Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av motioner om viss ändring av 33 § expropriationslagen.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren1 av herrar Arvidson och Nilsson,
Yngve, samt nr 19 i andra kammaren av herr Fröding m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen för sin del
ville på det sätt ändra expropriationslagens 33 § att ordet ''värde’ utbytes
mot ordet ''realvärde''».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland,
byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelsen i Jönköpings län. På begäran av utskottet har
yttranden över motionerna därjämte avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska
vattenkraftföreningen, Sveriges industriförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF) och Sveriges fastighetsägareförbund.
Gällande rätt m. in.
I förfarandet vid expropriation kan urskiljas tre skeden. Det första, varvid
rätten till expropriation och omfattningen därav fastslås, försiggår inför
Kungl. Maj :t i statsrådet. Det andra, varvid expropriationsersättningen
bestämmes, försiggår inför domstol. Det tredje, varvid ersättningen erlägges
och fördelas, försiggår inför länsstyrelsen. Först härefter är expropriationen
fullbordad och sökanden kan enligt huvudregeln tillträda fastigheten.
I samband med förfarandet inför Kungl. Maj :t fastställes den tid
inom vilken expropriationssökanden har att hos expropriationsdomstolen
väcka talan mot fastighetsägaren eller annan sakägare för det fortsatta förfarandet
vid domstol (5 § sista stycket expropriationslagen). Försittes fristen
i Motionen är i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
1 Bibana till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. A7r 1(1
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
upphör expropriationsrätten. I lagen finnes ingen bestämmelse som begränsar
fristen. Enligt praxis möter ej hinder att fristen genom nytt beslut av
Rungb Maj:t förlänges. Förfarandet inför expropriationsdomstolen och —
vid fullföljd inför hovrätten och högsta domstolen gestaltar sig i stort sett
som förfarandet i ett vanligt tvistemål (13 §).
För fastighet som exproprieras har sökanden att erlägga ersättning till
fastighetens ägare. Om fastigheten besväras av penninginteckningar, skall
fastigheten enligt huvudregeln övergå i sökandens ägo fri från sådana och
andra gravationer. Ersättningen tages i sådant fall i första hand i anspråk
för att gottgöra inteckningshavarna. Vad som blir över tillfaller fastighetens
ägare. Ersättningen skall motsvara fastighetens värde med hänsyn
särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning (7 §). Under vissa förutsättningar
kan ersättning därjämte utgå för skada och intrång. Utgångspunkten
för värderingen skall enligt förarbetena till den ursprungliga lydelsen
av den gällande expropriationslagen vara att fastighetsägarens ekonomiska
ställning såsom helhet lämnas orubbadd Då berörda lagrum år
1949 erhöll den avfattning det ännu har, uttalades att principen alltjämt
äger giltighet.2 Ersättning utgår dock icke för en förändring i en fastighets
värde, som hänför sig till expropriationsrättens beviljande eller det avsedda
ändamålets genomförande (8 §), liksom ej heller för sådan kostnad som
— sedan fråga om expropriation blivit väckt — nedlagts på fastigheten för
att höja ersättningen (10 §).
I likhet med den nyss berörda utgångspunkten för värderingen är icke
heller principen om till vilken tidpunkt värderingen skall hänföra sig direkt
uttryckt i lagtexeten. I sistnämnda fråga saknas dessutom för huvudfallet
vägledande uttalanden bland förarbetena. Om tillträde ej skett, torde
domstolarna i allmänhet låta värderingen hänföra sig till den dag domstolen
dömer i målet.3 Fall har även förekommit, där tiden för den första instansens
dom ansetts avgörande.4 Det har även hävdats att lagens ståndpunkt skulle
vara att den avgörande tidpunkten är den då expropriationsmålet anhängiggores,
d. v. s. då sökanden inger stämningsansökningen till expropriationsdomstolen.
5
Såsom en delfråga till den mera omfattande frågan till vilken tidpunkt
värderingen skall hänföra sig har man att betrakta spörsmålet, hur samma
fråga skall lösas i händelse sökanden tillträder fastigheten innan expropriationen
fullbordats (förtida tillträde). Härom stadgar 33 §.
Har den exproprierande tagit fastigheten i besittning, må vid bestäm -
1 NJA avd. II 1918 s. 145 ff.
2 NJA avd. II 1950 s. 224 f.
Se exv. NJA 1954 s. 1 med särskilt yttrande av justitierådet Romanus å s. 8 ff.
4 NJA 1954 not. C 828, anmärkt av A. Brunnberg i Ett spörsmål angående
vid expropriation i Festskrift till Undén, Sthlm 1956 s. 33.
5 Zonexpropriationsutredningen, SOU 1952:25 s. 96.
värdering
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1058
3
mande av expropriationsersältningen hunsyn icke tagas till sådan ändring
i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet.
Efter ordalagen sättes genom den citerade paragrafen endast en gräns
framåt i tiden för värderingen. Man synes emellertid berättigad att antaga
att värderingen i de fall som i paragrafen avses skall hänföra sig till tiden
för tillträdet.1 Förtida tillträde av två skilda slag förekommer: efter beslut av
domstol och efter överenskommelse mellan parterna.
Om det, sedan stämning i målet utfärdats, för sökanden är av synnerlig
vikt att redan innan expropriationen fullbordats kunna få taga fastigheten
i besittning kan sålunda domstolen medge att så får ske (37 §). Bortsett
från de fall där det är uppenbart att ersättningen blir obetydlig, åligger det
då sökanden att före tillträdet utgiva en preliminärt beräknad ersättning.
Denna skall utgöra minst tre fjärdedelar av den slutliga ersättningen, sådan
denna av domstolen förberedelsevis beräknas. Den preliminära ersättningen
måste dock alltid motsvara den expropriationsersättning sökanden själv erbjudit
i målet (38 §). Det åligger därjämte sökanden att utgiva sex procent
årlig ränta å den slutliga ersättningen från tillträdesdagen till dess expropriationen
fullbordas eller expropriationsersättningen slutligen gäldas
(55 §).
Den form av förtida tillträde, som i praktiken torde vara den vanligaste,
är dock den, som grundar sig på frivillig överenskommelse mellan sökanden
och fastighetsägaren. Det rättsläge som i en dylik situation uppkommer
är visserligen icke helt oförutsett i lagen (52 §) men kan icke sägas
vara närmare reglerat. Frågan synes ej heller under förarbetena ha närmare
uppmärksammats.2 Praxis visar emellertid att expropriationslagens
bestämmelser såväl om ränta vid förtida tillträde som om tillträdet såsom
avgörande för den tidpunkt till vilken värderingen skall hänföra sig tilllämpas
även vid fall av frivilligt förtida tillträde.3
Av principen att värderingen i händelse av förtida tillträde skall hänföra
sig till tiden för tillträdet •— och icke som eljest till dagen för domen — har
ansetts följa att värderingen också skall ske enligt det penningvärde som
gällde vid tiden för tillträdet.
Stöd för detta påstående föreligger i de båda av motionärerna omnämnda
avgörandena i högsta domstolen, refererade i NJA 1954 s. 513 och 1957 s.
162. I 195b års rättsfall hade ett kraftbolag den 18 juni 1949 erhållit tillstånd
att expropriera servituts- eller nyttjanderätt till mark som erfordrades
för att framdraga och nyttja en elektrisk högspänningsledning. Efter
överenskommelse mellan parterna hade tillträde skett redan den 1 januari
1949. Sedan kraftbolaget fullföljt expropriationen genom en den 9 juni 1950
i Markutredningen I. SOU 1948:4 s. 152.
- Jfr yttrande av presidenten K. Eiliot i NJA 1957 s. 169 f.
•''! NJA 1938 s. 585 resp. 1957 s. 162.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
till expropriationsdomstolen inkommen stämningsansökan, yrkade en av
berörda fastighetsägare att bliva tillerkänd tilläggsersättning med 50 procent
å eljest utgående ersättning på grund av den penningvärdeförsämring,
som inträffat efter den 1 januari 1949. — Högsta domstolen, som var enhällig,
uttalade efter att ha erinrat om fakta i målet och innehållet i bl. a.
33 § expropriationslagen: »Vidare skall enligt 55 § expropriationslagen
å den expropriationsersättning som bestämmes gäldas ränta efter sex procent
om året från tillträdesdagen. — Vad sålunda upptagits giver vid
handen, att i förevarande fall uppskattningen av expropriationsersättningen
skall hänföra sig till den 1 januari 1949 och att utrymme saknas
för förhöjning av expropriationsersättningen med hänsyn till penningvärdets
fall efter sagda dag.» — I 1957 års rättsfall hade vattenfallsstyrelsen
den 7 september 1945 och den 10 oktober 1947 erhållit expropriationstillstånd
för liknande ändamål. Även i detta fall hade frivilligt tillträde
av berörda fastigheter skett redan före expropriationstillstånden. Efter förlängning
av tiden för expropriationsrättens begagnande meddelades nya expropriationstillstånd
den 12 december 1952. Expropriationsfrågan fullföljdes
av vattenfallsstyrelsen genom en den 16 oktober 1953 till expropriationsdomstolen
inkommen stämningsansökan. I målet uppkom fråga till vilken
tidpunkt värderingen skulle hänföra sig. Högsta domstolen, som även i detta
mål var enhällig, fastslog, att tillträde ostridigt skett respektive den 1 januari
1945 och den 1 oktober 1947, samt fortsatte: »Genom ianspråktagandet
får styrelsen anses hava tillträtt marken i den mening som avses i
33 § expropriationslagen. Expropriationsersättningarna skola därför bestämmas
till det värde servitutsrättigheterna kunna anses hava ägt respektive
den 1 januari 1945 och den 1 oktober 1947 utan hänsyn till sedermera
inträdd ändring i penningvärdet. Vad nu sagts utesluter ej, att den prisutveckling
som numera kan konstateras i sin mån kan utgöra belägg för
att redan vid tiden för tillträdet befogade förväntningar om prishöjning å
virke förelågo av beskaffenhet att påverka värdet av servitutsrättigheterna.»
Expropriationslagen har betydelse ej blott för expropriation i egentlig
mening utan även vid inlösen enligt byggnadslagen den 30 juni 1947 (137 §).
Även i denna lag förekommer fall då marklösen skall bestämmas med hänsyn
till värdet vid viss förfluten tid. Domstolarna ställes således även i dessa
fall inför spörsmålet om värderingen skall företagas med hänsyn till det
penningvärde, som gällde vid den förflutna tidpunkten, eller det penningvärde,
som gäller vid värderingen. Under förarbetena till byggnadslagen har
föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, anfört att enligt
hans mening värderingen borde ske med hänsyn till penningvärdet vid tiden
för värderingen.1
Genom motionerna och vad i anledning därav förekommit har aktualise -
1 Prop. nr 131/1947 s. 179.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
5
rats jämväl expropriationslagens bestämmelser om ränta vid förtida tillträde
(55 §). Riksdagen har också tidigare fäst uppmärksamheten på dessa bestämmelser.
I anledning av en år 1938 i andra kammaren väckt motion, nr
17, med förslag till ändring av 55 § expropriationslagen uttalade andra
lagutskottet i utlåtande nr 33.
Den i 55 § expropriationslagen stadgade räntan om sex procent synes vara
väl hög i förhållande till det allmänna ränteläget på penningmarknaden. Såsom
i motionen framhålles torde skyldigheten att erlägga sådan ränta från
tillträdesdagen bliva särskilt betungande i vissa fall.
Enligt utskottets uppfattning torde en undersökning böra verkställas rörande
lämpligheten att bringa den i ovannämnda paragraf stadgade räntan i
bättre överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Huruvida den ifrågasatta
anpassningen bör ske genom att i förevarande paragraf direkt inskriva
en lägre räntefot än den nuvarande eller på annat sätt, är ett spörsmål, som
givetvis måste ägnas synnerlig uppmärksamhet. Vid denna utredning böra
jämväl övriga räntebestämmelser i expropriationslagen bliva föremål för
översyn.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning rörande lämpligheten och sättet att bringa den i 55 § expropriationslagen
stadgade räntan i bättre överensstämmelse med det allmänna
ränteläget samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna
utredning kan föranleda.
Andra lagutskottets hemställan bifölls av riksdagen och anmäldes i skrivelse
nr 167.
I anledning av två vid 1946 års riksdag väckta likalydande motioner
(I: 219, II: 357) angående översyn av de i lagar och författningar förekommande
räntebestämmelserna uttalade första lagutskottet i utlåtande nr 16.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om behovet av en översyn av
räntebestämmelserna och förordar alltså att en utredning i förevarande hänseende
kommer till stånd. Behovet av en ändring synes — såsom också motionärerna
framhållit — vara särskilt framträdande i fråga om ränta vid
expropriation. Det torde vara tydligt, att den i expropriationslagen förekommande
räntesatsen å sex procent i förhållande till nuvarande ränteläge dr
alltför hög. Då expropriationslagens räntebestämmelser ofta bliva föremål
för tillämpning, är också räntesatsens storlek i förevarande fall av icke
ringa praktisk betydelse. Skyldigheten att gälda denna ränta kan i vissa
fall bliva betungande, t. ex. vid expropriation av vägmark. I sistnämnda fall
torde det nämligen ej sällan — utan att det kan läggas den exproprierande
till last — förflyta avsevärd tid från det marken tagits i besittning intill
dess expropriationsersättningen fastställts. Framhållas kan också, att expropriation
äger rum för tillgodoseende av viktiga allmänna intressen, varför
det icke kan anses tillfredsställande att den exproprierande får vidkännas
alltför höga ränteutgifter. Även inom andra rättsområden än i fråga
om expropriation torde en översyn vara påkallad. I många fall ha räntesatserna
fastställts under tidsperioder, då det allmänna ränteläget varit avsevärt
högre än nu. Starka skäl synas därför tala för att bringa räntesatserna
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
i bättre överensstämmelse med nuvarande ränteläge, önskvärt torde också
vara att anpassa de olika räntesatserna till varandra, när ej särskilda skäl
tala däremot.
Huruvida den ifrågasatta anpassningen av räntesatserna till det allmänna
ränteläget bör ske på det av motionärerna angivna sättet, att räntan bestämmes
att utgå med viss procent över riksbankens diskonto, eller på annat sätt,
är ett spörsmål till vilket utskottet i nuvarande läge icke anser sig böra taga
ställning. Den blivande utredningen bör härutinnan lämnas fria händer
att pröva olika utvägar.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungi. Maj :t måtte föranstalta
om översyn av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna
samt för riksdagen framlägga det förslag som därav kan föranledas.
Första lagutskottets hemställan bifölls av riksdagen och anmäldes i
skrivelse nr 476.
Vid den genomgripande reform som expropriationslagstiftningen undergick
år 1949 lämnades 55 § orörd. Departementschefen anförde (prop. nr
184/1949 s. 247) i frågan.
Enligt min mening måste i vart fall för närvarande räntesatsen 6 procent
anses vara för hög. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11
februari 1949 har emellertid tillkallats en särskild utredningsman för att
verkställa översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning. Det
synes därför icke vara lämpligt att nu genom ändring av expropriationslagens
stadganden i detta hänseende föregripa denna utredning. Förevarande
paragraf torde därför tills vidare böra bibehållas i oförändrat skick.
Den av departementschefen åsyftade utredningen synes ha avslutats år
1950.1 De genom ifrågavarande riksdagsskrivelser anhängiggjorda ärendena
är fortfarande beroende på Kungl. Maj :ts provning.2
Yttranden
Av remissinstanserna anser sig endast byggnadsstyrelsen och Fastighetsägareförbundet
oreserverat kunna tillstyrka motionerna. Motionerna avstyrkes
av hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Jönköpings län.
Bankföreningen och Vattenkraftföreningen, övriga remissinstanser nämligen
Svea hovrätt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, Häradshövdingeföreningen.
Advokatsamfundet, Industriförbundet och RBF instämmer
i motionernas syfte men anser att frågan först bör utredas eller att
problemets lösning bör sökas på andra vägar än dem motionärerna anvisat.
1 JO:s iimbetsberättelse 1951 s. 347 punkt 23.
2 JO :s redogörelse 1958 ang. riksdagens skrivelser s. 55 punkt 14 oeh s. 57 punkt 36.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
7
Byggnadsstyrelsen
I motionerna har påvisats att ett försämrat läge för expropriaten kan
uppkomma, därest exproprianten erhållit rätt att taga fastigheten i besittning
före expropriationens fullbordande. Styrelsen anser det icke skäligt
att den omständigheten att en expropriat nödgas i förtid avstå från sin
fastighet skall medföra att ersättningen bestämmes på annat sätt än som
skulle ha skett, därest förtidstillträde icke hade kommit i fråga. Det otillfredsställande
i detta förhållande framträder särskilt i tider med starkt
fallande penningvärde. Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen har att företräda
är intet att erinra mot bifall till en sådan ändring av 33 § expropriationslagen
som motionärerna förordat.
Sveriges fastighetsägareförbund
Den ståndpunkt högsta domstolen intagit i rättsfallen NJA 1954 s. 513
och 1957 s. 162, innebärande att den markägaren tilldömda ersättningen
hänförts till tidpunkten för ianspråktagandet av marken utan hänsyn till
den penningvärdeförsämring som inträtt under tiden därefter och fram till
ersättningens utdömande, kan, som i motionen framhålles, ofta leda till
obilliga resultat. I fall då lång tid förflutit mellan tillträdet och ersättningens
utbetalande och penningvärdet under tiden undergått avsevärda
förändringar, kommer en sådan rättstillämpning att strida mot den i expropriationsrätten
fundamentala principen, att den enskilde markägaren skall
ersättas så att hans ekonomiska ställning bibehålies orubbad efter expropriationen.
En obillig underkompensation kan uppstå under en inflationsperiod,
medan i tider av stigande penningvärde en överkompensation inträder.
Förbundet anser även i likhet med motionärerna att lagstiftarens
mening torde ha varit att realvärdet vid tillträdet borde läggas till grund
för ersättningens bestämmande och åberopar i det sammanhanget den utredning,
som framlägges i hovrättspresidenten Elliots yttrande i 1957 års
rättsfall. Det må även framhållas att expropriationsdomstolarna i andra
sammanhang tagit hänsyn till förändringarna i penningvärdet. När en
markvärdering, exempelvis på grund av tiden för stadsplans fastställande,
skall anknytas till en viss tidpunkt ha domstolarna allmänt vid ersättningens
utdömande tagit hänsyn till efler denna tidpunkt inträdd penningvärdeförändring
(se t. ex. NJA 1956 s. 174). Expropriaten har således, om
den aktuella tidpunkten exempelvis var den 1 januari 1948, erhållit realvärdet
av vad marken då var värd. — Med stöd av det anförda får förbundet
således tillstyrka den i motionen föreslagna ändringen av 33 § expropriationslagen.
Hovrätten för Övre Norrland
Genom högsta domstolens avgöranden i rättsfallen NJA 1954 s. 513 och
1957 s. 162 får anses fastslaget att i rättspraxis hänsyn icke tages till ändringar
i penningvärdet vid värdering enligt 33 § expropriationslagen i dess
nu gällande lydelse. Därest den i motionerna yrkade ändringen av 33
expropriationslagen antages, torde däremot domstolarna vid värderingar
enligt nämnda paragraf ha att beakta inträffade penningvärdeförändringar.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr t ti år 1958
Det är riktigt som motionärerna anföra, att i tider av fortgående penningvärdeförsämring
det kan leda till betydande ekonomisk förlust för expropriaten
och motsvarande vinst för den exproprierande därest vid bestämmande
av ersättningen långt i efterhand denna skall bestämmas efter del
penningvärde som gällde vid tillträdet.
En lagregel av föreslagen lydelse och innebörd skulle dock, såvitt hovrätten
kan linna, otvivelaktigt ge upphov till svårbedömda tvister om storleken
av penningvärdeförsämringen under den in casu aktuella tidrymden.
Härutinnan må blott påpekas, att en omräkning grundad på levnadskostnadsindex
icke kan med säkerhet förväntas ge ett rättvisande resultat, eftersom
det låter sig väl tänka att priserna på fastighetsmarknaden icke utvisa
samma stegring som priserna på de nyttigheter som utgöra grundvalen för
beräkningen av levnadskostnadsindex. Och även en undersökning av taxeringsvärdenas
förändring synes blott högst schematiskt kunna lämna ledning
vid fixeringen av realvärdet. Såvitt hovrätten kunnat finna har ej
heller i de auktoritativa uttalanden i lagstiftningssammanhang, som gjorts
angående det principiellt riktiga i realvärdesprincipen, berörts frågan om
metodiken vid bestämmandet i detta sammanhang av förekomna ändringar
i penningvärdet. Hovrätten måste därför ställa sig avvisande till tanken på
en lagändring av ifrågasatt art.
Hovrätten får i detta sammanhang påpeka, att expropriaten redan enligt
gällande rätt har möjlighet att i viss omfattning skydda sig mot en penningsvärdeförsämring.
Därest tillträdet sker efter målets anhängiggörande
— det enda fall som lagen avhandlar •— skall enligt 38 § expropriationslagen
domstolen på yrkande av ägaren, därest det ej är uppenbart att expropriationsersättningen
blir obetydlig, som villkor för tillträdet föreskriva, att
den exproprierande nedsätter det belopp, som av domstolen bestämmes.
Beloppet får ej sättas lägre än tre fjärdedelar av det belopp, vartill ersättningen
av domstolen förberedelsevis uppskattas, och ej heller lägre än vad
den exproprierande i målet erbjudit eller vad denne har att erlägga på
grund av dom i målet, som mot honom vunnit laga kraft. Genom en sådan
nedsättning kan expropriaten i icke oväsentlig utsträckning hållas skadelös
för verkningarna av en penningvärdeförsämring, då han därigenom får
möjlighet att efter verkställd utbetalning av det nedsatta beloppet göra en
lämplig placering av ersättningsbeloppet. Det kan för övrigt sättas ifråga
om icke sådan nedsättning, som här avses, borde, utan våda för den exproprierande,
kunna ske med en något högre kvotdel än tre fjärdedelar, förslagsvis
fem sjättedelar. — Det bör för övrigt i sammanhanget erinras, att
inteckningshavare under alla omständigheter vid lånets infriande får mottaga
betalning efter förskrivningens nominella belopp utan avseende å den
förlust, som på grund av penningvärdeförsämringen realiter tillskyndas
honom. Under sådana omständigheter kan realvärdeprincipen föranleda
oberättigad vinst för fastighetsägaren.
Med hänsyn till de tillämpningssvårigheter, som enligt vad i det föregående
anförts, enligt hovrättens förmenande kunna befaras följa med den
av motionärerna föreslagna lydelsen av 33 § expropriationslagen, och dä
lagen i sin nuvarande avfattning dock ger expropriaten ett visst skydd mot
olägenheterna av fallande penningvärde, får hovrätten som sin åsikt framhålla
alt remitterade motionerna icke böra av utskottet tillstyrkas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 är 1958
9
Svenska bankföreningen
I sådana fall, då vid fastställande av expropriationsersättning flera år
förflutit från det fastigheten tillträddes, kan otvivelaktigt starka billighetsskäl
anföras för att vid ersättningens bestämmande taga hänsyn till penningvärdeförsämring,
som inträtt sedan tillträdet ägde rum och ersättmngsfordringen
sålunda uppkom. Däremot ter det sig ingalunda lika motiverat
att tillämpa ett sådant beräkningssätt, om ersättningsprocessen inletts kort
efter tillträdet, och än mindre om tillträdet — i enlighet med vad lagen förutsätter
som normalt — skett först efter rättegångens början. Även i sistnämnda
fall kan det hända att penningvärdet vid tidpunkten för den slutliga
domen är icke obetydligt lägre än vid tillträdet. Som exempel kan nämnas
att den svenska kronan undergått devalvering under tiden mellan underrättens
och högsta domstolens dom. Att högsta domstolen då skulle företaga
en indexomräkning av ersättningsbeloppet kan väl emellertid ej gärna
ifrågasättas. Det skulle innebära ett alltför stort avsteg från vad som hittills
tillämpats både i expropriationsmål och i fordringsmål i allmänhet. För
övrigt är det över huvud en vansklig sak att införa ersättningsberäkning
efter index på ett enstaka begränsat rättsområde. Härvidlag kan erinras,
att förlust på grund av penningvärdefall efter inträffandet av en skada kan
uppkomma även i andra skadeståndsmål än expropriationsmål.
På grund av vad sålunda anförts är bankföreningen icke beredd att tillstyrka,
att den i motionen föreslagna lagändringen genomföres utan att
frågan dessförinnan gjorts till föremål för närmare utredning.
Svenska vattenkraft föreningen
Motionärernas hemställan innebär i realiteten en begäran oin indexreglering
av fordran. En dylik indexreglering kunde dock vara motiverad även
på ett flertal andra områden. Ändring i penningvärdet kan medföra förluster
i många olika avseenden. Huruvida genom lagstiftning en indexreglering bör
införas, torde vara eu fråga av större räckvidd. En sådan fråga bör knappast
behandlas separat för det särskilda fall, som expropriation med tillträde av
fastigheten före ersättningens bestämmande innebär.
Ett av de huvudsakliga skälen för den begärda lagändringen synes vara
påståendet, att avsevärd tid ofta skulle förflyta mellan tillträdet och ersättningens
utbetalande. Det kan emellertid ifragasättas, om detta är riktigt.
Genom det i 38 8 expropriationslagen anvisade förfarandet kan åstadkommas,
att större delen av ersättningen betalas i samband med eller kort efter
tillträdet.
Möjligen kan det trots detta påstås, att återstående del av ersättningen
borde indexregleras, därför att i enstaka fall en lang tid kan förflyta mellan
tillträdet och betalningen av återstoden. Att längre tid skulle kunna förflyta
befarades redan vid införandet år 1949 av instansordningen i expropriationsmål
(se markutredningens betänkande SOU 1948:4, sammanfattning
på s. 148 f.). Om en rättelse i denna fråga nu anses erforderlig, bör den
emellertid ske genom ändringar i processuellt hänseende, icke genom eu
annan skadcvärderingsregel. Det formella förfarandet hör kunna förenklas
och tiden för processen förkortas. En bidragande orsak till dröjsmålet med
ersättningsfrågans slutliga avgörande är dessutom bestämmelsen i (57 8 i
expropriationslagen om skyldighet för den exproprierande att oavsett ut
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
gången av målet stå för motpartens kostnader även i överinstanserna. Denna
bestämmelse har föranlett att ett flertal mål dragits under överinstansernas
Provning. En ändring av denna bestämmelse och de processuella reglerna
i övrigt bör kunna medföra kortare tid mellan tillträdet och ersättningens
slutliga bestämmande.
Slutligen bör nämnas, att de av motionärerna åsyftade svårigheterna
knappast kunna övervinnas genom en så enkel åtgärd som insättande i lagen
av ordet »realvärde». Detta uttryck är nämligen i förevarande sammanhang
mycket oklart (jlr Bexelius’ uppsats »Om tätbebyggelsevärde» i publikationen
»Värdering vid expropriation» s. 37 f.). En oklar bestämmelse skulle
kunna leda till ytterligare förlängning av expropriationsmålen.
Under åberopande av det ovan sagda avstyrker vattenkraftföreningen den
begärda ändringen i expropriationslagen.
Svea hovrätt
Spörsmålet om kompensation för förlust genom penningvärdeförsämring
är för närvarande aktuellt i ganska många fall och inom skilda rättsområden.
Det kan konstateras att i svensk lagstiftning och praxis finnes en tendens
att låta dylik kompensation utgå, när särskilda skäl tala därför. Vad angår
motionärernas hemställan om vad man kan kalla en »realvärdesgaranti» för
personer, som jämlikt expropriationslagen blivit berättigade till ersättning
sedan en exproprierande tillträtt dem tillhörig fast egendom eller tagit i anspråk
en rätt till sådan egendom, kan såsom särskilt skäl andragas, att den
förlust som tillskyndas vederbörande fastighetsägare uppkommer genom
att ett offentligt reglerat förfarande drar så långt ut på tiden, att penningvärdet
därunder förändras. Förlusten beror alltså på omständigheter, varöver
den enskilde fastighetsägaren icke — eller endast i mindre mån — kan
råda. Med hänsyn härtill synes det i och för sig rimligt och skäligt att kompensation
utgår i de fall motionärerna avse.
Emellertid möta i praktiken betydande svårigheter att i förekommande
skadefaU av olika slag utmäta en rättvis kompensation för realvärdesförluster.
Så gott som regelmässigt hrukar det vid dylika bedömningar uppkomma
tvekan och meningsskiljaktigheter om hur stor realvärdesförlusten
i det särskilda fallet är. Detta har medfört, att domstolarna — även i fall
då de i och för sig förefalla att ha godtagit principen om kompensation —
synas vara återhållsamma i sin bedömning av penningvärdeförsämringens
inverkan på storleken av de skadeståndsbelopp, som de skola bestämma. Ett
matematiskt »riktigt» belopp torde domstolarna endast i undantagsfall
kunna nå fram till.
Vad beträffar stadgandet i 33 § expropriationslagen är att märka att det
formulerats så att det, i motsats till vad som är vanligt i andra liknande fall,
synes betaga vederbörande ersättningsberättigade möjlighet till kompensation
för förlust genom penningvärdeförsämring. Så har stadgandet också
tillämpats i de av motionärerna anförda rättsfallen. Framhållas må dock
att i det senare av rättsfallen, NJA 1957 s. 162, högsta domstolen — utan att
frångå principen vid lagtillämpningen i det tidigare rättsfallet NJA 1954
s. 513 — anlagt en bedömning, varigenom expropriatens anspråk på kompensation
i ej obetydlig utsträckning kunnat tillgodoses.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 19äS
11
Förarbetena till det angivna, år 1949 tillkomna stadgandet i expropriationslagen
giva ej besked, huruvida lagstiftaren avsett att fixera fastighetens
värde vid det som gällde vid expropriandens tillträde, även så till vida
att framtida försämring i penningvärdet ej skall beaktas. Såsom motionärerna
antytt, har vid hovrättsprövningen av det i NJA 1957 s. 162 refererade
rättsfallet, presidenten Elliot hävdat den uppfattningen, att lagstiftarens
mening i själva verket skulle vara att kompensation för penningvärdeförsämring
skall utgå. Till stöd för denna uppfattning åberopade Elliot
vissa allmänna uttalanden i förarbetena till 1919 års ändringar i expropriationslagstiftningen
samt vidare, bl. a., att i motiven till en av byggnadslagens
inlösningsbestämmelser intagits en anvisning av departementschefen, att
uttrycket »markens värde» i nämnda bestämmelse skulle avse realvärdet.
Å andra sidan kunna — förutom den omständigheten att lagtexten fått
en så kategorisk utformning — omständigheter andragas, som tyda på att
lagstiftaren i nu föreliggande fall kunnat ha den meningen att kompensation
för penningvärdeförsämringen ej skall utgå. Hovrätten syftar bl. a. på
bestämmelsen i 55 § expropriationslagen att ränta på expropriationsersättning
skall utgå efter sex procent om året från tillträdesdagen. Vid en tilllämpning
av denna räntebestämmelse i sådana fall då ett ersättningsbelopp
lång tid efter tillträdet bestämmes med hänsyn till penningvärdeförsämring,
som inträtt under mellantiden, torde expropriaten bli överkompenserad.
Ett sådant resultat skulle stå i strid med ett av de syftemål som legat till
grund för 1949 års ändringar i expropriationslagstiftningcn.
Redan vad sålunda anförts ger enligt hovrättens mening skäl för den uppfattningen,
att en ändring i 33 § expropriationslagen av det slag motionärerna
önskat icke bör vidtagas utan en ingående undersökning i vad mån räntestadgandet
i 55 § samt andra stadganden i expropriationslagen samtidigt
böra jämkas.
Hovrätten måste också anföra betänkligheter mot den formulering av
33 § expropriationslagen, som motionärerna föreslagit, enligt vilken reformen
endast skulle gå ut på att utbyta ordet »värde» mot »realvärde». Såsom
påpekats, är det förenat med betydande svårigheter att bestämma »realvärden»
med tillbörlig noggrannhet. Med den föreslagna formuleringen
kunde 33 § expropriationslagen anses ställa krav på domstolarna att i de
fall som avses i detta lagrum utmäta matematiskt riktiga realvärden. Innan
ett dylikt krav ställes, borde lagstiftaren ge domstolarna nödiga hjälpmedel
för dess uppfyllande, exempelvis genom att anvisa normer i form av tilllämpligt
index e. d„ varmed penningvärdeförsämringens inverkan kan uppskattas.
Det sålunda anförda ger hovrätten anledning uttala, att en lagändring
i den riktning som avses i motionerna icke bör genomföras utan närmare utredning,
desto mera som flera helt skilda utvägar för att tillgodose det i
motionerna framförda önskemålet kunna tänkas. Hovrätten delar emellertid
den allmänna uppfattning, varåt motionerna ge uttryck, och anser det
önskvärt, att de lagändringar och åtgärder i övrigt, som efter närmare undersökningar
kunna befinnas lämpliga för att förverkliga motionärernas
syfte, genomföras så snart som möjligt.
Väg- och valtenbijggnadsstyrelsen anser att rådande tillstånd varigenom
eu fastighetsägare på grund av penningvärdeförsämring kan åsamkas känn
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 19.18
bara förluster icke år tillfredställande. Frågan bör därför utredas, varvid
i första hand bör undersökas, huruvida icke en ändring av 38 § skulle kunna
ge en godtagbar lösning.
Vattenfallsstyrelsen
Vattenfallsstyrelsen kan vitsorda, att det i en del expropriationsfall förekommit
att viss längre tid har förflutit mellan intrångstillfället och ersättningens
bestämmande, men dessa fall ha hört till undantagen. I det rättstall,
vartill motionärerna hänvisa, har för styrelsens vidkommande dröjsmålet
berott på särskilda omständigheter. När byggnadsarbetet för de i målet
aktuella kraftledningarna påbörjades, voro de då tillämpade normerna för
uppskattning av skada och intrång, orsakade av framdragande av elektriska
kraftledningar genom skogsmark, föremål för omarbetning av särskilda av
Kungl. Maj :t tillsatta sakkunniga. I avvaktan på dessa normers färdigställande,
vilket utlovats tidigare men först skett (ten 28 november 1950, blevo
åtskilliga ersättningsuppgörelser uppskjutna. Styrelsens ersättningserbjudanden
till berörda markägare utmed den aktuella kraftledningen, baserade
på de sakkunnigas betänkande, blevo på grund av tillämpningssvårigheter
lördröjda till 1952—1953, varefter i de fall, då expropriation måste vidtagas,
expropriationsstämning blev begärd och utfärdad. Då det aktuella intrånget,
i en del fall genom markägarnas frivilliga medgivande, skett redan 1945—
1947, hade sålunda lång tid hunnit förflyta mellan intrångstillfället och ersättningens
bestämmande. Genom den under mellantiden inträffade avsevärda
försämringen av penningvärdet blevo förhållandena i dessa fall exceptionella.
En sådan tidsutdräkt har dock i stort sett varit eu engångsföreteelse,
som sedan icke upprepats. Beträffande de expropriationsmål styrelsen
därefter anhängiggjort är tiden mellan dagen för tillträdet och uttagandet
av expropriationsstämningen högst ett par år. I detta sammanhang må
framhållas, att styrelsen träffar uppgörelse i ersättningsfrågan med över
95 procent av samtliga av vattenfallsstyrelsens kraftledningsbyggen berörda
markägare och att, innan expropriationsstämning uttages, upprepade förhandlingar
i och för frivillig uppgörelse äger rum mellan vattenfallsstyrelsen
och vederbörande markägare och dessas ombud. Olägenheten med lång
tidsutdräkt mellan tillträdet och ersättningens bestämmande har numera,
såvitt styrelsen angår, avsevärt reducerats. Därest en markägare har sin
fastighet fri från penninginteckningar, brukar styrelsen regelmässigt på
begäran av markägaren utbetala det ersättningsbelopp styrelsen erbjudit
oavsett om slutlig uppgörelse träffats eller ersättningsfrågan hänskjutits till
expropriationsdomstol. I detta sammanhang vill styrelsen dock icke förneka,
att det vid en del domstolar förekommer processuellt dröjsmål på
grund av domstolarnas överbelastning, så att det kan dröja flera år, innan
domstolen slutligen skilt sig från anhängiggjorda mål.
Expropriationslagen innehåller ej något allmänt stadgande om den tidpunkt,
till vilken värdering av intrång i fastighet skall hänföras. Av lagens
grunder lärer emellertid följa, att då tillträde ej redan skett värderingen
skall hänföra sig till den dag, domstolen dömer i målet. Av 38 § jämförd
med 33 § framgår, att i de fall då frivilligt tillträde icke erhållits innan
målets anhängiggörande en markägare har möjlighet att så snart målet
upptagits till handläggning få ut övervägande delen av ersättningen med
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
13
möjlighet att genom lämplig placering undvika förlust, härrörande från
ändring i penningvärdet. Styrelsen anser för sin del, att förluster till följd
av förändring i penningvärdet av i motionerna angivet slag kunna begränsas
eller helt elimineras genom att bestämmelserna i 38 § utvidgas till att
omfatta även fall, där frivilligt tillträde redan skett. Det väsentliga är enligt
styrelsens mening, att huvuddelen av ersättningen på ett så tidigt stadium
som möjligt kommer den ersättningsberättigade tillgodo till undvikande av
förluster på grund av försämring av penningvärdet. Vid ett sådant förfarande
skulle invecklade efterhandsberäkningar för att söka finna ett mått
på penningvärdeförsämringen under viss tid med efterföljande kompensationsuträkningar
kunna undvikas. Vattenfallsstyrelsen vill i detta sammanhang
erinra om att en expropriant enligt 55 § expropriationslagen skall
gälda 6 procent årlig ränta från tillträdesdagen. Enligt motionärernas värderingsmetod
skulle vid ränteberäkning en viss överkompensation uppkomma.
I expropriationsmål förekomma till bedömning olika slags skador och
intrång. Därest ordet »realvärde» skulle införas i expropriationslagen, skulle
följden bli, att begreppet realvärde finge olika innebörd alltefter ändamålet
med expropriationen. Vid expropriation för kraftledningsservitut i skogsmark
måste därvid bl. a. sådana faktorer beaktas som omfattningen av
efterfrågan på skogsprodukter på världsmarknaden och byggnationen inom
landet. Att skogspriserna i början av 1950-talet kraftigt gingo upp berodde
icke enbart på förändringar i penningvärdet. Vid expropriation av mark
för bostäder måste en sådan företeelse som befolkningstillväxten inom
orten bringas i åtanke. Vidare uppstår problem att urskilja hur stor del av
expropriationsersättningens förhöjning mellan tillträdet och ersättningens
bestämmande som är en direkt följd av penningvärdets försämring och
vad som är att hänföra till andra orsaker. Som mätare på penningvärdets
förändringar användas som regel levnadskostnadsindex eller konsumtionsprisindex.
För mätning av »realvärdet» i olika skadefall måste andra kostnadsindex
komma till användning. Sådana beräkningar i expropriationsmål
skulle leda till betungande och kostnadskrävande utredningar och vara
eu ständig källa till irritation mellan parterna. Mot bakgrunden av att
exproprianten är skyldig att betala samtliga rättegångskostnader i alla domslolsinstanser
torde det vara att befara att ett stort antal rättegångar ständigt
skulle pågå för bestämmande av kompensation för penningvärdets fall.
Av skäl som ovan angivits anser styrelsen den föreslagna ändringen av
ordalydelsen i 33 § expropriationslagen icke vara ägnad att lösa de olägenheter,
motionärerna framhållit. Fn omarbetning av ersättningsbestämmelserna
i expropriationslagen i enlighet med vad styrelsen ovan antytt synes
däremot kunna medföra, att olägenheterna med inträffad försämring av
penningvärdet under tiden mellan tillträdet av en fastighet och expropriationsersättningens
bestämmande på ett praktiskt sätt elimineras.
Föreningen Sveriges häradshövdingar
Föreningen anser vad motionärerna anfört vara beaktansvärt. Den räntegottgörelse,
som enligt 55 § expropriationslagen tillkommer expropriaten
-— sex procent enkel ränta från dagen för tillträdet — ger ej kompensation
för förlusten ens i tider med låg räntefot. Med hänsyn till att fråga är om
tvångsavhändelse synes det icke skäligt att den mot vilken tvångsföri
a rån det riktas skall behöva godtaga ersättning i försämrat penning
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
värde. Expropriaten har i praktiken knappast någon möjlighet att påskynda
det slutliga bestämmandet av ersättningen och dess utbetalande.
Bestämmelserna i 37 och 38 §§ expropriationslagen äro i sådant hänseende
verkningslösa. Föreningen anser det för den skull — med hänsyn till utgången
i de av motionärerna berörda rättsfallen — önskvärt, att sådan lagändring
sker som möjliggör förhöjning av expropriationsersättningen i proportion
till penningvärdets fall efter tillträdet. Föreningen är emellertid
icke helt övertygad om att detta bör ske på sätt i motionerna föreslagits.
Ordet »realvärde» synes icke hava den begreppsmässiga bestämdhet att det
lämpar sig för användning i lagtexten i detta sammanhang. Vidare synes
den föreslagna formuleringen få till följd att i tider med stigande penningvärde
— ett nu ej aktuellt men dock ej helt opraktiskt alternativ — man
finge reducera ersättningen med hänsyn till en efter tillträdet inträffad
höjning av penningvärdet. Detta synes icke vara utan vidare självklart, ty,
om expropriaten under tid då penningvärdet sjunker — enligt den tankegång
som ligger till grund för motionerna — bör behandlas såsom om han
haft möjlighet att vid tillträdet placera ersättningen i realvärden och därigenom
bibehålla dess fulla värde, bör man, synes det, i tider då penningvärdet
stiger behandla honom såsom om han haft möjlighet att bibehålla
detta värde genom att placera ersättningen i form av bundna lån.
De till synes goda skäl som tala för att vid bestämmande av ersättningar
enligt expropriationslagen hänsyn bör tagas till inträffade försämringar i
penningvärdet göra sig gällande även i fråga om andra rättsavhändelser av
tvångsmässig karaktär. Ett nu aktuellt fall utgöra de ersättningar, som
fiskevärderingsnämnderna ha att bestämma enligt lagen den 1 december
1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Det vill synas som om de
här berörda frågorna om bestämmande av ersättningar för tvångsavhändelser
skulle kunna lösas oberoende av det mera omfattande och svårlösliga
problemet om värdebeständigheten av fordringar överhuvud.
Sveriges advokatsamfund
I det övervägande flertalet mål kan exproprianten åberopa goda skäl för
förhandstillträde, och lagens huvudregel om tillträde efter fullbordad expropriation
torde därför komma i tillämpning relativt sällan. I praktiken
förekommer emellertid även förhandstillträde på grund av avtal mellan
parterna eller på grund av ensidiga medgivanden från sakägarnas sida. Sådant
tillträde kan förekomma både före och efter det att stämning uttagits.
Representanter för exproprianten besöker ej sällan sakägarna och begär
att de på ett tryckt formulär skall lämna medgivande till förhandstillträde,
och sakägarna förstår ofta nog icke att de kan behöva skydda sig genom
särskilda avtalsvillkor. Det förekommer fall, då det efter ett sådant medgivande
dröjer flera år innan stämning uttages av exproprianten och sakägaren
kan få ersättningsfrågan prövad. I ett av de fall, vartill motionärerna
hänvisar, uppgick tiden mellan förhandstillträdet och stämningen till
nära nio år. Sakägarna har enligt expropriationslagen icke någon möjlighet
att själva hänskjuta ersättningsfrågan till expropriationdomstolens
prövning. Detta förhållande finner styrelsen i hög grad otillfredsställande,
och styrelsen skulle därför vilja förorda sådan ändring i lagen, att en sakägare,
som medgivit förhandstillträde, får möjlighet att själv väcka talan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
15
vid expropriation sdomstolen, därest ansökan om stämning i vanlig ordning
icke ingivits inom viss kortare tid.
Bestämmelserna i 38 § expropriationslagen är ägnade att i väsentlig grad
minska de olägenheter och förluster för sakägarna som uppkommer på den
grund att lång tid förflyter mellan förhandstillträde och dom. Rätten att
påfordra nedsättning av en förberedelsevis uppskattad ersättning tillkommer
emellertid enligt nu gällande lag icke den som medgivit förhandstillträde
utom rättegången. Enligt samfundets mening bör sådan ändring företagas
i lagen, att även den som under hand medgivit förhandstillträde får
rätt att påfordra nedsättning av provisorisk ersättning i processens första
skede.
De lagändringar som samfundet nu förordat skulle otvivelaktigt undanröja
vissa av de missförhållanden som föranlett motionen. Det är emellertid
känt att utredningen i expropriationsmålen ofta blir omfattande, och
särskilt vid större expropriationsföretag torde det vara regel att år förflyter
mellan expropriationsstämning och dom i första instans. Bland annat
av denna anledning synes det rimligt att sakägarna även får rätt till
ersättning för förluster på grund av penningvärdets fall. Ersättningsreglerna
bör uppenbarligen icke vara restriktiva vid tvångsförfoganden.
Om den av motionärerna föreslagna ändringen i 33 § expropriationslagen
skall medföra avsedd verkan, skulle detta lagrum efter ändringen vara att
tolka så, att hänsyn skall tagas till förändringar i penningvärdet under
tiden från tillträdet och till dess dom meddelas. Med hänsyn till lagreglerna
om nedsättning vid förhandstillträde kan det enligt samfundets uppfattning
icke vara riktigt att införa en sådan värderingsregel. Detta framstår
särskilt klart i ett fall där löseskillingen enligt nu gällande regler
slutligen skulle fixeras till det belopp som exproprianten erbjudit och nedsatt.
Även om penningvärdet sjunker under målets handläggning, bör sakägaren
i en sådan situation icke rimligtvis kunna göra anspråk på någon
ersättning härför, och i en tänkt situation med stigande penningvärde
skulle regeln leda till helt orimliga konsekvenser.
Ett särskilt skäl för att icke i ett särskilt stadgande i expropriationslagen
införa ordet »realvärde» ligger däri att ordet »värde» på ett flertal ställen
i expropriationslagstiftningen enligt praxis tolkas som realvärde.
Samfundet finner sig på nu anförda skäl böra avstyrka den föreslagna
ändringen i 33 § expropriationslagen men vill däremot förorda att i lagen
införes ett särskilt stadgande, som bereder sakägare rätt att, då avsevärd
tid förflyter från det att egendomen tillträdes till dess att expropriationsersättningen
eller del därav blir tillgänglig för lyftning, erhålla kompensation
för under tiden inträffad penningvärdeförsämring.
Sveriges industriförbund
Industriförbundet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande,
att en expropriat åsamkas förlust, då längre tid förflyter mellan
tillträdet till den exproprierade fastigheten och ersättningens bestämmande.
Det hör likväl framhållas, att penningvärdesförsämring medför ekonomiska
förluster även för åtskilliga andra kategorier, exempelvis långivare,
låt vara att expropriaten intar en särställning därigenom att förlusten
i detta fall uppkommer såsom en följd av ett tvångsförfarande.
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
Om man vill söka komma tillrätta med hithörande problem torde emellertid
andra vägar böra sökas än den motionärerna anvisar. Det skulle
nämligen sannolikt vara förenat med stora praktiska svårigheter att rättvist
beräkna fastighetens »realvärde»; dels torde det i och för sig vara
vanskligt att konkret uppskatta penningvärdesförsämringen, dels kompliceras
frågan av att värdet på fast egendom påverkas även av andra faktorer,
vilkas effekt svårligen kan tillfredsställande särskiljas. Såsom exempel
må nämnas det allmänna prisläget på de produkter som frambringas på
fastigheten. Men även om man kunde finna någon praktisk norm för beräkning
av penningvärdesförsämringen — exempelvis baserad pa indexreglering
— måste man ur rent principiella synpunkter ställa sig ytterst tveksam
till förslaget att på ett specialområde genomföra en dylik reglering.
I vart fall synes en sådan åtgärd icke böra vidtagas förrän det närmare
utretts, vilka konsekvenser som ett realiserande av förslaget skulle medföra
med hänsyn till annan lagstiftning och i övrigt.
De olägenheter som motionärerna önskar eliminera beror på att expropriaten
får pengarna i sin hand först sedan ersättningsbeloppet fastställts
och att avsevärd tid kan förflyta mellan tillträdet och ersättningens bestämmande.
Mot bakgrunden härav synes det ligga närmast till hands att
söka komma tillrätta med de påtalade förhållandena genom att dels skapa
förutsättningar för ett snabbare fastställande av ersättningens storlek dels
skapa möjligheter att, då dröjsmål likväl kan befaras, till expropriaten förskottera
en del av det belopp som kan beräknas komma att bli fastställt.
Sådana förskott kan redan nu lämnas enligt 38 § expropriationslagen i det
fall att frivilligt tillträde icke erhållits; möjligheten borde kunna utvidgas
till fall då frivilligt tillträde medgivits.
Under åberopande av vad sålunda anförts får Industriförbundet avstyrka
motionärernas förslag och hemställa, att möjligheterna att på sätt här ovan
angivits begränsa de av motionärerna påtalade olägenheterna närmare utredes.
Riksförbundet Landsbygdens folk
Förbundet delar helt motionärernas uppfattning, att en sådan ändring
av expropriationslagen bör komma till stånd, att därigenom möjliggöres för
expropriationsdomstol att lämna expropriaten kompensation för penningvärdesförsämring,
som ägt rum mellan tillträdet och ersättningens bestämmande.
Lagändringen medför dessutom det resultatet, att expropriationssökanden
— i varje fall i tider av fallande penningvärde — får större anledning än
hitintills att efter det tillträde skett påskynda expropriationsersättningens
bestämmande. Det torde ha varit lagstiftarens avsikt att så kort tid som
möjligt skulle komma att förflyta mellan expropriationstillståndets meddelande
och cxpropriationens fullbordande. Lagstiftaren torde också ha
avsett, att tidrymden mellan expropriatens tillträde till den exproprierade
egendomen och ersättningens bestämmande likaledes skulle bli så liten
som möjligt.
Oaktat förbundet alltså ställer sig positivt till den ifrågasatta lagändringen
är emellertid förbundet icke helt övertygat om att lagändringen bör
genomföras på det sätt motionärerna föreslagit. Ordet »realvärde» torde
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
17
enligt förbundets mening icke böra införas i svenskt lagspråk utan att en
allmän översyn samtidigt sker av användningen av ordet »värde» icke endast
i expropriationslagstiftningen utan även i andra lagar och författningar.
Förbundet anser sig dock icke ha anledning att framlägga något
förslag om hur det aktuella stadgandet närmare bör utformas. Enligt förbundets
mening är det av stor vikt, att lagändringen genomföres snarast
möjligt.
Utskottet
Av en lagstiftning vilken så djupt som expropriationslagstiftningen griper
in i den enskildes rättssfär kan fordras att den är utformad med största
möjliga precision. Genom förevarande motioner har uppmärksamheten
fästs på exproprationslagens bestämmelser om värdering
och därvid särskilt lagens bestämmelser om
den tidpunkt till vilken värderingen skall hänföra
sig. Lagens stadganden om värdering är kortfattade men kompletteras
genom uttalanden, gjorda under lagens förarbeten. Bestämmelserna om tidpunkten
till vilken värderingen skall hänföra sig är ofullständiga och avser
närmast ett specialfall. Men icke heller detta är av lagen behandlat med
önskvärd tydlighet. I huvudfrågan saknas dessutom vägledande uttalanden
från förarbetena.
Frågan till vilken tidpunkt en värdering vid expropriation skall hänföra
sig är självfallet av stor betydelse med hänsyn till att den med expropriationen
avsedda marken kan undergå förändringar med avseende å såväl
sitt reella som nominella värde.
Mest följdriktigt synes vara att låta värderingen hänföra sig till den tidpunkt,
då fastighetsägaren avstår marken till expropriationssökanden, ty
det är ju då skadan och intrånget sker. I de fall tillträdet föregår värderingen
synes också domstolarna tillämpa denna princip. Enligt lagens
huvudregel inträffar emellertid tillträdet senare än värderingen, och för
att värderingen ej skall behöva avse framtida förhållanden måste då denna
av praktiska skäl hänföra sig till en tidpunkt som ligger före tillträdet. I
allmänhet synes domstolarna därvid tillämpa principen att låta värderingen
hänföra sig till tiden för domens meddelande. Detta innebär att
någon för varje mål fixerad tidpunkt för värderingen icke erhålles.
Den fråga som motionärerna upptagit till behandling rör principerna
för värdering i det fall att marken tillträtts
av sökanden före värderingen och tillträdet grundar
sig p å överenskommelse mellan parterna.
1 ett av de fall som motionärerna tagit till utgångs
2
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. .3 and. Nr 16
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
punkt för sin framställning har expropriationssökanden efter medgivande
av fastighetsägaren tagit marken i besittning den 1 januari 1945.
Talan om expropriationsersättningens fastställande har väckts den 16
oktober 1953, och ersättningsfrågan har slutligt avgjorts den 21 december
1957. Bl. a. genom högsta domstolens dom sistnämnda dag får anses fastslaget,
att gällande rätt intar den ståndpunkten att expropriationsersättningen
skall bestämmas med hänsyn till fastighetens värde den dag tillträdet
skedde och i då gällande penningvärde. Å detta belopp är fastighetsägaren
berättigad att åtnjuta sex procent årlig ränta från tiden för tillträdet
till dess ersättningen slutligen gäldas.
Motionärerna anser att gällande rätts ståndpunkt i denna fråga
icke är tillfredsställande och att man genom att i 33 § expropriationslagen ersätta
ordet »värde» med ordet »realvärde» skulle vinna syftet att uppskattningen
av marken med utgångspunkt från värdet vid tillträdet alltid skall
ske i ett till värderingsdagens läge omräknat penningvärde. Huruvida eller
efter vilka grunder ränta därjämte skall utgå uttalar sig motionärerna icke
om. Motionärerna åberopar, a 11 ofta avsevärd tid hinner förflyta mellan
tillträdet och ersättningens bestämmande, att till följd härav i tider av
inflation en fastighetsägare får vidkännas förluster medan sökanden gör
en däremot svarande vinst, om ersättningen beräknas efter penningvärdet
vid tillträdet, att starka billighetsskäl talar för att realvärdet bör läggas
till grund för värderingen, att en sådan regel skulle vara ägnad att
främja frivilliga överenskommelser om förtida tillträde samt att det
kan ifrågasättas, om det icke varit lagstiftarens mening att realvärdet vid
tillträdet skulle vara avgörande.
Utskottet saknar anledning att närmare uppehålla sig vid spörsmålet
hur vanligt det är att tiden mellan tillträdet och värderingen blir så lång
som i 1957 års rättsfall. Den kritik motionärerna riktar mot gällande rätt
är i och för sig lika berättigad, oavsett om tiden mellan tillträdet och värderingen
är lång eller kort. Givetvis ökar dock risken för de påtalade följderna
ju längre den ifrågavarande tiden är. Utskottet anser sig likväl
kunna konstatera att förhållandevis långa tider icke är alldeles ovanliga.
Att fastighetsägaren med den ståndpunkt gällande rätt intar i
de av motionärerna åsyftade fallen gör en förlust jämfört med det
läge som förelegat om penningvärdet varit fast synes obestridligt. Hur förhållandena
ställt sig om penningvärdet i stället för att sjunka skulle ha
stigit synes däremot tveksamt. Det är naturligt att de som lider förlust
reser krav på kompensation. Huruvida kompensation principiellt bör lämnas
genom en sådan åtgärd som den föreslagna är diskutabelt. Då det som
här gäller förluster på grund av tvångsförfarande talar dock starka skäl
för att kompensation i någon form ges.
Enighet torde alltfort råda om att utgångspunkten för värdering vid
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
19
expropriation bör vara, att fastighetsägarens förmögenhetsställning som
helhet icke bör rubbas genom expropriationen. I det av motionärerna åberopade
1957 års rättsfall torde det emellertid ej kunna förnekas att så likväl
skett. Därmed är emellertid ej utan vidare sagt att fastighetsägaren fördenskull
bör beredas kompensation, ty det har i samtliga åberopade fall
varit fråga om frivilliga tillträden, vilka i tiden legat före t. o. m. de av
Kungl. Maj :t meddelade expropriationstillstånden. För parterna har därvid
rått full frihet att avtala om de villkor de funnit för gott. Om fastighetsägaren
i 1957 års rättsfall hade kunnat förutse händelseutvecklingen,
torde i och för sig intet ha hindrat honom att genom villkor i avtalet tillförsäkra
sig ersättning även för de senare uppkommande förlusterna. Häremot
kan genmälas att det är orealistiskt att förutskicka, att parterna i
ett avtalsförhållande av detta slag i allmänhet är utrustade med den grad
av förutseende, att de ens tillnärmelsevis kan beräkna händelseutvecklingen.
Och hade så varit fallet hade slutresultatet måhända blivit, att vardera
parten ställt sådana krav att något avtal om tillträde aldrig kommit
till stånd. Ur strängt privatekonomiska synpunkter har väl ej heller fastighetsägaren
anledning att medge förtida tillträde, om han icke finner
de erbjudna villkoren fördelaktiga.
Vägrar fastighetsägaren att medgiva tillträde kan sökanden under de i
3 7 § expropriationslagen angivna förutsättningarna utverka beslut av
domstol om förtida tillträde. Efter ett i sådan ordning tillkommet tillträde
kan fastighetsägaren genom nedsättningsreglerna i 38 § redan i början
av domstolsförfarandet utfå en del av den blivande ersättningen. Genom
att placera denna del i värdebeständig valuta kan fastighetsägaren i viss
utsträckning undgå förlust genom inflation. Kompensationen torde väl
sällan bliva total men föreskriften om räntegottgörelse i 5 5 § torde sannolikt
bidraga till att ett någorlunda rättvisande slutresultat uppnås. Det
har ej heller vare sig från motionärernas eller remissinstansernas sida
gjorts gällande att nedsättningsreglerna i 38 § icke skulle fungera till belåtenhet.
Emot det nu sagda kan anföras att det är ett allmänt intresse
att upplåtelser för expropriation i största utsträckning sker genom frivilliga
överenskommelser. Detta är uppenbarligen riktigt och
behöver icke närmare utvecklas. Rådande tillstånd är icke helt tillfredsställande.
Utskottet äger ingen kännedom om vilka villkor som i allmänhet
brukar vara förenade med frivilligt förtida tillträde. Skulle det emellertid
förhålla sig så att sådana upplåtelser från fastighetsägarens sida vanligen
icke förenats med särskilda villkor, synes det därför icke opåkallat att
den fastighetsägare, som genom en frivillig förtida upplåtelse utan särskilt
vederlag eller andra förmåner låter sökanden ta erforderlig mark i
besittning, icke skall försättas i ett sämre läge än den, som — kanske
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
genom tredska och processlystnad — tillförsäkrar sig i 38 § omförmälda
förmåner.
Utskottet finner därför övervägande skäl tala för att icke lämna de av
motionärerna påtalade spörsmålen obeaktade. Den i ärendet verkställda
utredningen lämnar dock icke tillräckligt underlag för utskottet att framlägga
något närmare utformat förslag om hur frågan bör
lösas. Denna synes därför böra tagas under fortsatt utredning genom
Kungl. Maj :ts försorg. Vad hittills i ärendet förekommit har dock givit
utskottet anledning att utöver det sagda framlägga ytterligare några synpunkter.
Såsom de flesta av remissinstanserna framhållit synes den av motionärerna
anvisade vägen till frågans lösning knappast böra förordas. Väl ställes
både domstolar och andra många gånger inför uppgiften att för en
viss tidrymd göra en uppskattning av den därunder inträffade
penningvärdeförsämringen. Något officiellt eller allmänt tilllämpat
inflationsindex finnes emellertid icke. Det kan därför knappast
undgås att beräkningar, som göres med ett enskilt fall för ögonen, lätt kommer
att bli godtyckliga och osäkra. Redan den praktiska tillämpningen av
motionärernas förslag skulle sålunda ställa domstolarna inför mycket stora
svårigheter.
Även ur principiell synpunkt lider motionärernas förslag av
vissa brister. Förslagets genomförande skulle — såsom flera remissinstanser
påpekat — innebära att fastighetsägaren erhölle dels ersättning
för vad han avträtt med realvärdet vid tiden för tillträdet, dels ock sex
procent årlig ränta å det nominella beloppet. En på så sätt beräknad ersättning
synes i allmänhet leda till att fastighetsägaren genom expropriationen
gör en vinst, vilket givetvis icke är önskvärt. I sådana lägen, då penningvärdet
sjunker mer än sex procent om året, blir situationen naturligtvis en
annan. — Advokatsamfundet har i sitt härovan (s. 13 fjärde stycket)
återgivna yttrande pekat på fall, då den av motionärerna föreslagna regeln
tillämpad jämsides med bestämmelsen i 38 § skulle kunna leda till orimliga
resultat. — Motionärernas resonemang synes vidare bygga på förutsättningen
att det alltid lyckas för fastighetsägaren att, om han erhåller
ersättningen vid tillträdet, placera ersättningen i värdebeständig valuta.
Detta är naturligtvis alls icke säkert. Risken för värdeförsämring föreligger
för varje slag av förmögenhet, låt vara att risken för ägare av fastighet är
mindre än den genomsnittliga risken. Med motionärernas utgångspunkt kommer
fastighetsägaren under tiden från tillträdet, då skadan anses inträffa,
till värderingen att helt vara befriad från risken för värdeförsämring på
grund av inflation. Detta synes emellertid knappast under alla förhållanden
vara en given konsekvens av expropriationlagens principer. Det här
förda resonemanget leder osökt till ett övervägande om icke det i 38 §
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
21
omför mälda nedsättningsförfarandet skall kunna komma
till användning även i fall av frivilligt förtida tillträde. Denna lösning
har förordats av flera remissinstanser och har särskilt utvecklats av vattenfallsstyrelsen.
Metoden är som redan påpekats icke helt invändningsfri.
Ett sätt att vidga dess användbarhet är att i överensstämmelse
med vad som föreslagits av hovrätten för övre Norrland låta nedsättningen
omfatta något mer än de tre fjärdedelar lagen för närvarande föreskriver.
38 § förutsätter att sökanden instämt fastighetsägaren till domstol. I 1957
års rättsfall skulle fastighetsägaren icke ha varit mycket betjänt av en
sådan möjlighet, eftersom den största delen av den långa tiden från tillträdet
till den slutliga värderingen belöpte sig på tiden, innan talan väckts
vid domstol. Att låta annan än domstol göra den preliminära värderingen
kan ej gärna ifrågakomma. Ej heller synes det lämpligt att påkalla preliminär
värdering, innan stämning i målet utfärdats. Däremot torde det
kunna övervägas, om det icke skulle vara ändamålsenligt att — såsom advokatsamfundet
i sitt yttrande förordat — införa möjlighet för fastighetsägaren
och annan sakägare att, sedan tillträde
skett, instämma expropriationssökanden till expropriationsdomstolen,
för att därigenom erhålla en preliminär värdering med
åtföljande nedsättning. Häremot kan invändas att det bör ligga i sökandens
hand att avgöra om expropriationen skall fullföljas eller ej, men i de
fall där tillträde skett synes det icke orimligt, att sökanden får finna sig i
att fastighetsägaren tillerkännes sådan rätt. Även ur synpunkten av parternas
likaberättigande synes det böra ingående undersökas, huruvida och
i vilken utsträckning rätt att väcka talan vid expropriationsdomstol bör
tillerkännas även sökandens motpart.
Därest det skulle befinnas ändamålsenligt att utvidga tillämpningsområdet
för 38 § finner utskottet även anledning betona att den värdering
som sker med stöd av denna paragraf verkligen sker endast förberedelsevis.
Eftersom fullständig bevisning som regel icke torde vara tillgänglig
vid den preliminära värderingen, måste denna ske efter schematiska
grunder. Den slutliga värderingen måste naturligtvis ske utan hänsyn
till den preliminära. Om så ej skedde skulle tyngdpunkten i processen
lätt komma att flyttas från huvudförhandlingen till förberedelsen, vilket
givetvis ej är önskvärt.
Den av utskottet ifrågasatta utredningen torde icke kunna undgå att till
behandling upptaga också expropriationslagens bestämmelser om ränt a
vid förtida tillträde. Då ifrågavarande spörsmål sedan tjugo år
tillhaka och genom flera framställningar från riksdagen är beroende på
Kungl. Maj :ts prövning, synes det böra övervägas huruvida icke båda nu
ifrågavarande spörsmål på expropriationslagstiftningens område hör utredas
i ett sammanhang.
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1958
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna 1:28 och II: 19
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 10 april 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson*,
Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Gustafsson och Robert Johansson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman*, von
Seth, fru Torbrink, herrar Johnsson i Kastanjegården och Bengtsson i
Halmstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.