Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den
19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled.

Genom en den 7 mars 1958 dagtecknad proposition, nr 97, vilka hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 426)
om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, att 69 och 77 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning
i allmän flottled skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

69

Virke, som--—---— —

Virke, vars--------

Ej må avbarkning verkställas å
isen eller å stranden så nära vattnet,
att barken kan nedsköljas däri.

(Föreslagen lydelse)

§•

undergått avbarkning.
denna bestämmelse.

Ej må utan tillstånd av vattendomstolen
avbarkning verkställas å
isen eller å stranden så nära vattnet,
att barken kan nedsköljas däri. Vid
tillstånds meddelande skall vattendomstolen
föreskriva de villkor, som
i varje särskilt fall må finnas erforderliga
till förebyggande av skada
eller olägenhet.

77 §.

Idkas utan--------

Underlåter någon----märkt

virke; eller

verkställer någon avbarkning i
strid mot bestämmelsen i 69 § tredje
stycket;

— 18 § förmäles.

Underlåter någon —--märkt

virke; eller

bryter någon i fråga om avbarkning
mot vad som stadgas i 69 § tredje
stycket eller mot föreskrift, som

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr IS

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Förslagen lydelse)

straffes med böter från och med meddelats med stöd av samma stycke,
fem till och med femhundra kronor. straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1958.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt lagen om flottning i allmän flottled får barkning av virke ej verkställas
på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas ned
i vattnet. I propositionen föreslås sådan ändring av lagen, att vattendomstol
kan i särskilda fall medgiva undantag från förbudet under villkor att erforderliga
åtgärder vidtages till förebyggande av skada eller olägenhet.

Inledning

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 december 1956 har skogsstyrelsen hemställt
om sådan ändring av lagen om flottning i allmän flottled, att det i lagen
stadgade förbudet att verkställa avbarkning på isen eller på stranden
så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri, upphäves eller, om detta ej
befinnes lämpligt, att möjlighet att lämna dispens från förbudet öppnas.

Över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av ett ganska
stort antal myndigheter och organisationer.

Gällande bestämmelser

I lagen den 19 juli 1919 om flottning i allmän flottled finnes bl. a. vissa
ordningsföreskrifter för deltagande i allmän flottning. I 69 § första stycket
stadgas att virke som tillföres allmän flottled å plats, varifrån dess utflottning
beräknas kunna medhinnas under första året, må flottas obarkat, såframt
icke med avseende å beskaffenheten av vattendraget med stränder och
fiske ävensom övriga förhållanden som kan inverka på frågan, vattendomstolen
finner skäligt att för hela flottleden eller viss del därav förordna, att
allt eller visst slags virke skall, innan det utlägges i flottleden, ha undergått
avbarkning. Andra stycket i samma paragraf avser barkning av virke, vars
utflottning beräknas icke kunna medhinnas under första flottningsåret.
Härom stadgas att sådant virke skall, innan det utlägges i flottleden, ha medelst
avbarkning så fullständigt som möjligt befriats från bark, där ej med
hänsyn till de i paragrafens första stycke anmärkta förhållandena vattendomstolen
funnit skäligt medgiva undantag från bestämmelsen. Enligt tredje
stycket i paragrafen må avbarkning ej verkställas på isen eller på stranden
så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri. Till sistnämnda stadgande
är i 77 § knuten en straffbestämmelse, som stadgar böter för den som överträder
förbudet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

3

Skogsstyrelsens förslag

Styrelsen anför till en början, att det i 69 § tredje stycket flottningslagen
stadgade barkningsförbudet, som tillkommit till skydd för strandägarnas intressen
och ur fiskevårdssynpunkt, tidigare icke medförde några större olägenheter
för skogsbrukets del. Den goda tillgången på arbetskraft gjorde, att
barkningen med fördel kunde utföras för hand och redan i skogen, vilket
förbilligade transporten till flottled. Dessa förhållanden har numera, konstaterar
styrelsen, i vissa väsentliga avseenden radikalt förändrats.

Efter redogörelse för de skogliga skälen för barkning av virke som skall
flottas uttalar styrelsen, att barkning utföres i mycket växlande omfattning
inom olika flottledsområden. I stort sett barkas den vida övervägande delen
av all massaved och en mindre del av timret. Av den sammanlagda årliga
flottgodsmängden, vilken normalt uppgår till 12 å 13 miljoner kubikmeter,
beräknas att, mycket ungefärligt, 60 procent är helbarkad, medan återstoden
är till större delen obarkad och i mindre omfattning rand- eller fläckbarkad.
Den totala årliga kostnaden för helbarkning av det virke, varom här
är fråga, uppskattas till mer än 50 miljoner kronor.

Styrelsen framhåller, att handbarkning är den tyngsta och mest arbetskrävande
deloperationen i avverkningsarbetet. Den minskade tillgången på
manuell arbetskraft och de skärpta kraven på socialt hänsynstagande har
medfört, att strävandena att rationalisera skogsarbetet i stor utsträckning
inriktats på mekanisering av barkningen. Ett flertal barkningsmaskiner
finns också numera, från mindre och lättransportabla sådana till tunga och
mer stationära. Styrelsen anför vidare:

För att barkningsmaskinerna — särskilt gäller detta de större — skall
kunna utnyttjas rationellt behövs tämligen avsevärda, hopsamlade virkesmängder.
Det är vidare av stor vikt, att maskinbarkningen insättes på sådant
sätt, att den ej förorsakar någon extra omlastning av virket. Den bör därför
helst utföras i samband med normalt byte av transportmedel, exempelvis
vid övergång från häst- eller traktorkörning till biltransport. Så sker
också redan nu i viss utsträckning. Huvudparten av det virke, som skall
flottas, köres emellertid direkt till flottled, och något ur de anförda synpunkterna
lämpligt tillfälle för maskinbarkning erbjuds då knappast förrän
landstransporten avslutats.

Möjligheterna att maskinbarka virke på landavlägg vid vattendragen är
begränsade, eftersom tillräckliga utrymmen mera sällan står till förfogande
och terrängförhållandena ej alltid medger sådan förflyttning av —- i varje
fall större — barkningsmaskiner mellan olika landavlägg, som vore önskvärd.
Härtill kommer att avläggning av flottgodset på land givetvis medför
extra kostnad för irullning.

Som av det anförda torde framgå, försvårar förbudet att barka virke på
isen ett rationellt bedrivande av barkningsarbetet. Härtill kommer att förbudet
låser den tekniska och organisatoriska utvecklingen på maskinbarkningens
område. Det är givetvis mycket vanskligt att förutsäga, hur utvecklingen
i dessa avseenden skulle bli, om förbudet upphävdes. Vissa skäl talar
emellertid för att maskiner med stor kapacitet och med mekaniska anordningar
för virkets framsläpning och uppfordring, för uppsamling av barken
o. s. v. ofta skulle visa sig ändamålsenliga. På isen torde det vara möjligt att

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

förflytta även jämförelsevis stora sådana maskiner fram och åter utmed
stränderna för bearbetning av det virke, som successivt framforslas. Vidare
skulle givetvis ett samgående mellan olika virkesägare underlättas för gemensamt
utförande av barkningen, vilket skulle vara särskilt betydelsefullt
för de mindre skogsägarna.

Styrelsen gör gällande, att så starka sociala och ekonomiska skäl talar
för lättande av förbudet mot barkning på is, att frågan härom snarast bör
tagas under omprövning. Ur skoglig synpunkt föreligger enligt styrelsen ett
utpräglat önskemål att förbudet helt häves. Det förutsättes härvid bli ersatt
med en bestämmelse av innehåll att den som barkar virke på isen eller
stranden skall vara skyldig att bortföra barken. Om av andra skäl — hänsyn
till fisket, naturvården, kraftverken m. m. — ett fullständigt upphävande
av förbudet ej befinnes lämpligt, bör enligt styrelsens uppfattning
möjlighet öppnas att dispensera från förbudet.

I sin framställning berör styrelsen även frågan om barkaskans inverkan
ur fiskevårdssynpunkt under framhållande att detta spörsmål kan få stor
praktisk betydelse, eftersom det kan bli avgörande för om barken skall få
brännas på isen eller under alla förhållanden skall fraktas bort. Styrelsen
anser, att en vidgad försöksverksamhet i detta avseende skulle vara av
värde. För att möjliggöra en sådan med bränning av bark på isen bör därför
den i samband med det första alternativet (helt upphävande av förbudet)
föreslagna bestämmelsen om skyldighet att bortskaffa barken från isen ej
göras undantagslös. En möjlighet att lämna dispens därifrån bör lämpligen
öppnas.

Beträffande frågan vilken myndighet som bör svara för eventuell dispensgivning
ligger det enligt styrelsens uppfattning närmast till hands, att uppgiften
anförtros åt vattendomstolarna, vilka redan äger förordna angående
barkning av virke vid kortvarig flottning liksom att medge undantag från
lagbestämmelsen om barkning vid långvarig sådan.

Styrelsen anmärker slutligen, att tillsynen över de föreslagna lagbestämmelsernas
efterlevnad synes böra ankomma på polismyndigheterna.

Yttrandena

I den del avgivna yttranden ej redovisas här nedan får utskottet hänvisa
till propositionen (s. 6—13).

De allra flesta remissinstanserna har förklarat sig dela skogsstyrelsens
uppfattning att förbudet mot barkning på isen och på stranden
bör lättas. Dessa instanser understryker de skogliga skälen för en lagändring.

Vad angår frågan huruvida uppmjukningen av förbudet bör — såsom
skogsstyrelsen i första hand föreslagit — ske genom en generell lagregel i
förening med möjlighet till dispens i avseende å bränning av barken eller
om metoden med en till det nuvarande förbudet knuten dispensregel bör
väljas, går meningarna isär.

Domänstyrelsen tillstyrker att förbudet häves och ersättes med en be -

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

stämmelse av det innehåll skogsstyrelsen föreslagit. Vidare förordas att
möjlighet öppnas för dispens att i stället för att bortföra barken bränna densamma.
Fiskeristyrelsen yttrar att det från fiskerisynpunkt i varje fall icke
synes vara till skada med bestämmelser som medger barkning på is under
den uttryckliga förutsättningen att barken brännes eller på annat sätt oskadliggöres
i land, och styrelsen har intet att erinra mot att bestämmelser av
sådan innebörd utfärdas. Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
tillstyrker att förbudet upphäves eller, om detta ej låter sig göra, att lättnader
införes på sådant sätt att barkning på isen under vissa villkor möjliggöres.

Andra remissyttranden ger uttryck för en mera restriktiv inställning till
frågan om förbudets hävande. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att
man givetvis alltjämt måste beakta de olägenheter, som bl. a. ur vattenvårds-
och fiskevårdssynpunkter uppkommer, om bark i större mängder
blir kvarliggande i eller invid vattendragen. Vidare måste beaktas att barkningsarbetets
bedrivande på is under längre tidrymder innebär en ökad
risk för människoliv och för att hästar, traktorer, lastbilar och barkningsmaskiner
kan gå förlorade. Ytterligare kan nämnas, att de korttidsregleringar,
som i ökad omfattning genomföres i de stora flottlederna, gör isarna alltmer
otillförlitliga. För att barkning på is skall kunna tillåtas fordras därför
i de flesta fall speciella säkerhetsåtgärder, främst isförstärkningar och särskilda
föreskrifter för arbetsskydd. Trots de anförda olägenheterna och riskerna
ifrågasätter länsstyrelsen, om ej barkningsförbudet kan upphävas i
de fall, där barkningsmaskiner användes.

Från några håll har enbart metoden med ett dispensförfarande förordats.
Sålunda anför vattenöverdomstolen att det kan konstateras att det skydd,
som det ifrågavarande förbudet bereder mot vattendragens förorening genom
barkavfall, i vart fall icke är mindre angeläget nu än vid stadgandets
tillkomst. Snarare får delta skydd numera anses mer motiverat än tidigare,
och vattenöverdomstolen erinrar i detta sammanhang om pågående strävanden
att motverka den tilltagande föroreningen av våra vattendrag.

Vattenöverdomstolen framhåller vidare, att utvecklingen på maskinbarkningens
område med all sannolikhet kommer att gå mycket snabbt. Utan
tvivel kommer efter hand att utfinnas effektiva metoder för barkens bortskaffande.
Det torde också kunna förutsättas att det redan nu skulle vara
möjligt att vid tillståndsgivningen för barkning på is och strandplan uppställa
för berörda intressen fullt betryggande villkor. Med hänsyn härtill
vill vattenöverdomstolen icke motsätta sig att möjligheter öppnas till dispens
från gällande förbud. Vid tillståndsgivningen bör fastställas de villkor
som i varje särskilt fall anses erforderliga. Vattenöverdomstolen anför
slutligen att systemet med dispensprövning ieke synes böra tillämpas under
längre tid än till dess vunna erfarenheter lämnat erforderligt underlag för
att direkt i flottningslagen ange under vilka förutsättningar barkning å is
och strandplan må ske. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det
måste krävas stor omsorg och noggrannhet av den som skall få verkställa
barkning på isen. Av denna anledning bör prövning ske från fall till fall.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

Några remissinstanser avstyrker förslaget helt. Vattenfallsstyrelsen anlägger
en avvikande bedömning av den föreslagna lagändringens betydelse
från skogsbrukets synpunkt samt yttrar:

Barkning med transportabla maskiner sker för närvarande, förutom på
avläggsplatser vid flottled, i stor utsträckning vid omlastningsplatser vid
väg, exempelvis vid övergång från häst- eller traktorkörning till biltransport.
Där omlastningsplatserna äro belägna vid vägar, som äro farbara med
lastbil även under sommarhalvåret, är det inom drivningsområden till vattendrag,
som utbyggts för kraftproduktion, enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning
ofta fördelaktigare för såväl skogsbruket som vattenkraftintresset,
om maskinbarkningen förlägges till dessa omlastningsplatser i stället för
till strandplan och is. Betydande kvantiteter virke kunna vid en sådan organisation
framköras till flottled efter islossningen och, så länge dock flottningen
ej passerat, tippas direkt i vattnet. Härigenom undvikas icke blott
olägenheter genom utsläppning av bark i vattendragen utan även de merkostnader,
som på många håll uppkommit för avläggning och utvältning av
virke på grund av kraftstationernas och regleringarnas inverkan på vattenoch
isförhållanden. Man bör därför eftersträva nu nämnd organisation av
virkesutdrivningen och icke en, som, såvitt vattenfallsstyrelsen kan bedöma,
kommer att medföra betydande olägenheter och skador.

Mot förslaget anför vattenfallsstyrelsen vidare de olägenheter som enligt
styrelsens mening skulle uppkomma för kraftverken. Styrelsen framhåller
att det för närvarande varje sommar uppkommer produktionsförluster
in. in. genom timmer- och barkbeläggning i vattenvägarna vid vattenfallsverkets
anläggningar. Även om föreskrift om att barken skall tillvaratagas och
brännas eller fraktas upp på land intages i lagen vid ett upphävande av nu
gällande bestämmelse om barkning, torde enligt styrelsens mening risken
bli stor för att betydande kvantiteter bark kommer ned i vattendragen. Det
är nämligen icke möjligt att städa med tillfredsställande noggrannhet efter
snöfall, regn o. d. till rimliga kostnader. Även om nu nämnd föreskrift intages
vid en eventuell lagändring, torde därför förhållandena komma att bli
otillfredsställande. Jämväl Norrbygdens vattendomstol anför att en föreskrift
att den som verkställt barkningen är skyldig att bortföra barken är
svår att efterleva och ännu svårare att kontrollera. Vattendomstolen anför
vidare bl. a.:

Även om i lag föreskrives, att barkning på is icke får ske utan vidtagande
av anordningar av ovan antytt slag, måste man vid sådan barkning ändock
räkna med att visst spill kan förekomma, vilket måste medföra skador å
andra intressen, särskilt för fisket. Vid lättnader i det nuvarande barkningsförbudet
bör man också närmare reglera tömning och oskadliggörande av
barkmassorna på land ovan högvattenlinjen. Skulie barkningsförbudet upphävas
på villkor, som nu sagts, synes sålunda efterlevnaden av villkoren på
något sätt böra kontrolleras. Det bör krävas att maskiner och tillbehör är
av typ, som efter prövning godkänts av viss myndighet (Statens maskinprovningar).
Dessutom bör använda maskiner jämte tillbehör vara föremål
för periodiskt återkommande besiktning. Kostnaden för kontroll och besiktuing
synes böra bäras av ägaren av det virke, som skall barkas.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

De flesta allmänningsstyrelserna i Norrbottens län avstyrker förslaget
med hänsyn till fisket, höskörden och betet på strandängar, naturvården
och kraftverken m. in.

Mellanbygdens och Västerbygdens vattendomstolar förordar att frågan
ytterligare utredes.

Rörande barkaskans inverkan ur fiskevårdssynpunkt åberopar
domänstyrelsen ett i publikationen »Flottning och fiske» gjort uttalande av
doktor Carl Muller, Luleå, vilken anser att de genom förbränning uppstående
mineralämnena otvivelaktigt bleve ett nyttigt tillskott för den sjö eller
älv, vari de med tiden hamnar. Även Sveriges skogsägareförbund yttrar att
askan av barkavfall torde kunna innebära ett näringstillskott för flora och
fauna och sålunda vara till gagn för både jordbruk och fiskevård. För att
få full klarhet i denna fråga vill förbundet förorda att försök i större skala
snarast kommer till utförande genom myndigheternas försorg. Fiskeriintendenten
i nedre norra distriktet anför att aska från bark icke har någon
giftverkan eller annan ogynnsam inverkan på fiskebestånd eller fiske, såvida
ej askan i stor mängd tillföres ett vatten av mycket obetydlig storlek, och
fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller att man, med den omsättning
av vattnet som sker i flottlederna, svårligen kan föreställa sig, att
barkaskan skall kunna vålla skada.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar att någon
fullgod metod för bränning av bark på isen ännu icke har erhållits, varför
det icke nu är möjligt att uttala sig om i vilken utsträckning tillåtelse till
barkbränning bör medgivas.

Flertalet allmänningsstyrelser i Norrbottens län anser att frågan om bränning
av bark på isen eller vid stranden är för tidigt väckt och icke bör slutgiltigt
lösas, förrän en vidgad försöksverksamhet lämnat klart besked om
barkaskans inverkan ur fiskevårdssynpunkt.

Beträffande frågan vilken myndighet som bör svara för
dispensgivningen yttrar vattenöverdomstolen, att dispensprövningen
synes lämpligen böra verkställas av vattendomstolarna. Dessa domstolars
arbetsbörda är visserligen redan nu avsevärd, men någon personalförstärkning
i anledning av den nya grupp av mål, som på detta sätt tillkommer,
torde icke erfordras. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det bör
ankomma på vattendomstolarna, vilka redan har att taga befattning med
vissa ärenden angående barkning av virke vid flottning, alt jämväl handlägga
nu ifrågakomna dispensfrågor.

Mellanbygdens vattendomstol anser att tanken, att dispensgivningen skall
anförtros åt vattendomstolarna, ger anledning till betänkligheter med hänsyn
till den stora arbetsbörda som redan åvilar dessa domstolar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ifrågavarande uppgift bör anförtros
länsstyrelserna. En handläggning i administrativ väg torde enligt
länsstyrelsen innebära ett snabbare förfarande. Vidare åberopas att bl. a.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

de fiskesakkunniga organen, fiskeriintendentorganisationen och hushållningssällskapen,
är närmare knutna till länsstyrelserna än till vattendomstolarna.
Länsstyrelsen ifrågasätter i detta sammanhang om icke även beslutanderätten
i ärenden rörande barkning av virke vid kortvarig och långvarig
flottning bör överflyttas från vattendomstolarna till länsstyrelserna.
Även svenska cellulosa aktiebolaget finner länsstyrelserna lämpligast med
hänsyn bl. a. till den lokalkännedom och den expertis i fiskefrågor som
länsstyrelserna besitter.

Domänstyrelsen befarar att med vattendomstolarnas nuvarande arbetsbelastning
avgörandet av dispensärendena kommer att taga onormalt lång
tid. Domänstyrelsen föreslår i stället att fiskeristyrelsen, som har bästa
överblicken över vidkommande faktorer, anförtros uppdraget.

Departementschefen

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anför:

Enligt lagen om flottning i allmän flottled är det för närvarande förbjudet
att barka virke på isen eller på stranden så nära vattnet, att barken kan sköljas
ned i vattnet. För skogshanteringen var detta förbud tidigare utan större
betydelse, därför att barkningen skedde för hand och i allmänhet på avverkningsplatsen
eller uppläggningsplats vid bilväg. Numera söker man
alltmer övergå till att barka med maskin. För att barkningsmaskiner skall
kunna utnyttjas rationellt fordras att proceduren kan utföras på en plats
där större mängder virke samlats. Skogsstyrelsen har därför föreslagit att
förbudet mot barkning på isen eller på stranden skall upphävas och framhållit
att starka sociala och ekonomiska skäl talar för denna åtgärd. Bland
de representanter för skogsvård och skogshantering, som yttrat sig över
skogsstyrelsens framställning, synes den meningen vara allmänt företrädd,
att skogsnäringens intressen skulle i icke ringa grad främjas, därest det
ifrågavarande förbudet upphävdes.

Vid övervägande av frågan om en uppmjukning av förbudet måste även
beaktas de skador och olägenheter, som därav kan uppkomma för andra
viktiga intressen, främst för fisket, jordbruket, vattenkraftsindustrien och
naturvården. Fisket torde vara den näring som mest beröres av förevarande
fråga. Tillräckligt underlag för ett säkert bedömande av barkavfallets inverkan
på fiskbeståndet har väl ännu icke vunnits. Man synes emellertid
ha anledning räkna med att betydande skador för fiskeriintressen kan uppstå
till följd av vattnets förorening genom bark. Hittills gjorda erfarenheter
har givit vid handen, att lekplatserna för vissa fiskarter genom barkavlagringen
försämras eller ödelägges. Härtill kommer att fiskets bedrivande
försvåras genom att barkavfall fastnar i fiskeredskapen. För jordägarna
kan en mera omfattande förekomst av barkavfall på gräsbevuxna
stränder innebära väsentliga olägenheter. Vad angår kraftverken har vattenfallsstyrelsen
påvisat, att produktionsförluster åi ligen uppkommer genom
barkbeläggning i vattenvägarna. De olägenheter som kan följa av en

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

sammanhang må erinras om stadgandet i 2 kap. 35 § vattenlagen, som förbjuder
utsläpp i vatten av bl. a. skogsavfall, om därigenom kan uppkomma
uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp till men för allmän eller
enskild rätt. En förutsättning för att barkning på is och strand må kunna
tillåtas bör — generellt sett — vara att barken undanskaffas, så att den ej
kan nedkomma i vattendraget.

Under remissbehandlingen har från åtskilliga håll uttalats betänkligheter
mot att helt häva förbudet mot barkning på isen eller stranden och ersätta
det med skyldighet för den barkande att bortföra barken. Därvid har
särskilt betonats, att kontrollen av att en dylik skyldighet verkligen efterlevdes
skulle komma att erbjuda svårigheter. Inte heller jag anser mig kunna
förorda en sådan lösning av det föreliggande spörsmålet. Med hänsyn
till frågans stora betydelse för skogsnäringen synes det emellertid rimligt,
att möjlighet öppnas till dispens från förbudet. Det torde kunna förutsättas,
att i det särskilda fallet betryggande garantier skall kunna erhållas
för barkens bortskaffande från isen eller stranden. Framhållas må, att möjligheten
att vinna eftergift från förbudet skulle verka befrämjande för den
tekniska utvecklingen på maskinbarkningens område och därigenom för
lösningen av de problem, som år förknippade med frågan om barkens tillvaratagande
och undanskaffande. Jag vill alltså föreslå, att det i 69 § tredje
stycket flottningslagen stadgade förbudet mot barkning på isen eller stranden
i så måtto lättas, att möjlighet öppnas till undantag därifrån i särskilda
fall.

Vid meddelande av tillstånd till barkning på is eller strand bör föreskrivas
de villkor, som i varje särskilt fall finnes erforderliga till förebyggande
av skada eller olägenhet. Såsom dispensvillkor bör bl. a. föreskrivas att
anordningar vidtages för uppsamling av barken eller för barkens kontinuerliga
upptransport på land med transportband eller för ändamålet lämpade
bortforslingsfordon. Ofta kan det vara påkallat, att särskild kontrollant
över barkningen förordnas. I sådana fall där fullgod förbränning kan erhållas
och utsläppning av aska i de mängder, varom här kan bli fråga, ej
visar sig vara till olägenhet, torde kunna medgivas att barken får brännas
på isen i stället för att bortföras.

Vad angår frågan vilken myndighet som bör svara för dispensgivningen
har bland remissinstanserna framkommit olika meningar. Såväl vattendomstolarna
som länsstyrelserna har nämnts i detta sammanhang. Från något
håll har fiskeristyrelsen ansetts böra ifrågakomma för uppgiften. Med
hänsyn till den befattning som vattendomstolarna redan har med frågor angående
barkning av flottningsvirke är det enligt min mening naturligt och
lämpligt, att även nu ifrågavarande dispensfrågor handlägges av dessa domstolar.
Visserligen är vattendomstolarnas arbetsbörda betydande, men det
tillkommande arbetet torde cj kunna väntas bli av sådan omfattning, alt
några problem ur pcrsonalsynptinkt eller eljest därigenom skulle tillskapas.

Talan om dispens skall väckas genom ansökan, se It kap. 17 § 16. vatten 2

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr 18

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958

lagen. Angående hörande av fiskeristyrelsen i mål varom nu är fråga stadgas
i 11 kap. 36 § samma lag. Därest utredning ur vattenföroreningssynpunkt
finnes påkallad, bör yttrande från vatteninspektionen och länsstyrelsen
inhämtas; särskilt stadgande härom synes ej erforderligt (jfr 8 kap.
2 §, 10 kap. 44 § och 11 kap. 36 § vattenlagen).

I 77 § flottningslagen stadgas bötesstraff för den som verkställer avbarkning
i strid mot bestämmelsen i 69 § tredje stycket samma lag. Straffbestämmelsen
torde lämpligen böra utsträckas till att avse jämväl det fall, att
någon bryter mot villkor, som vattendomstolen föreskrivit vid meddelande
av tillstånd till barkning på is och strand.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1958.

Efter hörande av lagrådet har viss redaktionell jämkning vidtagits i lagtexten.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda förslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 10 april 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Ebbe Ohlsson,
Kristiansson, Gustafsson och Boo;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth, fru
Torbrink, herrar Johnsson i Kastanjegården, Svenning, Hamrin i Kalmar
och Jansson i Aspeboda.

580678 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag