Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
1
Nr B 12
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ersättning för krigsskada å egendom.
Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad proposition, nr B 32, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag om ersättning för krigsskada å egendom
Härigenom förordnas som följer.
Om ersättningen
1 §•
För krigsskada å egendom som finnes här i riket skall, i den mån skadan
ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt grunder
som bestämmas av Konung och riksdag.
Med krigsskada förstås i denna lag skada i följd av krig mellan riket och
främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd av
handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.
2 §•
Ersättning utgår även för krigsskada, som utom riket tillfogats
a) svenskt fartyg eller luftfartyg på resa mellan orter här i riket utan
anlöpande av utrikes ort och egendom som medföres på resan; samt
b) svenskt fartyg under yrkesmässigt bedrivet fiske och egendom som därvid
medföres.
3 §•
1 mom. Denna lag äger icke tillämpning på
a) staten tillhörig egendom, dock att under lagen inbegripas staten tillhörig
utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet som innehaves med
tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig eller ärftlig
besittningsrätt;
b) kommun eller annan menighet tillhörig egendom, dock att under lagen
inbegripas i sådan allmän ägo befintlig utarrenderad jordbruksfastighet
och fastighet som innehaves med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt;
c)
penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 2 avd. Nr B 12
2
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål
för yrkesmässig verksamhet.
2 mom. Lagen äger icke heller tillämpning i fråga om fartyg, luftfartyg
eller annan egendom i fall, då transportförsäkring mot krigsrisk kan erhållas
jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. och med
stöd därav meddelade bestämmelser.
3 mom. Från lagens tillämpning undantagas jämväl utländska fartyg och
luftfartyg samt egendom som medföres ombord, så ock främmande stat tillhörig
egendom.
Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas annan
utländsk egendom som direkt eller genom förmedling av juridisk person
helt eller till större delen äges av medborgare eller juridisk person i viss
främmande stat.
4 §•
I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den
8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.
Avser ersättningen krigsskada å fast egendom eller byggnad som utgör
tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt och besväras egendomen av sökt
eller beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av
inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där skadan ej översteg
en tiondel av egendomens värde. Var skadan större, skall i tillämpliga delar
gälla vad som stadgas i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till
betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.
Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock, såvitt angår fast
egendom, den som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt
som avses ill kap. 2 § jordabalken.
Utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf må såsom villkor för
utbetalning av ersättning föreskrivas att den användes för återuppförande
av byggnad eller därmed jämförlig åtgärd, såframt ej därigenom panthavares
eller annan sakägares säkerhet i väsentlig mån åsidosättes.
5 §.
Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat
att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda
skäl föranleda till annat, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om
och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om
föreskriften blivit iakttagen.
Ersättningen må ock jämkas efter vad som prövas skäligt, när någon eljest
genom bristande omsorg om egendomen medverkat till skadan.
6 §.
Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk
ersatt krigsskada, inträder försäkringsgivaren i den rätt till ersättning,
som jämlikt denna lag skolat tillkomma den skadelidande.
Statens krigsskadenämnd
7 §■
Ärenden rörande ersättning för krigsskada prövas och avgöras av en för
riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd). Krigsskadenämndens
beslut må ej överklagas; dock må den, som ej åtnöjes med nämndens beslut
3
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
i fråga om vem rätten till ersättning skall tillkomma, väcka talan därom vid
domstol inom en månad från det han fick del av beslutet.
De bestämmelser som utöver denna lag erfordras om nämndens organisation
och verksamhet meddelas av Konungen.
8 §•
I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre
ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende,
i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej är
av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande eller vice
ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden.
9 §■
Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning
i tvistemål i överrätt skall i tillämpliga delar gälla med avsende på krigsskadenämnden.
10 §.
Konungen äger förordna om inrättande av ett rådgivande organ med uppgift
att avgiva utlåtanden i frågor huruvida viss skada är att anse såsom
ltrigsskada så ock i sådana frågor om förskringsgivares ansvarighet, som
hava samband därmed.
Förfarandet i krigsskadeärenden
11 §.
Den som vill begära ersättning för krigsskada skall inom tre månader
efter erhållen kännedom om skadan anmäla skadan hos krigsskadenämnden
eller den som nämnden anvisar. Äro flera som vilja bevaka rätt till ersättning,
är tillfyllest att någon av dem anmäler skadan. Sker ej anmälan inom
sagda tid, bortfaller rätten till ersättning, om ej underlåtenheten kan anses
ursäktlig.
Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans
uppkomst, art och omfattning.
Försäkringsgivare som vill begagna sig av sin rätt enligt 6 § skall göra
anmälan därom hos krigsskadenämnden inom tre månader från det han
utgav ersättningen eller från den senare tidpunkt, då han erhöll kännedom
om de omständigheter på vilka hans rätt grundas.
12 §.
Krigsskadenämnden skall sörja för erforderlig utredning och värdering
av skadan.
Är skadan ringa, må särskild värdering underlåtas, om utredningen ändock
kan anses tillfyllest.
13 §.
Värdering skall verkställas av en eller flera värderingsmän som krigsskadenämnden
utser och ske i enlighet med anvisningar som Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, nämnden meddelar.
Utlåtande över värderingen skall utan dröjsmål tillställas nämnden. Det
skall på lämpligt sätt delgivas envar som anmält skadan eller eljest i anledning
därav framställt anspråk hos nämnden.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
14 §.
Den som är missnöjd med verkställd värdering äger inom tid som krigsskadenämnden
bestämmer inkomma med påminnelser och den ytterligare
utredning som lian vill åberopa.
Nämnden är oförhindrad att föranstalta om ny värdering.
15 §''
Till utredning i ärende angående ersättning för krigsskada må vid allmän
underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skall sakägare
som hos krigsskadenämnden framställt anspråk i anledning av skadan
kallas till förhöret samt underrättelse härom tillställas nämnden.
16 §.
Ersättning för krigsskada utbetalas av krigskadenämnden.
17 §•
Finner krigsskadenämnden att beslut, varigenom ersättning helt eller
delvis, vägrats, blivit oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller ofullständig
utredning eller av annan anledning, äger nämnden upptaga ärendet
till förnyad prövning.
18 §•
För belopp som krigsskadenämnden utbetalat i ersättning för krigsskada
inträder nämnden i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava
mot annan.
Särskilda bestämmelser
19 §.
Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med
ratt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträckning
krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer,
biträda nämnden i dess verksamhet.
20 §.
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av krigsskadenämnden.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.
Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.
I föreliggande proposition har åberopats jämväl vad som anförts i proposition
nr 82 till årets förra riksdag, vilken proposition ej upptogs till slutlig
behandling före riksdagens upplösning, över det i sistnämnda proposition
lramlagda förslaget, vilket var likalydande med det förevarande, hade yttrande
av lagrådet (justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh samt regeringsrådet
Klackenberg) inhämtats.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
5
I. Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges, såsom ett led i den pågående beredskapsplaneringen,
förslag till ny lag om krigsskadeskyddet avsedd att ersätta 1940 års
lag om krigsskadeersättning vilken är föråldrad. I den nya lagen lägges
tyngdpunkten vid den administrativa och organisatoriska reglering, som
visat sig nödvändig från beredskapssynpunkt. Lagen innehåller icke några
regler om finansieringen av krigsskadeersättningarna och lämnar öppet vilken
finansieringsmetod, försäkringsmässig eller skattemässig, som skall användas.
Enligt förslaget bibehålies krigsskadenämnden såsom det centrala krigsskadeorganet.
Nämnden avgör i princip slutgiltigt om ersättning skall utgå
ävensom ersättningens storlek. Kungl. Maj :t ges befogenhet att vid sidan om
nämnden inrätta ett rådgivande organ med främsta uppgift att till ledning
för bl. a. krigsskadenämnden och de civila försäkringsanstalterna lämna
auktoritativa utlåtanden i frågor rörande gränsdragningen mellan krigsskadeskyddet
och det vanliga försäkringsskyddet.
Den föreslagna lagen är i princip tillämplig på all egendom, fast som lös.
Undantag göres dock för bl. a. penningar och värdepapper samt viss mera
utpräglad lyxegendom. Lagen omfattar icke statlig egendom. Icke heller har
det ansetts motiverat att den kommunala egendomen underkastas den ordinära
proceduren i krigsskadeärenden. Utjämningen av kommunernas
krigsskador avses i stället skola ske efter särskilda grunder i samband med
det statliga stödet till kommunerna efter ett krig.
II. Inledning
I syfte att skapa ekonomiskt skydd mot förluster på grund av krigsskada
å egendom antog statsmakterna kort tid efter det senaste världskrigets utbrott
lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. Lagen, som
i princip bygger på att ersättning för krigsskadad egendom skall beredas
genom en statlig krigsförsäkring gäller med vissa under krigsåren vidtagna
jämkningar alltjämt.
Den 13 november 1953 uppdrog Kungl. Maj :t åt försäkringsinspektionen
att i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och statens
krigsskadenämnd verkställa en allmän översyn av lagstiftningen rörande
krigsskadeskyddet samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som
kunde föranledas därav.
Försäkringsinspektionen avgav i januari 1957 betänkande, kallat »Krigsskada
å egendom» (SOU 1957:5). Betänkandet innehåller förslag till ny
lagstiftning i ämnet. Vid betänkandet är fogat särskilt yttrande av byråchefen
vid inspektionen L. Vogel, vilket i viss del biträtts av byråchefen vid
inspektionen G. Brundin.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning. En förteckning över
myndigheter och organisationer, som avgivit yttrande över betänkandet,
återfinnes å s. 8 i propositionen nr 82, vartill utskottet får hänvisa.
III. Gällande krigsskadelagstiftning
Enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (krigsskadelägen),
vilken ändrats genom lagar den 6 december 1940, nr 980, den
80 april 1943, nr 209, den 3 december 1943, nr 808, den 2 juni 1944, nr
248, och den 20 april 1945, nr 122, skall — i den omfattning och på de
villkor som närmare förskrives i lagen — för skada å egendom i följd av
krig, vari riket kommit, beredas ersättning genom statlig krigsförsäkring,
1 den mån skadan ej gottgöres i annan ordning. Ersättning kan också utgå
för krigsskada under neutralitetstid. Ersättning utgår i princip blott för
skada som inträffat inom landet, men kan även utgå för skada som drabbar
vissa fartyg och egendom ombord därå, när fartygen nyttjas till fiske
utanför territorialgränsen (1 § samt 45—51 §§).
Lagen äger icke tillämpning å följande egendom (2 § 1 mom. och 25 §
2 mom.):
1) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;
2) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas
staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som
innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest
ständig eller ärftlig besittningsrätt;
3) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
4)
kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller
förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,
barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock
för byggnaderna avsedd lös egendom;
5) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är
förenad, samt frälseränta;
6) främmande stat tillhörig egendom;
7) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis;
8) fartyg (båt, pråm), vilket är avsett att nyttjas till handelssjöfart eller
resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten
ager gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag
sa ock fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av minst tjugu registerton,
ävensom ombord å sålunda undantagna fartyg befintliga tillbehör
9)
luftfartyg;
10) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.
Vidare undantages vissa kommunikationsanstalter, nämligen för allmän
trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg — dock ej
järnväg eller flygplats — samt allmän farled och allmän flottled jämte
tillhörande byggnader, anläggningar och markområden (2 § 2 inom.). Dessutom
äger Kungl. Maj :t undantaga egendom, som direkt eller genom förmedling
av juridisk person helt eller till största delen äges av medborgare
i viss främmande stat (2 § 4 mom.).
7
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
Frågor rörande krigsförsäkring enligt lagen handlägges av statens kiigsskadenämnd
(3 §).
Den egendom, som omfattas av lagen, är uppdelad på fyra skilda grupper,
som brukar benämnas respektive fastighetskollektivet (2 kap.), varukollektivet
och maskinkollektivet (3 kap.) samt lösörekollektivet (4 kap.).
Kollektiven är i princip självförsörjande, d. v. s. ersättningen skall i första
band finansieras med avgifter för den egendom som omfattas av respektive
kollektiv. För varje kollektiv finns särskilda regler om bidragsplikt, avgiftsuppbörd,
ersättningsgrunder o. d.
Fastighetskollektivet omfattar icke blott fast egendom i egentlig mening
(.enligt lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra)
utan även byggnader och för stadigvarande bruk avsedda elektriska
anläggningar, oavsett att de icke är hänförliga till fast egendom, sasom fastighet
anses dock icke byggnad å mark, för vilken ägaren enligt kommunalskattelagen
icke är skattskyldig, därest byggnadens värde understiger 500
kronor. I kollektivet ingår vidare vissa lösa inventarier och lager, nämligen
dels levande och döda inventarier, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel,
dels ock jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, som utvunnits
på den fastighet, där produkterna förvaras eller på fastighet i sambruk
med denna (5 §).
Värdering av krigsskadorna skall ske efter grunder, som Kungl. Maj :t
fastställer (6 §). Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Kungl.
Maj :t och riksdag beslutar. Krigsskadenämnden medges dock viss rätt att
av medel, som för ändamålet må komma att ställas till förfogande, helt eller
delvis utbetala ersättning redan under kriget. Å ersättningsbelopp, som
ej utbetalats inom sex månader från krigets slut, skall ränta utgå (7 §).
Ersättningen jämte ränta och kostnader finansieras genom kngsskadebidrag,
som erlägges efter krigets slut. Bidrag utgår för fastighet, som omfattas
av kollektivet, men ej för däri ingående lös egendom. Bidraget, som
betalas kalenderårsvis under högst tio år, bestämmes av krigsskadenämnden.
Det får uppgå till högst en halv procent för år av fastighetens taxeringsvärde
eller motsvarande värde (10 §).
Skyldighet att erlägga krigsskadebidrag åligger i regel fastighetens agare
(11 §). För bidraget åtnjuter staten förmånsrätt i fastigheten (14 §). Bidragen
uppbäres i samband med kronouppbörden (15 §). Räcker ej bidragen
att täcka skadorna jämte administrationskostnaderna, skall ersättningarna
jämkas (8 §). Staten svarar för belopp, varmed ersättningarna
kan komma att överstiga inflytande krigsskadebidrag (13 §).
Till varukollektivet räknas varor, varmed avses ej blott handelsvaror utan
även råämnen, materialier, under arbete varande och färdiga fabrikat jämte
emballage i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk.
1 maskinkollektivet ingår, förutom maskiner i egentlig mening, transmissioner,
inventarier, ledningar, reservdelar och förbrukningsartiklar i eller
för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk ävensom tdl en
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
skild järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.
Beträffande fartyg, som är under byggnad å varv och
ännu ej sjösatts, har den anordningen vidtagits, att särskilt för varje varv
skall av krigsskadenämnden bestämmas om fartyget i fråga skall hänföras
till varu- eller maskinkollektivet.
För varu- och maskinkollektiven gäller i stort gemensamma regler. Beträffande
båda kollektiven är sålunda — utom i ett specialfall — en förutsättning
för att ersättning skall utgå att egendomen är brandförsäkrad
(16 §). Ersättningen beräknas som om den utgått enligt brandförsäkringsavtalet
(17 §) och utbetalas å tid som krigsskadenämnden i varje särskilt
tall bestämmer. Bänta å ersättningsbelopp börjar löpa då en månad förflutit
sedan anmälan om skadan gjorts och viss utredning förebragts (18 §).
Inom varukollektivet utgår avgiften med en för alla varor lika stor andel
av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften bestämmes av krigsskadenämnden.
Den skall svara mot den risk, den är avsedd att täcka, samt administrationskostnaderna
(19 §).
Även inom maskinkollektivet utgör avgiften en för alla maskiner lika
andel av brandförsäkringsbeloppet och bestämmes den av krigsskadenämnden.
Här skall den utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av ersättningen
och administrationskostnaderna. Avgiften är, för tid kriget varar,
maximerad till en procent för år av brandförsäkringsbeloppet (20 §).
Skyldigheten att erlägga avgiften åligger den som är betalningspliktig enligt
brandförsäkringsavtalet (21 §). Avgiften uppbäres i den ordning krigsskadenämnden
bestämmer. Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk
försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
att biträda vid debitering och uppbörd av avgifterna. Ersättning för denna
medverkan bestämmes av Kungl. Maj:t (22 §).
Lösörekollektivet omfattar egendom, som icke tillhör något av övriga tre
kollektiv, såframt egendomen är brandförsäkrad eller, vad angår fartyg
och dess tillbehör, sjöförsäkrad. Egendomen kan dock undantas från lagens
tillämpning genom anmälan hos försäkringsgivaren. Sådan anmälan skall,
om egendomen är försäkrad då kriget bryter ut, vara gjord före krigsutbrottet
(25 §). b
Ersättning utgår i princip med det belopp som skulle ha utgått om brandeller
sjöförsäkringsavtalet tillämpats, med avdrag för fem procent av försäkringsbeloppet
(26 §).
Ersättningen utbetalas efter krigets slut å tid som krigsskadenämnden
bestämmer. Nämnden äger dock rätt att, om medel ställs till förfogande,,
redan före krigets slut utbetala ersättning. Ränta börjar löpa sex månader
efter krigets slut (27 §). Om sammanlagda ersättningsbeloppet jämte administrationskostnaderna
överstiger vad som beräknas inflyta i avgifter,
skall ersättningarna jämkas därefter (28 §).
Avgifterna bestämmes av krigsskadenämnden till viss andel av det högsta
under kriget gällande brandförsäkringsbeloppet för egendomen. Avgiften
skall utgöra högst två procent av försäkringsbeloppet. Kungl. Maj:t kan
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
9
dock förordna om en begränsad avgiftshöjning för att utgående ersättningsbelopp
inte skall behöva reduceras alltför mycket (30 §). Avgiften
uppbäres efter krigets slut, men Kungl. Maj :t kan förordna om uppbörd under
kriget (31 §).
Utbetalas ersättning med högre belopp än som täckes av de avgifter som
inflyter, skall staten bära skillnaden (32 §).
Lagen innehåller jämväl vissa för samtliga kollektiv gemensamma bestämmelser,
såsom om förlust av rätt till ersättning på grund av underlåtenhet
att efterkomma i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars
iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada (34 §), anmälan
och utredning (35 §), värdering och hörande av vittnen och sakkunniga
inför domstol (36^- 39 §§) samt krigsskadenämnden och förfarandet
inför denna (40—45 §§).
Krigsskadelagens bestämmelser bör delvis ses mot bakgrunden av innehållet
i lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring in. m. (krigsförsäkringslagen).
Denna lag är en beredskapslag, som kan sättas i tillämpning
vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
Den tillämpades under krigsåren och den närmaste tiden därefter.
Enligt krigsförsäkringslagen äger staten, under närmare angivna förutsättningar,
meddela transportförsäkring mot krigsrisk samt eljest mot risk
att egendom lägges under embargo eller uppbringas eller genom annan
dylik åtgärd anhålles av främmande stat eller av den, som där tillvällat eller
söker tillvälla sig makten. Möjlighet finns även att meddela försäkring
mot sådana risker, i fråga om egendom, som lagrats i utlandet för införsel
till riket. Lagen om försäkringsavtal äger ej tillämpning å sådan statlig försäkring
som nu nämnts.
Krigsförsäkringslagen ger även staten möjlighet att i viss utsträckning
meddela återförsäkring.
Försäkring enligt lagen meddelades under den tid lagen var i tillämpning
av en särskild nämnd, statens krigsförsäkringsnämnd.
IV. Behovet av ny krigsskadelagstiltning
Tidigare överväganden
Mot bakgrunden av sina under andra världskriget vunna erfarenheter påtalade
krigsskadenämnden i skrivelser till Kungl. Maj:t den 21 februari och
den 30 april 1951 behovet av en översyn av krigsskadelagen. I första band
riktades uppmärksamheten på behovet av särskilda anordningar för att säkerställa
den i lagen förutsedda förskottsinbetalningen av avgifter för varu- och
maskinkollektiven. Såsom eu sådan anordning hade i samförstånd mellan
krigsskadenämnden och försäkringsföretagen under andra världskriget beslulits
att bolagen skulle upprätta och fortlöpande föra särskilda beredskapsregister
över försäkringsavtal rörande varor och maskiner. Registren fördes
på kort, vilka samtidigt skulle kunna användas såsom postgiroinbetalnings
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
kort. Efter vapenstilleståndet överenskoms under år 1945 mellan nämnden
och bolagen, att registren ej vidare skulle föras. Såsom en beredskapsåtgärd
hade nämnden i början av år 1951 undersökt möjligheterna att ånyo upprätta
sådana register. Överläggningar med försäkringsföretagen och av nämnden
utförda undersökningar hade därvid visat, att ett iordningställande och
förande av tillförlitliga register för debitering och uppbörd av avgifter inom
varu- och maskinkollektiven skulle komma att medföra högst betydande
svårigheter för försäkringsbolagen samt att anordningen — i den mån den
över huvud läte sig genomföras inom överskådlig tid — skulle komma att
draga väsentliga kostnader. Svårigheterna betingades huvudsakligen av personalbrist
och begränsade lokalutrymmen och komplicerades ytterligare av
att försäkringarna i stor utsträckning utgjordes av s. k. kombinerade försäkringar,
som måste uppdelas. Krigsskadenämnden ifrågasatte ändamålsenligheten
i gällande bestämmelser för varu- och maskinkollektiven.
Med den erfarenhet man numera hade av den moderna krigföringens destruktiva
verkan på samhällsfunktionerna måste man enligt nämnden räkna
med att sådana situationer kunde uppstå, att debiterings- och uppbördssystemet
fungerade på ett otillfredsställande sätt eller kanske icke alls kunde
fungera. Det kunde också erbjuda svårigheter att under dylika förhållanden
genomföra en snabb skadeutbetalning. I en situation med varuknapphet,
där återanskaffning kunde ske endast i mycket begränsad omfattning,
kunde det i många fall te sig ändamålslöst att kontant ersätta uppkomna
skador. Nämnden förordade på anförda skäl, att skadebetalningarna
även inom varu- och maskinkollektiven i regel uppskötes till efter kriget. I
dylikt fall borde enligt nämnden även utdebiteringen kunna anstå till efter
kriget. I de sannolikt förhållandevis fåtaliga fall, där en omedelbar ersättning
motiverades av allmänintresset eller ömmande personliga förhållanden,
borde erforderliga medel kunna ställas till förfogande av statsverket.
Krigsskadenämnden berörde vidare frågekomplexet om en begränsning av
antalet försäkringskollektiv. Enligt nämnden talade vägande skäl för att antalet
kollektiv gjordes så litet som möjligt. Därvid framhölls i första hand,
att ju bredare underlag som tillämpades vid finansieringen, desto större
trygghet skapades för en jämnare fördelning av de ekonomiska bördorna,
Eftersom förhållandena i fråga om fast och lös egendom i flera viktiga hänseenden
vore så olikartade, syntes den lämpligaste lösningen vara ett kollektiv
för fast och ett kollektiv för lös egendom.
Krigsskadenämnden anmälde vidare, att mindre jämkningar av lagens bestämmelser
syntes böra ske i fråga om lagens lokala begränsning till det
svenska territoriet och om självrisk inom lösörekollektivet.
Svenska brandförsäkringsanstalters konsortium av år 1940 — som bildats
för att ombesörja vissa för försäkringsväsendet gemensamma angelägenheter
under krig — riktade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1951
uppmärksamheten på det enligt konsortiet otillfredsställande förhållandet,
att sabotageskador — ehuru till sin natur krigsskador — på grund av bevis
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
11
svårigheter merendels komme att bedömas såsom civilskador och således
belasta de civila försäkringarna.
I anledning av nu berörda båda framställningar uppdrog på sin tid dåvarande
chefen för handelsdepartementet åt för ändamålet tillkallade utredningsmän
att verkställa en översyn av krigsskadelagen. Utredningsmännen
avlämnade den 3 september 1952 en promemoria (stencilerad) med
förslag till ändringar i lagen. Efter remissbehadling, vid vilken från en
del håll ifrågasattes lämpligheten av en försäkringsmässig utformning av
krigsskadeersättningsystemet, uiarbetades på grundval av promemorian förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen. Lagförslaget remitterades den
25 september 1953 till lagrådet.
I likhet med promemorian upptog det remitterade lagförslaget endast de
ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga ur beredskapssynpunkt och
som -— i avbidan på en mera fullständig överarbetning av lagstiftningen
— ansågs böra föreläggas riksdagen till antagande.
I huvudsak innefattade de föreslagna lagändringarna följande. Lagens
territoriella tillämplighet utvidgades. Förutom vad som redan gällde rörande
fiskefartyg utanför territorialgränsen, skulle enligt förslaget ersättning
kunna utgivas för skada, som utom riket drabbat svenskt fartyg på
resa mellan svenska hamnar utan anlöpande av utrikes ort samt egendom
ombord å fartyget. Utvidgningen motiverades främst av hänsyn till gotlandstrafiken.
Vidare föreslogs den ändringen i fråga om varu- och maskinkollektiven,
att såväl avgiftsuppbörden som skaderegleringen i allmänhet skulle äga
rum först efter kriget. I anslutning härtill innehöll förslaget vissa regler om
avgiftsberäkningen, innefattande bl. a. maximering av utgående avgifter.
Ytterligare föreslogs införande av regressrätt för försäkringsbolag gentemot
staten, därest bolaget på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk
utgivit ersättning för skada, som inträffat i följd av krig.
Lagrådet godtog i utlåtande den 23 oktober 1953 över förslaget i allt väsentligt
de föreslagna ändringarna i lagstiftningen.
Genom beslut den 13 november 1953 fann emellertid Kungl. Maj :t förslaget
icke för det dåvarande böra genom proposition föreläggas riksdagen.
I stället uppdrogs åt försäkringsinspektionen att verkställa den nu genomförda
allmänna översynen av lagstiftningen.
Försäkringsinspektionen
Försäkringsinspektionen anför, att det vid liden för andra världskrigets
utbrott i åtskilliga länder förelåg ingen eller blott ringa beredskap i fråga
om det ekonomiska krigsskadeskyddet. Först då situationen krävde det, antogs
författningar och genomfördes eljest erforderliga åtgärder för beredande
av sådant skydd. Därav följde att skadeuppgörelserna, särskilt i vad de
måste verkställas redan under kriget, blev mer än nödvändigt improviserade
och detta i sin tur medförde olägenheter av olika slag. De utomlands vidtagna
anordningarna inriktades merendels på ersättningsuppgörelserna i
12 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
samband med det senaste kriget och någon för framtiden gällande krigsskadelagstiftning
föreligger endast undantagsvis. Erfarenheterna från krigshärjade
länder understryker emellertid enligt inspektionens mening angelägenheten
av att det såväl inom lagstiftningen som i övrigt redan i fredstid
träffas förberedelser för reglering av egendomsskador under ett eventuellt
kommande krig.
Inspektionen framhåller även, att vår nuvarande krigsskadelag, ehuru väl
anpassad efter de förhållanden som förelåg och kunde förutses under andra
världskriget, i många stycken blivit föråldrad och ej längre är användbar
för annat än ett relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Utvecklingen
under och efter kriget med tillkomsten av allt fruktansvärdare
förstörelsemedel har gått i sådan takt, att det enligt inspektionens åsikt utan
överdrift kan hävdas, att utgångsläget för en krigsskadelagstiftning i dag
är ett helt annat än det av år 1940. Detta påstående innebär samtidigt, att
rådande ovisshet om framtida förhållanden, i atom- och vätebombens tidsålder
mer påtaglig än någonsin, manar till den största varsamhet vid övervägandet
av lagstiftningens innehåll.
Remissyttrandena
Åsikten att en beredskapslag om ersättning för krigsskada å egendom
bör finnas redan i fredstid biträdes eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Den psykologiska betydelsen av den trygghetskänsla hos befolkningen,
som en i förväg lagfäst rätt till ersättning för krigsskada medför, framhålles
bl. a. av kommerskollegium, hovrätten för Nedre Norrland samt bankoch
fondinspektionen. Kommerskollegium finner visserligen, med hänsyn
till att krigsskadeskyddet kan slutgiltigt utformas först under eller efter
ett krig, att det ur saklig synpunkt icke skulle vara något att erinra mot att
området tills vidare lämnades oreglerat. En dylik lösning skulle emellertid
kunna inge den enskilde medborgaren den uppfattningen att staten över
huvud ej vore villig att medverka till att ersättningar utbetalades för krigsskador
å egendom. Kollegium vill därför icke bestrida, att det skulle vara
mindre välbetänkt att dröja med lagstiftningen till dess ett krig redan inträffat.
Statens jordbruksnämnd understryker den betydelse de föreslagna
bestämmelserna kan ha för den enskilde medborgarens produktions- och
återuppbyggnadsvilja och därmed på försörjningen. — Handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län däremot är icke helt övertygad om att en
nu genomförd lagstiftning skulle ha någon nämnvärd psykologisk betydelse
för den enskildes känsla av trygghet, helst som det i dagens läge icke kan
bli fråga om att lagstifta om annat än den formella ramen. Handelskammaren
har dock intet att erinra mot att en dylik lagstiftning nu genomföres.
Jämväl beredskapssynpunkter anföres i yttrandena till stöd för lagförslaget.
Hovrätten för Nedre Norrland framhåller sålunda att ett av skälen
för lagstiftningen är behovet över huvud taget att redan under fredstid ha
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958 13
planlagt och organiserat för den situation, som kan uppkomma i händelse
av krig.
Även uppfattningen att gällande lag i många stycken är föråldrad och
användbar endast vid lindrigare krigsfall torde delas av remissinstanserna.
Kommerskollegium anser att det, mot bakgrunden av de erfarenheter om
ett modernt krigs skadeverkningar som andra världskriget givit, är naturligt
att frågan om en revision av lagstiftningen på förevarande område blivit
aktuell. Statens krigsskadenämnd anför liknande synpunkter och framhåller
särskilt den i många avseenden revolutionerande utveckling som
atomtekniken medfört. Ovissheten om framtida förhållanden är, påpekar
nämnden, i dagens läge större än någonsin. På grund av förstörelsemedlens
utveckling vet vi strängt taget ingenting om förhållandena under och efter
ett nytt krig. Därtill kommer att den civila försäkringen — på vars grundvalar
vår nuvarande krigsskadeordning är uppbyggd — i och med tillkomsten
av nya försäkringsformer, olika kombinationer av försäkringar o. s. v.
undergått och ständigt undergår en strukturförändring.
Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening erinrar
om att det vid remissbehandlingen av den under 1952 inom handelsdepartementet
upprättade promemorian i ämnet från flera remissinstansers sida
underströks, att en allmän översyn av krigsskadelagstiftningen vore av behovet
påkallad. Den snabba utveckling, som sedan dess ägt rum i fråga om
teknik och krigföring, hade gjort detta behov än mera påtagligt. Organisationerna
konstaterar därför med tillfredsställelse att en sådan översyn nu
ägt rum.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Lange, har i propositionen
nr 82 vid remissen till lagrådet anfört:
»Gällande lag om ersättning för krigsskada tillkom i inledningsskedet
av det andra världskriget. Trots vissa senare gjorda ändringar framstår lagen,
mot bakgrunden av erfarenheterna från skadeuppgörelserna utomlands
efter krigets slut och i betraktande av krigsteknikens utveckling, såsom
otidsenlig och föga lämpad att lägga till grund för en skadeuppgörelse
efter ett modernt krig. Såsom försäkringsinspektionen i det nu föreliggande
betänkandet framhållit, torde lagen kunna fylla sitt syfte egentligen endast
i ett relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Lagens utformning
av krigsskadeskyddet såsom en statlig försäkring med delvis löpande
avgiftsbetalning förutsätter sålunda bl. a. att debitering och uppbörd av avgifter
kan äga rum förhållandevis ostört. Så kan självfallet endast undantagsvis
tänkas bli fallet i ett läge, där vårt land är indraget i krig. Även i
andra hänseenden visar den administrativa sidan av det nuvarande systemet
påtagliga svagheter.
I likhet med försäkringsinspektionen finner jag av beredskapsskäl viktigt,
att bristfälligheterna i den nuvarande lagen snarast undanröjes. Denna
ståndpunkt torde även delas av remissinstanserna.»
14
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 195S
Utskottet
Nu gällande lag förutsätter att avgiftsuppbörd och ersättningsutbetalningar
delvis skall kunna verkställas under pågående krig. Med hänsyn till bl. a.
de moderna förstörelsemedlens förödande verkningar får man emellertid
utgå från att de nödvändiga yttre betingelserna härför kommer att i stor
utsträckning saknas. Dessutom förutsätter gällande lag ett omfattande och
delvis ganska komplicerat registreringsarbete redan i fredstid, ett arbete som
dock alltsedan år 1945 legat nere.
Ovannämnda förhållanden ger entydigt vid handen att den nuvarande lagen
ej är ägnad att fylla sin uppgift under ett krig av svårartad karaktär.
Med hänsyn härtill och då det måste anses vara av stort värde ur beredskapssynpunkt
att det existerar en lagstiftning om ersättning för krigsskada
ansluter sig utskottet till uppfattningen att ändrade och mera ändamålsenliga
regler är behövliga på förevarande område.
V. Krigsskadeskyddets principiella utformning
Försäkringsinspektionen
Försäkringsinspektionen har lämnat en utförlig översikt över olika ersättningssystem,
som utomlands tillämpats i samband med det senaste
världskriget, samt viss därefter tillkommen lagstiftning. Beträffande det
närmare innehållet i inspektionens framställning må här hänvisas till betänkandet
(s. 42—82).
Sammanfattningsvis anför försäkringsinspektionen att det vid genomförandet
av skadeuppgörelserna i olika länder varit en naturlig strävan att
i möjligaste mån återupprätta tillståndet före kriget. God överensstämmelse
synes därvid ha rått i fråga om uppfattningen att samhället såsom sådant
bör medverka vid återuppbyggnaden och alla således bära krigets bördor.
Beträffande finansieringen av uppgörelserna kan två huvudsystem urskiljas:
i vissa länder har man i den utsträckning så varit möjligt tillämpat
försäkringsmässiga anordningar med anknytning till den civila brandförsäkringen
och för denna gällande principer, i andra länder har staten
påtagit sig ansvaret och medelsanskaffningen har väsentligen skett genom
beskattning. Även där försäkringssystem genomförts har det emellertid med
hänsyn till skadeomfattningen merendels visat sig nödvändigt att taga också
skattemedel i anspråk. Vilkendera lösningen som valts har det som regel
befunnits erforderligt att på olika sätt begränsa skadegottgörelserna. Endast
direkta materiella skador har i princip ersatts, viss egendom _ närmast
då sådan av lyxbetonad karaktär samt pengar och värdepapper_ har
i allmänhet ställts utanför skyddet eller ersatts med reducerade belopp, bestämmelser
om återuppbyggnadsskyldighet har flerstädes gällt, viss självrisk
har tillämpats o. s. v. Beträffande ersättningar av statsmedel har i stor
utsträckning samhälleliga och sociala hänsyn beaktats. Över huvud taget
har inom olika länder rådande efterkrigsförhållanden och speciella natio
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
nella synpunkter utövat stort inflytande på utformningen av ersättningsuppgörelserna.
Försäkringsinspektionen framhåller, att det f. ö. icke är lätt att
endast på grundval av bestämmelserna om krigsskadeersättning erhålla en
rättvisande bild av hur skadeuppgörelserna i praktiken gestaltat sig. Vid
sidan av ersättningsreglerna har nämligen också andra bestämmelser och
åtgärder — rörande lån, byggnadstillstånd in. in. — varit av betydelse, och
i sammanhanget får ej heller lämnas åsido de många privata hjälpaktionerna
av olika slag, såväl nationella som internationella.
För egen del anför försäkringsinspektionen, att det vid planerandet av
krigsskadelagstiftningens innehåll torde få beaktas, att fråga är om bestämmelser,
avsedda att tillämpas under extraordinära förhållanden. Ingen vet,
när eller hur kriget slår, och ett krig är i sig ägnat att olika drabba individerna.
Många skonas eller kommer lindrigt undan till liv och egendom, andra
åter blir grymt utsatta för krigets fasor. Det lärer därför icke kunna undvikas,
att även noga genomtänkta lagregler kommer att medföra orättvisor
i de enskilda fallen.
Desto större och i flera sammanhang avgörande vikt måste enligt inspektionens
mening läggas på praktiska hänsyn av olika slag. Det är sålunda i
högsta grad angeläget att söka genomföra enklaste möjliga och samtidigt
mest rationella ordning för att regleringsapparaten skall kunna fungera något
så när friktionsfritt.
Vid krigsskadeskyddets utformning bör, anför inspektionen, det primära
målet vara att skapa regler i åtminstone den utsträckning, att det grundläggande
lagstiftningsarbetet blir i förväg undangjort. Även om lösandet av
flera för en skadeuppgörelse väsentliga spörsmål måste ställas på framtiden,
synes det inspektionen i allt fall vara möjligt att på förhand åstadkomma
regler om vad som skall iakttagas med avseende på olika praktiska
åtgöranden för uppgörelsens förberedande. Bestämmelser om anmälan, registrering,
utredning och värdering av krigsskador bör sålunda kunna inskrivas
i lagen. Och icke minst bör ansträngningarna inriktas på att bygga
upp en organisation, som kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena
under och efter ett krig medger. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden
bör utgöra den kärna, kring vilken lagstiftningen får byggas upp.
Beträffande åter krigsskadeskyddets principiella utformning i fråga om
finansieringsmetoder och ersättningsregler anser försäkringsinspektionen
viss försiktighet böra iakttagas vid förhandsplaneringen. Det anföres såsom
självklart, att vilka bestämmelser som än antages det likväl först då kriget
blir verklighet — då skadeomfattningen och de ekonomiska resurserna kan
överblickas -— skapas erforderliga förutsättningar för den slutgiltiga utformningen
av en ersättningsuppgörelse. Olika meningar kan därför råda,
om och i vilken utsträckning grunderna för medelsanskaffning och skadeutjämning
bör i förväg fixeras. Detta hindrar å andra sidan icke, att förhandsöverväganden
rörande vissa huvudprinciper i möjligaste man göres.
Försäkringsinspektionen har ingående diskuterat valet mellan olika tänkbara
finansieringsmetoder. I huvudsak kommer två system i fråga. Del ena
16
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
— som plägat kallas skattesystemet — innebär, att staten i möjligaste mån
reglerar skadorna med hjälp av allmänna eller speciella skattemedel. Det
andra — som kan benämnas försäkringssystemet — innefattar ett fristående
och i princip självförsörjande krigsskadeskydd, vilket bygger på grunder
som varit eller åtminstone ansetts vara försäkringsmässiga. Bägge metoderna
har kommit till användning utomlands, var för sig eller kombinerade, och
avgörande för den form som valts har varit den totala skadeomfattningen,
det allmänna ekonomiska läget samt särskilda förhållanden och uppfattningar
i respektive länder. Helt allmänt kan väl sägas, att man i länder,
vilka varit mera utsatta för krigets härjningar, omfattat skattesystemet,
under det att i länder, där skadegörelsen varit mindre och samhällsmekanismen
även under kriget fungerat någorlunda normalt, försäkringssystemet
föredragits, låt vara att det icke sällan måst förstärkas genom tillskott av
statsmedel. Anmärkas må dock, att i neutralitetsskadorna i vårt land täcktes
med allmänna budgetmedel just därför att de var så obetydliga.
Inspektionen har vid sin undersökning av de olika alternativ som erbjuder
sig kommit till den slutsatsen, att finansieringsproblemet måste angripas
från den utgångspunkten, att det väsentligen rör sig om en skatteteknisk
fråga, på vilken allmänt samhällsekonomiska synpunkter måste anläggas.
Beträffande den närmare motivering som anförts till stöd för denna
ståndpunkt må här hänvisas till inspektionens framställning i betänkandet
(s. 112—137). I det följande skall endast några mera allmänna uttalanden i
frågan återgivas.
Försäkringsinspektionen framhåller, att det rent principiellt icke behöver
vara — och icke heller varit — så stor skillnad mellan skattesystemet
och försäkringssystemet. Inspektionen anför.
Inom en del försäkringsanordningar, exempelvis de engelska lösegendomssystemen,
har väl sedvanliga försäkringsprinciper med förskottsbetalning av
premier, utfärdade av försäkringspoliser, riskutjämning inom en bestämd
grupp etc. i stort sett genomförts, men oftare har dock anknytningen till
civilförsäkringen och där normalt förekommande grunder varit mindre markant.
Flertalet självförsörjande och försäkringsliknande system har sålunda
icke varit försäkringsmässiga i egentlig mening. Riskerna har städse
varit okända till sin storlek. Där man likväl sökt grovt avpassa avgifterna
efter risker och vidare sökt verkställa uppbörd redan under kriget, har anordningen
fått en i viss mån försäkringsliknande karaktär. I allmänhet har
man dock i större eller mindre grad nödgats fjärma sig från en sådan ordning,
och ju mer så skett, desto mer har finansieringen fått prägel av specialbeskattning,
därvid uppburna medel influtit i särbudgeter. Detta drag
har blivit särskilt utmärkande, då avgiftsuppbörden till huvudsaklig del ägt
rum först efter kriget och väsentligen graderats icke efter risker utan
efter betalningsförmåga. Icke ens i dylika fall synes det dock ha varit
betydelselöst, att särbudgetering iakttagits och att'' anordningen betraktats
såsom försäkringsmässig. Metoden har möjliggjort, att åt "det materiella
återuppbyggnadsarbetet givits en viss avgränsad prioritetsställning, varav
följt att enskilda ersättningsanspråk kunnat inom en given ram i större
eller mindre utsträckning tillgodoses utan att konkurrera med alla andra
17
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
behov i den offentliga budgeten i en omfattning som torde ha varit oundviklig,
därest krigsskadeskyddet organiserats på den allmänna budgetens
bas.
En likhet mellan de bägge systemen består även däri att — frånsett
besparingar i fråga om administrationskostnader vid finansiering genom
de allmänna skatterna — den totala ekonomiska bördan för de enskilda medborgarna
blir lika stor, förutsatt att ersättningsnivån är densamma. I den
mån särskilda s. k. försäkringsavgifter betalas, minskas ju utrymmet för
de allmänna skatterna, och en avvägning mellan här ifrågavarande och
andra behov blir därför under alla förhållanden ofrånkomlig. Dock bör
uppmärksammas, att säravgifterna automatiskt försvinner i och med att
krigsskaderegleringen slutföres ävensom att den enskilde medborgaren måhända
har större förståelse för erläggande av speciella avgifter till ett visst
bestämt ändamål än för en höjning av skatterna, beträffande vilkas disponerande
han icke alltid lärer ha klar insikt.
Om skillnaden mellan de bägge finansieringsmetoderna alltså icke är eller
behöver vara stor, hindrar detta enligt inspektionens mening likväl icke,
att den kan vara av betydelse ur praktiska och psykologiska synpunkter.
En lagstiftning, som stöder sig på s. k. försäkringsmässiga grunder och i
varje fall har den reella innebörd, att krigsskadeskyddet finansieras genom
i särbudgeter inflytande specialavgifter, har sålunda ansetts ägnad att inge
egendomsägare en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna
att efter förmåga finansiera ersättningarna med skattemedel. Detta
har betraktats såsom viktigt för att stimulera medborgarnas villighet att i
krigstid utan tvångsingripanden ställa sin egendom i krigshushållningens
tjänst.
Å andra sidan får ej förglömmas, anför inspektionen, att ett försäkringssystem
nödvändiggör extra administrativa anordningar. I praktiken har det
dessutom visat sig, att försäkringssystemen på flera håll endast delvis kunnat
utnyttjas och att skattefinansiering måst tillgripas för att effektivisera
skadeskyddet.
De kritiska synpunkter, som anknytes till utvägen att ordna ett försäkringsmässigt
krigsskadeskydd, kan sammanfattas sålunda. Det ligger i försäkringssystemets
väsen, att det kan väl anpassas till en skadeuppgörelse inom
rimliga gränser men ej är lika användbart i svårare krigsfall. Erfarenheterna
torde visa, att i händelse av en större krigsskadegörelse i framtiden
det är svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan
än att staten skattevägen sörjer för skadetäckningen.
EU gemensamt drag för de fristående, försäkringsliknande krigsskadeanordningarna
har varit, att den av skyddet omfattade egendomen hänförts
till skilda grupper, differentierade med avseende på bidragsplikt, avgiftsuppbörd,
ersättningsregler o. s. v. Avgörande för denna kollektivindelning
har merendels varit vissa från försäkringsrätten hämtade tankegångar.
Man har sålunda velat sammanföra egendom, som varit av ensartat slag och
bedömts bli tämligen lika utsatt för skaderisk, i en intressegemenskap. Det
har därvid icke ansetts obilligt, att egendomsägare inom grupper med mindre
risker och skador också sluppit lindrigare undan i bidragshänseende.
"2 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 9'' saml. 2 mxl. Nr II 12
18
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
Även om gjorda erfarenheter i viss utsträckning bekräftat, att olika slag av
egendom med hänsyn till beskaffenhet och belägenhet ej i samma grad utsättes
för skador, torde det näppeligen kunna anses oskäligt, att de som under
kriget varit mindre utsatta för risker får lika med de mera utsatta ekonomiskt
bidraga till skadetäckningen. Över huvud taget synes det omöjligt
att precisera, hur riskerna fördelat sig eller kan komma att fördela sig, och
för övrigt förefaller det föga rimligt att på dessa frågor anlägga ett »försäkringsmässigt»
betraktelsesätt. Snarare bör grunden vara den allmänna samhällssolidariteten.
Ett krig är en hela folkets angelägenhet och det bör även
omsorgen om återställandet av förkrigsförhållandena vara. Det bör med
andra ord bli fråga om en allmän utjämning, där den ekonomiska bördan
fördelas efter medborgarnas förmögenhetsställning, efter deras allmänna
ekonomiska förmåga eller efter någon liknande princip.
Försäkringssystemet med dess kollektivindelning medför även praktiska
svårigheter och höga förvaltningskostnader.
Försäkringsinspektionen förordar, att man löser finansieringsfrågan genom
att skapa en särbudget för krigsskadeutjämningen. Det föreligger
nämligen enligt inspektionens mening ett behov av att ange särskilda
inkomstkällor för sådant ändamål.
Inspektionen har framhållit möjligheten att i en situation, som kännetecknas
av svåra krigsskador tillgripa en krigsvinst och inflationsvinstskatt
samt en engångsskatt på nettoförmögenhet. Såsom kompletterande inkomstkälla
ifrågasättes en indirekt beskattning.
Frågan om medelsanskaffningen anses icke böra regleras i den nya lagstiftningen.
Remissyttrandena
Försäkringsinspektionens förslag om krigsskadeskyddets principiella utformning
biträdes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. I några
yttranden ifrågasättes emellertid om icke spörsmålet om en försäkringsmässig
finansiering bör ytterligare övervägas. Rörande innehållet i remissyttrandena
får utskottet hänvisa till s. 41—42 och 46—49 i propositionen
nr 82, där en närmare redogörelse finnes.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen
till lagrådet uttalat, att enär försäkringsinspektionens förslag i allt väsentligt
godkänts vid remissbehandlingen detsamma borde läggas till grund för
ny lagstiftning i förevarande ämne, samt vidare anfört:
»Försäkringsinspektionens förslag innebär till sin allmänna uppläggning
att frågorna om krigsskadeersättningens närmare utformning och om medelsanskaffningen
uppskjutes till dess ersättningsfrågan blir aktuell. I stället
lägges lagens huvudvikt pa de administrativa anordningar, som erfordras
lör att krigsskadeuppgörelsen skall kunna genomföras. Denna principiella
inställning till lagens uppbyggnad, vilken icke mött någon gensaga under
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
19
remissbehandlingen, kan även jag biträda. Såväl ersättningens storlek och
grunderna för dess beräkning som sättet för medelsanskaffningen och storleken
av de medel vilka kan användas för krigsskadeersättning måste självfallet
bli beroende av förhållandena under och efter kriget. Landets ekonomiska
läge och möjligheterna i övrigt att genomföra återuppbyggnaden
blir härvid av avgörande betydelse. För uppgörelsens genomförande är emellertid
väsentligt att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter
krigsutbrottet. Detta är eu förutsättning för att erforderlig bevisning om inträffade
skadefall skall kunna säkras och för att nödvändig utredning skall
kunna ske så snabbt som möjligt. Dessutom är det av stort värde för den
skadelidande att — även om skaderegleringen ej kan ske förrän senare —
så snart som möjligt få besked huruvida skadan är krigsskada eller ej. Samtidigt
ger dessa utredningar en översikt över de sammanlagda skadebeloppen,
som krävs för medelsbehovets bedömande.
Av naturliga skäl måste lagens normer bli allmänt hållna i så måtto som
de skall möjliggöra en tillämpning alltefter de skiftande förutsättningar som
är tänkbara vid ett krigsfall. Man kan icke komma ifrån att på åtskilliga
punkter kravet på klarhet och bestämd gränsdragning måste eftergivas och
att de närmare riktlinjerna för bedömningen av åtskilliga spörsmål i sinom
tid får givas genom särskilda direktiv eller helt enkelt genom en fast praxis
i tillämpningen. Med hänsyn till att lagstiftningen är avsedd att tillämpas
under extraordinära förhållanden synes någon invändning icke kuna resas
häremot.»
I fortsättningen beröres finansieringsfrågan, därvid departementschefen
anför:
»I frågan om finansieringen av krigsskadeutjämningen torde man
vid den beredskapsmässiga planeringen vara hänvisad till mera allmänna
överväganden. Några slutgiltiga ståndpunkter kan icke tagas; fastmer synes
värdefullt att framdeles utan någon författningsmässig bundenhet fritt
kunna välja det system som bäst svarar mot existerande resurser och den
då rådande uppfattningen om vad som från samhällssynpunkt är mest gagneligt.
De överväganden, som för försäkringsinspektionens del lett fram till att
finansieringsproblemet väsentligen blir att hänföra till en skatteteknisk fråga,
synes realistiskt grundade. Inspektionens uppfattning biträdes även av
flertalet remissinstanser. Jag anser det dock icke uteslutet att en försäkringsinässig
finansiering kan vara att föredraga i det mindre sannolika läge,
där krigsskadorna är av begränsad omfattning och kostnaderna för ersättningsförfarandet
lämpligen kan läggas på respektive grupper av skyddade
egendomsägare.
Den nuvarande indelningen av den skyddade egendomen i olika kollektiv
ar förestavad av administrativa synpunkter. Den försäkringsmässiga uppbyggnaden
av krigsskadeskyddet förutsätter nämligen olika avgiftsformer
för olika slag av egendom. Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit
till finansieringsfrågan — innebärande att man vid ett krigsfall praktiskt
20
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
taget torde vara helt hänvisad till att skattevägen anskaffa erforderliga medel
till skadeutjämningen — kommer den väsentliga grunden för kollektivindelningen
att bortfalla. Det torde därför vara riktigast att för framtiden
slopa den nuvarande egendomsgrupperingen. Därmed torde även betydande
administrativa fördelar vinnas.»
Lagrådet
Lagrådet har yttrat:
»Enligt föreliggande lagförslag skall för krigsskada å egendom, i den mån
sitadan ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt
av Konung och riksdag beslutade grunder.
Beträffande finansieringen innehåller lagförslaget sålunda ingenting utöver
att ersättningen skall utgå av statsmedel. Föredragande departementschefen
har likväl förklarat, att han icke ansåge det uteslutet att en försäkringsmässig
finansiering kan framför andra alternativ vara att föredraga
i det mindre sannolika läge, där krigsskadorna äro av begränsad omfattning
och kostnaderna för ersättningsförfarandet lämpligen kunna läggas
på respektive grupper av skyddade egendomsägare.
Nu gällande krigsskadeersättningslag är byggd på att skyddet skall erbjudas
i form av statlig krigsförsäkring. Att detta system övergivits i förslaget
beror tydligen mindre på att systemet såsom sådant befunnits vara
behäftat med väsentliga brister än därpå att nutida förstörelsemedel ansetts
ändra utgångsläget för en krigsskadelagstiftning. 1 försäkringsinspektionens
betänkande framhålles sålunda, att ett försäkringssystem väl kan
anpassas till en skadeuppgörelse inom rimliga gränser men ej är lika användbart
i svårare krigsfall. I händelse av en större krigsskadegörelse vore
det svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan än
att staten skattevägen sörjde för skadetäckningen.
Med förslagets allmänna uppläggning — såsom en beredskapslagstiftning
som främst tar sikte på krigsfall med omfattande ödeläggelse_ är det för
klarligt
att finansieringen av krigsskadeskyddet föreslagits skola ske skattevägen.
Flera remissinstanser, som representera näringslivet och närmare
berört de olika situationer förslaget förutser att täcka, ha emellertid ansett
företräde böra givas åt en försäkringsmässig finansiering för krigsfall med
mindre omfattande skadegörelse och i sina yttranden mer eller mindre ingående
motiverat denna ståndpunkt.
Det är självfallet ogörligt att med någon grad av säkerhet uttala sig om
sannolikheten av att krigsskadorna, i fall då lagen avses komma till användning,
bli mycket omfattande eller mera begränsade. Lagrådet anser
föi sin del, att lagstiftningen vid sådant förhållande bort utformas med i
första hand det fallet som utgångspunkt att vårt land endast mera periferiskt
beröres av ett krig och ej drabbas av egendomsskador som kunna anses
katastrofala. Enligt vad erfarenheten visat är det i en dylik situation
möjligt att bevara en försäkringsmässig ordning för utjämning av riskerna,
aven om påfrestningarna kunna te sig avsevärda, och det är ju likaledes
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
21
i en sådan situation som anspråken på en rättsligt normerad reglering ställas
högre. Att man likväl, för att undvika en större apparat, eventuellt ersätter
uppkomna krigsskador med statsmedel, när de äro av ringa omfattning,
innebär icke något avsteg från kravet på rättslig normering, eftersom
ersättning i sådant läge givetvis icke kan utgå med mindre belopp än om
ett redan lagfäst försäkringssystem fått träda i tillämpning.
Såsom i olika sammanhang vitsordats är uppenbarligen en krigsskadelagstiftning,
byggd på försäkringsmässiga grunder, på ett helt annat sätt än
nu föreliggande förslag ägnad att inge en känsla av trygghet. Det måste
likaså vara lättare att hos allmänheten vinna förståelse för en reglering,
där försäkringskollektiven själva bestrida kostnaderna för riskfördelningen,
än för en reglering, vilken framstår som bekostad av skattebetalarna i allmänhet.
Vad nu sagts utesluter icke, att det system som utformats i gällande lag
är i behov av väsentlig förenkling. Om sådan förenkling sker, böra de rent
praktiska omständigheter som anförts mot en försäkringsmässig ordning
bli av underordnad betydelse, särskilt beträffande de viktigare cgendomskollektiven.
I fråga om det dominerande fastighetskollektivet kan man med
fog räkna med att utdebitering låter sig relativt enkelt genomföra. Särskild
förmånsrätt kan tillskapas och, om skadegörelsen blir stor, skulle även
ett system med botteninteckningar kunna fungera. I fråga om fartyg och
luftfartyg in. m. förutsätter redan förslaget, att krigsriskförsäkring skall,
med löpande premieuppbörd, meddelas för viktigare fall. Maskinkollektivet
bör kunna utan större svårighet registreras och beläggas med avgifter, om
man begränsar sig till mera betydelsefulla objekt. Och motorfordonskollektivet
är redan i stort sett registrerat av annan anledning. Varu- och lösörekollektiven
bereda vissa svårigheter som dock ingalunda framstå som
oöverstigliga, om man nöjer sig med en summarisk reglering. Om avgifterna
— frånsett krigsriskförsäkringen för fartyg och luftfartyg m. in. —
i enkelhetens intresse upptagas i efterhand, kan man tänka sig, att likväl
i lag eller administrativ författning till vederbörandes ledning meddelas
storleken av de avgifter man högst får räkna med i förhållande till egendomens
värde. Den omständigheten att avgifter uttagas i efterhand utesluter
icke, att anordningen har karaktären av försäkring, därest plikten
för kollektivet att deltaga och erlägga avgifter stadgats före skadefallet.
Det må tilläggas, att den försäkringsmässiga regleringen torde, om den
förenklas så att eu del mindre betydelsefull egendom lämnas utanför, kunna
kompletteras med ersättning som finansieras i annan ordning.
Skulle skadegörelsen bli mera omfattande kan det — såsom förutsättes
i den norska lagstiftningen på området — bli nödvändigt att mer eller
mindre finansiera ersättningen på annat sätt än enligt försäkringsmässiga
grunder. Å andra sidan måste i ett dylikt läge svårigheterna att upprätthålla
ersättningsfördelning efter rättsliga normer bli särskilt framträdande till
följd av det ekonomiska trycket. Tidigare antagna grunder kunna då vara
av värde. Om man tror alt samhället lättast hämtar sig genom att indu
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
strin och annan näringsverksamhet får knyta an till det tidigare läget och
med hjälp av därpå grundade ersättningar arbeta vidare, måste det vara
särskilt angeläget att så långt som möjligt söka bevara systemet med en
uppgörelse efter försäkringsmässiga grunder. För det fall att skadan fått
katastrofal omfattning kan dock naturligen en sådan skadereglering icke
genomföras. Enligt lagrådets mening bör emellertid en försäkringsmässig
ordning, även om den vid större skadegörelse visar sig otillräcklig, åtminstone
kunna tjäna som botten för ersättningsregleringen.
Det är uteslutet att här gå närmare in på alla de synpunkter för och
emot som behandlas i betänkandet. Såvitt lagrådet kan bedöma hade man
emellertid bort kunna nå fram till en ändamålsenlig försäkringsmässig reglering
genom en genomgripande förenkling av nu gällande lag. Med hänsyn
till frågans utomordentliga vikt, i all synnerhet beträffande fast egendom,
anser sig lagrådet böra hemställa, att denna möjlighet ytterligare överväges
innan förslag till lag i ämnet framlägges.
För den händelse nu föreliggande förslag, trots de anförda betänkligheterna,
skulle framläggas för riksdagen vill lagrådet hemställa, att inom
lagens ram förberedes ett ändamålsenligt system för finansiering som kan
anses motsvara en försäkringsmässig reglering, så att en dylik ordning kan
vara fastställd när lagens tillämpning blir aktuell, med de förbehåll för
katastrofsituation som man eventuellt anser sig nödsakad att angiva.»
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande
anfört i propositionen nr 82:
»Möjligheterna att ge den tillämnade krigsskadelagen en försäkringsmässig
utformning har ingående undersökts av försäkringsinspeklionen under
utredningsarbetet. Inspektionen har emellertid efter försök att finna ett för
olika krigsfall användbart försäkringssystem för krigsskadeersättning sett
sig nödsakad avstå från tanken att bygga lagen på försäkringsmässig grund.
Tyngdpunkten i förslaget har därför lagts vid den administrativa och organisatoriska
reglering som erfordras ur beredskapssynpunkt. Ett väsentligt
skäl till denna allmänna uppläggning av lagstiftningen är att de avgifter
som vid en försäkringsliknande anordning kan uttagas inte på långt när
kan komma att förslå till skadornas täckande i ett svårare läge. Ett annat
viktigt skäl är att ett försäkringssystem förutsätter en vidlyftig administrativ
apparat, som måste befaras icke komma att fungera under krigsförhållanden.
Härtill kommer de invändningar av principiell natur som kan riktas
mot ett system, vilket förutsätter att höga försäkringsavgifter skall kunna
lagas ut lång tid efter det skaderiskerna upphört.
Remissbehandlingen av försäkringsinspektionens förslag gav starkt stöd
för inspektionens uppläggning av lagstiftningen. Förslaget godtogs sålunda
av flertalet i emissinstanser och föranledde icke allvarligare erinran från
något håll. Det tillstyrktes av samtliga sakkunniga myndigheter.
23
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
I det till lagrådet remitterade förslaget har försäkringsinspeklionens synpunkter
på lagstiftningens uppläggning i stort godtagits. Vid lagrådsremissen
framhöll jag, att sättet för medelsanskaffningen måste bli beroende av
förhållandena under och efter kriget. Samtidigt betonade jag betydelsen av
att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter ett krigsutbrott.
Det nu av lagrådet antydda försäkringssystemet torde, trots viss förenkling,
icke principiellt skilja sig från de försäkringsmässiga anordningar som
under ärendets tidigare handläggning prövats och måst underkännas såsom
grund för beredskapslagen. Systemet företer också i stort sett samma svagheter
som dessa. Sålunda förutser lagrådet att dess ordning liksom tidigare
prövade system i svårare lägen måste kompletteras med finansiering skattevägen.
Den särskilda registrering som tänkes ligga till grund lör försäkringen
fordrar redan i fredstid en betydande förvaltningsapparat, som för
närvarande icke finnes. Skall registreringen kunna ligga till grund för såväl
en försäkringsmässig reglering av uppkommande skador som framtida avgiftsbetalning,
fordras att den hålles aktuell. Detta förutsätter att regelbunden
kontakt upprätthålles mellan registreringsmyndigheten och dem som
anslutit sig till försäkringsanordningen, något som måste befaras bli ogörligt
under krigsförhållanden. Vidare skall avgifterna betalas först efter krigets
slut och lagrådets ordning närmar sig således från de avgiftsskyldigas
synpunkt sett en skattefinansiering. I förhållande till ett skattesystem medför
den även den uppenbara nackdelen att avgifterna utgår utan erforderlig
hänsyn till de avgiftsskyldigas betalningsförmåga.
Vad som av försäkringsinspektionen och eljest från sakkunnigt håll anförts
mot ett lagfästande av försäkringssystemet äger alltså i allt väsentligt
giltighet i fråga om den av lagrådet skisserade ordningen. Den innebär en
utformning av förevarande beredskapslag, som så begränsar dess praktiska
värde, att den ej kan användas i lägen, vilka dessvärre måste bedömas som
sannolika om vårt land skulle drabbas av kriget. Ehuru jag till fullo förstår
de skäl som gör en försäkringsmässig reglering av krigsskadeskyddet
i och för sig önskvärd kan jag icke förorda en sådan inriktning av lagen
att vår beredskap på området blir otillfredsställande. Jag kan inte heller
finna att något skulle vinnas genom att ytterligare utreda denna fråga.
En annan sak är att den fortsatta beredskapsplaneringen för krigsskadeskyddet
givetvis bör taga sikte även på mindre svåra krigslägen och att finansieringsmetoder,
som speciellt kan vara lämpade för sådana fall, bör
förberedas. I enlighet med vad jag anförde vid remissen till lagrådet synes
härvid uppmärksamhet böra ägnas även åt anordningar, som syftar till ett
försäkringsliknande skydd mot krigsskador. I första hand bör dock planeringen
ske för ett svårare läge.»
Utskottet
Vid utformningen av krigsskadeskyddet bar man i princip två skilda syslem
alt välja på, det ena byggt på försäkringsliknande grunder och det andra
baserat på eu skattemässig finansiering. Utskottet vill till att börja med upp
-
24
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
taga frågan om möjligheterna att ge krigsskadeskyddet en försäkringsliknande
utformning.
Ett renodlat försäkringsmässigt system skulle innebära, att den skyddade
egendomen skulle bära försäkringsavgifter, som varierade med den risk att
utsättas för krigsskada egendomen löpte. Ett sådant system torde vara omöjligt
att genomföra redan av det skälet att det under ett krig är ogörligt att
gradera de olika risker för krigsskada skilda slag av egendom är utsatt för.
I de fall, där man använt sig av ett försäkringsliknande system, har heller
icke tillämpats en avgiftssättning, som i likhet med den civila skadeförsäkringen
noga följer variationerna i fråga om risker för olika slag av försäkrad
egendom. Man har i stället sammanfört egendomen i stora kollektiv, inom
vilka premiesättningen varit oberoende av sådana varationer. Däremot har
avgiftsskillnader mellan de olika kollektiven förekommit. Skillnaderna har
haft sin orsak i olikheter beträffande risken för krigsskada. Emellertid har
kollektivindelningen ofta icke varit betingad av riskolikheter utan av att
man därigenom velat skapa ett någotsånär lätthanterligt system för bl. a.
avgiftsdebiteringen. Detta är sålunda fallet med nu gällande lag om krigsskadeersättning.
Ett utmärkande drag hos en försäkring är i allmänhet att premierna uppbäres
före eller under försäkringstiden. I fråga om krigsskadeförsäkringen
möter detta stora svårigheter, bl. a. därför att riskerna — i motsats till vad
i allmänhet är fallet beträffande den civila skadeförsäkringen — alltid är
ytterst svåra att beräkna. Man kan naturligtvis tänka sig ett system, där premiebetalningen
sker med korta intervaller och storleken av premierna växlar,
allteftersom kriget medför större eller mindre förstörelse. Men ett sådant
system fordrar omfattande registrering och svåra administrativa överväganden.
Det ter sig därför svårt att genomföra, om man beaktar den stora anspänning
av landets personella resurser och de svårigheter att upprätthålla
ordinarie kommunikationer som ett krig får beräknas medföra. Vid de överväganden,
som under senare år ägt rum för att ersätta vår nuvarande lag
om krigsskadeersättning med en ny, på försäkringsmässiga grunder byggd
lagstiftning, har man också utgått från att premierna skulle" erläggas först
efter kriget. I konsekvens härmed skulle i princip inga ersättningar utbetalas
förrän efter krigets slut.
Då man väger ett försäkringsmässigt system mot ett annat system för
krigsskadeskyddets utformning, måste man sålunda utgå från att förstnämnda
system innebär, att avgiftsdebitering och ersättningsutbetalning
skall i piincip ske först efter kriget. Men även ett sådant system synes medföra
svårigheter. Utskottet vill här — i anslutning till försäkringsinspektionens
ingående överväganden i ämnet — fästa uppmärksamheten på några
av dessa, som uppkommer i särskilt hög grad i fråga om ett tilltänkt kollektiv
för varulager.
Man kan i fråga om varulager välja två vägar för debiteringen av avgifter
efter kriget; antingen uttages avgifterna allenast för de varulager som
finns efter kriget, eller så får alla som under kriget ägt varulager erlägga
avgifter. Båda alternativen är förenade med stora nackdelar. Vid det först
-
25
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
nämnda alternativet får man ta i beaktande, att varulagren efter ett krig i
allmänhet är fåtaliga och knappa samt att det därför icke torde ställa sig
lätt att av deras ägare uttaga avgifter, som skulle i någon utsträckning förslå
till att gottgöra dem som genom kriget fått sina varulager skadade eller
förstörda. Vidare må framhållas att en avgift å varulager efter kriget kan
tänkas verka avhållande på dem som har för avsikt att skaffa sig sådana.
En sådan verkan synes utskottet högst olycklig ur samhällsekonomisk synpunkt.
Vad så angår alternativet att debitera avgifter å dem som haft varulager
under kriget, må först och främst framhållas, att ett sådant förfarande förutsätter
registrering av de under kriget existerande varulagren. Såsom ovan anförts
är ett omfattande registreringsarbete under pågående krig något som icke
ter sig särskilt realistiskt att genomföra. Vidare kan man inte utan vidare förutsätta,
att den som under kriget ägt ett varulager skall efter kriget vara i stånd
att erlägga krigsskadeavgift för detta. Man kan dessutom icke bortse från
risken för att juridiska personer — - vilka för övrigt torde vara ägare till de
största värdena i varulager — kommer att inför risken att få betala dryga
krigsskadeavgifter på grund av sitt innehav av varulager under kriget gå i
likvidation för att därefter återuppstå som nya rättssubjekt.
De nu antydda svårigheterna med ett försäkringsmässigt system visar enligt
utskottets mening att ett sådant system knappast är användbart för ett
svårt krigsfall. Härtill må läggas att detta system ur rättvisesynpunkter ter
sig diskutabelt. Systemets uppdelning av egendomen å skilda kollektiv kan sålunda
medföra, att om krigets förstörelse företrädesvis träffar vissa slag av
egendom, ägare av egendom inom ifrågavarande kollektiv kommer att drabbas
hårdare av avgifter än de, vilkas egendom tillhör andra kollektiv.
De nackdelar som enligt vad ovan anförts vidlåder ett krigsskadeersättningssystem,
som är byggt på försäkringsliknande grunder, saknas i ett
system, som baseras på en finansiering genom skatter efter kriget. Sistnämnda
system medför enligt utskottets mening främst den fördelen att
man därigenom kan fördela krigsbördorna efter envars förmåga att bära
desamma. På så sätt har man möjlighet att vid utdebiteringen av skatter
till täckande av krigsskador handla efter principen, att kriget är en hela folkets
angelägenhet. För övrigt synes den principiella skillnaden mellan de
båda systemen i många avseenden icke särskilt stor. De avgifter, som i ett
försäkringsliknande system skall uttagas efter kriget, torde sålunda icke
mycket skilja sig från en specialskatt. I ett avseende synes emellertid ett försäkringsmässigt
system vara ett skattefinansierat system överlägset. Det förra
systemet innebär nämligen — i motsats till vad som är fallet beträffande det
senare — att man på förhand fastslår att avgifter (försäkringspremier) skall
utgå inom varje kollektiv för alt användas till ersättning åt dem, som inom
kollektivet fått sin egendom krigsskadad. Härigenom har försäkringssystemet
ansetts innebära en större trygghet för att någon ersättning verkligen
skall komma att utgå än det skattefinansieradc systemet, där frågan om och
i vilken grad krigsskador skall ersättas alltid blir beroende av möjligheterna
att uttaga skatt efter kriget. Utskottet anser dock — såsom i det föregående
redovisats — nackdelarna med försäkringssystemet vara så avsevärda, att
26
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
man icke kan lägga det till grund för en lagstiftning om ersättning för krigsskada
å egendom.
Emellertid har i propositionen frågan om hur krigsskadeersätlningarna
i framtiden skall finansieras lämnats öppen. Det har sålunda ansetts omöjligt
att nu binda sig för en viss form av beskattning för att anskaffa de erforderliga
medlen. Utskottet är av samma mening. Det måste anses lämpligt
att frågan om finansieringen löses definitivt först efter kriget, då man har
möjlighet att erhålla en klarare uppfattning om såväl omfattningen av skadegörelsen
som storleken av tillgängliga resurser. I detta sammanhang vill
utskottet påpeka, att den omständigheten att denna fråga enligt förslaget
lämnats öppen icke utesluter möjligheten att i framtiden tillgripa en försäkringsliknande
finansieringsform. Denna finansieringsform kan — såsom departementschefen
och lagrådet uttalat — visa sig användbar vid ett lindrigt
krigsfall. Utskottet förutsätter, att — såsom departementschefen anfört —
den fortsatta beredskapsplaneringen tar sikte även på finansieringsmetoder,
som kan vara lämpade för mindre svåra krigsfall.
Man kan naturligtvis ställa frågan vilket värde som ligger i en lagstiftning
om ersättning för krigsskada å egendom, som bygger på förutsättningen
att för ersättningsutbetalningar erforderliga medel skall anskaffas
genom beskattning först efter krigets slut. Utskottet vill för sin del härtill
anföra följande. För det första uppfattar utskottet lagen som en statsmakternas
utfästelse om att krigsskador å egendom skall i princip ersättas i den
utsträckning tillgängliga resurser det tillåter. För det andra utgör en sådan
lagstiftning ett betydelsefullt förberedelsearbete för att landet, om kriget
skulle komma, skall under detsamma äga en effektiv organisation, vilken i
möjligaste mån insamlar och säkrar material av betydelse för den kommande
krigskadeuppgörelsen.
Såsom nyss framhållits, uppfattar utskottet eu ny lag om ersättning för
krigsskada såsom ett löfte till egendomsägarna att sådan ersättning skall utgå
så långt tillgängliga resurser medger. Detta innebär naturligtvis ej en utfästelse
om full ersättning. Skadorna kan ju bli så omfattande att detta helt
enkelt ter sig omöjligt. I stället torde man kunna uttrycka målet för en krigsskadeuppgörelse
så, att krigets bördor med avseende å egendomsskada skall,
så långt förhållandena det medger, fördelas på alla någotsånär lika.
Under hänvisning till vad sålunda anförts ansluter sig utskottet till den
principiella utformning av krigsskadeskyddet som lagförslaget innebär.
VI. Förslag till ny krigsskadelag
A. Krigsskadeskyddets omfattning
Försäkringsinspektionen
Beträffande begreppet krigsskada erinrar försäkringsinspektionen
om att enligt nuvarande lagstiftning endast materiell skada ersättes.
Detta har i lagen uttryckts i orden »skada å egendom». Däremot utgår ej er
-
27
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
sättning för skada i form av mistad avkastning av en fastighet, förluster genom
driftsavbrott eller andra liknande inkomstbortfall, föranledda av krigsskada.
Grundsatsen att endast skada å själva egendomen ersättes bör enligt försäkringsinspektionens
mening gälla även framdeles. Under ett krig drabbas
naturligt nog en stor del av befolkningen av ekonomiska förluster. Klart är
emellertid, att en skadeutjäinning näppeligen kan omfatta alla av kriget vållade
inkomstminskningar. Den övervägande delen av dessa kan för övrigt
förväntas bero på andra omständigheter än att ägarens direkla avkastning av
egendom minskat eller uteblivit på grund av krigsskada å egendomen. Redan
av detta skäl ter det sig ogörligt att i en krigsskadeutjämning generellt inbegripa
inkomstförluster. I fråga om s t i 11 e s t ån d s f ö r 1 u s t er säger
sålunda inspektionen att även om räntegottgörelse lämnas och full ersättning
för kapitalförlust utgår, kompensationen i det enskilda fallet ändock
kan bli otillräcklig. Icke sällan får nämligen, anför inspektionen, egendomsägare
förutsättas lida stilleståndsförluster av olika slag utöver vad som kan
beaktas vid ränteberäkningen. Inspektionen anser emellertid, att någon utfästelse
om ersättning för sådana förluster icke nu bör göras. Det anföres
bl. a., att man här närmar sig det allmänna problemet om sådana av kriget
vållade realinkomstbortfall, som träffar både egendomsägare och andra. Det
tillhör enligt inspektionens mening i första hand folkhushållningspoliliken
och den allmänna ekonomiska politiken att, i den mån så låter sig göra, söka
begränsa och utjämna verkningarna av dylika inkomstbortfall. Några generella
anordningar inom ramen för utjämningen av krigsskador å egendom
synes alltså icke böra träffas härutinnan.
I fråga om kravet på orsakssammanhang mellan kriget
och skadan anknyter försäkringsinspektionens förslag till den nu i
krigsskadelagen upptagna definitionen av krigsskada såsom »skada i följd
av krig». Med orden »i följd av krig» avsågs enligt förarbetena till lagen att
utmärka, att ett verkligt orsakssammanhang skall föreligga mellan kriget
och skadan. Den närmare beskaffenheten av detta orsakssammanhang fann
man emellertid ej böra i lagen angivas, enär genom ett sådant förfarande en
ej önskvärd bundenhet måhända skulle kunna bli följden. Eftersom skador
under ett modernt krig kan uppkomma av mångahanda orsaker, ansågs det
ej möjligt eller ens önskvärt att på förhand bestämma för vilka skador ersättning
skall utgå. Med det använda uttrycket torde emellertid böra fordras,
att orsakssammanhanget mellan kriget och skadan ej är alltför avlägset.
De synpunkter, som vid krigsskadelagens tillkomst anfördes rörande svådigheterna
att träffa eu i detalj bindande definition av begreppet krigsskada,
får, anför försäkringsinspektionen, mot bakgrunden av erfarenheterna från
andra världskriget numera anses i än högre grad giltiga. Varje krig bidrager
genom krigföringens tekniska utveckling med nya exempel på skadefall
och ger anledning till uppkomsten av nya ersättningsproblem. Ytterligare
erfarenheter har vunnits om den ej sällan komplicerade naturen av skador
under krigsförhållanden. Civila och krigspräglade faktorer inverkar omväx
-
28 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
lande och samverkar ofta vid uppkomsten av skador och kanske än mer med
avseende på skadornas omfattning. Det framstår därför såsom tämligen
klart, att en aldrig så fullständig definition av krigsskadebegreppet icke kan
helt tillfredsställande avgränsa dettas innebörd. Då varje försök till en detaljutformning
av definitionen med hänsyn till de många okända faktorerna
ter sig gagnlöst, lärer således ej annat återstå än att också hädanefter ge bestämningen
en mera allmän formulering. Liksom hittills bör även framdeles
kunna förväntas, att i praxis en tillfredsställande gräns kan dragas mellan
skador i följd av krig och andra skador.
Inspektionen gör i detta sammanhang viss jämförelse med den nya norska
lagen »om erstatning for krigskade på eiendom og interesse», vilken antogs
den 17 juli 1953 och träder i kraft när så i administrativ väg förordnas. I
nämnda lag betecknas såsom krigsskada skada på egendom eller intresse,
som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig,
oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Men härutöver gäller bl. a. att, om
kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, denna
kan helt eller delvis anses såsom krigsskada, såvida den ej täcks genom
civil skadeförsäkring.
Enligt försäkringsinspektionens mening synes den norska krigsskadedefinitionen
i och för sig vara lämpligt avpassad. Under utredningsarbetet har
även övervägts att i den svenska lagen föreslå en bestämmelse med liknande
formulering. Den kortare bestämningen i nuvarande lag förefaller emellertid
inspektionen vara ägnad att i praktiken leda till samma resultat som den
norska regeln, och gällande definition har därför i inspektionens förslag med
endast viss redaktionell jämkning bibehållits. Den föreslagna lydelsen »skada,
som uppkommit i följd av krig» lämnar enligt inspektionen i stor utsträckning
den frihet vid bedömandet, som får anses önskvärd. Även om i
första hand det principiella kravet bör uppställas, att ett mer eller mindre
tydligt sammanhang mellan kriget och skadan skall förefinnas, bör därmed
enligt inspektionens uppfattning icke uteslutas, att även skador av mera sekundär
krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål för ersättning enligt
lagen.
Till belysning av den praktiska tillämpningen av begreppet krigsskada bär
i betänkandet givits vissa exempel. Därvid har skilts mellan vad försäkringsinspektionen
kallat »direkta» och »indirekta» krigsskador.
Vad gäller direkt krigsskada är det naturligt, anför inspektionen, att
såsom sådan skall anses varje skadegörelse, som orsakats av handlingar med
krigsändamål, vare sig skadan uppstått genom bombfällning, beskjutning,
sprängning, flygplans nedstörtning, översvämning, brand eller på annat motsvarande
sätt liksom även att dylik skada kan uppkomma vid desarmering
av minor, genom spärrballonger, genom explosioner och bränder orsakade
av kvarlämnade eller kvarglömda sprängämnen, genom vållande av den egna
krigsmakten eller av enskilda för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. Direkt
krigsskada kan också uppstå genom stölder och plundringar under
29
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
krigsoperationer. Även sabotageskador av olika slag kommer här i betraktande.
Ej heller får bortses från skador å egendom, vilka av skilda anledningar
kan inträffa i samband med evakueringar.
För att belysa, huru fall av indirekta skador praktiskt lösts — och
för framtiden kan lösas -— lämnar inspektionen några exempel, hämtade
från våra grannländer.
Under det att brandkårerna i en finsk stad var upptagna med släckning
av bränder efter ett just avslutat bombanfall, utbröt i en annan del av staden
en vanlig civilbrand, mot vilken brandmännen således icke kunde ingripa.
Denna brandskada bedömdes såsom krigsskada och ersättning utbetalades
genom krigsförsäkringen.
Ett danskt rättsfall gällde en brand i en utställningslokal, i vilken tyska
soldater inkvarterats. Försäkringsbolaget hävdade, att beläggningen med
tyska soldater var det karakteristiska för skadans uppkomst och att skadan
alltså borde betraktas såsom krigsskada. Från krigsförsäkringens sida invändes,
att skada till följd av oförsiktighet vid tobaksrökning — den antagliga
brandorsaken — vore en allmänt civil skadeorsak och att soldaters
tobaksrökning icke medförde större risk för brand än andra människors.
I domen fastslogs, att skadeorsaken var okänd samt att, även om branden
vållats av en tysk soldat genom vårdslöshet vid tobaksrökning, försäkringsbolaget
likväl icke kunde fritagas från ersättningsskyldighet enligt den
gällande försäkringen.
Särskilt intresse erbjuder den praxis som förekom i Norge. Enligt överenskommelse
mellan försäkringsorganisationer och krigsskadeinstitutionerna
inrättades en fristående rådgivande nämnd, Grensenemnden, vilken hade
till huvudsaklig uppgift att i gränsfall uttala sig om ersättningsskyldigheten.
Nämnden bestod av tre framstående jurister. För dess verksamhet gällde,
att då enighet ej förelåg mellan vederbörande försäkringsbolag och krigsskademyndigheten,
huruvida en skada var att anse såsom krigsskada eller
civilskada eller om fördelning av ansvarigheten, nämndens utlåtande skulle
inhämtas. Utlåtandet skulle av nämnden avgivas efter fri prövning enligt
rätt och billighet. Det skulle innehålla en sammanfattande utredning i saken
samt en konklusion med förslag till lösning av den föreliggande frågan.
Försäkringsinspektionen lämnar följande redogörelse för de riktlinjer,
som Grensenemnden följde vid bedömningen om krigsskada förelåg. I allmänhet
var fråga om brandskador.
Befanns den visade eller antagna brandorsaken vara helt eller väsentligen
präglad antingen av krigssituationen eller av civila faktorer, var slutsatsen
given. Annorlunda ställde det sig, därest exempelvis brandorsaken var att
betrakta som rent civil, men mer eller mindre krigspräglade faktorer fick
antagas ha bidragit till riskökningen eller skadeomfattningen. Som exempel
på omständigheter, vilka i större cllesr mindre grad ansetts böra påverka
denna bedömning, kan nämnas: lokaler har använts till förvaring av ammunition,
bensin eller andra explosiva och särskilt eldfarliga ämnen; provisoriska
ledningar har installerats; eu allmän förändring av lokals normala
ändamål har ägt rum; trupp har varit inkvarterad. I flera fall togs särskild
hänsyn till att det vid utredningen icke varit möjligt att höra de tyskar,
som suttit inne med viktiga upplysningar, eller att en brands släckning
försvårats eller omöjliggjorts genom ingripanden från ockupations
-
30 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
maktens sida. Med dylika bedömningsgrunder ansågs krigsskada föreligga
vid exempelvis brand i skolhus, vilket av tyskarna användes som kvarterslokal
och förrådslokal för bensin, medan civilskada befanns vara för handen
vid brand i hotell, där tyska underofficerare hade sitt logi (»hotellet
användes för normalt ändamål, om tysk eller annan bodde där spelade i
och för sig ej någon avgörande roll»). I fall, där inslag av såväl krigssom
civilskada förekom och de samverkande faktorerna befanns väga ungefär
lika tungt, förordades vanligtvis en hälftendelning av ansvarigheten
mellan krigsförsäkringen och civilförsäkringen.
Spörsmålet hur de indirekta skadorna bör bedömas finner inspektionen
endast kunna besvaras så: en skada är att räkna såsom krigsskada i den
mån den beror på krigspräglade omständigheter. Vid bedömandet torde det
i stor utsträckning bli fråga om gradskillnader. Detta kan föranleda, att
vissa skador till en del räknas som krigsskada och till en del som civilskada
— så t. ex. när skadan uppkommit av »civila» orsaker men förvärrats på
grund av krigsbetingade faktorer. En av de synpunkter, som enligt inspektionens
mening bör beaktas, är att förekomsten av krigspräglade risker icke
får medföra, att kravet på aktsamhet eftersättes. Vid mörkerkörning bör
exempelvis väsentligt större försiktighet än eljest krävas; vid användning av
mörkläggningspapper kan ej skada till följd av ovarsamhet hänföras till
krigsskada etc. Men om krigsförhållandena direkt hindrat vederbörande att
iaktta den aktsamhet, som omständigheterna eljest skulle ha påkallat, bör
skälig hänsyn härtill tagas vid skadebedömningen. Givet är, att även sådana
synpunkter får olika vikt alltefter förutsättningarna i det enskilda fallet.
Så bör t. ex. beaktas, i vad mån de föreliggande hindren att iaktta aktsamhet
varit omöjliga att övervinna. Även om man bör eftersträva att följa vissa
principer vid bedömning av skadan, lärer med andra ord prövning av och
hänsynstagande till omständigheterna från fall till fall bli ofrånkomligt. Då
icke alla skiftande omständigheter av betydelse för bedömandet kan förutses,
är det önskvärt, att det beslutande organets handlingsfrihet icke blir
alltför beskuren.
Inspektionen behandlar särskilt frågan om ersättning av skador som
uppkommit före ett krigsutbrott. I ett läge, då krig hotar,
har man erfarenhetsmässigt att räkna med en intensifierad sabotageverksamhet
med åtföljande egendomsskador av olika slag. Givetvis kan också
av annan anledning skador uppkomma, som, då de inträffar, ej kan ses i
sin rätta belysning men som efter det krig utbrutit naturligen bör betraktas
såsom orsakade av handlingar med krigsändamål. Av förarbetena till gällande
lag kan utläsas, att avsikten varit att också dylika fall skall, därest
övriga förutsättningar är för handen, bedömas såsom krigsskador. Inspektionen
anser lämpligt, att denna avsikt kommer till uttryck i lagen, och det
nu framlagda förslaget upptager därför en bestämmelse av innehåll, att
såsom krigsskada skall anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit
men sedermera visat sig äga samband med kriget.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
31
Annorlunda bedömes frågan om ersättning för s k a d o r d å k r i g hotat
men ej utbrutit. Försäkringsinspektionen vill lika litet som utredningsmännen
1952 förorda en sådan utvidgning av lagens tillämplighet, att
också sådana skador inrymmes under lagbestämmelserna. Såsom grund härtill
anföres främst det rent principiella skälet att lagstiftningen dock är avsedd
för krigsfall. De skador, som här åsyftas, är trots allt så pass särpräglade,
att de icke lämpligen bör regleras enligt förevarande lag. Om behov av
skadeersättningar uppkommer, torde enligt inspektionens mening kunna
förutsättas att frågan tillfredsställande löses i särskild ordning genom statliga
åtgärder, och att krigsskadeordningens tekniskt-administrativa apparat
därvid utnyttjas. Det praktiska resultatet av en särordning för skaderegleringen
lärer då i stort bli detsamma som om krigsskadelagen vore tillämplig
å ifrågavarande skador.
Försäkringsinspektionen framhåller, att bedömningen av skador i gränsområdet
mellan krigsskada och civilskada kompliceras av krigsskadeskyddets
förhållande till civilförsäkringen.
De allmänna försäkringsvillkoren för skadeförsäkring i anslutning till lagen
den 8 april 1927 om försäkringsavtal innehåller en bestämmelse, enligt
vilken meddelad försäkring icke omfattar förlust eller skada, vars uppkomst
eller omfattning direkt eller indirekt orsakats av eller står i samband med
bl. a. krig, invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande operationer, vare sig krig
förklarats eller icke, inbördeskrig, myteri, revolution, uppror, upplopp eller
åtgärd av makthavare, som obehörigen tillvällat sig makten.
Inspektionen påpekar att försäkringsvillkorens krigsklausul utgår från
en mera omfattande definition av begreppet krigsskada än den som nu gäller
och som lagts till grund för inspektionens förslag. Denna bristande överensstämmelse
kan enligt inspektionens mening i många gränsfall befaras
medföra otillfredsställande verkningar. Förutom det att försäkringsbolagen
på grund av bevisningssvårigheter kan nödgas utge ersättningar för skador,
vilka rätteligen borde bedömas såsom krigsskador — en fråga, som inspektionen
återkommer till — kan inträffa, att en skadelidande försäkringstagare
ej tillerkännes ersättning av vare sig försäkringsbolaget eller krigsskadenämnden.
Det skulle därför, anför inspektionen, otvivelaktigt vara till
stor fördel, om dylika befarade olägenheter kunde helt förebyggas. Detta
syfte skulle väl i princip kunna vinnas antingen genom att skadebegreppet
i krigsskadelagstiftningen anpassades efter det begrepp, som ligger till grund
för civilförsäkringens krigsklausul, eller tvärtom genom att sistnämnda klausul
anpassades till krigsskadelagens begreppsbestämning. Den förra metoden
skulle betyda, att det bleve försäkringsgivarens avtal med försäkringstagaren,
som avgjorde belastningen för krigsskadeorganisationen. Fn sådan
lösning förefaller emellertid inspektionen icke lämplig. Den senare metoden
synes i princip vara riktigare men möter särskilt den olägenheten, att den
kan ogynnsamt påverka försäkringsbolagens återförsäkringsförbindelser med
utlandet. Hur än försäkringsreglerna och krigsskadebestämmelserna utfor
-
32 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
mas, skulle enligt inspektionens uppfattning vid den praktiska tillämpningen
tolkningssvårigheter likväl uppstå. Med hänsyn härtill har inspektionen
sökt en lösning efter andra linjer.
I huvudsak innebär försäkringsinspektionens förslag i denna del följande.
I mera rutinmässiga fall skall ersättningsfrågan avgöras av krigsskadenämnden
— som föreslås bibehållen med liknande uppgifter som nu —
och nämndens beslut är i princip slutgiltigt. Inspektionen understryker vikten
av att krigsskadenämnden tillägges stor frihet vid ersättningsfrågors
bedömande. Härigenom och genom ett ömsesidigt samarbete mellan nämnden
och försäkringsbolagen, allt i enlighet med vad också gällande ordning
förutsatt, torde enligt försäkringsinspektionens mening goda förutsättningar
skapas för en sådan bedömning av skadefallen, att den enskilde ej blir lidande.
Därest den på samverkan mellan krigsskadenämnden och vederbörande
försäkringsgivare uppbyggda ordningen på grund av skadeomfattningen eller
av andra skäl icke fungerar tillfredsställande, bör emellertid övervägas
att efter mönster av den norska Grensenemnden inrätta ett fristående skiljeorgan.
I första hand bör härvid ifrågakomma att efter överenskommelse mellan
krigsskadenämnden och försäkringsbolagen få till stånd ett särskilt organ,
förslagsvis kallat skiljenämnden för krigsskador, som har till uppgift att
med för nämnda intressenter bindande verkan avgöra fråga om ansvarigheten
för inträffad skada, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada
eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet
och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall efter vilka
grunder denna fördelning skall ske. Däremot bör skiljenämnden ej ha att
bestämma ersättningens storlek.
Även om en skiljenämnd inrättas, står det emellertid klart, att skadelidande
kan på grund av föreliggande försäkringsavtal få ersättningsfrågan
prövad vid allmän domstol. Ehuru efter inrättandet av en särskild skiljenämnd
antalet domstolsprocesser torde begränsas till ett minimum, kan ett
domstolsutslag också i ett enstaka fall såsom prejudicerande leda till icke
önskvärda konsekvenser vid tillämpningen av krigsskadelagstiftningen. Om
antalet skador håller sig inom relativt snäva gränser, behöver väl komplikationerna
icke bli alltför svåra, särskilt som gällande regel om rätt för
krigsskadenämnden att ompröva skadeärenden föreslås inflyta också i den
nya lagen. För den händelse skadeomfattningen blir betydande och de svårbedömbara
skadefallen många, kan dock situationen bli en annan, och det
torde då vara ändamålsenligt att inrätta ett slags specialdomstol — förslagsvis
benämnd statens krigsskaderåd — med uppgift att träffa för samtliga
parter bindande beslut rörande ansvarigheten för inträffad skada. Inspektionen
anför härom ytterligare.
Den invändningen kan sannolikt förväntas, att systemet innebär ett eftersättande
av medborgarnas normala rättighet att få tvistefrågor prövade vid
de allmänna domstolarna med deras olika instanser och dessutom ett in
-
Andra lagutskottets utlåtande nr R 12 år 1958
33
grepp i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet. Vad gäller
sistnämnda fråga är emellertid att märka att den begränsning i försäkringsgivarens
ansvarighet, som tagit sig uttryck i krigsklausulen, närmast kommit
till stånd genom försäkringsgivarens insatser utan någon mera aktiv
medverkan från försäkringstagarens sida. Allmänhetens mest väsentliga
rättsintresse i detta speciella sammanhang måste ligga i att det ej uppstår
någon lucka mellan krigsskadeutjämningen och civilförsäkringsskyddet, och
det problemet synes icke böra lösas enbart på grundval av försäkringsbolagens
krigsklausuler utan genom en jämkning i enlighet med de principer
som här förordats. I övrigt vill inspektionen framhålla, att under sådana
extraordinära förhållanden, som lärer råda i samband med ett krig, »fredsmässiga»
normer icke torde kunna i allo upprätthållas. Risken för att den
enskildes rättssäkerhet skall skjutas åt sidan synes för övrigt ytterligt ringa,
om krigsskaderådet — såsom inspektionen vill förorda — består av tre jurister,
vilka utövat domarämbete. Praktiska hänsyn måste i sammanhanget
väga tyngre och väsentliga fördelar skulle genom det nu skisserade systemet
ernås genom att de allmänna domstolarna avlastades från mål av ifrågavarande
slag samt regleringen av krigsskador bleve snabbare och effektivare.
För att ett krigsskaderåd, om behovet så påkallar, skall kunna utan onödig
tidsutdräkt tillsättas bär i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt
vilken Ivungl. Maj:t skall äga föranstalta om inrättandet av ett dylikt organ.
Understrykas må emellertid, att en sådan anordning bör vidtagas först i sista
hand och under extraordinära förhållanden. I en mera normal situation bör
alltså, så långt möjligt, en frivillig ordning enligt det förut sagda eftersträvas.
I detta sammanhang behandlar försäkringsinspektionen frågan om r egr
essrätt för försäkringsgivare i vissa fall. Enligt vad i det
föregående antytts kan försäkringsbolagen — vilka vid åberopande av krigsfareundantaget
i försäkringsvillkoren får anses i princip skyldiga att styrka
förekomsten av därunder inrymda omständigheter — till följd av bevisningssvårigheter
nödgas reglera skador, som i själva verket är att bedöma
såsom krigsskador. Särskilt kan så bli fallet vid sabotageskador, vilka ofta
är svåra att leda i bevis. Givet är dock, att motsvarande olägenheter för försäkringsbolagen
kan uppkomma även vid skador av annan karaktär. Spörsmålet
behandlades på sin tid i 1952 års promemoria.
Till förebyggande av de vådor ur samhällelig synpunkt som utgivandet av
betydande försäkringsbelopp i anmärkta sammanhang skulle kunna medföra
föreslogs i promemorian införandet av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen
gentemot krigsskadenämnden. Enbart en regel om regressrätt
skulle dock enligt promemorian icke helt lösa det ifrågavarande problemet
:
Då krigsskadeersättning enligt krigsskadelagen i allmänhet utbetalas
först efter kriget är uppenbart att ej heller den bolagen regressvis tillerkända
ersättningen kan utbetalas tidigare. Enligt de civila brandförsäkringsavtalen
förfaller däremot skadeersättningen i allmänhet till betalning genast.
Vid ett långvarigt krig skulle härigenom betydande likviditetssvårigheter
kunna uppkomma för bolagen. Väljer man den här föreslagna lösningen
med införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen
gentemot krigsskadenämnden, torde det därför bli erforderligt all försäkringsbolagen
berättigas att, i fall där regressrätt föreligger, uppskjuta betal
I!
Iiilutng till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr It 12
34
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
ningen av ersättningsbelopp i samma mån som krigsskadenämnden uppskjuter
utbetalningen av krigsskadeersättning. Förordnande om sådant anstånd,
som nu sagts, torde i mån av behov kunna utfärdas jämlikt lagen den 3 maj
1940 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld in. m. (moratorielag).
Den sålunda förordade ordningen synes försäkringsinspektionen väl ägnad
att lagfästas. Genom en bestämmelse om regressrätt vinnes från de synpunkter,
det här gäller att beakta, icke endast en lösning med avseende på
sabotageskador, utan stadgandet kan enligt inspektionens mening få betydelse
även vid skador av annan karaktär med hänsyn till det ovan behandlade
gränsdragningsproblemet krigsskada — civilskada.
I fråga om krigsskadeskyddets territoriella omfattning
anföres i betänkandet att det i princip måste fordras, att skadan
drabbat inom landet befintlig egendom för att ersättning skall utgå. Vissa
förhållanden påkallar dock en uppmjukning av denna huvudregel.
Enligt nuvarande lagstiftning göres undantag endast i fråga om krigsskada
å vissa mindre fiskefartyg samt sådan skada å ombord därå befintlig
egendom. Ifrågavarande skador skall följaktligen ersättas även för det fall
att skadan uppkommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den
svenska territorialgränsen. Grunden till detta undantagsstadgande har varit,
att dessa smärre fiskefartyg av ekonomiska skäl kunde förmodas endast i
ringa utsträckning bli frivilligt försäkrade mot krigsrisk jämlikt 1939 års
lag om statlig krigsförsäkring m. m. och att de förty borde hänföras under
krigsskadelagen även då de under utövande av fiske uppehöll sig utanför
territorialgränsen. Den lokala begränsningen befanns under andra världskriget
vara alltför snäv, något som särskilt kom till synes med avseende på
Gotlandstrafiken efter den s. k. Hansakatastrofen i november 1944. Eftersom
denna olycka inträffat på internationellt vatten, kunde ersättning för
uppkomna skador å passagerarnas effekter icke lämnas enligt krigsskadelagen.
Ersättningsfrågan måste i stället lösas i särskild ordning, därvid riksdagen
anvisade medel för ändamålet och krigsskadenämnden efter verkställd
utredning och skadevärdering i enlighet med ett av Kungl. Maj:t
godkänt förslag utbetalade ersättningar.
Försäkringsinspektionen föreslår den utvidgningen av gällande undantag,
att även krigsskada som inträffat utanför den svenska territorialgränsen
skall ersättas, om skadan drabbat under lagen inbegripet svenskt fartyg
(båt, pråm) på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort
eller under yrkesmässigt bedrivande av fiske eller om skadan träffat egendom
ombord å svenkt fartyg i fall som nyss sagts. Motsvarande föreslås
skola gälla jämväl för svenskt luftfartyg och ombord därå befintlig egendom.
Genom den föreslagna bestämmelsen blir lagen tillämplig i den vidgade utsträckning,
varom här är fråga, på fartyg och egendom i övrigt, för vilken
försäkring mot krigsrisk ej kan erhållas.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
35
Rem issy 11 rand ena
Begreppet krigsskada behandlas endast i ringa utsträckning i
yttrandena och försäkringsinspektionens uttalanden i ämnet möter i regel
ej gensaga.
Förslaget att endast materiell skada skall vara ersättningsgill
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. I fråga om e rsättning
för stilleståndsför luster förekommer dock annan
mening i vissa utlåtanden. En närmare redogörelse för innehållet i dessa
finnes å s. 42 samt 51—52 i propositionen nr 82, vartill utskottet får hänvisa.
Vad försäkringsinspektionen anfört rörande orsakssammanhanget
mellan kriget och skadan har ej föranlett invändningar från
remissinstansernas sida. Beträffande det närmare innehållet i remissyttrandena
får utskottet hänvisa till den redogörelse därför som lämnas å s. 42—
43 i propositionen nr 82.
Uppfattningen att krigsskadebegreppet bör omfatta även sådana av kriget
förorsakade skador som uppkommit före ett krigsutbrott
biträdes eller lämnas oemotsagd av remissinstanserna.
Även förslaget att lagstiftningen icke skall omfatta skador, uppkomna
då krig hotat men ej utbrutit, lämnas utan erinran i
flertalet yttranden, överståthållarämbetet och hovrätten för Nedre Norrland
förordar dock, att lagstiftningen göres tillämplig även på dylika skador. Hovrätten
anser att skillnaden mellan sådana skador och skador som inträffat
före ett sedermera verkligen utbrutet krig är så oväsentlig, att den olika
behandlingen synes stötande för rättskänslan. Åtminstone om krigsskadeskyddet
uppbygges så som försäkringsinspektionen föreslagit synes det ej
möta vare sig principiella eller praktiska svårigheter att detsamma omfattar
även skador av nu förevarande art. överståthållarämbetet, som anser
att rätt till ersättning för inkomstbortfall i samband med obligatorisk utrymning
av tätorter vid krigshot bör lagfästas, påpekar att utrymningsåtgärder
måste vidtagas på ett tidigt stadium och kan tänkas genomförda utan
att landet sedermera indrages i krig.
De föreslagna anordningarna för gränsdragning krigsskadeskyddet
— civilförsäkringen möter i flertalet yttranden icke gensaga.
En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena återfinnes å s. 44—45 i
propositionen nr 82, vartill utskottet får hänvisa.
Införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen gentemot
krigsskadenämnden möter ej invändningar bland remissinstanserna.
Handelskammaren i Göteborg anser ett införande av specialmoratorium
för försäkringsbolagen rimligt men påpekar svårigheten att avgöra om rätt
till betalningsanstånd föreligger, försåvitt moratoriet icke konstrueras så att
inga som helst skadeersättningar skall utbetalas, vilket väl knappast kunde
anses vara meningen.
Den föreslagna utvidgningen av lagens territoriella omfattning
godtages genomgående av remissinstanserna. Gotlands handelskam
-
36
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
mare hälsar utvidgningen med tillfredsställelse under hänvisning till dess
betydelse för Gotlandstrafiken och de gotländska fiskarna.
Luftfartsstyrelsen påpekar att ersättning icke utgår för det fall att ett
svenskt luftfartyg, som ulför en flygning mellan orter inom riket och som
därvid av väderförhållanden, krigshandling, motorstörning eller annan oförutsedd
händelse tvingas landa på en för sträckan utsedd alternativflygplats
utom riket, utsättes för krigsskada. Styrelsen upplyser att dylika alternativflygplatser,
helägna utom riket, utsetts för ett flertal inrikes flyglinjer. Styrelsen
anser att lagens tillämplighet i rummet bör utvidgas att omfatta även
krigsskada som i nu avsett fall utom riket drabbar luftfartyg jämte egendom
ombord därå. — Såsom senare skall närmare utföras ifrågasätter sjöfartsstyrelsen
att lagen icke skall innehålla någon territoriell begränsning såvitt
rör sjöfarten.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen
till lagrådet anfört:
»Nuvarande krigsskadelag tar sikte enbart på materiell skada. Däremot
ersättes ej förluster i form av inkomstbortfall. Lagen har icke heller
avseende på personskada.
Försäkringsinspektionen har föreslagit, att denna principiella avgränsning
av krigsskadeskyddet bibehålies i den nya lagstiftningen. Inspektionens
ståndpunkt har i det väsentliga godtagits av remissinstanserna. På en
punkt har emellertid delade meningar gjort sig gällande. Sålunda har bl. a.
från industrihåll uttryckts önskemål om att möjlighet beredes till ersättning
för stilleståndsförluster, varmed i första hand åsyftas förluster på grund av
driftsavbrott, som orsakats av krigsförhållanden. En motsatt ståndpunkt har
utvecklats av statens jordbruksnämnd.
Det bör understrykas, alt en krigsskadeutjämning av den typ som här överväges
måste kunna ske efter schablonmässiga normer. Delta är en förutsättning
för att ersättningsförfarandet över huvud skall kunna äga rum i
hanterlig form. Uppenbarligen kan det icke ifrågakomma att efter generella
regler ersätta inkomstbortfall på grund av driftsavbrott och liknande inskränkningar
i näringslivet. Ett krigsläge kommer att på praktiskt taget alla
samhällsområden medföra intäktsförluster och inkomstminskningar, och
dessa skadeverkningar lärer många gånger väl kunna mäta sig med de rent
materiella skadorna. Det är därför icke möjligt att inom ramen för den
ifrågasatta lagstiftningen ta hänsyn till sådana ekonomiska skadeverkningar,
som har sin grund i driftsavbrott och liknande krigsstörningar. Detta
gäller även inkomstbortfall på grund av att radioaktiv beläggning för kortare
eller längre tid omöjliggör utnyttjandet av en industrianläggning eller, enligt
civilförsvarstyrelsens exempel, ett jordbruk. I den mån ifrågavarande skador
finnes böra ersättas, torde det få ske i särskild ordning. Jag biträder
på grund av det anförda försäkringsinspektionens mening att krigsskadeskyddet
skall begränsas till enbart skada å egendom.
37
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
I gällande lag avses med krigsskada i första hand skada, som uppkommit
i följd av krig. Från början förutsatte lagens tillämpning att Sverige
indragits i kriget, men lagen utvidgades 1943 till att gälla även krigsskada
under neutralitetstid. Av förarbetena till lagen framgår, att det var avsikten
att lagen i viss utsträckning skulle kunna tillämpas även beträffande skador,
som inträffat innan krig utbrutit och som naturligen borde betraktas såsom
orsakade av handlingar med krigsändamål. Däremot omfattar lagen icke
skador, som inträffat under krigsfara därest krig icke brutit ut. Försäkringsinspektionen
föreslår, att begreppet krigsskada i den nya lagstiftningen skall
i allt väsentligt bestämmas på samma sätt som i gällande lag. Endast den
olikheten föreslås att lagen uttryckligen såsom krigsskada nämner sådan
skada, som inträffat före krigsutbrott och är en följd av handling som äger
samband med kriget. Genom detta förtydligande kommer möjligen vissa
skador som icke faller under gällande lag att omfattas av krigsskadeskyddet.
Detta förslag har i allmänhet icke föranlett kritik under remissbehandlingen.
Från ett par håll har emellertid ifrågasatts en utvidgning av krigsskadebegreppet
till att omfatta även skador, som uppkommit då krig hotat men
ej utbrutit.
För egen del finner jag den principiella avgränsning av begreppet krigsskada
som försäkringsinspektionen föreslagit lämplig och ändamålsenlig. Jag
anser sålunda, att lagstiftningen icke bör omfatta skador som uppkommit i
ett krigshotande läge som icke övergått till krig. De skäl inspektionen anfört
mot att inrymma ifrågavarande skadefall under lagen synes bärande. Det
må tillägas, att det i dessa fall allmänt måste stöta på speciella svårigheter
att bedöma skadans rätta karaktär, och att skaderegleringen därför knappast
kan planeras efter samma mönster som för verkliga krigsskador. Skulle
dylika skador uppkomma får frågan om ersättning för dem upptagas till
särskild prövning.
För att en skada skall bedömas såsom krigsskada fordras, att ett orsakssammanhang
mellan kriget och skadan i en eller annan form låter sig påvisas.
Att närmare söka fastställa hur detta krav bör vara uppfyllt för att
ersättning skall ifrågakomma synes lönlöst. Det är uppenbart att de faktorer,
som bär är av betydelse, är utomordentligt skiftande, och att någon
verklig ledning för ett kommande krigsfall knappast kan ges i dag. Det må
därför vara tillräckligt att hänvisa till de synpunkter, som anförts av försäkringsinspektionen
och framkommit vid remissbehandlingen. Den redogörelse
för utomlands tillämpade ersättningsnormer, som inspektionen lämnat
i betänkandet, kan komma att bli en värdefull hjälp vid bedömningen
av likartade spörsmål i vårt eget land.
I detta sammanhang må något beröras förhållandet mellan det tillämnade
krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. Försäkringsinspektionen
har med rätta understrukit betydelsen av att försäkringstagarna
i ett krigsläge kan lila till all skadad egendom blir ersatt antingen genom
civil försäkringen eller enligt det statliga krigsskadeskyddet. Det synes natur
-
38
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
ligt, att krigsskadelagen, som delvis syftar till att komplettera det vanliga
försäkringsskyddet, så nära som möjligt ansluter sig till gränsen för detta.
Likväl är icke lämpligt att skapa en sådan anknytning till den civila försäkringen
att det enskilda försäkringsavtalet i de individuella fallen blir avgörande
för vad som är att hänföra under krigsskadelagen. I stället synes
en ändamålsenlig lösning slå att vinna efter de linjer, som inspektionen
angivit. Förslaget bygger härvidlag på den enligt min mening riktiga uppfattningen,
att lagens definition »skada i följd av krig» tillåter en sådan
smidig tillämpning, att det statliga ersättningsförfarandet i de allra flesta
fall bör kunna taga vid där det civila försäkringsavtalet upphör att vara
tillämpligt. De skadefall, som vid en sådan ordning skulle lämnas oreglerade,
torde praktiskt taget inskränka sig till sådana, som visserligen innefattas
i civilförsäkringens s. k. krigsklausul men vilka icke kunna betecknas såsom
krigsskador i den meningen att de bör omfattas av det nu behandlade
krigsskadeskyddet. I vilken mån ersättning skall utgivas i dessa mellanfall
— t. ex. skador i följd av krigsliknande operationer, som ej kan sättas
i samband med förr eller senare utbrutet krig — får därför bero av särskilda
överväganden framdeles
För att förebygga att skadefall på gränsen mellan krigsskada och civil
skada oriktigt blir lämnade helt utan ersättning förutsätter den antydda
ordningen viss samordning av ersättningsförfarandet enligt krigsskadelagen
och den civila skaderegleringen. Såsom försäkringsinspektionen framhållit
och vid remissbehandlingen understrukits av krigsskadenämnden synes goda
förutsättningar finnas för att den nödvändiga samordningen skall kunna
uppnås genom ett fritt samarbete mellan det statliga skadereglerande organet
och försäkringsanstalterna.
Det statliga organet — krigsskadenämnden — måste därför få
en sådan sammansättning, att det är väl ägnat för den förhållandevis fria
prövning av lämplighets- och skälighetssynpunkter, som tolkningen av
krigsskadebegreppet förutsätter. Härtill återkommer jag senare.
Att enbart lita till samarbetet mellan krigsskadenämnden och försäkringsanstalterna
synes dock icke tillfyllest för att i alla lägen komma till rätta
med gränsdragningsproblemen. Man måste räkna med sådana fall, där intressena
skär sig och enighet icke uppnås, liksom över huvud med tveksamma
fall, som kräver medverkan av elt speciellt kvalificerat organ.
Försäkringsinspektionens förslag innebär, att i första hand ett fristående
skiljeorgan skapas efter mönster av den norska Grensenemnden. Detta skiljeorgan
skulle grundas på överenskommelse mellan krigsskadenämnden och
försäkringsanstalterna och ha till uppgift att avgöra frågor om ansvarigheten
för inträffade skador, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada
eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet
och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall huru denna fördelning
skall ske. Däremot skulle organet ej ha att bestämma ersättningens
storlek. Skiljeorganets avgöranden skulle vara bindande för krigsskade
-
39
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
nämnden och försäkringsanstalterna. Det skulle emellertid stå försäkringstagare
fritt att under åberopande av försäkringsavtalet vända sig till domstol
för prövning av fråga om försäkringsgivarens ansvarighet.
I lägen, där skadorna får stor omfattning och de svårbedömbara fallen
kan beräknas bli många, tänker sig försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t
skall äga inrätta en specialdomstol, statens krigsskaderåd, med
uppgift att träffa för samtliga parter bindande beslut rörande ansvarigheten
för inträffad skada.
Den av försäkringsinspektionen föreslagna ordningen för prövning av
krigsskadefrågor har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Dock
bär tveksamhet yppats om behovet av att i kommande lagstiftning upptaga
bestämmelser om ett statens krigsskaderåd. Meningarna går även isär i fråga
om den funktion rådet bör ha och om de förhållanden som bör betinga
dess inrättande. Från ett par håll understrykes, att rådet bör inrättas först
i den händelse skadeomfattningen blir betydande, varemot bl. a. krigsskadenämnden
förordar, att rådet inrättas redan i början av en ersättningsuppgörelse.
Vid bedömningen av gränsdragningsfrågorna synes till en början böra
betonas värdet av en fast och enhetlig praxis vid tillämpningen av krigsskadebestäminelserna.
Av betydelse är att krigsskadebegreppet tolkas lika för
försäkrad egendom och oförsäkrad. Det synes naturligt, att ansvaret härför
i första hand vilar på krigsskadenämnden. Det torde nämligen finnas anledning
förvänta, att det helt övervägande antalet ersättningsärenden rörande
försäkrad egendom skall komma att avgöras av nämnden i samförstånd med
den berörda försäkringsinrättningen. Så snart skadeuppgörelsen fortgått
någon tid, torde nämndens avgöranden dessutom i allmänhet kunna grundas
på utgången i äldre likartade ersättningsärenden.
För prövningen av ansvarighetsfrågan i de ärenden, i vilka någon uppgörelse
inte nås, eller där eljest ett auktoritativt utlåtande med hänsyn till
ärendets principiella karaktär finnes påkallat, kan emellertid behov föreligga
av ett organ med särskild sakkunskap. I och för sig kan synas önskvärt,
att ett sådant organ skall äga besluta i underställda frågor med bindande
verkan för samtliga berörda parter. Detta skulle förutsätta, att organet
prövade såväl krigsskadelagens tillämplighet som i vad mån förefintlig
krigsklausul kunde åberopas. Att utsträcka organets kompetens till att på
delta sätt avgöra civilrättsliga tvister på försäkringsväsendets område leder
emellertid till konflikt med domstolarnas nuvarande behörighet och kan
icke ske utan en ganska vidlyftig reglering av området för organets dömande
funktioner. Det måste även anses betänkligt att utan speciellt vägande skäl
beröva försäkringstagare rätten alt inför vanlig domstol hävda sina anspråk
på grund av ett försäkringsavtal blott därför att försäkringsgivaren åberopar
krigsklausul i kontraktet. En smidigare och mera tilltalande lösning erbjuder
sig därest det tilltänkta organet ges karaktären av ett rådgivande organ,
som efter framställning kan lämnas auktoritativa uttalanden i frågor röran
-
40 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
de ansvarigheten för inträffad skada. Därest en sådan nämnd ges en högst
kvalificerad sammansättning torde dess uttalanden — liksom fallet var
med Grensenemndens i Norge — komma att praktiskt taget undantagslöst
följas av de beslutande myndigheterna och av försäkringsgivarna. Man vinner
då samma effekt som om organet givits en rent dömande funktion samtidigt
som man icke inkräktar på de rättssäkerhetsgarantier som det innebär
för den enskilde att kunna domstolsvägen få en krigsklausulfråga prövad.
Ett organ av det nu förordade slaget synes få inrättas så snart frågor om
krigsskadeersättning i mera betydande omfattning blir aktuella.
Mot bakgrunden av det nu anförda torde knappast behov föreligga att i
den tillämnade beredskapslagen upptaga regler om ett särskilt doinstolsorgan
med bl. a. uppgifter, som nu tillkommer de allmänna domstolarna. Skulle
i ett ytterlighetsläge finnas fog för ett organ med makt att ensamt avgöra
hur ansvaret för inträffade skador bör fördelas, förefaller det ligga närmast
till hands att utbygga det rådgivande organ, som enligt vad jag nyss anfört,
sannolikt kommer att inrättas redan i begynnelsen av en ersättningsuppgölelse.
Skapandet av en instans med dömande befogenheter torde kräva särskild
lagstiftning. Med sådan lagstiftning synes emellertid böra anstå.
Såsom försäkringsinspektionen föreslagit bör försäkringsgivare åtnjuta
regressrätt gentemot staten i den mån försäkringsgivaren på grund
av skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit ersättning för skada, som
är att anse som krigsskada. Vid ett långvarigt krig kan det, såsom förutsatts
av inspektionen, bliva erforderligt att utnyttja moratorielagen för att
undvika att försäkringsbolagen råkar i likviditetssvårigheter. Ett sådant
specialmoratorium för försäkringsbolagen beträffande utbetalningen av ersättning
för vissa skador i gränsområdet mellan krigs- och civilskada torde
icke, såsom från något håll befarats, behöva medföra några praktiska
s''eu igheter. Enligt 2 § moratorielagen får förordnande om moratorium begränsas
till att avse viss gäld eller ock gäldenär, som kan antagas ha råkat
i särskilda betalningssvårigheter. Enligt samma paragraf äger Kungl. Maj :t
uppdraga åt domstol eller annan myndighet att pröva huruvida villkor, som
kan ha uppställts för åtnjutande av förmån enligt lagen, är uppfyllt i fråga
om viss gäldenär.
I fråga om lagens territoriella omfattning bör i princip
gälla att det statliga krigsskadeskyddet skall avse enbart egendom som befinner
sig inom riket. Regeln härom kan emellertid inte vara undantagslös.
Enligt nuvarande krigsskadelag gäller för vissa mindre fiskefartyg, att skada
som drabbat fartyget eller därå befintlig egendom ersättes, även om skadan
uppkommit under fiske utanför den svenska territorialgränsen. Samma
bör gälla i fortsättningen. Därutöver synes, i enlighet med försäkringsinspektionens
förslag, krigsskadeskyddet böra omfatta fartyg och luftfartyg,
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
41
som på resa mellan orter i riket utan att anlöpa utrikes ort passerar internationellt
vatten och där tillfogas krigsskada.
Luftfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande riktat uppmärksamheten på
det fallet att ett svenska luftfartyg, under flygning mellan orter inom riket,
på grund av väderleksförhållanden, krigshandling eller annan oförutsedd
händelse tvingas landa på en för flygrouten utsedd »alternativflygplats»
utom riket och där tillfogas krigsskada. Styrelsen har föreslagit,
att krigsskadeskyddet skall omfatta även krigsskada som i dessa fall utom
riket drabbar luftfartyg jämte egendom ombord. De åsyftade skadefallen
torde emellertid, liksom förhållandet var under det andra världskriget, i regel
komma att täckas jämlikt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring. En utvidgning
av krigsskadeskyddet enligt luftfartsstyrelsens förslag synes därför
sakna praktiskt värde. I den mån fall kan tänkas, som ej kommer att omfattas
av nämnda försäkringsskydd, torde dessa i allt fall vara så fåtaliga
att ersättningsfrågan icke påkallar någon jämkning av principerna för
krigsskadelagens territoriella tillämplighet.»
Utskottet
Utskottet delar den uppfattning, som kommit till uttryck i lagförslaget,
att endast materiell skada skall ersättas. Denna uppfattning innebär,
att ersättning skall utgå för värdet av skadade eller förstörda ägodelar men
icke för förluster, som kan ha uppkommit för ägaren genom att han varit i
avsaknad av ägodelarna eller genom att han, på grund av att de utsatts för
skador, icke kunnat bruka dem. Skulle krigsskadeskyddet omfatta även förluster
av nu nämnt slag, komme ersättningsuppgörelserna att bli synnerligen
komplicerade. Dessutom må framhållas att liknande förluster kan under
ett krig tänkas uppstå utan att egendom blir förstörd eller skadad. Härvid
behöver allenast erinras om att exempelvis industrier under krig kan
komma att stå stilla på grund av att råvaror icke kan anskaffas, på grund
av att brist på arbetskraft av en eller annan anledning uppkommit, in. in.
Enligt förslaget skall krigsskadeskyddet omfatta skada, som uppkommit
i följd av krig, ävensom skada i följd av handling som finnes ha ägt
samband med sedermera utbrutet krig. Utskottet finner den sålunda gjorda
avgränsingen av krigsskadebegreppet ändamålsenlig. Det torde vara omöjligt
att på förhand bestämma vilka skador i samband med ett krig som skall
räknas såsom krigsskador. Detta spörsmål får i stället överlämnas till praxis
efter kriget. Utskottet utgår från att man härvid kommer alt tillämpa liberala
principer, så att skador, som orsakats av krigspräglade faktorer, också
blir bedömda såsom krigsskador.
Enligt utskottets mening föreligger icke någon anledning atl utsträcka
krigsskadeskyddet till att avse även skador, uppkomna under tid
då ett krig, som aldrig blivit av, hotat att utbryta. Detta
får dock icke innebära, att sådana skador icke kan påräkna någon ersättning,
utan får — såsom föredragande departementschefen framhållit — frågan
härom lösas i särskild ordning.
42
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 195S
Ftågan om krigsskadeskyddets omfattning berör även frågan om dettas
förhållande till civilförsäkringen. Såsom närmare redovisats
i propositionen föreligger svårigheter att teoretiskt lösa detta spörsmål
så, att en skada under krig alltid blir bedömd antingen såsom civilskada,
som ersättes genom civil skadeförsäkring, eller såsom krigsskada. Emellertid
torde problemet i praktiken icke erbjuda oöverstigliga svårigheter, därest
begreppet skada i följd av krig icke tolkas alltför snävt. Härigenom torde
man kunna nå sådana resultat, att praktiskt taget alla skador, som på
grund av de civila försäkringsavtalens krigsskadeklausul icke kan räknas
såsom civilskador, kommer att bedömas såsom krigsskador. Dock kommer
— såsom departementschefen framhållit — exempelvis skador till följd av
vissa krigsliknande handlingar att falla utanför de båda nämnda skadebegreppen.
I likhet med vad departementschefen antytt anser utskottet att frågan
om ersättning för sådana skador får vara beroende av särskilda överväganden
framdeles.
Vad i propositionen föreslagits rörande tillvägagångssättet för lösande av
frågor, huruvida en viss skada skall ersättas av den civila försäkringen eller
jämlikt den föreslagna lagen, förefaller utskottet välbetänkt. Man torde sålunda
kunna förutsätta, att de utlåtanden rörande frågor av nämnda slag,
som kan komma att avgivas av ett rådgivande organ, skall i de allra flesta
fall följas av krigsskademyndigheterna och försäkringsgivarna. Ett rådgivande
organ har dessutom den fördelen, att det i sin verksamhet icke kan
komma att träda parterna i försäkringsavtalen för nära i deras rätt att
få eventuella tvistefrågor prövade vid allmän domstol.
Slutligen vill utskottet uttrycka sin tillfredsställelse över att lagens tilllämpningsområde
i territoriellt avseende blivit utsträckt till att omfatta
även sjö- och lufttrafik mellan svenska orter, vilken går utanför rikets
territorium utan att likväl utrikes ort anlöpes. Härigenom kommer bl. a.
gotlandstrafiken in under det skydd den föreslagna lagen är avsedd att bereda.
B. Skaderegleringen
Försäkringsinspektionen
Under denna rubrik tar försäkringsinspektionen till en början upp vissa
allmänna principspörsmål av betydelse för regleringen av krigsskador.
Den första frågan är i vad mån förändringar i penningvärdet,
som inträffat under tiden från det skadan skedde och till dess den
reglerats, skall få inverka på ersättningen för skadan.
Inspektionen anför bl. a. att ett hänsynstagande till förändringar i penningvärdet
är en förutsättning icke endast för att skadeutjämningen, om övriga
förutsättningar därför föreligger, skall bli så fullständig som möjligt,
utan även för att ojämnheter i behandlingen av enskilda skadefall skall kunna
undvikas. Annars riskeras, att den reala ersättningen blir relativt lägre
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
43
i fall, där eu större prisstegring hunnit inträffa mellan skadetillfället och
skaderegleringen, än i fall, där prisstegringen varit mindre.
Med det här anförda avvisar inspektionen en sådan metod som att i ett
läge, där medelstillgången icke medger utbetalning av full skadeersättning,
reducera ersättningarna helt enkelt genom att icke lämna kompensation för
prisstegring mellan skadetillfället och uppgörelsetidpunkten. Om medelstillgången
icke förslår till full real skadeersättning, är det enligt inspektionens
mening mest rationellt — åtminstone om en prisstegring av större omfattning
ägt rum — att skadevärdet först omräknas efter värdenivån vid regleringstidpunkten
och att detta omräknade belopp sedan reduceras.
Av administrativa skäl och med hänsyn till beräkningssvårigheter torde
det, anför inspektionen, dock ofta bli nödvändigt att begagna relativt grova
formler vid en omräkning till ändrat penningvärde. I görligaste mån bör väl
olikheter i prisutvecklingen på skilda områden beaktas, men komplikationer
härvidlag kan göra det desto angelägnare att i andra hänseenden använda
endast ungefärliga beräkningsgrunder och att härvid säkerställa sig mot en
överkompensation av inflationsförluster. Fullständig rättvisa kan icke
åstadkommas. Statsmakterna bör följaktligen icke binda sig vid att söka
iaktta någon detaljrättvisa i förevarande hänseende.
Såsom av det nyss anförda framgått anser försäkringsinspektionen det
ur rättvisesynpunkt angeläget, att skadeersättningsbeloppen i möjligaste
mån beräknas med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet. Härvid
måste emellertid enligt inspektionens mening uppmärksammas, att inflationstilläggen
i en hel del fall lätt kan ge upphov till vad inspektionen betecknar
såsom inflationsvins t, d. v. s. kompensationen kommer att
enligt inspektionens syn överstiga egendomsskadans reala värde för den
skadelidande. Om delta problem icke erhåller en lämplig lösning, befarar inspektionen,
att eventuellt inflationstilläggen allmänt begränsas, vilket i sin
tur skulle leda till att andra skadelidande får för liten ersättning och att
därigenom full rättvisa ej nås. Inspektionen åskådliggör vad som åsyftas
med följande exempel.
En fastighet, värd 100 000 kronor, är intecknad för 80 000 kronor. Till
följd av inflation är fastighetens värde efter kriget, om den icke skadats,
200 000 kronor. Fastighetsägarens andel utgör då (200 000 — 80 000 =)
120 000 »efterkrigskronor», vilket motsvarar 60 000 »förkrigskronor». Realvärdet
av ägarens andel har alltså tredubblats, under det att inteckningshavaren
förlorat hälften av inteckningsfordringens realvärde. 1 absoluta tal
räknat utgör inflationsvinsten respektive inflationsförlusten 40 000 »förkrigskronor»
eller 80 000 »efterkrigskronor». — Antag nu, att fastigheten under
kriget utsatts för totalskada Förlusten uppgår då till 200 000 kronor. Under
förutsättning att inga åtgärder vidtages för att kompensera inteclcningshavare
för förluster på grund av penningvärdets fall, belöper å inteckningsfordringen
endast nominella 80 000 »efterkrigskronor», ehuru delta
innebär eu minskning av fordringen med halva realvärdet. Om på fastighetsägarens
del utfaller 120 000 kronor, kommer ägaren i åtnjutande av eu
tredubbel real kompensation, cflersom den mot ägareandelen svarande re
-
44
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
altäckningen utgör endast 40 000 »efterkrigskronor». Bestämmes däremot
ersättningsbeloppet till (40 000 + 80 000 =) 120 000 kronor, erhåller ägaren
full — men icke mer än full — gottgörelse för sin realförlust å egendomen
samtidigt som täckning beredes för inteckningshavarens nominella
fordran.
Inspektionen anför mot att ersättning i det givna exemplet utgår med det
högre beloppet, bl. a. att det icke ingår i syftet med en krigsskadeutjamning
att gottgöra även uteblivna inflationsvinster. Ersättning för sådana förluster
skulle vidare enligt inspektionens mening innebära ett brott mot den
huvudprincip, vilken är avsedd att tillgodoses bl. a. just genom inflationstilläggen,
nämligen den att reala egendomsförluster i görligaste mån skall
proportionellt lika ersättas.
Enligt inspektionens åsikt skulle den teoretiskt rationella lösningen av nu
framlagda problem ej bestå i sådana jämkningar av inflationstilläggen, som
här ifrågasatts, utan skulle gå ut på eu allmän utjämning av de vinster respektive
förluster, vilka gäldenärer och fordringsägare kan ha gjort genom
krigsinflation. De tekniska svårigheterna att genomföra en sådan utjämning
synes emellertid inspektionen vara så avsevärda, att det förefaller
ovisst om problemet verkligen på allvar kommer att angripas annat än om
en krigsinflation når påfallande kraftiga proportioner. Om det sålunda ej
skulle komma till stånd en direkt utjämning mellan dem som vunnit och
dem som förlorat på en krigsinflation, återstår metoden att i större eller
mindre grad draga in inflationsvinster genom en krigskonjunkturbeskattning.
Inspektionen finner det emellertid kunna ifrågasättas, om det är lämpligt
att först betala ut en krigsskadeersättning, vilken inbegriper kompensation
för utebliven inflationsvinst, och därefter låta ett skatteorgan till större
eller mindre del draga in samma inflationsvinst. Det förefaller då ändamålsenligare
att direkt jämka inflationstillägget vid utgivandet av skadeersättningen.
Avslutningsvis anför inspektionen att det under alla förhållanden
framstår såsom angeläget, att ifrågavarande problem blir löst på ett eller
annat sätt.
Gentemot försäkringsinspektionens syn på denna fråga hävdas i det vid
betänkandet fogade särskilda yttrandet att krigsskadeersättning i det valda
exemplet bör utgå med 200 000 kronor. I yttrandet utvecklas närmare principiella
och praktiska skäl för att fastighetsägarens rätt till skadeersättning
icke bör bero av hans skuld å fastigheten.
Försäkringsinspektionens förslag innefattar, att i princip ränta skall
utgå på krigsskadeersättning. Det förordas likväl icke, att det från statsmakternas
sida i lagen göres någon ovillkorlig utfästelse om räntetillägg.
Man bör nämligen kunna avstå från räntetillägg dels då fråga är om korta
perioder, dels då ersättningarna avser skador å vissa slag av egendom, exempelvis
personligt lösöre och privata motorfordon. Härtill kommer, att
grunderna för ränteberäkningen icke kan i förväg fastställas. Inspektionen
utvecklar sin ståndpunkt sålunda.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
45
I och för sig torde det väl vara odiskutabelt att, liksom i andra skadeståndssammanhang,
räntegottgörelse rimligen bör tillerkännas också krigsskadelidande,
i vart fall om regleringen av skadan drager ut på tiden. Eljest
blir resultatet icke endast att ersättningen för krigsskada blir ofullständig
— vilket den ändock kan bli — utan även att den blir ojämn. Man måste
nämligen räkna med, att det ofta kommer att förflytta avsevärd tid mellan
skadetillfället och skaderegleringen. Tages ej hänsyn till tids- och räntefaktorn,
blir följaktligen kompensationsgraden lägre för skadelidande, som
får vänta länge på uppgörelsen, än för den som får sin skada reglerad tämligen
snart. Om det icke visar sig möjligt att utbetala full ersättning bör,
till undvikande av alltför stora ojämnheter, ifrågakommande nedsättning
av skadebeloppen ske först sedan ränteposten tillagts.
Understrykas må dock att argumentet för ett hänsynstagande till räntefaktorn
har någon styrka endast i vad gäller krigsskada å egendom, som
användes i förvärvssyfte, samt för egnahem. I fråga om exempelvis personligt
lösöre och motorfordon, vilka icke begagnas i förvärvsverksamhet, synes
åter ränteförluster icke böra tagas i betraktande.
I frågan huruvida villkor o in återuppbyggnad borde uppställas
för utbekommande av ersättning anför försäkringsinspektionen alt
redan vid krigsskadelagens tillkomst uppmärksammades detta spörsmål.
Därvid framhölls bl. a., att ett av lagstiftningens huvudsyften måste anses
vara säkerställande av återuppbyggnaden efter kriget. Med hänsyn
härtill vore ett villkor om återuppbyggnadsskyldighet måhända på sin
plats. Emellertid ansågs det svårt alt förutse, om och i vilken utsträckning
återuppbyggnad borde ske, särskilt då i fråga om fastigheter i orter
med olämplig och otidsenlig bebyggelse, och det syntes därför betänkligt
att i lagen fastslå, att utfallande ersättning under alla förhållanden skulle
användas till återuppbyggnad eller iståndsättande av förstörda eller skadade
fastigheter. För övrigt torde skyldighet att begagna ersättningsbelopp till
iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att full ersättning lämnades.
Härtill kom att, då skada å ej endast byggnader utan även mark och
skog skulle ersättas, det i vissa fall kunde vara omöjligt att helt använda
utfallande ersättningsbelopp till skadas avhjälpande. Skäl syntes dock tala
lör att ersättning, som ej användes till skadas avhjälpande, beräknades efter
särskilda grunder till förhindrande av obehörig vinst för den ersättningsberättigade.
Enligt inspektionens mening äger dessa synpunkter alltjämt giltighet. För
den krigsskadeutjämning, som nu kan förutses, anser inspektionen några
allmängiltiga regler beträffande återuppbyggnad och nyanskaffning icke böra
i förväg fastställas.
Försäkringsinspektionen berör vissa frågor om begr ä n s n i n g a v
skadeersättningen.
Sålunda tagcs upp frågan om bagatellskador skall ersättas och
om regler rörande viss självrisk bör uppställas. Bestämmelser härom
bär tillämpats på flera håll utomlands och varit motiverade av ekonomiska
synpunkter på önskemålet alt cj onödigtvis tynga förvaltningsapparaten.
46
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
Inspektionen ställer sig avvisande mot att införa ovillkorliga regler om
småskador och självrisk. Det anföres bl. a. att det icke tydligt framgått av
gjorda erfarenheter huruvida åsyftade fördelar alltid nåtts. Härjämte får
enligt inspektionens mening beaktas, att ett uteslutande av smärre skador
och bestämmelser om självrisk icke sällan torde komma att förhållandevis
hårdare drabba egendomsägare, vilka mer än andra är i behov av gottgörelse
för lidna förluster. Vad särskilt angår gällande självriskregel inom det
svenska lösörekollektivet har denna icke fungerat helt tillfredsställande,
och önskemål har därför framställts om en uppmjukning av bestämmelsen,
i vart fall så att undantag från densamma i det enskilda fallet bleve möjligt.
Om en person förstör kläder eller utrustning av något slag vid bekämpandet
av en krigsbrand eller i samband med räddning av krigsnödställda,
kan det helt visst te sig obilligt och även vara ägnat att motverka sådana
åtgärder, om uppkomna ersättningsanspråk avvisas på grund på av en regel
om självrisk.
I vad mån begränsande föreskrifter av ifrågavarande slag bör ifrågakomma
får därför enligt inspektionen bero på medelstillstången och uppgörelsens
karaktär i en aktuell situation. Statsmakterna bör emellertid icke
frånhända sig möjligheten att i viss utsträckning avvisa krav på gottgörelse
för krigsskador avseende smärre belopp. Det lärer härvid icke kunna
bortses från att lämpliga begränsningar kan bli av betydelse ur administrativa
synpunkter.
Inspektionen anför, att man i vårt land, liksom i andra länder, alltefter
knappheten på tillgängliga medel synes böra räkna med att ersättning får
utebli eller starkt reduceras, när fråga är om krigsskador å lyxbetonad
egendom, t. ex. påkostade husfasader, särskilt dyrbara möbler, antikviteter,
äkta mattor, konst- och frimärkssamlingar.
I fråga om krigsskador å personligt lösöre anföres, att kontrollsvåriglieterna
ofta lärer vara stora. Ehuru någon försäkringsliknande finansieringsordning
icke är avsedd att komma till användning och civilförsäkringsbeloppen
således ej, såsom för närvarande, skall utgöra grundval
för avgiftsskyldighet och ersättningsrätt, hindrar detta likväl icke, att försäkringshandlingar
i förekommande fall kan åberopas som stöd för väckta
skadeståndsanspråk. Kontrollsvårigheterna kan dock visa sig så stora och
resurserna så begränsade, att en viss standardisering av ersättningbeloppen
måste övervägas. Sålunda kan förlust av bohag till en trerumslägenhet
fastställas till ett visst genomsnittligt värde med avdrag för eventuellt restvärde,
likaså förlust av bohag till en fyrarumslägenhet o. s. v. Till grund
för en dylik schablonmässig beräkning bör då läggas en vanligen förekommande
hemutrustning utan inslag av lyx. På motsvarande sätt kan tillämpas
standardvärden för kläder och andra personliga tillhörigheter.
Vidare framhåller inspektionen beträffande motorfordon för p riv
a t bruk att det kan ifrågakomma att bestämma ersättning för krigs
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
47
skador å sådana fordon efter schablonmässiga grunder så att ersättningen
begränsas för t. ex. lyxbilar.
Försäkringsinspektionen understryker, att man — bortsett från sådana
generella begränsningar, som kan gälla bagatellskador eller hänföra sig till
självrisk, in. m. -— i princip bör eftersträva att full ersättning utges för
krigsskador å egendom, varvid rimlig hänsyn tages till penningvärdeförändringar
och ränteförluster.
År det med hänsyn till medelstillgången ofrånkomligt att ersättningarna
reduceras, kan, såsom förut framhållits, inskränkningar genomföras beträflande
vissa slag av egendom, i samband varmed antydda standardiseringsmetoder
kan behöva göras mer eller mindre restriktiva. Där ej en sådan
ordning är nödtvungen, bör emellertid enligt inspektionens mening en i
möjligaste mån likformig nedsättning av ersättningarna ifrågakomma.
Inspektionen anser det vara ytterst angeläget att alla praktiska
möjligheter för att genomföra en likformighet utnyttjas. En annan sak är,
att svårigheter kan uppkomma i sådan utsträckning, att dessa strävanden
delvis misslyckas. En del skador blir sålunda ersatta redan under kriget
därför att möjligheter härtill råkar finnas och det dessutom är nödvändigt
att av krigshushållningsskäl verkställa en snabb real återuppbyggnad. Senare
inträffar emellertid skador av sådan omfattning, att det framstår såsom
ogörligt att åt övriga skadelidande betala mer än partiell ersättning.
Det kan, anför inspektionen, självfallet icke bli tal om att av redan gottgjorda
egendomsägare återkräva del av ersättningsbeloppen, särskilt som
dessa ägare dock befinner sig i en sämre situation än sådana som helt undgått
krigsskador. Men det förhållandet, att vissa ojämnheter i krigsskadeersättningarna
av dylika och andra lika förklarliga skäl kan bli oundvikliga
synes göra det än mer angeläget att man systematiskt strävar efter att
göra kompensationen åtminstone så proportionellt lika som möjligt.
Har krigsförödelsen blivit mycket betydande och är medelstillgången
dessutom så knapp, att någon egentlig krigsskadeutjämning endast i begränsad
utsträckning kan komma till stånd, anmäler sig den frågan, huruvida
man ändå icke — trots önskemålet om att kompensationsgraden skall
vara lika — tvingas acceptera en viss gradering efter folkhushållningsmässiga
och sociala prioritetsbehov. Enligt inspektionens uppfattning förefaller
det emellertid som om ett beaktande av dylika behov bör ske genom en
tidsprioritering vid skaderegleringen. I övrigt lärer det få ankomma på den
allmänna ekonomiska politiken att styra investeringsinsatserna så, att erforderlig
hänsyn tages till folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,
men frågan härom får anses ligga utanför krigsskadeskyddssystemet.
Beträffande förfarandet i ersättningsärenden överensstämmer
försäkringsinspektionens förslag i stort med gällande bestämmelser.
Inspektionen framhåller bl. a., att erfarenheterna från skadeuppgörelserna
i samband med andra världskriget givil vid handen, att det av flera skäl
48
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
är ytterst betydelsefullt att utredning av skadefallen och värdering av skadorna
snarast äger rum. Det är mycket väsentligt, att bevis säkras och övrigt
material till underlag för värderingen och den kommande skaderegleringen
utan onödig tidsutdräkt insamlas. Om värdering snart nog kan förtagas,
är detta helt naturligt fördelaktigt, men det är i första hand av vikt
att sakuppgifter — framför allt rörande skadas orsak och omfattning —
blir noterade. Oavsett finansieringssystemet synes det ofrånkomligt att försäkringsbolagens
expertis och material utnyttjas vid utredning och värdering
av skadorna. För sådant ändamål är det angeläget att försäkringsföretagen
arkiverar vissa data och uppgifter i övrigt beträffande försäkringsbeståndet,
något som kan vara värdefullt vid uppgörelsens genomförande.
Viktigt är även, anför inspektionen, att försäkringstagarna får sig inpräntad
betydelsen av att noga bevara sina försäkringshandlingar.
Slutlig ståndpunkt i väsentliga frågor av betydelse för skaderegleringen,
I. ex. spörsmål om reduktion av ersättningsbeloppen, kan icke tas förrän
skadeomfattningen och den ekonomiska situationen låter sig överblicka.
Med hänsyn till sakens synnerliga vikt bör det enligt försäkringsinspektionen
ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen att i sinom tid fastställa de
grunder, efter vilka ersättning skall beräknas, och att därvid särskilt beakta
spörsmålen om räntegottgörelse, inverkan av penningvärdeförändringar och
eventuellt erforderlig reducering av ersättningarna. För att skapa underlag
för statsmakternas ståndpunktstagande härutinnan så fort ske kan
bör genom krigsskadenämndens försorg med stöd av skadeanmälningar
och värderingsutlåtanden samt delvis på statistisk väg snarast möjligt göras
en omsorgsfull beräkning av den totala skadeomfattningen.
Beträffande bestämmandet av ersättning i det enskilda fallet anföres följande
synpunkter på det praktiska förfarandet.
Därest skadeomfattningen är stor och ersättningsuppgörelsen till följd
härav får beräknas ta avsevärd tid i anspråk — något som försiktigheten
bjuder en att räkna med — torde det visa sig önskvärt, icke minst med
tanke på den skadelidande, att värdet av skadan i och för sig bestämmes
redan innan ersättningsgrunderna kunnat fixeras. Detta synes i normalfallet
böra ske genom att krigsskadenämnden tillställes skadeanmälaren ett
besked om skadans »grundbelopp» per viss dag med anmärkande av att
vederbörande ej garanteras betalning i enlighet med beslutet utan att jämkningar
kan bli erforderliga uppåt eller nedåt med hänsyn till reduceringsgrunder
samt räntegottgörelse och inverkan av penningvärdeförändringar.
Sedan ersättningsprocenten och övriga grunder för ersättnings bestämmande
blivit fastställda, bör slutligt ersättningsbeslut meddelas. Besked härom
tillställes lämpligen skadeanmälaren i form av ett »krigsskadebevis».
Av detta bör framgå ersättningens storlek per viss dag samt grunderna för
ränteberäkning och inverkan av penningvärdeförändringar intill den tidpunkt,
då ersättningen kan komma att utbetalas. I och med detta bevis erhåller
den skadelidande rätt till det fastställda ersättningsbeloppet. Erforderliga
justeringar med avseende på storleken av räntegottgörelse och inflalionstillägg
kan sedermera lätt göras i enlighet med de fastställda grunderna.
Efter hand som ersättningsuppgörelsen fortskrider är det tänkt, att
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år W58
49
krigsskadenämnden skall inlösa krigsskadebevisen. Men dessa kan måhända
också vara av betydelse för de ersättningsberättigade genom eventuellt
inträdande möjlighet att i bankerna belåna desamma. En dylik ordning visade
sig genomförbar på ett mycket tillfredsställande sätt under uppgörelserna
i Danmark och Finland efter andra världskriget.
Vid en mindre omfattande skadegörelse är det troligt, att de båda härovan
beskrivna faserna vid ersättnings bestämmande kan sammanslås och
att således slutligt beslut med utfärdande av krigsskadebevis kan direkt
meddelas.
I fråga om utbetalning av skadeersättning gör försäkringsinspeklionen
vissa allmänna uttalanden. Det anföres att en omfattande skadereglering
uppenbarligen ej kan verkställas på en gång över hela skadeområdet
utan får beräknas pågå en längre tid, kanske en lång följd av år.
Därest situationen, såväl i skadehänseende som ekonomiskt, blir sådan att
regleringen ej behöver uppskjutas, synes det inspektionen dock självklart,
att varje möjlighet till snar skadereglering tillvaratages. Huvudsyftet med
en skadeutjämning är givetvis att i möjligaste mån undanröja ojämnheter
i den belastning på medborgarna som ligger i att vissa av dem i större
utsträckning än andra drabbats av krigsskador å egendom. Dessutom skall
skaderegleringen tjäna en real återuppbyggnad, som måste ses i sitt samband
med andra återuppbyggnadsuppgifter. Dessa problem låter sig naturligen
icke lösas enbart genom att ersättningar utbetalas, utan här blir enligt
inspektionens mening i stället andra faktorer avgörande. Hänsyn måste tagas
till den skadade egendomens beskaffenhet och belägenhet, angelägenhetsgraden
i fråga om skadornas reparerande, förefintliga materiella och
personella resurser o. s. v. Av sådana och liknande skäl blir det nödvändigt
att statsmakterna efter sociala och folkhushållningsmässiga indikationer
fastställer en viss prioritetsordning för skaderegleringen ävensom i övrigt
drager upp riktlinjerna för densamma. Också grunderna för skadeuppgörelsen
och tidpunkten för dess igångsättande bör fastställas i samma ordning.
Dessa svåra uppgifter kan enligt inspektionens uppfattning slutligt lösas
först sedan kännedom vunnits om den aktuella situationens krav och möjligheter.
I vissa fall föreligger behov av att lämna skadeersättning med förtur. Inspektionen
anför.
Utan att avvakta detaljerade föreskrifter om ordningen för skaderegleringen
bör det, liksom enligt gällande lag, vara krigsskadenämnden obetaget
att, närhelst så påkallas, helt eller delvis ersätta skador, vilka ur allmänna
samhällssynpunkter måste snabbt repareras. En dylik befogenhet
bör lämnas nämnden i samband med medelsanvisningen. Här kommer in i
bilden sådana krigsskador å egendom, som vållar avbräck för försvarsansträngningarna
och för folkförsörjningen — skador å viktiga industrianläggningar,
kommunikationer, ledningsnät, jordbruksegendomar etc. Men
vidare måste också uppmärksammas nödvändigheten av att snabbt kunna
ersätta skador, som drabbar exempelvis lastbilägare och andra, vilka för
fullgörande av samhällsviktiga behov ställt sin egendom i det allmännas
tjänst. Det förefaller i sådana sammanhang lämpligt, att samråd sker mellan
krigsskadenämden och krigshu hållningsmyndighctcr av olika slag för
4 llihang till riksdagens protokoll 1958. 0 samt. 2 avd. Nr B 12
50 Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
åstadkommande av omedelbar skadereglering. För täckande av dylika skador
synes en beredskapsfond har stor betydelse. Den anordningen bör också
övervägas, att där krigsskadenämnden icke direkt kan utbetala ersättningar,
medel för ändamålet ställes till länsstyrelsernas förfogande. Understrykas
bör dock, att vid förhandsutbetalningar av vad slag de vara må en restriktiv
tillämpning måste ske. Detta är av vikt icke endast med tanke på skadelidande,
vilka kan kompenseras först senare, utan också emedan alltför
stora utbetalningar lätt kan få inflationsdrivande verkningar.
Remissyttrandena
Vad försäkringsinspektionen anfört har i allmänhet vunnit gillande hos
remissinstanserna, dock att det övervägande antalet av dem anslutit sig till
vad som i det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet framförts i fråga
om ersättning för skador å intecknad fastighet. En redogörelse för innehållet
i remissyttrandena finnes å s. 49—51 samt 52—54 i propositionen nr 82,
vartill utskottet får hänvisa.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen
till lagrådet anfört:
»Försäkringsinspektionens förslag rörande det praktiska förfarandet vid
skaderegleringen har lämnats utan erinran av remissinstanserna,
iiven jag finner den allmänna gången av skaderegleringen böra utformas i
enlighet med det föreliggande förslaget.
Beträffande de grunder, enligt vilka skadeersättning skall bestämmas och
utgivas, innebär inspektionens förslag i huvudsak, att det överlämnas åt
Kungl. Maj :t och riksdagen att framdeles fastställa vad som bör gälla. En
sådan ordning är enligt min mening ofrånkomlig. Det torde, såsom redan
antytts, knappast låta sig göra att utan kännedom om den totala skadeomfattningen
och om de ekonomiska resurserna bestämma de principer efter
vilka skadeutjämningen skall äga rum. Det förefaller även naturligast, att
frågorna i vilken mån kompensationen för liden skada skall innefatta räntegottgörelse
eller jämkas med hänsyn till penningvärdeförändringar i sin
helhet bedömes i samband med en allmän prövning av möjligheterna att
ersätta krigsskadorna. Skäl talar även för att man icke på detta stadium tar
ställning till hur reduktion av ersättningarna skall ske i händelse till buds
stående medel ej förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande.
.lag delar försäkringsinspektionens mening att man nu icke bör meddela
några regler om återuppbyggnadsskyldighet i samband med att ersättning
utgives.
De synpunkter och uppslag, vilka i nu nämnda och närbesläktade spörsmål
rörande ersättningsprinciperna framförts i betänkandet och undei remissbehandlingen,
torde få tjäna som ett värdefullt underlag för de bedömningar
som i en framtid kan komma att pakallas i samband med en skadeuppgörelse.
»
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
51
Lagrådet
Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh har yttrat:
»Enligt vad föredragande departementschefen uttalat innebär föreliggande
lagförslag, att frågorna om krigskadeersättningens närmare utformning
och om medelsanskaffningen uppskjutas till dess ersättningsfrågan
blir aktuell. I stället lägges enligt motiveringen lagens huvudvikt på de administrativa
anordningar som erfordras för att krigsskadeuppgörelsen skall
kunna genomföras. I annat sammanhang uttalas, att lagen självfallet icke
är uttryck för ett löfte om full gottgörelse för krigsskada eller om att varje
slag av krigsskada å egendom kommer att omfattas av skadeutjämningen.
Det är uppenbarligen svårt att med utgångspunkt från dessa uttalanden
bedöma vad den föreslagna lagen i rättsligt hänseende har för betydelse.
Såsom förslaget utformats innehåller det dock i 1 § en generell princip om
att ersättning skall beredas för krigsskada. Särskilt med hänsyn till den
detaljerade regleringen i 2 och 3 §§ ger förslaget också anledning till antagande
att de grunder som omförmälas i 1 § icke gärna kunna innefatta en
utvidgning av de undantag som uppräknas i 3 §. Vi utgå från att lagförslaget
sådant det föreligger måste innebära, att skaderegleringen skall ske
enligt grunder som kunna betecknas som rättsliga normer. Detta behöver ej
föranleda att all slags egendom er sättes i samma utsträckning. I fråga om
lyxbetonad egendom torde det exempelvis få anses tillåtligt att reducera ersättningen
enligt snäva normer i fall då ej undantaget i 3 § 1 mom. d) i förslaget
är tillämpligt.
Vi vilja understryka att, om förslaget framlägges, någon tvekan icke bör
råda om att det får uppfattas på nyss nämnt sätt. Endast under denna
förutsättning kan lagen tänkas ge någon som helst trygghet. Det ligger i
sakens natur, att man likväl icke kan avse att på förhand binda sig för sättet
att genomföra återuppbyggnaden efter en större katastrof. Frågan om
modifikationer tränger sig då under alla omständigheter fram.»
Regeringsrådet Klackenberg har anfört:
»För den händelse den nya lagen skulle bygga på en finansiering av krigsskadeersättningarna
skattevägen, är jag för min del närmast benägen att
understryka departementschefens reservationer mot att uppfatta lagen såsom
ett löfte om att full gottgörelse skall utgå eller om att varje slag av
krigsskada å egendom kommer att ersättas. Det synes mig vara orealistiskt
att söka fixera lagen såsom en av statsmakterna utfärdad rättslig garanti
gentemot förmögenhetsägarna, att framtidens skattebetalare skulle i det
ovissaste av alla lägen restituera värdet av deras förstörda egendom. I synnerhet
om vårt land skulle ha drabbats av katastrofala skador och ansträngningarna
efter utståndet krig helt måste inriktas på att få produktionen
i gång och samhällsfunktionerna i övrigt att löpa, ter det sig orimligt att
de ansvariga i detta efterkrigstidens samhälle skulle av ifrågavarande lagregler
vara betagna möjligheten alt laga efter lägligliet och vid dispositionen
av för ändamålet tillgängliga statsmedel förhindrade att låta hänsynen
52
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
till folkhushållets återuppbyggnadsbehov på skilda områden gå före kravet
på likformiga restitutioner. Man bör nog även vara försiktig med att på
grund av dylik lagstiftning hängiva sig åt illusioner i fråga om de statsfinansiella
eller politiska möjligheterna för dylika ersättningsanspråk att
med något slags förtur göra sig gällande i ett dylikt krisläge, där anspråken
på den redan förut hårt ansträngda statsbudgeten komma att bli enorma.
Ersättningarna för egendomsskador lära icke komma att betraktas som mera
trängande utgiftsändamål än exempelvis den av utredningen berörda nödiga
iörsörjningen av dem, som lidit svåra personliga förluster eller skador under
kriget, såsom krigsänkor och krigsinvalider. Och om finansieringen av
ersättningarna för krigsskador å egendom icke skulle ske genom ett system
av förmögenhetsskatter på ett sådant sätt, att det i realiteten bleve en omfördelning
mellan egendomsägarna, kan man icke bortse från svårigheten att
hos det stora flertalet av egendomslösa inkomsttagare vinna gehör för kravet
att de skulle påtaga sig skatter för att i viss mån restituera den gamla
förmögenhetsordningen.
Om lagen sålunda i de svårare lägen, där en finansiering med statsmedel
blir nödvändig, icke kan vara en garanti för att förlorad eller skadad egendom
ersättes, är det enligt min mening önskvärt att detta kommer till ett
klarare uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten. Under rubriken
»Rätt till ersättning» i 1 § stadgas endast att, i den mån krigsskada å egendom
ej gottgöres i annan ordning, ersättning skall beredas av statsmedel
enligt av Konung och riksdag beslutade grunder. Det torde vara mera adekvat
att angiva att ersättning av statsmedel skall beredas i den omfattning
och på de villkor, som beslutas av Konung och riksdag. Av samma skäl bör
enligt min mening till den 3 § 1 mom. gjorda uppräkningen av olika slag
av egendom, som är undantagen från krigsskadeskyddet, fogas ett tillägg
avseende annan egendom, om vars undantagande Konung och riksdag må
besluta. Det kan ju visa sig nödvändigt att senare utfylla undantagen exempelvis
beträffande lyxegendom — enligt förslaget omfattande endast smycken,
ädla stenar och pärlor — med andra slag av improduktiva eller svårkontrollerade
förmögenhetsplaceringar. Om man förutser, att ändringar i
dylik riktning kunna bli nödvändiga, är det mera tilltalande, att de göras
inom den antagna lagens ram än att de skola framstå som svikna löften till
egendomsägarna.»
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande
anfört i propositionen nr 82:
»Det förhållandet att den nya lagen ej reglerar finansieringen av en skadeuppgörelse
innebär icke att lagen till sitt syfte i något principiellt avseende
skiljer sig från den nuvarande. Med lagen avses, såsom lagrådets flesta ledamöter
ansett sig böra utgå ifrån, att skapa de nödvändiga förutsättningarna
för en reglering av krigsskadeuppgörelsen efter rättsliga normer. Skadegörelsen
under ett krig drabbar befolkningen olika. Samhällssolidariteten
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
53
kräver därför att skadorna så långt det inom ramen för tillgängliga resurser
är möjligt utjämnas efter riktlinjer som tillfredsställer kravet på rätt och
billighet. Självfallet innebär icke detta att all slags egendom skall ersättas i
samma utsträckning. Såsom nyssnämnda ledamöter anfört kan ersättning
för lyxbetonad egendom komma att reduceras högst betydligt. Hinder föreligger
icke heller mot att ersättning beräknas schablonmässigt när så finnes
påkallat t. ex. i fråga om bohag. För fullständighetens skull bör kanske tillläggas,
att den tillämnade lagen lika litet som den på försäkringsmässiga
grunder uppbyggda norska lagen i ett svårt läge lägger hinder i vägen för
en skadeuppgörelse, som av nödvändiga hänsyn till det allmännas hästa mera
ser till folkförsörjningens krav än till den enskildes anspråk på ersättning
tör förlorad egendom. Detta förändrar givetvis icke den tillämnade lagens
nyss angivna syfte.»
Utskottet
Såsom tidigare framhållits, innebär det föreliggande lagförslaget ej en
utfästelse till egendomsägarna om full ersättning för krigsskador å egendom.
Däremot bör förslaget •— såsom föredragande departementschefen och
lagrådets majoritet uttalat — uppfattas så, att de medel, som efter kriget
är tillgängliga för en ersättningsuppgörelse rörande krigsskador å egendom,
skall fördelas efter grunder, som kan betecknas såsom rättsliga normer. Ersättning
skall sålunda i princip utgå, icke i förhållande till vederbörandes
behov därav utan i förhållande till den krigsskada hans egendom varit utsatt
för. I annat fall torde nämligen lagförslagets värde ur trygghetssynpunkt
för egendomsägarna vara ringa.
I förslaget stadgas, att krigsskadeersättning skall utgå enligt grunder som
Konung och riksdag bestämmer. Med hänsyn till att redan i den föreslagna
lagen får anses ha fastslagits principen om en ersättningsuppgörelse efter
rättsliga normer, synes man vid fastställandet av nämnda grunder icke kunna
frångå denna princip. Detta utesluter enligt utskottets uppfattning dock
icke att i grunderna skall kunna inflyta regler, som innebär smärre avvikelser.
Sålunda kan man tänka sig framtida regler om att hänsyn icke
skall tagas till mindre förluster i ränta eller genom penningvärdeförsämring,
om att bagatellskador eller en mindre del av skadan skall bäras av
den skadelidande, om att viss egendom, särskilt sådan av lyxkaraktär, skall
värderas efter schablonartade grunder o. s. v.
I konsekvens med det ovan anförda vill utskottet framhålla, att Konung
och riksdag vid fastställandet av de grunder, enligt vilka ersättningsuppgörelsen
efter ett krig skall ske, har att i huvudsak ta ställning till frågan, i
vilken grad skadorna skall ersättas. Denna fråga går icke att besvara förrän
efter krigets slut. Först då kan det bli möjligt att skaffa sig eu någorlunda
klar överblick över såväl omfattningen av krigsskadorna som storleken
av tillgängliga resurser för deras ersättande.
54
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
C. Krigsskadeskyddets organisation
Försäkringsinspektionen
Såsom framgått av det tidigare anförda föreslår försäkringsinspektionen,
att krigsskadenämnden även framgent skall vara det centrala
krigsskadeorganet.
De arbetsuppgifter, som kom att åvila krigsskadenämnden vid regleringen
av neutralitetsskador under andra världskriget, var av mycket begränsad
räckvidd. Skadefallen utreddes av vederbörande försäkringsbolag och orsakade
i allmänhet inga större svårigheter. Även om ett organ med nämndens
nuvarande utformning och befogenheter också för framtiden kan tänkas
fungera tillfredsställande vid en relativt begränsad skadeuppgörelse, är
det enligt inspektionen uppenbart, att det icke lika väl lämpar sig för bemästrandet
av en större skadeomfattning. Målet måste numera vara att
åstadkomma en organisationsapparat, som kan bli effektiv också under svårare
förhållanden. Härvid bör i första hand eftersträvas, att centralorganet
får en mera hållfast struktur och att beslutförhetsreglerna uppmjukas. Därutöver
gäller det att tillse, att organisationen i sin helhet utbygges genom
regionala och lokala organ.
Försäkringsinspektionen föreslår en sådan ändring i krigsskadenämndens
sammansättning att antalet tjänstgörande ledamöter
lätt kan utvidgas. Till grund härför redovisas följande bedömanden rörande
nämndens verksamhet i olika lägen.
Vad angår verksamheten under ett neutralitetsfall eller ett krigsfall av
lindrigare art — det i och för sig minst sannolika — torde man kunna räkna
med att skaderegleringen sker tämligen snabbt och att nämnden med nuvarande
stomme, tillfälligt utbyggd efter situationens krav, skall kunna tillfredsställande
klara arbetsuppgifterna.
I händelse av ett mera allvarligt krigsfall med stor skadegörelse, förbindelseavbrott
och i övrigt förvirrade förhållanden kommer situationen helt
visst att bli en annan. Det torde då få förutsättas, att nämndens uppgifter
under kriget kommer att väsentligen ligga på det tekniskt-administrativa
planet. Som i tidigare sammanhang uttalats, synes det nämligen mindre
troligt, att värdering och reglering av krigsskador skall kunna i större omfattning
äga rum redan under kriget. Det normala torde i stället hli, att
skadorna, så långt sig göra låter, besiktigas och preliminärt utredes, medan
slutlig värdering och andra åtgärder måste anstå till dess lugnare förhållanden
inträtt. Nämndens huvudsakliga uppgifter lärer med andra ord komma
att omfatta tillsyn över att den begränsade organisationsapparaten
fungerar. Det blir väl här närmast fråga om att centralt registrera skador,
att dirigera skadebesiktningarna, att sända ut lämpliga besiktningsmän till
särskilt utsatta orter o. s. v. Det får förutsättas, att nämnden därvid verkar
från den planerade evakueringsorten eller från annan plats ute i landet.
Även om enligt angivna förutsättningar värderingar och regleringar ej torde
ske annat än i undantagsfall, får nämndens uppgifter ändock beräknas
bli så krävande, att en förstärkning av nuvarande organisation är högst påkallad.
55
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
Den skadereglerande verksamheten, vars utövande måste förutsättas betingad
av att relativt ostörda förhållanden råder, lärer också den vid en
större skadegörelse bli av sådan omfattning, att nämndens personella resurser
bör utökas.
I enlighet med vad nämnden själv förordat, föreslås i betänkandet, att
nämnden redan i fredstid tillföres ett större antal suppleanter med uppgift
att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänstgöra
i nämnden. Utöver de fem ordinarie ledamöterna skall enligt förslagen
tio suppleanter ingå i nämnden. Ledamöter och suppleanter förordnas liksom
hittills av Kungl. Maj :t.
Även med den ovan förordade ökningen av antalet suppleanter kan ej
bortses från att läget i allvarstid utvecklar sig så, att vakanser likväl uppstår.
För att fylla ytterligare uppkommande personalbehov föreslås den
reservanordningen, att krigsskadenämnden — om ej Kungl. Maj :ts förordnande
utan påtagliga olägenheter för nämndens verksamhet kan avvaktas
— skall äga själv utse suppleanter.
Beträffande tjänstgöringen i nämnden anföres följande.
Det är ytterst angeläget att till ledamöter och suppleanter utses personer,
vilka kan helt frigöras för ifrågavarande uppgifter och ej behöver tagas i
anspråk jämväl för andra ändamål. Där så erfordras, bör fördenskull också
frikallelse från militärtjänstgöring utverkas. I viss utsträckning kan givetvis
pensionerade ämbetsmän och försäkringstjänstemän ifrågakomma för
tjänstgöring i nämnden, men ett anlitande enbart av »överåriga» är, med
hänsyn till de påfrestningar som kan påräknas under evakuerings- och
andra extraordinära förhållanden, icke att rekommendera. Försäkringsinspektionen
vill understryka vikten av att suppleanterna icke endast blir
»namn på papperet» utan utväljes bland personer, som redan i fredstid
kan bereda sig för sitt eventuella värv under ofredstider. Det synes lämpligt,
att även suppleanterna hålles fortlöpande informerade om olika krigsskadefrågor
och att i sådant syfte nämndssammanträden mera regelbundet
äger rum.
Ifrågavarande »suppleanter» är icke att betrakta såsom suppleanter i
egentlig mening — med den enda uppgiften att vid förfall ersätta ordinarie
ledamöter — utan snarare såsom adjungerade ledamöter, vilka vid behov
kan tillkallas för att förstärka nämnden. Därest läget så kräver, kan, efter
vad här förordats, i nämnden tjänstgöra femton ledamöter. Vid en sådan
utbyggnad av organisationen bör nämnden kunna arbeta på avdelningar,
förslagsvis på fem avdelningar med tre ledamöter i varje.
Med hänsyn till de uppgifter, som åvilar nämnden, föreslår inspektionen
att nuvarande kvalifikationskrav beträffande vissa ledamöter
i huvudsak upprätthålles. Inspektionen förordar sålunda, att i nämnden
skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet och sakkunskap
i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning att, vid en
utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, i varje avdelning kommer att
ingå en domare och en försäkringsman.
Inspektionen finner däremot inte skäl föreligga för alt i nämnden låta representera
skilda intresseorganisationer, och anför.
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
....1 ?k.!lda saJimianhang har röster höjts för att i nämnden borde ingå också
toretradare for olika intresseorganisationer — för näringslivet, för fastighetsagare
och hyresgäster etc. — och utan tvivel skulle en dylik, mera allsidig
representation mången gång vara av värde. Det torde emellertid stå
k:ar..’ . sadan anordning icke gärna är tänkbar under krig. Även om
torsakringsinspektionen ställer sig positiv till den tanke, som sålunda kommit
till uttryck, anser sig inspektionen därför icke böra nu förorda en ytterligare
utvidgning^ av krigsskadenämnden. Det lärer stå Kungl. Mai :t fritt
att om och nar så anses lämpligt, förstärka organisationen efter nyssnämnda
linjer. Om sa sker, yill emellertid inspektionen för sin del framhålla
^kvardheten av att en dylik förstärkning göres i form av ett rådgivande
organ, vilket skall hallas orienterat om det aktuella läget beträffande krigsskadeskyddet
och underställas frågor av principiell räckvidd men däremot
ej deltaga i nämndens avgöranden av enskilda skadefall. För sist angivna
andamal kraves uppenbarligen en smidigare organisationsapparat.
I fråga om krigsskadenämndens beslutförhet föreslår försäkringsinspektionen
en viss uppmjukning av gällande bestämmelser. Främst med
tanke på att nämnden även framdeles bör i princip ensam avgöra skadearenden,
förordas den huvudregeln, att tre ledamöter, varav en med domarerfarenhet,
deltager i avgörandet av ersättningsfrågor och att ärenden
av större betydelse om möjligt avgöres av nämnden i dess helhet. Inspektionen
anser dock den utvägen böra öppnas, att ärende, i vilket fordrad skadeersättning
ej överstiger förslagsvis 1 000 kronor och vilket ej bedömes
■v ara av principiell vikt, kan avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande
eller av ordförande å avdelning inom nämnden. Med den föreslagna
huvudregeln bortfaller automatiskt nuvarande obligatoriska föreskrift, att
ordföranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut.
I vissa fall skall enligt inspektionens förslag länsstyrelserna såsom r eglobala
organ äga besluta om ersättning för krigsskador, som inträffat
i länet. Det kan nämligen befaras, att krigsskadenämnden till följd av
lörbindelseavbrott eller av andra orsaker blir åtminstone tillfälligt satt ur
funktion. Vid förfall för nämnden bör annan myndighet kunna gripa in och
å nämndens vägnar, i vart fall provisoriskt, ombesörja brådskande skaderegleringar,
Den lokalorganisation, som inspektionen i det följande kommer
att förorda, är visserligen lämpad att träffa förberedande åtgärder, men den
saknar för bestämmande av prioritetsordning samt fastställande och utgivande
av ersättningar myndighetsauktoritet. Enligt inspektionen bör det
ankomma på krigsskadenämnden att utarbeta erforderliga anvisningar för
denna länsstyrelsernas verksamhet.
I betänkandet har även dragits upp riktlinjerna för en lokal organisation.
Inspektionen har härvid anknutit till ett av Svenska försäkringsbolags
riksförbund utarbetat förslag till vissa beredskapsåtgärder på
försäkringsväsendets område. Förslaget — som icke slutgiltigt fastställts —
innebär i huvudsak att redan i fredstid inrättas lokala organ, som vid krig
57
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
^kall kunna betjäna allmänheten, mottaga skadeanmälningar, registrera
skador samt, om möjligt, utreda skadefall. De skall samarbeta med krigsskadenämnden.
Organen benämnes distriktcentraler eller D-centraler. Tills
'' idare har räknats med att en eller två sådana centraler skall finnas i varje
län.
Försäkringsinspektionen, som avvisat tanken på att inrätta kommunala
krigsskadenämnder, finner övervägande skäl tala för att den sålunda planerade
lokalorganisationen skall kunna helt eller delvis utnyttjas även för
krigsskadeskyddet. Med denna organisation som underlag torde i övrigt eriorderliga
anordningar kunna lättare vidtagas. Vid utbyggandet av organisationen
bör enligt inspektionens mening tillses, att vid varje D-central finnes
en »kontaktman», som ansvarar för åtgärder inom krigsskadeskyddet.
Utöver centralerna bör finnas lokala representanter — stundom, i större
kommuner, flera och eljest en gemensam representant för flera småkommuner
— vilka är direkt underställda »kontaktmannen» vid vederbörande
D-central. Detaljerna i den lokala organisationen får enligt förslaget utarbetas
av krigsskadenämnden under samverkan med försäkringsbolagen. Genom
nämndens försorg bör efter hand anvisningar för lokalorganens verksamhet
ges och erforderliga informationer till allmänheten förberedas.
Remissyttrandena
Förslaget rörande organisationen godtages eller lämnas i allt väsentligt
utan erinran av remissinstanserna. I allmänhet behandlas organisationstörslaget
ej närmare i yttrandena. Utskottet får beträffande vad remissyttrandena
innehåller i ifrågavarande hänseenden hänvisa till den redogörelse
som finnes å s. 54—55 i propositionen nr 82.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen
till lagrådet anfört:
»Beträffande organisationen för krigsskadeskyddet innebär försäkringsinspektionens
förslag en betydande utbyggnad av vad som nu gäller.
Såsom framgått av den tidigare redogörelsen föreslås, att statens krigsskadenämnd
även framgent skall utgöra det centrala krigsskadeorganet.
För närvarande består nämnden av fem ledamöter och lika många suppleanter.
Med hänsyn till nämndens krävande uppgifter föreslås en kraftig
förstärkning av nämnden. Sålunda skall enligt förslaget nämnden redan i
fredstid tillföras ett större antal suppleanter med uppgift att i händelse av
krig eller jämförliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. Inspektionen har
såsom en skälig avvägning tänkt sig att, utöver de fem ordinarie ledamöterna,
tio suppleanter skall ingå i nämnden. Därest läget så krävde skulle
följaktligen i nämnden kunna tjänstgöra femton ledamöter. Verksamheten
skulle härigenom kunna bedrivas på avdelningar, förslagsvis fem avdelningar
med tre ledamöter på varje avdelning.
58
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
I principiell överensstämmelse med vad nu gäller föreslår inspektionen,
att i nämnden skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet
och sakkunskap i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning
att, vid en utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, en domare och
en sakkunnig skall kunna ingå i varje avdelning.
Med avseende på nämndens beslutförhet föreslås en viss uppmjukning av
den nuvarande regeln att minst tre, däribland ordföranden eller vice ordtöranden,
skall deltaga i nämndens beslut. Enligt förslaget skall sålunda
ärende, som avser mindre belopp och ej har principiell betydelse, kunna
avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande eller av ordförande
på avdelning inom nämnden.
Den av försäkringsinspektionen föreslagna organisationen av nämnden
har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även enligt min mening synes
förslaget väl ägnat att läggas till grund för det beredskapsmässiga organisationsarbetet.
Frånsett reglerna om nämndens beslutförhet, vilka bör fästas i blivande
lag, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda
erforderliga föreskrifter angående nämndens organisation och verksamhet.
I anledning av vad statskontoret anfört rörande krigsskadenämndens
verksamhet i fred synes böra framhållas, att nämnden redan tagit aktiv
del i den beredskapsmässiga planeringen för krigsskadeskyddet och att det
torde vara lämpligt att nämnden i fortsättningen bibehålies för beredskapsuppgifterna
på detta område. Däremot synes med den föreslagna förstärkningen
av nämnden kunna anstå tills vidare.
Kostnaderna för krigsskadenämndens verksamhet i fred torde liksom för
närvarande få bestridas från tionde huvudtitelns förslagsanslag till Kostnader
för vissa nämnder m. in.
Försäkringsinspektionens förslag till lokal organisation har lämnats utan
erinran av remissinstanserna och synes även enligt min mening innefatta
en godtagbar lösning.
Den här behandlade organisationen torde icke alltid förslå i ett läge där
det är av vikt att inträffade skador av hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen
skyndsamt ersättes. Det är därför tänkbart, att i dylika situationer
ersättning för krigsskada kommer att utbetalas i annan ordning, t. ex.
genom länsstyrelsernas förmedling. I särskild ordning torde få närmare
regleras hur dessa ersättningar skall inverka på den rätt till krigsskadeersättning,
som kan komma att sedermera fastställas av krigsskadenämnden.
Det må tilläggas, att länsstyrelserna, vid sidan av dessa speciella skadereglerande
uppgifter, i ett utsatt läge kan komma att jämlikt administrativa
fullmaktslagen få övertaga krigsskadenämndens uppgifter.»
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
59
Utskottet
Vad i propositionen föreslagits angående krigsskadeskyddets organisation
finner utskottet välbetänkt. Utskottet vill i detta sammanhang endast understryka
vikten utav att redan i fredstid erforderligt organisatoriskt förberedelsearbete
utföres för att krigsskadeorganisationen skall kunna så långt
möjligt fylla sina funktioner under krig.
D. Fondbildning
För säkring sinspektionen
Såsom antytts i samband med redogörelsen för försäkringsinspektionens
förslag såvitt rör skaderegleringen, förordar inspektionen att det av beredskapsskäl
skapas en begränsad fond, vars medel reserveras för att täcka
krigsskador. Det föreslås, att anstalter härför träffas genom att, till en
början, av allmänna budgetmedel avsättes tio miljoner kronor årligen under
fem års tid.
En motsatt mening anföres av byråchefen Vogel i det särskilda yttrandet
till betänkandet. Den ifrågasatta fonden har enligt hans uppfattning icke
någon reell eller psykologisk betydelse. Det anföres, att erforderliga belopp
av mycket större storleksordning kan via beredskapsanslag ställas till
förfogande för genomförande av erforderlig skadereglering under pågående
krig och att detta förhållande måste skänka medborgarna en större känsla
av trygghet än den av inspektionen förordade fonderingen. Beträffande den
av inspektionen föreslagna fonden gäller, lika väl som beträffande en större
fond, att det föreligger risk för att fonden urholkas genom penningvärdeförsämring,
innan den behöver tagas i anspråk och att därför ytterligare insamling
av medel och därmed dubbel belastning för samma ändamål kan bli
nödvändig. En sådan ordning synes, anföres det, icke tillfredsställande från
de enskilda medborgarnas synpunkt.
Remissyttrandena
Förslaget om inrättande av en fond avstyrkes av en överväldigande majoritet
av remissinstanserna. En närmare redogörelse för dessas inställning
finnes å s. 55—56 i propositionen nr 82, vartill utskottet får hänvisa.
Departementschefen
Föredragande departementschefen bär i propositionen nr 82 vid remissen
till lagrådet anfört:
»Beträffande slutligen den av försäkringsinspektionen förordade beredsk
ap s fonden bar förslaget härom mött övervägande kritik från remissinstanserna.
I huvudsak har invänts, att en fond som den föreslagna
skulle sakna egentligt värde, både ekonomiskt och psykologiskt. Även för
egen del finner jag tveksamt om något står att vinna med en fond av den
begränsade omfattning, som inspektionen ifrågasatt. Härjämte torde, såsom
60
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 195S
kommerskollegium anfört, vägande skäl kunna anföras mot att en fondbildning
av detta slag över huvud kommer till stånd i nuvarande läge. Jag är
följaktligen icke beredd tillstyrka att en fond skapas för ifrågavarande ändamål.
»
Utskottet
Såsom i det föregående framhållits, kan den omständigheten att den föreslagna
lagen icke innehåller några bestämmelser om hur krigsskadeersättningarna
skall finansieras, vara ägnad att inge egendomsägarna en viss
känsla av otrygghet. Ett sätt att motverka detta förhållande vore naturligtvis
att i förväg — eventuellt redan i fredstid — fondera vissa medel för
framtida krigsskadeersättningar. Emellertid må framhållas att det aldrig
torde komma i fråga att i förväg fondera medel i sådan utsträckning, att
de kan tänkas täcka någon mera avsevärd del av krigsskadorna. Med hänsyn
härtill anser utskottet föga vara att vinna med en fondbildning för
ifrågavarande ändamål och delar därför föredragande departementschefens
uppfattning att någon sådan icke nu bör komma i fråga.
VII. Detaljutformningen av lagförslaget
I det följande lämnas en redogörelse för specialmotiveringen till vissa av
lagens bestämmelser. Beträffande specialmotiveringen i övrigt tillåter sig utskottet
hänvisa till s. 65—87 samt 103—105 i propositionen nr 82. Det må
framhållas, att föredragande departementschefen, såvitt ej annat framgår av
detta utlåtande, funnit de av lagrådet framförda ändringsförslagen böra följas.
1 §•
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82 vid remissen
till lagrådet anfört:
»Innehållet i krigsskadebegreppet har redan berörts i det tidigare anförda.
Sålunda bör med krigsskada i första rummet avses skada, som uppkommit
i följd av krig, vare sig riket varit indraget däri eller ej. Lagen avser följaktligen
att täcka även skador under neutralitetstid, blott skadorna är att
se som en följd av krigföringen utanför våra gränser.
Begreppet krigsskada bör emellertid såsom tidigare utvecklats även täcka
vissa skador som inträffat före ett krigsutbrott. Att i lagtexten närmare avgränsa
de skador, som här bör ifrågakomma för ersättning, synes icke möjligt.
Det får i stället — om så blir aktuellt — ankomma på de tillämpande
myndigheterna att göra den gränsdragning som med hänsyn till omständigheterna
finnes skälig. I den föreslagna paragrafen har endast det allmänna
kravet uppställts, att skadan skall ha uppkommit i följd av förhållanden,
som äger samband med ett sedermera utbrutet krig. Icke heller för dessa
fall är någon förutsättning att vårt land blir indraget i kriget.
61
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
Det bör anmärkas, att krigsskador givetvis kan uppkomma även sedan
krigstillstånd upphört, t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och
’blindgångare’ o. s. v.
Av den allmänna motiveringen framgår, att endast sådan skada skall
ersättas som direkt hänför sig till den ifrågavarande egendomen. Däremot
är icke syftet att i förevarande ordning ersätta ekonomiska följ dskador såsom
inkomstbortfall och utebliven handelsvinst. I nu gällande lag — vilken
intager samma restriktiva ståndpunkt — uttryckes denna begränsning i
orden ''skada å egendom’. I princip samma uttryckssätt har använts i den
föreslagna lagen. Det må påpekas, att det i förslaget begagnade uttrycket,
krigsskada å egendom, med hänsyn till skadebegreppets allmänna innehåll
lärer täcka även följdskador och således i viss mån gå utöver vad som angivits
vara lagstiftningens ändamål. Detta torde emellertid vara utan betydelse,
enär lagen endast avser att ange den yttre ramen för skadeuppgörelsen
och den reella avgränsningen av ersättningsrättens omfattning kommer
att bero av statsmakternas beslut. Med hänsyn främst härtill har skadebegreppet
i gällande krigsskadelag ansetts utan olägenhet kunna upptagas
i den nya lagen.»
Lagrådet
Lagrådet har anfört:
»Enligt andra stycket i paragrafen förstås med krigsskada sådan skada
som uppkommit i följd av krig mellan riket och främmande makt eller
mellan främmande makter, så ock skada i följd av förhållanden som äga
samband med sedermera utbrutet krig. I motiveringen påpekas, att det i
förslaget begagnade uttrycket krigsskada å egendom — med hänsyn till
skadebegreppets allmänna innehåll — torde täcka även följdskador och sålunda
i viss mån gå utöver vad som i annat sammanhang angivits vara lagstiftningens
ändamål. Föredragande departementschefen har ansett detta
vara utan betydelse, enär lagen endast avsåge att ange den yttre ramen
för skadeuppgörelsen och den reella avgränsningen av ersättningens omfattning
komme att bero av statsmakternas beslut. Beträffande uttalandet
om skadebegreppets innehåll vill lagrådet endast nämna, att lagrådet icke
är berett att som principiell utgångspunkt i detta sammanhang godtaga
vad som vid tillämpning av 6 kap. strafflagen och annan skadeståndslagstiftning
anses utgöra ersättningsgill skada med anledning av vållande
in. m. Jämförelse bör närmast ske med vanlig brandförsäkring, där utgångspunkterna
äro andra.
I redaktionellt hänseende vill lagrådet hemställa att andra stycket får innehålla,
att med krigsskada förstås skada i följd av krig mellan riket och
främmande makt eller mellan främmande makter, så ock skada i följd av
handling som finnes hava ägt samband med sedermera utbrutet krig.»
Regeringsrådet Klackenberg erinrade om vad han inledningsvis anfört
beträffande 1 §.
62
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
3 §•
Försäkringsinspektionen
I fråga om kommunal och därmed jämförlig egendom ävensom kommunikationsanstalter
anför inspektionen, att det redan vid krigsskadelagens
tillkomst rådde stor tvekan om vilka praktiska skäl som motiverade att
dessa egendomsgrupper undantogs från lagens tillämpning. I fråga om den
kommunala egendomen framhåller inspektionen, att somliga kommuner i
väsentligt större omfattning än andra kommuner kan träffas av krigsskador,
särskilt å fast egendom inklusive gatuanläggningar och ledningsnät m. in.,
och att en interlokal utjämning därför måste kunna äga rum. Ifrågavarande
egendomsgrupper bör därför enligt inspektionen omfattas av krigsskadeskyddet.
Remissyttrandena
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska
landstingsförbundet ansluter sig till förslaget att kommunal e g e nd
o in icke vidare skall undantagas från krigsskadelagens regler, medan
andra remissinstanser förordar att gällande undantag för dylik egendom
skall bibehållas. Statskontoret erinrar sålunda om att det vid tillkomsten
av krigsskadelagen yppades tveksamhet huruvida kommun eller annan menighet
tillhörig egendom skulle omfattas av lagen eller ej och anför:
För en sådan ordning ansågs — vad anginge primärkommunerna — tala,
att flertalet av dessa vore mycket små och att skatteunderlaget, som utgjorde
den huvudsakliga grunden för deras ekonomiska liv, ofta vore så obetydligt,
att extra påfrestningar, även om de vore tämligen små, skulle kunna
förorsaka en våldsam stegring av utdebiteringsbehovet. Liknande synpunkter
gjorde sig i större eller mindre grad gällande även beträffande övriga
berörda menigheter. Häremot anfördes emellertid, att det måste betecknas
som föga rationellt att låta de mindre enheterna, kommunerna, med de
mycket stora olikheter, som förefunnes i fråga om förhållandet mellan värdet
av förvaltningsfastigheter och skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera
de erforderliga medlen för att inbetala dem till den större enheten,
staten (se prop. 1940: 267, s. 29—30). Riksdagens beslut blev, att krigsskadelagen
icke skulle omfatta egendomen i fråga. Sedan detta beslut fattades,
ha nyss anförda skäl, som åberopades för att kommunerna skulle
bli delaktiga av skyddet, avsevärt förlorat i styrka genom den nya kommunindelningen.
Mot bakgrunden härav kan statskontoret — även med
beaktande av den föreslagna ändrade finansieringsordningen för skaderegleringen
— icke biträda nu föreliggande förslag om att upphäva undantaget
för berörda egendom. Skulle någon av kommunerna eller menigheterna,
som det här gäller, drabbas särskilt hårt av krigsskador, återstår givetvis
den möjligheten att i särskild ordning medgiva ekonomisk gottgörelse.
Stockholms handelskammare anser att i stort sett samma motiv kan åberopas
för att kommunal egendom skall undantagas från lagstiftningen som
för undantagandet av statlig egendom. Även om vid den tidsprioritering,
som måste bli erforderlig vid skaderegleringen, i första hand beaktas de be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
63
hov som är angelägna ur folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,
kan det enligt kammarens mening ifrågasättas om allmänna och enskilda
egendomsägare skall konkurrera om till förfogande stående skadeersättningsmedel.
Iståndsättandet av det allmänna tillhöriga krigsskadade anläggningar
bör betraktas som en angelägenhet utanför krigsskadelagens område.
I den mån det anses önskvärt att redan nu garantera en utjämning
av de krigsskador som i olika hög grad kan drabba skilda kommuner —
vilket i och för sig måste anses riktigt — torde syftet kunna tillgodoses genom
en i särskild ordning genomförd interkommunal utjämning inom ramen
för en särbudget, finansierad i huvudsak genom medel, som kommunerna
ställer till förfogande. Även kommerskollegium finner — under hänvisning
till vad handelskammaren anfört — starka skäl tala för att viss
kommunal egendom liksom för närvarande bör vara undantagen från lagens
tillämpning.
Svenska försäkringsbolags riksförbund synes icke motsätta sig att lagen
omfattar jämväl den kommunala egendomen. Riksförbundet understryker
betydelsen av den interlokala utjämningen kommunerna emellan men förordar
med hänsyn till de förhållandevis betydande värden det här kan röra
sig om, exempelvis broar och andra kommunikationsanläggningar, att utjämningen
kommunerna emellan sker enligt ett särbudgetsystem för den
kommunala egendomen. Genom ett sådant system skapas en möjlighet att
åstadkomma en standardutjämning mellan kommunerna inbördes, om så
befinnes önskvärt.
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i propositionen nr 82'' vid remissen
till lagrådet — efter att ha framhållit att lagen uppenbarligen icke hade
någon funktion att fylla i fråga om den statliga egendomen samt att det vore
mindre lämpligt om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma
grunder som skador på privat egendom — anfört följande.
»Det nyss anförda kan i mycket sägas gälla även för den k o in m u n a 1 a
egendomen. Likväl skiljer sig kommunernas krigsskadeproblem i väsentliga
hänseenden från statens. Det är icke rimligt att räkna med att varje kommun
för sig skall bära bördan av en svår krigsskadegörelse. Såsom inspektionen
framhållit kan somliga kommuner komma att drabbas av krigsskador
i väsentligt större omfattning än andra kommuner och en interlokal utjämning
måste därför kunna äga rum. Härför erfordras statens medverkan. Den
nu planerade krigsskadelagen torde emellertid knappast utgöra något lämpligt
instrument för det ekonomiska bistånd, som kommunerna kan behöva
under och efter ett krig. Lagstiftningen måste, med hänsyn till att den
riktar sig till de många enskilda skadelidande, bygga på medverkan från
den skadelidande beträffande varje individuell skada, och skadebedömningen
har karaktären av en administrativ rättsprövning av varje enskilt fall.
Kn sådan ordning lämpar sig icke för kommunernas del. Det kan sålunda
icke gärna komma i fråga alt låta kommunernas rätt till ersättning bli be
-
64
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
roende av om skadeanmälan göres i rätt tid eller att tillämpa samma värderingsförfarande
för de kommunala anläggningstillgångarna som för enskild
egendom. I fråga om skador på flera områden, t. ex. sjukvårdens och
kommunikationsväsendets, kan speciella hänsyn få tas till en kommuns
ekonomiska situation, övervägande skäl torde även tala för att kommunernas
behov av ersättning för lidna krigsskador bedömes efter mera generella
normer samtidigt med att man efter ett utståndet krig planerar för upprustningen
av det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas krigsskador
torde därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för det
vanliga krigsskadeskyddet.
Av den kommunala egendomen bör dock lagen omfatta sådana fastigheter,
som upplåtits åt enskild med arrenderätt eller tomträtt ävensom s. k.
ofria tomter, vilka upplåtits med till tiden obegränsad besittningsrätt.»
Lagrådet
Lagrådet bar anfört:
»Det under 1 mom. b) gjorda undantaget för kommuns och annan menighets
egendom — utom utarrenderade jordbruksfastigheter och fastigheter,
som innehavas med tomträtt eller ständig besittningsrätt — är betydligt
mera omfattande än motsvarande undantag i gällande lag. I 2 § 1
mom. gällande lag undantagas, under c) kommun eller annan menighet
tillhöriga allmänna platser liksom begravningsplatser samt under d) kommuns
eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning
och för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård,
sundhetsvård, religionsvård eller undervisning ävensom för byggnaderna
avsedd lös egendom. Vidare undantagas i 2 mom. generellt för allman
trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock
ej järnväg eller flygplats, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte
till de undantagna kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara
behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden. Tomtområde
som hör till undantagen byggnad är likaledes i gällande lag enligt
3 mom. undantaget från lagens tillämpning. Dessa undantag ha utformats
i nära anslutning till bestämmelserna i 5 § kommunalskattelagen om fastigheter
som äro undantagna från skatteplikt vid den kommunala fastighetsbeskattningen.
Utöver nyss angivna kommunala fastigheter skulle enligt
remissförslaget från det lagstadgade krigsskadeskyddet undantagas
bl. a. fastigheter avsedda för den kommunala affärsverksamheten, såsom
gas- och elektricitetsverk, vattenledningsverk och i vissa fall även kraftstationsanläggningar.
Vidare skulle undantagas kommunerna omedelbart tillhöriga
bostadsfastigheter. Sistnämnda undantag skulle träffa särskilt
slumpmässigt i fråga om den under sista decenniet mycket omfattande kommunala
bostadsbebyggelsen. Ofta står en kommunal bostadsstiftelse eller
ett kommunalt bostadsaktiebolag formellt som ägare till bostadsfastigheterna,
och i dylika fall skulle fastigheterna utan vidare omfattas av krigsskadeskyddet,
men i sådana kommuner, där bostadsfastigheterna stå under
65
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
direkt kommunal förvaltning, skulle de vara undantagna. Slutligen skulle
all kommunal lös egendom — t. ex. motorfordon — undantagas.
Försäkringsinspektionens förslag innebar, att krigsskadeskyddet skulle
vidgas att omfatta all kommunal egendom. Enligt vad inspektionen framhöll
äro motiven till gällande undantag att finna i den för fastighetskollektivet
stadgade finansieringsordningen. Det ansågs föga rationellt att låta de
mindre enheterna, kommunerna, med de mycket stora olikheter, som förefunnes
i fråga om förhållandet mellan värdet av förvaltningsfastigheter och
skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera de erforderliga medlen för
att inbetala dem till den större enheten, staten. Efter den föreslagna omläggningen
av finansieringssystemet förelåge enligt inspektionens mening
ej anledning att begränsa skyddet på sätt som skett i gällande lag. Då somliga
kommuner kunde träffas av krigsskador i väsentligt större omfattning
än andra, måste en interlokal utjämning äga rum. Inspektionen ansåge därför
den kommunala och därmed jämförliga egendomen ävensom icke statliga
kommunikationsanstalter böra omfattas av krigsskadeskyddet.
Departementschefen har förklarat sig dela försäkringsinspektionens uppfattning,
att en interlokal utjämning av de kommunala skadorna måste äga
rum och att statens medverkan härför erfordras. Enligt departementschefens
mening är emellertid den planerade beredskapslagen icke något lämpligt
instrument för det ekonomiska bistånd som kommunerna kunna behöva
under och efter ett krig. Departementschefen har framhållit, att lagen
bygger på medverkan från den skadelidande beträffande varje individuell
skada och att skadebedömningen har karaktären av en administrativ rättsprövning
av varje enskilt fall. En sådan ordning lämpade sig icke för kommunernas
del. Vidare uttalar departementschefen, att i fråga om skador på
flera områden, t. ex. sjukvårdens och kommunikationsväsendets, speciella
hänsyn kunna komma att få tagas till en kommuns ekonomiska situation.
Kommunernas behov av ersättning finge bedömas efter mera generella normer
samtidigt med att man efter ett krig planerade för upprustningen av
det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas krigsskador syntes
därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för det vanliga krigsskadeskyddet.
Enligt lagrådets mening äro de åberopade skälen mot att utnyttja den
administrativa apparat, som avses med den nya lagen, för reglering av skador
på kommunal egendom icke tillräckligt tungt vägande för att motivera
den väsentliga utvidgning av de nuvarande undantagen som förslaget innebär.
En försäkringsmässig ordning för skadereglering kan uppenbarligen
icke utesluta kommunal egendom som är att jämställa med enskild egendom.
Lagrådet anser, att i allt fall från lagens tillämping icke bör undantagas
annan kommunal egendom än som avses i 2 § 1 mom. c) och d) i gällande
lag.
Regeringsrådet Klackenberg har därutöver yttrat:
»Därest krigsskadeskyddet icke ordnas försäkringsmässigt ulan, i enlig
5
Bihang till riksdagens protokoll 191)8. 9 samt. 2 avd. Nr B 12
66
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
het med lagförslaget, finansieras av statsmedel, har uppenbarligen vad som
tidigare ansetts utgöra ett avgörande hinder emot att de kommunala förvaltningsbyggnaderna
in. in. ingå under skadeskyddet bortfallit. I sådant
fall synes mig övervägande skäl tala för att undantaget i lagen för den
kommunala egendomen bör helt utgå. Det är väl riktigt, som departementschefen
framhållit, att speciella hänsyn kunna behöva tagas till skador å
särskilt samhällsviktiga kommunala anläggningar. Men så har ock förutsatts
kunna ske under pågående krig för enskilda anläggningars del, och
nämnda omständighet synes då icke böra utgöra något hinder för att låta
kommunerna deltaga i den allmänna krigsskadeersättningen i lika mån
som enskilda. Därest departementschefens antydan att kommunernas behov
jämväl skulle bedömas efter mera generella normer skulle åsyfta, att särskilda
mera gynnsamma grunder skola efter utståndet krig fastställas för
kommunala krigsskadeersättningar, synes det mig — under nyss angiven
förutsättning — befogat att kommunerna, i avvaktan på dylika grunder,
må för all sin egendom bli delaktiga i skadeskyddet enligt den föreslagna
lagen.
.lag erinrar vidare om vad jag inledningsvis anfört om 3 § i förslaget.»
Departementschefen
Föredragande departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande
anfört i propositionen nr 82.
»I fråga om lagens tillämpning på den kommunala egendomen vill jag
ännu en gång understryka det i och för sig självklara att kommunerna efter
ett krig måste kunna räkna på statens medverkan för en utjämning av lidna
krigsskador. Såsom jag närmare redovisat i mitt anförande vid lagrådsremissen
talar emellertid starka skäl för att utjämningen av kommunernas
krigsskador icke underkastas den procedur som krigsskadelagen innehåller.
Det förefaller sålunda helt meningslöst att ålägga kommunerna en löpande
anmälningsplikt i fråga om inträffade skador. Den centrala registreringen av
krigsskador — som redan för den enskilda egendomen kräver betydande administration
— behöver icke belastas med skadorna på den kommunala egendomen.
I fråga om dessa torde, när behov föreligger, tillförlitliga uppgifter
utan omgång kunna införskaffas direkt från kommunerna. Skadeutredningnen
torde i stor utsträckning kunna överlåtas på kommunerna själva att
verkställa. Väsentligast torde emellertid vara att statens ekonomiska bistånd
till kommunerna i anledning av krigsskadegörelse torde få bedömas från
synpunkter som på ett avgörande sätt skiljer sig från dem som kommer att
läggas till grund för ersättningsuppgörelsen i fråga om enskild egendom.
Beträffande sistnämnda egendom är avsikten att ersättningsfrågan i stort
sett skall kunna bedömas genom en rättslig prövning i varje individuellt fall
av skadans uppkomst, art och omfattning. För kommunernas del är en sådan
begränsning av förutsättningarna för statens medverkan till en skadeutjämning
uppenbarligen alltför snäv. Det är nämligen knappast tänkbart
att en krigsskadeuppgörelse för kommunernas del skall kunna genomföras
utan att varje enskild kommuns behov av statligt bidrag beaktas som en av
-
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
67
görande faktor vid sidan om den skadegörelse som drabbat kommunen. Detta
följer redan av att det vid ett krigsslut måste vara en primär uppgift för
statsmakterna att sörja för att kommunerna blir i stånd att på ett så tillfredsställande
sätt som möjligt fullgöra sina allmänna uppgifter. Det vore
verklighetsfrämmande om statens bidrag till en kommuns upprustning med
avseende på t. ex. skollokaler berodde enbart på omfattningen av de skador
som under kriget drabbat kommunens skolbyggnader och icke avvägdes mot
det aktuella behovet under efterkrigstiden. Dessutom medför befolkningsförändringarna
under ett krig att kommuner med tidigare gles befolkning
efter ett krig kan ha sitt invånarantal mångdubblat. Det får även räknas
med att svårt krigshärjade kommuner, som före kriget haft en eller flera
tätorter, efter kriget saknar befolkningsunderlag, som motiverar att kommunens
anläggningar återuppbygges i sin tidigare omfattning.
Det anförda torde vara till fyllest för att visa att kommunernas ersättningsfrågor
icke låter sig bedömas i samma former som planerats för skadeuppgörelsen
med avseende på enskild egendom. Det gör härvidlag ingen skillnad
att man för en begränsad skadeuppgörelse kan finna lämpligt att finansiera
ersättningarna enligt ett försäkringsliknande system. Icke heller har
det i princip något att betyda att den kommunala bostadsbebyggelsen i allmänhet
formellt äges av bolag eller stiftelser och till följd härav är underkastad
den administrativa reglering som den tilltänkta lagen innehåller.
Tvärtom synes bl. a. praktiska skäl kunna anföras för att skillnad göres
mellan egendom som äges och förvaltas av ett från kommunen avskilt rättssubjekt
och sådan egendom som kommunen direkt handhar.
Jag finner därför icke anledning frångå min förut redovisade uppfattning
att utjämningen av kommunernas krigsskador torde få ske efter särskilda
grunder utom ramen för det vanliga krigsskadeskyddet. Vid sidan om formerna
för ett mera direkt ekonomiskt bidrag från staten till kommunerna
erbjuder i detta sammanhang den kommunala skatteutjämningen med statligt
stöd särskilt intresse. Den utredning rörande en allmän kommunalskatteutjämning,
som på föranstaltande av chefen för finansdepartementet torde
komma att påbörjas inom den närmaste framtiden, bör närmare kunna klarlägga
möjligheterna för staten att inom ett sådant system såväl lämna effektiv
ekonomisk hjälp som bibehålla kommunerna vid största möjliga frihet
vid planeringen av återuppbyggnaden.
Utskottet
I det föregående har framhållits att ersättningsuppgörelsen efter ett krig
skall enligt den föreslagna lagen ske efter grunder, som kan betecknas såsom
rättsliga normer, d. v. s. ersättningarna skall icke bestämmas av föreliggande
behov utan av storleken av lidna skador. Emellertid skulle tillämpningen
av sådana grunder beträffande den kommunala egendomen icke vara
särskilt ändamålsenlig. Att ge de olika kommunerna ersättning för lidna
krigsskador i förhållande till skadornas storlek synes sålunda icke välbetänkt.
Härutinnan torde vara tillräckligt alt erinra om att ett krig kan med
-
föra sådana strukturförändringar
fråga om bebyggelse, befolkningstät -
68
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
het, industriers lokalisation in. m., att det icke är tänkbart att hjälpen till
den kommunala återuppbyggnaden skall utgå efter samma normer till alla
kommuner.
Av det ovan sagda torde framgå att den föreslagna lagen icke lämpligen
bör omfatta även den kommunala egendomen. Detta innebär — såsom ock
föredragande departementschefen framhållit — emellertid icke att kommunerna
skall lämnas utan skydd mot krigsskador å sin egendom. Utskottet
vill för sin del understryka vikten av att efter ett krig jämväl skada å kommunal
egendom ersättes och att därvid tillämpas ett utjämningsförfarande
de olika kommunerna emellan. Denna utjämning torde få ske i särskild
ordning, därvid bl. a. den kommunala skatteutjämningen med statligt stöd
synes kunna användas som ett verksamt medel.
De förslag, som propositionen i övrigt innehåller, liksom de uttalanden
av föredragande departementschefen, som här icke närmare berörts, har
icke givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Vin. Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
B 32.
Stockholm den 4 november 1958
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ragnar Bergh;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg’,
Lundberg, fröken Wetterström, fröken Sandell*, herrar Wahrendorff, Königson*
och Carlsson i Göteborg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Lundberg.
Reservation
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 1958
69
Innehållsförteckning
Författningsförslag .................................... ...... 1
I. Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 5
II. Inledning ................................................ . . 5
III. Gällande krigsskadelagstiftning .............. ................ 6
IV. Behovet av ny krigsskadelagstiftning............................ 9
Tidigare överväganden.................................... 9
Försäkringsinspektionen .................................. 11
Remissyttrandena ............ 12
Departementschefen ................................ 13
Utskottet ................................................ 14
V. Krigsskadeskyddets principiella utformning...................... 14
Försäkringsinspektionen ...... 14
Remissyttrandena ...................... 18
Departementschefen .................................... 18
Lagrådet ................................................ 20
Departementschefen ...................................... 22
Utskottet ................................................ 23
VI. Förslag till ny krigsskadelag................ ................ 26
A. Krigsskadeskyddets omfattning ............................ 26
Försäkringsinspektionen .................................. 26
Remissyttrandena ........................................ 35
Departementschefen .. 36
Utskottet ................................................ 41
B. Skaderegleringen ...... 42
Försäkringsinspektionen .................................. 42
Remissyttrandena .......... 50
Departementschefen ...................................... 50
Lagrådet ........ 51
Departementschefen . ............................. 52
Utskottet ................................ 53
C. Krigsskadeskyddets organisation............................ 54
Försäkringsinspektionen ................ 54
Remissyttrandena ...................................... 57
Departementschefen .......................... 57
Utskottet ........ 59
D. Fondbildning ........................................ . . 59
Försäkringsinspektionen .................................. 59
Remissyttrandena ........................................ 59
Departementschefen ........ 59
Utskottet ................................................ 60
70
Andra lagutskottets utlåtande nr B 12 år 11)58
VII. Detaljutformningen av lagförslaget............................ 60
1 §......................................................... 60
Departementschefen .................... 60
Lagrådet .................................. 61
3 §....................................................... 62
Försäkringsinspektionen .................................. 62
Remissyttrandena ........................................ 62
Departementschefen ...................................... 63
Lagrådet ................................................ 64
Departementschefen ...................................... 66
Utskottet . . 67
VIII. Utskottets hemställan ............ 68
Reservation .......................... 68
581544 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag