utredningens övertygelse,
att man bäst stimulerar den vetenskapliga forskningen genom en kombination
av åtgärder i syfte att ge tillfälle till ostört avhandlingsarbete och till
fast anställning efter disputationen.

Med tanke på utredningens förut redovisade överväganden rörande den
akademiska lärnrstabens sammansättning och de olika lärarkategoriernas
uppgifter finner utredningen det emellertid påkallat, att de biträdande
lärarnas anställnings- och tjänstgöringsvillkor i vissa avseenden omprövas.
Utredningen föreslår därför först, att anställningsformen med treårsförordnanden
bibehålies och att liden för innehav av biträdande lärartjänst be 6

— Bihang till riksdagens protokoll 105S. 1 sand. Nr 10\

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

gränsas till nio år, dock att tiden för docent att inneha dylik tjänst vid
filosofisk fakultet begränsas till tre år. Detta förslag motiverar utredningen
på följande sätt.

De biträdande lärartjänsterna måste enligt utredningens mening betraktas
som tillfälliga både ur universitetets och ur den enskilde lärarens synpunkt.
Därför bör anställningsformen med treårsförordnanden bibehållas.
Då emellertid ett permanent behov av undervisning av här ifrågavarande
slag i första hand bör tillgodoses genom inrättande av universitetslektorat
och då antalet sådana befattningar vid stigande studentantal måste beräknas
komma att öka relativt snabbt, samtidigt som antalet e. o. docentbefattningar
också ökas och många universitetslektorer kan väntas relativt
snart övergå till högre befattningar, synes tiden för innehav av biträdande
lärarbefattning utan olägenhet kunna begränsas till nio år. Även om man
räknar med att biträdande lärartjänster i regel kommer att besättas med
nyexaminerade licentiater, synes nämligen denna tidsrymd vara fullt tillräcklig
för att vederbörande skall hinna meritera sig för en e. o. docentbefattning
eller ett universitetslektorat.

Även om man anser att en licentiat, som efter disputation förordnas till
docent, normalt skall kunna räkna med att såsom innehavare av e. o. docentbefattning
ges möjlighet till fortsatt vetenskaplig verksamhet, måste
man säkerligen även i framtiden räkna med att i vissa ämnen icke alla
docenter kan erhålla docentbefattningar och att det i varje fall kan dröja
någon tid efter disputation och docentförordnande, innan en e. o. docentbefattning
blir ledig. Universitetsutredningen föreslår därför, att även i
fortsättningen systemet med docentkompetenta biträdande lärare bibehålies,
men finner det å andra sidan rimligt att i varje fall vid de filosofiska
fakulteterna tiden för docent att inneha biträdande lärartjänst begränsas
till tre år. Det blir då också möjligt för en docent att skaffa sig erforderliga
undervisningsmeriter för erhållande av ett universitetslektorat oavsett om
han erhåller en e. o. docentbefattning eller ej.

Vidkommande undervisningsskyldigheten för biträdande lärare så föreslår
utredningen, att denna nu generellt fastslås till 174 timmar per år,
d. v. s. 6 veckotimmar under 29 undervisningsveckor. Såsom skäl härför
åberopas, att biträdande lärares undervisning så gott som alltid kommer
att ha karaktären av lektionsundervisning.

Vad härefter beträffar anställningsformen för de biträdande lärarna så
föreslår utredningen, att befattningarna som biträdande lärare från och
med den 1 juli 1958 ombildas till extra ordinarie tjänster med placering i
lönegrader, som bör fastställas efter förhandlingar. Till stöd härför anför
utredningen följande.

Även om de biträdande lärartjänsterna alltjämt bör ha karaktären av
tillfälliga befattningar, anser utredningen att dessa lärares anställningsvillkor
bör omprövas i vad avser med anställningen förbundna trygghetsförmåner.
För närvarande saknar en biträdande lärare såväl rätt till tjänstepension
som pensionsskydd för efterlevande, och han saknar även ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän tillkommande särskilda förmåner vid sjukdom.
Då det här är fråga om en kategori, som till den helt övervägande
delen har försörjningsans var, kan det redan ur rent sociala synpunkter an -

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 &r 1958

ses motiverat, att dessa befattningshavare ges vissa trygghetsförmåner,
närmast då vid sjukdom och dödsfall. Utredningen vill emellertid särskilt
fästa uppmärksamheten på risken att frånvaron av dylika förmåner kan
beröva universiteten väl kvalificerade yngre lärarkrafter under en expansionsperiod,
då man måste räkna med en i varje fall i vissa ämnen ganska
kännbar brist på akademiska lärare. Utredningen anser, att de biträdande
lärartjänsterna även i fortsättningen skall ha karaktär av genomgångsbefattningar,
men utredningen vill samtidigt understryka, att dessa tjänster
lika fullt ställer så höga krav på innehavarna, att rekryteringsbasen under
alla omständigheter blir smal. Mycket starka skäl talar därför för att innehavarna
av biträdande lärarbefattningar tillförsäkras pensions- och andra
sociala förmåner efter samma grunder som extra ordinarie tjänstemän.

Yttranden

Utredningens uttalanden och förslag angående de biträdande lärartjänsterna
har föranlett en relativt omfattande remissdiskussion. Förslaget att i
vissa avseenden ge de biträdande lärarna förmåner som tillkommer e. o.
tjänstemän tillstyrkes i allmänhet.

Statskontoret anser, att det finns anledning utöka de biträdande lärarnas
undervisningsskyldighet.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala anför:

Fakulteten instämmer i att en dylik tjänst bör vara tillfällig ur lärarens
synpunkt men fakulteten har i många ämnen så goda erfarenheter av denna
typ av tjänster att den knappast är benägen att rubricera dem som tillfälliga
även ur universitetets synvinkel. Men genom sin relativt begränsade
undervisningsskyldighet gör de det möjligt för innehavarna att bedriva ett
tämligen omfattande forskningsarbete och samtidigt tillförs lågstadieutbildningen
lärare som har personliga och aktuella kontakter med forskningen
inom det ämne de undervisar i. Fakulteten hälsar med glädje, att
de biträdande lärarna liksom assistenter och förste amanuenser föreslås bli
tillförsäkrade pensions- och andra sociala förmåner efter samma grunder
som extra ordinarie tjänstemän — ett önskemål som fakulteten tidigare
framfört till statsmakterna — men motsätter sig förslaget, att tiden för
docent att inneha biträdande lärartjänst begränsas till tre år. En nybliven
docent, som inte kan erhålla docenttjänst, kan under en följd av år vara
önskvärd som lärare vid institutionen och har därvid också goda tillfällen
till forskning. Även kan en docent, vars e. o. docenttjänst utgått, under
ytterligare några perioder tänkas behövlig för undervisningen.

Juridiska fakulteten i Lund förordar att möjlighet gives till dispens från
tidsbegränsningen. Fall synes någon gång inträffa, då en väl kvalificerad
person av särskilda anledningar önskar stanna mer än 9 år såsom biträdande
lärare. Det torde icke vara önskvärt att man skall förlora en sådan
person därför att 9-årsperioden gatt ut.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund tillstyrker i stort sett
utredningens förslag i förevarande avseende.

Filosofiska fakidteten i Göteborg anser att utredningen ej förebragt bä -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

rande skäl för sitt förslag att förordnandetiden för biträdande lärare med
docentkompetens begränsas till tre år.

Kanslern finner icke övervägande skäl tala för att tidsbegränsa innehavet
av biträdande lärarbefattning till tre år för den som är docentkompetent
och eljest till 9 år. I varje fall torde det alltid böra finnas möjlighet
för kanslern att dispensera från en dylik begränsning. Därest de biträdande
lärarnas tjänstgöringsskyldighet efter en extra ordinariesättning icke komme
att bestämmas efter andra beräkningsgrunder än för närvarande utan
såsom nu fastställes till ett visst antal undervisningstimmar per vecka,
måste man, framhåller kanslern, även för de biträdande lärarnas undervisningsskyldighet
utgå från ett läsår, som innefattar 33 undervisningsveckor.

På grund av utredningens förslag om dels inrättande av ett visst antal
universitetslektorat, dels vissa andra förändringar i avseende å den övriga
biträdande lärarpersonalen, synes enligt kanslern vissa skäl tala för att på
längre sikt särskilda biträdande lärartjänster kommer att bli obehövliga.
De nuvarande befattningarna skulle därvid kunna förvandlas till universitetslektorat
eller assistentbefattningar. Kanslern är emellertid fullt medveten
om att ett starkt behov finnes att bibehålla dem under en icke alltför
kort övergångstid.

Sveriges förenade studentkårer delar utredningens uppfattning att innehav
av tjänst som biträdande lärare bör begränsas till nio år. Däremot
anser SFS den föreslagna begränsningen av maximitiden för en docentkompetent
lärares innehav av biträdande lärartjänst för snävt tilltagen. SFS
vill i stället föreslå att maximitiden skall sättas till sex år, såvida ej vederbörande
tidigare innehaft docenttjänst.

SACO finner det icke lämpligt att begränsa tiden för docents innehav av
biträdande lärartjänst till endast tre år. En större tänjbarhet i systemet är
enligt SACO önskvärd. 7

7. Utländska lektorer

Utredningen

I fråga om de utländska lektorerna föreslår utredningen, att undervisningsskyldigheten
för dessa nu generellt fastslås till 348 timmar per år,
motsvarande 12 undervisningstimmar per vecka, d. v. s. samma undervisningsskyldighet,
som föreslagits för de nya universitetslektorerna. Utredningen
framhåller därvid, att en betydande del av undervisningen i språkämnena
självfallet även i framtiden bör bestridas av utländska lektorer. Det
blir härvidlag, tillägger utredningen, huvudsakligen fråga om undervisning
av det slag, som betecknats som lektionsundervisning, ofta med en relativt
utpräglad karaktär av färdighetsövningar och med små undervisningsgrupper,
vilket i sin tur föranleder att en lärare kommer att meddela samma
undervisning i flera parallellavdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

85

Yttranden

Utredningens uttalande om de utländska lektorernas undervisningsskyldighet
kritiseras av vissa remissorgan, men får stöd av kanslern, som anför:

Vad utredningen uttalat om de utländska lektorernas undervisningsskyldighet
kan jag i stort sett godtaga. Med hänsyn till vad jag framhållit om
läsårets längd måste de utländska lektorernas årliga undervisningsskyldig- *
het uttryckt i timmar — i likhet med vad som föreslagits gälla för universitetslektorerna
— dock bestämmas till (33 X 12 =) 396 timmar per läsår.

Med hänsyn till att denna lärargrupps undervisning i huvudsak skall äga
karaktär av färdighetsövningar och motsvarande kan jag under inga omständigheter
acceptera — vilket påyrkats av vissa akademiska myndigheter,
under framhållande av att de utländska lektorerna i vissa fall meddelade
särskilt kvalificerad undervisning — att en mindre omfattande undervisningsskyldighet
än 12 timmar i veckan fastställes för de utländska lektorerna.

8. Assistenter och amanuenser

Utredningen

Utredningen ingår först på frågan om assistent- och amanuenspersonalens
arbetsuppgifter och skildrar därvid till en början de nuvarande förhållandena
på följande sätt.

Till lärarstaben inom ett ämne kan även räknas assistenter och amanuenser.
I vissa ämnen svarar dessa befattningshavare självständigt för
delar av undervisningen, i andra ämnen har de till uppgift att biträda i
undervisningen (framför allt i övningslaboratorierna). Båda kategorierna
skall dessutom biträda i institutionens forskningsarbete. Vissa assistenttjänster
torde närmast ha varit avsedda för denna sistnämnda uppgift, men
de senaste årens starka studenttillströmning synes ha lett till att även dessa
assistenter i viss utsträckning kommit att användas i undervisningen. Amanuenserna
torde utom förutnämnda uppgifter allmänt ha att biträda institutionsföreståndaren
med vissa administrativa göromål, särskilt beträffande
institutionsbibliotekens skötsel, och de användes slutligen i viss utsträckning
som studierådgivare.

Därefter uttalar utredningen, att den för sin del funnit, att assistent- och
amanuenstjänsterna bör bibehållas med i stort sett samma arbetsuppgifter
som nu. Vad sålunda beträffar assistenterna bör det nuvarande systemet
att använda dem som både forsknings- och undervisningsassistenter bibehållas
på följande av utredningen anförda skäl.

Som redan antytts har vissa assistenttjänster tillkommit närmast med
sikte på forskningens behov, medan andra snarare inrättats som lärartjänster
eller för att bestrida vissa med undervisningen förknippade göromål såsom
förberedande rättning av skripta eller förberedande av laborationsövningar.
Tjänstgöringsskyldigheten är emellertid bestämd till ett visst antal
tjänstgörings timmar, icke undervisningstimmar, per år. Utredningen har
övervägt att föreslå en mera strikt uppdelning av den ograduerade institutionspersonalens
arbetsuppgifter, antingen så att den undervisning som nu

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

omhänderhaves av assistenter överföres på biträdande lärare, eller så att
assistenterna uppdelas i dels undervisnings-, dels forskningsassistenter.
Vissa fördelar skulle sannolikt vara att vinna med en sådan uppdelning,
närmast såtillvida att en viss garanti därigenom skulle skapas mot att, som
nu i viss utsträckning skett, assistenttjänster, som ursprungligen inrättats
närmast för forskningens behov, mer och mer tages i anspråk för rena undervisningsuppgifter
.

Emellertid har utredningen kommit till den uppfattningen, att fullt tillräckliga
skäl saknas för en så strikt uppdelning av arbetsuppgifterna som
den förut antydda. Fakulteterna torde i största möjliga utsträckning söka
upprätthålla ett krav på licentiatkompetens för de biträdande lärarbefattningarna,
medan man velat anlita filosofie magistrar och kandidater såsom
assistenter (och amanuenser). »Krisanslaget» för tillfälliga förstärkningar
av undervisningen har i icke obetydlig utsträckning använts just för inrättande
av tillfälliga assistenttjänster, och detta även i vissa ämnen inom de
humanistiska fakulteterna, där assistenttjänster tidigare varit mycket sällsynta.
Det förefaller sålunda, som om man tämligen allmänt ansåge assistenttjänsterna
såsom värdefulla och behövliga även för undervisningen.

Assistenterna torde i allmänhet vara licentiander eller tämligen nyexaminerade
licentiater. För forskarrekrytering och forskarutbildning är det
enligt utredningens uppfattning av det allra största värde att innehavarna
av dessa befattningar får tillfälle att biträda institutionens ordinarie lärare
i dessas forskningsarbete. Ur denna synpunkt vore det enligt utredningens
mening olyckligt att skapa en kategori av rena undervisningsassistenter,
som skulle ha till uppgift uteslutande att biträda i den lägre akademiska
undervisningen.

Vad angår amanuenserna så anser utredningen, att även dessa bör bibehållas
med i huvudsak samma arbetsuppgifter som nu. Enligt utredningens
åsikt bör dock självfallet rent rutinarbete i största utsträckning överföras
på kontorspersonal och teknisk personal och amanuenserna bör i stället i
större omfattning än nu mångenstädes är möjligt anlitas som studierådgivare.
Därmed skulle man kunna tillfredsställa ett behov, som utredningen
anser höra till de mera angelägna i dagens universitetsliv. Amanuenspersonalens
uppgifter i undervisningen torde sålunda böra vara desamma som
för närvarande, dock med det tillägget att särskilt amanuenser med fördel
synes kunna anlitas för vissa former av den i det föregående berörda handledningen.

Utredningen framlägger härefter förslag om ändrad gradering inom assistent-
och amanuenskategorierna. Utredningen föreslår sålunda, att nuvarande
andre assistenttjänster ombildas till förste assistenttjänster och att
tjänstebeteekningen blir assistent. Såsom skäl härför åberopas bland annat
följande.

Förste och andre assistenter har samma tjänstgöringsskyldighet (1 000
timmar per år), och de torde rekryteras av i stort sett samma kategorier,
nämligen licentiater och licentiander. Att under sådana omständigheter på
ett fåtal institutioner behålla en gradering, som närmast innebär att andre
assistenttjänsten besättes med den yngste, som sedan genom befordran till

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958 87

förste assistenttjänst får ett slags ålderstillägg på arvodet, synes knappast
vara motiverat.

Utredningen föreslår vidare, att andre amanuenstjänsterna successivt
ombildas till förste amanuenstjänster och att de nuvarande tredje amanuenstjänsterna
därefter benämnes amanuenstjänster. Till stöd härför framhålles
bland annat följande.

Ytterst få institutioner torde vara så små, att de icke behöver en amanuenstjänst
med 600 årstimmars tjänstgöringsskyldighet, d. v. s. den tjänstgöring
som nu åligger en förste amanuens. Med hänsyn till studentantalets
ökning bör de ännu återstående andre amanuensbefattningarna successivt
ombildas till förste amanuenstjänster. Tredje amanuenstjänsterna synes
däremot böra bibehållas även i framtiden, detta med hänsyn dels till att
dessa tjänster är värdefulla ur rekryteringssynpunkt, dels till att de många
gånger är behövliga som komplement till förste amanuenstjänster. När
andre amanuenstjänsterna försvunnit, bör de nuvarande tredje amanuenserna
benämnas amanuenser.

Utredningen övergår slutligen till att behandla assistent- och amanuenspersonalens
avlönings- och anställningsvillkor och föreslår därvid, att assistenter
och förste amanuenser efter viss tids aspiranttjänstgöring beredes
extra ordinarie anställning, i fråga om förste amanuenserna dock med avlöning
som för halvtidstjänst. I fråga om övriga amanuenser anser sig utredningen
icke böra föreslå någon förändring. De överväganden, som legat
till grund för förevarande förslag, redovisar utredningen på följande sätt.

I en framställning till Kungl. Maj:t den 25 maj 1954 har Sveriges universitets-
och högskoleamanuensers förbund redovisat resultaten av en bland
organisationens medlemmar företagen enkätundersökning, varav bland annat
framgår, att medianåldern vid undersökningstillfället var 30 år för
assistenterna och 27 år för amanuenserna samt att det övervägande flertalet
av assistenterna och omkring hälften av amanuenserna var gifta. Goda skäl
föreligger uppenbarligen för att även dessa kategorier beredes vissa sociala
trygghetsförmåner i anställningen. Med tanke på att assistenter och amanuenser
i stort sett torde utgöra rekryteringsbasen för den ordinarie akademiska
lärarstaben är det i hög grad angeläget, att assistent- och amanuenstjänsterna
i fråga om anställningsvillkoren göres konkurrenskraftiga gentemot
andra försörjningsmöjligheter på den akademiska arbetsmarknaden.

Yttranden

Vad utredningen anfört i avseende på assistent- och amanuensfunktionerna
och -befattningarna har i allmänhet biträtts av remissinstanserna.

Kanslern delar utredningens mening om lämpligheten att ombilda de
nuvarande andre assistenttjänsterna till förste assistentbefattningar och
att benämna innehavarna av dessa tjänster för assistenter. Kanslern finner
en sammanslagning skälig även inom amanuensgruppen. Med hänsyn till
att den årliga tjänstgöringsskyldigheten är i stort sett densamma för andre

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

och tredje amanuenser, synes enligt kanslern en sammanslagning av dessa
amanuenser till en amanuensgrupp, vars innehavare skulle erhålla tjänstetiteln
amanuens, vara mera befogad än den förening som utredningen förordat
av andre och förste amanuenserna, vilkas tjänstgöringsskyldighet,
uttryckt i timmar, för närvarande utgör 600 respektive 400 timmar per
arbetsår. Utredningens förslag att extraordinariesätta såväl assistenterna
som förste amanuenserna biträdes; skälen för en dylik fastare anställningsform
synes dock för den nu behandlade gruppen av akademiska befattningshavare
icke vara lika framträdande som då det gäller de biträdande
lärarna.

Därest en lönereform i angiven riktning genomföres, synes enligt kanslern
de nuvarande tjänstgöringsbestämmelserna för assistenter och amanuenser
böra överses. En längre sammanlagd årlig tjänstgöringsskyldighet än för
närvarande torde därvid böra övervägas för dessa befattningshavare, därest
avlöningsförmånerna skulle komma att bestämmas till ett väsentligt högre
belopp än för närvarande.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför:

Om utredningens förslag om extra ordinarie anställning av assistenterna
vid universiteten med oförändrade tjänstgöringsvillkor skulle genomföras,
lärer detta komma att föranleda att liknande anställningsvillkor även
måste beredas förste assistenterna vid de tekniska högskolorna. Framställningar
i sådan riktning har redan förekommit från organisationshåll. För
de tekniska högskolornas del finner överstyrelsen emellertid en fastare anställningsform
för förste assistenterna mindre lämplig. Det framstår nämligen
ur olika synpunkter såsom önskvärt, att förste assistent vid dessa
lärosäten efter den »avrundning» av hans utbildning, som en tids tjänstgöring
som dylik befattningshavare kan anses innebära, övergår till en
annan verksamhet, främst till anställning inom industrien. Överstyrelsen
håller ej för uteslutet, att liknande synpunkter i viss utsträckning har
tillämpning även för universitetens vidkommande. Emellertid torde det
för här berörda assistentkategorier vara ett särskilt angeläget önskemål, att
frågan om familjepension kan vinna en tillfredsställande lösning. Detta
bör. enligt överstyrelsens mening kunna uppnås i annan form än extra
ordinarie anställning.

En nedskärning av tjänstgöringstidens längd för förste assistenterna vid
de tekniska högskolorna till 1 000 timmar om året till överensstämmelse
med. vad som gäller för assistenterna vid universiteten skulle bliva en synnerligen
kostnadskrävande reform, då detta kan komma att medföra behov
av en fördubbling av antalet förste assistenter vid högskolorna. De årliga
kostnaderna härför kan uppskattas till inemot 5 000 000 kronor för båda
högskolorna tillsammans, om sålunda erforderliga nya befattningar skulle
kunna rekryteras, vilket för närvarande ter sig mycket osannolikt.

SACO framhåller bland annat följande.

De föreslagna förändringarna i fråga om amanuens- och assistenttjänsterna
bör genomföras även vid fackhögskolorna. Ett speciellt problem gällande
assistenterna vid de tekniska högskolorna bör i detta sammanhang
uppmärksammas. Till skillnad från assistenterna vid universiteten har assi -

89

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

stenterna vid de tekniska högskolorna en så stor tjänstgöringsskyldighet
(42 timmar per vecka), att de inte har några möjligheter att bedriva egen
forskning vid sidan av tjänstgöringen. Dessa förhållanden har sedan länge
framstått icke endast som en orättvisa vid jämförelse med universitetsassistenterna
utan även som en ur allmän synpunkt olycklig misshushållning
med en högt kvalificerad kategori av forskningsintresserade tekniker.
Det är nödvändigt, att tjänstgöringen för assistentpersonalen vid de tekniska
högskolorna normeras till 1 000 timmar per år så som är fallet vid
universiteten.

För assistenter och amanuenser liksom naturligtvis för biträdande lärare
är en god inblick i det egna ämnets teknik och metodik ett nödvändigt krav
för en god undervisning. Sådana insikter kan endast erhållas genom vetenskapligt
arbete, även om detta är av blygsammare format. Det måste därför
betonas, att eget forskningsarbete eller biträdande vid andras forskningsarbete
bör utgöra en integrerande del av ifrågavarande befattningshavares
tjänsteåligganden.

SACO framför vidare vissa önskemål om ändrade tjänstebenämningar för
ifrågavarande personalkategorier.

9. Särskilda handledararvoden

Utredningen

Vad beträffar den undervisning, som i det föregående betecknats som
handledning gruppvis och som åtminstone i vissa former icke kan inräknas
i den ordinarie akademiska undervisningen utan snarare har till syfte att
komplettera denna, så föreslår utredningen, att timarvode för dylik handledning
beräknas efter en timtaxa motsvarande 1 /600 av årslönen till förste
amanuens. Såsom skäl härför åberopas huvudsakligen följande.

De olika slag av handledare, som här bör komma i fråga, måste bli relativt
mångskiftande beroende på vilken form av handledning som avses.
För vissa former av studiehandledning torde det vara önskvärt eller nödvändigt
att anlita relativt högt kvalificerad personal — assistenter och
undantagsvis till och med biträdande lärare. När det gäller handledning av
typen studiehjälp, torde det emellertid som regel bli fråga om arvoderade
handledare. Utredningen har klart för sig att vissa svårigheter är förknippade
med att anförtro dessa uppgifter åt relativt unga studenter, vilkas
huvudsakliga intresse kommer att vara och bör vara inriktat på fullbordandet
av de egna studierna. Mycket måste härvidlag ankomma på ett lämpligt
personval, mycket också på en handledning av handledarna från de
ordinarie lärarnas sida. Timarvode skall givetvis även kunna utgå för förberedelsearbete.
Utredningen vill här även framhålla, att ett system med
arvoderade studiehandledare även har mycket bestämda fördelar. Man får
då som handledare personer, som har magisterkursen och dess stötestenar i
relativt friskt minne och som studenterna betraktar mera som kamrater än
som lärare. Härigenom torde man kunna vinna den aktivitet och den frågvishet
hos studenterna, som är förutsättningen för att studiehandledningen
skall nå sitt syfte. Åtminstone vissa former av denna handledning torde
vidare med fördel kunna fördelas på flera handledare.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 10,i år 1958

Vad härefter angår medelsbehovet för ifrågavarande ändamål så föreslår
utredningen, att universiteten och Stockholms högskola till sitt förfogande
får vissa klumpanslag att efter förslag av vederbörande undervisningsnämnd
och fakultet fördelas av de mindre akademiska konsistorierna (motsvarande).
Utredningen föreslår vidare, att dessa anslag för budgetåret 1958/59
försöksvis upptages med 50 000 kronor till vartdera Uppsala och Lunds
universitet och Stockholms högskola samt 15 000 kronor till Göteborgs
universitet. Utredningen anför därvid följande.

Det torde i dagens läge vara ogörligt att mera exakt bedöma det anslagsbehov
det här gäller. Mycket måste härvidlag bero på den framtida organisationen
och omfattningen av den ordinarie undervisningen i de olika
ämnena. Utredningen vill förorda ett flexibelt system med lokalt tillgängliga
medel för arvodering av exempelvis doktorander, licentiander eller
filosofie studerande med betyg i ämnet i fråga. Det bör i dessa fall endast
röra sig om ett fåtal veckotimmar, som ej förorsakar avbräck för vederbörandes
övriga uppgifter.

Yttranden

Utredningens förslag om anslag till arvodering av handledare i lågstadieundervisningen
har rönt ett övervägande positivt mottagande från remissinstansernas
sida.

Kanslern finner sålunda ett starkt behov av dylika anslag föreligga och
har intet att erinra mot de belopp, som föreslagits skola utgå vid de olika
lärosätena. Kanslern anför vidare följande.

Jag finner det emellertid vara lämpligare att ersättningar till dylika
handledararvoden anvisas ur de nuvarande kursanslagen för respektive
fakultet (motsvarande), varigenom beslutanderätten i fråga om arvodena
komme att ligga i kanslerns hand. En absolut bestämd arvodestaxa anser
jag icke böra fastställas; timersättningen bör i stället få bestämmas av
kanslern allt efter arbetets art. I detta sammanhang vill jag — med anledning
av att det större akademiska konsistoriet i Lund anfört att möjlighet
inom vissa gränser borde finnas för innehavare av docentbefattning, som
förklarat sig därtill villig, att mot särskild ersättning meddela sådan extra
undervisning, för vars handhavande lärare utifrån icke kunnat erhållas —
framhålla, att innehavare av docentbefattning endast i särskilda undantagsfall
bör tagas i anspråk för dylikt ändamål.

10. Departementschefen

Jag har i det föregående förordat en intensifiering av den akademiska
undervisningen på såväl låg- som högstadierna. När därtill kommer, att
en stark ökning av studentantalet kan förväntas, så blir följden den att
undervisningens och handledningens totala omfattning måste öka högst
avsevärt i framtiden. Som en konsekvens av denna ökning måste man
under alla förhållanden räkna med svårigheter att rekrytera ett tillräckligt

91

Kungl. May.ts proposition nr 101+ år 1958

antal lärare för att möta den kommande ansvällningen av den akademiska
undervisningens volym. Jag anser det därför nödvändigt att strängt hushålla
med den högkvalificerade lärarkraft, som kan beräknas stå till förfogande
i framtiden. Samtidigt finner jag, att man måste sträva till att
avhjälpa den från många håll med skärpa påtalade bristen på kontinuitet
i den akademiska undervisningen, en brist som sammanhänger med att
undervisningen i allt större utsträckning kommit att åvila tillfälligt förordnade
lärarkrafter, många gånger med otillräcklig pedagogisk erfarenhet och
ofta med sitt intresse delat mellan undervisningen och det egna avhandlingsarbetet.
Med hänsyn härtill måste man nu söka skapa en fast ryggrad
för den akademiska undervisningen genom att anförtro dess väsentligaste
moment åt lärare med fast anknytning till universiteten. Därför kan enligt
min mening de ökade kraven på undervisning i framtiden än mindre än i
dag tillgodoses uteslutande genom lärarbefattningar, som samtidigt och i
lika mån är forskningsbefattningar.

Universitetens uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning, men
därmed är ingalunda givet, att denna dubbla uppgift bäst fylles genom att
den i lika mån återspeglas i arbetsuppgifterna för varje enskild befattning.
I det läge, som vi kommer att stå inför, kommer både forskning och undervisning
att bättre tillgodoses om förutsättningar skapas för en högre grad
av arbetsfördelning inom universitetens ram. I likhet med universitetsutredningen
finner jag nödvändigt, att professorernas, laboratorernas (motsvarande)
och e. o. docenternas undervisning i första hand reserveras för
handledning på högstadiet. I den mån denna forskningspersonals undervisningstimmar
icke räcker till för övrig undervisning bör ansvaret för denna
anförtros åt fast anställda akademiska lärare med sådan undervisning som
huvudsaklig uppgift. Jag ansluter mig därför helt till universitetsutredningens
uppfattning, att en ny kategori akademiska lärare nu måste tillskapas
vid sidan av de traditionella. I de ämnen, i vilka tjänster för denna
nya grupp av lärare inrättas, bör den huvudsakliga delen av den grundläggande
undervisningen på ett- och tvåbetygsstadierna åvila den nya
typen av befattningshavare. I det följande kommer jag att förorda bifall
till utredningens förslag om en ny typ av akademiska lärartjänster, benämnda
universitetslektor åt.

Jag övergår härefter till att behandla de olika slagen av akademiska
lärartjänster och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Jag upptar först professorsbefattningarna till behandling. Vad professorernas
undervisningsskyldighet beträffar så har universitetsutredningen,
som ej ifrågasatt någon ändring däri, utgått från att denna i allmänhet
torde uppgå till 100 timmar per år, vilket med en undervisningsskyldighet
av 4 timmar per vecka skulle motsvara 25 undervisningsveckor. Jag vill
emellertid erinra om att universitetskanslern funnit en sådan beräkning

92

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

ange ett minimum för den undervisningsskyldighet som skall åvila professor.
Kanslern har därvid hänvisat till universitetsstatuterna och påpekat,
att man vid beräkning av den årliga undervisningsskyldigheten för en akademisk
lärare bör utgå från att det akademiska läsåret omfattar 33 veckor,
vilket för professorernas del skulle medföra en undervisningsskyldighet av
132 timmar. Med hänsyn till att professorerna jämlikt statuterna kan för
examination eller andra akademiska prov, efter beslut av fakultet eller
sektion, inställa sin undervisning under högst fyra veckor om året så kommer
deras undervisning ofta att omfatta endast 116 timmar, fördelade på
29 undervisningsveckor. Vid särskilt betungande examinationsgöromål ger
statuterna kanslern möjlighet att härutöver medge nedsättning i undervisningsskyldigheten,
dock högst ytterligare fyra veckor. Allenast om så
sker kommer en professors undervisningsskyldighet att nedbringas till 100
timmar per år. En dylik maximal nedsättning förekommer emellertid endast
i undantagsfall. Kanslern har enligt egen utsago iakttagit den allra
största restriktivitet härvidlag.

Som redan nämnts kommer jag att i det följande framlägga förslag om
inrättande av särskilda befattningar som universitetslektor, vilkas uppgift
bland annat avses bli att avlasta professorerna en icke oväsentlig del av
deras examinationsbörda. En konsekvens härav blir, att antalet professurer
icke behöver ställas i någon direkt proportion till antalet studerande på
magisterstadiet, icke heller efter införande av ett system med organisationsplaner.
Nya professurer bör för framtiden inrättas huvudsakligen för
forskningen och forskarhandledningen och endast i ringa mån för den lägre
universitetsundervisningen.

Vad så angår den kategori av forsknings- och lärarbefattningar vid universiteten
och högskolorna, som för enkelhetens skull kan benämnas laboratorsgruppen
(innefattande förutom laboratorsbefattningarna även preceptors-,
prosektors- och observatorsbefattningarna samt vissa ordinarie lärartjänster
inom de medicinska fakulteterna, alla placerade i lönegrad Ao 26),
vill jag till en början konstatera, att stora variationer föreligger i fråga
om dessa tjänsters inordning i universitetsorganisationen. Orsaken härtill
är att de tillkommit under olika förhållanden och med delvis skiftande
motiveringar. Bland annat har sålunda några av ifrågavarande befattningar
vid sin tillkomst så gott som enbart motiverats med undervisningens behov.
Jag erinrar vidare om vad utredningen i övrigt anfört härvidlag.

Därest universitetslektorat inrättas torde en av de oklarheter kunna
undanröjas, som för närvarande föreligger beträffande laboratorsgruppens
ställning överhuvudtaget. Ett i framtiden uppkommande behov av nya
tjänster till följd av ökad undervisning på magisterstadiet skall nämligen
mötas genom inrättande av dylika lektorat. Ett motsvarande behov för
forskningens och liögstadiehandledningens del bör däremot mötas genom inrättande
av befattningar som professor eller laborator (motsvarande). Huru -

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

vida därvid den ena eller den andra av nyssnämnda två tjänstetyper bör
väljas beror främst på vederbörande ämnes ställning inom universitetsorganisationen.
Som regel bör för professurs inrättande krävas, att det
ämne, varom är fråga, skall vara självständigt examensämne på såväl lågsom
högstadiet. Spörsmålet om valet av tjänstetyp i förevarande fall torde
förmodligen komma att ytterligare principiellt belysas genom ett kommande
betänkande av universitetsutredningen, berörande bland annat frågan
om forskarkarriären i dess helhet. I de fall då ombildning av en befattning i
laboratorsgruppen till professur anses motiverad, torde det, såsom utredningen
framhållit, få ankomma på universitetsmyndigheterna och kanslern
att petitavägen väcka förslag därom.

Universitetsutredningen har emellertid funnit motiveringen för en dylik
omvandling av vissa befattningar inom laboratorsgruppen vara så uppenbar,
att utredningen föreslagit, att dessa tjänster omvandlas till professurer
från och med den 1 juli 1958, under förutsättning att vederbörande myndigheter
fastställer nuvarande innehavares kompetens för professur i ämnet.
De tjänster utredningen sålunda föreslår omvandlade till professurer är
följande, nämligen precepturerna i ekonomisk historia vid Uppsala och
Lunds universitet, precepturen i religionshistoria vid Uppsala universitet,
precepturen i sociologi vid Lunds universitet, precepturen i slaviska språk
vid Göteborgs universitet, precepturen i statistik vid Göteborgs universitet,
laboratorsbefattningen i limnologi vid Uppsala universitet samt laboratorsbefattningen
i zoofysiologi vid Lunds universitet.

Samtliga innehavare av ifrågavarande befattningar med undantag för
preceptorn i slaviska språk vid Göteborgs universitet har enligt kanslern
bedömts vara kompetenta till professur i respektive ämne.

För egen del anser jag bärande skäl föreligga för att samtliga de sju
befattningar, vars innehavare befunnits vara professorskompetenta, bör
omvandlas till professurer och att till förste innehavare av dessa professurer
utses innehavarna av de ombildade befattningarna. Jag är emellertid icke
beredd att föreslå, att dylika åtgärder vidtages redan från och med nästa
budgetår, utan förordar att omvandlingen kommer till stånd från och med
den 1 juli 1959. Vidkommande precepturen i slaviska språk så anser jag
mig, med hänsyn till att kompetensförklaring ej föreligger för vederbörande
tjänstinnehavare, sakna anledning att här ingå på frågan om denna
precepturs omvandling till professur.

Beträffande tjänstebenämningarna för den i kompetenshänseende enhetliga
laboratorsgruppen vid universitet och högskolor har utredningen föreslagit,
att befattningshavare inom denna grupp skulle erhålla tjänstebeteckningen
adjungerad professor. Med hänsyn främst till de starkt divergerande
uppfattningar, som på denna punkt framkommit under remissbehandlingen,
anser jag mig icke kunna förorda, att en dylik tjänstebenämning
införes.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Som redan torde ha framgått, föreligger från universitetsutredningens
sida i förevarande sammanhang inga särskilda förslag beträffande de extra
ordinarie docentbefattningarna. Jag torde emellertid här få anmäla, att
juridiska fakulteten i Uppsala — med förmälan att docenten därstädes P. O.
Bolding den 30 juni 1958 kommer att ha innehaft docentstipendium eller
e. o. docentbefattning under föreskriven maximitid av sju år — på anförda
skäl hemställt, att Bolding, utan hinder av gällande bestämmelser rörande
docent- och forskardocentbefattningarna, måtte få av universitetskanslern
förordnas att fortfarande under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960
vara innehavare av docentbefattning vid universitetet i Uppsala. I avgivet
utlåtande har universitetskanslern funnit synnerligen starka skäl föreligga
för bifall till förevarande framställning. För egen del ansluter jag mig
till kanslerns uppfattning i förevarande ärende. Därest riksdagen icke riktar
någon erinran däremot, torde Kungl. Maj:t böra äga medgiva att Bolding
må förordnas att under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960 vara innehavare
av en av de till juridiska fakulteten i Uppsala knutna docentbefattningarna.

Som redan nämnts kan kravet på en intensifierad och till följd av studentantalets
ökning mer omfattande undervisning ej tillfredsställande tillgodoses
om icke tjänster inrättas för en helt ny typ av fast anställda akademiska
lärare med undervisning som huvudsaklig uppgift. För en dylik
lösning av undervisningsproblemen framförallt på de filosofiska fakulteternas
lågstadier föreligger en starkt utbredd opinion. Denna har kommit till
klart uttryck i remissutlåtandena över utredningens förslag på denna punkt.
Jag föreslår därför, att en ny typ av akademiska lärartjänster, benämnda
universitetslektorat, nu inrättas.

Ett av de främsta syftena med dessa lektorat är, som redan framhållits,
att ernå en bättre kontinuitet inom den akademiska undervisningen. Det
ligger därför i sakens natur att befattningshavarna i fråga bör fast knytas
till vederbörande läroanstalter. Detta torde endast kunna ske därigenom
att de garanteras en så stadigvarande anställningsform som möjligt. Jag
förordar därför att de befattningar det här gäller inrättas såsom ordinarie.

Beträffande kompetenskraven för universitetslektorat ansluter jag mig
i huvudsak till vad utredningen anfört på denna punkt, nämligen att som
behörighetsvillkor stadgas disputationsprov och styrkt pedagogisk skicklighet.
Utredningen har för sin del tänkt sig den pedagogiska skickligheten
styrkt genom provårsbetyg (motsvarande) eller minst tre års väl vitsordad
lärartjänstgöring vid universitet eller högskolor. Dock bör, anser utredningen,
efter dispens ett universitetslektorat kunna besättas med licentiat,
som under minst tre år tjänstgjort som lärare vid universitet eller högskola
och därvid dokumenterat särskilt god undervisningsskicklighet. Jag vill i

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

detta sammanhang särskilt understryka, att med hänsyn till den snabba utveckling,
som flertalet vetenskaper numera undergår, det från den akademiska
undervisningens synpunkt är önskvärt, att till universitetslektoraten
kan förvärvas personer med så hög vetenskaplig kompetens som möjligt
samt med särskilt intresse och fallenhet för ävensom speciell inriktning på
akademisk undervisning. Av rekryteringsskäl är jag likväl icke beredd
föreslå, att författningsmässigt uppställes några formella krav utöver dem
universitetsutredningen förordat, nämligen disputationsprov och styrkt
pedagogisk skicklighet.

Beträffande tillsättningsförfarandet för ordinarie universitetslektorat
ansluter jag mig till universitetsutredningens förslag, att dessa lektorer skall
utses av Kungl. Maj:t efter förslag av fakulteten (sektionen), mindre konsistoriet
(motsvarande) och kanslern.

Vad gäller undervisningsskyldighet för universitetslektor har utredningens
härutinnan framlagda förslag föranlett delade meningar hos remissinstanserna.
Jag vill här understryka, att huvudsyftet med införandet
av denna nya typ av akademiska lärare är att väsentligt effektivisera den
akademiska undervisningen på ett- och tvåbetygsstadiet och att de nya
befattningshavarnas huvuduppgift skall vara undervisning. Med hänsyn
härtill finner jag för egen del det både möjligt och rimligt, att undervisningsskyldigheten
för universitetslektor fastställes till 12 timmar per vecka
under 33 undervisningsveckor eller till 396 timmar, allt för år räknat. En
nedsättning av den angivna undervisningsskyldigheten om 396 timmar per
år bör enligt min mening kunna komma i fråga endast i de fall, då universitetslektor
ålägges tyngande examination eller då eljest särskilda skäl därtill
föreligger, till exempel om universitetslektor har att bestrida mera vetenskaplig
undervisning av det slag, som principiellt bör meddelas av professor,
laborator (motsvarande) eller e. o. docent. Högre undervisningsskyldighet
än 396 timmar per år bör kunna åläggas universitetslektor, i den mån
undervisningen till stor del meddelas i flera parallella grupper eller eljest är
av natur att icke fordra något mera tidskrävande förberedelse- eller efterarbete.

Som en konsekvens av införandet i lärarorganisationen av de nya universitetslektoraten
bör de nuvarande universitetslektoraten (de s. k. pedagogiska
lektoraten, däremot ej de s. k. utländska lektoraten) ombildas till
ordinarie befattningar av den nya typen, i den mån så befinnes motiverat
på grundval av vederbörligen fastställda organisationsplaner. Upptagande
på ordinarie stat av ombildade befattningar bör ske tidigast från och med
den 1 juli 1959, och den närmare prövningen av frågan om ordinariesättning
bör äga rum första gången i samband med beredningen av anslagsäskandena
för budgetåret 1959/60. Redan från och med den 1 juli 1958
bör emellertid samtliga nuvarande pedagogiska lektorat ombildas till

96

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

arvodesbefattningar av den nya typen. Detta innebär bland annat en anpassning
av undervisningsskyldigheten till den omfattning, som jag i det
föregående förordat.

Av vad jag nu anfört framgår att jag icke finner det möjligt att, såsom
utredningen föreslagit, förorda inrättande av tio ordinarie universitetslektorat
redan från och med den 1 juli 1958. Jag har emellertid för avsikt att
i ett senare sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att såsom en förberedande
åtgärd föreskriva, att ett visst antal av de under nästa budgetår befintliga
arvodesbefattningar som universitetslektor, beträffande vilka kan antas
att de kommer att ordinariesättas från och med budgetåret 1959/60, skall
kunna tillsättas i den ordning som avses skola gälla för ordinarie lektorat;
vid en följande ordinariesättning skulle i så fall något nytt ansökningsförfarande
ej behöva äga rum. Därmed skulle vinnas en viss smidighet i övergången
till fasta universitetslektorat efter fastställandet av vederbörliga
organisationsplaner.

Vad härefter angår de biträdande lärarna så torde det redan ha framgått
att, vid bifall till utredningens förslag beträffande lärarorganisationen, universitetslektorer
i princip kommer att överta den typ av undervisning, som
nu bestrids av bland annat biträdande lärare. Konsekvensen härav blir, att
behovet av de biträdande lärarbefattningarna kommer att minska. Allteftersom
universitetslektorat inrättas kommer nämligen antalet biträdande
lärartjänster att kunna successivt nedbringas. Jag är emellertid medveten
om att ett visst behov kan finnas av att bibehålla dessa tjänster under en
övergångstid. Säkert är emellertid, att de biträdande lärartjänsterna på
längre sikt kommer att bli i stort sett obehövliga.

Universitetsutredningen har särskilt understrukit, att de biträdande
lärartjänsterna måste betraktas som tillfälliga från såväl universitetens
som den enskilde lärarens synpunkt. Med hänsyn härtill har utredningen
föreslagit, att anställningsformen med treårsförordnanden bibehålies. Vidare
har utredningen förordat, att tiden för innehav av biträdande lärartjänst
begränsas till nio år, dock att tiden för docent att inneha dylik tjänst
vid filosofisk fakultet begränsas till tre år. Vad sålunda förordats har icke
givit mig anledning till annan erinran än att Kungl. Maj:t, i förekommande
fall, torde böra äga dispensera från en dylik begränsning av tiden
för innehav av biträdande lärartjänst.

Vidkommande undervisningsskyldigheten för biträdande lärare förordar
jag i anslutning till utredningens förslag och till vad universitetskanslern på
denna punkt uttalat, att den årliga undervisningsskyldigheten fastställes till
198 timmar, motsvarande 6 timmar per vecka under 33 undervisningsveckor.

Jag ansluter mig till universitetsutredningens uppfattning, att starka

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

skäl talar för att innehavare av biträdande lärarbefattning tillförsäkras de
förmåner, som tillkommer extra ordinarie tjänsteman.

Vad beträffar de s. k. utländska lektorerna vill jag, med hänsyn till vad
universitetskanslern anfört, särskilt framhålla, att denna lärargrupps undervisning
skall äga karaktär av färdighetsövningar och därmed jämställd
undervisning. Enligt min mening bör den årliga undervisningsskyldigheten
för dessa lärare utgöra minst 396 timmar, motsvarande 12 timmar per vecka
under 33 undervisningsveckor.

Assistent- och amanuenspersonalen är avsedd för såväl undervisning som
forskning och allmänt institutionsarbete. Den handledning, som jag i det
föregående förordat som en av de väsentliga undervisningsformerna i den
ordinarie undervisningen, bör enligt min mening i betydande omfattning
bestridas av dessa lärarkrafter. De bör också kunna medverka i vissa former
av lektionsundervisning.

I fråga om de olika typerna av assistent- och amanuensbefattningar ansluter
jag mig till utredningens förslag att andre assistentbefattningarna
från och med den 1 juli 1958 ombildas till förste assistentbefattningar.
Jämväl i fråga om amanuensbefattningarna biträder jag utredningens förslag.
Således torde ännu återstående andre amanuensbefattningar efter hand
ombildas till förste amanuensbefattningar, medan tredje amanuensbefattningarna
bör bibehållas även i framtiden. Beträffande tjänstgöringsskyldigheten
för här ifrågavarande personal ifrågasätter jag ingen ändring. Assistent-
och amanuensbefattningarna kommer alltså även i fortsättningen att
delvis ha karaktären av forskarrekryteringstjänster.

Såsom utredningen framhållit, torde det vara skäligt, att såväl assistenterna
som förste amanuenserna beredes fastare och i avseende på vissa förmåner
tryggare anställningsvillkor än för närvarande. Jag återkommer härtill
i det följande.

Jag har i det föregående förordat, att den handledning, som bör ingå i den
ordinarie undervisningen, skall kunna kompletteras med viss handledning
i mera blygsamma former. Sistnämnda typ av handledning bör givetvis ej
bestridas av de lärarkrafter, som jag här i det föregående behandlat, utan
för ändamålet synes böra anlitas exempelvis doktorander, licentiander eller
filosofie studerande med betyg i ämnet i fråga. Vad utredningen förordat
beträffande den här avsedda handledarverksamheten kan jag i huvudsak
ge min anslutning. Jag föreslår i likhet med utredningen, att för arvodering
av handledare vid de filosofiska fakulteterna för nästa budgetår anvisas
följande belopp, nämligen för vartdera av Uppsala och Lunds universitet
samt Stockholms högskola 50 000 kronor och för Göteborgs universitet
15 000 kronor, tillhopa alltså 165 000 kronor.

T detta avsnitt av min framställning vill jag slutligen upptaga vissa lönefrågor
och därmed sammanhängande spörsmål.

7 — Bihang lill riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 101+

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Mellan representanter för, å ena sidan, civil- och ecklesiastikdepartementen
och, å andra sidan, Sveriges akademikers centralorganisation har i anslutning
till universitetsutredningens förslag förhandlingar förts rörande
anställnings- och avlönings villkor för vissa befattningshavargrupper vid
universitet och högskolor m. m. Förhandlingarna har resulterat i en den
14 mars 1958 — under förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande
— träffad överenskommelse, vars innehåll framgår av den som
bilaga 1 till statsrådsprotokollet i detta ärende fogade sammanställningen.
Överenskommelsen innebär i huvudsak, att de nya universitetslektoraten
inplaceras i lönegrad Ao 26, att biträdande lärare beredes extra ordinarie
anställning i lönegrad Ae 21 samt att för assistenter och förste amanuenser
tillskapas vissa former av reglerad befordringsgång.

Jag förordar, att den träffade förhandlingsöverenskommelsen godtages
och underställes riksdagens prövning. Vissa av förslagen påkallar övergangsanordningar
och särskilda ikraftträdandebestämmelser, varom Kungl.
Maj:t torde böra äga besluta. Kungl. Maj:t torde jämväl böra äga vidtaga
erforderliga ändringar i vederbörande personalförteckningar med anledning
av vad jag i det föregående förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

99

V. Grunder för beräkning av lärarkrafter för de
filosofiska fakulteterna

1. Undervisningsplaner, deras innehåll, utarbetande
och fastställande

Utredningen

Vad förevarande spörsmål angår förordar utredningen till en början, att
statsmakterna i stället för att bestämma undervisningsresursernas absoluta
storlek övergår till att bestämma deras relativa storlek, d. v. s. att bestämma
den undervisning, för vilken erforderliga resurser sedan ställes till fakulteternas
förfogande. Utredningen har tidigare föreslagit, att undervisningsgruppernas
storlek, när det gäller såväl proseminarier som lektionsundervisning
och handledning, skall maximeras. Detta förslag är en nödvändig förutsättning,
om man vill skapa garanti för att undervisningsresurserna anpassas till
behovet av undervisning. Men detta förslag är ej tillräckligt. Om statsmakterna
blott garanterar att storleken av undervisningsgrupperna maximeras,
kan nämligen vid ett växande studentantal undervisningens standard sänkas
genom att antalet undervisningstimmar per student minskas. Utredningen
har nu efter övervägande funnit att, för att utredningens förslag om undervisningens
omfattning, lärarkrafter och undervisningsgruppernas storlek
skall kunna genomföras på ett sätt som tillförsäkrar de studerande en god
undervisning av den typ som redovisats i det föregående, i varje ämne en
lärår- och timplan för undervisningens bedrivande måste fastställas av myndigheterna.
Endast på detta sätt kan enligt utredningens mening de filosofiska
fakulteterna tillförsäkras den automatik i fråga om undervisningsresursernas
dimensionering som är nödvändig under en period av starkt
stigande studentantal. Utredningen föreslår därför att undervisningsresurserna
i varje fall för vart och ett av de stora undervisningsämnena i framtiden
beräknas med ledning av särskilda av myndigheterna fastställda
undervisningsplaner. Härigenom skulle, understryker utredningen,
fakulteterna garanteras resurser att — även vid ett snabbt stigande studentantal
— meddela undervisning av en viss, i undervisningsplanema beskriven
minimistandard. Men självfallet bygger detta och följande resonemang och
förslag på, framhäver utredningen, den allmänna förutsättningen, att tillträdet
till de filosofiska fakulteterna även i framtiden i princip är fritt.

Till stöd för detta sitt förslag åberopar utredningen bland annat den i
följande diagram åskådliggjorda utvecklingen av anslagen (1955 års löneläge)
till löner och arvoden åt akademiska lärare och övrig undervisningspersonal
i förhållande till antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna
och de tekniska högskolorna 1938—59.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

Kronor

Mat.-nät. fak.

3200-

2800-

1600-

Hum. fak.

1200-

1938/jf -90/v *2Å3 S0/S7 S2/tt SVS5 66/57

Läsår

Anmärkning: prickat fält markerar betydelsen av >krisanslaget» (1956/57 anslaget för Tillfälliga
förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.).

Vidare åberopar utredningen följande sammanställning beträffande utvecklingen
av antalet fasta lärarbefattningar i förhållande till antalet studenter
vid fakulteterna och de tekniska högskolorna 1938—56.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 &r 1958

101

Teol. fak.

1938 ......

47 ......

56 ......

Uppsala

Lund

Stockholm

Göteborg

Stud.

Lärare

Stud./

Lärare

Stud.

Lärare

Stud./

Lärare

Stud.

Lärare

Stud./

Lärare

Stud. | Lärare

Stud./

Lärare

301

243

297

n

15

15

27,4

16,2

19,8

370

220

234

n

16

16

33.6
13,8

14.6

Jur. fak.

1938 ......

47 ......

56 ......

562

520

412

12

13

15

46,8

40,0

27,5

504

434

411

11

13

13

45,8

33,4

31,6

747

671

702

n

12

16

67.9

55.9

43.9

Med. fak.

1938 ......

47 ......

56 ......

379

425

583

24

34

39

15.8
12,5

14.9

408

424

632

24

41

54

17,0

10,3

11,7

909

881

1027

34

61

73

26,7

14,4

14,1

446

41

10,9

Hum. fak.

1938 ......

47 ......

56 ......

.1121

1260

2 966

45

82

100

24,9

15,4

29,7

959

929
2 257

43

80

89

22.3
11,6

25.4

897
1056
2 889

20

28

69

49,4

37,7

41,9

505

620

1349

25

28

50

20,2

22,1

27,0

Mat.-nat. fak.

1938 ......

47 ......

56 ......

280

581

995

33

62

67

8,5

9,4

14,9

320

578

867

27

56

63

11,9

10,3

13,8

339

483

867

20

32

53

17.0

15.1
16,4

Tekn. högsk.
1938 ......

47 ......

56 ......

1 269
1499
2106

39

63

77

32,5

23,8

27,4

423

789

1570

15

30

47

28,2

26.3

33.4

Utredningen kommenterar ifrågavarande diagram och sammanställning
sålunda:

De belyser med full tydlighet det enligt universitetsutredningens mening
väsentliga problemet, då det nu gäller att tillförsäkra de filosofiska fakulteterna
tillräckliga undervisningsresurser för ett snabbt stigande studentantal.
Den försämring av de reella resurserna, som det senaste decenniets
utveckling inneburit, måste delvis ses som en konsekvens av att budgettekniken
kommit till korta, då det gällt att under en period av snabbt stigande
studentantal anpassa de fria fakulteternas resurser till behoven. Om ingen
ändring sker härvidlag, riskerar varje upprustning, vore den än grundad på
en aldrig så noggrant genomförd inventering av nu föreliggande behov av
personalförstärkningar inom olika ämnen, att ånyo relativt snart bli otillräcklig.
Den hastigt stigande tillströmningen till de filosofiska fakulteterna
skulle nämligen mycket snart kunna spränga själva ramen för upprustningen.
Vi skulle på nytt kunna få en utveckling motsvarande den som åter -

102

Kungl. May.ts proposition nr 104. år 1958

speglas i tabellen. Vi skulle på nytt kunna få se en upprustad undervisningsorganisation
tänjas till bristningsgränsen. På nytt skulle de akademiska
lärarnas tid och krafter i stigande utsträckning absorberas av undervisningen
på lågstadiet och dennas problem — till men för såväl forskning som
forskarhandledning. Undervisningsgrupperna skulle antagligen återigen bli
större än som avsetts och som ur pedagogisk synpunkt är försvarligt. Säkerligen
skulle lärarstaberna successivt förstärkas, men ingenting garanterar att
dessa förstärkningar med nuvarande långsamt verkande system för petitaoch
budgetarbetet skulle hinna uppväga effekten av ett snabbt stigande
studentantal. Man bör därför söka skapa en organisation, som snabbt anpassar
undervisningsresurserna till behoven, så att icke som hittills en lärartjänst,
som ett år begäres för att möjliggöra förbättring av en otillfredsställande
undervisning, vid sitt inrättande ett och ett halvt år senare måste
sättas in för att meddela samma otillfredsställande undervisning åt ett än
större antal studerande.

Utredningen framhåller härjämte bland annat följande.

Det må nu understrykas, att det här icke är fråga om något fullständigt
nytt. I viss mån har nämligen statsmakterna redan slagit in på en ny väg,
då det gällt att tillgodose de filosofiska fakulteternas behov av undervisningsresurser,
i det att riksdagen till Kungl. Maj:ts förfogande ställt ett förhållandevis
betydande anslag för tillfälliga förstärkningsanordningar inom
den akademiska undervisningen i ämnen med mycket stark studenttillströmning.
Detta anslag har utvecklats från ett anslag för möjliggörande av viss
speciell undervisning för i första hand folkskollärare till ett allmänt förstärkningsanslag,
avsett för av studenttillströmningen föranledda dubbleringar
av den ordinarie undervisningen på de filosofiska fakulteternas lågstadium.

Som ett ytterligare steg i samma riktning kan man se riksdagens bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 89 till 1956 års riksdag, varigenom Kungl.
Maj:t lämnades möjlighet att vidtaga ytterligare åtgärder för tillgodoseende
av behovet av förstärkta undervisningsresurser i vissa ämnen. Departementschefen
konstaterade i denna proposition, att universitetsutredningen
framlagt förslag om olika åtgärder i syfte att möjliggöra icke blott en ökad
nyintagning av studerande i ämnena matematik, fysik och teoretisk fysik
med mekanik, utan även en intensifierad och förbättrad undervisning i dessa
tre ämnen. Departementschefen förordade att dessa åtgärder måtte komma
till stånd, men frågan om den härför erforderliga anslagsförstärkningens storlek
lämnades öppen, till dess en bättre överblick av medelsbehovet kunde
vinnas. Därmed kan statsmakterna sägas ha — låt vara endast för ett läsår
och för tre speciella ämnen — tillämpat metoden att låta studentantalet och
en viss godtagen undervisningsstandard bestämma lärarstabens storlek.

Utredningen upptar vidare frågan om undervisning splanernas
innehåll till behandling. Utredningen anser, att man härvidlag synes
kunna anknyta till den utformning större akademiska konsistoriet i Uppsala
under åren 1956 och 1957 givit åt sina petitaframställningar. Här har till
grund för anslagsframställningarna för varje särskilt ämne lagts en redogörelse
för antalet studerande på olika stadier, antalet undervisningstimmar
för varje studerande, undervisningsgruppernas lämpliga storlek och det

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

totala antalet erforderliga undervisningstimmar. Den sistnämnda summan
har så minskats med det antal undervisningstimmar, som kan bestridas av
den till förfogande stående lärarpersonalen, och bristen har sedan fördelats
på olika lärartjänster, som av konsistoriet begäres nyinrättade från och med
nästa budgetår. En liknande teknik användes av utredningen vid beräkningarna
av lärarbehovet i ämnena matematik, fysik och teoretisk fysik i
utredningens framställning angående särskilda förstärkningsåtgärder för
dessa ämnen. En i princip liknande metod har kommit till användning inom
den humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola, då det gällt att beräkna
högskolans behov av undervisningslokaler vid en kommande utbyggnad.

Utredningen vill nu förorda, att de filosofiska fakulteterna allmänt övergår
till detta system för undervisningens planläggning och sålunda så snart
som möjligt är, och i varje fall för undervisningen i de stora undervisningsämnena,
låter utarbeta undervisningsplaner, som sedan kan av de statliga
myndigheterna godtagas som grund för dimensioneringen av fakulteternas
och de olika ämnenas lärarresurser.

För att kunna fylla sitt ändamål att utgöra själva grundvalen för lärarresursernas
dimensionering i ett ämne måste, framhåller utredningen, undervisningsplanen
ge en adekvat beskrivning av den erforderliga undervisningsstandarden.
Någon reglementering i detaljer är det däremot givetvis icke
fråga om. Vad det gäller är enligt utredningen att i stora drag fastställa en
ram för undervisningen, som kan läggas till grund för beräkningen av antalet
erforderliga lärartjänster.

I undervisningsplanen måste dock, anför utredningen vidare, anges det
antal undervisningstimmar, som minst skall ställas till varje students förfogande.
En uppdelning av detta timantal på olika undervisningsmoment
såsom föreläsningar, seminarier, lektioner och diskussionscirklar är enligt
utredningen nödvändig med hänsyn till att olika bestämmelser om undervisningsgruppernas
storlek och om erforderlig lärarkompetens för olika slags
undervisning påverkar behovet av ytterligare lärarkrafter av olika slag vid
stigande studentantal.

I undervisningsplanen bör självfallet, fortsätter utredningen, ingå bestämmelser
om undervisningsgruppernas storlek.

Vidare bör, uttalar utredningen, i undervisningsplanen anges vilka olika
slag av akademiska lärare som avses bestrida olika undervisningsmoment.
Även härvidlag bör undervisningsplanen, anser utredningen, ange ett standardminimum.
Om sålunda i planen anges att ett visst slags undervisning
skall bestridas av universitetslektor, bör detta enligt utredningens mening
icke utgöra hinder för att t. ex. professorn i ämnet själv bestrider någon del
av denna undervisning, om han så önskar. Vidare är det enligt utredningen
uppenbart, att docentkompetent innehavare av universitetslektorat eller

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 10If år 1958

biträdande lärartjänst bör kunna bestrida sådan undervisning, som i planen
anges skola anförtros docent.

För att belysa, hur utredningen tänker sig den konkreta utformningen av
en dylik plan, lämnar utredningen i detta sammanhang följande utdrag ur
en fingerad undervisningsplan, tänkt för tvåbetygsundervisningen i ämnet
litteraturhistoria.

Undervisningsmoment 7™/ JSTlSSk Lärare

1. Allmänna föreläsningar 26

2. Proseminarieövningar .. 26

3. Lektionsundervisning .. 150

4. Diskussionscirklar ..... 60

Summa 262

5. Enskild handledning för

proseminariearbetet ... 0,5

(6. Studiehandledning ....

obegränsat
enl. gällande regler

30

15

Professor, docent
» »
Universitetslektor
Assistent

Assistent

Assistent, amanuens,
arvoderad handledare)

Om man nu tänker sig, att antalet tvåbetygsstuderande i litteraturhistoria
är ej fullt 100 vid det lärosäte, för vilket denna undervisningsplan skulle
gälla, blir det erforderliga antalet lärartimmar under ett läsår följande: —

Undervisningsmoment

Prof.,

docent

Universitets-

lektor

Assistent

1. Allmänna föreläsningar ..............

26

2. Proseminarieövningar (4 X 26 tim.) ...

3. Lektionsundervisning (3 X 150 tim.) ..

4. Diskussionscirklar (6 X 60 tim.) ......

5. Enskild handledning för proseminarie-

104

450

360

arbetet (100 X 0,5 tim.) .............

50

Summa 130 450 410

För en beräkning av det behövliga antalet lärarbefattningar i ämnet fordras
givetvis, tillägger utredningen, även uppgifter om erforderligt antal
undervisningstimmar för högstadieundervisningen och för den i detta änme
nödvändiga särskilda undervisningen för ettbetygsstuderande. På grundval
av dessa uppgifter samt den fastställda undervisningsskyldigheten för olika
kategorier av akademiska lärare är det sedan, framhåller utredningen, tämligen
lätt att beräkna det erforderliga antalet lärare av olika grader samt det
antal extra arvodes-timmar, som blir behövligt för att tillgodose undervisningsbehovet
på marginalerna, d. v. s. då det erforderliga antalet undervisningstimmar
för viss lärarkategori icke är så stort, att det motiverar tillkomsten
av en hel ny lärartjänst.

Utredningen övergår därefter till att behandla sättet för undervisning
splanernas utarbetande och framhåller först, att den icke

105

Kungl. Majrts proposition nr 104- år 1958

ansett sig böra eller kunna utarbeta förslag till undervisningsplaner i varje
särskilt ämne. Denna uppgift bör enligt utredningens åsikt ankomma på
fakulteterna själva. I första hand blir det ämnesrepresentanterna, som får
utarbeta förslag till planer i respektive ämnen. Före behandlingen i fakultet
eller sektion bör emellertid med hänsyn till betydelsen av denna undervisningsplanering
förslagen behandlas även av undervisningsnämndema. Det
är vidare enligt utredningens mening angeläget, att arbetet med undervisningsplanernas
utarbetande så långt möjligt samordnas de olika läroanstalterna
emellan, så att de anslagsbeviljande myndigheterna kan föreläggas
planer, som är utarbetade efter i görligaste mån enhetliga riktlinjer och ger
ett auktoritativt uttryck för en samlad uppfattning om den akademiska
undervisningens standard och behov. Detta torde inte kunna ske utan särskilda
ämneskonferenser under kanslerns överinseende.

Utredningen ingår härefter på frågan om undervisningsplanern
a s fastställande och föreslår därvidlag, att undervisningsplanerna,
sedan de godkänts av kanslern, fastställes av Kungl. Maj:t inom
ramen för av riksdagen godkända allmänna riktlinjer. Ett fastställande
genom Kungl. Maj:t torde enligt utredningens mening i varje fall vara erforderligt
till dess systemet med undervisningsplaner vunnit tillräcklig
stadga. Däremot bör redan från början, anser utredningen, sådana avvikelser
från undervisningsplanerna, som icke innebär några nämnvärda kostnadsökningar,
kunna medges av kanslern. Undervisningsplanerna är enligt
utredningen avsedda att utgöra själva grunden icke blott för undervisningens
omfattning och former vid de filosofiska fakulteterna utan även för
det allmännas utgifter för denna undervisning. De bör vidare ge, framhåller
utredningen, fakulteter och studenter en garanti för en rimlig undervisningsstandard
även vid ett stigande studentantal. Härför fordras emellertid enligt
utredningen, att undervisningsplanen av de statliga myndigheterna godkännes
såsom grundvalen för dimensioneringen av fakulteternas lärarstaber.
Enligt utredningens åsikt skulle undervisningsplanen sålunda utgöra ett
instrument, genom vilket samhället garanterade fakulteterna resurser att
meddela undervisning av en viss standard, oavsett antalet studerande.
Begreppet undervisningens standard måste då, uttalar utredningen, rimligen
innefatta såväl undervisningens rent kvantitativa omfattning, räknad i
undervisningstimmar per student på olika stadier, som dess kvalitet och
intensitet, vilket innebär att undervisningsplanen måste innehålla bestämmelser
rörande undervisningsgruppernas storlek och om de olika typer av
akademiska lärare, som avses bestrida olika moment i undervisningen.

Om inrättandet av ordinarie och personliga samt högre extra ordinarie
befattningar bör enligt utredningens åsikt i vanlig ordning fattas beslut av
Kungl. Maj:t och riksdagen. Vad beträffar övriga icke-ordinarie lärarkrafter
innebär däremot, tillägger utredningen, det nya systemet med undervis -

106

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

ningsplaner att dylik lärarkraft automatiskt kan anställas i den omfattning
som fordras för undervisningsplanens tillämpning.

Avslutningsvis förklarar utredningen, att den är medveten om att det
föreslagna nya systemet med särskilda undervisningsplaner i de olika ämnena
kommer att till en början innebära en ökad arbetsbelastning för de
akademiska myndigheterna och för många enskilda ämnesrepresentanter.
När en undervisningsplan väl utarbetats och fastställts synes den å andra
sidan komma att medföra en rationalisering och förenkling av hela petitaarbetet
icke blott för de enskilda ämnesrepresentanterna och de olika akademiska
instanserna utan även för de anslagsbeviljande myndigheterna.

Yttranden

Vad allmänt gäller det av utredningen föreslagna systemet för en tillfredsställande
anpassning av de filosofiska fakulteternas lärarresurser till undervisningsbehoven
torde kunna konstateras, att detsamma av så gott som
samtliga berörda remissinstanser hälsats med största tillfredsställelse. En
del remissinstanser har jämväl understrukit angelägenheten av att systemet
i fråga icke måtte begränsas enbart till de filosofiska fakulteterna. Endast
en remissmyndighet, nämligen statskontoret, har på anförda skäl rest allvarliga
invändningar emot införandet av ett dylikt system.

Beträffande uttrycket undervisningsplan framhåller kanslern
att benämningen undervisningsplan redan förekommer i 108 § av universitetsstatuterna
för att beteckna en av fakultet eller sektion upprättad plan
för undervisningen under varje termin, innehållande i huvudsak uppgifter
om tid och plats för av varje lärare meddelad undervisning. Utredningen har
sålunda, anför kanslern, givit ordet undervisningsplan en helt annan innebörd
än ordet författningsmässigt redan har; redan på grund härav kan benämningen
undervisningsplan i den av utredningen använda betydelsen icke
godtagas. Härtill kommer att enligt kanslern förväxling lätt kan ske med
ordet studieplan, om vars upprättande för särskilda ämnen och kurser gällande
examensstadgor innehåller närmare bestämmelser. På grund av vad
sålunda anförts, avstyrker kanslern bestämt, att benämningen undervisningsplan
kommer till användning på sätt utredningen avsett och förordar
istället uttrycket organisationsplan.

Vidkommande dessa undervisnings- eller organisationsplaners innehåll
finner kanslern det emellertid ur flera synpunkter värdefullt, att särskilda
planer upprättas för att kunna läggas till grund för en bedömning av lärarbehovet
och de erforderliga anslagsmedlen härför, samt förordar därför, att
dylika planer kommer till stånd i ungefär den utsträckning som universitetsutredningen
räknat med. I anslutning härtill erinrar kanslern om att vissa

107

Kungl. Majits proposition nr 104 år 1958

av de studieplaner som fastställts efter tillkomsten av 1953 års filosofiska
examensstadga i viss utsträckning innefattar sådana lärår- och timplaner
som utredningen förordat. Kanslern framhåller vidare, att — i varje fall
under de senaste åren — i samband med skilda peti taf rams t äl 1 n i n gar och
äskanden av medel från det s.k. förstärkningsanslaget särskilt upprättade
organisationsplaner ofta lagts till grund för beräkningen av anslagsbehovet
i de olika ämnena.

Kanslern anser en närmare avgränsning mellan organisationsplan och
studieplan vara nödvändig. Åtskilligt av det som utredningen tänkt sig skola
ingå i organisationsplanerna måste nämligen — bland annat med hänsyn till
bestämmelserna i 5 och 6 § § av gällande filosofiska examensstadga — ingå
i studieplanerna, anför kanslern vidare. Därest utredningens förslag skall
genomföras, måste — fortsätter kanslern — en allmän översyn av studieplanerna
ske.

Enligt kanslerns bedömande bör en organisationsplan endast innehålla
dels det antal timmar för undervisning av olika slag som varje enskild student
bör bevista för de olika betygsgradema på såväl låg- som högstadiet,
inbegripet betygsgradema för licentiatexamen, dels ock en summering av
nämnda timantal, varvid bör iakttagas att undervisning kan vara gemensam
för olika betygsgrader. På grundval av detta timantal bör det erforderliga
antalet lärare för de skilda formerna av undervisning kunna beräknas.
Enligt kanslerns mening bör organisationsplanen vidare innehålla normer
för när och hur en uppdelning skall ske av olika slags undervisningsgrupper
och vilket antal lärare som bör anställas vid en sådan uppdelning.

Kanslern erinrar även om att utredningen ansett, att särskild undervisning
för ett betyg i preliminärexamina torde vara erforderlig endast i vissa
ämnen. I motsats till detta uttalande framhåller kanslern, att enligt hans
mening särskild uppmärksamhet bör i organisationsplanerna ägnas åt ettbetygsundervisningens
anordnande. Denna sin mening utvecklar kanslern
på följande sätt.

Detta gäller i synnerhet på grund av bestämmelsen i 3 § 1 mom. av 1953
års filosofiska examensstadga som föreskriver, bland annat, att undervisning,
avpassad efter fordringarna i filosofisk ämbetsexamen, skall anordnas
varje läsår i de examensämnen som i ämbetsexamen motsvara läroämnena
vid allmänna läroverken och seminarierna. Enligt nyssnämnda examensstadga
(15 §) kan ett huvudämne i filosofisk ämbetsexamen, som motsvarar
ett läroämne vid de allmänna läroverken och seminarierna, omfatta en kombination
av två examensämnen (dubbelämne), vilka ingår i examen med
sammanlagt minst tre betygsenheter, fördelade på två betyg i det ena examensämnet
och ett betyg i det andra. Examensämnen, som kan ingå i ett
huvudämne i examen med endast en betygsenhet, är nordiska språk, litteraturhistoria
med poetik, psykologi, pedagogik, botanik, zoologi, teoretisk
filosofi, statskunskap och nationalekonomi.

Vidare får jag erinra om de bestämmelser som meddelats i Kungl. Maj:ts
kungörelse den 13 november 1953 (nr (190) om behörighet i vissa fall till

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

adjunktstjänst vid allmänt läroverk (ändr. genom SFS 1955: 582) och vilka
är tillämpliga å den som avlagt folkskollärarexamen eller erhållit avgångsbetyg
från den treåriga kursen vid högre lärarinneseminariet i Stockholm
och som i sluttentamina för filosofisk ämbetsexamen i de mot läroämnena
svarande examensämnena erhållit minst fyra betygsenheter. För behörighet
till adjunktstjänst som ledigförklarats i två läroämnen erfordras enligt
nämnda kungörelse i fråga om vissa av de läroämnen som motsvaras av två
examensämnen icke mer än en betygsenhet i vart och ett av dessa examensämnen.
De examensämnen, som är berörda av sistnämnda föreskrift, är
nordiska språk, litteraturhistoria med poetik, historia, statskunskap, nationalekonomi,
botanik och zoologi. Omfattar ledigförklarad adjunktstjänst
tre läroämnen, erfordras enligt samma kungörelse i ett examensämne, vari
betyget eljest (d. v. s. i en tvåämnesadjunktur) skulle utgöra minst Med
beröm godkänd, endast betyget Godkänd. Även kompetens till s.k. folkskollärartjänst
i förutvarande 23 lönegraden kan enligt nådigt brev den 4
juni 1954 grundas på ett-betygskurser för filosofisk ämbetsexamen i minst
två av ämnena »nordiska språk, litteraturhistoria, tyska, engelska, historia,
statskunskap, geografi, botanik, zoologi, matematik, fysik och kemi».

Ytterligare vill jag anföra, att den förnyade läroverksstadgan av den
19 november 1954 (SFS 1954: 650) — i 178 § 2. A c) — för behörighet till
adjunktstjänst som omfattar tre läroämnen endast upptager fordran på
betyget Godkänd i det examensämne eller de examensämnen som motsvarar
det tredje läroämnet. Jag vill även erinra om att i andra sammanhang
under senare år diskuterats kompetensbestämmelser för skilda slags tjänster,
varvid räknats med att en betygsenhet i filosofisk ämbetsexamen kunde
utgöra tillräcklig teoretisk grund för innehav av sådana tjänster. Vid fastställandet
av studieplaner för så gott som alla filosofiska examensämnen
har därför hänsyn måst tagas till de särskilda utbildningsbehov av studiekurser
för betygsgraden Godkänd som sålunda förelegat.

Vad beträffar undervisningsplanemas utarbetande och fastställande
så understryker matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i
Lund, att de första undervisningsplanema måste få en starkt provisorisk
karaktär. Fakulteten avstyrker vidare, att undervisningsplanema fastställes
av Kungl. Maj:t, vilket skulle innebära en alltför osmidig procedur i de fall
planerna behöver ändras. Enligt fakultetens mening är den rätta instansen
för undervisningsplanemas fastställande kanslersämbetet. Större akademiska
konsistoriet i Lund ansluter sig däremot på denna punkt till utredningens
förslag.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola
och dess rektorsnämnd intar samma ståndpunkt som nyssnämnda Lundaf
akultet.

Kanslern erinrar först om att utredningen föreslagit att organisationsplanerna,
sedan de godkänts av honom, skulle fastställas av Kungl. Maj:t inom
ramen för av riksdagen godkända allmänna riktlinjer. Såvitt kanslern
kunnat utröna har utredningen emellertid icke närmare angivit innebörden
av de riktlinjer, som skulle bli föremål för beslut av riksdagen. Under hän -

109

Kungi. May.ts -proposition 7ir 104 år 1958

visning till vad förut anförts om organisationsplanernas innehåll, utgår
kanslern dock från att nämnda riktlinjer främst bör åsyfta storleken av
olika slag av undervisningsgrupper (seminariegrupper, lektionsgrupper etc.)
samt vilka lärarkategorier, som bör användas för skilda undervisningsmoment
(föreläsningar, seminarieövningar etc.). Därest ifrågavarande allmänna
riktlinjer får anses böra i huvudsak omfatta det nyss angivna innehållet,
torde de enligt kanslern böra underställas riksdagens godkännande. I fråga
om planernas fastställande ansluter sig kanslern till utredningens förslag.

Kanslern övergår därefter till att behandla tidpunkten och sättet för
själva genomförandet av reformprogrammet och anför härom följande.

Jag får därvid — med anledning av universitetsutredningens förmenande,
att det förberedande arbetet med undervisningens omläggning borde
ha påbörjats redan vid början av höstterminen 1957 — inledningsvis
framhålla, dels att utredningens betänkande tillställts mig först genom
ifrågavarande nådiga remiss den 20 juli 1957, dels ock att remisstiden icke
utgår förrän den 30 november 1957. På grund härav har i varje fall före
höstterminens början ringa tid stått till buds för att pröva alla de vittsyftande
och mångskiftande projekt som det remitterade betänkandet innehåller;
det har vidare icke synts mig lämpligt att, innan remissbehandlingen
av betänkandet vore avslutad vid respektive lärosäten, föregripa min slutliga
handläggning av ärendet. Jag får även erinra om att remissvaren över
betänkandet skulle innehålla yttranden över själva det sätt varpå reformen
föreslagits skola genomföras. Vid sådant förhållande har det självfallet varit
otänkbart att redan vid början av höstterminen 1957 påbörja förberedelserna
för att genomföra ifrågavarande reform; härtill kommer att ännu ingen
visshet kunnat vinnas om de för reformens realiserande erforderliga anslagsmedlen
komme att ställas till förfogande.

Enligt mitt bedömande synes ordningen för genomförandet av reformen
i stället böra bli följande. Först måste riksdagens godkännande av ifrågavarande
allmänna riktlinjer inhämtas. Därest proposition härom hinner avlämnas
före propositionstidens utgång under våren 1958, kan sådana riktlinjer,
vid riksdagens bifall till denna proposition, föreligga vid utgången
av vårterminen 1958. Tidigast under läsåret 1958/59 kan sålunda arbetet
med att upprätta organisationsplaner påbörjas. Den föreslagna undervisningsreformen
kan sålunda icke träda i tillämpning förrän från och med
budgetåret 1960/01.

Som grund för organisationsplanerna måste studieplanerna i de olika
ämnena läggas. Emedan studiekurserna i ett stort antal ämnen ännu icke
—i enlighet med utredningens intentioner och vad jag tidigare förordat —
blivit uppdelade i delstudiekurser, måste studieplanerna sålunda först överses
och omarbetas för att kunna tjäna nyssnämnda ändamål. Arbetet med
donna studieplansrevidering torde emellertid icke behöva fördröja upprättandet
av förslag till organisationsplaner. En samordning bör nämligen
kunna komma till stånd av nämnda arbetsuppgifter både vid de ämneskonferenser
av traditionell typ som enligt min uppfattning måste föreberedande
behandla dessa frågor och — på
visningsnämndema och fakulteterna (motsvarande), vilka har att avfatta
de slutliga förslagen till såväl nya studieplaner som organisationsplaner.
Sedan dels de examensämnen som bed öm os böra bli omfattade av den för -

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

ordade undervisningsreformen blivit i förut angivna avseenden genomgångna
vid ämneskonferenser, dels ock erforderliga studieplaneändringar hunnit
fastställas, bör organisationsplaneförslag omedelbart därefter upprättas för
de olika ämnena. De sålunda upprättade organisationsplaneförslagen bör i
vederbörlig ordning underställas kanslern för granskning och därefter av
kanslern med eget yttrande överlämnas till Kungl. Maj:t för prövning och
avgörande.

För att kunna bemästra alla de arbetsuppgifter som blir förenade med
anordnandet av angivna ämneskonferenser under budgetåret 1958/59 måste
arbetskrafterna vid kanslersämbetet och de olika lärosätenas kanslier ovillkorligen
förstärkas. I likhet med flertalet av de akademiska remissmyndigheterna
avstyrker jag emellertid, att en särskild expertgrupp ställes till
kanslerns förfogande för att bilda en fast kärna vid ämneskonferenserna.
En dylik expertgrupp kan nämligen icke bli så allsidigt sammansatt att den
kunde täcka ens huvuddelen av de examensämnen som komme att beröras
av de blivande ämneskonferenserna. Däremot finner jag mig böra förorda,
att medel ställes till kanslersämbetets förfogande för att kunna till ämbetet
knyta särskild expertis för de arbetsuppgifter, som kommer att uppstå i
samband med dels anordnandet av de omfattande ämneskonferenserna, dels
ock för granskningen av de efter konferensernas hållande av vederbörande
akademiska myndigheter upprättade studie- och organisationsplaneförslagen.
Vidare torde det under åttonde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
till anordnande av ämneskonferenser, vars nuvarande belopp, 15 000
kronor, icke på långt när förslår för att täcka alla konferenskostnader i samband
med nu ifrågavarande ämneskonferenser, böra få beteckningen förslagsanslag.
Det synes mig nämligen — icke minst med hänsyn till den av
mig i det föregående förordade samordningen av behandlingen av studieplaner
och organisationsplaner — mindre lämpligt att ha ett särskilt konferensanslag
för enbart de ämneskonferenser som äger samband med nu
ifrågavarande reform.

2. Riktlinjer för undervisningsplanernas utformning.
Kostnads- och personalberäkningar

Utredningen

Såsom grund för allmänt hållna regler och riktlinjer för bedömningen
av olika ämnesgruppers och typämnens behov av lärarkrafter, d. v. s.
för allmänna rekommendationer rörande undervisning\ splanernas
utformning för olika typer av ämnen inom de filosofiska fakulteterna,
framlägger utredningen följande skisser och förslag jämte till desamma
hörande kommentarer.

Typplaner

Tv ålbetyg sundervisning en

I bifogade sammanställningar redovisas de olika skisserna och förslagen
samt huvudresultaten av de därpå grundade beräkningarna. Till grund för
dessa överslagsberäkningar ligger de framlagda förslagen rörande lärartyper

111

Kungl. May.ts proposition nr 10/ år 1958

och undervisningsskyldighet. Undervisningsgruppernas storlek har i genomsnitt
satts till 25 studenter per grupp i proseminarieundervisning och lektionsundervisning
och 15 studenter per grupp vid handledning i smågrupper.
Antalet i undervisningen deltagande studerande har i alla skisser och för
a la undervisningsmoment antagits vara 200. För att få en bakgrund till de
olika reformförslagen har vidare i tabellen även intagits data för vissa under
läsåret 1954/55 tillämpade undervisningsplaner i samma ämnen, varom
uPPgifter lämnats till utredningen av vederbörande ämnesrepresentanter.

Det må en gång för alla understrykas, att dessa sammanställningar icke
lar pressas i detaljerna. Det har många gånger varit mycket svårt att översätta,
de inkomna förslagen och yttrandena till data i de olika kolumnerna,
och bakom de till synes exakta siffrorna ligger därför bedömningar i detaljer.
Det må också än en gång erinras om att undervisningens fördelning på
olika slag av akademiska lärare liksom även undervisningsgruppernas storlek
gjorts efter av utredningen själv uppdragna riktlinjer, varför de alternativ
som i sammanställningen anges härröra från vissa namngivna ämnesrepresentanter
snarast är att beteckna som av utredningen gjorde beräkningar
på grundval av dessa ämnesrepresentanters yttranden och förslag
rörande för de olika ämnena erforderlig undervisning. Som en illustration
bil vad detta innebär har i sammanställningen professorerna E. Tengstrands
och II. W. Donners förslag till undervisningsplan för ämnet engelska i Uppsala
redovisats i två versioner, den ena med den lärarstab förslagsställarna
tankt sig och den andra med tillämpning av utredningens i tredje kapitlet
redovisade förslag rörande olika lärartypers undervisningsuppgifter och
undervisningsskyldighet.

I sammanställningarnas kolumn 3 redovisas tvåbetygsundervisningens
omfattning för varje enskild tvåbetygsstuderande. Siffran 290 timmar per
student innebär således, att varje tvåbetygsstuderande beräknas följa i
genomsnitt 10 timmars undervisning per vecka under ett 29 veckors läsår —
un der v isningen förutsättes vara sa upplagd, att studenten skall kunna avlägga
sluttentamen för två betyg inom ett år. Man konstaterar, att undervisningen
i ämnena engelska och matematik redan nu omfattar mer än 10
veckotimmar och föreslås bli utvidgad (ända till 18 veckotimmar för ämnet
matematik i Uppsala enligt ämnesrepresentanternas förslag), medan förslagen
för övriga språkämnen ligger på 10 ä 12 veckotimmar. För litteraturhistoriens
del innebär förslagen en utvidgning av undervisningens omfattning
från ungefär 4 till ungefär 8 veckotimmar, medan ett laborationsämne
som botanik anses fordra 25 å 30 veckotimmar per student.

I kolumn 5 redovisas det totala antalet ''undervisningstimmar eller kanske
snarare lärartimmar, då undervisningstimmar som föreslås bestridda av två
lärare samtidigt (översättningsövningar i engelska och vissa kurser i botanik)
redovisas dubbelt. Skillnader mellan talen i kolumnerna 3 och 5 sammanhänger
med i vilken utsträckning undervisningen meddelas parallellt i
flora undervisningsavdelningar och med dessas storlek. Med hänsyn till den
metod, som nedan (sid. 110 fl''.) användes för beräkning av kostnadsramar
för Uåbetygsundervisningen, belyses här dessa samband i kolumn 4. Om
all undervisning skulle meddelas i form av enskild handledning, skulle talet
i kolumn 4 bli = 1. Om däremot all undervisning meddelades i form av föreläsningar
ined obegränsal auditorium, bleve talet i kolumn 4 = antalet studerande.
Kolumnen 4 — undervisningsgruppernas genomsnittliga storlek
• kan således sägas ge ett mått på undervisningens intensitet.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Sammanställning rörande tv åbetyg sundervis -

Genom-

snittlig

Undervis-

Ämne. Ort.

U ndervisningsplan.

Antal

stud.

Antal

tim/stud.

Antal

grupp-

storlek1

Summa

»Profes-so rsunder-visning»

»Lektors-

under-

visning»

»Övrig

under-

visning»

1

2

3

4

5

6

7

8

Engelska:

393

283

520

Uppsala, 1954/55 ........

233

316

62

1196

Lund, 1954/55 ...........

201

358

101

716

42

322

352

Stockholm, 1954/55 .......

205

345

65

1093

261

312

520

Göteborg, 1954/55 ........

96

338

69

468

234

78

156

Uppsala, proff. Tengstrand +
Donner (urspr.) ........

200

416

25

3 276

806

897

1573

Uppsala, proff. Tengstrand +
Donner (med lekt.) .....

200

416

25

3 276

130

1573

1573

Utsänd plan ..............

200

353

23

3 069

70

749

2 250

Stockholm, proff. Löfvenbérg
4- Rynell ..............

200

389

27

2 898

356

780

1 762

Tyska:

61

638

1402

Utsänd plan, försöksv., Lund

200

221

21

2101

Lund, prof. Ahldén .......

200

273

21

2 572

61

831

1680

Uppsala, prof. Löfstedt ....

200

281

25

2 273

100

971

1202

Stockholm, prof. Korlén . . .

200

291

21

2 747

85

829

1833

Romanska språk: Uppsala .

200

339

34

2 019

152

498

1369

Nordiska språk: Uppsala . .

200

346

31

2 203

208

1365

630

Litteraturhistoria:

Uppsala, 1954/55 .........

86

103

29

301

301

—

—

Lund, 1954/55 ...........

?

160

?

220

220

—

—

Stockholm, 1954/55 ......

85

83

24

299

143

156

—

Utsänd plan A ...........

200

204

28

1464

286

1 178

—

Utsänd plan B ...........

200

238

25

1916

286

1396

234

Stockholm, prof. Olsson .. .

200

205

29

1400

420

680

300

Göteborg, prof. Björck ....

200

240

25

1935

270

1080

585

Botanik:

Uppsala, 1954/55 (= utsänd
plan) ..................

36

761

10

2 725

425

480

1820

Lund, 1954/55 ...........

52

?

?

‘t

?

?

?

Stockholm, 1954/55 .......

22

640

12

1 152

287

158

707

Lund, proff. Weimarck -f

Burström ..............

72

859

12

4 999

575

1 584

2 840

Matematik:

Uppsala, 1954/55 .........

134

420

109

518

156

156

206

Lund, 1954/55 ...........

101

538

61

894

310

164

420

Stockholm, 1954/55 .......

60

364

32

676

122

309

245

Utsänd plan .............

200

493

37

2 639

261

—

2 378

Uppsala, proff. Nagell +
Carleson ...............

200

522

67

1 566

102

841

623

Lund, proff. Gårding + Plei-jel ....................

200

450

43

2 080

266

_

1 814

Stockholm, prof. Frostman

200

435

51

1 711

230

1481

—

1 Kol. 2 • Kol. 3

Kol. 5

113

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 10J+ år 1958
ningens omjattning och kostnader i vissa ämnen. 8

ningstimmar

Lönekostnader, kronor

Procent

Per under-

»Profes-

»Lektors-

»Övrig

Totalt

Per stud.

visnings-

Summa

sorsunder-

under-

under-

timme

visning»

visning»

visning»

9

10

ii

12

13

14

15

100

33

24

43

206 140: —

885: —

172: —

100

6

45

49

95 652: —

476: —

134: —

100

24

29

48

133 888: —

653: —

122: —

100

50

17

33

76 569: —

798: —

164: —

100

25

27

48

407 940: —

2 040: —

125: —

100

4

48

48

259 220: —

1296: —

79: —

100

2

24

73

215 920: —

1 080: —

70: —

100

12

27

61

274 920: —

1 375: —

95: —

100

3

30

67

153 460: —

767: —

73: —

100

2

32

65

185 580: —

928: —

72: —

100

4

43

53

179 800: —

899: —

79: —

100

3

30

67

201 800: —

1 009: —

73: —

100

7

25

68

167 580: —

838: —

83: —

100

9

62

29

209 400: —

1 047: -

95: —

100

100

91 461: —

1 064: —

304: —

100

100

—

—

64 889: —

?

295: —

100

48

52

—

84 972: —

1 000: —

284: —

100

20

80

—

180 040: —

900: —

123: —

100

15

73

12

211 520:—

1 058: —

110: —

100

30

49

21

198 400: —

992: —

142: —

100

14

56

30

202 500: —

1 013: —

105: —

100

16

18

67

154 105: —

4 281: —

57: —

100

?

?

?

268 907: —

5171: —

?

100

25

14

61

115 406: —

5 246: —

100: —

100

12

32

57

262 494: —1

3 646: —

53: —

100

30

30

40

55 319: -

413: —

107: —

100

35

18

47

146 029: —

1 446:-

163: —

100

18

46

36

92 110: —

1 535: —

136: —

100

10

—

90

220 980: —

1105: —

84: —

100

7

54

40

135 260: —

676: —

86: —

ioo

13

_

87

188 640: —

943: —

91: —

100

13

87

—

187 480: —

937: -

110: —

1 Motsvarande lön till 2 halva professurer, 2 halva laboraturer, 2 halva e. o. docentbefattningar,
2 univcrsitetslektorat, 2 biträdande lärarbefattningar, 1,1 assistent- och 11 förste amanuensbefattningar.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 10 It

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/ år 1958

Man ser av kolumn 4, hur undervisningsintensiteten föreslås bli radikalt
ökad i språkämnena — från en genomsnittlig gruppstorlek av mellan 60 och
70 (i Lund t.o. m. 100) i ämnet engelska läsåret 1954/55 går förslagen ned
till en gruppstorlek av i genomsnitt 20 ä 25 i undervisningsplanerna för
engelska och tyska språken och 30 å 35 i ämnena romanska språk och nordiska
språk, där de ingivna förslagen till undervisningsplaner icke räknar
med någon handledning i 15-mannagrupper. I ämnet litteraturhistoria, där
huvuddelen av undervisningen har formen av proseminarier eller fortlöpande
handledning, ligger den genomsnittliga gruppstorleken på 25 å 30. I matematik
däremot bedrives undervisningen dels i form av föreläsningar inför
ett obegränsat auditorium, dels i form av övningar i 15-mannagrupper. De
icke obetydliga skillnaderna i fråga om genomsnittlig gruppstorlek, som
redovisas i de inkomna förslagen, sammanhänger med skillnader i fråga om
vilket utrymme man vill ge dessa gruppövningar.

Ämnet botanik slutligen intar en särställning med en genomsnittlig gruppstorlek
av omkring 10, delvis beroende på att systemet med dubbla lärare
(t. ex. en biträdande lärare och en »kursamanuens») här tillämpas i mycket
stor omfattning.

Av betydelse vid beräkningen av den framtida akademiska lärarstaben är
inte bara den meddelade undervisningens kvantitet och intensitet utan även
dess fördelning på lärare av olika slag. I kolumnerna 6—12 har det totala
antalet lärartimmar i kolumn 5 fördelats på tre kategorier, nämligen dels
lärartjänster med höga vetenskapliga kompetenskrav och få undervisningstimmar
(»professorsundervisning», bestridd av professorer, adjungerade
professorer och e. o. docenter), dels lärartjänster med relativt höga kvalifikationskrav
(i princip doktorsgrad) och större undervisningsskyldighet (»lektorsundervisning»,
bestridd av universitetslektorer och biträdande lärare),
samt dels »övrig undervisning», lektionsundervisning och handledning, bestridd
av antingen språklektorer eller assistenter, »kursamanuenser» eller
timarvoderade licentiander, licentiater etc.

Man ser till en början, att »övrig undervisning» är dominerande i undervisningsplaner
med genomsnittligen små undervisningsgrupper, vilket är
helt naturligt, eftersom däri inbegripes bland annat grupphandledningen.
Man kan vidare konstatera hur lektorsundervisningen övertar en betydande
del av professorsundervisningen i alla de undervisningsplaner, där lärarstaben
konstruerats i enlighet med utredningens i det föregående redovisade
förslag. Särskilt tydligt är detta i fråga om ämnet litteraturhistoria, där
hela undervisningsmomentet »fortlöpande handledning i de stora historiska
kursavsnitten» överflyttats på den nya universitetslärarkategorien.

Går vi så till kostnaderna för tvåbetygsundervisningen, har vi först att ta
ställning till frågan hur dessa skall beräknas. Här har endast medräknats
lönekostnaderna för den egentliga lärarpersonalen (byggnads-, utrustnings-,
materiel-, uppvärmnings-, städnings- och teknikerkostnader har sålunda
lämnats utanför). I fråga om de under läsåret 1954/55 tillämpade undervisningsplanerna
har lönekostnaderna beräknats på grundval av 1955 års
löneläge för olika befattningar och för den del av vederbörande lärares undervisningsskyldighet
som satts in i tvåbetygsundervisningen. Beträffande
åter de föreslagna eller skisserade undervisningsplanerna har kostnadsberäkningen
grundats på antagandet att professorsundervisningen (kolumn 6)
kostar i genomsnitt 300 kronor per timme, medan lektorsundervisningen
(kolumn 7) antagits kosta i genomsnitt 80 kronor och den »övriga under -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

visningen» (kolumn 8) i genomsnitt GO kronor per timme. Dessa beräkningar
liar gjorts närmast med utgångspunkt från 1955 års löneläge.

Eftersom det i många fall starkt ökade antalet undervisningstimmar
oftast är att hänföra till en ökning av den mindre kostnadskrävande »övriga
undervisningen», och eftersom en mycket stor del av undervisningen för
övrigt förutsättes överflyttad på de nya universitetslektorerna, håller sig
kostnadsökningen för en utökad och starkt intensifierad undervisning på
tvåbetygsstadiet inom relativt måttliga gränser. I undervisningsplaner med
en omfattande »övrig undervisning» blir lönekostnaden, per undervisningstimme
räknad (kolumn 15), givetvis lägre än i undervisningsplaner där dylik
undervisning saknas eller är av mindre omfattning. I stället är det totala
antalet undervisningstimmar i de förstnämnda undervisningsplanema givetvis
högre, men lönekostnaden räknad per student (kolumn 14) blir — märkligt
nog — ungefär densamma i undervisningsplaner av de båda slagen.
Det förefaller som om en lönekostnad av 1 000 kronor per student skulle
kunna utgöra en riktpunkt för kostnadsberäkningar för en fullgod tvåbetygsundervisning
i alla här upptagna ämnen utom laborationsämnet botanik,
för vilket kostnaderna vid nuvarande sammansättning av lärarstaben
skulle ligga vid kanske 4 000 kronor per student.

Undervisningen på högstadierna

Beräkningar av behovet av akademiska lärare kan givetvis icke göras uteslutande
på grundval av tvåbetygsundervisningen. Därtill kommer undervisning
och handledning dels av de studerande som avser att förvärva tre
eller i förekommande fall fyra betyg i ämnet, dels för licentiander och doktorander.
Man kan förmoda att antalet studerande på dessa stadier eller i
varje fall på trebetygsstadiet kan komma att relativt sett växa i samband
med att ett- och tvåbetygsundervisningen effektiviseras på sådant sätt att
examensstadgans normaltidsbestämmelser efterleves. Det blir under sådana
förhållanden viktigt att ökat intresse ägnas åt en lämplig utformning av
undervisningen på högre stadier. Tills vidare torde man dock kunna räkna
med att antalet studerande på högstadierna i åtskilliga ämnen även i fortsättningen
blir så begränsat, att det icke blir nödvändigt att upprätta parallella
undervisningsavdelningar på dessa stadier; vad som erfordras binda
i första hand ett högre seminarium, i regel uppdelat på ett trebetygsseminarium
och ett seminarium för licentiander och doktorander. Handledningen
på högstadierna blir av stor betydelse vid beräkningen av det erforderliga
antalet lärare liksom vid kostnadsberäkningar för den akademiska
undervisningen, eftersom den så gott som helt förutsättes vara bestridd av
lärare med höga kvalifikationer och få undervisningstimmar. Utredningen,
som anser ökade lärarresurser för handledningen på högstadierna höra till
de fundamentala programpunkterna för en universitetsupprustning, vill för
sin del allmänt rekommendera en generös ]x>litik då det gäller att i undervisningsplanerna
reservera lärartimmar för denna undervisning. Som en
riktpunkt vid beräkningar av erforderliga lärarkrafter vill utredningen förorda
att undervisningen på högstadierna med det deltagarantal som i dagens
läge torde vara det vanliga, således mellan 20 och 50 högstadiestuderande,
antages omfatta 100 ä 150, i undantagsfall 200 timmar.

Härtill kommer så den undervisning av annat slag än vetenskapliga föreläsningar
och seminarier som i vissa ämnen (språkämnen och laborationsiimncn)
erfordras även för undervisningen på högstadierna.

116

Kimgl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958
Ettbetyg sundervisning en

Förutom tvåbetygsundervisningen och undervisningen på högstadierna
har vi att räkna med ettbetygsundervisningen. Nu torde särskild undervisning
för ett betyg i preliminärexamina vara erforderlig endast i vissa ämnen,
och där sådan undervisning förekommer, torde den vidare anordnas
endast vissa terminer och i den mån ett tillräckligt antal studerande anmäler
sig. Det ställer sig därför svårt att på något sätt generellt beräkna erforderliga
lärarresurser för ettbetygsundervisningen. Man kanske får räkna
med att varje deltagare i ettbetygsundervisning behöver något flera undervisningstimmar
per vecka än de tvåbetygsstuderande, och eftersom en ettbetygskurs
pågår i en termin mot tvåbetygskursemas två terminer, skulle
alltså det erforderliga antalet undervisningstimmar för en grupp ettbetygsstuderande
vara större än hälften av antalet undervisningstimmar för en
tvåbetygskurs i samma ämne. A andra sidan torde man icke behöva räkna
med att ettbetygsundervisningen skall fordra särskilda undervisningsinsatser
av den högst kvalificerade och dyrbaraste lärarpersonalen, professorer,
adjungerade professorer och e. o. docenter. Man skulle därför kunna antaga,
att det ur lönekostnadssynpunkt är likgiltigt, om en student under ett
läsår deltar i ettbetygsundervisning i två ämnen eller om han under samma
läsår deltar i tvåbetygsundervisningen i ett ämne. Mera allmänna beräkningar
av behovet av personella och ekonomiska resurser för den akademiska
undervisningen synes därför kunna grundas på fiktionen att alla studerande
på lågstadiet deltar i tvåbetygsundervisning och att man till de beräknade
undervisningsresurserna för denna undervisning sedan endast behöver lägga
de beräknade resurserna för undervisningen på högstadierna för att få en
bild av hela ämnets eller ämnesgruppens behov. Det bör dock beaktas, att
i ämnen med en särskilt omfattande ettbetygsundervisning proportionerna
mellan antalet »professorstimmar» och antalet undervisningstimmar för
övriga lärarkategorier måste bli förskjuten till den senare kategoriens förmån.

Kostnadsramar för tvåbetygsundervisningen

Som tidigare understrukits är det omöjligt att på basis av uppgifterna för
enstaka ämnen göra beräkningar av behovet av undervisningsresurser för
samtliga ämnen inom de filosofiska fakulteterna. Emellertid har vissa ämnen
större inbördes likhet än andra i undervisningshänseende. Det kan därför
finnas fog för att närmast som räkneexempel göra beräkningar av behovet
av undervisningsresurser enligt förslaget i det föregående för grupper av
ämnen inom de filosofiska fakulteterna. Dessa beräkningar görs med utgångspunkt
från resultaten av typberäkningama i föregående avsnitt. Utredningen
har därvid indelat de filosofiska fakulteternas ämnen i fem grupper:
språkämnena, de historiska och samhällsvetenskapliga ämnena, de matematiska
ämnena, laborationsämnena samt en restgrupp »övriga ämnen».

Med utgångspunkt från vad utredningen anser vara en rimlig omfattning
av undervisningen per student och med utgångspunkt från en rimlig fördelning
av undervisningen på olika undervisningsmoment resulterar dessa
beräkningar i totalkostnaderna per studerande, vilka kan sägas utgöra riktpunkter
för inom vilken kostnadsram en rimlig tvåbetygsundervisning bör
kunna bedrivas inom skilda ämnesgrupper.

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

117

Språkämnena

Det förefaller av de bifogade sammanställningarna att döma, som om
undervisningsplanernas struktur i de stora språkämnena (engelska språket,
romanska språk, tyska språket och nordiska språk) visade så pass stora likheter,
att det kan anses motiverat att vid beräkningen av erforderliga lärairesurser
sammanföra dessa ämnen till en grupp.

Som riktpunkt för dimensioneringen av tvåbetygsundervisningen i språkämnena
vill utredningen rekommendera siffran 300 undervisningstimmar
per år för varje tvåbetygsstuderande, d. v. s. i genomsnitt cirka 10 timmar
per vecka i 29 undervisningsveckor, varvid dock belastningen under olika
delar av läsåret ingalunda behöver vara jämnt fördelad utan bör avvägas
med hänsyn till vad utredningen i föregående kapitel anfört rörande önskvärdheten
av successiva delkurser och mindre undervisningstyngda perioder
för tentamensläsning. Med antalet undervisningstimmar avser emellertid
utredningen antalet faktiskt meddelade undervisningstimmar, och siffran
kommer sålunda icke att i praktiken bli lägre till följd av att undervisningen
inställes vid helger och under tentamensperioder.

En betydande del av undervisningen i språkämnena måste ha formen av
en relativt intensiv lektionsundervisning, delvis av övningskaraktär. För att
bli effektiv bör denna undervisning bedrivas i relativt små grupper. Som
riktpunkt vid bedömningen av det erforderliga totala antalet undervisningstimmar
vill utredningen därför rekommendera en genomsnittlig gruppstorlek
av 22 studenter vid ett totalt studentantal av 2001. Utredningen tänker
sig härvid, att antalet föreläsningar (med samtliga deltagare i en enda
grupp) blir mycket begränsat, medan den helt övervägande delen av undervisningen
ges i lektionsform, varvid de studerande i vissa moment är uppdelade
i grupper om t. ex. 15. En undervisning med 300 timmar per student
och år och med en genomsnittlig gruppstorlek av 22 kan t. ex. omfatta ett
femtiotal föreläsningstimmar med 200 åhörare, ett hundratal lektionstimmar
i undervisningsgrupper om 30 deltagare i varje och cirka 150 lektionstimmar
i undervisningsgrupper om 15 deltagare i varje. Det totala antalet
undervisningstimmar i tvåbetygsundervisningen blir då drygt 2 700. Därav
synes 5 % eller 135 timmar böra hänföras till »professorsundervisning»,
meddelad av professor, adjungerad professor eller e. o. docent. Av återstående
drygt 2 560 timmar synes en tredjedel eller cirka 850 timmar böra
hänföras till lektorsundervisning, meddelad av universitetslektor eller biträdande
lärare, medan återstoden, drygt 1 700 timmar, skulle kunna meddelas
av utländska lektorer, assistenter och arvoderade studenter på licentiandnivå.
Den här skisserade undervisningsplanen, som i stora drag överensstämmer
med de synpunkter och förslag som tillställts utredningen rörande
undervisningsorganisationen för ämnet tyska, synes kunna användas
som en riktpunkt vid arbetet med undervisningsplanerna i samtliga moderna
språk.

I ämnet nordiska språk torde däremot behovet av ren övning vara min -

1 Som påpekats förut sid. 111 iir den genomsnittliga gruppstorleken ett mått på undervisningens
intensitet. Sambandet mellan den genomsnittliga gruppstorleken (g), det totala antalet meddelade
undervisningstimmar (t), antalet undervisningstimmar per student (a) och antalet i undervisningen
deltagande studerande (s) framgår av formeln g • t = a • s. I sammanställningen sid. 112 f. har g
bestämts med utgångspunkt från givna värden för a, s och t. Vid beräkningen av kostnadsramar
för tvåbetygsundervisningen här och i det följande bestämmes t med utgångspunkt från antaganden
rörande a, s och g.

118

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 är 1958

dre än i de moderna språken. Den genomsnittliga gruppstorleken synes därför
kunna sättas högre än för undervisningen i dessa ämnen, t. ex. till 25.
Det totala antalet undervisningstimmar skulle då med 200 studerande bli
2 400, varav »professorsundervisningen» får beräknas fordra en något större
andel, t. ex. 6 % eller 140 timmar. Av återstoden, 2 260 timmar, synes två
tredjedelar böra vara »lektorsundervisning» och endast en tredjedel undervisning,
bestridd av utländska lektorer, assistenter och arvoderade licentiander.

En kostnadsberäkning av de två här skisserade typplanema för tvåbetygsundervisningen
skulle sålunda med ett antaget deltagarantal av 200
studerande få följande utseende:
a) Moderna språk:

135 tim. »professorsundervisning» ä 300 kr................... 40 500: —

850 » »lektorsundervisning» k 80 kr....................... 68 000:_

1 700 » »övrig undervisning» å 60 kr....................... 102 000:_

2 685 tim. ä i genomsnitt 78 kr............................... 210 500

eller 1 053 kr. per tvåbetygsstuderande.

b) Nordiska språk:

140 tim. »professorsundervisning» å 300 kr................... 42 000: —

1 500 » »lektorsundervisning» ä 80 kr....................... 120 000: —

750 » »övrig undervisning» ä 60 kr....................... 45 000:_

2 390 tim. ä i genomsnitt 87 kr................................ 207 000:_

eller 1 035 kr. per tvåbetygsstuderande.

. Utredningen _ är angelägen understryka, att de här skisserade undervisningsplanema
icke är annat än typplaner och att i verkligheten de olika
undervisningsplanema måste utformas med vissa icke obetydliga variationer.
Dock vill utredningen, i anslutning till de allmänna rekommendationer
som framlagts i det föregående, som sin mening framhålla, att undervisningen
på magisterstadiet i de störa språkämnena bör till alldeles övervägande
del meddelas i grupper av begränsad storlek, men att å andra
sidan denna undervisning i mycket stor utsträckning är av den natur, att
den bör meddelas av universitetslektorer, utländska lektorer, assistenter och
arvoderade licentiander. Man kan därför i vissa moment arbeta med mycket
små undervisningsgrupper utan att spränga en kostnadsram av 1 000 å
1 100 kronor per i undervisningen deltagande tvåbetygsstuderande.

De historiska och samhällsvetenskapliga ämnena

De historiska och samhällsvetenskapliga ämnena utgör en synnerligen
heterogen ämnesgrupp. De förut redovisade förutsättningarna för utredningens
arbete har givetvis gjort det omöjligt att i detalj diskutera den
önskvärda uppläggningen av undervisningen i dessa olika ämnen. Utredningen
har fått inskränka sig till att till närmare behandling ta upp ett av
de mera renodlat historiska ämnena, nämligen litteraturhistoria.

Av de i sammanställningarna redovisade skisserna till undervisningsplaner
för ämnet litteraturhistoria framgår, att man för detta ämne icke behöver
räkna med en lika omfattande undervisning som för språkämnenas
del. Här saknas givetvis behov av den rena övningsundervisning, som är

119

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 10J/. år 1958

nödvändig i varje fall för de moderna språken. Detta innebär å andra sidan
även, att undervisningen i ett ämne som litteraturhistoria till större, del än
språkundervisningen bör meddelas av lärare med vetenskaplig meritering.
Kostnaden räknad per undervisningstimme måste därför bli högre än i de
stora språkämnena.

Närmast med utgångspunkt från de synpunkter som i skrivelse till utredningen
framförts av professor S. Björck vill utredningen som riktpunkt
för arbetet med undervisningsplan för ett ämne av denna typ rekommendera
cirka 250 undervisningstimmar per år och tvåbetygsstuderande. Förutom
vetenskapliga föreläsningar, proseminarieövningar och en »fortlöpande
handledning i de stora historiska kursmomenten» (lektionsundervisning)
torde i undervisningsplanen böra inrymmas moment av handledning i mindre
grupper, t. ex. diskussionscirklar. Dessa undervisningsmoment torde
emellertid icke behöva bli mera omfattande än att man här liksom för
ämnet nordiska språk kan räkna med en genomsnittlig gruppstorlek av 25
vid ett totalt deltagarantal av 200 studerande. Med dessa antaganden skulle
det erforderliga antalet undervisningstimmar bli 2 000. Härav torde vetenskapliga
föreläsningar och proseminarier, »professorsundervisningen», upptaga
högst 15 % eller 300 timmar. Av den återstående tvåbetygsundervisningen
faller huvuddelen, två tredjedelar eller drygt 1 100 timmar, under
rubriken »lektorsundervisning», medan en tredjedel eller 570 timmar skulle
utgöras av handledning i diskussionscirklar.

En kostnadsberäkning för en tvåbetygsundervisning av detta slag för 200

studerande får följande utseende:

Litteraturhistoria:

300 tim. »professorsundervisning» ä 300 kr................... 90 000: —

1 100 » »lektorsundervisning» ä 80 kr....................... 88 000: —

570 » »övrig undervisning» ä 60 kr........................ 34 200: —

1 970 tim. ä i genomsnitt 108 kr.............................. 212 200: —

eller 1 061 kr. per tvåbetygsstuderande.

Även denna skiss till undervisningsplan är självfallet uteslutande avsedd
som en riktpunkt vid utarbetandet av individuella undervisningsplaner.
Den torde dock kunna tjäna detta syfte även för vissa andra historiska ämnen
och för några samhällsvetenskapliga ämnen och sålunda ge en allmän
antydan om undervisningsorganisationens uppläggning i sadana ämnen som
historia, ekonomisk historia, konsthistoria, statskunskap och nationalekonomi.
även om de problem som möter vid undervisningen i dessa ämnen är
starkt olikartade. I andra samhällsvetenskapliga eller samhällsvetenskapligt
betonade ämnen torde rena övningsmoment få ges större utrymme i undervisningen.
Detta torde i växlande grad vara fallet med sådana ämnen som
geografi, sociologi, statistik, pedagogik och psykologi. För beräkningar av
erforderlig lärarstab skulle detta innebära, att man där får ett förhållandevis
större antal tjänster av assistenttyp och att man därför får räkna med
undervisningsplaner mera av det snitt som representeras av den i det föregående
presenterade skissen för en undervisningsplan i de moderna språken.
För kostnadsberäkningarna spelar detta mindre roll, eftersom undervisningsplaner
av båda typerna synes fordra anslag till lärarlöner motsvarande
1 000 ä 1 100 kronor per i undervisningen deltagande studerande på magisterstadiet.

120

Kung1. Maj:ts proposition nr 104- år 1958
De matematiska ämnena

De olika i sammanställningarna redovisade skisserna till undervisningsplaner
i ämnet matematik skiljer sig ganska avsevärt från varandra, beroende
på olika uppfattningar rörande dels undervisningens omfattning, dels
behovet av »räkneövningar» med obegränsat eller i varje fall stort deltagarantal,
dels lärarkompetensen för »gruppundervisningen» d. v. s. en lektionsundervisning
i små grupper, delvis av övningskarakt är.

Karakteristiskt för undervisningsorganisationen i detta ämne är emellertid
att undervisningen meddelas dels i mycket stora och dels i mycket små
undervisningsgrupper. Som en riktpunkt synes man få sätta en så hög siffra
som 500 undervisningstimmar per år och tvåbetygsstuderande. Härav kan
drygt hälften eller 260 timmar beräknas meddelas som föreläsningar med
obegränsat åhörarantal (i varje fall om antalet deltagare icke överstiger
300). Detta medför att den genomsnittliga gruppstorleken kan sättas så
högt som till 40 vid 200 tvåbetygsstuderande, och man kan ändå fördela de
återstående 240 undervisningstimmarna för varje student med t. ex. 120
timmars »räkneövningar» i grupper om 35 och 120 timmars undervisning
i grupper, om 15 studerande. Det totala antalet meddelade undervisningstimmar
vid 200 studerande blir då drygt 2 500, varav sålunda något mer än
10 % representeras av föreläsningar.

Dessa föreläsningar på tvåbetygsstadiet torde nu åtminstone i betydande
utsträckning vara vad utredningen i det föregående benämnt lektioner, som
upprepas varje år. Som riktpunkt vid undervisningens fördelning på olika
kategorier av akademiska lärare synes man därför kunna antaga, att endast
hälften av föreläsningarna, d. v. s. 5 % av det totala antalet undervisningstimmar,
är att hänföra till »professorsundervisning», meddelad av professorer,
adjungerade professorer och e. o. docenter (vissa ämnesrepresentanter
har i sina yttranden till utredningen framhållit, att professorernas och de
e. o. docenternas undervisning endast undantagsvis bör vara förlagd till lågstadiet).
Återstående föreläsningar jämte åtminstone hälften av »räkneövningar»
och »gruppundervisning» bör hänföras till »lektorsundervisning»,
meddelad av universitetslektorer och biträdande lärare, medan man i övrigt
synes kunna räkna med assistenter eller arvoderade licentiander och licentiater
för »gruppundervisningen».

En kostnadsberäkning enligt denna skiss till undervisningsplan för tvåbetygsundervisningen
i ämnet matematik skulle få följande utformning:

130 tim. »professorsundervisning» ä 300 kr................... 39 000: —

1 273 » »lektorsundervisning» ä 80 kr....................... 101840:_

1143 » »övrig undervisning» ä 60 kr....................... 68 580: —

2 546 tim. ä i genomsnitt 82 kr............................... 209 420: —

eller 1 047 kr. per tvåbetygsstuderande och år.

Med denna skiss till undervisningsplan hoppas utredningen ha angivit en
ram för undervisningsorganisationen i ämnena matematik och teoretisk fysik
med mekanik. Denna ram är självfallet lika litet som de i det föregående angivna
avsedd att binda några detaljer vid utarbetandet av de för varje ämne
lämpligaste planerna. Utredningen vill endast understryka, att det även för
dessa ämnen synes vara möjligt att inom en kostnadsram av 1 000 å 1 100
kronor per tvåbetygsstuderande tillgodose kraven på en omfattande undervisning,
till betydande del meddelad i små undervisningsgrupper.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 dr 1958

Laborationsämnena

I de stora laborationsämnena — botanik, fysik, kemi och zoologi — synes
undervisningsresurserna på lärarsidan vara i stort sett tillfredsställande.
Detta sammanhänger med det förhållandet att man i dessa ämnen sedan
länge av rena utrymmesskäl arbetat med »spärrad» intagning till kurslaboratorierna,
och i den mån den årliga intagningen ökats genom kursdubbleringar,
har detta möjliggjorts genom statsmakternas särskilda beslut, vilka
då även innefattat anvisande av erforderliga medel för ytterligare lärarkrafter.
Laborationsämnena har med andra ord sedan länge arbetat under
ungefär samma betingelser som t. ex. de medicinska fakulteterna, och det
kan därför sägas, att undervisningsresurserna i dessa ämnen redan nu är
dimensionerade på basis av godtagna undervisningsplaner, d. v. s. på det
sätt utredningen tänker sig för samtliga de filosofiska fakulteternas stora
undervisningsämnen. På grundval av definitiva undervisningsplaner för
laborationsämnena bör man emellertid nu kunna inarbeta vissa provisoriska
kursdubbleringar och på »krisanslag» avlönade lärare i ämnenas ordinarie
undervisning och lärarstaber.

Det framgår av de tidigare redovisade samman st äl 1 n i n garn a rörande undervisningen
i ämnet botanik att undervisningen i ett laborationsämne är
väsentligen dyrbarare än undervisningen i övriga ämnen. Undervisningen
är mycket omfattande, och den genomsnittliga gruppstorleken mycket liten.
Det måste emellertid härvidlag observeras, att siffrorna icke är fullt jämförbara
med motsvarande siffror för övriga ämnen, beroende på att en timmes
arbete i ett kurslaboratorium är av en helt annan art än t. ex. en timmes
lektionsundervisning. Det torde överhuvudtaget vara ogörligt att konstruera
en undervisningsplan för ett laborationsämne efter samma mall som här
skett för andra ämnen. Man torde härvidlag få nöja sig med att konstatera,
att undervisningen på tvåbetygsstadiet i ett laborationsämne är väsentligen
mera kostnadskrävande än undervisningen i andra ämnen.

Som en riktpunkt kunde man måhända använda de siffror som i det föregående
hämtats från professorerna H. Weimarcks och H. Burströms yttrande
rörande undervisningen i ämnet botanik, närmast då i vad avser tvåbetygsundervisningens
kostnad. Dessa kostnadssiffror hänför sig till ämnesrepresentanternas
upplysningar rörande den för undervisningen erforderliga
lärarstabens sammansättning, dock med ändringen att 4 av erforderliga 6
biträdande lärartjänster sammanslagits till två universitetslektorat.

Om man vid utarbetandet av mera definitiva undervisningsplaner för
laborationsämnena lägger ett huvudansvar för undervisningen på lågstadiet
på universitetslektorer och i denna undervisning utnyttjar den högst kvalificerade
lärarpersonalen (professorer, adjungerade professorer och e. o. docenter)
endast i en omfattning som motsvarar undervisningsskyldigheten
för en professur, synes det vara möjligt att nå en fullgod tvåbetygsundervisning
i dessa ämnen med en kostnadsram av 3 000 å 3 500 kronor per i kursundervisningen
deltagande student. Latituden måste här göras tämligen vid
på grund av att antalet studerande är lägre än i de i det föregående behandlade
störa undervisningsämnena.

Övriga ämnen

De typberäkningar och allmänna rekommendationer rörande undervisningsplanernas
konstruktion och undervisningsresursernas dimensionering,
som utredningen i det föregående redovisat, är givetvis tillämpliga endast
på sådana ämnen, där antalet studerande motiverar dubbleringar av under -

122

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

visningen på magisterstadiet. I ämnen där så icke är fallet, måste undervisningsplaneringen
bli tämligen problemfri, och beräkningar av personal- och
anslagsbehov måste grundas på andra faktorer än antalet studerande. Ett
examensämne företrädes normalt till en början av en professur. Om sedan
till denna professur knytes en e. o. docentur, kan denna Iärarstab ofta vara
fullt tillräcklig för t. ex. 30 studerande. En differentiering av undervisningen
och av lärarstaben blir normalt aktuell först vid ett högre studentantal.
Detta kan emellertid även inträffa, då man inom ett ämne har att meddela
viss propedeutisk kursundervisning för studerande i annat ämne, t. ex. den
för kemi-studerande obligatoriska kursen i mineralogi. Man torde därför få
räkna med att inom kort ett ganska stort antal ämnen kommer att behöva
differentierade undervisningsplaner, som då torde kunna utarbetas i huvudsak
efter de riktlinjer som utredningen i det föregående skisserat närmast
med tanke på de stora undervisningsämnena. Härvid måste man emellertid
räkna med att undervisningskostnaderna, räknade per student, blir högre i
mindre ämnen, emedan de »fasta» kostnaderna för professurer och docenturer
där utgör en större andel av de totala kostnaderna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utredningen, att
undervisningsresurserna i varje fall för vart och ett av de filosofiska fakulteternas
stora undervisningsämnen dimensioneras med ledning av särskilda av
myndigheterna fastställda undervisningsplaner samt att undervisningsplaner
utarbetas och fastställes i huvudsaklig överensstämmelse med här förut
angivna regler och riktlinjer.

Utredningen har gjort överslagsberäkningar rörande kostnaderna för en
upprustning i enlighet med de i det föregående framlagda förslagen och angivna
riktlinjerna för undervisningsplanemas utformning i olika ämnesgrupper.
Dessa kostnads- och person alberäkningar redovisar
utredningen i en särskild bilaga, vilken här torde böra intagas allenast i dess
sammanfattande del.

Hist. o.

Matem.

ämnen

Summa kr. för

Mod.spr.

Nord.spr.

samh.-v.

ämnen

Lab.-ämnen

här ifråga-varande

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

ämnen

Beräknat

behov 1958/59 3 439 584.
Finns 1957/58

1 354 628

6 610 436

1 630 508

3 891 000

16 926 156

resp. beslutat

för 1958/59 . 1 628 664

744 648

4 115 256

1 121 808

3 601 896

11 212 272

Brist ....... 1 810 920

609 980

2 495 180

508 700

289 104

5 713 884

Avgår: Beräknad andel för här ifrågavarande ämnen av kostnaderna för 38 »rörliga»

e. o. docentbefattningar .................................................... 500 000

Kostnadsökning för undervisningspersonal i här ifrågavarande ämnen utöver avlö ningsanslagen

1957/58 resp. redan fattade beslut för 1958/59 .................... 5 213 881)

Avgår ytterligare:

Anslag för Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

1957/58 ......................................................... 3 000 000

Avdrag för anslag för andra ändamål än förstärkningar av undervis ningspersonalen

i här ifrågavarande ämnen, beräknat till ............ 500 000

Särskilt anslag 1957/58 för undervisning i kemi vid Chalmers tekniska högskola för

filosofie studerande 200 000, varav kan beräknas för lärarlöner ..................

Kostnadsökning för undervisningspersonal i här ifrågavarande ämnen utöver avlönings-
och tillfälliga anslag 1957/58 resp. redan fattade beslut för 1958/59
(= nettokostnadsökning) ...........................................

-4- 2 500 000

isoooo

2 563 884

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Beträffande en del av de närmare detalj beräkningarna i utredningens bilaga
torde få hänvisas till särskild såsom bilaga 2 till statsrådsprotokollet
i förevarande ärende fogad uppställning. I detta sammanhang må nämnas,
att utredningen gjort beräkningarna uteslutande i syfte att visa
kostnaderna för ett genomförande av utredningens förslag till en upprustning
av den akademiska undervisningen. Beräkningarnas metod
och resultat måste, understryker utredningen, ses mot bakgrunden härav.
Förutom på uppskattningar av antalet i undervisningen deltagande studerande
och dessas fördelning på olika ämnesgrupper är beräkningarna
grundade på en rad antaganden, vilka närmare redovisats och motiverats
i det föregående. Det gäller här antaganden om högstadieundervisningens
omfattning, om undervisningsplanernas utformning, om undervisningsuppgifternas
fördelning mellan olika typer av akademiska lärare
och om dessas undervisningsskyldighet och lönesättning. Beräkningarna
omfattar, framhåller utredningen vidare, uteslutande kostnaderna för löner
och arvoden åt den undervisande personalen (inklusive assistenter samt,
i laborationsämnena, förste och andre amanuenser) inom de expanderande
undervisningsämnena. Hänsyn har icke tagits till de av utredningen
föreslagna anslagen till handledararvoden. Ej heller har, tillägger utredningen,
de av 1957 års riksdag beslutade lönehöjningarna hunnit beaktas.
Utredningen understryker även att kostnadsberäkningarna, liksom utredningens
i det föregående framlagda förslag överhuvudtaget, endast gäller
förstärkningar av den undervisande personalen. Den tekniska personalen,
kontorspersonalen och amanuenspersonalen (i alla ämnen utom laborationsämnena)
innefattas sålunda icke i förslagen och ej heller i kostnadsberäkningarna.
Utredningen finner det emellertid vara uppenbart, att förstärkningar
av undervisningspersonalen såsom ett nödvändigt komplement fordrar
förstärkningar även av här ifrågavarande personal. Utredningen har
också för avsikt att i ett följande betänkande diskutera grunderna för dimensioneringen
av den för olika slag av institutioner erforderliga basorganisationen.

Den särskilda bilagan innehåller också, anför utredningen vidare, en
mycket överslagsmässigt gjord kostnadsberäkning, grundad på ett antagande
om ett i jämförelse med läsåret 1956/57 fördubblat antal i undervisningen
deltagande studerande. Utredningen har ansett sig böra framlägga
även en dylik beräkning men är angelägen understryka, att den därmed icke
givit uttryck för någon bestämd åsikt rörande huruvida och i så fall vid
vilken tidpunkt en så kraftig ökning av antalet studerande vid de filosofiska
fakulteterna verkligen är att förvänta. Denna överslagsberäkning av kostnaderna
för löner och arvoden till undervisningspersonalen i de filosofiska
fakulteternas stora undervisningsämnen slutar på ett belopp av 12 198 000
kronor utöver vad som är upptaget för motsvarande ändamål under avlöningsanslagen
i riksstaten för budgetåret 1957/58 jämte för här ifrågava -

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 10/ år 1958

rande ämnen beräknad andel av de tillfälliga förstärkningsanslagen för samma
budgetår samt utöver kostnaderna för av 1957 års riksdag för budgetåret
1958/59 beslutade personalförstärkningar inom den samhällsvetenskapliga
ämnesgruppen. Härtill skulle även i detta fall komma kostnader för erforderliga
handledararvoden. Den totala kostnadsökningen är sålunda, understryker
utredningen, att hänföra både till den antagna fördubblingen av studentantalet
och till den effektivisering och förbättring av undervisningen,
varom utredningen i det föregående framlagt förslag och som enligt utredningens
övertygelse måste få till följd bättre studieresultat, räknat per insatt
krona och inskriven student — vare sig nu denna förbättring huvudsakligen
kommer att visa sig i förkortad studietid, i minskad studieavbrottsfrekvens
eller i en högre standard på de avlagda examina .

Yttranden

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala anser, att ämnet klassisk fornkunskap
och antikens historia i dess helhet borde ha uppförts bland gruppen
historiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Sektionen erinrar därvid om,
att detta ämne dels är skolämne i examensstadgans mening, dels är att betrakta
som ett laborationsämne, dels ock innefattar kursundervisning i antikens
historia, obligatorisk även för studerande av ämnet historia. Av dessa
skäl anses undervisningsbehovet inom detta ämne relativt stort.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala framhåller, att olika moderna
språk har olika behov av kvalificerade lärarkrafter. I ämnen där de studerande
har bristfälliga kunskaper, är behovet av assistentundervisning stort.
I ämnen, där kunskaperna är bättre, är behovet av bättre kvalificerade
lärare större.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala konstaterar med beklagande,
att utredningen vid beräkningen av nettokostnadsökningen för
avlöningar och arvoden till undervisningspersonal — den för undervisningen
dominerande utgiftsposten — har begränsat sitt förslag till att gälla uteslutande
de filosofiska fakulteternas expanderande undervisningsämnen. Till
denna senare grupp bör enligt fakulteten även räknas geografiens naturvetenskapliga
del (naturgeografien). Icke ens med hänsyn till enbart utbildningen
av läroverkslärare är, anför fakulteten vidare, det berättigat att
ställa gruppen övriga ämnen utanför den föreslagna automatiska dimensioneringen
av undervisningsresurserna, ty även flera av dessa ämnen har
genom obligatoriska kurser stor betydelse för dem som ämnar avlägga filosofisk
ämbetsexamen. I denna ingår för övrigt, enligt fakulteten, mycket
ofta ämnen utanför den fasta ämneskombinationen, varför otillräckliga
undervisningsresurser i dessa övriga ämnen i många fall kan inverka menligt
på studietiden för ämbetsexamen. Men oavsett lärarutbildningen ställer
samhället så stora krav på undervisningens kapacitet och effektivitet även

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 (ir 1058

beträffande gruppen övriga ämnen, att en omedelbar och varaktig upprustning
av undervisningsresurserna enligt fakultetens åsikt oavvisligen måste
genomföras i dess samtliga ämnen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund befarar att utredningen,
trots att den rekommenderar en generös politik beträffande undervisningen
på högstadierna, i själva verket underskattat behovet av dylik
undervisning. Det står klart för fakulteten att universitetens utveckling och
upprustning måste leda till en oroväckande ökning av professorernas
och laboratorernas arbete, vilket måste gå ut över deras redan nu i flera
fall mycket begränsade möjligheter till forskning. Som konsekvens härav
måste enligt fakulteten antalet ordinarie befattningshavare starkt ökas
så att uppgifterna kan fördelas på flera händer.

Filosofiska fakidteten i Göteborg framhåller bland annat följande.

Medan fakulteten anser, att det totala antalet av för framtiden behövliga
undervisningstimmar åtminstone för vissa ämnen beräknats starkt i
överkant av universitetsutredningen, detta under förutsättning av nuvarande
studentexamensstandard, finner den att behovet av de högt kvalificerade
lärarkrafterna proportionellt sett behöver bättre tillgodoses än vad
utredningen beaktat vid planeringen av undervisningen på kandidat- och
magisterstadiet.

Vid sin diskussion av undervisningsorganisationen utgår utredningen enbart
från ämnen med ett så stort antal studerande att dubblering av undervisningen
på magisterstadiet erfordras. Utredningen säger visserligen att
förstärkningar av lärarpersonalen också kan bli erforderliga för de övriga
ämnena, men den synes där mäta undervisningsbehovet med andra mått:
om i ett ämne finnes en professur och en e. o. docentbefattning »kan denna
lärarstab ofta vara fullt tillräcklig för t. ex. 30 studerande». Räknar man
i det givna exemplet även med undervisning på högstadiet — de små ämnena
har ju ofta proportionsvis flera studerande på högstadiet — blir det
alltså för de studerande mindre än hälften så många undervisningstimmar
i ett sådant ämne som i ett av de stora ämnena. Även om man nu utgår
från att i de små ämnena den bättre möjligheten till personlig kontakt mellan
lärare och studerande i viss mån kan ersätta formell undervisning, bör
väl utredningens allmänna resonemang om förhållandet mellan undervisning
och studieresultat äga giltighet även här. De små ämnena uppgår till
närmare 30 stycken, d. v. s. de är numerärt flera än de stora ämnena, och
till dessa små ämnen räknas sådana undervisningskrävande ämnen som t ex.
slaviska språk. De nämnda ämnenas undervisningsbehov måste alltså bedömas
efter samma måttstock som de störres, ehuru givetvis med hänsynstagande
till de speciella omständigheterna. Annars riskerar man att det med
utredningens konstruktion uppstår en klasskillnad vid statsmakternas behandling
av å ena sidan de stora ämnena och å andra sidan övriga ämnen.

Det torde vara realistiskt att räkna med att den planerade undervisningsorganisationen
även i de stora ämnena blir något dyrare än utredningen
förutsatt. Den ofta återkommande beräkningen att undervisningen för en
tvåbetygsstuderande på magisterstadiet kommer att kosta mellan 1 000 och
t 100 kronor ligger då också sannolikt för lågt och bör ej göras till en norm
för kostnadskalkylerna.

126

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

M atematisk^naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola
anser den ram, som av utredningen anges för undervisning på stadium över
två betyg alldeles för snäv, i varje fall i de större ämnena med flera professorer
och docenter. De siffror, som anföres, är förvånansvärt låga. Avdelningen
noterar med tillfredsställelse att utredningen som grundval för beräkning av
lärarbehovet föreslagit antalet timmar av olika undervisningskaraktär och
icke antalet studerande. Ett sådant förfarande är åtminstone för de naturvetenskapliga
ämnena nödvändigt på grund av de högst olikartade former
av undervisning som här kan förekomma. Vidare framhåller avdelningen
bland annat följande.

Kostnaden för en fullt utbyggd undervisning beror givetvis i högsta
grad på den undervisningsplan med fördelning av uppgifterna på olika kategorier
av lärare, som kommer att fastställas, och utredningen har endast
företagit vissa överslagsberäkningar. Bland dessa finner avdelningen det
anmärkningsvärt, att kostnaden för professorernas undervisning upptagits
till 300 kr./undervisningstimme.

3. Departementschefen

I det föregående har jag anlagt synpunkter på och framställt förslag
beträffande utbildningens innehåll, undervisningens uppläggning, former
och omfattning, undervisningsgruppernas storlek samt de akademiska lärartjänsterna.
Detta utgör ett led i strävandena att söka förstärka och utbygga
det akademiska utbildningsväsendet och nu i första hand de filosofiska
fakulteterna enligt delvis helt nya riktlinjer. Av de åtgärder jag därvid föreslagit
vill jag här erinra om dem, som hänför sig till undervisningens omfattning
per student och undervisningsgruppernas storlek samt till lärarstabens
sammansättning. I sistnämnda hänseende har jag, bland annat,
förordat tillskapandet av en ny kategori akademiska lärare, nämligen universitetslektorerna.
Avsikten är, att dessa lektorer i vart fall i de större
ämnena skall få huvudsakligen svara för den grundläggande undervisningen.
Av det i övrigt berörda vill jag erinra om systemet med särskilda
organisationsplaner för dimensioneringen av de filosofiska fakulteternas
undervisningsresurser. Som redan torde ha framgått är syftet med detta
system framför allt att garantera att den nu avsedda upprustningen blir
bestående.

Jag vill här först närmare utveckla, varför jag funnit anledning att särskilt
understryka vikten av att garantier skapas för att den upprustning
det här gäller blir bestående. Den vinst i form av minskade examensfordringar
(för filosofisk ämbetsexamen) och ökade möjligheter till koncentrerade
heltidsstudier, som man kunnat vänta av examensstadgan av år 1953
respektive av de på senare tid genomförda studentsociala stödåtgärderna,

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

förefaller ha gått delvis förlorad genom den effektivitetsförlust, som blivit
en följd av att undervisningsresurserna icke förstärkts i takt med studentantalets
stegring. Den av utredningen redovisade sammanställningen rörande
utvecklingen av antalet fasta lärarbefattningar i förhållande till antalet
studenter vid fakulteterna och de tekniska högskolorna 1938—56 belyser
också med full tydlighet, att det nu gäller att tillförsäkra de filosofiska
fakulteterna tillräckliga undervisningsresurser för ett snabbt stigande studentantal.
Om ingen ändring sker härvidlag, riskerar varje upprustning,
vore den än grundad på en aldrig så noggrant genomförd inventering av
nu föreliggande behov av personalförstärkningar inom olika ämnen, att
ånyo relativt snart bli otillräcklig. Den hastigt stigande tillströmningen
till de filosofiska fakulteterna skulle nämligen mycket snart kunna spränga
själva ramen för upprustningen.

Man bör därför enligt min mening söka skapa en organisation, som snabbt
anpassar undervisningsresurserna till behoven, så att icke som hittills inträffat
en lärartjänst, som ett år begäres för att möjliggöra förbättring av
en otillfredsställande undervisning, vid sitt inrättande ett och ett halvt år
senare måste sättas in för att meddela samma otillfredsställande undervisning
åt ett än större antal studerande.

I likhet med universitetsutredningen och så gott som samtliga remissinstanser
finner jag därför, att man måste övergå till ett helt nytt system
för undervisningsresursernas dimensionering inom de filosofiska fakulteterna.
Som redan antytts förutsätter detta system att man i vart fall för
de större ämnena inom dessa fakulteter fastställer organisationsplaner.

Vad härefter beträffar innehållet i en organisationsplan, anser jag, att
planen måste ange dels de för ämnet erforderliga undervisningsmomenten,
d. v. s. de skilda former, i vilka undervisningen i ämnet skall meddelas, dels
det antal timmar för undervisning av olika slag, som varje student bör
bevista för de olika betygsgraderna på såväl låg- som högstadiet, inbegripet
betygsgraderna för licentiatexamen. Därjämte måste organisationsplanen
innehålla normer för när och hur en uppdelning skall ske av olika slags
undervisningsgrupper. Av organisationsplanen måste vidare framgå, vilken
kategori av lärare, som har att svara för varje i planen upptaget undervisningsmoment.

Jag övergår härefter till att diskutera den standard på undervisningen
inom de filosofiska fakulteterna, vilken från olika synpunkter torde kunna
anses rimlig och skälig. När det gäller denna fråga har universitetsutredningen
framlagt vissa skisser och förslag, avsedda som grund för allmänt
hållna regler och riktlinjer för bedömningen av olika ämnesgruppers och
typämnens behov av lärarkrafter. I detta sammanhang redovisar utredningen
dels vissa typplaner, dels kostnadsramar för tvåbetygsundervisningen
inom de filosofiska fakulteterna.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Vad först gäller förutnämnda typplaner så har utredningen utarbetat
utförliga sådana för tvåbetygsundervisningen inom en del ämnen. Beträffande
ettbetygsundervisningen har utredningen däremot fattat sig mycket
kort. Såsom skäl härför har utredningen anfört, att särskild undervisning
för ett betyg i preliminärexamina torde vara erforderlig endast i vissa ämnen,
och där sådan undervisning förekommer torde den vidare anordnas
endast vissa terminer och i den mån ett tillräckligt antal studerande anmäler
sig. I fråga om undervisningen på högstadierna har utredningen förklarat,
att den anser ökade lärarresurser för handledningen på detta stadium
höra till de fundamentala programpunkterna för en universitetsupprustning
och för sin del helt allmänt rekommenderat en generös politik, då det gäller
att i undervisningsplanerna reservera lärartimmar för denna undervisning.
Som en riktpunkt vid beräkningar av erforderliga lärarkrafter har
utredningen vidare förordat, att undervisningen på högstadierna med det
deltagarantal som i dagens läge torde vara det vanliga, således mellan 20
och 50 högstadiestuderande, bör omfatta 100 å 150, i undantagsfall 200
timmar.

Utredningens synpunkter på högstadieundervisningen har ej givit mig
anledning till erinran. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i
fråga om denna undervisning. Vad däremot beträffar uttalandena angående
ettbetygsundervisningen synes, såsom universitetskanslern framhållit, utredningen
icke ha tillräckligt beaktat föreliggande utbildningsbehov för
denna betygsgrad. I likhet med kanslern vill jag därför framhålla vikten
av att vid organisationsplanernas upprättande, i förekommande fall, uppmärksamhet
ägnas åt jämväl ettbetygsundervisningens anordnande.

Vad så angår tvåbetygsundervisningen vill jag först understryka utredningens
uttalande, att inte bara den meddelade undervisningens kvantitet
och intensitet utan även dess fördelning på lärare av olika slag är av betydelse
vid beräkningen av den framtida akademiska lärarstaben. Utredningen
har med hänsyn härtill vid uppgörandet av sina typplaner fördelat det
totala antalet lärartimmar på tre kategorier, nämligen dels lärartjänster
med höga vetenskapliga kompetenskrav och få undervisningstimmar (»professorsundervisning»,
bestridd av professorer, »adjungerade professorer»
och e. o. docenter), dels lärartjänster med relativt höga kvalifikationskrav
och större undervisningsskyldighet (»lektorsundervisning», bestridd av universitetslektorer
och biträdande lärare), samt dels »övrig undervisning»,
lektionsundervisning och handledning, bestridd av antingen språklektorer
eller assistenter, »kursamanuenser» eller timarvoderade licentiander, licentiater
etc. Professorsundervisningen har därvid beräknats kosta i genomsnitt
300 kronor per timme, medan lektorsundervisningen antagits kosta i
genomsnitt 80 kronor och den övriga undervisningen i genomsnitt 60 kronor
per timme. Dessa beräkningar har gjorts närmast med utgångspunkt i 1955
års löneläge. De ämnen utredningen härvid utvalt och för vilka sålunda

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

uppgifter redovisats för tvåbetygsundervisningens omfattning och kostnader
är engelska och tyska språken, romanska språk, nordiska språk, litteraturhistoria,
botanik samt matematik. Med beaktande av bland annat
vad sålunda anförts förefaller det utredningen som om en lönekostnad av
1 000 kronor per student skulle kunna utgöra en riktpunkt för kostnadsberäkningar
för en fullgod tvåbetygsundervisning i alla här upptagna
ämnen utom laborationsämnet botanik, för vilket kostnaderna vid nuvarande
sammansättning av lärarstaben skulle ligga vid kanske 4 000 kronor
per student.

Mot utredningens synpunkter och rekommendationer beträffande nyssberörda
typplaner för tvåbetygsundervisningen har inga invändningar rests
från remissinstansernas sida.

För tvåbetygsundervisningens vidkommande har utredningen dessutom
med utgångspunkt i resultaten av omförmälda typplaner beräknat behovet
av undervisningsresurser för samtliga ämnen inom de filosofiska fakulteterna.
Utredningen har därvid indelat de filosofiska fakulteternas ämnen i
fem grupper: språkämnena, de historiska och samhällsvetenskapliga ämnena,
de matematiska ämnena, laborationsämnena samt en restgrupp
»övriga ämnen». Med utgångspunkt dels i vad utredningen ansett vara en
rimlig omfattning av undervisningen per student och dels i en rimlig fördelning
av undervisningen på olika undervisningsmoment har dessa beräkningar
resulterat i kostnader per tvåbetygsstuderande, vilka enligt utredningen
i stort sett kan sägas utgöra riktpunkter för inom vilken kostnadsram
en rimlig tvåbetygsundervisning bör kunna bedrivas inom skilda
ämnesgrupper. Beräkningarna har resulterat i en kostnadsram av 1 000
å 1 100 kronor per i undervisningen deltagande tvåbetygsstuderande inom
de tre förstnämnda ämnesgrupperna. För laborationsämnenas del har utredningen
funnit det möjligt att nå en fullgod tvåbetygsundervisning med
en kostnadsram av 3 000 ä 3 500 kronor per i kursundervisningen deltagande
studerande.

De av utredningen uppställda kostnadsramarna och premisserna härför
har ej föranlett några allvarliga erinringar från remissinstansernas sida. I
en del remissyttranden har dock ifrågasatts en något annan indelning av
ämnena än den utredningen angivit.

Jag har nu utförligt redogjort för innebörden av och svftet med utredningens
riktlinjer för bedömningen av olika ämnesgruppers och typämnens
behov av lärarkrafter. Jag har därvid även redogjort för de av utredningen
utarbetade typplanerna för olika undervisningsstadier samt för de beräknade
kostnaderna per tvåbetygsstuderande, som utredningen funnit vara en
lämplig och rimlig kostnadsram. För egen del anser jag, att ifrågavarande
normer och riktlinjer bör i huvudsak läggas till grund för fastställandet av
organisationsplaner. Härvid vill jag dock erinra om vad jag i det föregående
anfört i fråga om anordnandet av ettbetygsundervisning. Jag vill ock 9

— Bihang till riksdagens yrotokoll 1058. 1 sand. Nr 10J+

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

så, i anslutning till vad jag i ett tidigare avsnitt framhållit, särskilt understryka,
att dessa normer och riktlinjer bör tillämpas så, att vid ett växande
antal studerande på ett- och tvåbetygsstadierna det i första hand blir den
av universitetslektorer bestridda undervisningen som ökas.

Därest riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer rörande organisationsplaner,
vilka jag här i det följande kommer att närmare ange, torde Kungl.
Maj:t böra av riksdagen bemyndigas att fastställa dylika planer inom
ramen för de sålunda avsedda allmänna riktlinjerna. Således torde av mig
här förut berörda, av utredningen uppställda kostnadsramar per tvåbetygsstuderande
i de av utredningen angivna ämnesgrupperna tills vidare i allt
väsentligt böra tillämpas. Vidare torde med avseende på ett- och tvåbetygsundervisningen
böra gälla, att dubblering av seminarierna må komma till
stånd, så snart antalet deltagare överstiger 30, att ett tredje seminarium
må upprättas, så snart det sammanlagda deltagarantalet överstiger 55, att
ett fjärde seminarium må upprättas så snart det sammanlagda deltagarantalet
överstiger 80, och att sedan ytterligare seminariegrupper må upprättas
för varje fullt 20-tal deltagare över 80. Slutligen torde böra gälla,
att den s. k. professorsundervisningen bör bestridas av docentkompetent
lärarpersonal, att den s. k. lektorsundervisningen bör i första hand bestridas
av universitetslektorer samt att övrig undervisning bör bestridas av utländska
lektorer, assistenter och amanuenser.

Kungl. Maj:t torde sålunda böra hemställa om riksdagens godkännande
av de riktlinjer jag här angivit.

Vad i övrigt gäller universitetsutredningens i det föregående återgivna
uttalanden och förslag beträffande organisationsplanernas utarbetande och
fastställande, så har dessa ej givit anledning till några allvarligare erinringar
från remissinstansernas sida. För egen del anser jag mig böra godtaga
dessa förslag. Jag förordar sålunda, att organisationsplanerna, sedan
yttrande däröver avgivits av kanslern, tills vidare fastställes av Kungl.
Maj:t inom ramen för de allmänna riktlinjer, som jag i det föregående förordat.
Sådana avvikelser från de fastställda organisationsplanerna, som
endast innebär obetydliga kostnadsökningar, torde böra kunna medges av
kanslern. I

I detta sammanhang vill jag vidare påpeka, att beslut om inrättande av
ordinarie och högre extra ordinarie befattningar givetvis alltfort skall i
vanlig ordning fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen. I den mån omfattningen
av den s. k. professors- och lektorsundervisningen överstiger vad
som motsvaras av sålunda inrättade tjänster, bör det överskjutande undervisningsbehovet
tillgodoses genom arvoderad timundervisning. I den mån
för sådan undervisning, som avses skola i första hand bestridas av universitetslektorer,
kan rekryteras heltidsanställd personal utöver antalet universitetslektorstjänster,
torde dock vederbörande kunna heltidsanställas
mot arvode.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Vad beträffar övriga icke-ordinarie lärarkrafter innebär däremot det nya
systemet med organisationsplaner att dylika lärarkrafter av vederbörande
myndighet kan anställas i den omfattning, som fordras för organisationsplanens
tillämpning, och med de anställningsformer, som följer av vad jag i
närmast föregående avsnitt förordat. Då det erforderliga antalet undervisningstimmar
icke blir så stort, att det motiverar tillkomsten av en hel ny
lärartjänst, torde detta undervisningsbehov böra tillgodoses genom arvoderad
timundervisning. Jag vill här framhålla, att en särskild beräkningsnorm
blir erforderlig för att bedöma i vilken omfattning nya assistent- och
amanuensbefattningar skall inrättas för tillgodoseende av det behov av
undervisningstimmar, som följer av fastställd organisationsplan. Anledningen
härtill är den, att tjänstgöringsskyldigheten för dylika befattningshavare
uttryckes i tjänstgöringstimmar och ej i undervisningstimmar. Med
beaktande av det förberedelse- och efterarbete, som alltid tillkommer utöver
själva undervisningen, och med hänsyn till det institutionsarbete i övrigt,
som kan erfordras vid ett ökande studentantal, synes det mig skäligt, att
man — utan att därmed precisera den enskilde befattningshavarens undervisningskyldighet
— som allmän norm uppställer, att ny heltidsbefattning
såsom assistent eller förste amanuens må inrättas för varje fullt antal av
500—750 respektive 300—450 undervisningstimmar alltefter verksamhetens
karaktär av egentlig undervisning eller laborationsövning och liknande.
Beträffande nuvarande andre amanuenser torde vid behov en motsvarande
beräkningsnorm böra tillämpas. I fråga om nuvarande tredje amanuenser
torde något behov av dylika befattningar icke bli en direkt följd av fastställd
organisationsplan.

Utredningen har gjort vissa överslagsberäkningar i syfte att ge en bild
av vad de här förut behandlade förslagen och riktlinjerna för organisationsplanernas
utformning i olika ämnesgrupper skulle komma att innebära i
kostnads- och personalhänseende. Enligt dessa beräkningar skulle ett genomförande
av utredningens reformprogram för nästa budgetår medföra ökade
kostnader för undervisningspersonal med i runt tal 2 564 000 kronor. Dessa
beräkningar finner jag i och för sig realistiska. Emellertid torde man på
grund av omständigheter som jag kommer att ange i det följande icke
behöva räkna med en fullt så betydande kostnadsökning.

Därest förevarande reformprogram vinner riksdagens godkännande är
det givet, att detsamma icke i dess helhet omedelbart kan sättas i funktion.
I så fall skulle fastställda organisationsplaner för samtliga de ämnen
det här gäller behöva föreligga redan från och med nästa budgetårs ingång.
Det är uppenbart, att så icke kan bli fallet.

Då jag emellertid funnit det önskvärt, att en eventuell övergång till det
nya systemet med organisationsplaner så långt det är möjligt underlättas,
har jag redan i slutet av januari månad innevarande år uppdragit åt uni -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

versitetskanslern att vidtaga vissa förberedande åtgärder för en omläggning
av grunderna för beräkning av erforderliga lärarkrafter i ämnen, tillhörande
de filosofiska fakulteterna. Enligt vad jag under hand inhämtat
har kanslern med anledning härav igångsatt arbetet med uppgörandet av
preliminära förslag till organisationsplaner i ett mindre antal typämnen.
Avsikten är härvid, att nyssnämnda förslag skall kunna läggas till grund
för höstens budgetarbete och att på grundval av dem organisationsplaner
för de berörda ämnena skall kunna fastställas och träda i kraft under den
senare hälften av nästa budgetår. Under våren 1959 synes man vidare kunna
räkna med att förslag till organisationsplaner kommer att utarbetas för
ytterligare en rad ämnen.

Av vad jag nu anfört torde ha framgått, att ett förhållandevis litet antal
organisationsplaner kan komma att fastställas och träda i kraft under nästa
budgetår. Vid fördelningen på skilda ämnen vid de olika lärosätena av
de medel, vilka riksdagen i enlighet med min hemställan i det följande
kan komma att ställa till förfogande för nästa budgetår för ifrågavarande
reformprograms förverkligande, torde emellertid i möjligaste mån böra tilllämpas
de normer och riktlinjer, som jag i det föregående förordat.

Av praktiska skäl torde de medel, som för nästa budgetår fordras i anledning
av mina här framlagda förslag, böra anvisas under ett särskilt förslagsanslag,
benämnt Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.; från
och med budgetåret 1959/60 bör däremot erforderliga medel upptas under
vederbörande läroanstalters anslag. Till beräkningen av nyssnämnda särskilda
förslagsanslag för nästa budgetår avser jag att återkomma i det
följande. Jag kan emellertid redan nu ange, att den av universitetsutredningen
beräknade kostnadsökningen av omkring 2,56 miljoner kronor torde
— även med beaktande av 1957 års löneplansrevision och det rörliga tillläggets
höjning — icke oväsentligt kunna reduceras med hänsyn främst till
att i 1958 års statsverksproposition redan föreslagits betydande förstärkningar
av de filosofiska fakulteternas resurser och till att universitetsutredningens
kostnadsberäkning helt grundats på heltidsanställning av de erforderliga
lärarkrafterna, medan man i praktiken får utgå från att under nästa
budgetår undervisningsbehovet i relativt stor utsträckning kommer att få
täckas genom arvoderad timundervisning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

133

VI. Vissa administrativa och organisatoriska frågor

1. Utredningen

Utredningen ingår först på frågan om hur det föreslagna systemet med
undervisningsplaner skall bringas att fungera på det lokala planet. Utredningen
framhåller därvid till en början, att undervisningsplanema bör underkastas
en kontinuerlig granskning, och de bör ändras så snart vunna erfarenheter
gör ändringar påkallade. Denna fortlöpande granskning av undervisningsplanerna
bör enligt utredningens åsikt i första hand åligga ämnesrepresentanterna
och undervisningsnämnderna. Undervisningsnämndema bör
överhuvudtaget enligt utredningens mening i långt högre grad än som varit
fallet hittills fungera som fakulteternas specialorgan för undervisningsfrågor.

Nämnderna bör, anför utredningen vidare, lägga upp ett enkelt och enhetligt
registreringssystem, som de olika institutionerna skall använda för att
kunna redovisa studieresultaten i ifrågavarande ämne. På grundval av uppgifter
från dessa institutionsregister torde undervisningsnämndema kunna
sammanställa material som fortlöpande belyser studiegång och studieresultat
inom de olika ämnena. Därvid bör, anmärker utredningen, varje nybörjarkull
inom ett ämne kunna studeras för sig. Först genom en dylik, fortlöpande
belysning av studiegång och studieresultat blir det, fortsätter utredningen,
möjligt att bedöma undervisningsplanernas ändamålsenlighet och
även möjligt att bedöma på vad sätt planerna lämpligast skall förändras.

Universitetsutredningen uttalar vidare, att den finner det önskvärt att
examensstadgans nomialsiudietidsbestämmelse ges en preciserad tolkning.
Den är medveten om de vanskligheter som möter vid en dylik tolkning och
vill därför icke framlägga något i detalj utformat förslag, innan man med
ledning av remissdiskussionen har möjlighet att överblicka de olika synpunkter
som härvidlag måste beaktas. Utredningen har dock för sin del räknat
med att två tredjedelar av antalet aktiva deltagare i undervisningen bör
avlägga godkänd sluttentamen för två betygsenheter före början av den
tredje terminen respektive godkänd sluttentamen för en betygsenhet före
början av den andra terminen. Härvid måste förutsättas, att ferietiden icke
oskäligt inskränkes. Utredningen har för sin del vidare räknat med att fyra
femtedelar av antalet aktiva deltagare i undervisningen bör avlägga godkänd
sluttentamen för avsett betyg.

För att kunna fylla förut angivna, enligt utredningens mening mycket
betydelsefulla uppgifter måste undervisningsnämnderna ges förbättrade
resurser. Sålunda bör enligt utredningen till nämndernas förfogande ställas
ett anslag till förvaltningskostnader — t. ex. för skrivhjälp och för arvode
till en av nämnderna utsedd sekreterare. Utredningen föreslår, att anslag
beräknas med 15 000 kronor till envar av de tre nämnderna i vardera Upp -

134

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

sala, Lund och Stockholm och med 10 000 kronor till envar av de två nämnderna
i Göteborg. Tillsammans skulle dessa anslag sålunda uppgå till 155 000
kronor. Härvid bör emellertid beaktas, att undervisningsnämnderna enligt
utredningens mening skulle kunna övertaga en mindre del av de arbetsuppgifter
som nu åvilar de hårt ansträngda universitets- och högskolekanslierna.
Möjligen kunde sålunda, tillägger utredningen, i framtiden till undervisningsnämnderna
även överföras uppgifterna att redigera studiehandböcker
och undervisningsavsnitten i föreläsningskatalogerna. Nämndernas sekreterare
skulle slutligen enligt utredningens åsikt kunna fylla en viktig funktion
som rådgivare rörande studiernas uppläggning i olika ämneskombinationer.

För närvarande torde dekanerna leda de filosofiska fakulteternas undervisningsnämnder.
Med hänsyn till att dessa nämnders verksamhet vid genomförande
av utredningens förslag skulle komma att utvidgas högst avsevärt,
finner utredningen det vara önskvärt, att dekanus, om han så önskar,
kan befrias från att deltaga i undervisningsnämndens arbete. Utredningen
föreslår därför, att de filosofiska fakulteterna,/sektionerna ges möjligheter
att befria dekanus från ledamotskap i undervisningsnämnd och i stället utse
en av sina ledamöter att såsom studierektor leda undervisningsnämndens
arbete. Utredningen föreslår att ett tillägg av denna innebörd införes i universitetsstatutemas
§ 43, mom. 2.

Utredningen behandlar vidare frågan om hur antalet studerande vid en
övergång till det av utredningen föreslagna systemet för dimensioneringen
av de filosofiska fakulteternas lärarstaber skall beräknas. Utredningen finner,
att vissa enhetliga normer för beräkningen av det antal deltagare i olika
moment av undervisningen, som sedan avgör antalet undervisningsgrupper,
måste uppställas.

Att härvidlag bygga endast på de anteckningslistor, på vilka de studerande
nu vid terminens början anmäler sig till deltagande i kurser och seminarieövningar,
synes utredningen icke möjligt. Man vet nämligen av erfarenhet,
framhåller utredningen, att många av dessa anmälda studerande endast
sporadiskt följer undervisningen, medan andra försvinner efter endast någon
eller ett par veckor. Vad det här gäller måste vara att fånga antalet aktiva
deltagare i undervisningen. I fråga om sådana ämnen, där deltagande i särskilda
laborationskurser är obligatoriskt för alla studerande, bereder detta,
enligt utredningen, inga svårigheter. I det stora flertalet humanistiska
ämnen däremot är deltagandet i undervisningen frivilligt och redovisningen
av antalet deltagare svårare. Med säkerhet kommer vidare även i framtiden
ett stort antal studerande med förvärvsarbete att få sprida ut studierna i ett
ämne över flera terminer eller år och då varje termin endast följa vissa
moment i undervisningen.

På något sätt måste emellertid, anför utredningen vidare, antalet deltagare
i undervisningen bestämmas. Utredningen har kommit till den uppfatt -

135

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 104 år 1958

ningen, att man härvidlag får ta sikte på antalet aktiva deltagare i varje
enskilt undervisningsmoment, där antalet undervisningsgrupper enligt undervisningsplanen
gjorts beroende av antalet deltagare. I den mån uppgifter
om antalet deltagare i undervisningen inom ett helt ämne skulle i något sammanhang
erfordras, kan sådan uppgift lätt erhållas ur redovisningen av deltagarna
i ämnets olika undervisningsmoment, men det bör erinras om att
antalet deltagare i undervisningen icke alltid är detsamma som antalet studerande
i ämnet. För att i görligaste mån ur redovisningen eliminera studerande,
som av en eller annan anledning icke fortsätter att följa påbörjad
undervisning, bör, fortsätter utredningen, redovisningen vidare avse antalet
aktiva deltagare i olika undervisningsmoment under hela den tid ifrågavarande
undervisning pågår.

Den sålunda skisserade redovisningen av antalet aktiva deltagare i olika
undervisningsmoment blir enligt utredningen det naturliga och, om väl en
undervisningsplan finnes fastställd och någon ändring av denna plan ej anses
behövlig, det enda erforderliga underlaget för framställningar om anslag till
förstärkningar av lärarstaben i ett ämne. Med hänsyn till den betydelse som
sålunda skulle tillmätas denna redovisning av antalet deltagare i undervisningen
torde särskilda bestämmelser rörande redovisningsförfarandet vara
erforderliga. Dylika närmare bestämmelser synes utredningen böra utfärdas
av kanslern, sedan erfarenheter av det nya systemet vunnits. 2

2. Yttranden

Beträffande utredningens förslag rörande undervisningsnämnderna
föreligger meningsskiljaktigheter.

Statskontoret kan icke tillstyrka, att undervisningsnämnderna erhåller
särskilt anslag till sekreterare och skrivhjälp; deras behov härutinnan bör
lämpligen tillgodoses genom kansliernas försorg.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala är medveten om den ökning av
arbetsbördan som förslaget om undervisningsplanerna kommer att medföra
för ämnesrepresentanterna och undervisningsnämnderna och finner utredningens
förslag att undervisningsnämndens arbete ledes av en därtill särskilt
utsedd studierektor samt att anslag anvisas till undervisningsnämnderna
för bestridande av förvaltningskostnaderna synnerligen välmotiverade. Sektionen
räknar med att arbetsbördan för studierektor blir så betydande att
det kan bli nödvändigt att minska hans undervisnings- och examinationsskyldighet.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala ställer sig positiv till utredningens
förslag om undervisningsnämndernas förstärkning i syfte att göra det möjligt
för dem att sammanställa material, som fortlöpande belyser studiegång och
studieresultat inom de olika ämnena. De hittillsvarande erfarenheterna av
undervisningsnämndernas behandling av undervisningsplanerna har enligt

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Of år 1958

sektionen givit vid handen, att ämnesrepresentanternas förslag i regel passerat
utan erinran. Ifrågasättas kan därför om icke undervisningsnämnderna
i denna sin verksamhet är ett överflödigt administrativt led. Sektionen avvisar
bestämt tanken på införandet av en studierektor såsom ordförande i
undervisningsnämnden.

Matemaiisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala är fullt på det klara
med att det föreslagna systemet med undervisningsplaner och automatisk
dimensionering av undervisningsresurserna på ett helt annat sätt än tidigare
kommer att betunga undervisningsnämnderna. Icke minst på grund av den
stora betydelse som deras arbete enligt det nya systemet skulle få är det
enligt fakultetens mening synnerligen önskvärt att dekanus fungerar som
nämndens ordförande, men fakulteten vill icke motsätta sig utredningens
förslag att dekanus, om han så önskar, skall kunna befrias från detta uppdrag.
Däremot finner fakulteten införandet av beteckningen studierektor
olämpligt.

Medicinska fakulteten i Lund instämmer i utredningens förslag, att undervisningsnämnderna
tilldelas betydligt större ansvar och arbetsuppgifter än
för närvarande och anför ytterligare följande.

Med hänsyn till undervisningsnämndernas verksamhet torde det vara
lämpligt att ledamöter väljes för åtminstone två eller tre år. De föreslagna
anslagen till förvaltningskostnader är helt nödvändiga, och ingalunda för
högt beräknade. Fakulteten får i detta sammanhang framhålla nödvändigheten
av att jämväl medicinska fakultetens undervisningsnämnd tilldelas
anslag. Alltsedan den nya studieordningen trätt i kraft har fakulteten för
särskilda utredningsuppdrag inom undervisningsnämnden nödgats söka särskilda
anslag. Behovet av sådana utredningar, vilka icke kan utföras av
fakultetens ordinarie expeditionspersonal, kommer alltfort att förefinnas.
I anslutning härtill vill fakulteten framhålla önskvärdheten av att anslag
med 5 000 kronor per år beviljas för särskilda utredningsuppdrag inom dess
undervisningsnämnd.

Den omläggning av studierna, som nu föreslås inom de filosofiska fakulteterna,
synes vara mer genomgripande än den som föreskrivits för de medicinska.
Av omläggningen av de medicinska studierna har fakulteten flerårig
erfarenhet och har därvid funnit inrättandet av befattning som studierektor
för handhavandet av de speciella undervisningsfrågorna lämpligt.
Studierektorn bör emellertid vara en fakultetsledamot i självständig ställning.
Med hänsyn till arbetets vikt och stora omfattning, samt det förhållandet
att studierektorsbyten icke bör ske för ofta, bör studierektorn kunna
befrias från större del av sin undervisningsskyldighet, än vad nuvarande bestämmelser
i universitetsstatuterna medgiver.

Historisk-filosofiska sektionen i Lund tillstyrker i princip förslaget angående
undervisningsnämndens utbyggnad men framhåller särskilt önskvärdheten
av att med de för ändamålet föreslagna medlen inrättas en till
akademikansliet knuten administrativ tjänst, vars innehavare skall ha den
speciella uppgiften att handlägga i undervisningsnämnderna förekommande
ärenden.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- (°tr 1958

Mateniatisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund yttrar följande.

Undervisningsnämndens sekreterare bör väljas av fakulteten och vara väl
förtrogen med universitetsorganisationen. Med tanke på kontaktmöjligheterna
bör vidare en student utses som fakultetens studierådgivare. Det
sammanslagna arvodet till sekreterare och studierådgivare behöver icke bli
större än det som skall utgå till sekreteraren om han ensam sköter båda uppgifterna.
Ifall undervisningsnämndens mera tekniska arbete bestrides genom
viss utökning av universitetskansliets personal torde den av utredningen
föreslagna kostnadsramen bli tillräcklig. Universitetskansliet bör då även
handha studiestatistiken, vilket av flera skäl är önskvärt. Under alla förhållanden
bör enligt fakultetens mening fakulteternas dekaner leda undervisningsnämndernas
arbete. Endast på detta sätt kan nödvändig samordning
mellan fakultetens allmänna och dess undervisningsnämnds speciellare intressen
åstadkommas. Inom en fakultet med fri studiegång saknar dessutom
en studierektor egentliga uppgifter och fakulteten avstyrker inrättandet av
en dylik. Fakulteten vill slutligen uttala önskvärdheten av att samtliga medlemmar
i undervisningsnämndema, alltså även studentrepresentanterna,
väljes så att de kan och vill deltaga i undervisningsnämndernas arbete åtminstone
2 å 3 år.

Större akademiska konsistoriet i Lund ansluter sig till historisk-filosofiska
sektionens uppfattning.

Filosofiska fakulteten i Göteborg har icke blivit övertygad om lämpligheten
av utredningens förslag. Det är uppenbarligen omtanke om en högprocentuell
examinering inom normalstudietiden som ligger bakom den
föreslagna anordningen med uppsikt över studieresultaten fortsätter fakulteten,
som icke anser en sådan bevakning påkallad eller önskvärd. Fakulteten
ser därför heller inte någon tvingande anledning att bygga ut undervisningsnämnden
till ett litet ämbetsverk. Undervisningsfrågorna måste inta en
så central plats inom fakulteternas verksamhet, att de enligt fakulteten inte
kan delegeras till ett specialorgan. Att någon annan ledamot av nämnden
än dekanus leder dess arbete kan befinnas praktiskt, men att tillägga denne
andre en titel — studierektor — som från bruk i helt andra undervisningsanstalter
fått distinkt prägel och innehåll, synes fakulteten olämpligt och
onödigt.

Mateinatisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola
anser, att liksom hittills dekanus bör leda undervisningsnämndens arbete,
och avstyrker bestämt utredningens förslag att en särskild studierektor i
dekanus ställe skulle kunna utses.

Kanslern avstyrker utredningens förslag om anvisande av ett särskilt anslag
till förvaltningskostnader vid de berörda undervisningsnämndema, beräknat
till bland annat skrivhjälp och arvode för en särskild sekreterare vid
varje nämnd. Enligt kanslerns uppfattning bör det ökade arbete som uppstår
vid de skilda lärosätena i stället tillgodoses genom att särskild arbetskraft
och erforderliga expensmedel tillföres universitetskanslierna. Fn sådan
åtgärd skulle, framhåller kanslern, även stå i överensstämmelse med den

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

koncentrering av arbetskraften till de centrala kanslierna vid varje lärosäte
som ägt rum under senare tid. Kanslern erinrar härvid om att de förutvarande
befattningarna som fakultetsnotarier numera ersatts av tjänster som
förste byråsekreterare och amanuenser, placerade vid universitetskanslierna.

Kanslern är icke heller beredd att biträda utredningens förslag, att dekanus
bör befrias från att deltaga i undervisningsnämndens arbete. Enligt
kanslerns uppfattning är nämligen en av dekanernas viktigaste åligganden
att leda undervisningsnämndens arbete. Kanslern erinrar tillika om att dekanaten
numera blivit särskilt arvoderade bland annat med hänsyn till
dekanus’ ökade arbetsuppgifter i dessa nämnder. Däremot borde under själva
övergångstiden ytterligare lindring i dekanernas undervisningsskyldighet —
utöver den som är möjlig jämlikt 52 § 3 mom. b) av universitetsstatutema
— kunna medgivas.

Sveriges förenade studentkårer tillstyrker att undervisningsnämnderna
far det ökade inflytande, som utredningen föreslagit och anför ytterligare
följande.

De arvoderade sekreterare, som enligt förslaget skall ställas till varje
nämnds förfogande, bör utses i nära samarbete med studentkårerna. Sekreterarna
bör även kunna fylla en studierådgivande funktion. De statistikkort
som undervisningsnämnderna skall föra för att fortlöpande belysa studiegång
och studieresultat inom de olika ämnena, bör utformas av experter.
Korten bör kontinuerligt förses med nya uppgifter från de kartotek som
redan nu finns på ett flertal institutioner. SFS vill i detta sammanhang även
framhålla vikten av att studenternas medverkan i undervisningens planering
i tillämpliga delar även kommer att omfatta fackhögskolorna. Framför allt
bör det i fackhögskolornas statuter stadgas, att undervisningsnämnd skall
finnas vid respektive högskolor liksom även studenterna bör ges representation
i lärosätenas beslutande organ på motsvarande sätt som de nya universitetsstatuterna
föreskriver. Vidare vill SFS tillstyrka utredningens förslag
att dekanus kan befrias från ledamotskap i undervisningsnämnd och att en
studierektor i stället utses att leda nämndens arbete. Med den utvidgning av
nämndernas arbetsbörda som utredningens förslag förutsätter, framstår det
som naturligt och nödvändigt att en därtill särskilt utsedd person har till
uppgift att leda arbetet. Det vore olämpligt att betunga fakultetens dekanus
med denna uppgift vid sidan av den övriga arbetsbördan. SFS vill även
peka på de goda erfarenheter man haft av arrangemanget vid de medicinska
fakulteternas undervisningsnämnder.

Sveriges konservativa stiidentförbund och Sveriges liberala studentförbund
ansluter sig i princip till utredningens förslag beträffande undervisningsnämnderna
.

Vad beträffar utredningens förslag om en preciserad tolkning av examensstadgans
normalstudietidsbestämmelse så understryker statistiska
centralbyrån — som är centralorgan för statistiken över högre studier
— kraftigt utredningens önskemål härutinnan. Efter att ha redogjort

139

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 104 år 1958

för gällande föreskrifter och nuvarande förhållanden samt därvid påvisat
vissa praktiska svårigheter anför centralbyrån bland annat följande.

Såvitt centralbyrån kan finna bygger den av utredningen skisserade tolkningen
på förutsättningar för undervisningens bedrivande som —- enligt vad
centralbyrån har sig bekant — för närvarande icke föreligger inom störa
delar av den akademiska undervisningen. Utredningen anför nämligen ''bl.a.
som ofrånkomligt och oeftergivligt, att undervisningen bör organiseras så,
att den börjar samtidigt i alla ämnen och att den påbörjas vid början av
både höst- och vårtermin. Där dessa förutsättningar är för handen, är det
enligt centralbyråns uppfattning naturligt och riktigt att följa olika terminskullar
av studerande som samtidigt startar studiet av samma ämne samt
observera i vilken utsträckning och efter vilken tid sluttentamen i ämnet
avlägges. Under här skisserade, ideala förutsättningar räknar utredningen
med att i allt 80 % av de samtidigt startande skall nå fram till avsett tentamensresultat,
och att 67 % skall göra det inom examensstadgans tidsmarginal.
Detta innebär bl.a. att bortfallet skulle bliva endast 20 % medan
å andra sidan ej mindre än 5/6 (83 %) av dem som lyckas nå resultat, skulle
fylla normaltidsbestämmelsema. Centralbyrån har ej för närvarande anledning
att särskilt dröja vid de föreslagna talvärdena men finner dem påfallande
optimistiska. Vad som mera intresserar är frågan vilka praktiska svårigheter
som tillämpningen av studietidskontrollen på konkret material
kommer att fora med sig. Vad det gäller är ju — om centralbyrån rätt uppfattat
saken — att under en följd av terminer individuellt följa de studerande
som under samma termin påbörjat studier i visst ämne och att därvid
också se till i vad mån terminerna fram till tentamen varit »fullt utnyttjade»
genom studier i ämnet.

Centralbyrån står emellertid ej främmande för tanken att det kan komma
att visa sig nödvändigt vid genomförande av utredningens reformprogram
för undervisningens ordnande att i vissa avseenden vidga ramen för den nuvarande
statistiken över högre studier. I sådant fall bör hela frågan enligt
centralbyråns mening bli föremål för särskild utredning.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala yttrar bland annat:

En upprustning av universitetens undervisningskapacitet i överensstämmelse
med utredningens förslag kan väntas nedbringa studietiden åtskilligt.
Huruvida den faktiska studietiden kan nedbringas fullt så mycket som utredningen
räknat med, kan dock endast kommande erfarenheter utvisa. Det
ständigt fasthållna målet för utbildningen måste ju vara. att de examinerade
kunskapsmässigt och i fråga om vana vid kritiskt vetenskapligt tänkande
är tillräckligt rustade för de yrken, vartill deras examen avser att leda. Dä
man måste utgå från en i förhållande till folkmängden ökad studentproduktion
och en ökad procentuell tillströmning till universiteten, är det svårt att
förutse kommande genomsnittsstudenters förmåga att tillgodogöra sig undervisningen
och förvärva de erforderliga kunskaperna inom en nu fastställd
normalstudietid.

Som en konsekvens av förslaget om ett striktare tillämpande av bestämmelsen
om cn normalstudietid för varje betygsenhet måste man enligt sektionens
mening beakta frågan om värdet av de utdelade akademiska betygen
som mätare på den examinerades intellektuella och kunskapsmässiga stan -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

dard. Vid bifall till utredningens förslag kommer studietiden i ämnet att för
alla de godkända bli praktiskt taget gemensam under det att deras studieförutsättningar
givetvis starkt varierar. Standarden i tentamen kommer därför
med visshet att bli mycket olika för olika individer, men för tentatom
står blott två möjligheter till buds att betygsätta de godkändas prestationer,
nämligen betygen Med beröm godkänd och Med utmärkt beröm godkänd.
Det skulle enligt sektionens åsikt vara mera rättvisande och för platstillsättande
myndigheter mera vägledande, om det infördes en något mera graderad
skala, exempelvis vitsord som markerade ett nöjaktigt, gott eller utmärkt
inhämtande av ett- resp. tvåbetygskursen. Skall man för den vida
övervägande delen av de studerande genomföra parollen »en betygsenhet —
en studietermin», blir en sådan gradering såvitt sektionen förstår ofrånkomlig.

Enligt språkvetenskapliga sektionens i Uppsala uppfattning är examensstadgans
normalstudietid icke helt grundad på realiteter. Förverkligande
av examensstadgans bestämmelser torde enligt sektionen inom många ämnen
icke kunna ske utan sänkning av kursfordringarna, även om en förbättrad
undervisning kommer till stånd.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala förordar snarare
en uppmjukning än en precisering av examensstadgans normaltidsbestämmelse.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund anför bland annat följande.

Principen »ett betyg per termin» måste mera uppfattas som ett riktmärke
och får icke hårdragas. Ett strikt fasthållande av denna princip med
lika studietider är svår att genomföra med hänsyn till ämnenas olika särart
och olika utgångsvillkor. På grund av studenternas olika inriktning på
olika ämnen och möjligheterna till varierande uppläggning av studierna
torde det vara riktigare att sträva efter sex betygsenheter på sex terminer,
eller mera realistiskt åtta terminer, än att uppställa kravet »ett betyg per
termin». Fakulteten anser icke att åtta terminer är för lång tid för en kvalificerad
och konkurrenskraftig filosofisk examen. I detta sammanhang bör
det också observeras att olika ämneskombinationer är olika krävande.

Betänkandets förslag till tolkning av begreppet normal studietid innebär
att ämnesrepresentanterna oberoende av studentmaterialets beskaffenhet
skall svara för att en angiven del av studenterna skall tentera färdigt inom
bestämd tid. Utan reglering av studentintagningen anser fakulteten, särskilt
med hänsyn till den försämring av studentmaterialet som kunnat iakttagas,
att ett krav av så godtycklig och stel utformning icke kan ställas.
Om de akademiska lärarna görs ansvariga för studieresultaten måste de
ges möjligheter att påverka studieintensiteten och att sovra ett alltför bristfälligt
studentmaterial. Sålunda kunde ämnesrepresentanterna i en eller
annan form ges möjlighet att ifrån kurser avskilja sådana studenter, som
uppenbart saknar förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Betygsspärrar
och liknande åtgärder är emellertid i stort sett främmande för
undervisningen vid de fria fakulteterna.

I detta sammanhang vill fakulteten peka på möjligheten att bedöma
undervisnings- och studieförhållanden på basis av ett kvalificerat urval

141

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

av studenterna t. ex. bestående av dem, som har ett genomsnittligt studentbetyg
över Ba. Man kunde då som mål uppställa att den effektiva studietiden
av ett ämne för en tämligen hög procentsats av urvalets studenter
skulle ligga under en viss tid. De svaga studenterna, för vilka undervisningen
de facto måste inkludera en komplettering av dåliga studentkunskaper,
skulle icke avstängas från studierna, men samtidigt skulle en kritisk
översyn av kurser och undervisning kunna baseras på ett studentmaterial
av tillräcklig begåvningsstandard. Den föreslagna principen förutsätter att
studentbetygen behåller ett konstant värde.

Större akademiska konsistoriet i Lund instämmer i matematisk-naturvetenskapliga
fakultetens synpunkter och förslag.

Filosofiska fakidteten i Göteborg uttalar sin förvåning över det sätt
varpå utredningen tolkar examensstadgans normalstudietidsbestämmelser.
Redan den erkända variationen i kursfordringar mellan olika ämnen gör
en beräkning sådan som den av utredningen förutsatta till ett verklighetsfrämmande
tvång, lika besvärande för lärare som elever.

Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola
uttalar bland annat följande. Ett strikt fasthållande vid principen 1 betyg
per termin är därför alldeles orealistiskt och skulle för de större ämnenas
vidkommande resultera i beskärningar av kursplanen i sådan omfattning,
att en allvarlig och av ingen önskad standardsänkning skulle bli följden.
En mera elastisk beräkningsgrund är därför nödvändig, och denna bör ta
hänsyn icke endast till studerande med god studielämplighet utan även till
den stora kategori av studerande med medelmåttig begåvning, som för sin
utbildning är hänvisad till de fria fakulteterna, och vars arbetsinsats samhället
helt enkelt icke kan undvara. En akademisk examen om sex betygsenheter
avlagd inom åtta terminer av en studerande med medelmåttiga
studentbetyg synes fakulteten vara ett godtagbart studieresultat. Fakulteten
vill framhålla, att flera av de större examensämnena redan nu äro
så hårt beskurna i fråga om kursfordringarna för två betyg, att avståndet
mellan lärostoffet i ämbetsexamen och frontproblemen i en ständigt expanderande
vetenskap är oroväckande stort.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola anför bland annat
följande.

Man har anledning vänta sig att antalet studenter med lägre studentbetyg
kommer att öka, en tendens som inom de filosofiska fakulteterna varit
påtaglig under senare år. En förskjutning i studentmaterialets intellektuella
sammansättning av ovan berörd art ställer icke endast ökade krav på undervisningen
utan kan leda till en sänkning av kursfordringarna, eftersom
studenter med lägre studentbetyg behöver avsevärt mycket längre tid per
betygsenhet än studenter med högre studentbetyg. Det vore enligt avdelningens
mening orimligt om de akademiska examinas standard skulle påverkas
av ett särskilt stort antal studerande med svaga förutsättningar för
studier i allmänhet eller för studiet av visst eller vissa ämnen. Om man vill
undvika en sänkning av betygsfordringarna i examensämnena, kan man
tänka sig två utvägar:

1. Principen att 2/3 av antalet aktiva deltagare i undervisningen skall

142

Kungl. Majrts proposition nr 10/f år 1958

kunna avlägga sluttentamen för en betygsenhet före början av andra terminen
eller för två betygsenheter före början av tredje studieterminen bör
gälla endast för grupper med genomsnittsbetyget Ba—AB i studentexamen,
siffermässigt uttryckt intervallet 1.50—1.99. Kursfordringarna skulle då
inte påverkas av antalet studenter med betyg under Ba, Huvudtanken med
detta förslag är att »tentamensproduktionen» i ett visst ämne bör ses i
samband med de studerandes intellektuella förutsättningar, så att examensstadgans
normalstudietid bygger på en viss relation mellan studietid och
studentbetyg.

2. Principen att 2/3 av studenterna bör avlägga sluttentamen för en
betygsenhet före början av den andra studieterminen fastslås att gälla för
en grupp studerande med den fördelning av studentbetygsgenomsnitt som vi
nu har. Om antalet studenter med lägre genomsnittsbetvg och därmed längre
studietider ökar, vägs deras resultat så att de anses utgöra en lika stor del
av ämnets studenter då som nu. Kursfordringarna blir då opåverkade av
förskjutningar i sammansättningen hos de studerande med hänsyn till deras
studentbetyg.

Rektor snämnden vid Stockholms högskola framhåller att vad humanistiska
avdelningen anfört i ämnet synes vara värt allt beaktande.

Kanslern anser, att en förutsättning för att man skall kunna hävda den av
utredningen anförda tolkningen är att man har att räkna med ett homogent
studentmaterial på en viss studentbetygsnivå, varigenom studielämpligheten
hos de studerande i stort sett garanteras. Den angivna förutsättningen
saknas emellertid enligt kanslerns förmenande för närvarande och även för
framtiden måste man — vid en i princip fortsatt fri tillströmning av studerande
till de högre läroanstalterna — räkna med att en ökning av studentantalet
kommer att medföra att antalet studenter med låga studentbetyg
samtidigt ökar i minst motsvarande omfattning. Kanslern anför vidare
bland annat följande.

Hittills har jag vid utfärdandet av förekommande bestämmelser om tillträde
till studiet av olika examensämnen icke uppställt fordringar på studentbetyg
av viss nivå. Skulle emellertid ifrågavarande normalstudietidsbestämmelse
komma att ges den tolkningen som utredningen ifrågasatt,
aktualiseras enligt mitt förmenande dylika åtgärder. Vid en fri intagning
kommer nämligen — som förut framhållits — den betygsmässigt sämre
delen av studenterna att starkt påverka studietiderna m. m. i negativ riktning.
Man skulle sålunda, om den verkliga studietiden överstege den fastställda
normalstudietiden, bli tvingad att anpassa studiekurserna så att normalstudietiden
kunde återställas.

Kanslern förklarar sig vidare anse, att det under inga omständigheter
bör ifrågakomma att en sådan ordning blir gällande, att den för de akademiska
studierna minst lämpade delen av studenterna skulle komma att bestämma
kursfordringarnas omfång. Av nämnda skäl finner kanslern sig icke
kunna godtaga den tolkning utredningen givit examensstadgans normalstudietidsbestämmelser.
Skulle emellertid en dylik tolkning sanktioneras,

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 10,f år 1958

måste man enligt hans förmenande för att undvika en kunskapsmässig standardsänkning
ovillkorligen upptaga frågan om införandet i någon form av
s. k. spärr till allvarlig prövning.

Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Stockholm intager en i det väsentliga
annan ståndpunkt än universitetsmyndigheterna och yttrar:

Lärarrådet finner det rimligt att man alltjämt bygger de filosofiska fakulteternas
examenssystem för de lägsta examina på principen att en betygsenhet
skall motsvara omkring ett halvt studieårs arbete. Handelshögskolan
i Stockholm har nyligen funnit sig böra anpassa sin examensstadga efter
detta system. Om denna princip icke anses ge utrymme för tillräckliga minimikrav
för exempelvis lärarkompetens i vissa ämnen, bör detta förhållande
redovisas öppet genom ändring av det antal betygsenheter som kräves
för viss examen eller för viss behörighet, icke genom en okontrollerad expansion
av ämnet inom oförändrad betygsram. Vid handelshögskolan i Stockholm
har lärarrådet — i motsats till vad som i allmänhet synes vara fallet
med de filosofiska fakulteterna och deras sektioner — uppfattat det såsom
sin skyldighet att taga på sig ett ansvar för att icke en sådan expansion
sker, något som är nödvändigt med hänsyn till ekonomexamens relativt
standardiserade karaktär och den blandade studiegång som tillämpas. Man
måste emellertid alltid vara medveten om att den angivna principen icke
kan vara mer än en relativt allmän vägledning och att vissa variationer
mellan olika ämnen icke kan undvikas och i vissa fall också kan vara önskvärda.

Sveriges förenade studentkårer instämmer helt i utredningens önskemål
om en preciserad tolkning av begreppet normalstudietid.

SACO understryker angelägenheten av att studietidsbestämmelserna ges
en exakt preciserad men ej alltför rigorös innebörd. Ett alltför slaviskt tilllämpande
av principen om ett betyg per termin kan enligt SACO komma
att inverka oförmånligt på studieresultatens standard och komma i strid
med arbetsmarknadens krav.

Vidkommande begreppet aktiva deltagare i undervisningen påpekas
från vissa remissinstansers sida nödvändigheten av att detta begrepp
närmare definieras. Sveriges förenade studentkårer anser för sin del att studentantalet
bör beräknas på grundval av antalet aktiva deltagare i undervisningen
föregående termin i kombination med antalet preliminära förhandsanmälningar
och anför ytterligare följande.

Redan att beräkna antalet aktiva deltagare i undervisningen kan komma
att medföra svårigheter men är icke ett så stort problem som att ställa
prognoser på antalet deltagare nästkommande termin eller läsår. Ett sätt
att komma till rätta härmed vore att för beräkning av antalet studerande
och därmed även behovet av lärarkrafter införa preliminär förhandsanmälan
i ämnen där detta inte redan förekommer. Visserligen kan man aldrig
räkna med att ett sådant anmälningsförfarande kommer att fungera hundraprocentigt
effektivt, men det skulle ändå kunna ge en antydan om utvecklingen.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

3. Departementschefen

I föregående avsnitt har jag utförligt behandlat det av mig förordade
systemet för dimensionering av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser
med ledning av särskilda organisationsplaner och därvid bland
annat gett en bild av hur detta system i sina huvuddrag bör realiseras.
Vissa ytterligare problem, närmast av administrativ och organisatorisk art,
återstår emellertid att behandla i förevarande sammanhang.

De av mig angivna normerna och riktlinjerna för bedömning av olika
ämnens behov av lärarkrafter bör, som jag i det föregående framhållit,
redan under nästa budgetår i möjligaste mån tillämpas vid fördelningen på
skilda ämnen vid de olika lärosätena av de medel riksdagen på förslag
av Kungl. Maj:t kan komma att ställa till förfogande för förstärkning av
de filosofiska fakulteternas lärarresurser. Detta innebär bland annat, att
man vid denna fördelning bör söka på förhand beräkna det antal studerande,
som läsåret 1958/59 kommer att utnyttja undervisningen i de ämnen,
vilka kan komma i fråga för den medelstilldelning det här gäller.
Enligt min mening bör nämligen redan från och med höstterminen 1958
så vitt möjligt åstadkommas den anpassning av lärarkrafterna till studentantalet,
som senare blir en följd av fastställda organisationsplaner.

En förutsättning för att denna avsikt skall kunna förverkligas är emellertid,
att i god tid före höstterminens början erhålles en så tillförlitlig kännedom
som möjligt om antalet deltagare i vederbörande ämne. Med hänsyn
till att erfarenheten utvisat, att antalet deltagare i ett ämne kan variera
relativt kraftigt år från år, synes den lämpligaste utvägen vara ett system
med förhandsanmälningar för olika ämnen vid de filosofiska fakulteterna.
För undervisningen nästa läsår torde ett förhandsanmälningsförfarande av
praktiska skäl kunna gälla dem, som redan nu är inskrivna vid här aktuella
lärosäten, men däremot icke dem, som för närvarande fullgör värnpliktstjänstgöring
eller som avlägger studentexamen i vår, m. fl. Beträffande tillströmningen
av studerande ur dessa sistnämnda kategorier torde man för
undervisningen nästa läsår få nöja sig med enklare förhandsuppskattningar
av olika slag. Det torde böra uppdragas åt universitetskanslersämbetet att
föranstalta om det förhandsanmälningsförfarande och de övriga beräkningar,
som kan läggas till grund för medelstilldelning för nästa budgetår.

Ett förhandsanmälningssystem blir givetvis särskilt betydelsefullt då
organisationsplan fastställts. Den tilldelning av lärarkrafter, som skall ske
i enlighet med organisationsplanen, skall grundas på antalet aktivt i undervisningen
deltagande. Så länge bevistandet av undervisningen icke är obligatoriskt
för de studerande vid de filosofiska fakulteterna utgör ej heller
antalet aktiva deltagare vid början av undervisningen något säkert mått på

145

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

antalet aktiva deltagare under hela undervisningsmomentets förlopp. De
svårigheter, som alltså föreligger att beräkna antalet aktiva deltagare, bör
emellertid enligt min uppfattning kunna genom olika anordningar elimineras
i sådan mån, att ett godtagbart system för dylika beräkningar skall
kunna erhållas efter några års erfarenheter. Intill dess måste systemet med
tilldelning av lärarkrafter på grundval av antalet aktiva deltagare i undervisningen
ofrånkomligen få viss karaktär av försöksverksamhet. Det synes
icke påkallat att jag här närmare preciserar, hur systemet försöksvis skall
utformas i detalj. Det är enligt min mening icke heller lämpligt att på förhand
binda uppläggningen av det nya systemet inom den relativt fixerade
ram, som kunde vara motiverad för en mera statisk verksamhet än utbildningen
vid de filosofiska fakulteterna. Kungl. Maj:t bör därför ha möjlighet
att, inom ramen för de riktlinjer och normer som riksdagen må komma att
fastställa i anledning av förevarande framställning, praktiskt lösa sådana
problem av administrativ och organisatorisk art, som kan uppkomma i
samband med övergången till systemet med organisationsplaner och därav
påkallade anordningar i olika hänseenden.

Beträffande anordningen med förhandsanmälningar torde vissa erfarenheter
komma att vinnas redan av de åtgärder, som enligt vad jag nyss
anfört bör vidtagas i vår. Ett fullt utbyggt förhandsanmälningssystem, omfattande
samtliga studerandekategorier, bör för de filosofiska fakulteternas
del genomföras med sikte på undervisningen från och med läsåret 1959/60.
Det torde böra uppdragas åt universitetskanslersämbetet att i samråd
med härav berörda myndigheter och organisationer inkomma med närmare
förslag härutinnan.

För att en så säker bild som möjligt skall kunna erhållas av antalet aktiva
deltagare i undervisningen måste förhandsanmälningssystemet kompletteras
med en fortlöpande registrering av de studerande. Det härför erforderliga
registret torde böra läggas upp så, att det utvisar bland annat hur
många av de studerande som vid olika tidpunkter under skilda undervisningsmoment
deltagit i undervisningen. Med ledning av dessa uppgifter
torde det bli möjligt att erhålla ett tillfredsställande underlag för bedömningen
av antalet i verklig mening aktiva studerande och därmed av det
reellt sett föreliggande behovet av lärarkrafter.

Den fortlöpande registrering av de studerande i skilda ämnen, som jag
på nyss anförda skäl funnit erforderlig, torde dessutom kunna tjäna vissa
andra syften. Jag återkommer härtill i det följande.

Vad så gäller utredningens förslag, att en preciserad tolkning ges av
examensstadgans bestämmelser rörande normal studietid per betygsenhet i
filosofisk preliminärexamen, vill jag först erinra om att utredningen förklarat
sig medveten om de vanskligheter, som möter vid en dylik tolkning,
och därför icke framlagt något i detalj utformat förslag. Utredningen
har dock räknat med att två tredjedelar av antalet aktiva studerande bör

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 10),\

146 Kiingl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

avlägga godkänd sluttentamen för två betygsenheter före början av den
tredje terminen respektive godkänd sluttentamen för en betygsenhet före
början av den andra terminen. Härvid måste enligt utredningen förutsättas,
att ferietiden icke oskäligt inskränkes. Utredningen har för sin del vidare
räknat med att fyra femtedelar av antalet aktiva studerande bör avlägga
godkänd sluttentamen för avsett betyg.

Denna rekommendation har föranlett en rätt omfattande remissdiskussion.
Några remissinstanser synes delvis ha missförstått utredningens uttalanden
på denna punkt. En remissmyndighet har sålunda ansett sig kunna
konstatera, att den av utredningen rekommenderade tolkningen skulle
innebära att ämnesrepresentanterna oberoende av studentmaterialets beskaffenhet
måste svara för att en angiven del av studenterna tenterat färdigt
inom bestämd tid. En annan remissmyndighet har uttalat, att ett
strikt fasthållande vid principen ett betyg per termin skulle för de större
ämnenas vidkommande behöva resultera i beskärningar av kursplanen i
sådan omfattning, att en allvarlig och av ingen önskad standardsänkning
skulle bli följden. Universitetskanslern anser för sin del, att en förutsättning
för att man skall kunna hävda den av utredningen anförda tolkningen är,
att man har att räkna med ett homogent studentmaterial på en viss studentbetygsnivå,
varigenom studielämpligheten hos de studerande i stort
sett garanteras. Den sålunda angivna förutsättningen saknas emellertid
enligt kanslerns förmenande för närvarande. Kanslern förklarar sig vidare
anse, att det under inga omständigheter bör ifrågakomma, att en sådan
ordning blir gällande att den för de akademiska studierna minst lämpade
delen av studenterna skulle komma att bestämma kursfordringarnas omfång.
Av nämnda skäl finner kanslern sig icke kunna godtaga den tolkning
utredningen velat ge examensstadgans normalstudietidsbestämmelser.

För egen del har jag icke kunnat finna att den tolkning utredningen
velat ge åt examensstadgans bestämmelse kan sägas vara orealistisk eller
olämplig. Uppenbart torde nämligen vara att utredningen därmed endast
avsett att på försök uppställa vissa riktpunkter till ledning vid bedömningen
av studieresultat och studietider inom de filosofiska fakulteterna.
Den av utredningen föreslagna, av mig i det föregående berörda fortlöpande
registreringen torde böra ges en sådan utformning att man ur densamma
även kan avläsa hur många av de aktiva deltagarna i undervisningen som
med avsett resultat fullföljer av dem påbörjade kurser respektive kursmoment
ävensom tidpunkten för dessas avslutande med godkänd tentamen.
Härigenom blir det möjligt att följa studiegång och studieresultat för olika
nybörjarkullar inom ett ämne. Skulle det vid sådant förhållande visa sig att
resultatet i fråga om antalet avlagda godkända tentamina för viss betygsgrad
inom ett ämne väsentligt avviker från de riktpunkter utredningen
angett, är det enligt min mening angeläget, att orsakerna härtill närmare

147

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

undersökes. Bland annat bör då utredas om dessa orsaker är att söka i
brister hos studentmaterialet, i studiekursernas uppläggning och omfattning
eller i undervisningens organisation, sådan den kommit till uttryck i organisationsplanen.
Sedan dylik utredning verkställts torde pa grundval härav
lämpliga åtgärder för förhållandenas tillrättaläggande böra vidtagas.

Enligt min uppfattning bör alltså ifrågavarande av utredningen angivna
riktpunkter försöksvis kunna läggas till grund för en bedömning av undervisningens
ändamålsenlighet överhuvudtaget. När ytterligare erfarenheter
vunnits torde det bli möjligt att pa detta sätt finna former för att
fortlöpande följa undervisningens effektivitet vid de filosofiska fakulteterna,
sedan nya betingelser skapats genom organisationsplanerna.

Jag ingår härefter på utredningens förslag i fråga om undervisningsnämnderna.
Utredningen har betonat vikten av att organisationsplanerna
underkastas en kontinuerlig granskning och ändras så snart vunna erfarenheter
gör ändringar påkallade. Denna fortlöpande granskning av organisationsplanerna
bör, såsom utredningen föreslagit, i första hand åligga ämnesrepresentanterna
och undervisningsnämnderna. Undervisningsnämnderna
torde överhuvudtaget i långt högre grad än som hittills varit fallet böra
fungera som fakulteternas specialorgan för undervisningsfrågor. På undervisningsnämnderna
torde sålunda böra bland annat ankomma att lägga
upp förut omförmälda register. Utredningen har vidare antytt, att dessa
nämnder i framtiden skulle kunna överta en del uppgifter, som nu åvilar
vederbörande lärosätens kanslier. Slutligen har utredningen tänkt sig att
nämndernas sekreterare skulle kunna tjänstgöra som studieradgivare.

För att undervisningsnämnderna skall kunna fylla sina mycket betydelsefulla
uppgifter anser utredningen, att de måste erhålla förbättrade resurser.
Därför bör enligt utredningen till nämndernas förfogande ställas medel
till förvaltningskostnader, exempelvis för skrivhjälp och för arvode till en
av nämnden utsedd sekreterare. Utredningen har föreslagit, att medel beräknas
med 15 000 kronor till var och en av de tre nämnderna i Uppsala,
i Lund och i Stockholm samt med 10 000 kronor till vardera av de två
nämnderna i Göteborg. Tillsammans skulle dessa belopp sålunda uppgå till
155 000 kronor. Med hänsyn till att nämndernas verksamhet vid ett genomförande
av utredningens förslag skulle komma att utvidgas högst avsevärt,
finner utredningen det vara önskvärt, att dekanus, om han så önskar, må
kunna befrias från att deltaga i undervisningsnämndens arbete. Utredningen
föreslår därför, att de filosofiska fakulteterna/sektionerna ges möjligheter
att befria dekanus från ledamotskap i undervisningsnämnd och i
stället utse en av sina ledamöter att såsom studierektor leda undervisningsnämndens
arbete.

Mot utredningens förslag i denna del har vissa remissinstanser anmält
betänkligheter.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Vad först beträffar nämndernas uppgifter till följd av mitt förslag om
en dimensionering av de filosofiska fakulteternas undervisningsresurser med
ledning av särskilda organisationsplaner så vill jag framhålla följande. Det
är enligt min mening av största betydelse, att ifrågavarande nämnder tilldelas
en väsentlig roll ej endast vid uppgörande av förslag till och vid den
fortlöpande granskningen av dessa organisationsplaner, utan även i samband
med den registrering av studiegången och studieresultaten inom de
olika ämnena, som jag i det föregående närmare berört. Som härvid torde
ha framgått avses de uppgifter, som genom nämnda registrering erhålles,
skola utnyttjas såväl vid dimensionering av undervisningsresurserna som
vid bedömning av undervisningens effektivitet.

De uppgifter som genom studieregistreringen kommer att insamlas beträffande
bland annat antalet studerande och tentamensfrekvensen i varje
enskilt ämne kommer otvivelaktigt också att utgöra ett värdefullt basmaterial
för den statistik över högre studier, som statistiska centralbyrån
har att utarbeta. Denna statistik utgör en väsentlig del av underlaget för
analysen av tendenserna på den akademiska arbetsmarknadens utbuds- och
efterfrågesida. Jag förutsätter, att när det gäller frågor rörande såväl uppläggningen
som bearbetningen av här ifrågavarande register ett nära samarbete
etableras mellan vederbörande universitetsmyndigheter och statistiska
centralbyrån i dess egenskap av centralorgan för statistiken över
högre studier.

Beträffande frågan om anslag till undervisningsnämndernas förvaltningskostnader
och frågan om anställande av särskild sekreterarhjälp för dessa
nämnder har bland andra kanslern på vissa punkter ställt sig avvisande till
utredningens härutinnan framlagda förslag. Enligt kanslerns uppfattningbör
sålunda det ökade arbete som kommer att uppstå vid de skilda lärosätena
i stället tillgodoses genom att särskild arbetskraft och erforderliga
expensmedel tillföres universitetskanslierna.

För egen del anser jag det väsentligt att till förfogande för varje undervisningsnämnd
inom de filosofiska fakulteterna ställes arbetskraft bland
annat för sekreterargöromål; detta främst med hänsyn till att arbetet med
organisationsplanerna skall kunna bedrivas effektivt. Jag finner vidare, att
de sekreterare, som sålunda bör anställas, måste äga ingående kännedom
om och intresse för undervisningsfrågor. Från organisatorisk synpunkt synes
det mig lämpligast, att ifrågavarande sekreterare anknytes till vederbörande
lärosätes kansliorganisation. Jag vill dock särskilt understryka, att dessa
sekreterare ej skall utnyttjas för andra ändamål än dem för vilka de är
avsedda. Under åberopande av vad jag nu anfört förordar jag, att för
nästa budgetår beräknas medel till undervisningsnämndernas förvaltningskostnader
med sammanlagt 155 000 kronor i enlighet med av utredningen
angiven fördelning mellan vederbörande lärosäten. Det torde få

Kungl. May.ts proposition nr 10J+ år 1958 149

ankomma på Kungl. Maj:t att meddela i övrigt erforderliga föreskrifter
beträffande förevarande anslagsmedel.

Vad slutligen gäller utredningens förslag beträffande särskild studierektor
föreligger i denna fråga sådana meningsskiljaktigheter bland remissinstanserna,
att förslaget enligt min mening bör bli föremål för ytterligare överväganden.
Jag är därför icke beredd att nu taga ställning till detsamma.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 104. år 1958

VII. Forskarutbildning och forskarrekrytering

Universitetsutredningen framhåller, att den — i syfte att få en bakgrund
till sin diskussion om forskarutbildningen och framför allt i syfte att få en
utgångspunkt för en bedömning av omfattningen av de åtgärder, som
befunnits nödvändiga för att öka rekryteringen till denna utbildning inom
universitetsväsendet i dess helhet — låtit sammanställa vissa statistiska
data om forskarutbildningens omfattning, de studerandes ålder vid examen
och omfattningen av vissa rekryteringsfrämjande åtgärder. Dessutom beröres
vissa frågor rörande den nuvarande forskarutbildningens innehåll och
utformning. Utredningen framlägger därefter förslag till dels förbättrade
doktorand- och licentiandstipendier, dels särskilda anslag till ograduerade
forskare m. m.

1. Statistiska data om och synpunkter på forskarutbildningen

Utredningen

Inledningsvis hänvisar utredningen till att den i senare sammanhang
kommer att ta upp till behandling frågor rörande forskningens omfattning
och organisation samt framhåller, att det kunde vara naturligt att i det
sammanhanget även behandla frågor rörande utbildningen av forskare och
rekryteringen till denna utbildning, spörsmål som måste ses mot bakgrund
av samhällets framtida behov av akademiskt utbildad arbetskraft. Så
mycket står emellertid enligt utredningen klart redan nu, att omedelbara
åtgärder är nödvändiga för att främja rekryteringen till den högre universitetsutbildningen.
Härom anföres bland annat följande.

En stark utökning av gymnasieorganisationen är ofrånkomlig under det
närmaste årtiondet, för att det skall bli möjligt att ta emot det stigande
antal ungdomar, som till följd av växande ungdomskullar och föräldrars
och barns ökade intresse för utbildning söker sig till gymnasierna. En dylik
utbyggnad ökar starkt behovet av lektorskompetenta läroverkslärare. Vidare
ställer industrien ökade krav på teknikernas vetenskapliga utbildning.
Utredningen har gjort en undersökning av forskningen inom näringslivet,
som bland annat visar, att industrien önskar ett ökat antal kvalificerade
naturvetenskapsmän för forskning och industriellt utvecklingsarbete. Även
ett växande behov av personer med en påbyggnad på civilingenjörsexamen
i form av teknisk licentiatexamen eller teknologie doktorsgrad har manifesterats
på olika sätt. En utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet
för att utbilda de växande skarorna av studerande kräver fler lärarkrafter
med hög kompetens, detta även om inga förändringar av den nuvarande
lärarstabens sammansättning skulle komma till stånd. När de förslag som
framläggs i detta betänkande till en effektivisering av undervisningen på
magisterstadiet realiseras, kommer även en ny typ av lärartjänster att inrättas.
Behovet av doktorskompetenta akademiska lärare ökas alltså under
alla förhållanden högst väsentligt. Man har anledning förmoda, att utred -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 &r 1958

ningens förslag till en intensifierad undervisning, som gäller de filosofiska
fakulteterna, kommer att leda till inrättande av flera akademiska lärartjänster
även på andra håll inom universitetsväsendet.

Forskarutbildning kallas här — anför utredningen vidare — för enkelhets
skull den utbildning vid universitet och högskolor, som har motiverats
speciellt med tanke på skilda behov av akademiker med en mer ingående
vetenskaplig träning och utbildning. Till forskarutbildningen hör, förutom
arbete med doktorsavhandlingar, i första hand licentiatutbildningen. Vidare
är studierna för fyra betyg i de filosofiska fakulteternas ämnen en form av
forskarutbildning. Däremot tas ej upp till behandling den forskarutbildning
som bedrivs på många håll utanför universitetens och högskolornas ram.
Vid statliga och statsunderstödda forskningsinrättningar, vid privata forskningslaboratorier
och forskningsinrättningar, fristående såväl som i företag
inbyggda, pågår en omfattande utbildning av forskare. Denna mycket betydelsefulla
verksamhet faller emellertid utanför ramen för den diskussion
som i förevarande sammanhang är aktuell, nämligen forskarutbildningen
vid universitet och högskolor.

I fråga om forskarutbildningens omfattning redovisar
och diskuterar utredningen vissa siffror rörande dels disputationerna och
licentiatexamina under de tjugo åren 1936—1955, dels antalet verksamma
doktorander och licentiander år 1949 respektive 1955, dels ock den hittillsvarande
omfattningen av studier för fyra betyg.

Det sammanlagda antalet disputationer under nyssnämnda period uppgick
enligt utredningen till 2 266, vilket innebär att i medeltal 113 personer
disputerat per år. Antalet disputationer har ökat ganska markant under
perioden. Detta framgår närmare av den gruppering av de godkända disputationerna
efter fakultet respektive högskola för var och en av de fyra
femårsperioderna under åren 1936—1955, som utredningen redovisat i
följande tabell.

Disputations-

år

Fakultet eller högskola

Teol.

fak.

Jur.

fak.

Med.

fak.

Hum.

fak.

därav

samh.

Mat.-

nat.

fak.

S:a

fak.

Tekn.

högsk.

Handels-

högsk.

Tandl.

högsk.

Jord-

brukets

högsk.

Totalt

1936—40____

34

6

107

159

21

97

403

8

_

—

4

415

1941—45 ....

32

7

145

186

20

112

482

18

—

—

2

502

1946—50 ____

45

17

209

179

25

104

554

26

2

2

19

603

1951—55 ____

34

11

271

212

39

123

651

44

3

20

28

746

Summa

145

41

732

736

105

436

2 090

96

5

22

53

2 266

Medeltal

per år ....

7,3

2,1

36,6

36,8

5,3

21,8

104,5

4,8

113,3

Procenttal:

(1936—40 = 100)

1951—55 ____

252

133

127

162

180

Anm.: Som samhällsvetenskapliga ämnen har här räknats förutom nationalekonomi, statistik,
statskunskap, sociologi, kulturgeografi och ekonomisk historia även praktisk filosofi.

152

Kungl. Maj ds proposition nr 10J+ år 1958

Utredningen har även undersökt åldern vid disputationen bland dem
som disputerat vid någon av de fem fakulteterna. Enligt denna undersökning
var medianåldern bland dem som disputerade under perioden 1946
—1955 vid nyssnämnda fakulteter 36,5 år. Beträffande denna undersökning
framhåller utredningen i övrigt bland annat följande.

Disputationsåret var inte mindre än 30 procent fyrtio år eller mer, medan
blott 8 procent var yngre än trettio år. Skillnaderna mellan fakulteterna i
fråga om disputandernas åldersfördelning är tydliga, om än inte särskilt
störa. Intrycket av mycket hög ålder vid disputationen kvarstår, även om
man bortser från den grupp på 30 procent som disputerar först efter fyllda
fyrtio år och som före disputationen i regel under längre eller kortare tid
varit borta från universiteten för förvärvsarbete eller som under långa perioder
tjänstgjort som assistenter eller biträdande lärare vid universiteten.

På grundval av material, som erhållits från statistiska centralbyrån, har
utredningen sammanställt bland annat en tabell över antalet licentiatexamina
(exklusive med. lic.) under perioden 1936—55 och dessa examinas
fördelning på skilda fakulteter och högskolor. I det följande återges denna
tabell i den slutliga utformning, som statistiska centralbyrån givit densamma
vid avgivandet av sitt remissvar.

År för
lic.-examen

Fakultet eller högskola

Teol.

fak.

Jur.

fak.

Hum.

fak.

Mat.-

nat.

fak.

S:a

fak.

Tekn.

högsk.

Handels -högsk.

Övriga

fackhög-

skolor

Totalt

1936—40 ..........

66

7

4

\9

522

_

2

524

1941—45 ..........

61

13

531

605

18

—

11

634

1946—50 ..........

61

15

433

207

716

68

7

21

812

1951—55 ..........

70

15

450

301

836

162

ii

47

1 056

Samtliga

258

50

2 371

2 679

248

18

81

3 026

Medeltal per år ...

12,9

2,5

118,6

134,0

12,4

0,9

4,1

151,3

(46—55) ..........

88,3

50,8

Procenttal:

(1936-40 = 100)

51—55 ..........

106

1(

7

160

202

Som kommentar till de av utredningen redovisade siffrorna anföres huvudsakligen
följande.

Omkring tre tusen licentiatexamina har avlagts under de tjugo åren,
vilket är drygt 30 procent mera än antalet disputationer under samma
period. Med hänsyn till att det är vanligare att en och samma person avlägger
licentiatexamen (med minst 2 betyg) i mer än ett ämne än att en
och samma person disputerar i mer än ett ämne, är dock antalet personer
som avlagt licentiatexamen i relation till antalet personer som disputerat
något mindre. Bland licentiatexamina är å andra sidan de medicinska ej

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

medräknade, medan de medicinska disputationerna är medräknade i föregående
tabell. Utesluter man medicinarna, blir relationen mellan licentiatexamina
och disputationerna ungefär 2:1. Ökningen i antalet licentiatexamina
har varit något starkare än ökningen i antalet disputationer.
Licentiatexaminas antal har fördubblats mellan perioden 1936—40 och
perioden 1951—55, medan antalet disputationer ökat med knappt 80 procent.
Olikheten i utvecklingstakten blir än mer markerad, om man utesluter
medicinarna vid jämförelsen.

För perioden 1951—55 har utredningen gjort en sammanställning över
åldersfördelningen bland dem som avlagt licentiatexamen. Beträffande denna
sammanställning framhåller utredningen bland annat följande.

Den största åldersklassen är 30—34 år, i vilken närmare 40 procent av
samtliga nyexaminerade licentiater befinner sig. Blott 1,5 procent av samtliga
är under tjugofem år vid licentiatexamens avläggande, medan däremot
mer än 10 procent är fyrtio år eller mer. Medianåldern ligger så pass högt
som vid 32 år. Inte vid någon fakultet eller högskola ligger medianåldern
under trettio år. Vid de tekniska högskolorna är medianen 31. De kvinnor
som avlägger licentiatexamen är i genomsnitt några år äldre än sina manliga
kolleger, vilket får ses i samband med att kvinnorna i större utsträckning
än männen väljer de humanistiska fakulteterna.

Utredningen, som låtit utföra en omfattande undersökning rörande forskning
vid universitet, högskolor och andra inrättningar, redovisar de delar
av denna undersöknings resultat som avsåg att fastställa antalet aktiva
doktorander och licentiander. Jämförelse göres härvid med resultaten av
en inventering år 1949 avseende licentiander och doktorander. Efter att ha
redogjort för bland annat uppläggningen av ifrågavarande undersökningar
redovisar utredningen följande siffror över antalet aktiva doktorander och
licentiander åren 1949 och 1955.

Fakultet, högskola

Aktiva doktorander

Aktiva licentiander

194.9

1955

Diff.

1949

1955

Diff.

Teol. fak. ................

22

23

+ 1

37

46

+ 9

Jur. fak.................

27

21

— 6

—

—

—

Med. fak.................

101

261

+ 160

—

—

—

Hum. fak.................

165

227

+ 62

316

491

+ 175

Mat.-nat. fak.............

84

143

+ 59

145

268

+ 123

Tekn. högsk..............

10

33

+ 23

57

126

+ 69

Övriga fackhögsk.........

14

36

+ 22

14

41

+ 27

Totalt

423

744

+ 321

569

972

+ 403

Som kommentar till de redovisade siffrorna anför utredningen i huvudsak
fö|ljande.

Totalantalet aktiva licentiander har ökat med drygt 70 procent mellan
de två inventeringstillfällena. Motsvarande siffra för doktoranderna blir
75 procent. För doktorandernas del kommer dock den största ökningen på
medicinare, vilka ej är med, när jämförelserna gäller licentianderna. För
de fakulteter och högskolor som kan redovisa både licentiander och dok -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

torander — därvid bortses dock från de juridiska fakulteterna — var den
procentuella ökningen av antalet licentiander 70 procent och av antalet
doktorander blott 57 procent. Ökningen vid de filosofiska fakulteterna redovisas
i följande sammanställning.

Ökning mellan 1949 och 1955 i antalet
Aktiva doktorander Aktiva licentiander

abs. % abs. %

Hum. fak......... + 62 38 + 175 55

Mat.-nat. fak...... + 59 70 + 123 85

Den speciellt starka ökningen av antalet licentiander i de matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna är värd att observera. Mot bakgrunden av
förändringen i antalet licentiatexamina i de humanistiska fakulteterna under
femtiotalet förefaller ökningen av antalet aktiva licentiander i de humanistiska
fakulteterna anmärkningsvärd. En väsentlig del av ökningen i antalet
aktiva licentiander mellan 1949 och 1955 kan tänkas hänföra sig till
de sista åren under perioden, i vilket fall en betydande ökning av antalet
licentiatexamina är att förvänta de närmaste åren. Emellertid är det tänkbart,
att en del av ökningen är skenbar. Allt fler humanistiska ämnen har
de senaste åren fått egna institutioner, vilket kan ha fått till följd att fler
blivit räknade som aktiva licentiander 1955 än 1949.

Enligt 1953 års stadga angående filosofiska examina finns det möjligheter
att avlägga tentamen för jyra betygsenheter (Särskilt utmärkt, Utmärkt) i
filosofie kandidatexamen. Utredningen redovisar dels de ämnen, som i
januari 1957 hade fastställda studieplaner för fyra betyg, dels för respektive
ämnen — på grundval av uppgifter inhämtade av vederbörande ämnesrepresentant
— antalet studerande, som fram till mars 1957 hade avlagt
godkänd sluttentamen för fyra betyg. I anslutning härtill anföres huvudsakligen
följande.

Hittills har 41 studerande genomgått denna form av forskarutbildning.
Två tredjedelar av samtliga tentamina har avlagts i ämnet kemi och nästan
hela den återstående tredjedelen i matematik. Ämnesrepresentanterna tillfrågades
även om hur många av dem som avlagt tentamen för fyra betyg
som fortsatt med studier till licentiatexamen. Av de 41 som avlagt sluttentamen
för fyra betyg hade med säkerhet 28 fortsatt studier för licentiatexamen.

Utredningen behandlar härefter licentiand- och doktorandstipendiernas
betydelse för högre studier. För att få
en sammanfattande bild av i vilken omfattning de som bedriver högre
studier finansierat sitt uppehälle medelst stipendier, assistent- och amanuensarvoden
m. m. återges några resultat av en undersökning, som utredningen
låtit utföra bland dem som disputerat under perioden 1952—55. I
fråga om denna undersökning, som omfattade 481 personer eller 82 procent
av samtliga som disputerat under perioden, framhålles bland annat följande.

Femtiosex procent av samtliga disputander uppgav, att de inte haft
doktorandstipendium under något av de fyra kalenderår som redovisningen
omfattar för varje individ. Det är sannolikt, att en och annan av dessa haft

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

doktorandstipendium under någon tidigare period, men ungefär hälften av
alla som disputerat under 1952—55 torde aldrig haft något doktorandstipendium.
Nästan en tredjedel av samtliga har uppgivit, att de under
disputationsåret och samtliga tre föregående kalenderår innehaft avlönade
befattningar vid universitet eller högskola. Det rör sig här i regel om lön
eller arvode som biträdande lärare, assistent eller amanuens vid den fakultet
där vederbörande disputerat. Hälften av disputanderna har uppgivit,
att de inte något av de fyra åren haft lön eller arvode av dylika befattningar.
En sammanställning av förekomsten av innehav av både doktorandstipendium
och avlönad befattning vid universitet eller högskola visar, att
74 procent av de disputerande åren 1952—55 haft doktorandstipendium
och/eller inkomst av befattning vid universitet eller högskola någon gång
under de fyra sista åren av avhandlingsarbetet. Vissa skillnader i sättet att
finansiera uppehället föreligger mellan de fyra årgångarna disputander.
Relativa antalet disputander med doktorandstipendium någon gång under
avhandlingsarbetet har minskat, medan antalet som innehaft befattning vid
universitet eller högskola ökat. Förklaringen måste vara, att under den
period det här gäller antalet avlönade befattningar ökat, medan antalet
stipendier i stort sett varit oförändrat.

Utredningen redogör även för hur antalet stipendier och antalet befattningar
förändrats under 1950-talet mot bakgrunden av förändringarna i
antalet aktiva doktorander och licentiander. Härom anföres i huvudsak
följande.

Antalet stipendier har ökats relativt blygsamt sedan de infördes 1947,
som följande siffror visar.

1947/18 1957/58

Doktorandstipendier ................. 200 218

Licentiandstipendier ................. 172 199

Summa 372 417

Tidigare har redovisats siffror över antalet aktiva licentiander och doktorander
1949 och 1955. Sätter man antalet stipendier i relation till antalet
aktiva licentiander och doktorander de två åren, får man en om än grov
bild av hur chanserna att få stipendium minskats under femtiotalets första
hälft. I följande tablå anges hur många aktiva doktorander respektive licentiander,
som 1949 och 1955 gick på varje stipendium.

Licentiand per stipendium Doktorand per stipendium

1949 1955 1949 1955

Samtliga ............... 3,3 5,1 2,1 3,4

Därav

medicinare............ 3,1 6,2

humanister ........... 3,1 4,8 1,6 2,2

naturvetare ........... 4,8 8,9 2,8 4,8

En väsentlig försämring av chanserna att få stipendium har alltså skett
under dessa sex år. Ändå underskattar tabellen försämringen i chanserna
att få stipendium. Den tillåtna stipendietiden ökades nämligen 1952, men
stipendiernas antal förblev i stort sett oförändrat. Chanserna att få licentiand-
och doktorandstipendier måste emellertid ses i samband med möjligheterna
att få befattningar som assistenter eller amanuenser. Trots på -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

ståenden om motsatsen är det nämligen berättigat att utgå från att i de
allra flesta fall en assistent eller en amanuens har direkt nytta av sin tjänst
för det egna avhandlings- eller examensarbetet, inte enbart genom den ökade
mognad och allmänbildning som verksamheten skänker. Antalet dylika
befattningar på riksstat (under åttonde huvudtiteln) har ökat kraftigt under
femtiotalet. Därtill kommer att antalet tillfälliga befattningar, inrättade
med medel från det s. k. krisanslaget ökat under de senaste åren. Vidare
bör beaktas att ett antal tillfälliga forskarassistentbefattningar inrättats
med medel från statliga forskningsråd, privata fonder m. m. Dessa forskningsassistenter
har i stor utsträckning varit aktiva licentiander och doktorander.

Redogörelsen för förändringarna i antalet stipendier och antalet befattningar
sedda mot bakgrund av förändringarna i antalet aktiva doktorander
och licentiander kompletterar och förstärker den bild som redogörelsen
ovan rörande disputanderna 1952—55 gav. Licentiand- och doktorandstipendiernas
betydelse för försörjningen av forskare under utbildning har
försvagats. Samtidigt har befattningar av skilda slag fått ökad betydelse
för forskaradepternas försörjning under utbildningstiden, bland annat befattningar
som inrättats med medel från de statliga forskningsråden.

Licentiand- och doktorandstipendiernas belopp har höjts obetydligt jämfört
med arvodena till olika befattningshavare. Licentiandstipendierna
fastställdes 1947 till 2 500 kronor och doktorandstipendierna till 5 000
kronor. År 1952 höjdes licentiandstipendiernas belopp till 3 000 kronor och
år 1953 doktorandstipendiernas belopp till 6 000 kronor. År 1947 utgjorde
årsarvodet till en l:e amanuens 4 032 kronor. Man torde kunna räkna med
att skatten i genomsnitt var cirka 15 procent. Nettobehållningen av amanuensarvodet
skulle då ha varit 3 400 kronor. År 1956 utgjorde årsarvodet
till en l:e amanuens 6 846 kronor. Man torde kunna räkna med en skatt
på i genomsnitt cirka 20 procent på detta arvode. Nettoarvodet skulle då
bli cirka 5 500 kronor. Licentiandstipendiets andel år 1947 av nettoarvodet
tillben l:e amanuens skulle då ha varit 73 procent. Motsvarande relationstal
1956 var ej högre än 55 procent. Ett årsarvode till en l:e assistent utgjorde
år 1947 8 160 kronor. Med 20 procent skatt skulle årsarvodets nettobehållnmg
ha varit cirka 6 500 kronor. År 1956 var arvodet till en l:e assistent
13 644 kronor. Räknar man med en skatt på 25 procent blir nettoarvodet
cirka 10 200 kronor. Doktorandstipendiets andel 1947 av nettoarvodet till
en l:e assistent skulle då ha varit 77 procent. Motsvarande relationstal år
1956 var ej högre än 59 procent.

Det är uppenbart, att de förbättringar av belopp och villkor för stipendierna
som genomförts icke motsvarar höjningen av amanuens- och assistentlönerna
under de gångna tio åren. I

I en kommen t a r till redovisade statistiska data om forskarutbildningen
m. m. anför utredningen bland annat följande.

Antalet personer som genomgår universitetens och högskolornas forskarutbildningslinjer
ökar undan för undan. Dock synes totalt sett ökningen i
antalet doktorer ej mer än nätt och jämnt hålla jämna steg med ökningen i
antalet personer med akademiska grundexamina. Disputationsfrekvensen
vid de medicinska fakulteterna har dock ökat påtagligt. Likaså har antalet
disputationer och licentiatexamina vid fackhögskolorna under de sista 10
åren ökat väsentligt snabbare än antalet grundexamina vid dessa högskolor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 104- år 1958 157

Före 1945 var disputationer och licentiatexamina sällsyntheter vid fackhögskolorna.

Disputationsfrekvensen vid de filosofiska fakulteterna synes däremot ej
ha ökat efter kriget vare sig man utgår från antalet personer som avlagt
grundexamina eller från antalet licentiater. Däremot har en viss om än
ganska svag ökning skett i licentiatfrekvensen, om man beräknar denna
med utgångspunkt från dem som avlägger filosofisk grundexamen. Siffrorna
över antalet licentiatexamina i de filosofiska fakulteterna visar emellertid
mycket olika tendens. I de humanistiska fakulteterna har antalet licentiatexamina
efter kriget varit i stort sett oförändrat eller i genomsnitt 80—90
per år. I de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna däremot har antalet
licentiatexamina ökat påtagligt under efterkrigsperioden. Under slutet
av fyrtiotalet var antalet licentiatexamina i de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna blott hälften så stort som i de humanistiska fakulteterna.
De senaste åren har antalet varit ungefär lika stort i de två fakulteterna.
Ökningen för naturvetarnas del har medfört en höjd licentiatfrekvens.

En förklaring till ökningen torde vara att de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteternas förbättrade forskningsresurser stimulerat till mer omfattande
forskarutbildning, en förklaring som även torde gälla beträffande den
ökade forskutbildningen vid de medicinska fakulteterna. Men det finns
anledning antaga att ökningen även i någon mån beror på en minskning
av studietiderna under de allra sista åren i några ämnen. De som avlägger
licentiatexamen och de som disputerar har likväl ofta nått en förhållandevis
hög ålder vid examens- respektive disputationstillfället.

Det förhållandet att antalet universitets- och högskolebefattningar, permanenta
och tillfälliga, för mellangraderna har ökat kraftigt under de senaste
årtiondena bidrager givetvis till att fördröja avläggandet av licentiatexamina
och färdigställandet av doktorsavhandlingarna. Likaså verkar den
ökade efterfrågan på magistrar (och motsvarande) samt licentiater från
skola och näringsliv givetvis också att förlänga tiden mellan grundexamen
och licentiatexamen respektive disputation. Men detta är ingenting som
vare sig kan eller bör motverkas. Universitetsväsendets, skolans och näringslivets
behov av arbetskraft för undervisning och forskning måste givetvis
tillgodoses, även om det skulle föra med sig att tidpunkten för licentiatexamen
och för färdigställandet av doktorsavhandlingen förskjutes för
många studerande. I stället är det enbart glädjande att många av dem som
skaffar sig befattningar vid och utanför universitetsväsendet fortsätter med
sin vidareutbildning vid sidan av förvärvsarbetet. Dock bör större möjligheter
än hittills skapas för dylika personer att, om de så önskar, under
någon tid helt ägna sig åt sitt forskningsarbete i akademisk miljö.

Oberoende av det ovan sagda kan man emellertid — framhåller utredningen
vidare — sammankoppla de höga examensåldrarna och i många
ämnen även de förlängda utbildningstiderna med det faktum att relativt
sett färre och färre licentiander och doktorander kunnat få en acceptabel
försörjning medelst stipendium under examensarbetet. Utredningen är nämligen
övertygad om att en rikligare stipendiering och höjda stipendiebelopp
kan verka sänkande på studietiderna för licentiatexamen och på tiden för
avhandlingsskrivandet utan att det behöver inkräkta vare sig på forskarutbildningens
standard eller på de legitima krav på arbetskraft för undervisning
och forskning som universitetsväsendet, skolan och näringslivet

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

ställer. Om licentiander och doktorander tack vare ett förbättrat och utbyggt
stipendiesystem ges bättre möjligheter än för närvarande till sammanhängande
arbete under längre perioder med licentiat- eller doktorsavhandling,
kommer avsevärda tidsvinster säkerligen att göras. Vidare kommer
enligt utredningens mening en kraftig utbyggnad av stipendieväsendet
med all sannolikhet att verka höjande på licentiat- respektive disputationsfrekvensen.

Utredningen berör i korthet några frågor rörande den nuvarande
forskarutbildningens innehåll och utformning. Enligt
utredningens mening ger existerande grundexamina — filosofie kandidat-
och ämbetsexamina samt motsvarande inom övriga fakulteter och vid
fackhögskolorna — den lämpliga grundvalen för en forskarutbildning. Erfarenheten
visar dessutom, framhåller utredningen, att licentiatexamens standard
är ganska väl avvägd med hänsyn till de skiftande behov av forskarutbildad
personal som föreligger. Den nuvarande examens nivå bör därför
bibehållas. Härom anför utredningen i övrigt huvudsakligen följande.

Inför den utvidgning av universitets- och högskoleväsendet som förestår
och inför kraven på en ökning av forskningsinsatserna inom universitetsväsendet
kan det dock finnas anledning ställa frågan, om det inom de filosofiska
fakulteterna vore önskvärt med två olika karriärer, en för forskare
och en för undervisare, var och en med sin utbildningsgång. Utredningen
anser sig kunna konstatera, att tillkomsten av befattningar med särskild
vikt lagd vid undervisning respektive vidgade möjligheter för forskning vid
universiteten ej bör få till konsekvens, att kvalificerade undervisare och
forskare ges en olikartad utbildning efter grundexamen. En god undervisare
och en god forskare måste ha samma licentiatutbildning (en utbildning som
här för enkelhetens skull givits namnet forskarutbildning i motsats till
grundutbildningen fram till kandidat- eller magisterexamen). Det skulle
vara ytterst olyckligt för universitets- och högskoleväsendets framtida utveckling,
om man från och med grundexamensst adiet spaltade utbildningen
fram till licentiatexamen i en utbildningslinje för blivande forskare och en
utbildningslinje för blivande undervisare m. fl. Inte heller kan utredningen
finna, att näringslivets ökade behov av högkvalificerade forskare kan motivera,
att utbildningen fram till licentiatexamen bör omläggas. Licentiatutbildningen
vid de tekniska högskolorna och andra fackhögskolor är redan
nu så starkt inriktad på forskningens behov, att det ej synes föreligga tillräcklig
anledning till en ändring av utbildningens innehåll. De behov av
forskare med licentiatexamen eller doktorsgrad från de naturvetenskapliga
fakulteterna som näringslivet har motiverar inte heller enligt utredningens
mening någon ändring av innehållet i filosofie licentiatexamen.

Utredningen anser således, att det för närvarande ej finns anledning att
ändra licentiatutbildningens innehåll. Däremot finns det enligt utredningen
skäl att göra en översyn såväl av bestämmelserna rörande kraven på förkunskaper
för licentiatutbildningen vid skilda fakulteter och högskolor
som av undervisningens bedrivande på licentiatstadiet. Såvitt gäller sistnämnda
spörsmål betonar utredningen bland annat, att det borde vara
möjligt att i många ämnen göra handledningen och undervisningen effekti -

159

KungL Maj:ts •proposition nr 104 år 1958

vare. Huvudsyftet med en dylik effektivisering måste enligt utredningen
vara att nedbringa studietiden. I anslutning härtill framhålles huvudsakligen
följande.

Väsentligt i detta sammanhang är, att professorer och övriga högkvalificerade
forskare vid institutionerna ges mer tid till handledning av de studerande
på högstadiet och att dessa studerande genom flera stipendier, genom
förbättrade möjligheter att erhålla befattningar vid universitet och högskolor
och genom rikligare tillgång på materiel- och andra för forskningen
erforderliga anslag ges gynnsammare forsknings villkor. Mer utrymme till
handledning kan åstadkommas, om de förslag realiseras, som utredningen
framlagt rörande den akademiska undervisningens reformering.

Efter att ha understrukit angelägenheten av att frågan om institutionsoch
biblioteksutrymmen löses på ett tillfredsställande sätt berör utredningen
spörsmålet om studietidens längd för licentiatexamen samt understryker
härvid följande.

Någon norm för studietidens längd för licentiatexamen liknande normalstudietidsbestämmelserna
för filosofie kandidat- och magisterexamina finns
för närvarande ej. Emellertid är tiden nu mogen för att pröva olika åtgärder
i syfte att göra studiekurser och övriga fordringar för licentiatexamen mer
enhetliga än de för närvarande synes vara. Utredningen har ej ansett sig
böra taga upp dessa frågor till behandling. Det bör ankomma på kanslern
för rikets universitet och motsvarande instanser att göra detta. Utredningen
anser, att som en riktpunkt i arbetet med en översyn av fordringarna för
filosofie licentiatexamen bör gälla, att studerande som avlagt grundexamen
i filosofisk fakultet med tre betyg i något ämne efter ytterligare 5 terminers
studier i detta ämne skall kunna avlägga licentiatexamen. Om vederbörande
i sin grundexamen har två betyg i ett ämne, bör licentiatexamen i detta
kunna avläggas efter ytterligare 6 terminers studier. Denna riktpunkt bör
gälla för flertalet av de studerande vilka helt ägnar sig åt arbetet på
filosofie licentiatexamen.1 För studerande i andra fakulteter och vid fackhögskolorna
bör liknande regler kunna uppställas.

Genom 1953 års stadga angående filosofiska examina öppnades en möjlighet
till en väsentligt kortare forskarutbildning än licentiatutbildning,
nämligen möjligheten att inom ramen för filosofie kandidatexamen avlägga
tentamen för fyra betygsenheter i något ämne, varvid dock examen måste
omfatta minst tre betygsenheter i ett annat ämne eller sammanlagt minst
tre betygsenheter i två andra ämnen. En dylik kandidatexamen omfattar
således minst sju betygsenheter.

Utredningen föreslår, att nämnda stadga (§ 21) ändras därhän, att filosofie
kandidatexamen om sex betygsenheter skall kunna avläggas med
betyget Utmärkt eller Särskilt utmärkt i ett examensämne. Enligt detta

1 Den angivna riktpunkten för normalstmlietiden för filosofie licentiatexamen överensstämmer väl
med innehållet i de anvisningar som kanslern utfärdat och i cirkulärskrivelse den 8 maj 1957 tillställt
de filosofiska fakulteterna. I en till nämnda cirkulärskrivelse fogad PM angående upprättande
av förslag till studieplaner för de filosofiska examensämnena heter det nämligen bland annat
fiiljande: »För de olika betygsgraderna i filosofie licentiatexamen ha hittills normalstudietider mera
sällan angivits. Anvisningar om dylika normalstudietider torde emellertid i fortsättningen böra
införas i studieplanerna. Normalstudietiden för betygsgraden Med beröm godkänd i filosofie licentiatexamen
synes därvid i regel böra sättas till högst tre studieår.»

160

Kimgl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

förslag borde alltså fyra betygsenheter i ett ämne få inräknas i den för
förevarande examen erforderliga minimibetygssumman om sex betygsenheter.
Efter att ha erinrat bland annat om dels att blott ett 40-tal tentamina
hittills avlagts för fyra betyg i något ämne, dels att av dem som
avlagt dylik tentamen flertalet fortsatt med licentiatstudier, anför utredningen
till stöd för sitt förslag i huvudsak följande.

Det är knappt fyra år sedan bestämmelserna om fyra betyg tillkom. De
långvariga diskussioner som föregick införandet av dessa bestämmelser
tydde på ett starkt behov, särskilt från industriens sida, av personer med
denna utbildning. Med hänsyn till utbildningens ringa popularitet kan det
emellertid finnas anledning att resa frågan, om det finns ett verkligt behov
av denna nya forskarutbildningsnivå. Trots de många uttalanden som
gjorts om behovet av en ny typ av akademiskt utbildade personer synes
näringslivet ha täckt sitt behov av forskare dels medelst examinerade från
fackhögskolorna, dels medelst licentiater och doktorer från de naturvetenskapliga
fakulteterna, även sedan möjligheter skapats att få fram en ny
typ av forskare. Att bibehålla fyrabetygskurser vid de filosofiska fakulteterna,
när de huvudsakligen blir en etapp på vägen till licentiatexamen,
kan synas omotiverat. Den av utredningen föreslagna ändringen av stadgan
angående filosofiska examina skulle innebära, att man avskaffar den nya
forskarutbildningsnivån och i stället gör fyra betyg till ett led i grundutbildningen
för blivande forskare. Man kan emellertid invända mot en dylik
förändring, att grundutbildningen skulle tillåtas bliva för starkt specialiserad
och därmed underlaget för en forskarutbildning alltför bräckligt. En
studerande skulle nämligen då kunna avlägga en filosofie kandidatexamen
omfattande fyra betyg i ett ämne och två betyg i ett närbesläktat ämne.
Mot denna invändning kan anföras, att bestämmelserna för filosofie kandidatexamen
är och har varit sådana, att man kan påbörja en forskarutbildning
på basis av en kandidatexamen uppbyggd av så vitt skilda ämnen, att
i realiteten grunden för forskarutbildningen blott är gedigna kunskaper i
ett enda för den ifrågavarande forskarutbildningen väsentligt ämne. Vidare
skall understrykas att den snabba utvecklingen inom naturvetenskaperna
ställer krav dels på en ökad differentiering på ett tidigt stadium i utbildningen,
dels på möjligheter till att inom ramen för en grundutbildning ge
undervisning inom sådana nya ämnesområden som ännu ej hunnit få ställning
av examensämnen i examensstadgans mening. Dessa krav måste i
största möjliga utsträckning tillgodoses, om en god grund för forskarutbildning
skall kunna bibringas blivande forskaradepter inom en normal
studietid. Lämpligt utformade fyrabetygskurser samt rätt att tillgodoräkna
samtliga fyra betyg i en filosofie kandidatexamen om sex betygsenheter
synes härvidlag kunna erbjuda en lösning.

Yttranden

Den av universitetsutredningen presenterade statistiken över antalet
disputationer och licentiatexamina samt antalet verksamma doktorander
och licentiander m.m. har föranlett erinringar väsentligen endast på en
punkt, nämligen beträffande forskarutbildningens aktuella omfattning vid
de tekniska högskolorna. Sålunda anser lärarkollegiet vid tekniska högsko -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 ar 1958

lan, att uppgifter om antalet disputationer respektive avlagda licentiatexamina
vid de tekniska högskolorna borde redovisats separat för de båda
högskolorna. Under hänvisning till sålunda redovisade siffror framhåller
kollegiet bland annat följande.

Det bör beaktas att den tekniska doktorsgraden är förhållandevis nyinrättad
jämfört med motsvarande grader vid fakulteterna och att disputationsfrekvensen
alltjämt ökar — något som icke synes vara förhållandet
vid de filosofiska fakulteterna. När man går att bedöma antalet doktorandstipendier
synes därför i första hand siffrorna för den senaste 5-årsperioden
böra läggas till grund för bedömandet och icke den redovisade totalsumman
doktorsgrader från 1936 till 1955. Beaktas må vidare att CTH släpat efter
men att disputationerna därstädes blir allt vanligare, varför man bör förutsätta
att så småningom det läget uppnås att det relativa antalet disputationer
blir detsamma vid de båda tekniska högskolorna.

När det gäller att bedöma antalet licentiandstipendier vid de tekniska
högskolorna bör — liksom vid doktorandstipendierna — siffrorna för den
senaste 5-årsperioden läggas till grund. Härjämte bör beaktas att den tekniska
licentiatexamen inrättades först från budgetåret 1942/43, att antalet
licentiander årligen kraftigt ökat — antalet inskrivna licentiatstuderande
enbart vid KTH uppgick under vårterminen 1957 till 192 stycken — samt
till det förhållandet att CTH ännu icke inhämtat KTH:s försprång.

Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola anför bland annat följande.

Inom industrin har högre examina tidigare icke betraktats som särskilt
värdefulla annat än på vissa poster. Behovet av forskare och personer för
ledning av teknisk utveckling ökar emellertid, och i takt därmed stiger
frekvensen i högre tekniska studier. Antalet licentiander vid högskolan har
sålunda under perioden 1951—56 ökat från 38 till 107. Av redovisning beträffande
aktiva licentiander för tiden 1949—1955 kan uträknas, att under
sagda period antalet vid de tekniska högskolorna stigit med cirka 120 procent,
medan motsvarande ökning för de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna stannat vid cirka 70 procent. Denna tendens synes emellertid
helt obeaktad vid utredningens stipendieförslag.

En ökning av antalet licentiander och doktorander är även att vänta
inom nya och viktiga områden av tekniken, särskilt de som berör automation
och atomenergi. I detta sammanhang må slutligen framhållas, att
de nuvarande, för högskoleutbildade tekniker särskilt gynnsamma konjunkturerna
har medfört en viss instabilitet med avseende på fullföljandet av
licentiatstudierna. Den härvid avgörande faktorn synes vara de goda löner,
som industrin bjuder duktiga civilingenjörer. Såsom nyss antytts, är emellertid
ett ökat intresse för högre tekniska studier att förvänta. Därvid
torde skattefria stipendier — i förening med något reducerad tjänst såsom
förste assistent — ha cn icke ringa rekryteringsbefrämjande effekt.

Statens tekniska forskningsråd anser, att den relativa ökningen mellan
1949 och 1955 av antalet doktorander och licentiander vid de tekniska
högskolorna står i särklass, något som enligt rådet icke synes ha beaktats
vid behandlingen av förslaget om utökat antal stipendier. År 1957 var
dessutom enligt vad rådet inhämtat antalet aktiva 1 icentiandstuderande

11 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1958. 1 saml. Nr 104

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 10Jf år 1958

vid tekniska högskolor inte mindre än 340. I anslutning härtill anför rådet
i huvudsak följande.

Kompletteras tablån (siffrorna intagna i det föregående, s. 153) med en
kolumn för 1957 med siffran 340 insatt och övriga siffror för detta år uppskattade
genom extrapolering (vilket torde vara möjligt med hänsyn till
siffrorna över antalet licentiatexamina åren 1936—1955) erhålles nedanstående
uppställning.

Aktiva licentiander

Fakultet, högskola

1949

1955

Diff.

1957

Teol. fak.........

....... 37

46

+ 9

50

Hum. fak........

....... 316

491

+ 175

580

Mat.-nat. fak.....

....... 145

268

+ 123

370

Tekn. högsk......

....... 57

126

+ 69

340

Övriga fackhögsk. .

....... 14

41

+ 27

60

Totalt 569

972

+ 403

1400

Detta innebär, att 1957 skulle de tekniska licentianderna kunna antas
utgöra 24 procent av samtliga i uppställningen medtagna licentiander mot
13 procent år 1955. Det synes därför tekniska forskningsrådet som om
underlaget för bedömningen av det nuvarande och närmast kommande
stipendiebehovet redan vore föråldrat.

Den av utredningen framlagda statistiken rörande utbildningstidens
längd och medianåldern vid disputation respektive licentiatexamen har icke
föranlett några egentliga erinringar. Statens tekniska forskningsråd framhåller
emellertid, att denna genomsnittliga studietid enligt rådets uppfattning
är för lång. Den borde kunna nedbringas från 15 till cirka 10 år
(grundexamen 3 å 4 år, fil. lic.-examen 2 V2 å 3 år, doktorsavhandling
2 Vs å 3 år). Medianåldern vid disputation borde enligt forskningsrådet ej
vara högre än 30 år. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför i
fråga om bland annat utbildningstiden följande.

Det är synnerligen uppseendeväckande att i ett kapitel som handlar om
forskarutbildning behöva konstatera att medianåldern för avläggande av
licentiatexamen vid de svenska universiteten och högskolorna under efterkrigstiden
varit 32 år, för avläggande av doktorsexamen 36,5 år. Åldersgränsen
tycks även förskjutas uppåt.

SSU ifrågasätter dessutom disputationsprovets avskaffande i nuvarande
form. Enligt förbundets mening torde detta prov väsentligen ha förlorat
sin betydelse som kompetenskrav för skolans, universitetens och den övriga
arbetsmarknadens arbetskraftsbehov. I anslutning härtill anföres bland
annat följande.

Fråga uppstår då om det finns några andra skäl som kan anföras till
stöd för doktorsdisputationens bibehållande i sin nuvarande form. Man har
brukat peka på det förhållandet att en kvantitativt stor del av svensk
forskning bedrivs i form av färdigställande av licentiat- och doktorsav -

163

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

handlingar. Disputationen har ansetts innebära både en garanti och en
stimulans för en hög forskningsvolym. Det synes nu finnas allt skäl att
pröva om man inte på annat sätt kunde få till stånd en lika värdefull
stimulans av forskningen och därtill vinna en mera rationell ordning än
nuvarande system. Forskningsrådens verksamhet synes utgöra belägg för
att samhället i annan form kan ge ett ytterligt värdefullt stöd åt forskningen.
Internationella erfarenheter synes utvisa detsamma. Inför de stora
behov av en kraftig utbyggnad av forskningen som föreligger och med den
knapphet på ekonomiska och personella resurser som är att förutse, bör
alla möjligheter till en rationalisering och effektivisering tillvaratas. SSU
har inga bestämda förslag att framföra när det gäller doktorsdisputationen
utan yrkar endast att dess målsättning och eventuella avskaffande i nuvarande
form göres till föremål för allvarligt övervägande i universitetsutredningens
framtida arbete.

Viss kritik framföres mot universitetsutredningen för att den enligt
vederbörandes mening alltför knapphändigt behandlat forskarutbildningens
problem. Sålunda anför Sveriges förenade studentkårer bland annat följande.

Det hade varit önskvärt att utredningen även framlagt konstruktiva
förslag rörande utbildningen av forskare i stället för att mera allmänt slå
fast forskningens värde samt därpå huvudsakligen inskränka diskussionen
till att gälla licentiatexamen vid de filosofiska fakulteterna. Detta är så
mycket allvarligare som kapitlen om forskarutbildningen i motsats mot
betänkandets tidigare kapitel gäller utbildningen vid samtliga universitet
och högskolor. SFS vill därför med skärpa framhålla det önskvärda i att
utredningen när den i kommande betänkande tar upp till behandling frågor
rörande forskningens omfattning och organisation även tar upp forskarutbildningen
i sin helhet till förnyad diskussion.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför bland annat följande.

Omprövningen bör vidgas till att omfatta även de examina som nu utgör
slutstenen i forskarutbildningen. Det är ingalunda säkert att de forskarexamina
som varit väl lämpade för en gången tids krav, och som även i
dagens samhälle icke medför några större olägenheter, är avpassade till det
expansiva skede som nu förestår. Härmed har SSU velat redovisa utgångspunkten
för sin bedömning av universitetsutredningens förslag rörande forskarutbildningen.
Denna bedömning försvåras i hög grad av att utredningen
ännu ej framlagt sitt långtidsprogram för forskningens utbyggnad. Detta
program måste få stor betydelse även för forskarutbildningen. Med nödvändighet
måste dagens slutsatser därför bli av preliminär natur.

Rörande utredningens synpunkter på frågan om en normalisering av
studietiden för licentiatexamen har delade meningar kommit till uttryck.
Sålunda anför filosofiska fakulteten i Göteborg följande.

Om utredningen menar att denna normalstudietid enligt dess tidigare
definition skulle innebära att två tredjedelar skulle avlägga licentiatexamen
på nämnda tid, torde en dylik uppfattning vara illusorisk. Eftersom
licentiatexamen till sin huvudsakligaste del utgöres av en vetenskaplig av -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

handling och detta arbete i så hög grad beror på författarens självständiga
forskningsinsats, vilken torde vara svår att fånga i studiemånader, synes
det föga ändamålsenligt att för denna examen fastställa en bestämd studietid.

Humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola hyser stor tvekan
beträffande möjligheterna att uppställa regler för normaltiden för licentiatexamen
samt understryker vidare följande.

Särskilt när det gäller avhandlingen erbjuder detta utomordentligt stora
svårigheter. När det gäller den i examen ingående läskursen synes däremot
en viss normalisering icke vara utesluten. Normaltiden kan här för betyget
Med beröm godkänd beräknas till fyra studieterminer, varvid förutsättes
att den studerande har tre betyg i ämnet i den grundläggande examen.

Sveriges förenade studentkårer däremot instämmer i utredningens slutsats,
att tiden nu är mogen att göra fordringar och kurser för licentiatexamen
mer enhetliga än för närvarande samt att som riktpunkt härvid bör
gälla att studerande som avlagt två betyg i ett ämne i grundexamen, bör
kunna avlägga licentiatexamen i detta ämne efter ytterligare sex terminers
studier (resp. fem terminers studier efter tre betyg i grundexamen). Även
SACO understryker betydelsen av att fordringarna för licentiatexamen göres
kvantitativt mera likformiga. Sveriges socialdemokratiska studentförbund
betonar nödvändigheten av minskade kursfordringar i ämnen med
orimligt långa studietider för licentiatexamen.

Utredningens förslag om ändring av stadgan angående filosofiska examina
i den riktningen, att fyra betygsenheter i något ämne skulle få inräknas
i den för filosofie kandidatexamen erforderliga minimibetygssumman
om sex betygsenheter, har föranlett statens tekniska forskningsråd
att ifrågasätta 4-betygsinstitutets avskaffande. Forskningsrådet anför härom
följande.

Denna nya forskarutbildningsväg har hittills använts i mycket ringa
omfattning. Fram till mars 1957 hade endast 41 studenter genomgått denna
forskarutbildning (2/3 av dessa i kemi). Det är mycket tveksamt, om det är
rätt att bibehålla denna nya forskarutbildning. Det torde vara riktigare att
koncentrera forskarutbildningen till licentiatexamen och nedbringa studietiden
för denna till 2 V2 år genom effektiv handledning och undervisning.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala hyser betänkligheter mot ifrågavarande
reforms genomförande med hänsyn till att den kunskapsbas, som
en sådan examen kommer att vila på, enligt sektionens mening blir alltför
smal. Sektionen befarar, att en sådan examen därigenom icke skall få den
användning som en licentiatexamen, byggd på tre ämnen i kandidatexamen,
har. Matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola
tillstyrker förslaget att fyra betygsenheter i ett ämne får ingå i de sex
betygsenheter, som fordras för en filosofie kandidatexamen. Av de fyra
betygsenheterna bör — anför avdelningen — däremot fortfarande endast
tre få medräknas i de sex betygsenheterna, som fordras för filosofisk äm -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

betsexamen. Erhållna fyra betyg bör dock till skillnad från vad som nu sker
inskrivas i magisterbetyget. Vetenskapsakademien anser att fyra betyg i
ett ämne skall få medräknas i betygssumman i filosofie kandidatexamen,
och ifrågasätter därjämte om ej fyra betyg i ett ämne skall få förekomma
i betyg över filosofisk ämbetsexamen, varvid dock endast tre betygsenheter
i ämnet i fråga bör få medräknas i betygssumman.

Kanslern finner övervägande skäl tala för bifall till ifrågavarande förslag
och förordar därför att en författningsändring kommer till stånd på
sätt utredningen angivit. Enligt kanslerns mening bör denna författningsändring
avse jämväl filosofisk ämbetsexamen. Härom anför kanslern följ ande.

Jag får härjämte erinra om att filosofisk ämbetsexamen kan omfatta enbart
två examensämnen, nämligen i de fall då i examen ingår två huvudämnen
med tre betygsenheter i vartdera ämnet. Då ämbetsexamens bredd
enligt min mening icke kan sägas bli mindre om en tre-betygskurs utbytes
mot en fyra-betygskurs och två i stället för tre betygsenheter förvärvas i
det andra ämnet, ser jag i detta avseende intet skäl att icke även för
ämbetsexamen föreslå en motsvarande reform som i fråga om kandidatexamen.
Då jag ej heller funnit andra skäl tala emot att få inräkna en
fyra-betygskurs i ett huvudämne inom filosofisk ämbetsexamens obligatoriska
sex betygsenheter, förordar jag att en författningsändring i sådant
hänseende genomföres. 2

2. Förbättrade doktorand- och licentiandstipendier

Utredningen

Utredningen betonar inledningsvis, att varje studerande, som avlagt
grundexamen vid universitet eller högskola och som visat fallenhet och
intresse för vetenskapliga studier, bör om möjligt genom stipendium eller
befattning vid universitet eller högskola ges möjligheter till en lämplig
forskarutbildning. Vårt samhälle har — anför utredningen — inte råd att
avstå från de tjänster som en forskarutbildad person kan tillhandahålla.
Utredningen framhåller, att denna rekommendation givetvis ej får tolkas så
att varje licentiand eller doktorand bör ges en i lag fastställd rättighet att
få ett stipendium eller en befattning. Rekommendationen skall i stället
tolkas så att statsmakterna nu måste göra alldeles extraordinära insatser
på forskarutbildningens område.

Vid ett genomförande av de av utredningen i det föregående framlagda
reformförslagen rörande undervisningen vid de filosofiska fakulteterna
kommer — påpekar utredningen — antalet assistent- och amanuensbefattningar
rimligen att starkt öka. Till frågan om det för forskningen och det
allmänna institutionsarbetet erforderliga antalet dylika befattningar har
utredningen för avsikt att återkomma i ett senare betänkande. Utredningen
har därför i föreliggande sammanhang ansett sig böra framlägga förslag
enbart om en utbyggnad av stipendiesystemet, »den ena formen för att
förverkliga den ovan framförda ’forskarlöneprincipen’».

166

Kungl. Maj:ts proposition nr lOJf. år 1958

Utredningen säger sig ha blivit styrkt i sin övertygelse om lämpligheten
av att utbygga stipendiesystemet av resultaten från en undersökning av
statens sakrevision om hur de som erhållit doktorand- och licentiandstipendier
lyckats i sina studier. (P.M. angående granskning av utdelningen
av stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier, dagtecknad
januari 1955.) Härom anföres följande.

Undersökningen avsåg budgetåren 1947/48—1953/54 och begränsades
till ett stickprov av licentiandstipendiater vid Lunds universitet och Stockholms
högskola samt till ett stickprov av doktorandstipendiater vid Uppsala
universitet och karolinska institutet. Undersökningen visade bland
annat, att det var osannolikt eller ovisst om 6 procent av licentiandstipendiaterna
i Lund skulle komma att avlägga examen. För Stockholms högskola
befanns motsvarande procenttal vara blott 3. För doktorandstipendiaternas
del fann sakrevisionen, att i Uppsala 7 procent och vid karolinska
institutet 2 procent sannolikt ej skulle komma att disputera. Under alla
förhållanden måste i all utbildning på alla nivåer förekomma en viss studieavgång.
Sjukdom, radikalt ändrade familjeförhållanden m. m. gör, vilket
siffrorna för fackhögskolorna i andra kapitlet bland annat visar, en avgång
på 5—10 procent fullt normal. Sakrevisionens undersökning visar, att
stipendiaterna håller sig inom en fullt rimlig marginal för studieavbrott.

Utredningen föreslår, att antalet licentiandstipendier uppräknas förhållandevis
mer än antalet doktorandstipendier, dock inte därhän att möjligheterna
för licentianderna att få licentiandstipendium blir lika stora som
möjligheterna för doktoranderna att få doktorandstipendium. Beträffande
detta förslag anföres i huvudsak följande.

Antalet doktorandstipendier har hittills varit ungefär lika stort som antalet
licentiandstipendier. Vid flertalet av de läroanstalter där båda typerna
av stipendier förekommer har antalet av vartdera slaget varit lika. Tanken
bakom detta — att sätta antalet lika — torde ha varit den, att man därigenom
skulle möjliggöra för varje enskild forskaradept att få stipendium
hela vägen från grundexamen till disputationen. Om man vill ge licentianderna
lika stora möjligheter att få licentiandstipendium som doktoranderna
att få doktorandstipendium är emellertid den nuvarande relationen mellan
antalet licentiand- och doktorandstipendier ej tillfredsställande. Som framgår
av den redovisade statistiken, är nämligen antalet licentiander mycket
större än antalet doktorander. Utredningen anser, att vid en upprustning
av stipendiesystemet de som startar sin forskarutbildning — licentianderna
— bör få nästan lika stora möjligheter att få stipendium som de som påbörjar
det andra steget i denna utbildning — doktoranderna.

Universitetsutredningen föreslår, att en viss rörlighet åstadkommes i
fördelningen av ett utökat antal licentiand- och doktorandstipendier på
följande sätt. De nuvarande fakultets- och högskolebundna stipendierna
bibehålies och ökas väsentligt till sitt antal. Vid sidan därav ställs ett antal
stipendier till förfogande för kanslern för rikets universitet att efter hans
bedömande fördelas mellan fakulteter och högskolor. Kanslern skall därvid
vara oförhindrad att även tilldela högskolor eller grupper av högskolor som
ej lyder under kanslersämbetet dylika stipendier, vare sig dessa läroanstalter
för närvarande har stipendier eller icke. Vid utdelandet av ett visst

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1958

antal stipendier till en fakultet eller högskola skall kanslern, om han så
finner lämpligt, kunna förbehålla något eller några stipendier viss ämnesgrupp
eller visst ämne. Utredningen framhåller i huvudsak följande till stöd
för detta förslag.

Vid bedömningen av hur stor ökningen av totala antalet licentiand- och
doktorandstipendier från början bör bli vid en upprustning, måste hänsyn
tagas förutom till det nuvarande antalet stipendier och till antalet studerande
även till antalet tillgängliga amanuens- och assistentbefattningar.
Antalet stipendier får givetvis ej bli så stort, att allvarliga störningar uppkommer
i rekryteringen till assistent- och amanuensbefattningarna. Vid
fördelningen av licentiand- och doktorandstipendier på skilda fakulteter
och högskolor bör i fortsättningen liksom hittills hänsyn tagas till samhällets
behov av olika slag av forskningsutbildad arbetskraft. Stipendierna har
från början haft karaktär av rekryteringsstipendier. För att fördelningen
av stipendierna på fakulteter och högskolor skall bli lämplig med hänsyn
till behovet av skilda slag av akademiker förutsättes därför någon form av
prognostisk verksamhet. Vid nämnda fördelning bör även beaktas förekomsten
av assistent- och amanuensbefattningar. Här kan stora förändringar
komma att ske de närmaste åren. Fördelningen mellan fakulteter och
högskolor av ett starkt utökat antal stipendier bör därför ej låsas fast från
början. En viss rörlighet i stipendiernas fördelning på skilda fakulteter och
högskolor bör i stället åstadkommas.

Det nuvarande fördelningssystemet är stelt i den meningen, att inga
möjligheter föreligger att göra en omdisponering mellan fakulteter och högskolor
av stipendierna med mindre Kungl. Maj:t fattar beslut därom. Det
närmast till hands liggande sättet att ernå en rörlighet i stipendiernas fördelning
mellan fakulteter och högskolor är att vid sidan av de nu utgående
stipendierna ha ett antal icke fakultets- eller högskolebundna stipendier,
vilka skulle fördelas av någon instans över fakulteterna (motsvarande).
Om man därvid vill begränsa rörligheten enbart till fakulteterna vid ett
och samma lärosäte, synes det vara enklast att vid sidan av fakulteternas
stipendier ha ett antal stipendier, som fördelas av de akademiska konsistorierna.
Om man däremot vill utsträcka rörligheten till att gälla inte enbart
mellan fakulteterna vid ett och samma universitet utan även mellan fakulteterna
vid skilda lärosäten samt vidare mellan fakulteterna å ena sidan
och högskolorna å den andra, kan man inrätta en reserv av stipendier, som
någon central universitets- och liögskoleinstans får fördela mellan olika
läroanstalter. Under nuvarande organisatoriska förhållanden skulle man
kunna ställa cn reserv till förfogande för kanslern för rikets universitet och
eventuellt en reserv till förfogande för överstyrelsen för de tekniska högskolorna.
Farmaceutiska institutet, lantbrukshögskolan, skogshögskolan och
veterinärhögskolan samt handelshögskolorna skulle därvid emellertid bli
ställda utanför. Dock vore det möjligt att så utforma bestämmelserna rörande
de stipendier som skulle ställas till kanslerns förfogande, att stipendier
även skulle kunna tilldelas de mindre fackhögskolorna.

Utformningen av ett system med cn viss rörlighet i stipendiernas fördelning
på fakulteter och högskolor bör sko så, att under alla förhållanden
fakulteter och högskolor fortfarande tillförsäkras rätten att utdela stipendierna
till de studerande. Det är nämligen fakulteterna och högskolorna,
som bör avgöra, huruvida vederbörande sökande visat håg och fallenhet för
vetenskapligt arbete.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 10J+ år 1958

I fråga om antalet stipendier framlägger utredningen följande förslag.
Totala antalet doktorandstipendier föreslås ökat från nuvarande 218 till
385 och totala antalet licentiandstipendier från nuvarande 199 till 480.
Antalet doktorandstipendier skulle därmed öka med 167 och antalet licentiandstipendier
med 281. Utredningen föreslår vidare, att 50 av de 385
doktorandstipendierna och 75 av de 480 licentiandstipendierna ställs till
förfogande för kanslern för rikets universitet för fördelning bland fakulteter
och högskolor. Det betyder, att till fakulteters och högskolors egen disposition
skulle ställas sammanlagt 335 doktorandstipendier och 405 licentiandstipendier.
I anslutning härtill anföres i övrigt följande.

Utredningen har föreslagit, att de till kanslerns förfogande ställda stipendierna
blir relativt många. Förslaget är vidare sådant, att dessa stipendier
skall kunna tilldelas samtliga fakulteter och högskolor. Därför har utredningen
gjort förslaget till fördelning av de 740 fakultets- och högskolebundna
stipendierna ganska schablonmässigt. Särskilt för de små fakulteternas
och högskolornas del har förslaget gjorts mycket schematiskt. Fördelningen
på lärosäten av stipendierna inom varje grupp av fakulteter
(motsvarande) har som regel gjorts under förutsättning, att ökningen i det
absoluta antalet stipendier skulle bli lika. Ett undantag har därvid dock
gjorts för de medicinska fakulteterna. Med hänsyn till att den medicinska
utbildningen i Göteborg ännu ej pågått någon längre tid och brist på stipendier
ännu ej uppstått, har ökningen av stipendier vid medicinska fakulteten
i Göteborg gjorts mindre än vid övriga fakulteter. Om några år bör
en omprövning ske av förslaget på denna punkt. Utredningens förslag framgår
av följande tabellsammanställning. Siffrorna inom parentes anger det
nuvarande antalet stipendier (1957/58).

Licentiandstipendier

Doktorandstipendier

Totalt

Uppsala

Lund,

Malmö

Göte-

borg

Stock-

holm

Uppsala

Lund,

Malmö

Göte-

borg

Stock-

holm

Lic.-

stip.

Dokt.-

stip.

Teol. tak............

7 (6)

7 (6)

_

_

6 (6)

6 (6)

_

14 (12)

12 (12)

Jur. fak.............

-

—

—

—

6 (6)

6 (6)

—

6 (6)

—

18 (18)

Hum. fak...........

66 (29)

66 (29)

36 (15)

66 (29)

42 (29)

42 (29)

21(15)

42 (29)

234 (102)

147 (102)

därav med företrä-

desrätt för samh.v. ä.

20 (9)

20 (9)

12 (5)

20 (9)

12 (9)

12 (9)

7 (5)

12 (9)

72 (32)

43 (32)

Mat.-nat. fak........

31 (10)

31 (10)

—

31 (10)

20(10)

20(10)

—

20 (10)

93 (30)

60 (30)

Med. fak............

—

—

—

—

18 (9)

18 (9,

12 (9)

30(15)

—

78 (42)

Tekn. högsk.........

—

—

20(15)

25(25)

—

—

—

—

45 (40)

—

Tandl.högsk.........

—

—

—

—

—

4 (3)

—

5 (4)

—

9 (7)

Lan tbrukshögsk......

8 (6)

—

—

—

3 (2)

—

—

—

8 (6)

3 (2)

Skogshögsk..........

—

—

—

4 (4)

—

—

—

2 (1)

4 (4)

2 (1)

Veterinärhögsk......

—

—

—

—

—

—

—

4 (3)

—

4 (3)

Farm. inst..........

—

—

—

—

—

—

—

2 (1)

—

2 (1)

Handelshögsk........

—

—

3 (2)

4 (3)

—

—

—

—

7 (5)

Summa fakulteter

och högskolor

112(51)

104(45)

59(32)

130(71)

95(62)

96(63)

33(24)

111(69)

405(199)

335(218)

Kanslern för rikets

universitet ........

—

—

—

—

—

—

—

—

75 (-)

50 (-)

Totalt

—

—

—

—

—

—

—

480(199)

385(218)

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/f år 1958

Vidkommande stipendiebeloppet föreslår utredningen, att licentiandstipendiernas
årliga belopp höjs från nuvarande 3 000 kronor till 5 500 kronor
och doktorandstipendiernas årliga belopp från nuvarande 6 000 kronor till
8 000 kronor. Dock föreslås, att doktorandstipendierna vid farmaceutiska
institutet och vid tandläkarhögskolorna liksom hittills utgår med samma
belopp som licentiandstipendierna. Utredningen understryker uttryckligen,
att denna väsentliga höjning av stipendierna under inga förhållanden får
föranleda, att stipendiernas karaktär av skattefria rekryteringsstipendier
ifrågasättes. I anslutning till den sålunda föreslagna höjningen av stipendiebeloppen
anföres följande.

Som visats tidigare har de enskilda stipendiebeloppen ej höjts lika mycket
som nettobehållningen efter skatt av jämförbara arvoden ökat. För att
stipendierna skall verka attraktiva på forskaradepterna bör emellertid som
ett minimum den tidigare relationen mellan stipendiebelopp och arvode
efter skatt för jämförbara befattningshavare i stort sett återställas. Licentiandstipendiets
storlek skulle med andra ord bli ungefär tre fjärdedelar av
arvode efter skatt för en förste amanuens och doktorandstipendiet ungefär
tre fjärdedelar av arvode efter skatt för en förste assistent. Utredningen har
dock funnit det ur rekryteringssynpunkt vara önskvärt, att licentiandstipendierna
uppräknas mer än doktorandstipendierna och att således ett
licentiandstipendium blir större än ett halvt doktorandstipendium.

Utredningen understryker, att det förslag till ökning av stipendiernas
antal och belopp, som framlagts, skall betraktas som förslag till en engångslyftning
för att möta dagens behov av stipendier. Det snabbt stigande
studentantalet och den därav betingade utbyggnaden av befintliga läroanstalter
och det eventuella inrättandet av nya fakulteter medför — framhåller
utredningen — att stipendiernas antal regelbundet måste omprövas.
Det kan redan nu förutses, att en successiv ökning av antalet kommer att
bli nödvändig redan under de närmaste åren. Vidare understryker utredningen,
att stipendierna bör ha en så starkt rekryteringsbefrämjande effekt,
att om möjligt en växande andel av dem som avlägger grundexamen stimuleras
att fortsätta med en forskarutbildning. Vid en fortsatt standardökning
måste då även stipendiernas storlek omprövas, om den rekryteringsstimulerande
effekt, som förslaget om höjda belopp förväntas få, skall
kunna bibehållas. Härom anföres i övrigt följande.

Det är under sådana förhållanden naturligt att överväga möjligheterna
att föreslå regler, som gör det möjligt att automatiskt öka stipendiernas
belopp. Om stipendierna skulle förändras med hänsyn till växlingarna i penningvärdet,
vore det möjligt att låta beloppens storlek variera med konsumentprisindex.
Men om stipendierna skall behålla sin rekryteringsstimulerande
effekt, räcker det ej att höja stipendiebeloppen med hänsyn till
ökningen i levnadskostnaderna. Villkoren för amanuenser och assistenter —
närmast motsvarande kategorier — torde nämligen komma att förändras
inte enbart med hänsyn till levnadskostnadernas förändring utan även med
hänsyn till allmän standardökning. Någon form av anknytning av stipendierna
till arvodena för förste amanuenser respektive förste assistenter

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

måste då vara önskvärd. En direkt anknytning till dylika arvoden är dock
ej möjlig, dels beroende på att stipendierna är skattefria, dels sammanhängande
med att arvodena inte ensamma anger den standard som amanuenser
och assistenter åtnjuter. Standarden mäts förutom medelst avlöningsvillkoren
jämväl medelst anställningsvillkoren i övrigt. Det blir därför
nödvändigt, att frågan om stipendiernas belopp liksom hittills prövas år
från år av Kungl. Maj:t.

De föreslagna ökningarna av antalet stipendier samt höjningarna av stipendiebeloppen
föreslås träda i kraft från och med budgetåret 1958/59.
Förslagets kostnader framgår av följande tablå, i vilken utredningen även
angivit de belopp som utgår för ifrågavarande stipendier budgetåret

1957/58.

1957/58 1958/59

Stipendier vid universitetet i Uppsala ............... 495 000 1 308 000

Stipendier vid universitetet i Lund ................. 495 000 1 308 000

Stipendier vid universitetet i Göteborg .............. 189 000 462 000

Stipendier vid karolinska institutet .................. 90 000 240 000

Stipendier vid Stockholms högskola ................. 387 000 1 077 500

Stipendier vid tandläkarhögskolan i Stockholm ...... 12 000 27 500

Stipendier vid tandläkarhögskolan i Malmö .......... 9 000 22 000

Stipendier vid farmaceutiska institutet............... 3 000 11 000

Stipendier vid tekniska högskolan i Stockholm........ 75 000 137 500

Stipendier vid Chalmers tekniska högskola........... 45 000 110 000

Summa Vill huvudtiteln ........................... 1 800 000 1+ 703 500

Stipendier vid lantbrukshögskolan .................. 30 000 68 000

Stipendier vid veterinärhögskolan ................... 18 000 32 000

Stipendier vid skogshögskolan ...................... 18 000 38 000

Summa IX huvudtiteln............................. 66 000 138 000

Stipendier vid handelshögskolan i Stockholm ........ 9 000 22 000

Stipendier vid handelshögskolan i Göteborg ......... 6 000 16 500

Summa X huvudtiteln ............................. 15 000 38 500

Summa universitet och högskolor .................... 1 881 000 1+ 880 000

Kanslern för rikets universitet....................... — 812 500

Totalt ............................................ 1881000 5 692 500

Kostnadsökning .............................................. 3 811 500

En årlig statistik föreslås upplagd rörande licentiander och doktorander
i skilda ämnen vid samtliga universitet och högskolor. Utredningen, som
anser att statistiken bör handhas av statistiska centralbyrån såsom en gren
av statistiken över högre studier, har angivit, vilka uppgifter som årligen
bör inhämtas för att möjliggöra de ovan angivna sammanställningarna,

171

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

skisserat hur insamlingsarbetet tekniskt kan lösas samt närmare preciserat
vilka sammanställningar som årligen bör göras. I övrigt anföres härom
huvudsakligen följande.

För att underlätta kanslerns bedömande vid fördelningen av de stipendier,
som bör ställas till hans förfogande, bör göras årliga sammanställningar
över antalet licentiander och doktorander i skilda ämnen. Sådana sammanställningar
blir även önskvärda, om utredningens förslag till anslag för
ograduerade forskare genomföres. Materialet bör efter ett antal år även
kunna utnyttjas för sammanställningar, som belyser förändringarna i studietiderna
för licentiatexamen, vilket bör vara av stort värde bland annat
för kanslern vid fastställandet av studieplaner för licentiatexamen. För att
årliga sammanställningar rörande licentianders och doktoranders antal och
förhållanden skall kunna göras på ett ur statistisk synpunkt tillfredsställande
sätt, synes det vara nödvändigt att en centralt upplagd rapportering
kommer till stånd. I annat fall finnes risk för dubbelföringar och bristande
enhetlighet i det insamlade materialet.

Kostnaderna för budgetåret 1958/59 för ifrågavarande statistik rörande
licentiander och doktorander har beräknats till cirka 2 000 kronor. Beräkningen
har utförts inom statistiska centralbyrån på basis av det av utredningen
angivna insamlings- och bearbetningsförfarandet. De angivna kostnaderna
avser centralbyråns arbete med den föreslagna statistiken. Läroanstalternas
kostnader i samband med uppgiftslämnandet har enligt utredningen
ej kunnat kalkyleras.

Bestämmelserna jör stipendieinnehavet anser utredningen böra i huvudsak
kvarstå i oförändrat skick. På en punkt föreslås dock en ändring, nämligen
såvitt gäller bestämmelserna rörande rätt för medicine kandidat att
erhålla doktorandstipendium. Härom anför utredningen i huvudsak följande.

I nuvarande bestämmelser (punkt 1) stadgas, att då »synnerliga skål
föreligger må doktorandstipendium även kunna tilldelas medicine kandidat,
som är sysselsatt med att utarbeta doktorsavhandling». Den medicinska
grundforskningen har genomgått en snabb utveckling. Som en följd härav
har det visat sig ändamålsenligt många gånger att en medicine kandidat
redan på ett tidigt stadium inriktat sig på att disputera. Man har haft enbart
goda erfarenheter av att medicine kandidater disputerat före avläggandet
av licentiatexamen. Utredningen finner det därför vara motiverat,
att den citerade meningen i bestämmelserna utgår. I stället bör göras ett
sådant tillägg i bestämmelserna, att medicine kandidat, som är sysselsatt
med att utarbeta doktorsavhandling, jämställes med medicine licentiat i
fråga om behörighet att tilldelas doktorandstipendium.

På en annan punkt finner utredningen det vara anledning att diskutera
en ändring av bestämmelserna. Det giiller frågan om en eventuell övre
åldersgräns för stipendiater. Avseende detta spörsmål hänvisar utredningen
till den i det föregående omförmälda inom sakrevisionen upprättade promemorian
i vilken bland annat frågan om stipendiaternas ålder vid erhål -

172

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

landet av första stipendiet diskuteras. I övrigt anför utredningen huvudsakligen
följande.

Licentiand- och doktorandstipendierna har i första hand varit avsedda
att tilldelas unga vetenskapsidkare och studerande. Detta framgår både av
1945 års universitetsberedning och av 1951 års enmansutredning. Så bör
även i fortsättningen vara fallet. Ett starkt ökat antal stipendier och väsentligt
höjda stipendiebelopp kan få till konsekvens att ett stort antal
äldre personer kommer att söka stipendierna. Detta kan synas motivera,
att man inför en bestämmelse om högsta ålder vid erhållandet första gången
av ett stipendium, förslagsvis 35 år för licentiandstipendium och 40 år för
doktorandstipendium. Möjligheterna för äldre forskare att få stipendier är
dock en stimulans till en värdefull forskarutbildning, som många på egen
hand underkastar sig utanför universitet och högskolor. Den i femte kapitlet
refererade undersökningen om licentiander och doktorander visar, att ett
betydande antal äldre personer arbetar på licentiat- eller doktorsavhandlingar.
Vidare bör erinras om att de utdelande myndigheterna har möjligheter
att avvisa olämpliga äldre sökande. Förutsättningen för att få stipendium
är bland annat, att vederbörande sökande ådagalagt håg och fallenhet
— för doktorandernas del utpräglad håg och fallenhet — för vetenskapligt
arbete. Utredningen finner det därför ej lämpligt, att en bestämmelse införes
om högsta tillåtna ålder vid erhållandet första gången av licentiandeller
doktorandstipendium.

För de 50 doktorandstipendier och 75 licentiandstipendier, som föreslås
fördelade av kanslern för rikets universitet, synes enligt utredningen särskilda
bestämmelser ej behöva utfärdas. Det synes vara tillräckligt, framhåller
utredningen, att kanslern meddelar föreskrifter om på vad sätt fakulteter
och högskolor bör inkomma med sina önskemål om stipendier. Nu
existerande bestämmelser rörande stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier vid universiteten m. fl. läroanstalter bör enligt utredningen
tillämpas vad beträffar stipendieår, rätt till bisysselsättning m. m. I

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att statens sakrevision i en
den 29 april 1957 gjord framställning hemställt, att vissa jämkningar måtte
vidtagas i bestämmelserna angående nu ifrågavarande slag av stipendier.
Sålunda förordar sakrevisionen dels att en bestämmelse införes, att licentiand-
och doktorandstipendium icke bör utan särskilda skäl första gången
tilldelas den, som fyllt 35 respektive 40 år, dels att gällande föreskrifter
angående utdelning av ifrågavarande stipendier kompletteras i huvudsaklig
anslutning till vad i förutnämnda promemoria föreslagits i syfte att understryka
betydelsen av bestämmelsernas efterlevnad och för att underlätta
vidtagandet av åtgärder mot stipendiat, som bryter mot desamma. För att
möjliggöra en samlad överblick över stipendieverksamhetens utveckling vid
de berörda läroanstalterna bör enligt sakrevisionen vidare uppläggas och
föras ett särskilt register över de studerande, som erhållit stipendium för
högre vetenskapliga studier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.f år 1958

173

Yttranden

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund ifrågasätter om det icke
vore lämpligt att tillämpa den av utredningen förordade »forskarlönprincipen»
genom att klart övergå till ett system med forskarlön i stället för
stipendier. Väsentliga fördelar skulle enligt förbundets mening vara förknippade
med ett sådant system. Erhållandet av forskarlön borde vara
förknippat med en om än till tiden mycket begränsad tjänstgöringsskyldighet.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund och SLU:s studentförbund framhåller
bland annat följande.

Beträffande insatserna för forskarutbildningen kan förbunden inte oreserverat
ansluta sig till utredningens uppfattning att statsmakterna nu
måste göra extraordinära insatser. Hela den tekniska, ekonomiska och
sociala utvecklingen synes tala för att behovet av forskarutbildning och
forskare ständigt kommer att stiga. Att; tala om extraordinära insatser är
därför icke relevant. Man synes i stället böra utgå från att de ökade
insatser och kostnader till förmån för forskning och forskarutbildning, som
samhället nu bör och måste ta på sig, kommer att kvarstå för framtiden,
varjämte de successivt bör ökas i takt med de ökade behov, som utvecklingen
kommer att föra med sig. Utifrån denna utgångspunkt finner man
det också otillräckligt att i ekonomiskt avseende huvudsakligen satsa på
de mera kvalificerade stadierna.

Utredningens förslag, att ett visst antal licentiand- och doktorandstipendier
skulle ställas till universitetskanslerns förfogande, har föranlett erinringar
främst från en remissmyndighet, nämligen från överstyrelsen för de
tekniska högskolorna. Under hänvisning till att ifrågavarande stipendier
skulle efter kanslerns bedömande fördelas mellan olika fakulteter och högskolor
— även högskolor, som ej står under kanslerns inseende, framhåller
överstyrelsen följande.

I sistnämnda hänseende innebär utredningens förslag ett avsteg från
övlig ordning inom statsförvaltningen med därav följande administrativa
olägenheter. Ett dylikt avsteg synes överstyrelsen ej böra äga rum utan att
mycket vägande skäl därför föreligger. För de tekniska högskolornas vidkommande
kan överstyrelsen ej finna detta vara fallet. Stipendiebehovet
vid dessa lärosäten bör enligt överstyrelsens mening utan större svårighet
kunna bedömas vid den årliga anslagsprövningen. Överstyrelsen kan alltså
ej tillstyrka universitetsutredningens förslag härutinnan såvitt gäller överstyrelsens
förvaltningsområde.

Ehuru administrativa svårigheter enligt kanslern säkerligen kommer att
uppstå i samband med en dylik stipendiefördelning, anser han likväl förslaget
innebära vissa fördelar. Vid utfärdandet av bestämmelser rörande
dessa rörliga stipendier torde, framhåller kanslern vidare, åtskilliga praktiska
frågor böra upptagas till närmare prövning.

Sveriges förenade studentkårer noterar med tillfredsställelse det av utred -

174

Kungl. Maj:ts -proposition nr 1 OJf år 1958

ningen angivna målet att uppnå rörlighet i stipendiernas fördelning mellan
fakulteter och högskolor. SFS anför härom i huvudsak följande.

För uppnående av detta mål bör man enligt SFS utnyttja båda de av
utredningen diskuterade vägarna, nämligen dels ställa till förfogande ett
antal stipendier, som fördelas av de akademiska konsistorierna vid ett och
samma lärosäte, dels skapa en reserv av stipendier, som fördelas mellan
olika läroanstalter av en central universitets- och högskoleinstans. Härigenom
skulle vinnas en snabbare och smidigare handläggning av ärendena
i direkt anslutning till utdelning av de fakultetsbundna stipendierna. SFS
föreslår därför att 14 licentiand- och 10 doktorandstipendier av de stipendier,
som enligt utredningens förslag skulle fördelas av universitetskanslern,
ställes till universitetens och högskolornas förfogande.

Utredningens förslag om en uppräkning av antalet licentiand- och doktorandstipendier
avstyrkes av statskontoret, som framhåller, att — därest
i enlighet med utredningens förslag ett ökat antal universitetsbefattningar
i mellangraderna skulle införas — stödet för vidareutbildning till forskare
av magistrar och licentiater automatiskt kommer att öka.

Vederbörande myndigheter vid universiteten, karolinska
institutet och Stockholms hö g skola tillstyrker i allmänhet,
att antalet stipendier ökas på sätt utredningen föreslagit. De teologiska
fakulteterna i TJppsala och Lund finner dock den föreslagna uppräkningen
otillräcklig; ytterligare stipendier föreslås därför inrättade vid nämnda fakulteter.
Kanslern tillstyrker i huvudsak utredningens förslag, men anför
dessutom följande.

Jag vill samtidigt understryka, att jag för de teologiska fakulteternas del
icke funnit den föreslagna ökningen med allenast ett licentiandstipendium
till var och en av dessa fakulteter vara tillfyllest. Jag förordar härvid —- i
anslutning till de skäl till en förbättring av stipendiemöjligheterna vid
ifrågavarande fakulteter som anförts i dessa fakulteters remissyttranden
— att 10 licentiandstipendier ställes till förfogande av var och en av de
teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Likaså finner jag en ökning
av doktorandstipendierna vid de teologiska fakulteterna vara i hög grad
motiverad. För närvarande förfogar dessa fakulteter endast över 6 dylika
stipendier var. Under hänvisning till vad de teologiska fakulteterna anfört
i sina remissyttranden förordar jag en ökning av antalet doktorandstipendier
med 2 till vardera fakulteten.

Enligt gällande bestämmelser rörande stipendier för främjande av högre
odontologiska och farmaceutiska studier vid tandläkarhögskol
o r n a respektive farmaceutiska institutet är förevarande
stipendier avsedda för sådana studerande, som är sysselsatta med utarbetande
av doktorsavhandlingar eller därmed jämförligt arbete. Dessa »doktorandstipendier»
utgår emellertid för nämnda läroanstalter med det lägre
belopp, som gäller i fråga om licentiandstipendier vid bland annat universiteten.
Såväl lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och
Malmö som styrelsen för farmaceutiska institutet berör detta spörsmål.

175

Kungl. Maj:ts -proposition nr 10/t år 1958

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm föreslår, att högskolan
tilldelas 9 doktorandstipendier samt framhåller i övrigt bland annat följande.

I fråga om stipendiernas belopp anser lärarkollegiet skäl icke längre finnas
att kvarhålla stipendierna vid licentiandstipendienivå. Den begränsning av
möjligheten att vid sidan av stipendium innehava bisysslor, som gäller vid
samtliga fakulteter och högskolor utom tandläkarhögskolorna och farmaceutiska
institutet, kan numera upprätthållas även vid tandläkarhögskolorna.
För den händelse det i något enstaka fall skulle vara för vederbörande
högskola lämpligt att doktorandstipendiat fullgör exempelvis assistenttjänstgöring
vid högskolan, borde nedsättning av stipendiets belopp
till licentiandstipendienivå kunna ske i det enskilda fallet, varom lämplig
regleringsföreskrift kunde utfärdas.

Styrelsen för farmaceutiska institutet föreslår, att institutet tilldelas ett
doktorandstipendium å 8 000 kronor och två licentiandstipendier å 5 500
kronor. Skulle institutet icke bli delaktigt av ett högre stipendium, synes
det styrelsen önskvärt, att sådan föreskrift meddelas, att de mindre stipendierna
liksom vid de tekniska högskolorna blir tillgängliga för såväl licentiander
som doktorander.

I det föregående (s. 160 ff.) har redogjorts för vissa erinringar, som framförts
vid remissbehandlingen, beträffande bland annat den av utredningen
redovisade statistiken över forskarutbildningens omfattning vid de tekniska
högskolorna. Med hänsyn till vad härvid framhållits, bedömer
flera remissorgan det av utredningen föreslagna antalet stipendier
för studerande vid dessa högskolor såsom otillräckligt. Sålunda finner lärarkollegiet
vid tekniska högskolan förslaget helt otillfredsställande — särskilt
i vad avser tekniska högskolan i Stockholm, där ingen ökning föreslagits.
Lärarkollegiet ställer sig vidare helt oförstående till att de tekniska högskolorna
är de enda statliga fackhögskolor som ansetts icke böra komma i
åtnjutande av doktorandstipendier trots att inrättandet av dylika dels föreslogs
av 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen, dels
ock upprepade gånger äskats i högskolans riksdagspetita. Lärarkollegiet
vid Chalmers tekniska högskola hemställer, att tre doktorandstipendier
ställes till högskolans förfogande. Dessutom anföres bland annat följande
angående stipendiebehovet i allmänhet vid de tekniska högskolorna.

För högskolans lärare är det i hög grad angeläget att kunna behålla och
föra fram nuvarande — liksom ständigt nytillkommande — forskare till
högre examina. En mer progressiv syn från utredningens sida på högskolans
stipendiebehov skulle helt visst underlätta denna samhällsekonomiskt betydelsefulla
uppgift. Lärarkollegiet hemställer därför, att ett betydligt
större belopp anvisas de tekniska högskolorna för nu ifrågavarande stipendier.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna erinrar, att överstyrelsen i sina
anslagsäskanden för budgetåret 1958/59 med hänsyn till antalet behöriga
stipendiesökande våren 1957 förordat, att ifrågavarande stipendier vid de

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

tekniska högskolorna också uppdelades i doktorand- och licentiandstipendier.
Överstyrelsen hade därvid funnit sig böra beräkna — för tekniska
högskolan i Stockholm — ett antal av 25 licentiandstipendier och två
doktorandstipendier samt — för Chalmers tekniska högskola — ett antal
av 14 licentiandstipendier och två doktorandstipendier. Såsom stöd för ett
inrättande av doktorandstipendier anförde överstyrelsen därvid, att forskningen
och undervisningen vid de tekniska högskolorna i ämnen av grundläggande
natur, som ägde sin motsvarighet vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna, numera fått en betydande omfattning och att i allt
fall beträffande sådana ämnesområden samma förutsättningar för doktorandstipendier
kunde anses vara förhanden som vid de nämnda fakulteterna.
Överstyrelsen säger sig ej funnit anledning frångå sin i nämnda
anslagsäskanden uttalade uppfattning om önskvärdheten av ett inrättande
av ett antal särskilda doktorandstipendier jämväl vid dessa högskolor från
och med budgetåret 1958/59.

Statens tekniska forskningsråd föreslår, att doktorandstipendier inrättas
till ett antal som motsvarar 10 procent av antalet licentiander vid de tekniska
högskolorna. För närvarande skulle — framhåller forskningsrådet —
enligt denna beräkningsgrund erfordras 12 doktorandstipendier. Dessutom
understrykes kraftigt nödvändigheten av att antalet licentiandstipendier
ökas ytterligare, förslagsvis till 120. Svenska teknolog för eningen anser, att
antalet forskningsstipendier vid de tekniska högskolorna icke bör bestämmas
med utgångspunkt från hittillsvarande antal doktorander och licentiander
vid högskolorna. Sveriges industriförbund finner i och för sig de
föreslagna anslagshöjningarna befogade. Förbundet förklarar sig emellertid
inte kunna — särskilt mot bakgrunden av utredningens egen uppfattning
att en rikligare stipendiering bland annat skall ha en stimulerande effekt
— förstå varför utredningen stannat för att föreslå en ökning av antalet
licentiandstipendier, vilka jämväl är avsedda för doktorander, vid de tekniska
högskolorna från 40 till blott 45. Härjämte framhåller förbundet
bland annat följande.

Om vi verkligen vill följa med i den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen
synes inte minst behovet av kvalificerade högskolelärare och forskarhandledare
böra tillgodoses. Dessa borde i första hand rekryteras bland sådana
personer som disputerat, och det torde inte behöva särskilt understrykas
att konkurrensen med näringslivet om dessa även i fortsättningen kommer
att vara hård. Det är industriförbundets bestämda mening, att det i första
hand bör ankomma på det allmänna att stimulera till sådant kvalificerat
forskningsarbete, särskilt av grundforsknings natur, som kan leda fram till
disputation vid de tekniska högskolorna. Förbundet hemställer därför att
frågan om en ytterligare ökning av antalet licentiand- och doktorandstipendier
vid de tekniska högskolorna tas upp till förnyad prövning. I

I fråga om utredningens förslag avseende stipendier för studerande vid
jordbrukets högskolor har i huvudsak följande synpunkter

177

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

framförts. Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan hänvisar till att under de
sistförflutna fem åren i genomsnitt fem disputationer årligen ägt rum vid
högskolan samt till att under läsåret 1957/58 tio studerande väntas komma
att disputera. Med hänsyn härtill betonas önskvärdheten av ytterligare ett
doktorandstipendium utöver det av utredningen föreslagna nya stipendiet.
Styrelsen för lantbruksliögskolan och statens jordbruksförsök anser bland
annat att det nu torde vara motiverat, att proportionen mellan licentiandoch
doktorandstipendier vid högskolan blir ungefär densamma som genomsnittet
för universiteten och övriga högskolor. Antalet doktorandstipendier
vid lantbrukshögskolan borde därför bli sex; en ökning som anses i hög grad
påkallad. Jordbrukshögskoleutredningen framhåller bland annat följande
beträffande fördelningen av stipendierna på skilda fakulteter och högskolor.

Hänsyn bör tagas till det förhållandet att personer, som avlagt licentiatexamen
eller disputerat vid lantbrukshögskolan och som därefter ej kan
erhålla lämplig forskarbefattning, ej har samma möjligheter att få tillgodoräkna
sig sin högre utbildning som merit för erhållande av annan tjänst
med högre lön, som exempelvis är fallet för licentiater från de filosofiska
fakulteterna. Detta förhållande bör kompenseras genom ett förhållandevis
större antal stipendier vid lantbrukshögskolan. Jordbrukshögskoleutredningen
vill i anslutning härtill framhålla att den avser att framlägga förslag
härom i sitt kommande betänkande.

I anslutning till utredningens förslag rörande forskarutbildningen har
från handelshögskolornas sida särskilt berörts vissa problem,
som avser ämnet företagsekonomi. Sålunda framhåller direktionen för handelshögskolan
i Stockholm bland annat följande.

Under den närmaste tioårsperioden måste redan med nu befintlig och
beslutad organisation 8—10 nya professorer i ämnet företagsekonomi tillkomma
för att fylla nyinrättade befattningar och för att ersätta avgång
genom pensionering. Härtill kommer ett ökat behov av lärare av lägre
grader. Rekryteringen av yngre forskare inom företagsekonomin måste därför
på allt sätt främjas och den vilar helt på de båda handelshögskolorna.
Icke minst handelshögskolan i Stockholm kommer att få i betydande utsträckning
engagera sina mest kvalificerade lärare och sina resurser i övrigt
för den utbildningsverksamhet, som sålunda blir erforderlig i första hand
inom ämnet företagsekonomi men även inom högskolans övriga huvudämnen,
med vilka företagsekonomin sedan gammalt är starkt integrerad. Det
synes naturligt att staten såtillvida deltager i den nödvändiga kraftansträngningen
att antalet av staten beviljade licentiatstipendier ökas, därvid
även må beaktas att en del av de vid handelshögskolan utbildade lärarna
och forskarna naturligen kommer att tagas i anspråk vid andra institutioner
än handelshögskolan i Stockholm. I sitt arbete för att säkerställa en
ökad tillgång på personer för de mest kvalificerade akademiska befattningarna
är det givetvis av betydelse för handelshögskolan att även kunna
disponera ett antal doktorandstipendier.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, hemställer direktionen om
en ökning av antalet licentiandstipcndier i den omfattning som betingas av

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1058. 1 sand. Nr 10\

178 Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

åberopade förhållanden samt om att dessutom 2 doktorandstipendier måtte
ställas till högskolans förfogande.

I de yttranden som avgivits av vissa organisationer och sammanslutningar
har främst berörts två frågor, nämligen dels avvägningen mellan
antalet licentiandstipendier och antalet doktorandstipendier, dels behovet
vid fackhögskolorna av ifrågavarande stipendier. Sveriges jörenade studentkårer
(SFS) betonar, att det är i första hand efter sin grundexamen som
studenten står vid skiljevägen forskning—förvärvsarbete. SFS, som anser
att de rekryteringsfrämjande åtgärderna bör sättas in med full styrka vid
detta tillfälle, föreslår, att antalet licentiandstipendier beräknas så att
sökande till dessa har lika stor chans att erhålla stipendium, som sökande
till doktorandstipendium. Enligt SFS beräkningar bör därför ytterligare 55
licentiandstipendier inrättas. Även SACO anser, att antalet licentiandstipendier
bör ökas utöver utredningens förslag. Liknande synpunkter framföres
dessutom av Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

Vidkommande spörsmålet om fackhögskolornas behov av ifrågavarande
stipendier understryker SFS, att antalet licentiander och doktorander vid
dessa högskolor visar en starkt ökande tendens. Med hänsyn till att detta
gäller icke minst de tekniska högskolorna finner SFS det anmärkningsvärt,
att utredningen icke ens diskuterat inrättande av doktorandstipendier vid
sistnämnda högskolor. Vidare bör enligt SFS stipendierna vid farmaceutiska
institutet och vid tandläkarhögskolorna uppräknas till samma belopp
som övriga doktorandstipendier. Enligt SACO, som anser att doktorandstipendier
bör inrättas vid de fackhögskolor som för närvarande saknar
sådana, har flertalet fackhögskolor ej blivit tillgodosedda med stipendier i
den utsträckning, som motsvarar behovet. Sveriges liberala studentförbund
understryker särskilt samhällets stora behov av högt kvalificerad teknisk
arbetskraft och forskare; förbundet finner det märkligt, att förslag ej framlagts
om inrättande av doktorandstipendier vid de tekniska högskolorna.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund säger sig ha ett allmänt intryck
av att fackhögskolorna något missgynnats vid fördelningen av stipendierna.
Förbundet anser dessutom, att det möjligen kan bli svårt att — vid
en så kraftig höjning av antalet stipendier, som föreslagits — omedelbart
finna tillräckligt många kvalificerade sökande. En höjning etappvis under
ett par år skulle måhända medge ett bättre urval.

Flera remissorgan föreslår någon form av index-reglering av stipendiebeloppen.
I några yttranden har ifrågasatts eller föreslagits högre stipendiebelopp.
Endast ett av remissorganen föreslår lägre belopp för licentiandoch
doktorandstipendierna än utredningen gjort, nämligen statskontoret,
som anför följande.

179

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

Därest i rådande ekonomiska läge en uppräkning av stipendiebeloppen
skulle anses böra medgivas, bör denna naturligen begränsas till belopp,
motsvarande levnadskostnadsökningen sedan 1953 — det år, som beloppen
för doktorsstipendierna senast justerades — eller omkring 14 procent.

Det av utredningen framlagda förslaget om en fortlöpande statistisk redovisning
av licentiander och doktorander tillstyrkes av samtliga de remissorgan,
som yttrat sig härom, med undantag av överstyrelsen för de tekniska
högskolorna som anser, att stor försiktighet bör iakttagas vid prövning av
frågor, huruvida olika myndigheter, som redan är högst betungade av
statistiska uppgifter av skilda slag, bör påläggas nya skyldigheter i sådant
hänseende. Överstyrelsen säger sig ej ha blivit övertygad om angelägenheten
av att den här avsedda statistiken kommer till stånd. Statistiska
centralbyrån anför bland annat följande.

Utredningen påpekar med rätta, att det statistiska material som står
till buds icke är tillräckligt för att ge en tillfredsställande bild av forskarutbildningen.
Under förutsättning av bifall till utredningens förslag i denna
fråga har statistiska centralbyrån efter samråd med utredningen i sina riksdagspetita
för budgetåret 1958/59 hemställt om anslag för utarbetande av
statistik enligt förslaget. Primärmaterialet för denna statistik är utan tvivel
entydigt definierat. Av förslaget framgår att uppgiftslämnandet närmast
ankommer på vederbörande ämnesrepresentant och att redovisning till
centralbyrån är avsedd att äga rum via läroanstalterna. Centralbyrån finner
det nödvändigt, att uppgiftslämnandet även till denna gren av statistiken
över högre studier åvilar läroanstaltens kansli, varigenom vinnes fördelen
av samordning och kontroll i insamlingsarbetet.

Beträffande utredningens förslag att medicine kandidater i avseende på
behörighet att tilldelas doktorandstipendier skulle likställas med medicine
licentiater har meningsskiljaktighet rått inom medicinska fakulteten i Lund.
Fakultetens majoritet har avstyrkt helt jämställande. Större akademiska
konsistoriet i Lund finner sig i föreliggande läge böra förorda, att hitintills
gällande bestämmelser härutinnan erhåller fortsatt giltighet. Kanslern har
— i likhet med medicinska fakulteten i Lund — icke funnit tillräckliga skäl
föreligga för ett dylikt jämställande. Nuvarande bestämmelser innehåller
enligt kanslerns mening erforderliga möjligheter att i förekommande fall
tilldela medicine kandidat doktorandstipendium.

Universitetsutredningens uttalande emot en åldersgräns för behörighet
att tilldelas licentiand- eller doktorandstipendium har icke mött några gensagor.

I anslutning härtill torde få anmälas, att både kanslern och överstyrelsen
för de tekniska högskolorna avstyrker sakrevisionens förut omnämnda förslag
om införande av åldersgränser för erhållande av licentiand- och doktorandstipendium.
Såväl kanslern som nämnda överstyrelse biträder däremot
förslaget, att gällande föreskrifter i ämnet kompletteras i syfte att under -

180

Kungl. May.ts proposition nr 104- år 1958

stryka betydelsen av bestämmelsernas efterlevnad och för att underlätta
vidtagandet av åtgärder mot stipendiat, som bryter mot desamma.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har jämväl vissa andra
spörsmål avseende förevarande bestämmelser tagits upp till behandling.
Sålunda föreslår flera av remissorganen bland annat en förlängning av
stipendietiden, särskilt för licentiatstipendierna. Vidare beröres frågan om
stipendieårets längd respektive sättet för dess beräknande ävensom frågan
om ändring eller översyn av gällande bestämmelser om rätt att ha förvärvsarbete
vid sidan om licentiand- eller doktorandstipendium.

3. Särskilda anslag till ograduerade forskare m. m.

Utredningen

Vad förevarande spörsmål beträffar föreslår utredningen, att för budgetåret
1958/59 anvisas anslag om sammanlagt 2 600 000 kronor till
ograduerade forskares verksamhet. Nämnda anslags fördelning
på olika vetenskapliga discipliner framgår av följande tablå.

För främjande av teologisk, juridisk, samhällsvetenskaplig och övrig

humanistisk forskning ....................................... 300 000

För främjande av medicinsk, odontologisk, farmaceutisk och veterinärmedicinsk
forskning ...................................... 1 400 000

För främjande av matematisk-naturvetenskaplig forskning ....... 600 000

För främjande av teknisk forskning ............................ 300 000

Summa kronor 2 600 000

Beträffande behovet av ifrågavarande anslag framhåller utredningen i
huvudsak följande.

De materielanslag, som institutioner och motsvarande för närvarande disponerar
över, är avsedda för forskning och undervisning. De används i
många fall främst för undervisningsändamål och för inköp av litteratur till
institutionsbiblioteken. De yngre forskarna kan som regel ej räkna med att
erhålla medel för egen forskningsverksamhet (experiment, excerpter, arkivresor
m. m.) ur dessa anslag. Sedan 1945 finns emellertid för medicinsk,
odontologisk, farmaceutisk och veterinärmedicinsk forskning ett särskilt
reservationsanslag, »Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid universiteten
m. fl. läroanstalter». Förslaget om dessa anslag hade framlagts
av de år 1943 tillkallade sakkunniga för utredning rörande lämpliga organisatoriska
åtgärder för den medicinska forskningens främjande och därmed
sammanhängande frågor. I Kungl. Majrts proposition nr 301 år 1945 underströk
departementschefen, att utdelning från detta anslag borde ske enbart
med hänsyn till den vetenskapliga forskning som bedrives vid de olika
institutionerna och klinikerna, oberoende av om sökanden vore institutionsföreståndare
respektive klinikchef eller annan där verksam forskare och
vidare oberoende av om anslagen därigenom skulle bli ojämnt fördelade
mellan olika institutioner. I motsats till materielanslagen, vilka i huvudsak
fördelas proportionellt mellan institutionerna, borde sålunda de nya anslagen
fördelas helt och hållet på grundval av redovisat och styrkt behov.

181

Kungl. May.ts proposition nr 104 år 1958

Av en av utredningen gjord undersökning framgår, att utvecklingen gått
därhän, att bidragen numera så gott som uteslutande utgår till ograduerade
forskare. Utredningen finner detta vara en ur forskningens synpunkt ändamålsenlig
och eftersträvansvärd utveckling. De lokala universitetsmyndigheterna
bör svara för utdelandet av anslag till forskare under utbildning,
medan forskningsråden bör svara för utdelning av de anslag som är avsedda
för större forskningsprojekt, vilka som regel leds av graduerade forskare.
Utredningen har funnit, att detta system, som enligt samstämmiga uttalanden
med framgång prövats under drygt tio år vid de medicinska fakulteterna,
tandläkarhögskolorna, veterinärhögskolan och farmaceutiska institutet,
nu bör utsträckas till att gälla även övriga fakulteter och fackhögskolor.
Utredningen föreslår därför, att för teologisk, juridisk, humanistisk,
matematisk-naturvetenskaplig samt teknisk forskarutbildning anvisas medel
motsvarande dem som utgår till medicinsk forskarutbildning. Liknande
anslag bör enligt utredningens mening införas för forskarutbildningen vid
lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Det torde dock — framhåller utredningen
— få ankomma på de nu arbetande jordbrukshögskole- och
skogshögskoleutredningarna att lägga fram förslag för dessa högskolors del.
För handelshögskolornas del har utredningen ej ansett sig nu böra framlägga
något förslag.

LTtredningen övergår härefter till en närmare diskussion av de olika anslagsposternas
storlek. Härom anför utredningen följande.

Reservationsanslaget för främjande av medicinsk forskning: Det under
åttonde huvudtiteln utgående reservationsanslaget »Bidrag till främjande
av medicinsk forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter» har för ett
antal budgetår uppgått till följande belopp

1945/46 ................................. 500 000 kronor

1949/50 ................................. 512 000

1954/55 ................................. 640 000

1956/57 ................................. 691 000

1957/58 ................................. 721 000

Anslagshöjningen efter budgetåret 1945/46 har till största delen vidtagits
med hänsyn till tillkomsten av tandläkarhögskolan i Malmö och medicinska
fakulteten i Göteborg.

Med hänsyn till inträffade kostnadsökningar och till det starkt ökade
antalet yngre forskare synes anslagen behöva ökas högst avsevärt. En vid
Uppsala universitets medicinska fakultet gjord undersökning av hur mycket
medel yngre forskare sökt respektive beviljats från ifrågavarande anslag
under senare år visar, att efterfrågan varit två ä tre gånger så stor som
tillgången på medel. Utredningen föreslår, att för budgetåret 1958/59 reservationsanslaget
»Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid universiteten
m. fl. läroanstalter» ökas till 1 400 000 kronor, att användas huvudsakligen
för ograduerade forskares utgifter för materiel, apparatur m. m.
Fördelningen mellan fakulteter och högskolor synes böra göras i stort sett
i enlighet med nuvarande principer.

Anslag för matematisk-naturvetenskaplig forskning: Under anslagsposten
»Materiel m. m.» upptas för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
vid universiteten i Uppsala och Lund särskilda medel för fiiltarbeten. Budge
låret. 1956/57 utgjorde dessa medel cirka 40 000 kronor vid vartdera av
de två universiteten. Vid Stockholms högskolas matematisk-naturvetenskapliga
avdelning upptogs för budgetåret 1956/57 likaledes under mate -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

rielanslaget 54 000 kronor för exkursioner, fältarbeten m. m. Nämnda belopp
tilldelas till stor del ograduerade forskare inom botanik, zoologi och
angränsande ämnen. Dessa medel bör tills vidare upptas i oförändrad form
under materielanslagen. Dessutom bör emellertid för de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna (motsvarande) uppföras särskilda reservationsanslag
för främjande av matematisk-naturvetenskaplig forskning.

Någon exakt beräkning av medelsbehovet låter sig ej göra, bland annat
beroende på de stora olikheterna mellan skilda naturvetenskapliga ämnen.
Utredningen har stannat för att föreslå att för budgetåret 1958/59 beviljas
ett reservationsanslag för främjande av matematisk-naturvetenskaplig
forskning vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna om sammanlagt
600 000 kronor, att användas huvudsakligen för ograduerade forskares
utgifter för materiel, apparater m.m. Anslaget bör fördelas lika mellan de
tre matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.

Anslag för teologisk, juridisk, samhällsvetenskaplig och övrig humanistisk
forskning: Vid de teologiska, juridiska och humanistiska fakulteterna
var antalet aktiva licentiander och doktorander hösten 1955 dubbelt så
stort som antalet aktiva licentiander och doktorander vid de matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna. A andra sidan är det uppenbart, att forskningskostnaderna
— materiel, apparater, resekostnader m.m. — är betydligt
mindre för teologer, jurister och humanister än för naturvetare. Humanisternas
utgifter torde i medeltal vara högre än teologers och juristers.
Skillnaden mellan ämnena inom de humanistiska fakulteterna torde dock
vara mycket stora.

Utredningen föreslår, att för budgetåret 1958/59 anvisas ett reservationsanslag
för främjande av teologisk, juridisk, samhällsvetenskaplig och övrig
humanistisk forskning vid de teologiska, juridiska och humanistiska fakulteterna
om sammanlagt 800 000 kronor, att användas huvudsakligen för
ograduerade forskares utgifter för materiel, apparater, excerpering, inhemska
arkivresor in. m., varav 20 000 kronor till de teologiska fakulteterna,
15 000 kronor till de juridiska fakulteterna samt återstående 265 000
kronor till de humanistiska fakulteterna (inklusive filosofiska fakulteten vid
Göteborgs universitet). Fördelningen mellan de humanistiska fakulteterna
synes böra ske så att den mindre fakulteten i Göteborg får något lägre
belopp än de tre övriga fakulteterna. De mindre belopp, som under anslagstiteln
»Materiel m. m.» vid universiteten i Uppsala och Lund anvisas för
fältarbeten i sociologi och kulturgeografi, förutsättes givetvis ej bli påverkade
av det framlagda förslaget. Dessa medel har nämligen i likhet med
övriga materielanslag karaktär av anslag till respektive institutioners allmänna
undervisnings- och forskningsverksamhet.

Anslag för teknisk forskning: Vid de tekniska högskolorna fanns under
perioden 1942/43—1946/47 ett särskilt anslag »Bidrag till främjande av
teknisk forskning». Från och med budgetåret 1947/48 överfördes detta anslag
till det av tekniska forskningsrådet disponerade anslaget till teknisktvetenskaplig
forskning. Anledningen härtill var, att det ej ansågs föreligga
någon skillnad mellan de två typerna av anslag. Båda ansågs i första hand
vara avsedda för kvalificerade forskare. Det växande antalet licentiander
och doktorander vid de två tekniska högskolorna motiverar emellertid, att
särskilda anslag inrättas för yngre forskare. Utredningen föreslår därför, att
även för de tekniska högskolorna anvisas särskilda anslag, avsedda i första
hand för ograduerade forskares behov. För budgetåret 1958/59 föreslås ett

183

Kungl. May.ts proposition nr 10/+ år 1958

reservationsanslag om sammanlagt 300 000 kronor, att användas huvudsakligen
för ograduerade forskares utgifter för materiel, apparater m. m.

Avslutningsvis understryker utredningen, att den framtida ökningen i antalet
doktorander och licentiander vid skilda fakulteter och högskolor måste
leda till att de föreslagna anslagen undan för undan måste höjas. Utredningen
finner det dock ej möjligt att föreslå några belopp för de efter
1958/59 följande budgetåren. Däremot rekommenderas att den av utredningen
förordade statistiken över antalet licentiander och doktorander utnyttjas
som ett av underlagen vid kommande bedömningar av erforderliga
anslagshöjningar.

Utredningen föreslår, att ifrågavarande reservationsanslag fördelas av
Ivungl. Maj:t mellan fakulteter och högskolor samt att medel ur nämnda
anslag efter vederbörligt ansökningsförfarande utdelas av fakulteterna
(motsvarande) respektive styrelserna för farmaceutiska institutet och veterinärhögskolan.
Detta förslag utföres på i huvudsak följande sätt.

Förevarande anslag kan sägas utgöra ett komplement på materielsidan
till doktorand- och licentiandstipendierna. Dessa senare utdelas — och
kommer, om utredningens förslag rörande förbättring av ifrågavarande stipendier
genomföres, att alltjämt utdelas — av fakulteter eller högskolor.
Utredningen vill med anledning härav föreslå, att beslutanderätten i fråga
om utdelningen av reservationsanslagen för medicinsk och odontologisk
forskning överföres från kanslern för rikets universitet till de medicinska
fakulteterna samt till karolinska institutets och de två tandläkarhögskolornas
lärarkollegier, dock med skyldighet för dessa att årligen till kanslern
anmäla, på vad sätt anslagen disponerats. För farmaceutiska institutets och
veterinärhögskolans del föreslås ingen ändring i utdelningsförfarandet. Utredningen
föreslår vidare, att anslagen till teologisk, juridisk, humanistisk
och naturvetenskaplig forskning fördelas på fakulteter av Kungl. Maj:t på
samma sätt som nu sker med anslagen till medicinsk forskning samt att
anslagen utdelas av vederbörande fakultet efter ett ansökningsförfarande,
dock med skyldighet för fakulteterna att årligen till kanslern för rikets
universitet anmäla, på vad sätt anslagen disponerats. Utredningen föreslår
slutligen, att anslagen till teknisk forskning fördelas av Kungl. Maj:t på
de två högskolorna samt att varje högskolas anslag utdelas efter ett ansökningsförfarande,
dock med skyldighet för högskolorna att årligen till
överstyrelsen för de tekniska högskolorna anmäla, på vad sätt anslagen
disponerats.

Till sist påpekar utredningen, att i de bestämmelser, som kan komma
att utfärdas rörande de föreslagna anslagen, bör föreskrivas, att medlen
huvudsakligen skall utdelas till ograduerade forskare.

Utredningen upptar därefter till behandling apparatanslagen
samt föreslår — med hänsyn till det växande antalet forskare och studerande
— att den ospecificerade delen av dessa anslag uttryckligen ges karaktär
av medel avsedda såväl till ersättning och modernisering av apparaturen
som till utökning av densamma. Utredningen föreslår vidare, att för
budgetåret 1958/59 dessa ospecificerade medel höjs till i följande tablå
angivna belopp. Motsvarande medelsanvisningar för budgetåret 1957/58
har jämväl angivits i tablån.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 or 1958

1957/58

1958/59

Uppsala universitet ..........

........ 250 000

600 000

Lunds universitet ............

........ 250 000

600 000

Göteborgs universitet ........

........ 100 000

200 000

Stockholms högskola .........

........ 250 000

400 000

Karolinska institutet .........

........ 100 000

200 000

Summa 950 000 2 000 000

Beträffande de sålunda förordade anslagshöjningarna framhåller utredningen
i huvudsak följande.

Anslagen för främjande av ograduerade forskares verksamhet kommer
att kunna användas för inköp förutom av förbrukningsmateriel jämväl av
speciell men föga kostnadskrävande apparatur. Införandet av dessa anslag
minskar emellertid inte behovet av anslag för ersättning av försliten och
omodern apparatur och anskaffandet av ny apparatur vid de skilda institutionerna.
Den samlade effekten av de åtgärder som i förevarande sammanhang
föreslagits kommer att bli, att behovet av apparater för undervisningen
på såväl hög- som lågstadiet kommer att öka till följd av det växande antalet
studerande och det ökande antalet akademiska lärare. Med hänsyn
härtill vill utredningen föreslå en provisorisk uppräkning redan från och
med budgetåret 1958/59 av de nu till universiteten, Stockholms högskola
och karolinska institutet utgående reservationsanslagen till nyanskaffning
av apparater m. m. Utöver de av utredningen föreslagna anslags beloppen
kan för budgetåret 1958/59 komma de belopp av engångsnatur för särskilda
ändamål, vilka liksom tidigare anvisas under rubriken »Nyanskaffning av
apparater m. m.».

Yttranden

Utredningens förslag rörande anslag till ograduerade forskares verksamhet
tillstyrkes av alla remissorgan utom ett, nämligen statskontoret, som
anser, att frågan om särskilda anslag till forskning inom olika områden och
storleken av dessa bör avgöras i ett sammanhang med hänsyn till forskningens
behov och möjligheterna att tillgodose detta. En uppdelning så att
vissa anslag avses för ograduerade andra till graduerade forskare synes
statskontoret ovidkommande.

Vidkommande universitetsutredningens reformprogram avseende särskilda
anslag till ograduerade forskare m. m. framhåller kanslern, att han
i stort sett funnit sig kunna godtaga de framlagda förslagen och hälsar med
tillfredsställelse att betydande anslagsförstärkningar i detta sammanhang
förordats. Kanslern har intet att erinra om att beslutanderätten i fråga om
utdelningen av ifrågavarande forskningsanslag tilldelas vederbörande lokala
akademiska myndigheter. I bestämmelserna bör dock — i enlighet med utredningens
förslag — intagas föreskrift om att medlen huvudsakligen bör
utdelas till ograduerade forskare. I detta sammanhang understryker kanslern,
att frågor om tilldelande av anslag till graduerade forskare enligt hans
mening bör underställas kanslerns prövning.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 (°ir 1958

Jordbrukshögskoleutredningen ansluter sig till förslaget att de fakulteter
och högskolor, som icke för närvarande har forskningsanslag speciellt avsedda
för ograduerade forskare, tilldelas anslag av denna typ. Förslag till
sådana anslag säger sig utredningen komma att framlägga.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm anför följande.

Uppnår man bland annat genom en mer omfattande stipendiering att
flera studenter fortsätter sina studier till licentiatexamen och doktorsgrad,
uppkommer ett behov av att dessa studerande såsom komplement till
stipendierna erhåller bidrag för sina forskningsomkostnader. Det må här
nämnas, att forskningsarbetet icke minst inom företagsekonomin ofta medför
betydande kostnader för fältundersökningar o. d. I överensstämmelse
med vad lärarrådet föreslagit får direktionen därför hemställa att Kungl.
Maj:t ville vid en ökning av antalet stipendier för högre ekonomiska studier
jämväl medgiva ett särskilt anslag å 50 000 kronor såsom bidrag till
angivna kostnader.

Även Sveriges industriförbund understryker vikten av att motsvarande
anslag ställes till handelshögskolornas förfogande. Förbundet anför härom
bland annat följande.

Vad gäller handelshögskolorna har utredningen, utan särskild motivering,
ej ansett sig nu böra framlägga något förslag i berörda hänseende.
Med hänsyn till att den i Sverige ännu förhållandevis unga forskningen på
företagsekonomins stora och betydelsefulla område star inför åtskilliga
forskningsuppgifter, bland annat inom distributionsekonomi och företagsadministration,
vilka för sin lösning behöver ytterligare ekonomiska resurser,
förutsätter förbundet att motsvarande anslag kommer att utgå även till
handelshögskolorna.

Några remissorgan har anfört avvikande meningar i fråga om vissa av
de anslagsbelopp utredningen föreslagit. Sålunda anser teologiska fakulteten
i Uppsala det föreslagna beloppet, 10 000 kronor årligen, såsom otillräckligt,
både utifrån föreliggande behov och i jämförelse med vad som föreslagits
för de humanistiska fakulteterna. Ett ärligt anslag av 15 000 kronor
kan enligt fakulteten icke betraktas annat än som ett minimibelopp. Större
akademiska konsistoriet i Uppsala framhåller, att enligt dess mening det
icke finnes någon anledning utgå från att behovet av dylika anslagsmedel
skulle vara mindre för forskare inom de teologiska och juridiska fakulteterna
än för forskare inom de humanistiska fakulteterna. Även större
akademiska konsistoriet i Lund förordar — i likhet med teologiska fakulteten
därstädes — ett årligt anslag av 15 000 kronor till var och en av
nämnda fakulteter. Till denna uppfattning ansluter sig jämväl kanslern.

Rätts- och statsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola finner
det belopp som föreslås för de juridiska fakulteterna, 15 000 kronor,
vara uppenbart för litet. En uppräkning av beloppet till 30 000 kronor
skulle enligt avdelningen närmare svara mot det väntade behovet. Statens
samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråds rättsvetenskapliga sektion

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1958

understryker vikten av att anslag till forskares omkostnader ställes till
fakulteternas förfogande, samt anför bland annat följande.

Utredningen föreslår, att de tre juridiska fakulteterna tillhopa får 15 000
kronor. Beloppet synes väl snävt tilltaget i förhållande till de medel, som
föreslås för exempelvis humanisterna. Utredningen anför, att humanisternas
forskningsutgifter i medeltal torde vara högre än juristernas. Om detta
är riktigt — något varom rådet icke kan bilda sig en säker uppfattning —
kan det bero på att den juridiska forskningen hittills fått inriktas på sådana
arbetsuppgifter, som ej för med sig kostsam materialinsamling. Det kan
emellertid med skål antagas, att sådana undersökningar kommer att spela
en allt större roll i den juridiska forskningen. Rådet föreslår därför, att
anslaget till de juridiska fakulteterna för ifrågavarande ändamål uppräknas
till 30 000 kronor.

Statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråds samhällsvetenskapliga
sektion framhåller, att föreslagna 265 000 kronor till de humanistiska
fakulteterna, däri inbegripet de samhällsvetenskapliga ämnena, icke
torde vara tillräckliga för anslag till ograduerade forskares utgifter för
materiel, apparater, excerpering, inhemska arkivresor m. m.

Beträffande det föreslagna anslaget till medicinsk etc. forskning hänvisar
medicinska fakulteten i Uppsala till sina petita för budgetåret 1958/59
och upprepar sin framställning om en höjning av sin anslagsdel till 350 000
kronor. Först därmed har enligt fakultetens mening anslagets realvärde
återställts till 1945/46 års nivå och någon hänsyn tagits till det ökade
student- och forskarantalet. Medicinska fakulteten i Lund betonar, att i
Lund efterfrågan sista tiden varit mer än tre gånger så stor som medelstilldelningen.
Fakulteten anser för sin del att anslaget bör ökas, utöver av
utredningen förordade 1 400 000 kronor, till 2 miljoner. Fakulteten framhåller
att den i enlighet härmed i petita för budgetåret 1958/59 begärt en
ökning av sin del från 111 000 till 300 000 kronor. Större akademiska konsistoriet
i Lund tillstyrker den av medicinska fakulteten äskade höjningen
av det föreslagna beloppet.

Statens tekniska forskningsråd kan icke finna någon motivering till förslaget
att anslaget för främjande av teknisk forskning skulle vara blott
hälften av det för matematisk-naturvetenskaplig forskning. Den för den
tekniska forskningen erforderliga apparaturen är enligt rådet minst lika
dyrbar som den som erfordras för matematisk-naturvetenskaplig forskning.
Rådet anser därför, att anslaget för teknisk forskning bör sättas till minst
600 000 kronor men givetvis justeras när behov därav uppkommer. Forskningsrådet
berör även det anslag — Bidrag till främjande av teknisk forskning
— som fanns vid de tekniska högskolorna under perioden 1942/43—
1947/48. Detta anslag möjliggjorde — framhåller forskningsrådet — för
forskare av alla grader att erhålla mindre forskningsanslag utan att hänvändelse
behövde ske till forskningsråden. Rådet föreslår, att detta anslag
återinföres dels för att ge forskningsråden bättre möjlighet att ägna sig åt

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

större forskningsprojekt och dels för att skaffa möjligheter att snabbt undersöka
värdet och bärigheten av idéer och uppslag vid de tekniska högskolorna
innan hänvändelse sker till forskningsråden. Enligt lärarkollegiets
vid tekniska högskolan bestämda uppfattning skulle det vara av stor betydelse
ur forskningssynpunkt om de tekniska högskolorna ånyo komme i
åtnjutande av sistnämnda anslag, vilket enligt kollegiets uppfattning bör
uppföras med lägst 200 000 kronor. Lärarkollegiet förutsätter att utredningen
vid sin kommande behandling av de tekniska högskolorna måtte
upptaga till omprövning denna ur forskningssynpunkt betydelsefulla fråga.
Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola anser — i likhet med tekniska
forskningsrådet — att det av utredningen föreslagna anslaget borde
utgå med minst samma belopp, som föreslagits till matematisk-naturvetenskaplig
forskning (600 000 kronor). Även svenska teknolog föreningen föreslår
en höjning av ifrågavarande anslag.

Den av utredningen föreslagna uppräkningen av den ospecificerade delen
av apparatanslagen tillstyrkes i stort sett. Härjämte har från universitetsmyndigheternas
och kanslerns sida förslag framlagts om anvisande av medel
till vissa särskilda ändamål under förevarande anslag.

Vidkommande jordbrukets högskolor har jordbrukets forskningsråd
framhållit nödvändigheten av att även en uppräkning av motsvarande anslag
vid lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan och skogshögskolan skyndsammast
sker.

4. Departementschefen

Samhällets behov av högkvalificerad akademisk arbetskraft växer mycket
hastigt. Skolans efterfrågan på lektorskompetenta lärare kommer med
gymnasieexpansionen att öka starkt i de flesta ämnen. Näringslivets inriktning
på naturvetenskaplig och teknisk forskning medför ett stigande behov
av forskarutbildad personal. Den utvidgning av universitets- och högskoleväsendet,
som förestår, kommer också att accelerera behovet av lärare
och forskare för universitetens och högskolornas egen verksamhet. I dagens
och i ännu högre grad i morgondagens samhälle kan vi helt enkelt icke
avvara de tjänster, som forskarutbildad arbetskraft kan tillhandahålla. Det
är enligt min mening därför uppenbart, att staten måste väsentligt öka
sina insatser för att främja forskarutbildningen och forskarrekryteringen.

Universitetsutredningen har redovisat ett omfattande statistiskt material
beträffande forskarutbildningen och forskarrekryteringen. Jag har bland
annat med ledning av dessa uppgifter blivit övertygad om angelägenheten
av att de i många fall alltför långa studietiderna fram till licentiatexamen
måste nedbringas. Vidare har dessa data gjort klart för mig, att
ett starkt behov föreligger av alt öka de forskningsstimulerande åtgärderna
överhuvudtaget.

188

Kung1. Maj:ts proposition nr 10/+ år 195S

Vad beträffar forskarutbildningens former anser jag, att licentiatexamen
och disputationsprov tills vidare bör bibehållas i sin nuvarande utformning.
Vad man nu främst bör inrikta sig på är att stimulera ett ökat
antal personer att ägna sig åt licentiatstudier. Vidare torde man i möjligaste
mån böra effektivisera utbildningen fram till licentiatexamen. Såvitt
gäller de filosofiska fakulteterna kommer det förut behandlade systemet
med organisationsplaner att medföra bland annat den förbättringen, att professorerna,
befattningshavarna inom laboratorsgruppen och e. o. docenterna
avlastas en stor del av undervisningen på lågstadiet. Därigenom kommer
naturligtvis dessa lärarkategorier att få mera tid för och ökade möjligheter
till handledning av studerande på högstadiet, vilket i sin tur kommer att
medföra att undervisningen på detta stadium förbättras och effektiviseras.
Detta kommer emellertid icke att leda till en helt slutgiltig lösning av alla
de på högstadieundervisningens område föreliggande problemkomplexen.
Av vikt är därför att man även i fortsättningen ägnar särskild uppmärksamhet
häråt.

Vad särskilt angår utredningens önskemål om en översyn av studiekurser
och övriga fordringar för licentiatexamen så har utredningen för sin del
funnit, att som en riktpunkt i arbetet med en dylik översyn bör gälla, att
studerande som avlagt grundexamen vid filosofisk fakultet med tre betyg
i något ämne efter ytterligare 5 terminers studier i detta ämne skall kunna
avlägga licentiatexamen. Om vederbörande i sin grundexamen har två
betyg i ett ämne, bör enligt utredningens åsikt licentiatexamen i detta
kunna avläggas efter ytterligare 6 terminers studier. Denna riktpunkt bör
enligt utredningens mening gälla för flertalet av de studerande, som helt
ägnar sig åt arbetet på filosofie licentiatexamen. Som redan torde ha framgått
har kanslern i maj 1957 utfärdat anvisningar i ämnet av i stort sett
samma innebörd.

Först sedan under några år erfarenheter av dylika anordningar vunnits
kan det enligt min mening finnas skäl att, såsom i några remissyttranden
anförts, till förnyad prövning upptaga frågan om de högre akademiska
lärdomsproven.

Såsom utredningen framhållit kan studierna för fyra betyg i de filosofiska
fakulteternas ämnen sägas vara en form av forskarutbildning. I fråga om
denna utbildning har utredningen föreslagit, att bestämmelserna i 1953
års examensstadga (§ 21) ändras därhän, att filosofie kandidatexamen om
sex betygsenheter skall kunna avläggas med betyget Utmärkt eller Särskilt
utmärkt i ett av examensämnena. Olika synpunkter har anlagts på denna
fråga i remissyttrandena. Kanslern har för sin del tillstyrkt ifrågavarande
ändring och därjämte förordat, att ändringen måtte få avse jämväl filosofisk
ämbetsexamen. Jag har för min del funnit utredningens förevarande
lörslag väl avvägt och jag förordar, att det genomföres.

Som jag redan antytt torde det vara av särskild vikt att ett ökat antal
personer stimuleras att ägna sig åt licentiatstudier. Detta gäller givetvis i

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

lika hög grad den forskarutbildning som bedrives efter licentiatexamen.
Varje studerande som avlagt grundexamen vid universitet eller högskola
och som visat fallenhet och intresse för vetenskapliga studier bör sålunda
enligt min mening om möjligt genom stipendium eller befattning vid
universitet eller högskola ges möjligheter till en lämplig forskarutbildning.
Vad jag i detta sammanhang närmast vill ingå på är doktorand- och licentiandstipendierna.
Både den av universitetsutredningen presenterade statistiken
rörande forskarutbildningen och sakrevisionens förut redovisade undersökning
ävensom vissa faktorer i övrigt har nämligen övertygat mig om
det från såväl samhällets som forskaradepternas synpunkt angelägna i att
nyssnämnda stipendiesystem högst avsevärt förbättras och detta såväl
kvantitativt som kvalitativt.

Vad först angår den kvalitativa sidan så har utredningen föreslagit, att
licentiandstipendiernas årliga belopp höjes från nuvarande 3 000 kronor
till 5 500 kronor och doktorandstipendiernas årliga belopp från nuvarande
6 000 kronor till 8 000 kronor. Jag har funnit utredningens förslag i denna
del starkt motiverat och tillstyrker därför bifall härtill. Doktorandstipendierna
vid farmaceutiska institutet och vid tandläkarhögskolorna torde
emellertid tills vidare liksom för närvarande böra utgå med samma belopp
som licentiandstipendierna. Med anledning av vad utredningen och vissa
remissinstanser anfört i fråga om indexreglering av stipendiebeloppen vill
jag kraftigt understryka angelägenheten av att stipendiernas rekryteringsstimulerande
effekt bibehålies. Jag har likväl icke funnit mig kunna förorda
en direkt indexreglering av de stipendier det här gäller. Självfallet är emellertid,
att de nu föreslagna höjningarna av stipendiebeloppen ej får betraktas
som en engångsåtgärd. Beloppens storlek torde böra prövas år från år i
samband med den ordinarie budgetbehandlingen.

Vad härefter angår den kvantitativa sidan, d. v. s. antalet doktorand- och
licentiandstipendier, så finner jag vägande skäl anförda för att detta antal
högst väsentligt ökas och att därvid de två kategorierna stipendier sättes
i en något annan relation till varandra än vad hittills varit fallet. Jag vill
sålunda i likhet med utredningen förorda, att antalet licentiandstipendier
uppräknas förhållandevis mer än antalet doktorandstipendier, dock inte
därhän att möjligheterna för licentianderna att få licentiandstipendium
blir lika stora som möjligheterna för doktoranderna att få doktorandstipendium.
Vid bifall härtill kommer antalet licentiandstipendier att — till
skillnad mot vad som nu är fallet — bli större än antalet doktorandstipendier.

Jag har vidare funnit, att det nuvarande systemet för stipendiernas fördelning
på fakulteter och högskolor är stelt i den meningen, att inga möjligheter
föreligger att — med hänsyn till växlingar i efterfrågan på dessa
stipendier — göra en omdisponering mellan fakulteter och högskolor av
stipendierna med mindre Kungl. Maj:t fattar beslut därom. Utredningen,
som uppmärksammat detta, har i syfte att undanröja denna olägenhet

190

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104 år 1958

framlagt följande förslag. De nuvarande fakultets- och högskolebundna
stipendierna bibehålies och ökas väsentligt till sitt antal. Vid sidan därav
ställs ett antal stipendier till förfogande för universitetskanslern att efter
hans bedömande fördelas mellan fakulteter och högskolor. Kanslern skall
därvid vara oförhindrad att även tilldela högskolor eller grupper av högskolor
som ej lyder under kanslersämbetet dylika stipendier, vare sig dessa
läroanstalter för närvarande har stipendier eller icke. Vid utdelandet av ett
visst antal stipendier till en fakultet eller högskola skall kanslern, om han
så finner lämpligt, kunna förbehålla något eller några stipendier viss ämnesgrupp
eller visst ämne.

Flertalet remissinstanser har hälsat förevarande förslag med stor tillfredsställelse.
Vissa invändningar mot förslagets utformning har dock rests
från överstyrelsens för de tekniska högskolornas sida.

För egen del har jag ej funnit anledning att föreslå några principiella
ändringar i universitetsutredningens förslag på denna punkt. Jag förordar
alltså, att utredningens förslag genomföres. Jag vill härvid särskilt betona,
att ett förverkligande av detta förslag bland annat innebär, att doktorander
och licentiander vid samtliga av förevarande stipendiesystem berörda läroanstalter
kommer att kunna tilldelas stipendier ur den sålunda tillskapade
rörliga reserven.

Jag ingår härefter på frågan om vilket antal doktorand- och licentiandstipendier
som lämpligen bör ställas till förfogande. Utredningen har föreslagit,
att totala antalet doktorandstipendier ökas från nuvarande 218 till
385 och totala antalet licentiandstipendier från nuvarande 199 till 480.
Antalet doktorandstipendier skulle därmed öka med 167 och antalet licentiandstipendier
med 281. Utredningen har vidare föreslagit, att 50 av de
385 doktorandstipendierna och 75 av de 480 licentiandstipendierna ställs
till förfogande för kanslern för rikets universitet för fördelning på fakulteter
och högskolor. Vid bifall härtill skulle till fakulteters och högskolors egen
disposition ställas sammanlagt 335 doktorandstipendier och 405 licentiandstipendier.
Utredningen har vidare — såsom framgått av det föregående —
framställt förslag beträffande förevarande stipendiers fördelning på fakulteter
och läroanstalter. Om denna fördelning råder delade meningar bland
remissinstanserna. Jag är för egen del medveten om att det måhända med
visst fog kan göras gällande, att några av de mindre fackhögskolorna icke
skulle ha blivit tillfredsställande tillgodosedda genom den av utredningen
föreslagna fördelningen. Enligt min mening finns det emellertid anledning
att avvakta några års erfarenheter av fördelningen av den s. k. rörliga
stipendiereserven. Skulle det visa sig att några högskolor mera konstant
erhåller en viss andel av stipendiereserven, kan detta naturligtvis utgöra
anledning att ompröva proportionerna mellan stipendiereserven och antalet
från början fördelade stipendier. Endast i ett avseende har jag funnit skäl
att i förevarande sammanhang till närmare granskning upptaga remisskritiken,
nämligen beträffande de tekniska högskolorna. Kritik har riktats

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

mot att utredningen i fråga om de båda tekniska högskolorna föreslagit
inrättande av endast fem nya licentiandstipendier, vilket bland annat skulle
innebära, att dessa två högskolor alltjämt skulle förbli i avsaknad av egna
doktorandstipendier. Jag torde här få erinra om att dessa högskolor innevarande
budgetår kommit i åtnjutande av en viss utökning av de dem tillkommande
licentiandstipendierna. För övriga av här ifrågavarande stipendiesystem
berörda läroanstalter har däremot under de senaste budgetåren
icke skett någon ökning av antalet stipendier. Trots dessa förhållanden har
jag emellertid blivit övertygad om att de båda tekniska högskolornas resurser
i fråga om tillgängen till stipendier bör förstärkas i något högre grad
än vad utredningen ansett lämpligt. Enligt vad jag under hand numera
kunnat inhämta var de aktiva licentianderna vid de tekniska högskolorna
väsentligt fler till antalet år 1957 än år 1955. Med hänsyn bland annat härtill
har jag funnit det befogat, att vardera av de två tekniska högskolorna
tilldelas fyra nya licentiandstipendier utöver dem utredningen härvidlag föreslagit.
Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen
vill jag därjämte förorda, att jämväl de tekniska högskolorna kommer i
åtnjutande av vardera två egna doktorandstipendier. I anslutning härtill
torde vissa reduktioner på andra punkter i utredningens fördelningsförslag
böra vidtagas. Sålunda torde antalet av utredningen föreslagna nya licentiandstipendier
för envar av de fyra humanistiska fakulteterna böra minskas
med tva. Därjämte torde den föreslagna s. k. rörliga stipendiereserven böra
reduceras med fyra doktorandstipendier.

Med härförut angivna jämkningar anser jag mig böra biträda utredningens
förslag om utökning av antalet doktorand- och licentiandstipendier.
Detta innebär bland annat, att 46 av de 385 doktorandstipendierna och
75 av de 480 licentiandstipendierna bör ställas till förfogande för universitetskanslern
för fördelning på fakulteter och högskolor (den s. k. rörliga
reserven), medan till fakulteters och högskolors egen disposition kommer
att ställas sammanlagt 339 doktorandstipendier och 405 licentiandstipendier.

Utredningen har föreslagit att den sålunda förordade utökningen av
antalet stipendier i sin helhet genomföres från och med nästa budgetår.
Efter närmare överväganden har jag för egen del, med hänsyn till angelägenheten
av att vid de olika fakulteterna och högskolorna en väl avvägd
disponering av de väsentligt förbättrade stipendieresurserna kommer till
stånd, funnit det lämpligare, att den nu föreslagna utökningen uppdelas
på två etapper med i stort sett lika fördelning på budgetåren 1958/59 och
1959/60. En alldeles exakt hälftendelning torde därvid knappast bli möjlig,
utan vissa obetydliga jämkningar måste vidtagas. Jag anser mig därför böra
föreslå, att medel för nästa budgetår beviljas till följande nya stipendier,
nämligen 86 doktorandstipendier och 141 licentiandstipendier.

Med hänsyn till det här anförda och med beaktande av den höjning av

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958

stipendiebeloppen, som jag tidigare tillstyrkt, torde det under åttonde
huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till Gemensamma universitetsändamål:
Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier för nästa
budgetår böra ökas med 1 764 000 kronor till 3 444 000 kronor. Medel till
den s.k. rörliga reserven torde böra upptagas under ett särskilt riksstatsanslag,
uppfört under åttonde huvudtiteln och betecknat Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier vid rikets universitet och högskolor.
Detta anslag torde böra erhålla reservationsanslags karaktär och
för nästa budgetår uppföras med 387 500 kronor. Vidare torde det under
åttonde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget till Gemensamma ändamål
vid de tekniska högskolorna: Stipendier för främjande av högre tekniska
studier för nästa budgetår böra höjas med 154 500 kronor till 274 500
kronor.

Ett realiserande av mitt förslag kräver också höjning för nästa budgetår
av under andra huvudtitlar uppförda anslag. Sålunda torde det under
nionde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök: Stipendier böra ökas med 32 500 kronor till
127 300 kronor. Därjämte torde det under nämnda huvudtitel upptagna
anslaget till Veterinärhögskolan: Stipendier böra höjas med 14 000 kronor
till 80 000 kronor. Dessutom torde det under samma huvudtitel uppförda
anslaget till Skogshögskolan: Stipendier böra ökas med 20 000 kronor till
71 600 kronor. Slutligen torde det under tionde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget
till Gemensamma ändamål vid handelshögskolorna: Stipendier
för främjande av högre ekonomiska studier böra höjas med 23 500
kronor till 38 500 kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles meddela erforderliga
närmare bestämmelser rörande ifrågavarande doktorand- och licentiandstipendier.
Därvid torde de detaljförslag och synpunkter, som framlagts
av universitetsutredningen och sakrevisionen, böra upptagas till närmare
prövning.

Jag ingår härefter på frågan om särskilda anslag till ograduerade forskare
för inköp av apparatur, materiel m.m. i forskningsverksamheten. Såsom
ett komplement till doktorand- och licentiandstipendierna bör enligt utredningens
mening denna verksamhet än kraftigare understödjas av staten.
Hittills har endast de medicinska, odontologiska, farmaceutiska och veterinärmedicinska
forskningsområdena i detta avseende kommit i åtnjutande
av bidrag från statens sida. Utredningen har kunnat konstatera, att utvecklingen
gått därhän, att dessa bidrag numera så gott som uteslutande utgår
till ograduerade forskare. Liksom utredningen finner jag detta vara en
ändamålsenlig och eftersträvansvärd utveckling. De lokala universitetsmyndigheterna
bör svara för utdelandet av anslag till forskare under utbildning,
medan forskningsråden bör svara för utdelningen av de anslag som
är avsedda för större forskningsprojekt, vilka som regel leds av graduerade

193

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 10/+ år 1958

forskare. Jag delar helt utredningens uppfattning, att det system, som
enligt samstämmiga uttalanden med framgång prövats under drygt tio år
inom här förut angivna forskningsområden, nu bör utsträckas till att gälla
även övriga fakulteter och fackhögskolor. Jag vill därför i likhet med utredningen
föreslå, att för teologisk, juridisk, humanistisk, matematisknaturvetenskaplig
samt teknisk forskarutbildning anvisas medel motsvarande
dem som utgår till medicinsk forskarutbildning. Utredningen har
uttalat, att liknande anslag synes böra införas för forskarutbildningen
även vid lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Det torde dock, såsom
utredningen framhållit, få ankomma på de nu arbetande jordbrukshögskoleoch
skogshögskoleutredningarna att lägga fram förslag för dessa högskolors
del.

Som av det föregående framgått har utredningen föreslagit, att för ifrågavarande
ändamål för nästa budgetår anvisas anslag av 2 600 000 kronor
att på visst närmare angivet sätt fördelas på olika vetenskapliga discipliner.
Jag ansluter mig helt till detta förslag. Erforderliga medel för förslagets
genomförande torde böra anvisas under riksstatens åttonde huvudtitel sålunda,
att för ändamålet uppföres ett reservationsanslag, betecknat Främjande
av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet. Anslaget bör för
nästa budgetår uppföras med 2 600 000 kronor samt fördelas på olika poster
i enlighet med utredningens förslag. Med anledning av särskild framställning
av universitetskanslern vill jag framhålla, att inom nämnda belopp
bör kunna inrymmas en mindre medelsanvisning för ifrågavarande ändamål
vid medicinska högskolan i Umeå, som startar sin verksamhet nästa
budgetår. Vid innevarande budgetårs utgång kvarstående reservationer å
det för detta budgetår under åttonde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till Gemensamma universitetsändamål: Bidrag till främjande av
medicinsk forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter torde böra överföras
till det nya reservationsanslaget.

För att det reella syftet med den här förordade medelstilldelningen skall
ernås torde Kungl. Maj:t böra meddela särskild föreskrift därom, att medlen
huvudsakligen skall utdelas till ograduerade forskare. Endast i undantagsfall
bör medel ur ifrågavarande anslag kunna tilldelas graduerade forskare,
och i så fall bör frågan alltid av vederbörande lokala myndighet underställas
universitetskanslern respektive överstyrelsen för de tekniska
högskolorna.

Vad i övrigt angår de administrativa formerna för utdelning av medel ur
förevarande anslag har jag ej funnit anledning till erinran mot utredningens
därutinnan framlagda förslag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse därmed.

Jag delar till fullo utredningens uppfattning, att en årlig statistik bör
uppläggas rörande licentiander och doktorander i skilda ämnen vid samtliga
universitet och högskolor samt att denna statistik bör handhas av statis 13

— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 10/+

194

Kungl. Maj:ts -proposition nr 104 år 1958

tiska centralbyrån såsom en gren av statistiken över högre studier. Medel
för ändamålet har redan beräknats under vederbörligt anslag å riksstatens
sjunde huvudtitel.

Sedan en del år tillbaka har under riksstatens åttonde huvudtitel för universitetens
i Uppsala, Lund och Göteborg samt karolinska institutets och
Stockholms högskolas vidkommande uppförts särskilda anslag till nyanskaffning
av apparater m. m. För innevarande budgetår är de ospecificerade
delarna av dessa anslag beräknade till respektive 250 000, 250 000,
100 000, 100 000 och 250 000 kronor.

Med hänsyn till det växande antalet forskare och studerande har utredningen
föreslagit, att den ospecificerade delen av ifrågavarande anslag uttryckligen
ges karaktär av medel avsedda såväl till ersättning och modernisering
av apparaturen som till utökning av densamma. Utredningen har
vidare föreslagit, att för nästa budgetår dessa ospecificerade medel höjs
till respektive 600 000, 600 000, 200 000, 200 000 och 400 000 kronor. Jag
finner vägande skäl anförda för detta förslag och tillstyrker bifall därtill.
Även på denna punkt synes det mig lämpligt, att ökningen av resurserna
uppdelas på två etapper med lika fördelning på budgetåren 1958/59 och
1959/60. För nästa budgetår bör sålunda förevarande olika anslag av denna
anledning uppräknas med tillhopa 525 000 kronor. Därutöver bör under
förevarande anslag liksom tidigare medel beräknas för vissa särskilda ändamål,
avseende bland annat läkarutbildningens reformering. För sistnämnda
ändamål beräknar jag för nästa budgetår sammanlagt 400 000 kronor eller
i stort sett samma belopp som för innevarande budgetår. Ett bifall till mina
nyss framställda förslag innebär bland annat, att följande under riksstatens
åttonde huvudtitel upptagna reservationsanslag, nämligen till Uppsala
universitet: Nyanskaffning av apparater m. m., till Lunds universitet: Nyanskaffning
av apparater m. m., till Göteborgs universitet: Nyanskaffning
av apparater m. m. och till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Nyanskaffning
av apparater m. m. för nästa budgetår upptages med respektive
625 000 kronor, 525 000 kronor, 200 000 kronor och 200 000 kronor. Vid
avvägningen av dessa anslagssummor har för särskilda ändamål beräknats
respektive 200 000, 100 000, 50 000 och 50 000 kronor. Beträffande den
närmare fördelningen av sistnämnda belopp torde Kungl. Maj:t framdeles
få meddela beslut. Beträffande anslag till Stockholms högskola får jag
erinra om att i årets statsverksproposition i avvaktan på den närmare
prövningen av universitetsutredningens förslag äskats oförändrad medelsanvisning
för ifrågavarande ändamål inom ramen för anslaget till Bidrag
till Stockholms högskola (åttonde huvudtiteln s. 258). Av praktiska skäl
torde den höjning för nästa budgetår med 75 000 kronor av högskolans
anslagsmedel till nyanskaffning av apparater m.m., som följer av vad jag
i det föregående förordat, böra tillfälligtvis upptagas under ett särskilt riksstatsanslag,
benämnt Nyanskaffning av apparater m. m. vid Stockholms
högskola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

195

VIII. Anslagsberäkningar

1. Utredningen

De vid bifall till de i universitetsutredningens betänkande framlagda
förslagen beräknade kostnadsökningarna för nästa budgetår har universitetsutredningen
upptagit i enlighet med följande sammanställning.

a. beräknad nettokostnadsökning för avlöningar och arvoden

till undervisningspersonal vid de filosofiska fakulteterna ... 2 564 000

b. kostnadsökning för andre assistenttjänsternas ombildande till

förste assistenttjänster ................................ 122 000

c. anslag för handledararvoden vid de filosofiska fakulteterna 165 000

d. anslag till de filosofiska fakulteternas undervisningsnämnder 155 000

e. höjning av anslagen till doktorand- och licentiandstipendier 3 811 500

f. höjning av anslaget Bidrag till främjande av medicinsk

forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter............ 679 000

g. anslag till främjande av teologisk, juridisk, samhällsvetenskaplig
och övrig humanistisk forskning................. 300 000

h. anslag till främjande av matematisk-naturvetenskaplig

forskning ............................................ 600 000

i. anslag till främjande av teknisk forskning................ 300 000

j. höjning av anslagen till Nyanskaffning av apparater m. m. . 1 050 000

k. kostnader för en årlig statistik rörande licentiander och doktorander
............................... 2 000

Summa kronor 9 748 500

Nettokostnadsökningen har av utredningen fördelats på skilda huvudtitlar
på följande sätt:

VII huvudtiteln........................................ 2 000

VIII huvudtiteln........................................ 9 651 000

IX huvudtiteln........................................ 72 000

X huvudtiteln........................................ 23 500

Summa kronor 9 748 500

Därtill kommer av utredningens förslag beträffande den akademiska undervisningen
föranledda kostnadsökningar för viss amanuenspersonal, kontorspersonal
och teknisk personal samt för materiel. 2

2. Departementschefen

Den medelsanvisning, som i anslutning till mina under avsnitten IV—VI
framlagda förslag fordras för förstärkning av de filosofiska fakulteternas
undervisningsresurser utöver vad som följer vid bifall till i årets statsverksproposition
framställda äskanden, bör, såsom jag i det föregående an -

196

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 10J+ år 1958

fört, för nästa budgetår av praktiska skäl anvisas under ett särskilt förslagsanslag,
benämnt Förstärkning sanordning ar vid universiteten m. m.
Förutom nämnda medelsanvisning (punkterna a.—d. i nyss angivna sammanställning)
torde under detta anslag jämväl böra beräknas medel för
vissa av Hermods korrespondensinstitut anordnade akademiska utbildningskurser
m. m. I anslutning till vad jag här och under avsnitten IV—
VI anfört och förordat torde hela medelsbehovet under förslagsanslaget för
nästa budgetår kunna uppskattas till 4 400 000 kronor.

Vad därefter gäller de under e.—j. upptagna ändamålen har jag redan
under avsnitt VII angivit de medelsanvisningar, som för nästa budgetår
fordras för genomförande av de där framlagda förslagen. Såvitt gäller anslag
under åttonde huvudtiteln kan mina förslag sammanfattas på följande
sätt:

Anslagsrubrik (sida i statsliggaren)

Anslag för
1957/58

Förslag för
1958/59

Ökning resp.
minskning

Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier vid rikets universitet och högskolor ....

387 500

+

387 500

Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier (s. 581)

1 680 000

3 444 000

+

1 764 000

Gemensamma ändamål vid de tekniska högskolor-na: Stipendier för främjande av högre tekniska
studier (s. 616) ..............................

120 000

274 500

+

154 500

Gemensamma universitetsändamål: Bidrag till främ-jande av medicinsk forskning vid universiteten
m. fl. läroanstalter (s. 586) ....................

721 000

721 000

Främjande av ograduerade forskares vetenskapliga
verksamhet .................................

_

2 600 000

+

2 600 000

Uppsala universitet: Nyanskaffning av apparater
m. m. (s. 527) ..............................

350 000

625 000

+

275 000

Lunds universitet: Nyanskaffning av apparater
m. m. (s. 539) ..............................

495 000

525 000

+

30 000

Göteborgs universitet: Nyanskaffning av apparater
m. m. (s. 546) ..............................

100 000

200 000

+

100 000

Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Nyanskaff-ning av apparater m. m. (s. 554) ..............

150 000

200 000

+

50 000

Nyanskaffning av apparater m. m. vid Stockholms
högskola ....................................

75 000

+

75 000

Summa kronor

3 616 000

8 331 000

+

4 715 000

Jag förordar, att anslag för nästa budgetår anvisas i enlighet med denna
sammanställning. Samtliga anslag med undantag för anslaget till Nyanskaffning
av apparater m. m. vid Stockholms högskola torde böra uppföras
som reservationsanslag. Sistnämnda anslag utgör ett tilläggsanslag till utgiftsposten
till Nyanskaffning av apparater m. m. under den i 1958 års
statsverksproposition föreslagna huvudstaten för berörda högskola. Ifråga -

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 är 1958

varande tilläggsanslag torde, med hänsyn till de föreskrifter som gäller
beträffande huvudstaten i detta avseende (statsliggaren s. 564), kunna
uppföras som obetecknat anslag.

Summan av de anslag jag i det följande kommer att äska under åttonde
huvudtiteln uppgår till 12 731 000 kronor, vilket i jämförelse med motsvarande
medelsanvisningar för innevarande budgetår innebär en ökning med
6 115 000 kronor.

Förslagen i avsnitt VII rörande doktorand- och licentiandstipendierna
berör även högskolor inom jordbruks- och handelsdepartementens verksamhetsområden.
Såsom framgått i det föregående erfordras för förslagens
genomförande med avseende å dessa högskolor ökade medelsanvisningar
för nästa budgetår med sammanlagt 90 000 kronor. Förslag till anslagsäskanden
på dessa punkter kommer senare denna dag att anmälas av
cheferna för nämnda departement.

IX. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. a) godkänna av mig förordade riktlinjer för undervisningens
innehåll, uppläggning och former vid de filosofiska
fakulteterna;

b) godkänna de av mig förordade förslagen rörande lönegradsplaceringen
för vissa lärartjänster vid universiteten
m. m.;

c) godkänna av mig förordade riktlinjer för tillämpning
av ett system med organisationsplaner för undervisningen
vid de filosofiska fakulteterna;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda av förslagen under
a)—c) föranledda författningsföreskrifter och övriga
erforderliga bestämmelser;

II. för budgetåret 1958/59 under åttonde huvudtiteln
anvisa

a) till För stärkning sanordning ar vid universiteten m. m.
ett förslagsanslag av 4 400 000 kronor;

b) till Uppsala universitet: Nyanskaffning av apparater
m. m. ett reservationsanslag av 625 000 kronor;

c) till Lunds universitet: Nyanskaffning av apparater
m. m. ett reservationsanslag av 525 000 kronor;

d) till Göteborgs universitet: Nyanskaffning av apparater
m.m. ett reservationsanslag av 200 000 kronor;

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 10Jf år 1958

e) till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Nyanskaffning
av apparater m.m. ett reservationsanslag av
200 000 kronor;

f) till Nyanskaffning av apparater m. m. vid Stockholms
högskola ett anslag av 75 000 kronor;

g) till Främjande av ograduerade forskares vetenskapliga
verksamhet ett reservationsanslag av 2 600 000 kronor;

h) till Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier vid rikets universitet och högskolor ett reservationsanslag
av 387 500 kronor;

i) till Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier ett reservationsanslag
av 3 444 000 kronor;

j) till Gemensamma ändamål vid de tekniska högskolorna:
Stipendier för främjande av högre tekniska studier
ett reservationsanslag av 274 500 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Göransson

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958

199

Bilaga 1

Anställnings- och avlöningsvillkor för vissa befattningshavargrupper
vid universitet och högskolor m. m.

1. Ordinarie universitetslektor placeras från och med den 1 juli 1959 i lönegrad Ao 26.

2. Utländsk lektor, för närvarande med arvode å 21 336 kronor, åtnjuter från och med den 1
juli 1958 arvode motsvarande lön enligt löneklass 23, löneplan A, lärosätets ortsgrupp.

3. Biträdande lärare, assistenter och amanuenser (förslagen avser tillämpning från och med den
1 juli 1958).

Nu Förslag

Docentkompetent biträdande lärare

Icke docentkompetent biträdande lärare ..
Förste assistent med akademisk examen ..

Förste assistent utan akademisk examen ..
Andre assistent ........................

Förste amanuens med akademisk examen..

Förste amanuens utan akademisk examen
Andre amanuens ......................

Tredje amanuens

21336 kr jämte tillläggsarvode
enligt
vissa grunder

2 530 kr

Ae 21 jämte tilläggsarvode
enligt nu gällande grunder

21 336 kr

Ae 21

15 180 kr

Af 15 1 Va år

Ae 17 2 14 år

Ae 19

15 180 kr

Ag 13

12 650 kr

Ombildas till förste assistent

7 590 kr

Af 15 1 14 år

Avlöning

Ae 17 2 14 &r

såsom för

Ae 19

halvtids-

tjänst-

7 590 kr

Ag 13

göring

5 060 kr

Arvode motsvarande 1/3 av

lönen i 15 löneklassen, löneplan
A, lärosätets ortsgrupp.
Skall successivt ombildas till
förste amanuens
Arvode motsvarande 14 av
lönen i 15 löneklassen, löneplan
A, lärosätets ortsgrupp

Anm. Lönesättningen för övriga befattningshavarkategorier med arbetsuppgifter i huvudsak motsvarande
dem, som är förenade med under punkt 3 avsedda befattningar, anpassas till vad som
enligt samma punkt skall gälla för där nämnda befattningshavare.

200

Kungi. Mcijits proposition nr 104- år 1958

Bilaga 2

Universitetsutredningens överslagsberäkningar rörande anslagsbehovet för
undervisningen vid de filosofiska fakulteterna läsåret 1958/59

De av universitetsutredningen framlagda förslagen rörande metoderna för undervisningsresursernas
anpassning till undervisningsbehovet och de av utredningen angivna allmänna riktlinjerna för
undervisningsplanernas utformning i olika ämnesgrupper kan läggas till grund för personal- och
kostnadsberäkningar under förutsättning att man gör en uppskattning av antalet i ett- och tvåbetygsundervisningen
aktivt deltagande studenter. Det må dock redan från början understrykas,
framhåller utredningen, att dylika beräkningar icke kan bli exakta utan endast kan ange en kostnadsram,
vars tillförlitlighet är beroende i första hand av tillförlitligheten i gjorda antaganden
beträffande studentantalet, i andra hand av huruvida de angivna riktlinjerna för undervisningsplanernas
konstruktion i stort kommer att följas, detta icke minst i fråga om lärarstabens sammansättning.
Utredningen framlägger i bilaga 2 till dess betänkande följande överslagsberäkningar för
läsåret 1958/59.

Alla såsom närvarande redovisade studerande vid de filosofiska fakulteterna deltar icke i den akademiska
undervisningen på lågstadierna; den undervisning vars resurser i första hand bör ställas i en
direkt relation till antalet i undervisningen aktivt deltagande studerande. Dels ingår studerande på
högstadierna (även doktorander) i närvarostatistiken; dels måste man räkna med att vissa studerande
läser på egen hand, arbetar med proseminarieuppgifter eller till följd av t. ex. förvärvsarbete
endast i mycket begränsad utsträckning deltar i den reguljära undervisningen. För våra kostnadsberäkningar
måste vi vidare fördela studenterna på ämnesgrupper, en uppgift som med föreliggande
material omöjligen kan lösas exakt. Härvidlag liksom beträffande beräkningen av antalet
i undervisningen faktiskt deltagande är man hänvisad till att göra uppskattningar och antaganden,
vilkas rimlighet kan bli föremål för skilda bedömningar. De beräkningar som här göres blir till
följd av dessa förhållanden närmast att betrakta som räkneexempel. Dock må framhållas, att uppskattningarna
av de studerandes fördelning på olika ämnesgrupper får konsekvenser för den totala
kostnadsramen endast i vad avser antagandet om de studerandes fördelning mellan laborationsämnena,
övriga stora undervisningsämnen och restgruppen »övriga ämnen».

Det totala antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna var höstterminen 1956 enligt

den officiella statistiken ......................................................... 12 190

Antalet aktiva licentiander och doktorander inom samma fakulteter var år 1955 enligt den
av utredningen företagna inventeringen 1 129. Detta antal kan beräknas ha stigit något
mellan åren 1955 och 1956, och dessutom torde även en del av de icke-aktiva licentianderna
och doktoranderna vara inräknade i antalet närvarande studerande. Vi antager

därför, att antalet »närvarande» licentiander och doktorander höstterminen 1956 var 1 700
Antalet närvarande övriga studerande skulle således ha varit (12 190 —1 700 =) ........ 10 490

Som ovan framhållits, måste man räkna med att en del av dessa icke utnyttjar undervisningen,
och dessa bör därför icke heller räknas in i det studentantal som skall bilda underlaget för kostnadsberäkningarna
för undervisningen. Denna svårighet har här lösts på så sätt, att antalet studerande
som utnyttjar undervisningen antagits motsvara antalet närvarande studerande (utom licentiander
och doktorander) i de sju yngsta inskrivningsårgångarna.

Då det gäller att beräkna detta antal, har utredningen beretts möjlighet att utnyttja statistiska
centralbyråns material för den s. k. prognosstatistiken höstterminen 1956. Uppgifter till denna
statistik har lämnats av 10 048 studenter (licentiander och doktorander är icke uppgiftsskyldiga).
Svarsfrekvensen torde vara mycket hög men är givetvis icke 100 %-ig. Centralbyrån har indelat
materialet efter de svarandes inskrivningsår. Resultatet framgår av följande sammanställning:

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

Antal inkomna

Inskrivningsårgång svar till prognos statistiken -

1946 och tidigare ......................... 310

1947—49 ................................. 379

1950 ..................................... 304

1951 ..................................... 519

1952 ..................................... 820

1953 ..................................... 1 132

1954 ..................................... 1 513

1955 ..................................... 1 717

1956 ..................................... 3 353

Summa 10 0481

Summan av antalet uppgiftslämnare i de sju yngsta inskrivningsårgångama är 9 3591, vilken alltså
efter tillägg för uppgiftsskyldiga som ej svarat, enligt vårt antagande skulle utgöra underlaget för
en beräkning av erforderliga undervisningsresurser för lågstadieundervisningen läsåret 1956/57.

Vår uppgift gäller emellertid en beräkning för läsåret 1958/59. Man måste därvid först göra
en framskrivning två år av studentantalet 1956/57 under hänsynstagande till den nyinskrivning
vid de filosofiska fakulteterna man har anledning räkna med. Vi kan då först antaga, att nettoantalet
nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna vart och ett av åren 1957 och 1958 kommer att
utgöra samma andel som år 1956, nämligen 48 % av genomsnittet av antalet avlagda studentexamina
vid allmänbildande gymnasium samma år och året före. Antalet nyinskrivningar skulle
då bli 3 273 år 1957 och 3 699 år 1958. Den underliggande beräkningen rörande antalet avlagda studentexamina
åren 1956—58 är hämtad från realskoleutredningens betänkande (S.O.U. 1955:53,
sid. 401).

För att sedan få en uppfattning om antalet studerande i de sju yngsta inskrivningsårgångama
läsåret 1958/59 kan vi utgå från de ovan redovisade motsvarande uppgifterna för läsåret 1956/57.
Som en korrektion för svarsbortfallet liar då först siffrorna för varje inskrivningsårgång höjts med
4 % (motsvarande skillnaden mellan 10 048 uppgiftslämnare och den tidigare beräknade totalsiffran
av 10 490 närvarande studerande utom licentiander och doktorander). För den yngsta inskrivningsårgången,
där svarsbortfallet torde vara lägst, har siffran dock endast höjts med 3 %. Den sålunda
korrigerade siffran för antalet studerande i varje inskrivningsårgång har därefter satts i relation
till ifrågavarande inskrivningsårgångars ursprungliga storlek (enligt den officiella statistiken). Resultatet
framgår av följande sammanställning:

Inskrivningsårgång

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

Därav kvarvarande studerande

Ursprungligt
antal nyin-skrivna

(utom licentiander och doktoran-der) höstterminen 1956

Antal %

1 724

316

18

1 838

540

29

2198

853

39

2 459

1 177

48

2 820

1 574

56

2 773

1 786

64

2 902

3 454

119* 3

Summa 9 700

1 Häri ingår en med okänt inskrivningsår.

3 Som synes skulle antalet nyinskrivna som faktiskt studerar vid filosofisk fakultet vara större
än antalet nyinskrivna som vid inskrivningen registrerats som filosofie studerande. Detta är icke
någon orimlighet utan torde delvis ha sin förklaring i att studerande som flyttat från en läroanstalt
eller fakultet till en annan i sina uppgifter till prognosstatistiken uppgivit året för den
senaste i stället för året för den ursprungliga inskrivningen. En annan förklaring torde vara att
finna i det i utredningens betänkande (sid. 30) beskrivna förhållandet att inskrivnings- och när -

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 4 år 1958

En framskrivning av antalet närvarande studerande läsåret 1958/59 kan nu göras, genom att man
applicerar samma »kvarvaroprocent» som ovan i inskrivningsårgångarna 1950—56 på inskrivningsårgångarna
1952—58, och resultatet blir då följande:

Kvarvarande studerande höstterminen 1958
Inskrivningsårgång (exkl. licentiander och doktorander)

1952 ........................

%

Antal

1953 ........................

1954 ....................

1955 .......................

1956 .......................

1957 ....................

1958 ..................

ji uy«i

Summa 11 662

Mot 9 700 deltagare i undervisningen på de filosofiska fakulteternas lågstadier under höstterminen
1956 (104 % av de 9 359 uppgiftslämnama i de sju yngsta årgångarna) skulle sålunda
svara 11 662 studerande höstterminen 1958, en ökning med 20 % på två år. Därtill kommer så
antalet »närvarande» licentiander och doktorander, som vi för liisåret 1956/57 uppskattar till

1 700 och för läsåret 1958/59 till ca 2 000.

Vi har så att söka uppskatta hur de läsåret 1958/59 sammanlagt (11 662 + 2 000 =) 13 662 i de
filosofiska fakulteternas undervisning deltagande studenterna fördelar sig på olika ämnesgrupper.
Detta har här gjorts med viss ledning av uppgifter från Uppsala och Lunds universitet rörande
de studerandes procentuella fördelning på ämnesgrupper läsåret 1954/55 samt av uppgifter som
återfinnes i Uppsala universitets petita innevarande år. Det antal man på så sätt får för hela
antalet i undervisningen deltagande i var och en av ämnesgrupperna måste sedan delas upp på
högstadie- och lågstadiestuderande. Detta har här gjorts på så sätt, att det antagna antalet av

2 000 licentiander och doktorander fördelats på ämnesgrupperna med ledning av de aktiva licentiandernas
och doktorandernas kända fördelning på samma ämnesgrupper år 1955.

Med dessa antaganden skulle de 13 662 i undervisningen deltagande höstterminen 1958 fördela
sig på följande sätt på ämnesgrupper och stadier:

%

av totala

antal

därav

Ämnesgrupp

antalet

lic. o.
dokt.

% av samt-liga lic. o.
dokt.

lågstadie-

stud.

Moderna språk ...........

21

2 869

140

7

2 729

Nordiska språk ...........

Historiska och samhällsve-

9

1 230

100

5

1 130

tenskapliga ämnen ......

37

5 055

820

41

4 235

Matematiska ämnen.......

9

1 230

80

4

1 150

Laborationsämnen ........

10

1 366

460

23

906

Övriga ämnen ............

14

1 912

400

20

1 512

Totalt

100

13 662

2 000

100

11 662

Till gruppen »övriga ämnen» har räknats följande ämnen vid Uppsala universitet och motsvarande
vid de övriga lärosätena:

varostatistiken bygger på uppgifter rörande avsedd fakultet, vilka studenterna lämnar vid inskrivningen
vid läroanstalten (icke fakulteten). Ett betydande antal personer, som avser att så småningom
bli teologer och medicinare, torde vid inskrivningen uppge detta och blir därför registrerade
som nyinskrivna vid teologisk respektive medicinisk fakultet, ehuru de i verkligheten till en början
studerar vid filosofisk fakultet. Uppenbarligen har dessa emellertid lämnat uppgifter till prognosstatistiken
såsom filosofie studerande.

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 104- 1958

etnografi, egyptologi, estetik, idé- och lärdomshistoria, klassisk fornkunskap och antikens historia,
musikforskning, nordisk och jämförande fornkunskap, praktisk filosofi, religionshistoria, teoretisk
filosofi, finsk-ugriska språk, fonetik, grekiska språket, latinska språket, nordisk och jämförande
folklivsforskning, sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning, semitiska språk, slaviska
språk, astronomi, elektric-itetslära, fysisk antropologi, genetik, mineralogi, historisk geologi, limnologi,
meteorologi och växtbiologi.

På grundval av denna fördelning av antalet studerande 1958 och med ledning av de rekommendationer
rörande utformningen av undervisningsplanerna för dessa ämnesgrupper, som framlagts av
utredningen, har sedan det behövliga antalet undervisningstimmar för olika kategorier av akademiska
lärare räknats fram. Därifrån har sedan dragits det antal timmar som kan bestridas av
den lärarstab, som finns vid de filosofiska fakulteterna under läsåret 1957/58, respektive som
redan av 1957 års riksdag på grundval av Kungl. Maj:ts proposition nr 86 beslutats för budgetåret
1958/59 (två nyinrättade professurer i ämnet företagsekonomi samt vissa ytterligare personalförstärkningar
inom den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen). Härvid har undervisningsskyldigheten
för pedagogiska lektorer, biträdande lärare och utländska lektorer beräknats som
om förslagen i utredningens betänkande vore genomförda (348 årstimmar för universitetslektorer
och utländska lektorer, 174 årstimmar för biträdande lärare). För assistenter har räknats med 232
årstimmar (8 veckotimmar).

Vid den ''befintliga’ lärarstabens fördelning på ämnesgrupper har följande iakttagits. Alla lärårtjänster
ned t. o. m. assistenttjänster har medtagits. Dock har i fråga om laborationsämnena
(botanik, fysik, kemi och zoologi) även samtliga förste och andre amanuenstjänster medtagits,
eftersom amanuenserna i dessa ämnen i en utpräglad grad torde fungera som lärare. Motsvarande
torde gälla beträffande amanuenstjänsterna i vissa samhällsvetenskapliga ämnen (t. ex. statistik),
men dessa har icke medtagits, då det ansetts oriktigt att tillämpa olika normer vid klassificeringen
inom ämnesgruppen »historiska och samhällsvetenskapliga ämnen». Språklektoraten i holländska,
isländska, italienska och spanska har förts till »övriga ämnen». Till denna grupp har även förts
lärartjänsterna i ämnen och ämnesgrenar, som icke är examensämnen i preliminärexamina (t. ex.
växtbiologi) eller i vilka ingen eller endast en mindre omfattande undervisning ges på tvåbetygsstadiet
(t. ex. analytisk kemi, biokemi, entomologi; lärartjänsterna i ämnet zoofysiologi har däremot
förts till gruppen laborationsämnen). I ämnet fonetik har den befintliga professuren (Lund) förts
till gruppen »övriga ämnen», medan biträdande lärartjänsten (Uppsala) hänförts till undervisningsresurserna
i moderna språk. Biträdande lärartjänster i klassisk fornkunskap och antikens
historia har däremot förts till gruppen »historiska och samhällsvetenskapliga ämnen», dit även de
nya tjänsterna i ämnet företagsekonomi hänförts.

En klassificering av detta slag torde knappast kunna göras på ett ur alla synpunkter invändningsfritt
sätt. Särskilt synes man kunna tveka beträffande ämnet genetik, som här förts till
gruppen »övriga ämnen» men som otvivelaktigt ur vissa synpunkter kan sägas vara närmast hänförligt
till de expanderande laborationsämnena.

Här följer nu på grundval av ovan redovisade antaganden gjorda beräkningar av erforderliga
undervisningsresurser och erforderliga förstärkningar av anslagen till lärarlöner för de olika ämnesgrupperna.
Återigen må framhållas, att antagandena om studenternas fördelning inbördes i grupperna
moderna språk, nordiska språk, historiska och samhällsvetenskapliga ämnen samt matematiska
ämnen är av mindre betydelse för själva kostnaderna, eftersom undervisningskostnaderna
räknade per student i dessa ämnesgrupper har antagits vara ungefär lika stora (1 000 ä 1 100
kronor). Anslagsbehovet är här liksom i betänkandet (jfr sid. 114) beräknat på grundval av
antaganden om genomsnittlig kostnad per undervisningstimme med 300 kronor för »professorsundervisning»,
80 kronor för »lektorsundervisning» och 60 kronor för »övrig undervisning». De i
sammanställningarna på följande sidor lämnade uppgifterna rörande faktiska kostnader för läsåret
1957/58 är beräknade med ledning av 1957 års statsverksproposition, d. v. s. på basis av
1956 års löneläge (i förekommande fall lägsta löneklass i högsta dyrort), varvid dock för samtliga
assistenttjänster arvode beräknats som för förste assistent (jfr utredningens förslag i betänkandet,
sid. 105).

Beträffande totalkostnaderna måste en viss reservation göras för att det med den använda
beräkningsmetoden icke varit möjligt att fullständigt taga hänsyn till vad man skulle kunna
kalla ''smådriftens nackdelar’, d. v. s. till det förhållandet att undervisningen bedrives vid flera
läroanstalter och att man ej alltid kan arbeta med fulla undervisningsgrupper.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 101+ år 1958

I. Modema språk (engelska språket, romanska
språk och tyska språket):

(Beträffande antagandena rörande undervisningsplanemas
utformning, se sid. 117)

Antalet stud........................... 2 869

därav lic. och dokt..................... 140

2 729

11. Nordiska språk:

(Beträffande antagandena rörande undervisningsplanernas
utformning, se sid. 117 f.)

Antalet stud........................... 1 230

därav lic. och dokt.................... 100

1130

300 tim./stud. X 2 729 sti
221

Högstadiet:

3 ämnen X 4 läroanst.
X 135 underv.-tim. .

—— 37 214 underv.-tim.

»Prof.- »Lek- »Övrig
un- torsun- underv.
» derv.» derv.»

antal undervisningstimmar
1 6202

300 tim./stud. X 1 130 st
251

Högstadiet:

1 ämne X 4 läroanst. X
135 underv.tim.....

— ~ 13 560 underv.-tim.

»Prof.- »Lek- »Övrig
un- torsun- underv.
» derv.» derv.»

antal undervisningstimmar
5402

Lågstadiet:

5 % av 37 214 underv.-

tim................. 1861

% av återstående
(37 214 — 1 861 =)

35 353 underv.-tim. .. 11 784

% av 35 353 underv.-tim................ 23 569

Summa 3 481 11784 23 569

»finns» 57/58 2 656* 5 394* 6 032"

brist 825 6 390 17 537

Lågstadiet:

6 % av 13 560 underv.-

tim................ 814

% av återstående
(13 560 — 814 =)

12 746 underv.-tim. . 8 497

% av 12 746 underv.-tim................ 4 249

Summa 1 354 8 497 4 249

»finns» 57/58 1 2303 2 4364 2 784°

brist 124 6 061 1465

Kostnader motsvarande bristen:

825 underv.-tim. X 300 kr.....

(t. ex. 5 adj. prof., 4 e.o. doc.)

6 390 underv.-tim. X 80 kr.....

(t. ex. 17 univ.-lekt., 3 bitr. lär.)

17 537 underv.-tim X 60 kr.....

(t. ex. 26 utl.lekt., 37 assist.)

1 810 920 kr.

1 Genomsnittlig gruppstorlek.

2 Härtill kommer de för undervisningen på högstadierna
erforderliga lektoraten i holländska, italienska
och spanska.

3 14 prof., 16 doc.

4 12 ped. lekt., 7 bitr. lär.

6 16 uti. lekt., 2 assist.

Kostnader motsvarande bristen:

1 Genomsnittlig gruppstorlek.

2 Härtill kommer det för undervisningen på
högstadierna erforderliga lektoratet i isländska.

3 7,5 prof., 6 doc.

4 6 ped. lekt., 2 bitr. lär.

3 8 uti. lekt.

247 500 kr. 124 underv.-tim. X 300 kr....... 37 200 kr.

6 061 underv.-tim. X 80 kr........ 484 880 kr.

511 200 kr. (t. ex. 16 univ.-lekt., 3 bitr. lär.)

1 465 underv.-tim. X 60 kr........ 87 900 kr.

1 052 220 kr. (t. ex. 6 assist.)

609 980 kr.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

III. Historiska och samhällsvetenskapliga ämnen

(ekonomisk historia, företagsekonomi, geografi,
historia, konsthistoria, litteraturhistoria, nationalekonomi,
pedagogik, psykologi, sociologi, statistik
och statskunskap):

(Beträffande antagandena rörande undervisningsplanernas
utformning, se sid. 118 f.)

Antalet stud........................... 5 055

därav lic. och dokt..................... 820

4 235

250 tim./stud. X 4 235 stud.

25

Högstadiet:

3 ämn. X 4 läroanst. X

200 underv.-tim.....

8 ämn. X 4 läroanst. X

100 underv.-tim.....

1 ämne X 2 läroanst. X
100 underv.-tim.....

= 42 350 underv.-tim.

»Prof.-

un derv.

»

»Lek- »övrig
torsun- underv.
» derv.»

antal undervisningstimmar

2 400

3 200
200

Lågstadiet:

15% av 42 350 ......

% av återstående
(42 350 — 6 353=)

35 997 underv.-tim. .

% av 35 997 underv.-tim...............

Summa 12 153 23 998

»finns» 57/58 resp. beslutat
för 58/59 ... 8 6911 2 8 700*

brist 3 462 15 298

6 353

23 998

11 999
11 999

8120*
3 879

IV. Matematiska ämnen (matematik och teoretisk
fysik med mekanik):

(Beträffande antagandena rörande undervisningsplanemas
utformning, se sid. 120)

Antalet stud.......................... 1 230

därav lic. och dokt..................... 80

1 150

500 tim./stud. X 1 150 stud.

--.-= 14 375 underv.-tim.

40

»Prof.- »Lek- »övrig
un- torsun- underv.
» derv.» derv.»
Högstadiet: , , . .

antal undervisningstimmar

1 ämne X 4 läroanst. X

150 tim............. 600

1 ämne X 3 läroanst. X
150 tim............. 450

Lågstadiet:

5 % av 14 375 underv.

tim................

719 -f- hälften av åter
stående (14 375 —

1 438 =) 12 937

underv .-tim........

12 937

2 ..............

Summa 1 769 7 188 6 469

»finns» 57/58 2 0562 2 6103 3 712*

brist (+287) 4 578 2 757

-i-287

4 291

719

7188

Kostnader motsvarande bristen:

3 462 underv.-tim. X 300 kr...... 1 038 600 kr.

(t. ex. 14 adj. prof., 27 doc.)

15 298 underv.-tim. X 80 kr...... 1 223 840 kr.

(t. ex. 40 univ.-lekt., 8 bitr. lär.)

3 879 underv.-tim. X 60 kr...... 232 740 kr.

(t. ex. 17 assist.)

2 495 180 kr.

1 Genomsnittlig gruppstorlek.

2 49 prof., 5 prec., 41 doc.

* 3 ped. lekt., 44 bitr. lär.

* 35 assist.

Kostnader motsvarande bristen:

4 291 underv.-tim. X 80 kr......... 343 280 kr.

(t. ex. 10 univ.-lekt., 5 bitr. lär.)

2 757 underv.-tim. X 60 kr......... 165 420 kr.

(t. ex. 12 assist.)

508 700 kr.

1 Genomsnittlig gruppstorlek.

2 10 prof., 4 lab., 8 doc.

2 15 bitr. lär.

‘16 assist.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1958

V. Laborationsämnen (botanik, fysik, kemi och zoologi):

(Beträffande de antaganden som ligger till grund för kostnadsberäkningen, se sid. 121)

Antalet stud........................... 1 366

därav lic. och dokt..................... 460

906

Högstadiet: 4 ämnen X 3 läroanst. X 200 underv.-tim. = 2 400
underv.-tim. ä 300 = .......... 720 000 kr.1

Lågstadiet: 906 stud. ä 3 500 kr............. 3 171 000 kr.

3 891 000 kr.

finns 57/58 3 601 896 kr,2
brist 289 104 kr.1

Sammanfattning:

Hist. o.

Matem.

ämnen

Summa kr. för

Mod.spr.

Nord.spr.

samh.-v.

ämnen

Lab.-ämnen

här ifråga-varande

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

ämnen

Beräknat
behov 1958/59
Finns 1957/58

3 439 584

1 354 628

6 610 436

1 630 508

3 891 000

16 926 156

resp. beslutat
för 1958/59 .

1 628 664

744 648

4 115 256

1 121 808

3 601 896

11 212 2723

Brist........

1 810 920

609 980

2 495180

508 700

289 104

5 713 884

Avgår: Beräknad andel för här ifrågavarande ämnen av kostnaderna för 38 »rörliga»

e. o. docentbefattningar ..................................................... 500 000

Kostnadsökning för undervisningspersonal i här ifrågavarande ämnen utöver avlöningsanslagen
1957/58 resp. redan fattade beslut för 1958/59 .................... 5 213 88p

Avgår ytterligare:

Anslag för Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

1957/58 ......................................................... 3 000 000

Avdrag för anslag för andra ändamål än förstärkningar av undervis ningspersonalen

i här ifrågavarande ämnen, beräknat till ............ 500 000 -f- 2 500 000

Särskilt anslag 1957/58 för undervisning i kemi vid Chalmers tekniska högskola för

filosofie studerande 200 000, varav kan beräknas för lärarlöner..................-f- 150 000

Kostnadsökning för undervisningspersonal i här ifrågavarande ämnen utöver avlönings-
och tillfälliga anslag 1957/58 resp. redan fattade beslut för 1958/59
(= nettokostnadsökning) ........................................... 2 563 884

1 Härtill kommer den personal utöver professorer, adjungerade professorer och e.o. docenter, som
erfordras för laborationskurser på högstadierna.

2 I denna summa ingår 25 prof., 10 lab. och observ., 24 doc., 32 bitr. lär., 61 assist, samt därutöver
samtliga förste och andre amanuenstjänster.

3 Motsvarande anslag för övriga ämnen inom de filosofiska fakulteterna uppgår 1957/58 till
i runt tal 4,6 miljoner kronor.

1 Avdrag för här ifrågavarande ämnens andel i fakulteternas i riksstaten upptagna »kursanslag»
har icke gjorts. Å andra sidan har i kostnadsberäkningarna icke tagits hänsyn till de kostnader som
är förknippade med anordnande av särskilda kurser enligt examensstadgans § 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10/+ år 1958 207

Innehåll

Sid.

I. Inledning .................................................... 3

II. Bakgrunden till reformförslagen ................................ 9

Departementschefen ......................................... 35

III. Undervisningen vid de filosofiska fakulteterna ................... 40

Departementschefen ......................................... 55

IV. De akademiska lärartjänsterna ................................. 59

Departementschefen ......................................... 90

V. Grunder för beräkning av lärarkrafter för de filosofiska fakulteterna 99

Departementschefen ......................................... 126

VI. Vissa administrativa och organisatoriska frågor.................. 133

Departementschefen ......................................... 144

VII. Forskarutbildning och forskarrekrytering ........................ 150

Departementschefen ......................................... 187

VIII. Anslagsberäkningar ............................................ 195

Departementschefen ......................................... 195

IX. Hemställan ................................................... 197

Bilaga 1 ...................................................... 199

Bilaga 2...................................................... 200