Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1958
9
Nr 8
Utlåtande i anledning av väckt motion om hänskjutande till 1954
års fastighetsbildningskommitté av vissa spörsmål på
fastighetsbildningens område.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 103, av herrar Jansson i Aspeboda
och Gezelius.
I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att i motionen berörda spörsmål på fastighetsbildningens område
för utredning och eventuella förslag till lagstiftning hänskjutes till 1954 års
f astighetsbildningskommitté ».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionen.
Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden
inhämtats från lantmäteristyrelsen, 1954 års fastighetsbildningskommitté
och länsstyrelsen i Kopparbergs län. Vid sistnämnda yttrande har fogats
yttrande av överlantmätaren i länet.
Gällande rätt. Remissyttranden
För att erhålla lagfart å ett köp eller annan överlåtelse av fast egendom
fordras, att den förvärvade egendomen utgör en rättsligen bestående fastighet
eller en kvotdel av en sådan. Med rättsligen bestående fastighet menas
därvid en i fastighetsregistret redovisad, särskilt för sig bestående fastighet.
Lagfart meddelas således icke å förvärv av fastighetsdel, som utgör ett på
marken utmärkt område och icke blivit registrerat såsom fastighet. Sker
numera en upplåtelse av ett på marken utlagt område, måste området göras
till föremål för lantmäteri- eller mätningsförrättning, innan det kan registreras
såsom fastighet. Vid vissa äldre upplåtelser av sådana områden fordrades
visserligen ej alltid förrättning, men däremot fordrades myndighets fastställelse
för att utbrytningen skulle få verkan av fastighetsbildning. I lagfartshänseende
gäller dock för dessa äldre upplåtelser särskilda i viss mån
liberalare regler.
Principen att lagfart kan meddelas även å överlåtelse av kvotdelar av en
fastighet har tillämpats så, att lagfart icke vägras ens å förvärv av de minsta
andelar, blott de avser andelar av hela fastigheter. Kännedomen om denna
praxis har mångenstädes och särskilt inom Kopparbergs län föranlett bruket
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1958
att i fångeshandlingar, som egentligen avser förvärv av ett parterna emellan
bestämt område på marken, överlåtelsen anges avse en kvotdel av stamfastigheten.
Härigenom har lagfart å fånget icke kunnat vägras. Syftet med förfarandet
torde i allmänhet ha varit önskemålet att slippa ifrån kostnader
och besvär för områdets utbrytande till särskild fastighet. Emellertid förekommer
det blandformer mellan andelsöverlåtelser och arealöverlåtelser.
Själva överlåtelsehandlingen företer därvid icke alltid några skiljaktigheter
från den grupp som tidigare beskrivits. Syftet i nu nämnda fall med
denna överlåtelseforms användande torde likaledes ha varit detsamma. Däremot
har det parterna emellan varit avsikten att överlåtelsen i dessa fall
skulle avse dels en bestämd areal på marken — i regel en tomtplats å stamhemmanets
inägojord — dels ock en mer eller mindre noggrant lokaliserad
andel av hemmanets övriga »åtföljder» i skogsmark, fiske m. m.
Vad motionärerna haft i tankarna torde i första hand ha varit fall tillhörande
den sistnämnda gruppen. Spörsmålet huruvida en överlåtelse skall anses
tillhöra gruppen arealöverlåtelser eller gruppen blandade areal- och andelsöverlåtelser
kan dock ej lösas genom en för alla lägen tillämplig enkel
regel och får i sista hand avgöras inför domstol. Oavsett om denna sak parterna
emellan är tvistig eller ej uppkommer lätt svårigheter vid brukandet
av hemmanet, särskilt i fråga om skogen. Är parterna ej ense om hur denna
skall brukas, blir uppkommande tvister att bedöma med ledning av bestämmelserna
i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga ägor och rättigheter. Då — såsom lantmäteristvrelsen
i sitt yttrande uttalat — en sådan anordning innebär ett avsevärt hinder
för en jordbruksfastighets brukande, har man att undersöka vilka möjligheter
som står till buds för att upplösa gemenskapen. Den utväg som därvid
först anmäler sig är laga skifte. Lantmäteristyrelsen uttalar härom i sitt
yttrande.
Sedan sämjedelningen i någon form legaliserats och sämjelotterna var för
sig upptagits i fastighetsregister som särskilda fastigheter, kan, om de
därför uppställda villkoren äro uppfyllda, den för fastigheterna gemensamma
skogen undergå laga skifte enligt 1 kap. 13 § jorddelningslagen —
motsvarande bestämmelser gälla inom områden där lagen om fastighetsbildning
i stad är tillämplig. Därvid kan, om förutsättningar därför finnas, särskild
lott i skogen utläggas för bostadsfastigheten. En sådan lösning är i
allmänhet ej möjlig eller lämplig.
Under vissa — i 1 kap. 18 § jorddelningslagen närmare angivna — förutsättningar
kan emellertid ägaren av den mindre delen tvingas finna sig i att
mot vederlag i pengar avstå från sin andel i skogsmarken. Detta tillvägagångssätt
är emellertid användbart endast då värdet av den mindre fastighetsandelens
skogsmark icke överstiger en tjugondedel av den mindre fastighetsandelens
totala värde. Även denna möjlighet att upplösa gemenskapen
är sålunda starkt begränsad. — En ytterligare omständighet som inskränker
laga skiftets användbarhet är att detsamma som regel innebär ett
omständligt och tämligen dyrbart förfarande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1958 11
I stället för jorddelningslagen gäller i vissa fall lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län, även kallad dalalagen. Denna lags tillämpningsområde
utgöres av de delar av länet som storskiftats på bekostnad
eller med understöd av staten. De av motionärerna påtalade fallen torde i
betydande utsträckning vara belägna inom dalalagens geografiska tillämpningsområde
men i formellt hänseende i regel falla utanför lagens tillämpningsområde
och detta av den anledningen, att dalalagen har sin egentliga
betydelse beträffande de s. k. primära skifteslagen. Anledning saknas därför
att här närmare ingå på innehållet i dalalagen. Med hänsyn till att motionärerna
förordar att inlösningsförfarandet erhåller ökad användning är emellertid
i detta sammanhang en år 1948 beslutad lagändring i datalagen (SFS
nr 399) av visst intresse. Möjlighet öppnades nämligen då till ett utvidgat
inlösningsförfarande. Enligt 12 § dalalagen kan sålunda ägare av en jordbruksfastighet,
som saknar nödiga åbyggnader och vars åkerareal icke uppgår
till ett hektar, tvingas att mot vederlag i pengar avstå från ifrågavarande
inrösningsjord. Under riksdagsbehandlingen av denna fråga väcktes genom
motionen 11:570 frågan om införande av möjlighet att inlösa även skogsmark
som tillhörde obebyggda fastighetsandelar. Motionen, som behandlades
av andra lagutskottet, avstyrktes av utskottet (utlåtande nr 46/1948). Vad
utskottet hemställt bifölls av riksdagen.
Frågan behandlades även av 1953 års riksdag, sedan i motionerna I: 186
och II: 399 hemställts dels om en skyndsam utredning rörande vidgad inlösningsrätt
vid laga skiften enligt dalalagen, dels att Kungl. Maj :t måtte för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Enligt
motionärernas mening borde inlösningsrätten utvidgas att gälla även skogsmark.
Motionerna behandlades av tredje lagutskottet och tillstyrktes av utskottet
(utlåtande nr 27/1953). Utskottets hemställan bifölls av riksdagen
(skrivelse nr 323/1953).
Efter det att riksdagen gjort nyssberörda framställning uttalade dåvarande
statsrådet Zetterberg i de ursprungliga direktiven till 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Ett spörsmål av stor vikt torde---bli frågan om anskaffande av
mark för sådana fastigheter som är i behov av förstärkning. Erfarenheten
torde numera visa att den erforderliga markreserven i åtskilliga fall kan
åstadkommas helt på frivillighetens väg. För speciella fall torde emellertid
vissa särskilda medel vara nödvändiga. Jag vill här erinra om att i den för
Kopparbergs län gällande särskilda fastighetsbildningslagstiftningen införts
vissa inlösenbcstämmelser och att förslag nyligen väckts att dessa regler
borde utvidgas. Även andra vägar att nå den åsyftade förstärkningen bör
övervägas.
Av de i ärendet inkomna yttrandena må här vidare återgivas.
Lanl mäteris ty relsen anser att det av motionärerna upptagna problemet
redan innefattas i fastighetsbildningskommitténs arbetsuppgifter. Styrelsen
anför.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1958
Det i motionen berörda problemet avser både ett spörsmål angående legalisering
av sämjedelning och frågan om upphävande av gemensam äganderätt
i för två eller flera fastigheter samfälld mark. I båda fallen rör det i
princip sådana fastighetsbildningsspörsmål, som enligt direktiven är under
utredning inom 1954 års fastighetsbildningskommitté. Spörsmålen torde
därför komma att beaktas av kommittén i dess fortsatta arbete. — I den
män motionärerna avsett jämväl det fall att, där överlåtelse skett av visst
jordtal, någon egentlig sämjedelning ej företagits utan en uppdelning endast
skett för brukande utan de rättsverkningar sämjedelning har, svnes problemet
kunna angripas på två olika sätt. I sådant fall gäller lagen''den 30 september
1904 om samäganderätt. Ett hävande av den gemensamma äganderätten
kan då ske enligt denna lag. I den mån den däri anvisade lösningen
icke är lämplig, torde frågan om en ändring av denna lagstiftning få närmare
utredas. Problemet angående gemenskapens hävande vid samäganderätt
synes emellertid vara så komplicerat att det lämpligen bör upptagas i
ett större sammanhang. Ägaren till den överlåtna kvotdelen eller ägaren till
återstoden av fastigheten kan även söka häva gemenskapen genom delning
av fastigheten (laga skifte enligt 1 kap. 8 § jorddelningslagen). De problem
som för detta fall aktualiseras av motionen torde komma att beaktas av
fastighetsbildningskommittén.
Även fastighetsbildningskommittén anser det nu aktualiserade spörsmålet
utan vidare åtgärder tillhöra dess arbetsområde. Kommittén anför.
Problemet att på ett ändamålsenligt sätt komma till rätta med de förhållanden,
som föreligga efter en upplåtelse enligt vad i motionen sägs av
andel i fastighet, gäller främst frågan om vilka ändringar i den officiella
fastighetsindelningen som upplåtelsen bör föranleda och utgör alltså, såsom
ock motionärerna själva vilja anse, i första hand ett fastighetsbildningsspörsmål.
Som sådant kommer det, även utan särskilt hänskjutande
till kommittén, att upptagas till behandling vid den åt kommittén anförtrodda
allmänna översynen av fastighetsbildningslagstiftningen. Kommittén
kommer att vid sitt fortsatta arbete taga de i motionen anförda synpunkterna
under övervägande.
Överlantmätaren i Kopparbergs län tillstyrker motionen samt anför.
Vad motionärerna syfta till är uppenbarligen att införa möjlighet till en
form av inlösensförfarande jämväl utan samband med större fastighetsregleringar
för de i motionen särskilt angivna fallen, där en åsyftad överlåtelse
av en till läge och gränser på marken bestämd tomtplats formellt
skett såsom ett andelsfång. Det torde vara förenat med stora svårigheter att
åstadkomna en lagtext som på ett entydigt sätt särskiljer de ifrågavarande
fallen ifrån andra till formen liknande'', liksom också att ur saklig synpunkt
motivera en åtskillnad mellan innehav av små fastighetsandelar på grund
av köp och innehav av liknande fastighetsandelar som erhållits exempelvis
genom arv. Ett eventuellt inlösensförfarande utan samband med fastighetsreglering
i övrigt torde väl i stället få anknyta till det föreliggande behovet
i varje enskilt fall att befria ägaren till vad man skulle kunna kalla stamfastigheten
från den belastning det utgör att viss andel av fastigheten äges
av annan. Även med en sådan uppläggning torde dock svårigheter uppstå
att åstadkomma en klar avgränsning av inlösensfallen. Intet torde emellertid
vara att erinra emot en utredning av frågan, och jag får därför förorda
att bifall till motionen tillstyrkes.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1958
13
Även länsstyrelsen i Kopparbergs län vitsordar behovet av lagstiftningsåtgärder
samt tillstyrker motionen.
Utskottet
Motionärerna har fäst uppmärksamheten på ett av de i svensk rätt icke
ovanliga fall, då till följd av bristande överensstämmelse mellan civilrättens
och fastighetsbildningslagstiftningens regler ett i och för sig giltigt fång
till fast egendom icke kan följas av en av parterna önskad ändrad fastighetsindelning.
I motionen framhålles sålunda att det inom vissa delar av
Kopparbergs län varit vanligt att fast egendom överlåtits under sådana förhållanden
att förvärvaren, oaktat han erhållit lagfart å sitt fång, icke kunnat
få den förvärvade egendom utbruten till en för sig bestående fastighet.
Ehuru med fånget i första hand avsetts att överlåta en tomt eller mindre
byggnadsplats, har -— för att göra det möjligt för den nye ägaren att få lagfart
— överlåtelsen i fångeshandlingen i regel angivits avse en viss kvotdel
av fångesmannens fastighet. I de fall denna utgöres av ett hemman med
skog har sålunda förvärvaren blivit ägare till en ideell andel i skogsmarken,
med påföljd att ingendera parten kunnat verkställa avverkningar eller
på annat sätt nyttja skogen utan den andres samtycke. Här bortses från
de — väsentligen teoretiska — möjligheter till frågans lösande som bysamfällighetslagen
erbjuder.
För utskottet har det icke varit möjligt att undersöka i vilken utsträckning
de av motionärerna omtalade överlåtelserna förekommit. I den mån
desamma är talrika, och utskottet saknar anledning att icke godtaga uppgiften
härom, påfordrar frågan otvivelaktigt lagstiftarens uppmärksamhet.
Såsom motionärerna anfört torde utredningen av ifrågavarande spörsmål
närmast böra ankomma på 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Motionärerna anser att ett sätt att komma till rätta med problemet vore
att genom ett enkelt och schematiskt laga skifte i det valda exemplet tilldela
den mindre fastighetsandelens ägare — förutom den av honom hävdade
tomtplatsen — ett i pengar uträknat vederlag mot att han får avstå
sin rätt till fastigheten i övrigt. Även om vad motionärerna sålunda framhållit
står i viss överensstämmelse med vad utskottet i annat sammanhang
(utlåtande nr 27/1953) uttalat, vilket uttalande alltjämt äger giltighet, finner
utskottet likväl icke anledning att, innan fastighetsbildningskommilténs
arbete avslutats, närmare uttala sig om efter vilka linjer problemet bör
lösas.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande motion 11:103
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att i motionen
berörda spörsmål på fastighetsbildningens område för utredning
hänskjutes till 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Stockholm den 4 mars 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALI)
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1958
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Axel Jansson, Göran
Karlsson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson*, Kristiansson* och Robert Johansson;
från
andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Åhman, fru
Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Stiernstedt*, Hamrin i Kalmar och
Jansson i Aspeboda.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.