Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

9

Nr B 17

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning för
säkrande av rätt till arbete, full sgsselsåttning och
trygghet i anställningen, m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
B 126, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Henning Nilsson
i Gävle m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utarbetande av förslag till lagstiftning i överensstämmelse med
vissa i motionen angivna punkter samt att detta snarast möjligt måtte föreläggas
riksdagen.

De punkter som sålunda borde lagfästas har i motionen angivits på följande
sätt.

»1. Envars rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och
tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet förankras
i lag.

2. Samhälleliga planeringsåtgärder för upprätthållande av produktion och
full sysselsättning inledes.

3. Kapitalisterna berövas rätten att själva avgöra om företag skall drivas
eller slå igen. Där de vägrar att hålla i gång viktig produktion, övertar samhället
företagen och driver dem i egen regi.

4. Skyldighet för företag att varsla om planerade förändringar av driften
i så god tid, exempelvis två månader i förväg, att arbetsmarknadsmyndigheterna
kan överväga och vidta lämpliga åtgärder.»

Beträffande motiveringen hänvisar motionärerna till motionen II: 149 vid
1958 års A-riksdag, vilken icke blev slutbehandlad av riksdagen före dess
upplösning.

Vad angår de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 149.

I fråga om lagfästandet av rätten till arbete m. m. hänvisar motionärerna
till artikel 23 moment 1 i den av Förenta Nationernas generalförsamling
år 1948 antagna förklaringen om människans rättigheter.

Artikel 23 moment 1 i förklaringen om människans rättigheter lyder:
»Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och
tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet.»

Förklaringen om människans rättigheter antogs den 10 december 1948
av Förenta Nationernas generalförsamling »såsom en gemensam riktlinje

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

för alla folk och alla nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan
må under ständigt besinnande av denna förklaring sträva att i undervisning
och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter
samt genom framstegsfrämjande nationella och internationella åtgärder säkerställa
ett allmänt och verksamt erkännande och iakttagande av desamma,
såväl bland medlemsstaternas egna folk som folken i områden under
deras överhöghet».

I två likalydande motioner (I: 319 och II: 381) vid 1953 års riksdag yrkades,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till lag på grundval av ovannämnda artikel 23 moment 1 samt att
Kungl. Maj:t måtte utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter, särskilt
med avseende på företag i s. k. enskild ägo.

Skälen för motionärernas hemställan eller beskaffenheten av de »tillämpningsföreskrifter»,
varom motionärerna hemställde, hade icke angivits i
motionerna.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 34 år 1953, hänvisade till att den svenska arbetslagstiftningen,
liksom i regel den svenska lagstiftningen över huvud taget, icke
innehåller sådana allmänna deklarationer som de i förklaringen om människans
rättigheter uppställda samt hemställde att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid 1955 års riksdag framställdes i två likalydande motioner (1:5 och
II: 3) enahanda yrkande som i förevarande motion.

Andra lagutskottet, som behandlade nämnda motioner i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 22, anförde rörande förevarande fråga:

Vad först angår frågan om lagfästande av rätten till arbete m. m. på
giundval av artikel 23 moment 1 i Förenta Nationernas förklaring om
människans rättigheter uttalas i motionerna — i anslutning till ett påpekande
av hur frågan lösts i Norge — att det närmast vore fråga om en
principförklaring utan bindande förpliktelse för staten eller arbetsgivarna.
Såsom utskottet i yttrande i frågan vid 1953 års riksdag uttalat, innehåller
den svenska arbetslagstiftningen, liksom i regel den svenska lagstiftningen
över huvud taget, icke sådana allmänna deklarationer. Strävandena inriktas
i stället på utformningen av de åtgärder, som ger de allmänna grundsatserna
konkret innehåli, såsom i förevarande hänseende åtgärder till tryggande
av en god och jämn sysselsättning, främjande av yrkesutbildning,
astadkommande av effektiv arbetsförmedling, beredande av arbete vid kriser,
m. m. Utskottet finner det icke påkallat att i lagform uttrycka de allmänna
riktlinjerna för dessa och liknande i motionerna berörda åtgärder
och avstyrker därför motionerna i denna del.

Frågan om samhälleliga planeringsåtgärder för upprätthållande
av produktion och full sysselsättning är
föremål för behandling av den år 1955 tillsatta stabiliseringsutredningen,
vilkens arbete kommer alt fortgå även under innevarande år (1958 års
riksdagsberättelse I Fi 19). I direktiven för utredningen (1956 års riksdagsberättelse
I Fi 31) anföres sålunda bl. a.:

11

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

Den fulla sysselsättningens upprätthållande utgör en målsättning, vars
konkreta innebörd behöver ytterligare klarläggas. Härvid måste en avvägning
ske i förhållande till andra målsättningar av aktuellt intresse. En sådan
är bevarandet av ett stabilt penningvärde. En annan, varom enighet torde
råda i vårt land, utgör fria organisationer på arbetsmarknaden, som utan
direktiv från det allmännas sida träffar uppgörelse rörande lönevillkor och
arbetsförhållanden. Den ekonomiska politiken måste vidare vara inriktad på
att främja höjd produktivitet och ett snabbt framåtskridande, på en skälig
inkomstfördelning och på bevarandet av förutsättningarna för ett fritt, omfattande
och balanserat handelsutbyte med andra länder. Det är uppenbart,
att dessa olika målsättningar, om de tas i en mycket preciserad form, lätt
kan komma i konflikt med varandra. Det lär därvid mera vara fråga om
att åstadkomma en avvägning mellan de olika målsättningarna, som särskilt
på litet längre sikt inte torde vara oförenliga, än att generellt ge någon av
dem prioritet framför de andra. Det bör ankomma på kommittén att söka
finna ut i vilken utsträckning förutsättning finns för en omfattande anslutning
till en rimlig avvägning mellan de olika målsättningarna.

Det är uppenbart att den fulla sysselsättningens realiserande kräver en
samordnad användning av den ekonomiska politikens olika medel. Den nya
utredningen bör därför undersöka, i vad mån det är möjligt att utforma
riktlinjer för användningen av de medel som kan stå till förfogande. Det
gäller härvidlag att draga praktiska slutsatser av de vetenskapliga undersökningarna
och andra överväganden. En utformning av rättesnören och regler
för den praktiska politiken bör därvid försökas, så långt detta är möjligt
och bedöms vara av värde, även om de vetenskapliga undersökningarna
resulterat i eu mera skeptisk syn och ett understrykande av problemens komplicerade
art.

Enligt en presskommuniké den 5 juni 1958 har chefen för socialdepartementet,
statsrådet Nilsson, efter förslag av Landsorganisationen i Sverige
tillkallat den s. k. syssclsättningsbcredningen som ett led i åtgärderna för
att trygga den fulla sysselsättningen. I beredningen ingår bl. a. statsrådet
Nilsson såsom ordförande, chefen för arbetsmarknadsstyrelsen samt representanter
för arbetsmarknadens parter.

År 1944 träffades mellan dåvarande arbetsmarknadskommissionen och
eu för Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund gemensam
kommitté, sedermera ombildad till Industriens produktionsråd, en överenskommelse
om frivilligt varsel vid driflsnedläggelser, driftsinskränkningar
och permitleringar. Enligt överenskommelsen
hade industriföretagen att till myndigheterna meddela det antal arbetare,
som under de närmast följande två månaderna väntades behöva permitteras
eller avskedas.

Bakgrunden till alt denna överenskommelse träffades var, att man i slutet
av kriget räknade med att under en övergångsperiod svårigheter skulle
kunna uppstå att upprätthålla sysselsättningen framför allt inom de industrier,
vilkas kapacitet i betydande grad togs i anspråk för militära beställningar.

I början av år 1952 hölls mellan arbetsmarknadsstgrelsen å ena sidan och
Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Industriens
jiroduktionsråd å andra sidan — i syfte att få till stånd eu cffektiviscring

12

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

och aktualisering av varselsystemet — överläggningar rörande åtgärder i
anledning av driftsnedläggelse och driftsinskränkning m. m. Dessa överläggningar
resulterade i en överenskommelse, som innebar en omorganisation
av varselsystemet. I fortsättningen skulle sålunda uppgifter om driftsnedläggelse
etc. lämnas från företagsledningen till länsarbetsnämnden (länsarbetsdirektören
eller arbctsförmedlingsinspektören). Vid företagens kontakt
med länsarbetsnämnden bör enligt överenskommelsen uppgifter lämnas
om vid vilken tidpunkt avskedandena eller permitteringarna avses
komma att genomföras, antalet anställda som beröres, driftsinskränkningens
hållanden senast två månader före driftsnedläggelsen;

Beträffande de fall av permitteringar och avskedanden för vilka rapporteringsskyldighet
föreligger och den tidpunkt då länsarbetsnämnden skall
underrättas har överenskommelsen följande huvudsakliga innebörd. Meddelande
till länsarbetsnämnden lämnas

a) vid definitiv driftsnedläggelse i mycket god tid och under alla förhållanden
senast två månader före driftsnedläggelsen;

b) vid driftsinställelse, varmed avses totalt driftstopp under mer än 14
dagar, senast två månader före driftsinställelsen;

c) \id diiftsinskränkning av mera väsentlig betydelse senast två månader
iöre åtgärdens vidtagande eller, om i undantagsfall inskränkningen icke
rimligen kunnat förutses redan två månader i förväg, i så god tid som möjligt; d)

vid korttidspermittering — varmed avses permittering av mera väsentlig
betydelse, meddelad på viss tid, ej överstigande 14 dagar — i god
tid före permitteringstillfället;

e) vid fortlöpande arbetstidsförkortning — varmed avses sådan inskränkning
av arbetstiden, en eller flera dagar per vecka, som berör en mera väsentlig
del av arbetsstyrkan — i god tid före åtgärdens vidtagande; samt

f) vid permittering eller avskedande av säsongarbetare i så god tid som
möjligt, innan arbetskraften kommer att friställas.

Beträffande underrättelse till de anställda om driftsnedläggelse finns
bestämmelser i ett mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige år 1946 träffat avtal om företagsnämnder. Enligt 6 §
i avtalet skall, när fråga uppkommer om nedläggande, inställelse eller väsentlig
inskränkning av ett företags drift, i så god tid som möjligt innan dyhk
åtgärd vidtages, samråd därom äga rum inom företagsnämnden. Därest
sadan åtgärd anmäles till offentlig myndighet, skall enligt samma bestämmelse
dylik anmälan delgivas nämnden och denna fortlöpande hållas underrättad
om ärendets utveckling.

Vidare gäller — med vissa undantag — enligt 7 § i avtalet att vid uppsägning
eller permittering av arbetare från anställning, som varat minst nio
månader,^ skall arbetsgivaren lämna varsel om den ifrågasatta åtgärden med
uppgift å de arbetare, vilka anses böra uppsägas eller permitteras. Varsel
skall senast fjorton dagar före uppsägningen eller meddelandet om permitteringen
lamnas till en för arbetarna därtill utsedd representant i företags -

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

13

nämnden. Påkallas på grnnd av omständighet, som ej kunnat av arbetsgivaren
förutses, minskning av arbetsstyrkan inom kortare tid än den sålunda
föreskrivna varseltiden, skall varsel lämnas så fort ske kan. Då så från någondera
sidan begäres, skall samråd ofördröj ligen äga rum inom nämnden
rörande den tilltänkta åtgärden.

Vid 1952 års riksdag hemställdes i en motion i andra kammaren (II: 141)
om utredning rörande anmälningsskyldighet för industriföretag om inskränkningar
i driften. Motionen hänvisades till bankoutskottet och behandlades
i dess utlåtande nr 15.

Över motionen avgavs yttranden av arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund
och Tjänstemännens centralorganisation.

Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation tillstyrkte
det i motionen framställda förslaget om en utredning rörande den ifrågasatta
anmälningsskyldigheten. Organisationerna tog dock icke ställning till
frågan om formen för en skärpt reglering av ifrågavarande spörsmål. TCO
framhöll sålunda, att det vore uppenbart att det skulle innebära en klar
lördel om skyldighet förelåge för företaget att meddela kommun och arbetsmarknadsorganen
om en förestående driftsinskränkning. Huruvida detta
borde åstadkommas lagstiftningsvägen eller via överenskommelser mellan
industrien och arbetsmarknadsstyrelsen borde enligt TCO utredas.

Arbetsmarknadsstyrelsen underströk i sitt yttrande, att det för arbetsmarknadsmyndigheterna
självfallet vore av största vikt att på ett så tidigt
stadium som möjligt erhålla kännedom om förestående driftsnedläggelser,
driftsinskränkningar och permitteringar inom näringslivet. Under hänvisning
till den då nyligen träffade, ovan i huvudsak återgivna överenskommelsen
rörande effektivisering och aktualisering av varselsystemet uttalade
sig emellertid arbetsmarknadsstyrelsen för att den frivilliga överenskommelsen
bibehölles.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund avstyrkte i
gemensamt utlåtande motionen under hänvisning till den träffade frivilliga
överenskommelsen. Enligt Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet
funnes icke anledning att ifrågasätta det rådande varselsystemets betydelse
som ett smidigt och effektivt system för lämnande av förhandsinformationer
till de statliga arbetsmarknadsorganen om planerade driftsinskränkningar
och driftsnedläggelser.

Efter påpekanden från Industriens produktionsråd hade, framhölls vidare
i utlåtandet, i en del fall företagen ändrat sina dispositioner och utsträckt
avvecklingsperiodcn.

Bankoutskottet fann det angeläget, att garantier skapades för att företagen
fullgjorde viss rapportskyldighet vid inskränkningar i driften. Med
hänsyn till den år 1952 träffade frivilliga överenskommelsen om viss varselskyldighet
ansåg utskottet det emellertid icke erforderligt att föreslå riksdagen
alt hemställa hos Kungl. Maj:t om utredning i ämnet och hemställde,
att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagen åtgärd.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Efter 1952 års riksdagsbehandling av varselfrågan har viss utbyggnad
av det frivilliga systemet skett. Arbetsmarknadsstyrelsen tillställde i mitten
av år 1952 statliga verk med arbetarpersonal, förvaltningarna i Sveriges
städer, köpingar och landskommuner samt företag, som icke var anslutna
till Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, tryckta
meddelanden med informationer om den år 1952 träffade frivilliga överenskommelsen
om varselskyldighet och framhöll, att det vore angeläget, att
det nya varselsystemet tillämpades även av arbetsgivare, som icke vore
anslutna till de organisationer, med vilka överenskommelsen träffats. Överenskommelse
om förhandsinformationer vid personalinskränkningar har
härefter, enligt vad som från arbetsmarknadsstyrelsen inhämtats, träffats
med Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperationens förhandlingsorganisation.

Vid 1954 års riksdag hemställdes i två likalgdande motioner (1:8 och
II: 15), att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till lag, som stipulerade skyldighet för företag att minst två
månader i förväg underrätta arbetsmarknadsorganen om planerade driftsinskränkningar.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 6 år 1954. Utskottet framhöll, att svåra arbetsmarknadsproblem
kunde uppkomma, då företag nedlade eller inskränkte driften,
samt alt det vore av stor vikt, att arbetsmarknadsorganen i god tid
erliölle vetskap om de förändringar i driften, som företagen planerade.
Efter en redogörelse för det frivilliga varselsystem som tillämpades uttalade
utskottet, att utskottet med hänsyn till den utveckling det frivilliga
varselsystemet undergått icke fann erforderligt att nu i lag stadga skyldighet
för företag att underrätta arbetsmarknadsorganen om planerad driftsnedläggelse
eller driftsinskränkning. Därest erfarenheten gåve vid handen,
att systemet icke fungerade med tillräcklig effektivitet, borde spörsmålet
emellertid kunna upptagas till förnyat övervägande. Utskottet förutsatte,
att arbetsmarknadsstyrelsen uppmärksamt skulle följa systemets tillämpning
och taga de initiativ, som kunde påkallas av förhållandena på området.

Vid 1955 års riksdag framställdes i de förutnämnda motionerna I: 5 och
11:3 enahanda yrkande i fråga om varselskyldigheten som i förevarande
motion. I sitt ovannämnda utlåtande nr 22 anförde andra lagutskottet rörande
denna fråga:

Beträffande frågan om skyldighet för företag att i god tid varsla om
planerade förändringar av driften, så att arbetsmarknadsmyndigheterna
kan överväga och vidtaga lämpliga åtgärder, syftar motionärerna till en
konkret utformning i lag av sådan skyldighet. Utskottet vill här — såsom
skett i tidigare utskottsutlåtanden i ämnet — hänvisa till att mellan
arbetsmarknadsstyrelsen samt organisationer å arbetsgivarsidan sedan
ilera år föreligger en överenskommelse om underrättelse till arbetsmark -

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

15

nadsorganen vid driftsnedläggelse och driftsinskränkning m. in. Därest erfarenheten
ger vid handen, att detta system icke fungerar med tillräcklig
effektivitet, bör spörsmålet om en lagstiftningsvägen genomförd reglering
av frågan enligt utskottets mening upptagas till övervägande. Såsom utskottet
i tidigare uttalande anfört har utskottet förutsatt, att arbetsmarknadsstyrelsen
uppmärksamt följer systemets tillämpning och tar de initiativ,
som kan påkallas av förhållandena på området. Arbetsmarknadsstyrelsen
har emellertid icke påfordrat någon ändring av gällande överenskommelse
eller hemställt om dennas ersättande med lagstiftning i ämnet.
Ej heller eljest har, sedan riksdagen senast under fjolåret behandlade frågan,
förekommit något som enligt utskottets bedömande bör föranleda till
ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet kan därför icke heller
i denna del tillstyrka motionerna.

Utskottet

I motionen hemställes om lagstiftning, vari fastslås envars rätt till arbete,
till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden
och till skydd mot arbetslöshet. En sådan deklaration överensstämmer
med artikel 23 moment 1 i Förenta Nationernas förklaring om människans
rättigheter. Frågan om lagstiftning på grundval av nämnda stadgande
har tidigare behandlats av riksdagen. I enlighet med vad utskottet
hemställt har riksdagen därvid förklarat, att sådan lagstiftning icke borde
komma i fråga. Såsom skäl härför har anförts, att den svenska arbetslagstiftningen,
liksom i regel den svenska lagstiftningen över huvud taget, icke
innehåller sådana allmänna deklarationer som de i förklaringen om de
mänskliga rättigheterna uppställda samt att strävandena i vårt land i stället
inriktas på utformningen av de åtgärder, som ger de allmänna grundsatserna
konkret innehåll, såsom i förevarande hänseende åtgärder till tryggande
av en god och jämn sysselsättning, främjande av yrkesutbildning, åstadkommande
av effektiv arbetsförmedling, beredande av arbete vid kriser,
in. in. Utskottet anser de anförda skälen alltjämt äga giltighet.

Vad så angår frågan om lagstiftning rörande samhälleliga planeringsåtgärder
för upprätthållande av produktion och full sysselsättning vill utskottet
hänvisa till att problemen rörande produktionens och den fulla sysselsättningens
upprätthållande är föremål för övervägande av den år 1955
tillkallade stabiliseringsutredningen. Vidare må erinras om att nämnda
problem fortlöpande följes av den efter förslag av Landsorganisationen i
Sverige i maj 1958 tillkallade s. k. sysselsättningsberedningen. Enligt utskottets
mening saknas skäl att tillgripa lagstiftningsåtgärder på ifrågavarande
område.

Vidkommande slutligen yrkandet om att i lag skall föreskrivas skyldighet
för företag att varsla om planerade förändringar av driften i så god tid,
exempelvis två månader i förväg, att arbetsmarknadsmyndigheterna kan
överväga och vidta lämpliga åtgärder, vill utskottet erinra om att denna
fråga vid tidigare tillfällen behandlats av riksdagen i anledning av motioner

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 17 år 1958

med liknande yrkanden. Dessa har därvid i enlighet med utskottets hemställan
icke vunnit riksdagens bifall. I sin motivering härför har utskottet
hänvisat till att mellan arbetsmarknadsstyrelsen samt organisationer å arbetsgivarsidan
sedan flera år förelegat en överenskommelse om underrättelse
till arbetsmarknadsorganen vid driftsnedläggelse och driftsinskränkning
m. m. Vidare har anförts, att arbetsmarknadsstyrelsen — som förutsatts
uppmärksamt följa tillämpningen av överenskommelsen och taga de initiativ
förhållandena på området kunde påkalla — icke påfordrat någon ändring i
överenskommelsen eller hemställt att denna skulle ersättas med lagstiftning.
Någon ändring i de förhållanden som sålunda åberopats såsom skäl
för tidigare avslagsbeslut i ämnet har, såvitt utskottet kan finna, icke inträffat.
Ej heller i övrigt har förekommit något, som kan motivera ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida till förevarande fråga.

På grund av vad sålunda anförts och då utskottet ej heller finner skäl för
bifall till motionsyrkandena i övrigt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: B 126, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 november 1958

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Edström och Eric Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Odhe, fröken Sandell,
fröken Höjer, herr Fredriksson*, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Gustavsson
i Alvesta* och Björkman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

581716 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag