Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

1

Nr B 12

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: B 65 av herrar Sveningsson och Kronstrand
samt II: B 61 av herrar Stenberg och Östlund, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta en lättnad i beskattningen av den tunga motorfordonstrafiken
och därvid antaga följande förslag till ändringar i gällande
lagstiftning, nämligen

1) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922

(nr 260) om automobilskatt

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §•

Skatt utgår---följande belopp:

a) för tvåhjulig ---— fyrtio kronor;

b) för tvåhjulig---sextio kronor;

c) för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk;

för personautomobil dels grundavgift med etthundratio kronor, dels ock
tjugoåtta kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram;

för lastautomobil dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiosju
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram; samt

för omnibus dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiotre
kronor tör varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;

d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk
med etthundra kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt;

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. T samt. Nr B 12

2

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

e) för släpvagn:

om totalvikten understiger ettusen kilogram, med åttio kronor;

om totalvikten uppgår till ettusen men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundrasextio kronor;

om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;

om totalvikten uppgår till tvåtusen mén icke tretusen kilogram, med trehundratjugo
kronor;

om totalvikten uppgår till tretusen men icke femtusen kilogram, med fyrahundra
kronor;

om totalvikten uppgår till femtusen men icke åttatusen kilogram, med
fyrahundraåttio kronor; samt

om totalvikten uppgår till åttatusen kilogram, med femhundrasextio kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

2) Förslag
till

förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr 260)

om brännoljeskatt

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 21 maj 1954 om brännoljeskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Brännoljeskatt utgår med tjugofem öre för liter.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1958.

II) de likalydande motionerna I: B 178 av herr Torsten Andersson in. fl.
och II: B 228 av herr Börjesson m. fl., vari yrkats, »att riksdagen måtte besluta
hemställa hos Kungl. Maj :t om utredning och förslag till 1959 års
riksdag angående sänkning av motorfordonsskatten för den tyngre biltrafiken».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: B 178 och II: B 61.

Beskattningen av motorfordonstrafiken är anordnad dels såsom en
skatt på själva fordonet och dels såsom en drivmedelsskatt.

Fordonsskatten uttages enligt förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

3

automobilskatt. Skatten erlägges årligen för här i riket registrerade personbilar,
lastbilar, bussar, släpvagnar och motorcyklar. För personbilar, lastbilar
och bussar utgår skatten med dels en för alla dessa fordon enhetlig
grundavgift och dels därutöver en på visst sätt beräknad tilläggsavgift. Fordonsskatten
för släpvagnar utgöres i förhållande till fordonens indelning i
viktklasser.

Genom beslut av 1952 års riksdag höjdes fordonsskatten från och med den
1 januari 1953 i förhållande till då gällande skattesatser, som tillämpats sedan
den 1 januari 1946. Vid 1954 års riksdag beslöts ytterligare höjning av
fordonsskatten för personbilar, lastbilar, bussar och vissa släpvagnar med
verkan från och med den 1 januari 1955. De skattesatser, som gällt under
åren 1946—1952 respektive 1953—1954 för de nu nämnda slagen av fordon,
framgår av följande tablå.

Fordon

Skattesatserna1

Åren 1946—52

Åren 1953—J

Personbilar .....................

............. 70 + 20

100 + 28

Lastbilar.........................

............. 70 + 25

100 + 37

Omnibussar .....................

............. 70 + 22

100 + 33

Släpvagnar

Totalvikt:

< 1 000 kg.....................

............. 56

80

1 000—1 499 kg .................

............. 112

160

1 500—1 999 » ................

............. 168

240

2 000-2 999 » .................

............. 196

320

3 000—4 999 » ................

.............1

400

5 000—7 999 » .................

.............\ 224

480

8 000 kg eller högre...............

.............1

560

De år 1954 genomförda ändringarna i fordonsbeskattningen innebar en
höjning dels av grundbeloppet för personbilar, lastbilar och bussar med
10 kronor, d. v. s. från 100 till 110 kronor, dels av tilläggsavgifterna för
lastbilar (över 3 000 kg) och bussar (över 5 000 kg) med efter tjänstevikten
stigande belopp och dels av fordonsskatten för tyngre släpvagnar
(5 000 kg och mera). Härjämte sänktes skatten för vissa lättare släpvagnar.

Vad angår tilläggsavgifterna för lastbilar och bussar
är den närmare innebörden av 1954 års beslut följande. Tilläggsavgiften
för lastbilar bibehölls vid 37 kronor för varje påbörjat hundratal kg av
tjänstevikten, minskad med 900 kg, då det gäller tjänstevikter icke överstigande
3 000 kg, medan för lastbilar med högre tjänstevikt tilläggsavgiften
höjdes till 64 kronor för varje påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten,
som ligger mellan 3 000 och 7 000 kg, samt till 120 kronor för varje
påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten som överstiger 7 000 kg.
För bussar med tjänstevikt av högst 5 000 kg bibehölls tilläggsavgiften oför 1

Den första siffran rörande fordonsskatterna anger grundavgiften per fordon och den andra
siffran tilläggsavgiften för varje 100 kg av fordonets tjänstevikt minskad med 900 kg.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

ändrad vid 33 kronor för varje påbörjat hundratal kg av tjänstevikten,
minskad med 900 kg, medan tilläggsavgiften för bussar med högre tjänstevikt
höjdes från 33 till 55 kronor för den del av tjänstevikten som överstiger
5 000 kg.

Beträffande släpvagnar innebar 1954 års skattebeslut att förutvarande
fordonsskatt, 80 kronor, vid totalvikt understigande 1 000 kg bibehölls
oförändrad, att fordonsskatten vid totalvikt 1 000—1 499 kg sänktes
från förutvarande 160 kronor till 120 kronor, att fordonsskatten vid totalvikt
1 500—1 999 kg sänktes från förutvarande 240 kronor till 160 kronor,
att fordonsskatten vid totalvikt 2 000—2 999 kg sänktes från förutvarande
320 kronor till 240 kronor, att förutvarande fordonsskatt, 400 kronor, vid
totalvikt 3 000—4 999 kg bibehölls oförändrad, att fordonsskatten vid totalvikt
5 000—7 999 kg höjdes från förutvarande 480 kronor till 560 kronor, att
fordonsskatten vid totalvikt 8 000—10 999 kg höjdes från förutvarande 560
kronor till 720 kronor, att fordonsskatten vid totalvikt 11 000—13 999 kg
höjdes från förutvarande 560 kronor till 880 kronor samt att fordonsskatten
vid totalvikt överstigande 13 999 kg höjdes från förutvarande 560 kronor
till 1 200 kronor.

Skattebelastningen före och efter 1954 års skattebeslut i fråga om lastbilar
och bussar framgår av följande tablå. Det bör anmärkas att yrkandet
i motionerna I: B 65 och II: B 61 innebär en återgång i fråga om lastbilar,
bussar och släpfordon till den fordonsskatt, som gällde omedelbart före
1954 års höjning. I

Tjänstevikt
kg

Lastbilar, fordonsskatt; kr

Bussar, fordonsskatt; kr

Nuvarande

Omedelbart
före 1954 års
höjning

Nuvarande

Omedelbart
före 1954 års
höjning

no

100

1 001 ~.......................

184

174

_

—

1501 ........................

369

359

341

331

2 001 ........................

554

544

506

496

2 501 ........................

739

729

671

661

3 oöl ........................

951

914

836

826

3 501 ........................

1271

1099

1001

991

4 001 ........................

1 591

1284

1166

1156

4 5Öl ........................

1 911

1469

1331

1321

5 ööl ........................

2 231

1654

1518

1486

5 501 ........................

2 551

1839

1793

1651

6 ÖÖl ........................

2 871

2 024

2 068

1816

g 501 ........................

3 191

2 209

2 343

1981

7 001 ........................

3 567

2 394

2 618

2 146

8 ÖÖl ........................

4 767

2 764

3168

2 476

9 ööl ......................

5 967

3134

3 718

2 806

I fråga om beskattningen av drivmedel gäller förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit samt förordningen den
21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt, vilken senare förordning trätt i
kraft den 1 januari 1955 och ersatt förordningen den 3 maj 1935 (nr 142)

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

5

angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. Storleken
av skatterna å bensin och brännolja under efterkrigstiden framgår
av följande tablå.

Tidsperiod

Skatt (öre per liter)

Bensin

Brännolja

1/1 1946—31/3 1948 ...........

........... 18

14

1/4 1948—31/12 1950 ...........

........... (18 + 27) 45

(14 + 20) 34

1/1 1951—30/6 1953 ...........

........... 25

20

1/7 1953—30/6 1954 ...........

........... 28

—

1/7 1953—31/12 1954 ...........

........... .

23

fr. o. m. 1/7 1954...............

........... 32

—

fr. o. in. 1/1 1955...............

........... .

32

fr. o. m. 1/7 1957...............

........... .

30

Enligt förordningen den 31 maj 1957 (nr 262) om allmän energiskatt utgår
fr. o. m. den 1 juli 1957 energiskatt å bensin och motorsprit samt motorbrännolja.
Energiskatten å brännolja utgör 25 kr. per in3. För att den tunga
motorfordonstrafiken skulle bli i stort sett oberörd av energiskatten sänktes
skatten på motorbrännolja fr. o. m. den 1 juli 1957 från 32 öre till 30 öre
per liter. Energiskatten på bensin och motorsprit var till en början fyra öre
per liter men höjdes senare genom förordningen den 11 februari 1958 (nr
32) till nio öre per liter med verkan från samma dag.

1954 års beslut i automobilskattefrågan tog närmast sikte på att täcka
utgifterna för vägväsendet under budgetåret 1954/55 men även därjämte att
möjliggöra en fortlöpande upprustning av vägarna. Därvid avsågs att i huvudsak
erhålla täckning för de anslag till vägväsendet in. in. under femårsperioden
1955—1959 — i den del de avräknas mot automobilskaltemedel —
som enligt gjorda beräkningar kunde betraktas såsom minimianslag för att
skapa bättre betingelser för ekonomiskt gynnsamma landsvägstransporter.
Skattebeslutet innebar sålunda en provisorisk reglering. Avsett är att denna
framdeles skall avlösas av en beskattning grundad på resultatet av erforderliga
ytterligare utredningar. Detta utredningsarbete bedrives nu inom ramen
för 1953 års trafikutredning.

1954 års berörda riksdagsbeslut föregicks av 1951 års utredning rörande
beskattningen av motorfordonstrafiken. I det av utredningen avlämnade
betänkandet förordades med stöd av ett omfattande utredningsmaterial eu
än mer betydande omfördelning av motorfordonstrafikens totala skattebörda
mot ökad skattebelastning på den tyngre trafiken än som senare genomfördes.
I proposition nr 112, vari utredningens förslag anmäldes för 1954
års riksdag, uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet bl. a. alt
han inte ansett sig böra ta slutlig ståndpunkt till den av utredningen föreslagna
omfördelningen av skattebördan. Förslaget syntes nämligen böra ytterligare
överarbetas samt eventuellt revideras med beaktande av näringsoch
trafikpolitiska synpunkter. Emellertid hade departementschefen på

6

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

grundval av såväl det framlagda utredningsmaterialet som de i remissyttrandena
anförda erfarenhetsgrundade synpunkterna på den tyngre motorfordonstrafikens
vägstandardkrav och vägförslitning funnit starka skäl tala
för att de tyngre fordonen borde bära eu större andel av vägkostnaderna än
som för det dåvarande var fallet. En viss förskjutning i denna riktning liksom
också en starkare skatteprogression efter fordonstyngden syntes därför
påkallad men borde i avbidan på resultatet av det ytterligare utredningsarbetet
hållas inom sådana gränser att den inte mera avsevärt påverkade den
allmänna driftskostnadsnivån inom gods- och persontrafiken.

Propositionen föranledde i fråga om höjningen av fordonsskatten inte
någon erinran från riksdagens sida.

I fråga om skatten på brännolja som dittills varit 5 öre lägre per liter än
skatten på bensin, förordade 1951 års utredning en kraftig höjning. Utredningen
framhöll att brännoljan borde beskattas hårdare än bensin med hänsyn
till att brännoljan, i körsträcka räknad, hade en effekt, som är omkring
33 procent större än bensinens. I nyssnämnda proposition uttalade departementschefen
att han visserligen inte fann skäl föreligga att bibehålla den
dåvarande relationen mellan bensinskatt och brännoljeskatt, men att å andra
sidan skatten på brännolja inte borde höjas i sådan omfattning att en övergång
kunde befaras från brännolje- till bensindrift i fall, där brännoljedrift
ur andra synpunkter är den lämpligaste. Med hänsyn härtill föreslogs att
skattesatsen för bensin och brännolja bestämdes till samma belopp per volymsenhet.
Förslaget antogs av 1954 års riksdag.

Sedermera företogs — såsom ovan anmärkts — i samband med antagandet
av förordningen om energiskatt en mot nämnda skatt svarande sänkning
av brännoljeskatten. Beträffande bensinskatten gjordes däremot inte
någon mot energiskatten svarande sänkning. I det föregående har erinrats
om att energiskatten på bensin för närvarande är nio öre per liter.

Frågan om sänkning av fordons- och drivmedelsskatterna behandlades av
1955 års riksdag i anledning av motioner i ämnet. Sålunda yrkades i de
likalydande motionerna I: 148 och II: 177 samt de likalydande motionerna
I: 149 och II: 184, att fordonsskatten skulle sänkas till den nivå som gällde
före 1954 års skattehöjning samt att bensinskatten skulle sänkas med ett
öre för liter och brännoljeskatten med sex öre för liter. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 53 anförde 1955 års bevillningsutskott bl. a. följande.

Den av riksdagen beslutade medelsanvisningen ansluter sig till den investeringsplan
för vägväsendet som låg till grund för förra årets beslut i
automobilskattefrågan. Rörande denna investeringsplan må anmärkas, att
dess genomförande med successivt stegrade väginvesteringar har ansetts
förutsätta ett genomsnittligt ökat skatteuttag, som vid investeringsperiodens
början förutsågs skola medföra ett överskott av automobilskattemedel,
som emellerid väntades komma att tagas i anspråk mot periodens slut. Väl
har utvecklingen i fråga om inkomsterna av motorfordonsskatterna till följd
av fordonsparkens snabba tillväxt varit gynnsammare än man tidigare räk -

7

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

nät med, vilket i förening med en av konjunkturmässiga skäl betingad återhållsamhet
beträffande investeringsvolymen för vägväsendet kommer att
medföra ett i motsvarande mån ökat överskott av automobilskattemedel.
Det bör emellertid å andra sidan icke förbises att på vägväsendels område
föreligger mycket stora investeringsbehov, som i den takt det samhällsekonomiska
utrymmet medger kommer att föranleda en utökad verksamhet på
vägbyggnadsområdet och därmed även vidgade finansieringskrav, som kan
tillgodoses med föreliggande överskott av automobilskattemedel. Utskottet
vill i anslutning härtill erinra om den förutsättning på vilken utgörandet av
motorfordonsskatterna vilar, nämligen att avkastningen därav under alla
förhållanden skall komma vägväsendet till godo. Med det nu anförda avstyrker
utskottet de föreliggande motionerna om sänkning av motorfordonsskatterna.

I de likalydande motionerna 1:318 och 11:231 samt de likalydande motionerna
I: 320 och II: 251 vid 1956 års riksdag yrkades att fordonsskatten
å lastbilar, bussar och släpvagnar skulle sänkas till överensstämmelse med
de skattesatser, som gällde närmast före den vid 1954 års riksdag beslutade
höjningen av fordonsskatten. Vidare yrkades i motionen II: 577 sänkning
av fordonsskatten för bussar och av skatten å brännolja. Med anledning av
att i vissa motioner uttalats, att 1954 års beslut medfört en höjning av den
allmänna driftkostnadsnivån inom gods- och persontrafiken, anförde bevillningsutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 23:

Med anledning härav vill utskottet erinra om att det material, som förelåg
vid behandlingen av automobilskattefrågan vid 1954 års riksdag, gav vid
handen att de nya skattesatserna icke behövde befaras i någon mera avsevärd
mån påverka driftkostnadsnivån inom gods- och persontrafiken. En
återgång i den omfattning som föreslås i motionerna till de tidigare gällande
skattesatserna kan därför antagas få ringa effekt bland de faktorer
som påverkar kostnadsläget på förevarande områden. Det bör tillika framhållas,
att en anpassning numera skett till de nya skattesatserna och att, såvitt
utskottet förstår, möjligheterna att genom en skattesänkning i yrkad
omfattning ernå taxesänkningar får bedömas som synnerligen små.

Utskottet anförde vidare bl. a. följande.

Utvecklingen i fråga om inkomsterna av automobilskattemedlen har till
följd av motorfordonstrafikens snabba tillväxt varit gynnsammare än beräknat,
samtidigt som en av konjunkturmässiga skäl betingad återhållsamhet
i fråga om väginvesteringarna måst iakttagas. Dessa förhållanden har
medfört att tillgången på automobilskattemedel i motsvarande mån ökat.
Vid bedömandet av den nu aktualiserade frågan huruvida sistnämnda överskottsmedel
bör tagas i anspråk för sänkning av automobilbeskattningen
får dock icke förbises de utomordentligt stora investeringsbehov, som föreligger
inom de verksamhetsområden, vars kostnader skall bestridas med
automobilskattemedel. Till belysande härav må nämnas att delegationen för
översiktlig vägplanering preliminärt uppskattat behovet av vägbyggande till
ca 750 miljoner kronor årligen under en 15—20-årsperiod, vilket innebär
eu successiv stegring av den nuvarande investeringsvolymen till ungefär det
tredubbla. Det må i sammanhanget anmärkas att, såsom framgår av årets
statsverksproposition (bil. 8 Sjätte huvudtiteln s. 24), föredragande statsrådet
uttalat all motorfordonstrafikens snabba ökning föranlett behov av
upprustning av det allmänna vägnätet, som väsentligt överstiger vad som

8

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

upptagits i vägbyggandets femårsprogram. På grund härav har förutsatts
en omprovning av programmet, vilken dock ansetts böra tills vidare anstå
i avvaktan på slutförandet omkring mitten av innevarande år av utredningen
rörande den ekonomiska långtidsplaneringen under femårsperioden 1956

1960. Den utveckling inom området för väginvesteringarna, som sålunda
kan emotses, ger enligt utskottets mening anledning till försiktighet när
det gäller bedömningen av frågan huruvida skattesänkningar är möjliga. I
vart fall torde detta spörsmål icke kunna prövas annat än i anslutning till
en mera samlad bedömning än som kan ske i nu förevarande sammanhang
av de faktorer som här gör sig gällande.

Även vid 1957 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 187 och
II: 170 samt de likalydande motionerna I: 210 och II: 255 att fordonsskatten
å lastbilar, bussar och släpvagnar skulle sänkas till de skattesatser, som
gällde före den av 1954 ars riksdag beslutade höjningen av fordonsskatten.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 16 anslöt sig utskottet i huvudsak
till den ståndpunkt, som tidigare intagits i frågan.

Samma yrkande framställdes även vid 1958 års A-riksdag i de likalydande
motionerna I: 197 och 11:236. Bevillningsutskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 18 bl. a. följande.

Behållningen å automobilskattemedelsfonden utgjorde den 30 juni 1955 i
runt tal 50 miljoner kronor. Behållningen har därefter successivt stigit och
kan med ledning av uppgifter i årets statsverksproposition beräknas komma
att uppgå till ca 600 miljoner kronor den 30 juni 1958. Det av motionärerna
påtalade stora överskottet av automobilskattemedel är föranlett av
att fordonsparken — i första hand personbilsbeståndet — tillväxt i en tidigare
inte förutsedd omfattning samt av att stor återhållsamhet av samhällsekonomiska
skäl varit erforderlig beträffande väginvesteringarna. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om det uttalande, som gjordes av statsutskottet
i dess av 1957 års riksdag godkända utlåtande nr 6. Enligt statsutskottets
mening var avsevärt högre väginvesteringar motiverade än de
som föreslogs i statsverkspropositionen. Vid en avvägning av investeringsbehoven
på olika samhällsområden ansågs emellertid ofrånkomligt, att vissa
begränsningar vidtogs med avseende å vägväsendets investeringar. Med hänsyn
därtill fann sig statsutskottet böra godkänna den av Kungl. Maj :t förordade
ramen om 295 miljoner kronor för de statliga väginvesteringarna
under kalenderåret 1958. I årets statsverksproposition (bil. 8 Sjätte huvudtiteln
s. 59) anför föredragande departementschefen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
delegation för översiktlig vägplanering i november 1957
framlagt resultatet av sitt arbete i form av en »Vägplan för Sverige». Denna
långsiktiga principplan, som upptar en totalkostnad för uppi ustning av
det allmänna och statsbidragsberättigade väg- och gatunätet under tiden
fram till år 1975 av 21 100 miljoner kronor, har delegationen ansett kunna
tjäna som underlag för en konkret investeringsplan för perioden 1958—
1967. Departementschefen framhåller vidare, att tidpunkten för den översiktliga
vägplanens framläggande inte möjliggjort ett ställningstagande till
denna, varför han endast ansett sig böra ange ramen för det ordinarie statliga
vägbyggandet under år 1959. Därvid har med beaktande av kraven på
vägarnas upprustning vägbyggnadsverksamheten givits en ökad omslutning
med cirka 10 procent i förhållande till år 1958. Departementschefen har

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

9

därför förordat att ramen för 1959 års väggbyggande höjs till 330 miljoner
kronor.

Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår har vid behandlingen
av frågan om sänkning av motorfordonsbeskattningen även från bevillningsutskottets
sida vid upprepade tillfällen understrukits, att man inte kan
bortse från de stora investeringsbehov, som föreligger inom vägväsendet
beroende på motorfordonstrafikens snabba ökning. Det nuvarande överskottet
av automobilskattemedel bör därför tagas i anspråk för framtida investeringar
vid en tidpunkt, då en ny avvägning av den statliga investeringsverksamheten
företages.

I likhet med motionärerna är utskottet medvetet om att den tunga trafiken
för närvarande i viss utsträckning kämpar med ekonomiska svårigheter.
På senare tid har också i olika sammanhang hänsyn härtill tagits vid
beskattningen. Sålunda har bussar i yrkesmässig trafik undantagits från
avgiftsplikt enligt förordningen om investeringsavgift för år 1957. Eftersom
det av tekniska skäl inte varit möjligt att undanta motorbrännolja från den
vid föregående års riksdag införda energibeskattningen, har en mot energiskatten
svarande sänkning företagits av brännoljeskatten fr. o. m. den 1
juli 1957. Slutligen kan nämnas att brännoljan inte drabbats av de nyligen
genomförda eller föreslagna höjningarna av de indirekta skatterna. Utskottet
vill framhålla, att en genom skattesänkningar förorsakad kostnadsminskning
inte bör övervärderas, enär lönsamheten även påverkas av andra betydligt
viktigare faktorer. Det ankommer emellertid på 1953 års trafikutredning
att närmare utreda frågan om motorfordonstrafikens beskattning ur
närings- och trafikpolitiska synpunkter, varför ett slutligt bedömande av
frågan tills vidare bör anstå.

I de likalydande motionerna I : B 65 och II: B 61 vänder sig
motionärerna mot bevillningsutskottets ståndpunktstagande vid 1958 årsA-riksdag.
Kostnaderna för vägväsendets förbättring under femårsperioden
1955—1959 hade beräknats till betydligt högre belopp än vad som senare faktiskt
anslagits för ändamålet, medan däremot inkomsterna av automobilskattemedel
översteg de beräknade under samma period. I stället för ett beräknat
underskott på 20 milj. kronor vid periodens slut kunde man räkna
med ett överskott av 903,2- milj. kronor. Beskattningens inverkan på den
tunga nyttotrafiken kunde bl. a. avläsas på hur antalet fordon av olika kategorier
under perioden beräknats öka i jämförelse med den utveckling som
verkligen ägt rum. Personbilar hade beräknats öka med 17,5 %, lastbilar
13,2 % och bussar 25,3 %. Det verkliga utfallet hittills (1958) visar en ökning
av 92 % för personbilar, men endast 10,3 % för lastbilar och för
bussar 0 %. Den ogynnsamma inverkan av beskattningen har förstärkts därav
att avsedda förbättringar av vägväsendet och därav följande mindre underhålls-
och reparationskostnader för den tunga trafiken uteblivit. Dessa
skäl som framförts i de vid A-riksdagen väckta motionerna hade inte på
någon punkt vederlagts av utskottet. Vad utskottet anfört om att den tunga
nyttotrafiken undgått vissa ytterligare skattebelastningar saknade uppenbarligen
relevans, eftersom redan den nuvarande skattebördan påvisats vara för
hög. Då utskottet påvisat all investeringsbehoven inom vägväsendet är stora
och att överskottet av automobilskattemedel därför framdeles kan komma att
lagas i anspråk, är det svårt att inse hur utskottet från denna utgångspunkt

10 Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

vill avvisa en skattelindring av nyttotrafiken för närvarande. En motsatt
slutsats ter sig däremot motiverad, så mycket hellre som överskottsmedlen
med nuvarande utbyggnadstakt av vägväsendet snart motsvarar ett helt års
förbrukning och anledning finns att anta att inkomsterna även i fortsättningen
kommer att stiga till följd av ökning i antalet motorfordon, medan
däremot den skattelindring som föreslås endast motsvarar 33,75 milj. kronor,
d. v. s. en bråkdel av det tillgängliga överskottet. Att under sådana förhållanden
medge den tunga nyttotrafiken en lättnad till dess problemen klarlagts
och att ge dess företagare ett skäligt andrum i deras nuvarande belägenhet
framstår som en synnerligen försvarbar åtgärd.

Det är med denna bakgrund också egendomligt att utskottet vill åberopa
arbetet inom 1953 års trafikutredning som ett skäl för dröjsmålet att förbättre
nyttotrafikens läge. När så betryggande fordringar finns till förmån
för vägväsendet, finns ju goda förutsättningar att tillgodse näringens önskemål
om omedelbara lättnader i avvaktan på den grundligare kartläggning utredningen
kan komma att prestera. Den nuvarande skatteavvägningen förutsattes
då den genomfördes vara ett »provisorium». Att utbyta ett i vissa avseenden
misslyckat provisorium mot ett bättre provisorium i avvaktan på
erforderliga utredningar förefaller bättre än att tolerera bestående missförhållanden.

Utskottets resonemang, att skattebördan inte är någon avgörande utgiftspost
för den tunga nyttotrafiken, utan att lönsamheten avgörs av andra faktorer
finner motionärerna vilseledande. Fordonsskatten och brännoljeskatten
är punktskatter som utgör en extra belastning av dessa näringsidkare
i förhållande till andra skattskyldiga. Det är därför rimligt att se just dessa
kostnader ur marginalsynpunkt. Det förefaller därför föga välbetänkt att vidmakthålla
en dylik skattebelastning på en nivå, som, efter vad redan siffrorna
för fordonsbeståndets utveckling visar, medfört betydande avbräck för
näringsgrenen i fråga.

I de likalydande motionerna I : B 178 och II:B 2 2 8 uttalas
att i och för sig intet finns att invända mot principen att motorfordonstrafiken
genom en särskild beskattning skulle gälda av denna förorsakad kostnad
för vägväsendet. Under hand har emellertid i den allmänna debatten
allt starkare gjorts gällande, att fördelningen av skatteuttagen mellan lättare
och tyngre fordon icke skulle vara riktigt avvägd. Särskilt har företrädare
för den tyngre lastbilstrafiken gjort gällande att beskattningen nu är av den
storleksordningen att den äventyrar näringens ekonomi. Mycket talar för att
det finns fog för denna uppfattning, men tyvärr finns det för litet statistiskt
material för att man skall kunna bilda sig en säker uppfattning. Bristerna i
vägväsendets underhåll och utbyggnad drabbar i mycket hög grad de tyngre
fordonen med starkt ökat slitage som följd, varför den tyngre lastbilstrafiken
åsamkas kostnader genom beskattning och bristande vägupprustning samtidigt.
Vägarnas och broarnas konstitution gör det också många gånger omöjligt
att utnyttja full lastkapacitet hos fordonen.

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958 11

Riksdagens beslut av år 1954 angående de nya bilbeskattningsreglerna
avsågs endast vara provisoriskt och att efter hand som erfarenhet vanns det
skulle avlösas av ett mera definitivt system. Enligt motionärernas uppfatt
ning är tiden nu inne att ompröva bärigheten av riktlinjerna för den tyngre
fordonsbeskattningen och att hänsyn därvid tas till de allt starkare flödande
skattemedlen och den stora eftersläpningen i vägväsendets upprustning. De
nya skattereglerna har nu varit gällande så pass lång tid att tillräckligt statistiskt
material bör kunna åstadkommas för en riktig bedömning av skattebelastningen.

Utskottet

I de förevarande motionerna har framställts yrkanden syftande till vissa
lättnader i beskattningen av den tyngre motorfordonstrafiken. Sålunda hemställes
i de likalydande motionerna I: B 65 och II: B 61 att fordonsskatten
å lastbilar, bussar och släpvagnar återföres till de skattesatser, som gällde
före den av 1954 års riksdag beslutade höjningen av fordonsskatten, samt
att skatten å brännolja skall sänkas med fem öre per liter. I de likalydande
motionerna I: B 178 och II: B 228 åter har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om utredning och förslag till 1959 års riksdag angående sänkning
av motorfordonsskatten för den tyngre trafiken.

1954 års riksdagsbeslut innebar dels höjning av grundavgiften med 10
kronor för samtliga personbilar, bussar och lastbilar, dels höjning av tilläggsavgifterna
för bussar med tjänstevikt över 5 000 kilogram och lastbilar med
tjänstevikt över 3 000 kilogram samt släpvagnar med totalvikt av 5 000 kilogram
och däröver. För släpvagnar med totalvikt uppgående till 1 000 men
icke 3 000 kilogram innebar beslutet en sänkning av tidigare utgående skatt.
Beträffande skatten å brännolja företogs en höjning från 23 till 32 öre per
liter. Skattehöjningarna avsåg att täcka utgifterna för vägväsendet under
budgetåret 1954/55 samt därjämte att möjliggöra en fortlöpande upprustning
av vägarna under den närmaste femårsperioden.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ifrågasatte 1951 års utredning
rörande motorfordonstrafikens beskattning en betydande förskjutning
av automobilbeskattningen mot ökad belastning för den tyngre trafiken.
Därvid hade utredningen i stort sett anlagt rent vägtekniska synpunkter
på frågan och således funnit förskjutningen motiverad med hänsyn till den
tyngre trafikens högre vägstandardkrav och kraftigare vägförslitning. 1954
års riksdagsbeslut i frågan innebar visserligen eu förskjutning i denna riktning
men i avsevärt mindre grad än utredningen föreslagit. Beslutet betecknades
uttryckligen som provisoriskt i avvaktan på ytterligare utredning i
ämnet, därvid även närings- och trafikpolitiska synpunkter skulle beaktas.
Denna utredning verkställes av 1953 års trafikutredning.

Utskottet vill erinra om vad 1958 års A-riksdags bevillningsutskott uttalat
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 18, vari utskottet avstyrkte motionsyrkanden
av samma innebörd som de i motionerna I: B 65 och II: B 61

12 Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

väckta. Utskottet yttrade bl. a. att hänsyn vid beskattningen på senare tid i
olika sammanhang tagits till det förhållandet, att den tyngre trafiken för närvarande
kämpar med ekonomiska svårigheter. Således undantogs bussar i
yrkesmässig trafik från avgiftsplikt enligt förordningen om investeringsavgift
för år 1957. Eftersom det av tekniska skäl inte var möjligt att undanta
motorbrännolja från den vid föregående års riksdag införda energibeskattningen,
vidtogs en mot energiskatten svarande sänkning av brännoljeskatten
fr. o. in. den 1 juli 1957. Vidare erinrades om att brännoljan inte drabbades
av de i början av år 1958 genomförda höjningarna av de indirekta skatterna.
Utskottet framhöll vidare att en genom skattesänkningar förorsakad kostnadsminskning
inte borde övervärderas, enär lönsamheten även påverkas av
andra betydligt viktigare faktorer.

Såsom i motionerna framhållits redovisas inte obetydliga överskottsmedel
på automobilskattemedelsfonden. Enligt av utskottet inhämtade uppgifter
utgjorde behållningen på fonden den 30 juni 1958 587 miljoner kronor. Vid
samma tidpunkt uppgick vidare reservationerna på anslag hänförliga till
automobilskattemedlens specialbudget till 549 miljoner kronor. Detta i och
för sig betydande överskott, som uppkommit successivt under åren efter
1954, är föranlett av att fordonsparken — i första hand personbilsbeståndet
— har tillväxt i en tidigare inte förutsedd omfattning samt av att stor återhållsamhet
av samhällsekonomiska skäl varit erforderlig beträffande väginvesteringarna.
Om emellertid behållningen ses mot bakgrunden av den
inträdda penningvärdeförändringen och av de stora nuvarande och framtida
investeringsbehoven på bl. a. vägväsendets område, framstår densamma
såsom mer tillfällig. Utskottet vill erinra om att delegationen för översiktlig
vägplanering i dess i slutet av år 1957 avlämnade betänkande »Vägplan
för Sverige» (SOU 1958 nr 1 och nr 2) framlagt en investeringsplan för perioden
1958—1967. Därvid har delegationen beräknat den totala kostnaden
fram till år 1975 för upprustning av det allmänna och statsbidragsberättigade
väg- och gatunätet till ca 21 miljarder kronor. Delegationen har framhållit
att det härmed tillämnade programmet inte avser och ej heller möjliggör
åstadkommandet av ett exklusivt eller i något avseende överdimensionerat
vägnät. Syftet säges främst ha varit att söka på ett rimligt sätt tillgodose
trafikens behov och näringslivets berättigade krav på möjligheter till
ekonomiska transporter.

Utskottet vill framhålla att sådana förhållanden som t. ex. bensinprisets
höjning genom inverkan av energiskatten på bensin inneburit en förskjutning
till den tyngre motorfordonstrafikens fördel av automobilbeskattningen
i förhållande till vad som avsågs med 1954 års beslut. Det kan vidare anmärkas
att även volymmässigt en förändring inträtt, i det att antalet lastbilar
och bussar inte ökat i förutsedd omfattning, medan däremot personbilsbeståndet
undergått en långt snabbare ökning än som förutsatts. Enligt utskottets
mening är det inte osannolikt att en avvägning av automobilbeskattningen
under hänsynstagande till de synpunkter, som trafikutredningen har att
beakta, kan ge till resultat att en annan fördelning av skattebördan mellan

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

13

olika motorfordon än den nu gällande framstår som motiverad. Emellertid
bör trafikutredningens arbete inte föregripas genom beslut nu rörande beskattningen
av den tyngre trafiken. Då utredningen enligt vad utskottet inhämtat
bedriver sitt arbete med sikte på att om möjligt under nästföljande
år kunna avlämna betänkande rörande motorfordonstrafikens beskattning,
kommer ett utförligare och säkrare material för frågans bedömande att föreligga
inom en nära framtid. Med hänsyn till att frågan således redan befinner
sig under utredning anser utskottet inte heller skäl föreligga att tillstyrka
skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet såväl det i motionerna
I: B 65 och II: B 61 framställda yrkandet om lagstiftning, innebärande
sänkning av beskattningen av den tyngre motorfordonstrafiken, som det i
motionerna I: B 178 och II: B 228 gjorda yrkandet om utredning angående
sådan sänkning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: B 65 av herrar Sveningsson
och Kronstrand samt II: B 61 av herrar Stenberg
och Östlund om vissa lindringar i motorfordons- och drivmedelsbeskattningen,
ävensom

2) att de likalydande motionerna I: B 178 av herr Torsten
Andersson m. fl. och II: B 228 av herr Börjesson in. fl. om
utredning och förslag till 1959 års riksdag angående sänkning
av fordonsskatten för den tyngre biltrafiken,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 18 november 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Snygg, Gustaf Elofsson*,
fröken Ranmark, herrar Anders Johansson*, Wärnberg, Kronstrand,
Siegbabn* och Älvar Andersson; samt

från a n dr a kammaren: herrar Sundström, Kärrlander, Gustafson i Göteborg,
Larsson i Luttra, Darlin, Stenberg, fru Holmqvist, herrar Forsberg,
Kristenson i Göteborg och de Jounge.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

14

Bevillningsutskottets betänkande nr B 12 år 1958

Reservation

av herrar Hagberg, Anders Johansson, Kronstrand, Gustafson i Göteborg,
Darlin, Stenberg och de Jounge, vilka — under hänvisning till innehållet i
de likalvdande motionerna I:B 65 av herrar Sveningsson och Kronstrand
samt II: B 61 av herrar Stenberg och Östlund — ansett att utskottet under
punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av nämnda motioner måtte antaga dels

det i motionerna intagna förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt;

dels ock följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr 260)

om brännoljeskatt

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 21 maj 1954 om brännoljeskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Brännoljeskatt utgår med tjugofem öre för liter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

681609

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag