6

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

Nr B ?3

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
vissa enskilda vägars övertagande till allmänt statligt
underhåll.

(4:e avd.)

I två likalyd ande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Åkesson och Franzén (I: B 108) och den andra inom andra kammaren
av herr Nilsson i Lönsboda (II: B 177) har •—- under hänvisning till innehållet
i de till innevarande års förra riksdag väckta likalydande motionerna
I: 46 och II: 55 — hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om utredning syftande till att de vägar till vilka nu bidrag utgår för
enskilt vägunderhåll överföras till allmänt statligt underhåll.

Efter att i motionerna (se motionen II: 55) inledningsvis bl. a. ha erinrat
om det beslut av 1956 års riksdag, varigenom bidraget för underhåll av enskilda
vägar höjdes i normalfallet från 60 till 65 procent och i de fall där
särskilda skäl föreligga från 75 till 80 procent av de totala kostnaderna, ha
motionärerna anfört följande.

Den utveckling våra kommunikationer genomgått under de senaste åren
har lett till att man knappast kan beteckna de vägar, som är intagna för
bidrag till enskilt vägunderhåll, som enskilda vägar. Rationaliseringen inom
jordbruket har medfört, att den enskilde brukaren knappast längre utför
några tyngre vägtransporter själv. Han saknar helt enkelt förutsättning därtill,
såvitt inte egendomen är så stor att han har lastbil. Allt vad gården har
att sälja av mjölk, slaktdjur, spannmål, sockerbetor m. m. likaså inköpen av
gödselmedel och kraftfoder m. in. transporteras med tunga lastbilar. Även
på skolans område sker en centralisering, som medför att skolbussar måste
passera dessa vägar för så vitt inte barnen i de avlägset liggande bygderna
skall få sämre vägförhållanden till skolan än de eljest behövde få.

I årets statsverksproposition begär kommunikationsministern under punkt
15 för bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. ett från 17,5 till 19,5
milj. kr. förhöjt anslag.

Den tekniska utvecklingen har medfört, att den som har de mest moderna
och därmed också dyrbaraste maskinerna utför vägunderhållet billigast
under förutsättning att han har tillgång till tekniskt kunnig personal och
att maskinerna kan utnyttjas tillräckligt lång tid under året. Sådana maskiner
kan inte anskaffas av enskilda jordbrukare för underhållet. Detta
har medfört, att det nu bildas en mängd mindre vägförvaltningar med bidrag
från kommunerna, vilka förvaltningar anskaffar gruskvarnar och vägmaskiner
för stora kostnader. Dessa maskiner kan dock inte utnyttjas rationellt,
samtidigt som den statliga vägförvaltningen i länet med sin personal

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

7

och maskinuppsättning har de allra största förutsättningarna och möjligheterna
att utföra arbetet rationellt, om dessa enskilda vägar fick ingå i
respektive vägförvaltningars arbetsprogram. Någon ökning av bilparken behövde
inte förekomma, då vägarna redan nu måste underhållas och det är
angeläget att enskilda bilägare kan beredas arbete. Om de statliga vägförvaltningarna
övertog underhållet av de vägar till vilka nu bidrag utgår,
skulle detta bidrag av 19,5 milj. kr., som nu beräknas motsvara 70 procent
av de totala kostnaderna (en kostnad som är högre än den behövde vara om
underhållet sköttes av vägförvaltningen planenligt i samband med det övriga
underhållet av vägarna), kunna överföras till de olika vägförvaltningarna
i länen.

Den administrativa apparat, som nu måste finnas för beräkning av kostnaderna
och för kontrollen av desamma, kunde slopas. Likaså skulle vägförvaltningen
slippa en del trassel vid planläggning och nybyggnad av vägar,
där nu i många fall vägar, som tidigare varit intagna för allmänt underhåll,
återföres till enskilt sådant. Det anföres då gentemot fastighetsägarna,
att vederbörande får bidrag och att det inte blir några särskilda
kostnader utom besväret med den administrativa apparaten. Det är oförklarligt,
varför då inte vägförvaltningen i fortsättningen får utföra arbetet, utan
man endast skall förskaffa vederbörande extra besvär samtidigt som deras
fastigheter sjunker i värde, då de inte längre är belägna vid allmän väg.

Av vad som framgår av årets finansplan kommer 332,2 milj. kr. av bilskattemedlen
att tillföras budgetutjämningsfonden och tas i anspråk för
andra ändamål. Det bör under sådana förhållanden vara en rättvisesak gentemot
de medborgare i vårt land, som har sin uppgift i samhället förlagd
till de avlägsna bygderna, att staten frigör dem ifrån det besvär och den
ekonomiska börda ett fortsatt enskilt vägunderhåll innebär. Staten kan inte
bara begära, att näringslivet skall rationalisera för att höja vår levnadsstandard.
Den måste också själv följa tidsutvecklingen och anpassa sina
åtaganden därefter.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning»
yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings och Norrbottens län, varjämte Länsvägnämndernas
förbund beretts tillfälle avgiva yttrande i ärendet.

Väg- och vattenbyggnadsstijrelsen framhåller inledningsvis att ett överförande
av de bidragsberättigade enskilda vägarna till det allmänna närmast
berör två huvudproblem. Det ena avser de ekonomiska konsekvenserna av ett
övertagande och det andra de organisatoriska frågorna.

Styrelsen anför vidare följande.

Bidragsanslaget till underhåll av enskilda vägar uppgår för närvarande till
19,5 milj. kronor. Statsbidraget med 80 procent av de beräknade kostnaderna
utgår till ca 10 procent av underhållsvägarna, medan övriga vägar få bidrag
med 65 procent. Den totala kostnaden för ifrågavarande vägar, inklusive
de kostnader, till vilka islåndsättnings- och redskapsbidrag utgår, ävensom
sådana kostnader för iståndsättningsarbeten som för närvarande helt bestrides
av väghållarna, kan för närvarande uppskattas till mellan 30—35
milj. kronor eller ett belopp, som ligger betydligt över vad motionärerna
synes ha räknat med.

Stora organisatoriska svårigheter skulle uppkomma, om ifrågavarande
underhållsvägar skulle övergå till del allmänna.

8

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

Längden av dessa vägar uppgår för närvarande till ca 50 000 km eller drygt
hälften av det allmänna vägnätet. Den årliga ökningen utgör ca 2 000 km.

Det torde vara uppenbart att det statliga vägväsendet icke kan övertaga
detta omfattande enskilda vägnät utan en betydande ökning av organisationen
såväl personellt som i vad avser maskiner m. in.

Med hänsyn till de enskilda vägarnas såväl inbördes skiftande art och beskaffenhet
som deras i stor utsträckning avsevärda olikheter med de allmänna
vägarna skulle även betydande och i vissa fall mycket komplicerade
problem uppstå vid försöken att samordna den nuvarande enskilda väghållningen
med den allmänna.

Kravet på underhållet av de enskilda vägarna skulle naturligen komma
att i hög grad stegras, om staten skulle svara för vägarna. Risk skulle därvid
föreligga att dessa vägar skulle få en i förhållande till deras betydelse onödigt
kostnadskrävande standard.

Styrelsen vill också i anslutning till det anförda framhålla att utvecklingen
under senare år på förevarande område medfört en allt generösare
tillämpning av bidragsreglerna, i följd varav anslagsmedlen till ifrågavarande
ändamål ständigt ökats. Vidare har styrelsen, i syfte att kompensera de
enskilda väghållarna för de ökade kostnader som den stegrade trafiken medför,
i sina petita för budgetåret 1959/60 föreslagit en höjning från år 1959
av bidragsprocenten i fråga om underhållet till normalt 70 procent och där
synnerliga skäl därför föreligger till 85 procent.

Styrelsen erinrar slutligen om att frågan om ett överförande av de enskilda
underhållsvägarna till det allmänna prövades senast av 1957 års riksdag,
som därvid avstyrkte i ämnet väckta motioner. De skäl som därvid ansågs
föreligga för ett avslag torde fortfarande vara för handen.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det önskvärt att enskilda vägar i
ökad omfattning intagas till allmänt underhåll. Att i enlighet med motionärernas
önskemål överföra samtliga enskilda vägar med statsbidrag till allmänt
underhåll utan ökning vare sig av underhållsanslag eller personal, anses
dock icke genomförbart av länsstyrelsen som vidare i frågan bl. a. anför
följande.

Om samtliga enskilda vägar med statsbidrag inom länet skulle intagas till
allmänt underhåll, skulle den allmänna våglängden ökas till 4 500 km. Då
en vågmästare jämte biträde normalt anses kunna klara ca 300 km allmän
väg, skulle antalet vägmästareområden behöva utökas från nuvarande 13
områden till 15. På grund av länets geografiska förhållanden iorde emellertid
antalet områden sannolikt behöva ökas till 17. Den arbetsledande personalen
skulle därför behöva ökas med (4 X 2) 8 man, varjämte en viss ökning
av personalen på vägförvaltningens underhållsavdelning torde bli ofrånkomlig.

Att på en gång överföra samtliga enskilda vägar till allmänt underhåll
skulle salunda medföra stora ekonomiska och organisatoriska konsekvenser.
Länsstyrelsen anser därför att den enskilda väghållningens svårigheter måste
lösas efter andra linjer. Genom att öka statsbidragsprocenten skulle det
vara möjligt att minska den ekonomiska bördan på den enskilde väghållaren,
men därmed torde icke alla problem, som den ökade trafiken medfört,
vara lösta.

För att klarlägga hur den enskilda väghållningen bör ordnas, så att en
både ekonomisk och rationell verksamhet kan bedrivas, synes emellertid en -

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958 9

ligt länsstyrelsens mening en utredning av den enskilda väghållningens pro
hlem böra verkställas.

Länsstyrelsen avstyrker slutligen bifall till motionärernas förslag om överförande
till allmänt underhåll av samtliga de enskilda vägar, till vilka statsbidrag
utgår för enskilt vägunderhåll men förordar att förenämnda utredning
om den enskilda väghållningens problem kommer till utförande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att de enskilda vägarna med
statsbidrag i stor utsträckning inte är försatta i ett för underhållets bedrivande
lämpligt skick och endast till ett fåtal helt motsvara kraven på allmän
väg samt anför vidare i frågan bl. a. följande.

För att en rationell skötsel av de enskilda vägarna skall kunna ske genom
vägförvaltningen måste vägarna vara i sådant stånd, att väghållningen, i
första hand hyvling och plogning, kan ske i samband med skötseln av anslutande,
ofta större, allmän väg. Den enskilda vägen måste alltså ha tillräcklig
hredd för nu vanligen förekommande stora väghyvlar och plogaggregat.
I annat fall måste hyvling och plogning ske med särskilda maskiner
av mindre format. En avsevärd utökning av vägförvaltningens maskinpark
och personal, innebärande total kostnadsökning för det enskilda vägväsendet,
bedömes nödvändig vid en eventuell överflyttning till det allmänna
av den enskilda väghållningen.

Intagande av de enskilda vägarna med statsbidrag till allmänt underhåll
skulle vidare innebära att en ny vägklass skapades vid sidan av riks- och
iänsvägarna. Eftersom underhållet av ifrågavarande vägar troligen kommer
att framstå såsom minst angeläget, kan det förutspås, att detta icke medhinnes
i så god tid, som trafikanterna önskar. En mängd klagomål över vägarnas
skötsel skulle bli följden. Med nuvarande ordning kan intressenterna
själva snabbt låta avhjälpa uppkomna brister och jämförelsevis smidigt ombesörja
vinterväghållningen.

Erfarenheterna i länet av nuvarande ordning med statligt stöd åt den enskilda
väghållningen gåve sålunda vid handen, att ett överförande av de
statsbidragsberättigade enskilda vägarna till allmänt underhåll skulle innebära
icke blott väsentligt ökade kostnader för det allmänna utan även sämre
väghållning för trafikanterna. Det vore icke sannolikt, att den av motionärerna
ifrågasatta utredningen skulle komma till annat resultat. Utredningen
syntes därför länsstyrelsen icke böra komma till stånd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller inledningsvis att på grundval
av gällande bestämmelser bidrag av länsstyrelsen kunnat beviljas för ett
stort antal vägar av väsentligt olika karaktär. Bidrag hade sålunda utgått
till vägar, som kunde anses vara av samma och i något fall till och med av
större betydelse än vissa allmänna vägar. I betydligt fler fall hade emellertid
bidrag beviljats till utfartsvägar för enstaka gårdar, belägna någon kilometer
från allmän väg. Det hade också hänt att bidrag beviljats till vägar, där motorfordonstrafik
för närvarande icke kunde förekomma på grund av vägens
isolerade läge i förhållande till det övriga vägnätet.

Länsstyrelsen anför vidare följande.

Åtskilliga ansökningar om all enskilda vägar måtte intagas till allmänt underhåll
behandlas varje år av länsstyrelsen. I många fall nödgas länsstyrelse
Uihang till riksdagens protokoll 1958. 6 samt. AV C 72—C 73

10

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

sen konstatera, att vägarna icke är av sådan betydelse att de kan jämställas
med de allmänna vägarna. Möjlighet att få vägarnas betydelse prövad föreligger
sålunda och utnyttjas även i avsevärd omfattning.

Att i stället såsom motionärerna föreslagit överföra samtliga enskilda »underhållsvägar»
till allmänt statligt underhåll torde åtminstone för närvarande
icke vara möjligt. Många av dessa vägar är korta — inom Norrbottens
län finns 791 »underhållsvägar» med en sammanlagd våglängd av 2 094 km,
eller i medeltal 2,6 km/väg. Underhållet kräver enbart på grund därav en
orimligt lång tid (genom vändningar och dylikt). Väg- och vattenbyggnadsverkets
resurser skulle i varje fall inom Norrbottens län icke alls förslå för
den belastning i underhållsavseende, som en ökning av det allmänna vägnätet
med cirka 26 % skulle medföra. Många enskilda vägar är dessutom
av så låg standard att vägväsendets maskiner knappast kan användas utan
risk för maskinhaverier. Ett överförande av vägarna till allmänt underhåll
skulle därför med största sannolikhet medföra kaotiska förhållanden i fråga
om skötseln av nuvarande allmänna vägar.

Länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka den av motionärerna begärda
utredningen.

Länsväg nämndernas förbund finner det även fortsättningsvis lämpligt att
genom statsbidrag till viss enskild väghållning bibehålla en övergångsform
mellan å ena sidan vägar, som äro nödiga för allmän samfärdsel och därför
hållas av det allmänna, och å andra sidan vägar, som anses böra helt hållas
av enskilda intressenter. Ett överförande till allmän väghållning av de vägar,
till vilka nu utginge statsbidrag skulle väsentligt öka den våglängd, som
vägförvaltningarna hade hand om. Eftersom de tillkommande vägarna bleve
de minst betydelsefulla låge det nära till hands att befara att dessa också i ett
ansträngt läge bleve de som i sista hand bleve föremål för underhållsåtgärder.
Den nuvarande formen med statsbidrag innebure en decentralisering av
ansvar och initiativ beträffande väghållningen på det rent lokala vägnätet.
Detta hade ur effektivitetssynpunkt en betydelse, som icke borde underskattas.
Det torde ofta utgöra en fördel för de enskilda vägintressenterna att
själva i stor utsträckning få bestämma om sin väghållning med huvudvikten
lagd vid lokala synpunkter utan bundenhet till ett större väghållningssystem.

Förbundsstyrelsen säger sig sålunda icke dela motionärernas uppfattning
om behovet av en utredning i angivet syfte, men finner ett par närbegränsande
spörsmål vara av så väsentlig betydelse att de snarast böra tagas upp till
närmare överväganden samt anför härom följande.

I fråga om statsbidragen kvarstår sålunda en väsentlig olägenhet sammanhängande
med periodiciteten för uppskattningen av underhållskostnaderna.
Denna verkställes nu vart femte år, och den uppskattade skäliga kostnaden
utgör underlaget för statsbidraget under femårsperioden. På grund av kostnadsutvecklingen
och trafikökningen har det emellertid visat sig att kostnaderna
fortlöpande ökar under femårsperioden, vilket har till följd att den
verkliga statsbidragsprocenten minskar år för år. I verkligheten ligger sålunda
statsbidragsprocenten icke oväsentligt under den författningsenliga.

utgör ett missföi hall ande, som bör rättas till lämpligen genom någon
möjlighet att — utan ett omständligt förfarande med omuppskattningar _

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

11

årligen schablonmässigt justera kostnadsunderlaget för bidrag så att det så
nära som möjligt ansluter till den aktuella skäliga kostnaden.

Även om förbundsstyrelsen i det föregående givit uttryck för den meningen
att staten icke generellt bör övertaga väghållningen av de enskilda vägar,
som ha underhållsbidrag, vill styrelsen dock understryka att den fortgående
utvecklingen i ökad omfattning motiverar förändring till allmänna av enskilda
vägar. Prövningen av sådana ärenden sker i den ordning vägstadgan
bestämmer. Förändring till allmän sker sedan vägen iståndsatts. Dessa arbeten
utföras som regel genom vägväsendets försorg och bli sålunda beroende
av de anslagsmedel, som kan disponeras härför. Det är givetvis angeläget att
iståndsättningen sker till sådan standard att vägen kan inlemmas i det allmänna
vägnätet med beaklande av det ansvar för trafiken, som detta innebär
för vägförvaltningen. Även om det kan föreligga önskemål att det allmänna
vägnätet skall tillföras blott förstklassiga vägar torde det dock vara
nödvändigt med en viss måttfullhet i standardkraven vid förändringsärenden
om inte kostnaderna skall bli alltför stora eller väntetiden för beslutets verkställighet
bli alltför lång.

Vederbörande ställes här i det enskilda fallet inför ett svårbedömt val där
knappast generella regler kunna vara helt utslagsgivande. Ett lokalt bedömande
av vägförvaltningen i samråd med länsvägnämnden synes vara lämpligt.
Till förbundet har emellertid under hand framförts att alltför höga krav
ibland ställas på en vägs standard för att den skall förändras till allmän.
Förbundsstyrelsen vill därför föreslå att den normen tillämpas att en väg,
som bedömts nödig för allmän samfärdsel, skall kunna förändras till allmän
om den har en standard som motsvaras av andra vägar i samma trakt och
med liknande trafikfunktion.

Förbundet avstyrker slutligen det förslag om utredning som framförts i
motionerna men hemställer att statsutskottet uppmärksammar de i förbundets
yttrande i övrigt berörda frågorna om statsbidragsgivningen och förändring
av enskild väg till allmän.

Utskottet. Den i motionerna ånyo aktualiserade frågan om ett överförande
till det allmänna av de enskilda vägar för vilkas underhåll statsbidrag
utgår har varit föremål för riksdagens prövning senast vid 1957 års vårsession.
Utskottet framhöll därvid (SU nr 6, p. 15) att de enskilda vägarna
vore av inbördes synnerligen skiftande beskaffenhet, växlande mellan enkla
körvägar och vägar, vars standard vore jämförbar med allmänna vägars.
Längden av enbart de enskilda vägar för vilka statsbidrag utginge motsvarade
vidare — då som nu — omkring 50 procent av de allmänna vägarnas
längd. Med hänsyn till de svåröverskådliga konsekvenser av ekonomisk och
organisatorisk natur ett statligt övertagande av ett vägnät av denna omfattning
skulle medföra ansågs ett dylikt övertagande i vart fall för det dåvarande
icke kunna komma till stånd. Ej heller i dagens läge torde enligt
utskottets förmenande en sådan åtgärd vara praktiskt genomförbar — en
uppfattning som t. ö. synes delas av samtliga i ärendet hörda remissinstanser.

Utskottet har tidigare framhållit att den kraftiga trafikstegringen under
senare år medfört ökade krav på de enskilda vägarna i fråga om såväl bärighet
som standard och därmed en ökad ekonomisk börda för de intressenter

12

Statsutskottets utlåtande nr B 73 år 1958

som ha att ombesörja denna väghållning. Då starka skäl därför kunde åberopas
för en förbättrad bidragsgivning borde en sådan successivt komma
till stånd. Så har även skett genom betydande utvidgningar i bidragsgivningen
— bl. a. i form av en generösare tillämpning av bestämmelserna rörande
intagande till allmänt underhåll av enskilda vägar. I anslutning härtill
må också erinras om de förslag rörande bidragsprocenten som av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen framlagts i dess petita för budgetåret 1959/60.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och under beaktande jämväl av övriga
i remissyttrandena åberopade omständigheter finner sig utskottet icke
kunna förorda tillsättandet av den av motionärerna begärda utredningen.

Utskottet hemställer följaktligen,

att motionerna I:B108 och II: B 177 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 november 1958

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Ivar Johansson, Einar Persson,
Birger Andersson, Boman, Thun, Bergman, Holmqvist, Sundelin, Rikard
Svensson, Mårtensson, Mossberger, Nils Theodor Larsson, Anders Johansson
och Svärd; samt

från andra kammaren: herrar Petterson i Degerfors, Malmborg, Jansson
i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm, Nilsson i
Göingegården, Hansson i Skegrie, Andreasson, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Johansson i Norrköping, Hjalmarson, Gustafsson i Uddevalla och
Gustafsson i Kårby.

581680

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag