Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

1

Nr 20

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1958 dagtecknad proposition, nr 127, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete1, vilken enligt lag den 18 maj 1956 (nr 222) gäller till och
med den 30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1959.

I samband med propositionen har utskottet behandlat sju före propositionens
avlämnande väckta motioner,

nämligen inom första kammaren

nr 4 av herr Lindblom m. fl.,

nr 125 av herrar Öhman och Norling samt

nr 201 av herrar Sveningsson och Mannerskantz ävensom

inom andra kammaren

nr 4 av herr Wedén m. fl.,

nr 17 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,

nr 181 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl. samt

nr 243 av herrar Magnusson i Borås och Dickson.

I motionerna 1: 4 och II: 4, vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen
måtte besluta

1 Senaste lydelse i vissa delar, se SFS 1948: 186 och 749 samt 1956: 222.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr 20

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

a) att lagen den 30 juni 1943 (nr 344) om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken gäller t. o. m. 30 juni 1958, icke skall förlängas längre än till
31 december 1958, varefter lagen skall upphöra att gälla;

b) att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att sysselsättningen inom
byggnadsbranschen följes med vaksamhet så att lämpliga åtgärder kan
vidtagas i syfte att utjämna uppträdande tendenser till säsongmässiga
variationer i sysselsättningen».

De likalydande motionerna 1: 201 och II: 243 innehåller en hemställan,
»att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete skall äga fortsatt giltighet till och med den 31
mars 1958.»

I motionen 11:11 yrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en sådan höjning av tillståndsgivningen för aktuella statskyrkliga
och frikyrkliga byggnader som kan anses skälig med de för handen
varande behoven».

Motionerna 1: 125 och II: 181, vilka är av lika lydelse, utmynnar i ett
förslag, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om att kvoteringen
vid sjukhusbyggen upphäves».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och för yrkandena
i motionerna, far utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen samt motionerna II: 4, II: 243 II: 17
och II: 181.

Propositionen

I propositionen föreslås, att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken efter den senaste förlängningen av lagens giltighetstid gäller t. o. m.
den 30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1959.

Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. 186/1948, 749/1948 och 222/1956)
om tillståndstvång för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas strävan
att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig
användning av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller — sedan dess

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

giltighetstid vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 18
maj 1956 (nr 222) — till och med den 30 juni 1958.

Enligt 1 § i lagen äger Konungen, i den mån det finnes erforderligt för att
uppnå nyssnämnda syfte, förordna, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning.
Har dylikt förordnande meddelats, följer därav att byggnadsarbete
icke får bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd). Sådant tillstånd
meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen förordnar därom,
av myndighet, åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tilllämpningen
av lagen, eller myndighet, som är underordnad tillsynsmyndigheten.

Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter
till lagen har Kungl. Maj:t förordnat, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning
samt meddelat tillämpningsföreskrifter till lagen.

Enligt dessa tillämpningsföreskrifter, vilka ändrats vid flera tillfällen,
får åtskilliga slag av byggnadsarbeten bedrivas utan byggnadstillstånd. En
redogörelse för vad som härutinnan gäller har lämnats i propositionen nr
181 till 1954 års riksdag, vartill jag torde få hänvisa.

Byggnadsregleringen har på senare år kunnat successivt uppmjukas. Sålunda
har genom ändringar i tillämpningskungörelsen vid olika tider allt
flera slag av byggnadsarbeten helt undantagits från tillståndstvång (jfr den
förut åberopade redogörelsen i propositionen 181/1954). Vidare har väsentliga
lättnader erhållits genom ändringar i reglerna för byggnadstillståndsärendenas
handläggning. Senast genom Kungl. Maj :ts beslut den 20
december 1957 har avsevärda förenklingar genomförts.

För närvarande gäller generellt byggnadstillstånd för följande slag av
arbeten:

1) byggnadsarbete avseende bostadshus inrymmande mer än två lägenheter
jämte vissa biutrymmen (en- och tvåfamiljshus är helt undantagna
från tillståndstvång);

2) byggnadsarbete av varje slag på Öland samt i Gotlands, Blekinge, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län;

3) byggnadsarbete i övriga delar av riket, i den mån arbetet beräknas
icke kosta mer än 500 000 kronor, dock att i städer med minst 60 000 invånare
samt i vissa kommuner i grannskapet av Stockholm, Göteborg och
Malmö tillståndet ej omfattar ny-, till- eller ombyggnadsarbete, som beräknas
kosta mer än 100 000 kronor och gäller byggnad vilken huvudsakligen
innehåller eller är avsedd att huvudsakligen innehålla industri-, kontorseller
lagerlokaler; samt

4) annat byggnadsarbete, om det avser

a) kommunalt väg- och gatubyggnadsföretag med undantag av arbete,
varå kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 438) om statsbidrag till väg- och
gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare,
är tillämplig;

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

b) kommunal anläggning för vattenförsörjning och avlopp;

c) folkskola, högre kommunal skola, allmänt läroverk, yrkesskola, tekniskt
läroverk och folkhögskola; samt

d) arbete i övrigt å byggnad eller anläggning som tillhör staten eller för
vars utförande bidrag eller lån beviljats av statsmedel.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anför.

Då frågan om fortsatt giltighet av byggnadsregleringslagen vid tidigare
Lillfällen varit uppe till behandling, har i huvudsak tre skäl åberopats för
att förlänga lagens giltighetstid. Byggnadsregleringen har ansetts erforderlig
såsom konjunkturpolitiskt medel. Den har vidare ansetts behövlig för
att utjämna säsongbetonade variationer i byggnadsarbetskraftens sysselsättning.
Slutligen har den ansetts böra utnyttjas för att främja en ur samhällssynpunkt
lämplig lokalisering av industriföretag m. m.

Det första motivet har varit det dominerande så länge anspråken på investeringar
i byggnader och anläggningar vida överstigit de personella
och materiella resurserna på byggnadsmarknaden. En fri byggnadsverksamhet
skulle i ett dylikt läge ha haft en starkt inflationsdrivande effekt
och därjämte ha lett till att bostadsbyggandet och åtskilliga andra ur samhällets
synpunkt särskilt angelägna investeringar fått en alltför ringa andel
av det knappa produktionsutrymmet.

Verkningarna av den ekonomiska stabiliseringspolitiken i förening med
den internationella konjunkturavmattningen har emellertid i nuvarande
läge minskat och på vissa håll till och med helt eliminerat behovet av investeringsbegränsande
åtgärder. Till följd av den inträdda förändringen i
läget har, såsom tidigare anförts, generellt byggnadstillstånd meddelats för
all byggnadsverksamhet i de fyra nordligaste länen och i de sydöstligaste
delarna av landet. Vad storstäderna och regionerna runt dem beträffar överstiger
dock investeringsanspråken fortfarande i betydande grad de resurser,
som kan ställas till förfogande för tillgodoseende av dessa anspråk. I viss
mån belysande härför är att det totala byggnadskostnadsvärdet enligt de
ansökningar om byggnadstillstånd, som år 1957 ingavs i Stockholms stad
och län samt Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, utgjorde 1 248 miljoner
kronor, medan byggnadstillstånd avseende företag inom ifrågavarande
områden samma år icke ansågs kunna beviljas för mer än sammanlagt
836 miljoner kronor. I dessa områden spelar byggnadsregleringen alltså
fortfarande en betydelsefull roll som regulator av byggnadsverksamhetens
omfattning och inriktning. Med hänsyn till det stora uppdämda behov av
investeringar som föreligger i de större städerna, kommer byggnadsregleringen
jämväl efter den 1 juli 1958 att få en viktig uppgift, icke minst för
att tillförsäkra bostadsbyggandet en skälig del av tillgängliga resurser.

I detta sammanhang må erinras om att min företrädare i ämbetet i propositionen
85/1956, varigenom förslag om den senaste förlängningen av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958 5

byggnadsregleringslagens giltighetstid framlades, hänvisade till att chefen
för finansdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga -—- stabiliseringsutredningen
— för utredning av spörsmål sammanhängande med den fulla
sysselsättningens ekonomi m. m. Därvid förutsattes utredningen komma
att till övervägande upptaga frågan om byggnadsregleringen som instrument
i den ekonomiska politiken. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden
föreslogs att lagen — vilken tidigare brukat få sin giltighetstid
förlängd med ett år i taget — skulle få gälla ytterligare två år. Riksdagen
anslöt sig till detta förslag. Enligt vad jag inhämtat har utredningens
arbete ännu ej fortskridit så långt att utredningen är beredd att göra
något uttalande i förevarande fråga. Detta synes mig vara ett ytterligare
skäl till att ej nu vidtaga åtgärder för byggnadsregleringens upphävande.

Den roll byggnadsregleringen spelat för en utjämning över hela året av
sysselsättningen inom byggnadsbranschen torde det icke vara möjligt att
exakt angiva. Det kan emellertid konstateras att vinterarbetslösheten nedgått
synnerligen kraftigt efter byggnadsregleringens tillkomst. Medan arbetslösheten
i januari enligt tillgänglig statistik1 icke någon gång under 1930-talet understeg 38 % av medlemsantalet i byggnadsfackförbunden, har
motsvarande procenttal under det senaste decenniet ej varit högre än 17,5.
Denna minskning av vinterarbetslösheten har säkerligen i avsevärd grad
påverkats av den gynnsamma ekonomiska konjunktur och den höga allmänna
sysselsättningsnivå som rått allt sedan krigsslutet. Den fortgående
utvecklingen på byggnadsteknikens område liksom även byggnadsföretagarnas
intresse av att utan avbrott utnyttja den dyrbara maskinutrustning,
som i växande omfattning börjat komma till användning inom byggnadsverksamheten,
har uppenbarligen också bidragit till säsongutjämningen.
Enligt en av byggnadsarbetarnas organisationer allmänt omfattad åsikt, som
jag delar, hade det dock icke varit möjligt att utan byggnadsregleringen nå
den höga grad av sysselsättningsutjämning som skett.

Eftersom något annat lämpligt medel som i lika hög grad som byggnadsregleringen
kan främja sysselsättningsutjämningen ej står till buds, skulle
enligt min mening en avveckling nu av byggnadsregleringen medföra stora
risker för en betydande ökning av säsongvariationerna på byggnadsmarknaden.

Beträffande det Iokaliseringspolitiska motivet hyser jag samma åsikt
som min företrädare i ämbetet givit uttryck för i propositionen 85/1956. Jag
anser alltså att byggnadsregleringen inte bör upprätthållas enbart av den
anledningen att den kan användas som ett instrument för att främja den
statliga lokaliseringspolitiken. Så länge byggnadsregleringen av andra skäl
bedömes erforderlig, bör den dock utnyttjas även i lokaliseringspolitiskt
syfle, vilket främst går ut på att begränsa storstädernas expansion och
därmed indirekt främja näringslivets utveckling inom andra områden.

1 SOU 1953:6 sid. 211.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Av vad jag anfört torde framgå att behov föreligger att jämväl efter den
30 juni 1958 bibehålla ifrågavarande lag. Lagens giltighetstid synes lämpligen
böra utsträckas till den 1 juli 1959.

Såsom inledningsvis framhållits har från årsskiftet betydande uppmjukningar
av regleringen företagits. I den mån det visar sig möjligt att uppmjuka
regleringen ytterligare, bör detta givetvis ske.

Lagrådet har lämnat det genom propositionen framlagda lagförslaget utan
erinran.

Motionerna

I motionerna I: 4 och II: 4 anföres bl. a.

®yg§na(isregleringens omfattning har under senare tid inskränkts på
olika sätt. Redan i januari 1954 begränsades regleringen av bostadsbyggandet
i avsevärd grad. I stort sett är sålunda den bostadsbyggnation, som
kan finansieras på privat väg, icke hindrad av några restriktioner utöver
de s. k. igångsättningstillstånden. Den reella kontrollen över bostadsbyggandet
sker i stället genom den statliga långivningen via bostadsstyrelsen.
Den överväldigande delen av nyproduktionen inom bostadsbyggandet -—
ca 90—95 % -— sker med begagnande av statliga lån och kan därför påverkas
av det statliga låneorganet.

Det har länge framstått som angeläget att av kristiden påkallade regleringsåtgärder
avvecklas så snart omständigheterna medger. Som nämnt
påverkas bostadsproduktionen endast i ringa grad genom byggnadsregleringslagstiftningen,
varför en avveckling redan av detta skäl vore motiverad.
Härtill kommer att konjunkturläget nu kännetecknas av en viss avmattning
och uppvisar vissa sysselsättningsproblem inom byggarbetarkåren.
Den dämpande effekt, som byggnadsregleringen inom sitt kvarvarande
begränsade tillämpningsområde alltjämt eventuellt skulle kunna äga, kan
därför knappast åberopas som ett skäl för regleringens bibehållande i
dagens läge. Tillfället är tvärtom ur många synpunkter väl valt för en avveckling
av byggnadsregleringen.

Bostadsproduktionen bör sålunda kunna påverkas med generellt verkande
åtgärder i stället för med s. k. fysiska regleringar av byggnadsregleringens
typ. Det är än en gång angeläget framhålla att det via kreditgivningen och
villkoren för denna är möjligt att påverka bostadsproduktionens utveckling.
Bland generella åtgärder, som kan tillgripas, må som ett exempel bland
många anföras en skärpning av belåningsvillkoren genom sänkning av
lånegränserna, vilket skulle hänvisa bostadsföretagen till att anlita lämpliga
former av bostadssparande för viss del av finansieringen.----

Byggnadsregleringens effekt på industriens investeringar bör inte överskattas.
Det kan nämligen inte göras gällande, att byggnadsregleringen
skulle vara en effektiv regulator av industriens investeringsverksamhet i
allmänhet, eftersom byggnadsarbeten endast utgör en mindre del av industriens
investeringar. Investeringskommittén ansåg även i sitt betänkande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958 7

SOU 1953: 6, att generella åtgärder på penning- och kreditmarknaden var
de lämpligaste medlen för att påverka industriens investeringsvolym. Kommittén
fann byggnadsregleringen ej vara lämplig ens som komplement.
Det är därför ganska förvånande att finna att dåvarande departementschefen,
när frågan om byggnadsregleringens bestånd senast behandlades
av 1956 års riksdag i proposition nr 85/1956, synes antyda att byggnadsregleringens
varaktighet skall göras beroende av ytterligare en utrednings
bedömande, nämligen 1955 års s. k. stabiliseringsutredning.

Lokaliseringsutredningen har i sitt som SOU 1951:56 framlagda betänkande
uttalat sig för att rådgivning och information i första hand borde
ifrågakomma som lokaliseringspolitiskt medel. I begränsad omfattning
ansåg utredningen att subventioner kunde tänkas förekomma. Först i sista
hand, om dessa medel skulle visa sig otillräckliga, ansåg utredningen att
tillståndstvång borde kunna komma i fråga. Utredningen framhåller också,
att en aktiv lokaliseringspolitik från samhällets sida måste bygga på ett
väsentligt större kunskap smaterial än som man då förfogade över. De flesta
remissinstanser uttalade sig i samma riktning, och i flera fall framhölls,
att man hade att göra med ett svårbedömt och föga känt område.

Flera olika organ finns numera, som i sin verksamhet är inriktade på
lokaliseringsproblem. Inom arbetsmarknadsstyrelsen fungerar en särskild
utredningsbyrå, som befattar sig med dessa spörsmål. Ett betydelsefullt
samarbete finns mellan det statliga organet och näringslivets representanter,
främst genom industriens produktionsråd. Härtill kommer den
verksamhet av rådgivande och stödjande karaktär som lämnas av företagarföreningarna.
Även hushållningssällskap, lantbruksnämnder och länsarbetsnämnder
är inriktade på lokaliseringsverksamhet. I den permanenta byggnadslagstiftningen,
nämligen 1947 års byggnadslag, finns redan samhällskontroll
över nybildningar av tätbebyggelse anordnad.

Byggnadsregleringens bibehållande har också motiverats med att regleringen
befrämjar en jämn sysselsättning inom byggnadsverksamheten.
Här bör då först uppmärksammas att exempel icke saknas på att byggnadsregleringen
verkat störande på sysselsättningen. Igångsättningstillstånd
har sålunda i vissa fall givits med så kort varsel, att byggmästarnas ekonomiska
planering försvårats, vilket haft till följd att arbetenas igångsättning
vid önskad tidpunkt hindrats av medelsbrist.

Det borde knappast råda någon tvekan om att det allmänna bar stora
möjligheter att i tillräcklig grad utjämna dessa säsongvariationer med
andra medel än byggnadsreglering. Staten bar själv investeringsbehov i
byggnader, kraftverk, vägar in. m., som kan tagas i anspråk vid tidpunkter,
som är ägnade att medföra en utjämning. Detsamma gäller åtskillig kommunal
byggnadsverksamhet, gatuarbeten, vatten- och avloppsanläggningar
in. fl. investeringar.

Härtill kommer att företagarna inom branschen själva medverkar till
eu såvitt möjligt jämn sysselsättning, cn strävan som bl. a. motiveras av
driftsekonomiska skäl i allmänhet och av de tekniska framstegen inom
byggenskapen, vilka gör det möjligt att utföra vinterarbeten med betydligt
bättre resultat än tidigare. En samverkan mellan arbetsmarknadens parter
för att minska eventuella svårigheter inom byggnadsfacket torde också vara
möjlig.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

I motionerna 1:201 och II: 243 framhålles beträffande byggnadsregleringens
roll i lokaliseringspolitikens tjänst bl. a.

En ökad differentiering av näringslivet på landsbygden bör liksom hittills
bygga på småindustri och serviceverksamhet. En väl utvecklad företagsamhet
grundad på personliga lokala initiativ är avgörande för utvecklingen.
Härvid har utformningen av den ekonomiska politiken en särskild betydelse.
Väsentligt är även att skapa förbättrade bostadsförhållanden på landsbygden,
därvid önskemålen om ett ökat egnahemsbyggande särskilt bör tillgodoses.
Vi vill också betona kommunikationspolitikens stora roll.

Motionen II: 17 (liknande motioner behandlade i utskottets utlåtanden
nr 27/1954 och nr 10/1955) innehåller bl. a. följande.

Det är alldeles uppenbart att i en tid, då varje statlig, kommunal eller
ideell organisation skall ha och får sin del av de samlade byggnadsmöjligheterna,
så skall även svenska kyrkan och andra trossamfund ha sin skäliga
del. Fråga är dock om så har skett. Den del som under senare år ansetts
skälig och som upptagits i statsverkspropositionen har flera år stannat vid
ca 10 miljoner. Siffran har dock icke ansetts orubblig utan har överskridits
vid faktiska behovsprövningar. Därtill kommer att reparationer eller nybyggnader
som inte överskrider 100 000 kronor numera icke ingår i kvoten.

Detta till trots måste det sägas att den föreslagna kvoten varit snävt tilltagen,
detta så mycket mer som i kvoten ingått inte allenast kyrkliga nybyggnader
och större restaureringar utan även ekonomibyggnader, krematorier
och gravkapell.

Enligt uppgifter från förra året fanns hos arbetsmarknadsstyrelsen ansökningar
om 13,6 miljoner kronor för nybyggnad av kyrkor, 17,3 miljoner
kronor för restaurering av kyrkor, i vilken summa ingår 10 miljoner kronor
avseende restaurering av domkyrkorna i Uppsala, Linköping och Växjö,
16,7 miljoner för församlingshem, 8 miljoner för krematorier och 10 miljoner
för frikyrkliga byggnader, alltså tillhopa omkring 65 miljoner kronor
som faktiskt redovisat byggnadsbehov. På grund av ständigt ökade byggkostnader
torde dock nämnda belopp få räknas upp till inemot 80 miljoner
kronor. I den nämnda summan ingår inte heller kostnaderna för nya kyrkor
och församlingshus i Stockholms ytterförsamlingar, ej heller för nybyggnader
i Göteborg.

Det finns även anledning att i detta sammanhang beakta vad man skulle
kunna kalla de »tysta behoven», de som aldrig kommer till uttryck i ingivna
ansökningar.

Den knappt tillmätta kvoten och därav hårda begränsningar av tillståndsgivningar
hindrar allvarligt den aktivitet som svenska kyrkan och de frikyrkliga
samfunden borde och kunde utveckla om tjänliga lokaler stode till
buds.

För de frikyrkliga är läget synnerligen allvarligt enär gamla lokaler fått
förfalla under de år då nära nog all dylik byggverksamhet var otänkbar.
Den nya religionsfrihetslagen i funktion kräver onekligen att kyrkorum står
till förfogande som fyller åtminstone rimliga anspråk på stil och helgd. Hår
föreligger mer ett nybyggnadsbehov än renovering av det gamla.

En rimlig ökning av tillståndskvoten för kyrkliga ändamål synes därför
vara skälig. Under 1930-talet togs 5,4 promille av byggnadsverksamhetens

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

volym exklusive bostadsbygge i anspråk för kyrkor och gudstjänstlokaler.
Jämför man med vad som nu sker torde man få stanna vid en siffra som
ligger vid en fjärdedel av vad som var fallet på 1930-talet, trots folkökning
och nya tätorter och stadsbildningar.

I motionerna I: 125 och II: 181 anföres bl. a.

Den hårdhänta kvoteringen för sjukhusbyggen har dämt upp ett alltmer
stegrat utbyggnadsbehov. I en artikel i »Sveriges Landstings Tidskrift» (nr
5/1957) har Landstingsförbundets mångårige ordförande, herr Fast, framhållit
det orimliga i en sjukhusbyggnadskvot av genomsnittligt mindre än
2 miljoner per landsting, medan det verkliga utbyggnadsbehovet uppgår
till minst 5 miljoner. Kvoten går ofta åt till nödvändiga förbättringar och
omändringar av gamla sjukhus. Även uppförandet av ett högst vanligt
normallasarett, för att inte tala om centrallasarett med specialavdelningar,
måste delas upp på flera etapper och år, som väsentligt fördyrar och komplicerar
byggandet. Herr Fast framhåller:

Med den nuvarande tilldelningen av sjukhusbyggnadskvot spolieras alla
långsiktiga planer och beräkningar. Detta betyder att man måste bygga
etappvis, att ritningarna måste omarbetas flera gånger och att kostnaderna
blir väsentligt högre än om ett byggnadsprojekt kunde utbyggas i en följd.

Man kan inte vänta med att uppgöra fullständiga ritningar intill dess att
byggnadstillstånd erhållits. Tiden mellan erhållet byggnadstillstånd och
tidpunkten för arbetets igångsättande är i regel ganska knapp. Det nuvarande
tillståndet betyder sålunda ett byggnadsplottrande här och där utan
planmässighet och till onödigt höga kostnader.

Med hänsyn till det under hela efterkrigstiden starkt uppdämda behovet
av sjukhusbyggen och för att komma ifrån det rådande plottersystemet
och möjliggöra en ekonomisk och teknisk perspektivplanering av sjukhusbyggandet
anser vi att kvoteringen av sjukhusbyggen helt bör slopas. Som
bekant har ett krav härom framförts till regeringen från Örebro läns landsting.

Utskottet

Det sist förflutna året har kännetecknats av att jämvikt i betydande grad
uppnåtts i landets ekonomi, samtidigt som den ekonomiska expansionen
fortsatt. Risken för rubbning av den ekonomiska balansen är emellertid
fullt skönjbar. På en viktig punkt har strävandena efter samhällsekonomisk
balans icke krönts med framgång, nämligen i fråga om penningvärdets
bevarande. Omsorgen om penningvärdet kräver därför i fortsättningen som
förut en oavlåtlig vakthållning mot alla inflationistiska störningar, som
kan uppkomma i den inhemska ekonomien. Ehuru verkningarna av den
ekonomiska stabiliseringspolitiken i förening med den internationella konjunkturutvecklingen
delvis gjort investeringsbegränsande åtgärder onödiga,
bör statsmakterna under sådana förhållanden icke f. n. avhända sig byggnadsregleringen
som konjunkturstyrande medel. Utskottet anser det fullt
följdriktigt och lämpligt med hänsyn till arbetsmarknadssituationen, att

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

som nu sker regleringen lättas genom omfattande generella byggnadstillstånd
och även i övrigt tillämpas så, att ansökningar om byggnadstillstånd
nästan regelmässigt bifalles.

I likhet med departementschefen anser utskottet också det stora uppdämda
behov av investeringar, som — enligt vad gjorda ansökningar om
byggnadstillstånd visar — föreligger i och kring de större städerna, utgöra
anledning att bibehålla byggnadsregleringen för att inom dessa områden
tillförsäkra bostadsbyggandet en skälig andel av där tillgängliga resurser.

Såsom utskottet flera gånger tidigare framhållit har lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete vid sidan av sin egentliga funktion visat sig användbar
för att tillgodose andra samhällsekonomiska ändamål som omfattas
med allmän enighet, bl. a. behovet av en säsongutjämning inom byggnadsindustrien.
Även om åtskilliga andra faktorer i hög grad bidrager till att
en avsevärd utjämning nu äger rum i sysselsättningen, delar utskottet dock
departementschefens uppfattning, att detta resultat icke kunnat uppnås
utan stöd av byggnadsregleringen och att en avveckling därav nu skulle
medföra stora risker för en ökning av säsongvariationerna på byggnadsmarknaden.

Som förut vid åtskilliga tillfällen skett vill utskottet ånyo understryka, att
det icke i och för sig är önskvärt att den individuella detaljreglering, som
byggnadsregleringen innebär, bibehålies längre än de samhällsekonomiska
förhållandena kräver, men utskottet anser sig av de skäl som ovan berörts
böra tillstyrka, att byggnadstillståndslagen i enlighet med propositionens
förslag förlänges ytterligare ett år. När fråga om ytterligare förlängning därefter
uppkommer under våren 1959 torde man kunna hoppas, att 1955 års
stabiliseringsutredning, vilken har att utreda frågor om den fulla sysselsättningens
ekonomi — däribland även byggnadsregleringen som instrument i
den ekonomiska politiken — kommit så långt i sitt arbete, att den är beredd
att lämna vägledande upplysningar om sin inställning till byggnadsregleringens
fortsatta betydelse i detta sammanhang.

När byggnadsregleringen alltså enligt utskottets mening ändå bör bibehållas
ytterligare ett år som ett tillgängligt ekonomiskt instrument, anser
utskottet det vara i full överensstämmelse med tidigare av Kungl. Maj:t
och riksdag fattade beslut, att den även fortsättningsvis vid behov — där
den omfattande och gagnerika rådgivningsverksamhet, som nu på flera
olika håll bedrives för en lämplig lokalisering av näringslivet, icke visar sig
vara till fyllest — nyttjas i lokaliseringspolitiskt syfte.

På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till propositionen. Detta ställningstagande
innebär att utskottet finner yrkandena i motionerna 1: 4 och
II. 4 samt I: 201 och II: 243 om lagens upphävande vid tidigare tidpunkt
än den 30 juni 1959 böra avslås.

Då det andra yrkandet i motionerna 1: 4 och 11:4 — att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall hemställa, att sysselsättningen inom byggnadsbranschen

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

följes med vaksamhet, så att lämpliga åtgärder kan vidtagas i syfte att
utjämna uppträdande tendenser till säsongmässiga variationer i sysselsättningen
— enligt utskottets mening icke innefattar annat än vad som
redan åligger arbetsmarknadsstyrelsen, anser utskottet ett särskilt uttalande
från riksdagens sida i anledning av nämnda yrkande överflödigt.

Beträffande yrkandet i motionen II: 17 —• att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om sådan höjning av tillståndsgivningen för aktuella statskyrkliga
och frikyrkliga byggnader, som kan anses skälig med de för handen
varande behoven — vill utskottet till att börja med erinra om att generellt
byggnadstillstånd gäller för alla byggnadsarbeten i de fyra nordligaste
länen samt på Öland och i Gotlands och Blekinge län ävensom för byggnadsarbete
i övriga delar av riket (med vissa undantag för de större städerna
i avseende å industri-, kontors- eller lagerlokaler, varom här ej är
fråga) i den mån arbetet beräknas icke kosta mer än 500 000 kronor. Det
enda som nu fordras för sådant arbete är att igångsättningstillstånd beviljas
av arbetsmarknadsmyndigheterna, vilket dock icke kan anses utgöra
någon inskränkning i arbetets tillåtlighet utan endast avser att säkra en
jämn sysselsättning av arbetskraften under året. Byggnadsregleringen innebär
alltså icke något påtagligt hinder för mindre nybyggnads- och restaureringsarbeten
i fråga om kyrkliga byggnader. Vad åter angår större arbeten
har, enligt vad som under hand upplysts från arbetsmarknadsstyrelsen,
t. o. in. första kvartalet i år byggnadstillstånd redan beviljats för 18,6
miljoner kronor, och det är egentligen endast i Stockholm som icke alla
inneliggande och klara ansökningar bifallits.

Det torde emellertid ej råda något tvivel om att en viss eftersläpning
skett på vissa håll i landet, särskilt i de snabbt tillväxande städerna, av
den kyrkliga byggnadsverksamheten, vilket delvis förklarar det av motionärerna
uppgivna förhållandet, att hos arbetsmarknadsstyrelsen inneliggande
ansökningar under år 1957 för dylika ändamål (vissa församlingar
kring Stockholm och i Göteborg ej medräknade) uppgick till ett så avsevärt
belopp som inemot 80 miljoner kronor. Här kan obestridligen i vissa
fall föreligga behjärtansvärda behov, och utskottet hälsar med tillfredsställelse,
att dessa nu synes kunna bli nästan helt tillgodosedda inom ramen
för tillgängliga investeringsresurser.

Utskottet är emellertid icke berett att göra ett för framtiden förpliktande
uttalande, att kyrkliga byggnader bör ges en förmånsställning i förhållande
till andra angelägna byggnadsuppgifter. Det måste alltjämt tillkomma de
tillståndsgivande myndigheterna att i varje särskilt fall beakta alla de
omständigheter, som kan ge det ena eller andra byggnadsprojektet företräde,
såsom kostnader, arbetskraftsbehov, byggnadsintressets art och styrka,
den lid intresset fått stå tillbaka för andra byggnadsuppgifter o. s. V.

Någon särskild riksdagens skrivelse, som upptar ovan angivna synpunkter,
anser utskottet icke vara erforderlig.

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Vad slutligen angår det i motionerna I: 125 och II: 181 framförda yrkandet,
att kvoteringen vid sjukhusbyggen måtte upphävas, vill utskottet anmärka,
att någon tillståndskvot icke upprättats för år 1958. Därav följer
dock icke att ett uttalande från riksdagens sida, hur den anser tillståndsgivningen
beträffande sjukhus och liknande vårdanstalter böra ske, saknar
betydelse. I de fall då sjukhusbyggnad tillhör staten eller uppföres med
hjälp av statsmedel gäller visserligen för närvarande generellt byggnadstillstånd,
men även vid den prövning som då sker får sjukhusbyggandet
konkurrera med andra behov. Antingen byggandet av sjukhus prövas av
ett lånebeviljande eller av ett byggnadstillståndsgivande organ rör det sig
om önskemål av hög angelägenhetsgrad. I detta sammanhang behöver bara
erinras om de välkända byggnadsbehoven för mentalsjukvård och kronikervård.
En utbyggnad för att tillgodose de mest trängande sjukvårdsbehoven
synes vara ett allmänt intresse av den vikt, att invändning knappast kan
resas mot en generös tillämpning från de tillståndsbeviljande myndigheternas
sida. F. n. har enligt vad utskottet under hand inhämtat praktiskt
taget alla klara byggnadstillståndsansökningar av detta slag bifallits av
arbetsmarknadsstyrelsen. Sålunda avser hittills under årets första kvartal
beviljade tillstånd en summa av 84 miljoner kronor. En annan sak är att
återhållsamhet beträffande sjukhusbyggen ändå kan vara påkallad med
hänsyn till att personalresurserna, främst i fråga om läkare och sjuksköterskor,
mångenstädes är otillräckliga och icke heller inom en snar framtid
torde komma att fyllas.

Även dessa motioner kan enligt utskottets mening anses besvarade med
nu upptagna synpunkter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna 1: 4
och II: 4, såvitt däri avses att lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete icke skall bibehållas längre än till den 31
december 1958, samt motionerna I: 201 och II: 243 — bifalla
propositionen;

B. att motionerna 1: 4 och 11:4 i övrigt ävensom motionerna
II: 17 samt I: 125 och II: 181, i den mån de icke
besvarats med vad utskottet ovan anfört, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 april 1958

På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Ebbe Ohlsson, Georg
Carlsson, Kristiansson, Knut Johansson, Nils-Eric Gustafsson och Boo*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Johnsson i Kastanjegården,
Andersson i Ryggestad, Bengtsson i Halmstad, Carlsson i Stockholm,
Svenning, Jansson i Benestad och Bengtsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

(avseende utskottets hemställan under A) av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Johnsson i Kastanj egården, Carlsson i Stockholm och Bengtsson i Göteborg,
vilka ansett

dels att utskottets utlåtande fram till det stycke (s. 10), som inledes
med orden »Då det andra yrkandet», bort ha följande lydelse:

Liksom tidigare kan en allmän enighet konstateras om att byggnadsregleringen
bör avvecklas, så snart de samhällsekonomiska förhållandena medger
detta. Konsekvensen härav bör i det läge som nu råder uppenbarligen
bjuda att regleringen upphäves.

Såsom framhålles i statsverkspropositionen har det svenska konjunkturläget
under år 1957 undergått en ytterligare avspänning med bättre balans
på arbetsmarknaden. Antalet arbetslösa har ökat, medan efterfrågan på
yrkeskunnig arbetskraft fortfarande är väl hävdad. Enligt tillgängliga uppgifter
om industriens investeringsplaner för byggnads- och anläggningsverksamheten
(se bilaga 1 till statsverkspropositionen bihang 2 om nationalbudgeten
s. 116—117) förutses en ökning under år 1958 med blott omkring
110 miljoner kronor, motsvarande en stegring med 15 procent i förhållande
till de beräknade faktiska investeringarna för år 1957, vilket i
jämförelse med tidigare år ter sig påtagligt lågt. Under efterkrigstiden har,
förutom i fjol, en lägre ökning av industriens byggnads- och anläggningsverksamhet
planerats endast hösten 1948, då den uppgavs till 10 procent.
Under de tre åren 1953—1954, 1954—1955 och 1955—1956 var den 31, 48
respektive 22 procent. Dessa siffror har aldrig helt kunnat realiseras, men
serien har ett visst intresse genom den bild den ger av variationernas
styrka i företagens expansionssträvanden. Av den för innevarande år planerade
verksamheten uppges blott 31 procent vara beroende av ytterligare
byggnadstillstånd, medan motsvarande siffra under hösten 1956 uppgavs
till 44 procent.

Såvitt gäller industriens investeringar börjar det nu stå alltmera klart,
att de tenderat att sjunka till en alltför låg nivå. Ett uttryck för detta är,

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

att den särskilda investeringsavgiften borttagits fr. o. m. årsskiftet 1957_

1958 och att f. n. praktiskt taget alla klara ansökningar om byggnadstillstånd
för industribyggnader beviljas. Den nuvarande konjunkturen är på
det sättet egenartad, att den samtidigt innehåller både depressions- och
inflationstendenser. De förra får dock ses mot bakgrunden av att den investeringshämmande
politik, som trots upprepade varningar förts under
senare år, tillåtits försvaga näringslivets motståndskraft. Orsaken till den
alltjämt kvarstående risken för en inflatorisk utveckling måste sökas i den
praktiskt taget oförändrade expansionen av de offentliga utgifterna. Byggnadsregleringen
behövs alltså ej för att hålla tillbaka de industriella investeringarna.
I den mån dessa trots den höga räntenivån och det stora
likviditetsbehovet anses lönande, kan det endast försvåra våra möjligheter
att uppehålla industriens konkurrenskraft och full sysselsättning av arbetskraften,
om ett bibehållande av regleringen i detta läge skulle leda till att
sökta byggnadstillstånd vägras.

Beträffande kommunernas investeringar uppgår den planerade ökningen
till 5 procent. Detta är en blygsam siffra jämfört med motsvarande för
hösten 1956, då ökningen angavs till 22 procent. Denna relativa återhållsamhet
kan förklaras av att inkomstökningen väntas bli ytterst obetydlig.
Med beaktande av kreditmöjligheterna har det i nationalbudgetarbetet befunnits
mest realistiskt att räkna med att kommunernas investeringar totalt
kommer att bli endast omkring 1 procent eller 30 miljoner kronor
större under innevarande år än under år 1957. Det hot mot den samhällsekonomiska
balansen, som de kommunala investeringarna hittills ansetts
utgöra, synes alltså ha väsentligt avtagit.

Den statliga investeringsverksamheten kan begränsas över budgeten. Som
konjunkturdämpande medel har byggnadsregleringen alltså icke längre någon
nämnvärd betydelse.

Ett indirekt medgivande att det förhåller sig på detta sätt får anses ligga
däri, att departementschefen icke heller synes ha gjort gällande, att bvggnadsregleringen
nu har denna uppgift. Han har i stället pekat på att bostadsbyggandet
måste tillförsäkras en skälig andel av tillgängliga resurser
i de större städerna, där ett stort uppdämt investeringsbehov skulle före!igga-
Byggnadsregleringen föreslås alltså få fortbestå för att dämpa de
industriella investeringarna där, varvid den underförstådda tanken kan antagas
vara att dessa gärna får göras i andra delar av landet. Detta är icke
ett konjunkturpolitiskt utan ett lokaliseringspolitiskt motiv. Längre fram i
propositionen uttalas, att byggnadsregleringen icke bör upprätthållas enbart
av den anledningen, att den kan användas som ett instrument för att främja
den statliga lokaliseringspolitiken. Utskottet delar denna av departementschefen
uttalade uppfattning men finner det icke följdriktigt att då anföra
konkurrens med bostadsbyggandet i de större städerna som huvudsaklig
grund för regleringens förlängning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958 15

I den mån den uppenbara motviljan mot byggnadsregleringens avskaffande
är att söka i en avsikt att använda den även som »konjunkturstyrande»
eller »konjunkturstimulerande» medel, vill utskottet invända, att
detta är ett helt nytt skäl, som aldrig tidigare åberopats för att behålla
regleringen. Denna tillkom ju under andra världskriget, när situationen
kännetecknades av brist på material och arbetskraft, och har därefter som
konjunkturpolitiskt instrument endast motiverats med dess investeringsbegränsande
funktion. Vidare må anmärkas att om regleringen också skall
fortbestå för att kunna nyttjas i motsatt riktning mot tidigare detta i verkligheten
betyder, att den över huvud taget aldrig kan avvecklas. Därtill
kommer att byggnadsregleringen är helt oanvändbar för detta ändamål,
eftersom en ökad tillståndsgivning ej i och för sig skapar något nytt byggande,
där de ekonomiska resurserna saknas.

Som stöd för byggnadsregleringens bibehållande har emellertid också
åberopats, att den fortfarande behövs för att åstadkomma en utjämning
över hela året av sysselsättningen inom byggnadsbranschen. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om sitt uttalande år 1956 (uti. nr 15 s. 10), att
lagen icke bör bibehållas enbart i säsongutjämnande syfte. Denna ståndpunkt
finns nu ingen anledning att frångå.

Det är visserligen mycket viktigt, att en dylik utjämning eftersträvas,
men utskottet anser icke, att byggnadsregleringen härulinnan har så stor
betydelse. 1949 års investeringskommitté har även i betänkande (SOU
1953: 6) framhållit, att det är förenat med avsevärda olägenheter att bibehålla
en reglering över byggnadsverksamheten i säsongutjämnande syfte,
och påvisat, hur i vissa fall arbetskraften just genom byggnadsregleringen
fått gå outnyttjad.

Beträffande vissa delar av byggnadsverksamheten är som kommittén
framhållit möjligheterna till säsongutjämning genom reglering starkt begränsade,
t .ex. då det gäller reparations- och underhållsarbete samt jordbrukets
byggnadsverksamhet och egnahemsbyggandet. Statens och större
delen av kommunernas byggnadsverksamhet torde icke erfordra särskilda
regleringsåtgärder. Vad angår industriens byggnadsarbeten är riskerna begränsade
på grund av dessa arbetens ofta tidskrävande karaktär. De tekniska
framstegen har gjort det driftsekonomiskt lönande att i största möjliga
utsträckning hålla i gång byggenskapen även vintertid. I samband med
kreditgivning kan vinterbyggandet uppmuntras. Dessutom torde det finnas
anledning räkna med att parterna inom branschen söker nå avtalsbestämmelser,
som befordrar en jämnare sysselsättning.

I säsongutjämnande syfte är det sålunda enligt utskottets mening obehövligt
att tillståndstvånget för byggnadsarbete bibehålies. För att emellertid
bereda arbetsmarknadsmyndigheterna möjlighet att under viss övergångstid
avveckla regleringen synes det vara lämpligt att lagen icke upphäves
förrän den 1 oktober i år.

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Det tredje i propositionen angivna skälet för byggnadsregleringens förlängning,
strävan efter en ändamålsenlig lokalisering av näringslivet, kan
utskottet som redan framgår av det ovan sagda icke godkänna. Näringslivets
lokalisering är en synnerligen viktig fråga, det är sant, men det är ej klarlagt
att tvångsåtgärder är nödvändiga i detta avseende. Vid lagens senaste
förlängning år 1956 underströk utskottet, att de företagsekonomiska betingelserna
för företagens placering i viss ort eller del av landet måste
sättas i främsta rummet. Dessa förutsättningar kan företagaren själv otvivelaktigt
bäst bedöma, varvid han till sin ledning även har den rådgivningsverksamhet,
som utövas av såväl samhälleliga organ som näringslivets
organisationer. Detta synes särskilt nu, när det gäller att snabbt förstärka
näringslivets produktionsförmåga för att hålla takten med de ökade krav
samhället ställer, böra i hög grad beaktas.

Något utredningsmaterial, som allsidigt belyser frågan om betydelsen av
näringslivets lokalisering i förhållande till alla de andra företagsekonomiska,
nationalekonomiska och sociala synpunkter, som kan vägas mot varandra
vid bedömandet av angelägenhetsgraden av visst byggnadsarbete, föreligger
ej.

Den sedan åtskillig tid klart påvisbara tendensen till decentralisering av
industrien består alltjämt. Man har till och med anledning att räkna med
att möjligheterna att förlägga produktionen till mindre och ej så centralt
belägna orter kommer att öka, allteftersom kommunikationerna förbättras.

I stället för att förlita sig på tvångsingripanden i syfte att på visst sätt
lokalisera näringslivet bör man därför nöja sig med att intensifiera den
rådgivande och på forskning rörande dessa problem inriktade verksamheten.

Liksom hittills blir möjligheterna att få en ökad differentiering av näringslivet
på landsbygden och dess små tätorter i första hand avhängiga av
den allmänna ekonomiska politik som föres. Ett gynnsamt klimat för företagsamheten
och lokala initiativ till ny företagsbildning skapas av en politik,
som innebär skydd för penningvärdet, skattelättnader, sparstimulerande
åtgärder, förbättrade bostadsförhållanden på landet, ökade betingelser
för egnahemsbyggen, förbättrade kommunikationer m. m.

Såsom ovan framhållits är det utskottets mening att byggnadstillståndslagen
efter den 30 september 1958 icke erfordras vare sig i investeringsbegränsande
eller säsongutjämnande syfte. Då utskottet jämväl finner det
oriktigt, att byggnadstillståndslagen nyttjas för en tvångsmässig reglering
av näringslivets lokalisering, följer därav att utskottet icke anser sig kunna
tillstyrka, att lagens giltighet utsträckes längre än till den 1 oktober 1958.

dels ock att utskottet bort under punkten A hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 4 och
II: 4, för sin del antaga följande förslag till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

17

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 19''t3 (nr 4H) om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 18 maj 1956 (nr 222) gäller till och
med den 30 juni 1958, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september
1958.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 3 avd. Nr 20