Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

1

Nr 89

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen
m. m,, jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I propositionen nr 93 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 28 februari
1958, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat meddela bestämmelser angående dels allmän
skolplikt, dels ock skolhälsovård vid det obligatoriska skolväsendet, högre
kommunala skolor och vissa andra skolformer, att gälla från och med den
1 juli 1958;

II. godkänna av departementschefen förordade grunder för statsbidrag
till kostnaderna för vissa skolledare, att gälla från och med den 1 juli 1958.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Edström (I: 351) och den andra inom andra kammaren av fröken
Höjer och fröken Elmén (II: 452), i vilka hemställts,

att § 3 andra stycket bestämmelserna om skolhälsovården vid det obligatoriska
skolväsendet skall ha följande lydelse: »Där förhållandena det påkallar
skall en eller flera särskilda skolsköterskor vara anställda. På heltidsanställd
skolsköterska bör därvid ej ankomma mer än 1 200 elever», samt
att § 7 genom utskottets försorg kompletteras med i motionerna angivna
föreskrifter;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärde Widemar (I: 352) och den andra inom andra kammaren av
herr Eliasson i Stockholm (II: 453), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
framlägga förslag till lag om skolplikt;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fröken Andersson och herr Kaijser (I: 388) och den andra inom andra
kammaren av herr Nyliage (II: 490), i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala

att för skolhälsovården skall tillhandahållas lokal med erforderlig utrustning
även vid det obligatoriska skolväsendet,

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1058. 6 samt. Nr SO

2

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

att, när skäl därtill föreligger, kommun med högst 20 000 invånare må
anställa särskild skolsköterska,

att på heltidsanställd skolsköterska icke bör ankomma mer än 1 300
elever, samt

att uttrycket »deltidsanställd sköterska» i 3 § andra stycket förslaget om
bestämmelser om skolhälsovård vid högre kommunala skolor måtte utbytas
mot det korrekta »deltidsanställd sjuksköterska».

Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena får utskottet
hänvisa till motionerna I: 388, II: 452 och II: 453.

Av statsrådsprotokollet inhämtas i huvudsak följande.

Inledning

?vär 1956 ars riksdag fattade beslut om en genomgripande omläggning
av skolväsendets lokala och regionala ledning förutsattes, att vissa spörsmål,
som aktualiserades men ej slutligt löstes i samband med riksdagsbeslutet
eller som senare kunde uppkomma som en följd av detta beslut,
skulle vara av sådan art att de i senare sammanhang borde bli föremål för
riksdagens ställningstagande, innan skolstyrelsereformen den 1 juli 1958
trädde i kraft.

För att inom ecklesiastikdepartementet biträda bland annat med det
synnerligen omfattande författningsarbete, som fordras för att ge skolstyrelsereformen
dess närmare innehåll, har den 29 juni 1956 tillkallats
särskilda sakkunniga — skolförfattningssakkunniga.1

Till grund för de sakkunnigas arbete ligger framför allt riksdagens beslut
om dels skolväsendets lokala och regionala ledning (Prop. 1956: 182, KSU
1, Rskr 420), dels tillsättning av lärartjänster (Prop. 1957: 61, SU 97, Rskr
253), dels grunder för en förenklad statsbidragsgivning, avseende driftbidragen
till primärkommunerna (Prop. 1957: 112, SU 91, Rskr 239), dels
ock vissa statsbidrag på skolväsendets område (Prop. 1957: 122, SU 104,
Rskr 274).

Av betydelse för de sakkunnigas arbete är dessutom särskilt riksdagens
beslut om dels skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande m.m. (Prop. 1956:123, SU 154,
Rskr 315), dels försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. (Prop.
1957: 106, SU 127, Rskr 317), dels lag om kommunalförbund (Prop.
1957: 150, KU 17, Rskr 309).

Vissa med omläggningen av gällande stadgor och statsbidragsbestäm -

De sakkunniga är lagbyrachefen i ecklesiastikdepartementet I. Ulveson, ordförande, rektorn vid
högre allmänna läroverket i Skellefteå N. E. Anrup, t. f. undervisningsrådet K. Bodell, kanslirådet
G. Bäck, t. f. överläraren F. Frankman, yrkesskoldirektören i Göteborg B. Gårdstedt, byråcheferna
C. Söderqvist och J. TJlne samt utnämnde länsskolinspektören S. Zetterlund.

3

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

melser m. m. sammanhängande frågor, som bör underställas riksdagen, har
av de sakkunniga behandlats i till ecklesiastikdepartementet efter hand
ingivna skrivelser.

Sålunda har de sakkunniga i skrivelse den 9 oktober 1957 behandlat frågor
rörande skolplikten och därvid föreslagit, att nuvarande föreskrifter
på detta område jämkas även i sakligt hänseende samt framhållit, att nya
bestämmelser i ämnet med hänsyn till att de berör för den enskilde väsentliga
förhållanden bör underställas riksdagen. Över de sakkunnigas förslag
har utlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter, organisationer och sammanslutningar.
I ärendet har därjämte inkommit en skrift från rektor
Harald Alm och friherre B. O. Hermelin.

En revision av bestämmelserna om skolhälsovård vid det obligatoriska
skolväsendet och högre kommunala skolor är nödvändig på grund av den
vid 1957 års riksdag beslutade omläggningen av statsbidragssystemet på
skolväsendets område. De sakkunniga, som vid sitt arbete med denna fråga
funnit det lämpligt att skapa större enhetlighet och samordning de olika
skolformerna emellan, har den 27 januari 1958 ingivit en promemoria med
förslag till ändrade bestämmelser på detta område. Promemorian har remitterats
till av frågan berörda myndigheter och sammanslutningar.

Med biträde av de sakkunniga har inom ecklesiastikdepartementet utarbetats
en prememoria med förslag till bestämmelser om statsbidrag till
kostnader för vissa skolledare, vilken jämväl varit föremål för remissbehandling.

Skolplikt

Inledning

Författningsbestämmelserna om skolplikt och om därmed sammanhängande
frågor är på flera punkter knapphändiga, och vägledande prejudikat
är få. Beträffande folkskolan tillämpas emellertid en tämligen enhetlig
praxis, som i stort sett fungerat tillfredsställande. För försöksskola gäller i
dessa hänseenden samma regler som för folkskolan, om ej annat särskilt
stadgas. För nuvarande bestämmelser har utförligt redogjorts i Kungl.
Maj:ts proposition.

Skolförfattningssakkunnigas förslag
Inledning

De sakkunniga har utarbetat ett förslag till fullständig författningstext
med bestämmelser om skolplikt, avsedda att ingå som ett särskilt kapitel
i en blivande allmän skolstadga. De sakkunnigas framställning i ämnet har
formen av en utförlig kommentar till författningstexten. I den följande
redovisningen av sakkunnigförslaget har åtskilliga detaljer utelämnats. Da

4

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

frågan om skolplikt inte tidigare varit föremål för någon mera utförlig och
sammanfattande behandling har å andra sidan de sakkunnigas synpunkter i
mera väsentliga hänseenden ansetts böra återges tämligen fullständigt.

Beträffande av de sakkunniga använd terminologi torde böra framhållas,
att med obligatoriskt skolväsen avses folkskolan, fortsättningsskolan och
försöksskolan. I enlighet med skolstyrelselagens innehåll förekommer inte
begreppet skoldistrikt utan detta har ersatts med kommun. I gällande skolförfattningar
användes regelmässigt ordet målsman i betydelsen av den,
som har den rättsliga vårdnaden av barnet. I vissa fall åsyftas även den,
som har enbart den faktiska vårdnaden om hand. I annan lagstiftning förekommer
ej ordet målsman utan i stället ordet vårdnadshavaren. Detta ord
avser endast den eller de, som har den rättsliga vårdnaden. De sakkunniga
har ansett sig böra förorda, att i de nya skolförfattningarna användes samma
ord som i annan lagstiftning eller ordet vårdnadshavare.

Uttrycket klass eller årsklass för de elever som under ett läsår genomgår
samma lärokurs har utbytts mot det mera adekvata årskurs.

Skolplikt — rättigheter och skyldigheter

För undvikande av tvekan föreslår de sakkunniga, att det i en blivande
skolstadga direkt utsäges, vilka barn som är skolpliktiga. Som allmän förutsättning
för att skolplikt skall föreligga för visst barn, vare sig barnet
är svensk medborgare eller icke, bör enligt de sakkunnigas mening gälla att
barnet är bosatt här i riket. Endast under denna förutsättning kan man
från folkbokföringens organ få upplysningar om barnet. Vid tolkning av
begreppet bosättning bör samma praxis följas som vid tillämpning av folkbokföringsförordningen.
Ofta torde skolplikt — av rent praktiska skäl —
kunna utkrävas endast av barn, som är kyrkobokförda här i riket. Givetvis
bör man emellertid försöka laga så att skolplikt fullgöres även av barn,
som rätteligen skolat kyrkobokföras här, men som av någon anledning
icke blivit kyrkobokförda, exempelvis vissa zigenarbarn. Viktigt är också,
att skolplikt i dess betydelse av rätt till utbildning föreligger, så snart ett
barn är bosatt här i landet.

I vissa fall skall svenska medborgare vara kyrkobokförda i Sverige,
fastän de är bosatta utomlands. Att för sådana barn föreskriva svensk skolplikt
synes ej lämpligt. Först när ett dylikt barn bosätter sig i Sverige bör
det ha plikt och rätt att gå i svenska skolor. Anmärkas bör emellertid, att
statsbidrag i flera fall utgår för svensk undervisning åt svenska barn i utlandet.
Bidragen tillfaller skolor, som av svenska utlandsförsamlingar, enskilda
sammanslutningar m. fl. anordnats på orter, där antalet svenska barn
ej är alltför obetydligt.

Liksom hittills bör på skolpliktens område likställighet råda mellan barn,
som är svenska medborgare, och barn, som är utlänningar eller statslösa.
Utlänningar tillhörande främmande makts härvarande beskickning eller

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

5

lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning så ock deras
utländska familjemedlemmar och utländska tjänare skall icke kyrkobokföras
här i riket. Att skolplikt icke kan utkrävas av barn, hänförliga till
denna kategori, har icke ansetts behöva särskilt anges.

Vissa barn kan på grund av lyte eller sjukdom ej deltaga i vanlig skolundervisning.
I vissa men ej i alla fall har de förutsättningar att deltaga
i på annat sätt anordnad undervisning. I princip bör skolplikten gälla även
för dem, även om de ej kan gå i de vanliga skolorna. Denna fråga behandlas
närmare i det följande.

För närvarande betraktas skolplikten i folkskolan och fortsättningsskolplikten
som två skilda begrepp. De sakkunniga finner det vara principiellt
riktigast att använda begreppet allmän skolplikt, som alltså innefattar
skolplikt i både folkskola, fortsättningsskola och försöksskola. Från den
allmänna skolplikten bör emellertid uttryckligen undantagas de kategorier
barn, för vilka särskilda skolpliktsbestämmelser gäller, nämligen vissa psykiskt
efterblivna, blinda, döva och nomadlappars barn. Ordet nomadlappar
är ej adekvat. I stället föreslår de sakkunniga ordet fjällsamer, vilket anses
mera motsvara det som åsyftas.

De sakkunniga har ansett sig böra fastslå de skolpliktigas rätt att anlita
de obligatoriska skolorna och deras skyldighet att anlita dem, om deras
skolplikt ej fullgöres på annat i författning godtaget sätt.

Nu gällande huvudregel, att kommunen är skyldig mottaga de barn, som
är kyrkobokförda i kommunen, bör bibehållas. Denna regel fanns i 2 § av
skolstyrelseutredningens förslag till skolstyrelselag (SOU 1955:31 s. 499).
Ifrågavarande kommun föreslås få benämningen hemkommun. För att ange
kommunens skyldighet har uttrycket »sörja för barnets undervisning»
valts med tanke på de fall, då kommunen efter avtal med annan kommun
låter barnet gå i denna kommuns obligatoriska skolor.

I regel sammanfaller kyrkobokföringsort, bosättningsort och vistelseort.
Undantagen är dock så talrika, att en särskild reglering enligt de sakkunnigas
mening erfordras. För närvarande mottager kommunerna i stor utsträckning
i sina obligatoriska skolor barn, som ej är kyrkobokförda i kommunen,
utan att skyldighet härtill torde föreligga och utan att ersättning
härför begäres av barnens hemkommuner. Genom skolväsendets omdaning
kommer dock saken i ett annat läge.

Enligt 1 § skolstyrelselagen skall varje kommun sörja för det obligatoriska
skolväsendet i kommunen. Genom skolpliktens utsträckning till nio
år, skolväsendets utbyggnad och differentiering samt utökade skolsociala
åtgärder torde kommunernas kostnader för skolväsendet komma att successivt
stiga. Från och med den 1 juli 1958 skall statsbidrag på det allmänna
skolväsendets område utgå efter ändrade grunder. Bidraget skall beräknas
mera schablonmässigt och beträffande vissa skolsociala utgifter ej längre
utgå per elev. Bestämmelserna om kommunal samverkan i 2 § skolstyrelse -

6

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

lagen torde aktualisera frågan om ersättning för elever från andra kommuner
i större utsträckning än som nu är fallet.

Dessa förhållanden medför att kommunerna möjligen inte blir lika villiga
i fortsättningen som nu att i sina obligatoriska skolor intaga elever, som de
ej är författningsenligt skyldiga att mottaga. Föräldrarnas nuvarande möjlighet
att välja vistelseort för barnen skulle i så fall minska. De sakkunniga
anser en sådan utveckling ej vara önskvärd och har därför föreslagit vidgad
skyldighet för kommunerna att mottaga elever. I sak torde förslaget emellertid
nära ansluta sig till gällande praxis.

Det har visat sig vanskligt att exakt angiva de fall, då kommun skall
vara skyldig att i sina obligatoriska skolor mottaga i kommunen ej kyrkobokförda
barn. Här träder hänsynen till barnets bästa i förgrunden. De
sakkunniga har i fyra punkter (motsvarande a)—d) i 3 § bilaga 1) angivit
de fall, då sådan skyldighet skall föreligga.

Under punkt a) har upptagits de fall då det dröjer någon tid innan
en familj, som flyttat till kommunen, får sin kyrkobokföring ordnad. Självfallet
skall barn i en sådan familj omedelbart mottagas i kommunens
obligatoriska skolväsen.

Under punkt b) har kommun i anslutning till zigenarutredningens förslag
ålagts en ovillkorlig skyldighet att mottaga skolpliktiga barn i ambulerande
zigenarfamiljer, som ej är kyrkobokförda i kommunen. Enligt skolöverstyrelsen
öppnar kommunerna redan nu beredvilligt sina skolor för
dylika barn. Vidare har fastslagits kommunens skyldighet att mottaga ej
kyrkobokförda barn i sina skolor.

Under punkt c) har till en början upptagits det fallet, att ett barn är
intaget i barnhem eller liknande anstalt i kommunen. Dylika barn kyrkobokföres
som regel ej i den kommun, där anstalten är belägen, utan bibehåller
sin kyrkobokföring hos föräldrarna. Starka sociala skäl talar för,
att de likväl utan vidare skall mottagas i barnhemskommunens skolor. På
liknande sätt förhåller det sig med barn som, efter omhändertagande enligt
barnavårdslagen, inackorderats i enskilda hem. Dessa barn torde emellertid
ofta kyrkoskrivas som »fosterbarn» i det nya hemmet. Annorlunda förhåller
det sig då med vissa andra fall av inackordering. Understundom är omständigheterna
sådana att ett barn måste inackorderas på främmande ort
för att^ överhuvudtaget erhålla tillfredsställande undervisning, exempelvis
i fråga om lots- och fyrpersonalens barn i vissa fall, barn i vissa ödebygder
etc. Vidare kan inackordering ibland med hänsyn till barnets
bästa vara att föredra framför en lång och tröttande skolskjuts. Den
som på detta sätt vistas på en ort för att få undervisning vid läroanstalt
skall ej kyrkobokföras där, så länge han kan anses ha sitt egentliga
hem annorstädes. Om ett barn på grund av förhållandena i föräldrahemmet,
t. ex. moderns sjukdom, söndring i föräldrarnas äktenskap, för längre
tid inackorderas på annan ort eller överlämnas till släktingar där, beror
det ofta på tillfälligheter, om barnet får ändrad kyrkobokföring. I alla de
fall, som här antytts, bör vistelsekommunen enligt de sakkunnigas mening,
oavsett kyrkobokföringen, vara skyldig att mottaga barnet i sina skolor.
De sakkunniga vill emellertid gå ett steg längre och föreslår, att dylik skyldighet
skall föreligga så snart barnet för längre tid mottagits i enskilt

7

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

hem i kommunen. Skälet är även här hänsynen till barnets bästa. Man
torde kunna utgå ifrån att föräldrar, som på detta sätt låter sina barn mera
stadigvarande vistas på annan ort, i det alldeles övervägande antalet iall
har starka motiv för sin åtgärd — motiv som måste godtagas. Och om man
i författning uppställde särskilda krav i fråga om motivens art eller styrka,
skulle risk uppkomma för tolkningssvårigheter och för tvister, som lätt
skulle kunna få menliga följder för barnet.

Något annorlunda ställer sig frågan, då barnets vistelse i den andra kommunen
är av mera kortvarig natur. Även då bör emellertid barnet intagas
i kommunens obligatoriska skolor om särskilda skäl föreligger därtill med
hänsyn till barnets bästa. En föreskrift härom har föreslagits (punkt d).
Bestämmelsen bör bland annat kunna tillämpas på säsongarbetares barn,
om de under viss ar betssäsong av föräldrarna medtages till annan ort än
den, där de alltjämt är kyrkobokförda. Rena turist- eller nöjesuppehåll pa
en ort bör emellertid ej föranleda, att barnet intas i ortens obligatoriska

skolor. . .

För skolpliktiga, som mottages av de skäl som nu angivits, bor kommun
ej ha rätt till ersättning från hemkommunen för av skolgången föranledda
kostnader. Denna belastning kan drabba kommunerna ojämnt, men i stort
sett torde några mera betydande orättvisor icke uppkomma. I varje fall
utgår statsbidrag till så stor del av kommunernas skolkostnader, att kommunerna
bör kunna åläggas de med dessa föreskrifter förenade kostnaderna.

Över skolstyrelsens beslut rörande barns skolgång i de hänseenden som
här avses bör bland andra vårdnadshavaren kunna anföra besvär hos länsskolnämnden
och få sakfrågan prövad.

Skolpliktens omfattning och fullgörande

Skolpliktens början

Nuvarande bestämmelser beträffande skolpliktens början har de sakkunniga
ansett i allt väsentligt böra bibehållas. Föreskrifterna om inträde i
obligatorisk skola för sexåringar har emellertid förenklats i formellt och i
viss mån även i sakligt hänseende. De sakkunniga har således, ej ansett
olika bestämmelser för sexåringar födda före och efter den 1 juli erforderliga.
Vid bedömandet av skolmognaden bör självfallet sexåringens ålder
vara eu faktor av stor betydelse, utan att detta uttryckligen utsägs i författningen.
Beslutanderätten bör ankomma på skolstyrelsen med möjlighet
för styrelsen att enligt 12 § 1 mom. skolstyrelselagen delegera beslutanderätten
till skolchefen eller annan.

Vårdnadshavaren äger för närvarande rätt att utan den kommunala
skol styi el sens medgivande låta sexåring vinna inträde i enskild skola. De
sakkunniga har icke föreslagit någon ändring i detta hänseende.

Bestämmelser om rätt till uppskov ett år med skolgångens början gäller
för alla skolpliktiga barn och häri föreslås ingen ändring. Vårdnadshavare
bör emellertid ha rätt motsätta sig uppskov, även om barnet ej är skolmoget
det år det fyller sju år. Det kan nämligen vara svårt för föräldrarna
att ha tillsyn över barnet i hemmet. — Den nuvarande särbestämmelsen
för B 3- och D-former, i vilka elever intages vartannat år, torde vara

8

♦

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

onödig, eftersom skolstyrelsen kan uppskjuta skolgången för ett skolomoget
barn endast ett läsår och det här skulle bli fråga om två läsår. Vårdnadshavaren
äger icke heller rätt påfordra intagning det kalenderår, då barnet
fyller sju år, om intagning sker vartannat år och först skall ske det år, då
barnet fyller åtta år.

Då folkskolan genomgående nu är minst sjuårig, erfordras enligt de sakkunnigas
mening ej någon föreskrift om minimiålder för inträde i fortsättningsskola.

Vilken kommuns skolpliktstid skall gälla?

De sakkunniga framhåller, att av närliggande distrikt har ofta några 7
och andra 8 obligatoriska årsklasser. Även 9 obligatoriska årsklasser förekommer.
I regel har varje distrikt enhetlig skolpliktstid för hela sitt område,
men undantag förekommer, t. ex. Stockholm.

Skolpliktiga är i regel bosatta och kyrkobokförda på samma ort. Undantagen
är dock så många att frågan huruvida bosättning eller kyrkobokföring
skall avgöra skolpliktens omfattning enligt de sakkunnigas mening måste
lösas. De har ingående diskuterat de båda alternativen och framhåller, att
vilketdera som än väljes kan föräldrarna vidtaga sådana åtgärder, att den
kommuns skolpliktstid blir gällande, som föräldrarna önskar, även om
skolmyndigheterna skulle anse, att försök till kringgående av gällande bestämmelser
föreligger. I detta hänseende anses alternativen vara i stort sett
likvärdiga.

Kyrkobokföringen i en kommun tillmätes i olika avseenden, t. ex. inom
vissa grenar av socialvården, avgörande betydelse för vederbörande. Enligt
de sakkunnigas mening talar övervägande skäl för att detta bör gälla även
i fråga om skolpliktstiden. De sakkunniga förordar därför att som huvudregel
skall gälla, att skolpliktstiden bestämmes med hänsyn till förhållandena
i hemkommunen. Den faktiska kyrkobokföringen bör vara avgörande
för skolpliktstidens omfattning, även om besvär anförts över beslutet om
kyrkobokföring. Först sedan kyrkobokföringen genom lagakraftvunnet beslut
ändrats, bör därav betingad ändring av skolpliktstiden ske.

Den föreslagna huvudregeln innebär, att t. ex. elev, som är kyrkobokförd
i kommun med sjuårig folkskola men går i skola med åtta obligatoriska
årskurser, skall äga avgå efter årskurs 7 i denna skola och att elev med
åttaårig folkskola i hemkommunen, som går i skola med sju obligatoriska
årskurser, skall vara skyldig genomgå årskurs 8 i hemkommunen eller
annorstädes.

I vissa fall kan det dock visa sig lämpligt att skolpliktstiden får bestämmas
med hänsyn till skolortens förhållanden. De sakkunniga har därför
föreslagit, att länsskolnämnden skall äga besluta härom.

I samband med enhetsskolans successiva genomförande torde det i stor
utsträckning erfordras samverkan mellan olika närliggande kommuner,

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

9

särskilt beträffande högstadiet. Det kan tänkas, att skolväsendet i en del
av en kommun samordnas med skolväsendet i en annan kommun och
skolväsendet i en annan del av förstnämnda kommun med skolväsendet i
en tredje kommun. Tills nioårig skola generellt införts, kan det då inträffa,
att dessa tre kommuner har olika antal årskurser i den obligatoriska
skolan. Emellertid bör området för varje samorganiserat stadium ha gemensam
skolpliktstid oavsett kommungränserna. De sakkunniga utgår
från att kommun i sådana fall skall äga besluta om olika skolplikt i olika
delar av kommunen.

För dem som inte är kyrkobokförda, bör skolplikt stiden bestämmas med
hänsyn till förhållandena på vistelseorten.

Även beträffande skyldigheten att gå i fortsättningsskola bör enligt de
sakkunnigas mening som regel kyrkobokföringsortens förhållanden gälla.
Det är nämligen av vikt att reglerna om den allmänna skolplikten blir
så vitt möjligt enhetliga.

Olika möjligheter att fullgöra skolplikten

De sakkunniga har funnit det lämpligt att de skolor, i vilka skolplikten
må fullgöras, anges i en paragraf. Bestämmelserna bör få en mera allmän
avfattning än som nu är fallet. Detta gäller särskilt för fortsättningsskolan.

Undervisningen i realskola, flickskola, högre folkskola och allmänt gymnasium
avviker i flera hänseenden från de obligatoriska skolornas undervisning.
En uttrycklig föreskrift bör därför enligt de sakkunnigas mening
finnas om att genomgång av dessa skolor godtages såsom fullgörande av
skolplikt. Vidare har de sakkunniga föreslagit, att skolplikten skall kunna
fullgöras i annan offentlig eller enskild skola, om undervisningen väsentligen
motsvarar den som meddelas i obligatorisk eller annan nyss nämnd
skola.

För att belysa innebörden av uttrycket »väsentligen motsvarar» anför de
sakkunniga bland annat följande.

Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ratificerades av
Sverige den 11 januari 1952 (Prop. 1951: 165). I tilläggsprotokoll den 20
mars 1952 till konventionen stadgas i artikel 2 följande: »Ingen må förvägras
rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten
kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera
föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning
som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska
övertygelse.»

Sverige ratificerade tilläggsprotokollet den 17 april 1953 (Sveriges överenskommelser
med främmande makter 1953: 26) med reservation beträffande
artikel 2, »att Sverige dels icke kan medgiva föräldrar rätt att under
hänvisning till sin filosofiska övertygelse för sina barn erhålla befrielse från
skyldigheten att deltaga i delar av de allmänna skolornas undervisning, dels
att befrielse från skyldigheten att deltaga i de allmänna skolornas kristendomsundervisning
endast kan medgivas för barn med annan trosbekännelse

10 Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är
anordnad».

I propositionen 1953:32 framhöll departementschefen, att undervisningen
i de svenska statsskolorna i ''princip är att betrakta såsom ett helt.
Gällande författningar medger sålunda icke ett barns målsman att för barnet
utbyta delar av det fastställda kursinnehållet mot privat undervisning
utanför skolan. Föräldrar, som t. ex. skulle anse, att skolans historieundervisning
icke överensstämmer med deras historieuppfattning eller att biologiundervisningen
i fråga om utvecklingsläran strider mot deras övertygelse,
kan sålunda icke under åberopande härav påkalla, att deras barn skall
fritagas från dessa delar av undervisningen. Någon möjlighet att på sådant
sätt taga hänsyn till vad som skulle kunna rubriceras såsom föräldrarnas
»filosofiska övertygelse» föreligger sålunda icke enligt gällande svenska
bestämmelser.

Annorlunda var däremot enligt departementschefen förhållandet beträffande
den religionsundervisning och den morgonandakt som förekommer i
de svenska statsskolorna. Här hänvisades till propositionen 1950: 70 om
ephetsskolan s. 367 ff, dissenterlagskommittén (SOU 1949: 20) och propositionen
1951: 100 om religionsfrihet s. 128.

Undertecknandet av konventionen om de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna får enligt de sakkunnigas mening till följd, att
skolgång i skolor med ett delvis annat kursinnehåll än det som förekommer
i de reguljära kommunala eller statliga skolorna måste accepteras, om avvikelsen
föranledes av annan »religiös eller filosofisk övertygelse». Med
hänsyn till vad sålunda anförts anser de sakkunniga, att uttrycket »väsentligen
motsvarar» icke bör tillämpas för rigoröst.

Beträffande de enskilda skolorna anser de sakkunniga, att i
skolstadgans avsnitt om skolplikt in. m. de enskilda skolornas verksamhet
endast bör regleras i fråga om skolpliktens fullgörande. Om enskild skola
dessutom mottager andra elever, bör stadgandet ej avse dem. Vidare bör
reglerande bestämmelser endast ges för skolor utan statsunderstöd. För
skolor med statsunderstöd bör föreskrifter om tillsyn meddelas i annan
ordning.

För undvikande av tvekan har föreslagits, att godkännande av skolan
skall meddelas av skolstyrelsen i den kommun, där skolan är belägen.

De sakkunniga anser, att föräldrarna bör ha rätt att välja även enskild
undervisning i hemmet eller annorstädes såsom alternativ
till den statliga eller statsunderstödda undervisningen. En sådan rätt står
även i god samklang med Sveriges godkännande av konventionen om de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. På grund härav
föreslås, att skolpliktigt barn skall befrias från skolgång, om tillfredsställande
enskild undervisning beredes barnet. Besvär i sak bör kunna anföras
mot skolstyrelsens avslagsbeslut. Bestämmelse härom kommer att intagas
i stadgan.

Om undervisningen handhaves av en välrenommerad lärare med god utbildning,
anser de sakkunniga, att kontrollen från skolstyrelsens sida bör
begränsas och prövning av den skolpliktiges kunskaper kunna underlåtas.

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

11

Skolstyrelsen bör dock ha rätt att, då så erfordras, anställa prövning. Det
nuvarande kravet att undervisningen eller kunskaperna »någorlunda» motsvarar
den obligatoriska skolans har bibehållits, då det väl stämmer med
andan i nämnda konvention. I förslaget har tillagts, att vid vägran att
undergå förhör skall skolstyrelsen kunna ålägga barnet skolgång.

Skolplikt vid lyte eller sjukdom

Kungl. Maj:t har den 13 januari 1956 anbefallt skolöverstyrelsen att i
samråd med medicinalstyrelsen verkställa översyn av gällande bestämmelser
rörande särskild undervisning åt sjuka eller tillfälligt invalidiserade
elever. Den begärda utredningen avser emellertid endast dem, som är mera
tillfälligt sjuka eller invalidiserade och som beräknas kunna återgå till
vanlig skolgång. Även för kroniskt sjuka och invalider, som aldrig har
möjlighet att gå i vanlig skola men har förutsättningar att tillgodogöra
sig undervisning, t. ex. elever i skolor vid vanföranstalter, anser de sakkunniga
det vara lämpligt att föreskriva skyldighet att deltaga i undervisning
som anordnas för dem.

Undervisningen vid sjukvårdsanstalter och barnhem torde i vissa men
ej alla fall kunna inordnas i skolväsendet i den kommun, där anstalten eller
hemmet är beläget. I en del fall, särskilt om eleverna huvudsakligen kommer
från andra kommuner, torde det dock vara lämpligare att nuvarande
anordning bibehålies med anstalten eller hemmet som huvudman.

När är skolplikten fullgjord?

De sakkunniga uttalar, att skolplikten normalt bör upphöra, sedan den
skolpliktige genomgått de för honom obligatoriska årskurserna och därvid
erhållit acceptabla vitsord. För närvarande gäller en minimiålder för avgång
från folkskolan på 13 år och i undantagsfall 12 år. Sedan sjuårig
skolplikt nu är helt genomförd, anser de sakkunniga att dessa minimiregler
saknar praktisk betydelse och detta blir än mer fallet, då skolplikten ökas
till 8 eller 9 år. Föreskrifter om minimiålder föreslås därför utgå.

I anslutning till ett av skolöverstyrelsen framlagt förslag ämnar de sakkunniga
förorda, att varje elev vid avgång från folkskola, sedan skolplikten
upphört, skall få slutbetyg, oavsett vilka vitsord eleven förvärvat. Villkoren
för avgång före skolpliktstidens definitiva slut kan därför ej knytas till
förvärv av slutbetyg. De sakkunniga har framlagt förslag om vilka vitsord,
som enligt de sakkunnigas mening bör krävas för att skolplikten skall anses
fullgjord. Bestämmelserna härom föreslås gälla för varje skola, där skolplikten’må
fullgöras. Läroplanerna för dessa skolor företer ej större olikheter
än att enhetliga bestämmelser bör kunna tillämpas.

Skolplikten bör givetvis upphöra, om vederbörande vid prövning styrker,
att han inhämtat folkskolans lärokurs med ovan angivna vitsord. Bestämmelserna
om sådan prövning är avsedda att inflyta i annat kapitel i skolstadgan
än det som innehåller bestämmelser om skolplikt.

För elever, som fullgör sin skolplikt i folkskola genom att gå i yrkes -

12

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

skola, föreslås skolplikten upphöra, sedan dessa årskurser nöjaktigt genomgåtts.
Det torde få ankomma på skolöverstyrelsen att, om så erfordras, i
anvisningar angiva innebörden av ordet nöjaktigt.

Nuvarande bestämmelser om befrielse från skolplikt är enligt de sakkunnigas
mening för detaljerade. Skälen för befrielse behöver ej specificeras i
författning. Det bör vara tillfyllest med en generell möjlighet till befrielse
från sista skolåret i åtta- och nioårig folkskola och försöksskola, om eleven
samma kalenderår fyller 15 år, allt såvida särskilda skäl föreligger. Beslutanderätten
bör kunna anförtros skolstyrelsen.

De nu gällande bestämmelserna om fullgörande av skolplikt i fortsättning
sskola är enligt de sakkunnigas mening alldeles för vidlyftiga. De har
därför föreslagit, att dessa bestämmelser skall få en mera koncentrerad
utformning utan att några ändringar i sak vidtages.

Den allmänna skolplikten skall enligt de sakkunnigas förslag under alla
omständigheter upphöra senast med utgången av den årskurs, som
slutar det kalenderår eleven fyller 16 år. För elever i sjuårig folkskola
skall skolplikten i folkskola upphöra med utgången av den årskurs som
slutar det kalenderår eleven fyller 15 år. Beträffande elever i åttaårig folkskola
innebär förslaget en ökning av skolpliktstiden med ett år och beträffande
fortsättningsskolpliktiga elever en minskning med två är.

Rätt att deltaga i obligatorisk undervisning efter skolpliktens slut

De sakkunniga framhåller, att det i icke så få fall händer att elev vid
skolålderns slut ej hunnit genomgå alla obligatoriska årskurser. Orsaken
kan vara t. ex., att eleven börjat skolan ett år senare än normalt på grund
av skolomognad eller att han varit sjuk ett läsår. Oaktat bestämmelser i
ämnet saknats, har skoldistrikten som regel låtit sådana elever slutföra sin
skolgång, om de så önskat och haft erforderliga förutsättningar.

Med nioårig skola och en maximiålder av 16 år måste praktiskt taget
varje uppskov eller försening ett läsår medföra, att lärokursen ej medhinnes
inom skolpliktstiden, såvida ej eleven börjat vid sex års ålder.

De sakkunniga har ansett det vara av värde, att det i skolstadgan fastslås,
att elever har rätt till denna skolgång, om erforderliga förutsättningar
för fortsatta studier föreligger.

Tillsynsbestämmelser

De sakkunniga förordar beträffande skolstyrelsens skyldigheter,
att i skolstadgan endast fastslås, för vilka kategorier styrelsen skall ha tillsyn
och ansvar i fråga om skolpliktens fullgörande. Hur denna tillsyn skall
verkställas, får bero på lokala bedömanden.

Skolstyrelsen bör ha tillsyn över att skolgången fullgöres av alla skolpliktiga
elever i kommunens obligatoriska skolor, oavsett elevernas kyrkobokföringsort.
Vidare bör skolstyrelsen kontrollera, att i kommunen kyrkobokförda
skolpliktiga, som ej går i kommunens obligatoriska skolor, på
annat sätt får föreskriven undervisning.

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

13

Beträffande zigenarbarn anser de sakkunniga, att kommunen i enlighet
med zigenarutredningens förslag bör vara skyldig taga initiativ till att
barnen snarast börjar i kommunens obligatoriska skolor. De sakkunniga
föreslår, att en särskild bestämmelse härom intages i författningstexten.

I vårdnadshavares skyldigheter anser de sakkunniga att
det som ett väsentligt moment ingår att tillse, att barn fullgör författningsenlig
skolplikt. Särskilt stadgande härom skulle därför i och för sig ej
erfordras men har föreslagits för att undvika all tvekan.

Nuvarande bestämmelser rörande hämtning och vite har enligt
de sakkunnigas uppfattning i stort sett fyllt sitt ändamål, varför endast
vissa sakliga och formella jämkningar föreslås. Enligt gällande bestämmelsers
ordalag kan hämtning icke ske, om endast barnet men ej vårdnadshavaren
visar tredska. Då skolplikten nu föreslås generellt utsträckt till
16 års-åldern, föreslås stadgandet omformulerat i detta hänseende.

Beslut om hämtning bör alltid fattas av skolstyrelsen i den kommun,
där barnet går i obligatorisk skola, även om barnet är kyrkobokfört i
annan kommun. Så torde nu ej vara fallet.

Föreläggande och utdömande av vite bör överflyttas från länsstyrelsen
till länsskolnämnden. De sakkunniga har i enlighet med riksdagens uttalande
i denna fråga lämnat öppet om hämtning eller vite skall tillgripas
som första åtgärd.

Någon motsvarighet till nuvarande föreskrifter om barnavårdsnämnd
har de sakkunniga ej medtagit i detta sammanhang, då dessa anses närmast
höra hemma under bestämmelserna om elevernas uppförande.

De sakkunniga anser slutligen, att vite och hämtning endast bör kunna
komma ifråga beträffande obligatoriska skolor.

Särskilda föreskrifter för arbetsgivare beträffande skolpliktiga
barn anser de sakkunniga ej erforderliga, då skolplikt^ är skyldig gå i
skola och enskilda arbetsavtal ej kan begränsa denna skyldighet.

Uppgifter från folkbokföringen

De sakkunniga erinrar om att riksdagen 1945 fattade principbeslut om
att efterhand som det blev möjligt att överföra rapporteringen av skolpliktiga
på länsbyråerna för folkbokföringen, detta skulle ske. Hänsyn skulle
därvid tagas till att överföringen inte bara medförde lättnad för pastorsexpeditionerna
utan även totalt innebar en förenkling av arbetet (Prop.
1945: 282 särsk. utsk. nr 1 s. 143). Vinsten av ett överförande skulle framför
allt bli, att man sparade manuellt arbete.

Uppgifterna angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt
rapporteringen av folkpensionärer har numera överförts från pastorsexpeditionerna
till länsbyråerna. Länsbyråerna lämnar även uppgifter bland
annat till sjukkassorna beträffande dem, som under året uppnår 15 års
ålder, och till civilförsvarscheferna beträffande kvinnor, som under året

14

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

uppnår 17 års ålder. De sakkunniga anser, att även rapporteringen av
skolpliktiga bör kunna ske genom länsbyråerna men framhåller, att en förutsättning
härför är, att den årliga rapporten om sjuåringar tillställes kommunerna
före den 1 april. Inskrivningen kräver nämligen ett betydande
förarbete och skolmognadsprov och andra prov tar även sin tid. I vissa fall
torde länsbyråerna ej hinna sända korten till den 1 april. De torde då böra
kunna medgivas uppskov någon vecka.

Remissyttranden

Hörda myndigheter och organisationer har i det hela ställt sig positiva
till de sakkunnigas förslag eller lämnat det utan erinran. Invändningar mot
grundläggande delar har inte rests från något håll. I propositionen har
mera väsentliga synpunkter i sak redovisats.

Departementschefen

Departementschefen har anfört i huvudsak följande.

Skolförfattningssakkunnigas förslag i fråga om skolplikt innebär främst
en systematisering, koncentration och förenkling av de nuvarande, i olika
avseenden oklara och alltför vidlyftiga bestämmelser, som rör skolpliktsförhållandena.
Den inom departementet utarbetade författningstexten, vilken
som bilaga 1 torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende, bygger
i allt väsentligt på de sakkunnigas utkast och innehåller ett fullständigt
detaljförslag. Jag begränsar mig i det följande till vissa huvudpunkter i
detta.

På grund av det varierande antalet obligatoriska årskurser inom folkskoleväsendet
och nödvändigheten att tills vidare ha kvar fortsättningsskolan
blir regleringen av detta område även enligt föreliggande förslag
tämligen omfattande — jag hänvisar till författningsförslaget — och mer
komplicerad än om vi redan haft ett för hela riket enhetligt 9-årigt skolväsen.
De sakkunniga har visserligen föreslagit, att man skall införa samlingsbegreppet
allmän skolplikt, och jag tillstyrker att så sker, men det
innebär inte, att man slipper ifrån att tala om å ena sidan skolplikt i folkskola
och å andra sidan skolplikt i fortsättningsskola. Genom begreppet
allmän skolplikt särskiljer man terminologiskt den för barn i allmänhet
gällande skolplikten från sådan skolplikt som åligger vissa kategorier barn,
såsom blinda och döva m. fl.

De sakkunniga har avstått från att direkt definiera skolplikt sbegreppet.
Det torde emellertid vara lämpligt att inledningsvis klarlägga begreppets
innebörd enligt förslaget.

Jag vill då först framhålla, att benämningen skolplikt inte är helt adekvat,
eftersom den närmast leder tanken till en skyldighet att gå ett visst
antal år i skola. Emellertid är det i första hand fråga om en skyldighet att
deltaga i undervisning för att inhämta ett visst mått av kunskaper i vidaste
mening, och för det ändamålet godtages andra sätt än skolgång i vanlig
betydelse. Endast sekundärt innebär skolplikt således en skyldighet att

Statsutskottets utlåtande nr SO år 1958 15

tillbringa så eller så många år i skola eller genomgå ett bestämt antal årskurser.

Det må också påpekas, att uttrycket skolplikt skymmer bort den numera
dominerande synpunkten att det för den enskilde föreligger en rätt till
grundläggande utbildning, vilket är en förmån som han har anledning att
bevaka.

Eftersom begreppet skolplikt har gammal hävd och svårligen kan ersättas
med något bättre, bör det bibehållas.

Av vad jag här anfört om begreppet skolplikt följer, att någon fastställd
minimiålder för skolpliktstidens slut ej vidare erfordras. De sakkunniga
har också föreslagit, att om det styrkes att ett barn inhämtat föreskrivet
kunskapsmått så skall det, oavsett ålder, anses ha fullgjort sin
skolplikt. En annan sak är, dels att detta kunskapsmått allmänt talat skall
motsvara resultatet av undervisning under ett visst antal årskurser i den
obligatoriska skolan, nämligen sju årskurser jämte fortsättningsskolkurs
i kommuner med sjuårig folkskola, åtta årskurser i kommuner med åttaårig
obligatorisk folkskola och nio årskurser i kommun med fullt utbyggd
försöksskola, dels att kunskapsmåttet i regel inhämtas under genomgången
av de olika antalen årskurser i den obligatoriska skolan, eftersom barn är
skyldigt bevista denna, om ej annan undervisning erhålles. Normalt är således
skolplikten fullgjord, då den för eleven högsta obligatoriska årskursen
är genomgången och eleven, när det gäller folkskola eller försöksskola,
därvid erhållit vitsord av visst slag. Skolplikten får således ett i viss mån
varierande innehåll alltefter det obligatoriska skolväsendets utbyggnad i
olika kommuner.

Avgörande för den allmänna skolpliktens omfattning för det enskilda
barnet föreslås bli antalet obligatoriska årskurser i den kommun där barnet
är kyrkobokfört (hemkommunen) eller, om det ej är kyrkobokfört, i vistelsekommunen.
De sakkunniga har enligt min mening anfört övertygande
skäl för att detta bör gälla som huvudregel. Jag ansluter mig till de sakkunniga
på denna punkt och förordar även att det skall finnas möjlighet
till undantag genom att länsskolnämnden på särskilda skäl skall äga medgiva,
att för barn, som går i skola annorstädes än i hemkommunen, antalet
obligatoriska årskurser på skolorten skall gälla.

För sådana fall, då antalet obligatoriska årskurser av olika skäl inte hinner
genomgås eller föreskrivna vitsord inte kan erhållas före viss ålder, har
hittills gällt, att skolplikten likväl skall upphöra och en sådan regel måste
självfallet finnas även i fortsättningen. På denna punkt har de sakkunniga
emellertid föreslagit sakliga ändringar, vilka innebär en anpassning till
den pågående utvecklingen mot 9-årig obligatorisk skola och är av betydelse
för den enskilde. Den viktigaste förändringen är, att skolplikten under alla
omständigheter skall upphöra med utgången av den årskurs som slutar det
kalenderår den skolpliktige fyller IG år. För den som skall fullgöra skolplikten
i fortsättningsskola upphör för närvarande skyldigheten att genomgå
fortsättningsskolkurs eller inhämta däremot svarande kunskaper principiellt
inte förrän vederbörande fyller 18 år. För denna kategori föreslås
således en minskning av skolplikt st iden med två år. Det må dock framhållas,
att det är ovanligt med elever i fortsättningsskolan, vilka uppnått 17 års
ålder.

Skolplikten i folkskolan upphör för närvarande, även för elever i kommuner
med åtta obligatoriska årskurser, senast vid utgången av det läsår.

16

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

som utlöper under det kalenderår, då eleven fyller 15 år. För denna kategori
höjes skolpliktstiden således med ett år.

I försöksskolorna är gränsen för skolpliktstidens slut för närvarande utgången
av det läsår, som slutar det kalenderår eleven fyller 16 år.

Mot den föreslagna maximiåldern för skolgångsskyldighet har från remissmyndigheternas
sida inte rests några invändningar. Man skulle möjligen
ha kunnat vänta, att en högre ålder skulle ha diskuterats med hänsyn
till att varje försening av skolgången, där den omfattar nio obligatoriska
årskurser, normalt kommer att medföra att samtliga årskurser inte medhinnes
inom skolpliktstiden. Spörsmålet har emellertid inte tagits upp och
jag ansluter mig också för egen del till meningen, att det inte i något fall
bör föreligga skyldighet att gå i skola mer än nio år. Jag förordar alltså
de sakkunnigas förslag att maximiåldern för skolgångsskyldighet generellt
sättes till 16 år. A andra sidan finner jag liksom de sakkunniga det vara klart
att elev, som inte före skolpliktens upphörande genomgått alla för honom
obligatoriska årskurser, skall äga rätt att genomgå återstående sådana
kurser, om han har förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen.
Författningsförslaget innehåller i 14 § bestämmelser härom.

Nuvarande bestämmelser om befrielse från skolplikt är mycket detaljerade
och anger de olika skäl på vilka befrielse kan ske. Möjlighet att
befria elev från skyldighet att inhämta eller försöka inhämta föreskrivet
kunskapsmått, innan han uppnår maximiåldern 16 år, bör givetvis finnas
även framdeles. De sakkunniga har också i detta avseende föreslagit en
enhetlig tidpunkt, nämligen utgången av vårterminen det kalenderår eleven
fyller 15 år, dock att beträffande elev i åtta- eller nioårig folkskola och försöksskola
befrielse vid denna ålder skulle kunna ske endast från sista skolåret.
Befrielsen skall enligt förslaget kunna medgivas av skolstyrelsen, om
särskilda skäl är därtill. Med den modifikationen att befrielsen skall kunna
avse ej endast sista skolåret i åtta- eller nioårig folk- eller försöksskola tillstyrker
jag, att den allmänna skolplikten skall kunna upphöra med utgången
av den årskurs, som slutar det kalenderår eleven fyller 15 år, förutsatt
att skolstyrelsen finner att särskilda skäl för befrielse är förhanden.
Det ligger i sakens natur att denna rätt för skolstyrelserna måste användas
med stor återhållsamhet.

I fråga om nu gällande tidpunkt för skolpliktens inträde, det kalenderår
barnet fyller sju år, har de sakkunniga inte föreslagit någon ändring. Alltjämt
föreslås också skola gälla, att rätt att börja i den obligatoriska skolan
skall kunna inträda året före eller året efter det då barnet fyller sju år,
beroende på dess skolmognad. Beslutanderätten bör i detta avseende,
såsom de sakkunniga förordat, ligga hos skolstyrelsen.

Jag vill i detta sammanhang framhålla det stora ansvar som åvilar den
som har att ta ställning till huruvida ett barn skall äga börja skolan före
skolpliktens inträde eller ej. Misstag i fråga om skolmognaden kan nämligen
få svåra följder för barnet, varför det gäller att på allt sätt försöka
gardera sig mot att barn beredes en för tidig skolgång. Prövningen skall
därför enligt förslaget till bestämmelser härom alltid avse såväl den fysiska
som psykiska mognaden hos barnet och endast om den ger till resultat,
att barnet väl fyller förutsättningarna att börja skolgången före sjuårsåldern,
skall sådant medgivande lämnas. Hänsyn skall därvid endast tagas
till vad som är det för barnet lämpligaste och bästa. Någon rätt för vårdnadshavare
att få barn intaget i obligatorisk skola före skolpliktens inträde

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

17

föreslår de sakkunniga inte. En ovillkorlig sådan rätt föreslås däremot inträda
i och med höstterminens ingång det år barnet fyller sju år, förutsatt
att intagning i skolan äger rum det året. Ett barn skall således inte kunna
hindras från att börja sin skolgång, även om det vid prövning konstateras,
att denna borde uppskjutas på grund av bristande skolmognad. I detta
senare fall torde ansvaret för om barnet skall börja skolan eller ej liksom
hittills helt få vila på vårdnadshavare!!. Jag vill här dock understryka
skolmognadsklassernas betydelse.

I anslutning till vad jag nu sagt om barns intagning i skola, vill jag framhålla,
att jag i motsats till de sakkunniga anser, att samma krav på uppnådd
skolmognad som samhället ställer för att underårigt barn skall fa börja
i obligatorisk skola också skall gälla beträffande rätt för barnet att börja
i enskild skola, i den mån det är fråga om årskurs, som motsvarar första eller
högre årskurs i den obligatoriska skolan. Författningsförslagets åttonde paragraf
innehåller bestämmelser härom, vilka innebär, att den kommunala
skolstyrelsen skall ansvara för att skolmognad konstaterats föreligga, på
samma sätt som om det gällt inträde i obligatorisk skola. Företes inte bevis
härom, skall enskild skola inte äga mottaga barn, som ej är skolpliktigt.

I övrigt har jag ingen erinran mot vad de sakkunniga föreslagit rörande
enskild skola. Skolöverstyrelsens uppfattning att länsskolnämnd och inte
skolstyrelse bör godkänna sådan skola, kan jag inte dela, då det här är
fråga om beslut av sådan skolorganisatorisk innebörd att de naturligt
ansluter sig till den lokala skolstyrelsens allmänna uppgifter.

De sakkunniga har ansett, att skolplikten skall kunna fullgöras, förutom
i obligatorisk skola, allmänt läroverk, högre kommunal skola eller allmänt
gymnasium, jämväl i annan offentlig skola eller särskilt godkänd eller
statsunderstödd enskild skola, även om kursinnehållet i sådan skola endast
»väsentligen» motsvarar det i de reguljära offentliga skolorna och avvikelsen
föranledes av att undervisningen bygger på en annan religiös eller filosofisk
övertygelse än som ligger till grund för det svenska skolväsendet i
allmänhet. De sakkunniga hänvisar beträffande detta sitt ställningstagande
till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, vilken ratificerats
av Sverige. Jag ansluter mig i detta avseende helt till de sakkunnigas
mening även såtillvida att uttrycket »väsentligen motsvarar» inte bör
tolkas rigoröst .

Av vad jag förut sagt om skolpliktsbegreppets innebörd följer, att enskild
undervisning, i hemmet eller annorstädes, liksom för närvarande skall
kunna väljas som alternativ till skolundervisningen. I anslutning till de
sakkunnigas förslag förordar jag, att skolpliktigt barn, som beredes enskild
undervisning, av skolstyrelsen skall kunna befrias från skyldighet att gå

1 skola.

Såsom förutsättning för befrielse bär de sakkunniga föreslagit, att den
enskilda undervisningen skall kunna karakteriseras som tillfredsställande.
Jag anser detta krav vara för obestämt och förordar, att befrielse från
skolgång endast skall medges om barnet enskilt kan anses erhålla undervisning,
vilken väsentligen motsvarar den som lämnas i obligatorisk skola
eller annan skola, i vilken skolplikten författningsenligt kan fullgöras.
Anspråk på att barnet skall bibringas mot skolundervisningen svarande
färdigheter i övningsiimnen såsom gymnastik och slöjd kan inte gärna
ställas. Även i fråga om den enskilda undervisningen bör således gälla vad

2 — Bihatnj till riksdagens protokoll 1958. G samt. A r SO

18

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

jag nyss framhöll och på då anförda skäl, nämligen att »väsentligen motsvarar»
inte skall tolkas rigoröst.

En viss kontroll över enskilt undervisade barn har hittills kunnat utövas
genom att skolstyrelsen ägt låta pröva barnets kunskaper vid särskilt anordnade
förhör inför av styrelsen utsedd lämplig person. Någon ändring
i sak på denna punkt har de sakkunniga inte föreslagit. Jag finner det också
för egen del nödvändigt att denna kontrollmöjlighet består och att barn,
som befinnes inte erhålla tillfredsställande undervisning, skall åläggas skolgång.
Hur eller med vilka tidsintervaller kontrollen skall utövas anser jag
inte behöva närmare regleras utan böra överlämnas åt skolstyrelsens bedömande
från fall till fall.

Över skolstyrelsebeslut, som innebär vägran att befria barn från skolgång
eller åläggande för barn som erhållit sådan befrielse, att påbörja skolgång
därför att den enskilda undervisningen vid prövning befunnits otillfredsställande,
skall besvär på sakliga grunder kunna anföras hos länsskolnämnden.
Dylik besvärsrätt föreligger för närvarande inte i motsvarande fall,
vilket är en olägenhet, som således kommer att undanröjas genom den nya
skolstadgans tillkomst.

Innan jag lämnar spörsmålen om skolpliktens omfattning och dess fullgörande,
vill jag dröja något vid de intellektuellt normalbegåvade men genom
sjukdom eller lyte handikappade barnens skolgång. De sakkunniga har
framhållit, att det betraktelsesättet alltmer vunnit insteg, att det föreligger
en rätt till utbildning och ej endast en skyldighet att underkasta sig
sådan. Jag anser det riktigt, att denna rätt slås fast på det sätt som framgår
av författningsförslagets 2 §. Det sägs där, att varje skolpliktigt barn
äger rätt att erhålla undervisning i obligatorisk skola och är skyldigt att
deltaga i sådan, om inte annat följer av vad som senare föreskrives. Bland
dem som därvid undantages måste de sjuka eller lytestyngda barnen finnas.
För dem föreslås i 10 § skola gälla, att de är skyldiga deltaga i annan för
lämpad undervisning, som beredes genom det allmännas försorg. Så
langt är allt gott och väl, men tyvärr saknas ännu bestämmelser om att
undervisning för sjuka barn eller barn med lyte verkligen skall ordnas genom
det allmännas försorg eller bekostas med allmänna medel. Socialstyrelsen,
tjänstemännens centralorganisation och målsmännens riksförbund
bär pekat på denna brist i lagstiftningen, vilken enligt min mening snarast
bör avhjälpas. Jag är inte beredd att nu föreslå generella åtgärder härför
med hänsyn till att skolöverstyrelsen den 13 januari 1956 fått i uppdrag att
i samråd med medicinalstyrelsen verkställa översyn över de på ifrågavarande
område gällande bestämmelserna och inkomma med de förslag, vartill
översynen kan ge anledning. I avvaktan på prövningen av överstyrelsens
förslag torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att efter framställning meddela
bestämmelser för varje särskilt fall, där speciella föreskrifter kan befinnas
påkallade.

Beträffande kommuns skyldigheter gentemot skolpliktiga barn har de
sakkunniga föreslagit, att nu gällande huvudregel att kommun är skyldig
att anordna obligatorisk undervisning för i kommunen kyrkobokförda barn
skall bibehållas.

Da det relativt ofta händer, att kyrkobokföringsort och vistelseort för
skolpliktigt barn ej sammanfaller, har de sakkunniga ansett det nödvändigt
med särskilda bestämmelser om vad som skall gälla i sådana fall.
Vad de sakkunniga därvid föreslår synes nära ansluta sig till redan tilläm -

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

19

pad praxis. Innebörden är i korthet att det skall åligga kommun, i vilken
barnet vistas utan att vara där kyrkobokfört, att sörja för barnets undervisning,
om hänsynen till barnets bästa kräver det. De sakkunniga har som
exempel angivit fall då sådan skyldighet föreligger och de har upptagits i
3 § a)—d) i författningsförslaget. Jag delar de sakkunnigas uppfattning
att inskränkning i pricip inte bör göras i föräldrarnas rätt att välja uppehållsort
för barnet. Att uppställa särskilda krav i fråga om arten eller styrkan
av de motiv, som ligger bakom val av vistelseort för barnet och först
efter prövning därav medge skolgång i vistelsekommunen finner jag helt
uteslutet. Däremot kan det naturligtvis diskuteras, om kommun skall
vara skyldig att i större utsträckning i sina skolor mottaga i kommunen
icke kyrkobokförda barn utan ersättning. Vid remissbehandlingen har
från några håll hävdats, att det med en sådan bestämmelse i vissa fall
skulle kunna bli betungande för en mottagande mindre kommun, exempelvis
om en större stad dit förlägger ett barnhem och kommunen blir skyldig
att anordna undervisning för de skolpliktiga barnen på hemmet.

Sådana fall kan naturligtvis tänkas uppkomma, men detta förhållande
är enligt min mening inte skäl nog att frångå de sakkunnigas uppfattning
att rätt till ersättning inte skall föreligga. Det skulle nämligen stöta på
praktiska olägenheter av betydande omfattning att hålla reda på, uträkna
och utkräva olika belopp, ofta av absolut taget ringa storlek och i regel
helt utan betydelse för kommunernas ekonomi. Skulle undantagsvis det
motsatta förhållandet vara för handen, torde överenskommelser kommunerna
emellan, liksom nu sker, kunna träffas utan särskild föreskrift därom.
Vidare torde, som skolöverstyrelsen påpekat, ersättningsfrågan, där så erfordras,
kunna lösas genom länsskolnämndens medverkan.

I enlighet med zigenarutredningens förslag har skolförfattningssakkunniga
förordat, att kommun ålägges att mottaga skolpliktiga barn från ambulerande
zigenarf amil jer i sin obligatoriska skola, även om de ej är kyrkobokförda
i kommunen. Häremot har från remissinstansernas sida inte rests
några invändningar, men kommunförbunden har framhållit, att ekonomisk
gottgörelse till kommun, som mottager dylikt barn, många gånger torde
vara en förutsättning för att förslaget skall mötas med förståelse ute i
kommunerna.

Med anledning av detta uttalande vill jag först erinra om att det enligt
zigenarutredningens beräkning finns omkring ett hundra ambulerande
skolpliktiga zigenarbarn i riket. Utredningen föreslog en ersättning till
kommun, som mottog zigenarbarn, av en krona för läsdag och elev, även om
barnet vore kyrkobokfört i kommunen. Om samtliga hundra barn ginge i
skola beräknades hela den årliga kostnaden till drygt 21 000 kronor. Med
hänsyn till att inte alla barn kunde antagas komma att bevista skolan och
i åtskilliga fall bevistandet endast skulle komma att omfatta en del av läsåret.
uppskattade utredningen kostnaden till 10 000 kronor. Det rör sig
således om ett mycket ringa antal barn och om ersättningar av mycket blygsam
omfattning. Med hänsyn dels härtill och dels till de åtgärder som
nyligen vidtagits för att förenkla statsbidragsgivningen till kommunerna,
framför allt på skolväsendets område, där eu så väsentlig del av kostnaderna
redan täckes av statsmedel, anser jag inte att några särskilda statsbidrag
av nu diskuterat slag bör komma ifråga.

När det gäller bestämmelserna rörande tillsyn över att barn fullgör sin
skolplikt och dylikt vill jag framhålla, att jag anser reglerna om viteslore -

20

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

läggande och hämtning av barn till skolan genom polismyndighets försorg
böra få en annan utformning än de sakkunniga föreslagit. Tyvärr torde det
inte vara lämpligt att helt borttaga möjligheten att påkalla polisiära ingripanden
mot skolpliktiga barn för att genomdriva skolpliktens fullgörande.
Det bör emellertid av bestämmelserna härom klart framgå, att sådant ingripande
är en yttersta nödfallsutväg, och att den i princip bör tillgripas
endast då utebliven skolgång beror på inställningen hos den som har barnet
i sin vård. Jag utgår nämligen ifrån att i sådana fall, där ett barn inte
kan förmås att gå i skola trots att medicinsk och psykologisk sakkunskap
gjort vad den kan, där är skolgång med polisens hjälp som regel meningslös
och andra åtgärder, som fäller utanför skolans område, erforderliga.

Enligt min mening bör det vidare nu stadgas att föreläggande att vid
vite hålla eleven i skolan och utdömande av vite som regel skall föregå
beslut om hämtning med biträde av polis. Först om sådant föreläggande och
utdömande visat sig verkningslöst, eller om eljest synnerliga skäl föreligger,
bör polishämtning kunna ske. De sakkunniga har föreslagit, att
vitesföreläggande och utdömande av vite i fortsättningen skall ankomma på
länsskolnämnden i stället för på länsstyrelsen, medan biträde av polismyndighet
för hämtning av elev skulle kunna påkallas av skolstyrelsen. Vad
de sakkunniga föreslagit beträffande länsskolnämnd finner jag lämpligt.
Jag förordar emellertid, att även fråga om polishämtning skall prövas av
länsskolnämnden, eftersom detta är en åtgärd, som naturligen synes böra
ankomma på denna instans. Förlägges beslutanderätten där, markeras
också klarare att det är fråga om en undantagsåtgärd.

I anslutning till riksdagens beslut år 1945 att rapporteringen av skolpliktiga,
efterhand som det blev möjligt, skulle överflyttas på länsbyråerna
för folkbokföringen, har de sakkunniga föreslagit, att så nu sker. Häremot
har jag ingen erinran, då enligt vad statistiska centralbyrån i sitt remissyttrande
uttalat, några hinder av teknisk art inte möter för en reform av
detta slag och kostnadsökningarna för statsverket beräknats bli helt obetydliga.

Skolhälsovård

Beträffande de nuvarande förhållandena på skolhälsovårdens område,
vilka i sak endast i mycket obetydlig utsträckning beröres av nu förevarande
förslag, torde få hänvisas till Kungl. Maj:ts proposition.

Skolhälsovården och 1957 års statsbidragsreform

I sitt år 1956 framlagda betänkande »Förenklad statsbidragsgivning»
(SOU 1956: 8) föreslog allmänna statsbidragsutredningen, att ett antal utgående
statsbidrag skulle indragas. Det bidragsbelopp, som kommunerna
genom indragningen kunde beräknas komma att förlora, skulle i stället tillföras
kommunerna genom i motsvarande mån ökat statsbidrag till avlöning
av lärare.

Till de bidrag, som genom detta förfarande skulle komma att indragas,
hörde bland annat bidragen till hälsovården vid folk- och småskolor och till
arvoden till skolläkare m. m. vid högre folkskolor (KK 1944: 585) samt till
hälsovården vid kommunala flickskolor, kommunala realskolor och prak -

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

21

tiska kommunala realskolor (KK 1944:584). Indragningen av det förstnämnda
bidraget motiverades av utredningen med att den ifrågavarande
verksamheten företedde en jämn utbredning i landets kommuner. De båda
bidragen till hälsovården vid högre kommunala skolor kunde avlösas med
hänsyn till deras ringa betydelse för kommunernas ekonomi (betänkandet
s. 39).

I fråga om behovet av författningsbestämmelser rörande skolhälsovården,
sedan statsbidraget indragits, uttalade utredningen, att även om betydelsen
av skolhälsovård allmänt torde inses av de kommunala förtroendemännen,
det syntes utredningen principiellt motiverat, att föreskrifter av
tvingande natur meddelades. I samband med indragning av bidragen till
skolhälsovård borde därför till gällande föreskrifter, varigenom respektive
skolform närmare reglerades, fogas bestämmelser om skyldighet för vederbörande
skolas huvudman att vidtaga erforderliga anordningar för en tillfredsställande
skolhälsovård.

I remissvaren över statsbidragsutredningens betänkande av år 1956 var
det i första hand skolöverstyrelsen, som uppehöll sig vid frågan om lämpligheten
att indraga bidragen till skolhälsovård. Överstyrelsen, som i sin
argumentering utgick från frågan om vissa bidrags betydelse ur stimulanssynpunkt,
ansåg, att bidragen till hälsovården vid folk- och småskolor tills
vidare borde bibehållas.

Invändningar mot indragning av bidragen till skolhälsovården gjordes
även i remissyttrandena från fyra folkskolinspektörer, länsstyrelsen i Värmlands
län, Örebro stad och Sveriges skolkamerala förening.

Departementschefen anslöt sig i propositionen 1957: 112 till statsbidragsutredningens
förslag beträffande bidragen till skolhälsovård (s. 51). Mera
allmänt uttalade han bland annat följande rörande bidrag, som skulle indragas.

Den kommunala verksamheten befinner sig i ständig utveckling. Ekonomisk
stimulans från statens sida behöver inte vara eu förutsättning för att
kommunerna skall vidtaga önskvärda nya åtgärder. Gentemot de invändningar
mot avlösning av ett antal statsbidrag, som remissinstanserna i viss
utsträckning gjort, bör även framhållas, att behovet av erforderlig inspektion
och rådgivning kommer att tillgodoses också efter en reform, även om
detta icke sker i samband med statsbidragsgivningen. Likaså bör erinras
om att garantier även i fortsättningen kommer att finnas för verksamhetens
behöriga upprätthållande (s. 48).

Beträffande bland annat förslaget att skolhälsovården borde göras till en
obligatorisk uppgift för vederbörande kommun, anslöt departementschefen
sig i huvudsak till utredningen. Efter att vidare ha uttalat, att det vore
lämpligt, att spörsmålet om de ändringar och tillägg till skolförfattningarna,
som påkallades av statsbidragsreformen, behandlades av den inom ecklesiastikdepartementet
pågående författningsrevisionen på skolväsendets område,
framhöll han följande.

Erinras bör, att det här huvudsakligen gäller författningar vilka utfärdas
av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Jag vill emellertid understryka
det i och för sig självklara förhållandet, att författningsarbetet i fråga icke
kan medföra att kommunerna utan riksdagens medverkan åliigges nya uppgifter
eller nya ekonomiska förpliktelser. I den mån bestämmelser om
dylika åliigganden anses erforderliga — exempelvis på skolhälsovårdens
område — torde förslag i ämnet få föreläggas 1958 års riksdag (s. 92).

Statsbidragsutredningen hade föreslagit, att kommun, som efter det nya

22 Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

statsbidragssystemets införande icke frivilligt följde de normerande bestämmelserna
för en tidigare särskilt statsunderstödd verksamhet, skulle
kunna föreläggas vite. I detta hänseende gick Kungl. Maj:ts förslag i annan
riktning. Enligt propositionen borde som påtryckningsmedel mot tredskande
kommun i stället viss del av det nya schematiskt beräknade bidraget
kunna innehållas (s. 95).

Riksdagen fattade beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (SU
1957: 91; Rskr 239).

Skolförfattningssakkunnigas förslag

En revision av bestämmelserna om skolhälsovården vid det obligatoriska
skolväsendet och vid högre kommunala skolo
r är som förut antytts nödvändig på grund av den vid 1957 års riksdag
beslutade statsbidragsreformen. Även bortsett härifrån har emellertid de
sakkunniga haft anledning att gå in på denna författningsreglering i samband
med den allmänna översyn av skolförfattningarna, som föranledes av
skolstyrelsereformen. Därvid har även andra skolformer kommit med i
bilden, nämligen allmänna läroverk, statliga och kommunala allmänna
gymnasier, kommunala handelsgymnasier och kommunala yrkesskolor. Det
är påfallande, att den statliga regleringen av skolhälsovården ganska mycket
varierar för de olika skolformerna. Handelsgymnasier och yrkesskolor
saknar sålunda helt statligt reglerad hälsovård; i yrkesskolstadgan förutsättes
dock, att skolläkare kan finnas. Vad övriga här berörda skolformer
angår föreligger med hänsyn till regleringens sakliga innehåll en bestämd
skillnad mellan å ena sidan folkskolor, försöksskolor och högre folkskolor
samt å andra sidan allmänna läroverk och övriga högre kommunala skolor.
De viktigaste olikheterna torde bestå i att allmänna läkarundersökningar
skall förekomma med tätare mellanrum inom den senare gruppen skolor och
att läkarmottagning för eleverna i allmänhet skall hållas en gång i veckan —
något som saknar motsvarighet i bestämmelserna för det obligatoriska
skolväsendet.

De sakkunniga har vid sitt arbete med skolstadgorna i flera fall funnit
det lämpligt att söka åstadkomma större enhetlighet och bättre möjligheter
till samordning de olika skolformerna emellan. Givetvis finns även på skolhälsovårdens
område utrymme för sådana initiativ. De sakkunniga har
ansett det särskilt önskvärt, att den nya skolstyrelsen, som skall ha det
samlade ansvaret för skolväsendet i kommunen, också får möjligheter att
samordna den skolhygieniska verksamheten vid skolorna under styrelsens
förvaltning. Därvid har bland annat den tanken framkommit, att det
skulle vara till fördel för skolhälsovården, om den finge en och samma
huvudman över hela linjen — d. v. s. om skolhälsovården gjordes till en
kommunal uppgift även vid de allmänna läroverken och övriga statliga
skolformer. Att föreslå en dylik omläggning eller i övrigt ingå på en saklig

23

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

omprövning av skolhälsovården har de sakkunniga emellertid ansett falla
utom ramen för sitt uppdrag. Det torde i stället få ankomma på skolöverstyrelsen
att angripa dessa problem i samband med den utredning rörande
förebyggande hälsovård vid samtliga förekommande skolformer, som överstyrelsen
anbefallts att verkställa. De sakkunniga har därför sett som sm
uppgift att endast utarbeta förslag till sådana ändringar av bestämmelserna
om skolhälsovård, som påkallas av statsbidragsreformen, och att i
anslutning därtill i vissa detaljer förorda lösningar, som betingas av intresset
att åstadkomma enhetlighet och samordning. Med hänsyn till skolöverstyrelsens
pågående utredning kan den reglering, som nu föreslås, väntas
bli gällande endast för ganska begränsad tid.

Såsom förutsattes redan under förarbetena till statsbidragsreformen bör
skolhälsovården nu generellt göras till en obligatorisk uppgift för de skolors
huvudmän, till vilka särskilt statsbidrag till skolhälsovård icke vidare skall
utgå. Vad angår folkskolor, försöksskolor, högre folkskolor och praktiska
kommunala realskolor innebär detta formellt sett ett nytt _ aläggande tor
kommunerna. I realiteten torde skillnaden emellertid icke bil stor eftersom
kommunerna känner ett starkt ansvar för skolhälsovården och endast i
mycket få fall underlåtit att anordna sådan. Vidare skall kompensation för
de indragna särskilda statsbidragen till skolhälsovård enligt det nya statsbidragssystemet
utgå i form av ökat bidrag till lärarlönerna. _

De sakkunniga utgår ifrån att den förut påtalade skillnaden i regleringens
sakliga innehåll mellan å ena sidan folkskolor, försöksskolor och högre folkskolor
och å andra sidan bland annat de övriga högre kommunala skolorna
måste i huvudsak bestå, åtminstone tills vidare. En genomgripande reform
i detta hänseende torde icke kunna genomföras utan mgående prövning av
möjligheterna att erhålla ökat antal skolläkare och skolsköterskor. o

Enligt de sakkunnigas mening finns nu ej skäl föreslå, att skolhälsovarden
vid fortsättningsskola regleras genom statliga bestämmelser.

I fråga om de högre kommunala skolorna har de sakkunniga föreslagit,
dels att gränsen för anställande av skolsköterska vid kommunal realskola
och praktisk kommunal realskola skall sänkas från minst 150 elever till
minst 100 elever, dels ock att läkarmottagning ej skall behöva hållas mer
än varannan vecka vid nämnd skola om den har mindre än 100 elever.
De sakkunniga har, med hänsyn till att talet 100 gäller vid läroverken och
någon gräns ej alls angivits för de kommunala flickskolorna, ansett att det
i enhetlighetens intresse bör vara en för de nu nämnda skolorna gemensam
gräns i detta avseende.

Ett väsentligt allmänt syfte med statsbidragsreformen ar att vidga kommunernas
inflytande. Olägenheterna av den nuvarande statliga detaljregleringen
genom speciella statsbidragsvillkor har ofta framhållits. Enligt
de sakkunnigas mening finns även pa skolhäl.sovårdens område ett icke
obetydligt utrymme för ökad kommunal bestämmanderätt. De nya bestämmelserna
bör kunna göras ganska kortfattade och endast fastsla grundlinjerna
för verksamheten. Råd och anvisningar rörande skolhälsovården
bör liksom hittills meddelas av skolöverstyrelsen, men överstyrelsen skall
icke därigenom kunna ålägga kommunerna nagra nya förpliktelser. Eänsskolnämndernas
befattning med skolhälsovården torde få upptagas till behandling
i annat sammanhang.

24

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

De sakkunniga understryker slutligen att den nuvarande regleringen
genom statsbidragsvillkor av kommunalt anställda skolläkares och skolsköterskors
avlöningsförhållanden helt kommer att bortfalla.

Enligt de grunder, som nu angivits, har de sakkunniga utarbetat förslag
dels till bestämmelser om skolhälsovård vid det obligatoriska skolväsendet,
dels till bestämmelser om skolhälsovård vid högre kommunala skolor. Dessa
bestämmelser är avsedda att ingå som kapitel i nya skolstadgor.

De sakkunniga har också framlagt vissa förslag rörande skolhälsovården
vid allmänna läroverk, kommunala gymnasier och
försöksgymnasier m. m. av i huvudsak följande innehåll.

Enligt de sakkunnigas mening bör läroverksstadgans bestämmelser om
skolhälsovård i stort sett kunna bibehållas oförändrade. Vissa detaljändringar
anser de sakkunniga dock pakallade. Liksom vid andra skolor under
skolstyrelsens förvaltning bör det ankomma på styrelsen att bestämma tid
och plats för läkarmottagning (§ 158 1 mom. b). Skolläkares årsberättelse
bor msandas aven till länsskolnämnden (§ 158 1 mom. p). Vidare bör bestämmelser
om tillsättning, tjänstledighet, vikariat och avsked även för
läroverkens skolläkare och skolsköterskor meddelas i allmänna skolstadgan.
Läroverksstadgans bestämmelser i dessa delar bör därför utgå fifr
§§ 157 och 189). ö u

Som tidigare framhållits bör man räkna med att skolhälsovården vid de
allmänna läroverken alltjämt kommer att bli eu statlig uppgift till skillnad
från hälrovarden vid det obligatoriska skolväsendet och högre kommunala
skolor. Till sin utformning torde läroverkens hälsovård liksom hittills
komma att nära överensstämma med de högre kommunala skolornas men
avvika från det obligatoriska skolväsendets.

Dessa olikheter medför vissa problem i de fall, då samma skolenhet bestar
av en statlig och en kommunal del, alltså kombinationen allmänt läroverk
och kommunalt gymnasium samt kombinationen försöksskolas högstadium
och statligt gymnasium.

Vad först beträffar allmänt läroverk och kommunalt gymnasium så skall
de elever, som tillhör gymnasiet, åtnjuta samma förmåner, som tillkommer
larjungarna a gymnasiet vid de allmänna läroverken. I detta hänseende
galler således läroverksstadgans bestämmelser för skolans båda delar. På
grund av olikheten i huvudmannaskap föreligger däremot ej någon enhetlighet
i fråga om organiserandet av hälsovården.

I samband med enhetsskolans framväxt kommer realskoledelen av högre
allmänt läroverk helt eller delvis att ersättas av försöksskolas högstadium.

I vissa fall samordnas därvid högstadiet med statligt gymnasium. Härigenom
uppkommer således en skola, bestående av försöksskolas högstadium
och statligt gymnasium. På sådant sätt organiserade skolor, där den
statliga delen utgöres av försöksgymnasium, förekommer läsåret 1957/58
pa tre orter, nämligen Kärrtorp, Lundby och Nederkalix. Enligt preliminära
uppgifter för höstterminen 1957 uppgår elevantalet vid dessa skolor till
sammanlagt cirka 1 800, varav 245 vid försöksgymnasiet. Härutöver har i
Linköping och Sundsvall ett mindre antal avdelningar av försöksskolans
högstadium förlagts till de allmänna läroverken.

För hälsovården vid de här berörda skolornas båda delar gäller bestämmelserna
för enhetsskolans högstadium respektive för allmänna läroverk.
Härigenom uppkommer skillnader i fråga om hälsovårdens sakliga innehåll.
Genom det skilda huvudmannaskapet uppstår därjämte vid organiserandet

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

25

av skolhälsovården problem av samma art som föreligger för skolor, som
består av allmänt läroverk och kommunalt gymnasium.

Uppdelningen av hälsovården på statlig och kommunal huvudman torde
i många fall medföra oklarhet om vilka regler, som bör följas vid utformningen
av verksamheten. Även om de praktiska anordningarna genom samarbete
mellan olika myndigheter kan lösas på ett ändamålsenligt sätt, torde
likväl det administrativa bestyr, som uppkommer för hälsovårdens ordnande,
bli onödigt omfattande på grund av att såväl statliga som kommunala
myndigheter måste inkopplas i många fall.

BehoVet av att hälsovården vid de berörda skolorna anordnas efter enhetliga
bestämmelser har understrukits av bland andra skolöverläkaren. En
sådan enhetlighet skulle kunna åstadkommas genom att kommunen ålades
att svara för hälsovården även vid den statliga delen av skolan. Alternativet
härtill är en helt statlig hälsovård enligt bestämmelserna i Ls.

Vad först gäller kombinationen allmänt läroverk och kommunalt gymnasium
torde helt övervägande skäl tala för att hälsovården organiseras i
enlighet med läroverksstadgans bestämmelser. Ett starkt skäl härför är,
att elevantalet vid det allmänna läroverket genomgående är väsentligt
större än vid det kommunala gymnasiet. Härtill kommer, att gymnasiet
efter i regel ganska kort tid förstatligas, varvid bestämmelserna i Ls under
alla förhållanden blir tillämpliga på skolan.

Skulle de nuvarande relationerna i fråga om elevantal läggas till grund
för bedömande av hur hälsovården skall organiseras vid skola, som består
av enhetsskolans högstadium och statligt gymnasium, borde en kommunalt
ordnad hälsovård ligga närmast till hands. Det bör dock framhållas, att
de elevantal, som angivits i det föregående, avser skolor, där gymnasiet är
under uppbyggnad. Längre fram torde differensen mellan elevantalen vid
den kommunala och statliga delen av skolorna bli väsentligt mindre. Sannolikt
kommer gymnasiet att i vissa fall bli den dominerande delen av
skolan. Beaktas därutöver önskvärdheten av enhetlighet liksom av att statligt
organiserad hälsovård torde möjliggöra en högre standard med tätare
läkarundersökningar, synes även vid skolor av detta slag utvägen att organisera
hälsovården enligt bestämmelserna för allmänna läroverk böra väljas.

Att hälsovården vid de här berörda skolorna organiseras i enlighet med
bestämmelserna i Ls innebär att skolans hela elevantal lägges till grund för
bestämmande av tjänstgöring samt för fastställande av arvoden. Utbetalningen
av löner och ersättningar kommer att ske gemensamt för hela skolan.

Då det gäller kostnaderna för löner och arvoden åt skolläkare och skolsköterska,
skulle en ur förenklingssynpunkt tilltalande lösning erhållas, om
någon uppdelning icke behövde ske utan staten övertoge kostnaderna i dess
helhet. Detta skulle emellertid medföra något ökade kostnader för statsverket.
En väsentligare invändning mot statligt övertagande av kostnaderna
kan emellertid göras, om man beaktar utformningen av det nya
statsbidragssystemet för obligatoriska skolor. Detta skulle nämligen medföra,
att kommunerna, om staten övertoge kostnaderna för hälsovården vid
högstadier med anknytning till statligt gymnasium, i viss utsträckning
skulle få dubbel kompensation för det indragna bidraget bil hälsovården.

De anförda synpunkterna leder till att kommunen bör svara för en del
av kostnaderna för ersättningar åt skolläkare och skolsköterska beträffande
skolor, i vilka högstadium och statligt gymnasium ingår. För åstadkommande
av enhetlighet bör iiven vid skolor med kommunalt gymnasium en
fördelning av kostnaderna ske.

26

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

För fördelningen av kostnaderna kan givetvis olika principer tänkas. Den
mest rättvisande torde vara, att kostnaderna fördelas i proportion till elevantalet
vid de olika delarna av skolan viss angiven tidpunkt, exempelvis
den 15 september, under läsåret.

Är kommunalt gymnasium anknutet till kommunal realskola synes det
naturligt att bestämmelserna om skolhälsovård vid högre kommunala
skolor blir gällande för hela läroanstalten.

Remissyttranden

Följande myndigheter och organisationer har inkommit med yttranden
över de sakkunnigas förslag rörande skolhälsovården, nämligen skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, medicinalstyrelsen, stadsförbundet,
landstingsförbundet, statstjänstemannens riksförbund samt målsmännens
riksförbund. Endast mot detaljer i förslagets utformning har erinringar
riktats och de torde ej behöva redovisas här. Åtskilliga synpunkter
på skolhälsovårdens organisation har framförts. De är dock av den art,
att de bör upptagas i anslutning till den pågående utredningen av denna
fråga och saknar således relevans i detta sammanhang.

Departementschefen

Departementschefen har anfört följande.

De sakkunnigas förslag om revision av gällande bestämmelser rörande
skolhälsovården innebär inte några väsentliga förändringar och har inte
heller till syfte att skapa från ren hälsovårdssynpunkt förbättrade förhållanden.
Förslag i sistnämnda riktning torde, om det befinnes erforderligt,
komma att framläggas i den utredning rörande hälsovården vid skolväsendet
i dess helhet, som skolöverstyrelsen 1956 fått uppdrag att göra i samråd
med! åtskilliga andra myndigheter. Med hänsyn till att utredning sålunda
pågår, kan den reglering av förhållandena som de sakkunniga nu föreslår
antagas inom kort behöva bli föremål för ändringar. De sakkunniga har
därför också begränsat sin uppgift till att föreslå sådana ändringar av
nuvarande bestämmelser, som påkallas av 1957 års statsbidragsreform och
i anslutning härtill förordat vissa lösningar, som gör det möjligt för de
lokala skolmyndigheterna att samordna skolhälsovården mellan olika,
under styrelsen lydande skolformer. Det kommunala inflytandet på området
har ansetts böra få större utrymme än tidigare och därför har de
sakkunniga föreslagit, att bestämmelserna göres tämligen kortfattade och
endast fastslår grunderna för verksamheten.

Den utgångspunkt, de sakkunniga sålunda valt för sitt arbete i denna del,
finner jag helt riktig. Att i detta sammanhang, genom en ändring av författningsbestämmelserna,
försöka utjämna olikheterna mellan hälsovården
vid å ena sidan folkskoleväsendet och de högre folkskolorna och å andra
sidan vid övriga högre kommunala skolor och allmänna läroverk eller i
övrigt skapa gynnsammare betingelser för skolhälsovården, skulle med
säkerhet inte ge något nämnvärt resultat, eftersom en genomgripande
ändring av nuvarande förhållanden förutsätter bättre tillgång, i synnerhet

Statsutskottets utlåtande nr SO år 1958

27

på landsbygden, av läkare och sköterskor med möjligheter att ägna sig
åt skolhälsovårdande uppgifter.

Förslagets viktigaste innebörd är, att skolhälsovården göres till en obligatorisk
uppgift för huvudmännen för det obligatoriska skolväsendet,
högre folkskolor och praktiska kommunala realskolor. Förändringen är
emellertid nästan enbart formell och från saklig synpunkt av ringa betydelse,
eftersom de kommunala myndigheterna visat sig känna ett starkt
ansvar för skolhälsovården och endast i försvinnande få fall underlåtit att
ordna sådan.

Det må också framhållas, att ställning i princip till denna fråga togs
redan då riksdagen i fjol fattade beslut om grunder för en förenklad statsbidragsgivning.
De sakkunnigas förslag är sålunda närmast att betrakta
som den nödvändiga konsekvensen av ett redan inträtt läge.

Ett beslut om obligatorisk skolhälsovård för de nu ifrågavarande skolorna
medför generellt sett inga kostnadsökningar för kommunerna, då bidrag
för ändamålet är inräknat i bidraget till löner åt lärare i folkskolan respektive
vid de högre kommunala skolorna. Ett genomförande av förslagen
rörande sänkning av gränsen från 150 elever till 100 vid kommunal realskola
och praktisk kommunal realskola för anställande av skolsköterska
samt för begränsning av läkarmottagning för eleverna till varannan i stället
för varje vecka skulle emellertid leda till att skolsköterska komme att
finnas vid ytterligare några realskolor och att läkarmottagningar för eleverna
i ytterligare några fall skulle hållas varje i stället för varannan vecka
samt medföra vissa ehuru obetydliga kostnadsökningar. Då jag delar de
sakkunnigas uppfattning att det är önskvärt, att enhetliga bestämmelser i
dessa avseenden blir gällande för de kommunala flickskolorna, de kommunala
realskolorna och de praktiska kommunala realskolorna inbördes
och att bestämmelserna blir desamma som vid de allmänna läroverken, förordar
jag den av de sakkunniga föreslagna ändringen.

De sakkunnigas förslag i övrigt rörande bestämmelser om skolhälsovård
vid det obligatoriska skolväsendet och de högre kommunala skolorna har
inte givit mig anledning till erinringar. Inom departementet utarbetade
förslag till författningstexter, avsedda att inflyta i blivande skolstadgor
för det obligatoriska skolväsendet respektive de högre kommunala skolorna,
torde få fogas som bilagor ,1 och 3 till statsrådsprotokollet i detta ärende.

De sakkunnigas förslag att bestämmelserna om hälsovård vid de allmänna
läroverken, de kommunala gymnasierna och försöksgymnasierna
ändras så, att den lokala skolstyrelsen i fråga om tillsättning och entledigande
av skolläkare och skolsköterska samt i andra liknande avseenden får
samma befogenheter som beträffande de högre kommunala skolorna och
folkskola, anser jag böra följas.

De sakkunniga har också berört vissa förhållanden som uppkommer, då
allmänt läroverk är samordnat med kommunalt gymnasium samt försöksskolas
högstadium är samordnat med statligt gymnasium. Förslaget att
skolhälsovården i båda dessa fall skall organiseras i enlighet med de bestämmelser,
som gäller för allmänt läroverk, finner jag motiverat och ger
det min anslutning. Såsom de sakkunniga påvisat, gör statsbidragssystemets
utformning det emellertid mindre lämpligt att staten i dylika fall helt
övertar kostnaderna för skolhälsovården. Jag delar de sakkunnigas uppfattning,
att en kostnadsfördelning bör ske i proportion till elevantalet
vid den statliga respektive kommunala delen av skolan.

28

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

Statsbidrag till kostnaderna för
vissa skolledare

Inledning

Sedan riksdagen under året 1957 fattat beslut om såväl utformningen av
statsbidragssystemet för skolväsendet som om de kommunala skolledarnas
avlöningsförhållanden, torde ställning nu lämpligen böra tagas till den ännu
olösta frågan om statsbidrag till kostnaderna för avlönande av de kommunalt
anställda skolledarna av olika slag. I det följande behandlas spörsmålen
rörande statsbidrag till kostnaderna för skolchefer, för rektorer och
studierektorer inom det obligatoriska skolväsendet samt för tillsynslärare.
Som bakgrund till det framlagda förslaget om statsbidragsbestämmelsernas
utformning torde en översikt böra lämnas över de förändringar som i vissa
närliggande hänseenden äger rum i samband med skolstyrelsereformens
ikraftträdande den 1 juli 1958.

Skolledarorganisationen efter den 1 juli 1958

Enligt riksdagens principbeslut år 1956 om skolväsendets lokala ledning
skall ansvaret för det obligatoriska skolväsendet efter den 1 juli 1958 åvila
kommunerna. Därmed bortfaller begreppet skoldistrikt.

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse, gemensam för obligatoriska
skolor, högre kommunala skolor, kommunala yrkesskolor, allmänna läroverk,
statliga och kommunala allmänna gymnasier och kommunala handelsgymnasier,
som finns i kommunen. Konungen kan medgiva att flera eller
färre skolor än de angivna skall höra under skolstyrelsen (5 och 6 §§ skolstyrelselagen
1956:614).

Skolledarorganisationen i en kommun skall bestämmas med hänsyn till
skolväsendets omfattning, vilket i sin tur skall beräknas med användning
av ett poängsystem, som i grova drag innebär, att varje klassavdelning på
högre stadier åsättes 1 1/2 poäng och annan klassavdelning 1 poäng.

I varje kommun skall finnas en skolchef, som närmast under skolstyrelsen
skall vara ledare för skolväsendet i kommunen. Endast då skolväsendet
omfattar högst sex läraravdelningar eller eljest särskilda skäl föreligger, må
skolöverstyrelsen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva
undantag från denna regel.

Om kommunens skolväsen omfattar minst 150 poäng, skall skolchefen i
denna egenskap inneha en heltidstjänst som skoldirektör. Är poängtalet
minst 130, må sådan tjänst inrättas efter medgivande av Kungl. Maj:t. Är
poängtalet minst 500, må efter medgivande av Kungl. Maj:t en eller flera
heltidstjänster inrättas såsom biträdande skoldirektörer.

Om kommuns skolväsen ej är av den omfattning att skoldirektörstjänst
skall inrättas men det inom kommunens skolväsen finns minst två heltidsanställda
rektorer, skall en av dem utses att såsom förste rektor tillika vara
skolchef. Han skall samtidigt fullgöra sin rektorstjänst. Undervisningsskyldigheten
skall dock i regel nedsättas och visst arvode för skolchefskapet

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

29

skall utgå. Det är att märka, att tjänstebenämningen överlärare och distriktsöverlärare
skall ersättas med tjänstebenämningen rektor.

Om läroverksrektor vid högre allmänt läroverk med minst 600 elever
förordnas som förste rektor skall ordinarie lärare vid läroverket kunna förordnas
som biträdande rektor för att avlasta rektor en del av hans arbetsuppgifter.
Biträdande rektor skall erhålla nedsättning i sin undervisningsskyldighet
samt visst arvode.

I kommun, där det endast finns en heltidsanställd rektor (en befattningshavare
motsvarande nuvarande distriktsöverlärare), skall denne vara rektor
tillika skolchef. Han är då rektor vid det obligatoriska skolväsendet och
andra skolformer finns ej i kommunen, bortsett eventuellt från mindre
yrkesskola utan heltidsanställd rektor. Denna form av skolchefskap torde
komma att finnas i 700—800 kommuner.

Omfattar det obligatoriska skolväsendet i en kommun minst 50 poäng,
ökas antalet rektorer vid detta skolväsen på sätt som framgår av följande
uppställning.

Antal rektorer

Lägsta poängtal i det obligatoriska
skolväsendet, vid vilket vid-stående antal rektorer

skall finnas

må finnas efter
medgivande av

Kungl. Maj:t

2 .................

71

50

3 .................

in

90

4 .................

151

130

5 .................

201

180

ytterligare 1 .......

för varje ytterligare 50-tal poäng

Föreligger särskilda skäl, kan antalet rektorer efter medgivande av
Kungl. Maj:t sättas lägre än som framgår av uppställningen.

Studieledarna föreslås få benämningen studierektorer. Denna befattningstyp
antages bli vanlig.

Nuvarande skolsekreterare förutsättes automatiskt bortfalla genom tillkomsten
av skolchefstjänster.

Inom det obligatoriska skolväsendet skall vid varje skolanläggning med
minst tre läraravdelningar, till vilken rektor ej är knuten, en av lärarna
vara tillsynslärare. Är rektor tillika skolchef eller förste rektor knuten till
skolanläggning med minst 11 avdelningar och är poängtalet för kommunens
skolväsen minst 15, skall dock tillsynslärare finnas vid anläggningen. En
precisering av tillsynslärarnas arbetsuppgifter och ställning skall komma
till stånd. Ersättning till tillsynslärare skall utgå i form av arvode. Undervisningsskyldigheten
skall nedsättas enligt hittills av skolöverstyrelsen tilllämpade
grunder.

Beträffande rektor stjänsterna vid högre kommunala skolor har ej föreslagits
någon ändring.

De kommunala skolledarnas och biträdande skolledarnas
löneförhållanden efter den 1 juli 1958

Den hösten 1957 beslutade löneregleringen för skolledare in. fl., vilken
träder i kraft den 1 juli 1958, innebär väsentligen följande.

30

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

Skoldirektör skall hänföras till avlöningsgrupp och lönegrad samt åtnjuta
avlöningsförstärkning på sätt framgår av följande uppställning:

Poängtal för skolor under
skolstyrelsens
förvaltning

Avlönings-

grupp

Lönegrad

Avlönings-förstärkning
för år

lägre än 400 ................

i

Bp 1

3 600 kronor

400 eller högre ..............

ii

Bp 1

4 800 kronor

Löneställningen för skoldirektör i Stocholm, Göteborg eller Malmö skall
dock bestämmas av kommunen.

Enligt preliminära beräkningar skulle till avlöningsgrupp II komma att
hänföras skoldirektörstjänsterna i Norrköping, Hälsingborg, Västerås,
Örebro, Linköping, Borås, Uppsala och Jönköping.

För biträdande skoldirektörer i Stockholm, Göteborg och Malmö skall
gälla motsvarande anordning som för skoldirektörer därstädes. Biträdande
skoldirektörer i andra kommuner skall åtnjuta lön enligt lönegrad Bp 1
jämte 1 200 kronor i avlöningsförstärkning.

Till förste rektor utgår särskilt årsarvode om 1 800 kronor i kommun,
vars skolväsen omfattar minst 100 poäng och eljest med 1 200 kronor.

För rektorer vid det obligatoriska skolväsendet i kommuner med försöksverksamhet
eller med i folkskolan inbyggd realskollinje skall gälla följande
lönegrader m. m.

Poängtal för det obligato-riska skolväsendet (avser i
kommun med flera rektors-tjänster medeltalet per
tjänst)

Lönegrad för rektor behörig till

Avlönings-

grupp

ordinarie

adjunktstjänst

ordinarie

ämneslärar-

tjänst

ordinarie
folkskollärar-,
småskollärar-eller övnings-lärartjänst

—19,5 .................

i

ABp 25

ABp 23

ABp 20

20—29,5 .................

ii

ABp 25

ABp 24

ABp 22

30—59,5 .................

in

ABp 26

ABp 25

ABp 24

60— .................

IV

ABp 26 jämte av-löningsförstärk-ning om 1 200 kr.

ABp 26

ABp 26

För rektorer inom det obligatoriska skolväsendet i andra fall skall gälla
oförändrade lönegrader m. m., nämligen

Poängtal för det obligatoriska
skolväsendet (avser i kommun
med flera rektorstjänster
medeltalet per tjänst)

Avlöningsgrupp

Lönegrad

— 9

i

ABp 18

10—19

ii

ABp 19

20—29

m

ABp 20

30—44

IV

ABp 21

45—59

v

ABp 22

60—

VI

ABp 23

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

31

Rektor tillika skolchef skall uppbära ett särskilt årsarvode om 1 200
kronor utöver lönen enligt ovan angiven lönegrupp.

För studierektorer skall nuvarande arvoden alltjämt gälla.

För tillsynslärare, som kommun är skyldig att anställa, skall årsarvodet
vara 360 kronor för 3 poäng samt 70 kronor för varje ytterligare poäng till
och med 10 samt 50 kronor för varje ytterligare poäng från och med 11.
I de fall, då kommun ej är skyldig förordna tillsynslärare, men sådan likväl
förordnas, blir det kommunens sak att bestämma om ersättningen.

Löneförhållandena för rektorerna vid högre kommunala skolor har inte
berörts i samband med förevarande lönereglering.

Förordnandeperioden för innehavare av tjänst som skoldirektör, biträdande
skoldirektör och rektor vid obligatorisk skola skall vara sex år.
Första förordnandeperioden skall dock endast omfatta treårsperioden den
1 juli 1958—den 30 juni 1961. Förste rektor skall förordnas tillsvidare.

Skolstyrelseutredningens förslag om statsbidrag m. m.

Skolstyrelseutredningen föreslog, att statsbidrag med 78 procent skulle
utgå till skoldirektörernas och rektorernas vid det obligatoriska skolväsendet
löner samt till kostnaderna för arvode och nedsatt undervisningsskyldighet
för förste rektor. Till kostnader för studierektor i försöksdistrikt
skulle statsbidrag utgå med 100 procent och till studierektor vid inbyggd
realskollinje med 78 procent. För tillsynslärararvodena föreslogs statsbidrag
med 50 procent.

I propositionen 1956:182 (s. 132 f) framhölls, att skolstyrelseutredningens
förslag kommit i ett nytt läge, sedan allmänna statsbidragsutredningen
avgivit sitt betänkande om förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956:8).
Kostnaderna för den föreslagna skolledarorganisationen borde emellertid
i princip fördelas mellan stat och kommun efter de grunder skolstyrelseutredningen
förordat. Självfallet borde dock de bidrag utredningen föreslagit
anpassas efter och med eventuella jämkningar inarbetas i det bidragssystem,
som kunde komma att bli en följd av allmänna statsbidragsutredningens
nämnda förslag, i vad dessa rörde skolväsendet.

I det av riksdagen bifallna utskottsutlåtandet (KSU 1956: 1 s. 116)
uttalades: »I avvaktan på ett definitivt ställningstagande i statsbidragsfrågan
anser sig utskottet böra godtaga departementschefens förslag. Med
hänsyn till de skiftande statsbidragsförhållandena på skolans område vill
utskottet doek uttala angelägenheten av att vid den definitiva utformningen
av statsbidragssystemet alla möjligheter till förenklingar beaktas.»

Arvodet till studieledare skall inräknas i bidragsunderlaget, d. v. s. statsbidrag
utgå med 100 procent för detta arvode.

Fortlöpande pensionsavgifter till statens pensionsanstalt för lärare i
läroämnen vid försöksskolan skall av staten inbetalas direkt till pensionsanstalten.

Särskilt försökskostnadsbidrag skall utgå med visst belopp per elev.

Departementspromemorian

Det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till statsbidragsbestämmelser
rörande vissa skolledare och biträdande skolledare innehåller
i huvudsak följande.

32

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

Den nya skolledarorganisationen innebär väsentligen den ändringen
att skoldirektörer och biträdande skoldirektörer tillkommer i de största
kommunerna, att samtliga överlärare skall benämnas rektorer och antalet
rektorstjänster i samband därmed ökas med cirka 200, att rektorstjänster
i kommuner med försöksskola eller inbyggd realskollinje uppflyttas i lönegrad,
att vissa arvoden m. m. skall utgå utöver löneklasslönen, samt att
tillsynslärarorganisationen blir obligatorisk.

Skoldirektörer och biträdande skoldirektörer torde komma att finnas
till ett antal av omkring 70 i cirka 50 kommuner. Kommunernas andel i
lönekostnaderna för dessa befattningshavare kan ej inräknas med visst
belopp i kommunandelen, eftersom kostnaderna då skulle fördelas på alla
kommuner och inte läggas på det fåtal kommuner, som kommer att ha
dylika tjänster.

Statens andel torde här lämpligen böra bestämmas efter samma grund
som vid högre kommunala skolor eller till 79 procent. I detta fall torde
dock i bidragsunderlaget få inräknas icke blott löneklasslön utan även
avlöningsförstärkning. Tjänsterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är
ej statligt lönereglerade. För dem bör statsbidrag beräknas efter samma
grunder som för motsvarande statligt reglerade tjänster i avlöningsgrupp II.
Statsbidrag till kostnaderna för skol direktörst jänsterna bör lämpligen
belasta driftbidraget till folkskolor m. m.

Beträffande de icke statligt reglerade tjänsterna möter det svårigheter
att beräkna det statsbidrag för vikarier, som eljest utgår vid längre tids
tjänstledighet. Att införa olika beräkningsgrunder för dessa tjänster och
övriga direktörst jänster är emellertid icke lämpligt. Direktör st jänsterna är
en i statsbidragshänseende fristående grupp. De finns endast i stora kommuner,
för vilkas ekonomi vikariekostnaderna ej är av större betydelse.
Med hänsyn härtill förordas, att statsbidrag ej utgår till vikariekostnader.

Med nuvarande löner uppgår löneklasslön och avlöningsförstärkning för
dessa omkring 70 tjänster till cirka 2 690 000 kronor, varav 79 procent
utgör 2 125 000 kronor.

Beträffande rektorer vid folkskolor och försöksskolor är att märka, att
nuvarande distriktsöverlärare redan inordnats i det nya statsbidragsystemet.
Sålunda skall 100 procent statsbidrag utgå på löneklasslönen med
visst avdrag per tjänst. Detta avdragsbelopp är detsamma som för alla
lärartjänster. Vid beräkningen av avdragsbeloppet har emellertid hänsyn
tagits till att kommunerna för närvarande svarar för 22 procent av de
sammanlagda lönekostnaderna för distriktsöverlärarna. Statsbidragets totalbelopp
har alltså ej ändrats.

Genom den nya skolledarorganisationen tillkommer nya rektorstjänster
i flertalet kommuner, som nu ej har distriktsöverlärare, och i större kommuner
blir antalet rektorstjänster i stort sett proportionellt mot omfattningen
av de obligatoriska skolorna. Enligt principerna för det nya bidra -

33

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

get till folkskolor m. m. talar då än starkare skäl för att inväga de nytillkommande
rektorstjänsterna i bidragsunderlaget med 100 procent och
verkställa erforderlig korrigering av kommunandelen.

Härigenom skulle bidragsunderlaget öka med det antal miljoner kronor

(mkr), som framgår av följande uppställning.

mkr mkr

1 060 rektorer vid folkskolan......... 24,63

248 rektorer vid enhetsskolan ....... 7,50 32,13

avgår

965 distriktsöverlärare .............. 22,44

150 annan överlärare (lärarlöner) .... 2,62 25,06

Nettoökning summa mkr 7,07

Vid beräkning av det belopp, varmed rektorernas avlöning skall belasta
kommunandelens totalsumma, bör viss hänsyn tagas till att vikariekostnaderna
för rektorer är högre än för lärare på grund av semestervikarier.
Med hänsyn härtill beräknas kommunandelen av löneklasslönen till 20
procent mot 21 procent vid högre kommunala skolor. Däremot bortses från
den undervisningsskyldighet, som är förenad med de nya rektorstjänsterna,
då denna torde motvägas av en viss allmän sänkning av rektorernas undervisningsskyldighet.
I enlighet härmed skulle kommunandelen ökas med
följande belopp.

J mkr mkr

20 procent av rektorernas löneklasslön

om 32,13 mkr.................... — 6,43

avgår

20 procent av distriktsöverlärarnas löneklasslön
om 22,44 mkr.......... 4,49

kommunandel för annan överlärare

(150 X 980) ..................... 0d5 4,64

Nettoökning summa mkr 1,79

Enligt löneregleringen utgår arvoden utöver löneklasslön till annan skolchef
än skoldirektör och i vissa fall avlöningsförstärkning till adjunktskompetent
rektor vid enhetsskola och folkskolor med inbyggd realskola.
För dessa arvoden m.m. bör kommunerna enligt 1956 års riksdagsbeslut
erhålla statsbidrag motsvarande 78 procent av kostnaden.

Tre olika alternativ för inarbetandet av dessa arvoden i statsbidraget
kan tänkas. Arvodena kan enligt ett alternativ ingå i bidragsunderlaget
till 100 procent och kommunandelen korrigeras med hänsyn härtill. Enligt
ett annat alternativ kan arvodena ingå i bidragsunderlaget till 79 procent
liksom vid högre kommunala skolor. I så fall skall kommunandelen ej korri 3

— liiliaruj till riksdagens protokoll 1958. 6 sand. Nr 89

34 Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

geras. Enligt ett tredje alternativ inräknas arvodena ej alls i bidragsunderlaget
men kommunandelen sänkes med belopp motsvarande 79 procent av
arvodena.

Det tredje alternativet överensstämmer bäst med principerna för det
nya statsbidragssystemet. Det har särskilt framhållits (prop. 1957:112 s.
75), att det saknas anledning att komplicera bidragssystemet genom att
utöver vissa ersättningar (kallortstillägg m. m.) inräkna övriga särskilda
kostnader, för vilka gäller, att de antingen fördelar sig tämligen likformigt
på olika skoldistrikt eller också är av förhållandevis ringa ekonomisk betydelse.
Dessa skulle i stället beaktas vid bestämmande av kommunandelen.

Ifrågavarande arvoden till skolchefer m. m. saknar betydelse för kommunernas
ekonomi och de fördelar sig på nästan alla kommuner. På grund
härav förordas det tredje alternativet, enligt vilket arvodena ej skulle ingå
i bidragsunderlaget utan kommunandelen i stället korrigeras.

Dessa arvoden kan uppskattas till 0,29 mkr för 224 förste rektorer och
0,90 mkr för 750 rektorer tillika skolchefer eller sammanlagt till 1,19 mkr.
Härav skulle 79 procent eller 0,94 mkr ingå i kommunandelen som minskande
post. Eftersom avlöningsförstärkning till adjunktskompetent rektor
i förut angivet fall är av ringa ekonomisk betydelse, torde man helt kunna
bortse från denna utgift.

Till arvode åt 49 studierektorer vid försöksskolor utgår nu statsbidrag
med 100 procent med cirka 0,13 mkr. Enligt beslut av 1957 års riksdag
skall detta bidrag inräknas i bidragsunderlaget. Det är emellertid avsett,
att studierektorsorganisationen skall få stor utbredning i den blivande enhetsskolan.
Sedan så blivit fallet bör prövas, om icke dessa arvoden bör
borttagas från bidragsunderlaget och i stället ingå i kommunandelen som
minskande post.

Tillsynslärararvoden kommer att utgå i varje kommun och statsbidraget
bör enligt 1956 års riksdagsbeslut utgöra 50 procent. Dessa arvoden fyller
alla villkor för att bli kompenserade genom minskning av kommunandelen,
varför denna lösning förordas. Antalet tillsynslärare uppskattas till 2 850
och arvodena till 1,46 mkr. Statsbidraget skulle alltså utgöra 0,73 mkr,
vilket belopp skulle frånräknas kommunandelen.

Enligt ovanstående förslag skulle således kommunandelens totalbelopp ökas
med 1,79 mkr pa grund av höjda kostnader för rektorslöner och minskas med
(0,94 + 0,73 =) 1,67 mkr med hänsyn till arvoden till skolchefer, rektorer
och tillsynslärare. Dessa beräkningar har förts så långt det i nuvarande
läge är möjligt, men kan givetvis ej göra anspråk på full exakthet. I stort
sett kan emellertid de faktorer, som skulle föranleda höjning respektive
sänkning av kommunandelen, anses väga jämnt. Någon ändring av de av
riksdagen beslutade beloppen för kommunandelen per tjänst bör alltså ej
ske på grund av det här framförda förslaget.

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

35

Det bör anmärkas, att frågan om statsbidrag till kommunernas kostnader
för pensionering av skolledare torde få upptagas i samband med den
närmare regleringen av deras pensionsförhållanden.

Remissyttranden

Statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen samt länsstyrelserna
i Malmöhus och Jämtlands län har inte funnit anledning till erinringar
mot förslagen. Överstyrelsen för yrkesutbildning har uttalat, att det
torde kunna förväntas, att de redan nu befintliga yrkesskoldirektörstjänsterna
i Stockholm och Göteborg blir biträdande skoldirektörstjänster. Överstyrelsen
har förutsatt, att statsbidrag till dessa tjänster och till dylika
tjänster, som inrättas i andra kommuner, kommer att utgå enligt de i promemorian
föreslagna grunderna.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett sig kunna i allt väsentligt tillstyrka
förslaget, men har funnit en särskild bestämmelse om statsbidrag
till vikariekostnaderna för tjänstledig rektor vara önskvärd, då de föreslagna
villkoren i annat fall skulle kunna bli ogynnsamma för ekonomiskt
mindre bärkraftiga kommuner. En liknande invändning har gjorts av stadsförbundet,
som menar att otillräckliga skäl anförts för att statsbidrag inte
skall utgå till kostnaderna för vikarier på skoldirektörstjänsterna. Förbundet
anser, att en ändring av förslaget på den punkten är påkallad men har
i övrigt inga erinringar.

Landskommunernas förbund och tfänstemännens centralorganisation
lämnar förslaget utan erinran liksom statstjä?istemännens riksförbund, som
framhåller, att det funnit den föreslagna omläggningen av bidragsgivningen
innebära en förenkling i rätt riktning.

Departementschefen

Departementschefen har anfört följande.

Fråga är nu om bestämmelser rörande statsbidrag dels till kostnaderna
för avlöning åt skoldirektörer, biträdande skoldirektörer, rektorer som
tillika är skolchefer samt rektorer vid enhet av det obligatoriska skolväsendet,
dels till kostnaderna för arvoden åt förste rektorer och tillsynslärare.
Vid utformandet av bestämmelser härom måste utgångspunkten
vara riksdagens uttalande 1956 (KSU 1956: 1; Rskr 1956: 420) enligt vilket
fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för den beslutade
skolledarorganisationen i princip borde bli sådan, att staten svarade för 78
procent, utom vad gäller arvodeskostnaderna för tillsynslärare, vilka staten
förutsattes skola ersätta till 50 procent. Vid den definitiva utformningen
av statsbidragssystemet borde dock, framhöll utskottet, alla möjligheter
till förenklingar beaktas. Det senare uttalandet torde närmast ha
föranletts av allmänna statsbidragsutredningens i början av år 1956 fram -

86

Statsutskottets utlåtande nr SO år 1958

lagda men för det dåvarande ännu ej behandlade betänkande om förenklad
statsbidragsgivning.

Från den sålunda angivna utgångspunkten har i den inom ecklesiastikdepartementet
utarbetade promemorian föreslagits, att statsbidrag till kostnaderna
för avlöning åt skoldirektör och biträdande skoldirektör skall utgå
med 79 procent av utgående lön, d. v. s. av lön enligt vederbörlig löneklass
jämte avlöningsförstärkning. Då av statsmakterna beslutade avlöningsbestämmelser
inte gäller för dessa befattningshavare i rikets tre största kommuner
föreslås dock, att bidrag i dessa fall skall utgå till kostnaderna för
skoldirektör som om tjänsten varit placerad i avlöningsgrupp II och för
biträdande skoldirektör som om lön utgått enligt för riket i övrigt gällande
bestämmelser. Att procenttalet 79 valts i stället för 78 beror på att den
förra procentsatsen enligt den i fjol beslutade statsbidragsreformen skall
tillämpas vid beräkning av bidraget till lönekostnader för lärare vid högre
kommunala skolor. Anledningen till denna höjning i sin tur är, att kommunerna
därigenom skall erhålla kompensation för dels två avlösta bidragdels
en viss obetydlig minskning av bidragsunderlaget, som inträder vid
den ändrade metoden för beräkning av detta. I och för sig föreligger således
intet skäl att frångå den ursprungligen tänkta kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun, när det gäller skoldirektörerna, men det torde
böra ske för att en enhetlig procentsats skall erhållas, vilket får anses ligga
i linje med förenklingssträvandena. Jag har särskilt velat understryka detta
förhållande med anledning av att stadsförbundet i sitt yttrande över departementspromemorian,
i motsats till vad däri föreslagits, ansett att
statsbidrag skall utgå även till kostnaderna för vikarier på skoldirektörstjänsterna.

Bidrag till vikariekostnaderna kan beräknas antingen på det sättet att
bidragsprocenten höjes eller att kostnaderna till sitt faktiska belopp inräknas
i bidragsunderlaget. Att införa en ny procentsats i bidragssystemet för
detta ändamål synes mig vara klart olämpligt och en tillämpning av det
andra alternativet skulle strida mot den schabloniserande beräkningsmetod
på vilken det nya statsbidragssystemet bygger.

Enär statsbidrag således föreslagits utgå med en procent mer än som
ursprungligen i princip förutsatts och därigenom viss kompensation erhålles
för de ifrågavarande vikariekostnaderna, vilka dessutom kan antagas
komma att variera betydligt från fall till fall, finner jag, med hänsyn
tagen jämväl till de för de ifrågavarande kommunernas ekonomi helt obetydliga
belopp det här rör sig om, icke skäl förorda avvikelse från förslaget
i departementspromemorian, vilket i detta avseende får anses vara väl
avvägt och praktiskt utformat.

Tjänsterna för rektorer, som tillika är skolchefer, är likartade med de
nuvarande distriktsöverlärar tjänst erna. Dessa senare ingår som statsbidragsberättigande
tjänster vid beräkning av bidragsunderlaget enligt det
statsbidragssystem, som skall tillämpas från den 1 juli i år. Vid detta
.systems utformning har hänsyn tagits till att statsbidrag för närvarande
utgår med 78 procent till lön åt distriktsöverlärare. Det är således helt
naturligt, att de mot dessa svarande rektorstjänsterna nu föreslås på motsvarande
sätt blir statsbidragsberättigande och att detsamma blir fallet
med rektorstjänsterna vid enhet av det obligatoriska skolväsendet. En
approximativ beräkning enligt denna förutsättning ger vid handen, att den
sammanlagda ökningen av bidragsunderlaget för beräkningen av stats -

37

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

bidraget till kostnaderna för den nya skolledarorganisationen inom det
obligatoriska skolväsendet skulle uppgå till 7,07 miljoner kronor. Med fördelning
mellan stat och kommun av totalkostnaden enligt förut angivna
grunder blir kostnadsökningen 1,79 miljoner kronor för kommunerna,
vilket skulle medföra en viss ökning av den vid fjolårets riksdag beslutade
kommunandelen per bidragsberättigande tjänst. I bidragsunderlaget har
emellertid, i överensstämmelse med principerna för det nya statsbidragssystemet,
inte inräknats de särskilda arvoden av 1 200 kronor som skall
utgå till rektor tillika skolchef. I enlighet med nämnda principer har
överhuvudtaget inga arvodeskostnader inräknats i bidragsunderlaget. Med
utgångspunkt i att staten skall bidraga med 79 procent av kostnaderna för
arvoden till rektor, som tillika är skolchef, samt till förste rektor och med
50 procent av kostnaderna för arvoden till tillsynslärare har summan av
statsbidragsbeloppet för arvodeskostnader framräknats och befunnits uppgå
till omkring 1,67 miljoner kronor. Då detta belopp mycket nära svarar
mot den ökade kommunandelen av Zcmekostnaderna för skolledarna inom
det obligatoriska skolväsendet, har en kvittning mellan stat och kommun
ansetts kunna ske och den för varje statsbidragsberättigande tjänst fastställda
kommunandelen kunna förbli oförändrad. Av den beräknade sammanlagda
kostnadsökningen för förste rektorer, rektorer tillika skolchefer,
rektorer vid enhet av det obligatoriska skolväsendet samt tillsynslärare,
cirka 9,72 miljoner kronor, skulle vid en tillämpning av det i promemorian
framlagda förslaget omkring 73 procent falla på staten och 27 procent på
kommunerna.

Om man härvid håller i minnet, att kostnaderna för tillsynslärare skall
fördelas med hälften var på stat och kommun, synes det i departementspromemorian
föreslagna systemet, som är mycket enkelt och lättillämpat
och i den delen fyller alla anspråk, även kunna sägas innebära en helt tillfredsställande
praktisk tillämpning av de av 1956 års riksdag förutsatta
fördelningsprinciperna. Jag anser således det framlagda förslaget även i
detta avseende vara väl lämpat att läggas till grund för utarbetandet av
detalj bestämmelser i ämnet och förordar att så sker.

Någon särskild bestämmelse om statsbidrag till vikariekostnader för
tjänstledig rektor anser jag, i motsats till länsstyrelsen i Stockholm, inte
erforderlig, då hänsyn till sådana kostnader tagits vid utformningen av det
vid 1957 års riksdag beslutade nya statsbidragssystemet och någon ändring
i den därvid gjorda avvägningen av kommunandelen per bidragsberättigande
tjänst inte kommer att ske enligt av mig nu förordade förslag.

Utskottet

Förevarande förslag rörande skolplikt, skolhälsovård och statsbidrag till
kostnaderna för vissa skolledare har enligt utskottets mening utformats sa,
att de i allt väsentligt bör godtagas. Utskottet har för sin del endast funnit
anledning göra uttalanden i följande avseenden.

Den i motionerna 1:352 och 11:453 framförda uppfattningen, att skolplikten
och därmed sammanhängande spörsmål bör regleras i lag och inte
i en i administrativ ordning utfärdad författning, finner utskottet vara värd

38

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

beaktande. Utskottet vill emellertid framhålla, att det på skolväsendets
område finns andra i administrativ väg reglerade förhållanden än det nu
berörda, som kan tänkas böra regleras genom en av Konung och riksdag
gemensamt stiftad lag. 1951 års skolstyrelseutredning torde ha varit inne
på denna tankegång då den i sitt betänkande (SOU 1955: 31j s. 506) uttalade,
att den övervägt, om tidpunkten då vore inne att skapa en lag med
ett vidare innehåll än den av utredningen föreslagna skolstyrelselagen —
en allmän skollag. Enligt utredningens mening borde dock förhållandena på
skolväsendets område ytterligare stabiliseras, innan en sådan lag utarbetades.

Det föreliggande förslaget till bestämmelser om skolplikt, vilka inte, som
motionärerna synes antaga, skall brytas ut och sammanföras i en särskild
författning utan alltjämt ingå i en skolstadga, innehåller åtskilligt, som inte
bör ha lags form. Då vidare bestämmelser, som reglerar andra förhållanden
på skolväsendets område än skolplikten, kan tänkas böra intagas i en skollag,
vilken dock inte bör utformas förrän större stabilitet nåtts på skollagstiftningens
område, finner utskottet det olämpligt, att ett lagförslag
rörande enbart skolplikt i nuvarande läge utarbetas och förelägges
riksdagen. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. ]Vtaj:t har sin uppmärksamhet
riktad på det av motionärerna aktualiserade spörsmålet och
att Kungl. Maj:t, då de nu under arbete varande skolförfattningarna kan
bättre överblickas och förhallandena pa skolväsendets område vunnit fastare
form, tar under övervägande att förelägga riksdagen förslag om en
allmän skollag, innehållande bestämmelser angående bland annat skolplikten.

Utöver vad sålunda anförts har utskottet endast funnit sig böra rikta
den erinran mot det föreliggande förslaget rörande skolplikt, att orden »tillhör
zigenarfamilj utan» i 3 § b) i det som bilaga 1 till statsrådsprotokollet
intagna författningsförslaget bör utgå tillsammans med sista att-satsen i
15 § samma förslag.

I anslutning till departementschefens uttalande rörande undervisningen
av vissa sjuka och lytestyngda barn vill utskottet slutligen understryka det
angelägna i att frågan om dessa barns undervisning genom det allmännas
försorg snarast möjligt bringas till en lösning.

Med anledning av vad i motionerna I: 351 och II: 452 samt I: 388 och
II: 490 föreslagits med avseende å antalet elever per skolsköterska vill utskottet
erinra om att det såväl enligt gällande bestämmelser som enligt nu
föreliggande förslag till bestämmelser endast är fråga om en rekommendation,
da det säges att på varje skolsköterska med full tjänstgöring bör
ankomma vården av högst 1 500 barn. Eftersom det i detta sammanhang
inte varit fiaga om att ändra det materiella innehållet i bestämmelserna
om skolhälsovården och det vidare under hand upplysts, att det av departementschefen
nämnda uppdraget att utreda skolhälsovården vid skol -

39

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

väsendet i dess helhet nu slutförts av skolöverstyrelsen — förslag i ämnet
har den 5 mars 1958 inkommit till Kungl. Maj:t finner utskottet lämpligast
att samtliga frågor rörande kvalitativa förbättringar av skolhälsovården,
av vilka den av motionärerna aktualiserade är en, tages upp till
behandling i ett sammanhang. Utskottet anser sig alltså icke böra biträda
något av motionärernas ifrågavarande yrkanden och ej heller vad motionärerna
i övrigt föreslagit i fråga om förbättringar av skolhälsovården. Utskottet
förväntar emellertid att förslag i ämnet kommer att föreläggas 1959
års riksdag.

Vad i motionerna I: 351 och II: 452 yrkats angaende föreskrifter om
hälsokorts förande och översändande från en skola till en annan samt i
motionerna I: 388 och II: 490 angående ändring i bilagd författningstext
torde icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd, då det synes böra ankomma
på Kungl. Maj :t att pröva och avgöra spörsmål av den rent administrativa
natur varom här är fråga.

I fråga om förslaget till bestämmelser om statsbidrag till kostnaderna
för vissa skolledare vill utskottet endast konstatera, att bestämmelserna
synes ansluta sig så nära som möjligt till det uttalande sammansatta konstitutions-
och statsutskottet gjorde i det av riksdagen bifallna utlåtandet
1956: 1, varför utskottet inte funnit anledning till erinran mot detsamma.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

I. att riksdagen må

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 28 februari 1958
förordat och utskottet uttalat meddela bestämmelser angående
dels allmän skolplikt, dels ock skolhälsovård vid
det obligatoriska skolväsendet, högre kommunala skolor
och vissa andra skolformer, att gälla från och med den 1
juli 1958;

b) godkänna av departementschefen förordade grunder
för statsbidrag till kostnaderna för vissa skolledare, att
gälla från och med den 1 juli 1958;

c) i anledning av motionerna I: 352 och II: 453 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört;

II. att motionerna I: 351 och II: 452 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionerna I: 388 och II: 490 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 april 1958

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

40 Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

Vid jörestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Ohlon, Einar
Persson, fröken Andersson, herrar Birger Andersson, Boman, Pålsson, Bergman,
Holmqvist, Rikard Svensson, Söderberg, Axel Johannes Andersson,
Mårtensson och Ivar Persson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Thapper, fröken Elmén, herrar Karlsson i Olofström, Widén, Nilsson i
Göingegården, fröken Olsson, herrar Blidfors, Andreasson, fröken Karlsson,
herr Arvidson, fröken Vinge, herrar Helén och Gustafsson i Kårby.

Reservation

av fröken Vinge och herr Helén.

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

41

Bilaga 1

Förslag

till bestämmelser om allmän skolplikt m. in.

Inledande bestämmelser

1 §.

För barn, som äro bosatta här i riket, gäller allmän skolplikt enligt bestämmelserna
i detta kapitel.

Särskild skolplikt enligt vad därom stadgas gäller dock för fjällsamers
barn, för blinda och döva samt för vissa psykiskt efterblivna.

2 §.

Varje skolpliktigt barn äger rätt att erhålla undervisning i obligatorisk
skola och är skyldigt att deltaga i dylik undervisning, om ej annat följer av
7—10 §§.

3 §.

Den kommun där skolpliktigt barn är kyrkobokfört (hemkommunen)
skall i första hand sörja för barnets undervisning i obligatorisk skola.

Vistas skolpliktigt barn i kommun utan att vara där kyrkobokfört, åligger
det den kommunen att sörja för barnets undervisning i obligatorisk skola

a) om barnet skall kyrkobokföras i kommunen men sådan åtgärd ej
hunnit vidtagas,

b) om barnet saknar hemkommun eller tillhör zigenarfamilj utan stadigvarande
vistelseort,

c) om barnet är intaget i barnhem eller liknande anstalt i kommunen
eller inackorderats eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes,
eller

d) om, i annat fall än nu sagts, med hänsyn till barnets bästa särskilda
skäl äro till att barnet under vistelsen mottages för undervisning.

Angående skyldighet för kommun att vid samverkan på skolväsendets
område för undervisning mottaga barn från annan kommun stadgas i 2 §
skolstyrelselagen.

Skolpliktens omfattning och fullgörande
4 §.

1 mom. Allmän skolplikt inträder från och med höstterminen det kalenderår,
då barnet fyller sju år.

2 mom. Barn, som vid läkarundersökning och prövning i övrigt befinnes
vara väl skolmoget, må efter skolstyrelsens medgivande börja i folkskola
eller försöksskola höstterminen det kalenderår, då barnet fyller sex år.

42

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

3 mom. Är barn ej skolmoget, när skolplikten inträder, må skolstyrelsen
uppskjuta barnets skolgång ett läsår, om ej vårdnadshavaren motsätter sig
detta.

5 §.

1 mom. Folkskolan omfattar sju obligatoriska årskurser eller det högre
antal, som Kungl. Maj:t på framställning av kommunen medgiver.

2 mom. Skolplikt i fortsättningsskola föreligger endast för den vars skolplikt
i folkskola upphört efter årskurs 7 eller tidigare.

Fortsättningsskolan omfattar för den, som genomgått årskurs 7 med de
vitsord som angivas i 11 § 1 mom., lägst 180 lärotimmar och för annan
lägst 360 lärotimmar. Kommun äger besluta om högre timantal för fortsättningsskolan,
dock högst 540 lärotimmar, och om uppdelning av skolan
på två årskurser om lägst 120 lärotimmar vardera.

3 mom. Försöksskolan omfattar, fullt utbyggd, nio obligatoriska årskurser.
Antalet ökas till nio i den ordning skolöverstyrelsen bestämmer.

6 §.

Den allmänna skolplikten omfattar det antal årskurser som är obligatoriskt
i barnets hemkommun eller, om barnet ej är kyrkobokfört, i den kommun
där det vistas.

Går barn i obligatorisk skola annorstädes än i hemkommunen, äger dock
länsskolnämnden, om särskilda skäl äro därtill, bestämma, att antalet obligatoriska
årskurser på skolorten skall gälla för barnet.

7 §.

1 mom. Allmän skolplikt må utom i obligatorisk skola fullgöras

a) i allmänt läroverk, högre kommunal skola och statligt eller kommunalt
allmänt gymnasium samt

b) i annan skola, offentlig eller enskild, om där meddelad undervisning
väsentligen motsvarar undervisningen i obligatorisk skola eller skola, som
avses under a), dock att beträffande enskild skola skall iakttagas vad i 8 §
sägs.

2 mom. Elev, som nöjaktigt inhämtat årskurs 8 av folkskola eller försöksskola,
må helt eller delvis fullgöra sin återstående skolplikt i yrkesskola,
såvida läroplanen fastställts av överstyrelsen för yrkesutbildning eller, om
skolan ej står under nämnda överstyrelses tillsyn, för skolpliktens fullgörande
godkänts av skolöverstyrelsen.

3 mom. Skolplikt i fortsättningsskola må efter skolstyrelsens bestämmande
fullgöras i yrkesskola eller genom skolgång i årskurs 8 eller 9 av
folkskola eller försöksskola det antal lärotimmar, som gäller för fortsättningsskolan.
Kan eleven ej tillgodogöra sig dylik undervisning, må han i
stället hänvisas till årskurs 7 eller lägre årskurs av folkskola eller försöksskola
för skolgång nämnda antal lärotimmar.

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

43

8 §.

1 mom. I enskild skola må skolplikt fullgöras endast om skolan uppbär
statsunderstöd eller godkänts av skolstyrelsen i den kommun, där skolan är
belägen.

Barn, som ej uppnått skolpliktsåldern, må ej utan skolstyrelsens medgivande
intagas i sådan årskurs i enskild skola som motsvarar årskurs 1
eller högre i folkskola eller försöksskola. Därvid skall 4 § 2 mom. äga motsvarande
tillämpning.

2 mom. Som förutsättning för godkännande av enskild skola skall gälla,
att skolan förestås av person, vilken är känd för hedrande vandel och äger
erforderlig skicklighet för undervisningen.

Godkänd skola skall beträffande skolpliktiga elever och barn, som avses
i 1 mom. andra stycket, stå under skolstyrelsens inseende. Finner skolstyrelsen,
att skolans verksamhet icke bedrives på tillfredsställande sätt, och
vinnes ej rättelse genom hänvändelse till skolans ledning, skall styrelsen
återkalla godkännandet.

9 §.

Beredes skolpliktigt barn i hemmet eller annorstädes enskild undervisning,
som väsentligen motsvarar undervisningen i obligatorisk skola eller
skola, som avses i 7 § 1 mom. a), skall skolstyrelsen medgiva barnet befrielse
från skolgång.

Skolstyrelsen äger i dylikt fall kalla barnet till prövning inför lämplig
person, som styrelsen utsett härtill. Uteblir barnet utan giltigt förfall eller
befinnes vid prövningen att barnet ej erhållit tillfredsställande undervisning
och vinnes ej rättelse på annat sätt, skall styrelsen ålägga barnet skolgång.

10 §.

Den som på grund av lyte, sjukdom eller liknande omständighet ej kan
deltaga i vanlig skolundervisning skall deltaga i annan för honom lämpad
undervisning, som beredes honom genom det allmännas försorg eller
eljest med stöd av allmänna medel.

11 §.

1 mom. Skolplikt i folkskola eller försöksskola är fullgjord, då elev
genomgått den högsta för honom obligatoriska årskursen i sådan skola eller
motsvarande årskurs i annan i 7 § 1 mom. avsedd skola och därvid erhållit
godkända vitsord i alla för eleven ifrågakommande läroämnen på folkskolans
eller försöksskolans läroplan respektive i motsvarande ämnen i annan skola
eller erhållit lägre vitsord än godkänd endast i engelska och i högst två
andra läroämnen. Har elev därvid ej godkänts i matematik och i en ämnesgren
av modersmålet, skall han dock ha erhållit lägst vitsordet godkänd i
den andra grenen av modersmålet och i alla övriga läroämnen utom engelska.
Har elev godkänts i matematik, må han anses ha fullgjort sin skolplikt,

44

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

även om han underkänts i båda ämnesgrenarna av modersmålet samt i
engelska och ytterligare ett läroämne. I skola, där modersmålet ej är delat
i ämnesgrenar, erfordras lägst godkänt vitsord i minst ett av ämnena matematik
och modersmålet.

De i detta moment avsedda vitsorden må även ha förvärvats vid prövning,
som avses i 0 kap. 0 §.

2 mom. I fall som avses i 7 § 2 mom. är skolplikten fullgjord, då elev
nöjaktigt genomgått där avsedda kurser i yrkesskola.

3 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må skolstyrelsen medgiva elev,
vars skolplikt omfattar åtta eller nio årskurser i folkskola eller försöksskola,
att utan hinder av vad i 1 och 2 mom. sägs avsluta sin skolgång med utgången
av vårterminen det kalenderår, då han fyller 15 år.

12 §.

1 mom. Skolplikt i fortsättningsskola är fullgjord, då elev genomgått för
honom obligatoriska fortsättningsskolkurser eller årskurs 8 av folkskola
eller motsvarande årskurs av annan skola eller erhållit särskild utbildning,
som godkännes av skolstyrelsen.

2 mom. Fortsättningsskolkurs må anses fullgjord även om eleven av
sjukdom eller annat tvingande skäl hindrats deltaga i undervisningen under
någon mindre del av kursen. Har eleven i större utsträckning eller av annan
anledning än nyss sagts uteblivit från kursen, skall han efter skolstyrelsens
bestämmande helt eller delvis genomgå ny kurs.

3 mom. Om särskilda skäl äro därtill, må skolstyrelsen medgiva elev
uppskov med genomgång av fortsättningsskolkurs eller befria honom från
skolplikt i fortsättningsskola.

13 §.

Den allmänna skolplikten upphör senast med utgången av den årskurs,
som slutar det kalenderår, då barnet fyller 16 år.

Omfattar skolplikten i folkskola endast sju årskurser, upphör dock skolplikten
i denna del senast med utgången av vårterminen det kalenderår,
då barnet fyller 15 år.

14 §.

Har elev i obligatorisk skola ej före skolpliktens upphörande genomgått
alla i kommunen obligatoriska årskurser, äger han genomgå återstående
kurser, om han har förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen.

T illsynsbestämmelser
15 §.

Skolstyrelsen skall tillse

att skolpliktiga elever i kommunens obligatoriska skolor fullgöra sin skolgång,

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

45

att i kommunen kyrkobokförda skolpliktiga, som ej gå i kommunens
obligatoriska skolor, på annat sätt få föreskriven undervisning samt

att zigenarbarn, som avses i 3 § andra stycket b), så snart ske kan intages
i kommunens obligatoriska skolor.

16 §.

Vårdnadshavaren och annan som har skolpliktigt barn i sin vård skall
övervaka, att barnet besöker skolan.

17 §.

Underlåter skolpliktig elev i obligatorisk skola att fullgöra skolgången
och vinnes ej rättelse genom hänvändelse till den som har eleven i sin vård
eller genom annan lämplig åtgärd från skolledningens sida, skall skolstyrelsen
anmäla förhållandet för länsskolnämnden.

Beror underlåtenheten på tredska av den som har eleven i sin vård, äger
länsskolnämnden vid vite föreläggga den tredskande att regelbundet hålla
eleven i skolan. Beslut härom går i verkställighet utan hinder av besvär.
Följes ej föreläggandet, må nämnden utdöma vitet. Detta ma ej förvandlas
till frihetsstraff.

Har åtgärd enligt andra stycket ej åsyftad verkan eller äro eljest synnerliga
skäl därtill, äger länsskolnämnden förordna, att eleven skall hämtas
till skolan med biträde av polismyndighet. Beslut härom går i verkställighet
utan hinder av besvär.

18 §.

År skolpliktig elev vid icke-obligatorisk skola utan giltigt förfall frånvarande
i större utsträckning, skall skolans ledning anmäla förhållandet för
skolstyrelsen i elevens hemkommun. På skolstyrelsen ankommer att pröva,
om eleven skall åläggas fullgöra skolplikten i obligatorisk skola.

19 §.

1 mom. Länsbyrå för folkbokföringen skall årligen iordningställa avtryckskort
(skolkort) över sådana i länsbyråns tryckande register upptagna
barn, som under året fylla sju år. Skolkort skall före den 1 april samma år
sändas till skolchefen i barnets hemkommun.

Beträffande barn, som under året fylla lägst 7 och högst 16 år, skall länsbyrå
genom avtryckskort underrätta skolchef om sådana registreringsåtgärdcr,
om vilka denne bör få kännedom. Sådant avtryckskort skall snarast
etter registreringsåtgärden sändas till skolchefen i den kommun, där barnet
iir eller — då underrättelsen avser flyttning till annan kommun — före
flyttningen var kyrkobokfört.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs om länsbyrå skall, om ej riksbyrån för folkbokföringen
annat föreskriver, äga motsvarande tillämpning beträffande
mantalsverket i Stockholm samt de lokala skattemyndigheterna i Göteborg
och Malmö.

46

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

3 mom. Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna paragraf utfärdas
av riksbyrån för folkbokföringen efter samråd med skolöverstyrelsen.

20 §.

1 mom. Skolchefen skall låta föra erforderliga anteckningar över

dels de skolpliktiga barn, som äro kyrkobokförda i kommunen,

dels eleverna i kommunens obligatoriska skolor.

För varje läsår antecknas, på vad sätt de i kommunen kyrkobokförda
skolpliktiga barnen under läsåret fullgjort sin skolplikt. Skolchefen äger rätt
att från andra skolor infordra härför erforderliga uppgifter.

2 mom. Har skolchef mottagit avtryckskort enligt 19 § utvisande, att
barn kyrkobokförts i annan kommun, skall han snarast låta sända kortet
till skolchefen i sistnämnda kommun jämte uppgift om vilken skola och årskurs
barnet tillhört.

21 §.

Fullgör barn sin skolplikt i skola annorstädes än i hemkommunen, skall
skolans ledning snarast skriftligen underrätta skolchefen i barnets hemkommun
om intagningen och den årskurs, till vilken barnet hänförts.

Skolans ledning skall därefter vid början av varje läsår skriftligen underrätta
skolchefen om den årskurs barnet tillhör.

Då barnet avgår från skolan, skall skolchefen skriftligen underrättas
härom.

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

47

Bilaga 2

Förslag

till bestämmelser om skolhälsovård vid det obligatoriska skolväsendet

1 §.

För folkskolans och försöksskolans elever skall hälsovård anordnas enligt
vad nedan sägs.

Skolhälsovården har till ändamål att bevara elevernas hälsa och fostra
dem till sunda levnadsvanor. Den hälsovårdande verksamheten skall främst
vara av förebyggande natur och ej innebära sjukvård i egentlig mening.

2 §.

Vid varje skola skall hälsovården ombesörjas av såväl skolläkare som
skolsköterska.

För skolhälsovården skall tillhandahållas erforderlig utrustning.

3 §.

I kommun med högst 20 000 invånare åligger det distriktssköterska att
inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet vara verksam som skolsköterska
vid det obligatoriska skolväsendet.

Där förhållandena det påkalla, skall en eller flera särskilda skolsköterskor
vara anställda. På heltidsanställd skolsköterska bör därvid ej ankomma
mer än 1 500 elever.

4 §.

Om tillsättning av skolläkar- och skolsköterskebefattningar så ock om
tjänstledighet, vikariat och avsked för innehavare av dylik befattning
stadgas i allmänna skolstadgan.

5 §.

1 mom. I början av varje läsår skola eleverna i första årskursen och
övriga nyinskrivna elever läkarundersökas. Därutöver skola eleverna läkarundersökas
minst två gånger under skoltiden.

2 mom. Klena, sjuka eller sjukdomshotade elever (kontrollbarn) skola
undersökas så ofta skolläkaren finner det erforderligt. Undersökning skall
även ske av elever, som skolledare, lärare, skolsköterska eller vårdnadshavare
särskilt hänvisat till skolläkaren eller som denne eljest finner vara
i behov därav.

Där förhållandena det medgiva, bör regelbundet återkommande läkarmottagning
för eleverna hållas på tid och plats som skolstyrelsen bestämmer.

48

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

6 §.

Det åligger elev att underkasta sig läkarundersökning, som i 5 § sägs.

Elev äger kostnadsfritt anlita skolhälsovården.

7 §.

För varje elev skall föras ett hälsokort, upprättat enligt fastställt formulär.

Övergår elev till annan skola, skall hälsokortet jämte därtill hörande
handlingar ofördröjligen översändas till den nya skolan.

8 §.

1 mom. Det åligger skolläkare att med uppmärksamhet följa elevernas
själsliga och kroppsliga utveckling, aktgiva på deras hälsotillstånd och i
samarbete med skolans ledning, lärare och skolsköterska ävensom föräldrar
och andra, som ha elever i sin vård, vidtaga åtgärder för att bevara elevernas
hälsa.

Skolläkare skall för varje läsår avgiva berättelse över sin verksamhet.
Berättelsen skall utarbetas enligt fastställt formulär och före den 1 september
i tre exemplar ingivas till länsskolnämnden, som har att inom två
veckor översända ett exemplar till vardera av skolöverstyrelsen och förste
provinsialläkaren eller, i stad som ej tillhör landstingskommun, förste
stadsläkaren.

2 mom. Närmare föreskrifter om skolläkares skyldigheter skola meddelas
i en av skolöverstyrelsen fastställd normalinstruktion.

Skolstyrelsen äger besluta om avvikelser från normalinstruktionen. Dessa
skola dock för att bliva gällande godkännas av överstyrelsen eller, efter
överstyrelsens bemyndigande, av länsskolnämnden.

Om rätt för skolläkare att deltaga vid skolstyrelsens sammanträden föreskri
ves i allmänna skolstadgan.

9 §.

1 mom. Det åligger skolsköterska att biträda skolläkaren i den hälsovårdande
verksamheten. Hon skall vid behov besöka elevernas hem för att
inhämta upplysningar och lämna råd i hälsovårdande syfte.

2 mom. I fråga om normalinstruktion för särskilt anställd skolsköterska
skall 8 § 2 mom. äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Angående resekostnadsersättning åt skolläkare för resor i tjänsten gäller
vad därom särskilt stadgas.

Kostnaderna för resor, som distriktssköterska företager i egenskap av
skolsköterska, ersättas genom distrikts vårdsområdet.

Statsutskottets utlåtande nr 89 år 1958

49

Bilaga 3

Förslag

till bestämmelser om skolhälsovård vid högre kommunala skolor

1 §•

För flickskolas och realskolas elever skall hälsovård anordnas enligt vad
nedan sägs.

Skolhälsovården har till ändamål att bevara elevernas hälsa och fostra
dem till sunda levnadsvanor. Den hälsovårdande verksamheten skall
främst vara av förebyggande natur och ej innebära sjukvård i egentlig
mening.

Beträffande hälsovård vid högre folkskola skall gälla vad som är stadgat
för folkskolan.

2 §.

Vid varje skola skall finnas skolläkare och vid skola med minst 100 elever
även skolsköterska.

För skolhälsovården skall tillhandahållas lämplig lokal med erforderlig
utrustning.

3 §.

Skolsköterska kan vara heltids- eller deltidsanställd.

Deltidsanställd sköterska skall vara verksam vid skolan dels med heltidstjänstgöring
under en sammanhängande period i början av varje läsår, dels
visst antal timmar i veckan under läsåret i övrigt.

4 §.

Om tillsättning av skolläkar- och skolsköterskebefattningar så ock om
tjänstledighet, vikariat och avsked för innehavare av dylik befattning
stadgas i allmänna skolstadgan.

5 §.

1 mom. I början av varje läsår skola alla nyinskrivna elever och eleverna
i skolans avgångsklasser läkarundersökas. Därutöver skola eleverna
läkarundersökas minst en gång vartannat år.

2 mom. Minst en gång i veckan skall läkarmottagning för eleverna hållas
på tid och plats som skolstyrelsen bestämmer. Har skolan mindre än
100 elever, må dock mottagningen begränsas till en gång varannan vecka.

Vid mottagning som nyss sagts skall läkarundersökning ske av elever, som
äro klena, sjuka eller sjukdomshotade, samt av elever, som av skolledare,
lärare, skolsköterska eller vårdnadshavare hänvisats till skolläkaren eller
som denne eljest finner vara i behov av undersökning.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. G samt. A ;• 89