Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om obligatorisk vägbelysning
längs vissa trafikleder, dels ock angående ansvaret
för att ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar belysning
kommer till stånd.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, olika lydande
motioner, vilka hänvisats till lagutskott, nr 121 i första kammaren av
herrar Kaijser och Arrhén samt nr 347 i andra kammaren av herr Björkänge.

I motionen I: 121 hemställes »att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning i syfte att i lag fastställa skyldighet att anordna vägbelysning
längs av motorfordon livligt trafikerade gator och genomfartsleder».

Motionen II: 347 innehåller ett yrkande »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan översyn av väglagarna och
vägtrafikstadgan, att klara regler ges angående ansvaret för att ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbar belysning kommer till stånd».

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej
lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,
utredningen om städernas väghållning samt länsstyrelserna
i Stockholms län och Östergötlands län. På begäran av utskottet har yttranden
över motionerna därjämte avgivits av Svenska landskommunernas förbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska vägföreningen.

Gällande rätt m.m.

Enligt 64 § 4 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ankommer
anbringande av anordningar för tillgodoseende av trafiksäkerheten beträffande
allmän väg, gata eller annan allmän plats, på väghållaren samt
beträffande enskild väg, inom stad eller stadsliknande samhälle på den,
som enligt lagen om allmänna vägar är väghållare, och eljest på vägförvaltningen
i länet. Denna föreskrift lärer icke medföra någon skyldighet i fråga
om vägbelysning.

De författningar, som reglerar ordnings- och trafiksäkerhetsfrågor — allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956 och vägtrafikförordningen
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr 15

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

samt med stöd av dem utfärdade lokala föreskrifter — ger intet svar på
frågan vem en sådan skyldighet åligger. Vägtrafikförordningen innehåller
regler om fordonsbelysning, som riktar sig till fordonstrafikanter, och om
vägmärken, vilkas uppsättande åligger väghållare. Varken i denna författning
eller i ordningstadgan, deras förarbeten eller föregångare eller i 1948
års och 1954 års trafiksäkerhetsutredningar behandlas vägbelysningen och
vem som har ansvar därför. Några i ämnet klargörande lokala ordnings- eller
trafikföreskrifter torde ej finnas.

Väghållningsskyldighetens omfattning regleras såvitt gäller allmän väg
i 2—5 §§ lagen den 30 juni 19i3 om allmänna vägar och vad angår enskild
väg i 2—4 §§ lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar. Väghållare för
allmän väg är på landet kronan och inom stads område staden (11 §). Väglagarnas
bestämningar av vad till väg och väghållning hör och de exemplifieringar
som i anslutning därtill ges i lagtexterna inbegriper icke vägbelysning.
Såsom kriterium på den sist i uppräkningen förekommande bestämningen
»annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning» anges
i motiven, att anordningen uteslutande eller i huvudsak tillkommit för vägs
ändamål, bestånd eller underhåll. Genom ett år 1946 i regeringsrätten träffat
avgörande (RÅ 1946 s. 31) har klarlagts, att ordnande av vägbelysning faller
utanför väghållningsbegreppet enligt lagen om enskilda vägar. Eftersom
detta väghållningsbegrepp i stort sett sammanfaller med allmänna väglagens,
måste man utgå från att anordnande av vägbelysning efter allmän väg
åtminstone som regel ej ankommer på väghållaren i denna hans egenskap.

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida har sedan några år tillbaka
hävdats, att hållande av belysning på allmän väg i princip torde vara en
kommunal angelägenhet. Detta vore dock ej en undantagslös regel, utan
väghållaren skulle i två fall bära ansvaret, nämligen då belysning (i stället
för annan extra åtgärd) behöver anordnas på grund av något riskmoment
på vägen som sådan eller någon trafikanordning, t. ex. vid rörlig bro eller
färja, samt då belysning ur trafiksäkerhetssynpunkt fordras på sådana hårt
trafikerade vägar, exempelvis infartsvägar till städer, där med hänsyn till
trafiktätheten bilarna måste framföras med halv- eller parkeringsljus.

Någon i lag fastslagen skyldighet för kommun att under normala förhållanden
anordna gatu- och vägbelysning finns icke bortsett från en år
1952 införd bestämmelse i 45 a § civilförsvarslagen den 15 juli 19ii om
skyldighet för kommun att vidtaga erforderliga anordningar för s. k. vägledande
belysning. Däremot torde det föreligga en sedvanerättslig skyldighet,
som icke sammanhänger med gatu- och väghållningen i och för sig, för
åtminstone städer och köpingar att i tättbebyggda delar hålla vägbelysning.
Om kravet kan sträckas till att avse en ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande
belysning av hög kvalitet är dock osäkert. Huruvida skyldigheten
sträcker sig till ett allmänt kommunalt åliggande även för landskommunerna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

3

att hålla ytterbelysning, där ordnings- och trafiksäkerhetssynpunkter så påkallar,
synes än mera tveksamt.

Den rättshistoriska utvecklingen av skyldigheten att hålla ytterbelysning
i städerna har behandlats i en artikel »Om ansvaret för ytterbelysningen i
våra tätortssamhällen», publicerad innevarande år i Landskommunernas
tidskrift nr 2, vartill i detta sammanhang torde få hänvisas.

I samband med införandet år 1952 av bestämmelse i civilförsvarslagen om
skyldighet för kommun att vidtaga erforderliga anordningar för s. k. vägledande
belysning uttalade departementschefen (prop. nr 46 s. 9) följande.

Någon i lag fastslagen skyldighet för kommun att under normala förhållanden
anordna gatu- och vägbelysning finnes icke. överståthållarämbetet
hävdar, att det likväl torde åligga kommun att svara för att gator,
vägar och andra allmänna platser under mörker hållas tillfredsställande
upplysta för trafikens underlättande. En granskning av rättspraxis på området
synes giva visst belägg härför. En sedvanerättslig skyldighet i detta
hänseende kan möjligen anses föreligga åtminstone för städer och köpingar
såvitt angår tättbebyggda delar av kommunerna. Denna skyldighet torde
icke sammanhänga med gatu- och väghållningen i och för sig. Hur det än
förhåller sig med kommunernas åilgganden i fråga om gatu- och vägbelysningen
ombesörja i varje fall städer och köpingar faktiskt erforderlig sådan
belysning.

Läget i fråga om kommunernas skyldigheter på denna punkt är emellertid
så oklart, att det är tveksamt om åtgärder kunna framtvingas vid bristande
fullgörande från kommunernas sida.

Frågan om kommuns skyldighet att hålla ytterbelysning i tätort berördes
också av 1948 års vinterväghållningsutredning (SOU 1952: 26 s. 78) i dess
motivering för att tillägga vägförening befogenhet att åtaga sig att sörja för
belysning efter sitt vägnät. Utredningen fann det tvivelaktigt om sådan skyldighet
förelegat »i andra fall än där ordnandet av vägbelysning kunnat anses
påkallat ur ordnings- eller trafiksäkerhetssijnpunkt» (kurs. här). Där
belysningsfrågan aktualiserats främst av invånarnas anspråk på trevnad
och bekvämlighet, förelåg däremot ingen som helst kommunal skyldighet.
I förslag år 1954 till ändring av lagen om enskilda vägar (prop. nr 76 s. 63)
uttalade sig departementschefen på ett sätt, som i varje fall visade att han
icke bestred, att kommun ur ordnings- eller trafiksäkerhetssynpunkt kunde
vara skyldig att anordna vägbelysning. Han yttrade.

Eftersom förslaget blott går ut på att vägförening skall ha rätt men icke
att den någonsin skall ha skyldighet att ombesörja vägbelysning, behöver
kollision med annat rättssubjekts, t. ex. kommuns, skyldigheter i detta hänseende
icke befaras.

Vid 1957 års riksdag berördes frågan i ett par likalydande motioner I: 181
och 11:287, vilka hänvisades till statsutskottet. Motionärerna utgick från
uppfattningen, att skyldigheten att ombesörja vägbelysning som regel åvilar

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

kommunerna. I dessa motioner begärdes »utredning av behovet och möjligheterna
för kommun att under vissa förutsättningar få bidrag av automobilskattemedel
till anordnande av vägbelysning».

I remissyttrande i detta ärende till statsutskottet anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som avstyrkte motionerna, bl. a.

Vägbelysning ingår icke i väghållningen. Detta framgår bland annat genom
ett år 1946 i högsta instans träffat avgörande (RÅ 1946 s. 31). I princip
torde hållande av belysning på allmän väg vara att anse som en kommunal
angelägenhet.

Det är emellertid uppenbart att vägbelysning kan vara nödvändig ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Av denna anledning kan den förenämnda principen
att vägbelysning ej ankommer på väghållaren icke upprätthållas undantagslöst.
Här syftas på sådana fall då belysning (i stället för annan extra
åtgärd) anordnas på grund av något riskmoment hos vägen som sådan. Så
kan vara förhållandet vid rörlig bro eller färja. Vid sådan inrättning befintliga
avstängningsanordningar och varningssignaler kunna strejka i ett kritiskt
ögonblick och det är därför nödvändigt att trafiken på annat sätt har
möjlighet att observera faran. Belysningen kan här också vara nödvändig
för bro- resp. färjpersonalens arbete. Liknande är förhållandet vid till väg
hörande kaj eller brygga där bestämmelserna i 37 § väglagen om anbringande
av skyddsvärn icke kunna tillämpas. Hit hör även sådana fall då belysning
måste finnas för att exempelvis belysa en trafikanordning på vägen.
Vidare kan det vara nödvändigt att ur trafiksäkerhetssynpunkt anordna belysning
på sådana hårt trafikerade vägar, t. ex. infartsvägar till städer, där
på grund av trafiktätheten in. m. bilarna måste framföras med halv- eller
parkeringsljus.

Ombesörjandet och bekostandet av belysning på de allmänna vägarna
sker i enlighet med de principer som ovan antytts.

En utredning om möjligheterna att lämna bidrag av bilskattemedel till
vägbelysning erfordras sålunda icke, när fråga är om de allmänna vägarna,
eftersom väghållningen på dessa vägar bekostas av dylika medel.

Vad gäller de enskilda vägarna ävensom städernas vägar och gator torde
sådan vägbelysning som anordnas enbart av hänsyn till trafiksäkerheten
vara av ringa omfattning. Beträffande städernas gatubelysning torde denna
vara motiverad och nödvändig för ordningshållningen och i någon mån
av trivselskäl. Kostnaderna för sådan belysning bör rimligen icke bestridas
av bilskattemedel utan av kommunala anslag.

Även Svenska landskommunernas förbund avstyrkte motionerna. Förbundet
uttalade bl. a.

Själva utgångspunkten för motionärernas överväganden — att kommunerna
regelmässigt vore skyldiga att sörja för belysning efter viktigare trafikleder
— torde åtminstone vad landskommunerna angår vara felaktig.
Frågan vem som bär ansvaret för hållandet av en ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbar vägbelysning synes över huvud ej ha klarlagts i författning.
Denna fråga jämte vissa andra med den moderna vägtrafiken sammanhängande
spörsmål (t. ex. frågor om ordnande av rastplatser) torde aktualiseras
vid den översyn av väglagarna och vägtrafikstadgan som förr eller senare
blir nödvändig. Med den uppläggning motionerna erhållit ha hithö -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

5

rande spörsmål ej berörts. Mot det där framförda förslaget att kommun på
vissa villkor skulle kunna erhålla bidrag av automobilskattemedel för ändamålet
ställer sig styrelsen betänksam. Såsom redan antytts lämnar förslaget
ansvarsfrågan olöst. Principiella betänkligheter möta också mot införande
av ett nytt statsbidrag vid en tidpunkt då de kommunala strävandena att
avlösa hittillsvarande söndersplittrade, svåröverskådliga, tungrodda och för
den kommunala handlingsfriheten hindersamma statsbidragssystem se ut
att krönas med framgång.

Motionerna avstyrktes av statsutskottet (uti. nr 171) och avslogs av riksdagen,
väsentligen under hänvisning till betänkligheter mot att införa ett
nytt statsbidragssystem.

Yttranden

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser frågan, i vilken omfattning vägbelysning
kan bidraga till minskad olycksfallsfrekvens, ännu ej vara tillfredsställande
utredd. Tillräckligt material saknas för närvarande för en
allsidig bedömning av hithörande spörsmål. Innan åtgärder vidtages lagstiftningsvägen,
bör därför enligt styrelsens mening belysningsfrågan ytterligare
utredas. Styrelsen tillägger att en utvidgning av väghållarens skyldighet
att anordna belysning skulle medföra betydande konsekvenser i ekonomiskt
hänseende. För en motorväg kan belysningskostnaden uppgå till
ungefär 2 å 3 procent av vägens totala byggnadskostnad. Kostnaderna för
belysningens underhåll och drift skulle till och med kunna komma att
överskrida de totala kostnaderna för vägens underhåll både sommar och
vinter. En utvidgning av väghållarens skyldighet härvidlag menar styrelsen
därför endast kunna ske under förutsättning att anslagen i motsvarande
mån ökas. Styrelsen slutar med att framhålla, att gällande väglagstiftning
i vissa avseenden är omodern och i behov av omarbetning och att styrelsen
därför avser att hos Kungl. Maj:t föreslå en utredning för översyn därav.
Enligt styrelsens uppfattning bör då även vägbelysningen upptagas till behandling.

Statens trafiksäkerhetsråd framhåller att en fullgod väg- och gatubelysning
är dyrbar såväl ur anskaffnings- som ur underhållssynpunkt och måste
vägas mot andra tänkbara åtgärder med trafiksäkerhetsfrämjande effekt,
exempelvis vägbreddningar, vilka gagnar trafiksäkerheten även i dagsljus.
Rådet fortsätter:

En väg- eller gatubelysning som i själva verket är otillfredsställande men
som kommer motorfordonsförarna att köra med avbländat lyse, kan i många
fall skapa olycksrisker, som inte skulle ha uppstått, om belysning helt saknats.
Det är därför av största vikt att på varje plats, där väg- eller gatubelysning
anordnas, den får den effektivitet, som erfordras för platsen i fråga.
Därför bör normer fastställas för vad som under olika förutsättningar är

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

att anse som ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande väg- eller gatubelysning
Enligt vad rådet har sig bekant är Svenska elverksföreningen och
Svenska Föreningen för Ljuskultur i färd med att utarbeta vissa rekommendationer
i syfte att få till stånd riktlinjer för hur väg- och gatubelysning
punkt*™ beskaffade for att fylla berättigade krav ur trafiksäkerhetssyn -

Slutligen understryker rådet motionernas ur trafiksäkerhetssynpunkt
angelägna syften. Rådet förutsätter att om den begärda utredningen kommer
till stånd även frågan om vilka krav som bör ställas på en tillfredsställande
vägbelysning blir utredd.

Svenska vågföreningen anför väsentligen samma synpunkter som statens
trafiksäkerhetsråd och framhåller, att belysningens effekt först bör utredas.
Därefter bör lämpligen prövas frågor om skyldigheten för vägbelysningens
anordnande.

Sistnämnda mening framföres också av utredningen om städernas väghållning,
som jämväl uttalar, att det i sådana fall, då det kan anses ingå i
väghållarens skyldighet att ordna vägbelysning, icke torde råda någon tvekan
om att statsbidrag skall utgå till kostnaderna härför. Utredningen delar
motionärernas uppfattning att frågan om vägbelysning såsom en trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärd bör närmare utredas.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som tillstyrker utredning, delar icke
motionärernas uppfattning, att uppgiften att svara för vägbelysning längs
allmän väg under alla förhallanden bör åvila väghållaren, dvs. kronan.
Vidare anser länsstyrelsen en begränsning av sådan skyldighet nödvändig
med hänsyn till de stora kostnaderna för en effektiv vägbelysning.

Någon allmän regel angående ansvaret för att ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbar belysning kommer till stånd synes det länsstyrelsen i Östergötlands
län icke möjligt att erhålla genom föreskrift i väglagarna eller vägtrafikstadgan.
Måhända skulle en viss reglering av förhållanden kunna
åstadkommas på i huvudsak samma sätt som enligt lagen om skyldighet
att renhålla gata m. m. den 14 december 1956. Länsstyrelsen anser dock
icke tillräckliga skäl föreligga för en laglig reglering av vägbelysningsfrågorna.
I fall av uppenbar trafikfara torde länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet
kunna påverka vederbörande att vidtaga de åtgärder, som erfordras
för allmän ordning och säkerhet.

Svenska landskommunernas förbund anser att ett klarläggande i ansvarsfrågan
behövs samt att väghållarens principiella ansvar för att en godtagbar
vägbelysning anordnas efter genomfartsleder uttryckligen bör fastslås.
Vidare bör övervägas de standardkrav, som kan ställas på en vägbelysning,
samt frågan, huruvida icke vägförening, i den mån av förening anordnad
vägbelysning efter enskild väg bedömes som erforderlig ur allmän trafik -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

7

säkerhetssynpunkt, bör tillerkännas statsbidrag för därmed förenade kostnader
efter samma grunder som övriga nu utgående bidrag till det enskilda
vägväsendet.

Även Svenska stadsförbundet påtala bristen på klara lagregler och biträder
motionärernas hemställan om en utredning.

Utskottet

Utskottet vill instämma i vad motionärerna anfört angående betydelsen
av att rådande oklarhet om vem som bär ansvaret för att godtagbar vägbelysning
anordnas längs vägarna undanröjes. Däremot är utskottet icke berett
att förorda, att en utredning härom nu påbörjas. Det är nämligen
uppenbart, att frågan, i vilken omfattning vägbelysning kan bidraga till en
minskad olycksfrekvens, ännu ej är tillfredsställande klarlagd. De dryga
kostnader en mera allmän vägbelysning skulle draga måste vägas mot andra
trafiksäkerhetsåtgärder, t. ex. vägbreddning, som kan nedbringa antalet
olyckor även vid dagsljus. Att utan fastare underlag för bedömandet av
dessa spörsmål än som för närvarande står till buds närmare fastslå, hur
ansvaret för vägbelysningens ordnande skall fördelas, skulle enligt utskottets
mening kunna åstadkomma en snedvridning av väginvesteringarna,
vilket med nu föreliggande brist på medel kan medföra särskilt olyckliga
konsekvenser. Tills vidare torde dei som hittills få ankomma på rättstilllämpningen
att lösa de frågor, som i praktiken kan uppstå.

Det synes utskottet som om man först borde utreda, hur en godtagbar
vägbelysning vid infarterna till våra samhällen över huvud taget bör vara
beskaffad. Statens trafiksäkerhetsråd har uppgivit, att Svenska elverksföreningen
och Svenska föreningen för ljuskultur är i färd med att utarbeta
vissa rekommendationer härom. Man torde alltså ganska snart kunna få ett
bättre begrepp om vilka standardkrav som normalt bör ställas på vägbelysning.
Därefter får en avvägning ske mot andra möjligheter att minska
olycksfrekvensen. Först när detta blivit gjort anser utskottet tiden vara
inne att genom lagstiftning taga ställning till skyldigheter att ordna vägbelysning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har upplyst, att styrelsen avser att hos
Kungl. Maj:t föreslå en utredning för översyn av nu gällande väglagstiftning,
som blivit omodern bl. a. genom den hastiga trafikökningen och införandet
av nya begrepp inom vägväsendet, t. ex. motorvägar. Utskottet
delar styrelsens uppfattning, att vid sidan härav någon särskild utredning
om vägbelysningen icke torde vara behövlig och att förevarande spörsmål
lämpligen kan upptagas under övervägandena i den utredning styrelsen

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

ämnar föreslå. En förutsättning för att vägbelysningsansvaret därvid skall
kunna ingående bedömas torde emellertid i enlighet med vad utskottet ovan
hävdat vara, att de avvägningar, som måste äga rum mellan olika trafiksäkerhetsåtgärder,
dessförinnan skett.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:121 och 11:347 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 mars 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Lindahl, Grym, Axel Jansson, Ivar
Persson*, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och Gustafsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman, fru
Torbrink, herrar Johnson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad och
Stiernstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1958

68510