Nr B 16—B 11 Andra lagutskottets utlåtande nr B 16 år 1958
1
Nr B 16
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av lagen
om socialhjälp och barnavårdslagen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr B
124, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Henning Nilsson i
Gävle m. fl. hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslår sådan
ändring av lagen om socialhjälp och barnavårdslagen, att kommuns rätt
att uttaga ersättning för ekonomisk hjälp som lämnats för invalidiserade
och på annat sätt handikappade barn under 16 år upphäves».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.
Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen stadgar yttrande
inhämtats från kungl. socialstyrelsen, varjämte De vanföras riksförbund och
Svenska socialvårdsförbundet beretts tillfälle yttra sig i ärendet.
Gällande bestämmelser
Avgifter för vård av och hjälp till invalidiserade och på annat sätt
handikappade barn
Å de statliga kroppssjukhusen är dagavgiften å allmän sal tre kr. För salspatienterna
vid statens sinnessjukhus utgår samma avgift. Vid de kommunala
sinnessjukhusen i storstäderna — Stockholm, Göteborg och Malmö
— är dagavgiften resp. tre kr., fem kr. och fyra kr. 50 öre. Vid landstingsdrivna
lasarett, sjukstugor, tuberkulosanstalter, hem för kroniskt sjuka
samt vårdhem för lättskötta sinnessjuka gäller i allmänhet en dagavgift å
tre kr. för salspatienter.
Beträffande vård å vanföreanstalter gäller enligt kungl. brev den 15 juni
1956, att vårdavgiften å allmän sal på anstalternas ortopediska kliniker må
utgå för patient, som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen, med högst
tre kr. för dag och för annan patient med högst en kr. för dag. Vidare gäller
för sådan anstalt såsom förutsättning för att statsbidrag skall kunna utgå till
visst driftsunderskott, att avgift icke uttages av elev vid yrkesskola, att elevavgift
vid skolhem utgår med högst 50 öre för dag samt att högre avgift än
tre kr. för dag icke uttages av patient vid vårdhem och arbetshem.
I fråga om vård å Eugcnialiemmet gäller regler av i huvudsak motsvarande
innehåll.
Kostnaderna för sjukhusvård bestrides, så länge vederbörande omfattas
av den allmänna sjukförsäkringen, i princip av sjukkassan (15 § lagen om
allmän sjukförsäkring). Skyddet enligt lagen om allmän sjukförsäkring
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avel. Nr B 16—17
2
Andra lagutskottets utlåtande nr B 16 år 1958
upphör emellertid i allmänhet beträffande varje sjukdom, när denna varat
730 dagar (29 §).
Avgifterna för den sjukhusvård som meddelas av landstingen och städer
utanför landsting avses skola höjas från och med den 1 januari 1959 från
för närvarande i allmänhet tre kr. till fem kr. I anledning av nämnda höjning
har ifrågavarande sjukhushuvudmäns organisationer rekommenderat
sina medlemmar att ej uttaga avgift för sjukvård av den som är utförsäkrad
från den allmänna sjukförsäkringen och som ej åtnjuter folkpension.
För resa till och från vanföreanstalt eller Eugeniahemmet lämnas statsbidrag
till vanföra, vilket bidrag utgår efter i huvudsak samma grunder som
ersättning från sjukkassa för sjukresor, dock att för vanför, som erhållit
plats å skolhem, ersättning skall utgå med hela kostnaden (kungi. kungörelse
den 26 maj 1954, nr 516).
Enligt lag den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna — vilken i huvudsak är tillämplig bl. a. å dels barn under skolåldern,
som på grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan erhålla tillfredsställande
vård i enskilt hem, dels ock andra barn under aderton år,
som av sådan orsak icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning,
dock allt under förutsättning att barnet ej är intaget på eller försöksutskrivet
från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt efterblivna
— åligger det landstingen och de därmed jämställda städerna att
kostnadsfritt föranstalta om undervisning och vård av ifrågavarande barn.
Motsvarande gäller sedan budgetåret 1956/57 fse statsutskottets utlåtande
nr 11 år 1956, 42:o) och 43:o)] beträffande statens skol- och yrkeshem på
Salbohed och i Vänersborg, vilka är uppfostringsanstalter för sinnesslöa gossar
resp. flickor.
Såsom ovan framgått utgår däremot vårdavgift för den vård, som beredes
inom övriga delar av den statliga sinnessjukvården. Emellertid har chefen
för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, i proposition nr 126 till 1958 års
A-riksdag, vilken proposition avsåg bl. a. de vid innevarande riksdag beslutade
ändringarna i lagen om allmän sjukförsäkring med anledning av den planerade
höjningen av vårdavgiften på sjukhus, uttalat följande.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att psykiskt efterblivna patienter
under 21 år, som vårdas å statens sinnessjukhus, erlägger vårdavgift med
3 kr. pei dag medan motsvarande klientel, som omhändertas genom landstingens
försorg, åtnjuter kostnadsfri vård. Frågan om avgiftsbefrielse för
nämnda patienter på statens sinnessjukhus, vilka i regel inte omfattas av
sjukförsäkringen, torde få närmare prövas och avgöras av Kungl. Maj:t.
Barn, som vistas på dövstumskola eller blindskola, erhåller på skolans
bekostnad husrum, kost, kläder, läkarvård, tandvård, erforderliga läroböcker
samt skriv- och ritmateriel. Vidare erhåller nämnda barn fria resor till
och från skolan samt fria hemresor vid vissa ferier.
Enligt kungl. brev den 15 juni 1956 gäller att till vanföreanstalterna i
Stockholm, Hälsingborg, Göteborg och Härnösand får tills vidare för erfor
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr B 76 år 7956
derliga stödjebandage, proteser, invalidvagnar och rullstolar åt patient, som
för vanförhet behandlas vid sådan anstalt, på villkor att patienten beredes
motsvarande förmån, utgå statsbidrag med tre fjärdedelar av de totala kostnaderna;
dock att patienten alltid skall svara för ett belopp av tre kr.
Vad nyss sagts gäller i fråga om stödjebandage och proteser även i fråga
om patient, som på Eugeniahemmet eller på ortopedisk avdelning vid lasarett
eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning behandlas för vanförhet,
samt i fråga om patient som på anstalt för kirurgisk tuberkulos polikliniskt
behandlas för vanförhet.
Utöver ovannämnda statsbidrag lämnar vissa landsting och städer utanför
landsting bidrag till ortopediska hjälpmedel m. m. Sålunda lämnar åtta
landsting bidrag till stödjebandage och de flesta av dem därjämte till proteser.
Av nämnda åtta landsting bidrager tre därutöver med hjälp till anskaffning
av invalidfordon. Sådan hjälp utgår dessutom från ytterligare fyra
landsting. Bidragens storlek växlar i de olika landstingen. I några fall utgör
bidragen hela den kostnad eller praktiskt taget hela den kostnad, som
icke täckes av statsbidrag. I andra fall är bidragens storlek avhängiga av
diskretionär prövning.
Kommuns utgifter för vård av invalidiserade och på annat sätt
handikappade barn
Enligt 12 § lagen om socialhjälp är minderårig, varmed i lagen förstås den
som icke fyllt 16 år, berättigad att, i den mån han själv saknar medel och
hans behov icke tillgodoses på annat sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle
och till den vård, som finnes erforderlig. Socialhjälpen skall avse
jämväl uppfostran.
Vård genom kommunens försorg kan beredas barn även enligt bestämmelser
i lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen).
I 29 § 2 mom. stadgas sålunda att barn under 16 år kan med föräldrarnas
medgivande omhändertagas för samhällsvård, där barnet på grund
av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig
brist är i behov av särskild vård utom hemmet, som ej kan beredas av föräldrarna.
Det torde vara föremål för viss tvekan huruvida ett visst vårdbehov skall
avhjälpas enligt lagen om socialhjälp eller enligt barnavårdslagen. Emellertid
är det beträffande de i motionen avhandlade spörsmålen likgiltigt, vilkendera
lagen som kommer i tillämpning.
Kommuns rätt att från anhöriga återkräva kostnader för vård av
omhändertagna barn
Samma regler om återbetalningsskyldighet till kommunen gäller beträffande
vård enligt 12 § lagen om socialhjälp och samhällsvård enligt 29 §
barnavårdslagen (68 § 2 mom. och 70 § barnavårdslagen). De regler som
4
Andra lagutskottets utlåtande nr B 16 år 1958
närmare reglerar återbetalningsskyldigheten finnes i lagen om socialhjälp.
Reglerna innebär följande i fråga om anhörigs återbetalningsskyldighet.
För hjälp till barn under 16 år må ersättning uttagas av barnets föräldrar
eller, då fråga är om adoptivbarn, adoptanten. Har make adopterat andra
makens barn, åligger återbetalningsskyldigheten båda makarna. Ersättning
får dock icke uttagas av fader eller moder till barn utom äktenskap, vilken
enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att gälda underhållsbidrag
till barnet med visst belopp en gång för alla. Vidare får i fall, där någon,
som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn under
16 år, försummat fullgöra denna plikt och socialhjälp (vård enligt barnavårdslagen)
till följd därav måst lämnas åt barnet, ersättning ej uttagas av
den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna som icke försummat sin underhållsskyldighet.
Slutligen föreligger icke återbetalningsskyldighet för förälder
eller adoptivförälder beträffande hjälp som utgått till barnet för tid,
då vederbörande varit häktad eller intagen i arbetshein, fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt, skola tillhörande barna- och ungdomsvården eller allmän
anstalt för alkoholmissbrukare och till följd därav icke varit i stånd att
lullgöra sin underhållsskyldighet mot barnet eller då vederbörande själv åtnjutit
socialhjälp enligt 12 §. (36 §)
Enligt 37 § äger socialnämnden (barnavårdsnämnden) meddela eftergift
från ersättningsskyldighet.
Vin kommun erhålla ersättning och sker ej betalning godvilligt, äger kommunen
inom tre år hos länsstyrelsen anhängiggöra talan om utbekommande
av ersättningen. Länsstyrelsen får icke bifalla sådan talan, om den ersättningsskyldige
genom att fullgöra återbetalningsskyldigheten eller någon del
därav kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig
eller de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall av talan. (39 §)
Slutligen må nämnas att enligt 7 § i kungörelsen den 24 september 1937
om statsbidrag till vissa kostnader enligt barnavårdslagen in. in. ersättning
i or här ovan nämnd vård enligt barnavårdslagen ej i något fall må uttagas
med högre belopp än 1 000 kr. för år.
Utredningar å förevarande område
Bamavardskommittén avlämnade den 27 oktober 1956 betänkande II med
förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61). I förslaget har gällande bestämmelsei
om återbetalningsskyldighet för anhöriga överförts från nu gällande
lag med vissa ändringar, vilka saknar betydelse i förevarande sammanhang.
Förslaget är för närvarande under behandling i socialdepartementet.
Kungl. Maj :t har genom beslut den 5 juni 1953 uppdragit åt medicinalstyrelsen
att utreda frågan om ifrågasatt utvidgning av bidragsrätten för
ortopediska hjälpmedel. Enligt vad som blivit för utskottet upplyst är syftet
Andra lagutskottets utlåtande nr B 16 år 1958
5
med utredningen att undersöka möjligheterna att utöka antalet ortopediska
hjälpmedel, som skall kunna bli föremål för statsbidrag. Utredningen torde
enligt uppgift i statsverkspropositionen till 1958 års A-riksdag (Bil. Ils. 286)
kunna färdigställas innevarande år.
Slutligen må nämnas att chefen för socialdepartementet enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1958 tillkallat särskilda sakkunniga för att
verkställa en översyn av socialpolitiken.
Remissyttrandena
Socialstyrelsen förklarar sig principiellt ansluta sig till motionens syfte att
åstadkomma lindring i den ekonomiska börda, som åvilar föräldrar till invalidiserade
och på annat sätt handikappade barn. Emellertid skulle, säger
styrelsen, den begärda lagändringen endast i ett mycket begränsat antal fall
komma att medföra en sådan verkan. Styrelsen anför också att de erfarenheter
den hittills haft av den nya, generöst upplagda socialhjälpslagen ej i
något fall visat, att lagen medför de konsekvenser, som motionärerna antyder.
Styrelsen förklarar sig förutsätta, att kommunerna även framdeles beaktar
humanitära synpunkter, då fråga uppstår om återkrav från enskilda
personer.
I fortsättningen framhåller styrelsen att den begärda ändringen av barnavårdslagen
synes opåkallad redan på grund av att en ny barnavårdslag är
under utarbetande. Därtill kommer enligt styrelsen, att antalet barn, som
omhändertages för att beredas den i motionen avsedda vården, numera torde
vara ytterligt begränsat. Antalet av sociala skäl omhändertagna barn, vilka
är i behov av sådan vård, är, säger styrelsen, säkerligen också ringa. Vidare
erinrar styrelsen om att de i motionen omnämnda kostnaderna för flerårig
sjukhusvård bortfaller genom att sjukhushuvudmännens organisationer godtagit
att icke debitera avgifter för utförsäkrade salspatienter, som icke åtnjuter
folkpension.
Den i motionen upptagna frågan synes enligt styrelsen med hänsyn till
anförda omständigheter ha en starkt begränsad räckvidd. Därtill kommer,
anför styrelsen, att resultatet av den inom medicinalstyrelsen pågående utredningen
om utvidgning av bidrag till ortopediska och tekniska hjälpmedel
åt invalidiserade personer enligt styrelsens mening rimligen bör avvaktas,
innan andra åtgärder med likartat syfte vidtages.
Socialstyrelsen förklarar sig med stöd av det anförda avstyrka motionen.
De vanföras riksförbund instämmer i motionärernas åsikt att föräldrar
till barn med handikapp icke bör belastas med kostnader för barnens sjukvård
eller ortopediska hjälpmedel. När det gäller sjukvårdskostnader synes
emellertid enligt förbundet förutnämnda rekommendationer av sjukhushuvudmännens
organisationer innebära, alt några sjukvårdskostnader icke debiteras
för barn under 16 år, som vårdas å allmän sal, och således tillgodose
kravet på att samhället svarar för barnens sjukvårdskostnader. Beträffande
6
Andra lagutskottets utlåtande nr B 16 år 1958
kostnader för hjälpmedel finner förbundet önskvärt att kommunerna svarar
för dessa i avbidan på resultatet av den tidigare omnämnda i medicinalstyrelsen
pågående utredningen.
Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att de kommunala sociala myndigheterna
torde visa återhållsamhet, innan de i ömmande fall över huvud
taget gör gällande rätt till ersättning. Härefter anför förbundet avslutningsvis:
Emellertid
kan erinras om att man beträffande vissa kategorier barn och
ungdom redan slagit in på vägen, att vårdkostnaderna inte skall belasta föräldrarna.
Vård å allmänt sjukhus — och alltså bl. a. även vid barnpsykiatrisk
lasarettsavdelning — är med nu gällande sjukförsäkringslag under relativt
lång tid helt kostnadsfri. Helt kostnadsfri är även vård å ungdomsvårdsskola
och å anstalt för psykiskt efterblivna liksom även i de fosterhem, som anskaffas
för de i dessa institutioner inskrivna klienterna. Enligt förbundets uppiattning
kan det finnas anledning undersöka, om man möjligen bör gå vidare
på denna väg, bl. a. då det gäller de barn, som i motionen omnämnes. Denna
undersökning torde emellertid böra ske i ett större sammanhang. Förbundet
vågar förutsätta, att frågan kommer att upptagas av den statliga kommitté,
som erhållit i uppdrag att göra en socialpolitisk översyn, eller i samband med
den nu pågående bearbetningen av barnavårdskommitténs förslag till ny barnavårdslag.
Utskottet
I motionen hemställes, att kommuns rätt enligt lagen om socialhjälp och
barnavårdslagen att uttaga ersättning för ekonomisk hjälp skall upphävas,
såvitt angår sådan hjälp till invalidiserade och på annat sätt handikappade
barn under 16 år. Motionärerna omnämner, att sådana barn kan erhålla
hjälp i form av flerårig sjukhusvård, invalidstol, proteser m. m. genom
barnavårdsnämnden, som då förskotterar vårdavgifter m. m. Vidare anföres,
att man i vissa kommuner icke torde göra anspråk på att föräldrarna skall
återbetala vad som utbetalats av barnavårdsnämnden, medan man i andra
kommuner bevakar sina möjligheter härtill.
Vad först angår de vårdkostnader, som kommunerna kan komma att förskottera,
vill utskottet erinra om att några sådana knappast kan uppkomma
för sjukhusvård, så länge barnet icke är utförsäkrat från den allmänna sjukförsäkringen,
enär sjukkassan under denna tid ersätter vårdkostnaderna
på allmän sal. Beträffande kostnader för sjukhusvård för tid därefter har
Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet i samband med
den höjning av vårdavgifterna som skall genomföras från och med den 1
januari 1959 rekommenderat sina medlemmar att för dem, som är utförsäkrade
från sjukkassan och som icke åtnjuter folkpension, icke uttaga
någon vårdavgift. Rekommendationen har nu behandlats av de flesta sjukhushuvudmännen
inom nämnda förbund och har därvid, såvitt är för ut
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr B 16 år 1958
skottet bekant, blivit följd utan undantag. I fråga om de sjukvårdsinrättningar,
för vilka Ivungl. Maj :t fastställer vårdavgifterna —- detta är fallet
med, förutom de statliga sjukhusen, vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
— har ännu icke fattats något beslut, motsvarande nyssnämnda rekommendation.
Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t vid fastställande
av vårdavgifter kommer att tillämpa regler liknande de i rekommendationen
föreslagna. Slutligen må nämnas, att vård och uppfostran av handikappade
barn, vilken icke är att betrakta såsom sjukhusvård, i allmänhet
är avgiftsfri. Sålunda utgår icke avgifter vid de landstingsdrivna vårdhemmen
för psykiskt efterblivna barn och ej heller för vård och uppfostran vid
döv- och blindskolor.
Med hänsyn till ovan anförda förhållanden finner utskottet, att det knappast
torde förekomma, att kommunerna belastas med kostnader för sjukhusvård
och annan särskild vård av invalidiserade eller på annat sätt handikappade
barn.
Vidkommande därefter kostnader för ortopediska hjälpmedel till ifrågavarande
barn vill utskottet hänvisa till att statsbidrag i regel utgår med tre
fjärdedelar av kostnaden för stödjebandage och proteser samt, i fråga om
patient å vanföreanstalt, dessutom med samma andel av kostnaden för invalidvagnar
och rullstolar. Utöver nämnda statsbidrag lämnar vissa landsting
och städer utanför landsting bidrag till ortopediska hjälpmedel med
varierande belopp.
De utgifter för invalidiserade eller på annat sätt handikappade barn, som
sålunda kan komma att betalas av barnavårds- eller socialnämnderna, kommer
således i fortsättningen att inskränka sig till den del av kostnaden för
ortopediska hjälpmedel, som icke täckes av statsbidrag eller särskilda bidrag
från landstingen eller därmed jämställda städer, och kan därför förutsättas
bli förhållandevis ringa. Härtill kommer, att frågan om utvidgning av
rätten till statsbidrag för ortopediska hjälpmedel är föremål för utredning
inom medicinalstyrelsen, vilken utredning beräknas kunna bli slutförd under
innevarande år. Utskottet är dock väl medvetet om att kostnaderna för
ortopediska hjälpmedel, i den mån de drabbar barnens föräldrar, kan komma
att innebära en belastning för dessa. Emellertid framgår av remissvaren
och av vad utskottet har sig i övrigt bekant icke annat än att kommunerna
handhar frågor om återkrav från föräldrar av kostnader för vård och hjälp,
som utgått enligt barnavårdslagen eller lagen om socialhjälp, med tillbörlig
hänsyn samt i ömmande fall efterger sina krav. För övrigt må erinras
om att kommuns anspråk på ersättning icke må bifallas av länsstyrelsen,
om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del
därav kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för
sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.
Under sådana omständigheter saknas anledning till antagande,
att kommunerna kan komma att göra gällande sin återkravsrätt i fall, där
detta skulle te sig stötande.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr B16 år 1958
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, II: B 124, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 november 1958
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Lars Larsson, Alvar Andersson och
Edström;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Odhe, Bengtsson i
Varberg, fröken Sandell, fröken Höjer, herr Wahrendorff, fru Eriksson i
Ängelholm och herr Björkman.