Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

1

Nr B13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utvidgning av
arbetarskyddslagens tillämpningsområde m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr B 68 i första kammaren av
herr Bergman samt nr B 79 i andra kammaren av herrar Nilsson i Göteborg
och Andreasson.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att förslag förelägges
riksdagen, att det undantag från arbetarskyddslagens tillämpningsområde,
som nu gäller för statligt och kommunalt anställda, upphäves, samt

att arbetstidslagen i enlighet med arbetstidsutredningens förslag utsträckes
att gälla även grupper av anställda, som nu är undantagna».

I motionerna åberopas motiveringen till den vid 1958 års A-riksdag
väckta motionen II: 146, vilken icke blev slutbehandlad av riksdagen före
riksdagsupplösningen.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionen II: 146.

Över motionen II: 146 inhämtade utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver yttrande från kungl. arbetarskyddsstyrelsen, varjämte
Landsorganisationen i Sverige, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet och Tjänstemännens
centralorganisation på utskottets begäran yttrade sig i ärendet.

Arbetarskyddslagen
Gällande rätt

Arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) äger, med vissa modifikationer
som i detta sammanhang saknar intresse, tillämpning å varje rörelse,
industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller
annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt.

I lagen förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning
utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare,
och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av
sådan arbetstagare utan att mellan dem slår någon tredje person, vilken
såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 13

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1953

Den omständigheten att lagen är i princip tillämplig å allenast rörelse
och särskilt arbetsföretag har ansetts innebära att av stat och kommun
bedriven egentlig förvaltningsverksamhet icke omfattas av lagen. Däremot
är lagen tillämplig å sådan av stat eller kommun bedriven verksamhet,
som är att anse såsom rörelse eller särskilt arbetsföretag.

Arbetarskyddslagen innehåller stadganden av mera allmänt innehåll
om arbetarskyddet. De mera detaljerade bestämmelserna i ämnet finnes
i kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208) med föreskrifter angående tillämpningen
av arbetarskyddslagen (arbetarskyddskungörelsen). Kungörelsen innehåller
bl. a. stadganden om förhandsgranskning av arbetslokaler in. m.,
föreskrifter om vissa hygieniska anordningar, om åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall samt vissa bestämmelser angående minderåriga
arbetstagare.

Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen
utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.
Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och
dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen
å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda
befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.

1912 års arbetarskyddslag

Huvudregeln för arbetarskyddslagens tillämpningsområde upptogs oförändrad
från tidigare lag i ämnet, lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om
arbetarskydd. Sistnämnda lag grundade sig väsentligen på ett av yrkesfarekommittén
avgivet lagförslag. Kommittén föreslog, att lagen skulle
med vissa undantag äga tillämpning å varje verksamhet, industriell eller
icke, vari arbete utfördes för arbetsgivares räkning. Lagrådet ansåg emellertid,
att den föreslagna lagens tillämpningsområde vore för vidsträckt
och att det borde begränsas till rörelse och särskilda arbetsföretag. Härvid
borde enligt lagrådets flertal begreppet rörelse fattas i vidsträckt bemärkelse
och sålunda inbegripa icke blott all verksamhet, som utövades i och
för ett näringsyrke, utan jämväl annan på yrkesmässigt sätt bedriven
verksamhet. Dylik verksamhet, d. v. s. som icke idkades såsom näring,
bedreves enligt lagrådets mening i rätt stor omfattning även av staten och
av vissa kommuner. Lagrådets majoritet anförde härtill bland annat följande.

Att den föreslagna lagens tillämpningsområde härutinnan är alltför vidsträckt,
framträder i vissa fall redan i förhållandet enskilda emellan. Och
ännu mera visar sig detta beträffande arbetsförhållande, däri staten är
arbetsgivare. Visserligen böra stadgandena i en lag av förevarande art bliva
tillämpliga, då staten driver rörelse, ändå att den icke idkas såsom näring,

3

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

eller uppträder såsom utövare av särskilt arbetsföretag, delta ord taget i
dess vanliga betydelse av företag, däri användes huvudsakligen kroppsarbetare.
Men annorlunda ställer det sig, då fråga är om sådan statens
verksamhet, som utövas för uppfyllandet av statens ändamål, d. v. s. den
egentliga tjänstemannaverksamheten. Vid denna verksamhet lära i regel
icke förekomma missförhållanden av den art, varå förslaget har avseende,
särskilt icke beträffande minderårigas och kvinnors användande i arbete;
och i allt fall bör uppenbarligen behovet av skydd till förekommande av
tänkbara sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa till följd av arbetslokalers
osundhet, tillgodoses i helt andra former än genom kontrollföreskrifter i
en författning av allmän civillags natur. Det må icke heller förbises, hurusom
en tillämpning av de i förslaget angivna inspektionsbestämmelserna
i vissa fall skulle kunna leda till uppehåll eller hinder i arbetet eller eljest
vara olämplig. Särskilt torde detta befinnas vara fallet på det rent militära
området. Omständigheterna kunna där vara sådana, att staten måste i förslagets
mening vara att anse såsom arbetsgivare åt arbetare; men att inrymma
även denna verksamhet under de föreslagna bestämmelserna vore
knappast förenligt med de speciella krav, som föranledas av ifrågavarande
arbetsförhållandes egenartade beskaffenhet. För övrigt torde, om förslaget
skulle tillämpas å den egentliga tjänstemannaverksamheten, det näppeligen
alltid låta sig avgöra vem som i fråga om visst arbete eller viss arbetare
vore att anse såsom den enligt 52 § i förslaget ansvarige arbetsföreståndaren,
t. ex. beträffande arbete inom kollegiala ämbetsverk.

Vad nu sagts om statens verksamhet äger i huvudsak motsvarande tilllämpning
å sådan verksamhet, som drives för kommuns räkning.

I propositionen nr 104 till 1912 års riksdag med förslaget till arbetarskyddslag
ansåg sig föredragande departementschefen böra godtaga den
avgränsning av lagens tillämpningsområde, som lagrådets flertal förordat.

Kungl. Maj:ts förslag härutinnan bifölls i oförändrad form av riksdagen.

Vid tillämpningen av 1912 års arbetarskyddslag uppkom stundom frågor,
huruvida en verksamhet vore att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag
i lagens mening. Detta var särskilt fallet beträffande sådan verksamhet,
som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet var att
hänföra till rörelse, ansågs den inbegripen under lagen. Men även i andra
fall, då en verksamhet, som i allmänhet ansågs böra falla under lagen, utövades
av staten eller kommun, ansågs lagen som regel vara tillämplig.
Således ansågs lagen gälla beträffande sådan verksamhet, som utövas av
exempelvis statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket, kommunala
bad-, fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gasoch
vattenledningsverk. Sådan statens verksamhet, som avser allmän förvaltning
och rättskipning, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten,
inbegreps däremot icke under lagen. Som exempel på dylik verksamhet kan
nämnas rättsväsen, fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och
den egentliga militärtjänsten. Ej heller ansågs lagen gälla i fråga om sådan
kommunal verksamhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen,
förvaltnings-, skatte- eller andra liknande myndigheter.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

1938 års arbetarskyddskommitté

1938 års arbetarskyddskommitté, vars betänkande med förslag till lag om
skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete in. in. (SOU 1946: 60) ligger till
grund för nu gällande arbetarskyddslag, föreslog som huvudregel, att lagen
skulle äga tillämpning å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till
arbete för arbetsgivares räkning. Såsom skäl för lagens utformning i denna
del yttrade kommittén bl. a. följande.

Med hänsyn till den allmängiltighet och omfattning, som man numera
vill giva åt arbetarskyddslagstiftningen, och de krav på att denna skall
bereda möjlighet till avhjälpande av varje missförhållande, varå lagstiftningen
har avseende, oavsett inom vilken verksamhet detsamma förekommer,
har kommittén ansett sig böra föreslå en utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. Därvid har kommittén i syfte att erhålla eu
allmängiltig tillämpning av lagen funnit, att de i lagen använda begreppen
»rörelse» och »särskilt arbetsföretag» lämpligen böra ersättas med begreppet
»verksamhet». Härigenom torde kravet på allmängiltighet bäst bliva tillgodosett
och dessutom vinnes, att man ej behöver befara, att från lagen
uteslutes någon verksamhet, varå lagens tillämpning i särskilt fall kan vara
av behovet påkallad. Genom införande av verksamhetsbegreppet behöver
ej heller uppstå tvekan, huruvida en verksamhet är underkastad lagen, och
skulle något slag av verksamhet tillkomma, blir den automatiskt inbegripen
under lagen, såvida icke verksamheten kan hänföras till sådan, som är
undantagen från lagens tillämpning.

Med införande av nyssnämnda begrepp såsom norm för lagens tillämpningsområde
följer, att lagen blir tillämplig å såväl enskild som offentlig
verksamhet. Kommunal och statlig verksamhet, som endast i begränsad
omfattning inbegripes under gällande lag, kommer sålunda att helt omfattas
av den nya lagen. Ett villkor för lagens tillämpning är emellertid, att verksamheten
är bestämd av ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Lagen äger således enligt huvudregeln icke tillämpning på sådant
slag av verksamhet, som ej beröres av ett dylikt arbetsförhållande. Verksamhet,
som utövas av endast innehavaren själv, faller följaktligen icke
under lagen.

Över kommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning avgavs efter
remiss yttranden från ett stort antal myndigheter och organisationer. Kommitténs
förslag att bygga huvudregeln för tillämpningsområdet på begreppet
verksamhet blev i yttrandena med enstaka undantag tillstyrkt eller lämnat
utan erinran. Sålunda uttalade socialstyrelsen att utvidgningen icke
komme att få så stor betydelse i praktiken, enär de slag av verksamhet, som
den avsåge, sannolikt till stor del komme att ha endast föga behov av ingripande,
men att den otvivelaktigt kunde anses motiverad från principiell
synpunkt. Landsorganisationen betecknade den föreslagna huvudregeln såsom
en för modern uppfattning självklar bestämning av tillämpningsområdet.
Byggnadsstyrelsen ifrågasatte däremot, huruvida det kunde anses tillräckligt
motiverat att göra arbetarskyddslagen tillämplig å statens egentliga
tjänstemannaverksamhet. Inom detta verksamhetsområde skulle lagens

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 är 1958 5

bestämmelser få betydelse endast i vad de avsåge anordnande av tjänstelokaler
samt dessas utförande och utrustning. Såvitt styrelsen kunde finna
hade ej några starkare skäl anförts för ändring av nu rådande förhållanden.
För myndigheternas vidkommande skulle en tillämpning av lagens bestämmelser
medföra avsevärd omgång och icke obetydlig tidsutdräkt vid handhavandet
av frågor om anskaffning av förvaltningslokaler. Enligt styrelsens
mening borde det avsedda syftet med här berörda bestämmelser, nämligen
att bereda tjänstemännen ur hälsosynpunkt lämpliga lokaler, kunna
uppnås även utan den kontroll och granskning från tillsynsmyndigheterna,
som kommitténs förslag ifrågasatte. Styrelsen finge anses besitta stor erfarenhet
i fråga om byggande och anskaffande i övrigt av förvaltningslokaler,
och detta förhållande i förening med de föreskrifter, som redan gällde
på förevarande område, måste anses utgöra en tillräcklig garanti för atl
berättigade krav på lokalernas beskaffenhet skulle bli tillgodosedda. Länsstyrelsen
i Malmöhus län ansåg, att arbetarskyddslagen icke borde äga tilllämpning
på statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Visserligen borde
även för denna verksamhet bestämmelser av enahanda innehåll vara gällande,
men länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida icke dessa borde utfärdas
i annan form än som föreslagits. Enklast syntes denna fråga kunna
lösas genom att erforderliga föreskrifter inrycktes i de för statens olika
verk utfärdade instruktionerna och tjänstereglementena. Därest emellertid
lagen ansåges böra äga tillämpning på ifrågavarande verksamhet, syntes
det dock knappast rimligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter
i förhållande till andra statliga myndigheter, som förslaget innebure. Man
skulle eljest kunna tänka sig exempelvis en sådan situation, att ett ämbetsverk
beslutat vidtaga viss åtgärd, men att denna sedermera av arbetsrådet
förklarades icke böra komma till stånd. Det kunde knappast anses
riktigt, att dylika konflikter löstes av någon annan än Kungl. Maj :t.

1948 års riksdag

I det förslag till ny arbetarskyddslag, som genom propositionen nr 298
framlades för 19^8 års riksdag, angavs lagens tillämpningsområde så, att
lagen med vissa undantag ägde tillämpning å varje rörelse, industriell eller
icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt
särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt. I propositionen
erinrade föredragande departementschefen i anslutning härtill,
att den av arbetarskyddskommittén föreslagna huvudregeln vore densamma,
som på sill tid upptogs i det förslag till arbetarskyddslag, vilket 1911 remitterades
till lagrådet. Efter att ha berört lagrådets då gjorda erinringar mot
den föreslagna bestämningen av lagens tillämpningsområde, fortsatte departementschefen
:

6

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

För min del finner jag att lagrådets erinringar i allt väsentligt fortfarande
äga giltighet. Lagens bestämmelser skulle, såsom byggnadsstyrelsen
framhållit, i fråga om förvaltningsverksamheten få betydelse huvudsakligen
såvitt de anginge anordnande av tjänstelokaler samt dessas beskaffenhet
och utrustning. Av skäl, som jag skall närmare utveckla i ett senare
sammanhang, anser jag i motsats till kommittén att frågan om arbetslokalers
beskaffenhet i huvudsak bör regleras icke i arbetarskyddslagen utan i
byggnadsförfattningarna. Om lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten,
måste man vidare enligt min mening i allt fall undantaga
sådan verksamhet från lagens bestämmelser om förelägganden och förbud,
en omständighet som ytterligare skulle minska den praktiska betydelsen av
lagens tillämplighet å nämnda verksamhet. Den inspektion över förvaltningsverksamheten
som ur arbetarskyddssynpunkt kan anses erforderlig
torde kunna ordnas utan att lagen göres tillämplig å sådan verksamhet. Av
nu anförda skäl anser jag, att den statliga och kommunala egentliga tjänstemannaverksamheten
fortfarande bör lämnas utanför arbetarskyddslagen.
Jag förutsätter därvid att såväl statliga som kommunala förvaltningsmyndigheter
skola låta sig angeläget vara att samråda med tillsynsorganen, så
snart behov därav kan anses föreligga.

Med hänsyn till vad som nu anförts och då det ej heller i övrigt synes
föreligga något behov av att ändra den nuvarande huvudregeln angående
lagens tillämpningsområde vill jag förorda att densamma bibehålies.

Vid samma riksdag yrkades i motionen I: 445 den ändringen i det av
departementschefen framlagda förslaget, att lagen jämväl skulle äga tilllämpning
å den statliga och kommunala egentliga förvaltningsverksamheten.

Andra lagutskottet, som behandlade såväl propositionen som motionen,
yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 62 följande i anledning av
motionen:

För bifall till motionen tala enligt utskottets mening vissa skäl, främst
att arbetarskyddslagen i princip bör vara allmängiltig och att det därför
synes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde bör uteslutas något
verksamhetsområde, inom vilket missförhållande av den art, som lagen
avser att förebygga, kan tänkas förekomma. Såsom motionärerna anfört
saknas icke exempel på att i allmän tjänst anställda befattningshavare haft
att utföra sitt arbete i osunda eller rent av hälsovådliga lokaler. Å andra
sidan kunna de motiv föredragande departementschefen åberopat för förslaget
att även i fortsättningen lämna den egentliga förvaltningstjänsten
utanför arbetarskyddslagen icke frånkännas bärkraft. I detta sammanhang
må nämnas att den i propositionen intagna ståndpunkten överensstämmer
med vad som synes vara regel i utländsk arbetarskyddslagstiftning, bl. a. i
de övriga nordiska länderna. För övrigt skulle det vara förenat med vissa
lagtekniska svårigheter att inordna den egentliga förvaltningsverksamheten
under arbetarskyddslagen; ändringar i förslaget skulle krävas icke blott i
1 § utan även i vissa andra paragrafer, exempelvis 2 och 3 §§. Utskottet
anser självfallet icke att i arbetarskyddshänseende böra uppställas mindre
krav beträffande den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten än
i fråga om annan verksamhet, men utskottet utgår från att samma resultat

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

7

skall kunna uppnås genom samarbete med arbetarskyddsorganen som om
arbetarskyddslagen erhölle tillämplighet på förevarande område. Utskottet
vill kraftigt understryka departementschefens uttalande att han förutsatte
att såväl statliga som kommunala myndigheter skulle låta sig angeläget
vara att samråda med tillsynsorganen så snart behov därav kunde anses
föreligga. Det bör på olika sätt tillses, att en sådan kontakt kommer till
stånd. För statens del planeras en allmän verksstadga. Vid detta utredningsarbete
synes enligt utskottets mening böra övervägas, om icke i en
dylik stadga kunde inflyta vissa föreskrifter om verkslednings skyldigheter
i arbetarskyddshänseende. Måhända kan det även befinnas lämpligt att i
den blivande instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
beröra dessa organs ställning i fråga om den statliga och kommunala
förvaltningsverk samheten.

Utskottet vill slutligen framhålla, att utskottet utgår från att begreppen
rörelse och arbetsföretag även i fortsättningen komma att tolkas lika vidsträckt
som vid tillämpningen av gällande arbetarskyddslag.

Motionen avslogs av riksdagen, och bestämmelsen om lagens tillämpningsområde
fick det innehåll, varför ovan redogjorts.

I allmän verksstadga den 7 januari 1955 6 § 2 mom. finnes bl. a. följande
bestämmelser.

Chefen skall ägna omtanke åt personalens arbetsförhållanden och därvid
så långt möjligt sörja för trivsel i arbetet. Särskilt skall tillses, att
myndighetens lokaler äro så beskaffade och utrustade samt i övrigt i sådant
skick, att fara icke föreligger att någon av personalen ådrager sig ohälsa
i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

Bestämmelserna är i stort sett oförändrade överförda från det betänkande
med förslag i ämnet, vilket låg till grund för stadgan. I betänkandet
anföres som skäl för bestämmelsen en erinran om vad utskottet anfört
i sitt ovannämnda utlåtande.

1952 års riksdag

I den vid 1952 urs riksdag väckta motionen II: 48 hemställdes »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära framläggande
av förslag till utvidgande av arbetarskyddslagens tillämpningsområde att
omfatta, med de inskränkningar som anges i 3 och 4 §§ i lagen, varje verksamhet,
vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning».

Över motionen avgavs remissyttranden av kungl. arbetarskyddsstyrelsen,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet och
Svenska stadsförbundet.

Arbetarskyddsstyrelsen tillstyrkte bifall till motionen. Landstingsförbundet
förklarade, alt det enligt förbundets mening icke förelåge något behov att
med hänsyn till förhållandena inom landstingens verksamhet vidga arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. Emellertid hade förbundet intet att erinra

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

mot eu sådan utvidgning, därest den av andra skäl kunde finnas påkallad.
Landskommunernas förbund och Stadsförbundet avstyrkte motionen.

Av innehållet i remissyttrandena må här allenast återges vissa delar av vad
arbetarskijddsstyrelsen anförde. Styrelsen yttrade sålunda:

I motionen avses närmast, att den statliga och kommunala egentliga
tjänstemannaverksamheten skall överföras till arbetarskyddslagens tillämpningsområde.
Det bör emellertid framhållas, att den i motionen föreslagna
utvidgningen till att omfatta verksamhet i stället för rörelse medför att även
vissa andra verksamheter än den ovannämnda statliga och kommunala
komma att inbegripas under lagen. Detta blir bl. a. fallet med ideella föreningar,
stiftelser och dylikt. I allmänhet torde nämligen icke den egentliga
föreningsverksamheten, som utövas av ideella föreningar, såsom fackförbund,
avdelningar av sådana förbund, nykterhetsföreningar, religiösa
föreningar, kunna betraktas som rörelse. Vidare kommer lagen att bli tilllämplig
på det husliga arbetet, som utföres i arbetsgivarens hem, varigenom
hembiträdeskåren kommer alt falla under lagen.

Även om man bortser från de formella svårigheterna att vid tolkningen
av begreppet rörelse komma fram till en någorlunda klar gränsdragning
mellan sådan verksamhet som omfattas av lagen och sådan som faller utanför
densamma, innebär bibehållandet av rörelsebegreppet ej oväsentliga
materiella olägenheter. I motionen har sålunda framhållits, att minderåriga,
anställda vid verksamhetsgrenar, som äro undantagna från lagens tillämpning,
undandragas från de läkarundersökningar och årliga läkarbesiktningar,
som föreskrivas i lagen. Vidare har i motionen påpekats, att yrkesinspektionen
icke kan effektivt ingripa i sådana fall, då statligt eller kommunalt
anställd personal nödgats tjänstgöra i lokaler, som äro otillfredsställande
från hälsosynpunkt. Styrelsen får understryka vad härutinnan i
motionen andragits och finner det icke vara skäligt att i nu förevarande
hänseenden — åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete —
skillnad göres mellan industriell eller annan rörelse, som faller under lagen,
och den del av den statliga och kommunala verksamhet, som är undantagen
därifrån. Det må i detta sammanhang erinras om att lagen äger tilllämpning
å åtskillig statlig och kommunal drift, t. ex. statens järnvägar,
statens vattenfallsverk, telegrafverket, postverket, kommunala bad-, fattigvårds-
och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och vattenledningsverk.

---Vissa föreskrifter i den nya lagen — detta gäller framför allt

i fråga om nattvila och veckovila — ha en social syftning och beröra arbetstagarnas
personliga förhållanden. Från arbetstagarnas ståndpunkt måste
det därför te sig svårförståeligt, varför vissa grupper, anställda i statlig
eller kommunal tjänst, icke genom lagens stöd skola vara tillförsäkrade
samma förmåner som komma andra grupper med liknande arbetsuppgifter
inom industriell eller annan rörelse till godo.

Om 1 § i arbetarskyddslagen ändras så, att lagen omfattar all verksamhet,
oavsett om denna bedrives i form av rörelse eller icke, kommer att —
under förutsättning att arbetsgivare- och arbetstagareförhållande föreligger
— till lagen hänföras framför allt sådan statens verksamhet, som avser
allmän förvaltning och rättskipning, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten,
ävensom den egentliga militärtjänsten, sådan kommunal

9

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

verksamhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-,
skatte- eller andra liknande myndigheter, sådan verksamhet, som bedrives
av ideella föreningar, samt husligt arbete. Några särskilda olägenheter synas
i allmänhet icke vara förknippade med en sådan utvidgning av lagens
tillämpningsområde. I den mån på grund av speciella förhållanden avsteg
från vissa bestämmelser i lagen kunna vara motiverade, synas dispenser
kunna lämnas på sätt som hittills skett inom det område som lagen för
närvarande omfattar. Det kan dock starkt ifrågasättas, huruvida icke vissa
verksamhetsgrenar, t. ex. den egentliga militärtjänsten och polisväsendet,
eller visst slag av arbete, t. ex. husligt arbete, helt eller delvis böra undantagas
från lagens tillämpning med hänsyn till att arbetarskyddssynpunkterna
här kunna få vika för andra intressen. För ett ställningstagande i
sistnämnda spörsmål torde en närmare utredning vara erforderlig.

Som ett skäl mot att lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten
har anförts (prop. nr 298/1948, s. 74), att man i allt fall måste undantaga
sådan verksamhet från lagens bestämmelser om föreläggande och förbud.
Redan nu gäller emellertid beträffande statlig verksamhet, som faller
under lagen — järnvägar, post, telegraf, örlogsvarv, etc. — att i stället för
föreläggande och förbud ett särskilt förfarande enligt 60 § arbetarskyddslagen
skall komma till användning.

Styrelsen får slutligen omnämna, att arbetstidsutredningen på remiss
till olika myndigheter och organisationer utsänt ett preliminärt förslag till
ny arbetstidslagstiftning, enligt vilket ifrågasättes att för nämnda lagstiftnings
del utbyta begreppet rörelse mot begreppet arbete.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 26
över motionen:

Utskottet behandlade 1948 frågan om lagens tillämpningsområde och
uttalade då, att arbetarskyddslagen i princip borde vara allmängiltig och
att det därför syntes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde borde
uteslutas något verksamhetsområde, inom vilket missförhållande av den
art, som lagen avser att förebygga, kunde tänkas förekomma. Utskottet,
som icke ville frångå det av departementschefen framlagda förslaget, yttrade,
bland annat, att utskottet självfallet icke ansåge, att i arhetarskyddshänseende
borde uppställas mindre krav beträffande den statliga och kommunala
förvaltningsvcrksamlicten än i fråga om annan verksamhet, men
att utskottet utginge från att samma resultat skulle kunna uppnås genom
samarbete med arbetarskyddsorganen, som om arbetarskyddslagen erhölle
tillämplighet på förevarande område.

Förhållandena efter 1948 ha, såvitt utskottet har sig bekant, icke inneburit
sådana förändringar, att utskottet nu har anledning att frångå den
uppfattning, som utskottet då gav uttryck åt. Detta innebär emellertid icke,
att utskottet saknar förståelse för de olägenheter, som följa av den nuvarande
avgränsningen av lagens tillämpning. Såsom motionärerna anfört
- - och såsom jämväl framgår av utskottets utlåtande 1948 — saknas icke
exempel på alt i allmän tjänst anställda befattningshavare haft alt utföra
sitt arbete i osunda eller rent av hälsovådliga lokaler. I och för sig äro
missförhållanden av nu antydd art även länkbara inom enskild verksamhet,
som för närvarande icke omfattas av lagen, t. ex. ideella föreningars
verksamhet. 1 kritiken av lagens nuvarande tillämplighetsregel har vidare

10

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

pekats på de svårigheter, som inställt sig vid tolkningen av begreppet rörelse.
Utan tvivel torde gränsdragningen härvidlag i många fall även te sig
godtycklig och svårförståelig.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att lagen den 16 maj 1930
om arbetstidens begränsning såsom huvudregel för tillämpningen innehåller
stadgande som principiellt överensstämmer med arbetarskyddslagens
tillämplighetsregel, och att arbetstidsutredningen erhållit i uppdrag
att undersöka förutsättningarna för en utvidgning av tillämplighetsområdet
för arbetstidslagstift ningen. Utredningen har utarbetat ett preliminärt
förslag till ny arbetstidslag och däri — enligt vad utskottet erfarit
— föreslagit utbyte av begreppet rörelse mot begreppet arbete. Därest
slutgiltigt förslag i denna riktning framlägges, synes förevarande spörsmål
komma i ett annat läge. Utskottet anser icke att riksdagen, innan
definitiv ställning tagits till frågan om arbetstidslagstiftningens framtida
tillämpningsområde, hos Kungl. Maj :t bör begära framläggande av förslag
enligt motionärernas hemställan. Utskottet förutsätter emellertid, att
Kungl. Maj :t ägnar uppmärksamhet åt frågan huruvida en vidsträcktare
tillämpning av arbetstidslagstiftningen bör föranleda motsvarande förändring
av huvudregeln för arbetarskyddslagens tillämpning. Därvid synes
även böra beaktas icke blott de synpunkter, som kunna tala för viss överensstämmelse
mellan arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen, utan jämväl
den kritik mot arbetarskyddslagens nuvarande utformning, som ovan
berörts.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen måtte
som sin mening ge till känna vad utskottet ovan anfört.

Arbetstidsutredningen har — såsom i fortsättningen närmare skall beröras
i sitt den 2 juli 1954 avlämnade betänkande »Ny arbetstidslagstiftning
och partiell arbetstidsförkortning» (SOU 1954: 22) framlagt förslag till allmän
arbetstidslag, vilken med vissa inskränkningar skall äga tillämpning
å varje arbete, till vilket arbetstagare mot vederlag användes för arbetsgivares
räkning. Något förslag i anledning av betänkandet har Kungl. Maj :t ännu
icke framlagt. Ej heller har riksdagens tillkännagivande i anledning av motionen
ännu föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Remissyttrandena

Arbetarskyddsstijrelsen hänvisar till sitt yttrande i anledning av motionen
11:48 vid 1952 års riksdag samt förklarar att vid en blivande ändring av
arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde denna fråga enligt styrelsens
mening torde böra tagas under övervägande även för arbetarskyddslagens
vidkommande. Därvid vore det enligt styrelsen önskvärt att såvitt möjligt
likformiga bestämmelser införes i arbetarskyddslagen och arbetstidslagstiftningen.

Landsorganisationen tillstyrker bifall till den i motionerna begärda utvidgningen
av arbetarskyddslagens tillämpningsområde samt hänvisar till att

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 11 13 är 1958

Landsorganisationen i sitt remissyttrande över 1938 års arbetarskyddskommittés
betänkande betecknat den i betänkandet föreslagna bestämningen av
tillämpningsområdet såsom för modern uppfattning självklar. I nämnda
yttrande hade vidare framhållits, att det vore mindre svårförklarligt att statsmakterna
1912 föredrog lagrådets restriktivare förslag än att begränsningen
under så många år upprätthållits i trots av det inom de undantagna verksamheterna
allt mera framträdande skyddsbehovet. I förevarande yttrande
anför Landsorganisationen därutöver:

LO kan icke finna någon vare sig principiell eller praktisk motivering
för att från en lagstiftning om arbetarskydd undantaga arbetstagare som är
sysselsatta inom den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten.
Organisationen kan i denna del helt ansluta sig till vad som anfördes i 1946
års betänkande. Ingen lärer väl vilja ifrågasätta det naturliga och självklara
i kravet att här ifrågavarande arbetstagare skall vara tillförsäkrade
samma skvdd mot ohälsa och olycksfall i arbetet som gäller inom arbetsmarknaden
i övrigt, och det är omöjligt att förklara varför inte så skulle kunna
ske genom att skyddet beredes genom arbetarskyddslagen utan — om det
över huvud författningsreglerades — endast genom mot bestämmelserna i
denna lag svarande föreskrifter i de olika myndigheternas instruktioner och
tjänstereglementen. Vad angår den praktiska motiveringen för en utvidgning
av lagens tillämpningsområde kan LO — utöver vad som i det avseendet anföres
i remitterade motionen — erinra om vad som underströks i den ovannämnda
motionen 1948, nämligen att utvecklingen inom tjänstemännens arbetsområde
medfört vissa ganska framträdande förändringar: antalet kontorsanställda
hade kraftigt ökat och den maskinella utrustningen på kontoren
utvidgats. Förekomsten av ej sällan osunda eller rent av hälsovådliga
arbetslokaler hade aktualiserat de arbetshygieniska frågorna, och den ökade
maskinanvändningen hade medfört ökade risker för vissa yrkessjukdomar
och även för olycksfall. Det funnes ingen anledning att i arbetarskyddshänseende
behandla stats- och kommunaltjänstemännen på annat sätt än förvaltningspersonal
inom det enskilda näringslivet.

Landskommunernas förbund anför i förbundets remissvar:

Vad först angår arbetarskyddslagens tillämpningsområde förutsattes i
samband med lagens tillkomst, alt ett tillfredsställande arbetarskydd skulle
kunna åstadkommas även på de kommunala arbetsplatser, för vilka lagen
icke gällde, och att detta skulle kunna ske genom frivillig samverkan mellan
kommunala myndigheter och de officiella arbetarskyddsorganen. I det av
1951 års byggnad s ut red ning avgivna betänkandet om förenklad byggnadslagtiftning
(SOU 1957:21) har utredningen berört frågan om hur arbetarskyddssynpunkterna
lämpligen bör tillgodoses i samband med kommunal
byggnadsverksamhet ( s. 155 tf). Efter att ha diskuterat olika möjligheter
stannar utredningen för följande slutomdöme: »Överhuvud vill utredningen
ifrågasätta, om den lämpligaste utvägen alt få eu bättre samordning
av de olika myndigheternas verksamhet är all införa tvingande bestämmelser
om samråd eller inhämtande av yttranden. Behovet av samarbete torde
erkännas på ömse håll. Den naturliga utvägen torde vara att såväl yrkesinspektörerna
som byggnadsnämnderna hos arbetarskyddsstyrelsen resp.
länsstyrelsen anmäler mera påtagliga fall av bristande samarbete och att

12

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

dessa sistnämnda myndigheter vid behov gör vederbörande befattningshavare
uppmärksamma på vad som brister.»

Styrelsen är medveten om att det inom exempelvis beståndet av skolbyggnader
finns åtskilligt att anmärka ur arbetarskyddssynpunkt. Någon överblick
över de i motionerna angivna bristerna har styrelsen emellertid icke,
varför det undandrager sig styrelsens bedömning, huruvida erforderliga förbättringar
kan ske på frivillighetens väg eller om det är nödvändigt att utvidga
arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Under dessa omständigheter
anser sig styrelsen böra fästa Utskottets uppmärksamhet vid det härovan
citerade uttalandet av byggnadsutredningen.

Landstingsförbundets styrelse framhåller i sitt för förbundet avgivna
remissyttrande att enligt styrelsens mening inga olägenheter uppkommit av
det förhållandet att exempelvis skolor och förvaltningsbyggnader är undantagna
från arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Emellertid förklarar
styrelsen att den icke vill motsätta sig en utvidgning av lagens tillämpningsområde
även till undervisningsväsendet och förvaltningsverksamheten, om
vid en undersökning sådana förhållanden uppenbaras att en dylik utvidgning
är erforderlig.

Stadsförbundets styrelse erinrar i sitt för förbundet avgivna remissvar om
att styrelsen i yttrande över 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande
förklarat att styrelsen icke hade något att invända mot den av kommittén
föreslagna bestämningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, och
funnit det ligga i sakens natur att ingen verksamhet skulle fritagas från
skyddsåtgärder, som med hänsyn till dess arbetsförhållanden rimligen kunde
ifrågasättas. I fortsättningen anför styrelsen:

Styrelsen vidhåller den principiella inställning, som styrelsen sålunda givit
uttryck åt, och har alltså för sin del icke något att erinra mot en utvidgning
av arbetarskyddslagens tillämpningsområde i överensstämmelse med förenämnda
kommittéförslag. Genom en dylik ändring av lagens bestämmelser
torde de i föreliggande motioner framförda önskemålen om ett bättre arbetarskydd
bliva tillgodosedda. Styrelsen vill emellertid framhålla, att den
utvidgning av tillämpningsområdet, som nu ifrågasättes, måste föregås av en
översyn av bl. a. bestämmelserna i 3 kap. arbetarskyddslagen om arbetstiden
och dess förläggning för utredning av vilka ändringar häri, som eventuellt
kunna vara påkallade med hänsyn till den speciella naturen hos de nya
verksamhetsgrenar, som skulle komma att falla under lagen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) förklarar i sitt remissvar sig
icke ha någon erinran mot motionärernas förslag samt hänvisar till att TCO
i sitt yttrande över 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande anfört att
organisationen ansåg det som en stor fördel att statlig och kommunal verksamhet
i största utsträckning härigenom skulle komma att underkastas lagens
bestämmelser. Med hänvisning härtill och mot bakgrund av gjorda erfarenheter
anser TCO att det icke är tillfredsställande, att de offentliganställda
undantagits från lagens tillämpning. Dessutom torde enligt organisationen
en del arbetstagare i offentlig tjänst för närvarande arbeta under sådana för -

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958 13

hållanden, att en fortlöpande kontroll från yrkesinspektionens sida vore
önskvärd.

Arbetstidslagstiftningen
Gällande bestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning (allmänna
arbetstidslagen) är tillämplig på rörelse, industriell eller icke, samt på hus-,
väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt arbetsföretag,
såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivares räkning i regel användes
flera än fyra arbetare (1 §).

Från lagens tillämpning undantages:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider,

c) arbete, som bedrives av staten,

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

e) skeppstjänst, som omförmäles i sjöarbetstidslagen, ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet ej är att hänföra
till skogsarbete,

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring,
som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock
att arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för
allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) arbete, varå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning, samt

l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans
bostad (1 §).

Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens
familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person eller
kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde (2 §).

Såsom ovan framgått regleras vissa arbetsområden av särskilda arbetstidslagar.
De särskilda arbetstidslagarna är lantarbetstidslagen, arbetstidslagen
för detaljhandeln samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Arbetstidsutredningen

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades
den s. k. arbetstidsutredningen. Utredningens uppdrag bestod i att verkställa
en översyn av arbetstidslagstiftningen. I direktiven anförde föredragande
departementschefen bl. a., att andra lagutskottet år 1945 framhållit
att frågan om allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde borde tagas
under omprövning. En allmän översyn av arbetstidslagstiftningen, berörande
bl. a. nämnda fråga borde därför ske.

Arbetstidsutredningen avlämnade den 2 juli 1954 sitt betänkande del V,
benämnt »Ny arbetstidslagstiflning och partiell arbetstidsförkortning» (SOU
1954: 22). Betänkandet innehåller bl. a. förslag till allmän arbetstidslag. Förslaget
innebär i fråga om lagens tillämpningsområde i huvudsak följande.

Lagen skall i princip omfatta alla arbetstagare som mot vederlag användes
till arbete för arbetsgivares räkning. Från denna regel finnes vissa inskränkande
undantag, vilka dock är väsentligt mindre omfattande än de undantag
som återfinnes i nu gällande arbetstidslagstiftning. Undantagen omfattar
dels vissa grupper arbeten, dels vissa grupper arbetstagare. Följande arbeten
skall icke falla under den föreslagna allmänna arbetstidslagen, nämligen

a) okontrollerbart arbete,

b) oregelbundet arbete,

c) arbete, som är att hänföra till uppfostran eller undervisning,

d) arbete, som bedrives av lots- och fyrinrättningen,

e) arbete, som åvilar militär eller civilmilitär personal inom försvar sväsendet
samt personal inom polisväsendet och brandväsendet,

f) skeppstjänst och fiske,

g) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare.

Från den allmänna arbetstidslagen undantages vidare de arbetstagare,
som faller under den nya arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer,
som utredningen samtidigt föreslagit.

De största ändringarna innebär att arbete som bedrives av staten införes
under lagstiftningen. Detsamma gäller sjuk- och fattigvård samt arbete
som utföres av trafikpersonal vid järnväg. Nuvarande undantag för företag
med mindre än fyra arbetare slopas.

Följande arbetstagargrupper föreslås skola läggas utanför den allmänna
arbetstidslagen.

a) medlem av arbetsgivarens familj, vartill är att hänföra maka eller
make, släktingar i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, styvbarn och
styvföräldrar samt adoptivbarn och adoptivföräldrar,

b) företagsledare eller arbetsledare, som ej annat än tillfälligtvis själv
deltar i arbetet,

c) kanslipersonal samt teknisk, administrativ eller merkantil kontorspersonal
utom i rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning

15

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 är 1958

därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé
eller badinrättning,

d) arbetstagare, som utan att vara hänförlig till någon av de under b)
eller c) angivna intar en med sådan arbetstagare jämförlig ställning.

En av utredningens ledamöter reserverade sig mot att arbete, som åvilar
personal inom brandväsendet, skulle falla utanför lagen. Vidare reserverade
sig två ledamöter mot förslaget att lagen icke skulle omfatta kontors- och
förvaltningspersonal.

Betänkandet har remissbehandlats men i övrigt icke föranlett någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utredningen om kortare arbetstid

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande tillkallades,
i juni 1954, efter vederbörligt bemyndigande sakkunniga för att biträda med
utredning om arbetstidens längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän
förkortning av den lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade
under namnet utredningen om kortare arbetstid, framlade i juli 1956 betänkande
(SOU 1956:20—21) med förslag till lagstiftning om allmän förkortning
av den ordinarie arbetstiden, som enligt då gällande bestämmelser
utgjorde 48 timmar i veckan, till 45 timmar i veckan. I överensstämmelse
med sina direktiv föreslog utredningen inte någon ändring beträffande lagstiftningens
tillämpningsområde och upptog inte heller andra spörsmål,
som behandlats av arbetstidsutredningen.

I proposition nr 80 till 1957 års riksdag framlades förslag till en allmän
arbetstidsförkortning i enlighet med utredningens om kortare arbetstid förslag.
I propositionen uttalade föredragande departementschefen, statsrådet
Ericsson, att först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den
kortare ordinarie arbetstiden, tiden torde vara inne att ta ställning till de
av arbetstidsutredningen framlagda förslagen angående arbetstidslagstiftningens
tillämpningsområde och systematiska utformning.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitl av riksdagen godkända
utlåtande nr 14, i vilket bl. a. nämnda uttalande av föredragande
departementschefen förklarades icke ha givit utskottet anledning till erinran
eller särskilt yttrande.

Remissyttrandena

Arbetarskyddsstgrelsen framhåller — såsom förut anmärkts — önskvärdheten
av likformiga bestämmelser i arbelstidslagstiftningen och arbetarskyddslagen.
Styrelsen hänvisar vidare till sill remissyttrande över arbetstidsutredningens
betänkande och anför därom:

16

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Vad beträffar arbetstidsutredningens---betänkande---har

Arbetarskyddsstyrelsen---med avseende å lagens tillämpningsområde

uttalat, att Styrelsen funne det väl motiverat, att den nuvarande generella
begränsningen till rörelse med minst fyra arbetstagare helt slopades. Förslaget
innebär i detta hänseende, att lagen skall vara tillämplig »å varje
arbete» i den mån detta icke särskilt undantagits genom uttrycklig bestämmelse
i lagen. Så är exempelvis fallet med brandväsendet medan
hälso- och sjukvården i olika former skulle föras in under lagen. Styrelsen
tillstyrkte, att så komme att ske med vissa från praktisk synpunkt föga
betydelsefulla modifikationer. I fråga om brandväsendet innebär Styrelsens
yttrande, att Styrelsen anslöt sig till den mening, som omfattades av utredningens
majoritet på denna punkt.

Landsorganisationen anför i sitt remissvar:

LO uttalar sin principiella anslutning till motionärernas förslag att allmänna
arbetstidslagen i enlighet med arbetstidsutredningens förslag 1954
utsträckes att gälla även grupper av anställda som nu är undantagna. LO
anser tiden vara inne för en utvidgning av lagens tillämpningsområde till
att i princip omfatta varje verksamhet, såväl privat som offentlig, i vilken
arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Samtliga de av
motionärerna berörda frågorna angående arbetstidsregleringen torde emellertid
vara sådana, till vilka statsmakterna ansett att ställning bör tagas
först sedan erfarenhet vunnits rörande verkningarna av den i fjol genomförda
allmänna arbetstidsförkortningen (se Kungl. Maj:ts prop. 1957 nr 80,
s. 27). Ehuru LO inte kan finna några hållbara skäl för att uppskjuta
ställningstagandet i varje fall till frågan om lagens tillämpningsområde
i avvaktan på erfarenheterna av arbetstidsförkortningen, vill organisationen,
med hänsyn till den av statsmakterna så nyligen intagna ståndpunkten,
icke i nuvarande sammanhang påyrka några omedelbara åtgärder i
motionens syfte men understryker angelägenheten av att arbetstidsutredningens
förslag i nu ifrågavarande delar omprövas utan onödig tidsutdräkt.

Landskommunernas förbund hänvisar i sitt remissvar till de yttranden
förbundet avgivit över ovannämnda betänkanden av arbetstidsutredningen
och utredningen om kortare arbetstid. I yttrandet över det förstnämnda
betänkandet anförde förbundets styrelse, att den icke hade något att erinra
emot det principiella underlaget för förslaget, nämligen att det vore
fråga om en ren skyddslagstiftning, avsedd att omfatta alla arbetstagare,
som mot vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning. Styrelsen
hade emellertid i vissa detaljfrågor en annan uppfattning än den som
framlagts i betänkandet. Så var bl. a. fallet beträffande kommunalt anställd
vaktmästarpersonal, där styrelsen hävdade att arbetstiden för denna
grupp icke vore kontrollerbar och att gruppen följaktligen borde falla
utanför arbetstid slagstiftningen.

Landstingsförbundet har anfört:

De problem, som för landstingens vidkommande skulle komma att uppstå
om allmänna arbetstidslagen göres tillämplig på landstingens viktigaste
verksamhetsområde, hälso- och sjukvården, har förbundets styrelse tidigare
belyst i bl. a. yttranden över dels arbetstidsutredningens betänkande del V

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 är 1958

17

med förslag till ny arbetstidslagstiftning samt partiell arbetstidsförkortning,
dels ett av utredningen om kortare arbetstid framlagt betänkande
med förslag till ändringar i gällande arbetstidslagar.

Sammanfattningsvis framhölls i dessa yttranden, att med hänsyn till
de speciella förhållanden, under vilka hälso- och sjukvård måste bedrivas,
det är motiverat att dessa vårdgrenar liksom hittills undantagas från allmänna
arbetstidslagens tillämpningsområde. Om detta icke är möjligt,
måste dock under alla förhållanden betryggande garantier skapas för att
arbetet inom sjukvården kan bedrivas på sådant sätt, att någon sänkning
av sjukvårdens standard icke måste vidtagas. Det föreslogs därför som ett
alternativ att i lagen skulle intagas särregler avseende sjukvården beträffande
dygnsmaximum, arbetsperiodens begränsning och antalet övertidstimmar
per år. Om dessa synpunkter kunde tillgodoses, ansåg sig styrelsen
icke böra motsätta sig arbetstidsutredningens förslag i denna del.

Dessa synpunkter anser styrelsen alltjämt bärande.

Erinras må även att föredragande departementschefen i proposition nr
80/1957 angående ändring av allmänna arbetstidslagen bl. a. uttalat, att
först sedan erfarenhet vunnits av arbetstidsförkortningens följder syntes
de frågor, som arbetstidsutredningens förslag behandlar, sålunda bl. a. en
utvidgning av lagens tillämpningsområde, böra upptagas till prövning. Styrelsen
vill för sin del helt ansluta sig till detta departementschefens uttalande.

Stadsförbundet hänvisar i sitt av dess styrelse avgivna remissyttrande
till vad styrelsen anfört i sitt yttrande över arbetstidsutredningens ovannämnda
betänkande. I sistnämnda yttrande anförde styrelsen icke någon
erinran mot den principiella uppläggningen i betänkandet. Däremot kunde
styrelsen icke dela utredningens uppfattning i en del spörsmål av mera
sekundär natur. Sålunda uttalade styrelsen avvikande mening bl. a. i
frågan, huruvida kommunalt anställd vaktmästarpersonal skulle anses utföra
kontrollerbart arbete, samt i frågan, huruvida förvaltnings- och kontorspersonal
borde undantagas från allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde.

Tjänstemännens centralorganisation förklarar sig icke ha någon erinran
mot motionärernas förslag och hänvisar därvid till sitt remissyttrande
i anledning av arbetstidsutredningens förutnämnda betänkande, därvid
organisationen, under hänvisning till av den framförda erinringar i detaljfrågor,
tillstyrkte utredningens förslag till ny arbetstidslag.

Utskottet

1 motionerna hemställes, att arbetarskyddslagens tillämpningsområde
måtte utvidgas till att omfatta jämväl de delar av statlig och kommunal
verksamhet, som för närvarande faller utanför lagen. Härmed åsyftas den
av siat och kommun bedrivna egentliga förvaltningsverksamheten, som,
genom alt tillämpningsområdet anknutits till begreppen rörelse och särskilt
2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 sand. 2 avd. Nr B 13

18 Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

arbetsföretag, ansetts icke omfattas av lagen. Vidare hemställer motionärerna,
att — i enlighet med arbetstidsutredningens förslag — en liknande utvidgning
måtte ske i fråga om arbetstidslagens tillämpningsområde.

Utskottet tar först upp frågan om en utvidgning av arbetstidslagens tilllämpningsområde.
Härutinnan har arbetstidsutredningen år 1954 framlagt
förslag, innebärande en utvidgning av tillämpningsområdet till i princip all
statlig och kommunal verksamhet. Emellertid har föredragande departementschefen
i propositionen angående den vid 1957 års riksdag beslutade
förkortningen av den ordinarie arbetstiden uttalat, att arbetstidsutredningens
förslag i fråga om arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde icke torde
böra prövas, förrän erfarenheter vunnits rörande vei-kningarna av den
kortare ordinarie arbetstiden, vilket uttalande av riksdagen lämnats utan
erinran. Utskottet anser den av departementschefen uttalade uppfattningen
välbetänkt och finner därför icke skäl föreslå riksdagen att nu vidtaga någon
åtgärd i anledning av denna del av motionärernas yrkande.

Vad härefter angår frågan, huruvida arbetarskyddslagen bör göras tilllämplig
å den egentliga förvaltningsverksamheten, har denna fråga tidigare
varit föremål för riksdagens prövning. Därvid har riksdagen, i enlighet
med vad utskottet föreslagit, ansett sig icke böra frångå nu gällande bestämmelser.
Riksdagen har dock uttalat, att arbetarskyddslagen i princip
borde vara allmängiltig och att det syntes tveksamt, om från lagens tillämpningsområde
borde uteslutas något verksamhetsområde, inom vilket missförhållande
av den art, som lagen avser att förebygga, kunde tänkas förekomma.
Emellertid har det ansetts, att arbetarskyddssynpunkterna inom
den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten i alla fall kunde bli
tillfredsställande beaktade genom samarbete mellan vederbörande statliga
eller kommunala förvaltning, å ena, och arbetarskyddsorganen, å andra
sidan. Vidare har mot den föreslagna utvidgningen anförts, att frågan
härom borde prövas i samband med motsvarande fråga beträffande arbetstidslagstiftningen.

Utskottet är fortfarande av den uppfattningen, att arbetarskyddslagen i
princip bör vara tillämplig å varje verksamhet, där den har en uppgift att
fylla. Såsom flertalet remissinstanser framhållit och såsom även framkommit
vid tidigare riksdagsbehandlingar av förevarande fråga, saknas icke
exempel på missförhållanden ur arbetarskyddssynpunkt inom statlig och
kommunal förvaltning. Med hänsyn härtill och då det slutliga ställningstagandet
till motsvarande spörsmål rörande arbetstidslagstiftningen — såsom
ovan anförts — torde dröja, anser utskottet de av motionärerna begärda
ändringarna i arbetarskyddslagen nu böra genomföras. Såsom framhållits
i vissa remissvar torde dock härvid frågan om vissa modifikationer
beträffande offentlig verksamhet med mera särartade uppgifter kunna komma
att bli föremål för övervägande.

Andra lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958 19

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I:B68 och II: B 79, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till sådan ändring i arbetarskyddslagen,
att dess tillämpningsområde utvidgas till att i princip omfatta
all statlig och kommunal verksamhet; samt

B. att motionerna I: B 68 och II: B 79, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 november 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Mannerskantz, Åkesson* och Eric Carlsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson, Gustavsson i
Alvesta*, Björkman och Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

vid utskottets hemställan under B

av herr Nilsson i Göteborg, fröken Sandell och herr Johansson i Södertälje.