Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

1

Nr B 10

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyldighet
att förse bilar och motorcyklar med registrerande
kas tighets mätare.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr B 67, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Edström hemställt
»att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till sådan ändring av vägtrafikförordningen rörande registrerande hastighetsmätare,
att samtliga bilar och motorcyklar skulle vara skyldiga att
efter viss övergångstid vara utrustade med registrerande hastighetsmätare
av typ som ständigt registrerar hastigheten under de sista 200—300 m
fordonet färdats».

Beträffande motiveringen till yrkandet har motionären hänvisat till
motionerna nr I: 40 och II: 46 vid 1958 års A-riksdag, över dessa motioner
— som icke slutbehandlades av riksdagen före riksdagsupplösningen —-inhämtade utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
yttrande av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. En redogörelse för
innehållet i yttrandet lämnas nedan i utlåtandet.

Gällande bestämmelser

Enligt stadgande i 3 § 1 mom. in) i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 skall bil vara försedd med instrument på vilket föraren under
färd kan avläsa hilens hastighet (hastighetsmätare). I förordningen saknas
däremot motsvarande föreskrift med avseende å motorcyklar.

Bestämmelser om registrerande hastighetsmätare för vissa fordon återfinnes
i 3 § 6 mom. vägtrafikförordningen, där det stadgas: »Å buss, som
är byggd för befordran av fler än 30 personer (passagerare) utöver föraren,
och på lastbil, vars totalvikt överstiger 7 ton, skall, därest Kungl. Maj:t så
förordnar, finnas instrument, som på ett varaktigt sätt upptecknar dels
vid varje tidpunkt under färd bilens hastighet, dels körtiden, dels ock den
tillryggalagda våglängden (färdskrivare).» Färdskrivare skall, heter det
vidare, vara av typ, som godkänts av statens provningsanstalt.

Närmare föreskrifter om registrerande hastighetsmätare återfinnes i
kungl. kungörelse den 29 juni 1956 om skyldighet att å vissa motorfordon
1—1099 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr B 10

2

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

föra färdskrivare. Enligt kungörelsen skall i bilregister införd buss, som är
byggd för befordran av flera än 30 personer (passagerare) utöver föraren
och framdrives annorledes än med elektrisk kraft, vara utrustad med instrument,
som på ett varaktigt sätt upptecknar dels vid varje tidpunkt
under färd bilens hastighet, dels körtiden, dels ock den tillryggalagda vägsträckan
(färdskrivare), under förutsättning att bussen antingen är godkänd
för användning i beställningstrafik eller är godkänd för användning
i sådan linjetrafik, som framgår å vägsträcka, vilken är belägen i mer än
ett län, eller mellan orter inom skilda län eller användes i annan trafik än
yrkesmässig. Skyldighet att föra färdskrivare omfattar enligt kungörelsen
vidare i bilregister införd lastbil, vars maximilast överstiger 6 ton, ävensom
annan i dylikt register införd lastbil jämte släpfordon, vilkas sammanlagda
maximilast överstiger 10 ton, därest lastbilens totalvikt överstiger 7 ton.
Från skyldighet att föra färdskrivare är brandbilar undantagna. Vidare
kan länsstyrelse på ansökan och efter prövning i varje särskilt fall medgiva,
att skyldighet att å motorfordon föra färdskrivare icke skall föreligga
beträffande buss, som är godkänd för användning uteslutande i linjetrafik
och som endast framföres å lokal busslinje huvudsakligen inom tättbebyggda
områden.

Färdskrivare skall enligt kungörelsen vara så konstruerad, att bilens
hastighet kan avläsas vid varje tidpunkt under färd, att färdskrivarens
upptecknande endast med svårighet kan genom yttre påverkan å densamma
göras missvisande, samt att de tidpunkter, då byte av förare ägt rum, genom
anordning å färdskrivaren kan registreras på uppteckningen. Föreskrifter
om sättet för färdskrivares anbringande på fordon meddelas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Därest statens biltrafiknämnd så förordnar,
skall medelst färdskrivare gjord uppteckning avseende fordon, som användes
i yrkesmässig trafik, överlämnas till länsstyrelsen i det län, där fordonet
är registrerat. Sådant förordnande skall innehålla anvisningar om
tid och sätt för upptecknings överlämnande samt om länsstyrelsens befattning
med uppteckningen.

Den ifrågavarande kungörelsen ersätter en kungörelse av den 17 juni
1955 i samma ämne. Enligt den sistnämnda kungörelsen omfattade skyldigheten
att föra färdskrivare allenast lastbilar tillhörande ovan angivna
kategorier.

Historik

Frågan, huruvida bilar borde utrustas med registrerande hastighetsmätare
för att härigenom möjliggöra en effektivare kontroll av körhastigheterna,
har tidigt behandlats här i landet.

1920 års automobilsakkunniga gjorde detta spörsmål till föremål för en

Andni lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

3

ingående undersökning. De sakkunniga framhöll, att en dylik hastighetsmätare
uppenbart skulle bliva ett gott stöd för vederbörande polismyndigheter
att kunna kontrollera de stadgade hastighetsbestäminelsernas efterlevnad.
En förutsättning för införande av en sådan apparat måste emellertid
vara, att praktiskt användbara hastighetsmätare funnes tillgängliga i
marknaden. Så vore emellertid ej fallet. De sakkunniga ansåg sig därför
ej kunna förorda, att några bestämmelser, syftande till att obligatoriskt
införa dylika mätare, intoges i förordningen om motorfordon. De sakkunniga
var emellertid icke eniga i denna punkt. Två av dem framhöll i
ett särskilt yttrande att, innan något avgörande kunde träffas i fråga om
registrerande hastighetsmätare, det vore nödvändigt, att de bleve ingående
prövade och underkastade tekniskt sakkunnig granskning. Men därest på
grund av sålunda erhållet resultat Ivungl. Maj :t skulle finna skäl föreskriva
obligatoriskt användande av apparaterna, torde bestämmelse härom då
omedelbart böra utfärdas i särskild författning. Reservanterna ansåg därför,
att i förordningen om motorfordon borde meddelas bestämmelse av
innehåll, att automobil skulle efter förordnande av Konungen vara utrustad
med hastighetsmätare av sådan beskaffenhet, att därigenom kunde utövas
kontroll över den hastighet, varmed automobil blivit framförd å viss tillryggalagd
vägsträcka.

I propositionen nr 124 till 1923 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
framhöll departementschefen, att det ej syntes erforderligt,
att i förordningen intoges en sådan bestämmelse i fråga om självregistrerande
hastighetsmätare, som av reservanterna förordats. Frågan
om konstruktionen av dylika mätare befunne sig ännu på experimentets
stadium. Det måste vara av vikt, att slutlig ställning icke toges till införande
av dylika apparater, förrän ej blott tillförlitliga konstruktioner utprovats
utan jämväl anordningen kunde genomföras för rimliga kostnader.

I vid riksdagen väckta motioner upptogs emellertid det av reservanterna
framställda yrkandet. Andra lagutskottet anförde härom i sitt utlåtande
nr 21, att anbringandet av självregistrerande hastighetsmätare å motorfordon
skulle vara av synnerligt gagn. Såvitt utskottet hade sig bekant,
förelåge ej någon sådan mätare i fullt utexperimenterat skick, men å andra
sidan ansåge utskottet det vara av vikt att dylika mätare föreskreves, så
snart sådana av fullt hållbar och tillförlitlig typ bleve tillgängliga i allmänna
marknaden till antagligt pris. Då enligt vad utskottet inhämtat
frågan om tillverkning inom landet av sådana mätare syntes vara nära
sin lösning, hade utskottet ansett motionärernas hemställan förtjänt av
beaktande; och ansåge utskottet därför, att i förordningen borde stadgas,
att Kungl. Maj:t skulle äga förordna, att automobil skulle vara försedd
med självregistrerande hastighetsmätare.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning. I motorfordonsförordningen
2§ 2 inom. h) infördes härefter en bestämmelse av den innebörd,
som riksdagen förordnat.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

1927 års motorfordonssakkunniga ansåg bestämmelsen om självregistrerande
hastighetsmätare böra utgå ur förordningen. Ehuru över fem år förflutit
efter motorfordonsförordningens ikraftträdande, hade någon praktiskt
användbar självregistrerande hastighetsmätare icke framkommit i
marknaden och fråga vore om en sådan någonsin kunde uppfinnas. Ur
ekonomisk synpunkt skulle det obligatoriska införandet av självregistrerande
hastighetsmätare innebära allvarliga konsekvenser för motorfordonstrafiken.
De sakkunniga framhöll även, att införandet av självregistrerande
hastighetsmätare icke torde komma att i avsevärdare mån främja trafiksäkerheten.
I siffror fixerade hastighetsbestämmelser vore ur trafiksäkerhetssynpunkt
av förhållandevis underordnad betydelse. Vida viktigare för
trafiksäkerheten vore föreskrifter om nödig varsamhet vid möte och omkörning
samt i kurvor, vägkorsningar och andra för trafiken farliga ställen.
För ett effektivt övervakande av att dylika bestämmelser efterlevdes vore
hastighetsmätaren av föga värde.

På grund av vad de sakkunniga anförde i denna fråga, fick bestämmelsen
om självregistrerande hastighetsmätare år 1930 utgå ur niotorfordonsförordningen.

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll (SOU 1954: 38), att den
registrerande hastighetsmätaren ger polisen möjligheter att utöva en effektiv
kontroll över att tunga motorfordon icke föres med otillåtna hastigheter,
varigenom förarna torde bli mera benägna att icke överskrida de fastställda
maximihastigheterna. Därjämte, framhöll utredningen vidare, kunde den
registrerande hastighetsmätaren ur trafiksäkerhetssynpunkt väntas få den
betydelsen, att den komme att påverka förarna till ett i allmänhet lugnare
och jämnare färdsätt. Med utgångspunkt från dessa bedömanden föreslog
utredningen att tyngre lastbilar och större bussar obligatoriskt skulle vara
utrustade med registrerande hastighetsmätare.

I proposition nr 172 till 195 5 års riksdag, vilken proposition byggde
på 1953 års trafiksäkerhetsutrednings förslag, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Andersson, till frågan om registrerande hastighetsmätare
bl. a. följande.

Utredningens förslag att större lastbilar och bussar skall obligatoriskt
utrustas med självregistrerande hastighetsmätare, s. k. färdskrivare, anser
jag vara välfunnet. Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste det sägas vara av
största betydelse, att polismyndigheten får möjlighet till en mera effektiv
kontroll av de tyngsta fordonens färdhastighet. Icke mindre viktigt är emellertid
att ett instrument av denna typ ger betydligt bättre möjligheter än
hittills att kontrollera förarnas körtid och därigenom hindra trafikfarliga
överträdelser av gällande bestämmelser om arbetstidens begränsning. Både i
detta och i andra hänseenden kan instrumentet tjäna till att undanröja
meningsskiljaktigheter i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
i transportfacket. Kostnaden för instrumentet torde mer än väl uppvägas
av den nytta som bilägaren har av detsamma. Nutida färdskrivare kan

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

5

framställas i sådant driftsäkert utförande, att någon invändning icke torde
ur denna synpunkt kunna riktas mot att färdskrivare i vissa tall görs
obligatorisk. Av nu angivna skäl anser jag mig böra förorda intörandet av
en bestämmelse att färdskrivare skall finnas på buss, som är byggd för
befordran av flera än 30 personer utöver förare, och pa lastbil, vars totalvikt
överstiger 7 ton.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande
nr 34, att färdskrivaren gåve polisen möjlighet att effektivt övervaka
att gällande regler om generell hastighetsbegränsning efterleves av de
tyngre fordonens förare, vilket vore av betydande tratiksäkerhetsintresse,
och tillstyrkte, att färdskrivare gjordes obligatorisk å de tyngre fordon,
som föreslagits. Utskottet hade av överläkaren vid neurokirurgiska kliniken
i Lund, docent Lars Leksell, erhållit en skrivelse, vari föreslogs, att registrerande
hastighetsmätare också skulle införas på lättare lastbilar och
bussar samt på personbilar, motorcyklar och mopeder. I skrivelsen redogjordes
för en sådan apparat, som registrerade hastigheten under den senast
tillryggalagda vägsträckan. Registreringen kunde automatiskt utplånas efter
exempelvis 500 meters körning och kunde för de sista 500 meterna avläsas
av polisen. Förslagsställaren uppgav, att en sådan registrerande mätare
torde kunna utföras så, att den fyller kraven på enkelhet, hållbarhet och
lågt pris. Beträffande detta förslag framhöll utskottet, att en sådan registrerande
hastighetsmätare onekligen skulle vara av stort värde såväl för
bedömandet av förarens skuld vid trafikolycka som för polisens övervakning
av vägsträckor, som kräver anpassad hastighet. Utskottet uttalade
önskvärdheten av att de tekniska framsteg, som kunde föreligga eller göras
på området, följdes av Kungi. Maj :t.

Motionen

I fråga om de skäl, som åberopats till stöd för motionsyrkandet, får utskottet
hänvisa till motionen nr 1: 40 vid 1058 års A-riksdag.

Remissyttrandet

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt remissyttrande
följande.

Ifrågavarande motioner åsyftar förslag till sådan ändring av vägtrafikförordningen,
att samtliga bilar och motorcyklar skulle vara skyldiga att
efter viss övergångstid vara utrustade med registrerande hastighetsmätare
av typ, som ständigt registrerar hastigheten under de sista 200—300 in
fordonet färdats. Såsom motiv för en sådan åtgärd har anförts dels att en
sådan mätare skulle medge eu effektiv kontroll av fordonets hastighet
omedelbart före en inträffad olycka, dels att vetskapen alt hastigheten i
händelse av eu olycka alltid kan objektivt kontrolleras kommer att verka
dämpande på många omdömeslösa bilister.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr Ii 10 år 1958

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar motionärernas synpunkter angående
värdet av att erhålla tillförlitliga uppgifter på hastigheten hos de i
en trafikolycka invecklade fordonen omedelbart före olyckan. Därigenom
skulle inte blott utredningsarbetet för fastställande av de inblandade förarnas
ansvar i hög grad underlättas, utan man skulle även få värdefulla
möjligheter att studera hastighetens roll vid uppkomsten av trafikolyckor
och därav kunna draga betydelsefulla slutsatser rörande effekten av hastighetsnedsättningar
m. in. Däremot befarar styrelsen, att motionärerna överskattat
den registrerande hastighetsmätarens preventiva betydelse för uppkomsten
av trafikolyckor. De omdömeslösa bilisterna torde inte låta sig
påverkas av den anförda omständigheten att deras hastighet kan kontrolleras
i händelse av olycka. En bilförare i allmänhet räknar heller inte med
att han skall förorsaka någon olycka och därför har han föga anledning
att beakta hastighetsmätarens roll.

Förhoppningarna på den registrerande hastighetsmätaren kan emellertid
infrias endast under förutsättning att man kan konstruera och tillhandahålla
till rimligt pris en apparat, som fyller mycket höga anspråk på funktionssäkerhet
och som ej medger några »otillåtna» ingrepp som stör dess
funktion och ger felaktiga värden. Motionärerna har framhållit, att registrerande
hastighetsmätare nu kan utan stor svårighet framställas av lämpligt
företag. De har också angivit en tänkbar princip för en sådan mätare.
Såvitt styrelsen kunnat utläsa har emellertid någon apparat ännu inte
färdigställts, vilket även styrkts vid förfrågningar som styrelsen gjort. Det
är därför nu för tidigt att uttala sig om möjligheterna att få fram en praktiskt
användbar mätare enligt den angivna principen. All erfarenhet talar
emellertid för, att stora svårigheter och långvariga och kostsamma prov
återstår innan den färdiga produkten är nådd. Om möjligheterna att få
fram en mätare, som ej kan påverkas av åtgärder från fordonsägaren, är
det för närvarande omöjligt att göra något uttalande. Styrelsen bedömer
emellertid utsikterna därtill som mycket små. Det bör framhållas att fordonsägaren
själv torde få små möjligheter att kontrollera apparatens funktion,
eftersom den skall plomberas av polisen. Om det därför vid en olycka
skulle visa sig att mätaren ej fungerat, synes fordonsägaren knappast kunna
ställas till ansvar annat än vid uppenbara ingrepp i apparaten. Det synes
därför ofrånkomligt att ett eventuellt åläggande att anskaffa sådana mätare
måste kombineras med åtgärder för en fortlöpande kontroll över att mätarna
fungerar — en mycket stor arbetsuppgift för polisen, eftersom det rör
sig om ett fordonsantal om 1—1,5 miljon.

Kostnaderna för en registrerande hastighetsmätare av föreslagen typ är
givetvis ytterst svåra att uppskatta så länge någon fabrikation ännu ej
kommit i gång. Även om det skulle röra sig om en mycket omfattande tillverkning,
kan dock priset knappast komma att understiga 100—200 kronor
inklusive montering. Eftersom det för närvarande finns omkring 1 miljon
bilar och 350 000 motorcyklar, skulle ett genomförande av förslaget komma
att förorsaka utgifter av storleksordningen 100—300 miljoner kronor.
Sådana utgifter kan enligt styrelsens uppfattning ej rimligen åläggas fordonsägarna
på de lösa förutsättningar, som redovisats i motionerna.

Med utgångspunkt från det anförda avstyrker styrelsen förslaget att
personbilar och motorcyklar skall förses med registrerande hastighetsmätare.

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 195S

7

Utskottet

I föreliggande motion föreslås att i vägtrafikförordningen skall inrymmas
bestämmelser om att samtliga bilar och motorcyklar efter en viss övergångstid
skall vara utrustade med registrerande hastighetsmätare av typ,
som ständigt registrerar hastigheten under de sista 200—300 meterna fordonet
färdats. Såsom skäl för förslaget anföres dels att en sådan mätare
skulle medge en effektiv kontroll av fordonets hastighet omedelbart före
en inträffad olycka, dels att vetskapen om att hastigheten omedelbart före
en inträffad olycka alltid kan objektivt kontrolleras kommer att verka
dämpande på många omdömeslösa bilister. I motionen har angivits den
tänkbara principen för en sådan mätare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i avgivet remissutlåtande förklarat
sig dela motionärens synpunkter angående värdet av att erhålla tillförlitliga
uppgifter angående hastigheten hos de i en trafikolycka invecklade
fordonen omedelbart före olyckan. Däremot har styrelsen sagt sig befara,
att motionären överskattat den registrerande hastighetsmätarens preventiva
betydelse för uppkomsten av trafikolyckor. Styrelsen har vidare
framhållit, att förhoppningarna om den registrerande hastighetsmätaren
kan infrias endast under förutsättning att man kan konstruera och tillhandahålla
en apparat, som fyller mycket högt ställda anspråk på funktionsduglighet
och icke medger otillbörliga ingrepp, som stör dess funktion
och ger felaktiga värden. Enligt styrelsen är det ännu för tidigt att uttala
sig huruvida det är möjligt att åstadkomma en praktiskt användbar mätare
enligt den i motionen angivna principen. Vidare anser styrelsen, att det för
närvarande icke går att göra något uttalande om möjligheterna att få fram
en mätare som ej kan påverkas av åtgärder från fordonsägaren. Kostnaden
för en hastighetsmätare av den föreslagna typen uppskattar styrelsen
knappast kan komma att ligga under 100—200 kronor per styck inklusive
montering. På grundval härav beräknar styrelsen med utgångspunkt från
nuvarande fordonsbestånd kostnaderna för att genomföra förslaget till
100—300 miljoner kronor. Sådana utgifter kan enligt styrelsens uppfattning
ej rimligen åläggas fordonsägarna på de förutsättningar, som redovisats i
motionen, och styrelsen avstyrker därför det i motionen framlagda förslaget.

Utskottet finner för sin de!, alt en hastighetsmätare av den föreslagna
typen skulle få en relativt begränsad betydelse ur ren trafiksäkerhetssynpunkt.
Även om tekniska möjligheter skulle förefinnas att framställa en
mätare av godtagbar konstruktion skulle — såvitt nu kan bedömas — kostnaderna
för eu sådan mätare bli så stora, att det med hänsyn till vad som
slår att vinna icke kan anses försvarligt att såsom en obligatorisk skyldighet
ålägga fordonsägarna att förse sina fordon med dylik apparatur.

Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa,

8

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

att förevarande motion, nr I: B 67, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 juli 1958

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel E. Evensson, fru Carlqvist,
herr Mannerskantz, fru Hamrin-Thorell, herrar Magnusson, Edström och
Eric Carlsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Carlsson i Bakeröd, fröken Sandell, herrar Lothigius, Sundelin, Carlsson i
Göteborg* och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Hamrin-Thorell samt herrar Edström och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

En väsentlig brist ur trafiksäkerhetssynpunkt i nuvarande lagstiftning
är, att användningen av registrerande hastighetsmätare begränsats till de
tyngsta fordonen. Ett av motiven härför är, att dessa på grund av större
levande kraft, längre bromssträckor etc. utgör relativt stor risk i trafiken.
Det ojämförligt största antalet trafikolycksfall inträffar emellertid med
lättare motorfordon, särskilt personbilar.

Genom sammanblandning av olika motiv har de nu gällande lagbestämmelserna
i detta avseende med hänsyn till olycksfallsprofylax och olycksfallsutredningar
icke blivit helt tillfredsställande. Sålunda är varken den
totala körtiden, hastigheten vid varje tidpunkt under färden eller den sammanlagda
tillryggalagda vägsträckan som regel av avgörande betydelse vid
olyckshändelser. Den i detta sammanhang ojämförligt viktigaste faktorn
är fordonets hastighet under den senast tillryggalagda vägsträckan omedelbart
före olyckshändelsen. För registrering av hastigheten under de senaste
100 å 300 meterna är den färdskrivare, som nu stadgas i lagen, ej
särskilt lämpad.

Enligt utskottets mening bör därför de nuvarande bestämmelserna

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958 9

ändras så att det gives möjlighet att utrusta de tunga motorfordonen med
registrerande hastighetsmätare av annan typ än de nuvarande färdskrivarna,
enklare och mer ändamålsenliga ur ren trafiksäkerhetssynpunkt samt
billigare ur servicesynpunkt — sådana som för närvarande sedan flera år
tillbaka användes på t.ex. Stockholms Spårvägars bussar — samt att registrerande
hastighetsmätare görs obligatoriska för alla motorfordon (bilar
och motorcyklar). Bestämmelserna bör icke träda i kraft förrän sådana
registrerande hastighetsmätare blir tillgängliga i marknaden, vilka fyller
rimliga krav på ändamålsenlighet, hållbarhet och lågt pris. Reformen bör
även lämpligen så genomföras att bestämmelser utfärdas, att från visst
datum alla nya bilar och motorcyklar skall vara utrustade med sådana
registrerande hastighetsmätare, vilka kontrolleras genom typbesiktning,
samt att samtidigt stadgas att från ett exempelvis fem år senare datum
ej heller äldre motorfordon må användas utan sådana mätare. Kostnaden
för den enskilde motorfordonsägaren blir därigenom i hög grad reducerad.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion,
nr I:B67, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till ändring av de i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 intagna bestämmelserna rörande registrerande hastighetsmätare
i enlighet med vad utskottet ovan anfört.

2—1099 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. Nr B 59