Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3 mom.
folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).
Genom en den 28 mars 1958 dagtecknad proposition, nr 142, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till
förordning om ändrad lydelse av 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469)
Härigenom förordnas, att 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
19 §.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 mom. Om dödsfallet---dödsorsaken (dödsbevis).
Har dödsfallet--—---motsvarande tillämpning.
Innan eldbegängelse må äga rum,
skall dödsbevis alltid vara avlämnat.
3 mom. Dödsbevis skall utfärdas 3 mom. Dödsbevis skall utfärdas
av läkare enligt av medicinals ty rel- av läkare å blankett enligt formulär,
sen fastställt formulär. som fastställes av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen.
Ändringarna är avsedda att möjliggöra att de två läkarintyg,
som för närvarande i vissa fall erfordras vid eldbegängelse, ersättes
av ett läkarintyg.
1 Senaste lydelse av 19 § 1 och 3 mom. se 1952: 338.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr 21
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958
Inledning
I det förslag till ny jordfästningslag, som genom proposition nr 171 förelädes
1957 års riksdag, förutsattes att vissa ändringar skulle göras i bl. a.
kungörelsen den 8 december 1933 (nr 659) om eldbegängelse och i kyrkobokföringskungörelsen
den 30 december 1946 (nr 801). Förslaget till jordfästningslag
antogs med en mindre ändring av riksdagen och godkändes av
1957 års kyrkomöte. Lagen har utfärdats den 25 oktober 1957 (nr 585) och
har trätt i kraft den 1 januari 1958.
Åt särskild utredningsman, assessorn i kammarrätten S. F. von Otter,
har uppdragits att utarbeta förslag till erforderliga ändringar i de nämnda
kungörelserna ävensom att undersöka möjligheterna att genomföra vissa
förenklingar beträffande formerna för meddelande av tillstånd till eldbegängelse.
Utredningsmannen har med skrivelse den 11 november 1957 avlämnat en
promemoria med förslag till dels ändrad lydelse av 19 § folkbokföringsförordningen
dels ock kungörelse angående eldbegängelse och gravsättning
m. m. (stencilerad). Enligt förslaget skall nuvarande eldbegängelsekungörelse
ersättas av en kungörelse angående eldbegängelse och gravsättning
m. m. De särskilda läkarintyg, som enligt gällande bestämmelser skall avlämnas
enligt 19 § folkbokföringsförordningen (dödsbevis) och enligt 5 §
eldbegängelsekungörelsen (läkarintyg för eldbegängelse) skall sammanslås
till ett intyg, kallat dödsbevis. Ett genomförande av utredningsmannens
förslag förutsätter vissa mindre ändringar i 19 § folkbokföringsförordningen.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av ett antal myndigheter
och sammanslutningar.
Vid ärendets remissbehandling har påyrkats att ytterligare en ändring
skall företas i 19 § folkbokföringsförordningen. Den yrkade ändringen syftar
till att ovillkorlig skyldighet att avlämna dödsbevis skall stadgas inte
blott beträffande dödsfall, som inträffat i städer och vissa andra samhällen,
utan även beträffande sådana dödsfall, som inträffat på den egentliga landsbygden.
Gällande bestämmelser angående dödsbevis
Enligt 18 § folkbokföringsförordningen skall dödsfall skyndsamt anmälas
till vederbörande pastor. Av 19 § samma förordning, sådant författningsrummet
lyder enligt förordning den 30 maj 1952 (nr 336), framgår att den,
som gör anmälan om dödsfallet, i regel skall avlämna intyg angående dödsorsaken
(dödsbevis).
Skyldighet att avlämna dödsbevis föreligger om dödsfallet har inträffat
inom stad, köping eller municipalsamhälle, där för allmänna hälso- eller
sjukvården anställd läkare är stationerad, eller inom annan tättbebyggd ort,
där sådan läkare är stationerad och beträffande vilken ort medicinalstyrel
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958
3
sen förordnat att stadgandet skall tillämpas. Från denna skyldighet göres
dock undantag för det fall att särskilda omständigheter gör det omöjligt
att avlämna dödsbevis (1 mom. första stycket). Skyldighet att lämna dödsbevis
föreligger även, om dödsfallet inträffat å annan ort än nyss sagts och
läkare vårdat den avlidne under hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning,
varunder modern eller barnet avlidit, eller efter dödsfallet besiktigat
den avlidnes kropp (1 mom. andra stycket).
Den som gör anmälan om dödsfallet skall avlämna dödsbeviset till vederbörande
pastor. Från denna regel göres undantag för det fall, då syssloman
eller annan å sjukvårdsinrättning anställd person eller ock polismyndighet
har att i enlighet med vad därom är särskilt stadgat till pastor översända
beviset. Föreskrifter om sådan skyldighet finnes meddelade i 8 § kungörelsen
den 16 december 1949 (nr 702) med vissa bestämmelser angående befolkningsstatistiken,
34 § sjukhusstadgan och 58 § stadgan angående sinnessjukvården
i riket.
Dödsbevis skall utfärdas av läkare enligt av medicinalstyrelsen fastställt
formulär (3 mom.).
Om dödsbevis inte skall avlämnas, åligger det den som gör anmälan om
dödsfallet att för pastor uppgiva den sannolika dödsorsaken samt, om läkare
under sista året före dödsfallet rådfrågats av eller för den avlidne, läkarens
namn (4 mom.).
Dödsbevisen skall dels tjäna som underlag för införandet av dödsorsak i
vederbörande församlings död- och begravningsbok och dels ligga till grund
för den av statistiska centralbyrån upprättade statistiken över dödsorsaker.
Föreskrifter rörande insamlandet av uppgifter för sistnämnda ändamål har
lämnats i den nyssnämnda kungörelsen med vissa bestämmelser angående
befolkningsstatistiken.
Promemorian
Efter att ha redogjort för gällande bestämmelser rörande avlämnande av
dödsbevis, framhåller utredningsmannen, att dödsbevis numera lämnas beträffande
flertalet avlidna. Utvecklingen i detta avseende framgår av följande
tablå.
År |
Antal avlidna |
Antal dödsbevis i procent av hela |
|||
S:a |
för vilka lämnats dödsbevis |
hela riket |
städer |
landsbygd |
|
1951 |
69 799 |
51774 |
74,2 |
98,9 |
56,6 |
1952 |
68 270 |
54 651 |
80,1 |
99,4 |
65.3 |
1953 |
69 553 |
60 620 |
87,2 |
99,7 |
77,5 |
1954 |
69 078 |
61 697 |
89,4 |
99,7 |
81,3 |
1955 |
68 603 |
62 437 |
91,5 |
99,7 |
83,9 |
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958
Utredningsmannen erinrar om att enligt 4 § eldbegängelsekungörelsen eldbegängelse
inte må äga rum med mindre tillstånd därtill meddelats. Vid ansökan
om tillstånd till eldbegängelse skall, jämlikt 5 § nämnda kungörelse,
fogas läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
I författningsrummet lämnas närmare föreskrifter rörande vem som äger
utfärda läkarintyg som här avses ävensom angående vad läkarintyget skall
innehålla.
När en avliden person skall undergå eldbegängelse, skall alltså, framhåller
utredningsmannen, för honom utfärdas två läkarintyg, nämligen dels
det intyg angående dödsorsaken (dödsbevis), som skall avlämnas enligt 19 §
folkbokföringsförordningen, dels ock det intyg för eldbegängelse, som skall
avlämnas enligt 5 § eldbegängelsekungörelsen. För de båda intygen, i vilka
delvis likartade uppgifter skall lämnas, användes separata blanketter.
De nyssnämnda två intygen bör enligt utredningsmannen ersättas av ett
intyg, vari lämnas i huvudsak samma uppgifter som i nuvarande dödsbevis
samt de ytterligare uppgifter, som kan erfordras för eldbegängelse. För
detta gemensamma intyg bör beteckningen dödsbevis komma till användning.
Utredningsmannen föreslår att föreskrifterna rörande skyldighet att avlämna
dödsbevis även i fortsättningen skall vara införda i folkbokföringsförordningen.
De nuvarande bestämmelserna bör emellertid kompletteras
med ett stadgande om skyldighet att lämna dödsbevis, när eldbegängelse
skall äga rum. Stadgandet föreslås infört i ett nytt tredje stycke i 19 § 1
mom. Formulär till det föreslagna nya dödsbeviset bör fastställas av medicinalstyrelsen
efter samråd med statistiska centralbyrån. I 1 § 1 mom. förslaget
till kungörelse angående eldbegängelse och gravsättning m. m. har
införts bestämmelser om vad dödsbeviset skall utvisa.
I 19 § folkbokföringsförordningen föreskrives att dödsbevis till pastor
skall avlämnas av den, som enligt 18 § samma förordning gör anmälan om
dödsfallet. Enligt i 19 § 2 mom. meddelade undantagsbestämmelser föreligger
dock inte skyldighet för den anmälande att avlämna dödsbevis i fall,
då syssloman eller annan å sjukhus anställd person eller ock polismyndighet
har att i enlighet med vad därom är särskilt stadgat till vederbörande
pastor översända sådant bevis. Utredningsmannen föreslår att dödsbevis
alltid skall överlämnas till den som har att göra anmälan om dödsfallet för
att sedermera av denne överlämnas till pastor. I följd härav har föreslagits
att undantagsstadgandet i 19 § 2 mom. skall utgå. I anslutning härtill har
utredningsmannen framhållit att det för närvarande inträffar att vederbörande
läkare dröjer oskäligt länge med att översända dödsbevis.
Remissyttrandena
I de delar, som icke återgives här nedan, hänvisas beträffande remissyttrandena
till propositionen (s. 6—8).
I samtliga de remissyttranden, där frågan om att sammanslå det nuva -
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958
rande dödsbeviset och läkarintyget för eldbegängelse till ett dödsbevis
berörts, har utredningsmannens förslag i denna del tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.
I några remissyttranden beröres frågan om dödsbevisens överlämnande.
Sålunda ifrågasättes det ändamålsenliga i att bevisen alltid
skall överlämnas av vederbörande läkare, lasarettssyssloman eller polismyndighet
till den avlidnes anhöriga i stället för såsom för närvarande i vissa
fall sker till pastor direkt.
Frågan om obligatoriska dödsbevis även på landsbygden har
tagits upp till diskussion i en del yttranden.
Kammarkollegiet erinrar om att den nu förekommande skillnaden mellan
stad och tätort, å ena sidan, samt landsbygd, å den andra, bibehållits
i utredningsmannens förslag. Enligt kollegiets mening finnes i och för sig
inte anledning att uppställa starkare krav på klarläggande av dödsorsaken
beträffande dödsfall i stad och annan tätort än beträffande dödsfall på
landsbygden. Kollegiet anser det böra övervägas om inte, även såvitt angår
dödsfall på landsbygden, kan såsom huvudregel föreskrivas skyldighet att
förete dödsbevis. Undantag skulle därvid uppställas allenast för de fall, där
det skulle vara förenat med större kostnader eller speciella svårigheter att
anskaffa beviset.
Statistiska centralbyrån påyrkar, att dödsbevisen skall bli obligatoriska i
hela landet.
Även landsfogden i Gävleborgs län och Föreningen Sveriges landsfiskaler
anser det önskvärt att dödsbevisen göres obligatoriska i hela landet.
Departementschefen
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anför.
Den föreslagna ändringen i 19 § 1 och 3 mom. folkbokföringsförordningen
är avsedd att göra det möjligt att ersätta det nuvarande dödsbeviset och det
särskilda läkarintyg, som erfordras när eldbegängelse skall äga rum, med
ett läkarintyg, benämnt dödsbevis. Utredningsmannens förslag i denna del
har tillstyrkts vid remissbehandlingen och kan av mig förordas. Godtager
riksdagen detta förslag, kommer chefen för inrikesdepartementet, enligt vad
jag inhämtat, att senare anmäla förslag till häremot svarande administrativa
föreskrifter rörande eldbegängelse.
Utredningsmannen har även föreslagit ändrade bestämmelser rörande
dödsbevisens överlämnande. Enligt förslaget skall sålunda dödsbevis alltid
överlämnas av den som har att göra anmälan om dödsfallet. Om förslaget i
denna del råder, som jag framhållit i min redogörelse för remissyttrandena,
delade meningar. I några av yttrandena framhålles att det nu tillämpade
systemet, att dödsbevisen översändes direkt från vederbörligt sjukhus till
pastor, är det mest ändamålsenliga. Jag delar denna uppfattning och kan
alltså inte tillstyrka utredningsmannens förslag i denna del.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1958
Frågan om obligatoriska dödsbevis även på landsbygden har tagits upp i
bl. a. de av kammarkollegiet och statistiska centralbyrån avgivna remissyttrandena.
Beträffande denna fråga får jag erinra om att densamma prövats
en gång tidigare, nämligen vid 1952 års riksdag. Dåvarande chefen för finansdepartementet
uttalade i proposition nr 216 till nämnda års riksdag
bl. a., att det inte kunde komma i fråga att ålägga personer, som är bosatta
i mera avlägset belägna delar av landet, en ovillkorlig skyldighet att avlämna
dödsbevis. Jag kan inte finna att det anförts några nya omständigheter
som motiverar ett frångående av den år 1952 intagna ståndpunkten i
denna fråga. Därför finner jag mig inte böra biträda yrkandet om obligatoriska
dödsbevis i hela landet.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda förslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 22 april 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Axel Jansson, Ebbe Ohlsson, Georg
Carlsson, Kristiansson och Robert Johansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Åhman, fru Torbrink, herrar
Andersson i Ryggestad, Svenning och Jansson i Benestad.
580781
Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag