Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1958
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av i § lagen om hyresreglering m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren av herr Lindblom m. fl.
samt nr 100 i andra kammaren av herr Boija m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta att 4 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m. erhåller följande ändrade lydelse:
§ 4.
Utöver grundhyran må hyresvärden träffa avtal om skälig ersättning
dels för efter den 117 1955 ökade avgifter för vatten och avlopp, dels ock för
lägenhets uppvärmning —---åsamkas hyresvärden.
Hyresnämnden äger---dylik ersättning.
Konungen eller, — -—- — stycket sägs.»
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till motionen I: 63.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från statens hyresråd, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Malmöhus län. Vid överståthållarämbetets utlåtande
var fogade yttranden från flertalet hyresnämndsdistriktsordförande
i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från stadskollegiet
och fastighetsägareföreningen i Hälsingborg samt från hyresgästföreningarna
i Malmö och Hälsingborg. På begäran av utskottet har yttranden
över motionerna därjämte avgivits av Svenska stadsförbundet, Handelskamrarnas
nämnd, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund
samt stadskollegict i Stockholm och stadsfullmäktige i Malmö och
Östersund.
Motionerna
Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bl. a.
Genom lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
som trätt i kraft den 1 juli 1955, ha vissa betydelsefulla ändringar skett i
fråga om kommunernas rätt att genom avgifter från fastighetsägarna täcka
kostnaderna för dessa anläggningar. Lagstiftningen ulgår sålunda från att
1 Bilmng till riksdagens protokoll 1058. 9 samt. 3 and. Nr 17
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 195S
avgifter av anslutna fastigheter i princip få uttagas till hela det belopp, som
motsvarar kommunens självkostnader för anläggningarna.
Ehuru fastighetsägarna debiteras ifrågavarande avgifter, torde det vara
helt klart att det icke varit lagstiftarens mening att dessa skulle stanna på
fastighetsägarna, utan att möjligheter skulle beredas för täckning av utgifterna
i hyrorna. Hittills ha prishöjningar i de kommunala taxorna medräknats
vid bedömning av den generella hyreshöjningen, varvid samtliga
sådana utgiftsökningar i de hyresreglerade orterna sammanvägts till ett gemensamt
procenttal för hela landet. För Stockholm har ett särskilt tal dock
framräknats. Ett sådant system kan beträffande de nu aktuella höjningarna
för vatten- och avloppsavgifter icke medföra ett för fastighetsägarna rimligt
resultat på de orter, där de nya avgifterna efter hand införas. Eftersom
dessa orter under de första åren endast komma att vara ett fåtal i förhållande
till samtliga hyresreglerade orter — mellan 500 och 600 stycken —
komma höjningarna icke att i nämnvärd utsträckning påverka det för samtliga
orter framräknade gemensamma procenttalet.
Det synes ur rättvisesynpunkt för såväl fastighetsägare som hyresgäster
vara lämpligast, att fastighetsägarna i fortsättningen tillåtas uttaga de efter
den 1 juli 1955 ökade vattenavgifterna vid sidan av grundhyran på samma
sätt som för närvarande gäller beträffande bränslekostnaderna. Åt statens
hyresråd bör uppdragas att utfärda anvisningar till nämnderna rörande
principerna för den lämpligaste fördelningen inom fastigheterna av ifrågavarande
kostnader. Uppgifter rörande avgifternas storlek kunna nämnderna
erhålla från vattenverken.
Gällande rätt m. m.
Enligt 14 § lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
må till täckande av nödiga kostnader för utförande samt underhåll
och drift av allmän vatten- och avloppsanläggning uttagas avgifter av de
fastigheter, vilka anknutits till anläggningen. Avgifter skall alltså i princip
få uttagas till hela det belopp, som motsvarar kommunens självkostnader för
anläggningarna. Före nämnda lags ikraftträdande, den 1 juli 1955, hade
rätten att uttaga avgifter för leverans av v att en fastslagits i
rättspraxis med den begränsningen, att avgifterna icke fick uppgå till så
högt belopp, att de kunde betecknas som en i förtäckt form upptagen beskattning
för kommunens allmänna ändamål. Rätten att uttaga avgifter
för nyttjandet av a v loppsanordning var däremot snävare
avgränsad och kunde aldrig avse kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse.
Till grund för äldre rättsuppfattning på området torde ha legat tanken
att en kommunal avloppsanläggning inom ett område med tätare bebyggelse
i princip var att anse som en sådan anordning till invånarnas gemensamma
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 19ÖS
3
gagn, till vilken samtliga skattskyldiga inom kommunen liade att i vanlig
ordning bidraga. Med denna uppfattning ansågs hinder möta mot att kommunen
av fastighetsägarna uttog avgifter för nyttjande av kommunal avloppsanläggning.
Regeln var dock behäftad med flera undantag, varibland
här särskilt må nämnas, att möjlighet genom 1931 års stadsplanelag bereddes
för stadsplanesamhällena att genom antagande av gatukostnadsbestämmelser
i viss omfattning uttaga ersättning för anläggande av gata, inklusive
avloppsanordningar, av tomtägarna. Bestämmelserna härom överfördes med
vissa mindre jämkningar till 67—69 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (se
även 73 §). Fastighetsägare eller annan kunde även genom avtal åtaga sig
att i en eller annan form bidraga till samhällets avloppskostnader.
Inom områden under stadsplan kunde kommunerna alltså bereda sig ersättning
för anläggningskostnaden (men däremot icke för kostnader som
avsåg underhåll, drift och förnyelse) genom att antaga bestämmelser om
gatubyggnadskostnad med stöd av därom givna bestämmelser i byggnadslagen.
Beträffande områden utom stadsplan reglerades avgiftsskyldigheten av
stadgandena i 8 kap. vattenlagen, enligt vilka fastighetsägarna i princip
kunde förpliktas att bidraga till kostnaderna för avlopp, dock att vid kostnadsfördelningen
hänsyn skulle tagas till kommunens skyldighet att svara
för allmänna sanitära intressen. Hithörande bestämmelser i byggnadslagen
och vattenlagen upphävdes samtidigt med tillkomsten av lagen om vatten
och avlopp såvitt angick allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Avgifter
får alltså därefter uttagas enligt reglerna i sistnämnda lag, oavsett om
bebyggelsen ligger under stadsplan eller icke. I denna huvudregel har dock
gjorts den inskränkningen, att kommunen icke får retroaktivt uttaga ersättning
för kostnad, som nedlagts på avloppsanläggning före nya lagens tillkomst
och som icke kunnat uttagas enligt äldre rätt. För sådana fall, då
bestämmelser om gatubyggnadskostnad var gällande vid lagens tillkomst
eller då dessförinnan inom kommunen väckts fråga om antagande av dylika
bestämmelser, ges detaljerade regler, hur det äldre avgiftssystemet skall
avskrivas.
Frågan om avgiftsskyldigheten till allmän vatten- och avloppsanläggning
innefattar, sådan den reglerats i lagen om vatten och avlopp, tre olika spörsmål,
nämligen för det första hur stort belopp huvudmannen totalt får uttaga
genom avgifter, för det andra hur avgiftsskyldigheten skall fördelas
mellan de anslutna fastigheterna samt för det tredje när och hur avgiftsskyldigheten
skall fullgöras.
I 14 § behandlas frågan om avgifternas totalbelopp samt i anslutning därtill
frågan, vilka fastigheter avgiftsskyldigheten åvilar. Enligt stadgandet i
första stycket skall avgifternas totalbelopp bestämmas enligt självkostnadsprincipen.
Denna innebär att sammanlagda beloppet av de avgifter, som
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958
uttages, icke får överstiga vad anläggningen kostar huvudmannen. En viss
begränsning av huvudmannens rätt att bereda sig ersättning för kostnader,
som han nedlagt på anläggningen, är ytterligare stadgad på det sättet, att avgifter
enligt lagen blott får uttagas till täckande av nödiga kostnader. Ägarna
av de anslutna fastigheterna har anspråk på att företagets angelägenheter
skötes på ett tillfredsställande sätt.
Reglerna om fördelningen av avgiftsskyldigheten mellan de fastigheter,
vilka anslutits till en allmän vatten- och avloppsanläggning, återfinnes i
15 §. Såsom dessa regler utformats i lagen om vatten och avlopp, har huvudmannen
erhållit ett icke obetydligt mått av frihet att anpassa avgifterna
efter förhållandena i det särskilda fallet. Vid lagens tillkomst framhölls, att
vattentaxorna inom städer och stadsliknande samhällen alltid företett mycket
stora olikheter, utan att det med fog kunnat påstås, att tillämpningen
annat än möjligen i rena undantagsfall givit oskäligt resultat. Lagbestämmelserna
i ämnet går i enlighet härmed snarast ut på att lagfästa äldre
praxis och därvid söka angiva vissa riktlinjer för avgiftsbestämningen. Å
andra sidan har varje fastighetsägare ett verkligt rättsanspråk på att hans
avgiftsskyldighet skall bestämmas efter de i lagen angivna principerna, och
han kan göra gällande denna sin rätt i process mot huvudmannen vid domstol
(23 §).
Avgiftsbördan för en fastighet får icke överstiga vad som kan anses svara
mot samma fastighets nytta av anläggningen. En sådan regel kan tillämpas
antingen på det sättet att en fastighet, som anslutes till företaget, skall
efter sin nytta bidraga till kostnaderna för alla däri ingående ledningar
och andra anordningar (den sociala fördelningsregeln) eller så, att dess
bidragsskyldigliet begränsas att avse endast de delar av anläggningen, vilka
är av omedelbar betydelse för fastighetens behov (den privaträttsliga fördelningsregeln).
Lagen om vatten och avlopp ansluter sig i princip till
förstnämnda regel.
Helt utan undantag har dock den sociala kostnadsfördelningsregeln icke
genomförts. Konsekvent tillämpad innebär denna regel, att kostnadsfördelningen
helt frigöres från hänsyn till vad de olika delarna av anläggningen
kostar huvudmannen. Bebyggelsen inom de delar av verksamhetsområdet,
där kostnaderna ställer sig lägst, får således genom sina avgifter
subventionera de dyrare delarna av anläggningen. En viss differentiering
kan någon gång vara lämplig och rent av nödvändig. Om t. ex. kostnaderna
för vattenförsörjning och avlopp inom ett visst bebyggelseområde ställer
sig osedvanligt höga, kan det bl. a. ur markpolitisk synpunkt vara lämpligt
att ägarna av fastigheter inom området själva fullt ut bekostar erforderliga
vatten- och avloppsanläggningar. Såsom exempel kan nämnas det fall, att
en enskild markexploatör vill för villabebyggelse utnyttja ett markområde,
som är så högt beläget, att särskilda åtgärder måste vidtagas för att till
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958
5
handahålla vatten med erforderligt tryck. Ett annat fall är att ett antal
byggnader förlägges på sådant avstånd från annan bebyggelse, att kostnaderna
för ledningar avsevärt ökas. För sådana fall som de nu nämnda ger
sladgandena i andra stycket anläggningens huvudman möjlighet att i erforderlig
mån jämka avgifterna för viss eller vissa fastigheter i riktning mot
självkostnaden. Förutsättning för att så skall få ske är att skillnaden mellan
resultatet av de olika beräkningssätten blir avsevärd.
I tredje stycket av 15 § angives vissa fall, då avvikelse från den sociala
kostnadsfördelningsregeln kan vara påkallad i särskilt hög grad. Så har
ansetts vara fallet, då fråga är om en ledningsdel eller annan anordning,
t. ex. ett reningsverk, som är behövlig blott med hänsyn till en enda fastighet.
I detta fall är det alltid tillåtet för huvudmannen att låta fastigheten
ensam betala kostnaden för anordningen. Speciell betydelse får bestämmelsen
i tredje stycket beträffande servisledningar, eftersom sådana ju i
regel erfordras för alla anslutna fastigheter. En jämförelse med 7 § ger
vid handen, att huvudmannen i fråga om servisledning kan förfara på tre
olika sätt. Han kan för det första förklara, att servisledningar icke skall
inräknas i anläggningen utan ombesörjas och bekostas av vederbörande
fastighetsägare. Han kan för det andra låta servisledningarna ingå i anläggningen
men tillämpa en privaträttslig kostnadsfördelningsrcgel, med påföljd
att varje fastighetsägare får utöver andra avgifter betala kostnaden
för sin servisledning. Han kan för det tredje låta servisledningarna ingå i
anläggningen samt slå ut kostnaderna för servisledningarna på samtliga
fastigheter efter den sociala kostnadsfördelningsregeln. Den sistnämnda
metoden har i lagmotiven rekommenderats med hänsyn till att den avsevärt
förenklar avgiftssystemet och den administrativa apparaten samt
innebär fördelar även ur de anslutna fastigheternas synpunkt, t. ex. vid
skador på servisledningarna.
I 16 § regleras frågan, på vad sätt och vid vilka tidpunkter avgiftsskyldighet
för ägare av fastighet, som anslutits till allmän vatten- och avloppsanläggning,
skall fullgöras. Enligt första stycket ankommer det på anläggningens
huvudman att i form av taxa meddela närmare bestämmelser angående
avgiftsskyldigheten, d. v. s. efter en plan, i vilken avgifterna i förväg
bestämmes i förhållande till förbrukad vattenmängd, rumsantal, antal
tappställen eller andra omständigheter på sådant sätt, att man med kännedom
om dessa omständigheter kan uträkna avgiften till visst belopp i penningar.
Det är däremot icke medgivet att bestämma avgiftsskyldigheten
för fastighet till viss procent av den faktiska kostnaden (andelstal).
Avgiftsskyldigheten får uppdelas att avse dels engångsavgift och dels årliga
eller på annat sätt periodiska avgifter. Huvudmannens handlingsfrihet har
dock begränsats, i det alt engångsavgift icke för någon fastighet får sättas
högre än till vad som svarar mot fastighetens andel i kostnaden för anlägg
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958
ningens utförande. För att täcka kostnaderna för anläggningens underhåll
och drift får sålunda endast periodiska avgifter uttagas.
Tvist om avgift — inbegripet frågan om rätt till anstånd med betalning
av engångsavgift — skall jämlikt 23 § upptagas och prövas av allmän
underrätt i den ort, där anläggningen huvudsakligen har sitt verksamhetsområde.
\ id ökade omkostnader för fastighet, beträffande vilken hyran regleras
enligt lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. in., kan hyreshöjning
under vissa förutsättningar medges jämlikt någon av lagens 3—5 §§.
Enligt 3 § äger hyresnämnden, då lägenhetsvärde avsevärt ökats genom
ombyggnads- eller ändringsarbete eller då för visst fall annat skäl av därmed
jämförlig betydelse föreligger, på framställning av hyresvärden höja
grundhyran till det belopp förbättrandet föranleder. Sådan höjning av
grundhyran medför dock ej ändring av gällande hyresavtal. Som exempel
på den standardhöjning paragrafen avser nämnes i motiven inledande av
värmeledning, omläggning av golvbeklädnad och inredande av badrum
eller w. c. Till förklaring av uttrycket »annat skäl av jämförlig betydelse»
uttalas i motiven bl. a., att det i regel ej bör ifrågakomma att med stöd av
stadgandet höja en viss grundhyra, därför att omkostnaderna för fastigheten
ökats. Sådana kostnadsstegringar skall i stället kunna medföra generellt
medgivande till hyreshöjning enligt 5 §. I speciella undantagsfall kan
dock ökade omkostnader föranleda individuell hyreshöjning. Om en grundhyra
är så bestämd, att däri icke ingår någon ersättning för en viss omkostnadspost,
t. ex. för vattenförbrukning, utan hyresvärden i stället har
uttagit en särskild gottgörelse härför av hyresgästerna, lär det icke finnas
något hinder mot en höjning av gottgörelsen, som svarar mot uppkommen
stegring av kostnaden.
Utöver grundhyran må hyresvärden enligt 4 § avtala om skälig ersättning
för lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller, om
gottgörelse därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad, som för
sådant ändamål åsamkas hyresvärden. Det i 3 § stadgade förbudet för
hyresvärden att överskrida grundhyran utgör alltså icke något hinder för
honom att träffa avtal om skälig ersättning för värme och varmvatten. I
detta hänseende har således avtalsfriheten bibehållits. Detta undantag har
motiverats därav, att bränslepriserna efter krigsutbrottet undergick en
stegring, som var väsentligt större än för övriga omkostnader i fastighetsförvaltningen.
Eftersom bränslekostnaderna är en relativt stor post, kan
en prisstegring härvidlag i väsentlig grad påverka fastighetsekonomien.
— Ansökan om att hyresnämnden skall pröva en fråga rörande tillämpning
av bränsleklausul kan göras av hyresvärd, hyresgäst eller hyresspekulant.
Därjämte kan nämnden på eget initiativ upptaga en dylik fråga.
Tredje lagutskottets utlåtande nr IT år 1958
7
] 5 § ges bestämmelser, som reglerar Kungl. Maj :ts rätt att tillåta generell
hyreshöjning. Förutsättningen är att detta finnes påkallat till följd av
ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun. Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, statens hyresråd äger då medge, att
avtal må för tid som anges i beslutet träffas om hyreshöjning utöver grundhyran.
Medgivandet kan enligt paragrafens andra stycke differentieras, så
att särskilda procenttal fastställes för olika slag av lägenheter. I motiven
anges som exempel på prisstegringar, vartill hänsyn skall tagas vid prövning
av hyresnivåns skälighet enligt detta lagrum, utgifter för vatten,
gaturenhållning, sotning, elektricitet m. in. — Gällande hyresavtal beröres
icke direkt av ett generellt medgivande till hyreshöjning, men förbehåll i
hyreskontrakten om rätt att omedelbart tillämpa Kungl. Maj :ts tillstånd
till generell hyreshöjning har numera blivit vanliga.
Prövning av frågan om tillstånd till generell hyreshöjning företages tid
efter annan, varefter beslut i regel meddelas för ett år i taget. Kungl. Maj :t
har sålunda senast den 27 juni 1957 meddelat beslut angående hyreshöjning
för hyresåret den 1 oktober 1957—30 september 1958. Beslutet avser
dels lägenheter i Stockholm och ett flertal orter omkring Stockholm, dels
lägenheter i övriga orter där grundhyran är anknuten till hyran den 1
januari 1942 eller den 1 januari 1948.
Yttranden
Så gott som samtliga remissorgan är ense om att utgiftsökningar för
fastighetsägare på grund av tillämpning av den nya lagen om vatten och
avlopp slutligen bör bäras av hyresgästerna. Meningarna delar sig däremot
om hur en dylik kompensation bör beredas fastighetsägarna.
I flertalet remissyttranden förordas en differentierad tillämpning av reglerna
om generell hyreshöjning i 5 § hyresregleringslagen. Sådan uppfattning
framföres av statens hyresråd, bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus
län, stadskollegiet i Stockholm och stadsfullmäktige i Malmö, ordförandena
i Stockholms tredje, femte och sjunde hyresnämndsdistrikt, Hyresgästernas
riksförbund, hyresgästföreningarna i Malmö och Hälsingborg
samt Handelskamrarnas nämnd.
Ordföranden i Stockholms nionde hyresnämndsdistrikt uttalar tveksamhet
om vilken kompensationsmetod som är lämpligast men synes företrädesvis
anse att frågan bör lösas genom generell hyreshöjning. Han anför dock
om denna metod, att olägenheten därvid är att hyresökningen skulle beräknas
oberoende av den faktiska ökningen för den särskilda fastigheten men
att metoden torde vara försvarlig, om kostnadsökningen per lägenhet blir
relativt obetydlig. Även Svenska stadsförbundet synes med åtskilliga för
-
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 77 år 1958
behåll ge ett visst företräde åt att frågan löses genom generell hyreshöjning.
Under hänvisning till att enligt ett av Stockholms stads gatukontor upprättat
förslag till avloppstaxa kostnadsökningen kan uppskattas till 18—25
kronor per år för en lägenhet i hyreshus och att det endast är i fråga om
avloppsledningar, som 1955 års lag innebär en utvidgning av rätten att uttaga
avgifter, förklarar överståthdllaråmbctet, att tillräckliga skäl icke föreligger
att i annan ordning än som f. n. sker bereda fastighetsägarna kompensation
för de efter den 1 juli 1955 ökade avgifterna för vatten och avlopp.
Motionerna tillstyrkes av Sveriges fastighetsägareförbund, Hälsingborgs
allmänna fastighetsägareförening, ordföranden i Stockholms andra hyresnämndsdistrikt
och stadsfullmäktige i Östersund. Fastighetsägareförbundet
anför.
Eftersom taxan är utformad med hänsyn till lägenheternas utrustning i
fråga om tappställen, badrum och w. c. kunna vidare inom en och samma
fastighet höjningarna för de olika lägenheterna variera mellan 0,6 och 33
procent av grundhyrorna. Även om taxehöjningarna i andra nu berörda
orter, bl. a. Norrköping, Västerås, Eskilstuna, Mariefred och Vaxholm, äro
av lägre storleksordning förete de dock liknande variationer till sina verkningar.
Med hänsyn till det anförda torde den lösning motionärerna föreslagit
vara den mest rättvisa, eftersom vederbörande förbrukare därigenom själv
får bära den på honom belöpande merkostnaden.
För sådana fall då debiteringen från kommunens sida verkställes per lägenhet
uppstå inga svårigheter för parterna att bestämma ersättningens
storlek. För sådana fall åter då debiteringen av avgifterna helt sker med
hänsyn till fastigheternas förbrukning kunna självfallet ibland svårigheter
uppstå vid fördelningen av beloppet mellan de olika hyresgästerna. Liksom
för närvarande sker beträffande tvister i bränslefrågor kan hyresnämnden
emellertid förordna om skäliga grunder för fördelningen.
Om det i motionen föreslagna systemet icke anses kunna genomföras
utan ytterligare utredning vill förbundet understryka, att ifrågavarande
avgiftshöjningar, som i vissa fall införts för mer än ett år sedan, äro av
sådan storlek alt frågan om kompensation för dem oundgängligen under
tiden måste lösas på annat sätt. En form för en omedelbar sådan lösning,
som i någon mån skulle tillgodose rättvisekravet, erbjuder sig genom en
differentiering av den generella hyreshöjningen.
Mot motionärernas förslag åberopas väsentligen två skäl, dels alt ett bifall
ibland skulle betyda dubbelkompensation och dels att nya avtal om ersättning
för taxeökning beträffande ett större antal hyresgäster i vissa orter kan
tänkas medföra betydande praktiska olägenheter för parterna och en avsevärd
ökning av de hyresreglerande myndigheternas arbetsbörda.
Statens hyresråd anför sålunda.
Såvitt framgår av motionerna skulle detta system tillämpas icke blott i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958 9
orter, varest allmänna vatten- och avloppsanläggningar inrättats, utan även
i sådana orter, där vattentaxorna ändrats utan samband med inrättande av
dylik anläggning. Då taxehöjningar av sistnämnda slag äro mycket vanliga
skulle ett genomförande av motionärernas förslag medföra att nytt avtal
om ersättning för taxeökning måste träffas för alla hyresgäster så gott som
årligen i ett mycket stort antal orter. Det synes ofrånkomligt att ett sådant
system skulle medföra betydande praktiska olägenheter för parterna
på hyresmarknaden. Då tvistefrågor enligt förslaget skulle kunna hänskjutas
till hyresnämnden och därefter besvärsvägen komma under hyresrådets
prövning kan de hyresreglerande myndigheternas arbetsbörda väntas bli
avsevärt ökad, därest förslaget genomföres.
Liknande synpunkter anlägges av bostadsslyrelsen, som förklarar att om
motionsförslaget genomtöres resultatet skulle kunna bli, att fastighetsägaren
icke endast får täckning för de verkliga merkostnaderna för vattenförbrukningen
utan även en generell höjning motsvarande det höjda genomsnittet
av vattenavgifternas höjning i landet. Även stadskollegiet i Stockholm,
som hänför sig till yttrande av stadens fastighetskontor, enligt vilket
det icke är befogat med alltför mycket administrativt besvär för de relativt
små avgiftsbelopp varom fråga är, samt överståthdllarämbetet, Ilandelskamrarnas
nämnd, Svenska stadsförbundet och Hyresgästernas riksförbund
uttalar sig i samma riktning som hyresrådet. Sistnämnda riksförbund anför
bl. a.
Även om dessa extra tillägg icke skulle behöva ge anledning till tvister på
samma sätt och i samma utsträckning som bränsleklausulerna, framstår
det för hyresgästerna som en påtaglig fördel att kompensationen fixeras a\
myndigheterna, varigenom man slipper all kontroll och irriterande diskussioner
med hyresvärdarna. Rent psykologiskt skulle det också vara olämpligt
att utöka det nuvarande systemet med grundhyra, generell hyreshöjning
och bränsletillägg med ett särskilt tillägg för vatten och avlopp. För att
kunna uttaga detta nya tillägg skulle fastighetsägarna bli nödsakade att
med hyresgästerna träffa nya avtal eller uppsäga de gällande kontrakten
för införande av bestämmelse om rätt att uttaga den extra ersättningen. En
sådan omgång förefaller tämligen onödig och synes dessutom vara förbunden
med vissa olägenheter för fastighetsägarna, exempelvis svårigheten att
kunna uttaga avsett tillägg av hyresgäster med långtidskontrakt.
Olika uppfattningar föreligger bland remissinstanserna om storleken av
de avgiftsökningar, som kan uppkomma för fastighetsägarna, och om deras
behov av kompensation.
Statens hyresråd, som tagit del av vissa av bostadsslyrelsen utförda undersökningar
rörande förändringar under år 1957 av kommunala läxor lör
bl. a. vallen och avlopp, förklarar all dylika avgifter kunnat medföra kännbara
utgiftsökningar för fastighetsägarna. Liknande uppfattning uttalas av
stadskollegiet i Hälsingborg, Hälsingborgs allmänna fastighetsägareförening
och länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken anför.
JO
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958
Av ett vid drätselkammarens i Malmö yttrande fogat utlåtande av gatunämnden
i staden framgår, att nytillkommande avgifter för vatten och avlopp
beräknas sammanlagt komma att uppgå till ej fullt samma belopp
som de nuvarande vattenavgifterna. För ett bostadshus skulle man fördenskull
kunna räkna med en ökad årskostnad på ca 50 å 100 kronor per lägenhet.
Av vad sålunda anförts framgår, att de med motionerna avsedda kostnaderna
icke är obetydliga. Å andra sidan måste beaktas, att kostnaderna är
av sådant slag att de, när de väl en gång bestämts, kommer att utgå med
relativt oförändrade belopp.
Sveriges fastighetsägareförbund menar att utgiftshöjningarna är högst
avsevärda och alt det därför torde vara ofrånkomligt, att en form av direkt
kompensation skapas. Som exempel på taxehöjningarnas verkan nämner
förbundet, att vattentaxan i Lysekil höjts med inemot 450 procent och att
den hyreshöjning, som erfordras för att täcka höjningen i fastigheter färdigställda
före år 1942, uppgår till omkring 15 procent av grundhyrorna,
medan den i senare färdigställda ligger lägre.
Fastighetskontoret i Stockholm, vars yttrande åberopas av stadsfullmäktige,
hävdar, som ovan redan berörts, att genomförandet av elt av gatukontoret
upprättat taxeförslag icke medför större kostnadsökning för en
lägenhet i hyreshus än cirka 18—25 kronor. Överståthållarämbctet anför
även denna ringa utgiftshöjning som skäl för att icke biträda motionärernas
förslag.
Andra skäl för avstyrkande har också åberopats. Sålunda anför sladskollegiet
i Hälsingborg.
Hyresregleringslagen utgår ifrån, att de ökade kostnaderna för fastighetsförvaltningen
skulle helt kompenseras genom generella hyreshöjningar. Redan
vid lagstiftningens tillkomst gjordes dock undantag för bränslekostnaderna.
Anledningen till detta undantag torde ha varit storleken av kostnadsposten
och den ovisshet i fråga om kostnadsutvecklingen som då och
för övrigt alltjämt råder. Det finnes enligt kollegiets mening en bestämd
skillnad mellan bränslekostnader och övriga omkostnader. Utvecklingen av
de sistnämnda är mera jämn och det torde icke vara lätt att bland dessa peka
på någon som jiå sådant sätt skiljer sig från de övriga, att en särställning
skulle kunna vara motiverad. Det är därför att befara, att vid ett bifall till
motionen skulle kunna skapas ett förhållande, som lätt kan åberopas för
anspråk på att bryta ut jämväl andra omkostnadsposter.
Flera remissorgan har påvisat, att variationer i vatten- och avloppstaxornas
uppbyggnad kan föranleda vissa praktiska svårigheter och orättvisor,
när det gäller att utforma en differentierad generell hyreshöjning. Uttalanden
i denna riktning göres av bl. a. statens hyresråd och överståthållarämbetet,
vilket anför.
I den generella hyreshöjningens natur ligger givetvis, att kompensationen
ej kan bli rättvist avvägd för de individuella fastigheterna. Däremot kan å
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958
11
densamma ställas anspråket att den skall träffa ett genomsnitt för varje
särskild ort, och ordalydelsen av 5 § hyresregleringslagen förutsätter såsom
redan nämnts denna möjlighet. Att denna möjlighet i praktiken begagnats
endast i fråga om Stockholm kan antagas bero på praktiskt administrativa
svårigheter. Om höjning visst år av sotningstaxan i tio städer och elektricitetstaxan
i tio andra städer skulle föranleda bestämmandet av särskild
generell hyreshöjning i dessa städer, måhända i ett stort antal varianter,
skulle resultatet onekligen bli mera rättvist än om, såsom nu sker, taxehöjningarna
vägas in i ett totalsammanhang. Men variationerna skulle till
slut bli så många att överblicken förlorades.
Sveriges fastighetsägareförbund erinrar om att erforderlig hyreshöjning i
Lysekil kan beräknas uppgå till omkring 15 procent av grundhyrorna och
att inom en och samma fastighet där höjningarna för de olika lägenheterna
kan variera mellan 0,6 och 33 procent av grundhyrorna.
Sedan Svenska stadsförbundet omnämnt att kommunaltekniska föreningens
gatukostnadskommitté uppgjort en promemoria med riktlinjer för
kommunala vatten- och avloppstaxor och att kommittén på grundval därav
färdigställt ett normalförslag till taxa, yttrar förbundet följande.
Utformningen av va-taxorna inom de olika kommunerna är emellertid
givetvis icke enbart en taxeteknisk fråga. Avgörande blir i sista hand vederbörande
kommuns bedömande om det kan anses lämpligt att utnyttja den
i lagen medgivna avgiftsrätten och om så sker hur en rimlig kostnadsfördelning
mellan olika fastigheter och fastighetstyper skall åstadkommas.
Trots den angivna promemorian och normalförslaget torde man således få
räkna med att de kommunala besluten om va-taxor kommer att få ett mycket
olika innehåll. Med hänsyn härtill och till att taxorna — såsom motionärerna
också påpekat — endast stegvis torde komma att införas i de olika
kommunerna lär bestämmelserna i hyresregleringslagens 5 § om generell
hyreshöjning måhända endast i begränsad mån kunna bli tillämpliga.
I några av remissyttrandena har ifrågasatts, om icke hyreshöjning borde
kunna medges enligt 3 § hyresregleringslagen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.
Det kan emellertid ifrågasättas om icke en kostnadsstegring som den
ifrågavarande borde inrymmas under stadgandet i 3 § andra stycket hyresregleringslagen
om individuell höjning av grundhyran. En dylik kostnadsstegring
synes enligt motiven till lagen blott i undantagsfall för närvarande
kunna föranleda individuell hyreshöjning enligt detta lagrum.
Ordföranden i Stockholms sjunde hyrcsnämndsdistrikt uttalar sig på
följande sätt.
Om icke en tillfredställande lösning kan nås genom generell hyreshöjning
enligt 5 § återstår endast hyreshöjning enligt 3 § — »annat skäl av jämförlig
betydelse». Möjligen erfordras för sistnämnda författningsrums tillämplighet
i fråga om avgifterna alt orden »för visst fall», som f. n. synes begränsa
stadgandets användbarhet, får utgå.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958
Även ordföranden i nionde hyresnämndsdistriktet gör ett liknande uttalande.
Svenska stadsförbundet anför i denna del.
I huvudsak synes man vid bedömandet av hithörande frågor kunna koncentrera
sig på den belastning av fastighetsekonomin som nya eller höjda
brukningsavgifter kan komma att medföra. Anslutnings- eller engångsavgift
torde komma att uttagas allenast då en fastighet första gången anslutes
till en allmän va-anläggning. För sådant fall lär anslutningsavgiften kunna
påverka bedömningen av grundhyran enligt 3 § hyresregleringslagen. Så
blir förhållandet antingen grundhyra fastställes i samband med nybebyggelse
eller omprövas vid anslutning av redan bebyggd fastighet till va-nätet. I
sistnämnda fall torde som regel inträda en sådan standardhöjning av lägenheterna
i den berörda fastigheten att höjning av grundhyran medges.
Utskottet
Utskottet är helt överens med motionärerna om att vatten- och avloppsavgifterna
i och för sig är av sådan natur, att höjningar därav i princip
skall slutligen bäras av hyresgästerna och icke av fastighetsägarna. Fråga
kan emellertid uppstå dels om dessa höjningar är så stora, att de bör
ersättas i annan form än som nu sker — alltså inom ramen för generell
hyreshöjning lika för praktiskt taget hela landet — dels hur en kompensation
lämpligast och mest rättvist bör ordnas.
Med hänsyn till vad som uppgivits i flera remissyttranden om beslutade
eller väntade avgiftshöjningar på en del håll med anledning av tillkomsten
av 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar utgår utskottet
från att dessa ökningar åtminstone ibland blir av sådan storleksordning,
alt den goltgörelse, som kan erhållas vid en sammanvägning till
ett gemensamt procenttal av ökade förvaltningskostnader i alla hyresreglerade
orter, kommer att framstå som klart otillräcklig. Utskottet hyser därför
den uppfattningen, att fastighetsägarna, där utgiftsökningarna i förevarande
avseende blir mera betydande, måste ersättas i differentierad form.
Det finns särskild anledning att ur rättvisans synpunkt tillgodose detta
intresse, som de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen fr. o. m. den 1 januari
1958 undantagits från hyreskontroll och alltså utan svårighet kan bereda
sig ersättning av sina hyresgäster för stigande förvaltningsomkostnader o. d.
I samband härmed vill utskottet erinra om sitt uttalande (uti. nr 20 s. 23)
vid tillblivelsen år 1957 av denna undantagsbestämmelse, att i samma mån
som hyreshöjning befinnes nödvändig i dessa bostadsföretags fastigheter
Kungl. Maj:t måste förutsättas genom medgivande till generell hyreshöjning
tillåta andra företagsformer motsvarande möjlighet till kompensation.
Vidare är att beakta att icke heller statligt belånade fastigheter, för vilka
Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1958
13
lånet slutligi beviljats efter den 31 december 1956, faller under annan allmän
hyreskontroll än den som utövas av bostadsstyrelsen.
Den av motionärerna anvisade vägen att lösa frågan genom ett tillägg
till 4 § hyresregleringslagen, som jämställer ifrågavarande utgifter med
värme- och bränslekostnader, synes utskottet av flera skäl ej vara framkomlig,
främst därför att detta vid tillämpningen skulle åsamka både
hyresmarknadens parter och de hyresreglerande myndigheterna stora besvärligheter.
Det stora flertalet hyreskontrakt måste först uppsägas för
hyresreglering, och hyresgästerna saknar i stor utsträckning förutsättning
att själva kunna kontrollera, att begärd hyreshöjning verkligen motsvarar
avgiftshöjningen. Vidare skulle det hereda fastighetsägarna möjlighet till
överkompensation i sådana fall, då ökade vatten- och avloppsavgifter samtidigt
beaktats vid ett medgivande till generell hyreshöjning, för vilket ett
sammanvägt tal för stegrade förvaltningsomkostnader avseende hela riket
ligger till grund. Det synes vara förenat med stora praktiska svårigheter
att vid en särbehandling enligt 4 § hyresregleringslagen av de fall, där
vatten- och avloppslcostnader bestämmes med tillämpning av 1955 års lag,
utskilja de vatten- och avloppsavgifter, som täcks av redan utgående grundhyror.
Ej heller torde det av ett par remissorgan framförda förslaget att ändra
3 § andra stycket hyresregleringslagen — vilket bl. a. handlar om hyreshöjning
vid ökat lägenhetsvärde på grund av ombyggnadsarbeten o. d. —
så att det icke bara som nu i enskilda undantagsfall skall kunna åberopas
för hyreshöjning på grund av ökade faslighetsomkostnader, vara ägnat att
åstadkomma en lämplig lösning. Även detta skulle nämligen kunna medföra
svåra belastningar på hyresmarknaden med en mångfald individuella tvister
om höjningarnas storlek och större arbetsbörda för hyresnämnderna. En
annan sak är att, som Svenska stadsförbundet påpekat, en särskild engångsavgift,
som uttages, då en fastighet första gången anslutes till en
allmän vatten- och avloppsanläggning, med den nuvarande lydelsen av
3 § kan påverka bedömningen av grundhyran.
Så mycket mindre finner utskottet anledning föreligga att nu förorda
eu lagändring, som hyresregleringslagen redan medger att en generell
hyreshöjning differentieras mellan olika orter, må vara alt denna möjlighet
i praktiken hittills föga tillämpats. Det stora flertalet remissinstanser
har också anvisat denna metod att lösa frågan, och utskottet vill för sin
del helt ansluta sig till denna uppfattning. Utskottet är emellertid medvetet
om att åtskilliga svårigheter är förenade också med en sådan lösning. Lagen
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar ger nämligen möjlighet till
så många variationer i avgifternas utformning och även till så stor skillnad
i avgifternas storlek inom samma ort samt till och med stundom i samma
fastighet, alt en fullkomlig, individuell rättvisa är svår alt uppnå.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958
Redan att skapa en rättvis differentiering mellan skilda orter synes icke
vara någon lätt uppgift, men detta önskemål borde kunna uppfyllas på ett
godtagbart sätt, såvida myndigheterna i de hyresreglerade orter, som skall
tillämpa den nya lagen, kan komma överens om någorlunda enhetliga riktlinjer
för sin taxesättning. Yad vidare gäller en rättvis differentiering mellan
olika fastigheter inom en och samma ort torde detta icke alltid kunna
åstadkommas enbart genom generell hyreshöjning i hittills praktiserade
former. Det synes emellertid vara värt att överväga, om icke ett smidigare
förfarande skulle kunna ernås, därest Kungl. Maj:t överläte till hyresrådet
att beträffande skilda lägenhetstyper och under hänsynstagande till olika
slag av taxor meddela sådana tillstånd enligt 5 § hyresregleringslagen, som
fordras för att skapa största möjliga rättvisa för de särskilda kostnader
varom nu är fråga.
Utskottet anser sig med hänsyn till det sagda icke kunna biträda motionärernas
förslag, såvitt detta går ut på ändring av hyresregleringslagen, men
förutsätter, att Kungl. Maj :t vid sitt övervägande av de tillstånd till generell
hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen, som årligen brukar meddelas,
kommer att utnyttja alla möjligheter till differentiering av tilläggen för att
täcka berörda meravgifter genom 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 63 och II: 100
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till
känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 10 april 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson*,
Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Gustafsson och Johansson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, von Seth,
Johnsson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad, Carlsson i Stockholm
och Svenning.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.