Nr 23—2b
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av väckt motion angående upptagande av
ersättningsmedel för insulin i förteckningen över kostnadsfria
läkemedel.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 107, vilken behandlats av andra lagutskottet, har fru Eriksson i Stockholm
m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Bz-55-tabletterna för sockerpatienter får ingå i förteckningen över
kostnadsfria läkemedel».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande, får
utskottet hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kungl. medicinalstyrelsen.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt förordningen den b juni 195b (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel äger sjukförsäkrad, som lider av långvarig och allvarlig
sjukdom, om sjukdomen upptagits i en av Kungl. Maj:t fastställd
förteckning, kostnadsfritt erhålla sådana läkemedel som angivits i förteckningen
(2 §). Nämnda förteckning finns i kungörelsen samma dag (nr 520)
med förteckning över kostnadsfria läkemedel, vilken ändrats genom
kungörelsen den 29 juli 1957 (nr 492). Förteckningen upptager 18 olika
sjukdomsarter, däribland diabetes mellitus (sockersjuka). Såsom kostnadsfritt
läkemedel för denna sjukdom innehåller förteckningen endast insulin
jämte desinfektionsmedel för rengöring av huden vid injektion.
Den är 1954 beslutade ordningen angående kostnadsfria läkemedel
överensstämde praktiskt taget helt med ett av en särskild utredningsman
framlagt förslag i ämnet. Utredningsmannen framhöll att vissa särskilda
krav måste ställas på de sjukdomar, som skulle berättiga till kostnadsfria
läkemedel. Denna förmån borde sålunda hänföras till sjukdomar, vilka på
vetenskapens dåvarande ståndpunkt tedde sig långvariga och allvarliga. 1
fråga om vilka läkemedel som vid de ifrågavarande sjukdomarna bör tillhandahållas
kostnadsfritt anförde utredningsmannen, att inom ramen för
läkemedelsförmånen borde ifrågakomma sådana läkemedel, som enligt veten
llihang
till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 2 avd. Nr 23—2b
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1958
skap och beprövad erfarenhet får anses såsom rationella vid sjukdomarnas
behandling. Vid urvalet borde tillses, att läkemedel ej medtoges som endast
tillfälligtvis eller i understödjande syfte användes vid behandlingen.
Den år 1957 företagna ändringen i förteckningen över kostnadsfria läkemedel
innebar att ytterligare tre sjukdomar jämte läkemedel för dem intogs
i denna ävensom att vissa smärre förändringar gjordes i de för de tidigare
angivna sjukdomarna upptagna läkemedlen.
Tablettpreparat för behandling av sockersjuka
För närvarande finns två olika typer av tabletter, som är avsedda att
ersätta insulin vid behandling av sockersjuka, nämligen BZ 55-preparat eller
carbutamid samt D 860-preparat eller tolbutamid. De senare är derivat av
BZ 5o-preparaten. Samtliga preparat finns endast i form av s. k. farmacevtiska
specialiteter, dvs. industriellt framställda läkemedel, som tillhandahålles
förbrukaren i den förpackning, vari de levererats av tillverkaren
(standardförpackade läkemedel).
Om de till standardförpackade läkemedel hörande farmacevtiska specialiteterna
är stadgat i Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1934 (nr 306)
angående handel med farmacevtiska specialiteter. Enligt denna får farmacevtisk
specialitet ej försäljas, med mindre den är upptagen i ett för ändamålet
hos medicinalstyrelsen fört register. På styrelsen ankommer att pröva
fråga om specialitets registrering. Emellertid äger styrelsen medgiva försäljning
av sådan icke registrerad specialitet, som till sin verkan skall prövas
av viss läkare, veterinär eller tandläkare eller varav viss person visas
vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd. Vid prövning av ansökan om
registrering skall medicinalstyrelsen särskilt taga hänsyn till bl. a. huruvida
specialiteten i farmacevtiskt hänseende är av ändamålsenlig beskaffenhet
och huruvida den är ägnad att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller
sjukdomssymtom hos människor eller djur. Enligt ikraftträdandebestämmelserna
till kungörelsen äger styrelsen dessutom medge, att specialitet, om
vars registrering ansökan gjorts, tills vidare må försäljas utan hinder av att
den inte registrerats. Sådan specialitet upptages på den s. k. frilistan.
De två första av förevarande slag av preparat anmäldes till registrering
såsom farmacevtiska specialiteter under sista kvartalet år 1955. Förutom
dessa preparat finns i marknaden ytterligare fyra BZ 55- eller D 860-preparat.
Dessa anmäldes till registrering under år 1956. Till en början försåldes
preparaten uteslutande mot särskilda tillstånd, utfärdade för enskilda läkare,
som huvudsakligen var knutna till sjukhus. Genom medicinalstyrelsens
beslut den 1 april 1957 upptogs preparaten på den s. k. frilistan. I anslutning
till beslut den 28 februari 1958 av medicinalstyrelsens specialitetsnämnd
att tillstyrka registrering av preparaten såsom farmacevtiska specialiteter
har styrelsen numera beviljat sådan registrering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958
3
Kostnaden för en sockersjuk att använda förevarande slag av preparat
kan — med hänsyn tagen till läkemedelsrabatteringen — beräknas till
10—15 kr. i månaden.
Utredningen om läkemedelsrabatteringen
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 april 1957 tillkallades utredningsmän
för att biträda med utredning av frågan om utformningen av förmånen
av kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel (utredningen om läkemedelsrabatteringen).
I direktiven till utredningen yttrade chefen för socialdepartementet,
statsrådet Nilsson, bl. a.:
Med hänsyn till den fortlöpande kostnadsökning, som visat sig förknippad
med den nuvarande utformningen av läkemedelsreformen, och de svårigheter,
som kan förmodas möta att inom ramen för detta system motverka
utgiftsstegringen, kan det ifrågasättas, om man bör bygga vidare på det nuvarande
systemets grund. Tiden synes enligt min mening i stället vara mogen
att mera förutsättningslöst ompröva hela läkemedelsreformen.---
Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna
liksom för närvarande skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas
med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samtidigt som totalkostnaderna
hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att det
administrativa arbetet för läkare, apotek och myndigheter inskränkes så
långt det är möjligt och att allmänheten får tillgång till läkemedelsförmånerna
utan större omgång. När det gäller att finna det system, inom vilket
dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bedrivas helt
förutsättningslöst.---
Ehuru jag inte på förhand vill binda utredningen vid någon viss princip
för hur en läkemedelsreform framdeles bör vara ordnad vill jag dock bland
olika vägar, som bör undersökas, framhålla den som bygger på en subventionering
av läkemedlen. Härvidlag kunde det tänkas, att läkemedlen ordnades
i vissa grupper med hänsyn till deras värde i medicinskt avseende och
den ekonomiska betydelsen för patienterna att erhålla läkemedlen kostnadsfritt
eller till reducerat pris. Subventionen kunde sedan göras olika stor för
de olika grupperna, mycket hög beträffande livsviktiga och dyrbara läkemedel
och därefter sjunkande för att helt upphöra vid mera umbärliga läkemedel
och sådana som den enskilde utan att oskäligt betungas själv kan bestrida
kostnaderna för. Självfallet kan härvid uppkomma åtskilliga problem,
exempelvis med hänsyn till nödvändigheten att förhindra en opåkallad höjning
av läkemedelspriserna eller snedvridning av läkemedelsproduktionen
och användningen av läkemedlen i riktning mot de högre subventionerade
grupperna.
Vilket system som än väljes för läkemedelsreformen bör frågan om motsvarigheten
till den nuvarande förmånen av kostnadsfria läkemedel ägnas
uppmärksamhet.---
Slutligen vill jag ytterligare betona, att utredningsmännen bör äga full
frihet att granska alla frågor, som sammanhänger med läkemedelsreformen,
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1958
och att de bör framlägga de förslag, som efter en allsidig och förutsättningslös
prövning finnes bäst ägnade att tillgodose de syften jag i det föregående
omnämnt.
Utredningsarbetet beräknas enligt årets riksdagsberättelse kunna slutföras
under senare halvåret 1958.
Medicinalstyrelsens yttrande m. m.
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande hänvisat till yttranden, som styrelsen
inhämtat från föreståndaren för biologiska avdelningen vid statens farmacevtiska
laboratorium, professorn Håkan Rydin, och medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd, lasarettsläkaren Hans Silwer. Vidare har styrelsen
inhämtat yttrande från specialitetsnämnden.
Rydin anför angående carbutamidpreparaten (BZ 55), att vid diabetesbehandling
med dem iakttagits biverkningar i form av skador på de blodbildande
organen, illamående, svettningar och läkemedelsöverkänslighet i
mellan 5 och 9 procent av antalet behandlade fall samt att även dödsfall
rapporterats. Av sistnämnda orsak tillverkades medlet ej längre i USA. Även
i Norge hade ansetts önskvärt att dessa preparat ej längre saluföres. Även
tolbutamidpreparaten (D 860) har, framhåller Rydin, biverkningar av
samma typ, men dessa är icke så ofta förekommande. Vidare säges i yttrandet,
att båda slagen av preparat anses ha samma verkningsmekanism samt
att deras användningsområde är åldersdiabetes, främst hos patienter med
pyknisk konstitution med anlag för fetma, vilka ej tidigare haft insulin mer
än högst några år. Slutligen anför Rydin, att även om carbutamid- och tolbutamidpreparaten
icke är att betrakta såsom ersättningsmedel för insulin,
den senaste tidens kliniska erfarenheter dock pekar på att båda preparaten,
främst tolbutamid, har ett visst värde vid behandling av vissa former av
åldersdiabetes, under förutsättning att riskerna för biverkningar noga beaktas.
Med hänsyn därtill tillstyrker han, att preparaten uppföres i förteckningen
över kostnadsfria läkemedel.
Silwer framhåller inledningsvis, att den tid, under vilken erfarenheten om
dessa preparat och deras effekt vid sockersjuka erhållits, alltjämt är relativt
kort samt att man därför får räkna med dels att komplikationer kan inträffa
lång tid efter behandlingen, dels ock att åsikterna om preparaten kan
komma att förändras. Härefter fortsätter han:
Man anser nu allmänt och på goda grunder, att såväl BZ 55 som D 860 ha
en gynnsam effekt på sockersjuka hos vissa personer. Det gäller oftast personer,
som äro över 45 års ålder, oftast personer med pyknisk habitus och
sådana, som haft sin sockersjuka i mindre än tio år och som om de insulinbehandlats,
ej haft denna behandling längre än 2—3 år. S. k. juvenil diabetes,
alltså sockersjuka hos unga, insulinkänsliga fall, sådana som äro benägna
för syrabildning och svårinställda fall svara som regel sämre på behandling
med tabletter. Även om undantag från dessa allmänna regler före
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958
komma är det framför allt vid åldersdiabetes man mest har framgång. Vid
tablettbehandling av sockersjuka är det ingalunda likgiltigt med diet, tvärtom.
Det går säkerligen ej sällan lättare att få de sjuka att föra föreskriven
diet, när de erbjudas tabletterna och att event. slippa insulin, vilket gör, att
man ibland kan råka i tvivelsmål om, huruvida det är tabletterna eller den
noggrannare följda dieten, som åstadkommit en förbättring. I varje fall
kvarstår det en grupp sockersjuka som utan BZ 55 eller D 860 skulle vara i
behov av insulinbehandling. För många av dem, fr. a. gamla med försvagad
syn och som ha svårt ge sig insulininjektioner själva, är det otvivelaktigt en
stor lättnad om de kunna undvara insulinbehandling.
I vilken utsträckning omedelbart gynnsamma behandlingsresultat bliva
bestående är ännu ej helt klart. Även om det varit möjligt för en sjuk att
efter en tids tablettbehandling hålla sin sjukdom välbalanserad med enbart
diet, är regeln den, att han eller hon snart nog får återgå till att använda
även tabletterna. Stundom händer det även efter en längre tids tablettbehandling,
att en från början som gynnsam bedömd behandling måste överges
och insulin tillgripas.
Intensiv vetenskaplig forskning har visserligen klarlagt en del förhållanden
i fråga om dessa medikaments verkningsmekanism, men den är alltjämt
i väsentliga delar oklar.
Den mycket negativa inställning man från början intog i USA till tabletterna
tillskrevs deras biverkningar och sådana ha iakttagits även i Europa,
också i Tyskland och i de skandinaviska länderna. Farhågorna ha varit
störst beträffande BZ 55, som är ett sulfapreparat. Biverkningar ha också
förekommit avsevärt oftare vid användning av BZ 55 (3—5 %) än av D 860
(ca 1 %). De ha oftast varit av relativt oskyldig natur med besvär från
digestionsapparaten och olika allergiska symptom, vanligast från huden.
Allvarligare är att blodförändringar med leukopeni-agranulocytos tillskrivits
BZ 55-behandling. T. o. m. enstaka dödsfall ha rapporterats, stundom på
grunder, som ej verka övertygande. I de skandinaviska länderna ha dylika
allvarliga komplikationer ej iakttagits. Frekvensen och allvaret av biverkningarna
ha ej varit sådana, att medlen ej böra komma till användning, men
i fråga om BZ 55 väl motivera en fortlöpande noggrann kontroll av sådana
sjuka som behandlas därmed. Den kraftiga reaktion, som i USA föranlett, att
distribution av BZ 55 inställdes av den läkemedelsfirma som fått licens på
försäljningen förefaller överdriven. I detta sammanhang kan det vara av
intresse att nämna att hypoglykämiska symptom, låt vara sällan, iakttagits
vid behandling med dessa medikament.
Det arbetas alltjämt intensivt vetenskapligt på det område det här gäller.
Man har att räkna med ej endast bättre klarläggande av verkningsmekanismen
hos BZ 55 och D 860 utan också med, att nya substanser med antidiabetogen
effekt kommer att se dagens ljus och alt event. kunna vara effektivare,
event. ha mindre biverkningar.
Med hänsyn till vad man i dag känner till om den antidiabetogena effekten
av BZ 55 och D 860 och deras event. biverkningar samt den praktiska
betydelse de tillvunnit sig synes det berättigat, att de jämte insulin uppföras
på förteckning över de läkemedel som kostnadsfritt tillhandahållas patienter,
som lida av sockersjuka.
Specialitets nämnden har i samband med tillstyrkande av att i bandeln
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958
förekommande BZ 55- och D 860-preparat registrerades som farmacevtiska
specialiteter förklarat sig icke ha något att erinra mot att preparaten upptages
i förteckningen över kostnadsfria läkemedel.
Medicinalstyrelsen omtalar i sitt yttrande, att styrelsen vid årsskiftet 1956
—1957 upptog frågan att uppföra BZ 55- och D 860-preparaten på den s. k.
fiålistan samt att styrelsen i detta sammanhang även behandlade spörsmålet
om man borde föreslå att preparaten infördes i förteckningen över kostnadsfria
läkemedel. Emellertid, säger styrelsen, upptogs preparaten icke i ett
av styrelsen den 26 februari 1957 framlagt förslag om tillägg till förteckningen,
vilket berodde på den påtagliga brist på enighet rörande tablettbehandlingens
risker, användbarhet och medicinska värde, som vid berörda
tidpunkt rådde i den internationella medicinska litteraturen. Styrelsen nämner
vidare, att den från ett tiotal apotek infordrat och bearbetat uppgifter
om försäljningen av preparaten i förhållande till den under samma tid verkställda
försäljningen av insulin. Denna jämförelse utvisade, att de expedierade
recepten å tablettpreparaten uppgick till i genomsnitt en tiondel av
de under samma tid expedierade recepten å insulin samt att detta jämförelsetal
varierade starkt å de enskilda apoteken och utgjorde lägst 2 procent
och högst 70 procent. Härefter fortsätter styrelsen:
Bland fackmännen torde efter hand enighet i huvudsak ha uppnåtts i
uppfattningen om preparatens relativt begränsade indikationer. Förhoppningarna
om medlens användbarhet vid behandling av sockersjuka i samband
med deras introduktion på läkemedelsmarknaden ha således hittills
endast till en mindre del infriats. Vidare torde riskerna vid preparatens
användning vara tämligen allmänt kända. De olägenheter, som äro förknippade
med användningen av nu i handeln förekommande preparat, äro uppenbara.
Detta illustreras bl. a. av att försäljningen i Amerikas förenta stater
av preparatet BZ 55 av denna anledning inställts.
Styrelsen berör därefter den omständigheten, att förevarande preparat
numera registrerats såsom farmacevtiska specialiteter, samt anför vidare:
Denna omständighet medför emellertid icke i och för sig, att preparaten
äro av beskaffenhet att böra uppföras å den av Kungl. Maj:t fastställda förteckningen
över kostnadsfria läkemedel. Härför har hittills krävts, att preparaten
skola vara av beprövat särskilt värde för behandling av viss långvarig
och allvarlig sjukdom. Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra
understryka, att den tid, under vilken erfarenheterna av tablettbehandlingen
av sockersjuka vunnits, är så kort, att man måste räkna med möjligheten
av »senkomplikationer» samt att åsikterna om preparaten kunna komma
at.?- ä.^dras- Utvecklingen på området går dessutom snabbt, varför man
kan förvänta, att inom en nära framtid nya och bättre preparat för tablettbehandling
av sockersjuka komma i marknaden. Härtill kommer, att läkemedelsreformen
för närvarande är föremål för översyn av särskilda sakkunniga,
den s. k. utredningen om läkemedelsrabatteringen, vilken räknar
med att kunna slutföra sitt uppdrag under innevarande år.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig medicinalstyrelsen för närvarande
icke böra tillstyrka, att preparat för tablettbehandling av sockersjuka
uppföras å den av Kungl. Maj:t fastställda förteckningen över kostnadsfria
läkemedel. Därest emellertid så befinnes lämpligt och möjligt, har
styrelsen intet att erinra emot att Kungl. Maj :t i annan ordning medgiver, att
»karbutamid och derivat därav» under en försöksperiod av förslagsvis ett
år må under motsvarande betingelser, som gälla i fråga om insulin, utlämnas
kostnadsfritt till patienter, lidande av sockersjuka.
Utskottet
Förteckningen över kostnadsfria läkemedel upptar insulin såsom enda
läkemedel mot sockersjuka (diabetes mellitus). I förevarande motion har
hemställts att även de s. k. BZ 55-preparaten, som i en del fall kommer till
användning i stället för insulin vid behandling av sockersjuka, måtte upptagas
i förteckningen.
Av de i det föregående återgivna yttrandena framgår att BZ 55-preparaten
och de därmed nära besläktade D 860-preparaten är av icke obetydligt värde
för vissa diabetespatienter. Framför allt synes detta gälla äldre personer,
som har anlag för fetma och tidigare icke eller endast under relativt kort tid
använt insulin. Emellertid framhålles också i yttrandena att användandet av
dessa preparat, särskilt BZ 55, kan vara förenat med uppenbara risker och
därför bör ske under noggrann kontroll av läkare. Vidare ger yttrandena vid
handen att man med hänsyn till den förhållandevis korta tidrymd, under
vilken preparaten varit i bruk, måste räkna med möjligheten av att komplikationer
kan uppträda lång tid efter deras användande.
Frågan om kostnadsfria läkemedel är för närvarande föremål för behandling
av utredningen angående läkemedelsrabatteringen. Utredningens
arbete beräknas kunna vara slutfört under innevarande år. Medicinalstyrelsen
har under hänvisning till bl. a. det pågående utredningsarbetet avstyrkt
motionsyrkandet. Samtidigt har emellertid styrelsen förklarat sig icke ha
något att erinra mot att i annan ordning medgives att förevarande preparat
under en försöksperiod av förslagsvis ett år utlämnas kostnadsfritt till
diabetespatienter under motsvarande betingelser, som gäller i fråga om insulin.
Såsom av de i ärendet inhämtade yttrandena framgår, är BZ 55- och D
860-preparaten — trots att vissa biverkningar stundom kan vara förenade
med deras användande — till icke ringa hjälp för en del diabetespatienter.
Med hänsyn härtill anser utskottet önskvärt att preparaten tillhandahålles
dessa patienter kostnadsfritt. Det vore därför värdefullt, om Kungl. Maj:t
— efter hörande av berörda myndigheter, därest så finnes erforderligt —
ville i den mån så lämpligen kan ske utan att resultatet av utredningens
angående läkemedelsrabatteringen arbete avvaktas, upptaga denna fråga till
övervägande med beaktande av eventuellt framkomna nya medicinska rön.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1958
Utskottet anser att de ovan framförda synpunkterna bör genom skrivelse
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion,
II: 107, i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan anfört; samt
B) att motionen II: 107, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet ovan anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 april 1958
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar NilsElowsson, Axel E. Svensson, fru Carlqvist,
fru Svenson, herrar Mannerskantz, Åkesson, Magnusson och Edström;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg, fru
Ewerlöf, herrar Odhe, Carlsson i Bakeröd, fru Eriksson i Ängelholm, fru
Svensson och herr Jönsson i Jämtlands Sikås.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.