Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
1
Nr B 8
Utlåtande i anledning av väckt motion om svensk
ratificering av 1951 års internationella konvention
angående likalönsprincipen, m. m.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr B 123, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Persson,
Helmer, och Norling hemställt, »att riksdagen måtte uttala, att Sverige
skall ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 av
år 1951 om lika lön och åtföljande rekommendation nr 90 samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva denna mening till känna».
Med den i motionerna berörda konventionen avses en vid Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 antagen konvention (nr
100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Med
den i motionerna berörda rekommendationen avses en vid sagda konferens
antagen rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde.
Konventionen och rekommendationen har såsom bilagor fogats vid detta
utlåtande (Bil. A och B).
I motionen hänvisas beträffande motiveringen till en vid 1958 års
A-riksdag väckt motion, I: 122. Denna blev icke slutbehandlad före riksdagens
upplösning.
I fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen I: 122.
Inledning
Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.
Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen
— har, enligt artikel 19 i stadgan, att beträffande förslag, som är
uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen
skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd
att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna
i eu rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller
annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad
1087 58 Blhang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 8
2
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell
innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar det givas
formen av en resolution.
I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde
underställa därå antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av lagstiftnings-
eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter
ej är möjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år,
skall den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18 månader
från sammanträdets avslutande.
Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde
Frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde var
föremål för en första behandling vid Internationella arbetsorganisationens
33 :e sammanträde år 1950.
Till grund för diskussionerna vid nämnda sammanträde låg en av arbetsbyrån
utarbetad rapport med ett frågeformulär till medlemsstaternas regeringar
rörande den tilltänkta internationella regleringens utformning samt
ett av byrån med ledning av regeringarnas svar å frågeformuläret framlagt
textförslag. Inom det för frågans behandling tillsatta utskottet yppade sig
starka meningsskiljaktigheter rörande särskilt följande tre punkter, nämligen
om formen för den internationella regleringen, om möjligheterna för
medlemsstaterna att trygga tillämpningen av regleringens principer, därest
de offentliga myndigheterna icke ingrepe på löneområdet, samt om definitionen
av uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde».
Vid 1950 års konferens utformades förslag till texter, vilka skulle läggas
till grund för frågans behandling år 1951. Däremot tog man vid konferensen
år 1950 icke ställning till den internationella regleringens form, d. v. s. huruvida
likalönsfrågan borde göras till föremål för en konvention eller en
rekommendation eller eventuellt bådadera. Vid 1951 års konferens skulle
sålunda beslut fattas rörande både den internationella regleringens form
och dess definitiva innehåll.
I fråga om regleringens form gick meningarna starkt isär inom vederbörande
konferensutskott. Arbetargruppen avböjde att låta hela regleringen
taga form av en konvention men uttalade sig klart för en konvention i
själva principfrågorna med en kompletterande rekommendation beträffande
tillämpningsföreskrifterna. Arbetsgivargruppen ville i allmänhet icke
sträcka sig längre än till en rekommendation. Inom regeringsgruppen intog
Sverige, Danmark och Norge tillsammans med övriga länder, där man en
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 8 År 1958
3
ligt principen om arbetsmarknadens frihet avböjer samhällsingripande genom
lagstiftning i lönefrågan, den ståndpunkten, att den internationella
regleringen icke borde få form av en konvention. Däremot var dessa länder
beredda att tillstyrka en långtgående rekommendation för att därigenom
understryka sin uppfattning om det rättvisa och riktiga i likalönsprincipen
såsom sådan. Samma hållning intog en grupp regeringsrepresentanter från
s.k. underutvecklade länder, där ett omedelbart genomförande av likalönsprincipen
i form av en konvention uppgavs vara omöjligt på grund av därmed
förenade ekonomiska konsekvenser. Vid en inom utskottet företagen
omröstning uppnåddes majoritet för antagandet av en konvention, kompletterad
med en rekommendation.
Beträffande innehållet i konventionen (Bil. A) må följande anmärkas.
Konventionen detinierar i artikel 1 uttrycket »lön» samt föreskriver, att
uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» skall hänföra
sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund av arbetstagarens
kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vidare medlemsstaterna
att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt
med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån
sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde. Denna princip må kunna tilllämpas
genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd ordning för
bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare
eller genom angivna utvägar i förening.
Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten, att, såframt
genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall
vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval
av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter (the work to be performed).
Denna artikel, som berör sättet för arbetsuppgiftens värdering, blev
föremål för en ingående debatt inom utskottet. De meningsskiljaktigheter,
som rådde mellan arbetar- och arbetsgivargrupperna beträffande denna
artikel, koncentrerades kring frågan, huruvida värderingen skulle gälla den
föreliggande arbetsuppgiften (the work to be performed) eller den utförda
arbetsprestationen (the work performed). Den senare formuleringen —-som föreslogs från arbetsgivarhåll — skulle ha öppnat möjlighet för att i
arbetsvärderingen inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostnader,
som ett användande av kvinnlig arbetskraft enligt gjorda erfarenheter
ansåges medföra. I den slutliga, av konferensen antagna texten
användes såsom nämnts uttrycket »the work to be performed», och därmed
angives, att värderingen skulle avse den föreliggande arbetsuppgiften. I
punkt 3 av samma artikel stadgas, att skillnader i lönesatser, vilka motsvarar
— utan hänsynstagande till kön — differenser, som fastställts vid
4
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 är 1958
en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift, som skall utföras (the
work to be performed), icke må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen.
I fråga om innehållet i konventionen må vidare nämnas, att utskottet
ansåg, att hänsyn borde tagas till i olika länder gällande metoder för fastställande
av löner. Konventionen stadgar därför i punkt 2 av artikel 3,
att de metoder, som bör anlitas vid en objektiv värdering av arbetsuppgiften,
må kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga
myndigheterna eller, där lönesatserna fastställes genom kollektivavtal, av
vederbörande parter.
Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall
på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för genomförandet av konventionens bestämmelser.
Rekommendationen (Bil. B) behandlar metoderna för likalönsprincipens
tillämpning. Till en början angives vissa områden, inom vilka
de offentliga myndigheterna efter hörande av vederbörande arbetsgivaroch
arbetstagarorganisationer bör vidtaga direkta åtgärder för principens
tillämpning, nämligen inom den centrala statsförvaltningen ävensom sådana
verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras av
det allmänna. Vidare förordas att, därest så med gällande ordning för fastställande
av lönesatser är förenligt, åtgärder vidtages genom lagstiftning
för en allmän tillämpning av principen.
Rekommendationen innehåller därefter bestämmelser rörande åtgärder
från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva
tillämpning. Medlemsstaterna anmodas att, där så är lämpligt, vidtaga åtgärder
för att i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares
organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv
värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift
som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar
utan avseende å kön.
Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet
samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga arbetstagare.
Sålunda förordas, att arbetstagare av båda könen erhåller samma
eller likvärdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning,
yrkesutbildning och arbetsförmedling samt att kvinnorna uppmuntras att
begagna de möjligheter som i nämnda hänseenden står till buds. Välfärdsoch
sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares behov — särskilt
sådana med försörjningsplikt — bör vidtagas, och kostnaderna härför bör
bestridas på sådant sätt, att icke anställandet av kvinnliga arbetstagare
hindras. Likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga
om tillträde till yrken eller befattningar bör främjas, med vederbörligt beaktande
av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning
angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 är 1958
5
Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna
opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde bör genomföras.
Vid behandlingen av denna fråga i konferensens plenarsammanträde
framlade regeringsombuden för Australien, Danmark, Indien, Storbritannien
och Sverige ett förslag att konventionen måtte utbytas mot en rekommendation.
Detta förslag förkastades dock med 103 röster mot 68. Konventionen
antogs därefter av konferensen med 105 röster mot 33 med 40
nedlagda röster. Rekommendationen antogs med 146 röster mot 18, medan
19 ombud avstod från att rösta. Av de svenska ombuden nedlade regeringsombuden
sina röster i fråga om såväl konventionen som rekommendationen,
medan arbetarombudet röstade för och arbetsgivarombudet mot antagandet
av konventionen och rekommendationen.
Konventionen och rekommendationen inför 1952 års riksdag
Förevarande konvention och rekommendation underställdes 1952 års
riksdag genom proposition nr 47 år 1952. Kungl. Maj :t anhöll i propositionen
om riksdagens yttrande angående, jämte andra, nämnda konvention
och rekommendation. I propositionen avstyrktes svensk ratificering av
konventionen. Rekommendationen ansågs icke böra föranleda någon åtgärd
från svensk sida.
Över konventionen och rekommendationen hade delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, Likalönskommittén, Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
För egen del anförde delegationen bland annat följande. Av de till delegationen
avgivna yttrandena över konventionen angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde framginge att samtliga hörda myndigheter
och organisationer vore av den uppfattningen, att konventionen icke
borde tillträdas av Sverige. Delegationen anslöte sig till denna uppfattning,
framför allt med hänsyn till att eu ratificering av konventionen skulle innebära
ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt för
arbetsmarknadens parter alt utan påverkan från statsmakterna genom fria
avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Delegationen
funne några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning
av rekommendationen icke för närvarande påkallade.
I fråga om rekommendationen uttalade delegationen, att densamma i
punkt 6 innehölle vissa riktlinjer rörande sysselsättnings- och socialpolitiska
åtgärder för underlättandet av likalönsprincipens tillämpning,
6
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
vilka i stort sett sammanfölle med dem som från svenskt håll hävdats
under den tidigare konferensbehandlingen av likalönsspörsmålet. Det torde
enligt delegationen kunna förutsättas, att dessa riktlinjer liksom rekommendationens
övriga bestämmelser, i den mån detta kunde befinnas lämpligt
och önskvärt, komrne att beaktas av arbetsmarknadens parter, bl. a.
av arbetsmarknadens nämnd för kvinnofrågor, vilken nyligen upprättats
av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt.
Vad beträffade frågan huruvida rekommendationens bestämmelser borde
beaktas vid lönesättningen för statsanställda, torde överväganden härutinnan
lämpligen böra ske i samband med att ställning toges till Likalönskommitténs
i en nära framtid förväntade utredning. Med hänsyn till vad sålunda
anförts ävensom till den av delegationen intagna ståndpunkten till
frågan om svensk ratificering av konventionen i ämnet funne delegationen
några särskilda åtgärder från statsmakternas sida med anledning av rekommendationen
icke för närvarande påkallade.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde i propositionen,
efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena
samt chefen för civildepartementet följande.
»I fråga om en svensk anslutning till konventionen angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika värde har jag samma uppfattning som
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och jag avstyrker
följaktligen, att konventionen ratificeras av Sverige.
Rekommendationen i ämnet uppdrager bl. a vissa riktlinjer i fråga om
åtgärder, ägnade att främja könens likställighet på arbetsmarknaden. I likhet
med arbetsmarknadsstyrelsen vill jag framhålla rekommendationens
värde som pådrivande faktor, när det gäller att skapa ökade förutsättningar
för en utjämning av löneolikheterna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft.
Vad rekommendationen härvidlag i detalj innehåller bör övervägas
av arbetsmarknadens parter, särskilt det organ — arbetsmarknadens
nämnd för kvinnofrågor — som tillsatts av Landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen gemensamt. Några åtgärder från statsmakternas
sida med anledning av rekommendationen finner jag med hänsyn härtill
icke för närvarande påkallade.
Vad slutligen beträffar frågan huruvida här förevarande internationella
reglering bör särskilt beaktas i samband med lönesättningen för statsanställda,
finner jag i likhet med delegationen, att bedömandet av denna
fråga bör anstå till dess den statliga kommitté — Likalönskommittén —
som sysslar med hithörande spörsmål redovisat resultatet av sitt utredningsarbete.
»
Över propositionen avgavs utlåtande, nr 21, av andra lagutskottet. Utskottet
anslöt sig till vad föredragande departementschefen yttrat i propositionen
och hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
7
Motioner rörande likalönsprincipen
Frågan om lagfästande av likalönsprincipen har under senare år behandlats
av riksdagen, förutom i anledning av den ovan berörda propositionen
nr 47 år 1952, också på grund av yrkanden, som framställts i motioner.
Vid 1948 och 1950 års riksdagar framställda motioner i ämnet avslogs
under huvudsaklig motivering, att frågan om lönesättning borde avgöras
genom fria förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och
icke genom lagstiftning.
Vid 1953 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 320
och II: 380) om förslag till lag på grundval av artikel 23 moment 2 i den av
Förenta Nationerna år 1948 antagna förklaringen om människans rättigheter.
Artikel 23 moment 2 i förklaringen om människans rättigheter lyder:
»Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.» Andra lagutskottet
fann ej anledning frångå den uppfattning i frågan, som riksdagen
tidigare uttalat, och avstyrkte motionerna i sitt utlåtande nr 5. Riksdagen
godkände utlåtandet.
Vid 1954 års riksdag hemställdes i en motion (11:75) om lagstiftning
på grundval av nämnda artikel 23 moment 2. Andra lagutskottet, som
behandlade motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2, hänvisade
bl. a. till att löneutvecklingen gått i riktning mot större likställighet
mellan män och kvinnor samt att parterna på den privata arbetsmarknaden
tidigare avstyrkt, att frågan reglerades genom lagstiftning. Utskottet
anslöt sig till denna uppfattning och ansåg, att frågan borde lösas genom
fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, samt avstyrkte
motionen.
Vid 1955 års riksdag yrkades i två likalydande motioner, nr 17 i
första kammaren av herr öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 22
i andra kammaren av herr Johansson i Stockholm, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till lag på
grundval av art. 23, moment 2, i den av Förenta Nationerna år 1948 antagna
''Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna’; samt att sådant förslag
framlägges i så god tid, att lagen —vid bifall av riksdagen — kan träda i
kraft den 1 januari 1956». Motionerna behandlades av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 16. Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, och riksdagen godkände utskottets hemställan.
Vid 1956 års riksdag framställdes i två likalydande motioner, nr
356 i första kammaren av fru Gärde Widemar m.fl. samt nr 270 i andra
kammaren av fröken Elmén m. fl., samma yrkande som i förevarande
motion. Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 37, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, samt anförde därvid:
8
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
En ratificering av 1951 års konvention angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde innebär enligt artikel 2 i konventionen,
att statsmakterna åtager sig att, »på sätt som är förenligt med gällande ordning
för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning
så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde».
Enighet torde råda därom, att strävandena att förbättra kvinnornas ställning
på arbetsmarknaden bör främjas och att åtgärder av olika slag i sådant
syfte är erforderliga.
Den fråga, som utskottet i anledning av förevarande motioner haft att
taga ställning till, gäller emellertid icke dessa vidare frågeställningar utan
endast, huruvida sådana förutsättningar föreligger eller bör av statsmakterna
tillskapas, att Sverige kan ratificera nämnda konvention om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde.
När frågan om ratificering av konventionen, innan den underställdes
1952 års riksdag, remitterades till olika myndigheter och organisationer för
yttrande, visade det sig, att enighet förelåg om att konventionen icke borde
biträdas av Sverige, framför allt med hänsyn till att en ratificering skulle
innebära ett frångående av den hittills allmänt godtagna principen om rätt
för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom
fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Utskottet
uttalar sin anslutning till nämnda princip och kan alltså icke tillstyrka,
att statsmakterna skulle ingripa i lönefrågorna på den privata sektorn
av arbetsmarknaden. Enligt utskottets mening är arbetstagarnas egna
organisationer bäst ägnade att tillgodose kvinnornas intressen i nu förevarande
avseenden.
Såvitt avser det statliga området medger gällande ordning i vårt land, att
statsmakterna bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen
genomföres. En ratificering av konventionen innebär här alltså enligt den
ovan återgivna artikel 2, att statsmakterna åtager sig att »trygga tillämpningen»
av nämnda princip. Enligt en av den s. k. likalönskommittén genomförd
undersökning, vilken redovisats i kommitténs år 1953 avgivna
betänkande, skulle likalönsprincipens fullständiga genomförande på det
statliga området i vårt land innebära en ökning av statens kostnader för
löner, beräknad efter dåvarande förhållanden, av 51 miljoner kronor per
år. För samtliga statliga och kommunala tjänster skulle löneutgifterna öka
med 144 miljoner kronor. Till detta belopp komme även ökade kostnader
för pensioner, övertidsersättning in. m. Ett genomförande av likalönsprincipen
på det statliga området skulle vidare givetvis få konsekvenser även
för det privata näringslivet.
Med hänsyn såväl till nämnda kostnader som till principen om den privata
arbetsmarknadens frihet kan utskottet icke tillstyrka att konventionen
nu ratificeras.
Utskottet vill emellertid understryka, att utskottets ställningstagande till
frågan om svensk ratificering av likalönskonventionen icke berör frågan,
huruvida en successiv höjning av kvinnornas löner bör genomföras. I denna
fråga uttalar utskottet emellertid sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens
parter visat ett positivt intresse för genomförandet av förbättringar
samt att den tidigare eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande
till männens alltmer minskat. Från arbetstagarnas organisationer
har också i samband med de årliga löneförhandlingarna i olika samman
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
9
hang gjorts uttalanden av innebörd, att särskild uppmärksamhet skall ägnas
kvinnornas lönefrågor. Man har enligt utskottets mening med hänsyn
till vad som sålunda förekommit anledning antaga, att utvecklingen på
lönemarknaden även i fortsättningen skall gå i en för kvinnorna gynnsam
riktning.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Utskottet
Frågan om ratificering av den vid Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1951 antagna konventionen nr 100 angående lika
lön för män och kvinnor för arbete av lika värde har tidigare behandlats
av riksdagen dels år 1952 i anledning av proposition i ämnet, dels ock år
1956 i anledning av motioner med samma yrkande som den förevarande.
Vid nämnda båda tillfällen har riksdagen som sin mening förklarat att
ratificering icke borde ske. Såsom skäl för denna ståndpunkt har åberopats
att en ratificering skulle innebära att man frångick den hittills allmänt
godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan påverkan
från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser
i lönefrågor. Enligt utskottets mening är nämnda skäl alltjämt bärande.
Emellertid vill utskottet framhålla att förevarande spörsmål kan tänkas
komma i ett annat läge såsom följd av genomförandet av ett frihandelsområde
i Västeuropa, varom förhandlingar sedan en tid pågått. I dessa
förhandlingar lär frågan om likalönsprincipen ha aktualiserats. Det är
därför möjligt att man från svensk sida kan komma att ta ställning till
problemet om likalönsprincipen såsom en del av det större problemkomplexet
om genomförandet av frihandelsområdet.
Utskottet anser dock att under rådande förhållanden Sverige icke bör
biträda konventionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, I: B 123, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 juli 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
10
Andra lagutskottets utlåtande nr B S dr 1958
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
fru Svenson, herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson
och Edström;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
fröken Wetterström, herr Carlsson i Bakeröd, fru Ekendahl, herr Bengtsson
i Varberg*, fru Eriksson i Ängelholm och herr Rimmerfors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fru Hamrin-Thorell och fröken Wetterström.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
11
Bilaga A
Konvention (nr 100) angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och
beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken
fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,
antager denna den tjugunionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående lika
lön, 1951» (Equal Remuneration Convention, 1951).
Artikel 1.
I denna konvention
a) innefattar uttrycket »lön» den fastställda grund- eller minimilön samt
de tillägg av olika slag, som direkt eller indirekt, kontant eller in natura,
av arbetsgivaren utgivas till arbetstagaren på grund av dennes anställning;
b) hänför sig uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika
värde» till lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstagarens
kön.
Artikel 2.
1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är
förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,
i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.
2. Denna princip må kunna tillämpas genom
a) lagstiftning;
b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;
c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller
d) under a)—c) angivna utvägar i förening.
Artikel 3.
1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften
på grundval av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter, så
-
12 Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 är 1958
framt genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas.
2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna bestämmas
av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller,
där lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande parter.
3. Skillnader i lönesatser, vilka motsvara -— utan hänsynstagande till kön
— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,
som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika
lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.
Artikel 4.
Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar-
och arbetarorganisationer för genomförandet av bestämmelserna i
denna konvention.
Artiklarna 5—14.
Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 6—15 av konventionen
(nr 99) angående ordning för fastställande av minimilöner inom jordbruket,
dock att då i artiklarna 8 mom. 4, 9 mom. 3 och 14 mom. 1 a) av
sistnämnda konvention hänvisas till artikel 10, detta i förevarande konvention
motsvaras av i artiklarna 7 mom. 4, 8 mom. 3 och 13 mom. 1 a) upptagna
hänvisningar till artikel 9.
Bilaga B
Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och
beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående
lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken
fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
avsedd att komplettera konventionen angående lika lön, 1951,
antager denna den tjugunionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
lika lön, 1951» (Equal Remuneration Recommendation, 1951).
13
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
Då konventionen angående lika lön, 1951, fastslår vissa allmänna principer
rörande lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,
då konventionen föreskriver, att tillämpningen av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika värde skall främjas eller tryggas på
sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser
i vederbörande land,
då det är önskvärt att lämna vissa anvisningar för den successiva tilllämpningen
av de i konventionen fastslagna principerna,
då det vidare är önskvärt, att samtliga medlemmar vid tillämpningen av
dessa principer beakta den ordning härutinnan, som med fördel tillämpats
i vissa länder,
förordar konferensen, att varje medlem bör, med beaktande av konventionens
artikel 2, tillämpa följande bestämmelser samt till Intenationella
arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,
insända redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra
desamma.
1. Efter hörande av vederbörande arbetstagarorganisationer eller, där sådana
saknas, vederbörande arbetstagare, böra lämpliga åtgärder vidtagas
a) för att trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den
centrala statsförvaltningen; och
b) för att främja principens tillämpning beträffande anställda inom
delstats-, provins- eller lokala myndigheter, där dessa äga bestämmanderätt
över lönesättningen.
2. Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
böra lämpliga åtgärder vidtagas för att snarast möjligt trygga tilllämpningen
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde i fråga om alla andra verksamhetsområden än de i punkt 1
nämnda, beträffande vilka lönesättningen regleras eller kontrolleras av det
allmänna, särskilt såvitt avser
a) fastställandet av minimi- eller andra lönesatser inom sådana industrier
och tjänsteområden, där dylika lönesatser fastställas av offentlig
myndighet;
b) industrier och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna;
samt
c) där så befinnes lämpligt, arbeten, som utföras enligt bestämmelser
i kontrakt, däri offentlig myndighet är part.
3. 1) Därest så med gällande ordning för fastställande av lönesatser är
förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning vidtagas för eu allmän tillämpning
av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.
2) Vederbörande offentliga myndighet bör vidtaga alla erforderliga
och lämpliga åtgärder för att arbetsgivare och arbetstagare må erhålla fullständig
kännedom om sådana lagbestämmelsers innebörd samt i fall av behov
råd i fråga om bestämmelsernas tillämpning.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr B 8 år 1958
4. Därest efter hörande av vederbörande arbetstagares och arbetsgivares
organisationer, där sådana finnas, ett omedelbart genomförande av principen
om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde icke befinnes
möjligt såvitt avser de i punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena,
böra lämpliga anordrtingar snarast möjligt vidtagas eller påkallas i syfte
att uppnå en successiv tillämpning av principen, exempelvis genom åtgärder
som innebära
a) eu minskning av skillnaden i lönesatserna för män respektive kvinnor
för arbete av lika värde;
b) införandet av lika lönetillägg för män och kvinnor, vilka utföra
arbete av lika värde, där ett system med lönetillägg tillämpas.
5. Där så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättningen i enlighet
med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,
bör varje medlem i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares
organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv
värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift
som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar
utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestämmelserna
i artikel 2 av konventionen.
6. För att underlätta tillämpningen av principen om lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga
åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet;
i sådant syfte
a) bör tillses, att arbetare av båda könen erhålla samma eller likvärdig
tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och
arbetsförmedling;
b) böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till
yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;
c)
böra välfärds- och sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares
behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kostnaderna
bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder
för social trygghet eller välfärdsfonder, upprättade inom företagen genom
avsättningar för arbetarnas räkning utan avseende å kön; och
d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga
om tillträde till yrken eller befattningar främjas, med vederbörligt beaktande
av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning
angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.
7. Ingenting bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra
skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde bör genomföras.
8. önskvärda utredningar för att främja principens tillämpning böra
företagas.
Sthlm 1958. K. L. Beckmans Boktr.