Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
1
Nr B 4
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 29, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, anlaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och
2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956
(nr 293) om ersättning åt smittbärare,
2) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke
äro bosatta i riket, och
3) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
dels ock besluta att
a) allmänna sjukförsäkringsfonden skall tillföras de belopp, varmed de
på ettvart av åren 1957 och 1958 belöpande arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning
enligt lagen om allmän sjukförsäkring och tilläggspenning
enligt lagen om moderskapshjälp överstiger 60 procent av de under året i
de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål, och
b) för förvaltning och utnyttjande av de sålunda fonderade medlen skall
gälla samma regler som beträffande de på åren 1955 och 1956 belöpande
arbetsgivarbidrag, vilka tillförts fonden.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse. 1
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 suml. 2 avd. Nr B 4
2
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
F örslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (in- 1) om allmän sjukförsäkring
Härigenom förordnas beträffande lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring1, dels att talet »90» i huvudet till den i 22 § tredje stycket
intagna tabellen skall utbytas mot »180», dels att orden »av nittio dagar»
i femte stycket samma paragraf skola utgå, dels ock att 29, 30, 38, 39, 58,
86 och 110 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.
Sjukhjälp i form av sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio
dagar. Sådan sjukhjälp
utgår dock vid varje sjukdom
för högst nittio dagar för tid efter
utgången av den månad, varunder
försäkrad fyllt sextiosju år; och för
den som åtnjuter folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension
utgår sjukhjälpen för högst nittio
dagar efter utgången av den månad,
varunder han börjat uppbära sådan
förmån. Uppbär den som är sjukpenningförsäkrad
enligt 7 § första
stycket annan folkpensionsförmån
än ålderspension redan före sjukdomens
första sjukperiod, skail
ifrågavarande tid av nittio dagar
räknas från utgången av den månad,
varunder han börjat uppbära dylik
förmån med ett till följd av ändrade 1
Sjukhjälp i form av sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio
dagar. Den som fyllt
sextiosju år eller åtnjuter annan
folkpensionsförmån än ålderspension
äger dock, för tid efter utgången av
den månad då han uppnått nämnda
ålder eller börjat uppbära förmånen,
vid varje sjukdom åtnjuta sjukhjälp
som nyss nämnts för högst etthundraåttio
dagar, sjukpenning likväl för
högst nittio dagar. Är den, som redan
före sjukdomens första sjukperiod
uppbär annan folkpensionsförmån
än ålderspension, sjukpenningförsäkrad
enligt 7 § första
stycket, skall nämnda tid av etthundraåttio
dagar ej räknas förrän
från utgången av den månad, varunder
han börjat uppbära dylik
förmån med ett till följd av ändra
-
1 Senaste lydelse, se beträffande 22, 30, 39 och 58 §§ SFS 1953:569, beträffande 29, 86
och Ilo §§ SFS 1956:74 och beträffande 38 § SFS 1955:402.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr B f år 1!)58
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
inkomstförhållanden ökat belopp. de inkomstförhållanden ökat belopp.
Frän den-------minst hälften.
Vid tillämpning----—--
30
Framställning om sjukhjälp skall
göras, beträffande sjukpenning inom
sex månader från den dag sjukpenningen
avser samt i fråga om annan
sjukhjälp inom samma tid från det
den försäkrade guldit det belopp,
varför ersättning begäres, allt vid
äventyr att rätten förloras.
Underlåter någon------
nämnda tid.
Framställning om sjukhjälp skall
göras, beträffande sjukpenning inom
två år från den dag sjukpenningen
avser samt i fråga om annan sjukhjälp
inom samma tid från det den
försäkrade guldit det belopp, varför
ersättning begäres, allt vid äventyr
att rätten förloras.
sjuk hjälpen vägras.
38
Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i penningar
eller naturaförmåner, som
arbetsgivaren under året utgivit till
sådana hos honom anställda arbetstagare,
som äro obligatoriskt försäkrade
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Härvid skall hänsyn icke
tagas till arbetstagare, som jämlikt
28 § undanlagils från försäkringen
för tilläggssjukpenning eller som är
utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven
i riket, och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år
räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs.
Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för
tilläggssjukpenning. Bidraget skall
för varje kalenderår utgöra, såvitt angår
sjukvårdsför säkringen tjugofem
hundradels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
åttiofem hundradels procent, allt av
den lön i penningar eller naturaförmåner,
som arbetsgivaren under
året utgivit till sådana hos honom
anställda arbetstagare, som äro obligatoriskt
försäkrade enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring. Härvid skall
hänsyn icke tagas till arbetstagare,
som jämlikt 28 § undantagits från
försäkringen för tilläggssjukpenning
eller som är utländsk sjöman, vilken
ej är mantalsskriven i riket, och ej
heller till arbetstagares lön i vad
lönen överstiger femlontusen kronor
för år räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 §
4
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
(Nuvarande lydelse)
Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring, å
särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda beräknade
lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen
av bidrag som i denna
paragraf sägs.
Angående debitering-----
(Föreslagen lydelse)
sägs. Grundas försäkringsavgift, som
arbetsgivaren skall erlägga jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring, å
särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda beräknade
lönen ligga till grund jämväl vid
beräkningen av bidrag som i denna
paragraf sägs.
— därom förordnar.
39
Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna
i förhållande till, såvitt
angår sjukvårdsförsäkringen
antalet medlemmar vid utgången av
kalenderåret och beträffande försäkringen
för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas
och till dem anslutna
lokalsjukkassors utgifter för
tilläggssjukpenning under kalenderåret;
dock äger Konungen med riksdagen
bestämma, att viss del av bidragen
skall ingå till en fond att förvaltas
enligt grunder, som fastställas
i enahanda ordning.
I avräkning
§•
Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna.
Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
skall fördelningen
ske i förhållande till centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors
utgifter under kalenderåret
för sjukhusvård och för
ändamål som avses i 41 § första
stycket a), ökade med de å samma
år belöpande utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna. Beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
skall fördelningen ske i förhållande
till centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors
utgifter för tilläggssjukpenning
under kalenderåret. Konungen äger
dock med riksdagen bestämma, att
viss del av bidragen skall ingå till
en fond att förvaltas enligt grunder,
som fastställas i enahanda ordning.
Konungen utfärdar.
58 §.
Allmän sjukkassa--------denna lag.
I den------Konungen bestämmer.
Andra lagutskottets utlåtande nr B \ år W58
(Nuvarande lydelse)
Därest överenskommelse, som
Konungen träffar med främmande
stat, berör allmän sjukkassa, är
kassan pliktig att utöva verksamhet
i enlighet med vad överenskommelsen
innehåller.
Allmän sjukkassa----- ■—
(Föreslagen lydelse)
Därest förordnande meddelas beträffande
sjukhjälp till svensk
medborgare som icke är bosatt här
i riket eller med främmande stat
träffas överenskommelse som berör
allmän sjukkassa, är sådan kassa
pliktig att utöva verksamhet i enlighet
med vad förordnandet eller
överenskommelsen innehåller.
för kassan.
86 §.
Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet
av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.
Av utgifterna
härför, dock ej utgifter enligt 18 §,
äger kassan att från vederbörande
centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar
eller, i fråga om sjukvårdsersättning
till barn, som i 6 § sista
stycket avses, hela beloppet.
Med avseende--
Vid tillämpningen
Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet
av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.
Av utgifterna
härför, dock ej utgifter enligt 18 §,
äger kassan att från vederbörande
centralsjukkassa återfå fyra femtedelar.
sålunda ansvarar.
--motsvarande tillämpning.
no
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna lag helt eller
delvis å personer, som utan att vara
svenska medborgare, vistas här i
riket och å vilka lagen ej eljest är
tillämplig.
I fråga om sjukhjälp till svensk
medborgare, som icke är bosatt här
i riket, förordnar Konungen med
riksdagen.
Konungen äger ock träffa överenskommelse
med främmande makt
om tillämpning av denna lag helt
eller delvis å personer, som utan
att vara svenska medborgare vistas
här i riket och å vilka lagen ej eljest
är tillämplig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
195!).
1 fall då sjukperiod löper vid
ikraftträdandet skall 22 § i dess nya
6
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1!)58
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lydelse tillämpas, såframt icke tillläggss
jukpenningen dessförinnan
börjat utgå med det lägre beloppet.
Bestämmelserna i 29 § första
stycket nya lydelsen skola äga tilllämpning
jämväl å sjukdom, som
inträffat före den 1 januari 1959,
såframt icke sjukhjälpstiden enligt
bestämmelsernas äldre lydelse utlöpt
dessförinnan.
Den som vid utgången av år 1958
är frivilligt försäkrad för sjukpenningtillägg
enligt 47 § första stycket
äger utan hinder av vad i 49 § första
stycket är stadgat rätt att, i den mån
de nya bestämmelserna så medgiva,
övergå till högre sjukpenningtillägg,
såvida framställning därom göres
senast den 30 juni 1959.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
/
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp
Härigenom förordnas, att 7, 15 och 16 §§ lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
7
Tilläggspenning utgår -----
Tilläggspenning utgår tidigast från
och med den fyrtiofemte dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen så länge kvinnan
utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,
dock högst för nittio
dagar, med samma belopp för dag,
som kvinnan äger uppbära i tillläggssjukpenning
för de första nittio
dagarna av en och samma sjukperiod.
Från och med den tjugoåttonde
dagen efter förlossningsdagen
utgår tilläggspenning endast
om kvinnan har eller på grund av
sjukdom är förhindrad att hava barnet
i sin vård.
Tilläggspenning utgår-----
(Föreslagen lydelse)
--för tilläggssjukpenning.
Tilläggspenning utgår tidigast från
och med den fyrtiofemte dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen så länge kvinnan
utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,
dock högst för nittio
dagar, med samma belopp för dag,
som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning
för de första etthundraåttio
dagarna av en och samma sjukperiod.
Från och med den tjugoåttonde
dagen efter förlossningsdagen
utgår tilläggspenning endast om
kvinnan har eller på grund av sjukdom
är förhindrad att hava barnet i
sin vård.
--allmännas bekostnad.
15
Framställning om moderskapshjälp
skall göras inom sex månader,
beträffande ersättning för förlossningsutgifter
från den dag då det
belopp guldits, för vilket ersättning
begäres, i fråga om grundpenning
§•
Framställning om moderskapshjälp
skall göras inom två är, beträffande
ersättning för förlossningsutgifter
från den dag då det belopp
guldits, för vilket ersättning begäres,
i fråga om grundpenning från
8
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
(Nuvarande lydelse)
från förlossningsdagen samt såvitt
angår barntillägg och tilläggspenning
från den dag ersättningen avser, allt
vid äventyr att rätten förloras.
Underlåter kvinna —----
16
För utgivandet av moderskapshjälp
till kvinna, som är försäkrad
i såväl lokal- som centralsjukkassa,
svarar lokalsjukkassan med rätt för
denna att från centralsjukkassan
återfå tre fjärdedelar av vad som utgivits
jämlikt 3 § och hela det belopp,
som utgivits jämlikt 5, 6 och 7 §§.
(Föreslagen lydelse)
förlossningsdagen samt såvitt angåi
barntillägg och tilläggspenning frår
den dag ersättningen avser, allt vid
äventyr att rätten förloras.
— moderskapshjälpen vägras.
§•
För utgivandet av moderskapshjälp
till kvinna, som är försäkrad
i såväl lokal- som centralsjukkassa,
svarar lokalsjukkassan med rätt för
denna att från centralsjukkassan
återfå fyra femtedelar av vad som
utgivits jämlikt 3 § och hela det belopp,
som utgivits jämlikt 5, 6 och
7 §§•
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1959.
Andra lagutskottets utlåtande nr II t år 1958
9
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 oeh 8 §§ lagen den 18 maj 1956 (nr 293)
om ersättning åt smittbärare
Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning
åt smittbärare skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
3
Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring utgår för dag
räknat med det högsta belopp som
han vid sjukdom är berättigad att
uppbära i sjukhjälp på grund av den
obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen
för dag under de
första nittio dagarna av en sjukperiod,
för vilka sjukpenning utgår;
dock att ersättning åt den som åtnjuter
annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomt av tjänst alltid
skall bestämmas till det belopp för
dag räknat som skulle hava utgått
till honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst
av tjänst.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring utgår för dag
räknat med det högsta belopp som
han vid sjukdom är berättigad att
uppbära i sjukhjälp på grund av den
obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen
för dag under de
första etthundraåttio dagarna av en
sjukperiod, för vilken sjukpenning
utgår; dock att ersättning åt den
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst
alltid skall bestämmas till det belopp
för dag räknat som skulle hava
utgått till honom, därest hela hans
årsinkomst av förvärvsarbete utgjort
inkomst av tjänst.
Ersättningen åt-------— sagda dag.
Den som-----— om arbetsinkomst.
8 §•
Framställning om ersättning skall
göras skriftligen och senast inom
sex månader från den dag ersättningen
avser, vid äventyr alt rätten
till ersättning förloras; Konungen
Framställning om ersättning skall
göras skriftligen och senast inom
två år från den dag ersättningen avser,
vid äventyr alt rätten till ersättning
förloras.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
dock obetaget att, då särskilda skäl
därtill föranleda, besluta att framställning
må upptagas till prövning
ändå att den göres senare.
Vid framställningen--- Därest sökanden---- |
----om ingripandet. - ---nyssnämnda tid. |
Denna lag träder i kraft den 1 |
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
11
Förslag
till
Förordning
om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, äger
vid sjukdom erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad nedan
stadgas.
2 §•
Sjukhjälp enligt denna förordning utgår i form av ersättning för utgifter,
som avses i 14—17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, ävensom för
kostnad, som avses i 18 § nämnda lag, i den mån ersättning för sådan
kostnad är tillförsäkrad samtliga försäkrade i den centralsjukkassa, som enligt
vad i 3 § sägs skall bekosta hjälpen.
Sjukhjälp utgår endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i riket.
Föreligger rätt till ersättning för vården jämlikt annan svensk lagstiftning
eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med
främmande makt, skall sjukhjälpen minskas med vad som i motsvarande
hänseende utgår i sådan ersättning.
3 §•
Sjukhjälp, som avses i denna förordning, utgives av sjukkassa för den
ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa äger återfå sålunda utgiven sjukhjälp
av den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.
Kostnaden för utgiven sjukhjälp skall belasta sjukvårdsförsäkringen i
vederbörande centralsjukkassa.
4 §•
Beträffande sjukhjälp enligt denna förordning skall i tillämpliga delar
gälla vad som stadgas i 14—18, 29, 30, 32, 59, 87, 101—103 och 105—107 §§
lagen om allmän sjukförsäkring.
5 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande
av riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr B \ dr 1958
/ Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
Den som är försäkrad jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och
som lider av långvarig och allvarlig
sjukdom äger, där Konungen i fråga
om sjukdomen så bestämt, utan kostnad
erhålla läkemedel, som enligt
vad Konungen förordnat skall tillhandahållas
kostnadsfritt vid sådan
sjukdom. 3
3
I annat fall än som avses i 2 §
äger vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring vid inköp av läkemedel,
som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr 308) är
att hänföra till apoteksvara eller som
utan att utgöra apoteksvara innehåller
gift av första klassen, åtnjuta
nedsättning av fastställt pris för läkemedlet
med hälften av det belopp,
varmed priset må överstiga tre kronor.
Har under en formel förskrivits
flera läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda
kostnaden. År förskrivning avsedd
att expedieras mer än en gång, skall
§•
Svensk medborgare så ock den
som, utan att vara svensk medborgare,
är försäkrad jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring äger, därest han
lider av långvarig och allvarlig sjukdom,
i fråga om vilken Konungen så
bestämt, utan kostnad erhålla läkemedel,
som enligt vad Konungen förordnat
skall tillhandahållas kostnadsfritt
vid sådan sjukdom.
§•
I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom svensk medborgare vid
inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november
1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara
eller som utan att utgöra
apoteksvara innehåller gift av första
klassen, åtnjuta nedsättning av
fastställt pris för läkemedlet med
hälften av det belopp, varmed priset
må överstiga tre kronor. Har under
en formel förskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den
sammanlagda kostnaden. Är förskrivning
avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1058
(Nuvarande lydelse)
nedsättningen hänföra sig till varje
expedition.
Vad nu sagts om den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring skall ock gälla den
som, utan att vara försäkrad enligt
nämnda lag, här i riket är i allmän
eller enskild tjänst.
Från prisnedsättning----
(Föreslagen lydelse)
Vad nu sagts om svensk medborgare
skall ock gälla annan, under
förutsättning att han är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
eller, utan att så är fallet,
här i riket är i allmän eller enskild
tjänst.
— stycket avses.
Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1959.
I föreliggande proposition har åberopats jämväl vad som anförts i proposition
nr 126 till 1958 års A-riksdag, vilken proposition icke upptogs till
slutlig behandling före riksdagens upplösning. Över det i sistnämnda proposition
framlagda förslaget, vilket var likalydande med det förevarande, hade
lagrådets yttrande inhämtats.
I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
dels motionen nr B 40 i första kammaren av herr Kaijser,
dels ock motionen nr B 48 i andra kammaren av herr Jonsson i
Strömsund.
Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena lämnas nedan
under rubriken »Vårdavgifter in. in.».
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att den tid under vilken tilläggssjukpenning i
sjukpenningklasserna 4—13 utgår med oreducerat belopp skall förlängas
från f. n. 90 till 180 dagar av varje sjukperiod. Den kostnadsökning, som
härigenom uppkommer finansieras enligt hittills tillämpade grunder, dvs.
genom arbetsgivarbidrag och sjukförsäkringsavgifter. Någon höjning av
arbetsgivarbidraget, som visar överskott, erfordras ej, men en höjning av
avgifterna blir måhända nödvändig i en del fall.
Vårdavgifterna för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter
förutsättes bli höjda från f. n. i allmänhet 3 kr. till 5 kr. om dagen. Eu
följd av denna åtgärd blir att det överskottsproblem, som uppkommit genom
att folkpensionen för långtidspatienter på sinnessjukhus och kronikeranstalter
betydligt överstiger vårdavgifterna, får eu temporär lösning. Pa
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr B t är 1958
tienter, vilka är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och inte
är berätligade till någon form av folkpension, förutsättes skola erhålla
sjukhusvård utan avgift. Vidare skall för utlandssvenskar samt utlänningar,
som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade
till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att
vara medlemmar i sådan kassa, i regel endast uttagas inomlänsavgift.
I syfte att eliminera verkningarna av de höjda sjukhusavgifterna för
folkpensionärer, som inte är kroniskt sjuka, föreslås folkpensionärernas
sjukhjälpstid i vad avser ersättning för sjukhusvård förlängd till 180 dagar
i de fall då den nu är 90 dagar.
Genom höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen och förlängningen av
folkpensionärernas sjukhjälpstid åsamkas sjukkassorna ökade utgifter för
sjukvårdsförsäkringen. Med hänsyn härtill föreslås att arbetsgivarbidraget
till sjukförsäkringen omfördelas. Bidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning,
vilket f. n. utgör en procent av arbetstagarnas årslöner och
som hittills visat överskott och vid oförändrad procentsats kan antagas
göra så även i fortsättningen, föreslås sänkt till 0,85 procent av lönerna.
I stället skall enligt förslaget arbetsgivarnas bidrag till sjukvårdsförsäkringen,
som f. n. uppgår till 0,1 procent av arbetstagarnas årslöner, höjas
till 0,25 procent. I samband härmed föreslås ändrade regler för fördelningen
av sistnämnda bidrag mellan de olika centralsjukkassorna samt
rörande ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassor.
I likhet med vad som skett med överskotten å arbetsgivarbidragen för
åren 1955 och 1956 skall enligt förslaget motsvarande överskott för åren
1957 och 1958 överföras till allmänna sjukförsäkringsfonden.
Förslag framlägges om att utlandssvenskar vid tillfällig vistelse i Sverige
skall bli berättigade till sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av
ersättning för sjukvård enligt i huvudsak samma regler som nu på grund
av överenskommelse med Danmark, Island och Norge gäller för sjukkassemedlemmar
i dessa länder. Någon avgift skall således inte uttagas av de
sjukhjälpsberättigade. Utlandssvenskarna blir enligt förslaget berättigade
till läkemedelsförmåner på samma sätt som personer, vilka omfattas av
sjukförsäkringen.
Slutligen föreslås, att den tid av sex månader, efter vilken rätten till sjukhjälp
f. n. preskriberas, skall förlängas till två år.
I lagen om moderskapshjälp och lagen om ersättning åt smittbärare föreslås
ändringar, som i huvudsak är en följd av ändringarna i sjukförsäkringslagen.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1959.
Inledning
I proposition nr 126 till 1958 års A-riksdag yttrar föredragande departementschefen,
statsrådet Nilsson, inledningsvis bl. a. följande.
15
Andra lagutskottets utlåtande nr B i ur 1958
»Den allmänna sjukförsäkringen har nu varit i funktion i något mer än
tre år. Under denna tid har åtskilliga önskemål om ändring i bestämmelserna
rörande försäkringen framkommit. Vissa ändringar av förhållandevis
mindre räckvidd har också vid olika tillfällen vidtagits i sjukförsäkringslagen
efter dess ikraftträdande. På vissa andra, likaledes mera avgränsade
områden har det ansetts befogat att igångsätta utredningar angående omgestaltning
av gällande bestämmelser. Jag vill sålunda erinra om att utredning
genom skilda sakkunniga för närvarande pågår rörande sjukkassetaxan,
läkemedelsförmånerna samt sjukförsäkringslagens bestämmelser om
ersättning för resor till och från läkare och sjukvårdsinrättningar.
Statsmakterna har sålunda inte stått främmande för att sjukförsäkringen
måste underkastas en fortlöpande översyn. Samtidigt har det stått klart, att
en mera genomgripande revision av sjukförsäkringslagen borde vidtagas,
sedan ytterligare erfarenheter vunnits rörande dess verkningar. Vid behandlingen
i statsrådet av propositionen nr 55 till årets riksdag, vari principerna
för en allmän pensionsreform angives, framhöll jag, att denna allmänna
översyn av sjukförsäkringslagen bör komma till stånd i samband
med att samordningsproblemen på socialförsäkringsområdet som följd av
en beslutad pensionsreform blir aktuella.
Den omständigheten att den allmänna revisionen av sjukförsäkringslagen
bör anstå till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i
hela dess vidd kan prövas behöver inte medföra att den redan beträdda
vägen med reformer på vissa begränsade avsnitt övergives. Om behovet av
ändring är mera framträdande och lösningen av de nyss berörda samordningsproblemen
inte föregripes genom ändringen, är det enligt min mening
naturligt att man fortsätter på de partiella reformernas väg. För närvarande
föreligger vissa sådana reformbehov, vilka redan nu synes böra upptagas till
prövning.
Härvid syftar jag i första hand på vissa frågor, som behandlas i en inom
social- och inrikesdepartementen upprättad, den 21 december 1957 dagtecknad
promemoria. I promemorian framlägges bl. a. förslag om utsträckning
av den tid, under vilken den högre tilläggssjukpenningen enligt 22 §
sjukförsäkringslagen utgår, från 90 till 180 dagar. Vidare anses en höjning
höra ske av vårdavgiften för salspatienter på sjukhus. Som eu konsekvens
härav föreslås vissa ändringar i sjukförsäkringslagen, innebärande bl. a.
eu förlängning av sjukhjälpstiden för folkpensionärer och en omfördelning
av arbetsgivarbidraget mellan sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Genom den föreslagna höjningen av vårdavgiften
erhålles en provisorisk lösning av ett sedan länge uppmärksammat problem,
som uppkommit genom att långtidspatienter på sinnessjukhus och
andra sjukvårdsinrättningar på grund av de nuvarande låga vårdavgifterna
får ett betydande överskott på sin folkpension, vilket de i många fall inte
har möjlighet att själva tillgodogöra sig.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
Ett annat aktuellt spörsmål rörande ändrade regler på sjukförsäkringens
fält står i samband med utvecklingen av det internationella socialpolitiska
samarbetet. Vid 1956 års riksdag fattades beslut om viss av detta samarbete
föranledd ändring i sjukförsäkringslagen. I samband med att förslag
härom framlades (prop. 22/1956) yttrade min företrädare i ämbetet,
att förda förhandlingar med främmande stater aktualiserat frågan om utlandssvenskarnas
skydd genom socialförsäkringen under tider, då de mer
eller mindre tillfälligt vistades i Sverige utan att vara bosatta här. Min
företrädare förklarade sig ha för avsikt att senare ta initiativ till en utredning
av denna fråga. Så skedde genom att han, enligt bemyndigande
den 11 maj 1956, tillkallade generaldirektören Åke Natt och Dag att biträda
med utredning av frågan om den allmänna sjukförsäkringens tillämpning
å utlandssvenskarna.»
Utredningsmannen framlade den 14 februari 1957 betänkande (stencilerat)
med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna.
Vidare har riksförsäkringsanstalten, efter av Ivungl. Maj :t den 10 januari
1958 erhållet uppdrag, avlämnat utredning och förslag rörande ändrade
bestämmelser om preskription av rätt till sjukhjälp in. in.
Den ovan nämnda departementspromemorian samt betänkandet med förslag
rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna har remisshehandlats i
vanlig ordning. En förteckning över de myndigheter och organisationer,
som yttrat sig över promemorian och betänkandet återfinnes å s. 17 i proposition
nr 126, vartill utskottet får hänvisa.
En redogörelse för gällande bestämmelser in. in. lämnas i proposition
nr 126 å s. 17—30, vartill utskottet jämväl hänvisar.
Tilläggssjukpenningen
Utredning av riksförsäkringsanstalten
På uppdrag av Ivungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten verkställt utredning
angående kostnaderna samt konsekvenserna i övrigt, därest tillläggssjukpenning
enligt 22 § SFL får utgå med oreducerat belopp under
hela sjukhjälpstiden. Från anstaltens utredning, som innefattas i en den
12 oktober 1956 dagtecknad skrivelse, må här återges följande.
Kostnadsökningen om den ifrågasatta reformen genomföres från
och med år 1958 eller 1959 har riksförsäkringsanstalten uppskattat till omkring
55 milj. kr. per år. Med hänsyn till att tilläggssjukpenningförsäkringen
som helhet betraktad dittills lämnat ett icke obetydligt överskott
skulle endast en del av den beräknade kostnadsökningen behöva täckas
genom avgiftsökning. En fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassornas
avgifter blir dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening
sannolikt erforderlig.
17
Andra lagutskottets utlåtande nr B <7 ur 1958
Vad beträffar konsekvenserna i övrigt framhåller anstalten,
att risken för missbruk av försäkringen kommer att öka, om den nuvarande
högre sjukpenningen skall utgå under hela sjukhjälpstiden. Anstalten
påpekar vidare, att placeringen i sjukpenningklass sker efter i viss
män schematiska grunder. Rena tillfälligheter kan få till följd att försäkrad
placeras i eu annan sjukpenningklass än den han rätteligen borde tillhöra.
En felbedömning från sjukkassans sida kan få samma följd. De ekonomiska
konsekvenserna av en felplacering kan för den enskilde och för sjukkassan
få väsentligt större betydelse, om den nuvarande högre sjukpenningskalan
tillämpas för hela sjukhjälpstiden. Efter ett genomförande av den ifrågasatta
reformen kommer vidare en för hög placering i sjukkassan att i regel
få till följd, att vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste
utgiva sjukpenning med högre belopp än det, som skulle ha utgivits, om
klassplaceringen varit riktig. Den ifrågasatta ändringen av 22 § SFL skulle
inverka även på den frivilliga försäkringen enligt samma lag. På denna
punkt förutsätter riksförsäkringsanstalten att möjligheten att välja ett
sjukpenningtillägg för de 90 första sjukpenningdagarna och ett annat för
tiden därefter skulle bibehållas, även om tilläggssjukpenningen gjordes
enhetlig för hela sjukhjälpstiden. Beträffande YFL framhålles, dels att
den frivilliga försäkringen enligt nämnda lag i fråga om sjukpenningen
kan påverkas av ändring av 22 § SFL och dels att en omprövning av sarnordningstidens
längd inte bör ske annat än i samband med en omprövning
av samtliga bestämmelser, som står i förbindelse med samordningen.
Riksförsäkringsanstalten erinrar om att en tillämpning av SFL:s nuvarande
högre sjukpenningskala för hela sjukhjälpstiden måste få till följd
att ändringar vidtages i reglementen och avtal, som reglerar samordningen
mellan sjuklöner från arbetsgivare och sjukförsäkringens sjukpenningförmåner.
Vidare måste en anpassning ske av den kontanta hjälp, som vid
sjukdom lämnas av försäkringsinrättningar, understödsföreningar och
andra organ.
Ett genomförande av den ifrågasatta sjukpenningförhöjningen kan enligt
riksförsäkringsanstaltens mening komma att försvåra genomförandet av
andra angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen.
yttranden över riksförsäkringsanstaltens utredning
Över riksförsäkringsanstaltens utredning liar yttranden avgivits av statskontoret,
försäkringsrådet, riksräkenskapsverket, statens avtalsnämnd,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,
Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisationen
i Sverige, TCO, Statstjänstemännens riksförbund och SACO.
Endast Landsorganisationen och tre reservanter i försäkringsrådet samt
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Förslag nr B \
18
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
— med visst förbehåll — Svenska stadsförbundet förordar att den ifrågasatta
reformen genomföres nu. Av de återstående remissorganen är en
grupp mer eller mindre negativt inställd till en sådan reform, medan
resten visserligen är positivt inställd till tanken på att ta bort reduktionen
av sjukpenningen efter 90 dagar men anser att detta inte bör ske för närvarande.
En närmare redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas å s.
32—37 i proposition nr 126, vartill utskottet får hänvisa.
Departementspromemorian
1 promemorian konstateras till en början, att vad som anförts av riksförsäkringsanstalten
och i de yttranden, som avgivits över dess utredning,
ger vid handen, att åtskilliga skäl kan anföras mot att nu helt slopa regeln
i 22 § SFL om nedsättning av tilläggssjukpenningen efter
den nittionde sjukpenningdagen av en sjukperiod.
Sålunda erinras om att det bland annat framhållits, att en sådan åtgärd
skulle föregripa resultatet av den numera påbörjade utredningen om utformningen
av socialförsäkringsskyddet vid invaliditet och samordningen
mellan detta försäkringsskydd och motsvarande skydd vid sjukdom. Enbart
detta skäl måste anses ha sådan styrka, att det synes välbetänkt att
inte utsträcka tiden för den högre sjukpenningen från 90 till maximalt
730 dagar.
Emellertid ifrågasättes det i departementspromemorian, om man inte
utan större olägenheter skulle kunna i någon mån utsträcka den tid av 90
dagar, efter vilken tilläggssjukpenningen reduceras. Redan en utsträckning
av ifrågavarande tid med några månader skulle innebära ett värdefullt
tillskott till försörjningsresurserna för dem, som drabbas av långvarig
sjukdom. Det anses näppeligen med fog kunna göras gällande, att en
så begränsad reform skulle föregripa en önskvärd samordning mellan de
olika socialförsäkringsgrenarna. Inte heller ur kostnadssynpunkt anses det
böra medföra några betänkligheter att genomföra en dylik reform. Det
medgives, att en förlängning med några månader av tiden för den högre
sjukpenningen torde medföra en del anpassningsproblem i förhållande till
andra försäkringar, avlöningsbestämmelser in. in. Dessa problem bedöms
emellertid ge anledning till mindre svårigheter än om den högre sjukpenningen
— såsom förutsatts i riksförsäkringsanstaltens utredning —
skulle utgå under hela sjukhjälpstiden och anses i vart fall inte böra få
hindra en i och för sig önskvärd reform.
För en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen anföres i promemorian
även ett speciellt skäl. Om en person, som uppburit sjukpenning
från allmän sjukkassa under viss tid, inom 60 dagar därefter råkar ut
för en yrkesskada, kan detta enligt de nuvarande reglerna i 22 § SFL
resultera i att han under samordningstiden först får en högre och sedan
Andra lagutskottets utlåtande nr B i dr ii)58
1!)
eu lägre sjukpenning, varefter han efter samordningstidens utgång får en
högre sjukpenning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Att sjukpenningen
sålunda kan reduceras under viss del av samordningstiden, vilket
påtalats i Svenska sjukkasseförbundets yttrande och även varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet (andra lagutskottets utlåtande nr 5 år
1957), får anses vara en mindre tillfredsställande konsekvens av samordningen
mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Även om denna konsekvens
endast ytterst sällan inträder, får det anses tacknämligt om den
kan undanröjas utan komplicerande lagbestämmelser. Detta är möjligt om
tiden för den högre sjukpenningen enligt 22 § SFL förlänges med minst 60
dagar.
De anförda skälen talar enligt promemorian för att tiden för den högre
sjukpenningen förlänges i vart fall till 150 dagar. Emellertid anses det
möjligt att utan olägenheter sträcka sig något längre. En i nuvarande
läge skälig avvägning anses vara att låta den högre sjukpenningen utgå
under ett halvt år.
På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian sådan ändring
av 22 § SFL, att tiden för den högre sjukpenningen utsträckes från 90 till
ISO dagar.
Bifalles detta förslag, får personer, som tecknat frivillig försäkring
enligt 47 § 1 st. SFL, automatiskt möjlighet att erhålla det högre
tillägget i 180 dagar. Möjlighet bör emellertid enligt promemorian — i analogi
med vad som föreslagits av riksförsäkringsanstalten — alltjämt föreligga
att välja ett sjukpenningtillägg för de 90 första dagarna och ett
annat för liden därefter. För tiden mellan den 90 :e och 181 :a dagen kommer
då att föreligga valrätt mellan det tillägg, som tagits för tiden dessförinnan,
och det, som tagits för tiden därefter. Därjämte föreslås, att
genom ett övergångsstadgande dispens från de i 49 § 1 st. stadgade åldersoch
hälsovillkoren lämnas frivilligt försäkrad, som omedelbart före ikraftträdandet
av den ifrågasatta lagändringen är tillförsäkrad det för honom
högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de första 90 sjukpenningdagarna
och som önskar att ett för nämnda dagar gällande högre
tillägg skall utgå under 180 dagar. Det anses nämligen kunna förutsättas,
att en sådan försäkrad i regel skulle ha tillförsäkrat sig sistnämnda tillägg
för längre tid än DO dagar, om han haft möjlighet härtill. Det erinras om alt
dispens från berörda villkor lämnades (120 § 1 st.) samtliga sjukkassemedlemmar,
som gjorde framställning om frivillig försäkring under de
första sex månaderna efter SFL:s ikraftträdande. En motsvarande tidsbegränsning
anses böra föreskrivas i här föreliggande fall.
1 promemorian uttalas vidare, att det som eu konsekvens av den föreslagna
ändringen i 22 § SFL bör vidtagas en justering i 13 § 5 st.
Y F L. Den där upptagna bestämmelsen att sjukpenning ej i något fall
20 Andra lagutskottets utlåtande nr B t år 1958
må utgå med lägre belopp än som skolat utgå från allmän sjukkassa om
skadan ej utgjort yrkesskada kan leda till att yrkesskadeförsäkringsinrätfning,
till följd av att den skadade i den allmänna sjukkassan är placerad
i för hög sjukpenningklass, måste utge sjukpenning med högre belopp än
som är motiverat med hänsyn till hans inkomstförhållanden. Hittills har
dock en sådan konsekvens för försäkringsinrättningarna inträffat endast
i undantagsfall, beroende på att, om skadan ej varit yrkesskada, sjukpenningen
från sjukkassan skulle ha utgått med det lägre beloppet, vilket
— trots den felaktiga klassplaceringen •—- i regel understigit sjukpenningen
efter den rätta klassen från yrkesskadeförsäkringen. Om den förordade
höjningen av sjukpenningen inom sjukförsäkringen genomföres,
kommer en för hög klassplacering i sjukkassan i regel att få till följd, att
vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste utge sjukpenning
med högre belopp än det, som skulle ha utgivits om klassplaceringen
i sjukförsäkringen varit riktig. För att denna följd inte skall inträda föreslås
ifrågavarande stadgande i YFL bli omformulerat så att det endast avser
tid efter utgången av den månad under vilken den skadade fyllt 67 år.
Härigenom kommer stadgandet att täcka just de fall, för vilka det från
början var avsett. Enligt förarbetena (prop. 60/1954 s. 228) infördes stadgandet
nämligen för att 67-åringar och äldre vid yrkesskada liksom vid
annan sjukdom skulle få sjukpenning i 90 dagar efter den förmånligare
kolumnen i sjukpenningskalan.
Merkostnaden för sjukkassorna om tiden för den
högre sjukpenningen förlänges till 180 dagar uppskattas
i promemorian till omkring 20 milj. kr. om året. Kostnadsökningen drabbar
försäkringen för tilläggssjukpenning, vilken finansieras dels genom arbetsgivarbidrag
och dels genom avgifter från de tilläggssjukpenningförsäkrade.
Arbetsgivarbidraget till denna del av försäkringen har beräknats täcka ca
60 procent av utgifterna. Med utgångspunkt härifrån skulle av nämnda
merkostnad ca 12 milj. kr. om året bekostas genom arbetsgivarbidrag och
återstoden eller ca 8 milj. kr. om året genom försäkringsavgifter. Frågan
om finansieringen behandlas i ett kommande avsnitt. Här må blott nämnas,
att någon ökning av arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningen inte
erfordras med hänsyn till det överskott som uppstår med detta bidrags
nuvarande storlek.
Yttranden över departementspromemorian
De i promemorian framförda förslagen tillstyr k es eller lämnas i
huvudsak utan erinran av försäkringsrudet (majoriteten), medicinalstyrelsen,
statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,
Folksam, Landsorganisationen och De lungsjukas riksförbund.
21
Andra lagutskottets utlåtande nr B b år 1958
1 avstyrkande riktning går yttrandena från statskontoret, riksförsäkringsanstallen,
Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, TCO och SACO.
En redogörelse för innehållet i remissyttrandena återfinnes å s. 39—44
i proposition nr 126.
Departementschefen ^
Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:
»Såsom jag redan inledningsvis berört är det min uppfattning, att en allmän
översyn av SFL bör komma till stånd i samband med att samordningsfrågorna
inom vårt socialförsäkringssystem i dess helhet tages upp
till prövning sedan ett positivt beslut fattats i pensionsfrågan. Vidare har
jag framhållit, att sådana partiella reformer på sjukförsäkringsområdet,
som är angelägna och inte kan befaras försvåra en kommande samordning
med andra socialförsäkringsgrenar, bör kunna genomföras utan att
resultatet av den allmänna översynen behöver avvaktas.
SFL: s sjukpenningskala är så konstruerad, att tilläggssjukpenningen
— om man bortser från de lägsta sjukpenningklasserna — reduceras
efter de törsta 90 sjukpenningdagarna. Anledningen till att denna
anordning valls torde främst vara att söka i önskemålet om att begränsa
kostnaderna för försäkringen. Sedan det visat sig att försäkringen för
tilläggssjukpenning lämnar ett inte obetydligt överskott är det naturligt
att tanken på en förbättring av skyddet vid sjukdomar, som föranleder
arbetsoförmåga i mer än 90 dagar, tilldragit sig särskilt intresse. Redan
1956 verkställde riksförsäkringsanstalten på uppdrag av Kungl. Maj :t en
utredning angående förutsättningarna för alt låta tilläggssjukpenningen
utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden 730 dagar. I den
nu föreliggande departementspromemorian tages frågan om utsträckning
av tiden för den högre sjukpenningen ånyo upp till behandling men här
från den utgångspunkten att det med hänsyn till betydelsen av att inte
försvåra samordningen med andra socialförsäkringsgrenar inte är möjligt
att låta orcducerad sjukpenning utgå under hela sjukhjälpstiden.
Vid remissbehandlingen såväl av riksförsäkringsanstaltens utredning som
av departementspromemorian har det från många håll vitsordats, alt behovet
av en förbättring av förmånerna vid långtidssjukdomar är framträdande.
Denna åsikt delas även av remissorgan, som av olika anledningar
inte nu vill förorda någon åtgärd på denna punkt. I viss motsats härtill
har i några fall ifrågasatts om en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen
är den mest angelägna reformen på sjukförsäkringsområdet för
närvarande.
För min del finner jag det ställt utom varje tvivel alt en sjukdom, som
varar under längre tid, utsätter den sjukes och hans familjs ekonomi för
22
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
en mera betydande påfrestning än en sjukdom av kortare varaktighet.
Visserligen har det sagts, att en längre lids sjukdomstillstånd bör medföra
att den sjuke anpassar sig efter en levnadsstandard på lägre nivå.
Delta resonemang tar sikte på det fallet att den senare delen av sjukdomstiden
får ses som en övergång till ett invaliditetstillstånd, under vilket någon
förmåga till förvärvsarbete i huvudsak inte kommer att föreligga.
I alla de lägen då en långvarig sjukdom går till hälsa och återvunnen
arbetsförmåga är detta sätt att se uppenbarjjgen inte tillämpligt. Tvärtom
framstår det som väl så rimligt att sjukförsäkringen bereder den hårdare
drabbade långvarigt sjuke tillfredsställande kompensation för hans av
sjukdomen orsakade försämrade ekonomiska standard som att den korttidssjuke
på motsvarande sätt kompenseras.
Behovet av en förbättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids
sjukdom synes det mig således inte behöva råda någon tvekan om. Frågan
blir då hur långt man bör utsträcka den tid, under vilken oreducerad
sjukpenning utgår. Det skall inte bestridas alt skäl kan andragas för att
denna tid, såsom i vissa remissyttranden hävdas, bör sammanfalla med
sjuklijälpstiden 730 dagar. Emellertid är det uppenbart, att en sjukdom
som varat så lång tid som upp emot två år i allmänhet redan övergått i
invaliditet. Även innan sjukdomstiden nått sådan längd har ett mera kroniskt
tillstånd ofta inträtt. Härvid är man inne på det fält som kan sägas
höra invalidpensioneringen till. Om man vill hålla dörren öppen för en
rationell samordning mellan olika grenar i ett nytt socialförsäkringssystem,
måste man därför tydligen sälta liden för den högre sjukpenningen
så att sjukförsäkringen inte griper in på områden, som vid en sådan samordning
anses böra falla under andra försäkringsgrenar. I departementspromemorian
anföres, att en tid av 180 dagar för den oreducerade tilläggssjukpenningen
inte gärna kan antagas komma att föregripa de kommande
samordningsfrågorna. Denna uppfattning synes också vara den allmänna
i remissyttrandena, även om man på ett par håll inte känner sig övertygad
om att ens en så måttlig utsträckning av liden som föreslagits utesluter
risken för svårigheter vid samordningen.
För egen del känner jag mig i likhet med flertalet remissorgan övertygad
om att det inte behöver befaras att samordningsproblemen kompliceras
av att oreducerad sjukpenning utgår under 180 dagar. Skyddet vid
sjukdomar, som inte varat längre tid än ett halvt år, torde näppeligen
kunna sägas vara en uppgitt för någon annan socialförsäkringsgren än
sjukförsäkringen. Jag kan i detta sammanhang erinra om att man inom
folkpensioneringen i fall av sådan bristande försörjningsförmåga på grund
av sjukdom eller lyte, som inte kan anses varaktig, ansett pensioneringen
— i form av sjukbidrag — böra träda till först efter en karenstid av
just sex månader. Vid en begränsning av tiden för den högre sjukpenningen
till 180 dagar lär också den fara för missbruk, som påtalades i
23
Andra lagutskottets utlåtande nr B // år 1958
samband med utredningen rörande förutsättningarna för att slopa varje
nedsättning av tilläggssjukpenningen, vara av mindre betydelse. Beträffande
en i remissmaterialet framskymtande uppfattning, att en utökning
av tiden för oreducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar bör
leda till att även en motsvarande förlängning av samordningstiden mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen överväges, vill jag framhålla,
att den omständigheten att tiden i båda fallen f. n. är 90 dagar inte
innebär att det skulle föreligga något sådant inbördes samband mellan
90-dagarsregeln inom sjukpenningförsäkringen och samordningstiden, att
tiden för den högre sjukpenningen inte skulle kunna utsträckas utan en
motsvarande förlängning av samordningstiden.
Oaktat behovet av förbättrat sjukpenningskydd vid längre tids sjukdom
får anses klarlagt och en sådan reform synes kunna genomföras utan att
bli til! förfång ur samordningssynpunkt kan det naturligtvis ändå tänkas,
att åtgärder i detta hänseende inte borde vidtagas. Under remissbehandlingen
av departementspromemorian har det sålunda gjorts gällande, att
reformen är av så genomgripande betydelse för sjukförsäkringen att den
bör genomföras först i samband med en framtida allmän revision av SFL.
Vidare har det påpekats, att en förbättring av försäkringen för tilläggssjukpenning
inkräktar på möjligheterna att vidtaga andra önskvärda reformer
på sjukförsäkringsområdet.
Självfallet utgör den omständigheten att en allmän översyn av SFL planeras
en viktig anledning till återhållsamhet med ändringar dessförinnan.
Det bör dock erinras om att det kan dröja flera år innan översynen lämnar
resultat. Såsom jag förut uttalat är det inte min uppfattning att varje
ändring av SFL skall uppskjutas under denna tid. I det föregående har
jag uppställt vissa krav för att partiella reformer av sjukförsäkringen
skall anses berättigade, nämligen att de skall ha hög angelägenhetsgrad
och kunna genomföras utan att föregripa en kommande omgestaltning
av socialförsäkringssystemet. Eftersom den nu aktuella förbättringen på
sjukpenningområdet synes uppfylla dessa krav, ser jag inte något hinder
för att genomföra densamma utan att invänta den allmänna översynen
av SFL.
Vad angår frågan om inte andra förbättringar av sjukförsäkringen år
mer angelägna än den nu föreslagna är eu jämförelse av angelägenhetsgraden
hos olika reformbehov alltid vansklig. Jag ämnar inte heller ge
mig in på någon sådan. Vad jag i det föregående anfört ger dock enligt
min mening klart belägg för att förlängningen av tiden för oreducerad
sjukpenning står högt på listan över önskvärda reformer. I detta sammanhang
bör man heller inte bortse från att eu förbättring av förmånerna
från försäkringen för tilläggssjukpenning bör äga ett visst företräde med
hänsyn till att denna försäkring visat sig gå med överskott, som kan bidra
lill finansiering av reformen.
24 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
Som ett skäl för att uppskjuta den föreslagna ändringen har i en del
remissyttranden åberopats, att en kostnadskrävande och för de enskilda
irriterande omläggning av enskilda försäkringsanordningar, som kompletterar
den allmänna sjukförsäkringen, blir en följd av förslagets genomförande.
Motsvarande gäller i viss mån om bestämmelser i avtal och reglementen
m. m. angående lön vid sjukdom. Utan att på något sätt vilja underskatta
de svårigheter, som härvidlag kan uppstå, anser jag dock att dessa
invändningar inte har den styrka att de bör stå hindrande i vägen för en från
andra synpunkter önskvärd reform.
Jag förordar således, att det i departementspromemorian framförda förslaget
lägges till grund för lagstiftning. Till frågan om kostnaderna för
reformen återkommer jag i ett följande avsnitt.
En följd av att oreducerad sjukpenning får utgå under 180 dagar inom
den obligatoriska försäkringen blir, att det inom den frivilliga försäkringen
enligt 47 § 1 st. SFL blir möjligt att försäkra sig för det
högre sjukpenningtillägget under lika lång tid.
Enligt vad som upplysts sätter alla hittills tecknade försäkringar gränsen
mellan två olika stora tillägg vid 90 dagar. I likhet med vad som förutsättes
i promemorian anser jag, att någon ändring av dessa försäkringar
inte bör göras utan de försäkrades samtycke. Det bör således ankomma
på de försäkrade själva att avgöra, huruvida de vill utnyttja de möjligheter
till utvidgning av försäkringsskyddet, som den ändrade lagstiftningen
erbjuder. En förutsättning härför är enligt lagens 49 §, att vederbörande
ej fyllt 55 år och har god hälsa. I promemorian föreslås att dispens från
ifrågavarande villkor lämnas personer, som vid lagändringens ikraftträdande
är frivilligt försäkrade för det för dem högsta möjliga sjukpenningtillägget
för tiden efter de första 90 dagarna av en sjukperiod. Härvid
törutsättes dock att framställning om utvidgning av försäkringen göres
inom ett halvår efter lagändringens ikraftträdande. Jag ansluter mig till
detta förslag.
I promemorian föreslås, att även nytillträdande försäkrade skall få försäkra
sig för ett sjukpenningtillägg för de första 90 dagarna av en sjukperiod
och ett annat för tiden därefter. Häremot har jag inte något att
erinra. I motsats till vad som förutsatts i promemorian anser jag det
emellertid inte behövligt att av denna anledning ändra 47 § SFL. De i
detta lagrum upptagna regler, som det här är fråga om, sätter nämligen
endast en övre gräns för den frivilliga försäkringens omfattning. Lagstiftningen
hindrar således inte den, som vill teckna försäkring, att välja
vilket tillägg som helst, om blott maximigränsen ej överskrides. Visserligen
följer av sjukpenningskalans konstruktion att den som vill till fullo utnyttja
möjligheterna att erhålla frivillig försäkring måste teckna sig för
ett högre tillägg för de första 180 dagarna av en sjukperiod än för tiden
25
Andra lagutskottets utlåtande nr B ''i dr 1!)58
därefter, men lagen lägger inte hinder i vägen för att försäkringsskyddet
begränsas exempelvis så, att det högre tillägget utgår för ett mindre antal
dagar än 180. En annan sak är att det av praktiska skäl inte är möjligt
att tillgodose alla individuella önskemål om variationer innanför maximigränsen.
Försäkringen måste av naturliga skäl inrikta sig på att inom den
ram, som lagstiftningen uppdrar, erbjuda den berörda allmänheten valrätt
mellan vissa typer av försäkringar. Det torde få ankomma på riksförsäkringsanstalten
att utfärda de föreskrifter, som i detta avseende kan anses
erforderliga. Jag förutsätter, att den möjlighet som nu föreligger att försäkra
sig för ett tillägg för de första 90 dagarna och för ett annat för
tiden därefter härvid bibehålies.
Såsom en konsekvens av förlängningen av tiden för den högre sjukpenningen
enligt SFL föreslås slutligen i promemorian viss ändring i
13 § Y F L. Enligt femte stycket i detta lagrum får sjukpenning från
yrkesskadeförsäkringen ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med
lägre nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt
22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i sjukpenning
från sjukkassa, om skadan inte utgjort yrkesskada. Det sista ledet
av denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av att den 90 dagar långa
samordningstiden mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
börjar löpa dagen efter det yrkesskadan inträffade, medan den tid av 90
dagar, under vilken den högre tilläggssjukpenningen utgår, tar sin början
vid karenstidens slut, d. v. s. i regel på tredje dagen efter den då skadan
inträffade. Tiden för den högre sjukpenningen utlöper således i de flesta
fallen två dagar senare än samordningstiden. Eftersom sjukpenningen
enligt YFL nedsättes fr. o. in. månaden efter den då den skadade fyller 67
år, skulle det om den berörda regeln inte funnes kunna inträffa att en
skadad folkpensionär fick högre sjukpenning blott i 88 dagar. Om den
skadade inte varit sjukskriven alla dagar under samordningstiden skulle
han få den högre sjukpenningen ännu kortare tid än 88 dagar. Bestämmelsen
i 13 § 5 st. leder även till att en skadad, som är placerad i högre sjukpenningklass
enligt SFL än som är motiverat enligt YFL, erhåller sjukpenning
från yrkesskadeförsäkringen efter den högre klassen. Om en yrkesskadad
vid skadans inträffande varit placerad i för hög sjukpenningklass
i sjukkassan, kan bestämmelsen i 13 § medföra, att yrkesskadeförsäkringsinrättning
måste utge sjukpenning med högre belopp än som är motiverat
med hänsyn till den skadades inkomstförhållanden. Även om sjukkassan
placerar vederbörande i lägre sjukpenningklass efter samordningstidens
utgång måste sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringsinrättningen utgivas
med lägst det belopp, som enligt den högre sjukpenningklassen skulle
utgått från sjukkassan vid annan sjukdom än yrkesskada. Vid sådan sjukdom
skulle nämligen sjukpenningklassen på grund av bestämmelserna i
26 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
11 § 3 st. SFL ej ha fått ändras under sjukperioden. Hittills har det saknat
större praktisk betydelse att yrkesskadeförsäkringen på detta sätt kunnat
få utge högre ersättning än som motiveras av den skadades inkomstförhållanden,
eftersom sjukpenning enligt SFL nedsättes efter 90 dagar.
När nu nedsättningen föreslås skola ske först efter 180 dagar, blir förhållandet
ett annat. För att förhindra att yrkesskadade på detta sätt drar
fördel av en oriktig placering i sjukpenningklass inom sjukförsäkringen
föreslås i promemorian att det senare ledet i den förevarande bestämmelsen
begränsas att avse personer över 67 år. Förslaget i promemorian torde
ha tillkommit särskilt med tanke på de fall, då placeringen i för hög sjukpenningklass
beror på försummelse från den försäkrades eller sjukkassans
sida. Emellertid kan det också inträffa, att en person enligt de för
placeringen i sjukpenningklass i sjukkassa gällande, mera schablonmässiga
reglerna fullt riktigt är placerad i en högre klass än som befinnes
motiverad inom yrkesskadeförsäkringen. Om sjukkassan efter samordningstidens
utgång omplacerar vederbörande i en lägre klass skulle en
dylik omplacering inte ha fått någon verkan under sjukdomstiden, såvida
det varit frågan om annan sjukdom än yrkesskada. Det synes då mindre
tilltalande, att den omständigheten att yrkesskada föreligger skall försätta
den försäkrade i sämre läge än om han lidit av vanlig sjukdom. Ett påpekande
i denna riktning har också gjorts i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande.
Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att förorda
att den i promemorian föreslagna ändringen nu genomföres.»
Utskottet
Sjukförsäkringslagens bestämmelser om tilläggssjukpenning erhöll sin
nuvarande utformning i samband med alt år 1953 beslut fattades om att
lagen skulle träda i tillämpning från och med den 1 januari 1955. Sjukpenningskalan
utformades därvid så att tilläggssjukpenningen, utom i de
tre lägsta sjukpenningklasserna, reducerades efter de 90 första sjukpenningdagarna.
Under remissbehandlingen av det förslag, som låg till grund
för lagens slutgiltiga utformning på denna punkt, hade från flera håll rests
invändningar mot en sådan reduktion, som inverkade menligt på sjukförsäkringens
effektivitet. Med rätta anfördes att den sjukes ekonomiska
situation som regel alltmer försämras ju längre en sjukdom varar och att
sjukpenningersättningen vid långvarig sjukdom blir av allt större betydelse
för den sjuke. Att man ändock stannade för att begränsa sjukpenningen på
sätt som skedde berodde främst på önskemålet att begränsa kostnaderna för
försäkringen.
Utfallet av de första åren av sjukförsäkringens verksamhet visar att försäkringen
för tilläggssjukpenningen — med utgångspunkt från de bedömanden
som legat till grund för finansieringen därav — lämnat ett icke
27
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
obetydligt överskott. Mot bakgrunden av vad ovan anförts ter det sig då
naturligt att ta under övervägande, i vid mån det är möjligt och lämpligt att
nu utsträcka tiden för den högre sjukpenningen.
Under den remissbehandling som föregått avlåtandet av föreliggande proposition
har genomgående vitsordats behovet av en förlängning av tiden
för den högre sjukpenningen. De invändningar som rests mot en sådan
förlängning har i stort sett följt två huvudlinjer. Dels har sålunda gjorts
gällande att en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen skulle
försvåra en rationell samordning mellan olika grenar i ett reviderat socialförsäkringssystem,
dels har anförts att reformen borde anstå i avbidan på
den allmänna översyn av sjukförsäkringslagens regler, som kommer att
aktualiseras i en nära framtid. I anslutning till den sistnämnda synpunkten
har framhållits att möjligheter borde finnas att bättre väga olika reformbehov
mot varandra än vad som kunnat ske på föreliggande utredningsmaterial.
Utskottet finner — i likhet med departementschefen — att den föreslagna
utsträckningen av tiden för den högre tilläggssjukpenningen till 180
dagar icke torde komplicera berörda samordningsproblem, då skyddet
under sjukdom med en varaktighet av högst ett halvår knappast kan
komma att tilläggas någon annan socialförsäkringsgren än sjukförsäkringen.
Till frågan om reformen bör anstå i avbidan på eu framtida, mera
genomgripande revision av lagen vill utskottet uttala, att reformen måste
betraktas som angelägen. Såsom ovan påpekats bygger reformen på synpunkter
som framförts redan vid lagens tillkomst men som då främst av
skäl, som numera minskat i styrka, icke kunnat vinna beaktande. Den
torde inte heller komma i konflikt med de nya regler, som kan förväntas
komma att som ett resultat av eu sådan revision ersätta de nuvarande.
Därtill måste beaktas att en allmän revision av lagen näppeligen kan beräknas
ge praktiska resultat förrän om flera år. Till vad nu sagts kan
också läggas, att utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen helar
en brist i de nuvarande reglerna om samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
och som innebär att vid yrkesskada reducering av
sjukpenningen kan uppkomma under viss del av samordningstiden. Denna
brist har bl. a. påtalats i utskottets utlåtande nr 5 till förra årets riksdag.
Med åberopande av det anförda får utskottet tillstyrka förslaget om eu
utsträckning av tiden för den högre tilläggssjukpenningen till 180 dagar.
Utskottet ansluter sig jämväl till vad departementschefen i propositionen
anfört i fråga om den frivilliga försäkringen enligt sjukförsäkringslagen
och beträffande den i departementspromemorian ifrågasatta ändringen i
Kl § yrkesskadeförsäkringslagen.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr B A är 1!)5S
Vårdavgifter m. m.
Utgående vårdavgifter vid olika anstalter in. m.
I proposition nr 126 lämnas å s. 50—53 en redogörelse för utgående
vårdavgifter vid olika anstalter samt för tidigare behandling av frågor
rörande folkpension för anstaltsvårdade. Till denna redogörelse får utskottet
hänvisa.
Departementspromemorian
Beträffande det s. k. överskottsproblemet inom folkpensioneringen uttalas
i promemorian inledningsvis, att detsamma främst gäller sådana folkpensionärer,
som är intagna på sinnessjukhus eller hem för kroniskt sjuka.
Den vårdavgift som uttages av dem uppgår i regel till tre kr. om dagen, dvs.
1 095 kr. om året. Deras folkpension är f. n. i allmänhet 2 200 kr. om året
jämte i vissa fall kommunalt bostadstillägg. De personer det här gäller har
ofta inte behov av eller ens möjlighet att för egen del förbruka skillnaden
mellan folkpensionen och vårdavgiften. Det har ansetts otillfredsställande,
att det allmänna bestrider både kostnaderna för folkpensionen och så gott
som helt och hållet de faktiska kostnaderna för anstaltsvården — vilka
numera uppgår till högst avsevärda belopp — med påföljd, att för den
anstaltsvårdades del betydande belopp hopsamlas. I många fall förhåller
det sig så, att den anstaltsvårdade måste vistas återstoden av sitt liv på
anstalt. I promemorian framhålles, att skillnaden mellan folkpensionen och
vårdavgiften kommer att ökas om den planerade höjningen av folkpensionen
kommer till stånd. Härvid erinras om att enligt allmänna pensionsberedningens
förslag folkpensionen fr. o. m. den 1 juli 1958 kommer att
utgöra 2 350 kr. eller — om ytterligare ett indextillägg tillkommer på grund
av ökning av pensionspristalet — 2 400 kr. om året.
Förutsättningarna för att lösa ifrågavarande problem, vilket alltså kommer
att förstoras under den närmaste tiden, kan enligt promemorian nu
sägas vara annorlunda och bättre än då betänkandet om de anstaltsvårdades
rätt till folkpension in. in. avgavs år 1951. Den mest väsentliga förändringen
ligger däri att man frångått 1946 års principbeslut om fri sjukhusvård
och infört ersättning för utgifter för sjukhusvård som en sjukförsäkringsförmån.
Av betydelse är också, framhålles det, att de statliga
folkpensionerna numera är i princip enhetliga över hela landet.
I fortsättningen uttalas, att den lösning, som nu ligger närmast tillhands,
är att generellt höja vårdavgiften för sa Ispatienter på
olika sjukvårdsanstalter (inklusive förlossningsanstalter). En sådan höjning
anses motiverad redan därav att betydande kostnadsstegringar inträtt
sedan de nuvarande avgifterna fastställdes. Till följd av dessa kostnadsstegringar
har huvudmännen funnit sig nödsakade att höja avgifterna
29
Andra lagutskottets utlåtande nr B i år 1958
för vård å enskilt rum, varjämte vissa utredningar påbörjats om höjning
jämväl av avgifterna för vård å allmän sal. Höjes salsavgifterna över lag
till fem kr. per dag, vilket i och för sig bedöms såsom rimligt, kommer
skillnaden mellan folkpensionen och vårdavgiften att reduceras med i regel
730 kr. om året och för år räknat bli 525 kr. vid en folkpension om 2 350
kr. och 575 kr. vid en folkpension om 2 400 kr. Dessa skillnadsbelopp uppgår
till ung. 22 resp. 24 procent av pensionen. Som jämförelse nämnes, att
det fickpenningbelopp, som skall tillhandahållas folkpensionärer på ålderdomshem,
från början motsvarade 20 procent av pensionen.
På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att vårdavgifterna
för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter höjes
till fem kr. per dag. Avgiftsändring bör dock enligt förslaget inte ske i
fråga om anstalter för psykiskt efterblivna och för epileptiker; där kan
nämligen överskottsproblemet sägas redan vara löst genom den metod
för fastställande av vårdavgiften, som nu gäller och får anses vara den
lämpligaste. Även från epidemivårdanstalter bör man enligt förslaget
bortse vid avgiftsändringen.
Sammanfattningsvis anföres, att den angivna metoden att höja dagavgiften
till fem kr. i dagens läge kan sägas innebära cn någorlunda tillfredsställande
lösning på ifrågavarande överskottsproblem. Det påpekas
emellertid, att eftersom avsikten är att under loppet av 1960-talet successivt
höja folkpensionerna måste lösningen betraktas som ett provisorium.
Kostnaden för en förhöjning av vårdavgifterna kommer i regel att bestridas
av sjukkassorna eller av folkpensionsmedel. Sättes dagavgiften till
fem kr., beräknas kostnadsökningen för sjukkassorna uppgå till ca 32
milj. kr. för år.
1 promemorian påvisas vidare, att höjningen av vårdavgifterna innebär
ett betydande inkomsttillskott för sjukhushuvudmännen — främst staten,
landstingen och städerna utom landsting. Inkomsltillskottet uppgår inte
endast till förut nämnda 32 milj. kr. utan det torde röra sig om ett långt
större belopp, grovt räknat 00 milj. kr. Med hänsyn härtill synes det enligt
promemorian rimligt, att sjukhushuvudmännen i samband med den förordade
avgiftshöjningen beslutar avgifts nedsättning för vissa
p a t i e n t g r u p p e r. Härom anföres i promemorian.
åt Å sjuk vårdsanstalt intagen patient kan vara utförsäkrad från allmän
sjukkassa i fråga om ersättning för sjukhusvård vid den aktuella
sjukdomen utan att vara berättigad till något slag av folkpensionsförmån.
Särskilt de lungsjuka är aktuella i delta sammanhang. Avgiftshöjningen
hör inte få avse sådana fall. I stället hör man för dem övergå till alt, såsom
nu tillämpas av vissa sjukhushuvudmän, inte ta ut någon avgift alls.
b) I de fall, då allmän sjukkassa på grund av konvention är skyldig
alt betala ersättning för kostnader för sjukhusvård här i landet åt sådana
patienter, som inte är medlemmar i sjukkassan, bör inte få debiteras högre
avgift än för inoinlänspatient. Med hänsyn till att bosättningsbegreppet
ibland tolkas olika inom sjukförsäkringen och vid debitering av sjukhus
-
30
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
avgifter bör patient, som på grund av konvention skall omfattas av den
svenska sjukförsäkringen därest han är bosatt här i riket, vid debitering
av sjukhusavgitter alltid betraktas såsom bosatt härstädes, om vederbörande
sjukkassa med tillämpning av konventionen inskrivit honom
som kassamedlem.
c) Utomlands bosatta svenska medborgare, som här i landet vårdas på
sjukvårds- eller förlossningsanstalt, bör inte få debiteras högre avgift än
inomlänspatient.
Storleken av de minskade inkomster, som ifrågavarande avgiftsnedsättningar
kommer att medföra för sjukhushuvudmännen, har inte närmare
kunnat anges vid tiden för promemorians upprättande. Det anses dock
med all säkerhet röra sig om mycket obetydliga belopp jämfört med de
ökade inkomster, som föranledes av avgiftshöjningen.
Beträffande frågan hur höjningen och i angivna fall sänkningen bör
genomföras framhålles i promemorian följande. Det ankommer på vederbörande
huvudman att besluta om ändring av dagavgifterna. Då statligt
driftbidrag utgår till anstalt, för vilken annan än staten är huvudman,
och statsbidragsbestämmelserna förutsätter att dagavgiften är lägre än
fem kr., bör statsbidragsbestämmelserna ändras så att de inte hindrar
den här förordade avgiftshöjningen. I fråga om sjukkassornas skyldighet
att utge ersättning för sjukhusvård föreskrives i 15 § SFL bl. a., att
Kungl. Maj :t äger fastställa taxa för beräkning av dylik ersättning. Denna
fullmakt har hittills inte utnyttjats och det förutsättes, att beslut om höjning
av vårdavgifterna i enlighet med vad som föreslagits inte tas till intäkt
för att utfärda dylik taxa. Vidare förutsättes, att sjukhushuvudmännen
beslutar om avgiftsnedsättning i de fall, där sådan avsetts komma till
stånd. Skulle mot förmodan så ej bli fallet torde särskilda åtgärder få
övervägas.
\ idare nämnes i promemorian, att de ökade dagavgifterna å sjukvårdsanstalterna
leder till ökade utgifter för yrkesskadeförsäkringen samt enligt
militärersältningsförordningen och vissa andra författningar om ersättning
av statsmedel. För yrkesskadeförsäkringen antages utgiftsökningen
röra sig om 150 000 kr. om året, medan ökningen såvitt avser de särskilda
ersättningsförfattningarna torde gälla så små belopp, att de inte påverkar
beräkningen av vederbörliga anslag.
Slutligen uppmärksammas i promemorian, att en höjning av dagavgifterna
medför behov av en viss utsträckning av den för folkpensionärer
i allmänhet gällande sju k hjälpstiden
om 90 dagar, såvitt angår sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård.
Om dagavgifterna höjes utan att sagda sjukhjälpstid förlänges, kommer
nämligen folkpensionärer, som för övergående sjukdomar vårdas på sjukhus
i mer än 90 dagar, i sämre läge än nu genom att de efter sjukhjälpstidens
utgång själva får betala den högre dagavgiften.
31
Andra lagutskottets utlåtande nr B A ur lt)5S
I detta sammanhang erinras i promemorian om att socialförsäkringsutredningen
i sitt i maj 1956 dagtecknade slutbetänkande (IV: Statistisk
undersökning rörande vårdtider å kroppssjukhus i Malmö) uttalade, att
det med hänsyn till pensionsfrågans läge inte annat än om synnerligen
starka skäl skulle föreligga var motiverat att, med bibehållande av nuvarande
samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar, vartill sjukförsäkringens
sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet är maximerad.
Några sådana skäl ansågs dock inte ha framkommit genom den
i betänkandet redovisade undersökningen.
Socialförsäkringsutredningens uttalande får, framhålles det i promemorian,
ses mot bakgrunden av att den för folkpensionärer i allmänhet
stadgade sjukhjälpstiden om 90 dagar gäller sjukhjälp i form av såväl
sjukpenning som ersättning för sjukhusvård. En förlängning av denna
sjukhjälpstid, såvitt angår sjukpenning, skulle onekligen föregripa utredningen
om samordning mellan sjukförsäkring och folkpensionering. Däremot
torde en förlängning av sjukhjälpstiden i fråga om sjukhusvårdsersättning
inte få denna konsekvens. Verkställda undersökningar har enligt
promemorian visat, att ett system med olika maximum för sjukhjälpstiden
vid sjukpenning och vid sjukhusvård kan administrativt bemästras.
Något hinder mot att förlänga sjukhjälpstiden enbart såvitt rör ersättning
för sjukhusvård anses därför inte föreligga.
Med utgångspunkt från de uppgifter, som lämnats i den av socialförsäkringsutredningen
redovisade statistiska undersökningen, dragés i promemorian
den slutsatsen att en höjning av dagavgiften förefaller att motivera
endast en mindre förlängning av sjukhjälpstiden för sjukhusvården.
Hur långt man skall sträcka sig kan givetvis vara föremål för delade
meningar. Det bör beaktas, att en mera avsevärd förlängning resulterar
i en ökning av de överskottsmedel, som enligt vad förut sagts bör reduceras.
En lämplig avvägning anses vara att — i analogi med vad som föreslagits
beträffande sjukpenningskalan — förlänga ifrågavarande sjukhjälpstid
från 90 till 180 dagar. Denna förlängning antages komma att öka
sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter med ca 4 milj. kr. om året.
Yttranden
Förslaget om höjning av vårdavgifterna vid sjukvårdsanstalterna
tillstyr k es av statskontoret, pensionsstyrelsen) medicinalstyrelsen,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening,
Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och .S’,1 CO
samt avstyrkes av riksförsäkringsanstalten, Svenska sjukkasseförbundet
och De lungsjukas riksförbund.
Del i promemorian framförda förslaget om att sjukhjälpstiden
32 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
för folkpensionärer, såvitt angår ersättning för sjukhusvård,
skall utsträckas trån 90 till 180 dagar tillstyr k es eller lämnas utan
erinran av pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och De lungsjukas
riksförbund samt avstyr k es av statskontoret, riksf örsäkringsanstalten
och SACO.
En redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas å s. 57—62 i
proposition nr 126.
Departementschefen
Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:
»Vårdavgifterna för salspatienter vid våra sjukvårds- och förlossningsanstalter
utgår som bekant i regel med mycket låga belopp. Detta gäller
såväl statens som städernas och landstingens anstalter. I normalfallen
uppgår dagavgiften så gott som genomgående till 3 kr. Vård enligt epidemilagen
å allmänt rum på epidemisjukhus är kostnadsfri. De avgifter, som
sjukhushuvudmännen uppbär, drabbar i allmänhet inte patienten utan
ersättes av den allmänna sjukförsäkringen. I de fall då den sjuke är utförsäkrad
erhåller han oftast folkpension, med vilken vårdavgiften kan betalas.
De nyssnämnda dagavgifterna för salspatienter motsvarar endast en
bråkdel av de verkliga vårdkostnaderna, vilka under senare år oavlåtligt
stegrats. Den nuvarande avgiftssättningen gjordes i samband med SFL:s
ikraftträdande men innebar i många fall inte någon ändring i förhållande
till vad som gällt tidigare. Avgifterna kvarstår således på en nivå, som
fastställdes då de verkliga kostnaderna för vården inte var på långt när
så höga som nu. Det må erinras om att enligt Svenska landstingsförbundets
yttrande över departementspromemorian den verkliga dagkostnaden för
en salspatient vid landstingens lasarett, som utgjorde 28 kr. 40 öre 1950
och 43 kr. 40 öre 1954, stigit till 51 kr. 60 öre 1956 och till omkring 57 kr.
1957 och väntas öka till ungefär 60 kr. innevarande år. Dessa siffror, som
torde äga sin motsvarighet även beträffande övriga sjukvårds- och förlossningsanstaller,
utgör enligt min mening redan i sig själva ett starkt skäl
för en höjning av vårdavgifterna. En höjning till föreslagna 5 kr. om dagen
framstår i nuvarande läge som skälig.
Höjes vårdavgifterna medför detta för de patienter, som åtnjuter folkpension,
att en större del av pensionen åtgår för att betala kostnaderna
på anstalten. När det gäller långtidspatienter på sinnessjukhus och kronikeranstalter
uppkommer f. n. ett betydande överskott å folkpensionen.
För år räknat uppgår i regel vårdavgiften till 1 095 kr. och folkpensionen
till 2 200 kr. Det årliga överskottet å dessa patienters folkpension belöper
33
Andra lagutskottets utlåtande nr B i år 1958
sig sålunda nu till 1 105 kr., ett belopp som patienterna själva ofta inte
kan utnyttja utan som sparas för att slutligen tillfalla arvingarna. Detta
har särskilt med hänsyn till att det allmänna genom de låga avgifterna
subventionerar anstaltsvistelsen ansetts otillfredsställande. Problemet har
också sedan länge varit uppmärksammat, och olika riktlinjer för frågans
lösning har ifrågasatts.
Bl. a. har det föreslagits, att folkpensionen för ifrågavarande pensionstagare
skulle nedsättas till belopp, motsvarande vårdavgifterna. Å andra
sidan har den möjligheten framkastats, att vårdavgiften för långtidspatienter
med folkpension kunde fastställas till samma belopp som pensionen
med skyldighet för anstalten att tillhandahålla den sjuke fickpengar till
visst belopp. Denna metod kan f. n. sägas vara tillämpad såväl i fråga om
vårdanstalterna för psykiskt efterblivna och epileptikeranstalterna som de
kommunala ålderdomshemmen. För dem som åtnjuter kostnadsfri vård
på icke statlig vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller för epilepliker äger
sålunda den som driver anstalten att uppbära folkpensionen med skyldighet
att tillhandahålla den vårdade fickpengar till ett belopp av 360 kr. om
året eller att använda motsvarande belopp till hans nytta. För psykiskt
efterblivna kan nämnda belopp nedsättas. Då avgift utgår för vården å
ifrågavarande anstalter, dvs. efter det den vårdade fyllt 21 år, är avgiftsbeloppet
i princip lika stort som pensionen med avdrag för fickpengar. På
ålderdomshemmen uttages i allmänhet inackorderingsavgift, motsvarande
folkpensionen med ett avdrag för fickpengar. I enlighet härmed har kommunen
rätt att uppbära den inackorderades folkpension och gottgöra sig
för kostnaderna för vården eller försörjningen, varvid kommunen är skyldig
att månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade 30 kr. eller använda
motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans
personliga nytta.
Båda de här skisserade metoderna har föranlett betänkligheter i vissa
hänseenden. Den nu föreslagna höjningen av vårdavgifterna reducerar
emellertid överskottsproblemet högst väsentligt. Vården av en helårspatient
kommer efter höjningen att i allmänhet ta 1 825 kr. av folkpensionen
i anspråk. Om man utgår från att folkpensionerna höjes på sätt
Kung]. Maj :t i proposition nr 55 föreslagit årets riksdag och dessutom
beaktar att ytterligare ett indextillägg kommer att utgå fr. o. in. april i år,
kommer folkpensionen för ogift pensionär bortsett från kommunalt bostadstillägg
att fr. o. in. den 1 juli 1958 uppgå till 2 400 kr. Med frånräknande
av fickpenningbeloppet, som i överensstämmelse med förslaget i nyssnämnda
proposition förutsättes höjt till 40 kr. i månaden, begränsas överskottet för
anstaltsvårdade folkpensionärer av förevarande kategori till 95 kr. om
året eller ca 8 kr. i månaden. Såsom en temporär lösning av överskottsproblemet
synes således avgiftshöjningen motsvara rimliga anspråk. I den
mån folkpensionerna, såsom förutsättes, i fortsättningen ytterligare för;j
— B i han g till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Förslag nr B 4
34
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
bättras, blir naturligtvis överskottsproblemet ånyo aktualiserat. Den nu
föreslagna höjningen av vårdavgifterna undanröjer därför på längre sikt
inte behovet av en mera definitiv lösning av överskottsproblemet, men den
gör det möjligt att komma tillrätta med olägenheterna i väntan på att frågan
om den slutliga lösningen prövas.
På grund av det anförda anser jag i likhet med det övervägande antalet
remissorgan, att promemorieförslaget om en höjning av vårdavgifterna
för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter till 5 kr. bör följas.
Självfallet åsyftas därmed inte någon ändring i vad som nu gäller beträffande
kostnadsfri vård å epidemivårdanstalt. Inte heller avgifterna på
anstalter för psykiskt efterblivna eller epileptiker beröres av mitt förslag.
Om det som förut angivits får anses vara en fördel att de höjda vårdavgifterna
tar en större del av folkpensionen i anspråk för pensionärer,
som mera stadigvarande är omhändertagna på anstalt, är motsatsen förhållandet
när det gäller folkpensionärer, som måste söka sjukhusvård för
mera akuta sjukdomar. Eftersom för folkpensionärerna sjukhjälpstiden i
fråga om sjukhusvård enligt SFL i regel är begränsad till 90 dagar, skulle de
högre kostnaderna för vården få betalas av folkpensionärerna själva vid sjukdomar,
som varar mer än 90 dagar. Det framstår därför som önskvärt att
mildra denna konsekvens av den föreslagna avgiftshöjningen. Jag finner
därvid den i promemorian föreslagna och i så gott som samtliga remissyttranden
förordade utsträckningen av folkpensionärernas sjukhjälpstid
till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård, vara en lämplig
åtgärd.
Även utanför folkpensionärernas krets finns såsom i promemorian påpekats
vissa långtidssjuka, främst tuberkulospatienter, vilka själva får betala
sina vårdavgifter på grund av att de är utför säkrade från sjukförsäkringen
och för vilka avgifterna kan vara betungande. Detta gäller redan med avgifternas
nuvarande storlek. Sjukhushuvudmännen har därför hittills vidtagit
vissa åtgärder i avgiftslindrande syfte. I samband med den nu förordade
höjningen av vårdavgifterna har huvudmännens organisationer godtagit den
i promemorian föreslagna principen att vårdavgift inte skall uttagas av salspatienter,
som är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och som
inte är berättigade till någon form av folkpension. Jag hälsar med tillfredsställelse
att så skett, och jag anser mig kunrfa utgå ifrån att denna regel om
avgiftsbefrielse inte skall behöva leda till svårigheter vid tillämpningen såsom
i ett remissyttrande befarats. Självfallet föreligger inte hinder för sjukhushuvudmännen
att medge avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning även
i andra fall än de här berörda. Jag vill i detta sammanhang erinra om att psykiskt
efterblivna patienter under 21 år, som vårdas å statens sinnessjukhus,
erlägger vårdavgift med 3 kr. per dag medan motsvarande klientel, som omhändertas
genom landstingens försorg, åtnjuter kostnadsfri vård. Frågan
om avgiftsbefrielse för nämnda patienter på statens sinnessjukhus, vilka i
Andra lagutskottets utlåtande nr B A år 1958
35
regel inte omfattas av sjukförsäkringen, torde få närmare prövas och avgöras
av Kungl. Maj:t.
I departementspromemorian har förslaget om avgiftshöjning förknippats
med vissa önskemål om att sjukhushuvudmännen i fortsättningen skall
tillämpa inomlänsavgifter för vissa patientgrupper, för vilka vårdavgiften
nu beräknas efter utomlänstaxan. Dessa grupper är dels utländska medborgare,
som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade
till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att
de är medlemmar av sådan kassa, och dels svenska medborgare, som är
bosatta utomlands och således inte omfattas av den allmänna sjukförsäkringen,
ehuru de som jag i ett kommande avsnitt ämnar föreslå i stor utsträckning
ändå blir berättigade till sjukhjälp, däribland ersättning för
sjukhusvård, från allmän sjukkassa. I sammanhanget föreslås också i promemorian,
att utländska medborgare, som enligt konventionsbestämmelser
är sjukförsäkrade här i landet, i avgiftshänseende skall behandlas
som härstädes bosatta svenska medborgare. Sjukhushuvudmännens organisationer
har förklarat sig villiga att rekommendera de sålunda föreslagna
avgiftsnedsättningarna. Såsom ett villkor för avgiftsnedsättning för utlandssvenskar
i de fall, då rätt till ersättning från sjukförsäkringen inte är för
handen, synes dock böra fordras, att vederbörande inte i det land, där han
eller hon är bosatt, kan erhålla tillfredsställande sjukhus- eller förlossningsvård,
som ersättes av socialförsäkringen i bosätlningslandet. Av det
föregående framgår, att Svenska stadsförbundet, med hänsyn till ovissheten
angående de ekonomiska konsekvenserna för förbundets medlemmar av avgiftsnedsältningarna,
förbehåller sig rätt att ompröva sitt ställningstagande
sedan några års erfarenhet vunnits. Detta finner jag rimligt. Det torde vidare
förhålla sig så, att några nya konventioner av det slag Stadsförbundet
omnämner inte kan väntas komma i tillämpning innan den ifrågasatta tidpunkten
för nämnda omprövning är inne.
Såväl höjningen av vårdavgifterna som avgiftsnedsättningarna ankommer
på beslut av anstalternas huvudmän. Någon ändring i sjukhuslagen torde
inte erfordras för att städerna och landstingen skall kunna träffa beslut om
den avsedda utvidgade tillämpningen av inomlänstaxan. I vissa fall synes
såsom i promemorian förutskickas ändring få ske i gällande statsbidragsbestämmelser
m. in. Den Kungl. Maj:t i 15 § SFL lämnade fullmakten att
fastställa taxa för beräkning av den ersättning för sjukhusvård, som sjukförsäkringen
har att utge, torde med den ståndpunkt sjukhushuvudmännens
företrädare intagit till de föreliggande förslagen inte nu behöva utnyttjas.»
Motioner
I motionen nr 1: B 40 yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte framhålla vikten av att den höjning av vårdavgifterna på sjukvårdsanstalter,
som föreslagits i prop. B 29 (126/1958), icke måtte träffa de kro
-
36
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
niskt sjuka folkpensionärer, som för sin kroniska sjukdom väl är i behov av
vård å sjukvårdsanstalt vissa perioder men som dessemellan kan vårdas i
hemmet, på ett sådant sätt att det för dem innebär en försämring av deras
nuvarande förhållanden och att deras vård i hemmet försvåras».
I motionen nr II: B 48 yrkas »att det i propositionen gjorda uttalandet att
vårdavgiften vid vissa sjukhus borde höjas till 5 kr. pr dag för salspatienter
inte föranleder någon riksdagens åtgärd;
att frågan om anstaltsvårdades rätt till sina folkpensioner blir föremål
för ny, allsidig och förutsättningslös utredning».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till de vid 1958 års A-riksdag väckta motionerna med nr
respektive I: 414 och II: 520.
Utskottet
Det s. k. överskottsproblemet beträffande anstaltsvårdade folkpensionärer
har sedan länge och i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet.
De successiva höjningarna av folkpensionerna — särskilt accentuerade
under senare år — har, i förening med den omständigheten att vårdavgifterna
på anstalterna i många fall bibehållits oförändrade sedan lång tid
tillbaka, alltmer skärpt problemet. Skilda förslag har framlagts och olika
vägar har prövats utan att någon allmängiltig lösning ännu kunnat vinnas.
Såsom en temporär lösning på överskottsproblemet förordas i propositionen
en höjning av vårdavgifterna för salspatienter på sjukvårds- och
förlossningsanstalter från 3 till 5 kronor per dag, varvid även anföres att
den starka stegringen av de verkliga vårdkostnaderna under senare år
redan i och för sig utgör ett starkt skäl för höjning av vårdavgifterna. Beslut
om sådan höjning ankommer på anstalternas huvudmän. De kommunala
sjukhushuvudmännens organisationer har lämnat sin anslutning till
den förordade höjningen, samtidigt som de förklarat sig beredda att rekommendera
att i samband därmed avgiftslindringar eller avgiftsbefrielser
genomföres för vissa patientgrupper.
Utskottet finner angeläget att någonting snarast göres åt överskottsproblemet.
Den i propositionen förordade avgiftshöjningen synes godtagbar
såsom en temporär lösning. Den angivna metoden har den fördelen, att
den snabbt ger resultat samtidigt som den medför relativt ringa administrativ
omgång. Utskottet vill dock understryka att det här endast rör sig om en
temporär lösning, som icke bringar problemet ur världen för framtiden.
Den ytterligare höjning av folkpensionsförmånerna, varom enighet råder,
kommer relativt snart att ånyo aktualisera frågan. För den allra närmaste
tiden torde dock metoden ge en acceptabel lösning. Utskottet vill här framhålla
att fr. o. m. den 1 juli 1958 ålderspensionen för ensamstående uppgår
till 2 450 kronor för år, inberäknat index- och standardtillägg. Till samma
37
Andra lagutskottets utlåtande nr B l dr 1058
belopp uppgår invalidpensionen och sjukbidraget i de fall då full tilläggspension
utgår. Räknar man med en vårdavgift av 5 kronor per dag eller
1 825 kronor för år och frånräknas fickpenningbeloppet, numera fastställt
till 480 kronor för år, begränsas storleken av överskottet för anstaltsvårdade
folkpensionärer av förevarande kategorier till 145 kronor om året.
Av vad nu anförts framgår, att utskottet avvisar den i motionen II: B 48
framförda tanken att någon höjning av vårdavgifterna icke bör ske.
De av departementschefen anförda skälen för en utsträckning av sjukhjälpstiden
för folkpensionärer till 180 dagar finner utskottet bärande,
varför utskottet tillstyrker att så sker. Såsom i motionerna I:B40 och
II: B 48 framhålles hindrar dock icke en sådan ändring att vissa folkpensionärer
kan komma i en sämre situation till följd av att vårdavgifterna
höjes. I den förstnämnda motionen har särskilt pekats på de kroniskt
sjuka folkpensionärer, som för sin kroniska sjukdom väl är i behov av
vård på sjukvårdsanstalt vissa perioder men som dessemellan med fördel
kan vårdas i hemmet. De synpunkter som i motionerna framförts förtjänar
enligt utskottets mening att beaktas. Utskottet förutsätter också att hithörande
spörsmål kommer att uppmärksammas vid det förestående utredningsarbete,
som syftar till att samordna olika socialförsäkringsgrenar.
Utskottet vill uttala att ett av ledmotiven vid detta utredningsarbete bör
vara att tillse, att inga luckor uppstår mellan det skydd som olika socialförsäkringsgrenar
lämnar. Det synes vidare kunna vara motiverat att undersöka,
i vad mån en tänkbar väg till bättre skydd för de utförsäkrade
enligt sjukförsäkringslagen kan vara att söka i en generösare utformning av
invalidbegreppet. Att nu föreslå riksdagen att till Kungl. Maj:t avlåta särskild
skrivelse på sätt i motionen I:B40 förordats finner utskottet med
hänsyn till det läge, vari hithörande spörsmål för närvarande befinner sig,
icke motiverat. Ej heller anser utskottet mot bakgrunden av den ståndpunkt
utskottet intagit till förslaget om en höjning av vårdavgifterna skäl föreligga
att i enlighet med yrkandet i motionen II: B 48 hemställa om en särskild
utredning av de anstaltsvårdades rätt till folkpension. Jämväl delta
spörsmål torde naturligen konmia upp till bedömande i samband med den
översyn av socialförsäkringssystemet som förestår.
Utskottet vill slutligen uttala sin tillfredsställelse över att de kommunala
sjukhushuvudmännens organisationer förklarat sig beredda att rekommendera
sina medlemmar att medge vissa avgiftsnedsättningar och avgiftsbefrielser
på sätt i propositionen närmare redovisats. Utskottet förutsätter,
att rekommendationerna kommer att följas av huvudmännen. I sammanhanget
vill utskottet understryka departementschefens uttalande att avgiftslindringar
kan tänkas även i andra fall än de i propositionen berörda. Det
kan här framhållas alt, enligt vad utskottet inhämtat, Svenska landstingsförbundets
styrelse i skrivelse den t) juni 1958 till landstingens förvaltningsutskott
hemställt, att förvaltningsutskotten måtte föreslå landstingen
38
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
bl. a. att för tuberkulösa, som är utförsäkrade från allmänna sjukförsäkringen
men åtnjuter någon form av folkpension, uttaga en sjukvårdsavgift
av allenast en krona per dag. Utskottet ifrågasätter om icke avgiftslindring
på liknande sätt skulle kunna införas även för andra långtidssjuka folkpensionärer
än de tuberkulossjuka.
Sjukförsäkring för utlandssvenskar
Utredningsmannens förslag
I enlighet med sina direktiv har utredningsmannen i stort sett begränsat
utredningen till spörsmålet om sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskar
under tid då de vistas i Sverige utan att likväl vara bosatta här. En redogörelse
för utredningsmannens förslag och yttrandena däröver lämnas å
s. 66—74 i proposition nr 126, vartill utskottet får hänvisa.
Departementschefen
Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:
»Den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen omfattar med få undantag,
som i detta sammanhang är utan intresse, alla svenska medborgare, som
är bosatta här i riket. Sådana svenska medborgare, som är bosatta i främmande
länder, är inte underkastade sjukförsäkringsplikt och har ej heller
möjlighet att frivilligt ansluta sig till det svenska sjukförsäkringssystemet.
Denna ordning framstår i många avseenden som naturlig. De svenskar,
som har sitt hemvist utom rikets gränser, de s. k. utlandssvenskarna, bildar
med hänsyn till sin anknytning till hemlandet inte någon enhetlig grupp.
Bland dem finns personer, som blivit så rotfasta i bosättningslandet, att
medborgarskapet är nära nog den enda förbindelselänken med Sverige,
medan andra endast för någon kortare tid är bosatta utomlands och i
övrigt står i nära förbindelse med hemlandet. Det är givet, att inte samma
synpunkter gör sig gällande i fråga om alla utlandssvenskar då man
har att bedöma i vad mån det svenska samhällets anordningar för social
omvårdnad bör utsträckas till dem. Vad särskilt angår skyddet vid sjukdom
torde det framstå som opåkallat alt utsträcka den obligatoriska sjukförsäkringen
till att omfatta sådana utlandssvenskar, som inte upprätthåller
någon närmare kontakt med hemlandet. I vissa andra fall kan det
i och för sig sägas föreligga skäl att låta utlandssvenskar bli delaktiga av
den förmån, som den allmänna sjukförsäkringen innebär. Detta gäller särskilt
då vederbörande är verksam i något svenskt företag utomlands eller
eljest företräder svenska intressen. Självfallet skulle det dock innebära stora
svårigheter att på ett rättvist och ändamålsenligt sätt dra upp gränserna
för vilka utlandssvenskar, som borde tillhöra den allmänna sjukförsäkringen.
Vidare skulle, såvitt angår förhållandena utomlands, sådana prak
-
39
Andra lagutskottets utlåtande nr B i år 1!)58
tiska spörsmål som registreringen av de försäkrade, avgiftsindrivning och
sjukkontroll bli förenade med betydande svårigheter. Av skäl som här
antytts framstår det krav på bosättning i Sverige, som gällande lagstiftning
uppställer för svenska medborgares tillhörighet till försäkringen, som
en i stort sett väl motiverad regel.
Speciella synpunkter gör sig emellertid gällande i fråga om utlandssvenskarnas
skydd vid sjukdom under tillfällig vistelse i Sverige. Utlandssvenskar
på besök i hemlandet får vid sjukdomsfall, som föranleder sjukhusvård,
för närvarande vidkännas vårdavgifter, som för många är mycket
betungande. Detsamma gäller i fall då barn till utlandssvenskar vistas i hemlandet
för studier och blir i behov av sjukhusvård. Därest de förslag som framlagts
i det föregående genomföres, kommer visserligen vårdavgifterna i fall
som de antydda framdeles att bestämmas till samma jämförelsevis låga belopp
som för här i landet bosatta svenskar, men enligt min mening framstår
det likväl som en brist i vårt sociala trygghetssystem att någon motsvarighet
till det skydd, som sjukförsäkringen bereder härstädes bosatta svenska
medborgare, inte finns för utlandssvenskar, som uppehåller sig i riket.
Efter SFL:s tillkomst har denna fråga kommit i en i viss mån ny belysning
genom utvecklingen på det internationella socialpolitiska området. Enligt
den i anslutning till 1955 års nordiska konvention om social trygghet träffade
överenskommelsen om överflyttning mellan sjukkassor och sjukhjälp
vid tillfällig vistelse äger sålunda personer, som är medlemmar i dansk,
isländsk eller norsk sjukkassa, oavsett nationalitet, vid tillfällig vistelse i
Sverige från den svenska sjukförsäkringen erhålla ersättning för utgifter
för sjukvård. Den år 1956 ingångna konventionen med Storbritannien och
Nordirland tillerkänner motsvarande förmån åt brittiska medborgare vid
tillfällig vistelse i Sverige. Svenska medborgare, som är bosatta i Storbritannien
och Nordirland, får däremot vid besök i Sverige själva stå för eventuella
sjukvårdskostnader.
När således medborgare i främmande länder i viss utsträckning har rätt
till ersättning från den svenska sjukförsäkringen vid tillfällig vistelse härslädes
— ett förhållande som kan tänkas vinna större utbredning genom
överenskommelser med ytterligare stater — har fragan om utlandssvenskarnas
sjukförsäkringsskydd då de tillfälligt vistas i hemlandet fåll ökad
aktualitet. Problemet bar också med den stegrade internationella samfärdseln
efter krigsslutet fått större betydelse. Dessa omständigheter har ansetts
motivera en utredning av spörsmålet i hela dess vidd. Utredningen
har lett till att vissa förslag till lösning av frågan framlagts.
Vad angår utlandssvenskarna i allmänhet har utredningsmannen föreslagit,
att de skall få möjlighet att för tid varunder de tillfälligt vistas i Sverige
teckna försäkring avseende samma förmåner, som ingår i den allmänna sjukförsäkringens
sjukvårdsförsäkring. För detta ändamål skulle inrättas en säiskild,
till den allmänna sjukförsäkringen anknuten frivillig försäkring, som
40
Andra lagutskottets utlåtande nr B \ år 1958
skulle meddelas av de allmänna centralsjukkassorna och finansieras med
avgifter av de försäkrade själva. Förslaget har vunnit remissorganens gillande
utom i ett fall. Svenska sjukkasseförbundet har sålunda ansett, att
frågan bör lösas på annat sätt än genom tillskapandet av en särskild försäkring.
Förbundet menar, att den av utredningsmannen föreslagna försäkringen
inte skulle få någon nämnvärd anslutning och på grund härav inte
utgöra någon verklig lösning av det föreliggande problemet. Utvecklingen på
konventionsområdet kan enligt förbundets mening väntas leda till att antalet
personer, som har intresse av den frivilliga försäkringen, gradvis minskas.
Mot bakgrunden av det anförda finner förbundet, att det administrativa bestyret
med den föreslagna försäkringen blir oproportionerligt stort. Med hänsyn
härtill och då frågan kostnadsmässigt är av liten betydelse föreslår förbundet,
att alla utlandssvenskar skall bli berättigade till sjukvårdsförmåner
vid tillfällig vistelse här i landet på samma sätt, som nu gäller för medlemmar
av svensk nationalitet i danska, isländska och norska sjukkassor, och
som av utredningsmannen föreslås för svenskar, bosatta i länder med vilka
Sverige ingått överenskommelser av samma typ som den brittiska konventionen
om social trygghet.
För egen del finner jag de av Svenska sjukkasseförbundet anförda synpunkterna
beaktansvärda. Genom den förut berörda överenskommelsen med
Danmark, Island och Norge är det sörjt för att svenska medborgare, som är
bosatta i dessa länder, i allmänhet är tillförsäkrade sjukhjälp från svensk
sjukkassa vid tillfällig vistelse här i riket utan att särskild försäkring behöver
tecknas härstädes. Härigenom är sjukförsäkringsfrågan löst för viktiga
grupper av de utlandssvenskar, som på grund av bosättning i relativ närhet
till Sverige kan väntas i större utsträckning besöka hemlandet. Vid bifall
till utredningsmannens tidigare refererade förslag blir förhållandet detsamma
beträffande ännu en grupp av utlandssvenskar, nämligen sådana som är
bosatta i Storbritannien och Nordirland. Det är sannolikt, att den vidare utvecklingen
på konventionsområdet leder till att svenskar, som är bosatta i
andra förhållandevis närbelägna länder än de förut nämnda, på motsvarande
sätt kan beredas sjukhjälp vid tillfällig vistelse i Sverige. Det måste därför
noga övervägas, om det är lämpligt att för det tämligen ringa antal i mera
avlägsna länder bosatta svenskar, som kan antagas komma till Sverige på
tillfälliga besök, tillskapa en särskild försäkringsform med åtföljande
administrativt arbete. Detta är så mycket mera tveksamt som den föreslagna
försäkringen just på grund av sin frivilliga karaktär kan befaras
inte motsvara sitt syfte att bereda skydd i de fall, då detta verkligen är påkallat.
Mot Svenska sjukkasseförbundets förslag att bereda alla utlandssvenskar
sjukhjälp vid tillfällig vistelse härstädes på i huvudsak samma
sätt som utredningsmannen förordat beträffande svenskar, bosatta i vissa
konventionsländer, kan enligt min mening egentligen endast resas den invändningen
att sjukförsäkringen inte bör svara för sjukhjälp åt personer,
41
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
som inte genom avgiftsbetalning bidrar till kostnaderna för densamma.
Även om säkra hållpunkter saknas för att beräkna de kostnader, som en
på detta sätt anordnad förmån kan antagas medföra för den allmänna
sjukförsäkringen, torde man dock, såsom Svenska sjukkasseförbundet anfört,
kunna utgå från att de blir av mycket ringa betydelse. Från denna
synpunkt torde således några betänkligheter inte behöva hysas. Större vikt
bör tillmätas den mera principiella sidan av saken. Onekligen kan det
anses strida mot försäkringstanken att ålägga försäkringen förpliktelser
gentemot personer, som inte omfattas av densamma och som inte betalar
försäkringsavgifter. I det sistnämnda hänseendet föreligger dock redan nu
vissa undantag i SFL. Sålunda omfattar sjukvårdsförsäkringen vissa grupper,
som är befriade från avgiftsskyldighet. Detta gäller bl. a. personer,
vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst inte uppgår till 1 200
kronor, samt folkpensionärer. Det bör därför enligt min mening inte föreligga
något hinder för att på det mycket begränsade område, som det här
är fråga om, göra ett ytterligare undantag från försäkringsprincipen, helst
som undantaget främst är betingat av administrativa skäl.
På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att utlandssvenskar vid
besök i hemlandet utan försäkring blir berättigade till sjukvårdsförmåner
enligt de regler som gäller för sjukvårdsför säkringen inom den allmänna
sjukförsäkringen. Såsom en förutsättning härför bör gälla att vårdbehovet
uppkommit under vistelsen i Sverige. Även i andra fall blir emellertid som
framgått av framställningen i ett tidigare avsnitt utlandssvenskarna i fortsättningen
vida gynnsammare ställda än nu genom att de i regel får ligga
på sjukvårds- och förlossningsanstalter för inomlänsavgiften fem kr. om
dagen. Med den lösning som av mig föreslagits i fråga om utlandssvenskar i
allmänhet erfordras inte någon särskild reglering för svenskar, bosatta
i vissa konventionsländer. Inte lieller torde något behov av den av utredningsmannen
föreslagna utvidgningen av SFL:s tillämpningsområde föreligga.
Önskemålet om förmåner åt utlandssvenskar vid barnsbörd synes
likaså i stort sett bli uppfyllt genom den nyssnämnda avgiftsnedsättningen.
Utlandssvenskarna bör givetvis som ett komplement till sjukvårdsförmånerna
erhålla kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel vid vistelse i Sverige
på samma villkor som gäller för sjukförsäkrade personer.»
Utskottet
Utskottet ansluter sig till det i propositionen framlagda förslaget, innebärande
att utlandssvenskar vid besök i hemlandet utan försäkring — och
alltså utan att för dem uppkommer skyldighet att betala någon försäkringsavgift
— blir berättigade till sjukvårdsförmåner enligt de grunder som
gäller för sjukvårdsförsäkringen inom den allmänna sjukförsäkringen. Till
förebyggande av att utlandssvenskar uppsöker hemlandet endast för att
komma i åtnjutande av sjukhusvård bör, såsom föreslagits, ersättning utgå
42
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
endast för det fall, att vårdbehovet uppkommit under vistelsen i Sverige.
Likaså biträder utskottet förslaget att utlandssvenskarna under vistelse i
Sverige skall komma i åtnjutande av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
på samma villkor som gäller för dem som är försäkrade enligt sjukförsäkringslagen.
Granskningen av de framlagda författningsförslagen ger anledning till
erinran från utskottets sida allenast i vad avser förslaget rörande ändring
i förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Enligt
förslagets ordalydelse skulle de berörda förmånerna tillkomma svensk
medborgare oavsett huruvida han vistas här i riket eller utomlands. Då avsikten
emellertid är att förmånerna skall utgå till utlandssvenskarna allenast
vid vistelse här i riket, bör författningstexten omformuleras i enlighet
härmed. Utskottet föreslår att bestämmelserna utformas på sätt framgår
av utskottets hemställan nedan.
Finansieringsfrågor m. m.
Central fondering av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen m. in.
I proposition nr 146 till 1956 års riksdag behandlades frågan om fondering
av arbetsgivarbidrag för år 195 5. Härvid erinrades, att
arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning
beräknats täcka ca 60 procent av kostnaderna för dessa försäkringar.
Kungl. Maj:t föreslog, att inkomsterna av de på år 1955 belöpande
arbetsgivarbidragen till försäkringarna i fråga skulle, i vad de översteg
60 procent av utgifterna för motsvarande ändamål, ingå till en särskild
fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Det efter angivna grunder
fonderade överskottet beräknades komma att uppgå till omkring 55
milj. kr. Fondens medel skulle, i den mån de ej behövde tagas i anspråk
för utbetalningar från fonden, placeras hos riksgäldskontoret mot ränta.
Någon viss regel för fondmedlens utnyttjande ansågs ej böra fastställas,
förrän ytterligare erfarenheter av den allmänna sjukförsäkringen vunnits.
Skulle, innan en sådan regel blivit fastställd, behov föreligga att utnyttja
fondmedlen, borde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.
Beträffande syftet med fonderingen erinrades i propositionen om vad
härom anförts i förarbetena till 39 § SFL. Avsikten var enligt förarbetena,
att medel som kunnat fonderas under år med goda ekonomiska konjunkturer
i landet och hög sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden skulle disponeras
i utjämnande syfte under tider, då en försämring av konjunkturläget
och sysselsättningsgraden fick till följd en minskning av arbetsgivarbidragen,
vilken inte uppvägdes av någon motsvarande sänkning av
sjukkassornas utgifter i form av tilläggssjukpenning och tilläggspenning.
De i propositionen framlagda förslagen föranledde inte någon erinran
43
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
från andra lagutskottet (uti. nr 28). Med anledning av en i ämnet väckt
motion anförde utskottet bl. a., att om arbetsgivarbidragen icke skulle
komma att svara mot den del av försäkringskostnaderna, som från början
avsetts, borde enligt utskottets mening, när tillräcklig erfarenhet vunnits,
en omprövning ske av de bestämmelser, som reglerar bidragens storlek,
i syfte att anpassa bidragen till vad de enligt statsmakternas mening
vid försäkringens tillkomst borde täcka.
Riksdagen biföll propositionen.
I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har av influtna arbetsgivarbidrag,
belöpande på år 1955, avsatts 76 535 842 kr. till allmänna sjukförsäkringsfonden.
I proposition nr 130 till 1957 års riksdag föreslogs att allmänna sjukförsäkringsfonden
skulle tillföras det belopp, varmed de på år 1956
belöpande arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tillläggssjukpenning
och tilläggspenning översteg 80 procent av de under året
i de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål.
Fonderingen beräknades komma att avse ca 40 milj. kr. För förvaltningen
av de fonderade medlen samt dessas utnyttjande borde gälla samma regler
som för de på år 1955 belöpande bidrag, vilka tillförts fonden.
Med anledning av det förut citerade yttrandet av andra lagutskottet i
dess utlåtande nr 28 vid 1956 års riksdag framhölls i propositionen, att
förutsättningar för den i yttrandet avsedda omprövningen ännu inte förelåg.
Försäkringen hade nämligen varit i verksamhet endast något mer än
två år, under vilken tid sysselsättningen varit mycket god och sjukligheten
låg, och dessutom beräknades överskottet av arbetsgivarbidrag för år 1956
bli avsevärt mindre än för år 1955.
I en i anledning av propositionen väckt motion (11:613) yrkades att
riksdagen »måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn
av de bestämmelser som reglerar storleken av arbetsgivarbidragen till
allmänna sjukförsäkringen, samt att, därest betydande överskott skulle
uppstå även för innevarande år, förslag om ändrade regler förelägges 1958
års riksdag».
I sill av riksdagen godkända utlåtande (nr 27), vari andra lagutskottet
hemställde att riksdagen måtte bifalla propositionen, anförde utskottet
bl. a. följande.
Utskottet kan väl dela departementschefens åsikt att förutsättningarna
för eu omprövning av arbetsgivarbidragens storlek icke för närvarande ar
för handen. Därest emellertid utfallet av sjukförsäkringen även under innevarande
år skulle bli sådant att enligt hittills tillämpade grunder för överförande
av medel till allmänna sjukförsäkringsfonden fortsatt betydande
fondering skulle ifrågakomma, synes det dock motiverat att upptaga berörda
spörsmål till övervägande. Vid sådan prövning kan finnas anledning
att även beakta de ökade anspråk på försäkringen, som ett tillgodoseende
av framförda önskemål om förbättrade försäkringsförmåner kan komma
44
Andra lagutskottets utlåtande nr B i är 1958
att ställa. Det må i sammanhanget erinras om att riksdagen vid 1956 års
höstsession hemställt om en utredning i syfte atl pröva möjligheterna att
efter vissa angivna riktlinjer förkorta eller slopa karenstiden inom sjukpenningförsäkringen
i fall av yrkesskada samt att riksförsäkringsanstalten
nyligen verkställt en utredning angående kostnaderna och konsekvenserna
i övrigt, därest tilläggssjukpenningen inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
finge utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden.
Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t samt riksförsäkringsanstalten såsom
tillsynsmyndighet för den allmänna sjukförsäkringen har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om arbetsgivarbidragens storlek och vidtager de
åtgärder som med beaktande av samtliga omständigheter kan vara motiverade
för ernående av en lämplig fördelning av kostnaderna för tilläggssjukpenning
och tilläggspenning mellan arbetsgivarna och de försäkrade. Med
hänsyn till det anförda synes det utskottet icke påkallat att riksdagen i
enlighet med det förslag som framlagts i motionen II: 613 nu gör eu särskild
framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.
I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har i februari 1958 till den
allmänna sjukförsäkringsfonden överförts 59 247 640 kr.
Enligt en inom riksförsäkringsanstalten verkställd preliminär uppskattning
beräknas ar betsgivar bidra get för år 1957 komma att
uPPgå till omkring 290 milj. kr. Den del av bidraget, som avser enbart försäkringarna
för tilläggssjukpenning och tilläggspenning, beräknas uppgå
till omkring 265 milj. kr. En beräkning av de försäkrades avgifter för år
1957 för försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning har
givit vid handen, att dessa avgifter torde komma att uppgå till ungefär 185
milj. kr. De allmänna sjukkassornas utgifter under år 1957 för tilläggssjukpenning
och tilläggspenning kan preliminärt beräknas uppgå till omkring
366 milj. kr.
Arbetsgivarbidrag och avgifter avseende försäkringarna för tilläggssjukpenning
och tilläggspenning, tillhopa (265 + 185) 450 milj. kr., kan sålunda
beräknas överstiga utgifterna för försäkringarna med omkring
(450—366) 85 milj. kr. Med tillämpning av motsvarande regler som för
åren 1955 och 1956 skulle, om fondering beslutades för år 1957, till allmänna
sjukförsäkringsfonden för nämnda år komma att överföras ett
belopp av omkring ^265 — G°1()^66^ 45 milj. kr.
Be part em ents promem or ian
I promemorian påpekas, att arbetsgivarbidraget till försäkringarna för
tilläggssjukpenning och tilläggspenning för åren 1955 och 1956 betydligt
överstigit de 60 procent av utgifterna, som bidraget beräknats täcka, och
att överskottet, som uppgick till ca 76,6 milj. kr. 1955 och i promemorian
beräknas till ungefär 61,3 milj. kr. 1956, skall fonderas centralt. Trots den
ökade sjukligheten på hösten 1957 kan det enligt promemorian antagas, att
ett överskott på inemot 55 milj. kr. uppkommer på arbetsgivarbidraget för
45
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 ur 1958
detta år. Om central fondering enligt hittills tillämpade grunder sker även
för år 1957, vilket förordas i promemorian, konuner den centrala fonden
att nppgå till bortåt 200 milj. kr. Härigenom erhålles en mycket betryggande
säkerhet mot opåräknade påfrestningar. Det anmärkes i detta sammanhang,
att en betydande lokal fondering ägt rum hos sjukkassorna. Vid
utgången av 1957 kan den lokala fondering, som ägt rum under SFL:s
giltighetstid, beräknas uppgå till ca 200 milj. kr. Härtill kommer betydande
fonder, som övertagits från den frivilliga sjukförsäkringen i de tidigare
erkända sjukkassorna.
Vid ungefär oförändrad sjuklighet och oförändrade löneförhållanden kan
man enligt promemorian med nuvarande lagregler räkna med ett överskott
å ifrågavarande arbetsgivarbidrag även för 1958 och följande år. Hur stort
detta överskott blir är beroende på flera faktorer, som inte nu kan med
säkerhet bedömas, framför allt lönenivån, sysselsättningsgraden och sjukfrekvensen.
I promemorian anser man sig dock utan alltför stor risk för
felbedömning kunna räkna med att, om nuvarande regler bibehålies, överskottet
för år 1958 och de närmaste åren därefter kommer att uppgå till
minst 55 milj. kr. om året. Av detta överskott kommer ca 12 milj. kr. om
året att tagas i anspråk för att täcka kostnaderna för den förordade
utsträckningen av tiden för den högre tilläggssjukpenninge
n.
I promemorian erinras vidare om att enligt vad som anförts i ett tidigare
avsnitt sjukkassornas ökade utgifter för sjukhusvård
kommer att uppgå till sammanlagt omkring 36 milj. kr. om året, därest
vårdavgiften höjes till fem kr. för dag och sjukhjälpstiden för folkpensionärer
i allmänhet förlänges till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård.
Enligt promemorian synes det rimligt att finansiera denna kostnadsökning
genom att ta i anspråk en del av det årliga överskott, som
enligt vad som tidigare anförts beräknas uppkomma å arbetsgivarbidraget
till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Härför erfordras
eu omfördelning av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen. Hela
bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen uppgår f. n. till 1,14 procent
av de anställdas på visst sätt beräknade löner. Av den beräknade lönesumman
går 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning, 0,1 procent
till sjukvårdsförsäkringen och 0,04 procent till försäkringen för tilläggspenning.
Därest omfördelningen sker så, att sjukvårdsförsäkringen får
0,25 i stället för som nu 0,1 procent av den lönesumma, på vilken bidraget
beräknas, tillföres sjukvårdsförsäkringen ca 38 milj. kr. per år eller praktiskt
taget samma belopp, som behövs för alt täcka de ökade kostnaderna
för sjukhusvård. I promemorian föreslås därför, att arbetsgivarbidraget till
sjukförsäkringen omfördelas så att 0,85 procent av de lönesummor, på
vilka bidraget beräknas, användes till försäkringens utgifter för tilläggssjukpenning
och 0,25 procent till utgifter för sjukvård.
46
Andra lagutskottets utlåtande nr B l år 1958
Beträffande de i promemorian framförda förslagens inverkan på försäkringsavgifterna
anföres, att enligt riksförsäkringsanstallens
utredning en fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassornas
avgifter sannolikt skulle bli erforderlig, om den högre sjukpenningen
kommer att gälla hela sjukhjälpstiden. Även om reformen begränsas på sätt
i promemorian förordats, torde en omprövning av central sjukkassornas avgifter
bli erforderlig men fallen av avgiftshöjning torde dock bli fåtaligare.
Det påpekas vidare, att också den begränsade reformen kräver nya tariffer
för den för förvärvsarbetande avsedda frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg.
Slutligen tillägges, att premiesatserna för den frivilliga försäkringen
enligt yrkesskadeförsäkringslagen bör överses, vilket måhända i
vissa fall kan leda till någon sänkning av premierna.
I promemorian framhålles, att ansvarsfördelningen mellan
centralsjukkassor och lokalsjukkassor för vinnande av
administrativ enkelhet är så avvägd, att det blivit möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget
tillfalla centralsjukkassorna. Det anses inte lämpligt att
göra någon avvikelse från denna princip i fråga om det förhöjda arbetsgivarbidraget
till sjukvårdsförsäkringen. Även detta bör sålunda enligt promemorieförslaget
i sin helhet tillfalla centralsjukkassorna.
Det erinras om att för närvarande lokalsjukkassa enligt 86 § SFL äger
att — med vissa undantag — från vederbörande central sjukkassa återfå
tre fjärdedelar av sina utgifter enligt sjukvårdsförsäkringen. Om dagavgiften
på sjukhusen höjes från tre till fem kr. och hela det bidrag, som avses
kompensera sjukkassornas ökade utgifter i anledning av höjningen,
tillfaller centralsjukkassorna, skulle följden bli alt högre sjukhusvårdskostnader
än nu skulle stanna å lokalsjukkassorna, vilket i sin tur skulle leda
till avgiftshöjningar i dessa kassor. Denna icke önskvärda konsekvens undvikes,
om reglerna beträffande fördelningen av ansvaret för sjukhusvårdsersättning
ändras så, att lokalsjukkassa skall äga att från vederbörande
centralsjukkassa återfå 85 procent av utgifterna för denna ersättning.
Emellertid har vid utarbetandet av promemorian i enkelhetens intresse
undersökts alternativet att fastställa en gemensam fördelningsgrund för
ansvaret för samtliga utgifter enligt sjukvårdsförsäkringen utom utgifter
enligt 18 §. Om utgiftssiffrorna för år 1956 räknas upp med hänsyn till en
höjd sjukhusvårdsavgift enligt vad i promemorian föreslagits och fördelningsgrunden
80./. 20 överlag tillämpas, har det visat sig att belastningen
å lokal sjukkassorna totalt blir något mindre än om som fördelningsgrund
tillämpas 85 ./. 15 för sjukhusvården och 75 ./. 25 för sjukvården i övrigt.
Minskad belastning å lokalsjukkassorna leder till en viss i och för sig
önskvärd avgiftsutjämning mellan kassorna. Fördelningsgrunden 80 ./. 20
förordas därför i fråga om samtliga här ifrågavarande sjukvårdsutgifter.
I samband härmed föreslås att specialregeln om sjukvårdskostnader för
47
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
vissa barn, vilken visat sig vara ekonomiskt betydelselös och vålla administrativt
merarbete, skall slopas.
Kostnaderna för förlossningsutgifter enligt lagen om moderskapshjälp
föreslås fördelade enligt samma grunder som förordats beträffande sjukvårdsutgifter
enligt SFL.
Fördelningen av arbetsgiva r bidragen mellan centralsjukkassorna
sker, anföres det i promemorian, vad beträffar
arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen i förhållande till antalet
medlemmar vid utgången av det kalenderår, å vilket bidraget belöper, medan
arbetsgivarbidraget till försäkringarna för tilläggssjukpenning och
tilläggspenning fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till dessa
kassors och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter under kalenderåret
enligt nämnda försäkringar. Vidare erinras om att det nuvarande arbetsgivarbidraget
till sjulcvårdsförsäkringen infördes med anledning av att
huvudparten av kostnaderna för läkemedelsreformen skulle bestridas av
denna försäkring och att syftet med bidraget var att nedbringa avgifterna
för försäkringen. Eftersom försäkringens kostnader för läkemedelsförmånerna
fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till medlemsantalet,
framstår det som naturligt att det nu utgående arbetsgivarbidraget fördelas
efter motsvarande grund. Den i promemorian föreslagna ökningen av
arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen syftar i huvudsak till att
kompensera sjukkassorna för ökade utgifter för sjukhusvård. Det förefaller
därför, heter det i promemorian, ligga närmast till hands att fördela
bidragsökningen i förhållande till sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter. Från
såväl praktisk synpunkt som rättvisesynpunkt synes det emellertid enligt
promemorian vara lämpligast att betrakta allt arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen
som bidrag till denna försäkring i dess helhet och sålunda
— i motsvarighet till vad som gäller arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenning
och tilläggspenning — fördela bidraget i förhållande till centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter för sjukvårdsförsäkringen
inberäknat centralsjukkassornas utgifter för läkemedelsförmånerna.
I sjukvårdsutgifterna anses likväl vid fördelningen av bidraget
inte böra medräknas utgifter för sjukvårdande åtgärder enligt 18 §
SFL, enär utgivandet av ersättning för sådana åtgärder inte utgör en obligatorisk
prestation.
I promemorian föreslås slutligen, att del för 1957 uppkommande överskottet
å arbetsgivarbidragen skall fonderas centralt enligt
samma grunder som gäller beträffande motsvarande överskott för 1955 och
1956.
48 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 11)58
Betänkandet med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskar
Såsom i det föregående nämnts skulle enligt utredningsmannens förslag
för utlandssvenskarna inrättas en frivillig sjukförsäkring, som avsågs bli
avgiftsfinansierad. Utredningsmannen påpekade, att de allmänna sjukkassornas
utgifter i regel till vissa delar täckes av statsbidrag men att till
utgifter av de slag, som avses i den föreslagna försäkringen för utlandssvenskar,
f. n. ej utgår något statsbidrag, när utgiften föranledes av överenskommelse
med främmande makt. Utgiften belastar i dylikt fall i sin
helhet vederbörande centralsjukkassas sjukvårdsförsäkring enligt SFL.
Anledningen härtill torde, anför utredningsmannen, bl. a. ligga däri, att
kravet på en viss riskutjämning beträffande ifrågavarande, förhållandevis
ringa utgifter anses, i varje fall tills en längre tids erfarenhet vunnits, bli
vederbörligen tillgodosett genom att utgifterna belastar centralsjukkassorna
och ej lokalsjukkassorna. Med hänsyn till de i viss mån jämförbara
förhållandena beträffande försäkringen för utlandssvenskar föreslår utredningsmannen,
att åtminstone tills vidare något statsbidrag ej heller skall
utgå till denna. I den mån avgifterna till försäkringen icke skulle förslå
till bestridandet av utgifterna, föreslås överskjutande belopp skola belasta
centralsjukkassans sjukvårdsförsäkring enligt SFL.
Yttranden
I yttrandena över departementspromemorian göres ingen invändning
mot att kostnaderna för en förlängning av tiden för ore
ducerad tilläggssju k penning från 90 till 180 dagar skall bestridas
på sätt i promemorian förutsättes, dvs. efter samma principer i
fråga om kostnadsfördelningen som f. n. gäller inom försäkringen för tillläggssjukpenning.
Däremot anföres i vissa yttranden kritik mot vad som i promemorian
föreslås beträffande sättet för finansiering av sjukkassornas kostnader
i anledning av de högre vårdavgifterna och för
utsträckningen av sju k hjälpstiden för folkpensionärer.
En redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas å s. 84—80 i
proposition nr 126.
Departementschefen
Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:
»Försäkringarna för tilläggssjukpenning enligt SFL och tilläggspenning
enligt lagen om moderskapshjälp har under de år lagarna varit i kraft
lämnat inte obetydliga överskott. Vid försäkringarnas tillkomst beräknades,
att arbetsgivarbidragen skulle svara för omkring 60 procent av kostnaderna
och de försäkrades avgifter för resten. Sedan det visat sig att de
49
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
influtna arbetsgivarbidragen för åren 1955 och 1956 väsentligt överstigit
60 procent av utgifterna för försäkringarna, har statsmakterna beslutat
att de överskjutande beloppen skall fonderas centralt. Den sålunda bildade
allmänna sjukförsäkringsfonden har på detta sätt tillförts för 1955 omkring
76,6 milj. kr. och för 1956 omkring 59,2 milj. kr. Även för 1957 uppstår
med det nyss angivna beräkningssättet ett överskott å arbetsgivarbidragen,
vilket kan uppskattas till ungefär 45 milj. kr. Om även detta
belopp fonderas centralt, såsom jag i det följande förordar, kommer således
fonden, räntor oberäknade, att uppgå till över 180 milj. kr. Tillfogas bör,
att inte heller de försäkrades avgifter till försäkringarna för tilläggssjukpenning
och tilläggspenning helt behövt tagas i anspråk för försäkringarnas
utgifter. En betydande lokal fondering'' har därigenom kunnat ske.
Också för de kommande åren synes man vid oförändrad lagstiftning
kunna räkna med överskott å de ifrågavarande försäkringarna. Såvitt angår
arbetsgivarbidragen torde de årliga överskotten med gällande bestämmelsei
kunna väntas hålla sig i storleksordningen 50 milj. kr.
Kostnaderna för den förordade förlängningen av tiden för
oreducerad tilläggssju k penning från 90 till 180 dagar bör
finansieras efter samma grunder som nu gäller för tilläggssjukpenningen.
Härom torde några delade meningar inte rada. Om kostnaden för reformen
i överensstämmelse med den i promemorian gjorda beräkningen uppskattas
till 20 milj. kr. om året, vilket synes innebära en viss säkerhetsmarginal,
skall sålunda 60 procent eller 12 milj. kr. bestridas med arbetsgivarbidrag
och återstoden eller 8 milj. kr. med avgifter från de försäkrade själva. För
den del av kostnadsökningen, som skall bestridas med arbetsgivarbidrag,
står eljest uppkommande överskott å dessa bidrag till buds. Vad beträffar
försäkringsavgifterna torde reformen föranleda en omprövning, som måhända
i vissa fall kan medföra avgiftshöjningar. Även för de frivilliga försäkringarna
enligt SFL och YFL torde en översyn av premiesatserna fa göras
som en följd av reformen.
Den höjning av vårdavgifterna vid sjukvårds- och förlossningsanstalterna,
som i det föregående förutsättes, kan för sjukkassorna beräknas
medföra ökade utgifter för sjukhusvård med omkring 32
milj. kr. om året och den i samband därmed föreslagna förlängningen av
folkpensionärernas sjukhjälpstid torde åsamka kassorna en årlig merutgift
av omkring 4 milj. kr. I promemorian föreslås, att större delen av
det överskott å arbetsgivarbidragen, som inte åtgår för den nyssberörda förbättringen
av förmånerna inom sjukpenningförsäkringen, skall tagas i anspråk
för att täcka de ökade kostnader, som höjningen av vårdavgifterna
förorsakar sjukvårdsförsäkringen. Detta förslag har i flertalet remissyttranden
lämnats utan gensaga. I flera fall har det dock föranlett erinringar.
Kritiken kan sägas följa två huvudlinjer. Den ena innebär, att den centrala
funderingen inom sjukförsäkringen ännu inte nått en storlek, som kan anses
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Förslag nr B 4
50 Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 är 1958
tillräcklig, och att kommande överskott på arbetsgivarbidragen även i
fortsättningen bör fonderas och inte tagas i anspråk för andra ändamål.
Enligt den andra huvudinvändningen förfäktas, att det inte är riktigt att
anlita bidrag från arbetsgivarna för att bekosta förmåner, som kommer
andra än arbetstagare till del. Denna uppfattning förknippas med åsikten
att i den mån den centrala fonderingen nått en tillfyllestgörande nivå —
i några yttranden hävdas att så nu är fallet — arbetsgivarbidragets storlek
bör omprövas.
I och för sig är det riktigt, att arbetsgivarnas bidragsskyldighet till sjukförsäkringen
grundas på deras ansvar för sina anställda. Det är således i
princip den på de anställda belöpande delen av kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen,
som arbetsgivarna skall bidraga till. Enär det inte är möjligt
att avgränsa sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda från övriga
kostnader, utgår emellertid arbetsgivarbidraget till denna försäkring i dess
helhet. Beräkningen av detta bidrag måste i praktiken ske efter en schablon,
och i SFL har i detta hänseende valts metoden att sätta bidraget till en viss
procent av de anställdas löner. Hur stort detta procenttal skall vara är en
avvägningsfråga, som får bedömas med hänsynstagande till olika faktorer
såsom försäkringens utgifter för sjukvårdsförmånerna och den belastning,
som åvilar arbetsgivarna för andra grenar av sjukförsäkringen. För närvarande
bidrar arbetsgivarna med 0,1 procent på arbetstagarnas löner till
sjukvårdsförsäkringen och med 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning.
Bidraget till sjukvårdsför säkringen har närmast varit avsett
för försäkringens utgifter för läkemedelsförmånerna. Det är emellertid
ingalunda givet att arbetsgivarna endast bör bidraga till denna del av
sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda. När sjukkassornas
utgifter för sjukvård stiger, exempelvis genom att avgifterna på sjukhusen
höjes, och försäkringen för tilläggssjukpenning samtidigt inte tar hela den
därför avsedda delen av arbetsgivarbidraget i anspråk, synes det mig rimligt
att arbetsgivarbidraget omfördelas mellan de två försäkringsgrenarna
i enlighet med det ändrade lägets krav. Jag förordar därför, att arbetsgivarbidraget
i fortsättningen fördelas så, att 0,85 procent på lönerna går till
sjukförsäkringens utgifter för tilläggssjukpenning och 0,25 procent till utgifterna
för sjukvård. Till frågan om den fortsatta fonderingen torde jag
få återkomma i det följande.
Enligt 86 § SFL är ansvarsfördelningen mellan lokalsjukkassor
och centralsjukkassor så ordnad att lokalsjukkassorna
svarar för utgivandet av dels ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen
och dels sjukhjälp enligt sjukpenningförsäkringen för de första
90 sjukhjälpsdagarna, medan centralsjukkassorna svarar för sjukpenning
för tiden därefter. Lokalsjukkassa äger att av sin central sjukkassa återfå
i regel 75 procent av vad kassan utgivit. På grund av denna avvägning av
Öl
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1058
lokalsjukkassornas och centralsjukkassornas inbördes ansvar bär det varit
möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget tillfalla centralsjukkassorna. Denna
i administrativt hänseende gynnsamma anordning bör bibehållas. För att
detta skall kunna ske utan att lokalsjukkassornas slutliga utgifter ökar till
följd av vårdavgifternas höjning och folkpensionärernas förlängda sjukhjälpstid
föreslås i promemorian, att lokalsjukkassorna skall slutligt svara
för 20 och centralsjukkassorna för 80 procent av de ersättningar enligt
sjukvårdsförsäkringen, som lokalsjukkassorna utger; utgifter för sjukvårdande
åtgärder enligt 18 § SFL förutsattes dock liksom hittills skola
helt stanna på lokalsjukkassorna. En motsvarande ändring föreslås
för moderskapsförsäkringens vidkommande. Likaså föreslås, att fördelningen
mellan de olika centralsjukkassorna av arbetsgivarbidraget
till sjukvårdsförsäkringen, som nu sker i förhållande till
medlemsantal, i stället skall göras med hänsyn till de årliga utgifterna för
denna försäkring och för läkemedelsförmånerna. Mot dessa förslag har jag
ingen invändning att göra. Jag förordar också, att den i 86 § intagna speciella
regeln beträffande sjukvårdsersättning till vissa barn utgår.
De ökade kostnader för sjukförsäkringen, som blir en följd av den föreslagna
sjukhjälpen till utlandssvenskarna, torde bli av förhållandevis
ringa storlek. Jag anser därför, att något statsbidrag till sjukkassorna
för dessa kostnader inte påkallas.
Höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att medföra vissa
ökade kostnader för yrkesskadeförsäkringen och för statsverket
enligt olika författningar om ersättning av statsmedel i anledning
av kroppsskador, ådragna under tjänstgöring för det allmänna m. m. Kostnadsökningen
synes för yrkesskadeförsäkringens del inte behöva leda till
höjda avgifter, och i de övriga fallen torde den inte inverka på beräkningen
av vederbörande statsanslag.
Förslaget om att 1957 års överskott å arbetsgivarbidragen skall f o nderas
efter samma grunder som motsvarande överskott för de båda
föregående åren har inte mött någon invändning, och för egen del vill
jag också förorda detsamma. Såsom jag tidigare omnämnt har viss kritik
riktats mot att härefter upphöra med avsättningarna till allmänna sjukförsäkringsfonden.
Härvid har det pekats på att de överskott, som uppkommit
för år 1956 och kan förväntas för år 1957, är något mindre än man vid promemorians
tillkomst hade anledning att räkna med. Även enligt min mening
finns det visst fog för att anse att den centrala fond, som bildas genom
avsättning av överskotten för åren 1955—1957, blir väl knapp. Då det
samtidigt, som jag i det följande återkommer till, av andra skäl inte torde
vara möjligt att sätta vissa av de föreslagna ändringarna i kraft före den
1 januari 1959, synes det lämpligt, att uppskjuta ikraftträdandet även av
52
Andra lagutskottets utlåtande nr B i år 1958
de ändrade bestämmelserna om arbetsgivarbidragets fördelning till nämnda
tidpunkt. På detta vis kommer även överskottet för innevarande år att stå
till förfogande för fondering. Härigenom kan fonden antagas bli tillförd
ytterligare omkring 50 milj. kr. Jag föreslår därför att beslut fattas om
att jämväl uppkommande överskott å arbetsgivarbidraget för år 1958 fonderas
enligt samma grunder som motsvarande överskott för tidigare år.»
Utskottet
Utskottet biträder det i propositionen framlagda förslaget till omfördelning
av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen samtidigt som utskottet
tillstyrker förslaget om fondering av 1957 och 1958 års överskott på arbetsgivarbidraget
till sjukpenningförsäkringen. Enligt propositionen kommer
omfördelningen av arbetsgivarbidraget att föra med sig att, jämfört med
vad tidigare gällt, ett belopp av 38 milj. kronor för år som eljest skulle
tillförts försäkringen för tilläggssjukpenning kommer att tillfalla sjukvårds1
örsäkringen. Förlängningen av tiden för den högre sjukpenningen medför
vidare att ytterligare 12 milj. kronor per år av bidraget behöver tas i anspråk
för försäkringen för tilläggssjukpenning. Tillhopa kan alltså — om
man utgår från vad nu gäller — sägas uppkomma en ytterligare belastning
på arbetsgivarbidraget till sjukpenningförsäkringen av 50 milj. kr. för år
eller lika med det belopp vartill överskottet eljest beräknats för de närmaste
åren. Om de gjorda beräkningarna visar sig riktiga, skulle alltså med utgångspunkt
från hitintills tillämpade principer för fonderingen, några
medel icke bli tillgängliga för fondering i allmänna sjukförsäkringsfonden
under de närmaste åren. Detta förhållande bör dock enligt utskottets mening
icke ge anledning till betänkligheter, då fonden efter de fonderingar,
som i enlighet med propositionens förslag skall verkställas för 1957 och
1958, kommer att omfatta betydligt över 200 milj. kronor. Härtill kommer
en betydande lokal fondering hos sjukkassorna.
Vid den bebådade allmänna översynen av sjukförsäkringslagen torde
arbetsgivarbidragens storlek och fördelning ånyo aktualiseras. Det är
enligt utskottets mening nödvändigt för bedömandet av skäligheten av
bidragen, att utredning härvidlag förebringas rörande hur stor del av
kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen som är att hänföra till kassamedlemmar
som är obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning.
Propositionens förslag om ändrad ansvarsfördelning mellan lokalsjukkassor
och centralsjukkassor föranleder ej erinran från utskottets sida
liksom ej heller departementschefens uttalande rörande finansieringen av
försäkringen för utlandssvenskarna.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
53
Ikraftträdande
Departementspromemorian
I promemorian föreslås, att den däri förordade förbättringen av förmånerna
från sjukförsäkringen och höjningen av vårdavgifterna skall genomföras
den 1 juli 1958. Omfördelningen av arbetsgivarbidraget och den
ändrade ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa anses
böra ske vid ett årsskifte. Det synes enligt promemorian möjligt att låta
de nya bestämmelserna härom lända till efterrättelse redan från den 1 januari
1958, vilket därför förordas.
Yttranden
En redogörelse för innehållet i remissyttrandena såvitt avser förevarande
spörsmål lämnas i proposition nr 126 å s. 89—90.
Departementschefen
Föredragande departementschefen anför i proposition nr 126:
»Genomförandet av den föreslagna förlängningen av tiden för oreducerad
sjukpenning torde för sjukkassornas och riksförsäkringsanstaltens vidkommande
kräva vissa förberedelser. Därjämte kan behov uppstå av att
anpassa lönebestämmelser och enskilda försäkringsavtal in. m. efter det
nya läget. I anledning av vad som i vissa yttranden anförts beträffande
avtalsbestämmelser om sjuklön vill jag dock framhålla, att dessa i flera fall
— liksom motsvarande föreskrifter i de statliga avlöningsreglementena —
är utformade på så sätt att en utsträckning av tiden för den oreducerade
sjukpenningen inte i och för sig medför behov av ändrade bestämmelser.
Då tillräcklig tid bör stå till förfogande för förberedelser och erforderliga
anpassningsåtgärder, synes ifrågavarande lagändring inte böra sättas i kraft
förrän den 1 januari 1959.
Höjningen av vårdavgifterna på landstingens anstalter synes av Svenska
landstingsförbundets yttrande att döma inte bli genomförd före den 1
januari 1959. Inte heller för övriga anstalters del synes höjningen böra
verkställas tidigare. I det föregående har jag förordat, att det överskott,
som för 1958 kan väntas uppkomma på arbetsgivarbidraget, tillföres allmänna
sjukförsäkringsfonden. Omfördelningen av detta bidrag bör därför
anstå till nästkommande årsskifte.
Med hänsyn till det anförda synes det lämpligt, att samtliga de av mig
i de föregående avsnitten föreslagna åtgärderna träder i kraft den 1 januari
1959.»
Utskottet
Utskottet har intet att erinra mot den föreslagna tidpunkten för de nya
bestämmelsernas ikraftträdande.
54 Andra lagutskottets utlåtande nr B b år 1958
Specialmotivering
Beträffande specialmotiveringen till de föreslagna författningsändringarna
får utskottet hänvisa till redogörelse i proposition nr 126 å s. 91—98.
Lagrådet
Lagrådets yttrande har inhämtats över förslagen till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring och lag angående
ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp. Förslagen
har därvid föranlett erinringar i allenast ett par avseenden. Erinringarna
har av departementschefen beaktats vid den slutliga utformningen
av lagförslagen.
En närmare redogörelse för vad sålunda förekommit lämnas å s. 99—102
i proposition nr 126.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen måtte antaga de vid propositionen fogade förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring,
2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,
3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 (nr
293) om ersättning åt smittbärare samt
4) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke
äro bosatta i riket;
B. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel — måtte för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen att 2 och 3 §§ erhåller följande, såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:
(Gällande lydelse) (Utskottets förslag)
2 §•
Den som — — — — — — — — — — — — — — sådan sjukdom.
Vad nu sagts skall ock gälla svensk
medborgare som utan att vara försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring vistas här i riket.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 4 år 1958
55
(Gällande lydelse)
3
I annat-----------
Vad nu sagts om den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
skall ock gälla den som,
utan att vara försäkrad enligt nämnda
lag, här i riket är i allmän eller
enskild tjänst.
Från prisnedsättning — — — —
(Utskottets förslag)
§•
--------varje expedition.
Vad nu sagts om den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
skall ock gälla den som,
ulan att vara försäkrad enligt nämnda
lag, vistas här i riket under förutsättning
att han är svensk medborgare
eller härstädes är i allmän eller
enskild tjänst.
---------stycket avses.
C. att riksdagen måtte besluta att
a) allmänna sjukförsäkringsfonden skall tillföras de belopp, varmed de
på ettvart av åren 1957 och 1958 belöpande arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning
enligt lagen om allmän sjukförsäkring och lilläggspenning enligt
lagen om moderskapshjälp överstiger 60 procent av de under året i de
allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål, och
b) för förvaltning och utnyttjande av de sålunda fonderade medlen skall
gälla samma regler som beträffande de på åren 1955 och 1956 belöpande
arbetsgivarbidrag, vilka tillförts fonden; samt
D. att förevarande motioner
1) I: B 40 samt
2) II: B 48 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 juli 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
fru Svenson, fru Hamrin-Thorell, herrar Kaijser, Lars Larsson och
Edström;
från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström,
herrar Odhe, Carlsson i Bakeröd, Johansson i Södertälje, Fredriksson,
Rimmerfors och Königson.
56
Andra lagutskottets utlåtande nr B \ år 1958
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Propositionen .......................................................... 1
Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring .......... 2
Förslag till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp 7
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 § § lagen om ersättning åt
smittbärare .......................................................... 9
Förslag till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som
icke äro bosatta i riket ................................................
Förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel .......................... 12
Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 13
Inledning .............................................................. 15
Tilläggssjukpenningen .................................................. 16
Vårdavgifter m. m. .................................................... 28
Sjukförsäkring för utlandssvenskar ...................................... 38
Finansieringsfrågor m. m. .............................................. 42
Ikraftträdande .......................................................... 53
Specialmotivering ...................................................... 54
Lagrådet .............................................................. 54
Utskottets hemställan .................................................. 54
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 58
800342