Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av jordförvärvslagen
in. m.
Tredje lagutskottet hax- behandlat sex i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955 (nr
272) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen
).
I de likalydande motionerna nr 270 i första kammaren1 av herr Lundström
m. fl och nr 341 i andra kammaren av herr Antby m. fl. hemställes
sålunda, »att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen av den 3 juni
1955 om inskränkt rätt att förvärva jordbruksfastighet skall upphöra att
gälla fr. o. in. den 1 juli 1958».
I de likalydande motionerna nr 120 i första kammaren1 av herr Eskilsson
m. fl. och nr 144 i andra kammaren av herr Hreggblom m. fl. hemställes
»att riksdagen ville 1) besluta att för sin del upphäva mom. 2 och 3 i § 4
samt § 5 i lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag); samt 2) besluta att hos Kungl. Maj.t
begära utredning avseende upphävande av jämväl övriga hestämmelsei i
denna lag».
1 de likalydande motionerna nr 98 i första kammaren av herr Nilsson,
Hjalmar, in. fl. och nr 101 i andra kammaren- av herrar Petterson i Degerfors
och Lundqvist liemställes »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i lagen den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i rätten att förvälta jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) att 1 § 2, som lyder ’där egendomen förvärvas
av kommun eller annan dylik samfällighet för ändamål som avses
i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation’ i stället skall lyda
’där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet ».
Beträffande motiveringarna får utskottet, i den mån redogörelse därför
ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.
Över motionerna 1:98 och II: 101 har i den ordning § 40 riksdagsordningen
föreskriver utlåtanden inhämtats från lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs,
Värmlands, Koppaxbergs och Västernorrlands län. I enlighet med utskottets
önskemål har vid länsstyrelsernas yttranden i allmänhet fogats yttranden
från länens hushållningssällskap och lantbruksnämnder. I några fall föreligger
därjämte yttranden från länens överlantmiitare. På bcgxiian av ut
1
Motionen nr i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
2 Motionen är i sin helhet tryckt bland första kammarens motioner.
1 Bilutny till riksdagens protokoll 1938. 9 samt. 3 avd. Nr 12
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
skottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Hushållningssällskapens
förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska pastoratens riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk och Sveriges lantbruksförbund.
Gällande rätt. Allmänt om jordförvärvslagen
I Sverige är rätten att förvärva fast egendom i princip fri. Ännu gäller
sålunda kungl. kungörelsen den 6 april 1810, vari stadgas: »Varje svensk
man, till vilken klass av medborgare han räknas må, är berättigad att förvärva
och besitta fast egendom och jord inom Svea rike, å land och i stad.
av vad natur som helst, och åtnjuta densamma tillhörande förmåner, emot
uppfyllande av därmed förknippade och redan fastställde eller framdeles
åtagande skyldigheter.» I denna i princip fria rätt föreligger emellertid ett
flertal inskränkande bestämmelser. Dessa, som införts vid skilda tider och
i olika syften, hänför sig än till fastigheten, än till förvärvaren, än till båda
dessa faktorer.
Enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag får sålunda fast
egendom icke utan tillstånd förvärvas av utlänningar, utländska juridiska
personer eller — i vissa fall •— svenska bolag med utländska aktieägare.
Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom förbjuder de uppräknade rättssubjekten
att utan tillstånd förvärva fast egendom som utgöres av i huvudsak odlad
och odlingsbar jord samt stödskog. Enligt ett flertal stadganden i olika lagar
gäller vidare förbud för banker att förvärva fast egendom, se exempelvis
54 och 55 §§ lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse.
Den ursprungliga föregångaren till den nu gällande jordförvärvslagen var
lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1946 och gällde till
och med den 31 december 1948. Lagen ersattes av lagen den 17 juni 1948 (nr
329) i samma ämne, vilken gällde till och med den 30 juni 1953. Genom lag
den 5 juni 1953 (nr 344) förlängdes 1948 års lag att gälla till och med den
30 juni 1955.
Som en följd av de av 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken utfärdades såsom ett komplement till nyssnämnda
lagstiftning lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt, vilken
trädde i kraft den 1 juli 1948.
Sistnämnda lag, som icke var tidsbegränsad, och 1948 års jordförvärvslag
har ersatts av den nu gällande jordförvärvslagen, som trädde i kraft den
1 juli 1955 och upphör att gälla den 30 juni 1962. Syftet med lagen är att
dels hindra spekulationsköp och vad man ansett olämpliga kapitalplaceringar
i jordbruksfastigheter, dels ock att ge samhället — representerat av
lantbruksnämnderna — möjlighet att i samband med försäljningar åstad
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
3
komma en omfördelning av jordbrukets fastigheter i lämpligare brukningsenheter.
Lagen bygger på samma principer som sina föregångare. Detta
innebär att fast egendom som vid fastighetstaxeringen taxerats såsom jordbruksfastighet,
sålunda även skogsfastighet, icke får förvärvas genom köp,
byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnden. Från denna huvudregel
stadgas åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gällde enligt
1948 års lag. De grunder, efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning
skall ske, överensstämmer likaledes i stora delar med motsvarande bestämmelser
i den äldre lagen.
Den i den äldre lagen stadgade inskränkningen i förvärvsrätten för den,
som redan äger jordbruksfastighet, har i den gällande lagen utbytts mot vissa
regler som syftar till att förebygga att i och för sig ändamålsenliga brukningsenheter
sammanföres i en ägares hand eller att en sådan enhet uppdelas
på flera ägare. I enlighet med grunderna för 1947 års förköpslag innehåller
jordförvärvslagen också bestämmelser, som syftar till att underlätta
bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter.
Därest en fastighet finnes böra tagas i anspråk för sådant ändamål, kan
därför tillstånd till förvärv av dylik fastighet vägras. I regel äger då säljaren
— om fråga är om överlåtelse genom försäljning — påfordra att kronan
löser fastigheten till det av köparen utfästa priset. Då de i detta stycke
omnämnda bestämmelserna i motionerna I: 120 och II: 144 föreslås skola
upphävas, återges här ifrågavarande lagrum, 3—5 §§ jordförvärvslagen, därvid
de bestämmelser som i motionerna föreslås upphävda tryckts med kursiv
stil.
3 §.
Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att
egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren
med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del
av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller
annat som tarvas för egendomens brukande.
4 §.
Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna
i andra stycket, förvärvstillstånd vägras
1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen
huvudsakligen för kapitalplacering, eller vad angår egendom med
jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;
2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjclott, som jämte annan
fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,
eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet
skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller
3. där fånget medför att skilda brnkningsenheter, vilka kunna anses lämpade
för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheler sammanföras
i eu ägo.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det
ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.
5 §•
Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk
för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske
1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 17
juni 1907 om ngttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen;
2.
där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen
förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna
paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid
som må hava utsatts i förklaringen; eller
3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.
Ur förarbetena till de bestämmelser som i motionerna I: 120 och II: 144
nu föreslås skola upphävas inhämtas följande.
Föredragande departementschefen, statsrådet Norup, yttrade beträffande
4 § sålunda bl. a.1
En bestämmelse---för att förhindra olämplig sammanslagning av
brukningsenheter, måste givetvis ha tillräckligt vid ram för att tillåta en
efter skiftande förhållanden anpassad tillämpning. Utanför bestämmelsens
räckvidd bör i princip icke få falla andra sammanslagningar än sådana, om
vilka man på förhand kan säga att de icke blir till skada ur allmän sjmpunkt.
Å andra sidan måste då de sammanslagningar, som formellt faller
under bestämmelsen, kunna det oaktat godkännas i betydande omfattning.
Lagen är ju till skillnad från gällande jordförvärvslag avsedd att vara
ett rationaliseringsinstrument, och den bör då självfallet icke få sådan
tillämpning, att den frivilliga rationaliseringen hämmas. För att i görlig
mån avvärja en sådan tillämpning har i departementsförslaget ordalagen
jämkats därhän, att bestämmelsen i 4 § första stycket 3 avser sammanslagning
av brukningsenheter vilka »kunna anses lämpade för sitt ändamål».
Genom denna omformulering har utanför bestämmelsens räckvidd förts sådana
brukningsenheter, vilka visserligen skulle kunna bestå men icke kan
anses lämpade för sitt ändamål. Några egentliga olägenheter härav ur jordpolitisk
synpunkt torde emellertid knappast vara att befara. Förvärv av
dylik fastighet kan nämligen, om fastigheten skulle anses mera behövlig
för komplettering av ett annat jordbruk än förvärvarens, alltid förhindras
med hjälp av 5 §. — Motsvarande jämkning av ordalagen liar vidtagits i
4 § första stycket 2, vari meddelats bestämmelser till skydd mot uppdelning
av lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter.
Vid bedömandet av frågan huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad
för sitt ändamål, kan viss ledning hämtas av bestämmelserna om fastighetsbildning.
I 19 kap. 3 § 2 mom. lagen om delning av jord å landet föreskrives
såväl hur stödjordbruk som hur annat jordbruk bör vara beskaffat för att
kunna anses lämpat för sitt ändamål.
1 Prop. nr 165/1955 s. 66 ff.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1058 5
Eu brukningsenhet, som icke fyller — — — anspråken, bör det oaktat
kunna anses lämpad för sitt ändamål, om möjlighet finnes att avhjälpa
bristen. Frågan kan t. ex. vara om en skogfaltig gård i en trakt, där komplettering
med skog kan ske. å andra sidan måste beaktas, att anspråken på
areal stiger med den tekniska utvecklingen. Stor hänsyn måste också tagas
till brukningsenheternas byggnadsbestånd.
Även om skilda brukningsenheter, som kan anses lämpade för sitt ändamål,
i regel ej bör sammanslås, kan undantag från regeln mången gång vara
påkallat av omständigheterna. I likhet med utredningens förslag upptager
också departementsförslaget (4 § andra stycket) samma dispensmöjligheter
som bjuds i 3 § andra stycket av gällande jordförvärvslag. Tillstånd må sålunda
meddelas bland annat om förvärvet kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten. I och för sig ändamålsenliga
stödjordbruk bör i enlighet härmed få sammanslås till ett bärkraftigt
familjejordbruk, där ej annat påkallas av hänsyn till näringslivets behov av
arbetskraft. Understundom kan tvåfamilj sjordbruk befinnas vara den lämpligaste
driftsformen, och hinder bör då ej heller resas mot förvärv som syftar
till bildande av dylikt jordbruk.
Ordalagen i 4 § första stycket 3 tillåter ej, att hänsyn tages till fastighet
som medlem av förvärvarens familj må inneha. Det skulle föra för långt att,
såsom lantbruksstyrelsen ifrågasatt, sträcka ut lagrummets tillämplighet till
sådana fall. För övrigt torde, där någon förvärvar fastighet i avsikt att transportera
denna på en anhörig, förvärvet ofta kunna hindras med tillämpning
av 4 § första stycket 1.
I 4 § andra stycket av utredningens förslag avses endast hela brukningsenheter,
fastigheter och sämjelotter. Med hänsyn till den möjlighet, som 1 §
bereder ägare av andel i fastighet att förvärva återstoden därav, torde lagens
effektivitet fordra, att även ideella andelar medtages. Så har också skett i 4 §
första stycket 2 och 3 av departementsförslaget.
Dispensregeln i andra stycket är praktiskt taget likalydande med motsvarande
bestämmelser i 1945 och 1948 års lagar. Hänsyn skall enligt stadgandet
tagas till bland annat näringslivet, och däri får även skogsbruket anses
inneslutet.
I fråga om 5 § uttalade 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning följande:1
Närmaste
motsvarighet inom gällande lagstiftning är 1 § förköpslagen.
Medan det senare lagrummet enligt sin ordalydelse har till enda syfte att
underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, ha emellertid här valts
ordalag som tillåta en smidigare tillämpning alltefter arten av det föreliggande
rationaliseringsbehovet.
Där endast någon del av den ifrågavarande egendomen finnes behövlig
för rationaliscringsändamål, synes lantbruksnämnden lämpligen böra upptaga
förhandlingar med förvärvaren och söka förmå denne att avstå vad som
erfordras. Skulle emellertid överenskommelse icke kunna uppnås, kan 5 §
tillämpas med avseende å hela egendomen.
Föredragande departementschefen yttrade om 5 §:-
Om lagen verkligen skall främja jordbrukets yttre rationalisering enligt
den moderna tidens krav, måste den kunna tillgodose även andra och vi
-
> SOU 1954:16 s. 107.
2 Prop. nr 165/1955 s. 69.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
dare rationaliseringsbehov än det man ville fylla med förköpslagen. Ur
närings- och befolkningspolitiska synpunkter kan det också vara angeläget
att medverka till bildande av ändamålsenliga stödjordbruk. Den av utredningen
föreslagna lösningen synes mig därför böra godtagas. Det är självklart,
att bestämmelsen icke bör tillgripas för att ernå blott oväsentliga
förbättringar och att hänsynen till allmännyttan alltid skall vara vägledande.
---Med tanke på lantbruksnämndernas primära uppgift att upp
muntra
jordbrukarnas egna rationaliseringssträvanden torde man kunna
utgå från att bestämmelsen icke tillämpas i andra fall än sådana, där en ur
de berörda parternas samfällda synpunkt ändamålsenlig lösning icke står
att vinna på annat sätt. — I allmänhet bör naturligtvis, såsom RLF framhåller,
icke ifrågakomma att med stöd av förevarande bestämmelse hindra
förvärv av fullständiga jordbruk, åtminstone om byggnadsbeståndet är tillfredsställande.
Emellanåt kan det dock vara ett bygdeintresse att möjlighet
ges till förstärkning av flera smärre jordbruk på bekostnad av ett större.
— En förutsättning för tillämpning av 5 §, vilken i hög grad berör överlåtarens
rätt, bör vara att i ärendet antingen företetts fångeshandlingen eller
visats att fastighetsägaren samtyckt till ansökningen om förvärvstillstånd.
Genom bestämmelserna i 1 § har lantbruksnämnden möjlighet att införskaffa
fångeshandlingen eller dylikt samtycke. Då 5 § tillämpats kan inlösen
komma i fråga--—.
Jordförvärvslagen och kommunerna
Historik
Frågan om skyldighet för kommun att söka tillstånd för förvärv av jordbruksfastighet
har varit föremål för behandling såväl vid 1945 som 1951 och
1955 års riksdagar. I 1941 års sakkunnigbetänkande (SOU 1941:24) med
lörslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet föreslog
utredningsmannen att från lagens tillämpning borde undantagas förvärv
som gjordes av kronan eller av kommun. Begreppet kommun borde därvid
anses omfatta även kommunalförbund, municipalsamhälle, vägdistrikt,
landsting och andra sådana sammanslutningar. Föredragande departementschefen
anförde emellertid vid lagrådsremisser att syftet med lagstiftningen
bäst torde tillgodoses, om det övervägande antalet förvärv inpassades under
lagen, varför det syntes böra åvila även kommun att underställa sina förvärv
föreskriven prövning. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
anförde härom (utlåtande nr 1, 1945):
Det synes emellertid utskottet som om övervägande skäl tala för att
kommun i likhet med kronan skall vara befriad från skyldighet att söka
tillstånd enligt lagen. Föga sannolikt torde vara, att omständigheterna i
samband med ett förvärv från en kommuns sida av en jordbruksfastighet
äro sådana att förvärvet på grund av bestämmelserna i 3 § icke skulle kunna
godkännas. Såsom i motionerna framhålles torde det kunna förutsättas,
att kommun icke förvärvar jordbruksfastighet i strid mot lagens syfte. Då
kommun tydligen icke kan begagna sig av det i 5 § tredje stycket angivna
kontrollförfarandet, skulle kommun vid förvärv av jordbruksfastighet vara
nödsakad att använda det mera omständliga och tidsödande tillståndsförfa
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
i
randet. För kommun torde det emellertid särskilt ofta vara angeläget, att
frågan om förvärvets giltighet blir avgjord så fort som möjligt.
Utskottet tillstyrkte, att kommunernas förvärv skulle få ske utan tillstånd,
vilket även blev riksdagens beslut. I enlighet med denna mening avfattades
lagen.
I samband med propositionen nr 24 till 1951 års riksdag med förslag till
lag angående ändring av då gällande jordförvärvslag (av den 17 juni 1948)
hade från en lantbruksnämnd hemställts, att kommun skulle åläggas att
söka tillstånd med avseende å förvärv utom kommunens gränser. Som skä!
härför hade lantbruksnämnden åberopat att det förekommit att en kommun
i kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter i en grannsocken. Med hänsyn
till att ifrågavarande spörsmål varit föremål för ingående överväganden
i samband med tillkomsten av 1945 års lag och då regeln om tillståndsfrihet
för kommun i praktiken ej torde ha medfört några nämnvärda olägenheter,
fann sig föredragande departementschefen icke böra förorda någon ändring
av jordförvärvslagen på förevarande punkt. I detta sammanhang bör anmärkas
att kommunerna dock var underkastade bestämmelserna i lagen den
80 juni 1947 om kronans förköpsrätt (förköpslagen).
Gällande rätt
Enligt huvudregeln i den nu gällande jordförvärvslagen får kommun ej
förvärva jordbruksfastighet utan lantbruksnämnds tillstånd. Tillstånd skall
vägras om misstanke föreligger att kommunen kommer att vansköta fastigheten
eller kommer att tillgodogöra sig stödskog som är erforderlig för ortens
jordbruk eller bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten
<3 §). Därest nyssnämnda fall ej är för handen, kan tillstånd meddelas, om
förvärvet kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för
näringslivet i orten eller fastigheten för kommunen har synnerligt värde
utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger för förvärvet (4 §).
? 1 § första stycket punkt 2 anges vissa förvärv, varå lagen över huvud taget
icke äger tillämpning. Tillstånd erfordras således ej, »där egendomen förvärvas
av kommun eller annan dylik samfällighet för ändamål som avses
i t § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation». Härigenom undantages
kommunernas förvärv av jordbruksfastighet för åstadkommande
av tryggade bostadsförhållanden (punkt 7), för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar (punkt 16) samt för ändamål, som det enligt
lag eller författning tillkommer kommun att tillgodose (punkt 4). — Vidare
erfordras enligt 1 § första stycket punkt 6 jordförvärvslagen icke tillstånd
för förvärv av egendom, som ingår i stadsplan, eller enligt byggnadsplan,
fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk.
Genom att använda uttrycket »kommun eller annan dylik samfällighet»
jämställes med kommunallagens kommuner (landskommuner, städer och
köpingar) även municipalsamhälle, församling, landsting och annan borger
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
lig eller kyrklig kommunal förvaltningsenhet (sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 1/1945).
Från förarbetena må i övrigt återges följande.
I det av 1951 års jordbruksralionaliseringsutredning avgivna betänkandet,
vilket ligger till grund för nu gällande jordförvärvslag, framhöll utredningen
(SOU 1954: 16 s. 105) att för rationaliseringsarbetet vore det uppenbarligen
av vikt att bl. a. även kommunernas fastighetsförvärv underkastades
förvärvsprövning. Utredningen erinrade i anslutning härtill om att anledning
i flera fall funnits till förköpsingripande med anledning av kommunernas
jordafång. Utredningen föreslog sålunda, då jordförvärvs- och förköpslagarna
hoparbetades, att den princip som gällde enligt förköpslagen
skulle tillämpas och att alltså i den nya lagen intet undantag skulle göras i
fråga om kommunernas jordförvärv. Under betänkandets remissbehandling
underströks i denna fråga — bl. a. av lantmäteristyrelsen — angelägenheten
av att kommunerna skulle kunna föra en aktiv markpolitik utan tyngande
förvärvskontroll.
Föredragande departementschefen, slatsrådel Norup, anförde.1
För egen del anser jag väl att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter
icke bör lämnas helt utanför den nu föreslagna jordförvärvslagstiftningen,
särskilt som denna avser att ersätta jämväl förköpslagen. Emellertid
är det av största vikt att kommunerna i god tid kan försäkra sig om de
markområden som erfordras för tätbebyggelsens ändamålsenliga utveckling.
Kommunernas förvärv av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar bör därför icke försvåras. Detsamma gäller kommunernas
förvärv av mark för andra ändamål, som det direkt ankommer på
dem att tillgodose. En hel del sådana markförvärv, som nyss sagts, kan redan
enligt de föreslagna undantagen i fråga om mark, som ingår i planlagt
område eller avstyckats för andra ändamål än jordbruk eller skogsbruk, ske
tillståndsfritt. Jag ämnar även föreslå vissa undantag från tillståndstvånget
i fall, då ett fång medför fastighetsbildande åtgärd. Även detta förslag
---torde ej sällan beröra kommuner. Utöver de nu nämnda fallen bör
emellertid enligt min mening stadgas undantag, för sådana fall då egendomen
förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet för något av de
ändamål, som angives i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen.
I övriga fall, då kommun äger söka rätt till expropriation, torde förvärvet
regelmässigt avse antingen egendom, som icke är taxerad såsom jordbruksfastighet,
eller markområde, som avstyckats eller skall avstyckas för
annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde därför, med den
utformning departementsförslaget fått, endast i rena undantagsfall bli nödvändigt
för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastighet för ändamål,
som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation. Om kommun
för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av bränsle
eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruksfastighet,
synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldighet att
söka förvärvstillstånd.
Vad särskilt angår de ecklesiastika förvärven för kapitalplacering vill
jag utöver vad lantbruksstyrelsen andragit framhålla, att de år 1942 givna
rekommendationerna för placering av prästlönejordsfond knappast kan anses
fullt aktuella numera. För den allmänna jordbrukspolitiken har sedan
dess uppdragits riktlinjer som icke minst berör dispositionen av våra skogstillgångar.
För undvikande av konflikter med dessa riktlinjer torde det vara
1 Prop. nr 165/1955 sid. 49 f.
9
Tredje lagutskottets ullätande nr 12 år WöS
nödvändigt, att berörda fonder i ökad omfattning placeras även i annan värdebeständig
egendom än jord och skog. Å andra sidan vill jag också framhålla
att sådant »särskilt skäl», som enligt 4 § i lagförslaget kan motivera
förvärvstillstånd i vissa fall, understundom bör anses föreligga med avseende
å de kyrkliga förvärven. Så kan t. ex. vara fallet, där en församling till
gagn för jordbruksnäringen sålt viss egendom och sedan i stället vill köpa
annan jordbruksfastighet av ungefär samma storlek.
De av mig här föreslagna bestämmelserna rörande kommuns jordförvärv
förutsätter, att eu kommun, som söker lagfart på jordbruksfastighet, genom
protokollsutdrag eller på annat tillförlitligt sätt lämnar inskrivningsdomaren
upplysning om för vilket ändamål förvärvet skett. Man får givetvis utgå
från att det av kommunen uppgivna ändamålet överensstämmer med dess
verkliga avsikter med förvärvet. Inskrivningsdomaren har därför icke att
ingå på någon prövning av denna fråga. Däremot tillkommer det honom att
undersöka, huruvida del uppgivna ändamålet är sådant att enligt lagen förvärvstillstånd
ej erfordras. I tveksamma fall ligger det alltså i kommuns
intresse att söka lagfart så skyndsamt att, om det visar sig att förvärvstillstånd
erfordras, ansökan härom kan inges inom föreskriven tid.
Tredje lagutskottet anförde.1
Kommunernas önskemål att förvärva jordbruksfastighet torde regelmässigt
vara förestavade, för de borgerliga kommunernas del huvudsakligen
av intresset att trygga tillgången på mark för tätbebyggelse ävensom i
en del fall av behovet av områden för fritids- och liknande ändamål samt
för de kyrkliga kommunernas vidkommande av kapitalplaceringsmotiv.
Enligt den i propositionen föreslagna bestämmelsen erfordras ej tillstånd
beträffande förvärv från kommuners sida för sådana ändamål, varom förmäles
i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen. Härigenom har kommunerna
beretts möjlighet att fritt förvärva jordbruksfastigheter för att säkra behovet
av markreserv för tätbebyggelse liksom även för ändamål, som det lagligen
ankommer på dem att tillgodose. För de borgerliga kommunerna torde
detta innebära att de från kommunernas synpunkt tvivelsutan viktigaste
och vanligaste fallen icke blir underkastade kontroll. I övriga fall däremot
synes det icke föreligga särskild anledning att låta kommunerna intaga en
mera gynnad ställning än andra fastighetsköpare. Påpekas må, att på senare
år förekommit att kommuner gjort rena kapitalplaceringsförvärv i
fråga om skogsfastigheter och att lantbruksnämnderna funnit anledning till
ingripande enligt förköpslagen mot dylika förvärv från kommuners sida.
Med hänsyn bl. a. till att förköpslagen nu föreslås upphävd torde därför
kommunernas förvärv icke böra lämnas utanför lagens ram i vidare man
än som föreslagits i propositionen. Det förtjänar vidare att framhållas, att
den omständigheten att tillstånd till förvärv erfordras icke innebär förbud
mot förvärvet''. I de i motionen I: 494 berörda fallen, då kommun förvärvar
jordbruksfastighet för fritidsändamål, torde sålunda »särskilt skäl» enligt
4 § andra stycket i allmänhet anses föreligga och förvärvet tillåtas. Motionärerna
hyser farhågor för att kommunerna skall betungas med vidlyftiga
utredningar rörande ändamålet med kommunernas lörvärv och att
skyldigheten för kommunerna att visa tätbebyggelseavsikt beträffande visst
område medför all markspekulationen kommer i gång för kringliggande
mark. Emellertid framgår av departementschefens uttalande, alt det av
kommunen i protokollsutdrag över beslutet att förvärva egendomen eller pa
annat tillförlitligt sätt angivna ändamålet med förvärvet skall äga vitsord
vid ansökan om lagfart och att inskrivningsdomaren endast har all pröva
1 Utlåtande nr 24/1905.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
huruvida det sålunda uppgivna ändamålet enligt lagen medför frihet från
att söka förvärvstillstånd. Om någon bevisföring i egentlig mening blir således
icke fråga. Kommunernas förvärv för tätbebyggelse "lär bli kända för
dem som spekulerar i markvärdestegring oavsett om kommunens avsikter
yppas i lagfartsärendet eller ej. Utskottet finner således den i propositionen
föreslagna regeln lämplig för de borgerliga kommunernas vidkommande.
De kyrkliga kommunernas förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter,
vilka som nämnts huvudsakligen torde ske för placering av fondmedel, bör
enligt utskottets mening icke få äga rum på sätt, som motverkar den pågående
jordbruksrationaliseringen. För kontroll härav bör dessa förvärv,
i likhet med andra kapitalplaceringsköp, vara underkastade jordförvärvslagens
regler. Understundom kan dock i fråga om kyrkliga förvärv föreligga
»särskilt skäl» enligt 4 § andra stycket, exempelvis då en församling
sålt viss egendom och i ersättning därför vill förvärva annan jordbruksfastighet
av ungefär samma storlek.
Remissyttranden
Motionerna I: 98 och II: 101 har tillstyrkts av länsstyrelsen i Östergötlands
län, överlantmätarna i Östergötlands och Skaraborgs län, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska pastoratens
riksförbund.
Övriga remissinstanser har däremot avstyrkt ifrågavarande motioner.
Lantbruksstyrelsen, som sålunda avstyrkt motionerna, anför.
Beträffande kommunernas förvärv av mark för ändamål som avses i
1 § första stycket punkt 2 jordförvärvslagen föreligger icke någon skyldighet
att •— såsom motionärerna förmenat — »prestera utredning angående
ändamålet med förvärvet». Såväl departementschefen som tredje lagutskottet
ha klart utsagt, att det får anses tillfyllest att kommunen till sin lagfartsansökan
bifogar ett protokollsutdrag rörande ändamålet med förvärvet.
Såsom framhållis vid riksdagsbehandlingen år 1955 äger ett sådant
protokoll vitsord, och någon utredning angående ändamålet med förvärvet
behöver sålunda icke företes. Såvitt för styrelsen är känt har det icke heller
i praktiken förekommit att kommunerna haft några olägenheter i sin
verksamhet för förvärv av mark för kommunalt ändamål. Det må nämnas
att det i enstaka fall förekommit, att kommuner, genom de möjligheter,
som förfarandet inrymmer, köpt och fått lagfart å egendom, som uppenbarligen
icke skall nyttjas för kommunalt ändamål. Styrelsen har för övrigt
haft anledning att i skrivelse av den 19 oktober 1956 hos Kungl. Mai:t
påtala ett dylikt fall.1
Förvärv av jordbruksfastigheter för annat ändamål än som avses i undantagsbestämmelsen
är enligt jordförvärvslagens huvudregel underkastade
tillståndsprövning. För att få överblick över frekvensen av sådana förvärv
har styrelsen infordrat uppgifter härom från samtliga lantbruksnämnder.
1 Efter det lantbruksstyrelsens yttrande avgavs har styrelsens skrivelse genom beslut av
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 8 mars 1958 icke föranlett annan åtgärd
än att skrivelsen lagts till handlingarna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 195S
11
Avser tiden 1/1 1955—31/13 1957 |
Antal ansökningar |
Beviljade |
Avslagna |
Återkallade |
Borgerliga kommuner .................. |
257 |
216 |
37 |
4 |
Kyrkliga » .................. |
40 |
22 |
16 |
3 |
Summa |
297 |
238 |
53 |
6 |
Beträffande de ansökningar från kommuner om tillstånd alt förvärva
jordbruksfastigheter (främst skogsfastigheter) som enligt ovan avslagits
får styrelsen anföra följande.
I en del fall har blott en relativt begränsad del av förvärvsegendomen
varit behövlig för egentligt kommunalt ändamål medan en mera väsentlig
del bort bibehållas som stöd för jordbruket. I sådana fall hai man eftersträvat
att förhandlingsvägen träffa överenskommelse mellan kommunen
och lantbruksnämnden för åt! tillgodose såväl kommunens som jordbrukets
intressen. Det har även i några fall förekommit att sådana förhandlingar
förts sedan kommunen anfört besvär över ett vägrat förvärvstillstånd.
I andra fall åter har kommuner förvärvat fastigheter, varav icke någon
del varit avsedd för egentligt kommunalt ändamål (jmfr 1 § första stycket
punkt 2 jordförvärvslagen). Såsom skäl för förvärvet har stundom anförts
behovet för kommunen att kunna placera sina likvida medel i realvärden.
Detta torde dock för närvarande icke vara aktuellt, då de flesta kommunerna
fått höja sin utdebitering. Ett annat skäl som alltemellanåt anförts
bär varit kommunernas önskan att skaffa sig skogsmark att användas såsom
bytesobjekt med bolag och andra markägare för att därigenom erhålla
tomtmark disponibel till billigt pris.
Det förekommer helt naturligt eu önskan från kommuner, som inom sig
ha rikligt med skogsmark, att skaffa sig egna skogar och på så sätt placera
fondmedel, som kan finnas disponibla. Det vore måhända inte anledning
att befara olägenheter av att kommuner i sådana skogrika trakter finge
ökad frihet att köpa skogsmark inom sina egna gränser. Det borde ju ligga
i kommunernas eget intresse att tillse att deras inköp icke motverkar en
sund utveckling av näringslivet i kommunen. Det synes dock vara välmotiverat
att det allmänna alltjämt bercdes möjlighet att skydda och befrämja
jordbrukets möjligheter till förstärkning.
Vad beträffar kommunernas förvärv av mark såsom bytesobjekt, synes
det styrelsen betänkligt, att kommunerna skulle få möjligheter att fritt
köpa skogsmark för byte med storskogsbruket. Som styrelsen tidigare i
olika sammanhang framhållit måste ett dylikt förfaringssätt möta starka
betänkligheter ur jordpolitiska synpunkter. Jordförvärvslagen och bolagsförbudslagen
äro inriktade på att bevara jord och skog i den jordbrukande
befolkningens ägo och detta syfte skulle allvarligt motverkas om det tillätes
att jordbruks- och skogsfastigheter användes som bytesobjekt för att få
mark disponibel för billigt pris till tätortsändamål. Såsom en följd härav
torde man få räkna med alt jordägare av olika kategorier ganska regelmässigt
komme att vägra att avhända sig mark utan dylik kompensation.
Under inga omständigheter bör sådan jord eller skog, som det är angeläget
att använda för jordbrukets rationalisering, få bytas bort på detta sätt.
På grund av vad ovan anförts anser styrelsen att övervägande skäl fortfarande
tala för en viss kontroll av kommunernas förvärv. Gällande lagbestämmelser
ha emellertid varit i kraft endast eu kort tid och blott ett
fatal ärenden ha varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Någon fast
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 195S
praxis rörande lagens tillämpning har följaktligen ännu ej utbildats. Det
synes styrelsen synnerligen angeläget att det allmänna i fortsättningen,
liksom nu enligt jordförvärvslagen och tidigare enligt förköpslagen, skall
kunna tillse att möjligheterna till förstärkning av ofullständiga jordbruk
tillvaratages i full utsträckning. Vidare bör observeras att den föreslagna
lagändringen skulle medföra att även de kyrkliga kommunernas förvärv
av jordbruksfastigheter bleve undantagna från tillståndsprövning. Rörande
dessa förvärv synes vad som anfördes vid lagens tillkomst fortfarande vara
tillämpligt.
Med hänsyn till ovanstående anser styrelsen övervägande skäl tala för
ett bibehållande av de nuvarande bestämmelserna.
Även lantmåteristijrelsen avstyrker motionerna samt anför.
I nu ifrågavarande motioner göres gällande att hittillsvarande erfarenheter
av bestämmelsernas tillämpning ha visat att kommunernas förvärv
av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar onödigt
försvårades. I anledning härav vill lantmäteristyrelsen, med hänsyn till
att lantmäteriet i sin verksamhet i väsentlig mån har att pröva eller deltaga
i prövning av tätbebyggelse- och lokaliseringsfrågor, ånyo understryka angelägenheten
av att kommunerna erhålla möjligheter att bedriva en aktiv
markpolitik för att därigenom erhålla ökade förutsättningar att fullfölja
sina huvudmannauppgifter inom samhällsbyggandet. En sådan markpolitik
bör sålunda icke i onödan tyngas av jordförvärvskontroll. Såsom emellertid
framgår av det föregående har förvärvskontrollen i nu gällande lagstiftning
förenklats i hög grad. Detta gäller förutom förvärv inom tätbebyggelseområden
eller förvärv av fastigheter som avstyckats för annat ändamål än
jordbruk eller skogsbruk (jfr 1 § p. 6 och 7 jordförvärvslagen) — sådana
förvärv som motionärerna närmast synas avse, d. v. s. förvärv för åstadkommande
av tryggade bostadsförhållanden, för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar samt för ändamål, som det enligt lag eller
författning tillkommer kommun att tillgodose. I huvudsak ankommer sålunda
på kommun att vid ansökan om lagfart i anledning av sistnämnda
förvärv endast genom protokollsutdrag e. dyl. upplysa om ändamålet med
förvärvet. Därigenom kunna givetvis kommunernas markförvärv för tätbebyggelse
bli kända. Såsom utskottet också framhöll vid behandlingen av
förevarande fråga vid 1955 års riksdag lärer emellertid kommunernas markförvärv
för tätbebyggelse bli kända för dem som spekulera i markvärdesstegring
oavsett om kommunernas avsikter yppas i lagfartsärendet eller ej.
Det bör i detta sammanhang vidare beaktas att endast en relativt kort tid
återstår av den nuvarande lagens tillämplighet. Styrelsen utgår från att
förevarande spörsmål kommer att närmare övervägas i anslutning till den
utredning angående lagens fortsatta tillämpning för tiden efter den 30
juni 1962, som med nödvändighet torde bli erforderlig. På grund av vad
sålunda anförts är lantmäteristyrelsen icke beredd att tillstyrka bifall till
motionerna.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrker motionerna samt anför.
Kommuns skyldighet att vid lagfartsansökning förete protokollsutdrag
eller annan tillfällig utredning, som utvisar ändamålet med förvärvet, torde
knappast kunna medföra några olägenheter, då en kommuns fastighetsförvärv
alltid måste föregås av ett kommunalt beslut. Motionärernas farhågor
för att ett företeende av nämnda utredning vid ansökningen om lagfart
skall kunna medföra markspekulationer torde vara ogrundade, enär intet
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958 13
fastighetsförvärv torde kunna hemlighållas längre än till dess lagfart sökes.
I ett av Västernorrlands läns hushållningssällskap och lantbruksnämnden
i samma län gemensamt avgivet yttrande, vari motionerna avstyrkes, anföres.
Motionärernas kritik synes riktad mot de krav på tydlighet, som reses
av vederbörande inskrivningsdomare. Skadeverkningarna hänföras emellertid
inte till förfarandet i och för sig utan till den offentlighet som markförvärvet
ges genom att kommun motiverar sitt beslut om markinköp och vidarebefordrar
motiveringen till myndighet. Då kommunala beslut ändock
ii ro offentliga och fattasefter motivering som är offentlig, ha vi inte funnit
anledning vidare behandla den delen av motionen.
Motionärerna kan dock på underlag av den utvidgade argumenteringen
för kommunal jord- och bostadspolitik inbegripa förvärv för tänkbara tätbebyggelser,
för vilka utvecklingsosäkerheten ännu är sä stor, att man inte
kan åberopa tätbebyggelse som motiv för förvärvet. Sådana förvärv falla
under jordförvärvslagen och måste prövas av lantbruksnämnd. Här skulle
det vara tänkbart att dölja tätbebyggelseavsikt, om inte lantbruksnämnden
reste krav på motivering för förvärvet ett krav som dock måste förutsättas
redan ha framställts i kommunens beslutande organ. Då kommunerna
inte förfogar över sakkunskap att avväga jordbruksintressen mot
tätortsintressen utan i dessa stycken är beroende av expertis, som läns- och
riksmyndigheter tillhandahåller, framstår det ur det allmännas synpunkt
som nödvändigt, att kommunerna inte genom markpolitik föregriper utredningar,
planeringar och administrativa beslut. Ärenden av den typ, som
nu skisserats, har emellertid hittills inte förekommit inom Västernorrlands
län.
Vi övergå därefter till motionärernas allmänt hållna krav på frihet för
kommunerna att bedriva jordpolitik och den i samband därmed deklarerade
uppfattningen, att kommunala markförvärv sker endast för att tillgodose
allmänna intressen. Det är motionens väsentligaste del där motionärernas
krav på verkliga ändringar inrymmas.
För att skaffa underlag för bedömningen har inom lantbruksnämnden
gjorts en sammanställning över alla till nämnden från kommuner etc.
inkomna framställningar om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet från
1 juli 1955 till och med den 31 december 1957. Sammanställningen visar att
sammanlagt 35 framställningar inkommit. Av dessa äro 34 avgjorda och en
under handläggning. I 13 fall avser framställningarna förvärv av mark för
att i kommunal regi bedriva jord- och skogsbruk. I ett fall har man deklarerat
att avsikten med förvärvet var att ordna skoljordbruk för folkskolans
9 Y-linje. I åtminstone två fall därutöver har under hand framförts som
motiv, att man önskar förvärva skog för att skapa reserv av arbetstillfällen
vid en arbetslöshetskris. I 6 av de 13 fallen av förvärv för jord- och skogsbruksdrift
har lantbruksnämnden inte funnit det möjligt att bevilja tillstånd,
enär förvärven utan att tillgodose allmänna intressen stridit mot
jordbruksintressen. Besluten ha vunnit laga kraft eller efter överklagning
stått sig oförändrade. Avslagen ha inneburit, att ca 25 hektar åker och 825
hektar produktiv skogsmark bibehållits i enskild ägo till nytta för ortens
jordbruk. I ytterligare 3 fall har tillstånd meddelats efter det alt jämkningar
och ibland markbyten genomförts på ett sätt som minskat skadeverkningarna
på jordbruket. I de fall slutligen där förvärvstillstånd meddelats innebär
nämndens ställningstagande, att förvärven medfört antingen arronderings
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
fördelar av betydenhet för redan kommunalägda jord- och skogsbruk eller
också att intrånget för jordbrukets del inte varit större än att nämnden
ansett sig kunna bevilja koncession. I 22 fall avse förvärven ändamål, för
vilka koncessionsplikt ej förelegat eller varit oklar, men där man ändå
funnit det enklast söka tillstånd. Samtliga ha bifallits.
Från lantbruksnämndens löpande verksamhet kan noteras, att kommuner
i ett antal fall förhört sig om möjligheterna att förvärva mark för kommunal
jord- och skogsbruksdrift. Underhandskontakterna ha avsett huvudsakligen
skogsmark och till en areal, som inte kan anges exakt, då ärendena
icke diarieförts. En försiktig uppskattning ger att de avser något under
1 000 hektar produktiv skogsmark, som alltså om lagen ej funnits övergått
till allmän ägo. — Slutligen kan man vänta, att kommuner avstått från förvärv
av jord- och skogsbruk i viss omfattning utan att dessförinnan ha
sökt kontakt med lantbruksnämnden. De kyrkliga kommunerna har gjort
underhandsförfrågningar rörande rätt betydande objekt, men inte heller
för dem finnes arealuppgifter.
Antalet inkomna förvärvstillståndsansökningar från kategorien som faller
utanför »kommuner och likställda» utgör under tiden den 1 juli 1955—
den 31 december 1957 960. Av dessa ha 63 eller 7% avslagits. För kommunerna
är antalet enligt ovan 34, av vilka 6 stycken eller 18 % avslagits. Kommunerna
är sålunda den grupp markförvärvare, som i de förhållandevis flesta fallen
sökt genomföra ur allmän och jordpolitisk synpunkt icke önskvärda förvärv.
Även länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker motionerna. Länsstyrelsen
åberopar vad som anförts i hushållningssällskapets och lantbruksnämndens
gemensamma yttrande samt anför för egen del.
I dagens läge är arronderingen, d. v. s. åstadkommandet av en rationell
fastighetsindelning, det mest angelägna problemet beträffande landsbygdsfastigheterna.
Sett ur arronderingssynpunkt torde ett underlättande av kommunernas
möjligheter att fritt förvärva fastigheter icke vara av någon väsentlig
betydelse. Länsstyrelsen anser dock att kommunernas berättigade
krav att fritt förvärva mark redan tillgodosetts i nu gällande jordförvärvslag
med de undantagsbestämmelser från lagens tillämpningsområde, som
där finns i vad avser kommunförvärv, Det synes alltjämt icke föreligga
någon anledning att ytterligare befria kommunerna från skyldigheten att
söka förvärvstillstånd. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida verkligen några
berättigade klagomål kunna riktas från kommunernas sida mot den behandling,
som kommunala jordförvärvsärenden rönt hos härvarande lantbruksnämnd.
Hushållningssällskapens förbund avstyrker motionerna och anför.
Ett bifall till motionerna skulle innebära, att kommun och annan dylik
samfällighet skulle bliva befriad från att söka tillstånd för samtliga förvärv
av jordbruksfastigheter, alltså utan något beaktande av ändamålet.
En sådan uppmjukning av lagstiftningen ställer sig förbundsstyrelsen tveksam
till. Delta framför allt av det skälet att av nuvarande uvtecklingstendenser
framgår, att det blir allt vanligare att kommuner och därmed jämställda
samfälligheter åstunda att i mer eller mindre direkt kapitalplaceringssyfte
inköpa jordbruksfastigheter. Ifråga om kommunernas förvärv
i dylikt och annat jämförbart syfte synes det förbundsstyrelsen därför skäligt,
att dessa, icke minst ur rationaliseringssynpunkt, liksom hittills prövas
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1!)58
15
i samma ordning som föreskrives för andra köpare. Så länge vi således ha
en jordförvärvslag bör den i nu nämnda hänseenden så långt möjligt gälla
lika för alla spekulanter och köpare.
Sveriges lantbruksförbund avstyrker motionerna samt anför, efter att ha
redogjort för de för kommunernas del nu gällande undantagen.
I övriga fall finns det ingen anledning låta kommunerna inta en mera
gynnad ställning än andra fastighetsköpare. Före den nu aktuella lagstiftningens
tillkomst förekom i flera fall att kommuner förvärvade skogsfastigheter
för kapitalplaceringssyften. Lantbruksnämnderna fann sålunda vid
ett antal tillfällen anledning till ingripanden enligt förköpslagen mot sådana
förvärv från kommuners sida. Även efter den nya jordförvärvslagens
ikraftträdande har kommuner vid skilda tillfällen försökt förvärva skogsfastigheter
— ofta i andra kommuner än den egna. Förbundet vill framhålla
de svårigheter, som skulle uppstå för lantbruksnämnderna i deras
planeringsarbeten inom den yttre rationaliseringen, om kommunerna tillätes
göra inköp av jordbruksfastigheter oavsett deras lämplighet för sammanslagning
med närliggande fastigheter. Lantbruksförbundet finner därför
ej anledning ändra sin i tidigare yttrande intagna ståndpunkt att det
föreligger all anledning fordra lantbruksnämndernas godkännande även
av kommunernas förvärv, då även dessa bör bedömas med hänsyn till jordbruksnäringen
i orten. — •—• •— Kommunernas förvärv för tätbebyggelse
torde säkerligen bli känt för dem, som spekulerar i markvärdestegring, oavsett
om kommunens avsikter yppas i lagfartsärendet eller ej. De av motionärerna
anförda nackdelarna kan därför ej sägas vara av större vikt.
Även Riksförbundet Landsbygdens folk avstyrker motionerna. Förbundet
anför.
De skäl, som vid tillkomsten av 1955 års jordförvärvslag åberopades för
att ålägga kommuns förvärv av sådan fastighet anmälningsskyldighet, synes
alltjämt äga giltighet. Motionärernas uppfattning, att tillämpningen av bestämmelserna
i nämnda lag onödigt skulle ha försvårat kommunernas förvärv
av mark för sådana allmännyttiga ändamål, som avses i 1 § 4, 7 eller
16 mom. lagen den 12 maj 1917 om expropriation, kan icke delas av riksförbundet,
då här ifrågavarande passus intagits bland undantagen från
anmälningskyldighet för att ge kommunerna de befogenheter, som de för
tillgodoseende av dylika behov ansetts böra äga. Gentemot dessa undantag
har riksförbundet heller intet att erinra. — Förbundet finner sig icke utan
vidare kunna acceptera motionärernas mening, alt kommun i sin egenskap
av offentligrättsligt subjekt kan förutsättas handla enbart för tillgodoseende
av allmänna intressen. Det har t. ex. förekommit, alt kommun i rent
kapitalplaceringssyfte inköpt skogsfastigheter i eu grannkommun. Detta
kan icke sägas utgöra ett tillgodoseende av allmänna intressen utan ett
tillgodoseende av en enskild kommuns intressen på eu annans - - - och
därutöver möjligen även det allmännas — bekostnad.
Till vad motionärerna anför om att markspekulationer blir eu följd av
att tätbebyggelseavsikten avslöjas i förväg genom kommuns skyldighet att
förete utredning om ändamålet med förvärvet får riksförbundet anföra, att
eu ändring av ifrågavarande bestämmelse torde bli verkningslös i detta
avseende utan alt samtidigt andra författningsändringar i sylte att möjliggöra
för kommun att hemlighålla t. ex. tätbcbyggelseavsikter vidtages.
Dessutom är det sannolikt att den som vill spekulera, oberoende av för
-
IG Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
fattningshinder skaffar sig de informationer, som vederbörande anser sig
behöva. Det torde därför icke vara möjligt — och ur en något vidare synvinkel
knappast lämpligt — för de kommunala myndigheterna att söka
hemlighålla sina avsikter beträffande så väsentliga avseenden av den kommunala
förvaltningen, varom här är fråga. Att på grundval av sådana skäl
ändra nu gällande bestämmelser anser riksförbundet icke motiverat.
Motionerna avstyrkes även av länsstyrelserna i Kristianstads, Värmlands
och Kopparbergs län, hushållningssällskapen i Östergötlands, Skaraborgs,
Värmlands och Iiopparbevgs län samt av lantbruksnämnderna i Östergötlands,
Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län.
Överlantmätaren i Östergötlands län tillstyrker motionerna och anför.
Jag vill icke förneka, att tidigare vissa kommunala fastighetsförvärv
förekommit, vilka måste betecknas som olämpliga. Jag tänker därvid bland
annat på sådana fall, då kommuner köpt mindre skogsfastigheter, för att
av dem bilda något slags kommunskogar. Vidare måste i regel sådana förvärv
anses olämpliga, där en kommun förvärvar fastighet inom en annan
kommuns område.
Sådana förvärv äro emellertid undantagsfall och flertalet kommunala
fastighetsförvärv äro sådana, som ur allmän synpunkt äro väl motiverade.
Kommunerna ha vid flera tillfällen av statsmyndigheterna blivit tillrådda
att bedriva en aktiv markpolitik, så att de kunna tillgodose behovet av
tomtmark för bostäder och för näringslivet och för att kunna utöva ett
avgörande inflytande på prisbildningen beträffande tomtmark. Det är givet,
att om detta mål skall uppnås, kommunernas markförvärv många gånger
måste ske på mycket lång sikt och ibland även omfatta fastigheter, som
icke direkt komma att tagas i anspråk för tätbebyggelse, men som kunna
användas som bytesobjekt för att åtkomma för samhällets utveckling oundgängligen
erforderlig mark. Dessutom förekomma otta fall, där en stad
eller ett större samhälle kan behöva förvärva mark för att tillgodose sitt
behov av sand, grus och annat vägmaterial, områden för bad- och andra
friluftsanläggningar och fritidsbebyggelse samt mark för att skydda vattentäkter
in. in.
Det torde vara tydligt, att det inånga gånger icke är lätt för en utomstående
att bedöma nödvändigheten eller det befogade i en kommuns markförvärv.
Vidare synes det mig motiverat, att jordbrukets intressen icke
tillmätas samma avgörande betydelse vid bedömningen av kommunala markförvärv
som då bedömningen gäller förvärv av enskilda. De kommunala
markförvärven äro ju i regel avsedda att främja ett samhälleligt intresse.
På grund av ovanstående anser jag i första hand att en lagändring i motionernas
syfte bör genomföras. I andra hand skulle jag vilja föreslå ett
motivuttalande av innebörden, att förvärvsansökan från kommun i regel
bör bifallas, såvida ej förvärvsfastigheten är belägen inom annan kommuns
område eller det är uppenbart, att förvärvet skett för syfte, som är främmande
för kommunens verksamhet.
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker motionerna på i huvudsak
samma skäl som överlantmätaren i länet.
Överlantmätaren i Skaraborgs län uttalar sig i positiv riktning om motionerna
och tillstyrker en utredning för lagändring i motionernas syfte.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
17
Svenska landskommunernas förbund tillstyrker motionerna och anför att
förbundet icke har sig bekant att de kommunala förvärven av jordbruksfastigheter
vare sig före eller efter tillkomsten av gällande lag lett till olägenheter
av det slag som man genom lagstiftningen i fråga velat undvika.
Såväl förbundet som Svenska stadsförbundet, som likaledes tillstyrker motionerna,
framhåller att kommunernas markförvärv är ett nödvändigt
led i den kommunala verksamheten. På sådana förvärv får givetvis icke
läggas allenast jordbrukspolitiska synpunkter. Det kan vidare icke påräknas
att lantbruksnämnderna, som ju tillsatts för helt andra uppgifter, på ett
tillfredsställande sätt skall kunna bedöma kommunernas speciella behov,
som ju betingas av samhällsintressen som icke får skjutas åt sidan för
kraven på jordbruksrationalisering.
Svenska pastoratens riksförbund anför.
1 ---yttrande över 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings för
slag
till jordrationaliseringslag in. m. anförde förbundet bl. a.: »Församlingar
och pastorat torde sällan uppträda som köpare av jordbruksfastighet i
andra fall än då det gäller att återplacera vederlag för försåld kyrklig jord i
värdebeständig valuta. För närvarande torde det finnas av pastorat och församlingar
förvaltade köpeskillingsfonder till ett sammanlagt belopp av
ungefär 50 miljoner kronor. Dessa fonders realvärde har genom penningvärdesförsämringen
redan nedgått betydligt. Och fara föreligger naturligtvis
för ytterligare förluster i framtiden, därest penningvärdet ånyo utsätts
för påfrestningar. Då den kyrkliga jorden utgör en tillgång, som till största
delen donerats för sitt ändamål för snart ett årtusende sedan och som därefter
bevarats av gångna generationer fram till våra dagar, ter det sig synnerligen
litet tillfredsställande, att det värde, den representerar, skall förödas.
Det föreligger därför starka skäl för att medlen skola återplaceras
i en mera värdebeständig valuta än penningar. Dessa skäl ha beaktats av
statsmakterna och föranlett lagen den 15 maj 1942 (nr 232) angående användande
i vissa fall av prästlönefond in. m. Enligt denna lag kan sådan
fond återplaceras i fast egendom. Lagen har tillämpats i en del fall; dock
är ännu endast en ganska obetydlig del av fonderna återplacerade. Orsakerna
härtill äro flera. I förevarande sammanhang är det tillräckligt att
nämna grunderna för den av statsmakterna beslutade jordbrukspolitiken,
enligt vilka grunder självägande bondejordbruk icke böra förvandlas till
arrendegårdar. Inom riksförbundet bearbetas för närvarande frågan, hur
man skall kunna åstadkomma en mera omfattande återplacering. Styrelsen
är fullt på det klara med att pastoraten och församlingarna därvid icke
böra företa åtgärder som strida mot den statliga jordpolitikens syften. Styrelsen
anser emellertid icke, att dessa syften kräva, att den föreslagna anmälningsskyldigheten
blir tillämplig på de fall då pastorat och församlingar
inköpa jord i stället för avyttrad kyrklig egendom.»
Styrelsen, som ej bar anledning alt nu hävda annan mening än år 1954,
vill tillägga, att enligt nu gällande lagstiftning ett pastorat, som vill förvärva
t."ex. skogsmark, måste söka tillstånd av dels, enligt jordförvärvslagen,
lantbruksnämnd, och dels, enligt 1942 års lag, Kungl. Maj :t (vid
vissa mindre förvärv av stiftsnämnden). Denna dubbla tillståndsprövning
synes vara cn överorganisation. Styrelsen anser det onödigt, att lantbruks
2
Itihang till riksdagens protokoll 1958. i) samt. 3 avd. Nr 12
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
nämnden skall ha en självständig prövningsrätt i ärenden, som skola underställas
Kungl. Maj :ts avgörande.
Av det anförda framgår, att styrelsen förordar bifall till vad som föreslagits
i motionerna men anser det ännu angelägnare, att statsmakterna
klargöra sina åsikter om vad som är tillåtna placeringsobjekt, så att pastoratens
och myndigheternas handlande icke lamslås av ovisshet om vad som
är tillåtet och icke tillåtet.
Utskottet
Såsom framhållits av utskottet vid tillkomsten av den gällande jordförvärvslagen
är det ett utmärkande drag hos det svenska jordbruket, att äganderätten
till jorden i stor utsträckning kunnat bevaras i brukarnas händer.
Räknat efter antalet jordbruk, som omfattar mer än två hektar åkerjord,
brukas sålunda något mer än fyra femtedelar av ägarna. Räknat efter arealen
åkerjord brukas i det närmaste 70 procent av ägarna. Återstoden, något mer
än 30 procent, brukas av arrendator. Av sistnämnda kategori utgör emellertid
omkring en fjärdedel av hela antalet s. 1c. släktarrenden, d. v. s. sådana
där parterna i arrendeförhållandet är nära anförvanter. Full enighet torde
råda om att jordbruket för framtiden i största möjliga utsträckning bör behålla
karaktären av bondejordbruk. Enligt 1947 års riksdagsbeslut om den
framtida jordbrukspolitiken bör statsmakterna verka för likställighet i inkomsthänseende
mellan jordbrukare och andra jämförliga befolkningsgrupper.
Jordens bibehållande i den jordbrukande befolkningens band utgör ett
samhällsintresse av så betydande styrka, att det måste anses uppväga de
olägenheter, som otvivelaktigt följer av jordförvärvslagens inskränkningar i
rätten att fritt förfoga över den fasta egendomen.
Under de konjunkturförhållanden, som rått under senare år, har förefunnits
en icke obetydlig benägenhet hos icke jordbrukare för sådana spekulations-
eller kapitalplaceringslcöp som jordförvärvslagen avser att förhindra.
Det blev också under förarbetena till 1955 års lag klarlagt, att den
tidigare lagstiftningen på området varit av stor betydelse, då det gällt att
tillgodose det med samma lagstiftning uppställda syftet. Så mycket mindre
bör jordförvärvslagen inge betänkligheter som ovillkorligt förbud föreligger
endast mot sådana fång, om vars olämplighet enighet i stort sett råder. I
övrigt avses ej med lagen att hindra icke jordbrukare att förvärva jordbruksfastighet.
Sådana förvärv kan i många fall vara till stort gagn för jordbruksnäringen.
Med de i jordförvärvslagen angivna riktlinjerna för tillståndsgivningen
kan berättigade önskemål i detta avseende tillgodoses. Om således
lagen icke syftar till att under alla förhållanden hindra den som icke själv
ämnar ägna sig åt jordbruk att förvärva jordbruksfastighet, är avsikten än
mindre att uppställa hinder för den som från ett annat yrke ämnar övergå
till att bli jordbrukare. I sådant fall uppställer lagen icke andra villkor för
tillstånd till förvärv än då sökanden redan är jordbrukare till yrket.
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
Mot jordförvärvslagen och dess föregångare har riktats anmärkningen att
de genom begränsning av antalet köpare hållit priserna å jordbruksfastigheter
nere. Det är emellertid obestridligt att dessa priser i allmänhet stigit
väsentligt mera än som i och för sig betingats av penningvärdeförsämringen.
Farhågorna att den jordägande befolkningen skulle göra förluster genom att
behöva sälja till för låga priser saknar alltså fog. Att lagstiftningen likväl
haft en måttligt dämpande inverkan på priserna får anses blott ha varit en
fördel, särskilt med tanke på vikten av att unga jordbrukare kan förvärva
jordbruk till rimliga kostnader.
För att jordbrukets produktionsförhållanden skall kunna anpassas efter
den tekniska utvecklingen — bl. a. till maskindriftens fördelar — måste
brukningsenheterna erhålla tillräcklig storlek och gynnsam arrondering. De
i jordförvärvslagen ingående reglerna om kronans förköpsrätt var avsedda
att härvidlag ge myndigheterna möjlighet att befordra en yttre rationalisering.
Även om 1947 års förköpslag och motsvarande bestämmelser i 1955 års
jordförvärvslag endast i ett mindre antal fall kommit till direkt tillämpning,
måste det anses erforderligt, att det allmänna har medel i sin hand att leda
utvecklingen på rationaliseringsområdet och tillförsäkra den ett planmässigt
förlopp. Om förvärvskontroll saknas, kommer den för rationaliseringsändamål
tillgängliga marken i allmänhet att tillfalla den som kan betala det
högsta priset, vilket ej alltid medför, att tillskottsmarken tillföres det jordbruk,
som är i största behov av kompettering.
Enligt utskottets mening föreligger således alltfort behov av en lagstiftning
med det syfte som jordförvärvslagen avser att tillgodose.
I motionerna I: 120 och II: 1H har i första hand yrkats att 4 § första
stycket mom. 2 och 3 samt 5 § måtte upphävas. Av vad utskottet här ovan
och vid tidigare tillfällen anfört i denna fråga torde vara uppenbart, att utskottet
anser de ifrågavarande lagrummen vara väsentliga för tillgodoseende
av lagens syfte. De kan icke gärna avlägsnas utan att lagen i övrigt förlorar
en stor del av sitt berättigande.
I motionerna I: 98 och II: 101 har yrkats att i jordförvärvslagen skall göras
ett allmänt undantag för kommuner och därmed jämställda samfälligheter,
så att dessa rättssubjekt skall kunna förvärva jordbruksfastighet utan hinder
av lagen. Motionärerna anser, att gällande bestämmelser försvårar kommunernas
möjligheter att förvärva den mark, som kommunerna behöver för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Då en kommun
söker tillstånd har den att prestera utredning om ändamålet med förvärvet.
Om förvärvet avser anskaffande av mark för t. ex. tätbebyggelse röjes kommunens
planer genom en dylik utredning. Detta leder ofta till icke önskvärda
markspekulationer. Det allmänna intresse, som kommunerna i sammanhanget
företräder, anses vara av högre valör än det intresse jordförvärvslagen
avser att tillvarataga. Att kommunerna skulle komma att missbruka
rätten att fritt förvärva jordbruksfastighet finnes enligt motionärernas mening
ej anledning att befara.
Tidigare jordförvärvslagar undantog från lagens tillämpning kommuner -
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
nas förvärv. Däremot gjorde 1947 års förköpslag icke något sådant undantag.
Gällande jordförvärvslag omfattar i princip kommuners förvärv men
gör mycket betydande undantag från denna huvudregel. Sålunda erfordras
ej tillstånd om kommun önskar förvärva jordbruksfastighet, som ingår i
stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948,
är avsedd för annat ändamål än jord- eller skogsbruk, ej heller om förvärvet
sker för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun
att tillgodose, eller för att å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden, eller för att säkerställa att mark
på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar, eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke
är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt. Därtill kommer att kommun
efter ansökan till lantbruksnämnd kan få tillstånd att förvärva jordbruksfastighet,
om förvärvet kan väntas medföra övervägande nytta för näringslivet
i orten eller eljest särskilt skäl föreligger för fånget. Utskottet finner
det icke vara något allmänt intresse att man genom ytterligare undantag
ställer kommunerna i ett mera gynnat läge än andra fastighetsspekulanter.
I de fall, då en kommun icke genom ett fång kan förvärva hela det område,
som avses för en viss tätbebyggelse, kan det väl understundom inträffa, att
tätbebyggelseavsikten i samband med en lagfartsansökan blir känd och medför
en icke önskvärd markspekulation i fråga om återstående mark. Alltjämt
torde dock gälla vad utskottet uttalade 1955, nämligen att kommunernas
förvärv för tätbebyggelse lär bli kända för dem som spekulerar i markvärdestegring,
oavsett om kommunens avsikter yppas i lagfartsärendet eller ej.
Utskottet anser därför att icke heller vad motionärerna i denna del anfört
utgör tillräcklig grund att efter den korta tid som den nuvarande ordningen
gällt helt befria kommunerna från skyldigheten att söka förvärvstillstånd.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att icke någon av förevarande motioner, I: 270 och II: 341,
I: 120 och II: 144 samt 1: 98 och II: 101, måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 mars 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,
Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Gustafsson och Robert Johansson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Åhman, von Seth,
Johnsson i Kastanjegården, Bengtsson i Halmstad, Persson i Tandö, Svenning
och Jansson i Benestad.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
21
Reservationer
1. av herrar Lindahl, Grym, Kristiansson, Bengtsson i Halmstad, Persfson
i Tandö och Svenning, vilka ansett, att utskottets utlåtande från och med
det stycke å s. 19 härovan, som börjar: »Tidigare jordförvärvslagar undantog
etc.» i stället bort ha följande lydelse.
Den kanske påtagligaste och betydelsefullaste förändringen, som för närvarande
försiggår inom det svenska samhället, är befolkningens förflyttning
från glesbygder till tätorter. Det närmaste ansvaret för den omgestaltning
och utveckling av tätorternas bebyggelse och gemensamma anordningar,
som denna förflyttning gör nödvändig, har av statsmakterna för varje år
som gått i allt större utsträckning anförtrotts åt de borgerliga primärkommunerna.
Det får sålunda numera anses åligga dessa icke blott att planlägga bebyggelsen
utan också att själva taga initiativ för att tillse, att mark står till
buds och bebyggelse kommer till stånd. Utan att på minsta sätt vilja förringa
betydelsen av de intressen som uppbär jordförvärvslagen är det likväl
för utskottet uppenbart, att dessa intressen måste stå tillbaka för kommunernas
intresse att på bästa möjliga sätt kunna fullgöra sina uppgifter.
De undantag som jordförvärvslagen uppställt i fråga om kommunerna
torde väl i regel täcka de fall, då kommun är i behov av att förvärva mark.
För en kommun är det emellertid ofta angeläget att kunna förvärva mark
även för andra ändamål än dem, som omfattas av undantagen. Sannolikheten
för att kommun kommer att i kapitalplaceringssyfte förvärva jordbruksfastighet
är -— icke minst med tanke på kommunernas nuvarande i allmänhet
ansträngda finansiella läge — mycket liten.
Den största olägenheten med den nuvarande ordningen vållas emellertid
därav, att — som i motionerna I: 98 och II: 101 framhålles — den i varje
sådant ärende erforderliga utredningen om ändamålet med förvärvet medför
att tätbebyggelseplaner röjes. Vid ansökan om lagfart har visserligen inskrivningsdomaren
att godtaga kommuns uppgift om syftet med förvärvet,
men att uppge detta kan kommunen ej underlåta. Om det område, som
kommun önskar förvärva, äges av flera personer med vilka uppgörelse ej
samtidigt kan träffas, kan kännedomen om en lagfartsansökan å ett fång
medföra en ur det allmännas synpunkt mycket olycklig markvärdestegring
å återstående delar. Ej heller kan kommun under någon mera avsevärd tid
dröja med lagfartsansökningen då detta är både olagligt och ekonomiskt
riskabelt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1. att icke någon av motionerna 1:270 och 11:341 samt
I: 120 och II: 144 måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
samt
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958
2. alt riksdagen — i anledning av motionerna I: 98 och
II: 101 — för sin del måtte besluta att 1 § första stycket jordförvärvslagen
skall erhålla följande lydelse.
Fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet,
må ej genom köp, bgte eller gåva förvärvas utan tillstånd av
lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd erfordras dock ej
1. där förvärvaren är kronan, landskommun, köping, stad
eller municipalsamhälle;
2. där egendomen förvärvas av annan kommun än under
1 sägs eller annan dylik samfällighet etc. —---sistnämn
da
andel.
2. av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson, Åhman, von Seth och Johnsson i Kastanjegården,
vilka ansett att utskottets utlåtande från och med det stycke
å s. 18 härovan, som börjar: »Såsom framhållits etc.» bort ha följande
lydelse.
Vid behandlingen år 1955 av förslaget till jordförvärvslag uttalade utskottet,
att det är principiellt otillfredsställande, att den enskilde medborgaren
icke tillätes att förvärva visst slags egendom. Det har visserligen hävdats
att jordbrukens bibehållande i bondebefolkningens hand skulle utgöra ett
samhällsintresse av så betydande styrka, att principen här måste vika. Erfarenheten
har emellertid visat, att lagen utgör ett hinder för förvärv av
jordbruksfastighet från icke jordbrukares sida även i sådana fall, då dessa
personers innehav av fastigheten skulle vara till gagn för jordbruksnäringen.
Jordförvärvslagstiftningen försvårar härigenom, att initiativ och kapital tillföres
jordbruket från personer, som handlar av intresse för näringen. Ett
betydande antal personer hänvisas av denna anledning att driva jordbruk
på arrenderad jord.
I den mån andra icke jordbrukare visar benägenhet att placera medel i
jordbruks- och skogsfastigheter är anledningen härtill merendels att söka
i misstro mot statsmakternas förmåga att bevara ett fast penningvärde. Om
statsmakterna vill göra allvar av de ofta proklamerade planerna att söka
åstadkomma ett fast penningvärde, kommer något behov av att inskränka
rätten till fritt förvärv av jordbruksfastighet ej längre att föreligga.
Under tider med inflationsartade konjunkturer, då kapitalflykt till jord
och andra sakvärden förekommer, torde köp av spekulations- och kapitalplaceringskaraktär
främst avse fastigheter med skog. Särskilt gäller detta
de kortsiktiga spekulationsköpen, som ofta leder till överavverkning och
därför självfallet måste betraktas såsom icke önskvärda. Osunda spekulationsköp
av skogsfastigheter kan dock med än större framgång än medelst
en förvärvstillståndslagstiftning förebyggas med tillämpning av dels redan
förefintliga bestämmelser i skogsvårdslagen om vad skogsvårdsstyrelserna
har att iakttaga vid avverkning av icke utvecklingsbar skog, dels genom
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1958 23
införande av förbud mot avverkning å nyförvärvade fastigheter under viss
tidrymd.
Trots att priserna på jordbruksfastigheter i allmänhet stigit, torde det
vara obestridligt, att jordförvärvslagen genom att den så starkt inskränker
kretsen av köpare många gånger låser priserna vid en lägre nivå än vad som
eljest skulle vara normalt. Detta är ägnat att beröva särskilt de äldre jordbrukarna
en del av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Det skall icke förnekas
att, om lagen omedelbart upphävdes och priserna på jordbruksfastigheter
i anledning därav ytterligare skulle stiga, svårigheter skulle kunna
uppstå, då yngre personer med begränsade tillgångar önskar förvärva egen
jord. Utan att närmare vilja ange hur denna speciella fråga skall lösas, anser
dock utskottet att den anförda synpunkten icke bör få stå i vägen för
jordförvärvslagens avskaffande.
Vad angår bestämmelserna om kronans förköpsrätt, visar erfarenheterna
att bestämmelsernas värde för rationaliseringen är mycket begränsat och
praktiskt taget saknar betydelse för en förbättring av det svenska jordbrukets
struktur. Alldeles oberoende av ingripande från statliga organ är nämligen
en naturlig strukturomvandling i önskad riktning i full gång. Vid sidan
härav är det tillräckligt, att det allmänna — utan att tillgripa en onödig
förköpslagstiftning — övar inflytande på rationaliseringsarbetet genom
rådgivning och ekonomiskt stöd.
Med hänsyn till den långa tid, som denna kristidslagstiftning varit gällande
kan dess omedelbara avskaffande tänkas komma att medföra vissa
icke önskvärda verkningar i själva övergångsskedet till normalare förhållanden.
Utskottet finner det angeläget, att dessa och övriga med en avveckling
sammanhängande frågor utan dröjsmål göres till föremål för utredning.
I motionerna I: 98 och II: 101---(lika med utskottet) ---—-
att befara.
Tidigare jordförvärvslagar — — ■— (lika med utskottet)---— söka
förvärvstillstånd.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 270 och
II: 341 samt I: 120 och II: 144 måtte hemställa hos Kungl.
Maj:t att utan dröjsmål tillsätta en utredning för förberedande
av jordförvärvslagens upphävande, samt
2. att motionerna 1:98 och 11:101 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
580545 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag