Statsutskottets utlåtande nr 45 år 1958

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer.

(5:e avd.)

Statsutskottet får härmed avge utlåtande i anledning av väckta motioner
om beredande av pension eller understöd åt vissa f. d. anställningshavare i
statens tjänst m. fl.

Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, får utskottet,
i den mån ej redogörelse i det följande lämnas, hänvisa till vederbörande
motioner.

1 :o) Förre extra verkstadsförmannen A. G. J. Karlsson. I de likalydande
motionerna I: 91 och II: 64, väckta den förra av herr Gunnar Berg och den
senare av herr Andersson i Ronneby, har hemställts, att riksdagen måtte
tillerkänna f. d. extra verkstadsförmannen vid marinverkstäderna i Karlskrona
Ali Gustaf Julius Karlsson pension såsom extra ordinarie verkstadsförman.

Av för utskottet tillgängliga handlingar inhämtas,

att Karlsson, som är född den 6 december 1891, innehade arbetaranställning
såsom yrkesarbetare vid Karlskrona örlogsvarv under tiden den 7
februari 1910—den 31 oktober 1950, därvid han fr. o. m. den 1 maj 1943
tjänstgjorde som tjänstförrättande verkstadsförman;

att han under tiden den 1 november 1950—den 31 december 1954, då
han uppnådde den för honom gällande pensioneringsperiodens övre gräns,
var anställd såsom extra verkstadsförman vid örlogsvarvet med placering i
Cg 16 (Cg 17 enligt kungl. brev den 29 januari 1954);

att han sedan den 1 januari 1935 var underkastad tjänste- och familjepensionsreglementena
för arbetare;

samt att 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare,
jämlikt bestämmelserna i kungörelsen nr 609/1947, ägde tillämpning på
honom jämväl för den tid han innehade extra anställning.

I skrivelse den 2 april 1954 gjorde marinförvaltningen hos Kungl. Maj:t
framställning om att Karlsson måtte, utöver honom författningsenligt tillkommande
pension, tillerkännas en tilläggspension, som kunde anses skälig
med hänsyn till hans tjänstgöring såsom extra tjänsteman vid marinverkstäderna
i Karlskrona. Till stöd härför anförde ämbetsverket, att den
av Karlsson uppehållna förmanstjänsten vore av permanent natur och vid
elt flertal tillfällen föreslagits omvärderad till extra ordinarie, varför det
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 6 samt. Nr 45

2

Statsutskottets utlåtande nr 45 år 1958

syntes skäligt att Karlsson vid avgång ur tjänst komme i åtnjutande av
pension såsom om ifrågavarande befattning varit extra ordinarie alltsedan
den 1 maj 1943.

Statskontoret anförde i utlåtande över framställningen bl. a. följande:
Då Karlsson icke kunnat erhålla extra ordinarie tjänstemannaanställning,
enär någon sådan befattning ej funnits inrättad, kunde ämbetsverket inte
finna skäl föreligga för att Karlsson skulle komma i åtnjutande av pensionsförhöjning
enligt marinförvaltningens förslag. Framhållas kunde att Karlsson,
därest han medgåves rätt till tilläggspension på ifrågasatt sätt, skulle
komma i förmånligare ställning än om han innehaft extra tjänstemannabefattning
under hela sin anställningstid och i denna egenskap beviljats s. k.
riksdagspension.

Genom beslut den 30 juni 1954 fann Kungl. Maj:t framställningen icke
föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I motionen I: 91 anförs till stöd för det nu väckta förslaget bl. a. följande.

Karlsson tog Kungl. Maj :ts negativa besked mycket hårt. Detsamma innebär
nämligen, att hans pensionsförmåner efter sammanlagt elva års tjänstgöring
i arbetsledarbefattning icke uppgår till mer än 7 876 kronor mot att
de skulle uppgå till 9 201 kronor om han kommit i åtnjutande av full pension.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppbär Karlsson
författningsenlig pension jämlikt vederbörligt arbetarpensionsreglemente.
Det i motionerna väckta förslaget avser, att Karlsson skulle beredas pensionsrätt
jämväl på den av honom under omkring elva år bestridda förmansbefattningen.
Då emellertid denna varit en extra tjänst — även om den
av marinförvaltningen föreslagits omvärderad till extra ordinarie — kan utskottet
av principiella skäl och med tanke på konsekvenserna inte tillstyrka
någon åtgärd i motionernas syfte. Såsom ovan anförts, har Kungl. Maj :t den
30 juni 1954 lämnat en av marinförvaltningen i enahanda syfte gjord framställning
utan åtgärd.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 91 och II: 64 ej må av riksdagen bifallas,

2:o) Förre vägarbetaren H. S. Svensson. I motionen 11:398 hemställer
fru Löfqvist, att riksdagen måtte besluta att bemyndiga Kungl. Maj :t att,
med ändring av dess beslut den 29 juni 1956, medgiva Svensson att såsom
tjänstår för pension enligt arbetarpensionsreglementet få tillgodoräkna all
sådan tid efter den 1 januari 1944, varunder han till följd av den i militärtjänsten
ådragna sjukdomen icke kunnat vara i arbete eller, därest detta
icke skulle kunna bifallas, tillerkänna honom en mot den gynnsammare
tjänstårsberäkningen svarande tilläggspension.

Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionären följande.

Efter framställning i ärendet från Svenska vägarbetareförbundet den 9
februari 1956 framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 157 vid 1956 års riks -

Statsutskottets utlåtande nr 45 är 1!)58

3

dag förslag om reviderad tjänstårsberäkning enligt arbetarpensionsreglementet
för vägarbetaren vid vägförvaltningen i Blekinge län H. S. Svensson.
Svensson, som sedan den 1 januari 1944 var anställd vid vägförvaltningen
—■ efter alt dessförinnan ha varit anställd vid väghållnings- och vägdistrikt
i 17 år — hade under fullgörande av militärtjänstgöring i maj 1940 insjuknat
i lungtuberkulos. Härför hade lian tillerkänts livränta jämlikt 1927 års
militärersättningsförordning. Under anställningen hos vägförvaltningen hade
han drabbats av två återfall av sjukdomen omfattande sammanlagt cirka
sex år, varav omkring 13 månader under 1944—1945 och i övrigt tiden 30
juli 1947—5 juni 1952. Under dessa perioder hade nämnda livränta erhållits,
men då denna icke var att betrakta såsom »avlöning» i den bemärkelse, som
avses i arbetarpensionsreglementet, hade sjukdomstiden ej räknats såsom
tjänstår till någon del. På grund härav skulle Svensson vid sin avgång från
tjänsten den 30 november 1958 kunna räkna endast cirka 20 tjänstår mot
cirka 26 tjänstår om sjukdomstiden medräknats, vilket innebar att pensionen
per år blev cirka 1 300 kronor mindre.

Förbundet ansåg omständigheterna skäligen tala för att Svensson i full
utsträckning finge tillgodoräkna den ifrågavarande sjukdomstiden. Kungl.
Maj :t fann emellertid i propositionen att tillgodoräknandet borde allt som
allt gälla endast 2 år 26 dagar. Denna tid motsvarade summan av de perioder,
varunder Svensson, enligt från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtade
upplysningar, skulle ha uppburit sjuklön enligt gällande kollektivavtal,
därest hans sjukledighet varit föranledd av »vanlig sjukdom», i vilket fall
pensionsreglementets villkor om »avlöning» varit uppfyllt.

Riksdagen anmälde i skrivelse den 22 maj 1956, nr 273, med överlämnande
av statsutskottets utlåtande nr 120, sitt beslut i anledning av propositionen.
Beslutet innebar bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta om reglering av
Svenssons pensionsförmåner. Kungl. Maj :t beslöt sedermera den 29 juni
1956 sådan reglering enligt de i propositionen föreslagna grunderna.

Enligt nyssnämnda beslut kommer Svensson att vid pensionsålderns inträde
den 1 december 1958 kunna räkna tjänstår med 22 år 3 månader 3
dagar, vilket motsvarar en årlig tjänstepension av omkring 5 400 kronor.
Med fullt tillgodoräknande av sjuktiden skulle han få 26 år 1 månad 20
dagar, motsvarande eu pension på 6 300 kronor

Som ovan framhållits hade Kungl. Maj:t i sin proposition och sitt sedermera
fattade beslut beaktat vad som Svensson i händelse av »vanlig sjukdom»
kunnat få sjukavlöning för enligt gällande kollektivavtal. Emellertid
synes starka skäl tala för att i detta fall mindre vikt lägges vid den begränsning,
som följer av en sådan jämförelse. Avgörande betydelse bör i stället
tillmätas den omständigheten att Svensson ådrog sig sjukdomen under
militärtjänst och, såvitt av förhållandena framgår, på grund av med denna
förknippade faktorer. Eftersom Svenssons relativt långa sjukfrånvaro alltså
sannolikt ej skulle ha uppkommit om han ej blivit utsatt för de under militärtjänsten
i hans fall speciellt påfrestande omständigheterna, synes det icke
fullt följdriktigt att låta den i princip positiva ståndpunkt, som Kungl. Maj :t
och riksdagen tidigare visat i Svenssons fall, i sin praktiska verkan bli begränsad
liv en jämförelse med den tid, varunder sjuklön kunde ha utgått
enligt do för civila förhållanden avpassade bestämmelserna i för Svensson
tillämpliga kollektivavtal. Också ur såväl individens som samhällets synvinkel
måste det väl sägas vara oriktigt och stötande, att en medborgare
som under fullgörande av sin värnplikt i för landet kritiska tider blir utsatt
för skada, skall på grund därav få vidkännas - förutom som i Svenssons
fall eu bestående nedsättning av arbetsförmågan - eu efter avslutad livsgärning
mindre pension från sin civila anställning. Här må vidare under -

4

Statsutskottets utlåtande nr 45 år 1958

strykas, att Svenssons arbetsgivare, vägförvaltningen i Blekinge län, i skrivelse
den 31 januari 1956 till Svenssons fackorganisation bekräftat »att
Svensson, därest den under militärtjänsten ådragna sjukdomen ej hindrat,
skulle, såvitt nu kunnat bedömas, hava utfört arbeten åt vägförvaltningen
kontinuerligt under åren 1944—1952». Nämnas kan att Svenssons enligt
militärersättningsförordningen utgående livränta sedan en längre tid tillbaka
är baserad på en med 15 % nedsatt arbetsförmåga och uppgår allenast till
30 kronor per månad. Denna minskning i tjänstepensionen, som enligt ovan
kommer att inträffa om ingen ytterligare revidering i tjänstårsberäkningen
sker, är f. n. 900 kronor per år och kan bli större beroende på ev. ökning av
nu gällande rörliga tillägg. Nyssnämnda livränta uppväger alltså endast till
cirka en tredjedel skillnaden i pensionen.

Därtill kommer den negativa verkan som Svenssons nedsatta arbetsförmåga
kan bedömas medföra i hans möjligheter att efter pensioneringen
kunna med arbete i tillgänglig och lämplig utsträckning utfylla sin tjänstepension
till vad som behövs för en dräglig försörjning av sig och hustrun.

Utskottet. Då några nya omständigheter inte tillkommit, som skulle kunna
motivera ett frångående av riksdagens år 1956, efter förslag från Kungl.
Maj:t, fattade beslut rörande tjänstårsberäkning i pensionshänseende för
vägarbetaren Svensson, hemställer utskottet,

att motionen II: 398 ej må av riksdagen bifallas.

3:o) Förra stationsmästaren vid Lönsboda postexpedition Aina Olsson.
I motionen II: 306 hemställer herrar Nilsson i Lönsboda och Olof son, att f.
stationsmästaren Aina Olsson i Lönsboda måtte i pensionshänseende få
tillgodoräkna sig hela den tid som hon varit ordinarie poststationsföreståndare.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Olsson, som är född den 21 februari 1894, från och med den 1 mars
1947 konstituerades till ordinarie stationsmästare vid den nyinrättade postexpeditionen
i Lönsboda;

samt att hon dessförinnan — under tiden den 1 januari 1935—den 28
februari 1947 — tjänstgjorde som extra poststationsföreståndare vid dåvarande
poststationen i Lönsboda, varvid tjänstgöringen omfattade hel dagstjänst.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 september 1956 hemställde generalpoststyrelsen,
att — i överensstämmelse med av Kungl. Maj :t tillämpad
praxis — av den tid om 12 år 2 månader, varunder Olsson före tillträdandet
den 1 mars 1947 av pensionsberättigande statstjänst innehaft heltidsanställning
i postverket, två tredjedelar eller således 8 år en månad finge tillgodoräknas
såsom tjänstår i pensionshänseende.

Genom beslut den 8 februari 1957 biföll Kungl. Maj:t med stöd av 15 § 3
mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den av generalpoststvrelsen
gjorda framställningen.

Statsutskottets utlåtande nr 45 år 1958

5

Utskottet. I motionen hemställs, att Olsson måtte i pensionshänseende få
tillgodoräkna »hela den tid som hon varit ordinarie poststationsföreståndare».
Uppenbarligen avses emellertid med yrkandet att tillgodoräkning
måtte få ske av hela den tid hon varit extra poststationsföreståndare. Såsom
av den lämnade redogörelsen framgår, har Kungl. Maj :t på framställning av
generalpoststyrelsen medgivit tillgodoräkning av två tredjedelar av denna
tid. Någon anledning att frångå detta beslut, som överensstämmer med på
området sedan många år tillämpad praxis, föreligger enligt utskottets mening
inte.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 306 ej må av riksdagen bifallas.

4:o) Förre reparatören vid statens järnvägar A. Jakobssons änka. I motionen
II: 302 hemställer herr Löfroth, att riksdagen måtte bevilja extra ordinarie
reparatören vid statens järnvägar A. Jakobssons änka, Maria K. Jakobsson
i Kiruna, ett årligt pensionsunderstöd av 529 kronor, räknat från
och med den 1 juli 1957.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att mannen Jakobsson, som var född den 27 december 1868 och avled den
26 maj 1956, innehade anställning vid statens järnvägar under tiden den
20 november 1902—den 31 december 1931;

att han vid avgång ur tjänst erhöll tjänstepension (ålderspension) enligt
reglementet den 29 juni 1911 för statens järnvägars pensionskassa för pensionering
av icke-ordinarie personal;

att dödsbodelägarna efter Jakobsson utgjordes av, förutom änkan, fyra
vuxna barn;

att behållningen i dödsboet uppgick till 34 303 kronor;

samt att änkefru Jakobsson, som ingick sitt äktenskap den 25 december
1908, icke är författningsenligt berättigad till familjepension.

Hos Kungl. Maj:t anhöll änkefru Jakobsson år 1957 att få komma i åtnjutande
av pension.

Järnvägsstyrelsen tillstyrkte med hänsyn till vad som genom ärendet bifogad
utredning blivit upplyst rörande änkefru Jakobssons och hennes
barns ekonomiska ställning m. m., att ett mindre årligt understöd av trafikmedel,
förslagsvis 529 kronor, beviljades henne.

Statskontoret ansåg sig med beaktande av den jämförelsevis stora behållningen
i boet icke kunna tillstyrka att änkefru Jakobsson beviljades årligt
understöd av trafikmedel.

Genom beslut den 22 mars 1957 fann Kungl. Maj.t icke skäl bifalla ansökningen.

Utskottet. Såsom av redogörelsen framgår, har Kungl. Maj:t nyligen prövat
änkefru Jakobssons pensionsfråga utan att finna skäl medgiva henne

6

Statsutskottets utlåtande nr 45 år 1958

något årligt understöd. För egen del finner sig utskottet med hänsyn till
konsekvenserna inte kunna tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte, varför
utskottet hemställer,

att motionen II: 302 ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den It mars 1958

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Ohlon, Gustaf Andersson,
Ivar Johansson, Birger Andersson, Thun, Pålsson, Bergman, Holmqvist,
Rikard Svensson, Söderberg, Axel Johannes Andersson, Palme, Jacobsson
och Birke; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Petterson i Degerfors, Thapper, Ståhl, Gustafsson i Stockholm, Karlsson i
Olofström, Widén, Nilsson i Göingegården, fröken Karlsson, herrar Löfroth,
Arvidson, Johansson i Norrköping, Gustafsson i Kårby och fröken Liljedahl.

Reservation

vid punkten 4 (Förre reparatören vid statens järnvägar A. Jakobssons
änka) av herrar Åkerström, Löfroth och fröken Liljedahl, vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har järnvägsstyrelsen, i
anledning av en utav änkefru Jakobsson hos Kungl. Maj :t gjord ansökan
om pension, tillstyrkt att ett mindre årligt understöd av trafikmedel — förslagsvis
529 kronor — beviljas henne. Järnvägsstyrelsen har därvid hänvisat
till i ärendet verkställd utredning. Statskontoret har i utlåtande över
ansökningen, med beaktande av »den jämförelsevis stora behållningen i
boet», ca 34 000 kronor, ansett sig inte kunna tillstyrka att änkefru Jakobsson
beviljas något årligt understöd av trafikmedel. Härefter har ansökningen
avslagits av Kungl. Maj :t.

Såsom i motionen framhålles, torde emellertid någon större vikt inte böra
tillmätas den av statskontoret gjorda invändningen. Behållningen i boet
uppgick visserligen till drygt 34 000 kronor men i densamma ingår en mindre
bostadsfastighet i mycket dåligt skick och taxerad till 30 000 kronor. Med
hänsyn härtill och till att änkefru Jakobsson — hon uppnår 79 år detta år
— har att draga försorg om en äldre ogift son, som på grund av mångårig
sjukdom är oförmögen till något egentligt inkomstbringande arbete, finner
utskottet starka skäl tala för att änkefru Jakobssons pensionsfråga —

Statsutskottets utlåtande nr 45 år 1958

7

oaktat densamma redan prövats av Kungl. Maj:t — bringas till en lösning
genom särskilt beslut av riksdagen. För egen del vill utskottet därför tillstyrka
bifall till motionen, innebärande att änkefru Jakobsson tillerkännes
ett årligt understöd av 529 kronor, räknat från och med den 1 juli 1957.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionen II: 302, medgiva
att änkefru Maria Katarina Jakobsson må, räknat från
och med den 1 juli 1957, under sin återstående livstid, så
länge hon förblir änka, uppbära ett årligt understöd av 529
kronor, att utgå av statens järnvägars trafikmedel.»

580473

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag