Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

1

Nv B 13

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
rörande vissa lättnader i inkomstbeskattningen,
m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna I: B 170 av herr Ewerlöf m. fl. och II: B 233
av herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 19i7 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk--- — 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och som vid beskattningsårets utgång icke fyllt 16 år, åtnjuta statligt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 3 860 kronor, i ortsgrupp
II 4 020 kronor, i ortsgrupp III 4 180 kronor, i ortsgrupp IV 4 340
kronor och i ortsgrupp V 4 500 kronor.

Annan skattskyldig som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i
ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V
4 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag
med belopp som i andra stycket sägs.

Gift skattskyldig,---om barnet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr B 13

2

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

Annan skattskyldig än i andra, tredje, fjärde eller femte stycket sägs
(ensamstående) äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III
1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats
enligt 8 § 1 mom. andra eller tredje stycket och som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 10
procent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger:

8 000

men

icke

12 000

kr:

800

kr

för

8 000

kr

och

14

% av

återstoden;

12 000

»

»

16 000

»

1 360

»

»

12 000

»

»

18

% »

»

16 000

»

»

20 000

»

2 080

»

»

16 000

»

»

23

% »

»

20 000

»

»

25 000

»

3 000

»

»

20 000

»

»

28

% »

»

25 000

»

»

30 000

»

4 400

»

»

25 000

»

»

33

% »

»

30 000

»

»

40 000

»

6 050

»

»

30 000

»

»

38

% »

»

40 000

»

»

60 000

»

9 850

»

»

40 000

»

»

43

% »

»

60 000

»

»

100 000

»

18 450

»

»

60 000

»

»

48

% »

»

100 000

»

»

150 000

»

37 650

»

»

100 000

»

»

53

% »

»

150 000

»

»

200 000

»

64 150

»

»

150 000

»

»

58

% »

»

200 000

»

93 150

»

»

200 000

»

»

63

% »

»

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke

sägs utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 10
procent av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger:

4 000

men

icke

6 000

kr:

400

kr

för

4 000

kr

och

14 °/

''o av

återstoden;

6 000

»

»

8 000

»

680

»

»

6 000

»

»

18 °/

(, »

»

8 000

»

»

10 000

»

1 040

»

»

8 000

»

»

22

0 »

»

10 000

»

»

12 000

»

1 480

»

»

10 000

»

»

26 °,

0 »

»

12 000

»

»

16 000

»

2 000

»

»

12 000

»

»

30 °7

0 »

»

16 000

»

»

20 000

»

3 200

»

»

16 000

»

»

34

0 »

»

20 000

»

»

30 000

»

4 560

»

»

20 000

»

»

38 °,

0 »

»

30 000

»

»

40 000

»

8 360

»

»

30 000

»

»

42 °!

0 »

»

40 000

»

»

60 000

»

12 560

»

»

40 000

»

»

46

Xo »

»

60 000

»

»

100 000

»

21 760

»

»

60 000

»

»

50

''o »

»

100 000

»

»

150 000

»

41 760

»

»

100 000

»

»

55 °

''o »

»

150 000

»

»

200 000

»

69 260

»

»

150 000

»

»

60 °,

''o »

»

200 000

»

99 260

»

»

200 000

»

»

65 °i

0 »

»

Ändå att---denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

3

Denna förordning träder vad angår 8 § 1 mom. i kraft den 1 januari
1959; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1959
års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1959 eller tidigare år.
Beträffande 10 § 1 mom. träder förordningen i kraft den 1 januari 1960;
dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1960 års
taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1960 eller tidigare år.

II) de likalydande motionerna I: B 171 av herr Ohlon m. fl. och II: B 232 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utarbetande av en plan för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område.

Såvitt avser de likalydande motionerna I:B 170 och IDB 233 har utskottet
i detta sammanhang endast upptagit det yrkande, som ovan återgivits.
I övrigt behandlas dessa motioner av utskottet i annat sammanhang.

Beräffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena — i de delar motionerna blir föremål för behandling i detta betänkande
— får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: B 232 och II: B 233.

Skatteskalorna och ortsavdrag för barn

Den statliga inkomstskatten för fysiska personer är i sin helhet rörlig.
Grundbeloppet bestämmes efter progressiva skiktskalor, där den högsta
skattesatsen är 65 procent och träffar den del av den beskattningsbara inkomsten
som överstiger 150 000 kronor. Skattens rörlighet begränsas dock
såtillvida, att — för det fall uttagningsprocenten bestämmes högre än till
100 procent av grundbeloppet — skatten ej får i något skikt överstiga 65
procent av den beskattningsbara inkomsten.

Skalorna, en för gifta och med dem i ortsavdragshänseende likställda och
en för övriga (ensamstående) skattskyldiga, ändrades senast genom beslut
av 1956 års riksdag. Till grund för ändringen låg Kungl. Maj :ls förslag i
proposition nr 88, vilken tillstyrktes av bevillningsutskottet i dess av riksdagen
godkända betänkande nr 40. De ändrade skalorna, som tillämpats med
avseende å preliminär skatt från och med år 1957 och med avseende å
slutlig skatt första gången vid 1958 års taxering, medförde en sänkning
av den statliga inkomstskatten för fysiska personer, med tyngdpunkten
förlagd till de mindre inkomsttagarna. Inkomstminskningen för staten genom
ändringarna beräknades till ca 375 miljoner kronor för helt år vid
en uttagningsprocent av 100.

I de i anledning av propositionen nr 88 väckta motionerna I: 535 och II:
683 framställdes samma yrkande rörande skatteskalorna som i förevarande
motioner. Bevillningsutskottet framhöll att de i förenämnda motioner förordade
skatteskalorna ur teknisk synpunkt kunde anses ha vissa företräden
framför de i propositionen föreslagna. Genom att motionärerna ansett
sig kunna acceptera ett så stort årligt skattebortfall som 825 miljoner

4 Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

kronor hade förstnämnda skalor kunnat uppbyggas så att de gav en jämnare
stegring av skattesatsen vid stigande inkomst, underlättade en framtida
breddning av de enhetliga skikten och medförde en förskjutning nppåt
i inkomstlägena av övre gränsen för sambeskattning enligt tudelningsprincipen.
Ett antagande av dessa skalor skulle emellertid inte innebära, att
skattesänkningens tyngdpunkt förlädes till de mindre inkomstlagarna. De
största relativa lättnaderna skulle komma gifta skattskyldiga i mellanlägena
till godo. Skillnaden i kronor räknat mellan den skattelättnad, som
de minsta inkomsttagarna skulle få, och den, som skulle tillkomma de
största inkomsttagarna, var vidare avsevärt större i motionärernas förslag
än i det som förordades av departementschefen. Härtill kom att utrymme
för ett så avsevärt totalt skattebortfall, som ett antagande av motionärernas
skalor skulle medföra, uppenbarligen ej var för handen. Utskottet avstyrkte
därför motionerna i nu avsedda delar.

Även vid 1957 års riksdag framställdes i de likalydande motionerna I: 368
och II: 458 yrkande om skattesänkning av samma innebörd som i motionerna
vid 1956 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 41 ansåg
utskottet, att statsfinansiellt utrymme inte förelåg för någon mer betydande
sänkning av den statliga inkomstskatten med hänsyn till aen kompensation
av statsmedel, som skulle utgå till kommunerna i anledning av
ortsavdragsreformen. En skattesänkning ansågs heller inte kunna möjliggöras
genom den av motionärerna rekommenderade utvägen att minska
statens utgifter. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionerna.

I motionerna I: 258 och II: 364 till 1958 års A-riksdag framställdes samma
yrkanden som de här behandlade yrkandena i de förevarande motionerna
I: B 170 och II: B 233, nämligen dels att ortsavdraget vid den statliga
beskattningen höjes med 500 kronor såvitt avser familjer med barn och
dels att de vid samma beskattning gällande skatteskalorna ändras med
tillämpning först från ingången av år 1960 och då åtföljs av en skatteprocent
av 100.

Bevillningsutskottet, som avstyrkte bifall till motionerna, framhöll i sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 33 att enligt beräkningarna i statsverkspropositionen
budgetutfallet under budgetåret 1959/60 skulle bli negativt
och såväl driftbudgeten som lotalbudgeten komma att visa underskott.
Såvitt kunde bedömas torde de närmaste åren därefter komma att
ge ännu större underskott, om ej särskilda åtgärder vidtogs. Det torde också
vara förenat med betydande risker att vid skattepolitikens utformning utgå
från att det samhällsekonomiska kravet på en restriktiv finanspolitik skulle
bli mindre angeläget under framförliggande år. Möjligheterna att genomföra
skattesänkningar för fysiska personer i den omfattning, som angivits i motionerna,
måste därför bedömas vara små. Vidare anförde utskottet följande.

Givetvis är det i och för sig angeläget att alla möjligheter till skattesänkningar
tillvaratas. Att genomföra ytterligare skattesänkningar i ett läge då
statens finanser är så ansträngda som nu är fallet synes utskottet dock inte
försvarbart. Huruvida och i vad mån det är möjligt att skapa utrymme för

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

5

skattesänkningar genom beskärning av statsutgifterna kan i dagens läge
inte överblickas. Såvitt avser budgetåret 1958/59 torde det emellertid knappast
vara möjligt att utöver de inskränkningar som vidtagits i samband med
budgetbehandlingen göra tillräckliga besparingar. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att riksdagen inte biträtt det förslag om ändring av
grunderna för de allmänna barnbidragen, varav skulle föranledas den största
av de utgiftsminskningar, vilka utgör en förutsättning för det i motionerna
framlagda förslaget.

Under angivna förhållanden anser utskottet inte att statsmakterna — såsom
motionärerna föreslagit — nu bör binda sig för en ändring av skatteskalorna
i syfte att sänka statsbeskattningen från och med år 1960. Utskottet,
som i övrigt ansluter sig till de invändningar gentemot de föreslagna
skalorna, som framförts av 1956 och 1957 års bevillningsutskott, avstyrker
sålunda ifrågavarande motionsyrkande.

Beträffande yrkandet om införande av ett förhöjt ortsavdrag vid den statliga
beskattningen för familjer med barn vill utskottet erinra om, att barnavdragen
vid den statliga beskattningen avskaffades genom beslut av 1947
års riksdag. I stället infördes bestämmelser om rätt för den som har vårdnaden
om barn att uppbära barnbidrag för barnet. I syfte att lätta barnfamiljernas
ekonomiska börda har det allmänna barnbidraget från och med år
1958 höjts till 400 kronor för år. Att vid sidan härav eller i stället för allmänt
barnbidrag till ett barn ha ett för barnfamiljer gällande högre ortsavdrag
bör enligt utskottets mening inte ifrågakomma. Genom det förordade
systemet skulle den efter 1957 års höjning av de kommunala ortsavdragen
uppnådda likformigheten mellan statliga och kommunala ortsavdrag överges
till men för taxerings- och uppbördsarbetet.

I de likalydande motionerna I : B 170 och I I : B 233 anföres
bl. a. följande.

Under debatten om möjligheterna att hejda den fortskridande inflationen
har det från fler och fler håll hävdats att icke endast utgiftsöverskott
på driftbudgeten utan också mycket höga statsutgifter där i och för sig
verkar inflationsdrivande eller inflationsuppladdande. Erfarenhetsmässigt
grundade skäl talar för att denna uppfattning är riktig. Om sambandet: allmänt
stigande priser—stigande produktionskostnader—försämrad konkurrenskraft
såväl på export- som importsidan—påfrestningar på sysselsättningen
och på valutareserven, som i sin tur ytterligare begränsar den konjunkturpolitiska
rörelsefriheten, torde ej råda några delade meningar.
Sänkta statliga konsumtionsutgifter måste därför ingå i beredskapen för en
oenhetlig och riskfylld ekonomisk situation.

De sänkta statsutgifterna är på samma gång ofrånkomliga som grund
för sänkta och rationaliserade skatter. För allmänna skattesänkningar av
eu sådan omfattning, att människorna märker dem, och av eu sådan utformning,
att naturliga höjningar i arbetsförtjänster och av sparinsatser
och risktagande icke kan anses bli »straffbeskattade», talar på ett övertygande
sätt hänsynen till framstegstakten i den enskildes och samhällets
ekonomiska villkor. Men även särskilda skäl härför kan anföras i ett läge,
då det gäller alt höja produktivitet, sänka kostnader och främja viljan till
nya initiativ. En skattesänkning och kanske framför allt den säkra förviss -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

ningen om kommande skattesänkningar måste motverka tendenser till inaktivitet
och skapa en atmosfär, där den överdrivna försiktigheten förefaller
mindre nödvändig än eljest. Man kan beklaga att skattetänkandet
brett ut sig men inte bortse från detta mycket allmänna faktum. Är man
därtill angelägen att anordna skattesänkningar så, att den frivilliga sparinsatsen
får ökad tyngd — blir lockande och lönande — vid planeringen av
dispositionen av det stora antalet inkomster, kan några egentliga risker
icke anses förenade med ett tidsmässigt planerat skattesänkningsprogram
som konj unkturpolitiskt medel.

Redan med hänsyn till det svenska skattesystemets konstruktion är det
nödvändigt att en planering för skattesänkning sker på minst två års sikt.
I nuläget tillkommer dessutom den avgörande omständigheten att det är
den säkra förvissningen om förestående och successivt större skattesänkningar,
som främst låter sig utnyttjas för att indirekt påverka människornas
ekonomiska planering. Det egentliga undantaget från denna huvudregel
är de rationaliseringar främst i företagsbeskattningen, vilka kan beräknas
verka snabbt produktivitetsfrämjande och är ägnade att driva på viljan
och förmågan att sänka utgifterna i produktionen eller likaledes snabbt
och omedelbart främja sparandet.

Det väsentliga behovet av utgiftsbegränsningar föreligger alltså för budgetåret
efter detta — för 1959/60.

Motionärerna redovisar därefter vissa i andra motioner framlagda besparingsförslag,
vilka för budgetåret 1958/59 skulle medföra statsutgiftsminskningar
med 483 miljoner kronor och för budgetåret 1959/60 med ytterligare
234 miljoner kronor. Nettobesparingarna för detta senare budgetår skulle
— inklusive besparingar på avskrivningsanslagen — uppgå till 855 miljoner
kronor. Därtill skulle så läggas en inkomstökning på 105 miljoner kronor.
Den sammanlagda budgetförstärkningen för budgetåret 1959/60 uppgår
alltså till 960 miljoner kronor. Normalt bör statens inkomster från detta
till nästa budgetår stiga med 500—600 miljoner kronor. Till denna storlek
kan den automatiska stegring beräknas, som återspeglar den fortskridande
utvecklingen i samhällslivet. Mot utsikterna till automatiska inkomststegringar
skall vägas riskerna för automatiska utgiftsstegringar. Med hård
återhållsamhet borde det vara möjligt att hålla dessa under 300 miljoner
kronor. Statsfinansiellt utrymme för regelmässiga avskrivningar skulle då
förefinnas vid oförändrat skatteuttag.

Den skattesänkningstidtabell, för vilken motionärerna anser sig ha grund
i sina förslag till sänkta statsutgifter sammanfattas sålunda.

Från och med inkomståret 1958 borttages den extra bolagsskatten.

Den 1 augusti 1958 sänkes skatten på motorbränsle, speciellt avsedd för
den tunga trafiken och fordonsskatten på tyngre nyttomotorfordon.

Den 1 augusti 1958 borttages skatten på glass.

Från och med den 1 januari 1959 borttages sockerskatten.

Den 1 januari 1959 höjes det statliga ortsavdraget för familjer med barn
med 500 kronor.

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

7

Den 1 januari 1959 avskaffas dyrortsgrupp II vid beskattningen och de
kommuner, som nu hänföres dit, uppflyttas till dyrortsgrupp III.

Den 1 januari 1959 borttages kvarlåtenskapsskatten utan att någon höjning
göres i arvslottsbeskattningen.

Från och med inkomståret 1959 fastställes lägsta procenten för varulagervärdering
till 30 procent i stället för 40 procent.

Från den 1 juli 1959 beviljas skattebetalarna en »skatterabatt» på tio
procent av den direkta statsskatt, som skall erläggas under andra halvåret
1959.

Från den 1 januari 1960 träder med denna motion föreslagna skatteskalor
i kraft vid en uttagningsprocent av 100.

Från och med 1960 får den skattskyldige i sin deklaration göra avdrag
i viss omfattning för vad som sparats för bostadsändamål, för amorteringar
å eget hem eller insatslägenhet samt för utdelning å aktier och andelar.

De skattesänkningar, som återfinnes i denna »tidtabell», kan under nu
löpande budgetår beräknas minska statens inkomster med 177 miljoner
kronor, vilket — eftersom nettobesparingarna med borträknande av en
fiktiv inkomstpost enligt regeringsalternativet uppgår till 436 miljoner kronor
— betyder, att i år cirka 40 procent av det utrymme som skapas
tages i anspråk för skattesänkningsändamål. Cirka 60 procent av dem kan
alltså utnyttjas för att i skattesänkningsperiodens inledning få till stånd
en starkare driftbudget.

För budgetåret 1959/60 skulle »inkomstbortfallet» bli 634 miljoner eller
457 miljoner mer än i år. Den totala skattesänkningen motsvarar då 66
procent av det utrymme till vilket högerpartiets politik fört.

Budgetåret 1960/61 slår de föreslagna skatteskalorna vid ett skatteuttag
med 100 procent igenom fullt. Med nu kända premisser kan detta
beräknas medföra ett inkomstbortfall för staten på sammanlagt 600—625
miljoner, vilket innebär en sammanlagd ökning i detsamma i förhållande
till föregående budgetår med mindre än 300 miljoner kronor. Driftbudgetmässigt
utrymme borde alltså även detta år föreligga men uppenbart
endast under förutsättning av fortsatt återhållsamhet med statsutgifterna.

Fortsatt reformarbete på skatteväsendets område

I de likalydande motionerna I: 369 och II: 455 vid 1957 års riksdag yrkades
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om en plan för fortsatt reformarbete
på skatteväsendets område. I sitt betänkande nr 41, vari utskottet
avstyrkte bifall till motionerna, anförde utskottet att något behov av den i
motionerna begärda planen för det dåvarande inte förelåg på grund av att
det inte fanns statsfinansiellt utrymme för ytterligare skattesänkningar av
större omfattning. Härutöver erinrade utskottet om att utredning rörande
de reformer på den direkta beskattningens område, som närmast påkallade
sin lösning, antingen redan påginge eller också ställts i utsikt inom en nära
framtid. Betänkandet godkändes av riksdagen.

I förut berörda betänkande nr 33 till årets förra riksdag behandlade

8

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

bevillningsutskottet jämväl ett med yrkandet i de nu föreliggande motionerna
I: B 171 och II: B 232 överensstämmande förslag — framlagt i de
likalydande motionerna I: 254 och II: 322 — om skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om en plan för fortsatt reformarbete på skatteväsendets område.
Utskottet framhöll därvid att de framtida möjligheterna till mer omfattande
skattesänkningar tedde sig ytterligt osäkra. Då skatteinkomsterna
syntes ha stagnerat efter de år 1956 och 1957 vidtagna reformerna på inkomstbeskattningens
område, torde för ytterligare skattesänkningar erfordras
avsevärda besparingar i fråga om statens utgifter. I vad mån sådana
kunde åstadkommas var tveksamt med hänsyn till omfattningen av från
statens sida dittills gjorda åtaganden. Bl. a. hade staten åtagit sig att under
ytterligare två år ge kommunerna full kompensation för den genom
1957 års reform förorsakade minskningen i det kommunala skatteunderlaget.
Åtskilliga frågor rörande beskattningen, vilka av riksdagen betraktats
såsom angelägna och vilkas genomförande kan komma att medföra skattebortfall
för staten, var föremål för Kungl. Maj :ts prövning eller under utredning.
Bland dessa var t. ex. frågorna om slopande av skattegrupperingen,
om sambeskattning av äkta makar och om införande av förlust- och resultatsutjämning.
Om och i vad mån nu åsyftade reformer kunde genomföras
borde övervägas i vanlig ordning, därvid givetvis en avvägning av olika frågors
angelägenhetsgrad borde göras under hänsynstagande till det aktuella
statsfinansiella och samhällsekonomiska läget. Utskottet ansåg för sin del
inte att något behov förelåg av den i motionerna begärda planen för ett fortsatt
reformarbete på inkomstbeskattningens område och avstyrkte i enlighet
härmed yrkandet därom.

I de likalydande motionerna I : B 171 och 11 : B 232 anföres,
att de skattereformer som i dagens läge måste komma i första rummet är
sådana som har en mera omedelbar produktions- och sparfrämjande effekt.
En omedelbar reformering av den hårda och ogynnsamt verkande beskattningen
på produktionslivet blir då den mest angelägna uppgiften. Från dessa
utgångspunkter har motionärerna krävt den extra företagsskattens slopande
samt sådan ändring av gällande varuvärderingsregler att någon skärpning
utöver nuvarande nivå inte genomföres, vilket annars skulle ske från
och med nästa år enligt de år 1955 antagna övergångsbestämmelserna. I förut
detta år väckta motioner påpekade motionärerna att det direkta skattetryckets
hårdhet också gjorde det angeläget att en allmän och väsentlig reduktion
av den personliga statliga inkomstskatten eftersträvades, så snart statsfinansiella
förutsättningar härför kunde skapas. Vissa delreformer i skattelagstiftningen,
varav vissa var föremål för offentlig utredning, pockade
på sitt förverkligande. Mot bakgrunden härav och det faktiska statsfinansiella
läget föreslogs att en planering skulle göras upp för den fortsatta
reformpolitiken på skattepolitikens område. De skäl bevillningsutskottet i
betänkande nr 33 till årets förra riksdag anfört häremot anser motionärerna
inte bärande. Om den statsfinansiella situationen är pressad, bör detta snarast

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

9

vara ett skäl för och icke ett skäl mot en omsorgsfull planering av de skattepolitiska
reformer som kan bli möjliga. Att frågorna är under utredning
eller under Kungl. Maj :ts prövning kan inte vara något som skulle hindra
den skisserade planeringen. Motionärerna anser sig därför på nytt böra föra
fram tanken på att en sådan planering snarast kommer till stånd, eftersom
det är angeläget att statsmakterna med sikte på att åstadkomma lättnader
i beskattningen skapar sig en samlad överblick över de olika skattereformer
av hög angelägenhetsgrad, som är aktuella, samt deras statsfinansiella
konsekvenser. Bland sådana delreformer av stor vikt är en lindring av
sambeskattningen genom förstärkning av förvärvsavdragen, en reformering
av ortsgrupperingen, rätt till avdrag för periodiskt understöd till studerande
och för amorteringar av studieskulder samt vissa barnfamiljers beskattning.
Det måste i synnerhet i nu rådande läge vara viktigt att statsmakterna
söker skapa sig en i förväg genomtänkt handlingslinje i reformarbetet
i fråga om inkomstbeskattningen. Dess successiva genomförande måste
givetvis slutligen bero på det statsfinansiella utrymmet.

Det är vidare av den största vikt att största återhållsamhet iakttages i
fråga om de statliga utgifterna. Motionärerna har föreslagit en besparing
av 200 milj. kronor i fråga om de generella bostadssubventionerna och utgår
från att den besparingsutredning, som nu tillkommit, skall göra det möjligt
att åstadkomma ytterligare utgiftsreduktioner.

Utskottet

I de likalydande motionerna I: B 170 och II:B 233 yrkas dels att ortsavdraget
vid den statliga beskattningen höjes med 500 kronor såvitt avser
familjer med barn och dels att de vid samma beskattning gällande skatteskalorna
ändras med tillämpning först från ingången av år 1960 och då tilllämpas
vid en uttagningsprocent av 100. Ett bifall till nämnda yrkanden
skulle föranleda ett skattebortfall för staten å för helt budgetår 75 miljoner
kronor genom ortsavdragshöjningen resp. 600—625 milj. kronor genom
de ändrade skatteskalorna.

De föreslagna skattesänkningarna skulle enligt motionärernas mening
kunna vidtagas om de statliga utgifterna begränsas. Motionärerna hänvisar
till att de i andra sammanhang föreslagit nettobesparingar på driftbudgeten,
som för innevarande budgetår skulle uppgå till 436 milj. kronor och för
budgetåret 1959/60 till 960 milj. kronor.

Den i statsverkspropositionen B framlagda driftbudgeten för budgetåret
1958/59 visar ett formellt överskott å 24 milj. kronor. När det gäller att bedöma
det sannolika utfallet av driftbudgeten måste emellertid hänsyn tagas
till bland annat reservationsmedelsförbrukningen. Denna kan nu uppskattas
till 150 milj. kronor. Vidare kan oförutsedda omständigheter föranleda
tillkommande utgifter i form av tilläggsstater och anslagsöverskridanden,
vilka dock ej kan preciseras. Sammanfattningsvis torde man, med reserva2
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr II 13

10 Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

tion för att inkomsterna vid en konjunkturförbättring kan komma att bli
högre än beräknat, ha anledning att förutse en ökad belastning på driftbudgeten.
Totalbudgeten för samma tid har beräknats ge ett underskott å 1 540
milj. kronor. Totalbudgetsaldona för budgetåren 1959/60 och 1960/61 bedömes
komma att ge ännu större underskott än vad som kalkylerats för innevarande
budgetår, därest ej särskilda motåtgärder vidtas.

Av de i motionerna ifrågasatta skattesänkningsåtgärderna skulle endast
den som berör ortsavdragen få någon inverkan under innevarande budgetår
på skatteintäkterna. Dess inverkan skulle doek bli jämförelsevis obetydlig,
om inte de föreslagna reglerna kompletteras så att hänsyn tas till ortsavdragshöj
ningen redan vid källskatteuppbörden. Genomfördes såväl förslaget
om ortsavdragen som förslaget rörande skatteskalorna skulle inkomstbortfallet
för staten bli 200—250 milj. kronor för budgetåret 1959/60 och
för därefter följande budgetår närmare 700 milj. kronor. De besparingsförslag,
vilka motionärerna i andra sammanhang framlagt och vilkas huvudsakliga
genomförande får anses utgöra en förutsättning för antagande av
motionärernas skattesänkningsförslag, har i allt väsentligt redan avslagits
av riksdagen. Att genomföra större skattesänkningar i ett läge då statens
finanser är så ansträngda som nu är fallet är enligt utskottets mening inte
försvarbart. För närvarande kan inte något sägas om de faktiska möjligheterna
att under kommande år skapa utrymme för skattesänkningar genom
beskärning'' av statsutgifterna.

Under angivna förhållanden anser utskottet inte att statsmakterna nu bör
binda sig för en ändring av skatteskalorna i syfte att sänka statsbeskattningen
från och med år 1960. Utskottet, som i övrigt ansluter sig till de invändningar
gentemot de föreslagna skalorna, som tidigare framförts från bevillningsutskottets
sida, avstyrker sålunda ifrågavarande motionsyrkande.

Beträffande yrkandet om införande av ett förhöjt ortsavdrag vid den statliga
beskattningen för familjer med barn får utskottet framhålla att riksdagen
ansett de allmänna barnbidragen böra bibehållas och därmed avvisat
motionsyrkanden om slopande av barnbidraget till första barnet. Ett bifall
till nu föreliggande motionsyrkande skulle innebära en omotiverad favorisering
av barnfamiljer. Enligt utskottets mening är det olämpligt att vid
sidan av eller i stället för de allmänna barnbidragen ha ett för barnfamiljer
gällande högre ortsavdrag. Därigenom skulle bl. a. den efter 1957
års höjning av de kommunala ortsavdragen uppnådda likformigheten mellan
statliga och kommunala ortsavdrag gå förlorad. Utskottet anser sig därför
inte heller i denna del kunna biträda yrkandet i motionerna I: B 170
och II: B 233.

Beträffande yrkandet i de likalydande motionerna I: B 171 och II: B 232
får utskottet hänvisa till vad utskottet nyss anfört därom att för de närmaste
tre åren något statsfinansiellt utrymme inte torde komma att föreligga
för ytterligare skattesänkningar av större omfattning. På de skattere -

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

11

former, som under denna tid kan komma i fråga, synes därför böra uppställas
det kravet att de inte föranleder större skattebortfall.

Som motionärerna påpekat är åtskilliga skattefrågor föremål för prövning
av Ivungl. Maj:t. Andra viktiga frågor är under utredning och utredningsresultatet
kan snart förväntas.

Enligt utskottets mening saknas anledning att inta annan ståndpunkt än
riksdagen tidigare omfattat, d. v. s. att man bör från fall till fall pröva, om
budgetmässigt utrymme finns för att avstå från skatteinkomster och om den
aktuella reformen är av den angelägenhetsgrad, att den bör äga företräde
framför andra aktuella skattereformer. Utskottet anser sig under hänvisning
till det anförda böra avstyrka även yrkandet i motionerna I: B 171 och II: B
232.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: B 170 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: B 233 av herr Hjalmarson m. fl. om vissa
lättnader i beskattningen av fysiska personer, i vad motionerna
behandlas i detta betänkande, samt

2) att de likalydande motionerna I: B 171 av herr Ohlon
m. fl. och II: B 232 av herr Ohlin m. fl. om en plan för fortsatt
reformarbete på inkomstbeskattningens område,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den G november 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spelz,
Snygg, Erik Jansson, Söderquist, Wolgast*, Hellebladh och Alvar Andersson;
samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt i Aspabruk*, Allard,
Magnusson i Borås, Ericsson i Kinna*, Gustafson i Göteborg, Stenberg*,
Eriksson i Bäckmora, Carlsson i Västerås och de Jounge.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr B 13 år 1958

Reservationer:

a) vid punkten 1 (ortsavdrag för barnfamiljer och ändring i de statliga
skatteskalorna)

1) av herrar Hagberg, Magnusson i Borås och de Jounge, vilka — under
hänvisning till innehållet i de likalydande motionerna I: B 170 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: B 233 av herr Hjalmarson m. fl. — ansett, att utskottet
under punkt 1) bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till nämnda
motioner antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 8 § 1 mom. och 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

2) av herrar Spetz, Söderguist, Gustafson i Göteborg och Stenberg;

b) vid punkten 2 (utarbetande av en plan för fortsatt reformarbete på
inkomstbeskattningens område)

1) av herrar Spetz, Söderguist, Gustafson i Göteborg och Stenberg, vilka —
under hänvisning till innehållet i de likalydande motionerna I:B 171 av
herr Olilon m. fl. och II: B 232 av herr Ohlin m. fl. — ansett att utskottet
under punkt 2) bort hemställa, att riksdagen med bifall till nämnda motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande av en
plan för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens område;

2) av herrar Hagberg, Magnusson i Borås och de Jounge.

581603

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag