Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
1
Nr B 19
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till hälsovårdsstadga, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 17 oktober 1958 dagtecknad proposition, nr B 46, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen
fogat förslag till hälsovårdsstadga.
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
Hälsovårdsstadga
Härigenom förordnas som följer.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 §•
På kommun ankommer att handhava allmänna hälsovården inom kommunen.
2 §.
I varje kommun skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva
det närmaste inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen.
Särskilt åligger det nämnden
att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt den allmänna utvecklingen inom
kommunen i hälsovårdshänseende;
att verka för förbättrad hälsovård och därvid upprätta de förslag och göra
de framställningar, som äro påkallade;
att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet
eller vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av
åtgärder inom hälsovården;
1 — Itiliang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 2 avd. Nr B 19
2
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
att lämna allmänheten råd och upplysningar i hälsovårdsfrågor; samt
att övervaka efterlevnaden av denna stadga och övriga föreskrifter angående
allmänna hälsovården.
3 §.
Länsstyrelsen har att vaka över allmänna hälsovården i länet samt tillse,
att tjänliga åtgärder vidtagas till undanröjande av missförhållande i sanitärt
avseende, varom länsstyrelsen erhåller kännedom.
4 §.
Högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen med den fördelning dem emellan, som
stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Styrelserna hava, envar inom sitt
ämbetsområde, att efter samråd med därav berörda myndigheter till ledning
för hälsovårdsnämnderna meddela råd och anvisningar rörande all
männa hälsovården.
5 §•
Med hälsovårdstätort avses i denna stadga område, för vilket fastställts
stadsplan eller byggnadsplan.
6 §.
Denna stadga äger icke utan särskilt förordnande tillämpning å anordning,
anläggning eller verksamhet inom krigsmakten.
2 kap. Om hälsovårdsnämnd
7 §•
Ledamöter och suppleanter i hälsovårdsnämnd väljas av kommunens
fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må
dock icke vara under fem. Om möjligt böra läkare och veterinär vara ledamöter
i nämnden.
Vid val av suppleanter skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna
skola inkallas till tjänstgöring.
8 §•
Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen
är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning, dock att
för hälsovårdsnämnd i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom.
kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med
iakttagande av stadgandena i samma lag föreskriva.
Utan hinder av vad i nästföregående stycke sägs skall gälla, dels att
i kommunens tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna
3
Andra lagutskottets utlåtande nr B it) år 1958
sin tjänsteställning skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i
hälsovårdsnämnd dels ock att det icke skall vara erforderligt, att hälsovårdsnämnds
protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter
samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
9 §•
Om läkare och veterinär icke äro ledamöter i hälsovårdsnämnd, skola
tjänsteläkaren respektive tjänsteveterinären närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån de icke hindras av andra tjänsteåligganden. De skola
därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad
till protokollet.
I stad med mer än en tjänsteläkare eller tjänsteveterinär skall vad sålunda
stadgats gälla förste stadsläkaren respektive förste stadsveterinären.
10 §.
Vid hälsovårdsnämnds sammanträden äga följande befattningshavare,
även om de icke äro ledamöter eller suppleanter i nämnden, rätt att närvara
och deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till protokollet,
nämligen
förste provinsialläkaren, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med
stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare,
länsveterinären, dock ej såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad med stadsveterinär,
som är likställd med länsveterinär, samt
vederbörande tjänsteläkare och tjänsteveterinär, vilka icke på grund avvad
i 9 § stadgas äro skyldiga att närvara vid nämndens sammanträden.
Hälsovårdsnämnd äger tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i nämndens
överläggningar.
11 §•
Ordförande i hälsovårdsnämnd skall tillse, att nämndens ledamöter
samt de befattningshavare, som enligt 9 § äro skyldiga att närvara vid
nämndens sammanträden, erhålla kallelse till sammanträdena. Ordföranden
skall därjämte tillse, att nämndens suppleanter och de befattningshavare,
som enligt 10 § äga rätt att närvara vid nämndens sammanträden,
erhålla underrättelse om tid och plats för sammanträdena.
1 kallelse och underrättelse skall lämnas uppgift om de ärenden, som
skola förekomma vid sammanträdet.
12 §.
Hälsovårdsnämnd äger uppdraga åt eu eller flera ledamöter i nämnden
eller åt befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut
i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall närmare angivas i
nämndens beslut. Sådant uppdrag må dock ej avse befogenhet att besluta
om framställningen eller yttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kom
-
4 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
munens fullmäktige, om föreläggande av vite eller om verkställande av
åtgärd på försumligs bekostnad.
Hälsovårdsnämnds beslut om meddelande av uppdrag enligt första stycket
skall underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, vilket fattas på grund
av sådant uppdrag, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
13 §.
Hälsovårdsnämnd skall årligen upprätta berättelse angående allmänna
hälsotillståndet i kommunen under nästföregående år samt angående
nämndens verksamhet under samma tid. Berättelsen skall vara avfattad i
överensstämmelse med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen i
samråd med veterinärstyrelsen.
Avskrift av berättelsen skall före mars månads utgång i två exemplar
tillställas förste provinsialläkaren och länsveterinären, dock att i vad avser
stad med stadsläkare, likställd med förste provinsialläkare, avskrift av
berättelsen skall före juni månads utgång tillställas medicinalstyrelsen och
i vad avser stad med stadsveterinär, likställd med länsveterinär, jämväl
veterinärstyrelsen.
På begäran skall avskrift av berättelsen därjämte tillställas vederbörande
tjänsteläkare och tjänsteveterinär.
14 §.
Till hälsovårdsnämnds biträde skola finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer;
dock att efter länsstyrelsens medgivande de på hälsovårdsinspektör
ankommande uppgifterna i stället må fullgöras av ledamot i
nämnden. Länsstyrelsen äger medgiva, att hälsovårdsinspektör anställes
gemensamt för två eller flera kommuner samt att med tjänst som hälsovårdsinspektör
förenas annan tjänst.
Till hälsovårdsinspektör må antagas endast den, som med godkända
vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer eller som av
medicinalstyrelsen på grund av annan utbildning eller förvärvad erfarenhet
förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör ankommande
uppgifter.
3 kap. Om bostad
15 §.
Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara så anordnad och inredd
samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för
dem, som uppehålla sig i byggnaden.
16 §.
I fråga om boningsrums anordnande, inredning och underhåll skall gälla,
a) att det skall vara av sådan storlek, att det erbjuder däri boende tillfredsställande
utrymme;
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
5
b) att det skall vara försett med fönster, som vetter omedelbart åt det
fria och som ger rummet god dager;
c) att det genom fönster eller annan lämplig anordning skall kunna
erhålla nödig luftväxling;
d) att det skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmt;
e) att det skall erbjuda erforderligt skydd mot fuktighet; samt
f) att det skall vara försett med anordningar, som medföra i möjligaste
mån betryggande skydd mot olägenheter genom lukt, vattenånga, värme,
ljud och dylikt från angränsande utrymmen.
17 §.
Beträffande särskilt utrymme för matlagning skall gälla vad i 16 §
punkterna c)—f) sägs. Sådant utrymme skall därjämte hava en med
hänsyn till matlagning ändamålsenlig inredning.
Användes särskilt utrymme för matlagning jämväl till boningsrum, skall
beträffande detsamma därutöver gälla vad i 16 § punkterna a) och b) sägs.
18 §.
Bostadslägenhet skall vara försedd med
a) förstuga, vindfång eller annan motsvarande anordning;
b) garderob eller annat för förvaring av kläder lämpligt utrymme, vilket
skall vara av erforderlig storlek och om möjligt kunna hållas tillfredsställande
uppvärmt; samt
c) egen klosett, dock att, då särskilda förhållanden föranleda därtill,
klosett må vara gemensam för flera bostadslägenheter.
Därest i bostadslägenhet finnes särskilt utrymme för matlagning, skall
till lägenheten jämväl höra skafferi, vilket skall vara av erforderlig storlek
och försett med tjänlig ventilationsanordning. I stället för skafferi må
dock annat för matvarors förvaring lämpligt utrymme kunna godtagas.
I mån av behov skall bostadslägenhet hava tillgång till tvättstuga och
torkrum.
19 §•
Bostadslägenhet skall hava lätt tillgång till vatten i erforderlig mängd
och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning och andra
hushållsändamål samt bör vara försedd med avlopp för spillvatten.
Bostadslägenhet inom fastighet med anslutning till allmän vatten- och
avloppsanläggning skall, där så med hänsyn till kostnaden och övriga omständigheter
finnes skäligt, vara försedd med de anordningar, som fordras
för utnyttjande av anläggningen.
20 §.
Bostadslägenhet och därtill hörande utrymmen skola av lägenhetens
innehavare så skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår i lägenheten eller
byggnaden i övrigt.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Vid brukande av bostadslägenhet skall tillses, att sanitär olägenhet ej
åsamkas närboende genom osnygghet, störande ljud eller dylikt.
21 §.
I bostadslägenhet eller därtill hörande rum må icke inhysas så många
personer att våda uppstår för deras hälsa.
22 §.
Utan hinder av vad i 16—19 §§ stadgas må rum och lägenhet, som äro
avsedda att användas såsom bostad allenast under viss årstid eller eljest
i begränsad utsträckning, godtagas för sådant ändamål.
4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m.
23 §.
Samlingslokal skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas
och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla
sig i lokalen.
Härvid skall särskilt iakttagas,
a) att lokalen skall kunna erhålla nödig luftväxling;
b) att lokalen skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmd; samt
c) att inom eller i anslutning till lokalen skall, i den mån så erfordras,
finnas tillgång till klosetter och urinoarer.
Med samlingslokal avses sådan lokal, där ett större antal människor
brukar tillfälligt samlas, såsom gudstjänstlokal, offentligt sammanträdesrum,
väntsal, teater, biograf och danslokal.
24 §.
Hotell, pensionat, resanderum, vandrarhem och annan dylik lokal, vari
tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålles allmänheten, skola vara så
anordnade och inredda samt skola så underhållas och skötas, att sanitär
olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen. Beträffande
boningsrum skall härvid iakttagas vad i 16 § sägs.
Därutöver skall gälla, att tillgång skall finnas till tvättrum eller tvättställ
samt klosetter och urinoarer i erforderligt antal.
5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk
behandling, m. m.
25 §.
Badinrättning, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles inomhusbad,
skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas och skötas,
att sanitär olägenhet ej uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Vad i första stycket sägs skall i tillämpliga delar gälla anläggning för
bassängbad utomhus, som är upplåten till allmänhetens begagnande, ävensom
annan likartad anläggning.
Vatten i badbassäng eller annan anläggning, som avses i denna paragraf,
skall vara av tillfredsställande beskaffenhet och renhet.
26 §.
Frisersalong, damfrisering och annan lokal, vari allmänheten yrkesmässigt
tillhandahålles hygienisk behandling såsom hand- och fotvård,
ansiktsbehandling, massage och ljusbehandling, skola vara så anordnade
och inredda samt skola så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej
uppstår för dem, som uppehålla sig i lokalen.
Härvid skall särskilt iakttagas,
a) att lokalen skall kunna erhålla nödig luftväxling och belysning;
b) att i lokalen skall finnas tillgång till vatten i erforderlig mängd och av
tillfredsställande beskaffenhet; samt
c) att lokalen skall vara försedd med avlopp för spillvatten.
27 §.
Lokal, som avses i 26 §, bör icke användas till bostad eller annat för
yrkesverksamheten främmande ändamål.
28 §.
Envar, som är sysselsatt i sådan verksamhet som avses i 25 och 26 §§,
skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet.
Redskap och övrig utrustning, som användas i verksamheten, skola hållas
rena och i gott stånd.
6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m.
29 §.
Brunn, vars vatten användes till dryck, matlagning eller annan beredning
av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap, som begagnas
vid beredning eller förvaring av livsmedel, skall vara belägen på betryggande
avstånd från anläggning, vilken kan menligt påverka vattnet.
Sådan brunn samt källa, vars vatten användes för nämnda ändamål, skola
vara överbyggda och böra i övrigt vara så inrättade, att dagvatten och orenlighet
förhindras intränga däri.
30 §.
Anläggning för uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten
för ändamål, som i 29 § sägs, skall vara så anordnad och utförd samt skall
8
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
så underhållas och skötas, att vattnet icke röner menlig påverkan av betydelse
för dess användning.
31 §.
Vatten i brunn eller källa, som avses i 29 §, eller i anläggning, som i 30 §
sägs, eller vid allmänt vattenhämtningsställe i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde må ej förorenas.
Vad nu sagts skall ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt annan författning.
32 §.
Vatten, som inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning för vattenförsörjning
tillhandahålles för ändamål som i 29 § sägs, skall underkastas
fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning.
Länsstyrelsen äger förordna, att undersökning, som i första stycket sägs,
skall företagas jämväl beträffande allmän anläggning utom hälsovårdstätort.
Vidare äger länsstyrelsen förordna, att sådan undersökning skall
ske av vatten, som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning,
tillhandahålles till flera hushåll eller eljest i större omfattning. Innan
förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårdsnämnden samt
anläggningens eller ledningens ägare tillfälle att yttra sig i ärendet.
Det åligger ägare av anläggning och ledning, vars vatten skall undersökas,
att vidtaga erforderliga åtgärder för undersökningens utförande.
33 §.
Fysikalisk-kemisk undersökning skall verkställas minst en gång varje
år. Finnes anordning för rening av vattnet, skall undersökningen omfatta
såväl det renade vattnet som råvattnet.
Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna till tre år.
Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må
hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning skall verkställas oftare än
nu sagts.
34 §.
Bakteriologisk undersökning skall äga rum
vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten, minst en gång i veckan, därest
genom anläggningen tillhandahålles vatten åt minst 4 000 personer, och
eljest minst en gång i månaden samt
vid anläggning, vari tillgodogöres grundvatten, minst en gång i månaden,
därest genom anläggningen tillhandahålles vatten åt minst 4 000 personer,
och eljest minst en gång var tredje månad.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Finnes anordning för rening av vattnet, skall vad nu sagts gälla allenast
det renade vattnet. Råvattnet skall emellertid i sådant fall undersökas
vid anläggning, vari tillgodogöres ytvatten, minst fyra gånger varje år
samt
vid anläggning, vari tillgodogöres grundvatten, minst en gång varje år.
Medicinalstyrelsen äger på ansökan medgiva förlängning av tiden mellan
undersökningarna.
Utvisar undersökning, att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål, må
hälsovårdsnämnden förordna, att undersökning skall verkställas oftare än
nu sagts. I fråga om undersökning vid anläggning utan anordning för rening
av vattnet må förordnandet ej återkallas, förrän två på varandra följande
undersökningar utvisat, att vattnet åter är tjänligt för sitt ändamål.
Vid tillämpningen av första stycket i denna paragraf skall antalet personer
beräknas efter det genomsnittliga antal, som under nästföregående
kalenderår tillhandahöllos vatten genom anläggningen.
35 §.
Fysikalisk-kemisk undersökning må utföras allenast av statens institut
för folkhälsan och av den, som medicinalstyrelsen förklarat behörig därtill.
Bakteriologisk undersökning må utföras allenast av statens institut för
folkhälsan, av statens bakteriologiska laboratorium och av den, som medicinalstyrelsen
förklarat behörig därtill.
Närmare föreskrifter om förvärv av kompetens för fysikalisk-kemisk och
bakteriologisk undersökning samt taxa för dylik undersökning fastställas
av Konungen.
36 §.
Den som utfört undersökning enligt 33 eller 34 § har att däröver omedelbart
upprätta protokoll och tillställa hälsovårdsnämnden avskrift därav i två
exemplar. Ena exemplaret skall av nämnden utan dröjsmål tillställas förste
provinsialläkaren eller förste stadsläkaren.
37 §.
Den som är eller kan antagas vara behäftad med sjukdom eller smitta,
vilken genom vatten kan överföras till andra människor, må icke vara
sysselsatt med arbete vid anläggning för rening av vatten, avsett för ändamål
som i 29 § sägs.
Finnes skäl att antaga, att den, som är sysselsatt med arbete vid sådan
anläggning, är behäftad med sjukdom eller smitta, som i nästföregående
stycke sägs, är han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden på
kommunens bekostnad undergå läkarundersökning.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
7 kap. Om avledande av flytande orenlighet m. m.
38 §.
Hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas
för att motverka vattenförorening inom kommunen.
39 §.
För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet och av dagvatten
samt för rening av avloppsvatten skola vidtagas de anordningar och
åtgärder, som skäligen finnas påkallade till undvikande av sanitär olägenhet.
40 §.
Inom hälsovårdstätort skall urin, diskvatten och annan flytande orenlighet,
som lätt kan övergå i förruttnelse, avledas i sluten avloppsledning,
såvida icke hälsovårdsnämnden annat medgiver.
41 §.
Avloppsanläggning skall vara så anordnad och inrättad samt skall så
underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.
42 §.
Före påbörjandet av sluten avloppsledning, som ej är avsedd att allenast
föra avloppsvattnet till allmän avloppsanläggning, skall skriftlig anmälan
göras till hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skola fogas karta och beskrivning
över ledningen jämte därtill hörande anordningar, såframt ej dessa
handlingar eljest finnas tillgängliga för nämnden.
Angående skyldighet att göra anmälan till statens vatteninspektion före
påbörjandet av avloppsledning för visst ändamål och före utsläppandet i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde av avloppsvatten av viss beskaffenhet
är särskilt stadgat.
8 kap. Om klosett och urinoar
43 §.
Inom eller i anslutning till byggnad, där människor uppehålla sig någon
längre tid av dygnet, skall finnas tillgång till klosetter och urinoarer i
erforderligt antal.
44 §.
Klosett och urinoar utomhus skola förläggas så att sanitär olägenhet ej
uppstår. De skola sålunda anordnas på betryggande avstånd från källa,
11
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
brunn och annat dylikt vattenhämtningsställe, från livsmedelslokal, varom
förmäles i 8 § livsmedelsstadgan, från vägg, varå finnes dörr, fönster eller
ventilationsöppning till bostad, samt från gata, väg och annan allmän
plats.
Inom byggnad belägen torrklosett eller urinoar må ej stå i omedelbar förbindelse
med boningsrum eller kök.
45 §.
Klosett och urinoar skola vara så anordnade och inredda samt skola så
underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.
Härvid skall särskilt iakttagas,
a) att de skola kunna erhålla nödig luftväxling och erforderlig belysning;
b) att golvet bör vara av sådan beskaffenhet, att det icke genomsläpper
eller uppsuger fuktighet; samt
c) att vattenklosett och, där så lämpligen kan ske, urinoar skola vara
försedda med sluten ledning, varigenom orenlighet och spolvatten avledes.
46 §.
Vattenklosett må icke anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.
Länsstyrelsen äger dock beträffande visst område förordna, att vattenklosett
må anordnas utan sådant tillstånd.
Klosett och urinoar, som äro avsedda att upplåtas för begagnande mot
avgift, må ej anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.
Ansökan om tillstånd skall avfattas skriftligen. Vid ansökan skall fogas
ritning över den avsedda anläggningen, såframt ej ritning eljest finnes tillgänglig
för nämnden.
9 kap. Om renhållning
47 §.
Vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall skall uppsamlas och
omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sanitär olägenhet ej uppstår.
48 §.
I fråga om uppsamling och förvaring av sopor, köksavfall och annan
dylik orenlighet, som icke omedelbart bortforslas, skall gälla,
a) att köksavfall varje dag bör bortföras från bostadslägenhet;
b) att flytande ämnen icke må hällas i därför icke avsedda förvaringskärl
för sopor eller annan dylik behållare; samt
c) att sopnedkast och soprum ävensom annan plats, där sopor och avfall
förvaras, skola vara ändamålsenligt anordnade och inredda samt skola
jämte kärl och annan behållare tillfredsställande underhållas och skötas.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
49 §.
Inom hälsovårdstätort skall i fråga om anordningar för förvaring av sopor,
köksavfall och annan dylik orenlighet, som icke omedelbart bortforslas,
gälla,
a) att kärl och andra behållare skola finnas tillgängliga i erforderligt
antal samt skola vara täta och, i den mån så är påkallat för deras tömning,
lätt flyttbara;
b) att de utomhus skola vara uppställda antingen på tätt, högre än
angränsande marks yta liggande underlag eller ock i särskilt utrymme med
tättslutande och högre än angränsande marks yta liggande lock; samt
c) att kärl och annan behållare, som icke användas i sopnedkast eller
äro uppställda i särskilt utrymme under angränsande marks yta, skola vara
försedda med tättslutande lock.
Orenlighet, som avses i nästföregående stycke, må icke i avvaktan på
bortforsling förvaras annorledes än i kärl, annan behållare eller särskilt
utrymme som där sägs.
50 §.
Inom hälsovårdstätort skola gård, portgång och annat dylikt, till byggnad
hörande yttre utrymme genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i snyggt
och vårdat skick.
För förvaring av uppsamlad orenlighet, som icke omedelbart bortforslas,
skall vad i 48 och 49 §§ sägs i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Om renhållning av allmän plats är särskilt stadgat.
51 §.
Orenlighet och avfall inom hälsovårdstätort skall bortforslas till allmän
avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning eller på annat sätt
så omhändertagas, att sanitär olägenhet ej uppstår.
52 §.
Vid forsling av orenlighet och avfall skall så förfaras, att sanitär olägenhet
icke uppstår. I den mån så påkallas av orenlighetens och avfallets art,
skall för forslingen användas tätt fordon eller kärl, som hålles övertäckt.
53 §.
Allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning skola vara
sa belägna och anordnade samt skola så underhållas och skötas, att sanitär
olägenhet icke uppstår.
Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande
tillsyn.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 13
10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss
54 §.
Bostad samt i 23 och 24 §§, 25 § första stycket och 26 § angivna inrättningar
och lokaler skola hållas fria från ohyra.
55 §.
Inom kommun eller del därav skola, så ofta förhållandena föranleda
därtill, vidtagas åtgärder till bekämpande av råttor och möss.
56 §.
Byggnad, som inrymmer boningsrum, skall vara försedd med lämpliga
anordningar för utestängande av råttor och möss.
Inom byggnad och därtill hörande tomt eller gårdsområde skola därjämte
vidtagas de ytterligare åtgärder, som utöver vad i 55 § sägs erfordras till
bekämpande av råttor och möss.
11 kap. Om hållande av djur
57 §.
Husdjur och andra djur, som hållas i fångenskap, skola så förvaras och
skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.
58 §.
Byggnad, som inrymmer stall, ladugård eller annat dylikt förvaringsrum
för djur, ävensom gödselstad eller annan upplagsplats för djurspillning skola
vara så anordnade och inredda samt skola så underhållas och skötas, att
sanitär olägenhet ej uppstår.
Byggnad och upplagsplats, som i första stycket sägs, skola ligga på betryggande
avstånd från källa, brunn och annat dylikt vattenhämtningsställe,
från livsmedelslokal, varom förmäles i 8 § livsmedelsstadgan, samt
såvitt angår hälsovårdstätort, från gata, väg och annan allmän plats ävensom
från bostad.
För hälsovårdstätort skall därutöver gälla,
a) att byggnad, som i första stycket sägs, bör vara försedd med sluten
ledning för avledande av flytande orenlighet; samt
b) att golv i förvaringsrum för djur samt golv och väggar i upplagsplats
för djurspillning skola vara så inrättade, att flytande orenlighet icke utrinner
därifrån eller nedtränger i marken.
59 §.
Inom hälsovårdstätort skall den fasta orenligheten från stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för djur efter uppsamling förvaras å upp
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
lagsplats av sådan beskaffenhet, som angives i 58 § tredje stycket punkten b).
Den flytande orenligheten skall, om den icke avledes genom avloppsledning,
uppsamlas medelst torvströ eller annat tjänligt ämne och förvaras tillsammans
med den fasta orenligheten.
60 §.
Utöver vad i 58 och 59 §§ angives skall för ladugård gälla, att densamma
skall vara så anordnad och inredd samt skall så underhållas och skötas,
att den kan anses lämplig för sitt ändamål och fyller de skäliga hygieniska
krav, som betingas av mjölkproduktionen.
Härvid skall särskilt iakttagas,
a) att rum, vari mjölkkor hållas, skall erhålla erforderligt ljus samt vara
försett med lämplig anordning för luftväxling ävensom hava lätt tillgång till
vatten i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet;
b) att i sådant rum eller i mjölkkammare eller annat förvaringsrum för
mjölk icke må förvaras vara eller ämne, som kan antagas bibringa mjölken
främmande lukt eller smak eller eljest göra denna otjänlig till människoföda;
samt
c) att redskap, förvaringskärl och andra tillbehör vid mjölkningen och
mjölkens omhändertagande skola hållas rena och i gott stånd.
61 §.
Före anordnandet inom hälsovårdstätort av stall, ladugård eller annat
dylikt förvaringsrum för djur, av gård för hållande av pälsdjur eller hundar
eller av upplagsplats för djurspillning skall skriftlig anmälan göras till
hälsovårdsnämnden. Vid anmälan skola fogas beskrivning och ritning över
den tillämnade anläggningen, såframt ej dessa handlingar eljest finnas
tillgängliga för nämnden.
12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.
62 §.
Anläggning för industri, hantverk eller annan näring samt upplag av varor
eller avfall skola vara så anordnade och inrättade samt skola så underhållas,
drivas och skötas, att de ej medföra sanitär olägenhet.
63 §.
Följande anläggningar och upplag må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
anordnas eller inrättas och ej heller så förändras med avseende
å utförande eller driftsätt, att därav kan följa ökad sanitär olägenhet,
nämligen
1. fabrik, där djurämnen brännas eller underkastas torrdestillation, 2.
fabrik för bearbetning av tjära eller gasvatten eller för tillverkning av anima
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
liska gödningsämnen, fosfor, saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat, svavelsyra,
betsocker eller ättiksyra, 3. benkvarn, 4. färgeri, 5. färgfabrik, 6.
garveri, 7. gasverk, 8. glasbruk eller kakelfabrik, i vilka arsenik begagnas vid
tillverkningen, 9. kalkugn, 10. koksugn, 11. limkokeri, 12. masugn, 13. pudrettfabrik,
14. anläggning för skinnberedning, 15. slakteri, vilket icke är
underkastat bestämmelserna i 9 § 1—4 mom. livsmedelsstadgan, 16. stearinfabrik,
17. stärkelsefabrik, 18. sulfatcellulosafabrik, 19. talgsjuderi, 20.
trankokeri, 21. ugn eller annan anläggning för röstning av arsenik- eller
svavelhaltig malm eller 22. upplag av ben, sill, lump, råa hudar eller
pudrett.
64 §.
Ansökan om tillstånd, som i 63 § sägs, skall avfattas skriftligen. Vid ansökan
skall fogas uppgift om de anordningar, som äro avsedda att vidtagas
till förhindrande av sanitär olägenhet.
13 kap. Om hälsovårdsordning
65 §.
De ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården, som för kommun
eller del därav finnas erforderliga utöver denna stadga, meddelas i lokal
hälsovårdsordning.
Sådan föreskrift må icke avse förhållande, som reglerats genom annan
allmän författning än denna stadga. Vid meddelande av föreskrift skall tillses,
att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres
obefogad inskränkning i den enskildes frihet.
66 §.
I lokal hälsovårdsordning må föreskrivas, att de i denna stadga för hälsovårdstätort
meddelade särskilda bestämmelserna skola gälla utom hälsovårdstätort.
Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning må hälsovårdsnämnd bemyndigas
att medgiva undantag från de i denna stadga för hälsovårdstätort meddelade
särskilda bestämmelserna ävensom från föreskrifterna i hälsovårdsordningen.
67 §.
Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning fastställer Konungen
en normalhälsovårdsordning.
Föreskrift i lokal hälsovårdsordning må icke utan särskilda skäl innebära
väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen.
68 §.
Lokal hälsovårdsordning antages av kommunens fullmäktige på förslag
16
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande. Finner länsstyrelsen lokal
hälsovårdsordning påkallad, har länsstyrelsen att göra anmälan därom till
fullmäktige.
Fullmäktiges beslut om antagande av lokal hälsovårdsordning skall underställas
länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skola skälen därtill angivas.
Underlåta fullmäktige att antaga lokal hälsovårdsordning av innehåll,
som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen förordna i ämnet
men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.
Vad här stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ändring
eller upphävande av lokal hälsovårdsordning.
69 §.
Då lokal hälsovårdsordning eller ändring eller upphävande därav fastställts,
skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad ofördröj ligen införa
beslutet i länskungörelserna.
Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om beslutet
anslås och införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden intagas,
samt att tryckta exemplar av hälsovårdsordningen finnas att tillgå för
allmänheten.
14 kap. Om hälsovårdskontroll
70 §.
För särskilda fall äger hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter, som
utöver denna stadga och lokal hälsovårdsordning finnas erforderliga till
undvikande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med
utnyttjandet av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde. Vid
meddelande av föreskrifter skall iakttagas vad i 65 § andra stycket sägs.
Visar sig behov föreligga av allmänna föreskrifter i sådant eller annat
hänseende, skall nämnden göra anmälan därom till kommunens fullmäktige.
71 §.
Hälsovårdsnämnd äger till förebyggande eller undanröjande av sanitär
olägenhet meddela
a) föreläggande att inom viss tid vidtaga åtgärd för undanröjande av
bristfällighet;
b) förbud mot att använda lägenhet eller lokal för avsett ändamål, intill
dess förekommande bristfällighet undanröjts;
c) förbud mot att lägenhet bebos av mer än visst antal personer eller av
minderårig eller under viss årstid;
d) förbud mot bad utomhus å viss plats;
e) förbud mot att hämta is å viss plats samt mot att till kommunen
införa is, som upptagits å viss plats utom kommunen;
17
Andra lagutskottets utlåtande nr B It) år 1958
f) förbud mot att använda avloppsledning, klosett och urinoar;
g) förbud mot att hålla djur; samt
h) förbud tills vidare mot verksamhet vid anläggning för industri, hantverk
och annan näring, dock allenast om av nämnden anbefalld åtgärd
till undanröjande av svår sanitär olägenhet icke vidtagits inom förelagd
tid.
Befinnes vatten i anläggning för vattenförsörjning otjänligt för ändamål,
som angives i 29 § första stycket, och kan vattnets användande medföra uppenbar
hälsofara, äger hälsovårdsnämnd efter samråd med brandmyndigheten
meddela föreläggande att avstänga tillförseln av vattnet. Är vatten vid visst
vattenhämtningsställe av beskaffenhet, som nu sagts, må hälsovårdsnämnd
meddela förbud mot att där hämta vatten. Hälsovårdsnämnd äger ock meddela
förbud mot att använda vatten utan kokning.
72 §.
Utöver vad i 71 § sägs äger hälsovårdsnämnd antingen omedelbart eller
efter föregångna råd eller uppmaningar och skäligt anstånd meddela föreläggande
och förbud, som finnas erforderliga för efterlevnaden av denna
stadga, lokal hälsovårdsordning eller av nämnden jämlikt 70 § meddelad
föreskrift.
73 §.
Föreläggande och förbud må allt efter omständigheterna riktas mot ägare
eller nyttjanderättshavare av berörd egendom eller ock mot bådadera.
Vid meddelande av föreläggande eller förbud gentemot ägare av byggnad,
anläggning eller upplag må hälsovårdsnämnd ålägga ägaren att vid försäljning
omedelbart meddela nämnden uppgift om den nye ägarens namn
och adress.
74 §.
Innan hälsovårdsnämnd meddelar föreläggande eller förhud avseende
åtgärd av byggnadsteknisk art, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att
yttra sig.
75 §.
Hälsovårdsnämnd äger föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig av
nämnden meddelat föreläggande eller förbud till efterrättelse.
Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga åtgärd, som åligger honom
jämlikt denna stadga, lokal hälsovårdsordning eller av hälsovårdsnämnd
jämlikt 70 § meddelad föreskrift, och fullgör han icke genast eller inom
föreskriven tid efter därom av nämnden erhållen tillsägelse vad han försummat,
eller kan han icke anträffas med sådan tillsägelse, äger nämnden
låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 and. Nr B It)
18
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 19,58
76 §.
Inom hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg utföras
regelbundet återkommande besiktning av bostäder, av samlingslokaler, som
icke stå under särskild tillsyn i hälsovårdshänseende av annan myndighet,
samt av lokaler, som avses i 24—26 §§.
77 §.
Finner hälsovårdsnämnd, att orsaken till sanitär olägenhet inom kommunen
är att söka i annan kommun, skall nämnden göra hänvändelse till hälsovårdsnämnden
i den andra kommunen om vidtagande av erforderliga åtgärder
till undanröjande av olägenheten. Kvarstår olägenheten, skall anmälan
om förhållandet göras till länsstyrelsen.
78 §.
Hälsovårdsnämnd äger för fullgörande av sin verksamhet till inställelse
inför nämnden kalla envar, som bor eller eljest uppehåller sig inom kommunen.
Kallelse skall innehålla uppgift om anledningen till densamma.
I kallelse må föreskrivas vite.
Uteblir den kallade och kan nämnden icke på förhandenvarande skäl
avgöra ärendet, må nämnden utfärda ny kallelse med förhöjt vite.
79 §.
Kallelse att vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas skriftligen
mot bevis.
80 §.
Det åligger polismyndighet att lämna hälsovårdsnämnden biträde och
erforderlig handräckning.
81 §.
Vid sin tillsyn över att kommuner, hälsovårdsnämnder och särskilda befattningshavare
fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården
äger länsstyrelse förelägga vite.
82 §.
Den som har att utöva tillsyn över allmänna hälsovården skall, när helst
han så påfordrar, för fullgörande av tillsynen äga tillträde till lokal och
område ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden
giva anledning. Handräckning av polismyndigheten må begäras
om tillträde vägras utan godtagbart skäl. Tillsynen skall utövas på
sådant sätt, att den vållar minsta möjliga olägenhet för allmänheten.
Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats som biträde vid
tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen utnyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det
19
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa annat förhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt.
15 kap. Om ansvar och besvär
83 §.
Med dagsböter straffes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning,
1) den som bryter mot bestämmelsen i 20 § andra stycket;
2) den som bryter mot bestämmelsen i 31 §;
3) den som underlåter att fullgöra vad som åligger honom jämlikt 32 §
tredje stycket;
4) den som sysselsätter annan med arbete i strid mot bestämmelsen
i 37 § första stycket;
5) den som bryter mot bestämmelsen i 40 § eller eftersätter honom jämlikt
42 § första stycket åliggande anmälningsskyldighet;
6) den som anordnar klosett eller urinoar i strid mot någon av bestämmelserna
i 46 § första och andra styckena;
7) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 48 § punkten b), 51 §
och 52 §;
8) innehavare av stall, ladugård och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna i 59 § samt 60 § andra
stycket punkterna b) och c);
9) den som eftersätter honom jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;
samt
10) den som utan tillstånd av hälsovårdsnämnden anordnar eller inrättar
anläggning eller upplag, som i 63 § sägs.
84 §.
Bryter någon mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning och skall förseelsen
föranleda ansvar, eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som meddelats med stöd av 70 §, straffes med böter, högst trehundra
kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom
förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.
85 §.
Bryter någon mot bestämmelserna i 82 § andra stycket, straffes med dagsböter
eller fängelse.
Förseelsen må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.
86 §.
Mot beslut, som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal
20
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
hälsovårdsordning, må anföras besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse hos
Konungen och eljest hos länsstyrelsen.
Myndighet äger i sitt beslut förordna, att det skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.
16 kap. Övergångsbestämmelser
87 §.
Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1960.
Genom stadgan upphävas
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566),
förordningen den 19 juli 1941 (nr 654) om kontroll av vattenledningsvatten,
35 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),
så ock vad i övrigt finnes i allmän författning eller i föreskrift, som utfärdats
med stöd av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919, stridande mot bestämmelserna
i denna stadga.
Där i allmän författning eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i
stället tillämpas. Härvid skall gälla, att vad om hälsovårdsområde sägs skall
avse kommun, att vad som sägs om område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser
för stad gälla, skall avse område, där denna stadgas särskilda bestämmelser
för hälsovårdstätort äga tillämpning, samt att vad som sägs om
område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, skall avse
område, där nämnda särskilda bestämmelser icke äga tillämpning.
88 §.
Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild hälsovårdsnämnd,
vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra
med utgången av ar 19o9. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum
år 1959.
89 §.
Den som vid denna stadgas ikraftträdande innehar befattning som heltidsanställd
tillsyningsman för allmänna hälsovården eller hälsovårdskonsulent
må utan hinder av vad i 14 § andra stycket sägs antagas till hälsovårdsinspektör.
90 §.
Vad i denna stadga föreskrives angående antagande av lokal hälsovårdsordning
skall äga tillämpning redan före den 1 januari 1960, dock att sådan
hälsovårdsordning ej må träda i kraft förrän nämnda dag.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 21
I anledning av propositionen nr B 46 har inom riksdagen väckts 12 motioner,
nämligen
de likalydande motionerna nr B 207 i första kammaren av herr Lindahl
in. fl. samt nr B 269 i andra kammaren av herr Petterson i Degerfors m. fl.,
de likalydande motionerna nr B 208 i första kammaren av herrar Edström
och Sunne samt nr B 273 i andra kammaren av fröken Höjer och fröken
Elmén,
de likalydande motionerna nr B 209 i första kammaren av herr Andersson,
Axel Emanuel, m. fl. samt nr B 270 i andra kammaren av herrar
Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora,
de likalydande motionerna nr B 210 i första kammaren av fru Svenson
m. fl. samt nr B 271 i andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
de likalydande motionerna nr B 211 i första kammaren av herr Anderberg
in. fl. samt nr B 272 i andra kammaren av fru Svensson m. fl.,
motionen nr B 268 i andra kammaren av herr Svenning samt
motionen nr B 274 i andra kammaren av herr Carlsson i Huskvarna m. fl.
Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att lämnas
i samband med behandlingen av de delar av propositionen som beröres
av motionerna.
Beträffande de skäl, som anförts för det genom propositionen framlagda
författningsförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna nr
I: B 207—211 och II: B 268—274.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen begäres riksdagens yttrande över förslag till ny hälsovårdsstadga.
Den nya stadgans bestämmelser har — i motsats till vad som
f. n. gäller — genomgående gjorts tillämpliga inom hela riket utan skillnad
mellan stadssamhällen och landsbygd. Vissa bestämmelser med skärpt
innehåll skall dock gälla för hälsovårdstätort, varmed avses område med
fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Stadgans bestämmelser skall kunna
kompletteras genom lokala hälsovårdsordningar, som antages av kommunens
fullmäktige, samt genom råd och anvisningar av centrala myndigheter.
En revision av gällande lokala föreskrifter och hälsovårdsordningar
förutsättes skola ske på grundval av den nya hälsovårdsstadgan och
en av Kungl. Maj :t fastställd normalhälsovårdsordning.
I likhet med gällande hälsovårdsstadga finnes i förslaget bestämmelser
rörande bostäder och samlingslokaler, vattenförsörjning, avloppsväsende
och sanitära anordningar samt renhållning. Vidare har införts särskilda
bestämmelser om hotell och pensionat in. m. samt om badinrättningar,
22
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
frisersalonger och andra lokaler för hygienisk behandling. Därjämte innehåller
stadgan vissa bestämmelser om ladugårdar och andra djurstall med
tillämpning inom riket i dess helhet.
Förändringar föreslås i den nuvarande hälsovårdsorganisationen. Sålunda
skall särskild hälsovårdsnämnd finnas i varje kommun, och varje
kommun skall i princip vara skyldig att ha hälsovårdsinspektör anställd.
Flera kommuner kan dock förena sig om en gemensam hälsovårdsinspektör.
Med hänsyn bl. a. till att tillgången på utbildade hälsovårdsinspektörer är
begränsad, möj liggöres vidare genom olika dispensregler undantag från
huvudregeln. Anställandet av hälsovårdskonsulenter får jämväl i framtiden
bero på frivilligt åtagande från kommunernas sida.
Hälsovårdsstadgans tillämplighet i förhållande till arbetarskyddslagen,
skogsförläggningslagen och olika författningar rörande vatten- och avloppsväsendet
behandlas i propositionen. Vidare behandlas frågan om samordning
av hälsovårdsnämndens verksamhet med andra därav berörda myndigheter,
främst inom byggnadsväsendet.
Den nya hälsovårdsstadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1960.
Inledning
Vårt lands första hälsovårdsförfattning i mer modern bemärkelse utgjorde
den hälsovårdsstadga, som antogs den 25 september 1874 och som
trädde i kraft den 1 januari 1875. Denna omfattade fyra avdelningar, vilka
innehöll bestämmelser om hälsovårdsstyrelse i stad, om allmänna hälsovården
i stad, om hälsovårdsstyrelse och allmänna hälsovården på landet
samt om farsoter och smittsamma sjukdomar. År 1909 tillsattes en kommitté
med uppgift att omarbeta 1874 års hälsovårdsstadga. Kommittén
framlade år 1915 ett betänkande, vilket ligger till grund för den nu gällande
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). Denna trädde i kraft
den 1 januari 1920.
1919 års hälsovårdsstadga har undergått åtskilliga ändringar. Så t. ex.
skärptes år 1936 stadgans bestämmelser om bostad, och år 1951 överfördes
till en särskild livsmedelsstadga hälsovårdsstadgans bestämmelser om
livsmedel och livsmedelslokaler m. m.
Under den nuvarande hälsovårdsstadgans giltighetstid har emellertid i
olika sammanhang framkommit önskemål om även andra ändringar av
hälsovårdsstadgans bestämmelser. Härvid har särskilt påtalats att stadgans
uppdelning av bestämmelserna i sådana för stad och därmed jämställda
samhällen, å ena, samt för landsbygden, å andra sidan, icke längre vore tillfredsställande,
främst därför att behov av skärpta hälsovårdsföreskrifter
för landsbygden uppkommit. Vidare har påyrkats en översyn av hälsovårdsstadgans
bestämmelser om hälsovårdsnämndernas befattning med bygg
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958
nadstekniska frågor. Även i åtskilliga andra hänseenden har krav på ändringar
framförts.
Behovet av ändrade bestämmelser har uppmärksammats jämväl av riksdagen
och i skrivelse den 11 maj 1948, nr 195, har riksdagen i anledning
av väckt motion hemställt om en allsidig översyn av hälsovårdsstadgan.
I enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades därför den 8
oktober 1948 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning angående
översyn av 1919 års hälsovårdsstadga och därmed sammanhängande spörsmål.
De sakkunniga,1 vilka antog benämningen 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
har den 26 oktober 1953 avlämnat betänkande med förslag till
ny hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953: 31).
Den nya hälsovårdsstadgan föreslås skola gälla för hela riket utan skillnad
mellan stad och landsbygd. Bestämmelser av mera skärpt innehåll skall
emellertid gälla inom de tätare befolkade områden, beträffande vilka länsstyrelserna
förordnar att de skall utgöra s. k. hälsovårdstätorter. Till skillnad
mot vad nu är fallet skall vidare enligt förslaget i varje kommun finnas
en särskild hälsovårdsnämnd. För att hälsovårdsnämnderna skall tillgodoföras
ökad sakkunskap föreslås bl. a., att varje kommun med över 10 000
invånare skall ha minst en heltidsanställd hälsovårdsinspektör samt att
varje landsting skall anställa en eller flera hälsovårdskonsulenter. De
ämnesområden, som regleras i förslaget, är i huvudsak desamma som i den
nu gällande hälsovårdsstadgan. Särskilda bestämmelser föreslås dock beträffande
hotell och pensionat, friluftsbad och badinrättningar samt frisérsalonger
och andra lokaler för hygienisk behandling. I stadgeförslaget har
även inarbetats bl. a. förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av vattenledningsvatten.
Såsom komplement till hälsovårdsstadgans bestämmelser
skall enligt förslaget bl. a. medicinalstyrelsen i vissa avseenden äga utfärda
för hela riket bindande föreskrifter. I övriga hänseenden skall sådana
kompletterande föreskrifter kunna intagas i lokala hälsovårdsordningar.
Kommittén har jämväl framlagt förslag till normalhälsovårdsordning.
Kommitténs förslag är enhälligt.
Över kommitténs förslag har efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium
(med bifogande av yttranden från sprängämnesinspektionen,
Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Gävle samt
Skånes handelskammare, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt Sveriges kemiska industrikontor), medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
arbetar skydd sstyrelsen (med bifogande av yttranden från yrkesinspektörerna),
lantbruksstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan, sty
1
Numera generaldirektören G.Y. Samuelsson, ordförande, medicinalrådet R. K. Rergman,
ledamoten av riksdagens andra kammare, lantarbetaren E. F. Y. Eriksson, hälsovårdskonsulenten
W. Jansson, ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägare G. E. Nilsson, förste provinsialläkaren
T. G. R. Sandqvist och byggnadsingenjören E. Wohlin.
24 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
relsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från städer,
köpingar, municipalsamhällen och landskommuner, förste provinsialläkare,
länsveterinärer, hälsovårdskonsulenter, hälsovårdsförbund och hälsovårdsnämnder),
försvarets sjukvårdsstyrelse (med bifogande av yttranden från
chefen för försvarsstaben, armé-, marin- och flygöverläkarna samt stabsläkarna
vid militärbefäls- och marindistriktsstaberna), 1951 års byggnadsutredning,
statens folkbadsutredning, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, föreningen för allmän
hälsovård, svenska läkaresällskapet, Sveriges veterinärförbund, svenska
länsveterinärföreningen, svenska stadsveterinärföreningen, svenska veterinärföreningen
för kött- och mjölkhygien, svenska distriktsveterinärföreningen,
svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, svensk sjuksköterskeförening,
svenska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
hyresgästernas riksförbund, svenska frisörföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens
folk, svenska mejeriernas riksförening, Sveriges hotell- och restaurantförbund,
Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, varudeklarationsnämnden,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges läkarförbund,
hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a., svenska petroleuminstitutet, föreningen för vattenhygien och
distriktsingenjörers förening. Därjämte har svenska pastoratens riksförbund
i skrivelse den 27 augusti 1956 till chefen för inrikesdepartementet
tramfört synpunkter på kommitténs förslag.
Vidare har till Kungl. Maj :t riktats vissa framställningar in. m. med anknytning
till hälsovårdsstadgan. Sålunda har dels riksdagen hemställt, i
skrivelse den 21 mars 1953, att en i andra kammaren väckt motion nr 403
angående tillsyn över skogsförläggningar måtte övervägas vid översynen av
1919 års hälsovårdsstadga, och i skrivelse den 18 mars 1955, att sådan ändling
i hälsovårdsstadgan måtte övervägas att i vissa fall skyldighet införes
för fastighetsägare att till hälsovårdsnämnd uppge ny ägare av fastigheten
dels ock riksdagens justitieombudsman i skrivelse den 27 november 1957
framhållit behovet av översyn av lokala föreskrifter rörande vatten och avlopp.
Därjämte har dels Hälsingborgs hyresgästförening i framställning den
15 november 1954 hemställt om liknande ändring av hälsovårdsstadgan som
den i riksdagens skrivelse den 18 mars 1955 angivna, dels föreningen Sveriges
kyrkogårdsföreståndare i skrivelse den 25 augusti 1956 anhållit om
kodifiering av lagstiftning om gravrätt in. in. dels ock förste provinsialläkaren
i Kronobergs län i skrivelse den 3 mars 1958 hemställt om utredning
angående bestämmelser rörande brunnars byggnad och skötsel.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
25
En översiktlig redogörelse för gällande författningsbestämmelser lämnas
i propositionen på sid. 26—29. Dessutom finnes i propositionen under olika
avsnitt särskilda redogörelser för gällande författningsbestämmelser. Till
dessa redogörelser får utskottet hänvisa. Utskottet vill vidare erinra om att
i propositionen för vart och ett av följande under särskilda rubriker upptagna
avsnitt lämnas redogörelser för hälsovårdsstadgekommitténs förslag
och ovan berörda framställningar m. in. samt för de avgivna remissyttrandena.
Allmänna synpunkter
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, anför:
»Sedan tillkomsten av 1919 års hälsovårdsstadga har det svenska samhället
undergått en genomgripande utveckling, som medfört att stadgans
bestämmelser kommit att framstå som delvis föråldrade och i vissa avseenden
icke lämpade som grundval för samhällets hälsovårdande verksamhet.
Här må endast erinras om att den höjda levnadsstandarden och
kraven på förbättrad hygien gjort att åtskilliga av stadgans materiella
bestämmelser nu förefaller alltför obestämda samtidigt som den tilltagande
tätortsbebyggelsen, kommunikationernas intensifiering och industrialiseringen
medfört risker för sanitär olägenhet, som icke kan bemästras med de
gällande materiella bestämmelserna. Ett hygieniskt missförhållande, som
förr ofta hade ett lokalt begränsat verkningsområde, kan nu lätt få t. o. m.
riksomfattande konsekvenser. Det föreligger därför ett obestridligt och oavvisligt
behov av en omarbetning av bestämmelserna om hälsovården, och
denna omarbetning blir så omfattande att den bör resultera i en helt ny hälsovårdsstadga.
De materiella hälsovårdsbestäinmelserna i den nya hälsovårdsstadgan bör
i huvudsak vara enhetliga för hela riket, vilket innebär en betydelsefull förbättring
för landsbygdens del t. ex. i fråga om renhållning. Detta kan dock
ej ske genom att låta de nuvarande bestämmelserna för stad bli tillämpliga
för riket i dess helhet, utan dessa bestämmelser måste omarbetas och
moderniseras. Vidare bör Jtestämmelser givas för vissa lokaler m. in., som
nu icke behandlas i stadgan, såsom hotell och pensionat, badinrättningar och
frisersalonger samt ladugårdar i deras egenskap av livsmedelslokaler.
För att kunna tillgodose de ökade kraven ur sanitär synpunkt torde det
vara angeläget att förbättra hälsovårdsorganisationen. Det måste vara väl
så betydelsefullt att ge hälsovårdsmyndigheterna en starkare ställning och
större resurser som att skärpa de materiella hälsovårdsbestäinmelserna, om
man vill åstadkomma cd bättre resultat av samhällets verksamhet för allmänna
hälsovården. I departementsförslaget ingår också bestämmelser om
en utbyggnad av hälsovårdsorganisationen.»
26
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Utskottet
För att en författning som hälsovårdsstadgan skall kunna sägas vara
ändamålsenlig, måste den fortlöpande anpassas efter samhällsutvecklingen.
Den nu gällande hälsovårdsstadgan av år 1919 har också under sin giltighetstid
vid flera tillfällen undergått ingripande omarbetningar. Detta oaktat
utgör den icke längre något tillfredsställande uttryck för samhällets inställning
till allmänna hälsovården. Den är därjämte, bl. a. på grund av att omarbetningarna
varit allenast av partiell natur, behäftad med vissa formella
brister. Då en genomgripande revision av den centrala hälsovårdsförfattningen
nu blivit aktuell, bör detta leda till att en helt ny författning utfärdas.
Då riksdagen i skrivelse den 11 maj 1948, nr 195, hemställde om en allsidig
översyn av hälsovårdsstadgan, skedde detta närmast i anledning av att
inom riksdagen uppmärksamheten riktats på behovet av nya bestämmelser
rörande hälsovården på landet. Enligt utskottets mening bör på hälsovårdens
område gälla i princip enhetliga bestämmelser för hela riket. En sådan enhetlighet
synes i huvudsak böra åvägabringas genom en skärpning av de för
landsbygden gällande reglerna. Vidare bör i en ny hälsovårdsstadga upptagas
föreskrifter rörande vissa verksamhetsområden, beträffande vilka särskilda
regler saknas i gällande hälsovårdsstadga. Den föreslagna stadgan
tillgodoser enligt utskottets mening de nu nämnda synpunkterna. De lösningar
av i sammanhanget uppkommande spörsmål som förslaget innehåller
finner utskottet i det stora hela välbetänkta. Utskottet vill dessutom
såsom en fördel framhålla att den föreslagna stadgan genom sin uppställning
blivit mera överskådlig än gällande stadga. De erinringar och påpekanden,
som utskottet kommer att göra i det följande, tager närmast sikte på
detaljer och berör icke förslagets allmänna principer, vilka utskottet funnit
vila på väl gjorda överväganden.
Vissa huvudfrågor i förslaget till ny hälsovårdsstadga
1. Differentiering av hälsovårdsstadgans bestämmelser efter bebyggelsetyper
Departementschefen
Föredragande departementschefen erinrar till en början om att gällande
hälsovårdsstadga innehåller särskilda materiella bestämmelser för stads
stadsplanelagda område och särskilda bestämmelser för landet i övrigt samt
att vissa möjligheter finnes att utsträcka tillämpningsområdet för de bestämmelser
som avser stadsplanelagt område i stad. Han anför därefter
i huvudsak följande:
»Nyssnämnda uppdelning av hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser
i strängare sådana för stads stadsplanelagda område och mindre
stränga föreskrifter för landet har kommit att uppfattas som otidsenlig,
27
Andra lagutskottets utlåtande nr B It) är 1958
då den tidigare skillnaden mellan bebyggelsen i stadssamhällen och på
landsbygden alltmer utjämnats. Såsom hälsovårdsstadgekommittén understrukit
är det ett särskilt framträdande drag i bebyggelseutvecklingen
att det utöver städer, köpingar och municipalsamhällen uppstått ett stort
antal tätorter med varierande invånarantal, vilka är i särskilt behov av
andra hälsovårdsföreskrifter än de enligt stadgan för landet gällande.
I detta läge kan diskuteras om icke en framkomlig väg för reformering av
hälsovårdsstadgan vore att i erforderlig grad omarbeta de för stads
stadsplanelagda område meddelade materiella bestämmelserna men bibehålla
de nuvarande möjligheterna att genom särskilda beslut förordna om
bestämmelsernas tillämpning utom sådant område. Kommittén har emellertid
funnit övervägande skäl tala emot en sådan ordning, och till denna
uppfattning har remissinstanserna genomgående anslutit sig. Man har
härvid särskilt framhållit de mindre goda erfarenheterna av municipalbildningen,
som enligt den tidigare gällande lagen om kommunalstyrelse
på landet i regel blev en automatisk följd av ett förordnande om att hälsovårdsstadgans
bestämmelser för stad skulle lända till efterrättelse för ett
område på landet som ej utgjorde egen kommun. Den nu gällande kommunallagen
från år 1953 gör visserligen icke municipalbildningen i ett
sådant fall obligatorisk utan lämnar endast möjlighet för Kungl. Maj :t
att, där särskilda skäl föreligger, besluta att vederbörande område skall
utgöra ett municipalsamhälle. Mot systemet med särskilda förordnanden
om utvidgad tillämpning av hälsovårdsföreskrifterna för stad torde emellertid
numera även kunna invändas, att det är mindre lämpligt att bibehålla
en ordning, där förordnanden om utvidgad tillämpning av stadsbestämmelserna
har karaktären av särfall, sedan utvecklingen lett till att
sådana förordnanden bör meddelas alltmer regelmässigt.
1919 års hälsovårdsstadga bereder visserligen även möjlighet för landskommun
att genom antagande av hälsovårdsordning åstadkomma hättre
hygieniska förhållanden inom kommunen eller viss del därav. Hälsovårdsstadgekommittén
har emellertid konstaterat att landskommunerna icke
utnyttjat denna möjlighet i den omfattning som kunnat anses motiverad
av de sanitära förhållandena.
Till det sagda kommer slutligen att utvecklingen på den rena landsbygden
och kommunindclningsreformen lett till att det numera knappast
kan anses föreligga några hinder för att göra en hälsovårdsstadgas materiella
bestämmelser generellt tillämpliga för hela riket. Härigenom tillgodoses
de starka önskemål om en för hela riket ensartad bedömning av sanitära
förhållanden, som gång efter annan framförts.
Under hänvisning till det anförda ansluter jag mig därför till kommitténs
åsikt alt de allmänna materiella bestämmelserna i en ny hälsovårdsstadga
hör äga tillämpning inom riket som helhet utan åtskillnad mellan stadssamhällen
och landsbygd.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 195S
Även med den nu angivna allmänna uppläggningen av hälsovårdsstadgans
materiella bestämmelser kvarstår ett behov att införa vissa strängare
föreskrifter angående de sanitära förhållandena inom verklig tätortsbebyggelse.
Anhopningen av bostäder inom ett begränsat område ställer
uppenbarligen särskilda krav på att de sanitära reglerna om bostädernas
utförande och skötsel iakttages. Vidare fordrar frågan om omhändertagande
av fast och flytande orenlighet inom sådana områden speciell uppmärksamhet.
Hälsovårdsstadgekommittén har tänkt sig att de angivna
behoven av särregler skulle tillgodoses genom införande av begreppet hälsovårdstätort,
för vilken i vissa hänseenden skulle gälla strängare föreskrifter.
Det skulle enligt kommittéförslaget ankomma på länsstyrelsen att
efter eget eller kommunalt initiativ meddela förordnande om att kommun
eller del därav skulle utgöra hälsovårdstätort.
Remissinstanserna har så gott som enhälligt anslutit sig till huvudtanken
i kommitténs förslag, att för framtiden skärpning av hälsovårdsstadgans
generella bestämmelser bör åstadkommas genom att för vissa områden
därutöver skall gälla i stadgan upptagna särbestämmelser. Det enda
alternativet till förslaget i denna del som framkommit vid remissbehandlingen
är ett system med antagande av olika typer av hälsovårdsordningar
för skilda områden, som är i behov av skärpta föreskrifter. För egen del
anser jag dock att det är klart att föredraga att i själva hälsovårdsstadgan
intaga de särbestämmelser som skall gälla för tätortsbebvggelse. Jag
delar sålunda på denna punkt kommitténs uppfattning.
Av det tidigare anförda har framgått att meningarna bland remissinstanserna
däremot varit mera delade i fråga om det av kommittén föreslagna
systemet för angivande av särbestämmelsernas tillämpningsområde. På
ett sådant system måste kunna ställas det anspråket, att det skall innebära
goda möjligheter att i tid vidtaga erforderliga dispositioner för en
begynnande tätbebyggelse samt att tillämpningsområdet skall kunna smidigt
anpassas efter utvecklingen. Kommittéförslaget synes visserligen godtagbart
ur dessa synpunkter, men mot förslaget kan resas den allvarliga
erinran att det förutsätter ytterligare en områdesindelning vid sidan av
de redan bestående. Man torde enligt min mening med skäl kunna ifrågasätta
nödvändigheten härav redan av den anledningen att kommittén förutsätter,
att i hälsovårdstätort regelmässigt skulle ingå visst enligt byggnadslagstiftningen
planlagt område. Vidare medför ett sådant system
komplikationer för allmänheten, då det gäller att beakta vilka speciella
föreskrifter som är tillämpliga på en viss fastighet. För mig förefaller det
lämpligare att, som flera remissinstanser föreslagit, redan i hälsovårdsstadgan
ange att de skärpta hälsovårdsföreskrifterna skall gälla vissa enligt
byggnadslagstiftningen planlagda områden. Ett sådant system behöver
icke innebära att man avhänder sig möjligheten till anpassning efter
de faktiska behoven. Man kan sålunda mycket väl tänka sig att bereda
29
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
möjligheter till dispens från särbestämmelserna inom dessa planlagda
områden, och genom föreskrift om utsträckning av bestämmelsernas tilllämpning
utom samma områden kan behovet av bl. a. anpassning till
framtida exploatering tillfredsställande tillgodoses. Om sådan inskränkning
och utvidgning av särbestämmelsernas tillämpningsområde åstadkommes
genom antagande av lokal s. k. hälsovårdsordning — som enligt
förslaget skall avse att komplettera hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser
för kommun eller del av kommun — ernås en förenkling av
systemet, vilket utan tvekan är till förmån inte minst för allmänheten. Anmärkas
må jämväl att en sådan ordning som den nu angivna överensstämmer
med de principer som man valt vid utformandet av allmänna ordningsstadgan
och därtill anslutande lokala ordningsföreskrifter.
I departementsförslaget har kommittéförslagets bestämmelser om hälsovårdstätort
överarbetats efter de angivna riktlinjerna. Härvid har uttrycket
»hälsovårdstätort» bibehållits men definierats som område med fastställd
stadsplan eller byggnadsplan. De av kommittén föreslagna materiella
hälsovårdsföreskrifterna för hälsovårdstätort har i stor utsträckning bibehållits
i departementsförslaget. Utvidgning av tätortsbestämmelsernas tilllämpningsområde
skall kunna ernås genom antagande av lokal hälsovårdsordning.
Hälsovårdsnämnd kan vidare genom bestämmelse i hälsovårdsordning
tilldelas befogenhet att medge undantag från tätortsbestämmelserna.
Detaljbestämmelserna angående ordningen för antagande, ändring
och upphävande av hälsovårdsordning behandlas i ett senare avsnitt. Här
skall endast nämnas att sådan ordning kan tillkomma på initiativ av antingen
de kommunala myndigheterna eller länsstyrelsen.
Rörande den praktiska tillämpningen av möjligheterna att inskränka
eller utvidga tätortsbestämmelsernas giltighetsområde vill jag ytterligare
framhålla följande. Det är självfallet att man, innan mer ingående erfarenhet
vunnits, bör framgå med en viss försiktighet vid utvidgning av
tillämpningsområdet. Man bör härvid bl. a. beakta i vad mån det är rimligt
att befintlig bebyggelse underkastas de strängare föreskrifterna, inte
minst med hänsyn till fastighetsägarnas berättigade ekonomiska intressen.
Vid ärendenas förberedande torde vidare tillräckligt material komma
att framläggas för att kommunens ekonomiska intressen skall kunna beaktas.
Man får därjämte måhända till en början räkna med en relativt vidsträckt
användning av dispensmöjligheterna för område med fastställd
byggnadsplan men även för stadsplanelagt område, särskilt i vad avser glesbebyggda
ytterområden som icke beröres av förestående exploatering. En
hälsovårdstätort kan givetvis även innefatta sommar- och fritidsbebyggelse,
liksom hinder icke möter mot alt tätortsbestämmelserna genom antagande
av hälsovårdsordning utsträckes till ett område med huvudsakligen sådan
bebyggelse. Vad beträffar fritidsbebyggelse måste å ena sidan beaktas att
den kanske endasl befolkas under en kortare tid av året men å andra sidan
30
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
att de sanitära farorna framstår med särskild styrka under den varma
årstiden. För områden med genomgående fritidsbebyggelse utom stadsplan
eller byggnadsplan står även möjligheten öppen att för dem utfärda
lokal hälsovårdsordning utan att därvid förordna om tätortsbestämmelsernas
tillämpning inom området. Jag är därför icke beredd att föreslå särskilda
materiella bestämmelser för tätort av viss karaktär, t. ex. fritidsbebyggelse,
och ej heller en regel om att endast en del av hälsovårdsstadgans
tätortsbestämmelser skall gälla tätort av viss typ.
Municipalbildningen är numera under avveckling och redan bildade municipalsamhällen
har i viss omfattning upplösts. Något beaktansvärt behov
att bibehålla bestående municipalsamhällen i hälsovårdshänseende
efter ikraftträdandet av en reviderad hälsovårdsstadga anser jag icke föreligga,
varför sådana samhällen bör upplösas efter stadgans ikraftträdande.»
Utskottet
Vad som inte minst föranlett kritik mot gällande hälsovårdsstadga har
varit dess system med skilda normer i hälsovårdshänseende för stadssamhällen
och för riket i övrigt. Denna uppdelning har kommit att framstå som
alltmer otidsenlig, särskilt med hänsyn till att på landsbygden uppstått
smärre tätorter, för vilka stadsbestämmelserna icke utan särskilt förordnande
varit gällande. Genom att det stora flertalet av de materiella bestämmelserna
i den föreslagna hälsovårdsstadgan gjorts tillämpliga för riket i
dess helhet utan skillnad mellan stadssamhällen och landsbygd har alltså
ett väsentligt önskemål tillgodosetts.
De speciella tätortsförhållandena kommer alltid att medföra sanitära problem
utan motsvarighet inom glesbebyggelse, och dessa problem kräver för
sin lösning särskilda materiella hälsovårdsföreskrifter. I vilken utsträckning
sådana föreskrifter skall inflyta i den för hela riket gällande hälsovårdsstadgan
kan naturligtvis bli föremål för olika bedömanden. Utskottet
är för sin del berett att ansluta sig till den i propositionen framförda grundtanken
att i stadgan intaga sådana tätortsföreskrifter, som väsentligen är
tillämpbara inom varje tätortsbebyggelse. Avgränsningen av föreskrifternas
tillämpningsområde genom införande av begreppet »hälsovårdstätort», med
anknytning till område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan, finner
utskottet väl vald.
2. Hälsovårdsorganisationen
Departementschefen
»Såsom hälsovårdsstadgekommittén i olika sammanhang understrukit är
eu effektiv hälsovårdsorganisation av allra största betydelse för den allmänna
hälsovården.
Enligt kommittéförslaget skall det lokala hälsovårdsarbetet liksom hittills
31
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
i första hand vara en primärkommunal angelägenhet. Till
samma resultat har kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i
riket kommit i sitt betänkande »Hälsovård och öppen sjukvård» (SOU
1958:15). Denna kommitté understryker sålunda bl. a., att dess förslag
om överförande av huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i öppen vård
från staten till landstingen icke innebär alt ansvaret för den omgivningshygieniska
tillsynen överföres från primärkommunerna till landstingen.
Den föreslagna ordningen får sålunda icke betyda, att dessa läkare generellt
befrias från sina hittillsvarande uppgifter avseende omgivningshygienen,
vartill kommittén räknar framför allt åtgärder för att motverka spridande
av smittsamma sjukdomar, teknisk hygien, bostads-, skol- och industrihygien
samt livsmedelshygien.
För egen del finner jag det också naturligt att bibehålla kommunerna vid
deras uppgifter inom omgivningshygienen. Jag anser hälsovårdsarbetet på
det kommunala planet vara av sådan grundläggande betydelse för allmänna
hälsovården, att organisatoriska åtgärder för effektivisering av hälsovårdsarbetet
i första hand bör ha till syfte att aktivisera hälsovårdsnämndernas
verksamhet. Därvid möter sådana viktiga frågor som hälsovårdsnämnds
sammansättning och formerna för samarbetet med andra kommunala organ,
som i sin verksamhet har att träffa avgöranden av betydelse för allmänna
hälsovården. En angelägenhet av största vikt är vidare anställandet av
hälsovårdsutbildad personal för fullgörande av hälsovårdsnämndens inspekterande
och rådgivande verksamhet. I det nutida svenska samhället fordras
därjämte, inte minst med hänsyn till den tekniska utvecklingen, i allt större
utsträckning tillgång till andra organ med speciella fackkunskaper och mer
långtgående erfarenhet än som kan fordras av hälsovårdsnämndens ledamöter
och tjänstemän.
En av orsakerna till att hälsovårdsarbetet hitintills på sina håll varit
mindre effektivt har utan tvivel varit avsaknaden av särskild hälsov
å r d s n ä in n d. Helt naturligt har kommunalnämndens ledamöter icke
alltid förmått att i erforderlig grad ägna sig åt hälsovårdande uppgifter vid
sidan av sina kommunala åligganden i övrigt. En förutsättning för intensifierad
hälsovård på landsbygden måste därför enligt min mening vara inrättande
av särskild hälsovårdsnämnd i varje kommun. Detta blir så mycket
mera angeläget som nu ifrågavarande förslag till hälsovårdsstadga medför,
som jag redan antytt, vidgade uppgifter för landsbygdens hälsovårdsnämnder
genom att gemensamma materiella hälsovårdsbestämmelser skall gälla
för hela riket. För att effekten av denna skärpning av bestämmelserna icke
skall äventyras måste organisatoriska möjligheter skapas för en intensifierad
hälsovård även på landsbygden. Kommitténs förslag om särskild hälsovårdsnämnd
i varje kommun har också vunnit allmän anslutning bland
remissinstanserna. Jag finner sålunda förslaget i denna del vara en reform
som utan tvekan bör genomföras.
32
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Ett flertal remissinstanser har understrukit betydelsen av ett väl utvecklat
samarbete mellan hälsovårdsnämnden och övriga
kommunala organ. Härvid har särskilt framhållits att samarbetet
mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd i många fall hittills visat
sig mindre tillfredsställande samt att det i viss utsträckning förekommit att
dessa nämnder fattat motstridiga beslut. Önskemål om ökat inflytande för
hälsovårdsnämnden på byggnadsplaneringsfrågor har också framförts.
Att åstadkomma ett smidigt och effektivt samarbete mellan olika kommunala
organ är förvisso en angelägenhet av största vikt. Inte minst betydelsefullt
är detta med hänsyn till att ett kommunalt organ i sin verksamhet bör
beakta även andra synpunkter än dem som direkt hänför sig till det egna
facket. Under alla förhållanden är det givetvis otillfredsställande att inom
kommunens ram motstridiga beslut fattas i likartade frågor.
Man kan emellertid knappast med fog påstå att ett mindre gott samarbete
mellan t. ex. hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd skulle bero på otillräckliga
möjligheter för endera nämnden att skaffa sig upplysning om den andra
nämndens uppfattning i en viss fråga. Redan på grund härav anser jag att
en föreskrift om att de båda nämnderna skall ha en gemensam ledamot
knappast är tillräckligt befogad. Därest det i en kommun icke faller sig naturligt
att invälja en gemensam ledamot, torde det icke heller verka befrämjande
för samarbetet mellan nämnderna om en gemensam ledamot tillsättes
på grund av en tvingande bestämmelse härom. Däremot torde föreskrifter
om skyldighet för nämnderna att i olika ärenden kontakta andra nämnder ha
sitt givna värde, och i departementsförslaget till hälsovårdsstadga har intagits
en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnden att
samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet
eller vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av hälsovårdande
åtgärder. Att finna en lämplig form för sådan kontakt anser jag dock
i första hand böra vara varje kommuns ensak, och det borde vara självfallet
att hälsovårdsnämndens sakkunskap tillgodogöres inom byggnadsplaneringsverksamheten
liksom att besiktning av byggnader ur byggnadsteknisk
och hygienisk synpunkt samordnas. I den mån författningsbestämmelser
härom erfordras hör de närmast hemma inom byggnadslagstiftningen, och
jag återkommer till frågan i ett senare avsnitt rörande byggnadstekniska
bestämmelsers intagande i hälsovårdsstadgan, där även hälsovårdsnämndens
och byggnadsnämndens inbördes kompetens behandlas. Några föreskrifter
till vinnande av ökat inflytande för hälsovårdsnämnden på fastighetsbildningen
anser jag knappast erforderliga eller lämpliga. Samordning av hälsovårdsnämndens
och t. ex. kommunalnämndens verksamhet får ankomma
på kommunalnämnden i egenskap av kommunens styrelse.
Jag övergår härefter till frågan om hälsovårdsnämnds sammansättning
och vill då börja med spörsmålet, om i nämnden alltid
bör ingå vissa innehavare av tjänster med anknytning till hälsovården.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
33
Inledningsvis vill jag härvid framhålla som en allmän princip att antalet
självskrivna ledamöter bör inskränkas så mycket som möjligt. Jag anser
därför liksom hälsovårdsstadgekommittén att särskilda skäl bör föreligga
för att en föreskrift skall meddelas om självskrivenhet för viss befattningshavare.
Kommittén har i sitt förslag uteslutit den nuvarande tvingande bestämmelsen
om att polischef i stad samt ordföranden i köpings kommunalnämnd
skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden. De skäl som anförts från
några remissinstanser mot uteslutning av polischef anser jag ej böra tillmätas
avgörande betydelse. Förslaget att utesluta kommunalnämndens ordförande
har ej föranlett erinringar från remissinstanserna. Jag ansluter mig
därför till kommitténs förslag på dessa punkter.
En särställning i sitt förhållande till hälsovårdsarbetet inom kommunen
intar där verksamma tjänsteläkare och tjänsteveterinärer, och kommittén
har därför föreslagit att stadsläkare och stadsveterinär skall vara självskrivna
ledamöter i stads hälsovårdsnämnd samt köpingsläkare självskriven
ledamot i köpings hälsovårdsnämnd. I övrigt har kommittén tänkt att
tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan i hälsovårdsarbetet inom
kommunen skall ske i form av rätt för dem att närvara vid hälsovårdsnämndens
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten,
med rätt att få sin mening antecknad till protokollet.
Kommittéförslaget har i dessa avseenden varit föremål för delade meningar
bland remissinstanserna. Å ena sidan har hävdats att självskrivna
ledamöter i princip över huvud taget icke borde förekomma i hälsovårdsnämnden.
Företrädare för denna åsikt har även hänvisat till att självskrivenheten
för de av kommittén avsedda befattningshavarna rimmade illa
med bestämmelserna i kommunallagen om vissa chefstjänstemäns uteslutande
från valbarhet till s. k. fakultativa kommunala nämnder. Å andra
sidan har framförts förslag om att tjänsteläkare och tjänsteveterinär borde
vara självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnderna inom samtliga kommuner
och ej endast i dem inom vissa städer och köpingar.
Omgivningshygienens förebyggande betydelse är allmänt erkänd, och
härav följer att frågeställningarna inom hälsovården ofta kräver medicinsk
fackkunskap för en tillfredsställande lösning. Läkarnas medverkan inom
hälsovårdsnämnderna har också hittills genomgående visat sig vara mycket
värdefull. Jag ansluter mig alltså till kommitténs uppfattning, att medicinsk
sakkunskap knappast kan undvaras inom hälsovårdsarbetet om detta skall
kunna förväntas bli effektivt.
Vid bedömandet av frågan om veterinärmedicinsk sakkunskap i hälsovårdsnämnd
bör uppmärksammas, att den nya livsmedelslagstiftningen medfört
eu ökning av hälsovårdsnämndernas uppgifter inom livsmedelskontrollen,
i vilken verksamhet ofta kräves tillgång till nyssnämnda sakkunskap
samt att man genom nyligen genomförda ändringar i djurskyddslagen har
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 19
34
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
önskat effektivisera tillsynen över lagens efterlevnad. Enligt förevarande
förslag till hälsovårdsstadga kommer vidare hälsovårdsnämndernas befattning
med djurstall att utvidgas. Dessa omständigheter leder till att jag delar
kommitténs uppfattning att även veterinärmedicinsk sakkunskap bör tillförsäkras
hälsovårdsnämnderna.
Behovet av medverkan av läkare och veterinär i hälsovårdsnämndernas
arbete är säkerligen snarare större för hälsovårdsnämnderna på landet än
för nämnderna i städer och köpingar. Anledningen till att kommittén icke
föreslagit självskrivenhet för tjänsteläkare och tjänsteveterinär i andra än
städers och köpingars hälsovårdsnämnder torde enbart vara, att sådan
självskrivenhet ansetts vara en så tyngande belastning för vederbörande befattningshavare
att man därigenom skulle äventyra fullgörandet av hans
övriga tjänsteåligganden. Såsom jag inledningsvis anfört anser jag att självskrivet
ledamotskap i hälsovårdsnämnd för vissa befattningshavare över
huvud taget icke säkerställer deras medverkan i hälsovårdsarbetet. Däremot
torde så starka sakliga skäl tala för dessa befattningshavares ledamotskap
att de i betydande utsträckning kan förväntas bli invalda i nämnden.
Något formellt hinder för sådant inval torde icke föreligga, och enligt min
mening är sådana val att rekommendera. Emellertid synes hälsovårdsnämndens
arbete många gånger lika betjänt av medverkan från annan läkare
och veterinär än sådana i statlig eller kommunal tjänst, och då kan
lämpligen sådan läkare eller veterinär inväljas i hälsovårdsnämnd i stället
för tjänsteläkare och tjänsteveterinär.
Jag finner mig alltså icke böra förorda obligatoriskt ledamotskap i hälsovårdsnämnd
för tjänsteläkare och tjänsteveterinär men väl en i hälsovårdsstadgan
intagen rekommendation att läkare och veterinär bör vara ledamot
av nämnden. Emellertid är det att befara att tjänsteläkare och tjänsteveterinär
särskilt på landsbygden under hänvisning till sin arbetsbörda icke är beredda
att acceptera ledamotskap i hälsovårdsnämnd, och inval av annan läkare
eller veterinär kan av olika anledningar kanske i många fall ej komma i
fråga. För att i detta läge — då alltså läkare och veterinär icke ingår i nämnden
— likväl tillföra nämnden medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap
och erfarenhet har jag stannat för att föreslå att vederbörande tjänsteläkare
och tjänsteveterinär skall i princip vara skyldig att närvara vid
hälsovårdsnämndens sammanträden i den mån han icke hindras av
andra tjänsteåligganden. Han skall härvid äga rätt att deltaga i överläggningarna
och få sin mening antecknad till protokollet. Inom ramen
för ett system som det angivna torde hälsovårdsnämndens arbete kunna disponeras
så att tjänsteläkare och tjänsteveterinär får tillfälle att deltaga i
första hand vid behandling av de frågor som berör deras olika tjänsteområden.
Den angivna ordningen kan som regel knappast anses bli alltför betungande
för t. ex. provinsialläkare och distriktsveterinärer; jag vill i delta sammanhang
erinra om att flera fackmyndigheter vid remissbehandlingen
35
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
t. o. in. ansett sig kunna förorda obligatoriskt ledamotskap i nämnden för
dessa befattningshavare. Bestämmelserna om skyldighet att närvara vid
hälsovårdsnämnds sammanträde bör kompletteras med en regel om rätt för
tjänsteläkare och tjänsteveterinär att närvara i de fall då sådan skyldighet
icke föreligger, d. v. s. då annan läkare respektive veterinär är ledamot av
nämnden.
De här anförda synpunkterna på tjänsteläkares och tjänsteveterinärs
deltagande i hälsovårdsnämndens arbete torde äga sin tillämpning inom
samtliga kommuner. I departementsförslaget har därför icke upptagits bestämmelser
om andra former för tjänsteläkares och tjänsteveterinärs medverkan
i hälsovårdsnämnd inom stad och köping än i hälsovårdsnämnd
i övrigt.
Därest inom kommunen finnes flera tjänstedistrikt bör det ankomma på
hälsovårdsnämndens ordförande att underrätta de olika befattningshavarna,
när ärenden berörande vederbörandes distrikt kommer att behandlas vid
nämndens sammanträden. I stad med mer än en tjänsteläkare eller tjänsteveterinär
bör skyldigheten respektive befogenheten att närvara vid hälsovårdsnämndens
sammanträden åvila den i tjänstehänseende främste av dem.
Enligt kommittéförslaget skulle i stadgan intagas en rekommendation
att en av hälsovårdsnämndens ledamöter borde ha praktisk erfarenhet i
byggnadsfrågor samt att medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap
borde finnas företrädd inom nämnden även om ingen av nämndens ledamöter
är läkare eller veterinär. Vad till en början angår byggnadskunnig
person så torde det falla sig naturligt att invälja sådan person i hälsovårdsnämnden
även utan särskild rekommendation härom i författningstexten,
därest vederbörande i det särskilda fallet kan förväntas vara en
tillgång för nämnden i dess arbete. Om så icke är fallet kan det knappast
anses särskilt önskvärt att han allenast under hänvisning till särskild bestämmelse
i hälsovårdsstadgan inväljes i nämnden, måhända med förbigående
av andra för hälsovårdsarbetet mer allmänt meriterade personer.
Det anförda äger i viss mån sin tillämpning även på medverkan av medicinsk
och veterinärmedicinsk sakkunskap, men skälen för en rekommendation
i stadgan av sådan sakkunskaps medverkan försvagas därjämte
om tjänsteläkare och tjänsteveterinär deltar i nämndens arbete så som
avses i departementsförslaget. På anförda grunder har jag icke i departementsförslaget
upptagit kommitténs ifrågavarande rekommendationer. Liknande
synpunkter har gjort att däri ej heller införts bestämmelser om att
hälsovårdsnämnd bör inrymma representant för tätort inom kommunen
eller om vissa kvalifikationer i övrigt för ledamöter i nämnden, varom förslag
framförts vid remissbehandlingen.
Hälsovårdsstadgekommitténs förslag att minsta antal ledamöter i hälsovårdsnämnd
skall vara sju har mött ganska kraftigt motstånd bland remissinstanserna.
I erinringarna mot förslaget i denna del har föreslagits att
36
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
minimiantalet borde begränsas, varvid de flesta remissinstanserna föreslagit
föreskrift om fem ledamöter, eller också att dispensmöjligheter borde
medges.
Även jag anser att en föreskrift om ett minsta antal ledamöter i hälsovårdsnämnd
av sju personer knappast är motiverad ur effektivitetssynpunkt.
Den kan dessutom verka onödigt tyngande för arbetet inom i synnerhet
mindre kommuner. Ett visst berättigande kan möjligen en föreskrift
om ett så stort antal anses ha, om några av ledamöterna skall vara
självskrivna. Då emellertid enligt departementsförslaget några självskrivna
ledamöter icke skall finnas i hälsovårdsnämnden har jag stannat för att
föreslå ett minimiantal av fem ledamöter.
Nu angivna bestämmelser av organisatorisk art synes utan vidare kunna
gälla även för Stockholm.
Jag övergår härefter till frågor rörande hälsovårdsnämndens
tjänstemän.
Utvecklingen inte minst under de senaste decennierna har starkt accentuerat
behovet av sakkunskap i det hälsovårdande arbetet. Detta har även
kommit till uttryck vid remissbehandling av kommittéförslaget, bl. a.
såtillvida att kommitténs förslag om utvidgning till landskommunerna av
skyldigheten att anställa hälsovårdsinspektör — motsvarande de nuvarande
tillsyningsmännen för allmänna hälsovården — icke föranlett några erinringar
i princip. En hel del remissinstanser har tvärtom påyrkat att det av
kommittén föreslagna invånarantalet för sådan skyldighet, nämligen minst
10 000 personer, skall sänkas. Röster har också höjts för att åtminstone
deltidsanställd hälsovårdsinspektör bör finnas i varje kommun. Den nuvarande
bristen på utbildad personal har föranlett yrkanden om dispensmöjligheter
och lång övergångstid. Emellertid har det även förekommit
erinringar mot kommittéförslaget av mer principiell natur. Man har
anmärkt att invånarantalet i kommunen i och för sig icke kan anses
utslagsgivande för behovet av hälsovårdsinspektör utan att kommunens
allmänna struktur snarare borde vara avgörande härvidlag. Särskilt behov
av hälsovårdsinspektörer föreligger, framhålles från flera remissinstanser,
i tätorter över huvud taget och ej endast i städer och köpingar.
Dessa och liknande synpunkter har föranlett förslag om indelning av länen
i hälsovårdsinspektörsdistrikt. I detta sammanhang har också framförts invändningar
mot bildande av kommunalförbund för anställande av hälsovårdsinspektör.
Medicinalstyrelsen har såsom huvudinvändning mot förslaget till ny hälsovårdsstadga
anfört, att det icke innefattar skyldighet att anställa hälsovårdsinspektörer
i sådan utsträckning att en tillfredsställande hälsovårdsinspektion
och i synnerhet bostadsinspektion kan ordnas inom samtliga kommuner.
Enligt styrelsens mening kan man icke uppnå den aktivisering av
hälsovårdsnämnderna och den förbättrade tillsyn över hälsovårdsstadgans
37
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
efterlevnad, som särskilt omnämnts i utredningsdirektiven, utan att tillsynsfrågan
löses på ett tillfredsställande sätt. Kommittén för översyn av
hälso- och sjukvården i riket har sedermera i sitt innevarande år avgivna
betänkande anslutit sig till medicinalstyrelsens nämnda uttalanden och därvid
understrukit yrkandet på en hela riket omfattande hälsovårdsinspektion,
innefattande bl. a. fortlöpande bostadsinspektion. Skall detta ernås är det
enligt kommitténs mening nödvändigt att i hälsovårdsstadgan införes tvingande
bestämmelser om anställande av hälsovårdsinspektörer i alla kommuner,
varvid dock en deltidsanställd kraft bör vara tillfyllest inom mindre
kommuner. Tillgång till sådana hjälpkrafter utgör enligt kommittén en förutsättning
inte bara för en godtagbar hälsovårdstillsyn på det lokala planet
utan även för ett effektivt utnyttjande av den tid tjänsteläkarna kan ägna
denna uppgift.
Vad sålunda anförts utgör enligt min mening starka skäl för att i en eller
annan form skapa en författningsmässig grundval för tillgång till hälsovårdstjänsteman
i varje kommun. Det praktiska behovet härav redan under
nuvarande förhållanden framgår f. ö. av att på kommunalt initiativ anställts
hälsovårdskonsulenter, vilka bl. a. synes ha i icke obetydlig omfattning utfört
arbete, som i första hand bör ankomma på en hälsovårdsnämndens
tjänsteman. Vad angår förhållandena i framtiden är att märka, att den förbättring
av omgivningshygienen som åsyftas med införandet av gemensamma
materiella hälsovårdsföreskrifter för hela landet och skärpning av
dessa föreskrifter för hälsovårdstätorter, även i smärre landskommuner,
säkerligen skulle allvarligt äventyras, om icke organisatoriska möjligheter
för effektiv tillsyn inom alla kommuner föreligger. I detta läge anser jag
mig höra förorda en regel om skyldighet för alla kommuner att anställa
hälsovårdsinspektör.
Då behovet av hälsovårdsinspektör växlar med invånarantal och kommunstruktur,
bör det dock finnas möjlighet för flera kommuner att anställa
gemensam inspektör. I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen
att en heltidsanställd hälsovårdsinspektör med verksamhet inom
flera kommuner är att föredraga framför deltidsanställda hälsovårdsinspektörer
inom var och en av dessa kommuner. Erfarenheterna från den vid
remissbehandlingen angivna försöksverksamheten med gemensam tjänsteman
för flera kommuner och tätorter synes vara goda, varför risken för
praktiska svårigheter vid tillämpningen av ett sådant system icke torde
böra verka återhållande. Däremot bör man enligt mitt förmenande icke
införa en särskild distriktsindelning för hälsovårdsinspektörer utan anslutning
till den kommunala indelningen. Det bör ankomma på länsstyrelsen all
avgöra om och i vilken utsträckning kommun må ha hälsovårdsinspektör
anställd gemensamt med annan kommun. Vidare bör i författningstexten
införas en dispensregel, som möjliggör att med tjänsten som hälsovårdsinspektör
i undantagsfall förenas annan tjänst, detta med hänsyn till
38
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
att en sådan organisation nu förekommer i en del kommuner. Det bör
icke heller vara uteslutet för mindre kommuner med huvudsakligen glesbebyggelse
att under en övergångstid låta ledamot av hälsovårdsnämnden
liksom hittills fullgöra de åligganden, som skall ankomma på hälsovårdsinspektör.
Avgörandet bör även i dessa fall ligga hos länsstyrelsen. Vid tilllämpning
av de nu behandlade bestämmelserna kan även den aktuella tillgången
på utbildade hälsovårdsinspektörer vinna beaktande.
Dessa överväganden har lett till att i departementsförslaget intagits en
bestämmelse om att varje kommun skall vara skyldig att till hälsovårdsnämndens
biträde ha anställd en eller flera hälsovårdsinspektörer men att
kommuner äger gemensamt anställa sådan inspektör. Mindre kommuner
skall ha möjlighet att erhålla länsstyrelsens dispens från skyldigheten att
ha särskild hälsovårdsinspektör anställd. Det ingår i länsstyrelsens allmänna
skyldigheter med avseende å hälsovårdsverksamheten inom kommunerna
att tillse att hälsovårdsinspektörer finnes anställda i erforderligt
antal. Den lämpligaste formen för anställande av gemensam hälsovårdsinspektör
torde vara avtal mellan kommunerna eller utvidgning av redan
förefintliga kommunalförbund till att avse även anställande av hälsovårdsinspektör.
I anslutning till vad jag nu anfört vill jag betona att en organisation av
hälsovårdsinspektörer som den nu antydda givetvis icke går att helt bygga
ut under loppet av några få år. Hälsovårdsinspektörerna utbildas f. n. vid
statens institut för folkhälsan. Utbildningstiden är numera nio månader
och för tillträde till utbildningen fordras i princip avlagd realexamen. De
nuvarande hälsovårdsinspektörernas utbildning är emellertid, som hälsovårdsstadgekommittén
framhållit, mycket växlande. En stor del av dem har
ingen egentlig hygienutbildning, och av de hygienutbildade har icke alla
genomgått kurs av nuvarande längd vid statens institut för folkhälsan utan
endast en kortare kurs vid institutet eller annorstädes. Kommittén uppger
att hälsovårdsnämnderna numera dock i allt större utsträckning fordrar
hygienutbildning som villkor för anställning som hälsovårdsinspektör. Hela
frågan om utbildningen av hälsovårdsinspektörer är sedan någon tid föremål
för särskild utredning inom inrikesdepartementet.
Hälsovårdsnämndens verksamhet kommer säkerligen i fortsättningen i
ännu högre grad än hittills att inrymma problem som för sin lösning kräver
tillgång till speciell sakkunskap utöver den som finnes representerad hos
nämndens ledamöter och tjänstemän. Sådan sakkunskap finnes redan nu på
länsplanet, t. ex. hos förste provinsialläkaren och distriktsingenjören för
vatten och avlopp. Dessutom har de av hälsovårdsförbunden anställda h ä 1-sovård s konsulenterna varit verksamma som rådgivare åt hälsovårdsnämnderna.
Hälsovårdsstadgekommittén har nu föreslagit att anställandet av hälsovårdskonsulenter
hädanefter skulle ankomma på landstingen som en obli
-
39
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
gatorisk skyldighet. Förslaget har blivit föremål för delade meningar bland
remissinstanserna.
Det har allmänt omvittnats att de nuvarande hälsovårdskonsulenterna
utfört ett värdefullt arbete till allmänna hälsovårdens fromma, och jag vill
gärna betyga min anslutning till denna uppfattning. Detta förhållande synes
dock icke utan vidare böra föranleda att konsulentbefattningarna i detta
sammanhang inlemmas i en obligatorisk organisation. Skarpa motsättningar
har vid remissbehandlingen framkommit i fråga om vem som i så
fall skulle stå som konsulenternas huvudman, och denna fråga torde knappast
kunna avgöras på grundval av den föreliggande utredningen. Då genom
departementsförslaget införes en utvidgad skyldighet för kommunerna att
ha hälsovårdsinspektör anställd, försvagas vidare i någon mån motiven för
en konsulentorganisation i enlighet med kommitténs förslag. Härtill kommer
emellertid att spörsmålet om en lämplig samordning av konsulenternas
verksamhet med andra befattningshavares ämbetsuppgifter icke blivit
helt klarlagt. Förste provinsialläkarorganisationen omprövas f. n. på grundval
av kommitténs för översyn av hälso- och sjukvården i riket förutnämnda
betänkande. I detta betänkande föreslås inrättande av hälsovårdskonsulentbefattningar
vid länsstyrelserna. Dessa konsulenter skulle ha
sina huvudsakliga arbetsuppgifter inom det omgivningshygieniska området
samt avlönas genom anslag, som disponeras av medicinalstyrelsen, medan
kostnaderna för deras lokaler, arbetsbiträde, resor m. m. i allmänhet skulle
bestridas av länsstyrelserna. Frågan om inrättande av obligatoriska konsulentbefattningar
bör under angivna omständigheter avgöras i samband med
den nya utformningen av förste provinsialläkarinstitutionen. Jag anser
därför att anställandet av konsulenter t. v. liksom hittills bör vara frivilligt
och jag kan icke biträda kommittéförslaget att inrätta nya, statliga eller
kommunala hälsovårdskonsulentbefattningar.
Vad som vid remissbehandlingen framkommit om behovet av förstärkning
i övrigt av konsultativa organ i hälsovårdsfrågor i synnerhet på länsplanet
torde böra beaktas vid framtida behandling av de speciella tjänsternas
utformning. Enbart hälsovårdsverksamheten kan emellertid knappast anses
böra föranleda en utbyggnad redan nu av t. ex. organisationen av
distriktsingenjörer för vatten och avlopp. Jag är ej heller beredd att i detta
sammanhang föreslå inrättande av helt nya organisationsenheter, exempelvis
vid länsstyrelserna, för tillgodoseende av hälsovårdsnämndernas behov
av vägledning i särskilda hänseenden.»
Motioner
I de likalydande motionerna I: B 207 och II: B 269 hemställes »att riksdagen
i sitt yttrande över förslaget till hälsovårdsstadga måtte förorda alt
bestämmelserna i 14 § skall utgå».
40
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
I de likalydande motionerna 1: B 209 och II: B 270 hemställes »att riksdagen
vid yttrande över till propositionen nr B 46 fogat förslag till hälsovårdsstadga
måtte hemställa om utformning av hälsovårdsstadgans 14 § i
överensstämmelse med nu gällande ordning, så att landskommun icke ålägges
att anställa särskild hälsovårdsinspektör».
I de likalydande motionerna I. B210 och II: B 271 hemställes att riksdagen
vid yttrande över till propositionen nr B 46 fogat förslag till hälsovårdsstadga
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana ändringar av den
föreslagna hälsovårdsstadgan »1) att 9 § utformas på sådant sätt, att tjänsteläkaren
respektive tjänsteveterinären i fall som avses uppmanas men icke
ålägges att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden; 2) att 14 § utformas
på sådant sätt, att kommun icke ålägges skyldighet att anställa
särskild hälsovårdsinspektör».
I de likalydande motionerna I: B 211 och II: B 272 föreslås att 14 § första
stycket i den nya hälsovårdsstadgan gives följande lydelse: »Till hälsovårdsnämnds
biträde skola finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer. Där förhållandena
det medgiva må dock de på hälsovårdsinspektör ankommande
uPPgifteina * stället fullgöras av ledamot i nämnden eller hälsovårdsinspektör
anställas gemensamt för två eller flera kommuner eller med tjänst som
hälsovårdsinspektör förenas annan tjänst.» Motionärerna hemställer »att
riksdagen i anledning av det framlagda förslaget till hälsovårdsstadga måtte
giva till känna att 14 § första stycket av stadgan enligt riksdagens mening
bör erhålla ändrad lydelse i huvudsaklig överensstämmelse med vad ovan
skisserats».
I motionen II: B 274 hemställes »att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj :ts proposition nr 46 måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag vad det
gäller åläggande för kommun att anställa hälsovårdsinspektör».
Utskottet
Såsom departementschefen och hälsovårdsstadgekommittén i olika sammanhang
framhållit, utgör en ändamålsenlig hälsovårdsorganisation en väl
så viktig förutsättning för en tillfredsställande allmän hälsovård som särskilda
materiella hälsovårdsföreskrifter, önskemålen om en förbättrad allmän
hälsovård på landsbygden torde också i viss mån vara att se som ett
uttryck för att gällande bestämmelser varit otillräckliga. Det får också anses
självfallet att, där det föreligger behov ur allmän hälsovårdssynpunkt,
dessa behov måste tillgodoses lika väl för landsbygdens del som för riket
i övrigt. Betydelsen härav kommer att bli särskilt framträdande i och med
att genom den föreslagna hälsovårdsstadgan enhetliga materiella föreskrifter
för stad och landsbygd kommer att gälla, något som innebär en skärpning
för landsbygdens del.
Från dessa utgångspunkter är det att hälsa med tillfredsställelse, att enligt
den föreslagna nya hälsovårdsstadgan särskild hälsovårdsnämnd skall
Andra lagutskottets utlåtande nr B 1!) år 1958
41
tillsättas inom varje kommun. Då dessutom enhetliga regler föreslagits för
hälsovårdsnämnds sammansättning och verksamhetsformer, har man ernått
önskvärd enhetlighet i hälsovårdsorganisationen för riket i dess helhet.
En organisationsfråga av speciellt intresse utgör formerna för medicinsk
och veterinärmedicinsk sakkunskaps medverkan inom allmänna hälsovården.
Hälsovårdsstadgekommittén föreslog regler som nära anslöt till nu gällande
bestämmelser, varvid dock tjänsteveterinär likställdes med tjänsteläkare.
Enligt kommittéförslaget skulle sålunda stadsläkare och stadsveterinär
samt köpingsläkare vara självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnd.
Inom andra hälsovårdsnämnder än de med läkare och veterinär som självskrivna
ledamöter skulle även enligt särskild författningsbestämmelse om
möjligt medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap vara företrädd. Dessa
bestämmelser kompletterades med stadgande om rätt för vederbörande
tjänsteläkare och tjänsteveterinär att närvara vid nämndens sammanträden.
Departementschefen har emellertid tagit avstånd från systemet med självskrivna
ledamöter i hälsovårdsnämnd men i sitt förslag intagit en rekommendation
om att invälja läkare och veterinär som ledamöter i nämnden.
För det fall att läkare och veterinär icke inväljes som ledamöter upptar departementsförslaget
en bestämmelse om att tjänsteläkaren respektive tjänsteveterinären
skall vara skyldig att närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden.
Utskottet anser i likhet med departementschefen att ett system med självskrivna
ledamöter icke är att rekommendera. Behovet av tillgång till medicinsk
och veterinärmedicinsk sakkunskap inom hälsovårdsarbetet får anses
tillfredsställande tillgodosett, om vederbörande tjänsteläkare och tjänsteveterinär,
då läkare respektive veterinär icke är ledamot av hälsovårdsnämnd,
är närvarande vid hälsovårdsnämnds sammanträden med rätt för
dem att deltaga i nämndens överläggningar och få sin mening antecknad till
protokollet. I medvetande om den arbetsbörda som redan förut åvilar tjänsteläkare
och tjänsteveterinär inte minst på landsbygden har departementschefen
uttalat, att dessa befattningshavare genom en lämplig disposition av
nämndens sammanträden icke bör nödgas övervara behandlingen av ärenden,
som icke rör deras tjänsteområden. Utskottet anser för sin del, att hithörande
bestämmelser hör omformuleras så att därav framgår, att tjänsteläkare
och tjänsteveterinär icke skall vara skyldiga att närvara vid hälsovårdsnämnds
sammanträden i andra fall än när deras närvaro verkligen
måste anses ur saklig synpunkt erforderlig. För ett sådant ståndpunktstagande
talar inte endast dessa befattningshavares allmänt vitsordade tunga
arbetsbörda utan även tjänstedistriktens på många håll vidsträckta omfattning
och anknytning till flera kommuner. Det angivna syftet torde få anses
tillfredsställande tillgodosett, därest i paragrafen intages en bestämmelse
om all de ifrågavarande befattningshavarna, då läkare respektive veterinär
icke ingår som ledamot i hälsovårdsnämnd, skall vara skyldiga alt närvara
42 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
vid nämndens sammanträden, i den mån nämndens ordförande finner deras
närvaro erforderlig. Utskottet vill understryka, att en regel som den nu föreslagna
väl anknyter till det formlösa samarbete, som f. n. i stor utsträckning
äger rum mellan hälsovårdsnämnds ordförande och tjänsteläkaren.
Bestämmelserna om tjänsteläkares och tjänsteveterinärs skyldighet och
rätt att närvara vid hälsovårdsnämnds sammanträden torde böra föranleda
kompletterande administrativa föreskrifter om gottgörelse åt dessa befattningshavare
av statsmedel för deras närvaro såsom för annan tjänsteförrättning.
Som utskottet nyss antytt finnes i fråga om hälsovårdsorganisationen
icke anledning att godtaga en ordning, som skulle innebära att man icke
tillgodoser förekommande behov av allmän hälsovård på landsbygden i
samma utsträckning som inom städer och därmed jämställda samhällen.
Det sagda äger sin tillämpning även på frågan om den i författning reglerade
skyldigheten att anställa tjänstemän som biträde åt hälsovårdsnämnderna.
Behovet av hälsovårdstjänsteman är emellertid icke lika stort inom alla
kommuner utan skiftar med hälsovårdsuppgifternas efter bebyggelsesstrukturen
växlande karaktär. I hälsovårdsarbetets natur ligger dock, att tillgången
till en utbildad fackman generellt sett är ägnad att stimulera och
effektivisera hälsovårdsnämndernas verksamhet.
Gällande hälsovårdsstadga utgår ifrån att särskilda hälsovårdstjänsteinän
i första hand erfordras inom städerna och har begränsat skyldigheten att ha
hälsovårdstillsyningsman anställd till att avse hälsovårdsområde, där 1 kap.
hälsovårdsstadgan är tillämplig, d. v. s. till städer och liknande samhällen.
Denna uppläggning av systemet har numera kommit att framstå såsom otidsenlig.
Skälet härtill är — liksom i fråga om uppdelningen av stadgans materiella
bestämmelser i särskilda föreskrifter för stad och särskilda föreskrifter
för landet — den fortgående utjämningen av tidigare skillnad i
strukturhänseende mellan stad och landsbygd. Hälsovårdsstadgekommittén
har därför ansett angeläget att anknyta skyldigheten att anställa hälsovårdsinspektör
mera till det faktiska behovet än till den formella territoriella
indelningen samt föreslagit att skyldigheten skulle gälla — förutom
städer och köpingar — även landskommun, där behov av hälsovårdsinspektör
föreligger. Därvid skulle gälla en absolut skyldighet att anställa inspektör
inom kommun med mer än 10 000 invånare. Mot kommittéförslaget i
denna del har departementschefen främst riktat den invändningen, att behovet
av hälsovårdsinspektör, mera än av invånarantalet, är beroende av
kommunens struktur i bebyggelsehänseende, särskilt då i vad avser förekomsten
av tätort sbebyggelse.
Även utskottet finner det självfallet, att man vid utformningen av författningsbestämmelser
om skyldighet för kommunerna att anställa hälsovårdstjänsteman
bör söka nå fram till en ordning, som direkt anknyter till
behovet av sådan tjänsteman, och icke, som gällande hälsovårdsstadga, i
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
43
första hand utgår från rikets indelning i stad och landsbygd. Härvid är
emellertid att beakta, att en hälsovårdstjänstemans uppgifter torde växla
mellan olika kommuner allt efter bebyggelsestrukturen. Inom en kommun
med stort invånarantal och övervägande tätortsbebyggelse intar sålunda
den rena inspektionsverksamheten och därmed sammanhängande åligganden
en framträdande plats i tjänstemannens verksamhet. Inom en vidsträckt
kommun med övervägande glesbebyggelse åter träder inspektionsverksamheten
i bakgrunden, medan i stället behovet av upplysning, rådgivning och
kanske till och med vägledning av hälsovårdsnämnden i dess uppgifter blir
mer framträdande än i t. ex. de större städerna med deras bättre tillgång på
olika expertorgan. Behovet av tillgång till utbildade hälsovårdstjänstemän
för nu antydda uppgifter inom kommuner, där 1 kap. gällande hälsovårdsstadga
icke är tillämplig i någon större omfattning, har i flertalet län föranlett
anställande på frivillig väg av hälsovårdskonsulenter. Dessa har i
viss omfattning biträtt vid inspektionsverksamheten men kanske framför
allt lämnat hälsovårdsnämnden råd och anvisningar avseende nämndens
verksamhet samt verkställt utrednings- och planläggningsarbete åt nämnden,
t. ex. i fråga om renhållning inom tätort. I detta sammanhang må ytterligare
tilläggas, att en hälsovårdstjänstemans angivna uppgifter inom en
landskommun med övervägande glesbebyggelse i många fall icke synes vara
av den omfattning, att de motiverar anställande på heltid av särskild hälsovårdstjänsteman,
även om tjänstemannens medverkan är av betydande värde
för hälsovårdsarbetet inom kommunen.
Hälsovårdsstadgekonnnittén har nära anknutit skyldigheten för kommun
att anställa hälsovårdsinspektör till behovet av tjänsteman ur huvudsakligen
inspektionssynpunkt. Sådant behov har dock ansetts föreligga
inom kommuner med ända ner till 3 000 eller färre invånare, och anledningen
till att kommittén från den absoluta skyldigheten att anställa hälsovårdsinspektör
undantagit kommun med ända upp till 10 000 invånare har
varit ekonomiska överväganden och hänsyn till den aktuella tillgången på
utbildade hälsovårdstjänstemän. Behovet av hälsovårdstjänstemän inom
kommuner, där inspektionsverksamheten icke skulle utgöra tjänstemannens
huvudsakliga uppgift, har kommittén tänkt att tillgodose genom en obligatorisk
organisation av hälsovårdskonsulenter med landstingen som huvudmän.
Frågan, huruvida en obligatorisk konsulentorganisation framdeles kommer
att inrättas, har tills vidare lämnats öppen, bl. a. under hänvisning till
den pågående omarbetningen av förste provinsialläkarorganisationen. Det
är därför ovisst, huruvida det i framtiden kommer att finnas hälsovårdskonsulenter,
som har möjlighet att ägna sig åt uppgifter, vilka i första hand
hör ankomma på kommunala hälsovårdstjänstemän. Vid sådant förhållande
får man nu draga upp riktlinjerna för en organisation av hälsovårdsinspektörer
med den utgångspunkten, att organisationen skall i allt väsentligt till
-
44 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 ur 1958
godose det totala behovet av hälsovårdstjänstemän inom primärkommunerna.
Författningsbestämmelser i ämnet bör främst gå ut på att få inspektörer
anställda inom sådana kommuner, där arbetsuppgifterna kräver en heltidsanställd
tjänsteman. För andra kommuner kan behovet av hälsovårdstjänsteman
tillgodoses genom en för två eller flera kommuner gemensamt
anställd hälsovårdsinspektör eller med en kommunal tjänsteman, som med
hälsovårdstjänsten förenar andra uppgifter. I mindre landskommuner med
ringa tätbebyggelse torde de på en hälsovårdstjänstemän ankommande
uppgifterna kunna fullgöras av ledamot i hälsovårdsnämnd.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet ej anledning att, såsom i
motionerna I: B 207 och II: B 269,1: B 209 och II: B 270,1:B 210 och II :B 271
samt II: B 274 yrkats, inskränka på den i propositionen angivna målsättningen
för inspektörsorganisationen.
Däremot vill utskottet, i anslutning till motionerna I: B 211 och II: B 272,
ifrågasätta, om de formella reglerna i departementsförslaget måste anses
erforderliga för genomförande av den angivna målsättningen. Då det tydligen
förutsättes, att länsstyrelse, bl. a. med hänsyn till nuvarande brist på
utbildade hälsovårdstjänstemän, regelmässigt skall bevilja dispensansökningar
enligt bestämmelserna i 14 § första stycket departementsförslaget,
förefaller det som om ett dispensförfarande är mer tyngande än som är
nödvändigt för ernående av det med dispenskontrollen avsedda ändamålet.
Syftet att bereda länsstyrelserna möjlighet att åstadkomma en organisation,
som på ett ändamålsenligt sätt utnyttjar den aktuella tillgången på hälsovårdsinspektörer,
torde kunna tillgodoses även med hänvisning till länsstyrelsernas
allmänna befogenheter enligt hälsovårdsstadgan. Dessa befogenheter
innebär möjlighet för länsstyrelse att bl. a. meddela vitesföreläggande
för kommun till åstadkommande av en enligt länsstyrelsens uppfattning
nödvändig åtgärd, såsom anställande på heltid eller deltid av hälsovårdstjänsteman.
Utskottet finner sig därför böra förorda, att de särskilda
dispensbestämmelserna i 14 § uteslutes. I paragrafens första stycke skulle
i så fall utsägas, att till hälsovårdsnämnds biträde skall finnas en eller flera
hälsovårdsinspektörer, dock att de på inspektör ankommande uppgifterna i
stället må fullgöras av ledamot i nämnden, i den mån så kan ske utan uppgifternas
eftersättande.
Med sitt förslag i denna del har utskottet givetvis icke velat godtaga en
ordning, som på något sätt skulle innebära inskränkning av nuvarande
skyldighet att anställa hälsovårdstjänstemän inom områden, där 1 kap.
gällande hälsovårdsstadga nu har sin tillämpning. Givetvis föreligger inte
heller något hinder för två eller flera kommuner att sammansluta sig om en
gemensam hälsovårdsinspektör.
I detta sammanhang vill utskottet betona vikten av att länsstyrelserna,
om stadgan ändras i enlighet med vad här föreslagits, med uppmärksamhet
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
45
följer utvecklingen inom kommunerna ur organisatorisk synpunkt och ingriper,
där föreliggande behov att anställa utbildad hälsovårdstjänsteman
icke självmant tillgodoses av kommunerna.
3. Hälsovårdsstadgans tillämpningsområde m. m.
Departementschefen
»Då hälsovårdsstadgekommittén upptagit frågan om hälsovårdsstadgans
tillämpningsområde i förhållande till arbetarskyddslagstiftningen,
torde kommittén därmed närmast ha avsett att i samband med
genomförandet av ny hälsovårdslagstiftning få denna gränsdragning närmare
klarlagd. Däremot syftar kommittén med sina uttalanden knappast
till andra ändringar i den bestående ordningen än ett överförande av vissa
inspektionsobjekt från yrkesinspektionen till den kommunala yrkestillsynen,
vilket skulle befrämja samordningen av hälsovårdstillsyn och arbetarskyddstillsyn.
För hälsovårdsmyndigheterna skulle liksom hittills endast
ifrågakomma att å arbetsplatser tillämpa hälsovårdsstadgans allmänna materiella
föreskrifter, och några speciella föreskrifter för arbetsplatser upptages
ej i förslaget till ny hälsovårdsstadga. Frånvaron av sådana bestämmelser
torde hittills ha gjort hälsovårdsnämnderna obenägna att ingripa
på arbetsplatser under arbetarskyddslagstiflningen, bl. a. av den anledningen
att ett missförhållande där i sanitärt avseende ej kunde anses beröra hälsovården
ur allmän synpunkt.
Kommittén utgår från att hälsovårdsstadgan skall äga tillämpning å företag
som avses med arbetarskyddslagstiftningen och att sådana företag skall
stå under tillsyn såväl av tillsynsorganen enligt nämnda lagstiftning som
av hälsovårdsnämnden. Då kommittén söker komma fram till en ur praktisk
synpunkt ändamålsenlig gränsdragning mellan hälsovårdsnämndens
och arbetarskyddsorganens tillsynsuppgifter inom dessa företag, skiljer
kommittén ut vissa frågor, exempelvis renhållning, ventilation och uppvärmning,
och diskuterar möjligheten att förbehålla hälsovårdsnämnderna tillsynen
över dessa frågor. Kommittén stannar emellertid för att betrakta
dem som speciella arbetarskyddsfrågor men föreslår att tillsynen över dem
skall förbehållas de kommunala tillsynsmännen enligt arbetarskyddslagen.
På frågor som hälsovårdsnämnden ej skall ha att öva tillsyn över bör
nämnden likväl under samarbete med arbetarskyddsorganen ha ett visst
inflytande. På samma sätt skall arbetarskyddsorganen ha möjlighet att
framföra sin åsikt beträffande de frågor, som faller under hälsovårdsnämndens
tillsyn.
Vid remissbehandlingen har, på något undantag när, icke ifrågasatts annat
än att hälsovårdsstadgan skall vara tillämplig även inom arbetarskyddslagstiftningens
giltighetsområde, och den av kommittén skisserade uppdelningen
av tillsynsobjekten mellan hälsovårdsnämnd och arbetarskyddsorgan
46
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
har i huvudsak godtagits av remissorganen. För egen del finner jag det också
naturligt att den nya hälsovårdsstadgan liksom den hittills gällande skall
vara tillämplig å företag under arbetarskyddslagstiftningen, även om några
särbestämmelser för arbetslokaler icke bör införas i hälsovårdsstadgan och
tillsynen därför väsentligen bör ankomma på arbetarskyddsorganen. Jag
har emellertid intet att invända mot en samordning av hälsovårds- och
arbetarskyddsmyndigheters verksamhet inom dessa företag efter de av
kommittén uppdragna riktlinjerna. Såsom från flera håll framhållits kommer
det visserligen med en sådan ordning alltid att finnas utrymme för
kompetenskonflikter. Jag anser emellertid att hithörande frågor icke lämpligen
kan avgöras genom författningsbestämmelser utan liksom hittills får
lösas vid den praktiska tillämpningen av de materiella föreskrifterna. Jag
vill i anslutning härtill särskilt understryka vikten av att de berörda tillsynsorganen
samarbetar på ett smidigt och förtroendefullt sätt. Den nuvarande
ordningen med hälsovårdsnämnden som den myndighet, vilken utser
kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagstiftningen, synes erbjuda
en god grund för samordning av hälsovårds- och arbetarskyddstillsynen på
det kommunala planet. I den mån en närmare reglering erfordras till befordrande
av sådant samarbete torde det få ankomma på medicinalstyrelsen
och arbetarskyddsstyrelsen att i samråd utarbeta råd och anvisningar
i ämnet.
Frågan om den inbördes fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan yrkesinspektionens
befattningshavare och de kommunala tillsynsmännen enligt
arbetarskyddslagen har varit föremål för prövning i samband med arbetarskyddsutredningens
betänkande »Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen»
(SOU 1955: 41). I ett av riksdagen godtaget uttalande i propositionen
nr 98 till 1956 års riksdag förordade härvid vederbörande departementschef
att gränsdragningen mellan den statliga och den kommunala tillsynen,
med viss modifikation beträffande tillsynen över byggnadsverksamheten,
t. v. skulle behållas i stort sett oförändrad. Att nu ånyo i detta sammanhang
upptaga frågan om jämkning av denna gränsdragning anser jag icke motiverat.
Då tillfälliga bostäder och stall vid skogsavverkningsarbeten o. dyl. blivit
föremål för sådan speciallagstiftning som s k ogsför läggning slagen,
har motivet härtill varit att tillförsäkra berörda arbetstagare
godtagbara bostäder m. in., i den mån sådana ej står till buds inom det fasta
bostadsbeståndet. De särskilda förhållandena har föranlett att lagens efterlevnad
ställts under skogsyrkesinspektionens tillsyn. Hälsovårdsnämndens
tillsyn över bostäder och stall bör i första hand vara inriktad på det fasta
beståndet av sådana lokaler, och då nu tillfälliga bostäder och stall för skogsförläggningar
ställts under särskild tillsyn av skogsyrkesinspektionen, måste
detta anses medföra en skärpt övervakning i förhållande till den uppmärksamhet
hälsovårdsnämnden kan ägna hithörande hygieniska förhållanden.
/
47
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
I detta läge föreligger det knappast tillräckliga skäl att göra hälsovårdsstadgans
materiella bestämmelser tillämpliga på skogsförläggningar i de
avseenden som regleras av skogsförläggningslagen eller att särskilt föreskriva
skyldighet för hälsovårdsnämnd att jämte skogsyrkesinspektionen
öva tillsyn över lagens efterlevnad. I de avseenden som ej regleras av skogsförläggningslagen
bör dock givetvis hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser
i tillämpliga delar gälla för skogsförläggningar och självfallet bör
hälsovårdsnämnd och skogsyrkesinspektionen nära samarbeta i hithörande
frågor, även om all direkt tillsynsverksamhet i fråga om skogsförläggningar
huvudsakligen får ankomma på skogsyrkesinspektionen.
Som framgår av den tidigare redogörelsen har hälsovårdsstadgekommittén
föreslagit att den nya hälsovårdsstadgan liksom den nu gällande i princip
skall vara tillämplig inom militära områden samt att tillsynen
över dess bestämmelser i vad avser sådana områden skall åvila hälsovårdsnämnderna.
Vid bedömandet av dessa frågor bör uppmärksammas den ståndpunkt som
statsmakterna intog till en likartad principiell fråga vid antagandet av 1951
års livsmedelsstadga, varigenom livsmedelsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
utbröts till en särskild författning. Den befattning med livsmedel
som sker inom den militära organisationen ansågs icke böra falla
under livsmedelsstadgan och ej ställas under hälsovårdsnämndernas tillsyn.
Givetvis borde även beträffande sådan livsmedelshantering och därvid använda
livsmedels beskaffenhet, i den mån det var möjligt, ställas samma krav
som eljest, men det syntes böra ankomma på de militära myndigheterna att
själva svara härför. Det påpekades att en början till militär hälsovårdsorganisation
redan fanns. Under hänvisning till nu anförda synpunkter gjordes
livsmedelsstadgan icke direkt tillämplig på livsmedel som tillhandahålles
vid militärförläggningar och ej heller på militära serveringslokaler. I detta
sammanhang underströks även att den dåvarande militära hälsovårdsorganisationen
icke var tillräcklig men att den rätta vägen torde vara att utbygga
denna organisation. Ur rent militära synpunkter befanns det vidare mindre
lämpligt att låta lokala civila myndigheter utöva inspektionsrätt inom
samtliga militära anläggningar. Ej heller kunde det anses lämpligt att hälsovårdsnämnd
gavs möjligheter att meddela förelägganden eller förhud angående
den militära livsmedelshanteringen.
Uppenbarligen bör det icke ifrågakomma att införa en ordning, som skulle
innebära att man för militära områden godtog en lägre hygienisk standard
än den med förslaget till liälsovårdsstadga åsyftade. De omständigheter som
anfördes för att undantaga militärväsendet från livsmedelsstadgans föreskrifter
kan emellertid utan tvekan även åberopas för att undantaga militära
områden från hälsovårdsstadgans tillämplighet. Jag anser det därför angeläget
att man försöker uppnå eu tillfredsställande hygienisk standard inom
militära områden utan att civila myndigheter erhåller insyn i militära för
-
48 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
hållanden, vilket ur säkerhetssynpunkt måste betecknas som mindre önskvärt.
Även hälsovårdsstadgekommittén skulle helst se att övervakningen
av sanitära förhållanden inom militära områden kunde överföras till militära
myndigheter. Att kommittén likväl avstått från att föreslå en sådan
ordning torde ha berott enbart på farhågor för att den skulle medföra mindre
goda hygieniska förhållanden inom militära områden. Avgörande för remissinstansernas
inställning till frågan synes i allt väsentligt vara deras
civila eller militära anknytning.
Vad till en början angår hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter så
torde icke samtliga de förhållanden som regleras därav återfinnas inom
militära områden, och i andra avseenden torde de speciella militära synpunkterna
böra beredas ett visst utrymme vid hälsovårdsfrågornas bedömning.
Redan dessa omständigheter talar enligt min mening för att man icke
bör göra hälsovårdsstadgan generellt tillämplig inom militära områden.
I stället kan man tänka sig att i militära författningsbestämmelser, eventuellt
genom en hänvisning till vissa delar av hälsovårdsstadgan, ange vilka
av stadgans materiella föreskrifter som skall gälla även militära områden
och i övrigt utfärda kompletterande materiella hälsovårdsföreskrifter. Vad
därefter gäller tillsynsfrågan så må till en början observeras, att ett undantagande
av militära områden från hälsovårdsnämndernas tillsyn i praktiken
icke torde innebära någon större förändring i jämförelse med hittills
rådande förhållanden. Såvitt jag har mig bekant har nämligen de civila
hälsovårdsnämnderna hittills endast i undantagsfall befattat sig med militära
hälsovårdsfrågor. Vidare torde farhågorna för den militära hälsovårdsorganisationens
bristande kapacitet vara i viss mån överdrivna, och jag vill
i detta sammanhang erinra om att hithörande organ fortlöpande utbyggts.
Under hänvisning till det anförda finner jag betänkligheter icke möta mot
att i enlighet med de militära myndigheternas bestämda yrkanden undantaga
militära områden från hälsovårdsstadgans tillämpning och hälsovårdsnämndernas
tillsyn. Detta bör ske genom att en uttrycklig undantagsbestämmelse
införes i hälsovårdsstadgan. I vad mån de civila hälsovårdsorganen på länsplanet
skall ha att öva tillsyn inom militära områden bör t. v. lämnas öppet.
Vid remissbehandlingen har framförts önskemål om särskilda föreskrifter
till underlättande av samarbetet mellan militära och civila hälsovårdsmvndigheter.
Ett sådant samarbete blir givetvis särskilt betydelsefullt vid den
av mig föreslagna ordningen med i princip endast militär hälsovårdstillsyn
inom militära områden. Vad särskilt angår det från någon remissinstans
framförda förslaget att militärläkare skall tillerkännas rätt att närvara
vid hälsovårdsnämndens sammanträden, så anser jag dock tillräckliga skäl
icke föreligga för en dylik föreskrift, varför någon sådan ej upptagits i departementsförslaget.
Behovet av föreskrifter i övrigt till reglering av samarbetet
mellan civila och militära hälsovårdsorgan i frågor av gemensamt intresse,
exempelvis avloppsförhållanden och råttutrotning, torde få övervägas i sam
-
49
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
band med de materiella hälsovårdsföreskrifterna för militära områden. Det
synes böra ankomma på vederbörande militära myndigheter att i samråd
med medicinalstyrelsen utarbeta förslag i hithörande ämnen. Även om jag
alltså icke är beredd att nu framlägga sådana förslag, vill jag likväl uttala att
de militära hälsovårdsorganen i princip bör vara berättigade att i mån av
tillgång utnyttja den civila hälsovårdsexpertisen för konsultation och
samråd, vilket icke torde utgöra någon principiell nyhet i jämförelse med
nuvarande ordning.
Såsom hälsovårdsstadgekommittén antytt intar lokaler för statlig
och kommunal förvaltning en särställning i fråga om tillsyn
ur nu ifrågakommande synpunkter såtillvida att arbetarskyddslagstiftningen
icke är tillämplig å dessa lokaler. Däremot gäller även för dem hälsovårdsstadgans
allmänna bestämmelser. Rörande hälsovårdsmyndigheternas
faktiska tillsyn å dessa lokaler gäller vid detta förhållande vad jag nyss
anfört angående hälsovårdstillsyn å arbetsplatser under arbetarskyddslagstiftningen.
Avsikten är att även den nya hälsovårdsstadgan skall äga tilllämpning
å sådana lokaler. Kommittén har emellertid föreslagit att även arbetarskyddslagstiftningen
borde göras tillämplig å desamma. Statsmakterna
har hittills vid flera tillfällen ställt sig avvisande till en sådan lösning, även
om självfallet samma standard ur arbetarskyddssynpunkt bör gälla för
dessa lokaler som för de arbetsställen, varå arbetarskyddslagstiftningen är
tillämplig. När man undantagit lokalerna från arbetarskyddslagstiftningen
har man också utgått från att så skall bli fallet även utan tillsyn av arbetarskyddsorganen,
vilket bl. a. betonats av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 26 vid 1952 års riksdag i anledning av väckt motion om utvidgande av
arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Huruvida lokaler för statlig och
kommunal förvaltning även i fortsättningen bör vara undantagna från
arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet anser jag vara en fråga, som
bör bedömas enbart från arbetarskyddssynpunkter. Jag är därför icke
beredd att nu — såsom hälsovårdsstadgekommittén föreslagit — vid revidering
av hälsovårdslagstiftningen förorda den avsedda utvidgningen av
arbetarskyddslagstiftningens tillämplighetsområde.
I samband med de här behandlade frågorna om den nya hälsovårdsstadgans
tillämpningsområde vill jag slutligen erinra om vad jag vid framläggande
av förslaget till ny strålskyddslag anförde angående hälsovårdsnämnds
befattning med strålskyddsfrågor. Jag framhöll därvid att hälsovårdsnämnden
borde bibehållas vid sina befogenheter enligt hälsovårdsstadgan
att vid inrättandet och driften av atomenergianläggning inskrida
mot sanitära olägenheter från denna. Nämnden borde dock icke äga befatta
sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga meddela föreskrifter som avviker
från koncessionsbestämmelserna för anläggningen. Vad jag sålunda
anförde äger sin giltighet även i vad avser den nya hälsovårdsstadgan.»
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr B 19
50
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Utskottet
Utskottet vill erinra om att riksdagen i skrivelse den 25 november 1958,
nr 115, till Kungl. Maj :t, i enlighet med vad utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr B 13, anhållit om förslag till sådan ändring i arbetarskyddslagen,
att lagens tillämpningsområde utvidgas till att i princip omfatta all statlig
och kommunal verksamhet.
I övrigt föranleder vad departementschefen anfört under detta avsnitt
icke något vidare uttalande av utskottet.
4. Materiella bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller i andra
författningar, m. m.
Departementschefen
»Inom många områden av samhällslivet träffas avgöranden som är eller
kan vara av betydelse ur allmän hälsovårdssynpunkt. Likväl kan det självfallet
icke överlämnas åt hälsovårdsmyndigheterna att besluta i alla dylika
frågor, utan området för dessa myndigheters befogenhet att träffa avgöranden
måste begränsas till sådana förhållanden där hälsovårdsintresset
klart dominerar eller kräver ett självständigt bedömande vid sidan av andra
fackintressen. I övrigt får det ankomma på andra myndigheter att — under
beaktande av hälsovårdsmyndigheternas åsikter som fackorgan för allmänna
hälsovården — träffa avgörandena, även när däri ingår hälsovårdsfrågor.
De nu anförda synpunkterna synes mig böra vara vägledande då det
gäller att uppdraga gränserna för det sakliga innehållet
i hälsovårdsstadgan. I stadgan bör alltså i princip inrymmas
normer i hälsovårdshänseende för de områden av samhällslivet där hälsovårdsintresset
är särskilt framträdande.
Hälsovårdsstadgekommittén har i sitt förslag till hälsovårdsstadga upptagit
dels de ämnesområden som numera behandlas i 1919 års stadga och
dels vissa andra ämnesområden, varav några f. n. behandlas i fristående
författningar. Mot kommitténs avvägning härvidlag vill jag endast erinra
att bestämmelser rörande begravningsplatser enligt min mening har närmare
anknytning till författningarna rörande jordfästning, gravsättning
och eldbegängelse än till hälsovårdsstadgan. I departementsförslaget har
därför icke upptagits några bestämmelser om begravningsplatser, utan bestämmelser
härom kommer att intagas i en ny kungörelse rörande gravsättning
och eldbegängelse in. in. som är under utarbetande inom inrikesdepartementet.
Vid remissbehandlingen framförda önskemål om koncentrering av det
författningsmaterial utanför den gällande hälsovårdsstadgan, vilket ligger
till grund för hälsovårdsmyndigheternas verksamhet, anser jag lättast
kunna tillgodoses genom en sammanställande utgåva av hithörande författ
-
51
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958
ningar, varemot hälsovårdsstadgan i princip icke bör belastas med hänvisningar
till andra författningar.
Inom de ämnesområden för vilka sålunda i hälsovårdsstadgan bör intagas
materiella hälsovårdsföreskrifter finnes i många fall anknytning till
byggnadsväsendet. Detta gäller i första hand bestämmelserna rörande bostäder.
Härvid uppkommer frågan i vad mån man bör i hälsovårdsstadgan
inrymma föreskrifter av mer eller
mindre teknisk natur till reglering av byggnaders
anordnande och inredning, särskilt i de fall då motsvarande
föreskrifter även finnes inom byggnadslagstiltningen.
I direktiven för hälsovårdsstadgekommittén betonades att kommittén
borde pröva, huruvida ej hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser och
byggnadstekniska bestämmelser över huvud taget borde överflyttas till
byggnadsstadgan eller kunde inrymmas bland byggnadsstyrelsens anvisningar
till denna stadga, önskemål i sådan riktning har gång efter annan
uttalats av framför allt företrädare för byggenskapen och byggnadsvårdande
myndigheter, bl. a vid remissbehandlingen av hälsovårdsstadgekommitténs
förslag till hälsovårdsstadga. Frågan har också tämligen utförligt
behandlats av 1951 års byggnadsutredning.
Vid övervägande av detta spörsmål vill jag särskilt uppehålla mig vid de
byggnadstekniska bestämmelser som avser bostäders anordnande och inredning.
Sådana bestämmelser återfinnes förutom i hälsovårdsstadgan även
i byggnadslagen, byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens anvisningar till
byggnadsstadgan. Då 1951 års byggnadsutrednings förslag angående förenklad
byggnadslagstiftning kan väntas föranleda proposition till 1959 års
riksdag, synes hithörande frågor nu böra bedömas delvis med utgångspunkt
från detta förslag.
I såväl byggnadslagen som hälsovårdsstadgan finnes grundläggande
regler om förläggning och anordnande i stort av bostadshus. Hälsovårdsstadgan
och byggnadsstadgan inrymmer sedan ytterligare bestämmelser
om bl. a. byggnadernas inredning samt boningsrums anordnande och inredning.
Dessa bestämmelser kompletteras med anvisningar till hälsovårdsstadgan
av medicinalstyrelsen och anvisningar till byggnadsstadgan av
byggnadsstyrelsen. Sistnämnda anvisningar skall enligt uttalande av 1951
års byggnadsutredning innehålla de bestämmelser en byggande behöver
känna till för att byggnaden i tekniskt hänseende skall komma att överensstämma
med gällande föreskrifter på olika områden.
Den typ av byggnadstekniska bestämmelser i andra författningar än
byggnadslagstiftningen, som i synnerhet föranlett erinringar från byggenskapens
sida, torde vara sådana varigenom föreskrives ett visst utförande,
eventuellt med angivande av bestämda maximi- och minimimått, eller användande
av visst material vid utförande av olika detaljer i en byggnad.
Sådana bestämmelser återfinnes såväl i gällande hälsovårdsstadga som i
52 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
kommittéförslaget, men därjämte i t.ex. medicinalstyrelsens råd och anvisningar
rörande bostäder m. m. Bestämmelser av denna art måste sägas vara
endast indirekt motiverade ur sanitär synpunkt, nämligen i den mån man
genom iakttagande av desamma uppnår t. ex. att ett bostadsutrymme blir
tillfredsställande ventilerat eller isolerat mot fukt och kyla. Även med
beaktande av att bestämmelser av nu angiven art otvivelaktigt underlättar
hälsovårdsnämndernas verksamhet t. ex. för övervakning av bostadsbeståndet,
måste enligt min mening också medges, att de genom sin kategoriska
utformning är ägnade att åsamka byggenskapen besvär, som icke alltid
uppväges av motsvarande vinst ur hygienisk synpunkt, varjämte de någon
gång måhända också kan inbjuda till missbruk av hälsovårdsnämnds befogenheter.
Byggnadstekniska bestämmelser i nu angiven bemärkelse torde
icke böra ingå i hälsovårdsstadgan eller i anvisningar till densamma, och
i departementsförslaget har sådana föreskrifter genomgående undvikits.
Vidare bör i hälsovårdsstadgan och anvisningar till denna undvikas bestämmelser
över huvud taget, som mera tager sikte på nybyggnader än på
byggnadsbeståndet som helhet. Hälsovårdsnämndernas övervakning av t. ex.
bostadsbyggnader bör av lätt insedda skäl i första hand inriktas på befintbga
byggnader och icke på nybyggnader, som ju i stor utsträckning kontrolleras
av byggmyndigheterna.
Med beaktande av nu anförda synpunkter måste emellertid vid utformningen
av hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter rörande byggnader
tillses, att dessa anger de allmänna och särskilda normerna i olika avseenden
för att en byggnad skall kunna anses vara sanitärt godtagbar för avsett
ändamål. Varken allmänheten eller de tillämpande myndigheterna torde vara
betjänta av endast en allmän regel om att en byggnad skall uppfylla skäliga
sanitära krav, utan särskilt i fråga om bostäder bör därjämte framhållas
att härför fordras en viss standard t. ex. i fråga om belysning, luftväxling
och isolering. På grundval av normerna i hälsovårdsstadgan — vilka liksom
hittills bör få sitt närmare innehåll angivet i råd och anvisningar, utarbetade
av medicinalstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen — har hälsovårdsmyndigheterna
att bedöma, om t. ex. ett utrymme är godtagbart som bostad
eller vad som skall fordras för att så skall bli fallet. I den mån bristerna i
hygieniskt avseende har byggnadstekniska orsaker, kan föreskrifterna i
byggnadsstadgan och anvisningarna till denna vara vägledande för hälsovårdsmyndigheternas
bedömning av även det befintliga byggnadsbeståndet.
Den utformning av hälsovårdsstadgans bestämmelser om byggnader efter
nu angivna principer, som skett i departementsförslaget, torde i allt väsentligt
tillgodose önskemålet att från hälsovårdsförfattningar utmönstra s. k,
byggnadstekniska bestämmelser.»
I anslutning till det anförda har föredragande departementschefen även
gjort vissa uttalanden rörande samordning av hälsovårdsnämnds
och byggnadsnämnds arbete. Denna fråga är en
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 53
ligt hans mening förtjänt av den största uppmärksamhet, och det framstår
för honom som synnerligen önskvärt, att nämnderna icke mer än nödvändigt
griper in i varandras verksamhet. Hälsovårdsnämndernas tillsyn över
det befintliga bostadsbeståndet gör det emellertid angeläget att tillförsäkra
dem etl betryggande inflytande även på nybyggnadsverksamheten. Deras
verksamhet hör nämligen såvitt möjligt vara av förebyggande art, och departementschefen
finner det icke uteslutet att även i nybyggda hus kan
uppkomma sanitärt otillfredsställande förhållanden, även om husen står i
överensstämmelse med gällande byggnadsförfattningar. Departementschefen
finner sig icke heller kunna förorda, att hälsovårdsnämnds tillsyn över
nybyggnadsverksamheten begränsas till vissa speciella fall, utan anser att
hälsovårdsnämnd i princip bör bibehållas vid sina hittillsvarande befogenheter
härvidlag. I fråga om de organisatoriska förutsättningarna för samarbetet
mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd ansluter sig departementschefen
till det förslag, som framförts av 1951 års byggnadsutredning,
nämligen att byggnadsnämnd hör göras till kontaktorgan mellan de byggande
och de specialmyndigheter, som har med byggandet att skaffa. Departementschefen
uttalar, att hälsovårdsnämnd bör beredas tillfälle att framföra
sina synpunkter på ett så tidigt stadium av byggnadsverksamheten som
möjligt, varvid dock något formellt remissförfarande icke synes erforderligt
i rutinfall. Betydelsen av att hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds
besiktningsverksamhet samordnas understrykes. Hälsovårdsnämnd bör genom
en direkt bestämmelse i hälsovårdsstadgan åläggas att samarbeta med
övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområde, samt
att samråda med byggnadsnämnden, innan hälsovårdsnämnden utfärdar föreläggande
om vidtagande av viss åtgärd av byggnadsteknisk art. Vad särskilt
beträffar den av hälsovårdsstadgekommittén bibehållna skyldigheten enligt
gällande hälsovårdsstadga att göra anmälan till hälsovårdsnämnd före
anläggandet av underjordisk avloppsledning och söka nämndens tillstånd
före anordnandet av vattenklosett, så understryker departementschefen, att
även 1951 års byggnadsutredning godtagit detta system men därvid kraftigt
framhållit värdet av den möjlighet till generella dispenser från sistnämnda
tillståndsskyldighet, som även inrymmes i kommittéförslaget. Departeinentsförslaget
har i dessa avseenden anslutits till komxnittéförslaget. Med tillmötesgående
av 1951 års byggnadsutrednings synpunkter uttalar sig departementschefen
mot att i lokala hälsovårdsordningar intages föreskrift
om ytterligare anmälnings- eller tillståndsskyldighet avseende vatten- och
avloppsledningar.
Departementschefen bär, åtminstone f. n., ställt sig avvisande till det vid
remissbehandlingen framförda önskemålet om att hälsovårdsnämnd skulle
tilldelas vidgade uppgifter inom fartygshygienens område och finner del icke
motiverat att nu införa särskilda bestämmelser i hälsovårdsstadgan rörande
f a r tygs- e I 1 e r h a in n h y g i c n.
54
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Motioner
I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 yrkas under 3) att riksdagen
skall besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t »göra framställning om
att Kungl. Maj:t måtte låta ombesörja en sammanställande utgåva av hälsovårdsförfattningarna
att för skäligt pris ställas till hälsovårdsnämnders,
andra myndigheters och hälsovårdstjänstemäns förfogande».
Utskottet
För utskottet framstår det som en angelägenhet av stor vikt att allmänheten
vid sin kontakt med olika myndigheter icke åsamkas större besvär
än som ur saklig synpunkt är oundgängligen motiverat. Ett område av samhällslivet,
där gång efter annan kritik framförts mot ett enligt mångas
förmenande alltför omständligt förfarande från myndigheternas sida, har
varit byggnadsverksamheten. Denna kritik har bl. a. föranlett tillsättandet
av 1951 års byggnadsutredning med direktiv att om möjligt söka förenkla
det s. k. byggkrånglet. Utredningen har i sitt år 1957 avgivna betänkande
»Förenklad byggnadslagstiftning» från angivna utgångspunkter skärskådat
även hälsovårdsmyndigheternas befattning med byggnadsverksamheten.
När det nu framlagda förslaget till ny hälsovårdsstadga i allt väsentligt
synes tillmötesgå de önskemål som i detta sammanhang framförts av 1951
års byggnadsutredning — i vad avser både de materiella hälsovårdsföreskrifternas
utformning och formerna för hälsovårdsmyndigheternas övervakning
över byggnadsbeståndet — är detta enligt utskottets mening att notera som
en betydande vinst ur allmän synpunkt. De riktlinjer, som departementschefen
uppdragit för samordning av hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds
verksamhet, även i den mån sådant samarbete icke.är författningsmässigt
reglerat, finner utskottet värda allt beaktande, både vid den pågående
omarbetningen av byggnadslagstiftningen och för den praktiska organisationen
inom kommunerna.
Vad departementschefen i övrigt anfört under detta avsnitt föranleder
icke något särskilt uttalande av utskottet.
I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 har motionärerna hemställt,
att riksdagen skulle göra en framställning om att Kungl. Maj :t måtte
låta ombesörja en sammanställande utgåva av hälsovårdsförfattningarna.
Då departementschefen i propositionen uttalat sig för en sådan sammanställande
utgåva, torde emellertid det med motionerna avsedda syftet, vilket utskottet
finner beaktansvärt, komma att tillgodoses redan utan en sådan
framställning. Utskottet finner därför icke skäl föreslå riksdagen att göra
en särskild framställning i ämnet.
5. Kompletterande hälsovårdsföreskrifter
Departementschefen
»Erfarenheterna från den gällande hälsovårdsstadgans praktiska tillämpning
har gett vid handen att -—- såsom också förutsättes i stadgan — behov
55
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
föreligger att till ledning för den kommunala hälsovårdsverksamheten meddela
råd och anvisningar, och sådana har utfärdats i fråga om flera viktiga
ämnesområden. Därjämte har kommunerna i stor utsträckning begagnat sig
av den i hälsovårdsstadgan anvisade möjligheten att antaga lokala hälsovårdsordningar.
Vid den nu ifrågakommande omarbetningen av hälsovårdsstadgan faller
det sig enligt min mening naturligt att i angivna hänseenden bygga vidare
på den bestående ordningen med iakttagande av vunna erfarenheter.
Principen att hälsovårdsstadgan ej bör inrymma alla erforderliga detaljföreskrifter
utan kompletteras med bestämmelser på annat håll har vunnit
praktiskt taget enhällig anslutning hos remissinstanserna. Meningarna har
däremot gått isär då det gällt att fastställa i vilken omfattning särskilda
detalj föreskrifter bör ingå i hälsovårdsstadgan. För egen del vill jag härutinnan
till en början erinra om vad jag tidigare anfört angående riktlinjerna för
byggnadstekniska föreskrifters inrymmande i hälsovårdsstadgan. Till den
närmare avvägningen i särskilda fall återkommer jag senare vid behandlingen
av de olika materiella hälsovårdsföreskrifterna. Jag vill dock redan nu
uttala att jag anser det vara angeläget att försöka reducera de i hälsovårdsstadgan
ingående detaljföreskrifterna till antal och omfattning.
Även rörande frågan vilken karaktär som bör givas de kompletterande
föreskrifterna har remissorganen varit oense. Man har dock genomgående
accepterat systemet med såväl lokala hälsovårdsordningar som centralt utfärdade
anvisningar. Vad byggnadsstyrelsen under hänvisning till erfarenheterna
av lokala byggnadsordningar haft att invända mot lokala hälsovårdsordningar
torde ej höra föranleda att man avstår därifrån, detta även under
beaktande av att 1951 års byggnadsutredning numera föreslagit att lokala
byggnadsordningar ej mer skall finnas. Härvid vill jag hänvisa till att hälsovårdsordningarna
till sin natur är mera jämtörliga med de lokala livsmedelsordningarna
och ordningsstadgorna än med byggnadsordningarna och bl. a.
innehåller ett flertal regler som ej lämpligen bör gälla riket i dess helhet. Jag
ansluter mig alltså till tanken att vid sidan av centralt utfärdade anvisningar
bibehålla möjligheten att antaga lokala hälsovårdsordningar. Till ledning
för upprättandet av sådana bör, såsom liälsovårdsstadgekommittén föreslagit,
fastställas eu normalhälsovårdsordning.
Oenigheten bland remissinstanserna i hithörande frågor har framför allt
gällt spörsmålet i vad mån de centralt utfärdade bestämmelserna bör erhålla
bindande karaktär eller, som hittills, utgöra allenast råd och anvisningar.
Motivet för hälsovårdsstadgekommitténs förslag att låta de av central myndighet
utfärdade föreskrifterna i viss utsträckning få bindande karaktär
torde främst ha varit eu önskan att komma till rätta med den hittillsvarande
starkt varierande floran av kommunala föreskrifter i särskilt tekniska
frågor. Man har pekat på alt den stora variationen på området varit till
betydande besvär för allmänheten och motverkat en önskvärd standardisering
samtidigt som behovet av så långtgående lokal variation ifrågasatts.
56 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Ett väsentligt led i den av kommittén föreslagna ordningen är också att i
lokal hälsovårdsordning ej skulle få regleras fråga som i hälsovårdsstadgan
hänvisats till reglering genom bindande föreskrift av central myndighet.
Utan tvivel står vissa fördelar att vinna med centralt utfärdade föreskrifter
av bindande karaktär men därmed är också förenade vissa påtagliga
nackdelar. Man kan sålunda icke bortse från att med systemet måste följa
en viss oöverskådlighet, och vidare må anmärkas att viss tveksamhet uppstått
i praxis rörande den närmare innebörden av den bindande karaktären
hos de anvisningar enligt 74 § byggnadsstadgan, som torde ha tjänat som
förebild för det av kommittén föreslagna systemet med bindande anvisningar
till hälsovårdsstadgan. Anvisningarnas betydelse i straffrättsligt hänseende
är också oklar. I den mån i hälsovårdsstadgan endast skulle intagas hänvisning
till bindande anvisning enligt byggnadsstadgan tillkommer den formella
oegentligheten, att anvisningar enligt byggnadsstadgan icke utan vidare
blir gällande inom hela riket. Rent sakligt måste vidare mot systemet
med bindande anvisningar rörande vatten- och avloppsförhållanden numera
även riktas den invändningen, att syftet med sådana föreskrifter icke längre
står att vinna, då det i lagen den 3 juni 1955 angående allmänna vatten- och
avloppsanläggningar lämnats öppet för sådan anläggnings huvudman att
förordna i hithörande frågor. Att bibehålla ett system med bindande föreskrifter,
med dess enligt det nyss anförda påtagliga olägenheter, enbart i de
hänseenden kommittén i övrigt föreslagit, d. v. s. i vad gäller hotell, pensionat
o. dyl., anläggningar och lokaler för bad och hygienisk behandling
samt sopnedkast och soprum, anser jag icke böra ifrågakomma. I departementsförslaget
har därför icke upptagits några stadganden om bindande anvisningar
eller föreskrifter.
Däremot bör även i fortsättningen, som hälsovårdsstadgekommittén förutsatt,
utfärdas råd och anvisningar i den omfattning de centrala hälsovårdande
myndigheterna finner erforderligt. Det är angeläget att även härvid
samråd sker med andra fackmyndigheter. Tillräckliga skäl att låta även
sådana råd och anvisningar fastställas av Kungl. Maj :t anser jag icke föreligga.
Vad hälsovårdsstadgekommittén yttrat i detta sammanhang rörande
lokala hälsovårdsordningar föranleder icke något ytterligare uttalande från
min sida. Jag vill erinra om att jag i ett tidigare avsnitt behandlat frågan
om tätortsbestämmelser för områden av speciell karaktär, såsom sommaroch
fritidsbebyggelse. Till den föreslagna normalhälsovårdsordningen återkommer
jag i ett senare avsnitt.»
Utskottet
Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalanden under detta
avsnitt.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
57
6. Hälsovårdslag i stället för hälsovårdsstadga
Departementschefen
»Att den centrala hälsovårdsförfattningen hittills haft karaktär av stadga
och icke lag har icke medfört några olägenheter vid dess tillämpning i praktiken
och ej heller har några principiella erinringar gjorts däremot. Hälsovårdsstadgekommitténs
förslag att författningen skall bibehållas vid sin
karaktär av stadga har också vunnit så gott som allmän anslutning bland
remissinstanserna. Som kommittén framhållit är icke den föreslagna nya
författningens innehåll av sådan art att författningen behöver erhålla lags
form. Även om anpassning av författningsmaterialet till den fortgående
utvecklingen inom hälsovården i första hand får ske genom ändring av de
i anslutning till hälsovårdsstadgan utfärdade anvisningarna, kan man icke
heller bortse från att ett visst behov föreligger av att ge grundförfattningen
på området sådan karaktär, att även den kan lättare anpassas till utvecklingen
än som skulle bli fallet med en lag.
Under hänvisning till det anförda förordar jag att den nya hälsovårdsförfattningen
erhåller karaktär av stadga. På grund av hälsovårdsstadgans allmänna
betydelse bör riksdagens yttrande inhämtas över förslaget till ny
stadga. I framtiden torde det emellertid böra få ankomma på Kungl. Maj :t
att — i likhet med vad som gäller beträffande livsmedelsstadgan — utan
riksdagens hörande vidtaga mindre ändringar i hälsovårdsstadgan eller
ändringar som icke kan anses beröra huvudgrunderna i stadgan.»
Utskottet
Den föreslagna nya hälsovårdsstadgan innehåller föreskrifter till reglering
av bl. a. kommuns skyldigheter med avseende å allmänna hälsovården.
En författning med sådant innehåll torde i allmänhet givas karaktär av lag.
Då motsvarighet till nyssnämnda föreskrifter finnes i nu gällande hälsovårdsstadga
och föreskrifterna icke synes innebära väsentligt utvidgade
åligganden för kommunerna, anser sig utskottet kunna godta departementschefens
uppfattning, att även den nya författningen bör utfärdas i form av
en hälsovårdsstadga. Härigenom tillgodoses önskemålet om möjlighet att
på ett smidigt sätt anpassa författningsmaterialet till den fortgående utvecklingen.
Departementschefen har också uttalat, att det i framtiden torde höra få ankomma
på Kungl. Maj :t att —- i likhet med vad som gäller beträffande livsmedelsstadgan
—- utan riksdagens hörande vidtaga mindre ändringar i hälsovårdsstadgan
eller ändringar som icke kan anses beröra huvudgrunderna i
stadgan. I anledning härav vill utskottet erinra om att utskottet vid behandling
av förslaget till livsmedelsstadga funnit det vara förenat med stora svårigheter
att bestämt ange, vilka delar av författningsförslaget som var av
58
Andra lagutskottets utlåtande ur B 19 år 1958
den beskaffenhet att riksdagen förväntade sig att bli hörd innan de ändrades.
Motsvarande synpunkter gör sig gällande beträffande den föreslagna nya
hälsovårdsstadgan. Utskottet vill härvid understryka, att riksdagens yttrande
alltid torde böra inhämtas i fråga om samtliga ändringar i stadgan,
som icke kan betraktas som rena detaljändringar av föga räckvidd. Över
ändringar som berör kommunernas åligganden bör självfallet alltid riksdagens
yttrande inhämtas.
Begreppet sanitär olägenhet
Departementschefen
»Inom arbetet för den allmänna hälsovården uppkommer oupphörligt frågan,
huruvida ett visst förhållande i hygieniskt avseende utövar större menligt
inflytande på därav berörda personer än som ur allmän hälsovårdssynpunkt
kan anses godtagbart. Normer för gränsdragningen mellan vad som
skall betraktas som godtagbart eller icke bör i första hand återfinnas i
hälsovårdsstadgan, och det är av största vikt att dessa normer göres klara och
entydiga. Detta är ett krav ur rättssäkerhetssynpunkt, och det är ett berättigat
önskemål från såväl allmänheten som hälsovårdsmyndigheterna att
ha tillgång till lättillämpade hälsovårdsregler.
Icke minst inom ett område som den allmänna hälsovården nödgas man
emellertid — vid sidan av mer exakta regler -— acceptera normer, som icke
är entydiga i den bemärkelsen att de utesluter en skönsmässig prövning från
fall till fall av de tillämpande myndigheterna. Detta försvårar utan tvekan allmänhetens
bedömning av hälsovårdsfrågor liksom myndigheternas hälsovårdande
verksamhet. Emellertid får häremot vägas fördelen av att sådana
mer allmänt avfattade normer möjliggör att inom hälsovårdsverksamheten
hänsyn kan tagas till bl. a. lokala särförhållanden, ekonomiska realiteter och
den fortgående utvecklingen inom olika områden av samhällslivet. Jag finner
dessa fördelar vara av så avgörande betydelse, att jag inte anser det motiverat
att i princip inskränka på hälsovårdsmyndigheternas hittillsvarande
legala möjligheter till självständigt bedömande i de enskilda fallen inom ramen
för allmänna normer i hälsovårdsstadgan. Det är dock givetvis av
värde att de tillämpande myndigheterna härvid får all den vägledning som
är möjlig för åstadkommande av ett åtminstone i stort sett enhetligt resultat.
De erinringar som ur hithörande synpunkter riktats mot kommittéförslaget
till hälsovårdsstadga har främst knutits till det däri förekommande begreppet
»sanitär olägenhet». Detta begrepp intar i viss mån en nyckelställning
inom hälsovårdsstadgans materiella föreskrifter. Det utgör emellertid
ingen nyhet i kommittéförslaget utan infördes i den svenska hälsovårdslagstiftningen
genom 1919 års hälsovårdsstadga. Man avsåg att med
59
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 ur 1958
denna term vinna ett sammanfattande uttryck för en ur allmänt hygienisk
synpunkt icke godtagbar inverkan på därav berörda personer eller allmänna
intressen av mindre goda hygieniska förhållanden. Sådan inverkan hade
tidigare betecknats på flera olika sätt, såsom »våda för inneboendes hälsa»
och »menlig inverkan på sundheten». I gällande hälsovårdsstadga har uttrycket
»sanitär olägenhet» genomgående den betydelse av otillåten inverkan,
som i förarbetena till stadgan angivits. Begreppet får i stadgan en viss belysning
genom angivande av olika faktorer, som kan orsaka »sanitär olägenhet»,
såsom bristfälligt underhåll av byggnad, osnygghet, buller, lukt och
vattenförorening. Hälsovårdsstadgekommittén torde icke med sina uttalanden
och författningsförslag ha avsett att genomföra någon ändring i denna
terminologi. Enligt min mening kan ej heller riktas några mer bärande
invändningar mot densamma, och vid överarbetningen av kommittéförslaget
har denna nomenklatur konsekvent iakttagits.
Begreppet »sanitär olägenhet» har erhållit sin närmare innebörd främst
genom rättstillämpningen under de årtionden den nu gällande hälsovårdsstadgan
varit i kraft. Härvid har dels erhållits en provkarta på faktorer som
ansetts kunna orsaka »sanitär olägenhet» och dels viss vägledning för bedömande
av hur intensiv en menlig inverkan bör vara för att »sanitär olägenhet»
skall anses föreligga.
Att i detta läge söka tillmötesgå vissa remissinstansers önskemål om en
i författningstexten intagen definition av vad som skall avses med »sanitär
olägenhet» är enligt min mening icke erforderligt eller ens lämpligt. Jag anser
mig emellertid i allt väsentligt kunna ansluta mig till vad hälsovårdsstadgekommittén
till belysning av begreppet uttalat rörande vilka faktorer
som kan tänkas ge upphov till »sanitär olägenhet», rörande dessa faktorers
närmare karaktär samt rörande vikten av att lägga en genomsnittlig människas
reaktioner till grund för bedömning av inverkans intensitet. I anledning
av viss yppad tvekan vid remissbehandlingen vill jag understryka, att
kommittén med sina uttalanden icke torde ha avsett att från begreppet »sanitär
olägenhet» undantaga den menliga inverkan genom sådan svårartad försummelse
av byggnadsunderhåll, som medför risk för olycksfall eller innebär
»förslumning» av bostadsbeståndet. Vad jag nu anfört torde stå i god
överensstämmelse med praxis på området. Vidare är jag väl medveten om att
inom begreppet »sanitär olägenhet» faller olika grader av menlig inverkan,
men detta anser jag icke vara en anledning att s. a. s. dela upp begreppet i två
nya, varav det mer kvalificerade skulle föranleda omedelbart ingripande och
det mindre kvalificerade endast råd och anvisningar från hälsovårdsmyndigheternas
sida. Det är nämligen knappast lämpligt att i relation till de
olika materiella hälsovårdsföreskrifterna ange om myndigheternas åtgärder
skall vara mer eller mindre ingripande. I stället torde rent allmänt höra framhållas,
alt hälsovårdsmyndigheterna i första hand hör söka förebygga uppkomsten
av »sanitär olägenhet», i andra hand överväga om en förefintlig
60
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
»sanitär olägenhet» kan elimineras genom råd, anvisningar och föreläggan*
den till den därför ansvarige och först i sista hand tillgripa åtgärder såsom
förbud att använda visst utrymme för bostad eller att fortsätta utsläppande
av avloppsvatten till viss recipient o. s. v. Då hälsovårdsverksamheten sålunda
helst bör vara av förebyggande karaktär, får hälsovårdsmyndigheterna anses
ha en generell befogenhet att taga befattning med faktiska förhållanden, som
innebär en mer påtaglig risk för uppkomsten av »sanitär olägenhet», vilket
f. ö. även kommit till uttryck i gällande hälsovårdsstadga. Självfallet kommer
det att framdeles liksom hittills fordras en omdömesgill prövning av
hälsovårdsmyndigheterna, huruvida förutsättningar för ett ingripande från
deras sida föreligger samt vilket slags åtgärd som i olika fall erfordras. Härvid
blir bl. a. graden av »sanitär olägenhet» av stor betydelse.
Vid remissbehandlingen i övrigt framkomna erinringar i terminologiskt
hänseende har vunnit beaktande i departementsförslaget.»
Utskottet
Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört under detta
avsnitt.
Förslaget till ny hälsovårdsstadga
I det följande lämnas en redogörelse för huvuddragen av motiveringen
till departementsförslaget. I övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till redogörelse
å sid. 134—324 i propositionen.
1 kap. Inledande bestämmelser
(1—6 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Förevarande kapitel i departementsförslaget innehåller vissa inledande
bestämmelser. I 1 § har sålunda intagits ett stadgande om att kommun —
varmed avses primärkommun — skall handhava den allmänna hälsovården
inom kommunen. Med denna bestämmelse — vars syfte endast är att
giva ett direkt uttryck för vad som redan nu får anses åligga kommunerna
med avseende å allmänna hälsovården — avses att fastslå kommunens skyldighet
att i erforderlig utsträckning bevilja anslag till den verksamhet som
bedrives av hälsovårdsnämnden och till särskilda åtgärder, som är påkallade
ur hälsovårdssynpunkt. Av bestämmelsen torde emellertid även få anses
följa att kommunen vid handläggning av ärenden, som kan vara av
betydelse för allmänna hälsovården inom kommunen, t. ex. planeringsfrå
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
61
gor, har att beakta hälsovårdsintresset och söka åstadkomma en lösning
som är till gagn även för detta intresse.
Någon bestämmelse om hälsovårdsområde erfordras ej längre, då hälsovårdsnämndens
verksamhetsområde enligt departementsförslaget sammanfaller
med kommungränserna.
I likhet med åtskilliga remissinstanser har jag ansett det vara av värde
att bland de grundläggande bestämmelserna om hälsovårdsorganen i 2 §
summariskt ange hälsovårdsnämnds allmänna uppgifter. Som jag utvecklat i
tidigare sammanhang kommer den hälsovårdande verksamheten framdeles
liksom hittills att väsentligen vara beroende av vad som härutinnan i praktiskt
avseende uträttas inom kommunens ram. Länsstyrelser och centrala
myndigheter kan sägas ha som en huvuduppgift alt verka vägledande och
i någon mån tillrättaläggande för det kommunala hälsovårdsarbetet. Detta
motiverar att vissa konkreta regler för hälsovårdsnämndens arbete meddelas
bland de inledande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan för att därigenom
understryka vissa grundlinjer i hälsovårdsarbetet inom kommunen.
I anslutning till departementsförslaget i denna del vill jag endast ytterligare
betona, att samarbetet mellan hälsovårdsnämnden och övriga kommunala
myndigheter är en angelägenhet av största vikt, inte minst för främjande
av hälsovårdsintresset.
De i gällande hälsovårdsstadga förekommande, mer specificerade exemplen
på hälsovårdsnämndens uppgifter har icke bibehållits i departementsförslaget.
I förslaget har dock intagits en särskild bestämmelse om hälsovårdsnämnds
uppgift i fråga om motverkande av vattenföroreningar.
Hälsovårdsstadgekonnnittén har i sitt förslag som .högsta tillsynsmyndighet
upptagit allenast medicinalstyrelsen, vilket föranlett erinringar under
remissbehandlingen. Både medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen har
sålunda hävdat, att jämväl sistnämnda styrelse borde angivas som tillsynsmyndighet,
och samma mening har framförts av andra remissinstanser. För
bedömande av frågan är av betydelse, att tillsynen över efterlevnaden av
livsmedelsstadgan tillkommer båda styrelserna med inbördes fördelning
dem emellan enligt deras instruktioner samt att det enligt den nya hälsovårdsstadgan
skall tillkomma båda styrelserna att utfärda råd och anvisningar
till hälsovårdsstadgan. Under sådana omständigheter har jag ansett
att häda styrelserna var inom sitt område hör öva högsta tillsyn över allmänna
hälsovården, varom bestämmelse intagits i 4 § departementsförslaget.
Olika befattningshavares uppgifter inom allmänna hälsovården framgår
av de för dem utfärdade instruktionerna. Att såsom hälsovårdsstadgekominittén
föreslagit i hälsovårdsstadgan intaga en uppräkning av dessa befattningshavare
tjänar enligt mitt förmenande knappast något egentligt ända
-
62
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
mål. I departementsförslaget har ej heller intagits någon erinran om att
uppgifter inom allmänna hälsovården tillkommer särskilda befattningshavare
i enlighet med deras instruktioner. Även den begränsade medverkan
vid hälsovårdstillsynen, som polismyndighet enligt 56 § gällande hälsovårdsstadga
och 128 § kommittéförslaget skall lämna i form av anmälan om
iakttagna sanitära missförhållanden, synes kunna innefattas i polisens allmänna
uppgifter. Någon motsvarighet till nämnda bestämmelser i gällande
hälsovårdsstadga och kommittéförslaget har därför ej upptagits i departementsförslaget.
»
Utskottet
Utskottet har intet att erinra mot de inledande bestämmelser, som meddelas
i detta kapitel. Det är en fördel att veterinärstyrelsen, såsom skett i
departementsförslaget, jämställes med medicinalstyrelsen såsom högsta tillsynsmyndighet.
I samband med att förordnande meddelas om tillämpning
inom krigsmakten av hälsovårdsstadgan i ifrågakommande delar torde böra
regleras, i vad mån de högsta civila tillsynsmyndigheterna och länsstyrelserna
skall ha att taga befattning med militär hälsovård.
Bestämmelserna i 3 § tager formellt endast sikte på länsstyrelses verksamhet
till undanröjande av missförhållande i sanitärt avseende. Utskottet har
för sin del intet att erinra mot att med »undanröjande» i detta sammanhang
i förtydligande syfte likställes »förebyggande», varigenom enhetlighet
med regleringen av hälsovårdsnämnds uppgifter ernås.
2 kap. Om hälsovårdsnämnd
(7—14 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Kommittéförslaget upptar under 3 kap. bestämmelser rörande hälsovårdsnämnds
organisation och arbetssätt. Bestämmelserna bygger på den
förutsättningen att särskild hälsovårdsnämnd skall finnas i varje kommun,
och de innefattar vidare föreskrift om utvidgad skyldighet för kommunerna
att ha anställd hälsovårdsinspektör. Såväl dessa två frågor som frågan om
självskrivna ledamöter i hälsovårdsnämnd m. m. har av mig behandlats i ett
tidigare avsnitt rörande hälsovårdsorganisationen till vilket här må hänvisas.
I det följande kommer att behandlas bestämmelser angående hälsovårdsnämndens
närmare organisation och arbetsformer in. m.
Departementsförslagets 2 kap. med bestämmelser om hälsovårdsnämnd
skiljer sig väsentligt från kommittéförslagets motsvarande kapitel. Det har
nämligen ansetts i hög grad motiverat att — f. ö. i överensstämmelse med
yrkanden från åtskilliga remissinstanser — ansluta hälsovårdsstadgans
ifrågavarande bestämmelser till motsvarande bestämmelser för kommunens
63
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958
styrelse i kommunallagen den 18 december 1953 (i fortsättningen betecknad
KL). Härvid har i så stor utsträckning som möjligt hänvisning gjorts
till kommunallagen. Regleringen av läkares och veterinärers medverkan
i liälsovårdsarbetet har emellertid nödvändiggjort vissa särbestämmelser i
hälsovårdsstadgan. Vidare linnes i departementsförslaget vissa uttryckliga
bestämmelser om valbarhet och om delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt
in. in.»
Föredragande departementschefen lämnar vidare motivering för uteslutningen
i departementsförslaget av bestämmelser motsvarande i gällande
hälsovårdsstadga och kommittéförslaget förekommande föreskrifter rörande
dels skyldighet för hälsovårdsnämnd att sammanträda på anmodan av vissa
befattningshavare, som ej är ledamöter i nämnden, eller av myndigheter,
dels befogenhet för hälsovårdsnämnd att, där annat ej föreskrivits, antaga,
entlediga och instruera nämndens personal ävensom av bestämmelser motsvarande
kommittöförslagets stadgande om skyldighet för hälsovårdsnämnd
att avge yttrande till vissa befattningshavare. En regel om skyldighet för
hälsovårdsnämnd att sammanträda på anmodan av utomstående rimmar
enligt departementschefen illa med principerna för den kommunala självverksamheten,
varjämte den åtminstone i sin hittillsvarande och föreslagna
utformning blir ineffektiv. Möjlighet finnes dessutom för länsstyrelsen,
framhåller departementschefen, att åstadkomma rättelse, om hälsovårdsnämnd
skulle motsätta sig att trots framställningar behandla en angelägen
fråga. Om hälsovårdsnämnds tjänstemän skall anställas av nämnden eller
direkt av kommunen i likhet med övriga kommunens tjänstemän bör enligt
departementschefen överlämnas åt varje kommun att själv reglera. Skyldigheten
för hälsovårdsnämnd att avge yttrande framgår, anför departementschefen,
av i vilken omfattning myndigheter och befattningshavare är berättigade
att infordra nämndens yttrande.
Departementschefen anför vidare:
»Då det gäller att ange vilka befattningshavare som på grund av sin
tjänsteställning skall vara diskvalificerade att mottaga uppdrag som ledamot
eller suppleant i hälsovårdsnämnd föreligger däremot skäl till vissa
avvikelser från KL:s bestämmelser rörande kommunens styrelse, nämligen
i vad avser kommunens tjänstemän. En direkt tillämpning av KL:s bestämmelser
i 7 § andra stycket skulle leda till att t. ex. kommunalborgmästare
skulle vara diskvalificerad som ledamot och suppleant i hälsovårdsnämnd.
Vissa remissinstanser har som tidigare nämnts t. o. in. diskuterat möjligheten
att göra kommunalborgmästare till självskriven ledamot i nämnden
för tillgodoseende av nämndens behov av juridisk sakkunskap, och f. n.
föreligger intet hinder att välja kommunalborgmästare till ledamot eller
suppleant i nämnden. Det torde icke vara anledning att genomföra någon
ändring i nuvarande ordning härvidlag. Tvärtom talar vissa skäl emot att
göra sådan tjänsteman obehörig, såsom t. ex. önskemålet om samordning
64 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
av den kommunala verksamheten. Ej heller torde det vara skäl att för
hälsovårdsnämndens del införa den diskvalifikationsgrund som anges i 32 §
KL, nämligen befattning såsom chef för något till nämndens förvaltningsområde
hörande verk. Dessa överväganden har lett till att i departementsförslaget
undantag för hälsovårdsnämndens del gjorts från de nu angivna
bestämmelserna i KL.»
Därjämte framhåller departementschefen, att i departementsförslaget
KL:s föreskrifter rörande protokolls innehåll för hälsovårdsnämndens del
inskränkts på samma sätt som tidigare skett beträffande nykterhetsnämnd
och socialnämnd.
Departementschefen anför vidare:
»En kommunal nämnd är alltid befogad att inom sig utse ett utskott eller
liknande för viss frågas handläggning, men utan särskild förfatlningsföreskrift
om annan ordning måste likväl nämnden i dess helhet fatta beslut
i frågan. Även utan delegation av hälsovårdsnämnds beslutanderätt kommer
dock självfallet tyngdpunkten i ärendenas behandling att alltmer överföras
till de ledamöter och tjänstemän, som har att förbereda ärendena, allteftersom
belastningen på nämnden ökas. Ett sådant överförande i viss omfattning
måste anses rationellt ur arbetssynpunkt, men då bör ej heller nämnden
som helhet ha det formella ansvaret för enskild ledamots eller tjänstemans
faktiska beslut. Behovet av sådan delegation växlar givetvis mellan olika
hälsovårdsnämnder men kan icke generellt sägas vara beroende av om
hälsovårdsnämnden har sitt verksamhetsområde i stadssamhälle eller på
landsbygden. Under hänvisning till dessa synpunkter ansluter jag mig till
hälsovårdsstadgekommitténs förslag att delegationsrätt hädanefter bör tillkomma
alla hälsovårdsnämnder inom riket och icke som hittills endast
dem i stadssamhällen.
Vid utformningen av bestämmelserna för delegation av hälsovårdsnämnds
beslutanderätt är det önskvärt att anslutning såvitt möjligt ernås till de i
43 och 45 §§ kommunallagen meddelade bestämmelserna om delegation av
kommunstyrelses och kommunal fakultativ nämnds beslutanderätt.
Vad till en början angår frågan vilka grupper av ärenden som må bli
föremål för delegation, så upptar de nämnda paragraferna i kommunallagen
inga andra begränsningar härutinnan än att framställning eller yttrande
till kommunens fullmäktige icke må beslutas annorledes än av styrelsen
samfällt. Motsvarande begränsning torde böra gälla för delegation av hälsovårdsnämnds
beslutanderätt. Även befogenheten att besluta yttrande till
Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen bör förbehållas nämnden i dess helhet liksom
befogenheten att fatta beslut om vitesföreläggande. Ej heller bör det
tillkomma annan än den samfällda nämnden att fatta beslut om verkställighet
av åtgärd på försumligs bekostnad, vartill möjlighet finnes enligt kommittéförslaget
och departementsförslaget. Däremot är jag icke beredd att
förorda en generell författningsbestämmelse om att delegationen endast
65
Andra lagutskottets utlåtande nr B It) är 1058
må avse mindre viktiga ärenden. Att jag i detta hänseende intar en annan
ståndpunkt än hälsovårdsstadgekommittén innebär emellertid icke, att delegation
enligt min uppfattning regelmässigt bör avse beslutanderätten i alla
frågor utom de av mig här tidigare angivna. Tvärtom vill jag understryka
betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt av att försiktighet iakttages vid
angivande av delegationens omfattning samt att hänsyn tages till de aktuella
befattningshavarnas växlande kvalifikationer. En författningsbestämmelse
i frågan synes mig emellertid knappast vara ägnad att åstadkomma den
lämpliga avgränsningen i varje särskilt fall. Härvidlag måste bl. a. beaktas
att det torde vara ogörligt att på förhand avgöra om icke en viktig principiell
fråga kan uppkomma i ett till synes mindre viktigt ärende samt att beteckningen
»mindre viktiga ärenden» knappast lämnar några garantier för
en lämplig avvägning. Det bör vidare alltid ankomma på vederbörande ledamot
eller tjänsteman att till den samfällda nämndens avgörande hänskjuta
till honom delegerade ärenden, som visar sig vara av principiell betydelse
eller medför mer betungande åligganden för de enskilda medborgarna, t. ex.
av ekonomisk art. Under angivna omständigheter torde det lämpligaste
sättet att åstadkomma den av kommittén åsyftade begränsningen av beslutanderätten
för enskild ledamot eller tjänsteman vara att i delegationsbeslutet
intaga föreskrift om förbud för vederbörande att fatta beslut av
större vikt ur principiell eller annan synpunkt. Självfallet bör vidare delegation
undvikas av ärendegrupper där frekvensen av sådana beslut erfarenhetsmässigt
är stor.
Delegationsbeslutet bör innehålla en uppräkning eller precisering av de
med delegationen avsedda ärendegrupperna. Generell delegation av alla
ärenden utom de i denna paragraf undantagna bör alltså ej förekomma.
Rörande ordningen för delegation innebär 43 § kommunallagen, att kommunens
fullmäktige kan besluta om delegationsrätt för kommunens styrelse,
vilket beslut skall underställas länsstyrelsens prövning. I 45 § samma lag
sägs vidare att kommunens fullmäktige även kan besluta om delegationsrätt
för fakultativ kommunal nämnd, vilket beslut dock icke skall underställas
länsstyrelsens prövning. Som tidigare nämnts har hälsovårdsstadgekommittén
föreslagit att det, med avvikelse från gällande hälsovårdsstadga
och angivna bestämmelser i kommunallagen, enligt föreskrift i hälsovårdsstadgan
skall tillkomma hälsovårdsnämnd att själv besluta om delegation
inom ramen för de materiella bestämmelserna härom i stadgan. Sådant
delegationsbeslut skulle enligt kommittéförslaget icke underställas länsstyrelsens
prövning.
Enligt min uppfattning kan det icke anses motiverat att efter mönster av
kommunallagens motsvarande bestämmelser tillerkänna kommunens fullmäktige
något inflytande på hälsovårdsnämnds delegationsrätt. Däremot
delar jag den vid remissbehandlingen framförda åsikten att någon form
av legalitetskontroll bör bibehållas över delegationsrättens utövning, och
5—- Bihnng till riksdagens protokoll 1058. 0 sand. 2 and. Nr B 10
66
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
departementsförslaget inrymmer därför föreskrift om skyldighet att underställa
delegationsbeslut länsstyrelsens prövning.
I överensstämmelse med kommunallagen och kommittéförslaget innehåller
slutligen departementsförslaget en bestämmelse om skyldighet att vid
hälsovårdsnämndens nästa sammanträde anmäla beslut, som fattats efter
delegation.
Hälsovårdsnämnd torde vara berättigad att även utan stöd av särskild
författningsbestämmelse när som helst återkalla ett delegationsförordnande,
även om detta avser delegation under viss i delegationsbeslutet bestämd
tid. Någon motsvarighet till kommittéförslagets bestämmelse i 15 §
tredje stycket om återkallelse av delegationsförordnande har därför ej upptagits
i departementsförslaget.»
Utskottet
I samband med behandlingen av de grundläggande principerna för hälsovårdsorganisationen
har utskottet ovan framfört vissa erinringar mot bestämmelserna
i 9 och 14 §§ departementsförslaget.
Den genomgående anpassningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande
hälsovårdsnämnds organisation och verksamhetsformer till motsvarande
föreskrifter i kommunallagen finner utskottet vara att hälsa med
tillfredsställelse, och de avvikelser från kommunallagen som föreslagits
synes sakligt välmotiverade.
En följd av genomförandet av departementsförslaget blir att besvär över
antagande, befordran och entledigande av hälsovårdsnämnds tjänstemän
skall föras i den ordning kommunallagen föreskriver, varigenom likställighet
i detta avseende ernås med kommunaltjänstemän i allmänhet.
3 kap. Om bostad
(15—22 §§ departementsförslaget)
Departementschef en
Föredragande departementschefen uttalar inledningsvis under hänvisning
hl. a. till år 1935 och 1936 vidtagna ändringar i gällande hälsovårdsstadga,
att stadgans bostadsbestämmelser varit föremål för särskild uppmärksamhet
från statsmakternas sida och flera gånger anpassats till utvecklingen
inom samhället, samt yttrar därefter följande:
»De principiella överväganden som härvid gjorts äger i stor utsträckning
giltighet även i dagens läge, och jag är också av den uppfattningen att mera
vägande invändningar knappast kan riktas mot att man nu i en ny hälsovårdsstadga
i dess huvuddrag bibehåller den reglering av bostadsfrågorna
som genomfördes genom 1935 och 1936 års författningsbestämmelser i ämnet.
Till denna uppfattning har också hälsovårdsstadgekommittén kommit
67
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
och dess förslag överensstämmer i stor utsträckning med bostadsbestämmelserna
i gällande hälsovårdsstadga. Såsom jag redan i tidigare sammanhang
understrukit har vid utarbetandet av departementsförslaget befunnits angeläget
att man — med beaktande av de synpunkter som framförts av 1951
års byggnadsutredning'' i dess betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning»
— så långt möjligt försöker undvika bestämmelser som kan sägas vara av
byggnadsteknisk natur. I hälsovårdsstadgan bör endast upptagas mera allmänna
bestämmelser om de sanitära förhållandena i bostäder. Vidare må
understrykas att bestämmelserna i hälsovårdsstadgan främst tager sikte på
det befintliga bostadsbeståndet och icke på nybyggnader.
Grundläggande för hälsovårdsnämndernas verksamhet till förbättring av
bostadsstandarden är omfattningen av nämndernas bostadsinspektion.
I medvetande härom har också bälsovårdsstadgekommittén föreslagit
den utvidgningen av skyldigheten att förrätta fortlöpande bostadsinspektion,
som må ligga i att sådan skyldighet skulle förefinnas inom
hälsovårdstätort och icke, så som f. n., endast inom de områden, där gällande
hälsovårdsstadgas bestämmelser för stad är tillämpliga. Som skäl för
att icke utsträcka skyldigheten till hela riket har kommittén åberopat
ekonomiska hänsyn och bristen på personal. Den övervägande delen av de
remissinstanser som yttrat sig i frågan har uttalat sig för bestämmelser
om fortlöpande bostadsinspektion inom hela riket och endast ett par remissinstanser
har intagit en mer restriktiv hållning än hälsovårdsstadgekommittén.
I departementsförslaget har i kapitlet om hälsovårdskontrollen upptagits
föreskrift om att fortlöpande bostadsinspektion skall anordnas inom hälsovårdstätort,
varemot någon bestämmelse om sådan inspektion i övrigt
icke inrymmes i förslaget. Jag har alltså icke ansett mig kunna f. n. föreslå
författningsbestämmelse om obligatorisk, fortlöpande bostadsinspektion
inom hela riket. För en sådan skyldighet talar utan tvekan att bostadsbeståndet
även utom hälsovårdstätort i viss utsträckning kräver en förbättring,
men i detta sammanhang bör jämväl ihågkommas att bebyggelsen på
den egentliga landsbygden i betydande grad utgöres av enfamiljshus och
egnahem, beträffande vilka ingripanden av hälsovårdsmyndigheterna icke
kan anses påkallade i samma utsträckning som eljest. Genom att hälsovårdstätort
enligt departementsförslaget till skillnad från kommittéförslaget alltid
skall omfatta område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan kommer
likväl den grundläggande skyldigheten att anordna fortlöpande bostadsinspektion
att något utvidgas i jämförelse med kommittéförslaget. Jag vill
också understryka vad även hälsovårdsstadgekommittén framhållit, nämligen
att hälsovårdsnämnd givetvis liksom hittills är skyldig att öva tillsyn
över bostadsbeståndet även utom hälsovårdstätort. Nämnderna torde f. ö.
själva finna mest ändamålsenligt att för denna verksamhet uppgöra någon
form av plan och uppdraga dess realiserande åt viss eller vissa personer. Då
68 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
behovet av kvalificerad personal är särskilt starkt framträdande just för
denna verksamhet, innebär departementsförslaget med sina bestämmelser
om att hälsovårdsinspektör skall finnas i varje kommun en god utgångspunkt
för rationell tillsyn över bostadsbeståndet även utom hälsovårdstätort.
Någon anledning att nu föreslå ändrade regler för distriktssköterskornas
medverkan inom bostadsvården anser jag icke föreligga.
De materiella bostadsbestäm melserna i såväl kommittéförslaget
som departementsförslaget gäller riket i dess helhet. De i gällande
hälsovårdsstadga kvarstående smärre olikheterna härvidlag har alltså
icke bibehållits. Vidare har det icke befunnits lämpligt att, såsom vissa
remissinstanser förordat, i stadgan inarbeta medicinalstyrelsens råd och
anvisningar rörande bostäder eller att över huvud taget tynga författningstexten
med detalj föreskrifter i större utsträckning än som kan anses oundgängligen
nödvändigt. Även härvidlag synes de avvägningar som gjordes
vid den senaste revisionen av stadgans bostadsbestämmelser framstå som
lämpliga. Tilläggas må att hälsovårdsnämndernas bostadsvårdande verksamhet
alltid kommer att vara mera en fråga om en lämplig avvägning i
det särskilda fallet — vilket även kommit till uttryck i gällande liälsovårdsstadgas
bestämmelser om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela
förelägganden och vidtaga övriga åtgärder — än en fråga om materiell
detaljreglering i hälsovårdsstadgan.
Begreppet »bostad» innefattar, som påpekats vid remissbehandlingen,
i avsaknad av annan definition utan tvivel varje byggnadsanordning
för boende med någon varaktighet och således även t. ex. fritids- och
sommarbebyggelse. Detta förhållande bör dock enligt min mening lika litet
nu som tidigare, då frågan diskuterats, föranleda att i hälsovårdsstadgan
intages skilda materiella bestämmelser för olika typer av bostäder, vilket
bl. a. skulle medföra en icke önskvärd detaljrikedom, men däremot bör
en generell undantagsbestämmelse införas för bebyggelse, som ej utnyttjas
som bostad året om. En sådan bestämmelse har upptagits i 22 § departementsförslaget.
Jag vill i detta sammanhang också erinra om hälsovårdsnämnds
befogenhet att meddela förbud mot att använda ett utrymme som
bostad under viss årstid. Vidare märkes att departementsförslaget lika litet
som gällande hälsovårdsstadga ger någon anvisning om hur gränsen skall
dragas mellan »boningsrum» och »bostadslägenhet». Lokaler vari tillfällig
bostad yrkesmässigt tillhandahålles allmänheten faller dock icke direkt
under 3 kap. departementsförslaget. Om personalrum t. ex. vid ett sjukhus
skall anses som boningsrum eller bostadslägenhet får avgöras från fall till
fall under beaktande bl. a. av tillgången till gemensamma utrymmen,
toalettanordningar o. dyl.
I anledning av den tvekan som framkommit vid remissbehandlingen rörande
vad som i detta sammanhang skall avses med begreppet »boningsrum»
Andra lagutskottets utlåtande nr B It) år 1058
69
vill jag uttala, att därunder redan av språkliga skäl i regel icke kan innefattas
varje rum i en bostadslägenhet. Hälsovårdsstadgans bestämmelse om
skyldighet att i boningsrum ha fönster får anses i första hand taga sikte på
sådana rum som vardagsrum, sovrum o. dyl. men däremot icke på t. ex.
badrum, toalettrum, förvaringsrum för kläder eller rum av genomgångskaraktär
såsom serveringsrum och tamburer. Att kök icke annat än under
vissa förhållanden kan betecknas som boningsrum framgår direkt av
hälsovårdsstadgans bestämmelser. När det sedan gäller vissa gränsfall,
såsom t. ex. en möblerbar hall, torde man vara nödsakad att överlämna
åt de tillämpande myndigheternas bedömande att avgöra, om ett sådant
rum i ett särskilt fall är av den karaktär att det bör betecknas som
boningsrum. Vägledande härvidlag bör bl. a. vara i vilken utsträckning den
boende kan förväntas uppehålla sig i rummet, särskilt under den tid av
dygnet då dagsljus råder, och över huvud taget vilken funktion rummet har
inom bostadslägenheten.
Vatten- och avloppsfrågorna är uppenbarligen av den största betydelse
för bostadshygienen. I medvetande härom kompletterades vid 1936 års
ändringar i hälsovårdsstadgan bestämmelserna om skyldighet för hälsovårdsnämnd
att allmänt verka för dessa frågor inom hälsovårdsområdet
med en föreskrift om att bostadslägenhet i stad skulle förses med vattenoch
avloppsledning, om den för rimlig kostnad kunde anknytas till allmän
sådan ledning, samt om att sådan lägenhet under alla förhållanden skulle
äga ymnig och lätt tillgång till gott dricksvatten. För landsbygdens del ansåg
man sig icke kunna gå så långt men meddelade bestämmelse om att bostadslägenhet
skulle ha tillgång till gott dricksvatten. Bestämmelserna
skiljer sig från hälsovårdsstadgans övriga bostadsföreskrifter såtillvida, att
de ej blott avser förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet utan
även direkt tager sikte på eu fortlöpande höjning av bostadsstandarden.
Efter framläggandet av hälsovårdsstadgekommitléns förslag och remissbehandlingen
av detsamma har hithörande frågor i väsentliga avseenden
reglerats genom lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Sådan anläggning har till ändamål att bereda vattenförsörjning
och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse och kan omhänderhas
av antingen kommun eller annan. Lagen reglerar förhållandena mellan
den, som omhänderhar en allmän vatten- och avloppsanläggning, samt
ägarna av de fastigheter, vilka anslutits till anläggningen eller vilkas anslutning
ifrågasättes. I lagen föreskrives skyldighet för kommun att, där det
till förekommande av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och
avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ombesörja eller
tillse att allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart
omständigheterna det medger. För sådan anläggning skall bestämmas visst
verksamhetsområde, inom vilket sedan föreligger anslutningsrätt och anslutningstvång
för där belägna fastigheter. En sådan fastighet skall sålunda,
70
Andra lagutskottets utlåtande nr B 1!) år 1958
på begäran av sin ägare eller av den allmänna anläggningens huvudman,
anslutas till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan
med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Enligt uttalanden vid
lagens tillkomst innebär anslutningstvånget icke skyldighet för vederbörande
fastighetsägare att vidtaga anordningar för faktisk anslutning,
d. v. s. att anordna tappställen och avloppsbrunnar å fastigheten, utan
härutinnan skall icke gälla annat tvång än det hälsovårdsmyndigheten av
sanitära skäl äger utöva. — Anmärkas må även att regler om anslutningsrätt
och anslutningstvång i fråga om avloppsledningar utom allmän vatten-
och avloppsanläggnings verksamhetsområde finnes i 8 kap. vattenlagen.
De synpunkter, som föranledde gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser
om ordnande av vattenförsörjning och avlopp inom hälsovårdsområdets
ram samt om bostadslägenhets förseende med vatten genom anslutning till
allmän vattenledning och med avlopp för spillvatten genom anslutning till
allmän avloppsledning, kan sägas även ligga till grund för 1955 års lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I den mån hithörande förhållanden
blivit reglerade genom nämnda lag bör de icke längre behandlas i
hälsovårdsstadgan. Frågan om en viss fastighet bör i lagens mening anslutas
till allmän vatten- och avloppsanläggning eller ej bör alltså bedömas
uteslutande på grundval av lagens bestämmelser. Lagen reglerar emellertid
som nyss angivits icke skyldigheten att vidtaga de på fastighetsägaren
ankommande anc-rdningarna för att åstadkomma faktisk anslutning.
Sådana regler — som är betingade endast av fastighetens egna sanitära
behov — bör liksom hittills intagas i hälsovårdsstadgan. Bl. a. för att markera
skillnaden mot lagbestämmelserna bör de enligt min mening icke
formellt erhålla karaktär av tvångsföreskrift utan i stället utformas så att
de anger den faktiska anslutningen till allmän vatten- och avloppsanläggning
som den lösning av frågorna vilken, där så kan ske, i första hand bör
ifrågakomma.
Departementsförslagets bestämmelser har utformats i enlighet med det
nu anförda. Med allmän vatten- och avloppsanläggning avses alltså sådan
anläggning enligt 1955 års lag. För stads del torde bestämmelserna icke innebära
någon saklig ändring i de hittills gällande reglerna. För de områden,
som icke varit underkastade gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser för
stad, kan departeinentsförslaget sägas innebära en anpassning till det läge,
som inträtt efter tillkomsten av nämnda lag. Departementsförslaget går dock
för sistnämnda områdens del icke så långt som kommittéförslaget med dess
generella anslutningstvång.»
Motioner
I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 yrkas att riksdagen
Andra lagutskottets utlåtande nr B 1!) år 1958
71
måtie besluta att i skrivelse till Ivungl. Maj:t förklara att riksdagen icke
kunnat tillstyrka förslaget till hälsovårdsstadga i oförändrat skick samt
föreslå att tf) § e) i nya hälsovårdsstadgan gives följande utformning, nämligen
»att det skall erbjuda erforderligt skydd mot fuktighet och kyla».
I motionen II: B 268 anföres att gällande bestämmelser rörande boningsrum
medfört svårigheter vid tillämpningen i praktiken enär de ej innehållit
tillräckliga föreskrifter om värmeisolering. Den föreslagna nya bestämmelsen
i 10 § att boningsrum skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmt synes
motionären icke erbjuda bättre garantier för tillräcklig värmeisolering
än de hittillsvarande. På grund härav anser motionären att det torde vara
lämpligt att i § 16 e) efter ordet »fuktighet» tillägga »och kyla».
Utskottet
Bostadsstandarden är en faktor, som i särskilt hög grad är av betydelse
ur allmän hälsovårdssynpunkt. Helt naturligt har därför hälsovårdsstadgans
bostadsbestämmelser, vilka innehåller miniminormerna för denna standard,
varit föremål för särskild uppmärksamhet från statsmakternas sida. Den
genomgripande omarbetning av dessa bestämmelser, som företogs under
1930-talet, syftade direkt till att undanröja vissa då mycket påtagliga
brister i bostadsbeståndet. Del är med stor tillfredsställelse utskottet anser
sig kunna konstatera, alt bostadsbeståndet under tiden därefter undergått
en väsentlig förbättring, inte minst i vad avser landsbygden.
Det nu sagda innebär emellertid ej, att förhållandena numera överallt
skulle vara idealiska eller ens godtagbara. Utskottet vill i detta sammanhang
hänvisa till det faktum, att rådande bostadsbrist föranlett godtagande tills
vidare av bostadsutrymmen, som under normala förhållanden på bostadsmarknaden
utan tvekan skulle underkänts. Hälsovårdsmyndigheternas
ständiga arbete för att förbättra bostadsstandarden har under sådana omständigheter
mången gång varit vanskligt, icke minst inom tätorter med
äldre bostadsbestånd.
Hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser har emellertid efter sin senaste
omarbetning visat sig i allt väsentligt ändamålsenliga, och utskottet ansluter
sig till departementschefens uppfattning, att anledning nu saknas att vidtaga
några större ändringar i desamma. Den formella överarbetning som bestämmelserna
underkastats i departementsförslaget har lett till större överskådlighet
och ökad klarhet.
I de likalydande motionerna 1: 1? 208 och II: B 273 samt i motionen II: B
268 har motionärerna yrkat, att genom särskild föreskrift i 16 § departementsförslaget
skulle anges, alt boningsrum skall erbjuda erforderligt skydd
mot kyla. Som skäl för detta yrkande har anförts, att den nuvarande utformningen
av bostadsbestämmelserna — som i denna del i sak överensstämmer
med departementsförslaget — medfört svårigheter för hälsovårdsmyn
-
72 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
digheterna att vinna beaktande för sina påpekanden avseende boningsrums
värmeisolering.
Utskottet vill i anledning av motionerna till en början framhålla, att redan
bestämmelserna i 15 § departementsförslaget tager sikte på tillfredsställande
värmeisolering av varje del av ett bostadshus. De allmänna bestämmelserna
i 15 § preciseras sedan i bl. a. 16 §. Härutinnan överensstämmer departementsförslaget
helt med gällande hälsovårdsstadga. Att den gällande ordningen
icke uteslutit förelägganden avseende boningsrums värmeisolering
bekräftas av praxis; det av motionärerna åberopade avgörandet av regeringsrätten
ger icke anledning till så vittgående slutsatser som motionärerna
velat göra gällande. Då vidare i departementsförslaget under 16 § intagits
en särskild bestämmelse om att boningsrum skall kunna hållas tillfredsställande
uppvärmt, ligger häri, såsom departementschefen även framhållit,
fordran på sådan värmeisolering av rummet, som till vinnande av tillfredsställande
uppvärmning erfordras med hänsyn till värmekällan. Att under
sådana förhållanden i författningstexten ange en av de faktorer, som bidrar
till uppvärmningen, nämligen värmeisoleringen, anser utskottet icke motiverat
och avstyrker därför motionerna i denna del.
Departementschefen har genom vissa uttalanden närmare belyst begreppet
»boningsrum». Utskottet finner härav framgå, att en klar gränsdragning
i varje enskilt fall knappast torde vara möjlig. Emellertid vill utskottet
understryka, att även om ett utrymme icke kan anses i full utsträckning
utgöra ett boningsrum, så att alla bestämmelser i 16 § blir tillämpliga
på rummet, vissa av dessa bestämmelser likväl bör vara gällande för rummet.
Det förefaller sålunda uppenbart, att t. ex. ett badrum i en bostadslägenhet
måste kunna hållas tillfredsställande uppvärmt.
Bestämmelserna om bostadslägenhets förseende med vatten och avlopp
är helt naturligt av den största betydelse. Den utformning, som hithörande
bestämmelser — under hänsynstagande till den fortgående standardförbättringen
inom landet och föreskrifterna i 1955 års lag om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar — erhållit i 19 § departementsförslaget,
finner utskottet ändamålsenlig och lämplig. Utskottet vill särskilt understryka
värdet av att på grundval av 19 § hälsovårdsstadgan en individuell prövning
av förutsättningarna för bostadsbyggnads anslutning till allmän vatten-
och avloppsanläggning blir möjlig. Vid en sådan prövning kommer
bl. a. andra möjligheter att ordna vattenförsörjningen att vinna beaktande.
Finnes t. ex. vattenledning mellan byggnaden och en brunn, vilken icke
visat tendens att sina ens vid utnyttjande i full utsträckning under torrperioder,
föreligger enligt utskottets mening knappast förutsättning för ett
föreläggande med stöd av hälsovårdsstadgan att vidtaga faktiska anordningar
för byggnadens anslutning till allmän anläggning för vattenförsörjning.
Saknas vattenledning mellan byggnaden och brunnen, föreligger däremot
viss anledning att räkna med att de som hämtat vatten från brunnen
73
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
måhända ålagt sig en viss återhållsamhet vid utnyttjandet av brunnens vatten.
I detta läge synes en standardförbättring i fråga om bostadshusets vattenförsörjning
i form av anslutning till den allmänna anläggningen motiverad,
i synnerhet om man på goda grunder kan antaga, att brunnen skulle
sina om den utnyttjades hårdare.
I anslutning till bestämmelserna i 20 § andra stycket departementsförslaget
vill utskottet framhålla, att desamma lämnar möjlighet att ingripa
mot olägenheter som åsamkas grannar genom missbruk av utrymmen, som
är gemensamma för lägenheterna i ett bostadshus. Återkommande oväsen
särskilt nattetid t. ex. i en trappuppgång torde sålunda falla under dessa
bestämmelser.
22 § departementsförslaget finner utskottet vara ett välkommet tillrättaläggande
av en formell oegentlighet i gällande hälsovårdsstadga.
4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m.
(23 och 24 §§ departementsförslaget)
Gällande bestämmelser
Enligt de likalydande bestämmelserna i 8 § 6 mom. och 43 § 6 mom. gällande
hälsovårdsstadga är samlingslokal en lokal, varest vanligen ett större
antal människor samlas. Till sådan lokal hänföres lokaler som kyrka eller
annan gudstjänstlokal, skola, domstols sammanträdesrum, samlingsrum,
till vilket allmänheten äger tillträde, teater, biograf, danslokal, serveringseller
utskänkningslokal, natthärbärge, fattigvårdsanstalt och sjukhus.
Hälsovärdsstadgekommittén
Kommittén har icke funnit erforderligt att i stadgan införa någon definition
av begreppet samlingslokal. Beträffande begreppets innebörd kan enligt
kommittén framhållas att till samlingslokal bör räknas även klassrum och
samlingsrum i skolor samt samlingsrum i anstalter av olika slag, såsom sjukhus,
ålderdomshem, barnhem, barnkrubbor, fångvårds- och tvångsarbetsanstalter,
alkoholistanstalter och liknande. Kommittén vill särskilt understryka,
att det åligger hälsovårdsnämnd att övervaka de sanitära förhållandena
i skolor.
Departementschefen
»Jag delar hälsovårdsstadgekommitténs av remissinstanserna vitsordade
uppfattning, alt det föreligger behov av mera utförliga föreskrifter rörande
den sanitära standarden i samlingslokaler samt hotell, pensionat och dylika
lokaler. Departementsförslaget bygger härutinnan i allt väsentligt på kommittéförslagets
bestämmelser i ämnet.
Likaså är jag ense med kommittén om att fortlöpande besiktning av
dessa lokaler hör ordnas genom hälsovårdsnämndernas försorg, men av
74
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
ekonomiska skäl och med hänsyn till den otillräckliga personaltillgången
kan jag icke nu föreslå tvingande bestämmelser om anordnande av sådan
besiktning annat än i hälsovårdstätort.
Den i gällande hälsovårdsstadga intagna definitionen av sådan lokal, nämligen
»lokal, varest vanligen ett större antal människor samlas», har föranlett
tveksamhet i flera avseenden vid den praktiska tillämpningen av
hälsovårdsstadgan. Då de sanitära intressen, som skall tillgodoses med
hälsovårdsstadgans materiella bestämmelser i ämnet, huvudsakligen har
sin anknytning till vad som i vanligt språkbruk numera menas med ordet
»samlingslokal», har i departementsförslaget intagits en definition som
mer än motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga torde överensstämma
med allmänna språkbruket härutinnan. Denna definition har
exemplifierats. Med den utformning bestämmelsen sålunda erhållit har de
tillämpande myndigheterna heretts möjlighet att under de materiella föreskrifterna
hänföra även andra, med de som exempel nämnda likartade
lokaler.
Med departementsförslagets utformning har avsetts att något inskränka
den krets av lokaler varom nu är fråga. Från exemplifieringen har uteslutits
serverings- och utskänkningslokaler, vilka i den utsträckning det kan anses
erforderligt är underkastade hälsovårdsnämnds tillsyn enligt bestämmelserna
i livsmedelsstadgan, samt natthärbärgen, vilka faller under bestämmelserna
i 24 § departementsförslaget om hotell och pensionat in. in. Vidare har i författningstexten
ej upptagits skolor, fattigvårdsanstalter och sjukhus. Att beteckna
sådana inrättningar i deras helhet som samlingslokaler strider uppenbarligen
mot allmänt språkbruk, och deras sanitära förhållanden torde tillfredsställande
övervakas genom andra myndigheters försorg. Frågan om särskilda
materiella hälsovårdsföreskrifter borde utfärdas för arbetslokaler var
föremål för prövning vid genomförandet av 1936 års ändringar i hälsovårdsstadgan
och besvarades då nekande. De då anförda skälen för att icke meddela
sådana föreskrifter anser jag alltjämt vara bärande, varför arbetslokaler
ej heller nu skall falla under stadgans föreskrifter om samlingslokaler.
Genom departementsförslagets utformning har emellertid också de för
samlingslokaler avsedda bestämmelserna utsträckts till en ny kategori av
sådana lokaler, nämligen väntsalar, varmed torde få avses såväl större vänthallar
i järnvägs- och busstationer, som smärre väntrum.
Jag är fullt medveten om att gränsdragningssvårigheter framdeles liksom
hittills kommer att uppstå vid bestämmandet av vad som skall avses med
samlingslokal i hälsovårdsstadgans mening. Vad som härvidlag hittills synes
ha vållat den största svårigheten är frågan i vilken utsträckning hälsovårdsnämnd
ägt att befatta sig med vissa allmänna inrättningar, såsom sjukhus
och fångvårdsinrättningar. Med gällande hälsovårdsstadgas bestämmel
-
75
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
ser kunde sålunda ifrågasättas, om en sådan anläggning i sin helhet skulle
vara underkastad hälsovårdsnämndens tillsyn eller om nämndens tillsyn
skulle avse endast vad som inom anläggningen kunde betecknas som samlingslokal.
Enligt departementsförslaget betecknas icke längre t. ex. ett
sjukhus i sin helhet som en samlingslokal utan hälsovårdsnämndens tillsyn
har begränsats till vad som kan betecknas som en samlingslokal i
egentlig mening. I den mån sådan lokal förekommer inom anläggning, som
i sin helhet är underkastad hygienisk tillsyn av andra särskilda befattningshavare
eller myndigheter än hälsovårdsnämnd, kan det emellertid enligt
min mening ej anses föreligga något påtagligt behov av att samlingslokalen
blir föremål för hälsovårdsnämndens tillsyn. Bland föreskrifterna om hälsovårdsnämnds
fortlöpande besiktning av bl. a. samlingslokaler har däiför
gjorts undantag för lokaler, som står under annan myndighets tillsyn i
hälsovårdshänseende.»
Utskottet
Departementsförslagets definition av begreppet samlingslokal och framför
allt den i anslutning till definitionen givna exemplifieringen anknyter
utan tvekan bättre till gängse språkbruk än gällande hälsovårdsstadgas
motsvarande bestämmelser. Utskottet vill emellertid understryka, att hälsovårdsmyndigheternas
befogenhet att öva tillsyn över sanitära förhållanden
i inrättningar såsom skolor, fångvårdsanstalter och sjukhus ej inskränkts
genom förslaget. Vad departementschefen uttalat rörande hälsovårdsnämnds
tillsyn över samlingslokaler inom en anläggning, som i sin helhet är underkastad
hygienisk tillsyn av andra särskilda befattningshavare eller myndigheter
än allmänna hälsovårdsmyndigheter, torde emellertid böra iakttagas
även vid hälsovårdsnämnds tillsyn över nämnda anläggning. Någon
fortlöpande tillsyn av hälsovårdsnämnden vid sidan av den andra tillsynsmyndighetens
verksamhet torde sålunda i allmänhet icke kunna anses
behövlig, men å andra sidan är det av värde att hälsovårdsnämnden genom
stickprovsundersökningar bildar sig en uppfattning om den hygieniska
standarden inom just t. ex. skolor och privata sjukhus. \ id misstanke om
mindre goda sanitära förhållanden inom en inrättning såsom de nu angivna
och framför allt då anmälan om sanitärt missförhållande inkommit till
nämnden bör nämnden självfallet verkställa besiktning och därefter vidtaga
eventuellt erforderliga åtgärder, i första hand genom att framlägga sina
synpunkter inför inrättningens styrelse.
I olika sammanhang har departementschefen uttalat, att hälsovårdsstadgans
bestämmelser med avseende å byggnader och anordningar i första hand
tager sikte på det fasta beståndet. Det kan sålunda bli föremål för viss
tveksamhet i vilken utsträckning bestämmelserna i 24 § departemcnlsförslagel
är att tillämpa med avseende å s. k. tåghem, d. v. s. för eu tid stationärt
uppställda järnvägsvagnar. Utskottet vill emellertid understryka, att
76
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
enligt utskottets bestämda uppfattning den hygieniska standarden i sådana
tåghem bör bli föremål för den lokala hälsovårdsnämndens tillsyn. Därjämte
vill utskottet rikta uppmärksamheten på att de sanitära förhållandena på tåg
över huvud taget ofta lämnar en del övrigt att önska ur hygienisk synpunkt.
I medvetande om att de lokala hälsovårdsnämnderna i praktiken knappast
har några möjligheter att ingripa häremot vill utskottet betona angelägenheten
av att vederbörande centrala tillsynsmyndigheter söker åstadkomma
erforderliga rättelser.
5 kap. Om lokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, in.in.
(25—28 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Gällande hälsovårdsstadga innehåller inga särskilda bestämmelser rörande
anordnande, inredning, underhåll och skötsel av anläggningar för bad
och för vad hälsovårdsstadgekommittén benämner hygienisk behandling eller
för därmed likartad verksamhet. Förslaget att nu i hälsovårdsstadgan
införa sådana bestämmelser har icke rönt något motstånd under remissbehandlingen.
Jag delar kommitténs åsikt att behov föreligger att genom särskilda
föreskrifter i hälsovårdsstadgan närmare reglera hithörande förhållanden.
Den första fråga som då uppställer sig är, vilka anläggningar och lokaliteter
av nu ifrågakommande slag som bör bli föremål för särskild reglering.
Vad då till en början angår platser där utomhusbad kan bedrivas redan utan
att särskilda anordningar för badet kommit till utförande, d. v. s vanliga friluftsbad,
så anser jag att sådana platser icke bör bli föremål för reglering
genom föreskrift om tillståndsskyldighet. Det är emellertid angeläget att
hälsovårdsnämnderna övar tillsyn särskilt över kommunala badplatser och
vissa andra utomhusbad, stundom på enskilt område, vartill allmänheten,
eventuellt mot avgift, äger tillträde.
Att särskilda föreskrifter bör gälla för bassängbad utomhus torde utan
vidare stå klart. Härutöver bör emellertid, såsom vid remissbehandlingen
kraftigt understrukits, sådana föreskrifter gälla även för anläggningar, som
av småbarn utnyttjas för bad, även om de icke är att betrakta som badanläggningar
i egentlig mening, alltså s. k. plaskdammar.
Slutligen bör meddelas föreskrifter för inrättning, där allmänheten yrkesmässigt
tillhandahålles inomhusbad.
Vad som skall avses med hygienisk behandling torde böra framgå av en
exemplifiering i författningstexten. Utöver de av kommittén upptagna kategorierna
av sådan behandling, nämligen rakning, hårbehandling och skönhetsvård,
anser jag i likhet med vissa remissinstanser att under hithörande
lokalbestämmelser bör föras även sådan verksamhet som massage och ljus
-
77
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
behandling men däremot ej t. ex. sjukgymnastik. Å andra sidan anser jag
att från hälsovårdsstadgans bestämmelser i ämnet bör undantagas sådana
lokaler av angiven art, där verksamheten icke bedrives som yrke.
Bad och hygienisk behandling har som nämnts hittills icke varit underkastade
några särskilda föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Det är under
sådana förhållanden enligt min mening befogat att framgå med en viss
försiktighet vid meddelande av författningsbestämmelser i ämnet och framför
allt att icke utan tvingande skäl föreskriva för allmänheten besvärande
former för hälsovårdsmyndigheternas befattning med hithörande frågor.
Vad som i första hand erfordras är enligt min mening en fortlöpande kontroll
från hälsovårdsnämndens sida av de nu ifrågakommande lokaliteterna,
och föreskrift härom har i departementsförslaget intagits i kapitlet om
hälsovårdskontrollen. Att föreskriva tillståndstvång för ifrågavarande inrättningar
och lokaler anser jag i varje fall f. n. vara att gå för långt, och i
departementsförslaget har icke upptagits några bestämmelser motsvarande
kommittéförslagets föreskrifter i detta avseende. Däremot ligger det givetvis
i vederbörandes eget intresse att här liksom i andra sammanhang på förhand
inhämta hälsovårdsnämndens synpunkter på en viss anläggning. —
Hälsovårdsnämnds allmänna befogenheter att meddela förelägganden och
eventuellt förbud är ju helt oberoende av om tillståndstvång föreligger
eller ej.
Hälsovårdsstadgekommittén har icke föreslagit några materiella bestämmelser
för andra utomhusbad än bassängbad. Jag delar kommitténs uppfattning
att hithörande frågor icke lämpar sig för reglering genom bestämmelser
i hälsovårdsstadgan men vill samtidigt erinra om de möjligheter som
finnes att i annan ordning meddela erforderliga föreskrifter. När det gäller
förhållanden som kan anses beröra allmänna ordningen på platsen kan
sålunda med stöd av allmänna ordningsstadgan utfärdas lokala ordningsföreskrifter,
varjämte poliskammaren eller polischefen i orten för särskilda
fall äger meddela erforderliga ordningsföreskrifter. I lokala hälsovårdsordningar
samt av hälsovårdsnämnd kan vidare meddelas erforderliga föreskrifter
i hälsovårdshänseende. På motsvarande sätt kan ordnings- och
hälsovårdsförhållandena på campingplats o. dyl. regleras.
Jag delar kommitténs uppfattning att i hälsovårdsstadgan bör ingå en
uttrycklig föreskrift om hälsovårdsnämnds befogenhet att meddela badförbud,
och en sådan föreskrift har i departementsförslaget intagits i det
senare kapitlet om hälsovårdskontrollen.»
Motion
I motionen II: B 268 föreslås att 27 § i nya hälsovårdsstadgan på lämpligt
sält omarbetas, så alt förbud införes mot att använda boningsrum som
frisersalong och damfrisering.
78
Andra lagutskottets utlåtande nr B It) år 1!)5S
Utskottet
Genom bestämmelserna i detta kapitel har hälsovårdsmyndigheterna
givits förbättrade möjligheter att ingripa mot sanitära missförhållanden
vid badinrättningar och liknande anläggningar samt i frisérsalonger o. d.
Inte minst betydelsefullt i detta sammanhang är kontinuerlig övervakning
från dessa myndigheters sida av de ifrågavarande inrättningarna och lokalerna,
och departementsförslaget upptar också i ett senare kapitel föreskrift
om obligatorisk sådan besiktningsverksamhet inom hälsovårdstätort. Utskottet
vill för sin del betona vikten av att hälsovårdsnämnderna kontinuerligt
håller sig underrättade om förhållandena även vid allmänna bad- och
lägerplatser, oaktat dessa icke regleras av några materiella föreskrifter i
detta kapitel.
I och för sig är givetvis den sanitära standarden inom andra lokaler för
s. k. hygienisk behandling än de i 26 § departementsförslaget angivna av
lika stor betydelse. Utskottet delar emellertid departementschefens uppfattning,
att anledning knappast föreligger att intensifiera de lokala hälsovårdsmyndigheternas
kontroll i fråga om t. ex. lokaler för sjukgymnastik
eller liknande, snarare medicinsk än hygienisk behandling.
I anslutning till motionen II: B 268 vill utskottet framhålla, att det utan
tvekan är ett starkt önskemål att boningsrum icke användes för sådan verksamhet
som avses med bestämmelserna i 26 §. Enligt utskottets mening är
emellertid införandet av ett absolut förbud mot att använda boningsrum för
sådan verksamhet med hänsyn till sina ekonomisk^konsekvenser för många
smärre näringsutövare knappast att rekommendera. Utskottet kan därför
icke förorda bifall till motionärens yrkande om sådan förbudsbestäinmelse
men vill samtidigt framhålla, att hälsovårdsmyndigheterna givetvis är oförhindrade
att meddela ett förbud i den mån detta betingas av omständigheterna
i ett visst fall liksom att meddela förelägganden om vidtagande av
åtgärder till motverkande av olägenheter av att lokalen användes som
boningsrum.
6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m.
(29—37 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Frågor sammanhängande med vattenförsörjningen inom kommunerna
har under senare år konnnit att få en alltmer framskjuten plats. Härtill har
bidragit såväl den ständigt ökande vattenkonsumtionen som den tilltagande
föroreningen av vattentillgångarna, och man har i stor utsträckning sett sig
nödsakad att vidtaga omfattande reningsåtgärder och utnyttja avlägset belägna
vattentillgångar för att kunna täcka konsumtionsbehovet av lämpligt
vatten.
79
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Då allmänna hälsovården i 1 § departementsförslaget anges som en angelägenhet
ankommande på kommunen, innefattar detta även skyldighet för
kommunerna att vidtaga skäliga åtgärder för kommunens förseende med
konsumtionsvatten. Genom tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar har kommunerna dessutom ålagts särskilda
skyldigheter med avseende å bl. a. vattenförsörjningen. Enligt föreskrifterna
i 3 § nämnda lag ankommer det sålunda på kommunen att, där det till förekommande
av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp för
visst område ordnas i ett större sammanhang, ombesörja eller tillse, att allmän
vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd så snart omständigheterna
det medger.
Denna efter framläggandet av hälsovårdsstadgekommitténs betänkande
tillkomna lag har i viss mån skapat ett nytt utgångsläge för hälsovårdsnämndernas
verksamhet till förmån för vattenförsörjningen inom kommunerna.
Inom verksamhetsområdet för allmänna vatten- och avloppsanläggningar
i lagens mening ankommer på hälsovårdsnämnderna närmast att
bedöma i vilken utsträckning faktisk anslutning till sådana anläggningar
för framför allt bostadslägenheter är sanitärt motiverad. Utanför sådana
anläggningars verksamhetsområde åter kan hälsovårdsnämndernas verksamhet
för vattenförsörjningen sägas vara att dels undersöka behovet av
allmänna anläggningar samt i förekommande fall göra framställningar härom
till kommunens styrelse eller länsstyrelsen och dels att verka för en tillfredsställande
vattenförsörjning för enskilda fastigheters behov, varvid
särskild uppmärksamhet måste ägnas brunnar och anordningarna vid dessa
samt vattendistributionen. Härutöver har hälsovårdsnämnderna att skaffa
sig en allmän översikt över beskaffenheten av de inom kommunen utnyttjade
vattentillgångarna samt över övriga, för tillgodogörande inom kommunen
lämpliga vattentillgångar. Där i särskilda fall sanitärt otillfredsställande
förhållanden uppenbaras, har hälsovårdsnämnderna att meddela råd och
anvisningar samt eventuellt förelägganden och förbud. Att nämnden i sin
verksamhet skall ägna särskild uppmärksamhet åt sådana vattentillgångar,
varav många är beroende och som icke är underkastade särskild kontroll i
övrigt, är utan vidare klart, liksom att detta förhållande icke får undanskymma
betydelsen av att även enskilda brunnar och smärre vattenförsörjningsanläggningar
ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Hälsovårdsnämndernas här antydda verksamhet inom ramen för lagen
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar torde icke böra bli föremål
för reglering i hälsovårdsstadgan i vidare mån än som följer av bestämmelserna
i 2 § departementsförslaget om nämndens allmänna skyldigheter.
Men jag anser också, all dessa bestämmelser är lill fyllest som grund för
nämndernas verksamhet i övrigt till förmån för vattenförsörjningen, och
jag kan icke finna att denna verksamhet skulle främjas genom ett allmänt
stadgande som det i 47 § kommiltéförslaget intagna eller särskilda före
-
80
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
skrifter som de i 55 § första stycket samma förslag angivna. Någon motsvarighet
till dessa bestämmelser återfinnes därför inte i departementsförslaget.
I hälsovårdsstadgans kapitel om vattenförsörjning och vattenundersökning
bör däremot, såsom också kommittén föreslagit, intagas materiella bestämmelser
rörande brunnar, vattenverk och vattenledningar o. dyl., förbud mot
förorenande av vattentillgångar samt grundläggande stadganden om vattenundersökning
i huvudsaklig överensstämmelse med 1941 års förordning
om kontroll av vattenledningsvatten ävensom vissa bestämmelser angående
personal vid vattenverk. Formella föreskrifter angående hälsovårdsnämnds
befogenheter att meddela förelägganden in. in. avseende vattenförsörjningen
har i departementsförslaget intagits i kapitlet om hälsovårdskontrollen. Motsvarighet
till de i 1941 års förordning i övrigt förekommande formella föreskrifterna
finnes, som hälsovårdskommittcn framhållit, redan förut i hälsovårdsstadgan.
Även om isens betydelse för hushållsändamål o. dyl. numera minskats,
utgår departementsförslaget från att hälsovårdsnämnderna skall bibehållas
vid sin nuvarande befattning med hithörande frågor. Bestämmelser i ämnet
finnes i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontroll.
Jag vill i detta sammanhang även erinra om att i livsmedelsstadgan finnes
vissa föreskrifter om vatten och is i livsmedelshanteringen.
Med hänsyn till att begreppen »vattenverk» och »vattentäkt» i vattenlagen
har en annan betydelse än samma uttryck i 1941 års förordning om kontroll
av vattenledningsvatten har dessa uttryck icke kommit till användning i
departementsförslaget till hälsovårdsstadga.
Kommittéförslaget upptar i 53 § tredje stycket och i 54 § tredje stycket
bestämmelser om rätt för medicinalstyrelsen att utfärda särskilda föreskrifter
i angivna hänseenden. Bestämmelserna har hämtats från 12 § 1941 års
förordning. Sedan förordningen inarbetats i hälsovårdsstadgan torde utfärdande
av ifrågavarande föreskrifter böra falla inom medicinalstyrelsens allmänna
skyldighet att i anslutning till stadgan utfärda råd och anvisningar.
Någon motsvarighet till kommittéförslaget i denna del har därför icke upptagits
i departementsförslaget. I detta sammanhang må erinras om att medicinalstyrelsen
utfärdat särskilda föreskrifter angående sättet för utförande av
fysikalisk-kemislt och bakteriologisk undersökning av vattenledningsvatten
samt om avfattandet av protokoll över sådana undersökningar.
Hälsovårdsstadgekommitténs förslag att låta den kontroll av vattenledningsvatten,
som sker enligt 1941 års förordning i ämnet, få en så vid omfattning
som enligt 49 § kommittéförslaget har mött en hel del invändningar
under remissbehandlingen. Härvid har framför allt uttalats farhågor
för förslagets konsekvenser för smärre näringsidkare med egna vatten
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 81
anläggningar samt för innehavare av ladugårdar med egen vattenförsörjning.
De synpunkter som sålunda framförts vid remissbehandlingen torde ha
varit bestämmande redan för den avgränsning av kontrollverksamheten som
stadgas i 1941 års förordning. Kontroll enligt förordningen skall nämligen
ske av vatten, som i stad eller inom område å landet där 1 kap. gällande
hälsovårdsstadga är tillämplig, genom allmän vattenledning tillhandahålles
till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel eller till rengöring
av kärl eller redskap, vilka användes vid beredning eller förvaring av livsmedel.
Länsstyrelse äger vidare förordna, att sådan kontroll jämväl skall
avse vatten, som inom område å landet, där de i 2 kap. gällande hälsovårdsstadga
meddelade bestämmelserna är tillämpliga, genom allmän vattenledning
tillhandahålles för nyss nämnt ändamål. Tillhandahålles genom
vattenledning, som är anordnad för enskilt bruk, vatten för samma ändamål
till flera hushåll eller eljest i stor omfattning, må länsstyrelse förordna,
att kontroll skall ske även av sådant vatten.
Jag delar de farhågor som vid remissbehandlingen framförts för att en
sådan utvidgning av kontrollverksamheten som kommittén föreslagit skulle
kunna bli alltför besvärande och ekonomiskt betungande för många enskilda,
varjämte ett angivande av kontrollverksamhetens omfattning i enlighet
med kommittéförslaget torde komma att medföra en hel del gränsdragningsproblem.
Dessutom finner jag den av föreningen för vattenhygien
framförda kritiken mot kommitténs målsättning i denna del av förslaget
värd beaktande. Det är enligt min uppfattning berättigat att antaga,
att behovet av kontroll kan tillgodoses genom att vattenundersökning
blir obligatorisk i ungefär samma omfattning som f. n., med möjlighet
att därutöver i särskilda fall förordna om sådan undersökning.
I departementsförslaget har därför endast genomförts den utvidgning av
undersökningsverksamhetens nuvarande omfattning, som ligger i att sådan
vattenundersökning som avses i 1941 års förordning skall bli obligatorisk
inom hälsovårdstätort i stället för som nu inom område där 1 kap.
gällande hälsovårdsstadga är tillämplig.
Begreppet »allmän vattenledning» avser enligt 1941 års förordning såväl
kommunala som vissa enskilda anläggningar. Enligt uttalande år 1941 av
föredragande departementschefen torde en vattenledning böra anses som
allmän, om den är anordnad för att tillgodose vattenförsörjning inom ett
samhälle eller ett bostadsområde med ett icke alltför obetydligt antal fastigheter
samt rätten att vinna anslutning till ledningen står öppen för varje
fastighetsägare inom samhället eller området. Den omständigheten att den,
som anlägger vattenledning för eget behov, överenskommer med en eller
flera av sina grannar om anslutning till ledningen, bör däremot icke i och
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 19
82
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
lör sig medföra, att ledningen betraktas som allmän. Efter tillkomsten av
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar bör det icke ifrågakomma
att vidare vid sidan av lagens begrepp »allmän vatten- och avloppsanläggning»
bibehålla begreppet »allmän vattenledning» i förordningens
bemärkelse, i synnerhet som sådana ledningar hädanefter i allt väsentligt
torde komma att ingå i de allmänna anläggningar som avses i lagen. I departementsförslaget
har därför uttrycket »allmän vattenledning» utbytts
mot »allmän anläggning för vattenförsörjning», varmed här som eljest avses
allmän anläggning i den bemärkelse den har enligt nyssnämnda lag.
Bestämmelserna---angående personal vid anläggning för rening
av konsumtionsvatten motsvarar 54 § kommittéförslaget. Departementsförslaget
avser liksom kommittéförslaget endast arbete vid själva reningsanordningarna
inom vattenverk men föreslås skola gälla alla reningsanläggningar
och inte endast dem, som enligt 49 § kommittéförslaget skulle vara
underkastade vattenkontroll. Med avvikelse från kommittéförslaget upptages
vidare bestämmelse om skyldighet för vederbörande att efter anmodan
av hälsovårdsnämnd på kommunens bekostnad genomgå läkarundersökning
men däremot icke någon föreskrift om att vid anställnings början
förete friskintyg.»
Utskottet
Utskottet vill understryka vattenförsörjningens väsentliga betydelse för
den hygieniska standarden inom en kommun och samtidigt även betona den
fara, som är förenad med att vatten av mindre god kvalitet levereras till
kommunens invånare. Med dessa utgångspunkter finner utskottet det naturligt,
att i hälsovårdsstadgan nu inarbetats bestämmelserna om kontinuerlig
kontroll av vattenledningsvatten. Bestämmelserna i 37 § departementslörslaget
till motverkande av att sjukdom eller smitta sprides med konsumtionsvatten
anser utskottet också i hög grad befogade. Enligt utskottets
mening kan skäl anföras för att utbygga sistnämnda bestämmelser med en
föreskrift om skyldighet för den som söker där avsett arbete att förete läkarintyg-
I avbidan på resultatet av den pågående utredningen om obligatorisk
läkarundersökning av vissa grupper av livsmedelsarbetare vill utskottet
emellertid icke nu föreslå en sådan bestämmelse.
7 kap. Om avledande av flytande orenlighet
(38—42 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Under de senaste årtiondena har utnyttjandet av landets vattentillgångar,
inte minst som recipienter för avloppsvatten, kraftigt ökats. Härtill har
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
83
bidragit en omfattande utbyggnad av bostadsbeståndets sanitetstekniska
utrustning och en intensifierad industriell verksamhet. Denna utveckling
bär bl. a. föranlett tillkomsten av lagen den 3 juni 1955 om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar med syfte att stimulera och rationalisera vattenoch
avloppsverksamheten inom kommunens ram. Vidare har olika myndigheter
med vattenvårdande uppgifter utbyggts och omorganiserats för att
man såvitt möjligt skall sanera vattentillgångarna eller åtminstone motverka
den tilltagande vattenföroreningen.
De antydda statliga åtgärderna har emellertid icke syftat till att förändra
de uppgifter och befogenheter med avseende å avloppsväsendet, som tillkommit
hälsovårdsmyndigheterna på grundval av gällande hälsovårdsstadga,
utan tvärtom har vid olika tillfällen betygats värdet av hälsovårdsnämndernas
och länsstyrelsernas medverkan i detta hänseende. Länsstyrelserna
har också tillagts vidgade uppgifter inom vattenvården.
Vid utarbetandet av bestämmelser rörande vattenförorening i en ny hälsovårdsstadga
ifrågakommer närmast att bedöma hälsovårdsnämndernas uppgifter
och befogenheter i fråga om avloppsväsendet. I likhet med hälsovårdsstadgekommittén
anser jag det icke befogat att i princip ändra på nämndernas
nuvarande ställning i detta hänseende, och departementsförslaget
innehåller icke heller någon bestämmelse om inskränkning av hälsovårdsnämndernas
befattning med avloppsfrågorna. Jag vill emellertid något närmare
uppehålla mig vid hälsovårdsnämndernas ifrågavarande uppgifter.
Inledningsvis må härvid anmärkas, att anledning numera saknas att göra
någon skillnad mellan stad och landsbygd i fråga om hälsovårdsnämnds
allmänna befattning med avloppsväsendet, även om avloppsfrågorna självfallet
liksom hittills kommer att bli mer angelägna ur allmän hälsovårdssynpunkt
vid tätbebyggelse än vid ren landsbygdsbebyggelse. Hälsovårdsnämndernas
verksamhet skall ju emellertid i detta sammanhang liksom i
andra fall i hela riket ha till syfte att förebygga eller undanröja sanitär
olägenhet.
Nämndernas befattning med avloppsfrågorna torde till en början böra gå
ut på att bedöma, huruvida sanitära hänsyn påkallar vidtagande av anordningar
för avledande av flytande orenlighet och dagvatten inom kommunen.
Om så anses vara fallet, har nämnden att verka för tillkomsten av
allmän avloppsanläggning enligt 1955 års lag, där förutsättningarna därför
är för handen, och eljest för att de enskilda fastigheternas innehavare t. ex.
anordnar täckta avloppsledningar, varvid vattenlagens bestämmelser om
bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång kan bli att tillämpa.
Vidare skall hälsovårdsnämnderna bedöma, huruvida sanitära hänsyn gör
det påkallat att vidtaga särskilda åtgärder för renande av avloppsvatten,
samt verka för vidtagande av sådana åtgärder i den utsträckning de skäligen
bör ifrågakomma. Vid bedömande av vilken reningsgrad, som skall
kunna fordras i fråga om avloppsvatten vilket avledes till vattendrag, sjö
84
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958
eller annat vattenområde, kan vägledning hämtas av bestämmelserna i 8
kap. vattenlagen. Det torde icke kunna ifrågakomma att vid sidan av dessa
bestämmelser uppställa några allmänna sanitära miniminormer i hälsovårdsstadgan.
I vilken utsträckning reningsåtgärder i olika fall kan påfordras
är emellertid, såsom i skilda sammanhang framhållits, i hög grad
en ekonomisk avvägningsfråga, i vad gäller både allmänna och enskilda avloppsanläggningar.
Avgöranden enligt vattenlagen torde ge viss ledning för
bedömandet även av vad som skäligen kan fordras ur hälsovårdssynpunkt.
Slutligen har hälsovårdsnämnderna att öva tillsyn ur sanitär synpunkt
över avloppsanläggningars anordnande och skötsel.
Vid fullgörandet av sina nu antydda uppgifter kommer hälsovårdsnämnderna
i kontakt med flera myndigheter med delvis likartade uppgifter, särskilt
inom vattenvården. Frågan om organisation av vattenvården, såväl
centralt som på det lokala planet, har varit föremål för bedömande senast
vid 1958 års riksdag, och för framtiden torde kunna förväntas en intensifierad
tillsyns- och saneringsverksamhet genom vatteninspektionen och fiskeritjänstemännen,
distriktsingenjörerna och länsstyrelserna. Vattenvårdsfrågor
av regional eller i övrigt större betydelse torde kunna förväntas vinna
en lösning med tillgodoseende av hälsovårdssynpunkterna genom dessa
myndigheters verksamhet; en av vatteninspektionens uppgifter är just att
samordna den vattenvårdande verksamheten hos olika myndigheter. Numera
finnes alltså vid sidan av hälsovårdsnämnderna andra myndigheter, som är
särskilt ägnade att bedöma vattenvårdsfrågorna i deras större sammanhang
eller ur olika speciella synpunkter, såsom i vad avser deras inverkan på
fiske och naturskydd eller i vad avser deras tekniska lösning. Denna utveckling
kan icke undgå att påverka hälsovårdsnämndernas motsvarande
verksamhet. Det bör emellertid som jag'' nyss framhållit enligt min
mening inte nu ifrågakomma att genom författningsbestämmelser formellt
inskränka hälsovårdsnämndernas vattenvårdande verksamhet lika litet som
deras befattning med avloppsfrågor i övrigt. I detta sammanhang är nämligen
bl. a. att beakta, att den centrala myndigheten inom vattenvården,
statens vatteninspektion, enligt uttalande av vederbörande departementschef
i propositionen nr 173 till 1956 års riksdag tills vidare har att utöva
tillsyn ur hälsovårdssynpunkt allenast i den mån detta med hänsyn till
inspektionens resurser kan ske. Så mycket mer angeläget är det i stället
att inom ramen för gällande bestämmelser samordna nämndernas arbete
med övriga vattenvårdande myndigheters verksamhet. Härvid torde hälsovårdsnämnderna
utan risk för de sanitära intressena kunna koncentrera
sig på sådana frågor, som ej speciellt behandlas av de övriga myndigheterna.
Vid den år 1958 företagna omorganisationen av vattenvården i stort har
också i viss mån frågan om den lokala organisationen lämnats öppen i avbidan
på erfarenhetens rön.
Om man mot bakgrunden av det anförda söker bedöma vilka allmänna
85
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 195S
bestämmelser som erfordras i hälsovårdsstadgan som grundval för hälsovårdsnämndernas
befattning med avloppsfrågorna, så torde det visserligen
kunna anses ingå i hälsovårdsnämndernas allmänna skyldigheter enligt
2 § departementsförslaget att verka för avloppsfrågornas lösning enligt de
angivna riktlinjerna. Vattenföroreningsfrågan är emellertid av särskild
betydelse, och jag anser det motiverat att i detta kapitel intaga en erinran
om att hälsovårdsnämnden skall tillse att erforderliga och skäliga åtgärder
vidtages för att motverka vattenförorening. Motsvarighet härtill linnes i
57 § kommittéförslaget. Att utvidga nuvarande anmälningsskyldighet eller
införa skyldighet att söka hälsovårdsnämnds tillstånd beträffande avloppsledningar
o. dyl. anser jag icke böra ifrågakomma. Hälsovårdsnämndernas
befogenhet att meddela förelägganden och förbud i avloppsärenden behandlas
i departementsförslaget under kapitlet om hälsovårdskontrollen,
varför i nu ifrågavarande kapitel ej heller finnes någon motsvarighet till
60 § första stycket andra punkten kommittéförslaget.
Däremot har jag ansett det påkallat att i förevarande kapitel upptaga
materiella bestämmelser rörande vad som i olika avseenden skall fordras
i avloppshänseende. Dessa bestämmelser är, såsom framgår av det följande,
delvis nya men avser då endast att vara ett uttryck för hälsovårdsmyndigheternas
motsvarande formella befogenheter enligt gällande rätt.
Departementsförslaget innehåller sålunda en uttrycklig föreskrift om
skyldighet för vederbörande att, till undvikande av sanitär olägenhet, vidtaga
särskilda anordningar och åtgärder för avledande av flytande orenlighet
och dagvatten samt för renande av avloppsvatten, i båda fallen i den
utsträckning så skäligen kan anses påkallat. Liksom hittills blir vid den
härvidlag ifrågakommande skälighetsbedömningen de ekonomiska synpunkterna
av stor vikt, och en allsidig avvägning måste i varje särskilt tall
ske mellan sanitära, ekonomiska och tekniska synpunkter.
I departementsförslaget har vidare, i överensstämmelse med gällande
hälsovårdsstadga och kommittéförslaget, intagits föreskrifter om avledande
av diskvatten o. dyl. — vilken fråga kommittén behandlat i kapitlet om renhållning
— om utförande, underhåll och skötsel av avloppsanläggning samt
om skyldighet att före anordnande av vissa avloppsledningar göra anmälan
härom till hälsovårdsnämnden. Anmälningsskyldigheten har dock knutits
till begreppet »sluten» avloppsledning, varmed i departementsförslaget avses
varje annan ledning än öppet dike eller öppen ränna, samt vidare utformats
med anpassning till bestämmelserna i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
De generella bestämmelserna i detta kapitel kompletteras med föreskrifter
i andra kapitel om omhändertagande av visst slags avloppsvatten, t. ex.
från vattenklosett.
Kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder inom avloppsväsendct framgår
i första band av bestämmelserna i lagen den 3 juni 1955 om allmänna
86
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
vatten- och avloppsanläggningar, varjämte kommuns allmänna skyldigheter
enligt 1 § departementsförslaget givetvis även äger tillämpning på avloppsfrågorna.
Härvid är även att beakta de allmänna principerna för kommunal
verksamhet.
Den---föreskrivna anmälningsskyldigheten torde genom anknyt
ningen
till »sluten» i stället för »underjordisk» ledning samt till allmän
avloppsanläggning — varmed här som eljest avses sådan anläggning enligt
1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar —- i stället för
närbelägen allmän avloppsledning icke ha undergått någon större förskjutning
i jämförelse med nuvarande förhållanden.
Med bestämmelsen om undantag från skyldigheten att anmäla avloppsledning
avses icke blott ledningar av angiven art inom verksamhetsområdet
för allmän avloppsanläggning enligt nyssnämnda lag utan även ledningar
utom verksamhetsområdet med uppgift att allenast föra avloppsvatten till
sådan allmän anläggning.»
Motioner
I de likalydande motionerna I:B208 och 11: B 273 yrkas att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t »hemställa om att i normalhälsovårdsordning
för tätort måtte intagas bestämmelse om tillståndstvång
för avfallskvarn».
I motionen 11: B 27k hemställes »att i hälsovårdsstadgan införes en bestämmelse
om att tillstånd till markinfiltration av flytande orenlighet skall
inhämtas av hälsovårdsnämnd samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext».
Utskottet
Avlopps- och vattenföroreningsfrågorna har under senare år varit föremål
för kontinuerlig uppmärksamhet från statsmakternas sida och föranlett
ett flertal åtgärder till komplettering av författningsbestämmelserna i ämnet.
De nu föreslagna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan samt de överväganden
som legat till grund för desamma förefaller att väl ansluta sig till
övriga hithörande författningar samt utgör enligt utskottets mening en
lämplig avvägning för tillgodoseende av hälsovårdssynpunkterna.
Utnyttjandet av s. k. avfallskvarnar för förmalning av hushållsavfall
är ur vissa synpunkter en lämplig lösning för omhändertagande av sådant
avfall, bl. a. genom att den sopmängd som måste bortforslas från bebyggelse
därigenom minskas. Emellertid medför användandet av avfallskvarnar även
ökade anspråk på avloppsnätet i form av krav på större rördimensioner och
mer omfattande reningsanläggningar, varjämte det buller som avfallskvarnarna
åstadkommer kan verka störande för dem som vistas i närliggande
lägenheter. Användandet av avfallskvarnar är alltså en fråga med såväl eko
-
87
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958
nomiska konsekvenser för kommunens vidkommande som hygieniska
aspekter. I likhet med motionärerna i de likalydande motionerna I: B 208 och
II: B 273 anser därför utskottet, att ett lokalt förbud mot att utan tillstånd
av hälsovårdsnämnden inkoppla och använda avfallskvarn i viss utsträckning
kan vara berättigat. Utskottet delar däremot inte motionärernas uppfattning
om att det skulle vara lämpligt att intaga en sådan bestämmelse i
en blivande normalhälsovårdsordning. Utskottet finner det nämligen naturligt
att åt varje kommun överlämnas att avgöra, huruvida de kommunala
myndigheterna bör verka för eller emot användningen av avfallskvarnar.
Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke kunna biträda ifrågavarande
motionsyrkande.
I motionen II: B 274 har motionärerna föreslagit införande i hälsovårdsstadgan
av en föreskrift om att tillstånd till markinfiltration av flytande
orenlighet skall inhämtas av hälsovårdsnämnden. Departementschefen har
uppmärksammat denna hygieniska fråga och hänvisat till möjligheterna att
i lokal hälsovårdsordning intaga erforderliga bestämmelser, t. ex. bestämmelser
liknande den av motionärerna ifrågasatta förbudsföreskriften. I
likhet med departementschefen anser utskottet, att ett tillstånds- eller anmälningsförfarande
av hänsyn till det besvär detta vållar allmänheten icke
bör förekomma i andra fall än där det är verkligt påkallat ur saklig synpunkt.
Något behov av ett dylikt förfarande i fråga om markinfiltration av
avloppsvatten synes icke föreligga beträffande stora delar av vårt land. Ej
ens överallt inom hälsovårdstätort torde finnas behov av anmälnings- eller
tillståndstvång. I de fall där förbud mot markinfiltration bör införas, finnes
möjlighet att i lokal hälsovårdsordning intaga bestämmelser därom. Utskottet
får med hänsyn härtill föreslå, att motionärernas angivna yrkande icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
8 kap. Om klosett och urinoar
(43—46 §§ departementsförslaget)
Hälsovård ss ladgckonuni It én
Rörande den i 63 § 2 mom. kommittéförslaget föreslagna befogenheten för
länsstyrelse alt medge dispens från skyldigheten att söka hälsovårdsnämnds
tillstånd för anordnande av valtenklosett anför kommittén följande:
»Förslaget i denna del är tillkommet i förenklingssyfte. Där ett väl anlagt
avloppssystem av tillfredsställande kapacitet finnes och där avloppsvattnet
bortledes till en recipient av sådan beskaffenhet, att sanitär olägenhet icke
behöver befaras, är det icke lika nödvändigt att kontrollera spillvattnets avledande,
om delta avledande sker direkt till avloppssystemet. I dylika fall hör
länsstyrelsen kunna förordna, alt inom visst område vattenklosett får anordnas
utan atl hälsovårdsnämndens medgivande behöver inhämtas i varje sär
-
88
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
skilt fall. Ett dylikt medgivande bör givetvis kunna återkallas, t. ex. om det
skulle visa sig att belastningen på avloppssystemet blir för stor. Att kommittén
föreslagit, att rätten att förordna i dessa frågor skall ankomma på länsstyrelsen,
sammanhänger med, att utvecklingen tenderar till att alltmera göra
länsstyrelsen till ett centralorgan inom länet för vatten- och avloppsfrågor,
utrustat med erforderlig teknisk sakkunskap.»
Departementschefen
»Den sanitetstekniska standarden inom landet med avseende å olika avträdesanordningar
har undergått en betydande utveckling sedan tillkomsten
av gällande hälsovårdsstadga. Detta har även föranlett ändringar i hälsovårdsstadgans
ursprungliga bestämmelser i ämnet, men dessa ändringar har
närmast avsett att förebygga olägenheter ur vattenföroreningssynpunkt
genom den tilltagande användningen av vattenklosetter. Stadgans allmänna
bestämmelser rörande avträden tar emellertid i väsentlig grad enbart sikte
på de hygieniska risker, som är förenade med användningen av torrklosetter
i stadssamhällen.
Vid utarbetande av en ny hälsovårdsstadga med väsentligen samma materiella
bestämmelser för hela riket synes den sålunda antydda utvecklingen
böra föranleda, att bestämmelserna ges en mer allmän utformning, så att
de huvudsakligen kommer att taga sikte på de hygieniska risker, som är
förenade med såväl vatten- som torrklosetter och urinoarer. De av torrklosetts
användning i stad betingade bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
torde f. ö. numera för tätorternas del icke längre ha tillnärmelsevis
samma betydelse som vid sin tillkomst, och att såsom hälsovårdsstadgekommittén
föreslagit i väsentliga delar utsträcka deras tilllämpningsområde
till landsbygden anser jag icke utan vidare böra ske.
Dessutom måste det, som jag i tidigare sammanhang anfört, vara ett starkt
önskemål att icke belasta författningstexten med detaljbestämmelser, icke
minst om dessa är av byggnadsteknisk karaktär och väsentligen blir av
betydelse för nybyggnader.
Utifrån de nu anförda synpunkterna har kommittéförslaget överarbetats
inom departementet. Det är min förvissning att bestämmelserna även i den
utformning de erhållit i departementsförslaget skall visa sig ändamålsenliga
till vinnande av förbättrade hygieniska förhållanden. Bestämmelserna torde
kunna gälla för hela riket. Det är dock självfallet att kraven på de olika
hygieniska anordningarna framdeles liksom hittills i praktiken måste
ställas högre inom tätbebyggelse än eljest, då ju hithörande olägenheter
starkt accentueras vid sammanträngd bebyggelse. Det torde därför ofta
bli påkallat att i lokal hälsovårdsordning intaga ytterligare föreskrifter i
ämnet. Däremot torde icke — med den allmänna utformning bestämmelserna
nu erhållit — erfordras någon motsvarighet till bestämmelsen i 26 § första
stycket första punkten gällande hälsovårdsstadga om befogenhet för hälso
-
89
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
vårdsnämnden att medge lindring i föreskrifterna rörande anordningar vid
avträden och urinkurar. Ej heller har i departementsförslaget upptagits
någon motsvarighet till 71 § kommittéförslaget, då hälsovårdsnämnden
även utan särskild bestämmelse torde kunna inom ramen för de materiella
föreskrifterna fastställa vad som i sanitärt avseende skäligen bör kunna
fordras av toalettanordningar för tillfälligt bruk. De materiella bestämmelserna
i detta liksom i andra kapitel är emellertid avfattade med sikte på
bestående anordningar.
Jag är ense med hälsovårdsstadgekommittén om att i hälsovårdsstadgan
icke bör upptagas särskilda bestämmelser till reglering av de hygieniska förhållandena
vid järnvägar och hamnar.
Jag delar kommitténs uppfattning att hälsovårdsnämndens tillstånd liksom
hittills i princip bör fordras för inrättande av vattenklosett, men jag
finner det även värdefullt att, såsom kommittén också föreslagit, tillerkänna
länsstyrelsen möjlighet att dispensera från tillståndstvånget. Dispensmöjligheten
avser främst sådana områden inom vilka allmän avloppsanläggning
finnes, men i departementsförslaget har länsstyrelsens dispensbefogenhet
icke uttryckligen begränsats på detta sätt. Beträffande andra områden än
de nyss nämnda bör viss försiktighet iakttas vid prövning av frågan om
meddelande av dispens.
Frågan i vad mån avloppsvatten skäligen hör undergå rening innan det
utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde måste, såsom jag framhållit
i det föregående kapitlet rörande avledande av flytande orenlighet
in. in., bedömas under hänsynstagande inte enbart till sanitära utan även
ekonomiska och tekniska in. fl. synpunkter. I nämnda kapitel har ej heller
hälsovårdsnämnd tillerkänts någon befogenhet att enbart efter ett sanitärt
bedömande föreskriva att avloppsvatten skall renas. Samma synpunkter
gör sig gällande i fråga om rening av avloppsvatten från vattenklosett.
Någon befogenhet att föreskriva rening av sådant vatten torde därför ej
heller höra tillerkännas hälsovårdsnämnden. Hithörande bestämmelser i
13 § 4 mom. och 42 § 2 inom. gällande hälsovårdsstadga samt i 63 § 1 mom.
kommittéförslaget kan också sägas allenast innebära, att hälsovårdsnämnden
som villkor för tillstånd att inrätta vattenklosett äger föreskriva, att
avloppsvattnet därifrån skall renas. Eu sådan befogenhet torde inrymma:-''
redan i nämndens allmänna befogenhet att icke bevilja en ansökan om tillstånd
alt inrätta vattenklosett, och någon särskild författningsbestämmelse
härom erfordras således icke. Departementsförslaget saknar därför motsvarighet
till de nämnda bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga och
kommittéförslaget. Jag vill emellertid understryka att hälsovårdsnämnden
även enligt departementsförslaget är bibehållen vid sin nuvarande befogenhet
alt förklara sig icke kunna bifalla en ansökan om inrättande av vatten
-
90 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
klosett, därest icke avloppsvattnet därifrån på visst sätt renas. I detta
sammanhang vill jag också erinra om den tidigare refererade bestämmelsen
i 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen med villkor för utsläppande av avloppsvatten
från bl. a. vattenklosett.
Gällande hälsovårdsstadga bygger på den förutsättningen att tillstånd
till inrättande av vattenklosett icke skall medges om icke avloppsvattnet
därifrån föres omedelbart ut i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag
eller annat vattenområde, och endast för landsbygdens del godtages
avledande av avloppsvattnet på annat sätt, men då skall särskilda
skäl härtill föreligga och avledandet får icke vålla olägenhet. Genom dessa
bestämmelser har understrukits att frågan om inrättande av vattenklosett
i hög grad är en avvägningsfråga mellan fördelarna av tillgång till vattenklosett
och nackdelarna av föroreningarna från densamma. Till den syn på
denna avvägningsfråga, som kommit till uttryck i de gällande bestämmelserna,
kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Det torde emellertid böra
framhållas att vattenklosett i allt högre grad kommit att anses som standardutrustning
i nybyggda hus, varför hälsovårdsnämnderna icke torde
vara påfallande restriktiva vid beviljande av tillstånd till vattenklosett. Så
mycket mer angeläget blir det då att beakta föroreningsfrågan. Härvid
bör göras en förutsättningslös bedömning av vilken form för avledande av
avloppsvattnet, som i det aktuella fallet medför minsta olägenhet. Det är
icke uteslutet att markinfiltration i vissa fall kan vara ett acceptabelt alternativ
till utsläppande i en redan förut hårt belastad recipient. Inom tätbebyggelse
bör dock markinfiltration godtagas endast i enstaka undantagsfall.
Hänsyn måste också tagas till de aktuella reningsresurserna i en allmän
avloppsanläggning, så att belastningen på dessa icke ökas i hastigare
takt än anläggningens huvudman av ekonomiska och tekniska skäl kan
utbygga reningsanordningarna.»
Utskottet
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att särskilda bestämmelser
rörande de hygieniska förhållandena vid järnvägar och hamnar icke
hör intagas i hälsovårdsstadgan, men vill också framhålla, att användandet
av toalettanordningarna på tåg och fartyg medför betydande risker för
sanitära olägenheter. Det är därför angeläget, att vederbörande myndigheter
har sin uppmärksamhet riktad på dessa problem och om möjligt försöker
komma fram till praktiska lösningar, som tillfredsställer skäliga hygieniska
krav. Behovet av att i lokala hälsovårdsordningar eller annorstädes intaga
särskilda föreskrifter i ämnet bör även uppmärksammas.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
91
9 kap. Om renhållning
(47—53 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»De i gällande hälsovårdsstadga förekommande bestämmelserna för stad
rörande omhändertagande av flytande orenlighet, köksavfall, sopor o. dyl.
och rörande bortforsling av orenlighet in. m. samt de bestämmelser, som
finnes för landet rörande renhållning vid bostäder, motiverades vid sin tillkomst
av en önskan att komma till rätta med vissa då allmänt förekommande
missförhållanden. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är
dock bestämmelserna såvitt angår landsbygden alltjämt ytterligt knapphändiga.
Vid en förnyelse av hälsovårdsstadgan anser jag i likhet med hälsovårdsstadgekommittén
att man även på detta område bör fastslå vissa
principer med generell giltighet inom hela riket. Vådorna av en otillfredsställande
inre och yttre renhållning hänger emellertid i väsentlig mån
samman med tätbebyggelse, och kommittéförslaget ansluter därför också
till gällande hälsovårdsstadga såtillvida, att kommittén funnit erforderligt
att meddela ett flertal föreskrifter med giltighet endast inom hälsovårdstätort.
Det kan givetvis råda delade meningar om hur långt detaljregleringen,
särskilt då för hälsovårdstätorternas del, bör utsträckas i fråga om renhållning.
Mot en så ingående reglering som kommittéförslagets talar emellertid
enligt mitt förmenande flera omständigheter. Som jag nyss nämnt
motiverades vissa av gällande hälsovårdsstadgas detalj föreskrifter, vilka
upptagits i kommittéförslaget, av särskilda vid stadgans tillkomst rådande
missförhållanden. Dessa torde numera i stor utsträckning ha övervunnits
och någon mer påtaglig risk för att de åter skall framträda synes icke
föreligga. Vidare är renhållningsväsendet ett område, som f. n. i hög grad
genomgår en utveckling mot rationellare arbetsmetoder. Det synes angeläget
att icke genom detaljerade bestämmelser i hälsovårdsstadgan lägga
hinder i vägen för denna utveckling. Slutligen är renhållningsfrågorna
ett område av allmänna hälsovården, som i hög grad är beroende av de
olika lokala förhållandena, bl. a. förekomsten av kommunala renhållningsverk.
Det faller sig då naturligt alt låta detaljbestämmelser rörande renhållningen
inflyta i lokala hälsovårdsordningar i stället för i hälsovårdsstadgan.
Kommitténs förslag till normalhälsovårdsordning inrymmer också
ett flertal bestämmelser angående just renhållning.
Det må även framhållas att eu så långt gående reglering som gällande
hälsovårdsstadga uppvisar ansetts böra kompletteras med ett flertal föreskrifter
om befogenhet att meddela dispens från de materiella bestämmelserna.
Något påtagligt behov av att disponera just renhållningsbestäm
-
92
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
melserna på detta sätt kan knappast anses föreligga, utan det torde vara
lämpligt att i detta sammanhang liksom eljest reservera hälsovårdsstadgan
för mer allmänt hållna bestämmelser, som sedan får kompletteras i råd
och anvisningar samt lokala hälsovårdsordningar.
Med beaktande av nu anförda synpunkter har kommittéförslaget i denna
del överarbetats inom departementet. Härvid har emellertid kommittéförslagets
disposition i allt väsentligt bibehållits.
Skyldigheten att verkställa renhållning på allmän plats inom stadsplanelagt
område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser
för stad äger tillämpning, regleras till sin allmänna omfattning
av föreskrifterna i 3 § allmänna ordningsstadgan den 14 december
1956. Vem skyldigheten i olika fall skall åligga framgår av lagen samma
dag om skyldighet att renhålla gata in. in. Även om denna s. 1c. gaturenhållning
sålunda i första hand är att betrakta som en ordningsfråga,
kan givetvis bristfällig gaturenhållning även förorsaka sanitära olägenheter,
och det bör då ankomma på hälsovårdsnämnden att göra de framställningar
m. in. som föranledes av omständigheterna. De allmänna bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan angående sättet för uppsamling, förvaring,
bortforsling och uppläggning av avfall och orenlighet äger f. ö. sin
tillämplighet även på gaturenhållningen.
Vid tillkomsten av allmänna ordningsstadgan förutsattes under hänvisning
till hälsovårdsstadgekommitténs förslag att den s. k. gårdsrenhållningen
skulle — på motsvarande sätt som gaturenhållningen i allmänna
ordningsstadgan — regleras i en ny hälsovårdsstadga. I avbidan härpå överfördes
till 35 § allmänna ordningsstadgan i vissa föreskrifter i ämnet från
1868 års ordningsstadga för rikets städer. I departementsförslaget har nu
intagits föreskrifter i angivet hänseende, varför 35 § allmänna ordningsstadgan
torde böra upphävas i samband med ikraftträdandet av den nya
hälsovårdsstadgan.
Kommittén har genom sitt förslag velat utvidga den i allmänna ordningsstadgan
föreskrivna skyldigheten i detta hänseende dels såtillvida, att
skyldigheten att hålla gårdar, portgångar och andra dylika till byggnader
hörande yttre utrymmen i tillfredsställande skick skulle gälla för hela
riket och icke som nu allenast inom tättbebyggd del av stad, köping och
annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning,
och dels såtillvida att inom hälsovårdstätort skyldigheten skulle avse
även obebyggd mark, som ej är gata, väg eller allmän plats.
I departementsförslaget har gårdsrenhållningsslcyldigheten i nuvarande
bemärkelse fått gälla allenast inom hälsovårdstätort, då det ansetts lämpligt
att anknyta skyldigheten till dess nuvarande tillämpningsområde.
Någon föreskrift om renhållning av sådan inom hälsovårdstätort belägen
obebyggd mark, som ej är allmän plats, har vidare icke upptagits i de
-
93
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
partementsförslaget. Anledningen härtill är, att frågan om renhållning av
sådan mark kan vara en fråga, där antingen ordningssynpunkterna eller
hälsovårdssynpunkterna dominerar, allt efter markens karaktär. Med den
av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle på grund av hälsovårdsstadgan
skyldighet föreligga att utföra renhållning t. ex. inom ett i hälsovårdstätort
beläget skogsparti, vilket knappast kan anses motiverat ur
hälsovårdssynpunkt. Vid allmänna ordningsstadgans tillkomst förutsattes
f. ö. att renhållningen inom sådana områden skulle kunna i mån av
behov regleras i lokal ordningsstadga. Renhållningen av andra obebyggda
markområden inom hälsovårdstätort åter kan framstå som ett huvudsakligen
sanitärt krav. I detta läge har det ansetts lämpligast att överlämna
åt de lokala myndigheterna att allt efter omständigheterna intaga
föreskrifter om renhållning av obebyggd mark inom hälsovårdstätort i
antingen lokal ordningsstadga eller lokal hälsovårdsordning, varemot några
bestämmelser i ämnet som nämnts icke upptagits i departementsförslaget.»
Utskottet
Utskottet ansluter sig till vad som anföres i propositionen under detta
avsnitt.
10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss
(54—56 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Såsom hälsovårdsstadgekommittén uttalat har en avsevärd förbättring
inträtt i fråga om bekämpandet av ohyra under den tid som förflutit sedan
de nuvarande bestämmelserna i ämnet infördes i hälsovårdsstadgan. Nu
rådande förhållanden torde icke heller motivera skärpta författningsbestämmelser
för bekämpande av ohyra. De nuvarande bestämmelserna
torde emellertid i enlighet med kommittéförslaget böra ges en klarare utformning
i den nya hälsovårdsstadgan.
Bestämmelserna avser f. n. endast boningsrum jämte därtill hörande utrymme
ävensom kläder och bohag. Då i den nya hälsovårdsstadgan vissa
andra lokaler gjorts till föremål för särskild uppmärksamhet i form av nya
eller utvidgade materiella hälsovårdsbestämmelser samt för särskild tillsyn
av hälsovårdsnämnderna, anser jag det motiverat att låta bestämmelserna
om ohyra gälla även dessa lokaler. I departementsförslaget
har därför ifrågavarande bestämmelser gjorts tillämpliga även på de i
förslaget tidigare angivna samlingslokalerna, på hotell och dylika lokaler,
vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles tillfällig hostad, samt
på lokaler, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles inomhusbad
eller hygienisk behandling såsom rakning, hårvård m. in. Departements
-
94
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 är 1958
förslaget ansluter sig härutinnan i sak nära till kommittéförslaget, som
velat draga in lokaler såsom de nu angivna under bestämmelserna om
ohyra genom den i 83 § andra stycket intagna föreskriften om befogenhet
för hälsovårdsnämnden att meddela särskilda föreskrifter till förebyggande
och utrotande av ohyra.
Med den sistnämnda bestämmelsen i sitt förslag har kommittén även
avsett att möjliggöra åtgärder mot ohyra i gångkläder, även om dessa
åtgärder icke vidtages i samband med åtgärder mot ohyra i bostad. En
sådan utvidgning av skyldigheten att vidtaga eller underkasta sig åtgärder
mot ohyra skulle möjliggöra sådana ingrepp på person, vilka icke kan anses
motiverade av den föreliggande utredningen och vilka f. ö. torde fordra författningsbestämmelser
av lags karaktär. I departementsförslaget har därför
icke upptagits några föreskrifter, som möjliggör sådana åtgärder mot
person.
Angelägenheten av regelbundet återkommande åtgärder mot råttor och
möss framhölls redan vid införandet år 1930 av de särskilda bestämmelserna
härom i hälsovårdsstadgan. Erfarenheten har också gett vid handen,
att det är nödvändigt att vidtaga bekämpningsåtgärder med jämna mellanrum,
om man skall kunna komma till rätta med dessa skadedjur. Utvecklingen
har också lett därhän, att sådana regelbundet återkommande åtgärder
i form av giftutläggning numera i det övervägande antalet kommuner
i stor utsträckning utföres och bekostas av kommunen. Det är angeläget
att i den nya hälsovårdsstadgan intaga positiva bestämmelser i anslutning
till denna utveckling. Kommittéförslaget har i denna del inte heller blivit
föremål för några egentliga erinringar vid remissbehandlingen. I departementsförslaget
upptages bestämmelser om kommunala åtgärder mot råttor
och möss i 55 §. Med åtgärder avses här främst giftutläggning, men i den
mån nya likartade metoder för bekämpningen kan framkomma bör kommunens
åtgärder även omfatta andra metoder än giftutläggning. Kommuns
skyldigheter att anslå medel för bekämpning av råttor och möss liksom för
annan allmän hälsovård framgår av 1 § departementsförslaget.
Den kommunala giftutläggningen för bekämpning av råttor och möss bör
ske inte bara kontinuerligt utan även i större sammanhang — inom ett
visst område av kommunen, inom kommunen som helhet eller samtidigt
inom flera kommuner — vilket även understrukits av hälsovårdsstadgekommittén.
Erforderlig samverkan mellan olika kommuner får i sista
hand åstadkommas genom länsstyrelsens ingripande, och länsstyrelsen har
givetvis även att öva tillsyn över att inom de enskilda kommunerna erforderliga
bekämpningsåtgärder kommer till utförande.
Giftutläggning inom större områden mot råttor och möss måste liksom hittills
kompletteras med särskilda åtgärder inom de enskilda fastigheterna.
Jag vill erinra om den stora betydelsen i detta sammanhang av att vissa
andra bestämmelser i hälsovårdsstadgan, främst då renhållningsföreskrif
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 11) dr 1958
95
terna, noggrant efterleves. Vidare bör i förevarande kapitel i enlighet med
kommittéförslaget intagas föreskrift om s. k. råttsäkring av bostadsbyggnad.
En motsvarande föreskrift för de livsmedelslokaler, som anges i 8 §
livsmedelsstadgan, finnes intagen i 10 § livsmedelsstadgan. Såsom kommittén
också föreslagit bör i hälsovårdsstadgan även intagas en bestämmelse
om skyldighet för den enskilde att vidtaga även andra åtgärder än råttsäkring
inom viss fastighet. I fråga om giftutläggning avser denna bestämmelse
att utgöra ett komplement till föreskrifterna om den kommunala
giftutläggningen för bekämpning av råttor och möss. Giftutläggning vid
sidan av den kommunala torde närmast böra ifrågakomma vid sådana anläggningar,
som erbjuder särskilt goda levnadsbetingelser för råttor och
möss, t. ex. industriell verksamhet med avfall, som är begärligt som föda
för djuren.
Det är visserligen angeläget att vid bekämpning av råttor och möss så
effektiva medel som möjligt kommer till användning, liksom att dessa
medel icke medför fara för människor eller andra djur än just råttor och
möss. Till vinnande av dessa syften synes det emellertid icke erforderligt
eller lämpligt att i hälsovårdsstadgan införa bestämmelser motsvarande
87 och 88 §§ kommittéförslaget. Såsom framhållits vid remissbehandlingen
torde effektiva medel kunna förväntas framkomma vid fri konkurrens i
förening med lämplig upplysningsverksamhet. Skyddssynpunkterna torde
lämpligen böra tillgodoses genom bestämmelser i giftstadgan och därtill
anslutande författningar, vilka f. n. är underkastade översyn genom giftstadgeutredningen.
I departementsförslaget har därför icke upptagits någon
motsvarighet till 87 och 88 §§ kommittéförslaget.
Skyldigheten att vidtaga åtgärder mot ohyra, råttor och möss avser
såväl förebyggande som bekämpande och utrotande åtgärder.»
Utskottet
Såsom departementschefen framhållit har förekomsten av ohyra i boningshus
väsentligt minskat under de senaste decennierna. Det är dock givetvis
angeläget att hälsovårdsmyndigheterna ägnar kontinuerlig uppmärksamhet
åt utvecklingen på detta område, så att icke förekomsten av ohyra åter börjar
öka. De materiella bestämmelserna i 54 § departementsförslaget torde
bättre än motsvarande föreskrifter i gällande hälsovårdsstadga ge ett uttryck
för nuvarande syn på hithörande frågor.
Att de nya reglerna för bekämpande av råttor och möss avfattats i direkt
anslutning till den i många kommuner rådande praxis, att kommunen i allt
väsentligt vidtager och bekostar giftutläggning, synes främja en effektiv bekämpning
och föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet vill i
detta sammanhang framhålla, att kostnaderna för åtgärder enligt 56 § regelmässigt
bör åvila fastighetsägarna.
96
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
11 kap. Om hållande av djur
(57—61 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Gällande hälsovårdsstadgas bestämmelser rörande stall, fähus och svinhus,
omhändertagandet av djurspillning samt hållandet av mindre djur
tager i allt väsentligt sikte på att förebygga sanitär olägenhet i omgivningen
genom djurens hållande. Av denna anledning finnes för landsbygdens del
med dess relativt glesa bebyggelse endast bestämmelser om visst avstånd
mellan å ena sidan stall, fähus, svinhus och upplag av spillning samt å
andra sidan livsmedelslokal enligt 8 § livsmedelsstadgan, ävensom om
skydd mot förorening av boningshus, livsmedelslokal, brunn o. dyl. samt allmän
plats. De för stad meddelade bestämmelserna är däremot väsentligt mer
detaljerade och genom dem tillgodoses dessutom i någon mån andra intressen,
såsom arbetarskydd och djurskydd, men deras väsentliga syfte är
dock skyddet för omgivningen.
De i en ny hälsovårdsstadga ingående bestämmelserna rörande hållande av
djur synes likaledes i första hand böra syfta till att förhindra, att djurens
hållande orsakar sanitär olägenhet för omgivningen. Däremot kan det enligt
min mening icke anses motiverat att i hälsovårdsstadgan intaga bestämmelser
som annat än indirekt är till förmån för arbetarskyddet, då arbetarskyddssynpunkterna
bör tillgodoses genom den speciella arbetarskyddslagstiftningen.
Ej heller finnes det anledning att i hälsovårdsstadgan intaga
bestämmelser, som i första band är motiverade ur djurskyddssynpunkt, då
djurskyddsintresset numera — till skillnad från vad tidigare var förhållandet
— tillgodoses genom 1944 års djurskyddslag.
Genom den tilltagande tätbebyggelsen har risken för sanitär olägenhet i
omgivningen av djurens hållande givetvis utsträckts till nya områden. Samtidigt
hålles emellertid numera betydligt färre djur inom tätbebyggelse än
vid tillkomsten av gällande hälsovårdsstadga. Detta gäller främst de stadsplanelagda
områdena i stad, för vilka de nuvarande bestämmelserna i 1
kap. hälsovårdsstadgan ju i första hand är avsedda. Den antydda utvecklingen
måste givetvis i hög grad påverka utformningen av hithörande bestämmelser
till skydd för omgivningen. För landet som helhet torde sålunda böra
fastslås, att hållandet av djur icke får medföra sanitär olägenhet, varjämte
allmänna regler för anordnande, inredning, underhåll och skötsel av stall,
ladugårdar och andra byggnader för förvaring av djur torde böra meddelas.
Vid sidan härav är det påkallat att meddela särbestämmelser för hälsovårdstätort
rörande beskaffenheten av golv i rum för hållande av djur och i
upplagsplats för djurspillning samt rörande omhändertagandet av djurens
spillning.
97
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
För hälsovårdsstadgekommittén har det framstått som synnerligen önskvärt
att till vinnande av bättre mjölkkvalitet förbättra ladugårdarnas anordnande
och inredning samt bereda hälsovårdsnämnderna ökad insyn i ladugårdshanteringen.
Kommittén har till vinnande av dessa syften föreslagit
bestämmelser av byggnadsteknisk art samt angående ladugårdspersonalens
hygien ävensom föreskrift, med tillämpning inom hela landet, om skyldighet
att till hälsovårdsnämnden förhandsanmäla uppförande av stadigvarande
djurstall samt att avvakta nämndens godkännande av djurstallet innan detta
tages i bruk. Kommittéförslaget har i denna del blivit föremål för kraftig
kritik vid remissbehandlingen. Härvid har framhållits att värdet av de föreskrivna
byggnadsanordningärna i viss utsträckning måste anses tvivelaktigt
ur mjölkproduktionssynpunkt samt hindrande för den byggnadstekniska
utvecklingen och pågående förnyelse av metoderna för ladugårdsskötsel.
Jordbrukets ekonomiska bärkraft har vidare icke ansetts vara sådan att man
utan att riskera allvarliga konsekvenser kan föreskriva en upprustning av
byggnadsbeståndet i den utsträckning kommittén förordat. Slutligen har
understrukits att byggnadsverksamheten inom jordbruksnäringen i mycket
stor utsträckning är underkastad övervakning av myndigheter, som måste
anses besitta mer speciell sakkunskap inom detta område än vad som kan
förväntas hos de flesta hälsovårdsnämnder.
De invändningar mot kommittéförslaget, som sålunda framkommit vid
remissbehandlingen, synes mig värda beaktande, då frågan om reglering
av den s. k. ladugårdshygienen — vilken fråga lämnades helt oreglerad vid
utfärdandet av livsmedelsstadgan just i avbidan på en ny hälsovårdsstadga —
nu måste upptagas till prövning. Genom en allmänt avfattad bestämmelse om
de fordringar, som måste ställas på ladugårdar i deras egenskap av lokaler
för livsmedelsproduktion, torde således hälsovårdsnämnderna böra beredas
en grundval för tillsyn å ladugårdarna i denna deras egenskap, men härutöver
bör stor återhållsamhet iakttagas vid införande av detalj föreskrifter
i hälsovårdsstadgan rörande ladugårdarnas anordnande, inredning, underhåll
och skötsel. Av betydelse i detta sammanhang är även, att veterinärstyrelsen
på grundval av den nämnda allmänna bestämmelsen kan utfärda
råd och anvisningar för mjölkproduktionen. Någon sådan långtgående reglering
i hälsovårdsstadgan som den i livsmedelsstadgan för där avsedda livsmedelslokaler
intagna kan icke ifrågakomma. A andra sidan torde hälsovårdsstadgans
hithörande föreskrifter, om de begränsas på nu antytt sätt,
lämpligen kunna göras tillämpliga för hela riket och några särbestämmelser
för tätorter ur mjölkproduktionssynpunkt torde icke erfordras. Vidare bör
de nya föreskrifterna avse alla ladugårdar och icke, såsom motsvarande bestämmelser
i livsmedelsstadgan, endast lokaler för framställning eller beredning
av livsmedel, avsedda för försiiljning eller för servering åt allmänheten.
Vissa av de materiella bestämmelserna i kommittéförslaget lager, såsom
framgår av övergångsbestämmelserna i 141 och 142 §§ samma förslag, vä7—Bihang
till riksdagens protokoll 1998. 9 samt. 2 and. Nr B 19
98
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
sentligen sikte på nybyggnader. Såsom jag tidigare utvecklat bör sådana
bestämmelser i princip undvikas i hälsovårdsstadgan.
Kommittéförslagets bestämmelser angående ladugårdspersonalens hygien
är utformade i anslutning till livsmedelsstadgans motsvarande föreskrifter.
Sistnämnda föreskrifter äger visserligen icke tillämpning på personal i ladugårdar,
i vilka mjölk produceras endast för annat ändamål än försäljning
eller servering, men föreskrifter av denna art är icke så motiverade för
andra ladugårdar och det finnes enligt min mening icke tillräckliga skäl
för att i hälsovårdsstadgan intaga särskilda bestämmelser om ladugårdspersonalens
hygien vid sidan om livsmedelsstadgans föreskrifter i ämnet.
I departementsförslaget har därför icke upptagits några sådana bestämmelser.
Lika väl som i fråga om bostäder torde för hälsovårdsnämndernas befattning
med ladugårdar och byggnader över huvud taget för hållande av djur
böra gälla, att nämnderna bör koncentrera sin uppmärksamhet på det befintliga
beståndet. Under sådana förhållanden och med hänsyn till den i
jämförelse med kommittéförslaget mer begränsade befattning med ladugårdar,
som enligt min mening bör åligga hälsovårdsnämnderna, är det icke
påkallat att införa ett tillståndsförfarande i fråga om ladugårdar sådant
som det i 90 § 1 mom. tredje stycket kommittéförslaget angivna. Ej heller
synes det av andra skäl erforderligt att till hela riket eller till hälsovårdstätort
utsträcka den nu för i första hand stadsplanelagt område i stad gällande
skyldigheten att avvakta hälsovårdsnämndens tillstånd innan stall,
fähus eller svinhus tages i bruk. Vad särskilt angår stadsplanelagt område
i stad så torde förekomsten numera därinom av angivna byggnader icke
heller motivera något sådant tillståndstvång, och kommittéförslaget upptar
ej heller tillståndstvång för annan byggnad än ladugård. Däremot bör
man av hänsyn till risken för sanitär olägenhet för omgivningen fordra anmälan
till hälsovårdsnämnden, innan stall, ladugård och svinhus samt
gård för pälsdjur eller hundar anlägges inom hälsovårdstätort. Föreskrift
härom har därför upptagits i departementsförslaget.
Anmärkas må i detta sammanhang att frågan om ytterligare åtgärder
till förbättring av konsumtionsmjölkens beskaffenhet är föremål för utredning
av 1954 års mjölkkommitté.
Med beaktande av nu anförda synpunkter har kommittéförslagets kapitel
om hållande av djur överarbetats inom departementet. Härvid har även en
viss omdisponering av bestämmelserna skett. Hälsovårdsnämndens formella
befogenheter avseende hållandet av djur framgår av departementsförslagets
kapitel om hälsovårdskontrollen.»
Utskottet
Utformningen av den nya hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande djurstall
och särskilt då ladugårdar jämte härtill anslutande föreskrifter erbju
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
99
der särskilda svårigheter. Mot de materiella bestämmelserna i deras nu föreslagna
utformning torde icke med fog kunna göras gällande, att de allmänt
sett blir alltför betungande för lantbruket. Vidare torde, i vad avser hälsovårdstätort,
behov föreligga att i vissa hänseenden precisera eller skärpa
bestämmelserna. De lösningar av förevarande problem, som departementsförslaget
innebär, anser utskottet böra godtagas.
I anslutning till bestämmelserna i 59 § departementsförslaget vill utskottet
framhålla, att desamma torde lämna öppet i vad mån ett mer eller mindre
tillfälligt upplag av gödsel ute på ett fält skall vara underkastat föreskrifterna
i 58 § tredje stycket punkten b), enär det är tveksamt om här föreligger
ett upplag i hälsovårdsstadgans bemärkelse. Utskottet anser emellertid,
att behovet av särskilda anordningar till undvikande av sanitär olägenhet
för omgivningen av sådana upplag alltid bör tillgodoses, eventuellt efter
särskild föreskrift i lokal hälsovårdsordning.
Då nu förbud icke meddelas mot anordnande av boningsrum i samma
byggnad som stall och ladugård etc., förtjänar det enligt utskottets uppfattning
särskilt understrykas, att de i 16 § departementsförslaget angivna
fordringarna för att ett boningsrum skall vara godtagbart som sådant givetvis
gäller även boningsrum i de nu nämnda byggnaderna. Särskilt 16 §
punkten f) torde vara av betydelse i detta sammanhang.
Enligt utskottets uppfattning har de nu sedan några år tillämpade prissättningsbestämmelserna
för mjölk, som levereras till mejerierna, medfört
en påtaglig förbättring av mjölkens kvalitet. Det finnes därför icke skäl att
nu i hälsovårdsstadgan intaga mer detaljerade bestämmelser till främjande
av ladugårdshygienen än dem departementsförslaget innehåller. Om ytterligare
bestämmelser i ämnet skulle finnas påkallade i anledning av de förslag
1954 års mjölkkommitté kan komma att framlägga, synes å andra sidan
intet hinder föreligga för statsmakterna att bygga ut de nu föreslagna bestämmelserna.
12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m.
(62—64 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Hälsovårdsstadgekommittén har med sitt förslag till bestämmelser om
åtgärder till motverkande av olägenheter från industriell eller annan verksamhet
in. in. väsentligen anslutit sig till det system som redan finnes i nu
gällande hälsovårdsstadga. Det är alltså mot bakgrunden av en lång tids
erfarenheter som kommittén anser sig kunna konstatera, att den nuvarande
ordningen för att komma till rätta med sanitära missförhållanden av nu
ifrågakommande art i stort sett visat sig ändamålsenlig och att några
väsentliga invändningar mot denna ordning icke framställts.
100 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
De erinringar av mer principiell karaktär, som vid remissbehandlingen
riktats mot kommittéförslaget i denna del, avser också i huvudsak icke
av kommittén föreslagna nyheter utan en ordning, som kommittén övertagit
från tidigare hälsovårdsstadgor. Även om samhällsförhållandena numera
är helt annorlunda än för bara några årtionden sedan -—-jag tänker
i detta sammanhang särskilt på den industriella expansionen och den tilltagande
tätbebyggelsen — kan också dessa remissinvändningar sägas vara
i huvudsak bemötta genom kommitténs nyss återgivna uttalande om den
nuvarande ordningens ändamålsenlighet, till vilket jag i allt väsentligt
ansluter mig. Det synes mig sålunda i och för sig fullt befogat att hävda,
att industrins lokalisering är en fråga, som måste bedömas ur vidare
synpunkter än de renodlat sanitära, och det är också riktigt, att ekonomiska
skäl måste beaktas vid bedömande av vilka åtgärder, som skall
kunna påfordras av en industri till motverkande av sanitära olägenheter.
Även med en intensifierad planeringsverksamhet, omfattande allt större
områden, måste man emellertid räkna med sanitära olägenheter i omgivningen
av vissa industrier, och smärre industrier liksom mer hantverksmässiga
rörelser beröres icke av planeringsverksamheten. Vad angår
de ekonomiska hänsynen så visar praxis, att de kan i tillfredsställande
grad vinna beaktande inom ramen för den nuvarande ordningen. Det möter
också allvarliga betänkligheter mot att, såsom vissa remissinstanser förordat,
beröva hälsovårdsmyndigheterna deras hittillsvarande befogenheter
att i detta fall liksom i andra sammanhang i sista hand avgöra, vad som
skall anses godtagbart ur sanitära synpunkter. Vid remissbehandlingen
har icke heller framförts något egentligt alternativ till den nuvarande
ordningen.
Under hänvisning till det anförda är jag sålunda beredd att ansluta mig
till kommitténs förslag om att hälsovårdsnämndens tillstånd liksom hittills
skall fordras för inrättande av sådana industrier och rörelser i övrigt,
som visat sig särskilt ägnade att medföra sanitär olägenhet för grannskapet.
Härmed vill jag dock icke ha sagt att hälsovårdsnämnderna utan
vidare skulle vara skickade att träffa alla hithörande, ofta säkerligen
mycket svåra avgöranden. De torde emellertid vara lämpade att från lokala
utgångspunkter i första hand bedöma vilka olägenheter ett företag kan
medföra för omgivningen. Då det göres gällande att hälsovårdsnämnderna
icke besitter erforderlig fackmässig sakkunskap i olika ämnen, vill jag
häremot framhålla, att sådan sakkunskap i tilltagande grad står dem till
buds genom utbyggandet av statliga expertorgan, såsom statens institut
för folkhälsan och de vattenvårdande myndigheterna. Jag utgår också
som något självklart från att hälsovårdsnämnderna i sin verksamhet tager
hänsyn till de avgöranden av hithörande frågor, t. ex. i fråga om samhällsplanering,
som av andra myndigheter träffas i ett större sammanhang.
Hälsovårdsnämnd bör även lämna byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig ur
planeringssynpunkt i ärenden om tillstånd till anläggning av industri m. m.
101
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Utan egentligt samband med frågan, vilken ordning som är den mest
ändamålsenliga för tillgodoseende av sanitära fordringar med avseende å
industrier o. dyl., torde det alltid komma att uppstå vissa konfliktsituationer
mellan en befintlig industri och en senare i dess närhet anlagd
bostadsbebyggelse. Dessa konfliktsituationer har understrukits av flera remissinstanser
med krav på hänsynstagande till industrins prioritetsställning.
Frågan är enligt min mening värd allt beaktande men ligger något
vid sidan av hälsovårdsstadgans ämnesområde. Det kan sålunda icke
komma i fråga att ur sanitär synpunkt tillerkänna en äldre industri en
så skyddad ställning, att ett samhälles utveckling genom bostadsbebyggelse
i industrins närhet omöjliggöres, och ej heller kan det anses vara de bostadsbyggandes
ensak att skydda sig mot sanitär olägenhet från industrin.
Reglering av frågor om skadestånd på grund av menlig påverkan på grannfastigheter
faller givetvis icke inom ramen för hälsovårdslagstiftningen,
men det må framhållas att grannelagsrätten knappast tillerkänner prioriteten
någon avgörande betydelse för ersättningsfrågans bedömande, varemot
vanligheten i orten av ifrågakommande olägenheter torde tillmätas
stor vikt. Alldeles oavsett den civilrättsliga regleringen av hithörande spörsmål
måste emellertid alltid ur allmän hälsovårdssynpunkt en viss standard
upprätthållas i fråga om t. ex. bostäder, innebärande bl. a. visst skydd
mot sanitär olägenhet från närbelägna industrier. Praxis visar f. ö. att de
dömande och förvaltande myndigheterna från sina olika utgångspunkter
i hithörande sammanhang ofta kommer till ungefär samma resultat vid
sin bedömning av likartade fall, något som givetvis är att hälsa med tillfredsställelse.
I likhet med hälsovårdsstadgekommittén anser jag, att de nuvarande
åliggandena för hälsovårdsnämnden att vaka över att fabriker och näringar
och, beträffande stad, även vissa upplag icke inrättas eller drives så att
de medför sanitära olägenheter, bör komma till uttryck i den nya hälsovårdsstadgan
genom en för hela riket gällande positiv bestämmelse om
att de angivna anläggningarna och upplagen icke får orsaka sanitär olägenhet.
Hälsovårdsnämndens formella befogenheter avseende nu ifrågakommande
anläggningar och upplag regleras i departementsförslagets kapitel
om hälsovårdskontrollen, men jag vill redan här framhålla, att departementsförslaget
därvidlag ansluter sig till gällande hälsovårdsstadga och
kommittéförslaget. Enligt dessa bestämmelser äger hälsovårdsnämnden i
sista hand tills vidare förbjuda eu viss rörelses drift, men endast under
förutsättning att vederbörande underlåter att inom föreskriven tid verkställa
av nämnden anbefalld åtgärd samt att den påtalade olägenheten
är av allvarlig art. Motsvarande synpunkter torde böra beaktas vid prövning
av ansökan om tillstånd till nyanläggning.
Utöver den angivna generella föreskriften om sättet för anläggande och
drift av ifrågavarande rörelser och upplag upptar departementsförslaget,
i likhet med gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget, eu förteck
-
102 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
ning över vissa anläggningar och upplag, som icke får anordnas eller inrättas
utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Mot ett system med en sådan
förteckning har vid remissbehandlingen gjorts gällande, att förteckningen
aldrig kan göras uttömmande i den bemärkelsen, att den skulle omfatta
alla tänkbara rörelser och upplag, som kräver hälsovårdsnämndernas beaktande.
Häremot vill jag erinra om att bestämmelsen om tillståndstvång
bör ses som en kompletterande föreskrift till underlättande av den tillsyn,
som hälsovårdsnämnden på grundval av den nyss nämnda allmänna
bestämmelsen om sättet för industriers anordnande och drift har att utöva
till förebyggande och undanröjande av sanitär olägenhet från dessa rörelser.
Hälsovårdsnämnden har alltså samma möjligheter att ingripa mot en
viss rörelse, vare sig denna finnes upptagen i förteckningen om tillståndstvång
eller ej. Att såsom vid remissbehandlingen från något håll föreslagits
låta förteckningen utgöra endast en exemplifiering och generellt föreskriva
tillståndsskyldighet för rörelser, som kan medföra sanitär olägenhet, anser
jag uteslutet redan ur rättssäkerhetssynpunkt.
Departementsförslagets förteckning ansluter sig nära till gällande hälsovårdsstadgas
motsvarande föreskrifter. Den enda inskränkning som härvid
skett är, att från skyldighet att söka tillstånd enligt hälsovårdsstadgan
undantagits mejeri samt sådant slakteri, som på grund av bestämmelserna
i 9 § livsmedel sstadgan är underkastat anmälningsskyldighet för godkännande
av hälsovårdsnämnden. Anledningen till uteslutningen är att hälsovårdsnämnden
vid prövningen enligt livsmedelsstadgan av mejeriernas och
de angivna slakteriernas ändamålsenlighet såsom livsmedelslokaler givetvis
även kan enligt hälsovårdsstadgan pröva deras farlighet ur sanitär
synpunkt för omgivningen, varför det — inte minst ur allmänhetens synpunkt
— måste anses överflödigt med anmälan både enligt livsmedelsstadgan
och hälsovårdsstadgan.
I departementsförslaget har icke upptagits några anläggningar och upplag
utöver dem som finnes angivna i gällande hälsovårdsstadga, detta med
av\ ikelse från hälsovårdsstadgekommitténs förslag. Som skäl härför kan
anföras i huvudsak följande. Helt allmänt vill jag understryka att det
uppenbarligen bör fordras tungt vägande skäl för att införa bestämmelser
om utvidgad anmälningsskyldighet och tillståndsprövning, och det bör stå
alldeles klart att ett sådant förfarande är nödvändigt för att komma till
rätta med påtagliga olägenheter. Vad angår de nu ifrågasatta utvidgningarna
kan det till en början knappast anses motiverat att, som kommittén i
stor utsträckning föreslagit, medtaga ytterligare sådana anläggningar, beträffande
vilka redan föreligger förprövningsskyldighet eller anmälningsskyldighet
enligt kungl. kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning
rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m., enbart
103
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
på grund av den vattenförorening dessa anläggningar medför. Vad vidare
gäller upplag av olja och bensin samt bensinstationer så delar jag den
från flera remissinstanser framförda åsikten, att man icke utan tvingande
skäl bör införa ytterligare anmälningsskyldighet och tillståndstvång för
dessa, även om de myndigheter som nu har att mottaga sådana anmälningar
vid sin prövning icke har att i första hand beakta hälsovårdssynpunkter
utan säkerhetssynpunkter. Jag vill även i detta sammanhang framhålla
möjligheten av att för tillgodoseende av sanitära synpunkter, såsom
nu sker, i lokala hälsovårdsordningar intaga bestämmelser rörande sådana
upplag och anläggningar, men jag vill också understryka betydelsen av
att hälsovård sordningarna härutinnan göres så enhetliga som möjligt för
hela riket, vilket torde kunna åstadkommas genom samverkan med sprängämnesinspektionen
vid deras utformning. Vad gäller upplag av kol och
koks så synes dessa icke medföra sådan risk för sanitär olägenhet, att
man i fråga om dem bör införa en anmälningsskyldighet, vilken skulle
medföra besvär för en stor del av allmänheten. Flygplats, idrottsplats och
övriga anläggningar enligt 103 § andra stycket kommittéförslaget torde
icke tillkomma utan att hälsovårdsnämnden även utan särskild anmälan
erhåller kännedom om dem. Uteslutningen av dessa anläggningar i departementsförslaget
har ansetts kunna ske i förvissning om att hälsovårdssynpunkterna
kommer att vinna beaktande vid samhällsplaneringen.
Att — såsom vissa remissinstanser föreslagit -— utvidga förteckningen
till att omfatta ytterligare företag, utöver dem kommittén föreslagit, har
jag, delvis på nyss anförda skäl, icke ansett mig kunna förorda. Härtill
kommer att det icke utan mycket ingående undersökningar i varje särskilt
fall är möjligt att bedöma behovet av att medtaga en anläggning i förteckningen
och att förutse konsekvenserna för vederbörande närings utövare.
Jag vill emellertid ännu en gång framhålla, att hälsovårdsnämnderna
på grundval av den allmänna bestämmelsen i 62 § departementsförslaget
har att öva tillsyn över varje näringsutövning med hänsyn till
den risk den medför för sanitär olägenhet i omgivningen.
Den nu behandlade förteckningen torde tillhöra de avsnitt av hälsovårdsstadgan,
som må kunna ändras av Kungl. Maj :t utan riksdagens
hörande. Det blir därigenom möjligt att samtidigt anpassa ifrågavarande bestämmelser
efter utveckling.»
Motioner
I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 hemställes, utöver
vad som redovisats ovan under »3 kap. Om bostad», att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå ett tillägg till 63 § i nya
hälsovårdsstadgan av följande lydelse: »Flygplats må ej heller anordnas
utan tillstånd av hälsovårdsnämnden.»
104
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Utskottet
Frågan om industrins lokalisering har fått en alltmer framträdande plats
i dagens svenska samhälle. Det har framstått som önskvärt att vid startande
av nya industriella rörelser arbetsmarknadssynpunkterna vinner ökat beaktande,
och många kommuner har funnit det angeläget att söka draga till
sig industrier samt skapa fördelaktiga villkor för de industrier, som redan
finnes inom kommunen. I detta läge torde hälsovårdsnämndernas befogenhet
enligt gällande hälsovårdsstadga att ur sanitär synpunkt pröva, huruvida
vissa angivna »fabriker och näringar» må komma till stånd, samt att
som ett yttersta medel att komma till rätta med sanitär olägenhet från en
sådan rörelse tills vidare förbjuda dess drift, ha utnyttjats med påfallande
försiktighet. Under sådana omständigheter är det av stor vikt, att hälsovårdsnämnderna
har sin uppmärksamhet ständigt riktad på olägenheter
särskilt för bostadsbebyggelsen från industrier och liknande rörelser och,
med utnyttjande av sina formella befogenheter i övrigt, söker förmå vederbörande
att vidtaga de åtgärder som ur sanitär synpunkt erfordras till omgivningens
skydd.
Den i 63 § departementsförslaget intagna förteckningen kan givetvis aldrig
bli fullständig i den meningen, att den skulle omfatta varje verksamhet,
som kan tänkas medföra påtagliga sanitära vådor för omgivningen. Utskottet
vill i detta sammanhang understryka departementschefens uttalande,
att bestämmelserna om tillståndstvång är att se som en komplettering till
de materiella föreskrifterna i 62 § om sättet för industriers och andra näringars
anordnande och drift. Med hänsyn härtill och till de ovan antydda
riktlinjerna för tillståndsbefogenhetens användande i praktiken framstår
det icke som utan vidare givet, att förteckningen omedelbart hör utökas med
nya verksamhetsgrenar efter hand som dessa visar sig medföra sanitär olägenhet
för omgivningen. Viss omarbetning av förteckningen synes dock utskottet
redan nu motiverad, men i avsaknad av närmare utredning nödgas
utskottet avstå från att framlägga några mer omfattande förslag härutinnan.
Utskottet anser sig därför inte nu böra föreslå några andra ändringar av
förteckningen än att punkten 8 uteslutes ur förteckningen, samt att punkten
18 utvidgas till att omfatta varje slag av cellulosafabrik. Beträffande den
föreslagna uteslutningen av punkten 8 vill utskottet anföra, att arsenik numera
icke torde användas vid ifrågavarande tillverkning på sådant sätt, att
den medför påtaglig sanitär våda för omgivningen. Vidkommande sistnämnda
ändring vill utskottet framhålla, att fabrikation av sulfitcellulosa
torde vara förenad med minst lika stora sanitära vådor som fabrikation av
sulfatcellulosa. Efterhand som material framkommer för en allsidig bedömning
av en viss verksamhets menliga inflytande på omgivningen, torde
förteckningen böra underkastas ytterligare omarbetning. Vid ifrågasatt utvidgning
av förteckningen bör beaktas de synpunkter, som anförts i propositionen
och för vilka utskottet nu givit uttryck.
105
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 har yrkats, att i 63 §
skall intagas en bestämmelse om att flygplats icke må anläggas utan tillstånd
av hälsovårdsnämnden. Motionärerna torde med sitt yrkande närmast
ha avsett att skapa en garanti för att flygplatsers läge väljes med beaktande
av även hälsovårdssynpunkter. Till detta syfte vill utskottet uttala
sin anslutning. Emellertid torde de flygplatser, som orsakar de mest påtagliga
olägenheterna för omgivningen ur bullersynpunkt, vara de största
anläggningarna med en intensiv flygtrafik. Vid val av plats för dessa flygplatser
kan ej liälsovårdssynpunkterna få vara i sista hand avgörande. Att
i hälsovårdsstadgan införa tillståndstvång för flygplatser synes därför utskottet
omotiverat. Utskottet finner emellertid angeläget att betona, att
hälsovårdssynpunkter — exempelvis genom hörande av hälsovårdsnämnden
— i den utsträckning det är möjligt måste vinna beaktande vid frågor om
anläggning av flygplats. I den mån särskilda författningsbestämmelser
härom erfordras, torde de icke ha sin plats i hälsovårdsförfattningarna utan
inom luftfartslagstiftningen och därtill anslutande författningar. Under
hänvisning till det anförda föreslår utskottet, att motionärernas nu behandlade
yrkande icke föranleder något vidare riksdagens yttrande.
13 kap. Om hälsovårdsordning
(65—69 §§ departementsförslaget)
Departementschef en
»Som jag i ett tidigare avsnitt rörande kompletterande hälsovårdsföreskrifter
anfört, synes det befogat att vid sidan av hälsovårdsstadgan och
centralt utfärdade råd och anvisningar även framdeles ha lokala hälsovårdsordningar.
Jag har också uttalat, att i hälsovårdsordningarna bör kunna
förordnas, att de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort meddelade särskilda
bestämmelserna skall gälla även utom sådan ort samt att hälsovårdsnämnd
generellt skall äga medge undantag såväl från de särskilda tätortsbestämmelserna
som från föreskrift i hälsovårdsordning. Slutligen har jag
anslutit mig till tanken att upprätta en normalhälsovårdsordning, vilken
skall fastställas av Kungl. Maj :t och från vilken avvikelse icke får göras i
lokal hälsovårdsordning utan att särskilda skäl därför föreligger.
Genom de i förevarande kapitel intagna bestämmelserna om hälsovårdsordning
har meddelats föreskrifter rörande hälsovårdsordnings innehåll och
formerna för dess antagande, ändring och upphävande. Hälsovårdsstadgekommittén
utformade sina motsvarande stadganden i stor utsträckning i
överensstämmelse med liknande bestämmelser i livsmedelsstadgan. I departementsförslaget
har även beaktats de bestämmelser i liknande ämnen, som
meddelats i 1956 års allmänna ordningsstadga, och så stor överensstämmelse
som möjligt har härvid eftersträvats.
106
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Avgörande för frågan om en lokal hälsovårdsordning bör upprättas måste
vara det lokala behovet ur allmän hälsovårdssynpunkt av att skärpa eller
komplettera hälsovårdsstadgans föreskrifter i olika avseenden. Det skall
alltså vara fråga om föreskrifter, som är nödvändiga för att komma till rätta
med eller förebygga sanitär olägenhet inom ett visst område. Denna princip
har kommit till uttryck genom stadgandena i departementsförslaget rörande
hälsovårdsordnings innehåll. Av dessa bestämmelser framgår, att i hälsovårdsordning
icke får återges föreskrift, som finnes intagen i hälsovårdsstadgan.
Ej heller får i hälsovårdsordning intagas bestämmelse angående förhållande,
som reglerats genom annan allmän författning. Av största vikt är
också, att genom bestämmelserna i hälsovårdsordning icke göres större inskränkning
i allmänhetens handlingsfrihet än som måste anses motsvara ett
verkligt behov ur allmän hälsovårdssynpunkt. Den sistnämnda begränsningen
har även kommit till uttryck i 7 § allmänna ordningsstadgan, och jag
ansluter mig helt till vad som i anslutning till detta författningsrum anfördes
av föredragande departementschefen till understrykande av principens
grundläggande karaktär. Det är av vikt att man icke överbetonar betydelsen
av en generell reglering och att hänsyn tages till hälsovårdsmyndigheternas
möjligheter att komma till rätta med sanitära missförhållanden redan på
grundval av de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Härvid är
också att beakta att kommunerna kan ha ett intresse av föreskrifter, som
ur teknisk eller ekonomisk synpunkt befordrar en ändamålsenlig kommunal
verksamhet men som går utöver vad som ur allmän hälsovårdssynpunkt
är påkallat. Bestämmelser som otvetydigt ej är sanitärt påkallade får emellertid
ej intagas i hälsovårdsordning. I gränsfall bör under alla förhållanden
tillses att bestämmelserna ej, såsom nu i stor utsträckning synes ske,
utan tvingande skäl straffsanktioneras.
Till »allmän författning» torde icke kunna räknas anvisningar av central
myndighet, t. ex. sådana som utfärdas av byggnadsstyrelsen med stöd av
bygSna<isstadgan, och ej heller stadsplan eller andra detaljplaner för byggnadsväsendet.
För undvikande av konflikt mellan hälsovårdsordningar och
bestämmelser av nu angiven art bör till en början icke i hälsovårdsordning
intagas alltför detaljerade föreskrifter, särskilt icke i tekniska frågor.
Hälsovårdsordningens föreskrifter bör vidare avfattas med beaktande av
bestämmelser i även annat än allmän författning, och vid deras utformning
bör tillses, att man icke onödigtvis lägger hinder i vägen för utvecklingen
inom olika områden. De nu anförda synpunkterna bör tillämpas
vid länsstyrelsens prövning av hälsovårdsordningarna. Skulle trots allt
i ett visst fall verklig kollision uppkomma mellan t. ex. anvisningar till
byggnadsstadgan och bestämmelser i en hälsovårdsordning, torde en t. v.
acceptabel lösning kunna uppnås genom utnyttjande av de dispensbefogenheter,
som tillkommer kommunala organ såsom hälsovårdsnämnd och
107
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
byggnadsnämnd samt länsstyrelserna. Det ligger givetvis i hög grad i allmänhetens
intresse, att kollisionsfrågor löses på det kommunala planet.
I departementsförslaget förutsättes att hälsovårdsordning icke skall kunna
innehålla föreskrift, varigenom hälsovårdsstadgans allmänna bestämmelser
inskränkes eller mildras. Ej heller skall hälsovårdsnämnden genom bestämmelse
i hälsovårdsordning kunna bemyndigas att medge undantag från dessa
allmänna bestämmelser. Däremot torde Kungl. Maj:t enligt allmänna regler
äga dispensera från bestämmelser i en författning av hälsovårdsstadgans
karaktär. Denna dispensrätt kompletteras för hälsovårdsstadgans del
med att hälsovårdsnämnd som nämnts i hälsovårdsordning skall kunna
bemyndigas att medge undantag från de i hälsovårdsstadgan för hälsovårdstätort
meddelade särskilda bestämmelserna, i vad avser såväl hälsovårdstätort
i stadgans bemärkelse som annat område, där bestämmelserna
genom föreskrift i hälsovårdsordning gjorts tillämpliga. Likaså kan motsvarande
bemyndigande meddelas i vad avser andra föreskrifter, som intagits
i hälsovårdsordning.
En hälsovårdsnämnd som anser hälsovårdsordning erforderlig inom kommunenkar
i första hand att göra framställning hos kommunens fullmäktige
om antagande av hälsovårdsordning. Om framställningen icke föranleder
önskad åtgärd, är nämnden emellertid oförhindrad att vända sig till länsstyrelsen,
som då har att bedöma behovet av hälsovårdsordning samt i förekommande
fall föranstalta om upprättande därav. Till skillnad från vad nu
gäller har länsstyrelsen enligt kommitté- och departementsförslagen samma
möjlighet och skyldighet att föranstalta om hälsovårdsordning inom hela
länet, utan skillnad mellan stad och land eller mellan hälsovårdstätort och
landet i övrigt.
Som tidigare nämnts skall varje hälsovårdsordning underställas länsstyrelsen
för fastställelse. Vid fastställelseprövningen har länsstyrelsen att
antingen utan ändring fastställa eller också vägra fastställa den underställda
hälsovårdsordningen. Det tillkommer alltså icke länsstyrelsen att
fastställa en hälsovårdsordning med däri av länsstyrelsen företagna ändringar.
Redaktionella ändringar utan saklig betydelse bör dock länsstyrelsen
liksom hittills ha möjlighet att företaga. Länsstyrelsen har att pröva hälsovårdsordnings
både laglighet och lämplighet. Har länsstyrelsen vägrat
att fastställa en underställd hälsovårdsordning, och fattar fullmäktige därefter
icke nytt beslut i frågan, som länsstyrelsen anser sig kunna godtaga,
har länsstyrelsen att begagna sin initiativrätt för att åstadkomma
erforderliga föreskrifter. För det fall att länsstyrelsen härvid nödgas själv
förordna i ämnet, skall länsstyrelsens beslut underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Anledningen härtill är att länsstyrelsens förordnande innebär ett visst
ingrepp i den kommunala självstyrelsen, som har sin grund i ett motsatsförhållande
mellan länsstyrelsen och kommunens fullmäktige.
108 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Jag vill i detta soni i andra sammanhang understryka betydelsen av samarbete
mellan olika myndigheter. I vilken ordning fråga om lokala hälsovårdsföreskrifter
än uppkommer, måste de lokala myndigheterna liksom
länsstyrelsen tillse att alla berörda myndigheter inom angränsande förvaltningsområden
beredes tillfälle att yttra sig över de tillämnade föreskrifterna.
Departementsförslaget har i fråga om kungörelseförfarandet i samband
med antagande, ändring eller upphävande av hälsovårdsordning helt anslu
tits till motsvarande föreskrifter i 24 § allmänna ordningsstadgan. Däremot
innefattar det vissa avvikelser från motsvarande bestämmelser i livsmedelsstadgan.
Föreskrifterna i en av länsstyrelsen fastställd hälsovårdsordning
bör i regel i sin helhet intagas i länskungörelserna. Kungörelsen i ortspressen
bör vara så pass utförlig, att allmänheten får kännedom om vilka föreskrifter
som fastställts. För de tryckta exemplar av hälsovårdsordningen som skall
finnas att tillgå för allmänheten äger kommunen taga betalt.
Enligt 12 § lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
äger huvudmannen för sådan anläggning meddela erforderliga närmare
föreskrifter angående anläggningens brukande. Sådana föreskrifter
skall, där de ej föranletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande,
underställas länsstyrelsens prövning. Då allmän vatten- och avloppsanläggning
är underkastad de allmänna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan
angående vattenförsörjning och vattenundersökning samt angående avledade
av flytande orenlighet in. in., är det väl formellt icke uteslutet att i
hälsovårdsordning meddela föreskrifter rörande t. ex. ledningars utförande
och beskaffenhet med tillämpning även på allmän vatten- och avloppsanläggning.
I den mån föreskrifter meddelats med stöd av 12 § nämnda lag kan
det emellertid icke anses föreligga något sanitärt behov av att med tillämpning
på allmän vatten- och avloppsanläggning meddela motsvarande bestämmelser
i hälsovårdsordning, varför något sådant icke bör förekomma. Det
är utan tvekan lämpligast att föreskrifter rörande vatten- och avloppsanläggning
i första hand meddelas med stöd av 12 § lagen om allmänna sådana
anläggningar. Föreligger behov av att vid sidan om tillämplighetsområdet
för lagen meddela föreskrifter av angiven art, möter dock givetvis intet
hinder mot att dessa intages i hälsovårdsordning.
Riksdagens justitieombudsman har i skrivelse den 27 november 1957 till
Konungen framfört vissa kritiska synpunkter på utformningen av gällande
lokala föreskrifter beträffande vatten- och avloppsväsendet, vilka fastställts
av länsstyrelserna, samt framhållit, att hithörande rättsområde är i behov
av grundlig översyn. Denna översyn borde taga sikte på ett samlat övervägande
av lagligheten och behövligheten av sådana föreskrifter, som plägar
intagas i lokala vatten- och avloppsstadgor. -I anslutning till de av justitieombudsmannen
i skrivelsen anförda synpunkterna vill jag utöver vad jag
tidigare anfört uttala följande rörande innehållet i hälsovårdsordningar enligt
bestämmelserna i den nya hälsovårdsstadgan.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
109
Några bestämmelser om anslutningstvång till vatten- och avloppsanläggningar
synes icke böra intagas i hälsovårdsordning. Hälsovårdsstadgekommittén
har visserligen i sitt förslag till normalhälsovårdsordning upptagit
en bestämmelse om anslutningstvång till allmän avloppsledning i gata eller
allmän plats vid viss fastighet, men frågan om tvång att ansluta fastighet till
allmän såväl vatten- som avloppsanläggning får numera anses reglerad genom
föreskrifterna i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
även om dessa föreskrifter icke kan åberopas för att framtvinga de åtgärder
som erfordras för faktisk anslutning. I den mån faktisk anslutning är betingad
av sanitära skäl, har hälsovårdsmyndigheterna möjlighet att på
grundval av hälsovårdsstadgan förelägga vederbörande vid vite att utföra de
faktiska anslutningsåtgärderna. Jag kan alltså icke finna det erforderligt
att, såsom hittills ofta skett i lokala föreskrifter, skärpa hälsovårdsstadgans
bestämmelser i ämnet därhän, att underlåten anslutning generellt straffbelägges,
och det är uppenbart att bestämmelser av sådant innehåll icke kan
grundas på lokala särförhållanden, varför det även ur denna synpunkt icke
är tillräckligt motiverat att intaga dem i hälsovårdsordning.
I samband med 1941 års ändringar i hälsovårdsstadgan övervägdes frågan
om förhandskontroll över anläggandet av avloppsledningar. Då man
stannade för att endast föreskriva anmälningsplikt för sådana underjordiska
avloppsledningar, som ej är avsedda allenast för att föra ut avloppsvattnet
från fastighet till angfänsande allmän ledning, synes detta, såsom justitieombudsmannen
framhåller i sin nyssnämnda skrivelse, vara att uppfatta
som ett kategoriskt avvisande av tillståndsförfarande beträffande anläggande
av avlopp. Några motsvarande överväganden har icke förekommit från statsmakternas
sida i fråga om förhandskontroll av vattenledningar. Tillståndstvång
för anläggande av vattenledningar kan emellertid icke anses sanitärt
betingat och ej heller anses ha anknytning till lokala särförhållanden. Justitieombudsmannen
ifrågasätter lagligheten av lokala föreskrifter om tillståndstvång
med hittillsvarande rättsliga grundval men framhåller att det
naturligen kan förtjäna övervägas, om de intressen som föranlett sådana
föreskrifter är av den styrka, att rådande praxis bör lagfästas. Enligt min
mening kan lokala sanitära förhållanden icke anses motivera anmälningsskyldighet
eller tillståndstvång för vatten- och avloppsanläggningar utöver
den i departementsförslaget upptagna skyldigheten att före påbörjandet
av annan sluten avloppsledning än servisledning till allmän vatten- och
avloppsanläggning göra anmälan härom till hälsovårdsnämnden. I hälsovårdsordning
hör därför icke föreskrivas ytterligare anmälnings- eller tillståndsskyldighet
i fråga om vatten- och avloppsanläggningar.
Däremot ställer jag mig icke avvisande till tanken att i hälsovårdsordning
intaga sådana föreskrifter som att kärl för sopor måste vara av typ,
som godkänts av
. Med det anförda har jag icke heller
110 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
velat utesluta möjligheten att i hälsovårdsordning för t. ex. ett område med
fritidsbebyggelse föreskriva, att vattenklosetter icke får anordnas.
Hälsovårdsstadgekommittén har funnit det berättigat att godtaga de allmänt
förekommande lokala bestämmelserna om kompetenskrav på den som
arbetar med avloppsledningar. Enligt min uppfattning kan det emellertid
icke med fog hävdas att bestämmelser om sådant s. k. entreprenörtvång är
erforderliga ur sanitär synpunkt. Jag anser därför att bestämmelser i ämnet
ej bör intagas i hälsovårdsordningar.
Det bör enligt min åsikt icke heller ifrågakomma att straffsanktionera
bestämmelser om besiktning och godkännande av t. ex. ledningsarbeten.
Ej heller är det motiverat att straffbelägga avvikelser i fråga om t. ex.
ledningars tekniska utförande och beskaffenhet eller bristande underhåll
och skötsel av vatten- och avloppsanläggningar. Att såsom på sina
håll förekommit i hälsovårdsordning intaga straffpåföljd för överträdelse
av sådana föreskrifter, som det enligt bemyndigande i hälsovårdsordningen
skall ankomma på hälsovårdsnämnd eller annan att utfärda, är
givetvis helt förkastligt, då brottsbeskrivningen måste klart framgå av de
bestämmelser, som underställes länsstyrelsen för fastställelse.
I hittillsvarande lokala föreskrifter finnes vidare vissa straffbestämmelser,
som icke kan anses sanitärt betingade och som därför ej bör intagas i hälsovårdsordning.
Jag syftar på bestämmelser som straffsanktion av förbud mot
att öppna eller stänga vattenanläggnings ventiler o. dyl. eller att olovligen
öppna vattenledning, som avstängts på grund av utebliven avgiftsbetalning.
Det bör icke heller ifrågakomma att i hälsovårdsordningen intaga speciella
ansvarsregler för fastighetsägare, t. ex. att han skall straffas som vore han
själv gärningsman om han underlåter att anmäla av annan begången förseelse.
Sådana frågor bör överlämnas till reglering enligt allmänna principer.
Slutligen vill jag understryka betydelsen av att i hälsovårdsordning undvikes
bestämmelser av byggnadsteknisk art. Man bör sålunda sträva efter att
i hälsovårdsordningen ange det åsyftade målet ur sanitär synpunkt, t. ex. att
ett golv icke skall genomsläppa vätska, i stället för att meddela föreskrifter
om det material, varav golvet skall bestå.
I samband med utfärdandet av den nya hälsovårdsstadgan torde det böra
ankomma på kommunerna att föranstalta om att nu gällande lokala hälsovårdsföreskrifter
bringas i överensstämmelse med normalhälsovårdsordningen
och de principer, som enligt vad jag nu anfört bör gälla för hälsovårdsordningar.
I fråga om normalhälsovårdsordning har departementsförslaget anslutits
till livsmedelsstadgans system såtillvida att det skall ankomma på Kungl.
Maj :t att fastställa en sådan, ^id överarbetandet av kommitténs förslag till
normalhälsovårdsordning kommer samråd att ske med bl. a. svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund.»
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
in
Motioner
I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 hemställes, utöver vad
som redovisats ovan under »3 kap. Om bostad», att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå följande utformning av 66 § sista
punkten i nya hälsovårdsstadgan: »Genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning
må hälsovårdsnämnd bemyndigas medgiva undantag från föreskrifterna
i hälsovårdsordningen.»
Utskottet
I de likalydande motionerna I: B 208 och II: B 273 har yrkats, att befogenheten
enligt 66 § andra stycket departementsförslaget att genom föreskrift
i lokal hälsovårdsordning bemyndiga hälsovårdsnämnd att medge
undantag från hälsovårdsbestämmelser måtte begränsas till att avse föreskrift
i lokal hälsovårdsordning. Befogenheten skulle alltså icke omfatta
hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser för hälsovårdstätort. Enligt motionärernas
mening skulle undantagsbestämmelsen annars för hälsovårdstätorts
del kunna medföra en icke godtagbar försämring.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att undantag från hälsovårdsstadgans
tätortsbestämmelser som regel icke bör medges. Visserligen går
de föreslagna tätortsbestämmelserna i många avseenden icke så långt som
motsvarande föreskrifter i 1 kap. gällande hälsovårdsstadga. Emellertid
måste man beakta, att tätortsbestämmelserna genom anknytning till begreppet
hälsovårdstätort fått ett vidare tillämpningsområde än de nuvarande
föreskrifterna i 1 kap. hälsovårdsstadgan i regel har. Härtill kommer, att
tätortsbestämmelserna skall kunna utsträckas att gälla även utom hälsovårdstätort,
d. v. s. utom område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan.
Under sådana omständigheter föreligger utan tvivel behov av möjlighet
till lokal dispens från tätortsbestämmelserna, lika väl som det visat sig erforderligt
att i gällande hälsovårdsstadga införa flera bestämmelser om befogenhet
att lokalt dispensera från många av stadgans för stad meddelade
föreskrifter. Utskottet föreslår därför, att motionärernas nu angivna yrkande
icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Enligt stadgande i 67 § andra stycket departementsförslaget må föreskrift
i lokal hälsovårdsordning icke utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse
från motsvarande bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Utskottet
förutsätter att med »avvikelse» i detta sammanhang icke avses uteslutning
av bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Det torde nämligen icke
alltid vara erforderligt att samtliga normalhälsovårdsordningens bestämmelser
intages i den lokala hälsovårdsordningen.
112
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
14 kap. Om hälsovårdskontroll
(70—82 §§ departementsförslaget)
Riksdagens skrivelse nr 135/1955
Som tidigare nämnts har riksdagen i skrivelse den 18 mars 1955 hemställt,
att sådan ändring i hälsovårdsstadgan måtte övervägas att i vissa
fall skyldighet införes för fastighetsägare att till hälsovårdsnämnd uppge
ny ägare av fastigheten. I de motioner, som föranledde riksdagens hemställan
(nr 61 i första kammaren och nr 72 i andra kammaren), har föreslagits
att i hälsovårdsstadgan måtte införas sådan bestämmelse, att fastighetsägare
som meddelats förbud att för bostadsändamål uthyra boningsrum
eller lägenhet, skall vara skyldig att vid försäljning av fastigheten
lämna hälsovårdsnämnden uppgift å den nye ägarens namn och adress
samt att bestämmelsen förbindes med straffsanktion. Andra lagutskottet
har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 år 1955 uttalat att utskottet
kommit till den uppfattningen att det i motionerna framlagda förslaget
är värt att närmare övervägas. Hälsovårdsnämnden skulle genom
det föreslagna systemet redan på ett tidigt stadium få kännedom om överlåtelse
av sådan fastighet, beträffande vilken förbud meddelats, och skulle
då omedelbart kunna meddela den nye ägaren motsvarande förbud, i förekommande
fall i förening med vite. På så sätt skulle en betydande effektivisering
av hälsovårdsstadgans tvångsmedel åstadkommas. Utöver det
fall då förbud att använda boningsrum eller lägenhet för bostadsändamål
meddelats syntes det utskottet böra övervägas om icke en motsvarande
föreskrift bör införas för fall då föreläggande meddelats att avhjälpa viss
felaktighet. Behov av anmälningsskyldighet torde enligt utskottets mening
föreligga oavsett vilken form av bostadsupplåtelse förbudet avser, och
föreskriften torde böra förenas med straffsanktion. Erinran om anmälningsskyldigheten
bör lämpligen intagas i hälsovårdsnämndens beslut.
Hälsovårdsstadgekommittén
I anslutning till 123 § 1 mom. kommittéförslaget uttalar kommittén, att
den icke funnit sig kunna biträda framförda förslag om att beslut av hälsovårdsnämnd
angående utdömning av bostadslägenhet skulle anmälas till
inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken. Flera skäl för denna
ståndpunkt anföres, varvid kommittén särskilt framhåller att man med ett
sådant förfarande knappast skulle kunna uppnå den önskvärda effektiviseringen
av bostadsbestämmelserna, icke ens om bestämmelse infördes om att
ett utdömningsbeslut skulle vara gällande även mot ny ägare. Det kunde visserligen
vara av värde att få fastslaget, att ett utdömningsbeslut skulle
gälla oberoende av vem som vore ägare av huset, men det ur praktisk synpunkt
viktiga vore dock, att det eventuella vite som var förknippat med
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 113
beslutet även övergick på den nye ägaren. En sådan övergång av vite från
en person till en annan anser kommittén av principiella skäl utesluten. Till
utveckling härav anför kommittén, att den nye ägaren av en fastighet icke
kan anses ha ådagalagt den tredska, som är en förutsättning för åläggande
av vite.
Ej heller har kommittén ansett sig böra föreslå en straffbestämmelse
med tillämpning på fastighetsägare, som trots meddelat förbud av hälsovårdsnämnden
uthyr eller upplåter lägenhet till bostad, varvid även ny
ägare av fastigheten skulle kunna straffas. Det är nämligen enligt kommitténs
uttalande icke säkert, att ett bötesstraff skulle kunna utkrävas
snabbare mot en ny ägare än ett mot denne förnyat vitesföreläggande.
En ny ägare som delges ett utdömningsbeslut, meddelat mot en tidigare
ägare, skulle även om bötesstraff finnes stadgat kunna vinna tid genom
ett överklagande av själva utdömningsbeslutet. Det förefaller vidare kommittén
som om ett vite skulle utgöra en kraftigare påtryckning än hotet
om ett straff, vilket väl i allmänhet skulle inskränka sig till ett ej alltför
högt antal dagsböter.
Under hänvisning till det anförda har kommittén icke ansett sig böra
föreslå någon ändring i den nuvarande ordningen i förevarande hänseende.
Departementschefen
»I departementsförslaget har vissa av bestämmelserna i kommittéförslagets
kapitel om hälsovårdskontrollen införts bland de inledande bestämmelserna
i 1 kap. Så är förhållandet med stadgandena i 119 § om de centrala
myndigheternas skyldighet att meddela råd och anvisningar samt
med föreskrifterna i 120 och 121 §§ om länsstyrelses och hälsovårdsnämnds
åligganden inom allmänna hälsovården.
Till nu förevarande kapitel i departementsförslaget har däremot koncentrerats
de formella bestämmelserna rörande hälsovårdsnämnds, länsstyrelses
och centrala myndigheters befogenheter med avseende å allmänna
hälsovården, varjämte här också meddelas vissa riktlinjer för hälsovårdsnämndernas
verksamhet.
En viktig fråga i detta sammanhang är hur ett föreläggande av hälsovårdsnämnd
i fråga om fastighet, vilken efter föreläggandets meddelande
övergår till ny ägare, skall kunna göras effektivt. Med fog kan nämligen
hävdas att de nuvarande förhållandena härvidlag i vissa avseenden är
mindre tillfredsställande. Kommittén har också utförligt uppehållit sig
vid spörsmålet men för sin del icke kunnat förorda någon ändring i den
nu gällande ordningen. För egen del anser jag icke heller på de av kommittén
anförda skälen en lösning efter de av kommittén diskuterade
alternativen —- anteckning i fastighetshoken av hälsovårdsnämndens föreläggande
eller eu övergång av föreläggandet på ny ägare — godtagbar.
Däremot har jag funnit vad riksdagen 1955 framhållit erbjuda vissa möj8
— llihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 19
114 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
ligheter att uppnå önskvärda förbättringar. Jag har dock ansett lämpligast
att ge de ifrågakommande bestämmelserna i ämnet den utformningen,
att hälsovårdsnämnd generellt tillägges befogenhet att vid vite ålägga
ägare av byggnad, anläggning eller upplag att vid försäljning omedelbart
anmäla den nye ägarens namn och adress till nämnden. Sådant åläggande
bör kunna meddelas antingen på samma gång som t. ex. ett föreläggande
att vidtaga viss åtgärd eller också senare, då nämnden fått kännedom
om att försäljning skett eller förberedes. Åläggandet bör förbindas med
bestämmelse om vitespåföljd.
Såväl i gällande hälsovårdsstadga som enligt kommittéförslaget förutsättes,
att hälsovårdsnämnden skall äga meddela föreskrifter i olika hänseenden
vid sidan av de lokala hälsovårdsordningarna, t. ex. rörande renhållning.
I departementsförslaget har icke upptagits någon bestämmelse
om sådan befogenhet för hälsovårdsnämnden i anslutning till de materiella
hälsovårdsföreskrifterna i tidigare kapitel, utan i stället meddelas----
en generell befogenhet för hälsovårdsnämnd att meddela erforderliga föreskrifter
utöver bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning.
Befogenheten begränsas emellertid såtillvida, att det skall röra sig
om behov i det särskilda fallet, varför---intagits en erinran om att
behov av mer allmänna föreskrifter skall anmälas av nämnden till kommunens
fullmäktige, på vilka det ankommer att intaga ifrågakommande
föreskrifter i den lokala hälsovårdsordningen.
Den nu behandlade befogenheten för hälsovårdsnämnden är avsedd att
tillgodose behovet av lokala föreskrifter i särskilt två hänseenden. Med
stöd av densamma kan hälsovårdsnämnden till en början meddela de
bestämmelser, som i ett akut läge visar sig erforderliga till undvikande
av sanitär olägenhet, t. ex. i fråga om renhållning o. dyl. Härvid kan sålunda
föreskrivas, att — t. ex. då sanitära olägenheter uppstått eller förutses
under en period av osedvanligt stark värme — sopor och annat avfall
skall dagligen bortforslas från viss ort eller att vid forsling av visst slags
orenlighet särskilda försiktighetsåtgärder skall iakttagas. Men vidare kan
nämnden med tillämpning av ifrågavarande befogenhet utfärda sanitära
föreskrifter t. ex. för en viss badplats eller ett visst lägerområde, som
börjat bli så allmänt begagnat alt anhopningen av människor föranleder
särskilda sanitära åtgärder. Befogenheten kan utnyttjas även med avseende
å enskilda områden eller lokaler. Som jag tidigare i olika sammanhang
framhållit torde det emellertid oftast, då det rör sig om mer stadigvarande
anläggningar, vara lämpligt att intaga föreskrifterna i lokal hälsovårdsordning.
Föreskrifter--— kan utfärdas att gälla tills vidare eller för ett
visst bestämt tillfälle, då särskilt behov av hälsovårdsföreskrifter föreligger.
Befogenheten att utfärda föreskrifter inrymmer även möjlighet att utfärda
115
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
förbud mot att t. ex. ett visst lägerområde användes för det avsedda ändamålet.
Det är emellertid angeläget att denna möjlighet tillämpas med försiktighet
och över huvud taget endast kommer till användning då verkligt
starka skäl talar för ett förbud.
Då befogenheter, likartade dem som nu behandlats, enligt 8 § allmänna
ordningsstadgan tillkommer polismyndigheten för upprätthållande av allmän
ordning, är det av vikt att hälsovårdsnämnden tager erforderlig kontakt
med nämnda myndighet vid ifrågasatt tillämpning av bestämmelserna,
t. ex. i vad avser ett lägerområde.
Till skillnad från gällande hälsovårdsstadga och kommittéförslaget men
i överensstämmelse med 31 § allmänna ordningsstadgan har befogenheten
att föreskriva vite i departementsförslaget icke begränsats till sådana fall,
där särskild påföljd ej är bestämd för underlåtenhet att ställa sig ett
föreläggande eller förbud till efterrättelse. Möjlighet finnes alltså att meddela
föreläggande vid vite för att framtvinga iakttagandet av en bestämmelse,
som redan är straffsanktionerad. Vitesförelägganden är i sådana fall
framför allt av betydelse för att man skall komma till rätta med fortsatt
tredska efter utdömande av straff men kan också tillgripas då ett åtal t. ex.
icke skulle kunna medföra tillräckligt snabbt resultat eller då ett kanske
relativt ringa bötesstraff icke kan förväntas förmå vederbörande att vidtaga
en viss åtgärd.»
Motioner
I de likalydande motionerna I:B210 och II: B 271 hemställes »att 76 §
utformas på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd själv äger avgöra när och
i vilken utsträckning besiktning skall ske av bostäder och lokaler, som i
övrigt avses».
Utskottet
Den genom bestämmelserna i 70 § föreslagna generella befogenheten för
hälsovårdsnämnd att meddela erforderliga föreskrifter för särskilda fall
finner utskottet vara ägnad att effektivisera hälsovårdsarbetet. Det under
senare år allt intensivare camping- och badlivet har på sina håll skapat sanitära
problem, som visat sig svåra att komma till rätta med, även om numera
kommunerna i många fall tagit initiativ härvidlag, bl. a.- i form av lokala
ordnings- och hälsovårdsföreskrifter. I praktiken torde det emellertid liksom
hittills bli svårt att ingripa mot sanitära missförhållanden på enskild
mark, som upplåtes till allmänhetens begagnande utan att markens ägare
betingar sig särskild avgift härför. Detta är enligt utskottets uppfattning att
beklaga men synes, i varje fall t. v., få accepteras. Hithörande frågor torde
emellertid också kunna i någon mån vinna sin lösning genom att kravet på
erforderliga sanitära anordningar beaktas vid beviljande av anslag för främjande
av fritidsverksamheten.
116
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Bestämmelserna i 73 § andra stycket departementsförslaget kommer utan
tvekan att medföra en avsevärd förbättring av hälsovårdsmyndigheternas
formella möjligheter att hindra vederbörande att undandraga sig ett föreläggande.
De är därför att hälsa med tillfredsställelse, och utskottet delar
departementschefens uppfattning att det nu valda alternativet är att föredraga
framför andra tänkbara lösningar av hithörande spörsmål.
Utskottet förutsätter, att stadgandet i 74 § icke i praktiken skall få föranleda
t. ex. ett formellt remissförfarande i detaljärenden. Det är tvärtom
angeläget att var kommun för sig tillvaratager de möjligheter som lämnas
öppna genom bestämmelsen för att finna en för just den kommunen lämplig
form för samarbetet mellan hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd. Sålunda
bör kommunerna undersöka möjligheterna att skapa ett gemensamt ritningsarkiv
för nämnderna, så att allmänheten icke i onödan nödgas tillhandahålla
dubbla ritnihgsexemplar över t. ex. ett avloppssystem.
I de likalydande motionerna I: B 210 och II: B 271 har yrkats, att 76 §
departementsförslaget utförmas på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd själv
äger avgöra när och i vilken utsträckning besiktning skall ske av bostäder
och övriga i paragrafen avsedda lokaler. Motionen föranleder utskottet att
till en början framhålla, att en regelbundet återkommande besiktning i detta
sammanhang icke innebär, att nämnden skulle vara skyldig att schablonmässigt
t. ex. vart tredje år besiktiga varje bostad inom kommunen utan
hänsyn till det växlande sanitära behovet av sådan besiktning. I medicinalstyrelsens
råd och anvisningar rörande bostadsinspektion — vilka torde
komma att äga tillämpning även efter den nya hälsovårdsstadgans ikraftträdande
— rekommenderas tvärtom, att inspektionsfrekvensen skall avpassas
efter det växlande behovet. Bostäder där trångboddhet eller sanitärt
otillfredsställande förhållanden i övrigt är mest att befara bör alltså besiktigas
väsentligt oftare än andra bostäder. Vidare minskas naturligtvis behovet
av inspektion efter hand som bostadsstandarden stiger, men inom
överskådlig tid framåt kommer dock att finnas ett uttalat behov av sådan
inspektion inom flertalet kommuner, även utom hälsovårdstätort. Inspektionsverksamheten
är nämligen grundvalen för hälsovårdsnämndernas verksamhet
för höjande av bostadsstandarden. Utan inspektion skulle nämnderna
bli väsentligen hänvisade till att ingripa i sådana fall, där anmälan om
sanitärt missförhållande inkommit till nämnden. Från en sådan utformning
av hälsovårdsnämndernas bostadsverksamhet har statsmakterna tagit avstånd
redan genom de under 1930-talet genomförda ändringarna av hithörande
bestämmelser i hälsovårdsstadgan, och utskottet finner icke skäl
att i dagens läge göra något annat bedömande härvidlag. Inte minst under
rådande bostadsbrist är det angeläget, att hälsovårdsnämnderna fortlöpande
håller sig underrättade om vilka utrymmen som utnyttjas till bostad. Man
torde inte heller kunna bortse från den synpunkten, att en bostadsinspektion
utan direkt stöd i form av en författningsföreskrift lättare uppfattas
117
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
som ett otillbörligt intrång i privatlivet. 76 § torde därför utgöra ett stöd
för hälsovårdsnämndernas bostadsverksamhet även utom hälsovårdstätort.
Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionärernas angivna
yrkande.
15 kap. Om ansvar och besvär
(83—86 §§ departementsförslaget)
Hälsovårdsstadgekommittén
Kommittén redovisar en framställning av hyresgästernas riksförbund om
begränsning av rätten att anföra besvär över hälsovårdsnämnds beslut. Genom
en sådan begränsning borde man enligt framställningen kunna undanröja
den olägenhet med det nuvarande systemet, som består i att en fastighetsägare
genom överklaganden under mycket lång tid kan förhala vidtagande
av nödvändiga och brådskande åtgärder.
I anslutning till 133 § framhåller kommittén, att 2 mom. i denna paragraf
saknar motsvarighet i gällande hälsovårdsstadga. Kommittén uttalar,
att ett föreläggande utan vitespåföljd närmast har karaktären av uppmaning,
råd eller anvisning. Med hänsyn till angelägenheten av att besvär endast
anföres i sådana fall, där en ytterligare prövning av ärendet är betingad av
rättssäkerhetens krav, anser kommittén att det över huvud taget icke bör
vara tillåtet att anföra besvär över föreläggande eller förbud, om särskild
påföljd i form av straff eller vite icke är utsatt för underlåtenhet att efterkomma
föreläggandet eller förbudet.
Enligt kommitténs uppfattning bör man emellertid icke stanna härvid
utan även förbjuda överklaganden av ett upprepat vitesföreläggande, som
tillkommit som följd av att vederbörande underlåtit att ställa sig till
efterrättelse ett tidigare vitesföreläggande, vilket han icke överklagat. Kommittén
framhåller att sakfrågan i beslutet om förnyat vitesföreläggande
redan får anses avgjord genom det tidigare beslutet, och att det icke kan
anses tillfredsställande, att i samma sak samma beslut upprepade gånger
kan dragas under högre myndighets prövning med åtföljande tidsspillan. Det
torde enligt kommitténs mening icke vara en obillig begäran, att den som erhåller
ett vitesföreläggande redan första gången saken blir aktuell tager
ställning till om han anser föreläggandet motiverat eller ej. Har han icke
anfört besvär redan första gången, bör han anses ha godtagit föreläggandet.
Departementschefen
»Förseelser mot hälsovårdsstadgan bör enligt min mening straffbeläggas
huvudsakligen då man icke lämpligen kan framtvinga efterlevnaden av en
bestämmelse genom vitesföreläggande. Liksom hittills bör straffet vara
dagsböter, och i 83 § departementsförslaget har angivits vilka förseelser mot
stadgan som skall vara straffbara. Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar
12!) och 130 §§ kommittéförslaget.
118 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
I fråga om förseelser mot lokal hälsovårdsordning och mot föreskrift, som
hälsovårdsnämnden meddelat med stöd av 70 §, har i 84 § departementsförslaget
upptagits bestämmelser om både penningböter och dagsböter. Dessa
bestämmelser har utformats i nära anslutning till motsvarande föreskrifter
i 28 § allmänna ordningsstadgan. Normalstraffet skall vara penningböter och
dagsböter bör ifrågakomma först vid allvarligare förseelser. I lokal hälsovårdsordning
eller särskild föreskrift skall icke utsättas straff utan endast
hänvisas till denna paragraf i hälsovårdsstadgan.
De nu behandlade förseelserna bör liksom hittills lyda under allmänt åtal,
men någon särskild bestämmelse härom torde icke erfordras.
I 85 § departementsförslaget har upptagits bestämmelser om straff för
obehörigt yppande av förhållande, varom den som har att öva tillsyn enligt
hälsovårdsstadgan erhållit kunskap under sin tjänst. Bestämmelserna har
utformats i anslutning till motsvarande föreskrifter i arbetarskyddslagen
och livsmedelsstadgan.
Enligt hälsovårdsstadgan ådömda böter och viten torde, liksom fallet är
med böter och viten enligt livsmedelsstadgan, böra tillfalla kronan. Med hänsyn
till innehållet i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter
och viten fordras ingen särskild föreskrift härom i hälsovårdsstadgan.
Kommittéförslagets besvärsbestämmelser har blivit föremål för en hel del
erinringar under remissbehandlingen. Härvid har särskilt framhållits, att
bestämmelserna bör anslutas till de allmänna reglerna enligt lagen den 4
juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut samt
att de föreslagna inskränkningarna i besvärsrätten icke är godtagbara ur
rättssäkerhets- eller effektivitetssynpunkt.
I 86 § departementsförslaget har icke angivits någon särskild besvärstid, i
följd varav bestämmelserna i nyssnämnda lag skall gälla. Vid äventyr av
talans förlust skall alltså besvär över nu ifrågakommande beslut ha inkommit
till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet, men för menighet skall besvärstiden vara fem veckor.
Såsom kommittén och även flera remissinstanser framhållit föreligger
otvivelaktigt ett visst behov av att komma till rätta med det missförhållande
som består i att en med hälsovårdsnämnds föreläggande eller förbud
avsedd person utan saklig grund kan förhala beslutets verkställighet genom
överklaganden. Denna olägenhet framträder emellertid självfallet icke endast
inom allmänna hälsovården. Vidare måste det vara en grundläggande
princip inom hälsovårdsverksamheten liksom inom andra myndigheters
verksamhetsområden, att den som myndighets beslut angår skall ha möjlighet
att få myndighetens bedömande omprövat av högre instans. Även om det
inom ett visst område av den allmänna verksamheten skulle föreligga särskilt
starka skäl att införa undantag från denna grundprincip, bör frågan om
sådana undantag enligt min mening icke bedömas isolerad för en viss gren
av statsverksamheten utan utredas i ett större sammanhang. Mot den av
119
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
kommittén föreslagna begränsningen av besvärsrätten kan också riktas
flera anmärkningar. Den avsedda ordningen skulle sålunda, såsom också vid
remissbehandlingen framhållits, icke helt undanröja föreliggande missförhållanden,
och vidare synes kommittén icke tillräckligt ha beaktat att ett
föreläggande eller förbud även utan påföljd i form av vite kan vara av stor
betydelse för den därav drabbade, liksom att underlåtenhet att överklaga
ett beslut icke alltid innebär att man accepterat detsamma i sakligt hänseende.
På grund av de nu anförda synpunkterna har i departementsförslaget
icke upptagits någon bestämmelse om inskränkning i de allmänna reglerna
rörande befogenhet att anföra besvär över myndighets beslut.
Besvärsbestämmelsen i 86 § departementsförslaget är ej uttömmande.
Besvär över hälsovårdsnämnds beslut skall sålunda i vissa fall anföras enligt
kommunallagen. Så är fallet i fråga om beslut rörande anställande etc.
av befattningshavare hos nämnden. Mot medicinalstyrelsens beslut enligt
33 och 34 §§ må besvär anföras i den ordning som anges i instruktionen för
styrelsen.»
Utskottet
Ansvarsbestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga torde endast i undantagsfall
ha kommit att tillämpas. Det är att förmoda att så kommer att
bli fallet även med de nu föreslagna ansvarsbestämmelserna. Utskottet
finner emellertid sistnämnda bestämmelser ofrånkomliga som komplement
till hälsovårdsnämndens möjligheter att ingripa med vitesförelägganden
och befogenhet att vidtaga åtgärd på vederbörandes egen bekostnad.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att någon inskränkning
av möjligheterna att anföra besvär över hälsovårdsmyndighets beslut av
allmänna skäl icke bör ifrågakomma, i varje fall icke utan en mera allsidig
utredning av frågan.
16 kap. Övergångsbestämmelser
(87—90 §§ departementsförslaget)
Departementschefen
»Den nya hälsovårdsstadgan torde böra träda i kraft den 1 januari 1960.
Under tiden fram till nämnda dag bör nuvarande lokala föreskrifter
och hälsovårdsordningar hinna omarbetas i anslutning till den normalhälsovårdsordning,
som kommer att fastställas av Kungl. Maj :t. Särskild
föreskrift bland övergångsbestämmelserna gör det möjligt att antaga lokal
hälsovårdsordning enligt den nya hälsovårdsstadgan redan före stadgans
ikraftträdande.
Det synes icke erforderligt att i hälsovårdsstadgan intaga en uttrycklig
bestämmelse med åläggande för hälsovårdsnämnd att undersöka i vad mån
de nya bestämmelserna bör föranleda ändring i lokala föreskrifter och
120 Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
hälsovårdsordningar. Någon motsvarighet till 144 § andra stycket kommittéförslaget
har därför icke upptagits i departementsförslaget.
Att såsom kommittén i 136 § av sitt förslag förordat införa en särskild
bestämmelse om successiv förnyelse av hälsovårdsnämnds ledamöter kan
icke anses erforderligt eller lämpligt. Däremot har i departementsförslaget
intagits de föreskrifter, som erfordras till reglering av övergången från hittillsvarande
till nu föreslagen sammansättning av hälsovårdsnämnd.
Genom övergångsbestämmelse i departementsförslaget har i ett flertal
författningar förekommande hänvisningar till områden, där 1 respektive 2
kap. gällande hälsovårdsstadga är tillämpliga, angivits hädanefter skola
avse hälsovårdstätort respektive annat område än hälsovårdstätort. Denna
övergångsbestämmelse innebär givetvis icke att de hittillsvarande tillämpningsområdena
för 1 respektive 2 kap. hälsovårdsstadgan skulle vara identiska
med hälsovårdstätort respektive område utom sådan tätort. Emellertid
torde den föreslagna anpassningen icke medföra några mera beaktansvärda
sakliga förändringar utan tills vidare kunna godtagas. Efter hand som olika
författningar ändras eller förnyas bör givetvis en närmare prövning ske
av den lämpligaste anpassningen till den nya hälsovårdsstadgans indelning
av riket i hälsovårdstätorter och andra områden.
Utöver vad som framgår av departementsförslagets övergångsbestämmelser
bör en del ytterligare ändringar vidtagas i andra författningar. Sålunda
bör ur 79 § kommunallagen uteslutas bestämmelsen om möjlighet att besluta
att område på landet, som ej utgör egen kommun, skall utgöra ett municipalsamhälle,
därest Kungl. Maj :t förordnar att för området skall lända
till efterrättelse vad om stad är föreskrivet i hälsovårdsstadgan. Denna ändring
torde få ske i samband med vissa andra ändringar i kommunallagen,
varom proposition kan förväntas till 1959 års riksdag. Vidare bör vissa formella
föreskrifter i livsmedelsstadgan, vilka går tillbaka på motsvarande bestämmelser
i gällande hälsovårdsstadga men som avviker från departementsförslaget
till ny hälsovårdsstadga, ändras i samband med andra ändringar
i livsmedelsstadgan, vilka avses skola ske under år 1959. En av hälsovårdsstadgekommittén
föreslagen ändring i 78 § byggnadsstadgan, innebärande
att byggnadsnämnd vid sin prövning av ansökan om byggnadslov skall vara
skyldig tillse att hälsovårdsnämndens medgivande till anordnande av vattenklosett
i förekommande fall inhämtats, torde få övervägas i samband med
den pågående revisionen av byggnadslagstiftningen. I samband med andra
ändringar under år 1959 i kungl. förordningen den 19 november 1914 ang.
stämpelavgiften får bedömas ett av hälsovårdsstadgekommittén föreslaget
bilägg till förordningen av innebörd att hälsovårdsnämnd skulle befrias
från skyldighet att erlägga stämpelavgift för statsmyndigheters expeditioner.»
Utskottet
Utskottet ansluter sig till vad som anföres i propositionen under detta
avsnitt.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
Utskottets hemställan
121
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,
nr B 46, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet ovan anfört;
B. att förevar ande motioner,
1) I: B 207 och II: B 269,
2) I: B 208 och II: B 273,
3) I: B 209 och II: B 270,
4) I: B 210 och II: B 271,
5) I: B 211 och II: B 272,
6) II: B 268 samt
7) II: B 274,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 2 december 1958
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Lars Larsson, Alvar Andersson och
Edström;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Odhe, Lothigius, fröken Höjer, herr Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm
och fru Svensson.
Reservationer
I. beträffande »6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning~m. m.»:
av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett, att i denna del av
utskottets yttrande ytterligare bort anföras följande:
Den i 33 § departementsförslaget föreskrivna skyldigheten att verkställa
fysikalisk-kemisk undersökning minst en gång varje år finner utskottet
onödigt betungande. I allmänhet torde vara tillräckligt, om sådan undersökning
sker vart tredje år. Nämnda skyldighet bör därför begränsas i enlighet
härmed, varvid paragrafens andra stycke kan utgå.
Synpunkter, liknande de här ovan anförda, äger enligt utskottets mening
giltighet även beträffande den i 34 § departementsförslaget uppställda
regeln, att bakteriologisk undersökning skall äga rum vid anläggning, vari
122
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
tillgodogöres grundvatten, minst en gång var tredje månad, därest genom
anläggningen tillhandahålles vatten åt mindre än 4 000 personer. Tiden
mellan undersökningarna synes i detta fall utan olägenhet kunna förlängas
till ett år.
Den i 35 § departementsförslaget angivna begränsningen i fråga om
kretsen av institutioner och andra, som skall äga utföra resp. fysikaliskkemisk
och bakteriologisk undersökning, anser utskottet böra utformas så,
att den avser allenast »den, som medicinalstyrelsen förklarat behörig därtill».
Härigenom ernås att statens institut för folkhälsan och statens bakteriologiska
laboratorium icke erhåller särskild auktorisation i fråga om
förevarande slag av undersökningar. En sådan auktorisation synes icke
utskottet motiverad med hänsyn till bl. a. förekomsten av lokala institutioner,
vilka är väl skickade att utföra ifrågavarande undersökningar.
Utskottet anser, att den i 36 § departementsförslaget föreskrivna skyldigheten
att tillställa förste provinsialläkaren eller förste stadsläkaren ett
exemplar av protokollet över undersökning enligt 33 eller 34 § bör gälla
allenast för det fall, att ifrågavarande läkare begärt att erhålla sådant
protokoll. I annat fall skulle läkaren bli överhopad med dylika protokoll,
något som säkerligen är till ringa gagn för hans ämbetsutövning å förevarande
område. Enligt utskottets mening skulle paragrafen få en lämplig
utformning, därest orden »utan dröjsmål» utbyttes mot orden »på anmodan».
II. beträffande »7 kap. Om avledande av flytande orenlighet»
a) av herrar Sunne, Edström och fröken Höjer, vilka ansett, att andra
stycket i denna del av utskottets yttrande bort ersättas med text av följande
lydelse:
Under senaste år har man å skilda ställen i vårt land börjat utnyttja
s. k. avfallskvarnar för förmalningen av hushållsavfall. Sådana kvarnar
ställer ökade anspråk på avloppsnätet i form av krav på större rördimensioner
och mer omfattande reningsanläggningar, varjämte det buller som
dessa kvarnar åstadkommer kan verka störande för dem som vistas i närliggande
lägenheter.
Enligt en utredning som verkställts inom medicinalstyrelsen skulle ett mer
allmänt införande av avfallskvarnar medföra en ökning av slamhalten i
avloppsvattnet med cirka 50 procent. Detta skulle kräva en betydande och
med stora kostnader förenad utökning av åtgärderna till motverkande av
vattenförorening.
Medicinalstyrelsen, som i detta ärende hört såväl statens institut för
folkhälsan som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, säger vidare: »Sett mot
bakgrunden av de skador, som på lång sikt måste bedömas bli en följd
av ett mera allmänt införande av avfallskvarnar, synes fördelarna av desamma
under i Sverige rådande förhållanden icke särskilt stora. Hushållssopornas
sammansättning är i vårt land sådan att man kan bli kvitt endast
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
123
en mindre del av dem via en avfallskvarn, då därmed icke kan bortskaffas
t. ex. papper, glas, porslin och konservburkar.
Något motiverat behov av att installera avfallskvarnar i vårt land synes
sålunda f. n. icke föreligga. Även ett införande i mindre omfattning av
dylika kvarnar synes, med hänsyn till behovet av ökade reningsåtgärder
och framför allt den ökade föroreningsverkan som recipienterna kommer
att utsättas för, böra i möjligaste mån begränsas. Anläggningsfrågor av
denna art synes bl. a. med hänsyn därtill böra bedömas restriktivt av hälsovårdsnämnderna.
»
Som framgår av detta är användandet av avfallskvarnar en fråga med
såväl ekonomiska konsekvenser för kommunens vidkommande som hygieniska
aspekter. I likhet med motionärerna i de likalydande motionerna
I: B 208 och II: B 273 anser därför utskottet, att i normalhälsovårdsordning
för tätort bör intagas bestämmelse om tillståndstvång för avfallskvarn.
Därigenom erinras de kommunala myndigheterna om de vådor som kan
bli förknippade med en mer utbredd användning av sådana kvarnar.
b) av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett, att i denna del
av utskottets yttrande ytterligare bort anföras följande:
I 42 § departementsförslaget stadgas skyldighet att vid anmälan om sluten
avloppsledning foga karta och beskrivning över ledningen, såframt ej dessa
handlingar eljest finnes tillgängliga för hälsovårdsnämnden. Utskottet föreslår,
att nämnda skyldighet ytterligare begränsas på så sätt, att den endast
ifrågakommer då nämnden särskilt anmodat vederbörande att inkomma
med handlingarna.
III. beträffande »8 kap. Om klosett och urinoar»:
av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett, att i denna del av
utskottets yttrande ytterligare bort anföras följande:
I 46 § departementsförslaget stadgas skyldighet att vid ansökan om tillstånd
att anordna vattenklosett foga ritning över anläggningen, såframt ritning
ej eljest finnes tillgänglig för hälsovårdsnämnden. I likhet med vad
som anförts uti reservationen under II b) anser utskottet, att ritning skall
behöva ingivas endast i de fall, då hälsovårdsnämnden anmodat vederbörande
därom.
IV. beträffande »13 kap. Om hälsovårdsordning»:
av herr Edström.
V. beträffande »14 kap. Om hälsovårdskontroll»:
av herrar Mannerskantz, Alvar Andersson, Lothigius och Wahrendorff,
vilka ansett, att fjärde stycket i denna del av utskottets yttrande bort
ersättas med text av följande lydelse:
I de likalydande motionerna I:B210 och II: B 271 har yrkats, att 76 §
departementsförslaget utformas på sådant sätt, att hälsovårdsnämnd själv
äger avgöra när och i vilken utsträckning besiktning skall ske av bostäder
124
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958
och övriga i paragrafen avsedda lokaler. I anslutning till motionerna vill
utskottet till en början framhålla, att behovet av förevarande inspektionsverksamhet
icke generellt kan sägas vara beroende av huruvida lokalerna
och bostäderna ligger inom eller utom hälsovårdstätort. Enligt utskottets
mening kan det sålunda finnas visst fog för att både inom och utom hälsovårdstätort
regelbundet besiktiga sådana lokaler som hotell, pensionat och
frisersalonger. Vad däremot beträffar bostäder, så finner utskottet att det
ej kan anses nödvändigt med rutinmässigt återkommande besiktning av
en kommuns alla bostäder, vare sig inom eller utom hälsovårdstätort.
I den mån behov av bostadsinspektion föreligger, så torde detta vara att
finna företrädesvis inom de områden, där 1 kap. gällande hälsovårdsstadga
nu är tillämpligt, medan hälsovårdsnämnderna i övrigt torde äga tillfredsställande
kännedom om bostadsbeståndet i kommunen även utan rutinmässig
inspektionsverksamhet. Några bestämmelser i hälsovårdsstadgan om skyldighet
att fortlöpande förrätta bostadsinspektion inom områden, där 1 kap.
gällande hälsovårdsstadga ej är tillämpligt, erfordras alltså icke. Där 1 kap.
nu är tillämpligt, torde vidare hälsovårdsnämnderna själva även utan uttrycklig
författningsföreskrift vara medvetna om behovet av bostadsinspektion
samt om nödvändigheten av att tillgodose detta behov.
Under hänvisning till det anförda vill utskottet föreslå, att 76 § departementsförslaget
erhåller sådan utformning, att hälsovårdsnämnd därigenom,
utan skillnad mellan hälsovårdstätort och annat område, ålägges skyldighet
att utföra regelbundet återkommande besiktning av samlingslokaler, som
icke står under särskild tillsyn i hälsovårdshänseende av annan myndighet,
samt av lokaler som avses i 24—26 §§ departementsförslaget, men att åt
nämndens eget bedömande överlämnas att avgöra i vilken utsträckning
inspektion av bostäder på grund av föreliggande behov bör ske.
VI. beträffande »15 kap. Om ansvar och besvär»:
av herrar Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett, att i utskottets yttrande
i denna del bort efter första stycket intagas ett stycke av följande
lydelse:
Tolkningen av begreppet »sanitär olägenhet» kommer i fortsättningen liksom
hittills att i flera fall bli av grundläggande betydelse för tillämpning av
straffbestämmelserna i hälsovårdsstadgan. Det hade under sådana omständigheter
varit värdefullt ur rättssäkerhetssynpunkt, om begreppet kunnat
på något sätt närmare definieras. Utskottet har emellertid, såsom framgår
av vad tidigare anförts, anslutit sig till departementschefens uttalande, att
någon ur alla synpunkter tillfredsställande definition av begreppet knappast
är möjlig. Med hänsyn till ansvarspåföljderna förutsätter utskottet
dock att ett missförhållande skall ha uppnått en viss intensitet innan myndigheterna
anser »sanitär olägenhet» i hälsovårdsstadgans bemärkelse föreligga.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 19 år 1958 125
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Kungl. Maj:ts proposition. .............................................. 1
Författningsförslaget................................................... 1
Motioner.............................................................. 21
Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 21
Inledning............................................................. 22
Allmänna synpunkter................................................... 25
Vissa huvudfrågor i förslaget till ny hälsovårdsstadga............... 26
1. Differentiering av hälsovårdsstadgans bestämmelser efter bebyggelsetyper 26
2. Hälsovårdsorganisationen........................................... 30
3. Hälsovårdsstadgans tillämpningsområde m. m......................... 45
4. Materiella bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller i andra författningar,
m. m..................................................... 50
5. Kompletterande hälsovårdsföreskrifter............................... 54
6. Hälsovårdslag i stället för hälsovårdsstadga .......................... 57
Begreppet sanitär olägenhet............................................. 58
Förslaget till ny hälsovårdsstadga........................................ 60
1 kap. Inledande bestämmelser....................................... 60
2 kap. Om hälsovårdsnämnd......................................... 62
3 kap. Om bostad................................................... 66
4 kap. Om samlingslokal samt hotell och pensionat m. m................ 73
5 kap. Omlokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, m.m. 76
6 kap. Om vattenförsörjning och vattenundersökning m. m............... 78
7 kap. Om avledande av flytande orenlighet............................ 82
8 kap. Om klosett och urinoar........................................ 87
9 kap. Om renhållning............................................... 91
10 kap. Om åtgärder mot ohyra, råttor och möss......................... 93
11 kap. Om hållande av djur.......................................... 96
12 kap. Om anläggning och upplag för industriell verksamhet m. m......... 99
13 kap. Om hälsovårdsordning......................................... 105
14 kap. Om hälsovårdskontroll......................................... 112
15 kap. Om ansvar och besvär......................................... 117
16 kap. Övergångsbestämmelser........................................ 119
Utskottets hemställan.................................................. 121
Reservationer......................................................... 121