Statsutskottets utlåtande nr 46 år 1958
1
Kr 40
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande vissa timplaner
för ämnet kristendomskunskap.
(2:a avd.)
Utskottet har till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ivar Persson m. fl. (I: 10) och den andra inom andra kammaren av
herr Nelander m. fl. (II: 9), i vilka hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala såsom sin mening, att av skolöverstyrelsen föreslagen
reducering av antalet veckotimmar i ämnet kristendomskunskap i
realskolan icke bör ske;
dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Alogård (I: 35) och den andra inom andra kammaren av herr Svensson
i Kungälv m. fl. (II: 38), i vilka hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att förändringar beträffande timplaner
icke måtte ske för kristendomsämnets del, förrän riksdagen beretts tillfälle
att ge sin mening till känna beträffande frågan om kristendomsämnets
ställning i svenskt skolväsende.
Av för utskottet tillgängliga handlingar inhämtas bland annat följande.
Genom beslut den 29 juni 1956 uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen
att utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till timplaner
och kursplaner för treårig realskola vid allmänna läroverk och kommunala
realskolor.
I skrivelse den 27 februari 1957 avgav därefter skolöverstyrelsen förslag
till sådana tim- och kursplaner jämte därav föranledda förslag till tim- och
kursplaner för fyraårig och femårig realskola m. m. Av skrivelsen framgår
bland annat, att överstyrelsen beträffande ämnet kristendomskunskap funnit
en reducering av timtalet i klass l4 från 2 veckotimmar till 1 veckotimme
möjlig, varigenom det totala timantalet i klassen komme att nedbringas
till 35 veckotimmar eller samma antal som för klass 24.
I ärendet inkommo bland annat styrelsen för kristendomslärarnas förening,
kyrkliga kvinnorådet, svenska ekumeniska nämnden samt social-etisk
samhällstjänst — DKSN med skrifter, i vilka uttalanden gjorts mot den föreslagna
reduceringen av timtalet i kristendomskunskap i klass l4. I skrifterna
har anförts hland annat följande.
Kristendomslärarnas förening: En översikt av kristendomens historia till
mitten av 1800-talet, vilken föreslås i kursplanen för klass l4, kräver, om
den skall få något verkligt värde, minst två veckotimmar till silt förfogande.
Det är visserligen här fråga om en repetition av tidigare i folkskolan
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. G samt. Nr 40
2
Statsutskottets utlåtande nr hd år W58
inhämtat stoff, men det gäller å andra sidan ett så stort tidsavsnitt att genomgången
av detsamma måste med endast en veckotimme till sitt förfogande
bli skissartad nästan till meningslöshet.
Ur rent pedagogiska synpunkter är det också många olägenheter förknippade
med ett entimmesämne. Det blir inte möjligt att på ett naturligt sätt
växla mellan preparation och förhör. Går en timme av en eller annan anledning
bort blir intervallen mellan lektionerna så stor att kontinuiteten i
undervisningen bryts. En koncentrationsläsning för att undgå dessa olägenheter
låter sig svårligen anordnas, då ämnet under två år i följd föreslås
få endast en timme i veckan. Till de pedagogiska nackdelarna kommer slutligen
svårigheten för läraren att med bara en timme i veckan till sitt förfogande
något närmare komma i kontakt med de elever han har att undervisa.
Kyrkliga kvinnorådet: I en tid, då den uppväxande ungdomen utsätts för
en sådan mångfald av splittrande och nivellerande krafter, synes det oss ytterligt
angeläget, att allt som är möjligt göres för att grundlägga en livsåskådning
och skänka sådana kunskaper som kan bidraga i personlighetsuppbyggande
riktning. Okunnigheten i fråga om bibeln och den kristna tro
på vilken vår kultur är grundad är nästan skrämmande, och en fortsatt utveckling
i samma riktning som hittills måste med alla medel förebyggas.
Svenska ekumeniska nämnden: Den nu av skolöverstyrelsen föreslagna
reduceringen av kristendomsundervisningens timtal har icke föregåtts av
diskussion och har icke varit föremål för yttrande av skolor eller andra
myndigheter. Ämnesträngseln på timplanen synes icke ha kunnat föranleda
åtgärden. Nämnden kan icke heller finna, att någon annan skälig anledning
föreligger för åtgärden.
Nämnden vill liksom tidigare hänvisa till orden i 1946 års skolkommissions
yttrande, vilka sedermera accepterats av Kungi. Maj :t och riksdagen,
att kristendomsämnet, mer än de flesta andra ämnen, är ägnat att vara
»instrument för den personliglietsdaning, som är skolans väsentligaste uppgift».
Det är uppenbart, att det för en lärare med endast en veckotimme till
förfogande måste vara mycket svårt att utöva något väsentligt positivt inflytande.
På grund av lov in. in. infaller timmen stundom med flera veckors
mellanrum. En reduktion av ett ämnes timtal från två veckotimmar till en
betyder i själva verket mer än 50 % minskning. Då lärarens kontakt med
klassen blir mycket sporadisk, får han ej den närmare bekantskap med
eleverna, som är förutsättningen för att hans undervisning skall verka bildande
och personlighetsdanande. Särskilt framträdande blir svårigheten i
en nybörjarklass. Intet annat ämne på skolschemat har föreslagits få en så
dålig ställning, att det såväl i nybörjarklassen som i den andra klassen har
endast en veckotimme till förfogande. För att kristendomsundervisningen i
läroverken skall kunna ha den bildande och personlighetsdanande betydelse
den kan ha, bör ansträngningarna inriktas på att söka återge den de
timmar, som under de senaste decennierna efter hand fråntagits den, varigenom
ämnet nu har endast en veckotimme i åtskilliga klasser (35, 2S l3,
ris i3).
Vi önskar också betona, att en reducering med en veckotimme icke innebär
motsvarande lindring i fråga om hemuppgifterna. En läxfri timme ger
lärarna bättre möjlighet att preparera uppgifterna och att ställa in det lästa
i ett vidare sammanhang. Därigenom kan undervisningen också ges fyllighet
och konkretion. Detta i sin tur bidrar till den lugna studiegång, som eftersträvas
på den fyraåriga realskolan.
Statsutskottets utlåtande nr 46 år 1958
3
Skulle det ändå bedömas såsoin nödvändigt att hålla fast vid 35 veckotimmar
i klass l4, kan följande påpekas:
När man betraktar timplanen, lägger man märke till att ämnet modersmålet
fått sex timmar. Det betyder, att detta ämne i den fyraåriga realskolan
har sammanlagt fem timmar mera än i den treåriga realskolan. Vi ifrågasätter
nödvändigheten av detta, helst som i de skolor, som i klass l4 mottar
elever, vilka tidigare åtnjutit undervisning i engelska, möjligheter finns
att reducera antalet veckotimmar i engelska till förmån för modersmålet
och matematiken. Denna möjlighet kommer säkerligen att utnyttjas i mycket
stor utsträckning. Det synes under sådana omständigheter vara rimligare
att reducera antalet veckotimmar i modersmålet än i kristendomskunskapen.
Social-etisk samhällstjänst — DKSN: Förslaget har väckt mycken oro,
både bland kristendomslärarna och målsmännen. Situationen är så mycket
mera allvarlig som det gäller den första klassen, där grunden bör läggas till
kommande undervisning. Vi ville gärna för vår del understryka vikten av att
det nuvarande, redan nu blygsamma, timtalet icke minskas. Det är ju främst
från denna undervisning som vår ungdom skall hämta material för sin
normbildning. Enligt vår mening är den allt mer tilltagande normlösheten
ett uppenbart hot mot vårt samhälle och dess gemenskapsliv. Det åligger
inte bara den kristna kyrkan utan också samhällets organ att medverka till
en kristen idealbildning och moralisk uppbyggnad, vilket icke minst kan.
ske genom en god grundläggande kristendomsundervisning.
Genom beslut den 31 maj 1957 utfärdade Kungl. Maj :t dels kungörelse
om ändring i kungörelsen den 3 februari 1950 (nr 60) angående timplaner
för rikets allmänna läroverk, dels ock kungörelse angående timplan för
kommunala realskolor. Därjämte fastställde Kungl. Maj :t kursplaner för
treårig realskollinje i allmänt läroverk, vilka skulle gälla också för treårig
realskollinje i kommunal realskola. Vidare anbefallde Kungl. Maj :t, med
överlämnande av förutnämnda i ärendet inkomna skrifter, skolöverstyrelsen
att bereda lämpliga pedagogiska och målsmannasammanslutningar tillfälle
att avgiva yttranden över skolöverstyrelsens förslag till tim- och kursplaner
för fyra- och femåriga allmänna realskollinjer samt att till Kungl.
Maj :t inkomma med avgivna yttranden och det förslag, vartill överstyrelsen
funne nämnda skrifter och yttranden giva anledning. Vidkommande
överstyrelsens framställning, i vad den icke avgjorts genom Kungl. Maj :ts
nämnda beslut, förklarade Kungl. Maj :t sig vilja framdeles meddela beslut.
Genom skrivelse den 5 juli 1957 beredde skolöverstyrelsen rektorernas
riksförening, realskolornas rektorsförening, målsmännens riksförbund, läroverkslärarnas
riksförbund, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
kristendomslärarnas förening, modersmålslärarnas
förening, Fredrika-Bremer-Förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och religionspedagogiska institutet tillfälle att avgiva yttranden
över skolöverstyrelsens förslag till tim- och kursplaner för fyra- och femäriga
realskollinjer såvitt desamma avsåge ämnet kristendomskunskap.
Rektorernas riksförening, realskolornas rektorsförening och målsmännens
riksförbund har ej utnyttjat tillfället all avgiva yttranden i ärendet.
4
Statsutskottets utlåtande nr \6 år 1958
Kristendomslärarnas förening, Fredrika-Bremer-Förbundet, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och religionspedagogiska institutet avstyrker
en reducering av timtalet i kristendomskunskap i klass l4. Av yttrandena
torde få återgivas följande.
Kristendomslärarnas förening: Både ur individens egen och ur samhällets
synpunkt är det angeläget att skolan fostrar eleverna till att i möjligaste
mån kritiskt bedöma också de religiösa företeelserna i nutiden. Detta kan
endast ske därigenom att de bibringas en saklig förståelse för de olika trosriktningarnas
och samfundsformernas historiska förutsättningar. En reducering
av kristendomsämnets timtal står i detta avseende i strid med den
demokratiska skolans egen målsättning. Det är under dylika förhållanden
ägnat att förvåna att ämnets timtal under de senaste decennierna beskurits
i den utsträckning som varit fallet.
Ur metodisk-pedagogisk synpunkt innebär en sänkning av timtalet i klass
l4 från två till en timme i veckan uppenbara nackdelar. Det blir med ett entimmesämne
inte möjligt att på ett naturligt sätt växla mellan preparation
och förhör. Går en timme av en eller annan anledning bort bli intervallen
mellan lektionerna så stor att kontinuiteten i undervisningen bryts. En
koncentrationsläsning för att undgå dessa olägenheter låter sig svårligen
ordnas, då överstyrelsens förslag innebär alt ämnet två år i följd får endast
en timme i veckan. Möjligheten att nå resultat med undervisningen är därmed
starkt hotad.
Till de pedagogiska nackdelarna kommer slutligen svårigheten för läraren
att med bara en timme i veckan till sitt förfogande något närmare komma
i kontakt med de elever han har att undervisa. Härmed reduceras i hög
grad det personlighetsdanande värde som kristendomsämnet allmänt tillerkännes.
Fredrika-Bremer-Förbundet: Förbundet, som inte äger möjlighet att sakligt
bedöma fördelningen av de olika kursmomenten och därmed sammanhängande
problem vill dock i anledning av den planerade förändringen i timplanen
för klass l4 inkomma med vissa synpunkter. Den nu gällande timplanen
ger ämnet kristendomskunskap två veckotimmar i klass l4. Det nya
förslaget har på motsvarande stadium endast en. Denna nedskärning förefaller
synnerligen betänklig. Ett entimmesämne riskerar genom lovdagar
och av andra orsaker att under veckotal helt försvinna från arbetsordningen.
Kontakten mellan lärare och elever i en nybörjarklass med endast en lektion
1 veckan blir under alla förhållanden svag. Det bör i detta sammanhang
framhållas, att intet annat teoretiskt ämne i klass l4 eller motsvarande
stadium har samma svåra ställning.
Fredrika-Bremer-Förbundet får därför, särskilt med hänsyn till kristendomundervisningens
erkänt stora betydelse för personlighetsdaningen, hemställa
att en reducering av timplanen för klass l4 icke måtte gå ut över
ämnet kristendomskunskap så att mer än halva undervisningstiden borttages
i ämnet.
Religionspedagogiska institutet: Från lärarhåll har under årens lopp ständigt
betonats, att s. k. entimmesämnen är ett pedagogiskt oting. Bakom detta
enträgna påpekande ligger mycken bitter erfarenhet. Ett ämne, som från
2 timmar per vecka reducerats med hälften av disponibel undervisningstid,
förlorar icke blott kvantitativt utan även kvalitativt. Genom ofrånkomligt
bortfall av timmar uppstår intervaller på 2 till 3 veckor. Någon kontinuerlig
undervisning kan därmed knappast bli möjlig. Sammanhanget brister. Inte
heller lärjungarna kan undgå att känna det otillfredsställande i ett sådant
förhållande. Vidare: varje disponibel timme måste utnyttjas för läxförhör
Statsutskottets utlåtande nr 46 år 1958
5
och läxpreparation, vilken senare särskilt på lägre stadier är tidsödande.
Det blir på så sätt oerhört svårt att medhinna ur lärjungarnas synpunkt
önskvärda omväxlingsmoment, som också utgör möjligheter till undervisning
i bästa mening: läsning, begagnande av auditiva och visuella hjälpmedel,
smärre exkursioner, arbetsuppgifter, samtal och dylikt. En så viktig
inlärningsfaktor som repetitioner förekommer så gott som aldrig i kristendomsämnet
ens i de klasser, där 2 veckotimmar stå till buds.
Ser man tillbaka på den senare tidens behandling av kristendomsämnet,
finner man, att det successivt beskurits. Tidigare var det möjligt att meddela
en ganska grundlig undervisning i kyrkohistoria i realskolan. Detta kursmoment
låg då högre upp och disponerade över mera tid. Nu har det flyttals
ned till begynnelseklasserna och därtill fått mindre antal timmar. Den kunskap
i kyrkohistoria, som en elev med realexamen kan inhämta, måste betecknas
som minimal.
Som skäl för sitt förslag anför skolöverstyrelsen, att det i klass l4 enligt
kursplanen blott är fråga om repetition av i folkskolan genomgångna moment
och att förslaget därför är i enlighet med överstyrelsens princip, att
»dubbelläsning» bör undvikas så långt som möjligt mellan olika på varandra
följande skolformer utöver för sammanhanget nödvändiga repetitioner. I
själva verket torde emellertid den kyrkohistoriska kunskap, som kan ges i
folkskolans 5:e och 6:e klass, bli synnerligen fragmentarisk. Det finns allt
skäl till en fördjupad återblick på de genomgångna epokerna i kyrkans historia.
För att denna skall bli verkligt fruktbärande och ej ett ytligt skummande
krävs den tid, som är anslagen i nu gällande kursplan.
Om den nyssnämnda av skolöverstyrelsen hävdade principen skulle anses
oförenlig med en sådan fördjupning av i folkskolan inhämtade kunskaper,
som ovan antytts, kunde man tänka sig en annan utväg att undvika den pedagogiskt
ohållbara situation, som skulle uppstå, om kristendomsämnet gjordes
till entimmesämne i två på varandra följande klasser. Att ämnet endast
tilldelades en veckotimme i klass l4 skulle vara acceptabelt, om det i stället
finge 2 veckotimmar i klass 24. Därigenom skulle vinnas, att den kurs, som
förlagts till denna klass, kunde genomgås på ett pedagogiskt mera tillfredsställande
sätt, utan den hets, som tidsnöden medför. Detta skulle också stå i
överensstämmelse med principen om en lugnare studiegång i den fyraåriga
realskolan. Eventuellt kunde något av den för klass l4 avsedda kursen föras
över till klass 24. Exempelvis kunde man dit förlägga 1700-talet och hela
1800-talet.
Tyvärr synes kristendomsämnet vara utsatt för ett ständigt hot att mer
och mer trängas undan på skolans schema. Icke minst de som närmast ha
ansvaret för ämnet, lärarna, måste beklaga detta. Men det är allmänt bekant,
att saken väcker oro i vida kretsar.
Med anledning av det ovan anförda vill institutets styrelse på det allvarligaste
yrka på att kristendomsämnet får behålla sitt nuvarande timtal i den
fyraåriga realskolan, antingen genom att timtalet i klass l4 och 24 bibehålies
oförändrat eller genom att ämnet får en veckotimme i klass l4 och två veckotimmar
i klass 24.
Modersmålslärarnas förening finner det förklarligt, att företrädarna för
kristendomsämnet anser den föreslagna minskningen otillfredsställande
samt anför i huvudsak följande.
Atl stora olägenheter ur olika synpunkter vidlåder entimmesämne, är allmänt
känt. Däremot är del svårt alt bedöma, om del för klass 14 föreslagna
kursmomentet kan ur kunskapssynpunkt vara så betydelsefullt och för per
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 46 år WöS
sonlighetsdaningen så givande, att det bör erhålla två veckotimmar i den
hårt pressade timplanen, särskilt som det rör sig mer eller mindre om en
repetition av tidigare läst kurs. Under det att styrelsen för kristendomslärarnas
förening i sin skrivelse framför alil betonar ämnets kunskapssida,
framhålles i de tre övriga skrivelserna kristendomsämnets vikt för personlighetsfostran,
för kristen idealbildning och moralisk uppbyggnad. Allt detta
är viktiga synpunkter. Det kan kanske icke anses förmätet att det från modersmålslärarnas
sida erinras om att ämnet modersmålet, särskilt genom
litteraturstudiet på alla stadier, säkerligen i betydande omfattning verkar
i samma riktning och hos en betydande del av ungdomen på ett värdefullt
sätt kompletterar kristendomsundervisningen. Det synes därför mindre välbetänkt
att, som svenska ekumeniska nämnden ifrågasätter, just ämnet
modersmålet skulle avstå två timmar till förmån för kristendomskunskapen.
I olika sammanhang, bl. a. i remissyttranden till skolöverstyrelsen, har
modermålslärarnas förening framhållit, att såväl i realskolan som i gymnasiet
den modersmålet tillmätta tiden är alltför knapp för de mångahanda
viktiga uppgifter, som detta ämne har att fylla. Dessa uppgifter ökas undan
för undan genom samhällets stegrade krav och den enskildes behov av ökad
utbildning i detta ämne. Härtill kommer att timtalet för modersmålet i folkskolans
femte och sjätte klasser minskats genom engelskans införande.
Detta gör att modersmålet snarare behöver en ökning av timtalet.
Slutligen vill modersmålslärarnas förening erinra om att kristendomsämnets
mål främjas icke endast genom den undervisning, som sker på ämnets
lektionstimmar, utan genom den dagliga morgonandakten, som ger ämnet
— och särskilt dess fostrande uppgifter — en starkare ställning i a 11 a klasser
i skolan, på ett sätt som icke kommer något annat ämne till del, och
vidare genom konfirmationsläsningen, som ju särskilt syftar till de ungas
religiösa och moraliska fostran och i vilken det stora flertalet elever deltager.
Om detta oaktat ämnet krislendomskunskap anses böra behålla de två
veckotimmarna i klass l4, får modersmålslärarnas förening bestämt yrka
på att den erforderliga timmen icke tages från modersmålet. För ungdomens
utbildning synes det då vida bättre att bibehålla nuvarande totala timtal i
klassen.
Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund anser
sig i gemensamt yttrande icke för närvarande kunna förorda någon ändring
i det av skolöverstyrelsen till Kungl. Maj :t framlagda förslaget.
Förbunden anser att kursavsnitt som behandlats på lägre stadier i vissa
fall bör återkomma i högre klasser och där då få en bredare och fylligare
framställning. Även kursplanen i kristendomskunskap för klass l4 bör därför
enligt förbundens mening i viss utsträckning utformas som ett fördjupat
studium av det kyrkliga och andliga livets förhållande till kultur- och samhällsutvecklingen
i vårt land under tiden 1500—1850. En sådan uppläggningav
ämnet kommer säkerligen att bli till gagn även för andra humanistiska
ämnen med hänsyn till kristendomskunskapens allmänbildande och allmänkulturella
betydelse.
Under förutsättning att kursstoffets omfattning och behandling lägges
upp så som ovan skisserats finner förbunden sålunda vissa skäl tala för
att timtalet för ämnet kristendomskunskap för klass l4 bibehålies oförändrat
med två veckotimmar. Förbunden är å andra sidan fullt medvetna om den
ämnesträngsel som råder på ifrågavarande stadium och om den jämförelse
Statsutskottets utlåtande nr 46 år 1958
7
som kan göras med sammanlagda timtalet i ämnet på försöksskolans högstadium
och i den treåriga realskolan, vilka båda faktorer talar för eu reducering
av timtalet till en veckotimme.
Läroverkslärarnas riksförbund har framhållit, att förbundet vid förändringar
i timplanen hade till uppgift att beakta samtliga ämnens behov och
eftersom de krav, som framförts på en ökning av antalet timmar i kristendomskunskap
i förhållande till det i förslaget nämnda, icke åtföljts av något
förslag om från vilket ämne den begärda veckotimmen skulle tagas, ansåge
sig förbundet ej kunna ta ställning till vare sig skolöverstyrelsens förslag
eller framförda förslag om bibehållande av nuvarande antal veckotimmar i
kristendomskunskap inom klass l4.
Till åtlydnad av Ivungl. Maj :ts ovan omförmälda föreskrift har skolöverstyrelsen
med eget utlåtande den 16 december 1957 överlämnat nyssnämnda
yttranden till Kungl. Maj:t och därvid hemställt, bland annat, att timtalet
för ämnet kristendomskunskap i klass l4 måtte i enlighet med överstyrelsens
tidigare förslag fastställas till 1 veckotimme. Härom har överstyrelsen anfört
bland annat följande.
Den av överstyrelsen föreslagna reduceringen av timtalet för ämnet kristendomskunskap
i klass l4 från tidigare 2 veckotimmar till 1 veckotimme
föranleddes närmast av den kursuppläggning, som i detta ämne befunnits
möjlig och lämplig. Kursen i kristendomskunskap överensstämmer nämligen
för var och en av klasserna l3—33 helt med kursen för motsvarande klass
på fyraårig och femårig linje, dvs. 2‘—44, 35—55. Med undantag för modersmålet,
som i klass l4 har en mycket omfattande och tidskrävande kurs icke
minst med hänsyn till att rätten till delning under 1 veckotimme på grund av
särskild föreskrift ej får tas i anspråk, har intet annat av de i klass l4 förekommande
läroämnena kursen så uppdelad. Medan alltså i det stora flertalet
ämnen undervisningen i klass l4 direkt ansluter till den kurs, som avslutats
i folkskolans klass 6, får i ämnet kristendomskunskap folkskolekursen
sin fortsättning först i klass 24. För de lärjungar i klass l3, som funnit
den treåriga studiegången för påfrestande och som i stället för att gå om
klass l3 föres över till klass 24, är denna kursfördelning ändamålsenlig. Den
innebär emellertid, att hela årskursen i klass l4 får anslås till repetition och
i samband därmed fördjupning av det i folkskolan lästa. Enligt överstyrelsens
bedömning bör på 1 veckotimme, om den väl utnyttjas, en värdefull
återblick på tidigare årskurser medhinnas. Överstyrelsen har därvid icke
förbisett de olägenheter, som i vissa pedagogiska avseenden följer med ett
1-timmesämne, i synnerhet när det gäller en begynnelseklass och när ämnet
även i närmast följande klass är 1-timmesämne. Ofta undervisar emellertid
kristendomsläraren klassen också i historia med samhällslära eller i modersmålet.
I dylikt fall blir vissa av olägenheterna med det knappa timtalet
mindre, och sådan koncentrationsundervisning, som anbefalles i § 15 mom.
3 läroverksstadgan, går lättare att ordna. Icke heller vill överstyrelsen bestrida,
att det i detta liksom i andra ämnen skulle finnas värdefullt kunskapsstoff
att behandla under ytterligare 1 veckotimme utöver det föreslagna
antalet. Då emellertid det totala timtalet i klass l4 med oförändrat timtal
i kristendomskunskap skulle komma alt ligga 1 veckotimme högre än i
närmast följande klass (36 veckotimmar i l4 mot 35 i 24) och det synts an
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 46 år 1958
geläget att inte minst på denna linje, som avsetts representera en lugnare
studiegång, nedbringa det totala timantalet, har överstyrelsen i förevarande
läge ansett sig kunna och böra reducera timtalet i kristendomskunskap och
därmed även i det hela med 1 veckotimme. Det totala timantalet i kristendomskunskap
på den fyraåriga linjen (l + l + 2 + 2 = 6 veckotimmar)
överstiger ändå med 1 veckotimme motsvarande siffra för den treåriga linjen
(1 —j— 2 -}- 2 = 5 veckotimmar). Vad i de ingivna skrifterna och i remissyttrandena
anförts är icke av den art, att det för överstyrelsen utgör skäl
till ändring på berörda punkt i den av överstyrelsen föreslagna timplanen.
Motionerna
I motionerna I: 10 och ll: 9 har anförts följande.
Bevarandet av vårt västerländska kulturarv är helt visst för oss alla synnerligen
angeläget. Denna andliga kulturbyggnad har byggts upp med kristendomen
som ett bärande fundament, vilket alltfort är en av de starkaste
garantierna för verklig demokrati och individuellt människovärde.
Den i våra dagar alltmer tilltagande normlösheten är ett uppenbart hot
mot vårt samhälle och dess gemenskapsliv. Ett stärkande av den kristna
idealbildningen och en moralisk upprustning borde därför vara en angelägen
uppgift inte endast för den kristna kyrkan utan också för samhällets
organ. Detta kan ske icke minst genom en grundläggande kristendomsundervisning.
Redan 1946 års skolkommission yttrade, att kristendomsämnet, mer än
de flesta andra ämnen, är ägnat att vara »instrument för den personlighetsdaning,
som är skolans väsentligaste uppgift». Visst kräver det moderna
samhällets utveckling en allt större specialisering och därmed ökade anspråk
på skolans förmåga att meddela kunskaper för det praktiska livet.
Men att göra de unga skickliga för kommande livsuppgifter får inte betyda
endast tekniskt kunnande. De måste också bibringas normer för en sund
livsföring och god insikt i livsåskådningsfrågor. Kristendomsundervisningen
är härtill väl lämpad. För en sådan grundsyn har även Ivungl. Maj:t och
riksdagen tidigare uttalat sig. Enligt här anförda synpunkter är det ägnat
att beklaga, att kristendomsämnets timantal å skolschemat under det senaste
decenniet vid flera tillfällen hotats av minskning och även beskurits.
I sitt i februari 1957 avgivna och efter återremiss i ny skrivelse i december
samma år vidhållna förslag till tim- och kursplaner för treårig realskola
vid allmänna läroverk och kommunala realskolor jämte därav föranledda
förslag till tim- och kursplaner för fyra- och femårig realskola
m. in. har kungl. skolöverstyrelsen bl. a. föreslagit en reducering av antalet
veckotimmar för ämnet kristendomskunskap i klass l4 från två till en. Vi
anser denna beskärning vara synnerligen olycklig, främst av följande orsaker:
1.
Kursen som skall läsas i l4 är mycket omfattande. Bl. a. sträcker den
sig över hela kyrkohistorien ända fram till mitten av 1800-talet. Detta har
visserligen behandlats i folkskolans klasser 5 och 6, men dels torde detta
avsnitt under den härför anslagna tiden inte fullt tillfredsställande ha kunnat
genomgås, och dels medger där elevernas mognad icke ett helt tillägnande
av detsamma. I l4 skall därför en sammanfattning och fördjupning
av ämnet ske. Samtal i etiska och religiösa frågor i samband med det kyrkohistoriska
stoffet är nödvändiga. Om sålunda en fördjupad syn på kyrkohistorien
skall bli möjlig i denna klass, måste två timmar stå till lärarens
Statsutskottets utlåtande nr 46 år 1958
9
förfogande; en timme beräknas anslagen till preparering av läxan, läsning
av litteratur i anslutning till kursen o. s. v. samt en timme till förhör och
ytterligare fördjupning.
2. På grund av mellankommande skriv- och lovdagar kan en sådan timme
infalla med flera veckors mellanrum. En reduktion av ett ämnes timtal från
två veckotimmar till en betyder därför i själva verket åtskilligt mer än 50
procents minskning av tilldelad tid. Då lärarens förbindelse med klassen
blir mera sporadisk, får han ej den närmare kontakt med eleverna, som är
förutsättningen för att hans undervisning skall verka bildande och personlighetsdanande.
Särskilt framträdande blir svårigheten i en nybörjarklass,
där läraren skall lära känna kanske ett 35-tal nya elever. Intet annat läroämne
på skolschemat har föreslagits få en så dålig ställning, att det i såväl
första som andra klassen har endast en veckotimme till förfogande.
3. Erfarenheterna från l3 och 24 med deras till en veckotimme reducerade
tid visar svårigheten att i dessa klasser — ej minst när det gäller nybörjare
—■ på ett tillfredsställande sätt såsom föreskrivits kunna undervisa
eleverna i vår tids kyrkohistoria, ge en översikt av nutida samfund
och fromhetsriktningar etc. — allt betydelsefulla moment i elevernas fostran
till goda samhällsmedborgare. I stället för att enligt skolöverstyrelsens
förslag berövas ytterligare en veckotimme — och nu gäller det nybörjarklassen
— borde kristendomsämnet ha återfått den från 1950 mistade timmen.
4. Om skolöverstyrelsens önskan att i klass l4 minska sammanlagda antalet
veckotimmar till 35 anses böra tillgodoses, borde någon timme för ett
ämne med mera tilldelad tid kunna överflyttas till 24.
1 motionerna I: 35 och II: 38 har anförts följande.
Ämnet kristendomskunskap har i olika sammanhang fått sitt timantal
starkt reducerat såväl i den obligatoriska skolan som i läroverken. Nu föreligger
åter ett förslag från kungl. skolöverstyrelsen om sådan reducering.
Det avser klass l4 i realskolan, i vilken klass ämnet skulle erhålla endast
en timme under det att det för närvarande har två timmar. Mot denna reducering
kan riktas allvarliga betänkligheter av pedagogisk art, eftersom
»entimmesämnen» alltid kommer att intaga en högst otillfredsställande
plats. De många avbrotten i undervisningen på grund av lov och andra uppehåll
gör att det är svårt att åstadkomma en kontinuerlig undervisning.
Mot en reduktion talar vidare den värdering av kristendomsundervisningens
betydelse som instrument för personlighetsdaning, som gång på gång
framhållits i offentliga sammanhang, t. ex. i 1946 års skolkommissions betänkande
med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.
De reduceringar av timantalet som föreslagits gång efter annan förefaller
vara resultatet av punktuella bedömningar snarare än av cn genomarbetad
plan. I det nu föreliggande fallet har SO motiverat sitt ställningstagande
med behovet av en reducering av det totala antalet undervisningstimmar
i l4. Att den skall drabba just kristendomskunskapen motiveras i
sin tur med att enligt den föreslagna kursplanen i l4 skall i huvudsak behandlas
kyrkohistoriskt stoff, som tidigare kommit till användning i folkskolan.
Mot ett sådant resonemang kan invändas, att det inte behöver vara
fråga endast om repetition utan om cn välbehövlig fördjupad och utvidgad
framställning. Därtill kommer, att kursplanen inte med nödvändighet behöver
ha den utformning som föreslagits. Särskilt kan påpekas alt ett
betydelsefullt moment i undervisningen enligt föreslagna kursplaner helt
2 Bihang till riksdagens protokoll 10!>8. (i samt. Nr 40
10 Statsutskottets utlåtande nr 46 år 1958
bortfallit, nämligen »grunddragen av den kristna tros- och livsåskådningen».
°
I sitt utlåtande nummer 17/1956, vilket av riksdagen bifölls, anförde konstitutionsutskottet
bl. a.: »Ett problem som sålunda bör undersökas är kristendomsundervisningen
vid en förändrad gestaltning av förhållandet mellan
staten och kyrkan.» Här förutsättes sålunda att riksdagen i sinom tid skall
tå upptaga hela frågan om »kristendomsämnets ställning i skolan» till behandling.
Om nu emellertid på administrativ väg en reducering sker av
timantalet — den framställning om reducering av ämnet som ovan påtalats
kan givetvis följas av flera förslag i samma riktning — så sker uppenbarligen
en förändring av ämnets ställning.
Utskottet
I klass l4 är antalet veckotimmar nu 36. I klasserna 24, 34 och 44 är antalet
veckotimmar respektive 35, 37 och 35.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har skolöverstyrelsen funnit
det angeläget att i klass l4, som i förhallande till de treåriga linjerna avsetts
representera en lugnare studiegång, nedbringa det totala timantalet från 36
till 35. Överstyrelsen har härvid föreslagit en reducering av antalet veckotimmar
för ämnet kristendomskunskap i nämnda klass från två till en. Syftet
med motionerna 1: 35 och II: 38 torde i första hand vara att förebygga
en dylik minskning av timantalet för berörda ämne. I motionerna I: 10 och
II: 9 har direkt påyrkats, att den föreslagna reduceringen icke måtte komma
till stånd.
I anslutning till vad utskottet tidigare i annat sammanhang anfört (utlåtande
1953: 109, s. 44), vill utskottet erinra därom, att kristendomsämnet ingår
som ett led i den allmänna orientering i kunskapens värld, som skolan
skall ge, men därjämte, såsom bland annat skolkommissionen vitsordat, har
särskilda uppgifter att fylla och erbjuder särskilda möjligheter i skolans personlighetsutvecklande
och karaktärsbyggande arbete. Dess ställning på timplanen
är dock, liksom andra ämnens, en avvägningsfråga, vid vars prövning
måste beaktas olika, ofta nog mot varandra stridande önskemål.
Full enighet torde råda om önskvärdheten av att i görligaste mån söka
nedbringa antalet veckotimmar. En sänkning av antalet veckotimmar i ett
enskilt ämne bör därför accepteras om denna åtgärd möjliggöres genom utmönstrande
av icke erforderligt eller mindre viktigt lärostoff eller eljest genom
kursplanernas uppläggning. Mot bakgrunden av vad utskottet ovan uttaiat
rörande kristendomsämnets betydelse synes emellertid särskilt starka
skal bora föreligga därest en sänkning av antalet veckotimmar i detta ämne
iran tva till en företages. I detta sammanhang vill utskottet även erinra om
de olagenheter, som i pedagogiskt avseende följer med ett entimmesämne i
synnerhet nar det gäller en begynnelseklass och då ämnet även i närmast
toljande klass omfattar allenast en timme.
Det tillkommer Kungl. Maj :t att i administrativ väg besluta i frågor om
de särskilda läroämnenas ställning på timplanerna. Utskottet utgår från
Statsutskottets utlåtande nr 46 år 1958 11
att de av utskottet ovan angivna synpunkterna komma att i samband med
prövningen av skolöverstyrelsens föreliggande förslag till timplaner bli föremål
för Kungl. Maj :ts särskilda uppmärksamhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att motionerna I: 10 och II: 9 samt I: 35 och II: 38 icke må
till någon annan riksdagens åtgärd föranleda än att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till känna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 14 mars 1958
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Ohlon, Gustaf Andersson,
Birger Andersson, Boman, Bergman, Holmqvist, Rikard Svensson, Söderberg,
Mårtensson, Ivar Persson, Palme, Lodenius och Arrhén; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Petterson i Degerfors, Thapper, Ståhl, Rubbestad, Karlsson i
Olofström, Widén, Nilsson i Göingegården, fröken Olsson, herrar Blidfors,
Gerhard Nilsson i Gävle, Arvidson och fröken Vinge.
580681
Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag