Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
1
Nr B 3
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr B 70 i första kammaren av herr Sveningsson
samt nr B 78 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås och
fröken Wetterström.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,
»1) att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till ändrad lydelse av bilaga till förordningen den H december 1956 (nr
630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
Antal ersättnings-dagar per |
Daghjälpsbi-dragets storlek |
Antal ersättnings-dagar per |
Daghjälpsbi-dragets storlek |
Antal ersättnings-dagar per |
Daghjälpsbi-dragets storlek |
0—3 |
0,0 |
6 |
15,1 |
17 |
35,0 |
3,25 |
1,5 |
7 |
18,7 |
18 |
35,6 |
3,50 |
3,0 |
8 |
21,7 |
19 |
36,1 |
3,75 |
4,4 |
9 |
24,3 |
20 |
37,5 |
4 |
5,9 |
10 |
26,5 |
21 |
43,5 |
4,25 |
7,2 |
11 |
28,4 |
22 |
48,5 |
4,50 |
8,4 |
12 |
30,0 |
23 |
53,5 |
4,75 |
9,7 |
13 |
31,3 |
24 |
58,5 |
5 |
10,8 |
14 |
32,5 |
25 |
63,5 |
5,25 |
12,0 |
15 |
33,5 |
26 |
68,5 |
5,50 |
13,0 |
16 |
34,3 |
27 o. |
75,0 |
Särskilda bestämmelser--— sker avrundningen uppåt.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 3
2
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 0)58
2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte företaga en översyn av statsbidragsbestämmelserna
vad angår medlem i arbetslöshetskassa
som åtnjuter tjänste- eller folkpension».
I motionerna hänvisas beträffande motiveringen till två vid 1958 års
A-riksdag väckta likalydande motioner, I: 218 och II: 248. över dessa motioner
— som icke slutbehandlades av riksdagen före riksdagsupplösningen
— avgavs på utskottets begäran yttranden av kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
och De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation. För innehållet
i yttrandena lämnas en redogörelse nedan i utlåtandet.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 248 vid 1958 års A-riksdag.
Gällande bestämmelser
Understöd från erkänd arbetslöshetskassa
Enligt 1 § förordningen den lb december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor må registrerad understödsförening, vilken enligt sina
stadgar bereder medlem understöd i enlighet med vad i förordningen stadgas,
på sätt i förordningen närmare angives antagas till erkänd arbetslöshetskassa.
Med antagande följer rätt till statsbidrag.
I förordningen finnes inga fixa åldersgränser fastställda för rätten att
tillhöra erkänd arbetslöshetskassa. Det har överlämnats till kassorna själva
att bestämma åldersgränserna för rätten till medlemskap. Enligt 9 § i förordningen
skall från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller
att där kvarstå såsom medlem uteslutas bl. a. den som inte uppnått viss i
stadgarna angiven ålder. Enligt 10 § må från sådan rätt uteslutas bl. a.
den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.
Jämlikt bestämmelse i samma paragraf må från sådan rätt vidare uteslutas
den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan synnerlig
risk för arbetslöshet är för handen.
I 17 § nämnda förordning regleras de former, i vilka understöd må utgå
från erkänd arbetslöshetskassa. Understöd skall utgivas dels i form av ett
för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, och dels i form av familjetilltägg
till daghjälpen. Familjetillägg utgöres av barntillägg samt, i den mån
kassa så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg. Understöd
må vidare utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader
för tillträdande av arbete å annan ort. I annan form än nu sagts
må understöd icke utgivas av erkänd arbetslöshetskassa.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 är 1938
Daghjälp må enligt förordningen icke överstiga 20 kronor om dagen.
Barntillägg utgör 1 krona 50 öre om dagen för varje barn, för vilket sådant
tillägg skall utgå. Maketillägg och husföreståndarinnetillägg utgör
vartdera 2 kronor om dagen.
Ersättning må enligt 20 § ulgå endast till arbetslös medlem över 16 år,
som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete. Medlem må
icke uppbära daghjälp för mer än 156 dagar under varje försäkringsår.
Tillsynsmyndigheten äger dock för viss kassa eller viss klass medgiva att
sådan hjälp får utgå för högst 210 dagar varje år. Den tid för vilken daghjälp
under ett försäkringsår må utgå skall som regel utgöra minst 120
dagar för medlem som före försäkringsårets ingång ej fyllt 67 år (31 §).
Omfattar kassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet årligen
regelbundet förekommer, eller föreligger eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten beträffande kassans medlemmar eller viss grupp
av dem föreskriva begränsning av rätten till daghjälp. Därvid kan stadgas
att karenstiden för erhållande av arbetslöshetshjälp — normalt sex dagar —•
skall förlängas, dock icke mer än till tre månader, vidare att daghjälp ej
skall utgivas för viss tid av året eller att den tid, för vilken daghjälp längst
må utgå under försäkringsåret, skall uppdelas i två perioder, av vilka den
ena skall omfatta tid under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.
Tillsynsmyndighet över arbetslöshetskassorna är kungl. arbetsmarknadsstyrelsen.
Statsbidrag till erkänd arbetslöshetskassa
Nu gällande bestämmelser om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
återfinnes i förordningen den 74 december 1956 (nr 630) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor. Enligt nämnda förordning utgår
statsbidrag till erkänd arbetslöshetskassa i form av grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag,
familjetilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.
Grundstatsbidraget utgår för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, dels
med ett grundbelopp av 2 kronor 25 öre vid en daghjälp av 5 kronor 50
öre, dels med ett tilläggsbelopp av 25 öre för varje hel krona varmed daghjälpen
överstiger 5 kronor 50 öre. Det sammanlagda grundstatsbidraget
begränsas till högst 5 kronor för varje understödsdag, vilket belopp nås
vid en daghjälp av 16 kronor 50 öre. Om daghjälpen fastställes till lägre
belopp än 5 kronor 50 öre utgår grundstatsbidraget med 40 % av det fastställda
daghjälpsbeloppet.
Daghjälpsbidraget börjar ulgå när antalet understödsdagar per årsmedlem
i en kassa eller en klass inom en kassa överstiger 3. Det utgår för
kalenderår med viss procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader
för daghjälp efter avdrag dock av vad som svarar mot grundstatsbidraget.
Procenttalet bestämmes i förhållande till antalet understödda dagar per
medlem i överensstämmelse med en vid förordningen om statsbidrag till
4
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 dr 1958
erkända arbetslöshetskassor fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.
Denna tabell är av följande lydelse:
Antal ersättnings-dagar per medlem |
Daghj älpsbidragets |
Antal ersättnings-dagar per medlem |
Daghj älpsbidragets |
0—3 |
0,0 |
11 |
56,8 |
3,25 |
3,0 |
12 |
60,0 |
3,50 |
6,0 |
13 |
62,7 |
3,75 |
8,9 |
14 |
65,0 |
4 |
11,9 |
15 |
67,0 |
4,25 |
14,4 |
16 |
68,7 |
4,50 |
16,9 |
17 |
70,1 |
4,75 |
19,4 |
18 |
71,3 |
5 |
21,9 |
19 |
72,2 |
5,25 |
24,0 |
20 |
73,0 |
5,50 |
26,1 |
21 |
73,7 |
6 |
30,3 |
22 |
74,2 |
7 |
37,5 |
23 |
74,6 |
8 |
43,5 |
24 |
74,8 |
9 |
48,7 |
25 |
74,9 |
10 |
53,1 |
26 och där-över |
75,0 |
Särskilda bestämmelser:
Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant, som direkt
Iramgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen,
varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels
procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.
Familjetilläggsbidraget utgör 75 % av kassans utgifter för familjetillIägg
Förvaltningsbidraget
utgår för kalenderår dels med ett i förhållande till
antalet årsmedlemmar i kassan under året beräknat belopp (medlemsbidrag),
dels ock med belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode
till styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten. Medlemsbidraget
utgör 5 kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som ej överstiger
3 000, 4 kronor per årsmedlem för det antal årsmedlemmar, som
överstiger 3 000 men ej 25 000, och 3 kronor per årsmedlem för det antal
årsmedlemmar, som överstiger 25 000.
I fråga om medlem, som vid ingången av visst försäkringsår fyllt 67 år,
utgår grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag och familjetilläggsbidrag för högst
78 ersättningsdagar under försäkringsåret.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
5
Historik
Statsbidragsreglerna
Vid 1953 års riksdag framlades i proposition nr 166 förslag till
en betydande höjning av de belopp, varmed ersättning vid arbetslöshet kan
utgå från de erkända arbetslöshetskassorna. I propositionen föreslogs också
vissa höjningar av statsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anförde i propositionen
bl. a., att kostnaderna för hjälp vid arbetslöshet utan tvivel vore
av den arten, att de till avsevärd del borde bäras av samhället. Den i propositionen
föreslagna kostnadsfördelningen kunde sägas innebära, att de
försäkrade skulle svara för minst cirka 40 % av understödskostnaderna
vid sådan arbetslöshet som förekommit under det senaste årtiondet. Emellertid
borde framhållas, att statens andel bleve avsevärt lägre, om man
såge till arbetslöshetskassornas inkomster, vilket berodde på att en icke
obetydlig del av inkomsterna ginge till fondering. Den föreslagna ökningen
av statens kostnadsandel torde enligt departementschefen i föreliggande
läge vara en förutsättning för en snabb höjning av ersättningsnivån. För
att arbetslöshetskassorna skulle få en tillräckligt hållbar grund för att i
praktiken kunna genomföra den åsyftade förbättringen av ersättningarna
syntes det ofrånkomligt, att åtminstone för den närmaste framtiden definitiv
ställning toges till vissa principfrågor beträffande bl. a. försäkringens
finansiering. Den bästa effekten av ett ökat statligt stöd torde enligt departementschefen
ernås, om stödet finge formen av ett förbättrat grundstatsbidrag.
Ett sådant bidrag av den föreslagna storleken gåve kassorna
möjlighet att omedelbart företa en betydande höjning av daghjälpen. Vidare
bundes därigenom även kassor med låg arbetslöshetsrisk vid försäkringen.
Beträffande dessa kassor förelåge eljest en viss risk för att de
skulle frigöra sig för att slippa den statliga kontrollen med arbetsförmedlingstvång
för arbetslösa medlemmar m. in.
I två likalydande motioner hemställdes bl. a., att riksdagen måtte bifalla
propositionen med den ändringen att grundstatsbidraget sänktes med
omkring en tredjedel och att skalan för daghjälpsbidraget utformades så
att statsbidraget stege från tre procent vid 3,25 understödsdagar per årsmedlem
till 80 å 85 % vid minst 26 understödsdagar.
Propositionen och motionerna behandlades av sammansatt stats- och
andra lagutskott i dess utlåtande nr 7. Utskottet föreslog, att riksdagen
med avslag å motionerna, såvitt de avsåge statsbidragsreglerna, måtte antaga
de genom propositionen framlagda förslagen till ändring i förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Riksdagen beslö! i enlighet med utskottets förslag.
Genom de år 1953 beslutade ändringarna om statsbidrag höjdes grundstatsbidraget
från 75 öre för varje dag, för vilken daghjälp utgivits, till
6 Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
■— enligt regler för vilka ovan redogjorts — högst 5 kronor. I fråga om
daghjälpsbidraget, för vilket procentsatserna senast fastställts år 1941, och
familjetilläggsbidraget gjordes ingen ändring. Emellertid ökades statens
kostnader lör dessa bidrag, enär bidragen utgår med viss procent av daghjälp
resp. familjetillägg samt en väsentlig höjning av understödsbeloppen
genomfördes. Beträffande slutligen förvaltningsbidraget höjdes detta med
vissa belopp.
Vid 1954 års riksdag framställdes i två likalydande motioner
yrkanden av i princip samma innehåll som de ovan nämnda motionerna
vid 1953 års riksdag.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 14 de i motionerna framställda
yrkandena. Utskottet framhöll därvid bl. a., att genom beslut vid
1953 års riksdag möjliggjorts en väsentlig förbättring beträffande ersättningarna
från arbetslöshetskassorna och att det för kassorna uppenbarligen
vore av betydelse, då de genomförde den beslutade förbättringen av
ersättningarna, att de antagna grunderna för statsbidragen icke alltför snart
ändrades.
Riksdagen godtog utskottets yttrande.
Samma yrkanden som framställts vid 1954 års riksdag återkom i motioner
vid riksdagarna ettvart av åren 1955—1957 utan att dock vinna riksdagens
bifall.
Den vid 1956 års riksdag framlagda propositionen nr 144, innehållande
bl. a förslag till ny förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
upptog de tidigare gällande slatsbidragsreglerna i stort sett
oförändrade.
Andra lagutskottet tillstyrkte propositionen i berörda del utan erinran,
och riksdagen fattade beslut i enlighet därmed.
Pensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen
Socialvårdskommittén framhöll i sitt betänkande angående obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) i fråga om övre åldersgräns för
tillhörighet till försäkringen, att det alltid är angeläget att undvika en
sammanblandning av hjälpformer. Om inte undantag från rätten till understöd
från arbetslöshetsförsäkringen infördes, skulle det ofta inträffa, att
hjälp samtidigt utginge från såväl folkpensioneringen som arbetslöshetsförsäkringen.
Anledningen till att äldre personer borde uteslutas från rätten
till understöd från försäkringen var att söka i deras minskade arbetsförmåga
och den ändring, som föranleddes i den enskilde individens ställning
på arbetsmarknaden. Bedömningen av om till högre ålder komna personer
hade kvar sin arbetsförmåga var en så vansklig sak, att det inte kunde
vara lämpligt att för deras del införa en understödsrätt, som var beroende
på prövningen av ett sådant villkor. Många personer bevarade, framhöll
kommittén vidare, utan tvivel ännu i ganska hög ålder sin arbetsförmåga i
7
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
det närmaste oförändrad. Det kunde inte gärna göras gällande, att de
komme att bli mindre villiga att ställa sin arbetskraft till arbetsmarknadens
förfogande, om de ställdes utanför arbetslöshetsförsäkringen. De hade
enligt kommittén ofta inte regelbundna, längre anställningar utan tog i
stället tillfälliga arbeten för att förbättra sin ekonomi. Därest folkpensionärer
genom eget arbete kunde höja sin standard, vore detta att betrakta
som enbart förmånligt såväl för den enskilde som för samhället. Däremot
funnes enligt kommitténs åsikt intet motiv att tillförsäkra dem ett särskilt
understöd för det fall att de inte lyckades erhålla ett lämpligt arbete. Kommittén
ansåg därför, att från rätt till understöd från arbetslöshetsförsäkringen
borde uteslutas var och en, som förvärvat rätt till ålderspension från
folkpensioneringen. Understödsrätten från försäkringen skulle alltså upphöra
vid 67 års ålder. Kommitténs ordförande jämte två ledamöter och tre
sakkunniga anmälde avvikande mening beträffande ifrågavarande kategoris
ställning inom försäkringen.
1950 års besparingsutredning framhöll i en promemoria den 14 november
1950, att åtgärder borde övervägas för att förhindra att exempelvis folkpensionärer
och andra kategorier, som i annan ordning blir tillgodosedda,
kommer i åtnjutande av ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen anförde i sitt betänkande
med förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor in. in.
(SOU 1955: 27) bl. a.
Gällande ordning leder i många fall till att äldre personer, som blir arbetslösa
av annan anledning än akut sjukdom, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan
under den maximala ersättningstiden och därefter definitivt
lämnar förvärvslivet. Detta förhållande gäller emellertid inte endast
personer, fyllda 67 år. Många lämnar sin anställning på grund av pensionering
eller av annan anledning före 67 års ålder. Även i dessa fall blir
följden ofta den att medlemmen, om han söker annat arbete men inte lyckas
erhålla sådant, uppbär ersättning under den maximala tiden, innan
han definitivt lämnar förvärvslivet och arbetslöshetskassan. En åldersgräns
vid 67 år är därför i själva verket föga effektiv, då det gäller att förhindra
det man vill undvika i detta sammanhang nämligen att arbetslivet
avslutas med en ersättningsperiod. Att möta detta med en lägre gräns än
67 år går cj heller då den före 67 år utgående invalidpensionen i mindre
grad än ålderspensionen kan tagas till intäkt för inskränkningen. Den som
får eu dylik är i så hög grad arbetsoförmögen att kassaersättning ej kan
utgå.
Även om det är klart både att arbetslöshetsförsäkringens handhavande
är förknippat med praktiska svårigheter beträffande de äldre medlemmarna
och att försäkringen ekonomiskt belastas genom utbetalning av ersättning
till dessa åldersgrupper, talar å andra sidan vägande skäl mot det av
social vårdskommittén och besparingsutredningen framlagda förslaget, att
personer med ålderspension skall utestängas från försäkringen.
Det är sålunda ostridigt, att personer som uppnått folkpensionsåldern,
i stor utsträckning fortfarande är verksamma i yrkesarbete och måste betraktas
som fullt arbetsföra. Enligt 1950 års folkräkning uppgick antalet
8
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
personer i åldersgruppen 65—69 år till sammanlagt 271 201, varav 90 861
(33,5 procent) hade förvärvsarbete. I åldersgruppen 70 år och däröver uppgick
antalet till 456 016, varav 65 259 (14,3 procent) hade förvärvsarbete.
Den fortgående ökningen av medellivslängden och förskjutningen inom
befolkningen i riktning mot ett starkt ökat antal personer i de högre
åldersgrupperna talar för att antalet yrkesverksamma personer i dessa
åldersgrupper kommer att stiga. För dessa yrkesverksamma grupper synes
behovet av arbetslöshetsförsäkring bestå även sedan de nått folkpensionsåldern.
Om en sådan person drabbas av arbetslöshet, synes det rimligt, att
han kan få komma i åtnjutande av det skydd mot skadorna för inkomstbortfallet
vid arbetslöshet, som erbjudes genom arbetslöshetsförsäkringen.
Med utgångspunkt från det anförda ansåg utredningen att arbetslöshetskassorna
fortfarande själva borde äga bestämma, huruvida ifrågavarande
åldersgrupper skulle uteslutas.
I proposition nr 744 till 1 9 5 6 års riksdag anförde föredragande
departementschefen bl. a.
Enligt min mening kan man inte bortse från att åtskilliga ålderspensionärer
fortfarande är fullt arbetsföra och sysselsatta i förvärvslivet. För
dessa pensionärer föreligger liksom för övriga förvärvsarbetande ett fullt
legitimt intresse av att genom försäkring gardera sig mot inkomstbortfall
på grund av arbetslöshet. Det förtjänar vidare framhållas, att försäkringens
arbets- och avgiftsvillkor är så utformade, att personer, som på grund av
sin ålder eller eljest lämnar förvärvslivet, i stor utsträckning automatiskt
utmönstras ur försäkringen, samt att såsom villkor för rätt till ersättning
gäller inte bara att vederbörande är arbetslös utan också att han är arbetsför
och står till arbetsmarknadens förfogande. Med hänsyn till vad som
nu anförts kan det synas, som om anledning saknades att överväga inskränkningar
i ålderspensionärernas rätt till medlemskap eller försäkringsersättning.
Emellertid kan ur principiella synpunkter invändningar göras mot att
ersättning från den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen utgives utan
hänsyn till att vederbörande uppbär ålderspension. Härtill kommer att den
praktiska tillämpningen av arbetslöshetskasseförordningens regler å äldre
kassamedlemmar är förknippad med betydande svårigheter. Med hänsyn
till att arbetsförmågan i regel avtar successivt med åren är det ofta vanskligt
att avgöra, huruvida en person över 67 år, som utan eget förvållande
blivit arbetslös och som inte kan beredas nytt arbete, verkligen kan anses
arbetsför i försäkringens bemärkelse eller om han på grund av sin ålder
måste anses inte längre tillhöra arbetsmarknaden. Såsom utredningen påpekat
leder gällande ordning i många fall till att äldre personer, som blir
arbetslösa, uppbär ersättning från arbetslöshetskassan under maximal ersättningstid
och därefter lämnar förvärvslivet. En sådan ordning kan inte
anses tillfredsställande. Det är vidare att märka, att ersättningarna till
ålderspensionärer utgör en betydande belastning för försäkringen. Medan
endast ca 2 procent av samtliga kassamedlemmar utgöres av ålderspensionärer,
kan enligt utredningens beräkningar i nuvarande arbetsmarknadsläge
ca 12 procent av det sammanlagda antalet ersättningsdagar antagas
hänföra sig till dem.
Av det anförda torde framgå, att frågan om folkpensionärernas ställning
inom arbetslöshetsförsäkringen är ett komplicerat problem. Efter att ha
!)
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
övervägt olika lösningar har jag stannat för att föreslå, att kassorna tills
vidare bibehålies vid sin nuvarande rätt att, om de så önskar, låta ålderspensionärer
inträda och kvarstå i försäkringen men att statsbidraget till
ersättning åt ålderspensionärer begränsas till att utgå för högst 78 ersättningsdagar,
d. v. s. 13 ersättningsveckor varje försäkringsår efter det, under
vilket vederbörande fyller 67 år. Härigenom ernås en viss överensstämmelse
med den allmänna sjukförsäkringen, där rätten till sjukpenning för
ålderspensionärer är begränsad till ungefär tre månader under ett och
samma sjukdomsfall. I den mån arbetslöshetskassorna inte finner anledning
att begränsa den maximala ersättningstiden till 78 dagar för ålderspensionärer,
bör kostnaderna för överskjutande ersättningsdagar bestridas
av kassorna själva.
Jag förutsätter, alt folkpensionärernas ställning inom försäkringen upptages
till förnyat övervägande i samband med frågan om ett effektivare
pensionssystem än den nuvarande folkpensioneringen bringas till en lösning.
De av mig förordade reglerna bör därför betraktas som ett provisorium.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 58 förklarade sig andra lagutskottet
ej ha funnit anledning till erinran mot de synpunkter departementschefen
anfört. Utskottet framhöll att reglerna borde betrakas som ett
provisorium i avvaktan på lösningen av frågan om ålderdomsskyddet.
Motionerna
I motionerna återges en uppställning rörande storleken av de till de
största kassorna för år 1956 utbetalade grundstats- och daghjälpsbidragen.
Uppställningen utvisar också antalet ersättningsdagar per medlem
samt relationen mellan utgivna bidrag och inbetalade medlemsavgifter.
Därefter anför motionärerna:
Av uppställningen framgår, att de tre i avsnittet byggnads- och anläggningsverksamhet
ingående kassorna uppburit daghjälpsbidrag med tillhopa
15 388 706 kr. Detta motsvarar 78 % av hela det av statsverket i daghjälpsbidrag
utbetalade beloppet 19 769 022 kr. Av hela grundstatsbidraget om
22 968 880 kr. gick 10 577 294 kr. eller 46 % till de tre byggnadskassorna,
och dit gick också 52 % (4 053 433 kr.) av familjetilläggsbidraget om
7 838 982 kr. De tre stora byggnadskassorna hade den 31 december 1956
165 432 medlemmar eller 13 % av medlemsantalet i samtliga erkända arbetslöshetskassor.
Eftersom alltså kassor med 13 % av samtliga kassamedlemmar uppburit
30 019 433 kr. eller 60% av hela det i statsbidrag till försäkringsersättningen
utbetalade beloppet om 50 576 884 kr., borde arbetslösheten inom
dessa kassor ha varit uppseendeväckande hög. Som framgår av den ovan
gjorda uppställningen var också det genomsnittliga antalet ersättningsdagar
förhållandevis högt inom byggnadskassorna. Detta är emellertid något för
dessa normalt, ly i byggnadsverksamheten är både arbetet mer säsongbundet
och platsbyten — med åtföljande hög arbetslöshet — vanligare än
inom andra näringsgrenar. Att byggnadsfackens arbetslöshet under år 1956
icke varit i jämförelse med andra år uppseendeväckande hög framgår av
10
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
nedanstående uppställning, som anger den procentuella arbetslösheten i
fackförbunden inom byggnads- och anläggningsverksamheten samt — såsom
jämförelse — inom industrien.
Arbetslöshet i fackförbunden i procent
Byggnads- och |
||
anläggnings- |
Industri |
|
verksamhet |
||
1950 |
............ 5,6 |
1,2 |
1951 |
............ 4,2 |
1,0 |
1952 ............ |
5,1 |
1,5 |
1953 ............ |
6,0 |
1,9 |
1954 ............ |
............ 5,4 |
1,8 |
1955 ............ |
............ 5,6 |
1,5 |
1956 |
6,8 |
1,9 |
Arbetslösheten inom byggnadsfacken är avsevärt högre än den genomsnittliga
och kunde därför vid i övrigt lika villkor för de olika facken motivera
särskilda förmåner till byggnadskassorna. Det bör emellertid framhållas,
att den relativt höga lönenivån inom byggnadsbranschen motiverats
av bl. a. den större arbetslöshetsrisken.
Under år 1955 var den genomsnittliga timlönen för vuxna manliga industriarbetare
4 kr. 64 öre och för byggnadsarbetare 5 kr. 98 öre. Skillnaden är
29 % och innebär alltså att den större lönen väl kompenserar en cirka fyra
enheter högre arbetslöshetsprocent. Statsbidragen till byggnadskassorna
borde därför rätteligen utgå enligt andra grunder än bidragen till övriga
kassor. Genom den schablonmässiga bidragsgivningen blir byggnadsarbetarna
dubbelkompenserade för sin större arbetslöshetsprocent.
Vi anser det lämpligt att nedbringa den påtalade överkompensationen och
förordar att detta sker genom en ändring av reglerna för utbetalande av
daghjälpsbidrag på sätt framgår av nedan intagna förslag till sänkta bidragsprocentsatser.
Härigenom skulle viss höjning av medlemsavgifterna
nödvändiggöras. Storleken därav för de femton största kassorna, beräknad
på grundval av utgifterna 1956, framgår av omstående sammanställning,
vari även anges det mediandaghjälpsbelopp, för vilket respektive kassors
medlemmar var försäkrade.
Medlemsavgifterna skulle som synes — utom beträffande byggnadskassorna
— antingen förbli oförändrade eller endast höjas obetydligt.
Vi anser icke att en ökad fondering är påkallad. De totala fonderna uppgick
vid slutet av 1956 till 279 milj., vilket innebar en ökning under året
med drygt 20 milj. Dessa siffror bör ses i relation till den under året utbetalade
försäkringsersättningen — 85 milj. — varav 50 milj. i statsbidrag.
Om de ändrade reglerna varit i kraft 1956 hade statsbidraget utgått med ca
40 milj.
Till frågan om pensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen
anför motionärerna:
Arbetslöshetsförsäkringens syfte får anses vara att underlätta försörjningen
under den tid som förgår, innan en arbetslös genom egna och arbetsförmedlingens
ansträngningar erhållit nytt arbete. Den förutsätter i enlig
-
11
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
het härmed både arbetsvillighet och arbetsförmåga. Det får antagas icke ha
varit lagstiftarnas avsikt att understöd skall utges för den som frånträder
sin tjänst vid i förväg bestämd ålder och erhåller med tjänsten förenad pension.
Pensionsåldern bör och torde också i allmänhet vara så bestämd att
arbetstagaren, när pensionsålder uppnås, icke längre förmår fullgöra sin
uppgift på tillfredsställande sätt. Kan han alltjämt utföra sitt arbete lär han,
åtminstone under perioder av full eller överfull sysselsättning, beredas tillfälle
att kvarstå i tjänst och tidpunkten för pensioneringen alltså förskjutas.
Det är uppenbart att den som avgått ur tjänst med pension icke är arbetslös
i den mening, som bör grunda rätt till understöd. Om stadgarna icke innehåller
inskränkande bestämmelser betraktas emellertid även en pensionär
såsom arbetslös och understödsberättigad såvida han anmäler sig på arbetsförmedlingen
och icke kan anvisas för honom lämpligt arbete, något som
naturligt nog oftast inte är möjligt. Kännedom om denna lucka har på sina
håll lett till den uppfattningen att medlemmarna alltid har rätt till minst ett
understöd, nämligen när de själva och andra räknar med att de definitivt
upphört att vara arbetstagare.
Medan en inskränkning i rätten till arbetslöshetsunderstöd för dem, som
avgått med pension vid fastställd ålder, får anses vara starkt motiverad,
kan andra synpunkter anmäla sig i fråga om arbetstagare utan rätt till
tjänstepension. För dessa anses emellertid folkpensionen bereda en dräglig
försörjning. Så länge denna i huvudsak bestrides av skattemedel är det icke
tillfredsställande att vissa folkpensionärer, nämligen medlemmarna i arbetslöshetskassorna,
därutöver skall erhålla av staten delvis bekostade arbetslöshetsunderstöd.
Denna inadvertens blir än mer framträdande sedan planerade
förbättringar i folkpensionen genomförts. Närmast till hands synes
ligga en bestämmelse, som innebär att statsbidrag icke i någon form skall
lämnas arbetslöshetskassa i fråga om medlemmar som fyllt 67 år. Men statsbidrag
synes icke heller böra utgå för understöd till medlemmar, som avgått
ur tjänst med pension före 67 års ålder.
Innan ett avgörande i berörda avseende träffas erfordras emellertid en
utredning, och vi förordar därför att en sådan snarast verkställes.
Remissyttrandena
Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a.:
Genom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen uttages av de försäkrade
varje år betydande belopp avsedda till arbetslöshetsersättning. Genom arbetslöshetsförsäkringen
avlastas därigenom samhället stora kostnader för
arbetslösheten. Trots det statsbidrag, som utgår till arbetslöshetskassorna,
anser styrelsen att finanseringen av den hjälp, som arbetslöshetsförsäkringen
ger de arbetslösa, sker på ett för staten mycket fördelaktigt sätt. År
1956 utgjorde sålunda de försäkrades avgifter till arbetslöshetskassorna 53,6
miljoner kronor och statsbidraget 55,1 miljoner kronor. Försäkringsersättningen
uppgick till 84,9 miljoner kronor.
Beträffande grunderna för beräkningen av dagh jälpsbidraget innebär det
av motionärerna framlagda förslaget en reduktion av detta bidrag till
hälften av vad som utgår enligt gällande bestämmelser, då utbetalningen
i eu daghjälpsklass uppgår till högst 19 dagars ersättning per årsmedlcm.
Därefter höjs bidragsprocenten hastigt för att vid 27 ersättningsdagar per
1- Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
årsmedlem uppgå till 75 % eller samma värde som enligt gällande statsbidragsgrunder
uppnås vid 26 ersättningsdagar per årsmedlem. I detta
sista intervall är procentsatsens stegring så stark, att daghjälpsbidraget
stiger mer än den utbetalda daghjälpen. Detta är enligt styrelsens mening
icke tillfredsställande.
I det gynnsamma arbetsmarknadsläge, som varit för handen under en
längre följd av år, har det endast undantagsvis inträffat, att antalet ersättningsdagar
överstigit 19 per årsmedlem. Om arbetslösheten icke undergår
en mycket väsentlig ökning kommer därför den föreslagna bidragsskalan
att innebära eu minskning av daghjälpsbidraget till inemot hälften.
De avgifter, som motionärerna beräknat vara erforderliga i samband med
en sänkning av statsbidraget, torde ha erhållits genom "att den kostnadsökning
för medlemmarna, som uppkommit genom sänkningen av statsbidraget,
fördelats jämnt på samtliga avgifter. En sådan metod är icke tillfredsställande,
i det att den bygger på endast ett års erfarenhet och icke
innefattar erforderlig säkerhetsbelastning.
Vid bedömningen av statsbidragets storlek bör uppmärksammas statsbidragets
starkt återförsäkrande effekt vid stegringen av en arbetslöshetskassas
utgifter i samband med ökad arbetslöshet. Det synes knappast lämpat
att genom en sänkning av statsbidraget minska denna återförsäkrande
el lekt i en lid, da arbetslöshetskassornas kostnader för försäkringsersättningar
mera väsentligt höjts.
Härtill kommer att statsbidraget möjliggör en utjämning av avgifterna
mellan olika arbetslöshetskassor. I en frivillig försäkring torde det icke
vara möjligt att på annat sätt åstadkomma en dylik utjämning mellan olika
kassor. Trots detta varierar för närvarande avgifterna med hänsyn till i
första hand arbetslöshetsrisken mellan 1 och 21 öre i veckan per tillförsäkrad
daghjälpskrona. En sänkning av statsbidraget skulle medföra en
icke önskvärd ytterligare ökning av differensen i avgifterna olika kassor
emellan. Redan med nuvarande splittring i avgiftsnivån riktas understundom
kritik mot de alltför stora avgiftsdifferenserna. Särskilt kommer denna
kritik från försäkrade i kassor inom låglöneyrken med säsongarbetslöshet.
Framhållas må även, att frågan om fördelningen av de erkända arbetslöshetskassornas
kostnader mellan staten och de försäkrade varit föremål
för prövning i riksdagen så sent som år 1953, varvid såväl grundstatsbidraget
som förvaltningsbidraget höjdes medan procentsatserna för daghjälpsbidraget
bibehölls oförändrade.
Motionärerna har vidare ansett en ökad fondering icke vara påkallad. De
totala fonderna uppgick i slutet av 1956 till 279 miljoner, vilket innebär en
ökning under året med drygt 20 miljoner kronor.
Fondökningen har under de senaste tio åren i genomsnitt legat mellan
19 och 20 miljoner kronor per år. Denna ökning motsvarar icke ökningen av
antalet medlemmar och försäkringsförmånerna under denna lid. Detta visas
av följande siffror. År 1947 motsvarade den samlade fonderingen per årsmedlem
15 dagars ersättning. Detta antal steg år 1952 till 21 dagar men har
sedan sjunkit och utgjorde år 1956 endast 13 (lagar. Den årliga fondökningen
motsvarade vid tioårsperiodens början ungefär 1,5 dagars ersättning. Under
åren 1955 och 1956 motsvarade fondökningen endast 0,8 dagars aktuell försäkringsersättning.
Om statsbidraget till arbetslöshetskassorna minskas, utan att avgifterna
böjs i däremot svarande grad, bleve följden härav en enligt arbetsmarknads
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 dr 195S
styrelsens uppfattning icke försvarlig sänkning av kassornas säkerhetsmarginaler.
Emellertid förutsätter motionärerna en avgiftshöjning motsvarande
den föreslagna minskningen av daghjälpsbidraget. Detta skulle medföra,
att säkerhetsmarginalerna upprätthålles och att fondbildningen skulle bibehållas
vid sin nuvarande nivå, om förutsättningarna i övrigt är oförändrade.
Som jämförelse kan vidare nämnas, att fonderna i de svenska arbetslöshetskassorna
väsentligt understiger fonderna per årsmedlem inom såväl den
frivilliga danska arbetslöshetsförsäkringen som den obligatoriska norska
arbetslöshetsförsäkringen. Arbetsmarknadsstyrelsen anser icke att fonderingen
i de svenska arbetslöshetskassorna är tillräcklig eller att fondbildningen
överstiger vad som kan vara skäligt och lämpligt.
Beträffande motionärernas förslag om verkställande av en översyn av statsbidragsbestämmelserna
i fråga om medlem i arbetslöshetskassa, som åtnjuter
tjänste- eller folkpension, vill styrelsen anföra följande.
Enligt nuvarande författningsbestämmelser påverkas icke rätten till ersättning
av det förhållandet, att en kassamedlem uppbär tjänstepension.
Uppfylies avgiftsvillkoren samt villkoren i övrigt om arbetsförhet in. in. bar
medlem rätt till ersättning oavsett tjänstepension. Detta gäller dock ej i några
kassor, som i sina stadgar infört särskilda begränsningar av ersättningsrätten
för tjänstepensionärer. 1951 års utredning angående arbetslöshetsförsäkringen
ansåg att tjänstepension icke borde påverka rätten till ersättning.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner denna fråga väsentligen vara beroende av
hur tjänstepensionering kan komma att ordnas för de anställda i gemen. Om
rätt till tjänstepension i en eller annan form lagfästes, bör frågan om tjänstepensionärernas
ställning inom arbetslöshetsförsäkringen upptagas till prövning.
Vad slutligen angår folkpensionärernas rätt till ersättning i arbetslöshetskassorna
vill arbetsmarknadsstyrelsen nämna, att flertalet kassor med stöd
av numera gällande bestämmelser genomfört en begränsning för den, som
fyllt 67 år, av rätten till ersättning till högst 78 dagar under ett försäkringsår.
Enligt proposition nr 144 till 1956 års riksdag med förslag till förordning om
erkända arbetslöshetskassor in. in. betraktades de föreslagna bestämmelserna
om folkpensionärernas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen som ett
provisorium. Det förutsattes, att denna fråga skulle upptagas till förnyat
övervägande i samband med att frågan om ett effektivare pensionssystem
än den nuvarande folkpensioneringen bringades till en lösning.
Med stöd av vad sålunda anförts får arbetsmarknadsstyrelsen avstyrka,
att daghjälpsbidraget sänkes i enlighet med motionärernas förslag. Beträffande
frågan om tjänste- och folkpensionärernas ställning i arbetslöshetsförsäkringen
vill styrelsen föreslå, alt denna fråga upptages till prövning, då tjänsteoch
folkpensioneringen erhållit en mera definitiv och allmängiltig utformning.
De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anför:
Den av motionärerna upptagna frågan angående uttormningen av daghjälpsbidraget
har redan behandlats av två kungliga utredningar nämligen
av socialvårdskommittén år 1942 och av 1951 års kommitté för översyn
av arbetslöshetsförsäkringen. Vid båda dessa tillfällen konstaterades att
det icke var möjligt atl inom statsbidragsförordningens ram göra en uppdelning
mellan säsongkassor och andra arbetslöshetskassor samt alL en sänkning
av det s. k. daghjälpsbidraget icke är försvarbar dels ur administrativ
14
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
synpunkt och dels med hänsyn till medlemmarnas insatser genom avgiftsbetalningar.
Dessa utredningar har funnit, att om en inskränkning måste
ske, bör den äga rum genom begränsning av antal daghjälpsdagar under den
tid av året, då i vederbörande fack arbetslösheten regelmässigt är större än
normalt. Arbetslöshetskassorna har också ansett utredningarnas slutsatser
vara rimliga, och de, som arbetar inom fack med mera regelmässig säsongbegränsning
av arbetstillgången, har även infört sådan begränsning i ersättningsrätten.
Motionärernas förslag innebär en sänkning av daghjälpsbidraget, och vi
får i anslutning härtill framhålla, att avsikten med dess utbyggnad och
nuvarande utformning är, att de skall verka utjämnande i fråga om avgiftsbelastning
inom olika kassor och yrkesgrupper. Skulle motionen bifallas,
måste följden bli en motsatt utveckling och en sådan är av flera skäl icke
önskvärd. Den föreslagna ändringen kommer att betyda ytterligare belastningar
för kassor, som redan nu har betydande svårigheter, och kommer
för den enskilda medlemmen att innebära avsevärt högre avgifter, än vad
som redan utgår utöver den genomsnittliga normala för övriga kassor.
Motionärerna är medvetna om att förslaget innebär en ökad avgiftsbelastning
för sådana grupper, som enligt motionärernas mening har inkomstbortfall
vid arbetslöshet kompenserad i själva lönesättningen, och i motionen
bär också exemplifierats lönedifferenser upp till 29 c/c i fråga om timlöner.
Man har dock härvid förbisett, att vissa av ifrågavarande arbetargrupper har
en arbetslöshet, som med minst 100 % överstiger vad som kan anses normalt
för övriga arbetargrupper och som också utgör anledningen till den höga
belastningen för kassor med regelmässig säsongarbetslöshet. De grupper,
för vilka en omläggning av statsbidraget skulle bli särskilt kännbar, är de
anställda inom t. ex. byggnadsindustrin, lantbruket, skogsbruket och vissa
grupper som tillhör transport- och konservindustrin. Motionärerna tycks ha
förbisett, att årslönerna för byggnadsarbetarna icke nämnvärt överstiger
de genomsnittliga och för övriga grupper är så skiftande att de i vissa fall
t. o. in. är lägre än vad som är genomsnitt inom industrin. Till detta kommer
den redan nu fastställda begränsningen för rätten till ersättning inom
de kassor, som har säsongarbetslöshet, vilket innebär att t. ex. byggnadsarbetarna
under tiden december—mars kan erhålla ersättning för högst
36 dagar och murarna för högst 30 dagar under motsvarande tid. Liknande
begränsningar finnes även inom andra industrier med säsongarbete. I dessa
kassor är trots detta avgifterna avsevärt högre än vad som normalt gäller
för kassor utan säsongbegränsning.
Motionärernas syfte synes ha varit att begränsa statens utgifter för arbetslöshetsförsäkringen.
För att motverka en minskning av kassornas inkomster,
som måste bli följden härav, föreslås en höjning av avgifterna specificerad
enligt särskild i motionen ingående tabell. Den nivå, på vilken flera arbetslöshetskassors
medlemsavgifter efter den föreslagna justeringen skulle komma
att ligga, torde medföra att en fortsatt tillhörighet och rekrytering till
försäkringen motverkas. Det ligger härvid nära ''till hands att medlemmarna
i fortsättningen får sin uppmärksamhet riktad på det s. k. kontantunderstödet,
som utgår utan prestationer i fråga om avgifter från arbetarnas
sida. Detta understöd, som visserligen är behovsprövat, understiger endast
obetydligt de belopp som utbetalas genom försäkringen. Då ifrågavarande
understöd helt utgår av medel från kommunerna och statskassan, kan befaras
att det allmännas omkostnader för hjälp åt arbetslösa snarare ökas än
minskas, om förslaget genomföres. Arbetslöshetskassornas medlemmar
15
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
svarar dock för omkring hälften av utbetalda försäkringsersättningar. I
motsats till motionärerna anser vi, att man genom statsbidragets utformning
bör eftersträva en utjämning för att lätta trycket på de kassor, som
skall svara för skyddet av inkomstbortfall vid arbetslöshet inom områden
som av olika skäl är särskilt hårt belastade. Vi kan helt instämma i följande
uttalande av 1951 års kommitté: »Vidare kan framhållas, att det ur såväl
samhällets som den enskilde individens synpunkt är lämpligare att ersättning
utgår från arbetslöshetsförsäkringen än från den helt av allmänna medel
bekostade kontantunderstödsverksamheten.»
I motionen anföres: »Vi anser icke en ökad fondering påkallad.»
Otvivelaktigt föreligger en god fondbildning inom många kassor. Så är
emellertid inte förhållandet för de kassor, som drabbas av den föreslagna
inskränkningen i rätten till statsbidrag. För dem är behovet av en ökad fondbildning
alldeles uppenbar trots de redan nämnda nu utgående högre medlemsavgifterna.
Det är sålunda felaktigt att fondbildningen hos kassorna
överlag är god. Vi vill också framhålla att statsbidraget enligt arbetslöshetskasseförordningen
skall utbetalas årsvis och i efterskott, vilket förutsätter
att kassorna har egna tillgångar för att möta tillfälliga påfrestningar, som
är större än normalt. Byggnadsarbetarnas kassa skulle t. ex. behöva ha en
fondbildning på i runt tal 70 milj. kr., medan fonden i dag icke uppgår till
hälften av detta belopp. Kassan måste sålunda regelbundet begära förskott på
statsbidraget för att klara sina förpliktelser gentemot medlemmarna. Inför
en eventuell konjunkturförsämring får det betraktas som ansvarslöst att
minska beredskapen. Vid en hastigt inbrytande arbetsmarknadskris väntas
planering av arbetsuppgifter för de ofrivilligt arbetslösa taga avsevärd tid.
Då ej heller maskinell eller annan utrustning i behövlig utsträckning omedelbart
kan anskaffas och planerade arbeten igångsättas har arbetslöshetsförsäkringen
stor betydelse som en första beredskap. Denna beredskaps effektivitet
får ej undergrävas. I motionen synes man ha utgått från en tidpunkt,
då högkonjunktur varit rådande inom alla branscher utom byggnadsbranschen.
En försämrad konjunktur berör även andra sysselsättningsområden
och drabbar alla arbetslöshetskassor, vilka därmed får se sina fonder
minskade och sämre möjligheter att lämna effektiv hjälp. Daglijälpsbidraget
underlättar för kassorna att i ett sådant läge fullgöra sina stadgeenliga
förpliktelser. Dessa synpunkter har även understrukits av 1951 års
kommitté, vilken i konsekvens härmed föreslog förbättring av då utgående
daghjälpsbidrag, vilket förslag godkändes av riksdagen.
I motionens senare del föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om, att Kungl. Maj :t företager en översyn beträffande rätten till
ersättning vad det gäller medlem av arbetslöshetskassa, som åtnjuter tjänsteeller
folkpension. Denna fråga bar emellertid redan uppmärksammats saväl
av 1951 års utredning som av vederbörande statsråd i propositionen om
ändrade bestämmelser för arbetslöshetsförsäkringen till 1956 års riksdag,
som förutsatt att dessa frågor skall tagas upp till översyn så snart frågan om
förbättrade folkpensioner bringats till sin lösning. Det torde därför vara
lämpligt att ytterligare eu tid avvakta med den av motionärerna föreslagna
utredningen.
Med stöd av vad bär ovan anförts får vi avstyrka motionärernas förslag
i fråga om ändring av dagbjälpsbidraget.
Beträffande pensionärernas ställning inom försäkringen föreslår vi att
inga åtgärder vidtages i avvaktan på folk- och tjänstepensioneringens lösning.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
Utskottet
Den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen har sedan den år 1935
trädde i verksamhet efter hand vuxit sig allt starkare och omfattade vid
senaste årsskiftet 45 kassor med sammanlagt 1 273 000 försäkrade.
I föreliggande motioner föreslås i syfte att nedbringa statens kostnader
för arbetslöshetsförsäkringen ändrade regler beträffande statsbidraget till
de erkända arbetslöshetskassorna. Förslaget går ut på en kraftig sänkning
av det s. k. daghjälpsbidraget. Jämfört med vad nu gäller skulle ett genomförande
av förslaget innebära en nedskärning av detta bidrag till inemot
hälften, om man utgår från den arbetslöshetsfrekvens, som redovisats inom
kassorna under de senaste åren.
Motionärerna har framhållit att tillgängliga siffror ger vid handen, att
under senare år kassorna tillhörande byggnadsbranschen — byggnadsarbetarnas,
murarnas och målarnas kassor — inom försäkringens ram redovisat
den största arbetslösheten i relation till sin medlemsomslutning och tagit
en mycket stor del av utgående statsbidrag i anspråk. Den stora arbetslösheten
inom dessa kassor vill motionärerna närmast förklara med hänvisning
till den säsongarbetslöshet, som normalt förekommer inom dessa yrken.
Motionärerna menar vidare, att ifrågavarande kategorier är kompenserade
för denna säsongarbetslöshet genom en i förhållande till andra jämförliga
yrkesgrupper förmånlig lönesättning. En ändring av statsbidragsreglerna
på sätt som föreslagits skulle enligt motionärerna framtvinga en
höjning av de enskilda försäkringstagarnas försäkringsavgifter, varvid höjningarna
skulle bli störst inom de nämnda kassorna. Dessa kassors procentuella
andel av utgående statsbidrag skulle också minska.
Med anledning av motionärernas förslag vill utskottet framhålla, att den
försäkringsform, varom här är fråga, är förenad med sådana fördelar såväl
för den enskilde som för samhället, att arbetslöshetsförsäkringen framstår
som den lämpligaste formen för kontantstöd vid arbetslöshet. Det måste
därför betraktas som ett angeläget samhällsintresse att understödja den
vidare utvecklingen av arbetslöshetskassornas verksamhet. En sänkning
av daghjälpsbidraget på sätt i motionerna föreslagits skulle allvarligt försämra
statsunderstödet för särskilt kassor med hög arbetslöshet, d. v. s.
de kassor, som normalt har de högsta försäkringsavgifterna och är i störst
behov av statligt stöd. Höjningar av försäkringsavgifterna skulle framtvingas
och skulle framför allt bli märkbara i kassor som nyss nämnts.
Följden skulle också bli att skillnaderna i avgiftsbelopp mellan olika kassor
ytterligare accentuerades med därav följande irritation hos medlemmarna
i de hårdast drabbade kassorna. Höjningen av avgifterna skulle också kunna
få som följd att en del arbetstagare funne det mindre förmånligt att vara
ansluten till arbetslöshetsförsäkringen, vilket i sin tur kunde komma att
leda till att den helt med statliga och kommunala medel finansierade kon
-
17
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
tantunderstödsverksamheten finge i allt större utsträckning gripa in. En
sådan utveckling kan icke vara önskvärd.
Vad särskilt gäller kassor med säsongarbetslöshet är att märka, att gällande
regler ger tillsynsmyndigheten befogenhet att för dessa kassor föreskriva
begränsning i ersättningsrätten under lågsäsong. Ett flertal kassor
har också infört bestämmelser om sådan begränsning. Bl. a. gäller detta
kassorna inom byggnadsbranschen. Enligt de regler som för närvarande
gäller för dessa kassor sättes antalet ersättningsdagar under begränsningsperioden
— som omfattar tiden den 1 december—den 31 mars — i viss
proportion till utfört arbete under de två närmast föregående begränsningsperioderna.
Som ett exempel på hur dessa regler verkar kan anföras,
att under begränsningsperioden den 1 december 1957—den 31 mars 1958
med tillämpning därav maximala ersättningstiden inom byggnadsarbetarnas,
murarnas och målarnas kassor utgjorde respektive 36, 30 och 42
dagar. Säsongbegränsningsreglerna blev senast föremål för statsmakternas
bedömande år 1956, då nu gällande förordning om erkända arbetslöshetskassor
tillkom. I det av 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen
avgivna betänkande, som låg till grund för proposition i ämnet, hade föreslagits
att någon ändring i reglerna i jämförelse med vad tidigare gällde ej
borde ske. Den nya förordningen utformades också i enlighet härmed. Några
skäl att nu upptaga detta spörsmål till förnyad prövning i syfte att ernå
ytterligare säsongbegränsningar föreligger enligt utskottets mening ej.
Under åberopande av det anförda får utskottet avstyrka yrkandet om
ändrade grunder för beräkning av daghjälpsbidraget.
I motionerna har vidare yrkats att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl.
Maj :t hemställa om en översyn av statsbidragsbestämmelserna vad angår
medlem i arbetslöshetskassa som åtnjuter tjänste- eller ålderspension. Med
anledning härav vill utskottet hänvisa till att vederbörande departementschef
i proposition till 1956 års riksdag med förslag angående förordning
om erkända arbetslöshetskassor in. m. uttalat, att han förutsatte, att folkpensionärernas
ställning inom försäkringen skulle upptagas till förnyat
övervägande i samband med att frågan om ett effektivare pensionssystem
bringades till sin lösning och att de enligt propositionen förordade reglerna
därför borde betraktas som ett provisorium. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande underströk utskottet ytterligare dessa synpunkter. Vad sålunda
uttalats äger alltjämt giltighet. Utskottet utgår ifrån att pensionärernas ställning
inom arbetslöshetsförsäkringen med nödvändighet kommer upp till
bedömande vid den översyn av olika socialförsäkringsregler som förestår
och som bl. a. tar sikte på samordningsproblemen. Utskottet finner med
hänsyn till det läge, vari hithörande spörsmål för närvarande befinner sig,
icke erforderligt att föreslå särskild riksdagsskrivelse i ämnet på sätt
motionärerna yrkat.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr B 3
18
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att förevar ande motioner, I: B 70 och II: B 78, i vad
däri föreslagits ändrad lydelse av bilaga till förordningen
den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt
B. att motionerna I: B 70 och II: B 78, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 juli 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Svensson, Sunne, fru
Carlqvist, fru Svenson, herrar Mannerskantz, Åkesson och Lars Larsson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Bengtsson i Varberg, Lothigius, Johansson i Södertälje, Wahrendorff
och Rimmerfors.
Reservation
I. vid utskottets hemställan under A
av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande, som å s. 16 börjar med »Med
anledning» och å s. 17 slutar med »av daghjälpsbidraget» bort ersättas med
text av följande lydelse:
»Såsom i motionen framhålles är det icke tillfredsställande att ca 60 %
av statsbidraget till försäkringsersättningen utgår till tre kassor med ett
medlemstal av blott 13 % av samtliga kassamedlemmar. De tre fackförbunden
under byggnads- och anläggningsverksamhet ha sålunda under år
1956 uppburit över 30 miljoner kronor. Löneförmånerna för dessa tre fack
äro sedan länge avpassade för att neutralisera en viss säsongarbetslöshet.
Även om dessa kassor infört ett maximital för dagersättning under tiden
1 dec.—31 mars synes det icke försvarligt att dessa i regel väl avlönade
fackarbetare i så stor utsträckning som nu sker subventioneras av staten,
och därmed i stor utsträckning av andra, lägre betalda arbetare.
Som i motionen framhålles borde rätteligen det här påvisade förhållandet,
som pågått i många år, föranleda att särskilda grunder borde gälla
för byggnadskassorna än för andra. Genom en sådan ändring av reglerna
för utbetalande av daghjälpsbidrag som i motionen föreslås ernås emellertid
att det i huvudsak blir byggnadskassorna som vid oförändrade ersättningsbelopp
skulle behöva höja veckoavgifterna och detta med belopp •—
19
Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
mellan en och två kronor per vecka — soin äro mycket obetydliga. Utskottet
vill därför förorda den föreslagna ändringen av förordningen om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Vad remissinstanserna anfört angående kassornas fondbildning, som
hittills ökat med ca 20 miljoner kronor per år finner utskottet icke ha den
tyngd att detta bör avskräcka från genomförande av den föreslagna ändringen.
Det kan nämligen icke anses vara erforderligt med en försäkringsmatematisk
täckning av alla tänkbara risker då man måste räkna med att
statsmakterna vid större arbetslöshetstillfällen komma att ordna arbetstillfällen
i erforderlig utsträckning. Kassorna ha aldrig avsetts skola ensamma
bestrida kostnaderna vid perioder av mera omfattande arbetslöshet.
Under hänvisning till vad utskottet anfört och vad i övrigt anförts i
motionerna tillstyrker utskottet förslaget om ändring av statsbidragsreglerna,
dock att de nya bestämmelserna bör träda i kraft vid ingången av
nästa försäkringsår eller alltså den 1 september 1958».
b) att utskottet bort hemställa
A. att riksdagen måtte med bifall i hithörande del till
motionerna I: B 70 och II: B 78 antaga följande
Förslag
till ändrad lydelse av bilaga till förordningen den 14 december 1956 (nr 630)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
Antal ersättnings-dagar per |
Daghjälpsbi-dragets storlek |
Antal ersättnings-dagar per |
Daghjälpsbi-dragets storlek |
Antal ersättnings-dagar per |
Daghjälpsbi-dragets storlek |
0—3 |
0,0 |
6 |
15,1 |
17 |
35,0 |
3,25 |
1,5 |
7 |
18,7 |
18 |
35,6 |
3,50 |
3,0 |
8 |
21,7 |
19 |
36,1 |
3,75 |
4,4 |
9 |
24,3 |
20 |
37,5 |
4 |
5,9 |
10 |
26,5 |
21 |
43,5 |
4,25 |
7,2 |
11 |
28,4 |
22 |
48,5 |
4,50 |
8,4 |
12 |
30,0 |
23 |
53,5 |
4,75 |
9,7 |
13 |
31,3 |
24 |
58,5 |
5 |
10,8 |
14 |
32,5 |
25 |
63,5 |
5,25 |
12,0 |
15 |
33,5 |
26 |
68,5 |
5,50 |
13,0 |
16 |
34,3 |
27 o. |
75,0 |
Särskilda bestämmelser---sker avrundningen uppåt.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1958.
20 Andra lagutskottets utlåtande nr B 3 år 1958
Reservation
II. vid utskottets hemställan under B
av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande, som å s. 17 börjar med »I motionerna»
och slutar med »motionärerna yrkat» bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Vad i motionen anföres därom, att det icke kan antagas ha varit lagstiftarnas
avsikt, att understöd från arbetslöshetskassa skall utges för den
som frånträder sin tjänst vid i förväg bestämd ålder och erhåller med tjänsten
förenad pension kan utskottet biträda. Likaså synes det utskottet icke
vara tillfredsställande att även de som inträda i folkpensionsåldern regelmässigt
skola kunna erhålla understöd från arbetslöshetskassa.
Dessa bli i allmänhet friställd arbetskraft på grund av nedsatt arbetsförmåga
och icke av skäl för vilka arbetslöshetsförsäkringen inrättats.
Utskottet anser sig fördenskull kunna biträda yrkandet i motionen om
en översyn av hithörande bestämmelser.»
b) att utskottet bort hemställa,
B. att riksdagen måtte med bifall i hithörande del till
motionerna I: B 70 och II: B 78 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte företaga en översyn av
statsbidragsbestämmelserna vad angår medlem i erkänd
arbetslöshetskassa som åtnjuter tjänste- eller folkpension.
IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG
ESSELTE AB. STOCKHOLM 1958
806340