Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1958
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot plockning
av vissa växtarter för avsalu.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 130 i första kammaren av herr Wolgast och
nr 154 i andra kammaren av herr Wachtmeister.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes,
»att riksdagen måtte besluta om ändring av 16 § naturskyddslagen
av den 21 november 1952 enligt nedanstående:
(Nuvarande lydelse)
Finnes växtart med hänsyn till fara
för utrotning böra skyddas på annat
sätt än genom att ett eller flera
områden fridlysas såsom naturminne,
äger Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer meddela
förbud att inom landet eller del
därav borttaga eller skada växt av
den arten där den växer vilt.
(Föreslagen lydelse)
Finnes växtart med hänsyn till fara
för utrotning böra skyddas på annat
sätt än genom att ett eller flera
områden fridlysas såsom naturminne,
äger Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer meddela
förbud att inom landet eller del
därav borttaga eller skada växt av
den arten där den växer vilt.
Ändock att fara för utrotning ej
föreligger, äger Konungen eller den
myndighet Konungen bestämmer
meddela sådant förbud, avseende
viss eller vissa växtarters salubjlidande
och försäljning.»
Som stöd för sin hemställan om införandet av en möjlighet att förbjuda
plockning av vissa växtarter för avsalu även då fara för utrotning ej föreligger
anför motionärerna bl. a.:
Det förekommer nu på många håll i vårt land, att företagsamma personer
efter i pressen kungjord turlista med lastbilar kamma över landsbygden
och lassvis uppköpa t. ex. blåsippor och gullvivor, som sedan säljas på torgen
eller i någon ringa mån i blomsterhandel. Detta affärsmässiga utnyttjande
av våra vilda blommor har fått till följd, att många arter numera äro
i det närmaste utrotade i tätorternas omgivningar och börjat glesna betänkligt
även på större avstånd från samhällena. Likväl kan man icke tala om
risk för utrotning i naturskyddslagens mening, varför förutsättningar för
plockningsförbud enligt 16 § saknas.
En sådan fridlysning skulle väl knappast respekteras av allmänheten,
som icke skulle förstå, varför men ej finge taga med sig eu eller annan
bukett hem. Det är ej heller denna »husbehovsplockning», som äventyrar
bestånden. Ett förbud enligt 16 § får emellertid generell verkan och förhindrar
såväl försiktig plockning som sådant allvarligt missbruk av allemansrätten,
som masskövling i affärssyfte måste anses innebära.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 civil. Nr 11
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1958
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet, i den män redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen II: 154.
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden
inhämtats från skogsstyrelsen och länsstyrelserna i Kalmar län,
Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län. På begäran av utskottet har
därjämte yttranden avgivits av Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet
för hembygdsvård.
Gällande regler m. m.
I naturskyddslagen den 21 november 1952 innehåller 16 § ett stadgande,
som ger Konungen eller av Konungen utsedd myndighet befogenhet att genom
plockningsförbud skydda växtart, som löper fara för utrotning. Sådan
generell fridlysning kan meddelas i större eller mindre omfattning. Förbudet
kan t. ex. inskränkas till borttagande av hela plantor eller förklaras
icke gälla mot markens ägare eller brukare.
Där sådan fara ej föreligger, men växtart ändå finnes böra särskilt skyddas
inom visst begränsat område har länsstyrelsen möjlighet att med stöd
av 5 § eller 12 § samma lag fridlysa området som naturminne eller naturpark.
Lokal fridlysning kommer företrädesvis i fråga till skydd för sällsynta
växter. Medför fridlysning jämlikt sistnämnda två lagrum avsevärt men
för fastighetens ägare eller innehavare av nyttjanderätt skall ersättning
utgå.
Naturskyddsutredningen anförde i sitt förslag till naturskyddslag (SOU
1951:5 s. 118) beträffande skyddet mot utrotning av växter, som ej är
sällsynta men eftersökta på grund av sina dekorativa egenskaper, följande:
Åtskilliga av dem förekomma rikligt inom vissa trakter och äro hotade
endast inom vissa begränsade områden, i regel belägna inom eller i närheten
av större samhällen. Generell fridlysning bör, såsom antytts, företrädesvis
meddelas beträffande sådana växter, som allmänheten lätt kan
lära sig känna igen, och bör ej omfatta något större antal arter. För att
fridlysningen skall ingå i det allmänna medvetandet kan det vara lämpligt,
att skyddet omfattar landet i dess helhet. Ur andra synpunkter kan emellertid
ett så vidsträckt förbud befinnas mindre lämpligt. Det kan vara svårt
att vinna förståelse för en fridlysningsåtgärd, som innebär, att en växt,
sällsynt inom vissa landsdelar men vanlig inom andra, skyddas även inom
dessa. Behöva endast vissa begränsade områden skyddas", kan detta ofta
lämpligare ske genom att områdena i fråga fridlysas såsom naturminnen
eller, eventuellt, såsom naturparker.
Skulle, vare sig fråga är om sällsynt eller för sina dekorativa egenskaper
eftersökt växt, fridlysningsåtgärder icke vara till fyllest, kunna i vissa fall
förtjäna att övervägas särskilda ordningsföreskrifter beträffande handeln
med sådana skyddsvärda växter.
Överträdelse av förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av naturskyddslagen
straffas enligt 32 § med dagsböter.
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år t958
3
Yttranden
Samtliga remissorgan instämmer i behovet av skydd för landets vilda
växter och ger sitt stöd åt huvudtanken i motionärernas förslag.
Flertalet remissinstanser hyser också uppfattningen att ett saluförbud i
någon form skulle behövas. Skogsstyrelsen anser det förtjäna övervägas om
ej ett effektivare skydd skulle kunna åstadkommas genom reglering av handeln
med skyddsvärda växter än genom ändring av naturskyddslagen. Länsstyrelsen
i Kalmar län finner vissa skäl tala för införandet av försälj ningsförbud
beträffande viss eller vissa växter men menar, att ett sådant bör
handhas med stor försiktighet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
som hyser tvekan om ett utvidgat skydd bör ges i form av förbud att saluhålla
ifrågavarande växter eller enligt motionärernas förslag genom förbud
mot plockning till avsalu, förordar att frågan skyndsamt utredes. I 16 §
naturskyddslagen föreslås av Samfundet för hembygdsvård sådan ändring
att själva saluhållandet kan förbjudas.
Svenska naturskyddsföreningen tillstyrker sådan komplettering av 16 §
naturskyddslagen, att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
må meddela förbud mot att borttaga eller skada växtarter, där det erfordras
för att uppehålla önskvärt bestånd därav, samt förbud mot att salubjuda
växtarter, som för sitt bestånd är i behov av skydd. Föreningen understryker
att allmänheten utomlands — undantagandes i Finland och Norge •—
vanligen icke har tillnärmelsevis den frihet att röra sig på annans mark,
som man har i Sverige. Enligt föreningens mening utgör icke blott blomsterplockning
i kommersiellt syfte utan även den plockning, som sker i samband
med rekreation, en allvarlig fara för den svenska florans utarmning.
Särskilt påtalas vådan av att växterna ofta plockas med rötterna. Föreningen
finner ändamålsenliga åtgärder till skydd för markens fägring i hög
grad angelägna och fortsätter:
Fridlysning kan visserligen tillgripas enligt naturskyddslagen när ren
utrotning hotar. Men denna åtgärd kommer för sent ur de synpunkter som
motionärerna med rätta anlagt. Det gäller att bevara något av de oförstörda
markernas rikedom, ej endast att försöka rädda några fåtaliga rester av
den förnämligare floran. Verkan av fridlysning är för övrigt ofta icke så
stor som man hoppas. I många fall plockas fridlysta växter i okunnighet
om förbudet eller om vad det är för art man tar. I andra fall trotsas förbudet
medvetet i förvissning om att förseelsen ej skall bli upptäckt eller
att åtal i allt fall uteblir.
Efter att ha omnämnt föreningens insatser för en god folkupplysning
på detta område och uttalat att propaganda dock icke är till fyllest tillägger
föreningen:
Förbud för allmänheten att plocka blommor som ej är direkt sällsynta
men kan avsevärt minska, om plockningen får fortgå, kan lätt bli så impopulära
och svåra att övervaka att man är tveksam om en sådan utväg
skulle vara framgångsrik. Måhända måste man dock tänka sig att försöka
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1958
använda en dylik metod. Det är möjligt, att man inom utsatta områden kan
vinna förståelse och en viss respekt för bestämmelserna, om de förenas med
en lämplig upplysningsverksamhet i ortens tidningsorgan, radio m. in. Det
måste i så fall kraftigt understrykas, att det är i allmänhetens intresse som
restriktionerna införs. Föreningen anser, att en ändring av naturskyddslagen
i denna riktning är önskvärd. Det är möjligt att eventuella förbud
mot att sälja vilda växter av den natur som motionärerna föreslagit för
att ge större effekt bör kombineras med förbud mot plockning även i annat
syfte. På samma sätt som fridlysning av jaktbart vilt bör dylika förbud
gälla några år för att man skall avvakta viss effekt. Om de får gälla för
länge, torde emellertid följden bli att allmänheten ställer sig likgiltig och
nonchalerar dem. Man bör se till att propagandan är levande så länge förbudet
gäller.
Slutligen erinrar föreningen, att erfarenheterna av saluförbud i Finland
är goda, och tillfogar:
Det är uppenbart att övervakningen icke kan bli alltigenom fullgod. Man
bör också vara försiktig med att ingripa mot oskyldigare former av utbjudande
som sker efter vägarna, när växtarten ej är fridlyst i vanlig mening.
Det ligger emellertid i sakens natur att man relativt lätt kan uppdaga försäljning
som sker på torg eller i butik, och med hjälp av lämplig propaganda
torde lusten att sälja eller köpa efter någon tid ha reducerats så
avsevärt att förbudet fyller sin praktiska funktion.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som fått uppgift av Stockholms saluhallsstyrelse,
att torghandeln med vilda blommor har ganska ringa omfattning,
finner det sannolikt att den plockning, som sker vid nöjesturer under
sön- och helgdagar har en betydligt större omfattning än den, som sker till
försäljning. Länsstyrelsen vill dock icke motsätta sig, att i fall av behov
möjligheter finns att hindra en alltför hård beskattning av växtbeståndet,
och tillstyrker motionerna.
Utskottet
I likhet med nästan samtliga i ärendet hörda remissorgan finner utskottet
behov föreligga att, innan ännu fara för utrotning är för handen, skydda
vissa växtarter, som nu inom delar av vårt land, särskilt i närheten av
större tätorter, utsättes för skövling. Möjligheten för länsstyrelse att dessförinnan
helt fridlysa växtplatsen kan i praktiken blott användas lokalt
och ej för större områden. Utskottet delar därför motionärernas uppfattning,
att det skydd för växtvärlden, som naturskyddslagen enligt sin nuvarande
lydelse erbjuder, på något sätt kan behöva kompletteras.
I motionerna har som främsta orsak till de rådande förhållandena angivits
den plockning, som äger rum i försälj ningsavsikt. I ett par remissyttranden
har å andra sidan framhållits, att detta torde vara av underordnad
betydelse i jämförelse med den plockning, som sker av bilister från
tätorterna under rekreationsutflykter. Utskottet har för sin del icke någon
klar uppfattning om vilken av dessa faktorer som är viktigast men anser
det uppenbart, att båda kan leda till skövling av markerna med utarmning
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 är 1958
av växtbeståndet inom vissa områden som följd. Den största vådan uppstår
därvid när växterna borttas med rötterna.
För att komma till rätta med föreliggande missförhållanden — vilka, som
motionärerna påpekat, bl. a. tar sig uttryck i att personer efter turlista, som
kungöres i pressen, reser runt i landsbygden och uppköper vilda blommor,
som sedan forslas bort i billass •— kan olika åtgärder övervägas. En möjlighet
är att, som i motionerna föreslagits, göra sådant tillägg i 16 § naturskyddslagen
att redan plockning till avsalu kan förbjudas. Detta medför
dock vissa bevissvårigheter. En annan, av några remissinstanser anvisad
utväg är att vidta ändring av samma lagrum, som gör det möjligt för Konungen
att förbjuda själva försäljningen. Väljes detta alternativ vill utskottet
emellertid framhålla det angelägna i att ett förbud icke ges sadan
utformning, att det drabbar så oskyldiga företeelser som blomsterförsäljande
barn längs landsvägarna, utan endast kan tillämpas å saluföring i större
skala, t. ex. på torg eller i butik.
Det är likväl framför allt önskvärt att frågan löses så, att allmänhetens
rätt att fritt röra sig i markerna samt att där plocka och taga med sig olika
slags vilda växter samtidigt bevaras med minsta möjliga inskränkning.
Utskottet anser därför att även åtgärder, som helt anknyter till allmänhetens
frivilliga medverkan, exempelvis växternas fredande genom folkupplysning,
bör allvarligt övervägas. Genom lämplig propaganda kunde
kanske sådana företeelser som de nyss berörda uppköpen efter tidningsannonsering
bringas att upphöra.
Antingen förbud i en eller annan form finnes böra genomföras eller icke
är det enligt utskottets mening betydelsefullt, att allmänheten bibringas
förståelse för de värden, som står på spel, så att det icke till nackdel för
naturskyddet uppstår onödig motsättning mellan allmänheten och myndigheterna
i anledning av deras åtgöranden till växtvärldens skydd.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner
I: 130 och II: 154 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville överväga de åtgärder, eventuellt i form
av ändring i naturskyddslagen, som kan befinnas erforderliga
till skydd för landets växtvärld.
Stockholm den 11 mars 1958
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1958
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Axel Jansson,
Göran Karlsson, Ebbe Ohlsson och Robert Johansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Åhman, fru Torbrink, herrar
Johnsson i Kastanjegården, Bengtsson, Persson i Tandö, Bengtsson i Göteborg
och Jansson i Aspeboda*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
580546 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag