Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
1
Nr B 23
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om förslag till 1959 års riksdag angående vissa ändrade
regler för avskrivning å fartyg vid beskattningen.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: B 177 av herrar Svärd och Per-Olof Hanson samt II: B 226 av
fru Sandström och herr Regnéll, har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att sådana ändringar vidtagas i gällande
skatteförfattningar, att rederierna medgivas rätt att göra avdrag för avskrivning
å leveranskontrakt rörande fartyg under byggnadstiden — oberoende
av om prisfall under sagda tid inträffat eller risk härför föreligger — med
40 % å kontrakt spriset samt att, sedan fartyget levererats, verkställa avskrivningar
å fartygets totala anskaffningsvärde. Förslag till sådana ändrade
bestämmelser böra föreläggas 1959 års riksdag».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: B 226.
De år 1955 antagna beskattningsreglerna för avskrivning å maskiner och
andra inventarier, vartill fartyg hänföres, innebär i huvudsak följande.
Man skiljer mellan planenlig avskrivning (punkt 3 i anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen) och räkenskapsenlig avskrivning (punkt 4 i anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen).
Vid planenlig avskrivning skall en tillgångs anskaffningsvärde fördelas
som omkostnad på ett antal år i följd genom värdeminskningsavdrag. På
hur många år fördelningen skall ske beror på hur lång tillgångens varaktighetstid
är. För fartyg har i praxis medgivits avdrag med 6 å 8 procent av anskaffningskostnaden.
Räkenskapsenlig avskrivning kan tillämpas av samtliga rörelseidkare under
förutsättning att de har ordnad bokföring, som avslutas medelst vinstoch
förlustkonto, samt att utredning föreligger om vad som återstår i beskattningsavseende
oavskrivet av anskaffningsvärdet å ifrågavarande tillgångar
samt dessa ävensom avskrivningar å desamma i den skattskyldiges
räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant sätt, att trygghet
föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles möjligen uppkommande
vinster ej skall undgå taxering.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 sand. Nr B 23
2
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
Enligt huvudregeln får avskrivning ske med högst 30 procent av summan
av det i den ingående balansräkningen upptagna värdet å inventarier, som
anskaffats före beskattningsårets ingång, och anskaffningsvärdet å under
beskattningsåret anskaffade inventarier, som vid beskattningsårets utgång
fortfarande tillhör rörelsen. Därvid medräknas ej kostnad för inventarier
med kortare varaktighetstid än tre år som avdragits omedelbart. Omfattar
beskattningsåret kortare eller längre lid än tolv månader, jämkas procenttalet
30 uppåt eller nedåt.
Har tillgångar, som anskaffats före ingången av beskattningsåret, under
detta år avyttrats eller gått förlorade, därvid för sistnämnda fall försäkringsersättning
avtalats, får särskilt avdrag för avskrivning åtnjutas med belopp
motsvarande den i anledning av avyttringen eller försäkringsfallet uppkomna
intäkten. Om en skattskyldig erhåller avdrag enligt denna regel, skall
det häremot svarande beloppet först avräknas från det enligt huvudregeln
beräknade avskrivningsunderlaget och 30-procentavdraget beräknas på därefter
resterande belopp (den s. k. nettometoden).
Om ett särskilt högt pris eller eljest en särskild hög kostnad för tillgång
betingats därav, att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller
lör en konjnnkur, som väntas bli allenast tillfällig, eller av annan liknande
omständighet, må avdrag för sådant överpris eller sådan merkostnad göras
för det beskattningsår, varunder tillgången anskaffats. Även dylikt avdrag
skall avräknas från avskrivningsunderlaget, innan 30-procentregeln får tilllämpas.
Har en under beskattningsåret nyanskaffad tillgång avyttrats, förlorats
eller utrangerats redan samma år, skall erhållet vederlag eller försäkringsersättning
upptagas såsom skattepliktig intäkt av rörelse. I gengäld erhålles
omedelbart avdrag för tillgångens anskaffningsvärde eller oavskriven del
därav.
Vid sidan av huvudregeln har uppställts en kompletteringsregel. Enligt
denna medges avdrag med belopp, som erfordras för att det bokförda värdet
icke skall överstiga anskaffningsvärdet å samtliga inventarier, vilka vid
utgången av beskattningsåret tillhörde rörelsen, sedan å detta värde avräknats
en beräknad årlig avskrivning av 20 procent. Om skattskyldig visar, att
tillgångarnas verkliga värde understiger även sålunda beräknat värde, får
avdrag medgivas jämväl för härav betingad ytterligare avskrivning.
De nu angivna reglerna äger tillämpning på inventarier, vilka i bokföringen
skolat upptagas som tillgångar. Beträffande avdrag för nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans av inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt
gäller särskilda bestämmelser.
Enligt anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, punkt 1, må sålunda
vid beräkning av inkomst av rörelse beträffande värdet å rättigheter till
leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
enligt ej fullgjorda köpekontrakt nedskrivning av värdet därå godkännas
endast i den mån den skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar av
samma slag å balansdagen understiger det kontraherade priset, eller det gö
-
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958 3
res sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras.
Beträffande nedskrivning å kontrakt rörande leverans av fartyg har
riksskattenämnden under en följd av år meddelat anvisningar till ledning
lör taxeringsmyndigheterna. Enligt de för 1958 års taxering meddelade an\isningarna
års taxering — i den mån motsvarande nedskrivning skett i räkenskaperna
— vid beräkning av inkomst av rederirörelse avdrag enligt nämnda bestämmelser
för nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av fartyg, beställda
under år 1957, medgivas med nedan angivna procent av avtalat pris:
om fartyget skall levereras under år 1959, med 10 procent;
om fartyget skall levereras under år 1960, med 15 procent;
om fartyget skall levereras under år 1961 eller senare, med 20 procent.
Om fartyget beställts under år 1957 och skall levereras under år 1958,
hör intet avdrag medgivas.
Med avseende å fartyg beställda under år 1956 för leverans år 1961 eller
senare bör — i den mån motsvarande nedskrivning skett i räkenskaperna
— vid 1958 års taxering avdrag medgivas med 20 "procent av avtalat pris;
dock att, om avdrag för nedskrivning av kontraktet i fråga åtnjutits vid 1957
års taxering, avdraget vid 1958 års taxering bör reduceras med det sålunda
tidigare åtnjutna avdraget.
Skulle i visst fall särskilda omständigheter visas föreligga, som böra föranleda
att avdrag vid 1958 års taxering medgives enligt andra grunder än
ovan angivits, bör i dylikt fall avdrag medgivas i enlighet med vad sålunda
blivit visat.
Enligt föreskrift i 3 § förordningen den 19 februari 1954 (nr 40) med
provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg äger skattskyldig, som medgivits avdrag för avsättning till
dylik fond, åtnjuta avdrag för nedskrivning å leveranskontrakt rörande
iart}g allenast om och i den mån avdrag för sådan nedskrivning kunnat
medgivas med belopp överstigande beloppet av fondavsättningen vid beskattningsårets
utgång.
Har den skattskyldige beträffande sådana tillgångar, som anskaffats (levererats)
under beskattningsåret, tidigare åtnjutit avdrag för nedskrivning
på grund av prisfall eller prisfallsrisk redan då tillgångarna kontraherats,
skall vid beräkning enligt huvudregeln såsom anskaffningsvärde anses den
\erkliga
sagts skall äga motsvarande tillämpning om investeringsfond tagits i anspråk
tor avskrivning av under beskattningsåret anskaffade tillgångar.
I princip utgor vad som inflyter vid försäljning av inventarier i rörelse
skattepliktig inkomst av rörelse. Beträffande intäkt genom avyttring av fartyg
galler detsamma om fartyget ägts av juridisk person eller fysisk person,
vilken vid något tillfälle lillgodon julit räkenskapsenlig avskrivning. För annan
fysisk person skall såsom intäkt av rörelse upptagas endast den del av
försäljningssumman,
som motsvarai återvinning av tidigare åtnjutna vär -
4
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
deminskningsavdrag å fartyget. Om försäljningspriset är högre än inköpspriset,
kan — om förutsättningar därför föreligger — beskattning såsom för
realisationsvinst ifrågakomma.
Genom särskild lagstiftning har skapats möjlighet för skattskyldig att genom
avsättning till investeringsfond (s. k. fartygsfond) erhålla uppskov
viss tid med beskattningen av ersättningen för avyttrat fartyg för att underlätta
en ersättningsanskaffning under samma tid. Bestämmelserna om
fartygsfonder, som tillkom år 1954, återfinns i förordningen den 19 februari
1954 (nr 40) med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg. Bakgrunden till lagstiftningen är följande.
Enligt angivna bestämmelser skall belopp, som erhålles vid försäljning av
fartyg, vilket utgör tillgång i förvärvskällan rörelse, helt eller delvis upptas
såsom intäkt av rörelse för det beskattningsår, då försäljningen skett. Har
ersättningsanskaffning inte ägt rum under samma år, i följd varav mot det
framkomna skattepliktiga beloppet inte kan göras någon avskrivning å nyförvärvat
fartyg, kan beskattningseffekten bli sådan att den avsedda framlida
ersättningsanskaffningen försvåras. Genom avsättning till fartygsfond
kan visst uppskov med beskattningen erhållas.
Avdrag får enligt förordningen åtnjutas vid taxering för avsättningen till
fartygsfond. Storleken av den avdragsgilla avsättningen är begränsad genom
tre speciella regler. Avdraget får sålunda för visst beskattningsår inte
överstiga det belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg, som utgjort tillgång
för stadigvarande bruk i rörelse, ingår i den skattepliktiga intäkten i
rörelsen för beskattningsåret. Avdrag får ej ske för vad som av ersättningen
kan vara att hänföra till realisationsvinst. Vidare gäller att avdrag för fondavsättning
regelmässigt inte får överstiga dubbla det belopp, för vilket ställts
bankgaranti.
Slutligen gäller en spärregel för det fall att nytt fartyg anskaffats samma
år som det då företaget sålt ett fartyg. I detta fall skall den skattepliktiga
vinsten å fartygsförsälj ningen i första hand användas för avskrivning å det
nyinköpta fartyget. Detta medför att avsättning kan ske endast om och i
den mån den skattepliktiga vinsten å det sålda fartyget är större än anskaffningskostnaden
för det nya.
Fartygsfond får tas i anspråk för avskrivning å fartyg som anskaffats
under beskattningsåret. Då ersättningsanskaffningen sker anses det nya
fartyget i beskattningshänseende avskrivet med belopp motsvarande de ianspråktagna
fondmedlen.
I vissa fall skall avsatta medel återföras till beskattning. Detta innebär
att fondmedlen skall tas upp som skattepliktig intäkt av rörelse för beskattningsår,
under vilket i det följande angivna händelser inträffat. Vid denna
taxering får varken nettointäkten eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade
inkomsten av vederbörande förvärvskälla tas upp till lägre belopp
än fondavsättningen jämte viss ränta. De fall då återförning skall ske är
följande:
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958 5
a) om fonden tagits i anspråk för annat ändamål än som avsetls med avsättningen,
b) om förelaget beslutat träda i likvidation,
c) om de avsatta medlen inte tagits i anspråk senast under det beskattningsår,
för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag
för avsättningen gjordes,
d) om den skattskyldige kunnat ta investeringsfond, belt eller delvis, i
anspråk för avskrivning av fartyg, som anskaffats under det beskattningsår
då avsättning skett (oavselt om anskaffningen skedde före eller efter tidpunkten
för försäljning av det gamla fartyget) eller senare, men han underlåtit
detta. I detta fall skall den del av fonden, som motsvarar köpeskillingen
eller anskaffningskostnaden för det nya fartyget återföras till beskattning.
e) om oskiftat dödsbo gjort fondavsättning skall de avsatta medlen återföras
till beskattning senast det år då dödsboet skiftas.
Ränta skall läggas till det återförda beloppet, i samtliga fall beräknad till
två procent om året.
I de föreliggande motionerna anföres inledningsvis att den
svenska sjöfarten under de senaste 20 åren undergått en mycket snabb utveckling.
I många avseenden har sjöfarten, som intager en nyckelposition
inom vårt näringsliv, att brottas med samma ekonomiska problem som industrien
och andra näringsgrenar inom vårt land. Vid skilda tillfällen har
under de senaste åren från näringslivets sida framhållits, att de successivt
skärpta skattebestämmelserna i olika hänseenden är så utformade, att de
alltmer verkar hämmande å näringsföretagens utveckling, en utveckling som
till stor del tack vare tidigare mera gynnsamma regler kunnat fortskrida på
ett för landet gagnerikt sätt. Detta gäller även sjöfarten. Denna näringsgren
har emellertid vissa egna problem, och dessa är av sådan speciell natur, att
Sveriges redareförening funnit sig böra fästa statsmakternas särskilda uppmärksamhet
liärpå i en den 15 oktober 1957 dagtecknad skrivelse till Konungen,
vari föreningen påyrkat vissa ändringar i våra gällande skattebestämmelser.
Den svenska handelsflottans starka utveckling från 1939 till nu äger
samband bl. a. med vår ökade export och import liksom ock med ökningen
av den svenska sjöfarten mellan enbart utländska hamnar. Denna utvidgade
handelsflotta har i mycket hög grad medverkat till att tillföra vårt land utländska
valutor. Sålunda erinras om alt det s. k. sjöfartsnettot för åren
1948—1955 belöpte sig till i runt tal 800 milj. kronor per år. År 1956 var
sagda netto 1,215 miljard och för år 1957 i runt tal 1,4 miljard kronor. Motsvarande
siffror finns ej för tiden före 1948, men en bild över vad utrikessjöfarten
tillfört landet i inkomster för 1938 samt åren 1948—1957 kan
erhållas med ledning av handelsflottans bruttofrakter i utrikes fart:
År Bruttofrakt i utrikes fart tkr
1938 .................................. 314 600
1948 .................................. 839 300
1949 .................................. 955 600
6
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
År Bruttofrakt i utrikes fart tkr
1950 .................................. 1 048 800
1951 .................................. 1 526 200
1952 .................................. 1 708 100
1953 .................................. 1 482 000
1954 .................................. 1 536 000
1955 .................................. 1 778 000
1956 .................................. 2 073 000
1957 .................................. 2 383 000
Bruttofrakterna har sålunda fortlöpande ökats under nämnda år samtidigt
med ökningen av bruttotonnaget. Del försämrade penningvärdet har givetvis
medverkat till en siffermässig ökning av bruttofrakterna, men den reella
förbättringen härleder sig från handelsflottans utvidgade verksamhetsområde,
vilket i sin tur möjliggjorts genom utökningen av tonnaget.
Genom att rederibolagen år 1938 erhöll rätt till fri avskrivning å maskiner
och inventarier, och det samtidigt bestämdes att den statliga inkomstskatten
för bolagen skulle vara proportionell och utgå med 10 procent å den beskattningsbara
inkomsten blev det möjligt för rederierna att under och efter det
andra världskriget anskaffa ersättningstonnage för de krigsförlista fartygen
samt att modernisera och utvidga den svenska handelsflottan. I mycket stor
utsträckning har dessa nyanskaffningar, intill dess den på sista tiden förda
skärpta beskattningen kom till stånd, kunnat ske med rederiernas egna
medel. Läget nu är helt annorlunda. Den ökade bolagsskatten och begränsningen
av avskrivningen å maskiner och inventarier är i hög grad ägnade
att motverka rederiernas strävanden att konsolidera sina företag samt att
med egna medel finansiera sina nyanskaffningar.
Under tiden efter det senaste världskriget har på det internationella sjöfartsområdet
inträffat mycket betydelsefulla ändringar. Sålunda har de äldre
sjöfartsnationerna moderniserat och utbyggt sina handelsflottor för att göra
dem mera konkurrenskraftiga. Ett flertal länder, som tidigare icke hade egna
handelsflottor, har skaffat sig egna rederier. I många länder lämnas stöd
till det egna landets rederier i form av subventioner, skattelättnader eller
lån på fördelaktiga villkor för anskaffning av nytt tonnage. För att tillgodose
det egna landets sjöfartsnäring fordras i många länder vid uppgörande av
handelsavtal med andra länder, att varor till och från det egna landet skall
fraktas å det landets fartyg, åtminstone till 50 %. Om man bortser från
vissa amerikanska stater, är i regel de utländska rederiernas driftkostnader
på grund av mindre skärpta författningsbestämmelser rörande fartygen
in. m. lägre och i många fall väsentligt lägre än i vårt land. Redan före det
senaste världskriget hade några länder skattefrihet för eller i varje fall en
mycket låg beskattning av sådana rederier, som registrerat sina fartyg i ett
dylikt land. Till belysande härav må framhållas, att den sammanlagda handelsflotta,
som var registrerad i Costa Rica, Honduras, Liberia och Panama,
uppgick år 1939 till 750 000 br.ton, och under senare delen av 1957 beräk
-
7
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år i958
nades denna siffra till mellan 13 och 14 milj. br.ton. Då ägarna av detta
tonnage knappast betungas av några skatter eller i varje fall av mycket obetydliga
sådana, kan de avsätta långt större del av sina vinster till inköp
av nya moderna fartyg än deras hårt skattetyngda konkurrenter. Nu bar även
Bermuda, där skatt nästan är obefintlig, dragit till sig tonnage från engelska
rederier. De utdelade vinster, som överföres till England, beskattas där, medan
den på Bermuda behållna delen av vinsten kan obeskuren användas för
nyanskaffningar av tonnage. Under de senaste åren har flykten av tonnage
från länder med hård beskattning till förenämnda länder gått så långt, att
ca 11 % av världens hela aktiva handelsflotta finnes registrerad i nyssnämnda
länder. När det tonnage, som i slutet av år 1956 var under byggnad, blii
färdigt, kommer ca 18 % av det nybeställda världstonnaget och i fråga om
tanktonnaget 25 % att vara registrerat i sagda länder.
Då det gäller att bedöma avskrivningsfrågan måste beaktas, att vid avyttring
av fartyg beskattas den bokföringsvinst, som erhålles, såsom inkomst
av rörelse. Icke mer än anskaffningsvärdet för ett fartyg får amorteras genom
nedskrivning. Med den penningvärdeförsämring, som alltjämt fortgår,
visar utvecklingen hittills, att varje nyanskaffning av fartyg blir väsentligt
dyrare än kostnaden för det fartyg, som skall ersättas. Detta innebär, att
rederierna under ett fartygs livslängd måste söka hopspara så mycket av
sina vinster, utöver de gjorda avskrivningarna, som erfordras för att täcka
skillnaden mellan det nya och högre anskaffningspriset och det gamla anskaffningsvärdet.
Om detta ej kan ske, måste vederbörande rederi vid anskaffning
av ersättningstonnage upptaga lån för att kunna täcka skillnadsbeloppet,
vilket i sin tur medför en extra belastning av kreditmarknaden.
Den avskrivningsfråga, som nu berörts, måste ses i ett väsentligt större
sammanhang än hittills varit brukligt. På grund av bl. a. den snabba tekniska
utvecklingen på skeppsbyggeriets område, de ständigt växande kraven
å kortare tid för transporter med fartygen av gods och passagerare samt de
ombordanställdas ökade krav å anordningarna ombord för att skapa större
bekvämlighet och trevnad under fullgörande av tjänsten är fartygens ekonomiska
livslängd numera kortare än tidigare. Detta i sin tur ställer ständigt
ökade krav å nyanskaffningar av tonnage. En i detta sammanhang mycket
betydelsefull fråga är att, då atomenergien kan komma till praktisk
användning å handelsfartyg, de nuvarande fartygen sannolikt måste ersättas
med nya. De investeringar, som i delta läge blir aktuella, kommer att röra
sig om högst betydande belopp.
Den svenska sjöfartsnäringen har redan på grund av den hårda beskattningen
av rederiföretagen kommit i det allvarliga läget, alt deras konkurrensförmåga
starkt beskäres. Icke minst gäller detta i förhållande till sådana
utländska rederier, som är hemmahörande i länder, där sjöfarten
premieras genom skattefrihet eller mycket låga skatter. Redan med de nuvarande
priserna å nytt tonnage är det hart när omöjligt för ett svenskt
rederi att utan anlitande i mycket stor utsträckning av kreditmarknaden
anskaffa dylikt tonnage. I dagens läge är det helt naturligt icke möjligt all
8
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
ens gissningsvis angiva vad anskaffningspriset kan bli, om de nuvarande
fartygen skulle ersättas med atomdrivna fartyg.
Rederinäringen har icke givit avkall å sin tidigare hävdade mening, att
den fria avskrivningen bör bibehållas. Att i detta sammanhang ej påfordras
återinförande av sagda avskrivningsrätt i stället för den nuvarande begränsade
avskrivningen sammanhänger med att först bör, såvitt angår den för
rederierna så betydelsefulla frågan att kunna uppsamla medel för anskaffning
av ersättningstonnage, prövas huruvida icke denna fråga kan lösas genom
en kombination av våra nu gällande avskrivningsregler för fartyg med
bestämmelser om rätt till avskrivning å nybyggnadskontrakt.
Motionärerna erinrar vidare om att under innevarande år i England införts
bestämmelser därom, att rederierna äger rätt att verkställa avskrivning
å leveranskontrakt med 40 % av avtalat pris å nybeställda fartyg i stället för
tidigare medgivna 20 %. Sagda rederier äger därutöver rätt att nedskriva
nämnda fartyg med fulla värdet. Beträffande avskrivning å redan färdigt
tonnage gäller bestämmelser som innebär att ett nytt fartyg kan avskrivas
på 6 å 7 år.
Våra bestämmelser i fråga om kontraktsavskrivning avviker i väsentlig
grad från motsvarande föreskrifter i England. Hos oss är rätten till avdrag
för avskrivning å leveranskontrakt angående fartyg beroende av om under
levaranstiden inträffat prisfall å beställda fartyg eller risk härför föreligger.
De svenska bestämmelserna på detta område skapar ett osäkerhetstillstånd
för de rederier, som nödgas beställa nya fartyg, i det att nämnda rederier på
förhand ej kan bedöma, om de skall få rätt att göra avskrivning å ett
tecknat kontrakt eller ej. Detta sammanhänger med att riksskattenämnden
anser sig ej kunna utfärda anvisningar förrän mot slutet av varje år. Med
den konjunkturkänslighet, som utmärker sjöfartsnäringen, och med de risker,
som äro förbundna med denna näring, är det ett livsvillkor för de
svenska rederierna att dessa under vinstgivande år har möjlighet att av sina
vinster reservera de belopp, som erfordras för att deras flottor skall vara
fullt driftdugliga och konkurrenskraftiga.
Motionärerna föreslår att frågan löses enligt i huvudsak följande riktlinjer.
Våra gällande avskrivningsregler beträffande fartyg kompletteras med en
bestämmelse, att avskrivning å leveranskontrakt rörande fartyg får göras
redan under byggnadstiden, oberoende av om prisfall inträffat eller risk
härför föreligger, samt att sådan avskrivning får äga rum med samma belopp
som nu gäller i England eller med 40 % å kontraktspriset. Denna avskrivning
bör under byggnadstiden få verkställas på en gång eller fördelas
på flera år under sagda tid. När fartyget sedermera levererats, får avskrivning
verkställas å hela anskaffningskostnaden enligt våra nu gällande regler.
En reform i nu antydd riktning innebär, att rederierna medgives rätt att
verkställa avskrivning å sina fartyg icke å det verkliga återanskaffningsvärdet,
vilket ur principiell synpunkt vore det mest riktiga, utan å ett beräknat
dylikt värde, som i dagens läge och med den nuvarande utvecklingen av penningvärdet
väsentligen understiger det förstnämnda värdet.
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1938
9
Frågan om nedskrivning av värdet å fartygskontrakt har upptagits av
Sveriges Redareförening i en till riksskattenämnden ingiven, den 19 september
1958 dagtecknad skrift. Däri framhålles bl. a. att leveranstiderna
för nybeställt tonnage alltjämt är långa. De större svenska varven, som
bygger medelstora och större fartyg, har full sysselsättning till omkring år
1962. För de mindre och medelstora varven är läget annorlunda. De sistnämnda
torde ha beställningar inneliggande till slutet av år 1958 eller tiden
närmast därefter. De mindre varven har brist på beställningar och det kan
befaras, att nämnda varv, om de ej inom den närmaste tiden lyckas erhålla
några nya beställningar, nödgas inskränka sin verksamhet. Priserna vid varven
å nytt tonnage är alltjämt mycket höga och risken för prisfall å nämnda
tonnage verkar i det nuvarande läget starkt hämmande å intresset att teckna
nya fartygskontrakt.
Med kännedom om prisfluktuationerna på stålmaterial för fartygsbyggen
måste man räkna med att stålpriset kan komma att ändras i såväl uppåtsom
nedåtgående riktning. Varven säkerställer sig fortfarande för ökning
av praktiskt taget alla materialpriser liksom även av arbetslönerna genom
den s. k. glidande skalan.
Läget på sjöfartsområdet är nu sådant, att det med fullt fog kan talas om
verklig lågkonjunktur för rederinäringen. Frakterna har nämligen sedan
början av år 1957 nedgått rent katastrofalt och i dagens läge kan man ej
skönja någon ljusning i fraktläget.
Det nuvarande stora överskottet på tonnage i världen har medfört, att
priserna även på nytt tonnage, sysselsatt i trafik, högst avsevärt nedgått.
Världshandelsflottan omfattade den 1/1 1958 147 milj. ton d. w. Av nämnda
flotta är f. n. 12 milj. ton d. w. upplagt. I sistnämnda siffra ingår ej den
upplagda reservflottan i USA. Motsvarande siffra för vårt land var den 1/8
1958 i runt tal 221 200 ton d. \v., exklusive reparenter och 308 880 ton d. av.
inklusive reparenter.
Det försämrade läget på det internationella sjöfartsområdet har föranlett
ett antal annulleringar av tidigare tecknade kontrakt å nya fartyg vid såväl
svenska som utländska varv. I ytterst få fall torde det varit möjligt för varven
att överlåta dylika kontrakt å nya beställare, även om kontrakten utbjudits
till lägre pris än det ursprungliga. Till belysande av det ändrade
prisläget framhålles, att ett svenskt varv nyligen lyckades överlåta ett av
en tidigare beställare annullerat kontrakt å ett tankmotorfartyg om ca
19 000 d. w. ton för ett pris av 14 milj. kr. Ett systerfartyg till det nyssnämnda,
beställt år 1955, hade ett par månader tidigare levererats från samma
varv för ett pris av i runt tal 19 milj. kr. Under kortare tid än ett år
hade i detta fall priset nedgått med 5 milj. kr, d. v. s. prisfallet var ca 30 %.
Att denna affär kunde genomföras berodde på alt den nye beställaren hade
ett timecharterkontrakt på längre lid för ett fartyg av samma storlek som
ovannämnda, samt att leveranstiden för fartyget passade ihop med fraktavtalet.
Vad särskilt angår tankmotorfartyg är traktläget för dessa f. n.
sådant, att det praktiskt taget icke finnes några rederier, som vill taga risken
10
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
att förvärva nya sådana fartyg till nuvarande höga anskaffningspriser, enär
betraktarna ej är villiga att teckna fraktavtal på längre tid och till frakter,
som är tillräckligt stora för att kunna förränta de höga anskaffningsvärdena.
Detsamma gäller i stort sett även om linjefartyg. Det ligger ingen överdrift
i påståendet, att efterfrågan å nytt tonnage är mycket liten. Belysande
härför är, att under första halvåret i år endast 12 nya kontrakt tecknats vid
svenska varv.
Enligt riksskattenämndens tidigare år meddelade anvisningar har avdrag
ej medgivits, då ett nytt fartyg skall levereras under året efter det att beställningen
gjorts. Den nu rådande konjunkturen på sjöfartsområdet visar
inga tecken på att inom en näraliggande tid komma att undergå en sådan
ändring till det bättre, att man kan räkna med en stabilisering av fartygsprisen.
Till stöd för denna uppfattning kan åberopas den alltjämt växande
världshandelsflottan, den ringa efterfrågan å nytt tonnage samt det sedan
början av år 1957 dåliga fraktläget. Med hänsyn härtill förefinnes stor risk
för prisfall även i fråga om sådant nytt tonnage, som beställare kan lyckas
få levererat redan under året efter det att kontraktet rörande nytt fartyg
tecknats. Av anförda skäl erfordras, att rederierna även medges rätt till avdrag
för prisfallsrisk i nyssberörda fall.
De rederier, som under tidigare år beställt nya fartyg till höga priser,
vilka fartyg ännu ej levererats, måste räkna med en mycket betydande prisfallsrisk
å sagda fartyg. Då inga tecken f. n. tyder på, att en förbättring i
konjunkturläget för sjöfarten skall komma att äga rum inom den närmaste
tiden, talar starka skäl för att nyssnämnda tonnage kan komma att drabbas
av ett väsentligt större prisfall än som tidigare förutsatts, ja till och
med större än i fråga om tonnage, som beställts under innevarande år. Vid
detta förhållande anser föreningen det vara fullt befogat med en sådan differentiering
av avskrivningsprocenten för fartyg beställda före resp. under
år 1958 som nedan begäres.
Föreningen hemställer, att rederierna vid 1959 års taxering måtte medgivas
avdrag för nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av nya
fartyg enligt nedanstående grunder:
för fartyg beställda år 1958:
med leverans år 1959 med 20 % av avtalat pris
» » » 1960 och senare med 30 % av avtalat pris.
I fråga om fartyg, som ännu ej levererats men beställts före år 1958, är
risken för prisfall snarare större än beträffande fartyg beställda innevarande
år. Med anledning härav hemställer föreningen, att riksskattenämnden
måtte komplettera tidigare års anvisningar i detta ämne med en bestämmelse,
att vid 1959 års taxering avskrivning å kontrakt avseende fartyg beställda
före 1958 men ej levererade före sagda års utgång, skall få äga rum med
35 % av avtalat pris, därvid helt naturligt avdraget vid 1959 års taxering
skall reduceras med det avdrag, som kan hava åtnjutits vid tidigare års
taxeringar.
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
11
Efter remiss har yttranden över framställningen avgivits av kungl. sjöfartsstyrelsen
och fyra taxeringsintendenter. I huvudsak innehåller yttrandena
följande synpunkter.
Sjöfartsstyrelsen, som tillstyrkt Sveriges Redareförenings framställning,
understryker att under år 1958 fraktmarknaden kännetecknats av ett mycket
betydande tonnageöverskott med ytterst pressade frakter och avsevärda
uppläggningar som följd. Den bristande jämvikten mellan utbud och efterfrågan
på sjötransporttjänster är delvis orsakad av den minskade aktiviteten
i basindustrierna såväl i USA som i Västeuropa. Det synes emellertid
för sjöfartens del också kunna talas om en strukturkris. Det tonnage, som
kan beräknas finnas tillgängligt under de närmaste åren, måste bedömas
överdimensionerat sett jämväl i förhållande till en i normal takt stigande
världshandel.
För den svenska rederinäringen med dess höga kostnadsläge måste förutses
mycket stora påfrestningar under de närmaste åren. Om dessa skall
kunna bemästras beror i väsentlig grad på rederiföretagens finansiella styrka.
För åtskilliga rederier torde några möjligheter i dag icke föreligga att
disponera medel ens för avskrivningar. I andra företag torde dock fartyg,
som under tidigare år långfristigt bundits till goda frakter, ge överskott.
Dessa bör enligt sjöfartsstyrelsens mening i ökad omfattning få användas
för konsolideringsåtgärder av den art, som nedskrivning av värdet å nyfryggnadskontrakt
utgör. Med hänsyn bl. a. till det mycket ringa antal nybeställningar,
som torde komma att ske under innevarande år, är det därvid
av vikt, att ökade nedskrivningsmöjligheter beredes för under tidigare
år kontrakterade, ej levererade fartyg.
Förste taxeringsintendenten vid överståthållarämbetet, S. Holdo, uttalar
att med hänsyn till den av redareföreningen påvisade nedgången av fraktindex
och de alltjämt höga produktionskostnaderna för tonnage synes vara
befogat, att avdrag för prisfallsrisk vid 1959 års taxering medges med något
högre procentsatser än vid nästföregående års taxering, ävensom att
visst avdrag medgives för prisfallsrisk å kontrakt med ettårig leveranstid.
Med hänsyn till att fraktindex i fråga om tankfrakter undergått ett avsevärt
kraftigare fall än i fråga om trampfrakter ifrågasättes om icke avdrag för
prisfallsrisk å beställda tankfartyg bör medgivas efter högre procentsats än
för övriga fartyg.
Huruvida det avsevärt försämrade läget på fraktmarknaden kan förväntas
bli bestående under längre eller kortare tid torde svårligen kunna förutsägas
med någon större säkerhet. En viss försiktighet i fråga om medgivande
av avdrag vid taxeringen för prisfallsrisk kan därför vara befogad. Å andra
sidan måste det anses vara angeläget att den svenska rederinäringen i
ett skärpt konjunktur- och konkurrensläge beredes möjlighet till betryggande
avskrivningar å fartygskontrakt; ett förhållande som accentueras
därav att alltför restriktiva avskrivningsregler härutinnan måhända skulle
kunna föranleda till nödtvungna kontraktsannulleringar och/eller minskad
orderingång för den svenska varvsindustrien.
12 Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
Med hänsyn härtill torde beträffande fartygskontrakt, tecknade under år
1958, avdrag vid 1959 års taxering för nedskrivning av värdet å rättighet till
leverans av nya fartyg kunna medges med:
om fartyget skall levereras år 1959 15 % av avtalat pris,
om fartyget skall levereras år 1960 eller senare 25 % av avtalat pris.
Jämväl i fråga om fartygskontrakt, som tecknats före år 1958, bör de av
redareföreningen anförda omständigheterna beaktas och avdrag medges
med 25 % av avtalat pris.
Därest särskilda bestämmelser anses böra meddelas i fråga om tankfartyg,
bör avdrag kunna medgivas enligt de ovan angivna normerna med 5 %
förhöjning.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, taxeringsintendenten
E. Anneli, anför att det ytterst ogynnsamma fraktläget för sjötransporter
sedan mitten av år 1957 torde ha medfört en avsevärd nedgång
av kontraktspriser för fartyg vid nybeställningar och i ännu högre grad vid
övertagande av fartygskontrakt under år 1958. Då beställningspriserna för
fartyg alltså under år 1958 varit avsevärt mycket lägre än tidigare, synes anledning
inte föreligga att vid 1959 års taxering medge högre avdrag för nedskrivning
å fartygskontrakt än vid 1958 års taxering. Å andra sidan synes
icke snävare regler vid 1959 års taxering än vid närmast föregående års
taxering böra ifrågakomma. Beträffande nedskrivning å fartygsbeställningar
under år 1958 synes därför motsvarande anvisningar böra utfärdas till
1959 års taxering som närmast föregående år.
De kontraktsnedskrivningar som tidigare medgivits för fartyg beställda
före år 1958 torde med hänsyn till den marknadsmässiga nedgången av
kontraktspriserna i åtskilliga fall vara otillräckliga och nedskrivningsprocenten
torde därför böra höjas, förslagsvis till 20 % av avtalat pris för alla
före ingången av år 1958 beställda fartyg.
Taxeringsintendenten S. Manhem vid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län delar uppfattningen, att sjöfartskonjunkturen mattats. Fraktfallet synes
dock ha i stort sett upphört och en stabilisering har inträtt på denna
lägre nivå. Konjunkturnedgången har särskilt drabbat tankfarten medan
övrig del av sjöfartsnäringen kunnat hålla fraktsatserna uppe något så när.
Det labila världsläget gör dock att en ändring å fraktmarknaden mycket
snabbt kan komma till stånd. Det finns därför kanske icke anledning att
se allt för mörkt på rederinäringens framtid. I varje fall bör en viss försiktighet
komma till uttryck vid bedömande av företagens rätt till avdrag för
nedskrivning å kontrakt å fartyg. Möjlighet finns ju alltid att i det enskilda
fallet erhålla den nedskrivning, som kan betingas av verkställd utredning.
Den nedgång i sjöfartskonjunkturen, som skett, har haft till följd att
tonnagepriserna på tankfartyg sjunkit kraftigt. Prisfall på upp till 25—30
procent har i vissa fall kunnat konstateras; särskilt gäller detta fartyg,
beställda under tidigare år. En bidragande faktor torde vara att en viss överproduktion
finns på denna typ av fartyg. Beträffande torrlastfartyg synes
13
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
prisfallen icke ha varit lika påtagliga som för tankfartygen. Det kan därför
övervägas om icke tankfartygskontrakten borde få nedskrivas efter gynnsammare
grunder än annat tonnage.
För tankfartyg beställda under år 1957 och tidigare år för leverans år
1959 och senare synes avdrag böra medges med ytterligare fem procent
utöver vad som medgavs enligt anvisningarna till 1958 års taxering.
För tankfartyg beställda under år 1958 torde avdrag böra medges med
för leverans år 19G0 15 % av avtalat pris
1961 20 % av avtalat pris
1962 25 % av avtalat pris.
För tankfartyg beställda år 1958 för leverans år 1959 bör något avdrag
icke medgivas.
Vad torrlastfartygen angår torde avdrag för nedskrivning å sådana kontrakt
böra medgivas efter enahanda grunder som föregående år.
Taxering sintendenten Å. Hallström vid länsstyrelsen i Malmöhus län
finner icke anledning erinra mot redareföreningens förslag beträffande avdrag
för nedskrivning å fartygskontrakt i vad avser tankfartyg. Däremot
synes icke bärande skäl ha förebragts för större avdrag för nedskrivning
av fartygskontrakt avseende torrlastfartyg än som medgavs vid 1958 års
taxering.
Utskottet
I de förevarande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om förslag till 1959 års riksdag om införande av förmånligare regler
för avskrivning av fartyg än de nu gällande. Motionärerna anser sådana
särskilda avskrivningsregler beträffande fartyg vara motiverade med hänsyn
till den speciella ställning sjöfarten intar i vårt näringsliv. De framhåller,
alt avskrivningarna å de äldre fartygens anskaffningspris icke räcker
till för att under tider med ständigt uppåtgående priser täcka anskaffningskostnaden
för ersättningsfartyg. Med den konjunkturkänslighet, som
utmärker sjöfartsnäringen, och med de risker, som är förbundna med denna
näring, är det ett livsvillkor för de svenska rederierna att dessa under vinstgivande
år får möjlighet att av sina vinster reservera de belopp, som erfordras
för att deras fartyg skall vara fullt driftdugliga och konkurrenskraftiga.
Icke minst under en lid, då andra länder söker draga till sig så
mycket främmande tonnage som möjligt genom att bereda rederierna därstädes
praktisk taget total skattefrihet, är det än mera angeläget för ett
land som vårt, som för sin export och import är beroende av alt inom landet
finnes en konkurrenskraftig sjöfartsnäring, att denna icke drabbas av
en så bård skattebelastning, alt den förlorar sin slagkraft på den internationella
marknaden.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
För att möjliggöra för rederierna att uppsamla medel för anskaffning av
ersättningstonnage bör enligt motionärernas mening nedskrivning medges
på leveranskontrakt rörande fartyg under byggnadstiden med 40 procent av
det kontraherade priset. Sådan nedskrivning bör få ske utan att som för närvarande
krav uppställes på att prisfall inträffat eller risk därför föreligger.
Genom en sådan regel skulle man också undvika den olägenhet, som ligger
däri att riksskattenämndens anvisningar rörande lämpliga procenttal för
nedskrivning på fartygskontrakt kommer först i slutet av året och kan meddelas
endast för ett år i taget. Vidare bör enligt motionärernas åsikt avskrivning
sedan fartyget levererats verkställas på det totala anskaffningsvärdet
utan att detta — som enligt gällande rätt skall ske — reduceras med
det belopp för vilket tidigare nedskrivning på fartygskontrakt åtnjutits.
Utskottet kan för sin del inte ingå på en närmare bedömning av sjöfartens
sannolika framtida utveckling och möjligheterna för de svenska rederierna
att i framtiden hävda sig i den internationella konkurrensen. Såvitt
utskottet kan bedöma är det åtskilliga omständigheter som talar för uppfattningen,
att rederinäringen går en tid av hårdnande utländsk konkurrens
till mötes. I dagens läge, som bl. a. kännetecknas av en minskande omfattning
av världshandeln, synes konkurrensförhållandena vara hårt pressade,
vilket bl. a. avspeglar sig i de alltsedan våren 1957 sjunkande fraktsatserna.
Enligt de fraktindex, som kommerskollegium månadsvis redovisar, har sålunda
fraktindex för tankfarten sjunkit till ca hälften av årsmedeltalet för
år 1948, medan index för trampfarten hållit sig något över 1948 års nivå.
Jämfört med år 1955, vilket år torde ha varit tämligen normalt för sjöfartens
del, ligger genomsnittsindex för de första tre kvartalen år 1958 betydligt
lägre än för motsvarande tid år 1955 eller vid 108 för trampfart och
54 för tankfart mot år 1955 149 resp. 81. Av konjunkturinstitutets höstiapport
framgår att det s. k. sjöfartsnetlot under de första åtta månaderna
av år 1958 var ca 20 procent lägre än under motsvarande tid i fjol.
Som ett tecken på hur rederinäringen bedömer framtidsutsikterna kan
anföras att värdet av under år 1957 tecknade nybyggnadskontrakt endast
uppgick till omkring en femtedel av motsvarande tal för år 1956 och det
torde kunna antagas att förhållandena härutinnan i år blir i stort sett desamma
som under år 1957. Då en viss överdimensionering av världshandelsflottan
lär föreligga, kan även vid en normal omfattning av världshandeln
den skärpta konkurrensen förväntas bestå. Utsikterna för de svenska
rederierna att framgångsrikt hävda sig i den utländska konkurrensen torde
* hög grad bli beroende av deras möjligheter att förnya och rationalisera
fartygsbeståndet.
Uppenbarligen skulle den av motionärerna ifrågasatta lagstiftningen ge
åtminstone vissa rederiföretag ökade möjligheter att med obeskattade vinstmedel
anskaffa nya fartyg och därigenom stärka deras konkurrenskraft.
Utskottet kan också instämma i motionärernas uttalande att för rederinäringen
föreligger speciella förhållanden. Sålunda är den konjunkturkänslig
i högre grad än flertalet andra näringsgrenar. Särskilda förhållanden före
-
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
15
ligger också däri, att rederierna måste arbeta med förhållandevis kapitalkrävande
inventarier samtidigt som de praktiskt taget helt saknar varulager,
å vilka konsolideringsnedskrivningar kan göras. Dessa förhållanden
har — som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen — föranlett att
vissa avsteg från eljest gällande beskattningsregler ansetts kunna göras i
fråga om fartyg. Utskottet kan i detta sammanhang erinra om de särskilda
regler som gäller för beskattning av försäkringsersättning avseende fartyg
och lagstiftningen om fartygsfonder.
Huruvida man i dagens läge bör gå längre och ge rederinäringen ytterligare
förmåner i beskattningshänseende är emellertid enligt utskottets mening
ytterligt tveksamt. Som tidigare i olika sammanhang framhållits från
riksdagens sida, kan berättigade invändningar resas mot att en viss näringsgren
i beskattningshänseende behandlas enligt speciella regler. Om sådana
regler nu införes för rederiföretagen skulle säkerligen från andra näringsgrenar,
som i likhet med rederinäringen har att kämpa mot en skärpt utländsk
konkurrens och därigenom tvingas till stora nyinvesteringar i maskiner
eller byggnader, liknande anspråk resas på en förmånligare behandling
i skattehänseende. Visserligen tillkommer för rederiernas del en konkurrensfaktor
som andra näringsgrenar inte behöver i samma utsträckning
beakta, nämligen att konkurrerande utländska företag i stor utsträckning
slipper praktiskt taget all beskattning. Som motionärerna påpekat synes
nämligen en allt större del av världshandelsflottan överföras till länder med
ingen eller obetydlig beskattning av rederiföretag. Det är dock uppenbarligen
inte möjligt att här genomföra sådana skattelättnader att likställighet
mellan svenska rederier och rederiföretag i nämnda länder kan uppnås. Under
senare tid har också krafter varit i rörelse för att på annat sätt stävja
den illojala konkurrens som anses ha bedrivits på detta område. I första hand
får man lita till dylika åtgärder och först om sådana visar sig verkningslösa
söka angripa problemet från andra utgångspunkter, exempelvis via beskattningen.
En lagstiftning enligt de av motionärerna uppdragna riktlinjerna skulle
innebära att ett fartyg i avskrivningshänseende skulle komma att behandlas
gynnsammare än andra maskiner och inventarier, framför allt därigenom
att avskrivningen på fartyget skulle få ske med större belopp än som
motsvarar fulla anskaffningsvärdet. Man skulle därmed i fråga om avskrivningsunderlagets
bestämmande få olika principer för inventarier av skilda
slag. Medan man för andra inventarier än fartyg skulle lägga anskaffningsvärdet
till grund för avskrivningen, skulle man rörande fartyg såsom avskrivningsunderlag
ha ett värde, vilket i vissa lägen kan motsvara nuvärdet
eller i varje fall är högre än det historiska anskaffningsvärdet. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att företagsbeskattningskommittén i enlighet
med sina direktiv även hade att pröva frågan, om man såsom underlag
för avskrivningen borde ha anskaffningsvärdet eller återanskaffningsvärdet.
Kommittén konstaterade i sitt år 1954 avlämnade betänkande med
förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954: 19), att det varken från
16 Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958
teoretiska eller praktiska utgångspunkter förelåg någon enhetlig uppfattning
i fråga om det berättigade i att beräkna avskrivning på nuvärdet och
ansåg sig böra avvisa en avskrivning å detta värde. Enligt utskottets mening
är det inte lämpligt att i fråga om en viss art av inventarier avvika
från den hittills tillämpade principen.
Vad förut invänts mot specialregler för rederinäringen, gäller givetvis också
den i motionerna ifrågasatta ändringen av reglerna för kontraktsnedskrivning.
Härutinnan vill utskottet jämväl erinra om att riksskattenämnden
alltsedan 1952 års taxering årligen till ledning för taxeringsmyndigheterna
meddelat anvisningar rörande nedskrivning å fartygskontrakt. Vid
1958 års taxering föreslog nämnden att avskrivning skulle få ske med 10—
20 procent allt efter beställningsår och leveransår. Utskottet, som tagit del
av innehållet i en till riksskattenämnden ingiven, den 17 september 1958
dagtecknad framställning från Sveriges Redareförening med förslag rörande
motsvarande procenttal vid 1959 års taxering ävensom i däröver avgivna remissutlåtanden,
vill i detta sammanhang omnämna att därvid inte från något
håll yrkats så stor nedskrivning som med 40 procent av kontraktspriset.
Sveriges Redareförening har i nämnda framställning ansett en nedskrivning
med 20—35 procent befogad. I och för sig möter inte hinder att, om
prisfallet eller prisfallsrisken därtill föranleder, vid taxeringen medge avdrag
för nedskrivning å fartygskontrakt med högre procenttal än 40. I vissa
lägen kan den nuvarande regeln under kontraktstiden således visa sig förmånligare
än den av motionärerna ifrågasatta, även om den senare på längre
sikt ger större nedskrivningsmöjligheter. Enligt utskottets mening är
emellertid den i motionerna förordade nedskrivningsregeln inte förenad
med sådana fördelar att den bör ges företräde framför den nuvarande generella
regeln.
Av vad ovan anförts framgår att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka
yrkandet i de föreliggande motionerna om skrivelse till Ivungl. Maj :t med
begäran om utredning och förslag till 1959 års riksdag rörande ändrade
regler för avskrivning av fartyg. Detta betyder emellertid inte att utskottet
ställer sig oförstående till de svårigheter, som den svenska rederinäringen
har att kämpa emot. Enligt vad utskottet har sig bekant är åtskilliga frågor
rörande den svenska rederinäringens villkor, däribland det i motionerna behandlade
skatteproblemet liksom andra spörsmål inom beskattningsområdet,
på grund av framställningar från redarhåll föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t med oavlåten uppmärksamhet
följer utvecklingen på detta område och vidtar de åtgärder, som kan
visa sig erforderliga.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: B 177 av herrar Svärd
och Per-Olof Hanson samt II: B 226 av fru Sandström och
herr Regnéll angående vissa ändringar i gällande författningar
för avskrivning å fartyg vid beskattningen måtte, i
17
Bevillningsutskottets betänkande nr B [23 år 1958
den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 18 november 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz, Gustaf
Elofsson*, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Wärnberg, Siegbahn*
och Alvar Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Kärrlander, Gustafson
i Göteborg, Asp*, Darlin, fru Holmqvist, herrar Kristenson i Göteborg,
de Jounge och Antonsson*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
I) av herrar Hagberg, Darlin och de Jounge, vilka — under hänvisning till
innehållet i de likalydande motionerna I: B 177 av herrar Svärd och Per-Olof
Hanson samt II: B 226 av fru Sandström och herr Regnéll — ansett, att
utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av nämnda motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte förelägga
1959 års riksdag förslag till sådana ändringar i gällande
skatteförfattningar, att rederierna medges rätt att göra
avdrag för avskrivning å leveranskontrakt rörande fartyg under
byggnadstiden — oberoende av om prisfall under sagda
tid inträffat eller risk härför föreligger — med viss procent
av kontraktspriset, förslagsvis 40, samt att, sedan fartyget
levererats, verkställa avskrivningar å fartygets totala anskaffningsvärde.
II) av herrar Söderquist, Kollberg och Gustafson i Göteborg, vilka
dels ansett alt utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
I de---- (= utskottet s. 13 rad 19 nedifrån — s. 15 rad 8 uppifrån)
— ---om fartygsfonder.
Vad beträffar det i motionerna framställda yrkandet om rätt för rederiföretagen
att avskriva intill 40 % på nybyggnadskontrakt utan att krav uppställes
på att prisfall inträffat eller risk därför föreligger, finner utskottet
att de för rederinäringen speciella förhållanden, som ovan åberopats, utgör
ett bärande skäl för tillgodoseende av motionernas syfte. Utskottet vill sär2
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 saml. Nr B 23
18
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 195S
skilt framhålla den konkurrens som de svenska rederierna utsattes för därigenom
att en allt större del av världshandelsflottan överflyttas till länder
med ingen eller obetydlig beskattning av rederiföretag och således seglar under
s. k. bekvämlighetsflagg.
Även om det inte är möjligt att helt motverka denna tendens med skattepolitiska
åtgärder, finns det dock ingen anledning att underlåta att vidtaga
åtgärder på ett område där olikheterna i konkurrensförhållandena framträder
som mycket kännbara, nämligen på skatteområdet. Visserligen har riksskattenämnden
alltsedan 1952 års taxering årligen meddelat anvisningar till ledning
för taxeringsmyndigheterna rörande nedskriving av fartygskontrakt.
Då emellertid sådant besked regelmässigt lämnas först mot slutet av varje
beskattningsår, innebär nuvarande praxis en viss osäkerhet för vederbörande
företag. En bestämd procentsats, som rederiföretagen alltid kunde räkna
med, skulle otvivelaktigt vara av betydande värde för deras möjlighet till
planering. Utskottet föreslår därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om förslag till nästa års riksdag om sådana ändringar i gällande
skatteförfattningar att rederiföretag medgives rätt att göra avdrag för avskrivning
på leveranskontrakt rörande fartyg under byggnadstiden med 40 %
av kontraktspriset oberoende av om prisfall under sagda tid inträffat eller
risk härför föreligger. De nu förefintliga möjligheterna, att, om prisfallet
eller prisfallsrisken därtill föranleder, vid taxeringen medge avdrag för nedskrivning
å fartygskontrakt med högre procenttal än 40, kommer självfallet
att kvarstå.
I motionerna har föreslagits, att rederiföretagen utöver rätten att nedskriva
40 % av kontraktspriset skall äga rätt att verkställa avskrivning med 100 %
på anskaffningsvärdet. Den föreslagna regeln syftar till att åstadkomma en
schablonmässig regel för avskrivning på återanskaffningsvärdet. Utskottet
finner det i och för sig principiellt skäligt att avskrivning skall få göras på
återanskaffningsvärdet. Denna fråga har senast behandlats av 1952 års företagsbeskattningskommitté
men det har hittills inte visat sig praktiskt möjligt
att skapa lämpliga författningsregler härom.
Den ändring i gällande regler rörande nedskrivning å leveranskontrakt i
enlighet med vad utskottet ovan förordat torde vara den åtgärd som i dagens
läge är omedelbart genomförbar och som samtidigt utgör ett betydande steg
till mera ändamålsenliga skatteregler för rederinäringen. Frågan om avskrivning
på återanskaffningsvärdet finner utskottet vara värd uppmärksamhet.
Den reser emellertid stora principiella problem och kan inte behandlas
utan hänsynstagande till förhållandena inom övriga näringsgrenar. Åtgärder
i syfte att skapa regler för avskrivning å återanskaffningsvärdet torde
således inte kunna genomföras utan ingående och tidskrävande överväganden.
Utskottet anser sig därför icke kunna begära förslag om lagstiftningsåtgärder
på detta område till nästa år. Möjliga reformer skulle härigenom
endast fördröjas.
Den i motionerna upptagna frågan är inte den enda som f. n. är aktuell
för den svenska rederinäringen i de svårigheter som den har att kämpa med.
Bevillningsutskottets betänkande nr B 23 år 1958 19
Enligt vad utskottet har sig bekant är åtskilliga frågor rörande den svenska
rederinäringens villkor föremål för Kungl. Maj :ts prövning på grund av
framställningar från rederihåll. Som framgått av det föregående hemställer
utskottet om skyndsam ändring rörande nedskrivningen å leveranskontrakt.
Vad gäller övriga aktuella problem på rederinäringens område förutsätter
utskottet att Kungl. Maj :t med skärpt uppmärksamhet följer utvecklingen
och vidtar de åtgärder som kan visa sig erforderliga.
dels ock ansett att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: B 177 av herrar Svärd och Per-Olof Hanson samt II:
B 226 av fru Sandström och herr Regnéll måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte förelägga
1959 års riksdag förslag till sådana ändringar i gällande
skatteförfattningar, att rederierna medgives rätt att
göra avdrag för avskrivning å leveranskontrakt rörande fartyg
under byggnadstiden — oberoende av om prisfall under
sagda tid inträffat eller risk härför föreligger — med 40 %
å kontraktspriset, samt
att motionerna i övrigt anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt.
581727 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag