Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

1

ISr 20

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 februari 1958 dagtecknad proposition, nr 69, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag
till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648);

2) förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 25 oktober 1940
(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september 1951 (nr
649) om straff för vissa trafikbrott.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning om ändring i vägrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648)

Härigenom förordnas dels att 1 § 1 mom., 3 § 2 mom., 5 § 2 och 4 mom.,
6 § 2 och 4 mom., 24 § 1 mom., överskriften vid 29 §, 29 § 5 mom., 30 § 1
mom., 31 § 1, 3 och 4 mom., 32 § 1 och 2 mom., 33 § 1, 2, 3, 5 och 6 mom.,
34 §, 35 §, 36 § 4, 7 och 8 mom., 44 § med föregående överskrift, 45 § 1 och 7
inom., 48 § 1 inom., 49 § 2 mom., 54 § 1 mom., 56 § 1 mom., 60 § 2 mom.,
61 § 1, 2 och 3 mom., 64 § 2, 3 och 4 mom., 66 § 2 mom. samt 67 § vägtrafikförordningen
den 28 september 19511 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att till 29 och 33 §§ nämnda förordning skola fog£&
nya moment, benämnda 29 § 6 mom. och 33 § 9 mom., på sätt nedan angives.

Senaste lydelse av 32 § 1 mom., se SFS 1955:99; av 5 § 2 och 4 mom., 6 § 2 och 4 mom.,
48 § 1 mom., 61 § 1 mom. och 67 § se SFS 1955:313; av 34 § och 56 § 1 mom. se SFS 1957:356;
av 33 § 3 mom. och 35 § se SFS 1957:537.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt 2 avd. Nr 20

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

1 mom. I denna---på skenor.

Angående huvudled och m otorväg
stadgas i 61 § 1 mom.

Vad i---mellan vägar.

3 §.

2 m o m. Förarplatsen på---åt sidorna.

Samtliga anordningar---från vägen.

På bil må ej finnas anbragt nå -

5

2 in o m. Vid färd under mörker
på allmän väg, gata eller annan
allmän plats, där tillfredsställande belysning
ej finnes, skall på traktor föras
minst två på samma liöjd, en på
vardera sidan av fordonet, anbragta
lyktor, vilka framåt kasta vitt eller
gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka,
att traktorn kan föras på betryggande
sätt. Dessa lyktor skola,
om de hava bländande sken, kunna
snabbt avbländas på tillfredsställande
sätt. Vid färd som nyss sagts skall
dessutom baktill på traktorn föras
dels på högra sidan lykta, som visar
rött sken bakåt (baklykta), dels
ock två på samma höjd, en på vardera
sidan av traktorn, anbragta reflexanordningar,
som vid belysning
återkasta rött sken bakåt; och få
baklykta och reflexanordning kombineras.
Baklykta och reflexanordning
erfordras dock ej, då sådana anordningar
finnas på tillkopplat fordon.

gon för dess användning icke erforderlig
anordning, som kan avsevärt
öka risken för skada vid påkörning
eller sammanstötning.

§■

2 in o m. Vid färd under mörker
på allmän väg, gata eller annan
allmän plats skall på traktor föras
minst två på samma höjd, en på
vardera sidan av fordonet, anbragta
lyktor, vilka framåt kasta vitt eller
gult sken av sådan sammanlagd ljusstyrka,
att traktorn kan föras på betryggande
sätt. Dessa lyktor skola,
om de hava bländande sken, kunna
snabbt avbländas på tillfredsställande
sätt. Vid färd som nyss sagts skall
dessutom baktill på traktorn föras
dels två på samma höjd, en på vardera
sidan av traktorn, anbragta lyktor,
som visa rött sken bakåt (baklyktor),
dels ock två på samma
höjd, en på vardera sidan av traktorn,
anbragta reflexanordningar,
som vid belysning återkasta rött sken
bakåt; och få baklyktor och reflexanordningar
kombineras. Baklyktor
och reflexanordningar erfordras dock
ej, då sådana anordningar finnas på
tillkopplat fordon.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Då skäl-----myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet —• — — eller kommunalborgmästare.
i in o in. Motorredskap skall —--lämnat detta.

Vid färd under mörker skola på Vad i 2 och 3 mom. är stadgat om
motorredskap föras belysnings- och traktor skall i tillämpliga delar gälla
reflexanordningar, som beskrivas i även för motorredskap.

3 mom.

6

2 mom. Släpsläde, som---

Vid färd under mörker skall baktill
på släpsläde, som här avses, eller
på slädens last föras dels på
högra sidan lykta, som visar rött sken
bakåt (baklykta), dels ock två på
samma höjd, en på vardera sidan, anbragta
reflexanordningar, som vid
belysning återkasta rött sken bakåt;
lykta och reflexanordning få kombineras.
Vad sålunda föreskrives skall
vid färd med flera släpslädar äga avseende
endast å den sista av dessa.

4 mom. Släpfordon, som--—

Vid färd med släpfordon, som här
avses, eller efterfordon under mörker
på allmän väg, gata eller annan
allmän plats skall baktill på fordonet
eller dess last föras dels på
högra sidan lykta, som visar rött sken
bakåt (baklykta), dels ock två
på samma höjd, en på vardera sidan,
anbragta reflexanordningar, som vid
belysning återkasta rött sken bakåt;
och få lykta och reflexanordning
kombineras. Vad nn sagts skall vid
färd med flera släpfordon eller efterfordon
gälla blott det sista av dem.

Vad i--—---föregående sty

§•

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd under mörker skall baktill
på släpsläde, som här avses, eller
på slädens last föras dels två på
samma höjd, en på vardera sidan, anbragta
lyktor, som visa rött sken bakåt
(baklyktor), dels ock två på
samma höjd, en på vardera sidan, anbragta
reflexanordningar, som vid
belysning återkasta rött sken bakåt;
lyktor och reflexanordningar få kombineras.
Vad sålunda föreskrives
skall vid färd med flera släpslädar
äga avseende endast å den sista av
dessa.

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd med släpfordon, som här
avses, eller efterfordon under mörker
på allmän väg, gata eller annan
allmän plats skall baktill på fordonet
eller dess last föras dels två på
samma höjd, en på vardera sidan, anbragta
lyktor, som visa rött sken bakåt
(baklyktor), dels ock två på
samma höjd, en på vardera sidan, anbragta
reflexanordningar, som vid belysning
återkasta rött sken bakåt; och
få lyktor och reflexanordningar kombineras.
Vad nu sagts skall vid färd
med flera släpfordon eller efterfordon
gälla blott det sista av dem.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

24

1 mom. Registrerat motorfordon,
som användes för övningskörning i
körskola eller är inrättat för och drives
med acetylen- eller gengas, framställd
i ett på fordonet eller på tillkopplat
släpfordon befintligt gasverk,
så ock registrerat släpfordon, som
uppbär sådant gasverk, skall inom ett
år efter närmast föregående besiktning
av ägaren inställas hos besiktningsman
för besiktning, avseende
kontroll av fordonets beskaffenhet
och utrustning (kontrollbesiktning).

Om skyldighet------

Angående skyldighet----sä

§•

1 mom. Registrerat motorfordon
eller registrerat släpfordon, som är
inrättat uteslutande för brandväsendet
eller för transport av sårade eller
sjuka eller som användes uteslutande
för brandväsendet och är försett
med beteckning därom, så ock registrerat
motorfordon, som användes
för övningskörning i körskola, skall
inom ett år efter närmast föregående
besiktning av ägaren inställas
hos besiktningsman för besiktning,
avseende kontroll av fordonets
beskaffenhet och utrustning (kontrollbesiktning).
Detsamma
gäller registrerat motorfordon, som
är inrättat för och drives med acetylen-
eller gengas, framställd i ett på
fordonet eller på tillkopplat släpfordon
befintligt gasverk, så ock registrerat
släpfordon, som uppbär sådant
gasverk.

23 §.

ilt stadgas.

Krav på körkort

29

5 mom. Om undantag från be
stämmelserna i denna paragraf stad
gas i 30 och 37 §§.

Krav på körkort m. in.

§•

5 mom. Den, som har till yrke
att för annans räkning framföra buss
eller sådan lastbil, vars totalvikt
överstiger 7 ton, eller utryckningsfordon,
skall, därest Kungl. Maj:t så
förordnar, innehava sådant särskilt
tillstånd (trafikkort), som avses i
27 § förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

6 mom. Om undantag från bestämmelserna
i denna paragraf stadgas
i 30 och 37 §§.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

5

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

30

1 mom. Den, som för att erhålla
körkort vill förvärva färdighet i körning
med motorfordon, må, utan hinder
av att han icke innehar körkort,
föra sådant fordon vid övningsk
ö r n i n g under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen
sker med lätt motorcykel,
16 år;

2. att körningen sker under uppsikt
av person, som fyllt 21 år och innehar
körkort för fordon av det slag,
bil eller motorcykel, körningen avser,
samt har längre tids vana och
skicklighet i fråga om körning med
sådant fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med
bil, den, som utövar uppsikt över
körningen, medföljer i bilen vid den
körandes sida.

§•

1 mom. Den, som för att erhålla
körkort vill förvärva färdighet i körning
med motorfordon, må, utan hinder
av att han icke innehar körkort,
föra sådant fordon vid övningskörning
under förutsättning

1. att han fyllt 18 år eller, om körningen
sker med lätt motorcykel,
16 år;

2. att körningen sker under uppsikt
av person, som fyllt 21 år och sedan
minst tre år innehar körkort för
fordon av det slag, bil eller motorcykel,
körningen avser, samt har vana
och skicklighet i fråga om körning
med sådant fordon; samt

3. att, såvitt angår körning med
bil, den, som utövar uppsikt över
körningen, medföljer i bilen vid den
körandes sida.

Den, vars körkort återkallats eller
omhändertagits av därtill behörig
myndighet, äger ej föra motorfordon
under övningskörning annorledes ån
vid körskola, varom i 36 § förmäles.

Den, som---— — — sådan körning.

31

1 mom. Den, som---dylika

Vid anmälan till förarprov skall sökanden
förete

a) åldersbevis, upptagande jämväl
sökandens identitetsbeteckning i folkbokföringen; -

b) av läkare enligt formulär, som
Konungen fastställer, och inom tre
månader före anmälningen utfärdat
intyg, utvisande i vad mån sökanden

§•

prov.

Vid anmälan till förarprov skall sökanden
förete

a) åldersbevis, upptagande jämväl
sökandens identitetsbeteckning i folkbokföringen;
dock att annan tillförlitlig
utredning om sökandens fullständiga
namn och födelsetid må
kunna godtagas, om sökanden icke
är kyrkobokförd i riket.

b) av läkare enligt formulär, som
Konungen fastställer, och inom tre
månader före anmälningen utfärdat
intyg, innefattande redovisning av

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lider av sådant lyte, sådan sjukdom sökandens hälsotillstånd samt utlåeller
sådan syn- eller hörselnedsätt- tande, i vad mån sökanden lider av
ning, som väsentligen minskar hans sådant lyte, sådan sjukdom eller såförmåga
att föra fordon av det slag, dan syn- eller liörselnedsättning, som
varom fråga är; väsentligen minskar hans förmåga

att föra fordon av det slag, varom
fråga är;

c) välliknande fotografi---meddelat denna.

Om förarprovet--meters avstånd.

Om provet----meters avstånd.

3 mom. Förarprov för bil eller
motorcykel må godkännas endast om
sökanden efter prövning under olika
trafikförhållanden samt förhör befinnes -

a) besitta ur---- ----och omdömesförmåga

3 mom. Förarprov för bil eller
motorcykel må godkännas endast om
sökanden efter prövning under olika
trafikförhållanden samt skriftligt och
muntligt förhör befinnes

b) äga för brukandet erforderlig
kännedom om det slag av motorfordon,
varom fråga är; samt

c) hava nödiga insikter om gällande
trafikföreskrifter samt om den
verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga
drycker medföra å den mänskliga
organismen.

b) äga för brukandet erforderlig
kännedom om det slag av motorfordon,
varom fråga är;

c) hava nödiga insikter om gällande
trafikföreskrifter samt om den
verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga
drycker medföra å den mänskliga
organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda
risker, som äro förenade med omkörning,
färd över järnvägskorsning,
passerande av barn som uppehåller
sig på eller invid vägen, körning under
mörker, vid halt väglag eller under
andra mera svårbemästrade eller
farofyllda trafikförhållanden samt
om det körsätt, som förare i olika situationer
har att tillämpa för att
undgå olyckor; samt

e) hava sådana kunskaper om trafikolyckornas
omfattning, orsaker
och karaktär samt sådana insikter i
övrigt, att sökanden kan antagas förstå
nödvändigheten av ett varsamt
och hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

7

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 mom. Förarprov för traktor må
godkännas, om sökanden efter förhör
befinnes äga sådana insikter, som i
3 mom. c) sägs.

4 m om. Förarprov för traktor må
godkännas, om sökanden efter skriftligt
och muntligt förhör befinnes äga
sådana insikter, som i 3 mom. c)

sägs.

32 §.

1 mom. Ansökan om — — — han vistas.

Ansökan skall--— erhållit körkort.

Vid ansökan--- — före ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre månader
före ansökningen, av polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort,
att sökanden under de senaste
två åren gjort sig känd för
nyktert levnadssätt och med hänsyn
till sina personliga förhållanden i
övrigt icke kan anses olämplig såsom
förare av körkortspliktigt fordon;
dock må detta kunna styrkas i
annan ordning, om sökanden under
angivna tid icke varit mantalsskriven
här i riket.

c) intyg, utfärdat inom tre månader
före ansökningen, av polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort,
huruvida sökanden med
hänsyn till sina personliga förhållanden
får anses lämplig såsom förare
av körkortspliktigt fordon (lä m plighetsinty
g); dock må utredning
härom kunna förebringas i annan
ordning, om sökanden icke är
mantalsskriven i riket.

Om ansökan------Konungen förordnar.

Innan intyg, som angives under
c), utfärdas, skall polismyndigheten
inhämta yttrande från polismyndighet
i annan ort, där sökanden må
hava varit mantalsskriven under
ifrågavarande Hd.

Polismyndighet skall före utfärdandet
av intyg eller avgivande av
yttrande höra vederbörande nykterhetsnämnd
samt, om så finnes erforderligt,
jämväl annan, som äger
kännedom i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Innan lämplighctsintyg utfärdas,
skall polismyndigheten inhämta yttrande
från polismyndighet i annan
ort, där sökanden må hava varit mantalsskriven
under de senaste två åren.

Polismyndighet skall före utfärdandet
av intyg eller avgivande av
yttrande kontrollera, huruvida sökanden
förekommer i tillgängliga register
över personer, som misstänkts eller
straffats för brott eller vilkas körkort
återkallats, ävensom höra vederbörande
nykterhetsnämnd samt, om
så finnes erforderligt, jämväl annan,
som äger kännedom i saken.

Framkommer anmärkning av beskaffenhet
att inverka på bedömningen
av sökandens lämplighet som mo -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

Sedan frågan om utfärdande av
intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort
ofördröjligen till
vederbörande länsstyrelse insända
införskaffade yttranden över sökandens
nykterhetsförhållanden.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse
eller polismyndighet så påfordrar,
förete intyg om sin mantalsskrivningsort
under tid, som avses
under c).

2 mom. Har sökande fullgjort
vad i 1 mom. föreskrivits, må länsstyrelsen,
sedan av polismyndighet
införskaffade yttranden kommit
länsstyrelsen tillhanda, och efter den
ytterligare utredning, som kan finnas
erforderlig, för honom utfärda
körkort. För sökande, som lider av
sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan
syn- eller hörselnedsättning,
som väsentligen minskar hans förmåga
att föra fordon av det slag,
varom fråga är, må körkort dock
utfärdas allenast i de fall och på de
villkor, som Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

torfordonsförare, skall polismyndigheten
verkställa den mera ingående
utredning som i anledning därav kan
anses erforderlig. 1 fall, som nu avses,
åligger det härjämte polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort
att ofördröjligen till vederbörande
länsstyrelse insända redogörelse
för den utredning, som föregått
intygets utfärdande. På låmplighetsintyget
skall polismyndigheten angiva,
att sådan redogörelse kommer
att insändas.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse
eller polismyndighet så påfordrar,
förete intyg om sin mantalsskrivningsort
under de senaste två
åren.

Lämplighet sintyg är avgiftsfritt.

2 m o m. Efter prövning av de enligt
1 mom. ingivna handlingarna och
den ytterligare utredning, som kan
finnas erforderlig, äger länsstyrelsen
att för sökanden utfärda körkort. Vid
prövningen skall särskilt beaktas, huruvida
sökanden gjort sig känd för
nyktert levnadssätt och om det kan
antagas, att han såsom motorfordonsförare
kommer att visa hänsyn till
andra, omdöme och ansvar samt respekt
för trafikens regler. Den, som
under de två sistförflutna åren sakfällts
för fylleri eller olovlig körning,
må ej erhålla körkort, med mindre
fråga uppenbarligen är om en enstaka
förseelse av en i övrigt skötsam
person. För sökande, som lider av
sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan
syn- eller hörselnedsättning, som
väsentligen minskar hans förmåga
att föra fordon av det slag, varom
fråga är, må körkort utfärdas alle -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nast i de fall och på de villkor, som
Konungen bestämmer.

Formulär till-----av Konungen.

På körkort----finnas angiven.

Då körkort-----och traktor.

Om sökanden---nödiga glasögon.

33 §.

(2 mom. andra stycket)
Länsstyrelse äger, när så finnes
påkallat, ålägga förare att inom viss
tid förete nytt läkarintyg vid äventyr
att körkortet eljest återkallas. 1

1 mom. I följande fall skall, där
annat ej följer av vad i 34 § stadgas,
körkort återkallas av den länsstyrelse,
som utfärdat körkortet, nämligen 1.

om föraren gjort sig skyldig till
brott mot 1 § andra stycket eller A §
lagen om straff för vissa trafikbrott;

1 mom. Finner länsstyrelse, med
hänsyn till inkomna underrättelser
om person, för vilken länsstyrelsen
utfärdat körkort, skälig anledning till
antagande, att denne icke uppfyller
de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar
och pålitlighet i nykterhetshänseende
eller de övriga förutsättningar,
som gälla för erhållande av körkort,
skall länsstyrelsen skyndsamt
upptaga frågan om hans lämplighet
till omprövning. Länsstyrelsen äger
därvid förelägga föraren att inkomma
med lämplighetsintyg, läkarintyg
eller kompetensbevis. Föreläggande
må förbindas med föreskrift, att den
undersökning eller det prov, som föregår
utfärdandet av sådan handling,
skall verkställas av viss person eller
av person med viss sakkunskap eller
avse visst förhållande. Länsstyrelsen
äger ock själv eller genom polismyndighet
införskaffa den utredning angående
föraren, som finnes erforderlig.

2 mom. I följande fall skall, där
annat ej följer av vad i 34 § stadgas,
körkort återkallas av den länsstyrelse,
som utfärdat körkortet, nämligen

1. om föraren gjort sig skyldig till
brott mot 1 § andra stycket lagen om
straff för vissa trafikbrott;

2. om föraren brutit mot A § nämnda
lag eller varit vållande till trafik -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

2. om föraren eljest vid färd med
motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende
grovt åsidosatt honom såsom förare
åliggande förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade
förseelser mot de bestämmelser, som
i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse
meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig män visat
bristande vilja eller förmåga att
rätta sig efter dessa bestämmelser;
eller

4. om föraren med hänsyn till
onyktert levnadssätt eller personliga
förhållanden i övrigt icke bör betros
med att innehava körkort.

2 mom. (första stycket)

Om förares förutsättningar för rätt
att föra körkortspliktigt fordon blivit
så väsentligen minskade genom sjukdom,
skada eller dylikt, att han ur
trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare
bör innehava körkort, skall den länsstyrelse,
som utfärdat körkortet, återkalla
detsamma.

(Föreslagen lydelse)

olycka med personskada som följd
och därefter genom att avlägsna sig
från olycksplatsen undandragit sig
att i mån av förmåga medverka till
de åtgärder, vartill olyckan skäligen
bort föranleda;

3. om föraren genom upprepade
förseelser mot de bestämmelser, som
i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse
meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig mån visat
bristande vilja eller förmåga att rätta
sig efter dessa bestämmelser;

4. om föraren eljest vid färd med
motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende
grovt åsidosatt honom såsom förare
åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till
fylleri eller olovlig körning, som icke
är att anse såsom eu enstaka förseelse
av eu i övrigt skötsam person eller
om föraren med hänsyn till onyktert
levnadssätt icke bör betros med
att innehava körkort;

G. om föraren genom brottslig gärning
ådagalagt påtaglig brist på hänsyn
till andra eller på grund av personliga
förhållanden i övrigt icke kan
anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt
fordon;

7. om förarens förutsättningar för
rätt att föra körkortspliktigt fordon
blivit så väsentligen minskade genom
sjukdom, skada eller dylikt, att han
ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare
bör innehava körkort; eller

8. om föraren icke efterkommer
länsstyrelsens föreläggande att in -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

11

(Gällande lydelse)

(1 mom. andra—-femte styckena)

Återkallelse av körkort på grund av
straffbelagd förseelse må icke äga
rum, förrän frågan om straff för förseelsen
blivit avgjord genom lagakraftvunnen
dom, såvida ej länsstyrelsen
finner uppenbart, att föraren
är olämplig att föra körkortspliktigt
fordon.

Vid prövning av fråga om återkallelse
av körkort må, såvitt annat ej
följer av vad i nästa stycke stadgas,
avseende icke fästas vid förseelse, för
vilken föraren dömts mer än två år
före begåendet av förseelse, som giver
anledning till att frågan om körkortets
återkallelse upptages till prövning.

Vid återkallelse av körkort på skäl,
som angivas i detta moment, skall bestämmas
viss tid, efter vars utgång
föraren efter ansökan ånyo må kunna
erhålla körkort. Denna tid skall utgöra a)

minst ett och högst fem år, då
föraren dömts för brott, som under 1
punkten sägs, och som begåtts inom
fem år efter det föraren dömts för
brott, som nyss sagts;

b) minst sex månader och högst två
år, då föraren eljest dömts för brott,
som under 1 punkten sägs;

c) minst tre månader och högst två
år, då körkort eljest återkallas.

I tiden skall inräknas den tid, varunder
beslut om återkallelse tills vi -

(Föreslagen lydelse)

komma med lämplighetsintyg, läkarintyg
eller kompetensbevis eller eljest
underlåter att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som meddelats
honom i samband med sådant föreläggande.

Återkallelse av körkort på grund av
straffbelagd förseelse må icke äga
rum, förrän frågan om straff för förseelsen
blivit avgjord genom lagakraftvunnen
dom, såvida ej omständigheterna
äro sådana, att föraren
oavsett utgången i ansvarsfrågan kan
anses olämplig att föra körkortspliktigt
fordon.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

dare enligt 3 mom. och omhändertagande
enligt 35 § varit gällande.

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse
av körkort och föreligga
därvid sådana omständigheter, att föraren
uppenbarligen måste anses
olämplig att föra körkortspliktigt fordon,
skall länsstyrelsen, redan innan
slutligt beslut om återkallelsen fattas,
återkalla körkortet tills vidare i
avvaktan på det slutliga beslutet.

Har till-------tills vidare

3 mom. Uppstår fråga om återkallelse
av körkort och kan det på
sannolika skäl antagas, att körkortet
kommer att slutligt återkallas, skall
länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut
om återkallelsen fattas, återkalla
körkortet tills vidare i avvaktan på
det slutliga beslutet.

5 mom. Önskar förare, vars körkort
återkallats enligt 1 mom., efter
utgången av den enligt samma moment
bestämda tid ånyo erhålla rätt
att föra körkortspliktigt fordon, eller
önskar förare, vars körkort återkallats
enligt 2 inom., åter erhålla sådan
rätt, skall ansökan härom ställas till
länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1
mom. sägs.

Ansökan må avse körkortets återfående: a)

om vid återkallelse enligt 1
mom. tiden för återkallelsen bestämts
till ett år eller därunder och ansökan
göres inom sex månader efter utgången
av återkallelsetiden; samt

b) om återkallelse skett enligt 2
mom. och ansökan göres inom två år
efter återkallelsen.

I andra fall än nu nämnts skall ansökan
avse utfärdande av nytt körkort.

6 in o m. Ansökan om återfående
av körkort, som återkallats enligt 1
inom., skall, därest tiden för återkallelsen
uppgår till minst sex månader,
vara åtföljd av läkarintyg och nykterhetsintyg,
som angivas i 31 § 1 mom.

b) och 32 § 1 mom. c). Vid ansökan

5 mom. Har körkort återkallats
enligt 2 mom. första stycket 1., må
nytt körkort ej utfärdas innan tre år
förflutit från den dag, då föraren
fråntogs sin rätt att föra körkortspliktigt
fordon. Där återkallelse skett
enligt 2 mom. första stycket 2—6.,
må nytt körkort ej utfärdas innan ett
år förflutit från sagda dag; dock att
länsstyrelsen, om synnerliga skäl äro
därtill, må i beslutet om återkallelsen
föreskriva annan kortare tid, lägst
tre månader. Har körkort återkallats
jämlikt 2 mom. första stycket 7 eller
8., äger föraren, så snart det förhållande
som föranlett återkallelsen
upphört, ansöka om återfående av
körkortet eller, därest ett år eller
mera förflutit från återkallelsen, om
erhållande av nytt körkort.

Ansökan om nytt körkort eller om
återfående av körkort skall ställas till
länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1
mom. sägs.

6 mom. Körkort, som meddelas
efter återkallelse, må förbindas med
villkor att föraren vid regelbundet
återkommande tillfällen skall till
länsstyrelsen ingiva lämplighetsintyg,
läkarintyg eller kompetensbevis så
ock med de föreskrifter i övrigt, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1953

13

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om återfående av körkort, som återkallats
enligt 2 mom., skall fogas
läkarintyg, som i 31 § 1 mom. b)
sägs. Länsstyrelse äger dock vid
prövning av ansökan om återfående
av körkort alltid rätt att, dår så finnes
nödigt, infordra samtliga i 32 §
1 mom. nämnda handlingar.

Ansökan om utfärdande av nytt
körkort skall vara åtföljd av samtliga
handlingar, som angivas i 32 § 1 mom.

Har återkallelse skett enligt 1
mom., skola ovan avsedda intyg och
andra handlingar vara utfärdade efter
återkallelsetidens utgång, och
skall nykterhetsintyget avse tid efter
begående av förseelse, som givit anledning
till körkortets återkallelse.
Där återkallelse skett enligt 2 mom.,
skola handlingarna vara utfärdade efter
återkallelsen.

finnas påkallade ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Har innehavare---

Har emot innehavare av körkort
förebragts sådan omständighet, som
jämlikt 33 § 1 mom. 2—i punkterna
kan föranleda återkallelse av körkortet,
men kan det antagas, att han
skall låta rätta sig utan sådan åtgärd,
må varning i stället meddelas.

9 mom. Om skyldighet för polismyndighet
och åklagare att lämna
länsstyrelse underrättelse om trafikolyckor,
i vilka körkortsinnehavare
har del, och om vissa andra förhållanden
beträffande körkortsinnehavare
gäller vad därom är särskilt
stadgat.

34 §.

äro mildrande.

Har emot innehavare av körkort
förebragts sådan omständighet, som
i 33 § 2 mom. 3—6 punkterna sägs,
eller annat förhållande, som är ägnat
att allvarligt minska tilltron till hans
lämplighet såsom förare, utan att likväl
tillräckliga skäl till återkallelse
av körkortet föreligga, må länssty -

relsen meddela honom varning.

Beslut om —----med beslutet.

Varning må--—--- överklagas.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

35 §.

Har förare vid färd med motordrivet
fordon ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom
eller varit synbarligen berusad av
starka drycker eller annat ämne, eller
har förare till följd av sjukdom,
skada eller dylikt uppenbarligen förlorat
förmågan att föra körkortspliktigt
fordon utan risk för liv eller egendom,
skall i Stockholm vederbörande
poliskommissarie och i övriga delar
av riket polismyndighet skyndsamt
besluta om körkortets omhändertagande.

Har förare vid färd med motordrivet
fordon ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller
egendom eller företett tydliga tecken
på påverkan av starka drycker eller
annat ämne, eller har förare till följd
av sjukdom, skada eller dylikt förlorat
förmågan att föra körkortspliktigt
fordon på ett trafiksäkert sätt,
skall i Stockholm vederbörande poliskommissarie
och i övriga delar av
riket polismyndighet skyndsamt besluta
om körkortets omhändertagande.
Samma skyldighet åvilar åklagare,
som vid beslut om åtal finner att
förhållande, som nu sagts, är för

handen.

Misstänkes förare---förstnämnda lagrum.

Beslut, som----meddelat beslutet.

Beslut om----föranlett åtgärden.

Beslut om----körkortspliktigt fordon.

4 mom. Sökande må--

36 §.

hos motorfordon;

c) äga ingående kännedom om gällande
trafikföreskrifter samt om den
verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt,
som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga
drycker medföra å den
mänskliga organismen; samt

d) hava erforderlig förmåga att i
körskola meddela såväl teoretisk som
praktisk undervisning.

Sökande må---

Har sökande — -

c) äga ingående kännedom om gällande
trafikföreskrifter och i de övriga
ämnen, i vilka undervisning
skall meddelas i körskola; samt

d) hava erforderlig förmåga att i
körskola meddela såväl teoretisk som
praktisk undervisning,
praktisk undervisning.

- härom (kompetensbevis).

mom. För den

erforderlig materiel.

Undervisning i körskola skall bedrivas
i enlighet med kursplaner, som
utfärdats av Konungen eller den
myndighet Konungen därtill förordnat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

15

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid undervisningen i körskola
skall nyttjas lärobok, som godkänts
av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnat.

8 mom. Innehavare av —---därtill förordnar.

Verksamheten vid körskola skall Körskola skall inspekteras av bevara
underkastad inspektion av be- siktningsman, om möjligt minst eu
siktningsman samt den tillsyn i öv- gång årligen, samt vara underkastad
rigt varom länsstyrelsen förordnar. den tillsyn i övrigt varom länsstyrelsen
förordnar, över verkställd inspektion
skall besiktningsmannen insända
rapport till länsstyrelsen.

Användande av skilda vägbanor Användande av skilda vägbanor m. m.

44 §.

Finnas på väg skilda banor för oli- Finnas på väg skilda banor för olika
slag av vägtrafikanter, skall for- ka slag av vägtrafikanter, skall fordon
föras på bana, som är avsedd för don föras på bana, som är avsedd för
fordonet. Fordon må dock föras på fordonet. Finnas skilda banor för
annan bana, om så i särskilt fall er- samma slag av fordon, skall fordon
fordras för korsande av banan eller föras på den vänstra banan i körföranledes
av annan tvingande orsak riktningen räknat. Å annan väg än
och trafiksäkerheten ej äventyras motorväg må dock fordon tillfälligt
därigenom. föras på bana, som eljest ej må nytt jas

för fordonet, om så i särskilt fall
erfordras för korsande av banan eller
föranledes av annan tvingande orsak
och trafiksäkerheten ej äventyras
därigenom.

Cykelbana på---genom vägmärke.

Motorväg må ej befaras med annat
fordon än motorfordon, som är konstruerat
för en hastighet överstigande
30 kilometer i timmen. Vad nu
sagts gäller dock ej användning av
annat fordon för arbete å vägen eller
för bärgning av skadat fordon.

övningskörning må ej äga rum å
motorväg.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

1 mom. Fordon bör----av vägen.

Vid oklar---enkelriktad fordonstrafik.

Fordon, som —- — ----5 mom.

Då fordon----hastighet minskas.

I fall då fordon utom tättbebyggt
område föres efter annat fordon med
avsevärt lägre hastighet än övrig å
vägen framgående trafik, skall, når
förhållandena medgiva det, avståndet
till det framförvarande fordonet
anpassas så, att omkörande fordon
utan fara kan föras in mellan fordonen.

7 mom. Backning eller----övrig trafik.

Å motorväg må fordon ej backas

eller vändas.

48

1 mom. Vid korsning mellan väg,
som enligt 61 § förklarats för huvudled,
och annan väg, så ock eljest vid
färd in på huvudled åligger det fordonsförare,
vilken vill passera huvudleden
eller svänga in på denna, att
dessförinnan stanna fordonet samt
att lämna företräde åt fordon på huvudleden.

49

2 mom. Stannande eller uppställning
på väg får icke utan att trafikförhållandena
det föranleda äga rum:

a) i skarp kurva eller nära sådan
eller på backkrön eller i närheten
därav eller på annan plats, där sikten
är skymd;

§•

1 mom. Fordonsförare, som ämnar
passera eller eljest köra in på huvudled,
skall dessförinnan stanna fordonet
samt skall lämna företräde åt
fordon på huvudleden. Förare, som
ämnar köra in på motorväg, skall
lämna företräde åt fordon på denna.

Förare, som från parkeringsplats,
fastighet, tomt, äga eller annat dylikt
område vill passera eller svänga
in på väg, skall lämna företräde åt
fordon på vägen.

§•

2 mom . Stannande eller uppställning
på väg får icke utan att trafikförhållandena
det föranleda äga rum:

a) på motorväg;

b) i skarp kurva eller nära sådan
eller på backkrön eller i närheten därav
eller på annan plats, där sikten är
skymd;

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

b) vid vägkorsning inom ett avstånd
av 10 meter från korsande körbanas
närmaste ytterkant;

c) framför vägmärke, så att detta
skymmes;

d) på tydligt markerat övergångsställe
för gående eller inom ett område
av 10 meter före övergångsstället; e)

inom särskild filmarkering eller
så nära sådan, att inkörning i rätt
fil därigenom försvåras.

54

1 mom. Motordrivet fordon--

På huvudväg (riks- eller länshuvudväg)
må fordon föras utan hinder
av att vikt, som under b) och c) för
olika fall angivits, överskrides med
högst 2,00 ton.

Är motordrivet-----över

c) vid vägkorsning inom ett avstånd
av 10 meter från korsande
körbanas närmaste ytterkant;

d) framför vägmärke, så att detta
skymmes;

e) på tydligt markerat övergångsställe
för gående eller inom ett område
av 10 meter före övergångsstället;

f) inom särskild filmarkering eller
så nära sådan, att inkörning i rätt fil
därigenom försvåras.

Har fordon på grund av motorfel
eller av annan sådan orsak blivit stående
på plats, som nu nämnts, åligger
det föraren att snarast avlägsna
det från körbanan.

§■

---Bilaga A).

bro.

56 §.

1 mom. Sådan buss eller lastbil, 1 mom. Sådan buss eller lastvars
totalvikt överstiger 2,5 ton, får bil, vars totalvikt överstiger 2,5 ton,
icke föras med högre hastighet än 60 får icke föras med högre hastighet

kilometer i timmen. än 60 kilometer i timmen. Å motor väg

må dock hastigheten uppgå till
80 kilometer i timmen.

Har till----------20.

Har till-------utan släpvagn.

60 §.

2 mom. Det åligger---av körbana.

Gående får —----störa trafiken.

Motorväg får ej nyttjas för gångtrafik.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 20

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

61

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen
att beträffande viss allmän
väg, gata eller annan allmän plats eller
beträffande samtliga dylika vägar
inom visst område meddela erforderliga
föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken beträffande
fordon av visst slag, fordons axeltryck,
bruttovikt eller bredd, last av
viss beskaffenhet, körriktning samt
provkörning eller övningskörning
med fordon;

b) parkering eller annan uppställning
av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck
eller bruttovikt å fordon eller
större bredd å fordon och last än som
tillätes i 54 §;

e) att viss väg skall anses såsom
huvudled; eller

f) andra särskilda åtgärder för reglering
av trafiken.

Såvitt angår stads område tillkommer
det stadsmyndighet, som angives
i 6 mom., att meddela erforderliga föreskrifter
i de fall, som under a), b),
d) och f) sägs.

Länsstyrelsen äger------i

§•

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen
att beträffande viss allmän
väg, gata eller annan allmän plats
eller beträffande samtliga dylika vägar
inom visst område meddela erforderliga
föreskrifter, avseende

a) förbud mot trafik eller inskränkning
i trafiken beträffande
fordon av visst slag, fordons axeltryck,
bruttovikt eller bredd, last
av viss beskaffenhet, körriktning
samt provkörning eller övningskörning
med fordon;

b) parkering eller annan uppställning
av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck
eller bruttovikt å fordon eller
större bredd å fordon och last än som
tillätes i 54 §;

e) att viss väg skall anses såsom
huvudled;

f) att viss väg skall anses såsom
motorväg; eller

g) andra särskilda åtgärder för
reglering av trafiken.

Såvitt angår stads område tillkommer
det stadsmyndighet, som
angives i 6 mom., att meddela erforderliga
föreskrifter i de fall, som under
a), b), d) och g) sägs.

56 §.

Väg må ej förklaras för motorväg
med mindre den är fri från korsning
i samma plan med annan väg samt
är så inrättad, att fordon icke lämpligen
kunna föras in på eller från vägen
annorstädes än vid vägens ändpunkter
och särskilt anordnade trafikplatser.
Innan väg förklaras för motorväg
eller lokal trafikföreskrift
meddelas beträffande motorväg,

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

19

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Beträffande enskild väg
ankommer det på ägaren av vägen
att avgöra, huruvida trafik därstädes
med motordrivna fordon eller visst
eller vissa slag av sådana må äga
rum. År sådan väg allmänneligen befaren,
skall i fråga om reglering av
den icke förbjudna trafiken på vägen
i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom.
stadgas beträffande reglering av trafiken
på allmän väg.

3 mom. Det åligger länsstyrelse
eller stadsmyndighet, vilken meddelat
föreskrift, som i denna paragraf avses
(lokal trafikföreskrift),
att införa föreskriften i
en för ändamålet avsedd liggare. Om
föreskriften icke skall tillkännagivas
genom vägmärke, skall densamma
skyndsamt införas i länskungörelserna
eller, om den utfärdats av
stadsmyndighet, i den eller de tidningar,
vari kommunala meddelanden
för staden införas.

skall samråd ske med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2 mom. Beträffande enskild väg
ankommer det på ägaren av vägen
att avgöra, huruvida trafik därstädes
med motordrivna fordon eller visst
eller vissa slag av sådana må äga
rum. I fråga om reglering av den
icke förbjudna trafiken skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 1 mom.
stadgas, dock att, där vägen icke är
allmänneligen befaren, föreskrift
som avser annat än färdhastighet
eller reglering av trafiken vid korsning
med järnväg eller vid vägens
anslutning till allmän eller allmänneligen
befaren enskild väg ej må
meddelas utan medgivande av vägens
ägare.

3 mom. Det åligger länsstyrelse
eller stadsmyndighet, vilken meddelat
föreskrift, som i denna paragraf
avses (lokal trafikföreskrift),
att införa föreskriften
i en för ändamålet avsedd liggare
samt att underrätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om föreskriftens
innehåll. Om föreskriften icke skall
tillkännagivas genom vägmärke, skall
densamma skyndsamt införas i länskungörelserna
eller, om den utfärdats
av stadsmyndighet, i den eller de
tidningar, vari kommunala meddelanden
för staden införas.

64 §.

2 mom. Har beträffande---respektive påbuds märke.

Föreskrift om----annan ordning.

Ilar väg förklarats såsom motorväg,
skola vid vägen uppsättas motorvägsmärken,
utvisande vägens
egenskap av motorväg och den plats,
där motorvägen upphör.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 m o m. Vid allmän--— vägtrafikanter (upplysningsmärke)

Vid väg-----genom märke.

Vid allmän---för vägtrafikanter.

Där allmänna----enskild väg.

I anslutning till vägvisare, som
anbringas på och avser huvudväg
(riks- eller länshuvudväg), skall
uppsättas märke med uppgift om
vägens nummer (vägnummermärke).
Dylika märken skola anbringas
även på andra lämpliga platser utmed
huvudväg. I anslutning till vägvisare,
som i stad eller annat tättbebyggt
samhälle uppsättes till ledning
för genomgångstrafiken mellan
olika delar av huvudväg eller mellan
skilda huvudvägar, må, om så
finnes lämpligt, anbringas vägnummermärken
för utvisande av vederbörande
huvudvägs nummer.

Före livligt — —- — uppsättas orienteringstavla.

Vid allmän---uppsättas upplysningsmärke

I anslutning till vägvisare, som anbringas
på och avser riksväg eller
genomgående länsväg, skall uppsättas
märke med uppgift om vägens
nummer (vägnummermärke). Dylika
märken skola anbringas även på
andra lämpliga platser utmed sådan
väg. I anslutning till vägvisare, som
i stad eller annat tättbebyggt samhälle
uppsättes till ledning för genomgångstrafiken
mellan olika delar av
riksväg eller genomgående länsväg
eller mellan skilda sådana vägar, må,
om så finnes lämpligt, anbringas vägnummermärken
för utvisande av vederbörande
vägs nummer.

4 mom. Anbringande och underhåll
av märken, som avses i 1—3
mom. (vägmärken), ävensom av
ljussignaler och andra anordningar
för tillgodoseende av trafiksäkerheten
och för reglering av trafiken på
väg, skall ankomma

beträffande allmän väg, gata eller
annan allmän plats, på väghållaren
samt

beträffande enskild väg, inom
stad eller stadsliknande samhälle
på den, som enligt lagen om allmänna
vägar är väghållare, och eljest på
vägförvaltningen i länet.

i mom. Anbringande och underhåll
av märken, som avses i 1—3
mom. (vägmärken), ävensom av ljussignaler
och andra anordningar för
tillgodoseende av trafiksäkerheten
och för reglering av trafiken på väg,
skall ankomma

beträffande allmän väg, gata eller
annan allmän plats, på väghållaren
samt

beträffande enskild väg, inom stad
eller stadsliknande samhälle på den,
som enligt lagen om allmänna vägar
är väghållare, och eljest på vägförvaltningen
i länet; dock att lokal trafikföreskrift,
vartill medgivande erfordras
av vägens ägare, skall utmärkas
av denne på sätt angivits i
samband med föreskriftens meddelande
och att föreskriften ej är gäl -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

21

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lande med mindre vederbörliga märken
finnas uppsatta.

I den--— —--av länsstyrelsen.

Det ankommer--— vägmärkens uppsättande.

66 §.

2 mom. Lämnar någon i fall,
som avses i 32 § 1 mom. andra stycket
eller 4 mom. andra stycket, veterligen
oriktig uppgift i fråga om
körkort, straffes med dagsböter.

2 mom. Med dagsböter straffes
den, som i strid mot förordnande,
meddelat med stöd av 29 § 5 mom.,
framför buss, lastbil eller utryckningsfordon
utan att innehava trafikkort,
så ock den, vilken i fall som avses
i 32 § 1 mom. andra stycket eller
4 mom. andra stycket lämnar veterligen
oriktig uppgift i fråga om körkort.

Den, som —--trehundra kronor.

67 §.

Med dagsböter------4 mom.

Med böter, högst trehundra kro- Med böter, högst trehundra kronor,
nor, straffes den, som bryter mot 44 §, straffes den, som bryter mot 44 §,
46 § 1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 45 § 7 mom. andra stycket, 46 § 1
inom., 55 § 2 mom. andra stycket, mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom.,
57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 55 § 2 mom. andra stycket, 57 § 2
1 mom. första stycket eller 2, 3 eller mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1
4 mom. eller 60 § 3 mom. mom. första stycket eller 2, 3 eller

4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 mom.

Förseelse mot — — — trehundra kronor.

Befordras med--— — och vilja.

Denna förordning tråder i kraft
såvitt angår 3 § 2 mom., 5 § 2 och 4
mom. samt 6 § 2 och 4 mom. den 1
januari 1959 och i övrigt den 1 juli
1958. I fråga om bil, som undergått
besiktning eller för vilken typintyg
utfärdats före den 1 januari 1959,
skola dock bestämmelserna i 3 § 2
mom. tredje stycket icke äga tillämpning
före den 1 januari 1960. Skyldighet
att inställa motorfordon eller

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

släpvagn till kontrollbesiktning skall
icke på grund av stadgandet i 2i § 1
mom. inträda före den 1 januari 1959,
med mindre sådan skyldighet föreligger
jämväl enligt stadgandets äldre
lydelse. Där länsstyrelse före den 1
juli 1958 meddelat slutligt beslut om
återkallelse av körkort, skola äldre
bestämmelser äga tillämpning i fråga
om rätt att återfå körkortet eller erhålla
nytt körkort.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 25 oktober 1940
(nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik in. m.

Härigenom förordnas, att 27 § 2 och 3 mom. förordningen den 25 oktober
1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

27 §.

2 m o m. Den som---inför besiktningsman.

Vid anmälan---för automobil;

2. av läkare enligt formulär, som
Konungen fastställer, och inom tre
månader före anmälningen utfärdat
intyg, att sökanden icke lider av sådant
lyte, sådan sjukdom eller sådan
nedsättning av syn- eller hörselförmågan,
som väsentligen minskar hans
lämplighet att i yrkesmässig trafik
tjänstgöra såsom förare av automobil
av det slag, varom fråga är;

2. av läkare enligt formulär, som
Konungen fastställer, och inom tre
månader före anmälningen utfärdat
intyg, innefattande redovisning av
sökandens hälsotillstånd samt utlåtande,
i vad mån sökanden lider av
sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan
nedsättning av syn- eller hörselförmågan,
som väsentligen minskar
hans lämplighet alt i yrkesmässig
trafik tjänstgöra såsom förare av
automobil av det slag, varom fråga

ar;

3. intyg, utfärdat--— fört automobil.

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 653.

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Intyg, som------fråga är.

För provet----sådant fordon.

Prov må godkännas endast om so- Prov må godkännas endast om sökanden
efter prövning under olika kanden efter prövning under olika
trafikförhållanden samt förhör befin- trafikförhållanden samt skriftligt och
nes: muntligt förhör befinnes:

a) besitta ur---mänskliga organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda
risker, som äro förenade med omkörning,
färd över järnvägskorsning,
passerande av barn som uppehåller
sig på eller invid vägen, körning under
mörker, vid halt väglag eller under
andra mera svårbemästrade eller
farofyllda trafikförhållanden samt
om det körsätt, som förare i olika situationer
har att tillämpa för att undgå
olyckor; samt

e) hava sådana kunskaper om trafikolyckornas
omfattning, orsaker och
karaktär samt sådana insikter i övrigt,
att sökanden kan antagas förstå
nödvändigheten av ett varsamt och
hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

Om godkänt — — — — i beviset.

3 mom. Ansökan om----utfärdat körkort.

Ansökan skall---sökandens körkort.

Vid ansökan---ansökningen;

c) intyg, utfärdat inom tre månader
före ansökningen av polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort,
att sökanden under de senaste två
åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt
och med hänsyn till sina personliga
förhållanden i övrigt icke kan
anses olämplig såsom förare av automobil
i yrkesmässig trafik.

Innan intyg, som angives under
c), utfärdas, skall polismyndigheten
inhämta yttrande från polismyndighet
i annan ort, där sökanden må hava
varit mantalsskriven under ifrågavarande
tid.

samt

c) intyg, utfärdat inom tre månader
före ansökningen av polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort,
huruvida sökanden med hänsyn
till sina personliga förhållanden får
anses lämplig såsom förare av automobil
i yrkesmässig trafik (lämplig
hetsintyg).

Innan lämplighet sintyg utfärdas,
skall polismyndigheten inhämta yttrande
från polismyndighet i annan
ort, där sökanden må hava varit mantalsskriven
under de senaste två åren.

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse)

Polismyndighet skall före utfärdande
av intyg eller avgivande av yttrande
höra vederbörande nykterhetsnänmd
samt, om så finnes erforderligt,
jämväl annan, som äger kännedom
i saken.

Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse
eller polismyndighet så påfordrar,
förete intyg om sin mantalsskrivningsort
under tid, som avses under
c).

Efter prövning av de av sökanden
enligt detta moment ingivna handlingarna
och efter den ytterligare utredning,
som må anses erforderlig,
äger länsstyrelsen att för sökande,
som fyllt 21 år och innehar gällande
körkort för bil samt i övrigt befunnits
lämplig, utfärda trafikkort, å vilket
i förekommande fall uttryckligen
skall angivas, att det gäller för förande
av omnibus.

(Föreslagen lydelse)

Polismyndighet skall före utfärdande
av intyg eller avgivande av
yttrande kontrollera, huruvida sökanden
förekommer i tillgängliga register
över personer, som misstänkts eller
straffats för brott, ävensom höra
vederbörande nykterhetsnämnd samt,
om så finnes erforderligt, jämväl annan,
som äger kännedom i saken.

Lämplighetsintyg är avgiftsfritt.

Framkommer anmärkning av beskaffenhet
att inverka på bedömningen
av sökandens lämplighet som motorfordons
förare, skall polismyndigheten
verkställa den mera ingående
utredning, som i anledning därav kan
anses erforderlig. I fall, som nu avses,
åligger det härjämte polismyndigheten
i sökandens mantalsskrivningsort
att ofördröjligen till vederbörande
länsstyrelse insända redogörelse för
den utredning, som föregått intygets
utfärdande. På lämplighet sintyg et
skall polismyndigheten angiva, att sådan
redogörelse kommer att insändas.

Sökande är skyldig att, där länsstyrelse
eller polismyndighet så påfordrar,
förete intyg om sin mantalsskrivningsort
under de senaste två åren.

Efter prövning av de enligt detta
moment ingivna handlingarna och
efter den ytterligare utredning, som
må anses erforderlig, äger länsstyrelsen
att för sökande, som fyllt 21 år
och innehar gällande körkort för bil
samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda
trafikkort, å vilket i förekommande
fall uttryckligen skall angivas,
att det gäller för förande av omnibus.
Vid prövningen skall särskilt beaktas,
huruvida sökanden gjort sig känd

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för nyktert levnadssätt och om det
kan antagas, att han såsom motorfordonsförare
kommer att visa hänsyn
till andra, omdöme och ansvar samt
respekt för trafikens regler. Den, som
under de två sistförflutna åren sakfällts
för fylleri eller olovlig körning,
må ej erhålla trafikkort, med mindre
fråga uppenbarligen är om en enstaka
förseelse av en i övrigt skötsam
person.

Formulär till----av Konungen.

Vad i-----fogas fotografi.

Om skyldighet---motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft
den i juli 1958.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den" 28 september 1951

(nr 649) om straff

Härigenom förordnas, att 3 § lagen
vissa trafikbrott skall erhålla ändrad

(Gällande lydelse)

3

För någon körkortspliktigt fordon
utan att vara berättigad att föra sådant
fordon eller med åsidosättande
av föreskrift, som meddelats vid utfärdande
av körkort, dömes för olovlig
körning till dagsböter.

för vissa trafikbrott

den 28 september 1951 om straff för
lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

För någon körkortspliktigt fordon
utan att vara berättigad att föra sådant
fordon, dömes för olovlig körning
till dagsböter, lägst tio. Har han
tidigare innehaft körkort som blivit
återkallat eller har brottet skett vanemässigt
eller är det eljest att anse
som grovt, må dömas till fängelse i
högst sex månader.

För någon körkortspliktigt fordon
med åsidosättande av föreskrift, som
meddelats vid utfärdande av körkort,
straffes med dagsböter.

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anställer och---med dagsböter.

Begår någon, efter det han genom
laga krafivunnen dom blivit dömd för
något i denna paragraf avsett brott,
som hänför sig till bil eller motorcykel,
ånyo sådant brott, må straffet
höjas till fängelse i högst sex månader.
_

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1958.

I anledning av propositionen nr 69 har inom riksdagen väckts 15 motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 334 i första kammaren av herr Arvidson
samt nr 430 i andra kammaren av herrar Lothigius och Gezelius,
de likalydande motionerna nr 335 i första kammaren av herr Gei jer och
nr 431 i andra kammaren av herr Gustafsson i Stockholm,

de likalydande motionerna nr 337 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 436 i andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm m. fl.,
de likalydande motionerna nr 338 i första kammaren av herr Edström
m. fl. samt nr 438 i andra kammaren av herrar Carlsson i Stockholm och
Löfroth,

de likalydande motionerna nr 339 i första kammaren av herr Edström och
fru Hamrin-Thorell samt nr 437 i andra kammaren av herr Jönsson i Jämtlands
Sikås m. fl.,

de likalydande motionerna nr 340 i första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. och nr 435 i andra kammaren av herr Eliasson i Stockholm,
de likalydande motionerna nr 341 i första kammaren av herrar Nyström
och Grym samt nr 433 i andra kammaren av fru Svensson m. fl. samt
motionen nr 434 i andra kammaren av herr Henningsson m. fl.

Vidare har utskottet till behandling i förevarande sammanhang förehaft
följande under den ordinarie motionstiden vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 271 i första kammaren av herr Hermansson
och nr 342 i andra kammaren av herr Björkänge om införande på försök av
viss hastighetsgräns för motorfordon samt

motionen nr 346 i andra kammaren av herr Helén angående åtgärder i
syfte att nedbringa olägenheterna av omdömeslös motorcykeltrafik i tätorterna.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att lämnas
i samband med behandlingen av de delar av propositionen som beröres
av motionerna.

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna I: 335,1: 337—340,
II: 342, II: 346, II: 430, II: 433 och II: 434.

Till utskottet har i ärendet inkommit en den 14 mars 1958 dagtecknad
skrivelse från Motormännens riksförbund.

Propositionens huvudsakliga innehåll

De förslag, som upptages i propositionen, har i första hand till syfte att
befrämja trafiksäkerheten på vägarna.

Till en början föreslås vissa regler med ändamål att förbättra utbildningen
av motorförare. De i vägtrafikförordningen och förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik givna bestämmelserna om kraven för erhållande
av körkort föreslås bli utbyggda och skärpta. Utbildning i körskola skall
enligt förslaget ske enligt fastställd kursplan och med ledning av lärobok,
som särskilt godkänts för ändamålet. Inspektionen av körskolorna förbättras.
Bestämmelserna om privat övningskörning skärpes.

I reglerna om förarprov och utfärdande av körkort föreslås vissa ändringar
i syfte att göra personundersökningen mera effektiv och hindra att
körkort tilldelas den, vilken brister i de egenskaper, som bör fordras av en
motorförare. Det teoretiska körkortsprovet skall enligt förslaget vara såväl
skriftligt som muntligt. Krav på trafikkort föreslås skola successivt införas
för vissa ytterligare kategorier av yrkesförare.

För att få en bättre kontroll över körkortsinnehavarna föreslås vissa utökningar
av polismyndigheternas och domstolarnas underrättelseskyldighet.
Jämsides därmed skärpes reglerna om återkallelse och omhändertagande av
körkort. Länsstyrelsen föreslås få en allmän befogenhet att låta körkortsinnehavare
undergå omprövning, om grundad anledning finnes till antagande,
att han icke längre är fullt lämplig. Återkallelse av körkort skall ej annat
än i undantagsfall ske för tid understigande ett år. För den som gjort sig
skyldig till grov oalctsamhet vid förande av motorfordon föreslås en minimitid
av tre år.

Utryckningsfordon föreslås skola undergå periodisk ombesiktning. Förslaget
upptager också skärpta bestämmelser om fordonsbelysningen å traktorer,
motorredskap och vissa släpfordon.

Ytterligare upptages i propositionen förslag till vissa mera speciella
ändringar i trafikreglerna, bl. a. beträffande undantag i vissa fall från den
s. k. vänsterregeln samt beträffande skyldighet för förare att hålla visst
avstånd till framförvarande fordon. Särskilda regler föreslås för trafiken
på motorväg, bl. a. angående färdhastighet för vissa kategorier av fordon,
förbud att stanna, backa eller vända in. in. Vidare föreslås att länsstyrelse
och stadsmyndighet får ökade möjligheter att införa lokala trafikföreskrif -

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

ter med avseende å enskild väg i syfte bl. a. att successivt införa skyldighet
för fordonsförare att stanna vid obevakad järnvägsövergång. — Med avseende
å frågan om högsta tillåtna hastighet för motorfordon föreslås — bortsett
från vad nyss sagts om motorväg — icke någon ändring i vad som nu
gäller. Det förutsättes emellertid, att möjligheten att införa lokala hastighetsbegränsningar
på vissa vägsträckor vid behov skall utnyttjas för att
åstadkomma en bättre anpassning av fordonens hastighet efter vägens beskaffenhet
och förhållandena i övrigt.

För att få till stånd en skärpt reaktion mot olovlig körning föreslås vidare
en ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott.

Inledning

Jämlikt bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
den 25 september 1953 dåvarande landshövdingen E. Mossberg att
såsom utredningsman inom departementet utarbeta förslag till åtgärder
för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet. Utredningen antog benämningen
1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Den 5 januari 1954 avgav utredningen ett förslag om förstärkning av
statspolisorganisationen i syfte att möjliggöra en effektivare övervakning
av trafiken. En på förslaget grundad proposition föranledde beslut av 1954
års riksdag.

Härefter avgav utredningen den 15 december 1954 ett betänkande, kallat
»Trafiksäkerhet I» (SOU 1954: 38), med förslag till vissa åtgärder till förbättring
av trafiksäkerheten. De vid detta betänkande fogade författningsförslagen
kom, efter beredning inom kommunikationsdepartementet och
sedan riksdagens yttrande inhämtats, att ligga till grund för vissa ändringar
i gällande trafikregler (SFS 1955: 313).

Till slutförande av sitt uppdrag har utredningen den 27 maj 1957 framlagt
ett betänkande, kallat »Trafiksäkerhet II» (SOU 1957:18), med förslag
till ytterligare åtgärder för åstadkommande av en förbättrad trafiksäkerhet.

Över sistberörda betänkande jämte därvid fogade författningsförslag har
efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet, hovrätten över
Skåne och Blekinge, chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, väg- ocli
vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknänmd, statens väginstitut, statens
trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, statens organisationsnämnd,
statens provningsanstalt, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, statens
kriminaltekniska anstalt, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser. Yttranden har vidare avgivits av Automobilbesiktningsmännens
förening, Bilverkstädernas riksförbund, Cykel- och mopedfrämjandet,
Föreningen för samhällsplanering, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges landsfiskaler. Föreningen Sveriges landsfogdar,
Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsdomare,

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Kungl. automobil klubben, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande, Riksförbundet Landsbygdens folk, Stockholms
handelskammare, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen,
Svenska matematikersamfundet, Svenska omnibusägareförbundet,
Svenska petroleuminstitutet, Svenska transportarbetareförbundet, Svenska
vägföreningen, Sveriges advokatsambund, Sveriges automobilhandlareförbund,
Sveriges automobilimportörförbund, Sveriges automobilindustriförening,
Sveriges bilskolors riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
kvinnliga bilkårers riksförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges läkares
automobilklubb, Sveriges motorcykelfabrikanters förening, Sveriges motorcykelhandlares
riksförbund, Sveriges motorcykelimportörers förbund
och Trafikförsäkringsföreningen.

Vid yttrandena har i många fall fogats utlåtanden av andra myndigheter,
föreningar m. fl.

I propositionen upptages jämväl vissa andra frågor om ändringar i gällande
trafikförfattningar, nämligen

dels en av statspolisintendenten genom skrivelse den 3 april 1957 gjord
framställning angående periodisk besiktning av utryckningsfordon, över
vilken framställning yttrande avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; dels

en av länsstyrelsen i Stockholms län genom skrivelse den 18 april
1957 gjord framställning angående reglering av trafiken å vissa enskilda
vägar, över vilken framställning yttrande avgivits av Riksförbundet Landsbygdens
folk;

dels en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom skrivelse den 15
februari 1957 gjord framställning rörande indelningen av de allmänna vägarna,
över vilken framställning yttrande avgivits av Svenska vägföreningen; dels

en av den inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för
Europa tillsatta underkommittén för landsvägstransporter den 20 september
1957 antagen rekommendation beträffande fordonsbelysning, varöver
yttranden avgivits av väg- och valtenbyggnadsslyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,
Kungl. automobil klubben och Motormännens riksförbund;

dels en av väg- och vattenhyggnadsstyrelsen genom skrivelse den 19
november 1957 gjord framställning rörande trafikreglerna å motorväg
m. in., över vilken framställning yttranden avgivits av statens trafiksäkerbetsråd,
statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings
och Norrbottens län, Kungl. automobil klubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund,
Motormännens riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Sveriges lantbruksförbund och Förbundet för enskild väghållning i Stockholms
län, varjämte länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län bifogat
yttranden av vissa andra myndigheter;

dels ock ett i anledning av andra lagutskottets utlåtande nr 17/1957
samt riksdagens skrivelse den 7 maj 1957 inom väg- och vatlenbyggnadssty -

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

relsen utarbetat förslag till bestämmelser om förbud mot utskjutande dekorationer
å bilarnas fronter, över vilket förslag yttranden avgivits av statens
trafiksäkerhetsråd, Folkrörelsernas motorförbund, Ivungl. automobil
klubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Sveriges automobilhandlareförbund,
Sveriges automobilimportförbund och Sveriges automobilindustriförening.

En redogörelse för gällande författningar lämnas i propositionen å s. 30—
31. Till denna redogörelse får utskottet hänvisa. Utskottet vill vidare erinra
om att i propositionen för vart och ett av följande under särskilda rubriker
upptagna avsnitt lämnas redogörelser för dels utredningens förslag och ovan
berörda framställningar m. m. och dels de avgivna remissyttrandena.

Allmänna synpunkter

Departementschefen

Det av utredningen förebragta materialet visar, att säkerheten i trafiken
icke är vad den borde vara. Visserligen har antalet allvarliga olycksfall under
åren 1955 och 1956 visat en markant minskning, men senast tillgängliga
uppgifter pekar mot att denna förbättring snabbt nog kan förbytas i
sin motsats. Det lidande och de materiella förluster, som motorolyckorna
förorsakar, gör det till en angelägen uppgift att få en bättring till stånd.

Trafikolyckorna anses huvudsakligen kunna föras tillbaka på de tre faktorerna
vägen, fordonet och föraren. Att i det särskilda fallet avgöra, vilken
av dessa faktorer som brustit, kan emellertid ofta vara svårt. Riskerna av
en mindre trafiksäker väg kan kompenseras med ett försiktigare körsätt, och
en bil, som lämpar sig väl för förstklassiga vägar, kan på mindre goda sådana
lätt bli en verklig trafikfara, särskilt om den handhaves av en mindre skicklig
eller omdömesgill person. Så mycket kan emellertid sägas, som att en
fullgod trafiksäkerhet fordrar såväl goda vägar som goda fordon och goda
förare. Det är icke tillräckligt att ägna uppmärksamhet enbart åt någon av
dessa faktorer, utan de måste alla vara för handen.

Utredningen har huvudsakligen behandlat frågor, som sammanhänger
med den mänskliga faktorn. Detta är enligt min mening en riktig teknik,
om man, såsom utredningen, syftar till åtgärder, vilka kan förväntas ge
ett snabbt resultat. På längre sikt fordras emellertid, att trafiksäkerhetsarbetet
spänner över ett vidare fält och bl. a. att man kontinuerligt följer
utvecklingen i Sverige och utlandet samt anpassar trafikreglerna, vägbyggandet
och fordonstekniken med hänsyn till denna fortgående utveckling.
De förslag, som utredningen framlagt får därför icke betraktas som engångsåtgärder,
utan reformarbetet bör i någon form få en fortsättning. Jag vill
i detta hänseende erinra om att jag, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 13 december 1957 tillkallat sakkunniga med uppgift bl. a. att utreda
trafiksäkerhetsarbetets framtida inriktning och arbetsformer in. m. Vidare

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

31

erinras om att jag, med stöd av bemyndigande den 20 december 1957, tillkallat
sakkunniga för att särskilt utreda frågan om en översyn av lagstiftningen
rörande trafiknykterhet och vissa därmed sammanhängande frågor,
bl. a. i vad mån prövningen av frågor om indragning av körkort bör
överflyttas från länsstyrelse till domstol.

Behovet av en mera allsidig och ingående forskning rörande trafiksäkerhetsproblemen
samt utökad trafikundervisning är uppenbart. Frågan hör
till dem, som enligt meddelade direktiv bör i första hand beaktas av den
nyss omnämnda utredningen rörande det framtida trafiksäkerhetsarbetet.

Även utredningens förslag om inventering och avlägsnande av förefintliga
trafikfällor på vägarna är i sak befogat. I stor utsträckning har sådana
inventeringar redan genomförts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
vägförvaltningarna i länen har f. ö. hithörande frågor under kontinuerlig
uppsikt. Ytterst innebär nära nog alla vägomläggningar och vägförbätlringar
att trafiksäkerheten främjas. Frågan består icke i första hand i att kartlägga
var de trafikfarliga punkterna är belägna, ty dessa är i allmänhet
redan kända, utan i att utnyttja de tillgängliga resurserna så att de ger
största möjliga utbyte. För att mera direkt koppla in länsstyrelserna i detta
arbete anser jag emellertid lämpligt att vägförvaltningarna anmodas att
efter hörande av polismyndigheterna, trafikanternas lokala organisationer
samt andra i saken intresserade organ och sammanslutningar snarast upprätta
en förteckning över förbättringsåtgärder, som är angelägna ur trafiksäkerlietssynpunkt
och kan genomföras utan större vägomläggningar eller
andra mera kostnadskrävande åtgärder, samt att överlämna denna förteckning
till länsstyrelsen i länet. Jämlikt länsstyrelseinstruktionen torde det
ankomma på länsstyrelsen att verka för att de i förteckningen upptagna
vägförbättringsåtgärderna och andra liknande åtgärder, som länsstyrelsen
finner angelägna, kommer till stånd så snart det kan ske, samt att vid behov
göra framställningar i dylika frågor hos Kungl. Maj :t.

En högst allvarlig företeelse är att det på många håll brister i efterlevnaden
av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar, som har
med trafiken att göra. Från utredningens sida och i flera remissyttranden
bär klagats över den höga frekvensen av fordonsstölder. Lika betänkligt är
enligt min uppfattning, att grovt oaktsam körning, rattfylleri, körning utan
körkort och andra allvarliga brott och förseelser mot trafikförfattningarna
i stor utsträckning undgår beivran. Anledningen härtill är den, att polismyndigheterna,
trots personalökningarna de senaste åren, icke på långt
när har tillräckliga resurser för att ordna en effektiv övervakning av den
ständigt växande trafiken. Det är i längden nödvändigt att bygga ut övervakningsapparaten
så, att den som begår en överträdelse måste som en
praktisk möjlighet räkna med att bli åtalad och sakfälld samt eventuellt
även att mista sitt körkort. Härförutan blir varje reform av trafikförfattningarna
eu reform på papperet.

Vad beträffar den mångfald förslag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder,
som framförts i yttrandena över betänkandet, förutsätter jag att dessa,

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

i den mån de icke blir föremål för omnämnande och åtgärder i det följande,
skall beaktas under det fortsatta utredningsarbete på trafiksäkerhetens
område för vilket jag, såsom förut nämnts, nyligen vidtagit vissa förberedande
åtgärder.

Utskottet

Den rådande trafiksäkerhetssituationen på våra vägar är enligt utskottets
mening icke tillfredsställande. Visserligen har 1953 års trafiksäkerlietsutredning
redovisat en tendens till fortlöpande minskning av antalet svårare
trafikolycksfall under åren 1954—1956. Till grund för redovisningen ligger
emellertid delvis preliminära uppgifter för år 1956. De slutgiltiga siffrorna
för detta år visar ett icke fullt ut lika gynnsamt läge. Vidare ger den nu föreliggande
statistiken för år 1957 vid handen att olyckorna under detta år
icke oväsentligt ökat i antal. Även om det som ett helhetsomdöme om de
senare årens utveckling kan sägas att antalet olycksfall i trafiken relativt
sett — d. v. s. om man tar hänsyn till den fortgående ökningen av antalet
motorfordon i landet och den avsevärt stegrade trafikintensiteten — gått
ner, så är dock siffrorna i absoluta tal sett skrämmande. Enligt en undersökning
angående trafikolyckornas samhällsekonomiska konsekvenser, som
statens trafiksäkerhetsråd låtit utföra, kostade oss trafikolyckorna under
fjolåret genom direkta och indirekta produktionsförluster i samband med
person- och egendomsskador nära en miljard kronor. Under senare år kan
omkring 1 000 människor antas ha årligen omkommit i trafiken och 30 000
till 40 000 skadats, varav omkring 2 000 blivit mer eller mindre svårt invalidiserade.
Därtill kommer betydande kostnader för sjukvård i anknytning
till skadefallen, myndigheternas och försäkringsbolagens arbete med trafikolyckorna
samt de direkta egendomsskadorna. Till allt detta bör så läggas
mänskliga lidanden som olyckorna förorsakar och som icke kan mätas
i pengar eller andra enheter.

Mot bakgrunden av ovan redovisade förhållanden och i betraktande av
att en fortsatt utveckling av motorismen är att förvänta finns det grundad
anledning att allvarligt överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att ernå
större trafiksäkerhet på våra vägar och bringa ner olyckornas antal. Strävandena
bör därvid inriktas på att nå största möjliga säkerhet med undvikande
i görligaste mån av ingrepp som kan hämma en för samhället betydelsefull
och önskvärd utveckling av trafiken. I många fall kan härvid uppstå
svårigheter att göra en avvägning mellan å ena sidan fordringarna på
säkerhet i trafiken och å andra sidan kraven på att de möjligheter som den
tekniska utvecklingen bjuder skall kunna utnyttjas.

Utredningen har i föreliggande avsnitt i huvudsak sysslat med den mänskliga
faktorn i trafiken. Helt visst kan på de sätt utredningen härvid anvisar
vinnas en hel del av betydelse för trafiksäkerheten, framför allt om det gäller
att snabbt och med ringa insats nå resultat. På längre sikt fordras emellertid,
såsom departementschefen framhållit, att trafiksäkerhetsarbetet spänner
över ett vidare fält.

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Vad som i dagens läge gör bedömningen av vilka åtgärder som skall vidtagas
för att ernå större trafiksäkerhet på våra vägar särdeles vansklig är
att våra kunskaper om de närmare orsakerna till trafikolyckornas uppkomst
är ytterst begränsade. Till grund för ett effektivt reformarbete på området
bör uppenbarligen ligga insikter om de faktorer som leder till olyckoi
i trafiken. Behovet av en vidgad trafiksäkerhetsforskning gör sig därför
starkt gällande. De undersökningar som igångsatts på föranstaltan av statens
trafiksäkerhetsråd utgör utan tvivel ett steg i rätt riktning. Med tillfredsställelse
kan också konstateras att från läkarhåll visats stort intresse
för trafiksäkerhetsfrågor, vilket under senare tid tagit sig uttryck i ett flertal
undersökningar för bedömande av hithörande spörsmål. De resurser
som på olika håll stått till buds, har dock hitintills varit otillräckliga, ökat
stöd åt trafiksäkerhetsforskningen från statsmakternas sida är därför i hög
grad påkallat och motiverat. Utskottet förmenar, att det finns all anledning
räkna med att de medel, som nedlägges på trafiksäkerhetsforskningen, med
hänsyn till de värden som här står på spel och de brister som finns att reparera
kommer att ge gott utbyte.

Stor betydelse vid det framtida trafiksäkerhetsarbetet bör enligt utskottets
mening vidare tillmätas frågan om en utökad och förbättrad trafikundervisning.
En grundförutsättning för ett riktigt uppträdande i trafiken måste
givetvis vara kunskap om gällande regler och om de vådor, som under
olika förhållanden är förenade med att uppträda som trafikant på våra gator
och vägar. Den upplysningsverksamhet som bedrivits av olika organisationer
med intresse för hithörande frågor har utan tvivel varit till stort gagn.
Jämväl för framtiden torde upplysningsverksamheten till stor del komma
att bygga på frivillig medverkan från olika sammanslutningar, varvid dock
effekten i många fall blir i hög grad beroende på det stöd, som från det allmännas
sida kan lämnas. Genom press, radio, film och television ges möjligheter
att i allt större omfattning nå de enskilda samhällsmedborgarna
med betydelsefull upplysning i hithörande frågor. En icke ringa del av ansvaret
för trafikundervisningen torde dock böra läggas på det allmänna
skolväsendet. Icke minst med hänsyn till att enligt vad vissa undersökningar
givit vid handen en relativt stor del av trafikens olycksoffer för närvarande
är att söka bland barn och ungdom är det av vikt att trafikkunskaper
bibringas samhällsmedborgarna redan vid unga år.

Såsom angeläget ur trafiksäkerhetssynpunkt framstår vidare kravet på
en upprustning av vägväsendet. Genom byggande av nya och genom förbättring
av redan befintliga vägar torde åtskilligt stå att vinna för trafiksäkerheten
liksom vidare genom ett förbättrat vägunderhåll. Helt allmänt
sett bör med synnerligt fog kunna hävdas att de medel som nedlägges på att
förbättra vägväsendet ger god avkastning. Som god hushållning måste därför
de åtgärder bedömas, som syftar till att ernå snabbare förbindelser med
större säkerhet. Utskottet vill i detta sammanhang påpeka, att erfarenheterna
visar att ett stort antal trafikolyckor har sin grund i halt väglag. Åtgärder
syftande till förebyggande och undanröjande i görligaste mån av halka

55 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 20

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

på vägarna framstår därför som angelägna. Även om det givetvis långt ifrån
är möjligt att helt hindra förekomsten av halka utan att man i sista hand
alltid måste lita till den enskilde vägfarandens försiktighet och omdöme,
torde dock en del kunna ernås genom sådana åtgärder.

Departementschefen har framhållit, att en fullgod trafiksäkerhet kräver
förutom goda vägar och goda förare jämväl goda fordon. Även utskottet finner
angeläget betona vikten av att fordonen fyller de säkerhetskrav, som
bör ställas på dem. Härtill återkommer utskottet i det följande under rubriken
»Fordonsutrustning och fordonskontroll».

Slutligen vill utskottet understryka departementschefens uttalande om
nödvändigheten av en förbättrad trafikövervakning. Därest det icke kan tillses
att de lagar och författningar, som har med trafiken att göra, verkligen
efterleves, blir varje reform av trafikförfattningarna skäligen gagnlös. Målet
måste vara att, såsom departementschefen framhåller, bygga ut övervakningsapparaten
sa, att den som begår en överträdelse måste som en praktisk
realitet räkna med att bli ertappad. Det torde vara uppenbart att polismyndigheterna
för närvarande icke har tillräckliga resurser för en effektiv övervakning.
En förstärkning av resurserna härvidlag framstår som ett av de
angelägnaste kraven för att ernå bättre trafiksäkerhet.

Förarutbildning

Departementschefen

De synpunkter, som utredningen anlagt på frågan om förarutbildningen
i körskola, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Den teoretiska undervisningen
har utan tvivel ibland varit bristfällig, och en förbättring av utfuldningsstandarden
är därför påkallad. Den starka tonvikt, som utredningen
lagt på den teoretiska utbildningen, får emellertid icke dra uppmärksamheten
från det förhållandet, att utbildningen i körskolor av naturliga skäl måste
till väsentlig del inriktas på att bibringa eleverna praktiskt handlag med
fordonet.

Vidare bör framhållas, att icke ens högt ställda krav på teoretiskt och
praktiskt kunnande hos förarna i och för sig ger några garantier för en fullgod
trafiksäkerhet. Vad det ytterst kommer an på är icke motorförarnas
teoretiska eller praktiska kunskaper utan det mått av ansvar, omdöme och
hänsyn till andra, som de visar i trafiken. Spörsmålet, hur dessa egenskaper
skall kunna frammanas, löses dock icke enbart genom en omläggning av
förarutbildningen, utan härför erfordras ett långvarigt och mödosamt upplysningsarbete.
Jag instämmer helt i utredningens uppfattning, att körskolorna
bör bära sin del i detta arbete. Till stor del måste uppgiften emellertid
få ankomma på det allmänna skolväsendet, pressen samt de övriga
offentliga och enskilda organ, vilka arbetar i trafiksäkerhetens tjänst. De
allmänna egenskaper, som bör utmärka en motorförare, överensstämmer
i allt väsentligt med dem, som bör känneteckna varje god samhällsmedlem.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

35

Vad som i detta hänseende bör fordras just av en körkortssökande är, såsom
utredningen framhållit, att han är väl förtrogen med de särskilda risker
för honom själv och andra, som förandet av motorfordon innebär. Den teoretiska
undervisningen i körskola bör därför disponeras så, att dessa frågor
ej förbigås lättvindigt. Den kritik, som utredningen i detta hänseende riktat
mot körutbildningen, sådan den nu bedrives, torde i många fall vara befogad.
För min del anser jag också — i viss motsats till utredningen — att den
teoretiska undervisningen i dessa delar bör kompletteras med praktisk övning
i landsvägskörning och, där det låter sig göra, även i körning under
mörker.

Vad angår de av utredningen framlagda konkreta författningsförslagen
tillstyrker jag förslaget om att 31 § 3 mom. vägtrafikförordningen utbygges
med bestämmelser som i allmänna ordalag anger vad den teoretiska utbildningen
bör gå ut på. Jag tillstyrker också en motsvarande ändring i 27 §
2 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Även förslaget att i 36 § vägtrafikförordningen intaga en föreskrift om att
utbildning i körskola skall bedrivas i enlighet med kursplaner, som utfärdats
av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnat, anser
jag vara lämpligt. Givet är, att kursplanen i huvudsak blott kan angiva målet
i olika hänseenden för utbildningen och att däri eventuellt förekommande
anvisningar om hur utbildningen skall bedrivas för att nå detta mål regelmässigt
blott kan bli av rådgivande art.

Jag ansluter mig i princip även till förslaget om granskning och godkännande
av läroböcker, som är avsedda att komma till användning i körskola.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen härom i 36 § vägtrafikförordningen,
enligt vilken endast läroböcker, som sålunda blivit godkända, får
användas, synes emellertid onödigt kategorisk. Bestämmelsen torde lämpligen
kunna jämkas till att avse föreskrift om att någon sålunda godkänd lärobok
skall användas vid undervisningen, varigenom möjlighet lämnas öppen
att vid behov komplettera framställningen i läroboken med annat material.

Förslaget om utökad inspektion av körskolorna är enligt min mening ett
nödvändigt komplement till de nyss förordade skärpta bestämmelserna om
hur undervisningen bör bedrivas. Emellertid är det tveksamt, huruvida en
utökning av inspektionsverksamheten av den omfattning, utredningen förordat,
f. n. kan genomföras med hänsyn till bilinspektionens personalresurser.
Bestämmelsen om att körskola skall inspekteras minst en gång årligen
måste därför uppmjukas genom inskjutande av orden »om möjligt». Även
med en dylik jämkning torde det framstå som uppenbart, att inspektion av
körskolor är en viktig uppgift för bilinspektionen, vilken icke får eftersättas.

Övriga av utredningen föreslagna nya bestämmelser i 36 § vägtrafikförordningen,
nämligen om kvalifikationerna för föreståndare och lärare vid
körskola, överensstämmer i sak nästan helt med de av mig förordade reglerna
om vad utbildningen bör gå ut på. En upprepning av bestämmelserna
är sakligi sett överflödig och gör författningstexten svåröverskådlig. Jag
kan därför — ehuru jag ansluter mig till syftet med bestämmelserna —
icke tillstyrka förslaget i denna del.

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Utredningens förslag till nya regler om sådan övningskörning, som äger
rum annorledes än i samband med körskoleutbildning, är i främsta rummet
motiverat av önskemålet att komma till rätta med de möjligheter att kringgå
körkortsbestämmelserna, som nuvarande föreskrifter erbjuder. Däremot har
utredningen icke gjort gällande, att olycksfrekvensen i samband med övningskörning
skulle vara särskilt hög och att skärpningarna sålunda skulle
vara direkt motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Det kan ifrågasättas, om syftet med förslaget verkligen motiverar den omgång
och de kostnader, som dess genomförande skulle innebära. En annan
betänklig konsekvens av förslaget är att det medför slopande av det välmotiverade
krav på vana och skicklighet i fråga om förande av motorfordon,
som i gällande författning uppställes för instruktören, och dess ersättande
med en regel om att denne skall ha innehaft körkort i minst tre år. Skäl
föreligger därför att undersöka, om icke huvudsyftet med bestämmelsen
kan nås på enklare sätt.

De allvarligaste missbruken av rätten till övningskörning är utan tvekan
de, då vederbörande tidigare innehaft körkort, som återkallats eller omhändertagits
av polismyndighet. Vad däremot angår sådana fall, då vederbörande
icke förut haft körkort, finns knappast någon anledning att misstänka
något mera allmänt missbruk av rätten till övningskörning.

Från denna utgångspunkt synes det möjligt att komma till rätta med de
mera påtagliga missförhållandena på ett enklare sätt än utredningen förordat,
nämligen genom en föreskrift av innebörd att den, vars körkort återkallats,
icke får bedriva övningskörning annat än i samband med utbildning
i körskola. En sådan bestämmelse medför icke någon större omgång och lärer
ej innebära inskränkning i något legitimt behov. Jag förordar därför, att
en dylik bestämmelse upptages i 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Övriga
fall av missbruk utav rätten till övningskörning torde däremot icke vara av
den betydelse, att de påkallar några skärpta bestämmelser.

Vidare förordar jag, att de i nyssnämnda författningsrum angivna kraven
på den, som leder övningskörning, i enlighet med utredningens förslag förtydligas
på det sättet, att vederbörande skall ha innehaft körkort i minst
tre år. Därutöver bör emellertid också gälla det nuvarande kravet på vana
och skicklighet i fråga om körning med sådant fordon, varom fråga är.

Vad slutligen beträffar utredningens förslag om utarbetande av anvisningar
för privatutbildning vill jag ifrågasätta, om icke behovet i allt väsentligt
blir fyllt genom de av mig förordade bestämmelserna om kursplaner för körskolorna
och om godkännande av läroböcker. Dessa kursplaner och läroböcker
bör ju rimligen kunna användas även vid förarutbildning, som icke äger
rum i körskola. Att vid sidan av dem ha särskilda, mindre omfattande anvisningar
för privatutbildning är knappast helt lämpligt. Härtill kommer
svårigheten att bringa dessa anvisningar till vederbörandes kännedom. Jag
kan av nu nämnda skäl icke tillstyrka förslaget.

Det i vissa remissyttranden framförda förslaget om krav på särskilda anordningar
i fordon, som användes för privat övningskörning, anser jag icke
lämpligen kunna förverkligas utan närmare undersökningar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

37

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 337 och II: 436 yrkas under d) att riksdagen
vid behandlingen av propositionen skall besluta »att vägtrafikförordningen
skall inrymma bestämmelse att övningskörning på riks- och länshuvudvägar
endast skall få ske efter tillstånd av polismyndighet». Motionärerna förutsätter
därvid att körskolor skall ha möjlighet att erhålla generellt tillstånd
för körning å sådan väg.

Utskottet

Utskottet utgår ifrån att reformsträvandena i fråga om förarutbildningen
icke bör främst syfta till att göra denna mera omfattande, utan att ansträngningarna
i första hand bör inriktas på en effektivisering av utbildningen genom
utmönstring av mindre betydelsefulla moment i förening med en skärpning
i de avseenden, som mera direkt är ägnade att bilda underlag för ett
trafiksäkert uppträdande. Teoriutbildningen bör sålunda i mindre mån gå ut
på ett mekaniskt inlärande av minneskunskaper som saknar direkt betydelse
för trafiksäkerheten och dessutom normalt snart faller ur minnet. Mera vikt
bör i stället läggas vid att bibringa eleverna insikter om trafikreglernas praktiska
verkningar och att skapa förståelse för de faror, som är förbundna med
den moderna trafiken. Utskottet vill vidare understryka departementschefens
uttalande, att utbildningen i körskolorna av naturliga skäl måste till väsentlig
del inriktas på att bibringa eleverna praktiskt handlag med fordonet.
Huvudvikten måste alltjämt läggas vid att eleverna beredes möjligheter att
under lärares överinseende öva sig i att uppträda som motorförare i trafiken.
I likhet med utredningen anser utskottet vidare att körutbildningen
främst bör gå ut på att inlära vissa grundläggande manövermoment. Däremot
torde icke några mera långtgående krav böra ställas på förmåga att utföra
exempelvis fickparkering och andra mera komplicerade manövrer.

Med hänvisning till vad sålunda anförts tillstyrker utskottet de författningsändringar
som föreslagits i anslutning till vad departementschefen avhandlat
under förevarande rubrik.

Det i motionerna I: 337 och II: 436 framförda förslaget om att övningskörning
på »riks- och länshuvudvägar» skall få ske endast efter tillstånd
av polismyndighet kan utskottet däremot icke biträda. Några belägg för att
olycksfrekvensen i samband med övningskörning skulle vara särskilt stor
har icke framkommit. Dessutom måste det betraktas som önskvärt att köreleverna
får tillfälle att under sin utbildning framföra fordon även under
relativt krävande trafikförhållanden. Det torde vara bättre att de första lärospånen
med avseende å sådan trafik vinnes under överinseende av en lärare
än att de sedermera skall förvärvas av den nyblivne körkortsinnehavaren på
egen hand. Man torde för övrigt kunna förutsätta att övningskörning på mera
livligt trafikerade leder regelmässigt icke kommer att företas på det allra
första stadiet av körutbildningen utan först sedan eleven förvärvat någon
vana av annan trafik.

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Vad nu anförts utesluter dock icke att det i vissa fall med hänsyn till
trafikförhållandena kan vara motiverat med förbud mot övningskörning.
Härutinnan vill emellertid utskottet hänvisa till att enligt gällande bestämmelser
i 61 § 1 mom. a) vägtrafikförordningen länsstyrelse har befogenhet
att beträffande bl. a. viss allmän väg eller beträffande samtliga dylika vägar
inom visst område meddela förbud mot övningskörning. Utskottet vill vidare
erinra om att en bestämmelse angående förbud mot övningskörning på motorväg
upptagits i det föreliggande förslaget till ändring i vägtrafikförordningen.
Denna bestämmelse avhandlas nedan under rubriken »Trafikregler
m. in.».

Det allmänna lämplighetskravet

Departementschefen

Såsom jag tidigare betonat beror en persons lämplighet såsom motorförare
icke blott på graden av teoretiskt kunnande och körskicklighet utan
även och framför allt på hans ansvarskänsla, omdömesgillhet och benägenhet
att ta hänsyn till andra. Huruvida en körkortsaspirant kommer att fylla
måttet i dessa hänseenden, kan tyvärr icke med säkerhet avgöras i förväg.
Körkortsmyndigheten är hänvisad till den relativt bristfälliga metoden att
granska vad som är känt om hans tidigare vandel och därur söka dra slutsatser
om hans lämplighet. Detta är syftet med nuvarande bestämmelser i
32 § 1 och 2 mom. vägtrafikförordningen om den personundersökning, som
skall äga rum i samband med utfärdande av s. k. nykterhetsintyg, och om
möjlighet för länsstyrelsen att vid behov föranstalta om ytterligare undersökning.
Bestämmelserna förutsätter uppenbarligen, att körkort icke bör
utfärdas för den, som ej kan anses pålitlig i nykterhetshänseende och i
övrigt, men anger icke närmare de krav, vilka bör uppställas i sådant hänseende.
Såsom utredningen anmärkt har praxis vid utfärdande av körkort
till följd härav kommit att variera avsevärt i olika län.

Liksom utredningen anser jag önskvärt, att mera detaljerade regler utformas
för prövningen i körkortsärenden. Svårigheter möter dock, när det gäller
att utforma lämpliga sådana regler, om man vill vidhålla den enligt min
mening riktiga tanken, att avgörandet skall grundas på en lämplighetsprövning
i egentlig mening och icke blott på formella kriterier. Det viktigaste
bör vara den helhetsbild av vederbörande, som personundersökningen utvisar,
men icke det ofta tillfälliga förhållandet, om vederbörande sakfällts
för enstaka brott eller förseelse. Det är icke ens möjligt att med bestämdhet
säga, att vissa brott eller förseelser bör generellt diskvalificera såsom
motorförare. En förseelse kan i det ena fallet framstå som ett tillfälligt avsteg
från en i övrigt skötsam livsföring men i ett annat fall blotta sådana
brister i vederbörandes mentalitet eller moraliska utrustning, att han under
inga förhållanden bör betros med körkort. De regler, som utformas till stöd
för bedömandet i körkortsärenden, bör därför icke vara av tvingande art

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

39

utan bör genom sin avfattning tydligt utmärka, att de blott avser normalfall
och att avsteg från dem icke blott är möjliga utan mången gång också
tillrådliga.

Liksom utredningen anser jag den nuvarande föreskriften om att hänsyn
överhuvud icke skall kunna tagas till omständigheter, som ligger längre tillbaka
i tiden än två år, vara mindre lämplig. Jag biträder därför förslaget om
att den slopas.

De närmare reglerna om lämplighetsprövningen torde böra inledas med
en allmänt hållen bestämmelse om att körkort icke får utfärdas med mindre
det på grund av vad som är känt om sökanden måste antagas, att han såsom
motorförare kommer att visa ansvar, omdöme, hänsyn till andra och
respekt för trafikens regler. Vidare bör föreskrift givas om att vid prövningen
skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nykterhet
samt huruvida han veterligen, i samband med begången förseelse eller
eljest, ådagalagt egenskaper som gör honom mindre lämpad att föra motorfordon.
Häri torde ligga bl. a. att körkort icke får anförtros personer med
avsevärd kriminell belastning och i all synnerhet icke dem, som på grund
av begångna brott och andra omständigheter visat sig klart brista i fråga
om de nyss angivna egenskaperna. I anslutning därtill kan lämpligen upptagas
en speciell bestämmelse om den, som gjort sig skyldig till fylleri eller
olovlig körning. Jag kan visserligen icke helt biträda utredningens förslag
i dessa delar. Emellertid förordar jag en bestämmelse av innehåll, att den
som under de två sistförflutna åren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig
körning, icke må erhålla körkort med mindre händelsen uppenbarligen är
att anse som en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person.

De nu föreslagna bestämmelserna bör, såsom innefattande villkor för erhållande
av körkort, inflyta bland bestämmelserna i 32 § 2 mom., vilka är
av närstående innehåll.

Den personundersökning, som skall ligga till grund för körkortsprövningen,
bör göras grundlig. Den bör i princip avse allt, som det kan vara
av vikt för körkortsmyndigheten att känna till vid prövningen av den sökande
ur lämplighetssynpunkt. Beträffande undersökningens omfattning
kan jag i allt väsentligt biträda vad utredningen yttrat. Jag vill dessutom
framhålla önskvärdheten av att polismyndigheten i regel inhämtar yttrande
från barnavårdsnämnden, såvida fråga är om underårig person eller
annan, om vilken man kan antaga att upplysningar står att vinna hos denna
nämnd, och från skyddskonsulenten beträffande den, som står eller nyligen
stått under övervakning såsom villkorligt dömd eller villkorligt frigiven
eller utskriven. Vissa skäl — bl. a. rådande ovisshet om den framtida
utformningen av brottsregistreringen — gör det dock mindre lämpligt att i
vägtrafikförordningen inlaga detaljerade bestämmelser om att polismyndigheten
skall inhämta upplysningar ur vissa särskilda register. Jag anser
därför att bestämmelserna i detta ämne bör få en mera allmänt hållen avfattning
än utredningen föreslagit, t. ex. att polismyndigheten skall genomgå
tillgängliga register. I övrigt synes bestämmelserna kunna avfattas i nära
anslutning till utredningens förslag.

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Polismyndighetens lämplighetsprövning bör liksom hittills utmynna i ett
av myndigheten avgivet intyg, innefattande ett omdöme om sökandens lämplighet
såsom motorförare. Såsom utredningen förslagit torde intyget böra i
själva författningen erhålla benämningen »lämplighetsintyg», vilket uttryck
ger en riktigare uppfattning om intygets ändamål än den gängse benämningen
»nykterhetsintyg». Eftersom själva lämplighetsprövningen ankommer
på länsstyrelsen och icke på polismyndigheten, bör polismyndigheten
enligt min mening — som i denna del avviker från utredningens — icke
kunna vägra att utfärda intyg utan bör i stället i förekommande fall däri
redovisa som sin uppfattning, att sökanden icke bör betros med körkort.
Jag biträder däremot utredningens förslag om att polismyndigheten i fall
då lämplighetsfrågan bedömes såsom tveksam bör till länsstyrelsen insända
utredningsmaterialet eller ett sammandrag av detta och i lämplighetsintyget
angiva, att så kommer att ske.

Vad angår det läkarintyg, som körkortssökande har att förebringa vid
anmälan till förarprov, ansluter jag mig till den i flera av remissyttrandena
uttalade meningen, att intyget bör innehålla ett omdöme av den undersökande
läkaren om sökandens lämplighet ur medicinsk synpunkt att föra
fordon av det slag, varom fråga är. Jag kan därför icke tillstyrka den av utredningen
föreslagna ändringen i 31 § 1 mom. andra stycket b) vägtrafikförordningen.
Även om en sådan ändring icke vidtages, har länsstyrelsen givetvis
möjlighet att inhämta förste provinsialläkarens mening i körkortsfrågor,
när så befinnes lämpligt.

I detta sammanhang vill jag även framhålla behovet av en annan, i huvudsak
rent formell ändring i reglerna om förvärv av körkort. Jämlikt 31 §
1 mom. vägtrafikförordningen skall den, som önskar erhålla körkort, bl. a.
förete åldersbetyg, upptagande jämväl sökandens identitetsbeteckning i
folkbokföringen. För att undvika tillämpningssvårigheter synes lämpligt att
till nämnda bestämmelse foga en uttrycklig föreskrift om det sätt varpå
sökande, som icke är kyrkoskriven här i riket, skall kunna styrka sin identitet.
Normalt kan visserligen sägas, att en person knappast har behov av
svenskt körkort, med mindre han vistas här i riket under sådana förhållanden,
att han rimligen bör låta kyrkoskriva sig härstädes, och att den nuvarande
bestämmelsen erfordras för att få en viss kontroll över klientelet av
körkortssökande. Den ifrågasatta undantagsmöjligheten avser i huvudsak
blott vissa speciella fall, främst sådana då svenskt körkort begäres av person
tillhörande utländsk beskickning eller utländskt konsulat här i riket.
För att icke leda till eftergift i alltför stor utsträckning i kravet på kyrkoskrivning
här i riket torde bestämmelsen lämpligen kunna avfattas så, att
körkortsmyndigheten visserligen äger godtaga annan tillförlitlig utredning
än åldersbetyg, när så finnes lämpligt, men att sökanden icke obetingat äger
påfordra att få körkort utfärdat åt sig utan att förete dylik handling. Den
väsentliga möjligheten till kontroll över de körkortssökande ligger f. ö. icke
i kravet på åldersbetyg utan i bestämmelserna om lämplighetsintyg och den
utredning, som i vissa fall skall verkställas i stället för sådant intyg.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

41

Motioner

I de likalydande motionerna I: 337 och II: i36 yrkas under a) att riksdagen
skall besluta »att avslå Kungl. Maj :ts förslag i vad det avser omformuleringen
av § 32 mom. 1 c i vägtrafikförordningen». Som skäl för yrkandet
anför motionärerna bl. a. följande.

Redan nu drar det ofta en avsevärd tid innan det s. k. nykterhetsintyget
och därmed sammanhängande utredningar kan avlevereras. Särskilt är så
fallet i större städer där körkortsansökningarna hopas. En väntetid på ett
par månader förekommer. Med den utvidgning av förundersökningen, som
Kungl. Maj :t föreslår, kan man befara, att väntetiden utsträcks till flera
månader, ja kanske till halvår. Polisens åligganden är redan så omfattande
i förhållande till personaltillgången att man i större städer inte hinner med
ordentlig bevakning mot brott och brottsutredning. Antalet körkortssökande
per år uppgår f. n. till bortåt 200 000. Med hänsyn till polisens personaluppsättning
och arbetsuppgifter torde den av Kungl. Maj :t föreslagna utredningen
av förundersökningen bli svårgenomförbar.

Det kan ifrågasättas huruvida det för en bedömning av den körkortssökandes
lämplighet skall vara nödvändigt med en så omfattande utredning
som den Kungl. Maj :t föreslår, bl. a. innebärande att undersökningen
i vissa fall skall omfatta längre tid tillbaka än nu vanliga 2 år. Nu gällande
bestämmelser — reglerade i vägtrafikförordningens § 32 — lämnar enligt
vår mening tillräckligt utrymme för de undersökningar som kan anses
nödvändiga för att utröna en persons lämplighet som bilförare, såväl ur
nykterhetssynpunkt som i avseende på hans allmänna lämplighet.

Undersökningar av den art som föreslagits i propositionen medför stora
risker för en subjektiv bedömning och svårigheter att åstadkomma för hela
landet giltiga bedömningsnormer. Stor risk föreligger att den föreslagna
strängare granskningen av körkortssökande kan få en form, som tolkas
som trakasseri mot oförvitliga människor.

Utskottet

Utskottet vill betona vikten av att i görligaste mån en för hela landet enhetlig
praxis tillämpas när det gäller de olika prövningar som föregår ett
körkortsutfärdande. Såsom utredningen visat har bedömningsgrunderna varierat
rätt avsevärt när det gällt det s. k. nykterhetsintyget. I det framlagda
författningsförslaget ges i vissa avseenden mera detaljerade regler för prövningen
i körkortsärenden, syftande bl. a. till att ernå större enhetlighet i bedömningen.
I många fall torde de föreslagna ändringarna och tilläggen endast
innebära ett inskrivande i författningen av vad som redan tillämpas
på sina håll. Samtidigt avser dock de föreslagna ändringarna i vissa avseenden
en skärpning av lämplighetsprövningen. Särskilt gäller detta betydelsen
av faktorer som sammanhänger med körkortssökandens personliga vandel,
varvid såsom utgångspunkt valts det av utredningen påtalade sambandet
mellan en persons allmänna skötsamhet och hans lämplighet som förare
av motorfordon. Utskottet vill i detta sammanhang som sin mening framhålla
betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt av att en viss försiktighet iakttages
när det gäller att ur de upplysningar, som föreligger om en person, dra -

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

ga slutsatser om hans framtida uppträdande i trafiken. I särskilt hög grad
gäller detta givetvis när det rör sig om anmärkta förhållanden som ligger
inte alltför nära i tiden. Vidare är det utskottet angeläget betona, att den
personundersökning, som skall verkställas, utföres med takt och omdöme
och icke i former som för den enskilde kan uppfattas som kränkande.

Det i motionerna 1:337 och 11:436 framställda yrkandet om avslag på
förslaget till ändring av 32 § 1 mom. c) vägtrafikförordningen kan utskottet
icke biträda. Propositionens förslag synes — mot bakgrunden bl. a. av
vad utskottet ovan anfört — välgrundade. Motionärernas farhågor med avseende
å den ökade arbetsinsats, som skulle krävas från polispersonalens sida
vid ett realiserande av förslaget, förefaller vara något överdrivna. Med hänsyn
till vad i motionen anföres torde böra framhållas att en stor del av det
arbete, som i förevarande avseende kommer att åvila polismyndigheterna,
kan utföras av expeditionspersonal utan polisutbildning och behöver alltså
icke inkräkta på arbetsuppgifterna för den polispersonal, som sysselsättes
med exempelvis bevakningsuppgifter och brottsutredningar. Utskottet vill
framhålla vikten av att möjligheterna att rationalisera arbetet i enlighet
härmed beaktas.

Under hänvisning till det anförda får utskottet med avstyrkande av raotionsyrkandet
tillstyrka propositionen i förevarande del.

Körkortsåldern m. m.

Departementschefen

Vad utredningen anfört om olycksfrekvensen för motorcyklister och för
yngre förare jämförd med motsvarande tal för andra fordon och andra förargrupper
ger visst belägg för åsikten, att en höjning av minimiåldern för
erhållande av körkort är befogad. Starka argument kan emellertid också
andragas till stöd för nuvarande bestämmelser. Ett sådant argument är att
ett stort antal ungdomar i åldern 16—17 år, särskilt på landsbygden, för
sitt arbete har starkt behov av ett motorfordon med bättre köregenskaper
än mopeden. Ett annat skäl är att de nuvarande reglerna ger de motorintresserade
ungdomarna anledning att söka så snart som möjligt skaffa sig
körkort och därigenom erbjuder en viss garanti för deras körskicklighet
och trafikkunnighet i övrigt, vilken knappast kan vinnas på något annat sätt.

Givetvis kan man hysa delade meningar om den lämpligaste åldersgränsen.
Man kan med ungefär lika goda skäl förfäkta, att den bör sättas vid
16, 17 eller 18 år. Den nuvarande gränsen kan enligt min mening icke sägas
vara illa avvägd och har åtminstone fördelen att vara väl invand i allmänna
medvetandet.

Frågans kärnpunkt är enligt min mening icke, vid vilken ålder det överhuvud
bör tillåtas någon att föra motorfordon, utan snarare hur de fordon
är beskaffade, som företrädesvis utnyttjas av de yngre åldersgrupperna. I
detta hänseende kan man utan tvekan säga att de typer av lättare fordon,

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

som nu framställes, avviker betydligt från vad som åsyftades, då de nu gällande
bestämmelserna infördes. De lätta motorcyklarna har överlag under
de sista åren utvecklats till relativt snabba fordon, ofta med åsidosättande
av andra viktiga krav. Ur rent teknisk synpunkt är det givetvis en vinst,
att man kunnat framställa lätta och relativt billiga motorer med hög effekt.
Den fortgående utvecklingen leder emellertid till att bestämmelserna om
klassificering av motorcyklarna måste bli föremål för översyn, om man
vill upprätthålla den grad av trafiksäkerhet, som bestämmelserna syftar till.

Utredningens förslag att gränsen mellan lätt och tung motorcykel skall
bestämmas med hänsyn till cylindervolymen och icke, såsom nu, med hänsyn
till tjänstevikten, är ur nu angivna synpunkter välfunnet. Efter en dylik
princip kan man troligen uppnå en begränsning av maximihastigheten
hos de lätta motorcyklarna, så att dessa, liksom tidigare, kommer att representera
en lämplig mellanform mellan mopederna och de kraftigare
motorcyklarna.

Emellertid bär det visat sig, att stor tvekan föreligger såväl beträffande
det lämpliga måttet å cylindervolymen som med avseende å frågan, om en
begränsning av cylindervolymen bör kombineras med en begränsning av
tjänstevikten. För att undvika onödiga övergångssvårigheter torde den maximala
cylindervolymen böra bestämmas i nära anslutning till de mått, som
faktiskt tillämpas för de nu existerande lätta motorcyklar, vilka kan bedömas
fylla skäliga krav ur trafiksäkerhetssynpunkt. För detta ändamål fordras
en specialundersökning, som beräknas taga ytterligare tid i anspråk.
Även frågan om reformens konsekvenser ur beskattningssynpunkt bör undersökas.
Vidare torde det vara lämpligt att vid frågans avgörande ta hänsyn
också till resultatet av en inom kommunikationsdepartementet pågående
utredning rörande motsvarande bestämmelser för mopeder och om förarprov
såsom villkor för rätt att föra moped. Även de speciella förslag, som
framförts i vissa av remissyttrandena, sammanhänger i viss mån med resultatet
av dessa pågående undersökningar.

Av nu angivna skäl är jag icke beredd att i detta sammanhang framlägga
något konkret förslag i hithörande frågor. Jag kommer emellertid att följa
dem med uppmärksamhet samt avser att vid första lägliga tidpunkt framlägga
de förslag, till vilka de fortsatta övervägandena kan föranleda.

Utskottet

Utskottet ansluter sig till de av departementschefen anförda synpunkterna.

Körkortsgivningen

Departementschefen

Utredningens kritik av den metod, som tillämpas vid det teoretiska körkortsprovet,
synes icke obefogad. Jag kan visserligen icke helt ansluta mig
till alla utredningens synpunkter på exempelvis de frågeformulär, som kom -

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

mer till användning vid förhören, men anser likväl, att frågan om provets
utformning är värd att tagas under omprövning.

Ett skriftligt förhör efter nu tillämpade linjer medför emellertid icke
enbart nackdelar. Till förmån för en sådan förhörsform talar bl. a. det förhållandet,
att man på detta sätt uppnår en hög grad av likformighet och
objektivitet i bedömningen och eliminerar åtskilliga av de svårigheter, som
ett muntligt förhör kan innebära för t. ex. en körkortssökande med bristande
framställningsförmåga. Å andra sidan kan ej förnekas, att den muntliga förhörsformen
ger en därtill lämpad bedömare betydligt bättre förutsättningar
att få en grundad uppfattning om sökandens kvalifikationer.

Frågans betydelse bör icke överbetonas. Körkortsprovet kan icke få utvecklas
till en omfattande examen med uppgift att i grunden utröna sökandens
kunskapsnivå och psykiska kvalifikationer i övrigt, utan måste av
många skäl begränsas till att fastslå, att sökanden når upp till en viss standard
i dessa hänseenden. För detta ändamål torde systemet med skriftliga
frågeformulär kunna betraktas som ett tjänligt medel, om åtgärder vidtages
för att utrensa de oarter i fråga om den teoretiska utbildningen, som
systemet medfört. I detta sammanhang bör anmärkas, att frågelistorna f. n.
är föremål för successiv utvidgning och modernisering. En övergång till helt
muntliga förhör skulle dessutom medföra anspråk på en väsentlig utökning
av personaltillgången.

Härmed är emellertid icke sagt, att tanken på att införa muntliga förhör
bör uppgivas. Den bästa formen för ett teoretiskt prov är utan tvivel, om
sökanden underkastas såväl muntligt som skriftligt förhör. Huruvida tonvikten
bör läggas på det ena eller det andra bör få bero på omständigheterna.
Under alla förhållanden torde emellertid det skriftliga provet böra kompletteras
med ett muntligt sådant åtminstone på det sättet, att förhörsledaren
ställer frågor till den körkortssökande i anslutning till körprovet. Ett muntligt
förhör i denna form — vilket redan nu mångenstädes tillämpas — behöver
icke ta någon nämnvärd tid i anspråk för förhörsledaren och därför
knappast leda till någon ökning av personalbehovet.

Under hänvisning till det nu anförda föreslår jag, att i 31 § 3 och 4 mom.
vägtrafikförordningen införes uttryckliga bestämmelser om att de där omnämnda
förhören skall vara såväl skriftliga som muntliga.

Vad beträffar det av statens organisationsnämnd utarbetade förslaget till
omläggning av förfarandet vid utfärdande av körkort synes detta, i belysning
av vad utredningen anfört, icke medföra sådana fördelar, att det bör förverkligas.
Vad särskilt angår redovisningen till länsstyrelsen av det utredningsmaterial,
som i samband med utfärdande av lämplighetsintyg infordras
av polismyndighet från nykterhetsnämnd, avser jag att närmare behandla
denna fråga i det följande.

Jag övergår nu till att behandla förslaget om provisoriska körkort.

Det är naturligt, att en förare, som nyligen erhållit körkort och icke hunnit
förvärva någon större rutin, har lättare att råka ut för olycksfall än en

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

van förare. De äldre och mera erfarna förarna vill nog gärna betrakta de
nyblivna förarna som ett allvarligt osäkerhetsmoment och har därför lätt
att resa krav på ingripanden mot dem ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Denna uppfattning saknar icke berättigande. Jag kan i detta hänseende
bl. a. erinra om vad jag nyss anfört i fråga om behovet av en bättre förarutbildning.
Huruvida det är lämpligt att härutöver tillgripa administrativa åtgärder
med tanke blott på de nyblivna förarna, anser jag däremot tveksamt.
Själva kärnpunkten i problemet, nämligen att i trafiken uppträder förare
med skiftande erfarenhet och kvalifikationer i övrigt, är det icke möjligt
att komma till rätta med på detta sätt. F. ö. kan den omständigheten, att en
nybliven förare vållar en trafikolycka, icke i och för sig anses vara mera
graverande än om detsamma händer en erfaren förare. Trafikreglerna är —
och detta icke utan skäl — så stränga, att manöverfel som beror på bristande
rutin i stor utsträckning bedömes som vårdslöshet i trafik. I körkortshänseende
torde dylika fel hos en nybliven förare i regel böra bedömas milt. Ett
helt annat bör däremot bedömandet bli, om föraren medvetet utsatt sig för
risker, som han sedan visat sig icke vara i stånd att bemästra. Om detta sistnämnda
fall är för handen, bör enligt min uppfattning körkortsmyndigheten
taga frågan om vederbörandes lämplighet under förnyat övervägande.
Detta bör emellertid i princip gälla vare sig körkortet är av äldre eller nyare
datum.

Utredningens förslag att körkort under ett år räknat från utfärdandet
skall vara provisoriskt synes mig därför icke vara särskilt starkt motiverat.
Den strängare observans över nyblivna förare, vartill förslaget i denna del
syftar, skulle enligt förslaget bestå enbart i en befogenhet för polismyndighet
resp. poliskommissarie att omhändertaga körkortet redan om det på
sannolika skäl kan antagas, att vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet
i trafik av icke ringa beskaffenhet. Det torde icke kunna undvikas, att
en bestämmelse av sådant innehåll skulle leda till högst olika tolkning och
rentav godtycke i tillämpningen. Det förslag till utökad rapporteringsskyldighet
för polismyndigheterna och skärpningar av reglerna om återkallelse
av körkort, som utredningen framlagt och som jag strax kommer att behandla,
tjänar i stort sett samma syfte som förslaget om provisoriska körkort
utan att medföra dettas nackdelar. I allt fall torde det vara lämpligt
att avvakta någon tids erfarenhet av dessa sistnämnda åtgärder, innan
mera radikala sådana sättes in.

Jag kan därför på nuvarande stadium icke tillstyrka utredningens förslag
om provisoriska körkort.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 339 och II: 437 hemställes »att riksdagen
måtte besluta att körkort skall vara provisoriskt under två år, räknat från
dagen för dess utfärdande, och benämnas nybörjarkörkort».

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Utskottet

Till grund för beslut om utfärdande av körkort skall ligga en så långt
möjligt utslagsgivande och rättvisande prövning av sökandens förmåga och
lämplighet att på egen hand uppträda som förare av motorfordon. Det ligger
i sakens natur att bedömningen härvidlag innebär stora vanskligheter. Redan
praktiska skäl gör att prövningen måste hålla sig inom en rätt begränsad
ram. Därtill kommer svårigheterna att på förhand uttala sig om hur en
person kommer att bete sig som förare av motorfordon under eget ansvar.
Här kan som regel något säkert svar ges först sedan vederbörande beretts
tilitälle att under någon tid framträda som motorfordonsförare på egen hand.
Dessa vanskligheter gör, att det måste betraktas som ett angeläget rättvisekrav,
att en vägran att tilldela en person körkort inte får grundas på alltför
lösa antaganden om bristande lämplighet och förmåga hos sökanden. Det bör
i sammanhanget hållas i minnet att motorismens utveckling gjort att rätten
att inneha körkort blivit en angelägenhet för ett allt större antal samhällsmedborgare.
En ytterligare fortsatt utveckling i samma riktning är att förutse.
Härigenom blir körkorsinnehavet av en alltmera vital betydelse för den
enskilde individen. Rätten att få föra motorfordon kan vara av avgörande
betydelse för hans val av arbete och bostad, för hur han skall använda sin
fritid och för mycket annat. Över huvud taget blir innehav av körkort i stor
utsträckning bestämmande för den enskildes möjligheter att tillgodogöra sig
den pågående standardutvecklingen. Självfallet måste under sådana förhållanden
stor försiktighet iakttagas, när det gäller att ställa vissa personer
utanför. Väl ställer den moderna trafiken stora krav på dem som uppträder
däri, och väl är det i hög grad önskvärt, att som förare av motorfordon uppträder
bara de som är skickade därför. Givetvis måste man också av den enskilde
individen kräva, att han gör vad som står i hans makt för att skaffa
sig de färdigheter och kunskaper, som erfordras för ett trafiksäkert uppträdande.
Emellertid kan inte alla utvecklas till lika skickliga och säkra förare,
och kraven bör inte utan tvingande skäl ställas så höga, att en större del av
samhäll smedborgarna berövas möjlighet att komma i åtnjutande av de förmåner,
som innehavet av körkort innebär. Vad nu sagts får naturligtvis inte
hindra att de verkligt trafikfarliga förarna rensas bort. I mycket stor utsträckning
torde dock urvalet härvidlag bäst ske på grundval av bedömningar
med utgångspunkt från hur vederbörande uppträtt i trafiken, det vill
säga urvalet får som regel gunda sig på omständigheter som framkommer
först efter det körkort utfärdats.

Förslaget om kombinerat skriftligt och muntligt teoretiskt prov finner utskottet
välgrundat. I sammanhanget vill utskottet understryka departementschefens
uttalande, att körkorsprovet icke får utvecklas till en omfattande
examen med uppgift att i grunden utröna sökandens kunskapsnivå och
psykiska kvalifikationer i övrigt. Provet måste begränsas till att fastslå, att
sökanden når upp till en viss standard i dessa hänseenden. Uttalandet i propositionen,
att det muntliga provet skulle kunna tillgå på det sättet, att för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

47

hörsledaren ställer frågor till sökanden i anslutning till körprovet, vill utskottet
för sin del tolka så, att det inte är meningen att förhörsledaren skall
ställa frågor under själva körningen på ett sätt som kan verka störande på
sökandens möjligheter att koncentrera sig på körningen.

Det i motionerna 1: 339 och II: 437 framförda förslaget om att körkort
skall vara provisoriskt under två år, räknat från dagen för dess utfärdande,
och benämnas nybörjarkort kan utskottet icke ansluta sig till. Enligt förslaget
har bestämmelsen om provisoriskt körkort icke förenats med några
andra praktiska bestämmelser än just den, att det skall benämnas nybörjarkörkort.
Den psykologiska betydelsen av en sådan benämning — motionärerna
synes lägga stor vikt härvid — torde i hög grad vara beroende av i
vilken mån till benämningen är knutna några särstadganden för innehavaren
av körkort av ifrågavarande slag. Den skärpta tillsyn över de nyblivna
förarna, som synes vara ett av ledmotiven för motionärerna, skapas eller
ifrämjes icke blott och bart genom att de nyutfärdade körkorten erhåller en
särskild benämning. Därtill fordras också att särskilda kontrollåtgärder sättes
in mot innehavare av körkort, varom här är fråga. Några praktiska förslag
i sådant avseende innehåller motionerna icke. För övrigt vill utskottet
för sin del gärna ansluta sig till departementschefens uttalande, att manöverfel,
som beror på bristande rutin hos en nybliven förare, i regel bör bedömas
milt.

Under hänvisning till det anförda får utskottet med avstyrkande av motionerna
tillstyrka propositionen i förevarande del.

Kompetensen för yrkesförare

Departementschefen

De skäl, som utredningen åberopat för att uppställa högre krav på kompetens
för yrkesförare än för motorförare i allmänhet, är enligt min uppfattning
bärande. I allt fall bör fullgod kompetens krävas av dem, som har
till yrke att föra tyngre och mera svårmanövrerade fordon. En lämplig kompetensnivå
torde kunna uppnås genom förverkligande av utredningens förslag.
Närmare bestämt synes den av utredningen skisserade principen böra
i författningen komma till uttryck på det sättet, att den, som har till yrke
att för annans räkning framföra fordon av vissa större typer, skall innehava
trafikkort, oavsett om fordonet nyttjas i yrkesmässig trafik eller ej. I princip
anser jag f. ö., att trafikkortskompetens rimligen bör kunna fordras i något
större omfattning än utredningen föreslagit, nämligen för förare av utryckningsfordon
samt för den, som yrkesmässigt framför buss, oavsett
fordonets storlek.

Emellertid kan reformen icke genomföras omedelbart och i ett sammanhang.
Det övervägande flertalet bland dem, som bar till yrke att köra tunga
fordon, besitter troligen sådan körskicklighet, att det för dem icke möter
några större svårigheter att avlägga körprov för trafikkorl, men några av

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

dem behöver troligen rådrum att förvärva de erforderliga teoretiska kunskaperna.
Hänsyn måste också tagas till att bilinspektionens resurser redan
nu är hårt ansträngda och icke tål någon avsevärd ytterligare belastning.

En lämplig form för övergång till de föreslagna nya reglerna synes vara,
att dessa efter en tidsfrist av ungefär ett år göres tillämpliga å yrkesförare
av de allra tyngsta fordonen och sedermera efter hand utsträckes att
gälla jämväl förare av övriga nu åsyftade fordonstyper. För genomförande
av reformen i full utsträckning torde böra anslås en tid av 4—5 år.

I anledning av vad sålunda anförts förordar jag, att i 29 § vägtrafikförordningen
upptages en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger förordna,
att den, som har till yrke att för annans räkning framföra lastbil
med en totalvikt överstigande 7 ton eller buss eller utryckningsfordon, skall
innehava trafikkort. Jag förutsätter därvid att närmare föreskrifter i ämnet
kommer att med lämpliga tidsmellanrum utfärdas av Kungl. Maj :t.

I regel torde det med en bestämmelse av nu skisserat innehåll icke behöva
möta någon större svårighet att i det särskilda fallet avgöra, huruvida trafikkort
fordras eller icke. Tvekan kan dock möjligen tänkas uppstå i fråga
om skyldigheten att innehava trafikkort för sådana personer, i vilkas yrke
det ingår att köra bil åt annan men vilka även har andra arbetsuppgifter.
I dylika fall torde hänsyn böra tagas dels till huruvida den verksamhet, vari
vederbörande är sysselsatt, någorlunda regelbundet fordrar lastbils- eller
busstransporter och dels till det förhållandet, om förandet av bil kan anses
som den huvudsakliga arbetsuppgiften för vederbörande. Är dessa villkor
uppfyllda, torde krav på trafikkort böra upprätthållas, oavsett om föraren
jämväl har andra arbetsuppgifter. Även reservförare och vikarie för ordinarie
förare bör ha trafikkort. Däremot lärer ett sådant krav ej kunna göras
gällande gentemot den, vilken av särskild orsak vid något enstaka tillfälle
uppträder såsom förare av sådant fordon, som bestämmelsen åsyftar.
Uppenbart torde jämväl vara, att kravet på trafikkort ej avser polismän, besiktningsmän,
bilreparatörer m. fl., som tillfälligt framför dylikt fordon
för kontroll av dess köregenskaper e. d. Eftersom de anförda synpunkterna
enligt min mening framgår av den föreslagna författningstexten, anser jag
ej erforderligt att belasta denna med ytterligare detalj föreskrifter i ämnet.

Utskottet

Mot bakgrunden av den utveckling, som präglat särskilt den icke yrkesmässiga
lastbilstrafiken under senare tid, har gällande bestämmelser rörande
skyldighet att inneha trafikkort kommit att te sig mindre väl avvägda.
Det kan icke anses tillfredsställande att exempelvis en yrkeschaufför, som är
anställd som lastbilsförare i ett åkeriföretag, skall vara tvungen att ha trafikkort
för att kunna fullgöra sitt yrkesarbete, medan föraren av en lastbil
av motsvarande storlek, som tillhör ett industriföretag, icke behöver inneha
sådant kort. Med utgångspunkt från det sagda kan utskottet med tillfredsställelse
hälsa propositionens förslag, att trafikkort skall krävas för dem som

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

har till yrke att föra tyngre och mera svårmanövrerade fordon. Det synes
även välbetänkt att i anslutning härtill på motsvarande sätt utvidga kravet
på trafikkort till jämväl förare av utryckningsfordon. Emellertid måste det —
såsom också framhållits i propositionen — räknas med vissa övergångssvårigheter
i samband med förslagets genomförande. Utskottet beaktar härvid
särskilt det förhållandet, att många — framför allt äldre — yrkeschaufförer,
som enligt den nya ordningen blir tvingade att skaffa sig trafikkort, om de
skall få fortsätta med sin gamla verksamhet, kan ha svårigheter att fylla
kraven för erhållande av sådant kort. Speciellt kan de strängare kraven i
fysiskt hänsende för erhållande av trafikkort visa sig utgöra hinder härvidlag.
Det kan inte vara rimligt, att på så sätt yrkesutövare med kanske mångårig
förtjänstfull gärning såsom yrkeschaufförer bakom sig berövas möjligheterna
att fortsätta i sitt yrke och i stället hänvisas till att söka sig annan
utkomst på en måhända hårdnande arbetsmarknad. Nu anförda synpunkter
talar för att — såsom föreslagits — övergången bör göras mjuk. De
talar enligt utskottets mening också för, att vid utfärdande av trafikkort särskild
hänsyn bör kunna tagas till dem som övergångsvis beröres av de nya
bestämmelserna, exempelvis genom en välvillig inställning vid behandling
i förekommande fall av ansökningar om dispens från kraven på fysisk
lämplighet.

Under hänvisning till det anförda får utskottet tillstyrka den föreslagna
ändringen i 29 § vägtrafikförordningen.

Den fortlöpande kontrollen av förarnas lämplighet
Departementschefen

Vad till en början angår utredningens förslag till åtgärder för att uppspåra
olämpliga förare vill jag hänvisa till vad jag förut anfört om att möjligheterna
till en förhandsprövning av de körkortssökandes lämplighet är
mycket begränsade. Huruvida en viss person är lämplig såsom motorförare
eller icke visar sig ofta först då han uppträder på egen hand i trafiken.
Som komplement till den noggrannare körkortsprövning, vilken jag förordat,
bör därför också införas bestämmelser med ändamål att göra körkortsmyndigheten
uppmärksam på händelser och omständigheter, som var
för sig eller i förening kan leda till att körkortsfrågan upptages till förnyad
prövning.

Nuvarande bestämmelser om skyldighet för olika myndigheter att lämna
körkortsmyndigheten underrättelser om körkortsinnehavares förhållanden
är, såsom utredningen framhållit, icke tillfredsställande i alla avseenden.
Skäl föreligger därför att utvidga och komplettera dem. Å andra sidan får rapportskyldigheten
icke utsträckas så långt, att systemet blir alltför svårbemästrat
eller leder till kostnader, som ej står i skäligt förhållande till nyttan.

Utredningens förslag, att samtliga polisrapporter angående vägtrafikolyckor,
även sådana av bagatellartad beskaffenhet, skall tillställas körkorts 4

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 samt. 2 avd. Nr 20

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

myndigheten, synes mig gå väl långt. Huvudparten av det material, som sålunda
skulle inkomma till körkortsmyndigheten, torde säkerligen komma
att visa sig ganska betydelselöst ur körkortssynpunkt. Arbetet med att genomgå
och sovra materialet skulle hos vissa körkortsmyndigheter bli betydande.
Vad utredningen syftar till är i första hand blott att få alla polisanmälda
olyckor registrerade hos körkortsmyndigheten och på så sätt få fram,
vilka förare som rent statistiskt sett är mest belastade med olyckor. För
detta ändamål räcker det med att myndigheten får en kortfattad uppgift om
förarens namn och numret på hans körkort, tidpunkten och platsen för
olyckan samt dess art (kollision mellan fordon, påkörning av gående etc.).
Endast i de fall, då någon åtgärd från myndighetens sida överväges, t. ex.
på grund av att en förare enligt registret är belastad med ett flertal sådana
anmälningar, erfordras tillgång till närmare uppgifter, vilka då lämpligen
kan erhallas genom att myndigheten infordrar fullständiga handlingar från
polismyndigheten. Med ett dylikt system torde det vara möjligt att förverkliga
utredningens intentioner utan att alltför mycket öka arbetsbördan hos
polismyndigheterna och körkortsmyndigheterna.

Jag förordar, i anslutning till det nu anförda, att i 81 § vägtrafikkungörelsen
upptages en bestämmelse om skyldighet för polismyndighet att meddela
underrättelse till körkortsmyndighet angående samtliga vägtrafikolyckor,
i vilka innehavare av körkort på något sätt haft del. För dylik underrättelse
torde, åtminstone t. v., i allmänhet kunna användas den blankett,
som föreskrivits för meddelande av statistiska uppgifter angående vägtrafikolyckor.
Hinder bör dock ej möta för polismyndigheten att, om så
befinnes lämpligt, i stället översända förundersökningsprotokoll eller polisrapport
angående olyckan.

Förslaget att i 81 § vägtrafikkungörelsen upptaga en särskild bestämmelse
om skyldighet för polismyndighet att till körkortsmyndigheten anmäla,
om körkortsinnehavare befinnes hemfallen åt spritmissbruk eller om
eljest något förhållande föreligger som kan leda till att han icke bör vara
betrodd med körkort, anser jag lämpligt. Jag biträder också förslaget om att
i 33 § vägtrafikförordningen upptaga en erinran om polismyndighets skyldighet
i vissa fall att göra framställning om återkallelse av körkort. Vissa
mindre jämkningar torde dock böra vidtagas i utredningens förslag.

Vad utredningen föreslagit om vidgad underrättelseskyldighet för domstol
kan jag i huvudsak biträda. Den torde böra begränsas till sådana grova
brott, som ådagalägger olämplighet att föra motorfordon.

Vad beträffar den föreslagna skyldigheten för nykterhetsnämnd att årligen
avlämna statistiska uppgifter till länsstyrelsen om antalet personer,
som varit föremål för nämndens åtgärd m. m„ skulle dess fullgörande ställa
ganska betungande. Åtskilliga omständigheter, bl. a. arbetsbelastningen
hos länsstyrelserna, gör dessutom att man kan tvivla på att dessa för sin
del kan effektivt handha den uppsikt, som förslaget åsyftar. Eftersom nykterhetsnämnderna
genom utredningen och de av socialstyrelsen verkställda
förfrågningarna nu blivit uppmärksamgjorda på sin ifrågavarande skyldig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

51

het, torde man kunna förvänta, att skyldigheten i fortsättningen kommer
att fullgöras bättre än hittills. Jag anser därför övervägande skäl tala för
att någon ytterligare uppgiftsskyldighet för nykterhetsnämnd åtminstone
t. v. ej införes. Ej heller den av utredningen föreslagna ändringen i 4 § lagen
om nykterhetsvård synes numera, sedan nämnderna blivit uppmärksamgjorda
på sin uppgiftsskyldighet, ha någon större uppgift att fylla.

Vad slutligen angår den föreslagna uppgiftsskyldigheten för vissa läkare
möter denna, på sätt framhållits i flera av yttrandena, rätt stora betänkligheter.
Beträffande den måhända viktigaste gruppen, nämligen de psykiskt
sjuka, torde nuvarande system fungera i stort sett tillfredsställande. Vad
angår övriga sjukdomstillstånd torde ingripanden från körkortsmyndighetens
sida av flera skäl böra begränsas till mera påtagliga fall, huvudsakligen
sådana där man vet eller kan antaga att vederbörande för motorfordon,
trots att han får anses mindre lämplig härtill. Vid sådant förhållande och då
medicinalstyrelsen förklarat sig ämna vidtaga åtgärder för att få en utvidgad
rapportering till stånd i annan ordning, anser jag att utredningens förslag
icke bör förverkligas, innan ytterligare erfarenheter föreligger av vad
som kan uppnås utan författningsbestämmelser.

Det har sedan länge stått klart, att det nuvarande systemet för registrering
av körkort icke är tillfredsställande och att en reform förr eller senare
blir ofrånkomlig. Ett minimikrav på registreringen är att man utan alltför
stor omgång skall kunna utröna, om en viss person har körkort och av vilken
länsstyrelse detta utfärdats. Ur militär synpunkt och civilförsvarssynpunkt
är det därjämte önskvärt, att man ur registret kan få fram uppgifter, vilka
personer i en viss ort, av en viss ålderskategori etc., som har körkort.

En teoretiskt tänkbar metod att ordna registreringen är givetvis att upprätta
ett centralt register över alla körkortsinnehavare. Med hänsyn till den
omfattning, som ett centralt register måste få, och den administrativa apparat,
som skulle erfordras för dess handhavande, är denna tanke emellertid
knappast realistisk i nuvarande läge.

Utredningens förslag att anteckna körkortsinnehaven i länsstyrelsernas
tryckande folkbokföringsregister synes visa på en mera framkomlig väg.
Visserligen når man icke alla de fördelar, som ett centralt register skulle
innebära, men förslaget synes ägnat alt med eu måttlig insats av personal
och för rimlig kostnad ge ett resultat, med vilket man skäligen borde kunna
åtnöjas.

En hrist i förslaget är emellertid, att någon kostnadsberäkning ej verkställts.
Vidare må framhållas, att frågan om vissa omläggningar i folkbokföringen
på sistone blivit alltmera aktuell och att det med hänsyn härtill
bör undersökas, huruvida en registrering av körkort lämpligen bör komma
till stånd före en dylik omläggning eller samordnas med denna. Eftersom
arbetet å länsbyråerna icke är jämnt fördelat på olika år eller på årets månader,
är det dessutom värt att undersöka, vilka åtgärder som kan vidtagas
för att få registreringsarbetet förlagt till eu lämplig tidpunkt. Om registreringen,
såsom troligt är, bör kombineras med eu allmän skyldighet för kör -

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

kortsinnehavarna att förete körkorten för avstämpling, kan det måhända
övervägas, om uppvisandet skall ske för polismyndighet, såsom utredningen
föreslagit, eller om det med större fördel kan förläggas t. ex. till postanstalterna.

Av nu nämnda skäl kan utredningens förslag icke förverkligas utan vissa
närmare undersökningar beträffande förutsättningarna för registreringens
genomförande. Det är möjligt, att förslaget därvid bör jämkas eller rentav att
en annan registreringsmetod befinnes lämpligare. Jag ämnar föranstalta om
att en sådan undersökning kommer till stånd.

Sedan resultatet av nämnda undersökning föreligger, torde förslaget böra
upptagas till förnyad prövning.

Utskottet

Såsom utskottet ovan framhållit är det vanskligt att bedöma en persons
lämplighet som motorförare innan han börjat på egen hand uppträda i trafiken.
Med hänsyn härtill blir de åtgärder, som syftar till att bland innehavarna
av körkort skilja ut de i mera avsevärd män trafikfarliga förarna, av
största betydelse. Det är därför av vikt att körkortsmyndigheterna hålles
underrättade om sådana efter körkortsutfärdandet inträffade händelser,
som var för sig eller i förening kan vara ägnade att leda till omprövning av
körkortsfrågan. För att detta syfte skall kunna bättre tillgodoses torde det
vara motiverat med en viss revidering av gällande bestämmelser om skyldighet
för olika myndigheter att hålla körkortsmyndigheterna underrättade
om körkortsinnehavares förhållanden. Härvidlag vill dock utskottet understryka
departementschefens uttalande, att rapportskyldigheten icke får utsträckas
så långt, att systemet blir alltför svårbemästrat eller leder till kostnader,
som ej står i skäligt förhållande till nyttan.

I propositionen förordas att i 81 § vägtrafikkungörelsen upptages en
bestämmelse om skyldighet för polismyndighet att underrätta körkortsmyndigheten
angående samtliga vägtrafikolyckor, i vilka innehavare av körkort
på något sätt haft del. Underrättelse skulle således lämnas vare sig vederbörande
körkortsinnehavare på något sätt haft skuld till olyckan eller ej;
alltså även i det fall, då anledningen till det inträffade helt är att söka hos
annan person eller på annat sätt legat i omständigheter utanför vederbörandes
rådighet. Syftet med sådana underrättelser anges i första hand blott
vara att få alla polisanmälda olyckor registrerade och på så sätt få fram
vilka förare som rent statistiskt sett är mest belastade med olyckor. För det
fall att någon åtgärd från körkortsmyndighetens sida överväges, t. ex. på
grund av att enligt registret en förare är belastad med ett flertal sådana
anmälningar, skall enligt propositionen tillgång till närmare uppgifter kunna
erhållas genom att körkortsmyndigheten infordrar fullständiga handlingar
från polismyndigheten.

Ur rättssäkerhetssynpunkt synes det utskottet betänkligt, att sådana trafikhändelser,
där åklagaren icke funnit någon vårdslöshet ligga föraren till

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

53

last eller där domstol meddelat friande dom, skall ligga till grund för prövningen
i körkortsfrågor. Det kan vidare också synas betänkligt att denna
för den enskilde ofta nog så betydelsefulla prövning skall kunna till väsentlig
del bygga på innehållet i polisförhörsprotokoll. I sammanhanget må
anmärkas, att enligt rättegångsbalken dom i brottmål regelmässigt icke får
bygga på vad som förekommit vid polisförhör. Det föreslagna systemet
skulle också vålla merarbete för polismyndigheterna liksom för körkortsmyndigheterna.
De senare skulle få ett än mera svåröverskådligt material
att handskas med. Om ett mera begränsat, till väsentligheter koncentrerat
material inflyter, lärer detta underlätta för körkortsmyndigheterna att leta
fram verkligt olämpliga förare. För de fall, där det är av särskild vikt att
körkortsmyndigheterna på ett tidigt stadium erhåller besked angående omständigheter,
som bör påverka vederbörandes rätt att inneha körkort, synes
en tillfyllestgörande reglering erhållas med en allmänt hållen bestämmelse
om skyldighet för polismyndighet att, då den erhållit kunskap om omständighet,
som bör föranleda att vederbörande icke längre betros med körkort,
insända underrättelse därom till körkortsmyndigheten. En liknande bestämmelse
finns redan nu upptagen i vägtrafikkungörelsen. För det fall åter att
en trafikolycka leder till att föraren blir fälld till ansvar, skall redan enligt
gällande regler domstolen underrätta körkortsmyndigheten därom. Sådan
underrättelse kan för övrigt komma att omfatta trafikhändelse beträffande
vilken underrättelseskyldighet för polismyndighet enligt de föreslagna reglerna
icke skulle förelegat, nämligen då förare fällts till ansvar för vårdslöshet
i trafik oaktat någon trafikolycka ej inträffat.

Mot bakgrunden av det anförda finner sig utskottet icke kunna förorda
eu utvidgning av polismyndigheternas underrättelseplikt till att avse skyldighet
att lämna underrättelse om alla trafikolyckor vari körkortsinnehavare
haft del. Ett beaktande av utskottets ställningstagande kräver en omlormulering
av 33 § 9 mom. i förslaget till ändring i vägtrafikförordningen.
Utskottet vill än vidare i detta sammanhang uttala, att utskottet ifrågasäter,
huruvida nämnda moment — som endast innehåller en hänvisning till
annan författning — över huvud skall behöva belasta vägtrafikförordningen.
Det förefaller i viss mån ologiskt med en sådan hänvisning beträffande
polismyndighets och åklagares underrättelseskyldighet, då i förordning inte
intages motsvarande angående domstolars och nykterhetsnämnders underrättelseskyldighet.
I den mån motivet till alt bestämmelsen föreslås införd
är att söka i det förhållandet, att underrättelseskyldigheten från polismyndigheternas
sida tidigare fullgjorts på ett mindre tillfredsställande sätt, torde
rättelse kunna förväntas genom vad som nu förevarit. Erinringar till
vederbörande myndigheter torde vidare, i den mån sådana ändock skulle erfordras,
kunna bättre och effektivare meddelas i annan ordning. Utskottet
vill i sammanhanget hänvisa till vad departementschefen i propositionen
anfört rörande motsvarande problem med avseende å nykterhetsnämndernas
underrättelseskyldighet.

I fråga om domstolarnas underrättelseskyldighet har utskottet intet alt

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

erinra mot en utvidgning härvidlag i enlighet med vad departementschefen
angivit. Det torde dock vara av vikt att i kungörelsen så uttömmande som
möjligt anges vilka brott som skall föranleda rapportering, detta för att
undvika en alltför skiftande praxis hos olika domstolar. Utskottet vill också
understryka den av Föreningen Sveriges häradshövdingar vid remissbehandlingen
av utredningens förslag uttalade synpunkten om behovet av sekretesskydd,
därest körkortsregistren skulle komma att i vidare utsträckning
innehålla uppgifter om diffainerande brott.

I övrigt föranleder departementschefens uttalanden under förevarande
rubrik ingen erinran från utskottets sida.

Återkallelse av körkort m. m.

Departementschefen

Frågan, huruvida det är möjligt att upprätthålla en tillfredsställande standard
hos motorförarna och förhindra, att bland dem återfinnes personer,
som konstaterats vara klart olämpliga att föra motorfordon, beror icke
blott på reglerna om förvärv av körkort utan i minst lika hög grad på reglerna
om återkallelse och om omhändertagande av körkort. Av de uppgifter,
som utredningen förebragt, framgår tydligt, att nuvarande regler i detta
hänseende icke är tillräckligt stränga och att en skärpning därför är nödvändig.

Som allmänna önskemål må framhållas, att reglerna dels bör ge körkortsmyndigheten
möjlighet att utröna, huruvida en person, som erhållit körkort,
alltjämt kan anses lämpad att föra motorfordon, dels bör ge möjlighet att
omedelbart fråntaga en olämplig förare hans körkort och dels bör gå ut på
att den, som fråntagits sitt körkort, i princip icke skall återfå detta annat än
efter förnyad lämplighetsprövning med positivt utfall.

I samband med frågan om skärpning av körkortsreglerna aktualiserar sig
även frågan om tillskapandet av betryggande garantier för en ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande prövning av frågor om återkallelse av körkort
m. in. Eftersom utredningen icke inlåtit sig på hithörande spörsmål,
saknas förutsättningar för att nu allsidigt pröva nämnda spörsmål. De rättssäkerhetsgarantier,
som redan finns, nämligen möjligheten att överklaga beslut
om körkortsåterkallelse in. m., kan emellertid icke betecknas som otillräckliga.
Givetvis bör vid utformning av författningsbestämmelserna beaktas,
att de administrativa myndigheternas befogenheter icke utsträckes
längre, än ändamålet med bestämmelserna oavvisligen påkallar. Jag vill
härjämte erinra om att den nyligen tillsatta utredningen angående rattfylleribrotten
m. in. enligt meddelade direktiv även har att undersöka, i vad
mån prövningen av fråga om indragning av körkort kan överflyttas från
länsstyrelse till domstol.

Vad angår körkortsmyndighetens möjligheter att konstatera en förares
olämplighet vill jag först hänvisa till den utvidgade underrättelseskyldighet

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

för polismyndigheter och domstolar, för vilken jag uttalat mig i det föregående.
Som komplement till reglerna i detta ämne erfordras — såsom utredningen
framhållit — en befogenhet för länsstyrelsen att föranstalta om
ny utredning, helt eller delvis, angående de förhållanden, som skall klarläggas
i samband med utfärdande av nytt körkort. Utredningen har föreslagit,
att körkortsmyndigheten vid behov skall kunna förelägga körkortsinnehavare
att inkomma med nytt lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis
och därvid föreskriva att prövningen skall verkställas av viss
angiven person samt att länsstyrelsen också skall kunna själv eller genom
polismyndighet eller nykterhetsnämnd införskaffa den ytterligare utredning
angående föraren, som finnes erforderlig. Till dessa förslag kan jag ansluta
mig.

Detsamma gäller förslaget att slopa den nuvarande bestämmelsen i 33 §

1 mom. vägtrafikförordningen om att avseende icke får fästas vid förseelse,
för vilken föraren dömts mer än två år före begåendet av den förseelse,
som ger anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till
prövning. För bedömande av förarens lämplighet bör allt, som är känt om
hans sätt att föra motorfordon, få tagas i betraktande. Vilken betydelse som
därvid skall tillmätas omständigheter längre tillbaka i tiden bör få avgöras
från fall till fall och icke bero på en i själva författningen uppställd tidsbegränsning.

Även utredningens förslag till skärpningar i reglerna om de fall, då körkort
skall återkallas, finner jag befogade. Jag föreslår att de intages i författningen
med vissa jämkningar, vilka föranledes av vad jag kommer att
anföra i det följande.

Den ändring, som utredningen föreslagit i bestämmelsen om att återkallelse
av körkort på grund av straffbelagd förseelse regelmässigt ej får ske
förrän frågan om straffet blivit avgjord genom lagakraftägande dom, är
mera diskutabel. Den nuvarande bestämmelsen ger enligt min mening belägg
för att körkortsmyndigheten, oberoende av utgången i ansvarsfrågan,
har möjlighet att pröva frågan om förarens lämplighet och att på grundval
av denna prövning återkalla körkortet. Att, såsom utredningen föreslagit,
låta körkortsmyndigheten verkställa en självständig prövning även av frågan,
om föraren kan antagas vara förfallen till ansvar för förseelsen, måste
anses olämpligt, särskilt som körkortsmyndigheten ofta icke har lika goda
möjligheter att bedöma värdet av bevisningen som domstol har efter ett
muntligt förfarande vid huvudförhandling. Följden kunde bli, att domstolen
och körkortsmyndigheten komme till skilda resultat i samma fråga, vilket
kunde leda till allvarliga komplikationer. Jag föreslår i stället en sådan
omformulering av bestämmelsen, att den tydligare än hittills ger vid handen
att återkallelse får äga rum, om det oavsett utgången av ansvarsfrågan kan
anses klarlagt, att föraren icke är lämplig att föra körkortspliktigt fordon.

Vad härefter beträffar villkoren för återfående av återkallat körkort och
om utfärdande av nytt körkort i stället för atcrkallat sadant ansluter jag
mig till utredningen i det hänseendet, alt denna fråga i princip bör bero på

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

helt ny lämplighetsprövning från körkortsmyndighetens sida och att prövningen
icke sällan bör utfalla så, att vederbörande ej anförtros körkort. Någon
bestämd återkallelsetid bör därför icke upptagas i beslut, varigenom
körkort återkallas. I stället bör i själva författningen upptagas viss minimitid,
före vars utgång föraren icke skall kunna få nytt körkort utfärdat.
Utredningens förslag att denna tid skall bestämmas till två år anser jag
dock alltför strängt. Jag förordar, att tiden sättes till ett år. Även detta
förslag innebär i flertalet fall en skärpning av nuvarande praxis. I ett hänseende
anser jag dock att en strängare regel är påkallad, nämligen beträffande
den, som sakfällts jämlikt 1 § andra stycket trafikbrottslagen
för att han vid framförande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap
ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra
människors liv eller egendom. Med kännedom om den restriktiva praxis,
som domstolarna intager i hithörande frågor, torde det tämligen generellt
kunna sägas att den, vilken sakfällts enligt sagda lagrum, ådagalagt sådan
uppenbar olämplighet såsom motorförare, att han icke vidare bör anförtros
körkort. I allt fall bör detta ej ske förrän en längre tid efter brottets
begående. Jag föreslår, att minimitiden för detta fall sättes till tre år.

Emellertid kan man icke bortse från att fall förekommer, då schablonregler
sådana som de av mig nu förordade framstår som oskäligt stränga. Pa
längre sikt kan detta leda till att körkortsmyndigheterna icke använder återkallelsemöjligheten
i den omfattning, som är önskvärd. Jag förordar därför,
att länsstyrelsen får möjlighet att, om synnerliga skäl föranleder därtill, i
beslutet om återkallelsen föreskriva en kortare minimitid, dock lägst tre
månader. Vad speciellt angår de fall, då körkort återkallats på grund av
sjukdom, skada e. d. eller på grund av att föraren icke efterkommit föreläggande
att inkomma med lämplighetsintyg eller annan utredning, anser
jag, liksom utredningen, att någon särskild minimitid för återkallelsen icke
bör gälla. I dessa sistnämnda fall bör vederbörande återfå körkortet eller
få nytt körkort utfärdat då det förhållande, som föranlett återkallelsen,
upphört.

Övriga av utredningen föreslagna bestämmelser om återkallelse av körkort
och återställande av körkort eller utfärdande av nytt körkort efter återkallelse
anser jag mig kunna tillstyrka med blott vissa formella mindre
jämkningar i förslagets text.

Med hänsyn till den utformning av reglerna om återkallelse av körkort, för
vilken jag nu uttalat mig, bortfaller behovet av en mera omfattande reform
utav reglerna om varning. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag mig icke böra
tillstyrka utredningens förslag att varning skall kunna förenas med viss tids
indragning av körkort. Ej heller kan jag biträda utredningens mening, att
varning aldrig skulle få användas, om något av de formella villkoren för
återkallelse av körkort kan anses uppfyllt. Däremot anser jag mig böra förorda
en sådan ändring av bestämmelserna i 34 § vägtrafikförordningen, att
varning kan meddelas icke blott, såsom nu, i vissa av de formella återkallelsefallen
utan även eljest då mot en körkortsinnehavare förebragts någon

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

omständighet, som är ägnad att allvarligt minska tilltron till lians lämplighet
såsom förare. Till de fall, då varning ej får meddelas — f. n. grov oaktsamhef
vid förande av motorfordon och grövre trafikonykterhetsbrott —
torde även böra fogas det fallet, att föraren efter att ha vållat olycka med
personskada som följd avlägsnar sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits,
till vilka händelsen skäligen bort föranleda.

Utredningens förslag till ändringar av reglerna i 35 § vägtrafikförordningen
angående omhändertagande av körkort kan jag icke tillstyrka i helt oförändrat
skick. Det synes mig knappast rimligt, att en förare skall kunna drabbas
av den allvarliga påföljd, som mistning av körkortet mången gång innebär,
endast därför att han misstänkes för t. ex. grov vårdslöshet i trafik.
Minimikravet för att ett omhändertagande skall få ske bör enligt min mening
vara, att föraren är klart bunden vid själva den gärning, som av polismyndigheten
bedömes på angivet sätt. Det nuvarande stadgandet är därför på
denna punkt att föredraga framför det, som utredningen föreslagit. Däremot
biträder jag utredningens förslag i vad det rör omhändertagande avkörkort
på grund av alkoholpåverkan hos föraren. Bestämmelsen bör alltså
enligt min mening formuleras så, att omhändertagande kan ske redan om
föraren visat tydliga tecken pa paverkan av starka drycker eller annat ämne,
och det bör icke, såsom nu, för omhändertagande fordras att föraren är synbarligen
berusad. Förslaget i fråga om förare, som drabbats av sjukdom,
skada e. d., kan jag tillstyrka därest det jämkas därhän, att ingripande
icke kan ske enbart på grund av ett antagande från polismyndighetens sida,
att vederbörande av medicinska skäl är mindre lämplig att föra motorfordon,
utan blott då detta förhållande kan anses fastslaget. Oberoende av grunden
för ett omhändertagande bör länsstyrelsen städse ha rätt att ingå i saklig
prövning av åtgärdens befogenhet i samband med prövning av frågan om
återkallelse av körkortet. För att prövningen skall kunna ske snabbt, bör
tiden för översändande av beslutet och övriga handlingar till länsstyrelsen
icke göras längre än som är nödvändigt. Den nuvarande föreskriften om
att översändandet skall ske inom 48 timmar synes mig icke ställa några
oskäliga anspråk på polismyndigheten. Den bör enligt min mening bibehållas.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna om s. k. provisoriska körkort
hänvisas till vad jag förut anfört i denna fråga.

De av utredningen framlagda synpunkterna på frågan om interimistisk
återkallelse och det därmed sammanhängande förslaget till ändring av 33 §
vägtrafikförordningen föranleder icke någon erinran från min sida. Givetvis
förutsätter jag, att den utvidgade befogenhet, som sålunda lämnas körkortsmyndigheten,
kommer att handhavas med tillbörlig försiktighet.

De i vissa av remissyttrandena framkomna förslagen till ytterligare ändringar
i reglerna på förevarande område fordrar undersökningar och överväganden,
som icke kan komma till stånd i detta sammanhang. De torde
därför få anstå i avbidan på den ytterligare utredning av trafiksäkerlietsfrågorna,
varom jag nyligen föranstaltat.

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Motioner

I de likalydande motionerna I: 33b och II: 430 heter det bl. a.:

Enligt 33 § mom. 5 föreslås, att nytt körkort ej skall utfärdas innan tre
år förflutit från den dag då föraren fråntogs sin rätt att föra körkortspliktigt
fordon. Tre års trånhändande av körkortet betyder för en person som
bedriver yrkesmässig trafik att denne under dessa år måste övergå till
annat arbete. Detta torde vara möjligt för de yngre. För äldre personer
måste dock en omställning vara förenad med mycket stora svårigheter, om
en sådan över huvud taget är möjlig. Bakgrunden till att en person gjort
sig skyldig till brott av den art om vilket stadgas i 1 § andra stycket, lagen
om straff för vissa trafikbrott, kan tänkas vara tillfällig depression eller
liknande. Att på sådan grund beröva en person möjligheterna till utkomst
för kanske återstående delen av dennes liv måste anses som ett särskilt hårt
— men av förslagsställaren icke avsett — straff. Vi anser det därför riktigt
att modifiera bestämmelserna i 33 § 5 mom. därhän, att länsstyrelsen äger
befogenhet att, där synnerliga skäl föreligger, återställes eller utfärdas nytt
körkort efter kortare tid än tre år, dock ej för mindre tid än 1 år.

Motionärerna hemställer därefter, att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 69 måtte föreslå de ändringar i 33 § vägtrafikförordningen, som
följer av vad sålunda förordats.

I de likalydande motionerna I: 338 och II: 438 hemställes »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att åt utredningen
angående rattfylleribrott m. m. måtte uppdragas att utreda lämpligheten av
att, med bibehållande av körkortsärendena vid länsstyrelserna, förstärka
dessa med en rådgivande körkortsnämnd».

Utskottet

Den skärpning och effektivisering av reglerna om återkallelse av körkort,
som föreslås i propositionen, synes mot bakgrunden av vad utredningen
anfört väl motiverad. Det torde främst vara denna väg man måste gå fram
när det gäller att gallra ut olämpliga förare. Det måste också betraktas som
riktigt att i princip kräva helt ny lämplighetsprövning för den som efter
återkallelse önskar erhålla nytt körkort. Propositionens förslag härutinnan
finner utskottet välgrundade. Även de föreslagna minimitiderna före vars
utgång föraren icke skall kunna få nytt körkort utfärdat — härvidlag innebär
förslaget en skärpning i förhållande till vad nu gäller — kan utskottet
acceptera utom i vad angår brott mot 1 § andra stycket lagen om straff för
vissa trafikbrott (grov vårdslöshet i trafik). Minimitiden har här — det rör
sig om personer som sakfällts för att de vid förande av bil, motorcykel,
traktor eller motorredskap ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar
likgiltighet för andra människors liv eller egendom — föreslagits till tre år
under åberopande bl. a. av att domstolarna intagit en restriktiv praxis i hithörande
frågor. Någon redovisning av domstolspraxis i detta hänseende lämnas
icke i propositionen. Emellertid har — bl. a. i den till utskottet inkomna
skrivelsen från Motormännens riksförbund — gjorts gällande att praxis

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

under senare tid skulle tendera mot eu skärpning härvidlag. Hur än härmed
må förhålla sig, torde det under alla omständigheter vara uppenbart
att det i ett givet fall kan vara ytterst vanskligt att avgöra huruvida ett trafikbrott
skall hänföras till grov vårdslöshet enligt det nyss angivna lagrummet
eller bedömas såsom vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket ifrågavarande
lag. Till sin svårighetsgrad varandra mycket närliggande förseelser
kan alltså komma att hänföras under olika lagrum. Konsekvenserna med
avseende på körkortsindragningen skulle emellertid bli att minimitiden för
erhållande av nytt körkort i det ena fallet skulle bli tre och i det andra fallet
ett år, en skillnad som i många fall icke skulle kunna sägas vara sakligt
motiverad. En följd av att man vid den hårdare bedömningen stadgade en
så avsevärt längre återkallelsetid skulle för övrigt också kunna tänkas bli
att domstolarna påverkades i riktning mot den mildare brottsbedömningen,
något som väl icke kan vara avsett med de föreslagna bestämmelserna. Det
måste vidare betonas att det här är fråga om en minimitid och att utfärdande
av nytt körkort skall föregås av ny lämplighetsprövning, varvid hänsyn
kan tas till alla de omständigheter, som talar mot att föraren ånyo betros
att föra motorfordon. Medmtgångspunkt från det sagda föreslår utskottet
att bestämmelsen i 33 § 5 mom. första punkten vägtrafikförordningen
utformas så, att minimitiden vid där omförmält fall blir två i stället för.
som enligt propositionens förslag, tre år.

Departementschefen har i propositionen framhållit, att fall kan förekomma,
då de förordade schablonreglerna med avseende å minimitider i fråga
om rätt att ånyo erhålla körkort framstår som oskäligt stränga. Han har
därför förordat att länsstyrelserna skulle få möjlighet att i återkallelsebeslutet,
om synnerliga skäl föranleder därtill, föreskriva en kortare minimitid,
dock lägst tre månader. Uttalandet synes äga giltighet jämväl för återkallelse
i anledning av att körkortsinnehavare dömts för grov vårdslöshet. Det
framlagda förslaget till författningstext upptager emellertid icke den ifrågavarande
undantagsregeln för de fall, där återkallelse skett i anslutning till
brott mot 1 § andra stycket lagen om straff för vissa trafikbrott. Utskottet
anser att en motsvarande undantagsregel bör finnas jämväl för detta fall.
Doek bör härvidlag icke kunna föreskrivas kortare tid än ett år.

Genom vad sålunda anförts har utskottet jämväl besvarat motionerna
I: 334 och II: 430.

Enligt förslaget skall nyssnämnda minimitider räknas från den dag föraren
fråntogs sin rätt alt föra körkortspliktigt fordon. Stadgandet torde böra
innebära, att i minimitiden skall inräknas jämväl tid, varunder polismyndighets
beslut om omhändertagande eller körkortsmyndighets beslut om interimistisk
återkallelse av körkortet varit gällande.

Den vid förslaget till ändring i vägtrafikförordningen fogade övergångsbestämmlsen
stadgar alt, där länsstyrelse före den 1 juli 1958 meddelat
slutligt beslut om återkallelse av körkort, äldre bestämmelser skall äga tilllämpning
i fråga om rätt att återfå körkortet eller erhålla nytt körkort. Med
hänsyn till att de nya reglerna innebär en i vissa avseenden icke oväsentlig

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

skärpning i fråga om de stipulerade minimitiderna för erhållande av ny legitimation
som motorförare, kan det te sig stötande och mindre rättvist att
avgörande huruvida en återkallelse, som grundar sig på en före författningsändringens
ikraftträdande inträffad omständighet, skall bedömas efter de
mildare eller strängare reglerna alltefter den snabbhet, varmed vederbörande
körkortsmyndighet kan komma att handlägga ärendet. Den ur berörda
synpunkt riktigaste regleringen skulle enligt utskottets mening vara att föreskriva,
att återkallelse på grund av straffbelagd förseelse, som begåtts före
ikraftträdandet, skall behandlas efter de gamla reglerna. Måhända kan dock
tillämpningen av en sådan bestämmelse stöta på vissa praktiska svårigheter,
framför allt när fråga är om flera samverkande omständigheter som grund
för återkallelsen. Skulle på grund av sådana eller andra skäl en ordning i
stil med vad sålunda skisserats icke vara lämplig, torde dock en i tillbörlig
grad rättvisande lösning kunna erhållas genom att körkortsmyndigheterna
för ändamålet begagnar möjligheten att, då synnerliga skäl är därtill, i beslutet
om återkallelsen föreskriva den kortare tid, lägst tre månader, som
svarar mot den återkallelsetid, som skulle kommit i fråga om äldre regler
varit tillämpliga.

Skärpningen av bestämmelserna rörande återkallelse av körkort frambäver
ytterligare de synpunkter, som i skilda sammanhang framförts om
nödvändigheten av att ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande garantier
för prövning av frågor om körkortsåterkallelse förefinnes. I betraktande
härav är det med tillfredsställelse utskottet konstaterar, att den nyligen
tillsatta utredningen angående rattfylleribrotten m. m. jämväl fått i uppdrag
att undersöka i vad mån prövningen av fråga om indragning av körkort
kan överflyttas från länsstyrelse till domstol. En sådan överflyttning
skulle också öppna möjlighet att vid bestämmande av påföljd för brottet ta
hänsyn till det men motorföraren lider vid indragningen av körkortet.

I motionerna 1:338 och 11:438 föreslås — med utgångspunkt från tanken
att det i första hand borde undersökas i vad mån det är möjligt och
lämpligt att inom länsstyrelsernas ram tillskapa ett särskilt organ för handläggning
av hithörande frågor — att riksdagen skall besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att åt den nyssnämnda utredningen uppdrages
att utieda lämpligheten av att, med bibehållande av körkortsärendena vid
länsstyrelserna, förstärka dessa med en rådgivande körkortsnämnd. En sådan
utvidgning av direktiven för utredningen finner utskottet icke motivelad.
Utskottet anser sig dock böra föreslå, att motionerna överlämnas till
utredningen, så att de i motionerna framförda synpunkterna kommer till
utredningens kännedom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

61

Fordonsutrustning och fordonskontroll
Departementschefen

Det är utan tvekan en brist i trafiklagstiftningen, att någon allmän föreskrift
icke finnes om skyldighet att låta äldre motorfordon undergå periodisk
kontrollbesiktning. Utredningens förslag att sådan skyldighet skall
föreskrivas beträffande äldre fordon, som blir föremal lör överlåtelse, är
ur denna synpunkt välbetänkt.

Emellertid har den starka ansvällningen av bilparken och kanske framför
allt den stora mängden ansökningar om körkort under senare år ställt
hesiktningsmannaorganisationen inför en arbetsbörda, som det blivit allt
svårare att bemästra. Införandet av besiktningstvång för de avsevärda kategorier
äldre bilar, som åsyftas med utredningens förslag, medför ytterligare
arbetsuppgifter, som organisationen icke kan ombesörja utan att allvarligt
eftersätta sina övriga, lika viktiga åligganden. Det torde icke vara möjligt
att med bibehållande av lämpliga kompetenskrav få till stånd en personalökning
av den omfattning, som erfordras för att hålla befattningshavarnas
göromål på en rimlig nivå och samtidigt genomföra den av utredningen förordade
reformen.

Av nu anförda skäl anser jag att den av utredningen förordade reformen
tyvärr måste få tills vidare anstå.

De erinringar, som nu anförts mot förslaget om en allmän kontrollbesiktning
av motorfordon, är icke i samma män tillämpliga på förslaget om
periodisk kontrollbesiktning av utryckningsfordon, eftersom dessas antal
är begränsat och åtgärden därför icke medför någon oöverkomlig belastning
för hesiktningsmannaorganisationen.

Med hänsyn till de speciella och krävande förhållanden, under vilka
brandbilar och ambulanser nyttjas, finner jag det naturligt att höga krav
ställes på dessa fordons trafikduglighet. Detsamma gäller, ehuru möjligen
i varierande utsträckning, övriga utryckningsfordon.

Inom kommunikationsdepartementet pågår f. n. undersökningar om den
ur trafiksynpunkt lämpligaste gränsdragningen mellan utryckningsfordon
och andra fordon. Jag är med hänsyn härtill icke beredd att nu ta ställning
till frågan om reglering av besiktningsförhållandena för samtliga slag
av utryckningsfordon. Beträffande brandbilar och ambulanser synes emellertid
de förhållanden, som påtalats i statspolisintendentens skrivelse, göra
det nödvändigt att garantier för full trafiksäkerhet hos dessa fordon snarast
tillskapas.

Av nu anförda skäl vill jag förorda, att 24 § vägtrafikförordningen —
som handlar om periodisk besiktning av körskolefordon och fordon med
gengasverk —- utbygges med bestämmelser, enligt vilka årlig kontrollbesiktning
skall äga rum av sådana registrerade motorfordon och släpfordon, som
inrättats uteslutande för brandväsendet eller för transport av sårade eller
sjuka eller som användes uteslutande för brandväsendet och försetts med

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

beteckning därom. För att bereda fordonens ägare skäligt rådrum och med
hänsyn till bilinspektionens kapacitet torde dock böra övergångsvis föreskrivas,
att kontrollbesiktning icke på grund av nämnda författningsändring
behöver äga rum före den 1 januari 1959.

Med avseende å frågan om fordonsbelysning vill jag erinra om att reglerna
på detta område, med anledning av förslag från utredningens sida,
undergick en genomgripande revision år 1955. Reglerna skärptes då på flera
punkter. Enligt uttalande, som därvid gjordes av chefen för kommunikationsdepartementet,
borde bestämmelserna om belysningsanordningar på
motorfordon helst utformas så, att alla bredare fordon bleve försedda med
två baklyktor och två reflektorer baktill. önskemålet kunde emellertid icke
helt förverkligas. Jag kan helt ansluta mig till nämnda uttalande och anser
att man bör sträva efter att genomföra principen successivt i den mån detta
låter sig göra utan att alltför mycket betunga fordonsägarna. Sedan samtliga
de år 1955 beslutade författningsändringarna numera trätt i kraft, kan
tiden sägas vara inne att ta under övervägande, vad som ytterligare kan
göras för att främja trafiksäkerheten i detta väsentliga hänseende.

Enligt gällande bestämmelser i 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom. vägtrafikförordningen
skall bil liksom ock släpvagn, vilken dragés av bil, ha två baklyktor
och två reflektorer baktill. Släpsläde, som dragés av bil, behöver
däremot enligt 6 § 2 mom. samma förordning icke ha mer än en baklykta
och två reflektorer och detta f. ö. blott vid färd under mörker. För färd
under mörker med traktor, motorredskap eller sådan släpvagn eller släpsläde,
som dragés av traktor, gäller olika regler för det fall att fordonet
framföres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande
belysning ej finnes, samt för det fall att fordonet framföres på annan
väg. I det förra fallet skall fordonet enligt 5 § 2 och 4 mom. samt 6 § 4
mom. vägtrafikförordningen ha en baklykta och två reflektorer baktill. I
det senare fallet skall traktor och motorredskap ha en baklykta och två
reflektorer baktill, varemot någon bestämmelse icke finns meddelad om belysning
eller reflexanordningar å tillkopplad släpvagn eller släpsläde. Vidare
må nämnas, att traktor och motorredskap vid färd under mörker på allmän
gata eller annan allmän plats, där tillfredsställande belysning ej finnes,
skall ha två lyktor framtill. Då traktor eller motorredskap eljest föres under
mörker, fordras däremot endast en lykta framtill. För fullständighetens
skull må anmärkas, att de bestämmelser, som sålunda gäller för trafik å
allmän väg, kan göras tillämpliga även å viss enskild väg genom beslut av
länsstyrelse eller stadsmyndighet.

För att bringa de svenska reglerna i överensstämmelse med nyssnämnda
rekommendation erfordras ändringar i 5 § 2 och 4 mom. samt 6 § 2 och 4
mom. vägtrafikförordningen av innebörd, att föreskrift om två baklyktor
införes även för släpsläde, som dragés av bil, samt för traktor och traktordragen
släpvagn eller släpsläde. Dessa regler torde böra gälla när fordonet
framföres på allmän väg, gata eller annan allmän plats, oavsett om den

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

63

är tillfredsställande belyst eller icke, samt då det framföres på enskild väg,
som särskilt förklarats skola i detta hänseende jämställas med allmän väg.

Starka skäl talar dessutom för att i detta sammanhang förverkliga även
önskemålet om att traktor, då den framföres på allmän väg, gata eller annan
allmän plats eller på sådan enskild väg som nyss nämnts, skall föra två
lyktor framtill, oavsett om väg- eller gatubelysningen kan anses tillfredsställande
eller icke. Jag föreslår därför att även en sådan föreskrift införes.

Rent formellt torde rekommendationen icke avse motorredskap, men starka
skäl talar uppenbarligen för att dessa även i fortsättningen jämställes
med traktorer i fråga om kraven på belysningsanordningar.

Jag anser mig av nu anförda skäl böra förorda, att 5 och 6 §§ vägtrafikförordningen
undergår de ändringar, som jag nyss skisserat, därvid de bör
utformas så, att de nya, skärpta reglerna blott blir tillämpliga vid färd under
mörker på allmän väg, gata eller annan allmän plats samt då särskilt
förordnande meddelats om deras tillämplighet å viss enskild väg.

Eftersom ägarna av de fordon, som beröres av reformen, skäligen bör få
ett visst rådrum att anskaffa de erforderliga utrustningsdetaljerna, föreslår
jag att de nya reglerna icke träder i kraft förrän den 1 januari 1959.

Vad slutligen beträffar frågan om förbud mot utskjutande dekorationer å
bilar och motorcyklar finner jag angeläget, att bestämmelser med det av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förordade innehållet snarast införes, samt förordar
därför, att den för ändamålet erforderliga ändringen vidtages i 3 §
2 mom. vägtrafikförordningen. Med hänsyn till att dylika förbud icke gäller
överallt utomlands bör emellertid genom en jämkning i 27 § 6 mom. samma
förordning göras ett undantag för fordon, vilka tillfälligt nyttjas i riket
enligt turistvagnslicens. För sådana fall, då från utlandet inkommande fordon
på grund av internationella överenskommelser får brukas utan turistvagnslicens,
blir de nya förbudsbestämmelserna ej heller tillämpliga med
hänsyn till stadgandena i 2 § kungörelsen den It oktober 1930 med anledning
av Sveriges tillträde till den i Paris den 24 april 1926 undertecknade
internationella konventionen rörande automobiltrafik och 2 § kungörelsen
den 30 juni 1952 med anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den
19 september 1949 undertecknade konventionen rörande vägtrafik. För
dessa fall erfordras således ej någon författningsändring.

I fråga om nya bilar och motorcyklar torde de nya bestämmelserna böra
träda i kraft redan den 1 januari 1959, vilket lärer medge fabrikanterna och
importörerna inom bilbranschen nödig tid till omställning. Med avseende å
fordon, som besiktigats eller för vilka typintyg utfärdats före nämnda dag,
anser jag däremot att ikraftträdandet bör få anstå till den 1 januari 1960.

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 335 och II: 431 heter det:

I skrivelse till Konungen av den 27 december 1957 har kungl. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att man i olika sammanhang med kungl.

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

arbetarskyddsstyrelsen till diskussion upptagit frågan om vikten av att
skyddad och lämplig plats ordnas för förare av lastbil, t. ex. genom förstärkta
fordonspartier, och att förarhytten utformas så, att skada vid kollision i
möjligaste mån undvikes eller mildras. Styrelsen framhåller vidare, att
man erfarit att flera trafikolyckor medfört svåra personskador på grund av
att lasten på fordonet förskjutit sig och trängt in i förarhytten. Styrelsen
avser att tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen utarbeta vissa normer
för lastbilshytters konstruktion, bl. a. i avsikt att skapa bättre skydd vid
trafikolyckor, och finner det därför önskvärt att i samband med den revision
av vägtrafikförordningen, som för närvarande överväges, i författningen
intages bestämmelse som lämnar styrelsen formell befogenhet att
ingripa på nämnt sätt. På enahanda sätt bör vägtrafikförordningen kompletteras
med bestämmelse om att last i erforderliga fall skall förankras
eller på annat sätt hindras från att vid kraftig inbromsning förskjutas
framåt. Det anföres vidare att bestämmelser rörande utförandet av såväl
lastbilshytter som anordningar till förhindrande av förskjutning av last
bör meddelas av den myndighet, som Konungen därtill förordnar, och att
det synes lämpligt att sådant förordnande meddelas styrelsen, som därvid
skall ha att samråda med bl. a. arbetarskyddsstyrelsen.

Motionärerna hemställer därefter, att riksdagen »måtte besluta att uppdraga
åt Konungen att utan riksdagens ytterligare hörande vidtaga erforderliga
ändringar i vägtrafikförordningen i här berört avseende».

I de likalydande motionerna I: 337 och II: 436 föreslås under c) att riksdagen
skall besluta »att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att sådana
tillämpningsföreskrifter till vägtrafikförordningen utfärdas att därav utförligt
framgår vad som skall iakttagas beträffande fordons belysningsutrustning
såväl i avseende på standardutrustning som beträffande extrabelysning».

I de sistnämnda motionerna anföres vidare under rubriken »Slutprövning
för körkort» följande.

Slutprövningen av en körkortsaspirants förmåga att framföra fordon
sker f. n. på ett sätt som inte alltid är helt tillfredsställande. Avgörandet
fattas av en bilinspektör efter ett körprov som ibland endast omfattar några
minuters körning. Körskolläraren, som torde vara den som bäst känner
till elevens körförmåga, ges ingen möjlighet att påverka bedömningen.

En bilinspektör är således utrustad med relativt stora befogenheter. Trots
detta existerar inga gemensamma normer för körprovsbedömningen, utan
dessa varierar starkt mellan inspektörsdistrikt. Riktlinjer i syfte att möjliggöra
en för hela landet enhetlig bedömning av uppkörningsprov för körkort
bör utarbetas.

En annan fråga av betydelse i sammanhanget är den specialutbildning
som bilinspektörerna erhåller. Denna är mycket knapphändig och omfattar
endast en kurs på två månader. I kursen behandlas dels frågor rörande körprovsbedömning,
dels frågor rörande bilbesiktning.

Önskvärt vore att dessa båda utbildningsavsnitt fördelades på två kurser
varvid körprovsbedömningen ges ett betydligt större utymme än vad som
nu är fallet. På motsvarande sätt bör enligt vår mening bilinspektörernas
verksamhet uppdelas så, att de två grenarna, körkortsprövning och bilbesiktning,
handhas av olika inspektörer.

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Med hänvisning till det anförda föreslår därefter motionärerna under e)
»att frågan om statens bilinspektörers utbildning och verksamhet skall bli
föremål för utredning, varvid bör beaktas de av oss ovan framförda synpunkterna».

Utskottet

Av fundamental betydelse för trafiksäkerheten är, sasom utskottet ovan
framhållit, att de fordon som brukas på vägarna är tillfredsställande ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Vägtrafikförordningen innehåller också relativt noggranna
bestämmelser om vilka krav som i dessa hänseenden skall ställas
på motorfordonen. Kontrollen över att fordonen sedan de väl satts i trafik fyller
dessa krav är dock ytterst bristfällig, och det är ett allmänt omvittnat
faktum, att ett stort antal av de fordon som nu är i bruk i vårt land befinner
sig i ett skick som inte kan betraktas som tillfredsställande. Det enda effektiva
sättet att komma till rätta med missförhållandena härutinnan torde vara
att införa föreskrifter om kontinuerlig kontrollbesiktning i någon form.
Departementschefen synes också klart inse det välmotiverade i en sådan ordning.
Emellertid har han avvisat utredningens förslag om att ny kontrollbesiktning
skall krävas vid överlåtelse av motorfordon som är mer än fem år
gammalt. Som grund för sitt ställningstagande har han anfört, att besiktningsmannaorganisationens
resurser för närvarande icke förslår för ett realiserande
av förslaget.

Utskottet har ingen som helst anledning att ifragasätta riktigheten av antagandet
att resurserna för närvarande icke är tillräckliga för en mera betydande
utvidgning av kontrollbesiktningsskyldigheten. Bilinspektionens ansträngda
arbetsläge har i flera sammanhang omvittnats. Från denna utgångspunkt
delar utskottet alltså departementschefens uppfattning att ett
genomförande av den av utredningen förordade reformen tills vidare måste
anstå. Emellertid finner utskottet angeläget framhålla nödvändigheten av
att kraftiga åtgärder vidtages för en förstärkning av bilinspektionens resurser,
så att genomförandet av välbetänkta reformer i stil med den föreslagna
icke onödigtvis skjutes på framtiden.

I ett avseende, nämligen i fråga om vissa utryckningsfordon brandbilar
och ambulanser — har dock departementschefen föreslagit en utvidgad
kontrollbesiktning. Enligt propositionens förslag skall dessa fordon årligen
underkastas sådan besiktning. Till vad departementschefen sålunda föreslagit
kan utskottet ansluta sig. Utskottet vill dock framhålla vikten av att
den besiktning, varom här är fråga, kan fullgöras på sådant satt, att den
beredskap fordonen skall tjäna i minsta möjliga mån eftersättes.

Propositionens förslag angående ändrade bestämmelser rörande fordonsbelysning
i vissa avseenden kan utskottet liksom förslaget om förbud mot
utskjutande dekorationer biträda.

Det i motionerna 1:337 och 11:436 framställda yrkandet om utfärdande
av utförliga bestämmelser angående extrabelysning å fordon kan utskottet

5 Bihang till riksdagens protokoll t!)5S. 9 samt. 2 avd. Nr 20

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

däremot icke tillstyrka. Såsom motionärerna framhållit finns för närvarande
utförliga tillämpningsföreskrifter utfärdade rörande standardbelysning, varvid
utgångspunkten är de i vägtrafikförordningen meddelade reglerna angående
vilka krav som skall ställas på belysningsanordningarna. Att tillskapa
motsvarande regler beträffande icke obligatoriska belysningsanordningar
torde stöta på stora praktiska svårigheter redan av den anledningen, att
man här icke har några grundregler i vägtrafikförordningen, som anger vilka
krav anordningarna skall fylla; förordningen upptar endast bestämmelser
om obligatorisk sådan utrustning. Utskottet finner ej heller skäl att nu
föreslå att förordningen kompletteras med bestämmelser om hur extrabelysning,
som eventuellt anbringas å motorfordon, skall vara beskaffad. I
anslutning till vad motionärerna anfört om risken för bländande ljus må
framhållas att vägtrafikförordningen innehåller en allmän regel om att fordon
icke får begagna bländande ljus på väg, där tillfredsställande belysning
är anordnad, vid möte med annat fordon eller när fordonet är uppställt å
väg ävensom att vid möte med fordon avbländning skall ske i god tid. Det
avgörande för i vad mån belysningsanordningarna verkar bländande blir i
många fall inte hur de är konstruerade utan hur de användes. Att exempelvis
helt förbjuda användning av sökarlykta på motorfordon torde icke heller
vara motionärernas avsikt. Det må anmärkas att de av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdade anvisningarna rörande belysningsanordningar
på motorfordon innehåller en bestämmelse om att annat hjälpljus än sökarlykta
icke få placeras på större höjd över marken än vad som är medgivet
för huvudstrålkastare.

Det i motionerna I: 335 och II: 431 framförda förslaget om att — i anslutning
till en av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse den
27 december 1957 gjord framställning till Kungl. Maj :t — vägtrafikförordningen
skall kompletteras med bestämmelser rörande de krav som ur säkerhetssynpunkt
bör ställas på förarhytt till lastbil ävensom bestämmelser
syftande till att förebygga skador genom förskjutning av last på sådant fordon
finner utskottet välgrundat. Enligt styrelsens förslag i nämnda framställning
skulle i 3 § 2 mom. vägtrafikförordningen intagas en föreskrift av
innebörd att förarhytt på bil skall vara utförd på ett från säkerhetssynpunkt
i möjligaste mån betryggande sätt. Vidare skulle 52 § 1 mom. i förordningen
kompletteras med bestämmelse om att last skall i erforderliga fall förankras
eller på annat sätt hindras från att vid kraftig inbromsning förskjutas
framåt. Bestämmelser rörande utformningen av lastbilshytter samt anordningar
till förhindrande av förskjutning av last föreslås skola meddelas av
den myndighet Konungen bestämmer. Enligt skrivelsen borde sådant förordnande
lämpligen meddelas styrelsen, som därvid skulle ha att samråda
med bl. a. arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsens framställning har remissbehandlats
av kommunikationsdepartementet och därvid praktiskt taget genomgående
rönt positivt mottagande.

Utskottet finner sig mot bakgrunden av det anförda böra tillstyrka motionerna
och alltså hemställa om att sådana ändringar i vägtrafikförordning -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

67

en, som åsyftas med motionerna, företages utan riksdagens vidare hörande. I
sammanhanget vill dock utskottet framhålla, att det av praktiska skäl givetvis
inte är möjligt att erhålla ett fullständigt skydd mot sådana skador,
som bestämmelserna avser att förebygga. Å andra sidan synes dock inte
oväsentliga förbättringar kunna vinnas inom ramen för de anordningar som
rimligen kan krävas. Problemet hänger intimt samman med konstruktionstekniken
vad rör ifrågavarande fordon. Det är därför nödvändigt att vederbörande
myndigheter vid utformningen av hithörande föreskrifter nära samarbetar
med representanter för biltillverkare och karosserifabrikanter liksom
det är av vikt att samråd sker med företrädare för näringslivet och trafikutövarna
i övrigt. Vidare torde de nya bestämmelserna för sitt genomförande
kräva avsevärda övergångstider. Det torde icke heller, såvitt utskottet
nu kan bedöma, böra komma i fråga att ålägga innehavare av äldre fordon
att bygga om dessa för att ernå anpassning till de nyuppställda kraven.

I anslutning till vad nu avhandlats vill utskottet erinra om att liknande säkerhetsproblem
föreligger beträffande traktorer. Det synes angeläget att
även på detta område så snart ske kan vidtages åtgärder för åstadkommande
av bättre förhållanden.

Det i motionerna 1:337 och 11:436 framställda yrkandet om en utredning
av frågan om statens bilinspektörers utbildning och verksamhet kan
utskottet icke biträda. Statens bilinspektion står under fortlöpande kontroll
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som också sörjer för samordningen av
bilinspektörernas verksamhet och verkar för att likformig praxis skall utbilda
sig i olika distrikt, bl. a. genom anordnande av återkommande centrala
sammankomster för förste bilinspektörerna och genom utsändande av anvisningar
till befattningshavarna. Den omorganisation av styrelsens vägbyrå,
varom beslut fattats av årets riksdag, torde vara ägnad att i viss mån förbättra
styrelsens möjligheter till effektiva insatser härvidlag. Några belägg
för att bilbesiktningsmännen med avseende å sin kompetens icke skulle
fylla de krav, som rimligen kan ställas på dem, har motionärerna icke anfört.
Vad angår motionärernas förslag om en klyvning av bilbesiktningsmännens
verksamhet på två verksamhetsgrenar, nämligen å ena sidan körkortsprövning
och å andra sidan bilbesiktning, är att anföra, att en sådan uppdelning
med största sannolikhet skulle leda till att antalet stationsorter för
bilbesiktningsmän måste i icke ringa mån minskas, en utveckling som icke
kan vara önskvärd med hänsyn till allmänhetens intresse av alt ha så bekväm
tillgång till bilbesiktningsmännens tjänster som möjligt.

Trafikregler m. m.

Departementschefen

Allmän hastighetsbegränsning är en fråga, som alltid haft en framträdande
plats i diskussionen kring trafiksäkerhetsproblemen.

Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet
egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av

G8

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis
riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke en hastighetsbegränsning
i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en
bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten att de allra högsta
hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna
av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall
sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom en erinran om den fara,
som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.

Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,
går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.
Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna
kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av
den föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att
verkställa omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns
lätt kan leda till en felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser
främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på
sådana trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt
skulle vara behövlig.

En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande
övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen
vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.
Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande
övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastighetsregeln,
och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten
för trafikreglerna överhuvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser
icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som
skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse
om maximihastighet.

Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan
mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är det icke lämpligt
att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning. Å andra sidan är
det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så
avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter
icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt
för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.

Jag vill erinra om att frågan om införande av en allmän hastighetsbegränsning
var föremål för riksdagens behandling så sent som år 1957 i anledning
av vissa då väckta motioner. Andra lagutskottet, som behandlade
motionerna, avvisade i sitt utlåtande (nr 9) tanken på en hastighetsbegränsning
under motivering, bl. a., att efter frågans behandling inför riksdagen
år 1955 några nya rön icke framkommit, som kunde sägas utgöra belägg
för att en fix hastighetsgräns skulle leda till ökad trafiksäkerhet.
Utlåtandet vann riksdagens gillande.

69

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år i958

För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om
införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,
att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan
överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden
föranleder därtill.

Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser
lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar
lider icke av samma stelhet som en regel om allmän
hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det
särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.
Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare framhållit
— att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för risker,
som de kommer att möta på vägen, och detta torde i sin tur medföra, att
en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är möjligt
att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt
att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen
erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen lockar
till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg mera
allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka att
föreskriva t. o. in. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot torde
det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att föreskriva
hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens utseende
kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. — Jag
förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja
de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna
i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.

Den av utredningen föreslagna regeln om vissa undantag från skyldigheten
att lämna företräde åt fordon, som kommer från vänster, torde blott innebära
ett inskrivande i författningen av något som redan nu allmänt anses
gälla. Jag har icke något att erinra mot att så sker och tillstyrker alltså
att en sådan bestämmelse inflyter i 48 § vägtrafikförordningen.

Måhända skulle det kunna övervägas att utvidga bestämmelsen till en
allmän regel om företräde för den, som färdas på väg med starkare trafik,
i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare trafik. Med en
dylik utformning skulle bestämmelsen emellertid i praktiken sätta vänsterregeln
ur kraft och därigenom leda till mycket långtgående konsekvenser.
Jag är väl medveten om att många kunniga och hänsynsfulla förare i viss
utsträckning tillämpar en dylik princip utan stöd i författningen men anser,
med hänsyn t ill nyssnämnda följdverkningar, icke lämpligt att en bestämmelse
i ämnet inflyter i vägtrafikförordningen.

Utredningens förslag att söka minska riskerna i samband med omkörning
genom en regel om skyldighet för förare av vissa tyngre fordon, som framföres
efter annat sådant fordon, att hålla lämpligt avstånd till den framför -

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

varande, anser jag väl motiverat. Starka skäl talar dessutom enligt min
mening för att regeln vidgas att avse varje fordon, som framföres efter annat
fordon med påtagligt lägre hastighet än annan på vägen framgående trafik.
Jag tillstyrker därför att bestämmelser av nämnda innebörd införes i
45 § vägtrafikförordningen.

Däremot är jag icke beredd att utan närmare undersökningar förorda en
utvidgning av regeln att gälla fordon i allmänhet när de framföres med
normal hastighet.

Enligt min mening är det uppenbart, att en regel av föreslaget innehåll
icke rubbar principen om att huvudansvaret för en omkörning och därigenom
uppkommande risker åvilar den omkörande. Något förtydligande härutinnan
torde därför icke vara behövligt.

Motorcyklar och mopeder är erfarenhetsmässigt att anse som bullersamma
fordon. Om de handhaves på ett skickligt och hänsynsfullt sätt, är denna
olägenhet likväl icke så framträdande, att några särskilda åtgärder är påkallade
beträffande just dessa typer av fordon. Vad som aktualiserat utredningens
förslag om åtgärder mot vissa slag av störande trafik, är närmast
det förhållandet, att en del förare, främst yngre sådana, tagit för vana att
under kvällar och nätter samlas på vissa platser i städer och andra tätorter
samt därvid hanterar motorerna på ett sätt, som icke fyller skäliga
anspråk på hänsyn till andra.

Såsom justitieombudsmannen framhållit har polismakten redan enligt
gällande bestämmelser vissa möjligheter att stävja detta ofog. Enligt 58 §
första stycket vägtrafikförordningen skall föraren i görligaste mån behandla
motorn så, att den icke åstadkommer störande buller, och överträdelse av
bestämmelsen är straffbelagd i 67 § andra stycket nämnda förordning. Mot
s. k. klungkörning kan ingripande ske enligt polismans allmänna befogenhet
att ingripa mot störande uppträden. I vissa fall kan straff ådömas enligt
11 kap. 11 § strafflagen för förargelseväckande beteende.

Det torde vara en allmän uppfattning att dessa polismaktens befogenheter
mångenstädes icke utnyttjas i tillnärmelsevis den omfattning, som skulle
vara behövlig, och att polisen tolererar att motorcyklister och mopedister
åstadkommer sådant buller och i övrigt gör sig skyldiga till sådant uppträdande,
som utan tvekan skulle föranleda ingripande, därest fråga vore om
trafikanter av någon annan kategori. Orsakerna torde vara dels att buller
från motorcyklar och mopeder på sina håll förekommer i så stor omfattning,
att ingripanden i enstaka fall lätt framstår som opåkallade, och dels
bevisningssvårigheterna. Troligt är dock, att ett energiskt uppträdande från
polisens sida i de flesta fall skulle kunna i allt väsentligt råda bot på det
onödiga bullret.

Jag delar justitieombudsmannens åsikt, att ett mer eller mindre totalt förbud
mot framförande av mopeder och motorcyklar i viss stad eller viss annan
ort icke är möjligt att genomföra enligt nuvarande bestämmelser.
Vad angar frågan, huruvida en dylik förbudsmöjlighet bör skapas genom ändring
av bestämmelserna i 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen, anser jag det

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

principiellt oriktigt att införa förbudsbestämmelser med så generell utformning,
att man i praktiken nödgas lägga en dispensbefogenhet i den enskilde
polismannens hand. Å andra sidan måste det medgivas, att svårigheter kan
möta, när det gäller att i det särskilda fallet utforma bestämmelser som tillgodoser
sitt syfte utan att innebära avsteg från denna princip.

Överhuvud synes frågan om åtgärder mot gatubullret böra angripas på
ett mera allsidigt sätt än som är möjligt på grundval av trafiksäkerhetsutredningens
förslag. Hithörande frågor är f. n. föremål för särskild utredning,
som statens institut för folkhälsan erhållit i uppdrag att ombesörja.
Det synes mig lämpligt att avvakta resultatet av denna utredning, innan
slutlig ståndpunkt tages till sådana förslag till partiella reformer som det
nu förevarande.

Jag kan därför icke tillstyrka utredningens förslag i förevarande hänseende
utan förutsätter att frågan t. v. bör lösas med andra åtgärder, i främsta
rummet skärpt uppsikt från polisens sida över ifrågavarande trafikantgrupper.

Utredningens mening, att förhållandena påkallar en skärpning av åtgärderna
mot olovlig körning, anser jag befogad. Jag vill i detta sammanhang
särskilt hänvisa till vad jag inledningsvis anfört om behovet av bättre polisövervakning.
Jämte en intensifierad övervakning är också den åtgärd, som
utredningen föreslagit, nämligen en skärpning av strafflatituden, att tillråda.
Jag delar i stort sett också utredningens uppfattning om de fall, då
ett strängare straff bör ifrågakomma, och anser liksom utredningen att den
nuvarande bestämmelsen, enligt vilken fängelse kan ingå i strafflatituden
endast vid återfall, är mindre lämplig med hänsyn till bl. a. svårigheterna
att ordna en tillfredsställande brottsregistrering.

Emellertid anser jag tveksamt, huruvida de av utredningen föreslagna
ändringarna i 3 § trafikbrottslagen verkligen är ägnade att i någon nämnvärd
omfattning leda till en kraftigare samhällelig reaktion i fall av olovlig
körning. En påtaglig och mindre gynnsam konsekvens blir däremot att
strafföreläggande icke vidare kan komma till användning i mål om olovlig
körning samt att delvis andra regler kommer att gälla också för målens
handläggning vid domstol. Åtgärden kommer därför att i ogynnsam riktning
påverka åklagarmyndigheternas och domstolarnas arbetsbörda.

Lämpligare är enligt min mening, att de fall, då fängelsestraff skall kunna
ifrågakomma, uppräknas i lagtexten. Därigenom får domstolen, då något av
de sålunda angivna fallen är för handen, särskild anledning att överväga,
huruvida icke straffet bör skärpas till fängelse. Vidare kan strafföreläggande
alltjämt komma till användning i flertalet fall, och vid handläggning
inför domstol kommer i regel att gälla de vanliga bestämmelserna om mål
rörande ansvar för brott, varå icke kan följa strängare straff än böter.

En allmän förutsättning för att fängelse skall kunna ådömas bör, liksom
hittills, vara att brottet hänför sig till förande av bil eller motorcykel. I den
närmare uppräkningen av de fall, vilka anses så allvarliga, att fängelsestraff
kan komma i fråga, bör först nämnas olovlig körning av den, som innehaft

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

körkort men fått detta återkallat. Ett annat fall, som enligt min mening bör
inbegripas under den strängare bestämmelsen, är då någon bevisligen fört
motorfordon olovligt vid ett flertal olika tillfällen och brottet sålunda kan
sägas ha skett vanemässigt.

Härjämte anser jag lämpligt, att en skärpning av den normala strafflatituden
för olovlig körning företages på det sättet, att ett visst minimum
bestämmes för antalet dagsböter. Detta minimum torde, liksom i 4 § 2 mom.
trafikbrottslagen, böra sättas till tio dagsböter.

Under de nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig körning inbegripes
jämväl det fall, då någon åsidosätter särskild föreskrift, t. ex. om
användande av glasögon eller annat hjälpmedel, vilken meddelats vid utfärdande
av körkort. Jag delar utredningens mening att dylika förseelser ej bör
inbegripas under bestämmelserna om det relativt allvarliga trafikbrott, som
olovlig körning utgör, utan bör brytas ut till ett särskilt stadgande, vars
strafflatitud bestämmes till dagsböter utan särskilt minimum.

I 3 § trafikbrottslagen finnes jämväl ett stadgande om straff för den, vilken
såsom förare av körkortspliktigt fordon anställer eller brukar någon
som icke äger rätt att föra fordonet eller eljest tillåter annan att föra sådant
fordon utan att vara berättigad därtill. Detta stadgande torde böra lämnas
orubbat, bortsett från den i praktiken betydelselösa ändring, som bortfallet
av den nuvarande bestämmelsen om straff för återfall innebär.

Den omständigheten, att vissa vägar numera utbyggts till motorvägar
efter internationellt vedertagen standard, gör att särskilda föreskrifter om
trafiken på sådana vägar ej längre kan avvaras. I anledning av tillkomsten
i december 1957 av motorvägen Danderyd—Norrtälje har jag f. ö. redan
förra året funnit nödvändigt att införa vissa tillfälliga föreskrifter, som
kunnat genomföras utan ändringar i vägtrafikförordningen. Jag syftar härvid
på kungörelsen den 15 november 1957 med vissa provisoriska bestämmelser
angående vägmärken. I sagda kungörelse har begreppet motorväg
definierats på ett sätt, som nära överensstämmer med de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nu föreslagna reglerna. Vad speciellt angår tillämpligheten
å motorväg av de nuvarande bestämmelserna om skyldighet att stanna
före färd in på huvudled torde ett system med parallellvägar, sådant som
det å den nyanlagda motorvägen Danderyd—Norrtälje, i allmänhet bereda
så goda garantier ur trafiksäkerhetssynpunkt, att någon föreskrift om stoppskyldighet
icke erfordras. Om det i visst fall skulle visa sig, att stoppskyldighet
är påkallad t. ex. därför att parallellvägar icke kunnat anordnas med
tillräcklig längd för att medge trafiksäker infart, kan sådan skyldighet införas
genom lokal trafikföreskrift och stoppmärke. De föreslagna bestämmelserna
om de fordonskategorier, som får färdas på motorväg, synes mig
lämpliga åtminstone till dess erfarenhet vunnits av trafikförhållandena på
motorvägar. Bestämmelsen om skyldighet för länsstyrelse och stadsmyndighet
att samråda med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde vara påkallad
för att vinna önskvärd enhetlighet i utformningen av de lokala tra -

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

fikföreskrifterna. Sammanfattningsvis anser jag, att förslagen efter viss
formell överarbetning, varom jag föranstaltat, bör kunna läggas till grund
för bestämmelser i ämnet.

Den föreslagna nya bestämmelsen om att fordon endast får föras på vänstra
körbanan, om flera körbanor finnes, kan göras till föremål för kritik ur
den synpunkten, att tvekan kan tänkas uppstå vad som i olika fall förstås
med beteckningen körbana. Jag syftar härvid närmast på sådana fall, då
en väg försetts med mittmarkering e. d. För att undvika dylik tvekan synes
bestämmelsen böra jämkas därhän, att den blott blir tillämplig, när
fråga är om helt skilda körbanor, d. v. s. när de olika banorna skiljes av
mittremsa eller annan anordning som uppenbarligen icke är avsedd att
korsas med fordon.

Vad beträffar förslaget om jämkning av omkörningsreglerna synes detta
med hänsyn till sina tänkbara konsekvenser icke böra förverkligas i detta
sammanhang.

För att vinna närmare överensstämmelse med vad som gäller i andra länder
torde i samband med de nya föreskrifterna om motorvägar böra i vägtrafikförordningen
upptagas en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för
förare, vars fordon blivit stående på körbanan på grund av motorfel e. d.,
att ofördröj ligen vidtaga åtgärder för att undanskaffa fordonet. Denna bestämmelse
bör emellertid ej gälla endast motorväg utan bör avse alla de
fall, då det jämlikt 49 § vägtrafikförordningen är förbjudet att stanna eller
ställa upp fordon på väg.

I det skick, vari förslaget till nya regler om motorvägar nu föreligger efter
omarbetning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, får de sin plats
i 1 § 1 mom., 44 §, 45 § 7 mom., 48 §, 49 § 2 inom., 56 § 1 mom., 60 §, 61 §
1 mom. och 64 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

I anslutning till bestämmelserna om motorvägar m. m. bör även straffbestämmelserna
i 67 § vägtrafikförordningen omarbetas så, att de korresponderar
med de nya reglerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag att införa uttryckliga regler
om skyldighet att stanna vid vissa signaler anser jag beaktansvärt. Föreskrifter
av denna innebörd har emellertid enligt min uppfattning sin rätta
plats icke i vägtrafikförordningen utan i vägmärkeskungörelsen, och jag
avser därför att taga upp frågan till behandling vid den översyn av kungörelsen,
som är omedelbart förestående i anledning av bl. a. de nyss föreslagna
nya reglerna om motorvägar.

En föreskrift om skyldighet för länsstyrelser och stadsmyndigheter att
hålla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fortlöpande underrättad om gällande
lokala föreskrifter anser jag behövlig. Jag förordar sålunda, att en dylik
föreskrift inflyter i vägtrafikförordningen, lämpligen i 61 § 3 mom. Vid sidan
därav bör den nuvarande bestämmelsen i 62 § 2 mom. om skyldighet att tillställa
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den årliga kungörelsen om vägar
och gällande lokala trafikföreskrifter bibehållas oförändrad.

74 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

De ändringar i 54 § 1 mom. och 64 § 3 mom. vägtrafikförordningen som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit i anledning av förut skedd
ändring beträffande indelningen av de allmänna vägarna, torde i praktiken
knappast ändra vad som nu gäller och är därför snarast att beteckna som
redaktionella. Jag förordar, att ändringarna kommer till stånd.

Förslaget om att genom ändring av 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen ge
länsstyrelse och stadsmyndighet vissa möjligheter att utfärda trafikreglerande
föreskrifter för enskilda vägar i allmänhet och alltså icke blott, såsom
nu, för sådana enskilda vägar, som är allmänneligen befarna, torde i främsta
rummet förestavas av behovet i vissa fall att kunna föreskriva maximihastighet
på vägen. Ur trafiksäkerhetssynpunkt föreligger dessutom behov av
att kunna införa vissa föreskrifter för reglering av trafiken vid korsning
med järnväg samt vid den enskilda vägens anslutning till allmän väg eller
till annan enskild väg, som är allmänneligen befaren. Sådana föreskrifter
bör kunna införas oavsett om vägens ägare medger det eller icke. Andra
tänkbara föreskrifter, t. ex. om körriktning, parkering m. m., torde däremot
vad beträffar nu avsedda vägar knappast vara av vital betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt
men kan i vissa fall vara av intresse för vägens
ägare. För dessa fall bör vägtrafikförordningen visserligen ge möjlighet att
införa trafikreglerande bestämmelser, om ägaren det önskar, men sådana
bestämmelser bör icke kunna införas mot hans vilja.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, enligt vilket länsstyrelse eller
stadsmyndighet alltid skall ha en generell befogenhet att utfärda trafikreglerande
föreskrifter för enskild väg, går således enligt min mening onödigt
långt och bör jämkas i enlighet med de principer, för vilka jag nu uttalat
mig.

En dylik reglering torde också möjliggöra en acceptabel lösning av frågan,
vem som har att utföra, underhålla och bekosta de vägmärken, vilka
i regel erfordras för att utmärka en lokal trafikföreskrift. Sådana trafikföreskrifter,
som avser maximihastighet eller reglering av trafiken vid
korsning med järnväg eller vägens anslutning till allmän väg eller enskild
allmänneligen befaren väg, torde, med hänsyn till sin betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt,
böra utmärkas genom det allmännas försorg och på allmän
bekostnad. För detta fall torde således lämpligen böra gälla samma
föreskrift som för de allmänneligen befarna vägarna eller alltså att åtgärden
skall ankomma, inom stad eller stadsliknande samhälle på den som enligt
lagen om allmänna vägar är väghållare samt eljest på vägförvaltningen i
länet. Annan trafikföreskrift än nu nämnts torde däremot böra utmärkas
av vägens ägare vid äventyr, om det försummas, att trafikföreskriften upphör
att äga tillämpning.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att det i vägtrafikförordningen
förekommande uttrycket »vägens ägare» uppenbarligen icke syftar
blott på den, som är ägare av vägmärken. Om väghållningen bekostas av
andra än markägaren, torde i första hand dessa åsyftas, låt vara att de i sitt

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

75

förfogande över vägen icke får överskrida den rätt till nyttjande av vägmärken,
som blivit åt dem upplåten, och att således även ägaren av själva marken
kan ha vissa befogenheter med avseende å vägen. Huruvida utmärkandet
av lokal trafikföreskrift skall bekostas av den ene eller den andre enskilde
vägintressenten, är en fråga som icke bör regleras i vägtrafikförordningen.

I detta sammanhang torde även böra beröras en annan fråga, som aktualiserats
genom vissa av remissyttrandena över trafiksäkerhetsutredningens
förslag, nämligen om skyldighet för fordonsförare att stanna före passerandet
av järnvägsövergång. Med avseende å s. k. bevakade övergångar gäller
redan nu, jämlikt 42 § 2 mom. vägtrafikförordningen, skyldighet att stanna
då av signal eller annat förhållande framgår, att tåg nalkas. Såvitt angår
denna kategori av järnvägsövergångar torde en dylik bestämmelse vara tillfyllest.
Däremot vore det enligt min mening ägnat att gagna trafiksäkerheten,
om generell stoppskyldighet, liknande den som gäller vid infart på huvudled,
kunde föreskrivas beträffande obevakade järnvägsövergångar. Att införa en
sådan bestämmelse möter emellertid betydande svårigheter, bl. a. med hänsyn
till förhållandena vid vissa korsningar inom tätorter mellan gata eller
väg och sådan spårväg, som framgår på särskild banvall. Härtill kommer, att
en stoppskyldighet, om sådan införes, enligt internationella regler, som Sverige
biträtt, måste konsekvent utmärkas genom stoppmärken på båda sidor
om järnvägsövergången. Eftersom antalet järnvägsövergångar, om vilka
nu är fråga, betydligt överstiger 30 000, skulle åtgärden medföra stora praktiska
svårigheter och draga betydande kostnader. Jag kan därför icke förorda
en generell bestämmelse i ämnet. Däremot anser jag lämpligt, att stoppskyldighet
successivt införes genom lokala föreskrifter och stoppmärken i
första hand vid mera trafikerade järnvägsövergångar och i mån av tillgängliga
resurser även vid mindre trafikerade sådana. Ett sådant förfarande möjliggöres
även beträffande enskilda, icke allmänneligen befarna vägar genom
de författningsändringar, som jag nyss förordat. När huvudparten av de
järnvägsövergångar, vid vilka trafik med motorfordon förekommer, sålunda
blivit försedda med stoppmärken, kan frågan om införandet av en allmän
regel om stoppskyldighet vid järnvägsövergång måhända tagas upp till
förnyad prövning.

Lagrådet

Över förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 september
1951 (nr 6''i9) om straff för vissa trafikbrott har utlåtande inhämtats
från lagrådet, som därvid yttrat:

»Enligt det remitterade förslaget skall straffet för olovlig körning kunna
skärpas till fängelse i högst sex månader, om den skyldige tidigare innehaft
körkort som blivit återkallat eller om brottet begåtts vanemässigt. Även i
övrigt kunna förekomma grova fall av olovlig körning, såsom då någon för
motorfordon efter att ha vägrats körkort på grund av uppenbar olämplighet
eller då olovlig körning skett i större omfattning utan att det kan sägas

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

ha skett vanemässigt. Den föreslagna bestämmelsen inbegriper ej heller alla
grova fall som innefattas under den nuvarande straffskärpningsregeln för
återfall. Lagrådet hemställer därför, att den nya regeln utvidgas till att omfatta
— förutom de båda fallen som angivits i förslaget — de situationer då
brottet eljest är att anse som grovt.»

Departementschefen

Vid avlåtande av propositionen förklarar sig föredragande departementschefen,
statsrådet Skoglund, efter redogörelse för lagrådets utlåtande tillstyrka
lagrådets hemställan om viss jämkning i lagförslaget samt uttalar
därvid att jämkningen för sådana fall, då brottet icke är grovt, ej torde
leda till någon ändring beträffande möjlighet att använda strafföreläggande
eller beträffande domstols sammansättning.

Motioner

I de likalydande motionerna 1:271 och II: 342 hemställes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag av innebörd att en
hastighetsgräns för motorfordon på 90 km/tim. införes på försök under
viss tid».

I motionen II: 434 föreslås tillskapande av ett nytt begrepp, »genomfartsled»,
samt att i anslutning härtill sådant tillägg till 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen
att förare som ämnar köra in på genomfartsled ålägges att
lämna företräde åt fordon på denna.

I motionen II: 346 anhålles, »att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att åtgärder ofördröjligen bör vidtagas i syfte att nedbringa olägenheterna
av omdömeslös motorcykeltrafik i tätorterna».

I de likalydande motionerna I: 337 och II: 436 yrkas under b) att riksdagen
skall besluta, »att sådan ändring av § 42 vägtrafikförordningen införes
att motorfordons högsta tillåtna hastighet vid passerande av järnvägskorsning
fastställes till 30 km/tim.».

I de likalydande motionerna I: 340 och 11:435 behandlas frågan om inrättande
av ett särskilt register beträffande ådömda straff för olovlig körning
samt fall av återkallelse av körkort. I motionen heter det:

I propositionen nr 69 med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m. föreslås i syfte att höja trafiksäkerheten bl. a. skärpningar i körkortsprövningen
och i fråga om straffpåföljden vid s. k. olovlig körning. För tililämpning
av dessa skärpta bestämmelser är det av vikt, att utredning lätt
kan erhållas om dels eventuellt tidigare ådömda straff för olovlig körning
och dels huruvida vederbörande tidigare innehaft körkort, som återkallats.

Straff för förseelser, som begås vid förande av motorfordon, skola av
domstolarna enligt nu gällande bestämmelser, därest de begås av körkortsinnehavare,
rapporteras till vederbörligt körkortsregister. Om den skyldige
icke är innehavare av körkort, vilket ju regelmässigt är fallet vid olovlig
körning, sker ingen dylik registrering. Beträffande körkort som återkallas
publiceras, som av propositionen framgår, en förteckning av kriminaltekniska
anstalten.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

77

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle straff för olovlig körning under
en viss tid hindra utfärdande av nytt körkort. För handläggning av mål
om olovlig körning fordras dels kännedom om huruvida vederbörande innehaft
körkort som återkallats, dels ock rörande tidigare förseelser av samma
slag. Förstnämnda omständighet skulle t. o. m. vara avgörande för frågan
om strafföreläggande kan användas eller icke.

Det synes lämpligt att uppgifter i de angivna hänseendena samlas i ett
centralt register, vilket förslagsvis kan förläggas antingen till kriminaltekniska
anstalten eller till överståthållarämbetets körkortsregister. Närmare
åtgärder i dylikt syfte torde ankomma på Kungl. Maj :t.

Motionärerna hemställer därefter, »att riksdagen måtte i anledning av
propositionen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om beaktande av vad
sålunda anförts».

Slutligen hemställes i de likalydande motionerna 1:34-1 och 11:433, »att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 69 måtte uttala
sig för att 60 § 2 mom. vägtrafikförordningen tillföres ett nytt stycke av huvudsakligen
rådgivande karaktär och av innehåll, att gående, som använder
cykelbana eller körbana, bör bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel,
skärp eller annan anordning av reflekterande material eller ock bära
något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd
för att bliva bättre synlig för andra trafikanter».

Utskottet

Förslag om införande av allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt
område har avvisats av såväl 1955 som 1957 års riksdagar. I föreliggande
proposition förordas ej heller sådan hastighetsbegränsning. Förslag därom
har emellertid framlagts i motionerna I: 271 och II: 342, där det föreslås att
en hastighetsgräns på 90 kilometer i timmen införes på försök under viss
tid.

Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens uttalande, där
han förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om införande
av en allmän hastighetsbegränsning. Ej heller kan utskottet finna det motiverat
att — såsom yrkas i motionen — införa hastighetsbegränsning på
försök under viss tid. Utskottet avstyrker därför motionerna. Såsom departementschefen
föreslagit bör man i stället i viss utsträckning söka komma
till rätta med hithörande problem genom lokala hastighetsbegränsningar
inom ramen för de befogenheter, som tillkommer länsstyrelserna enligt gällande
bestämmelser i vägtrafikförordningen.

Mot det i propositionen framlagda förslaget om undantag från skyldighet
att lämna företräde åt fordon, som kommer från vänster har utskottet
intet att erinra.

I detta sammanhang upptar utskottet till behandling det i motionen II:
434 framlagda förslaget om tillskapande av s. k. genomfartsleder.

Utskottet vill för sin del uttala, att tillskapande av ett sådant institut,

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

som motionärerna avser, knappast skulle bli av något större värde vid sidan
om det nu existerande huvudledsbegreppet. De väsentligaste olägenheterna
med att ge trafiken på en genomfartsled absolut förträde framför anslutande
trafik är att en sådan ordning medför hinder för den lokala trafiken, särskilt
å tider då livlig trafik råder på genomfartsleden. Detta har medfört att
man i stor utsträckning icke velat införa huvudledsbestämmelser i städerna.
Berörda olägenheter skulle bli lika stora vid en tillämpning av de av
motionärerna föreslagna reglerna. En nackdel med förslaget är därjämte att
det skulle nödvändiggöra tillförandet av ytterligare ett vägmärke till vår
redan tidigare stora flora på området. Allmänheten skulle också få svårt att
hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma att gälla i avseendet.
Utskottet vill vidare framhålla, att ett förslag liknande det i motionen framförda
framlagts i en till Konungen ställd skrivelse den 30 januari 1957, avfattad
av representanter för trafiknämnder och motsvarande organ i vissa
skånestäder, som på initiativ av Kungl. Automobil klubbens södra avdelning
sammanträtt i Malmö den 30 november 1956. Skrivelsen har gjorts till
föremål för remissbehandling av kommunikationsdepartementet, varvid det
allt övervägande antalet remissinstanser ställt sig avvisande till den framkastade
tanken.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka motionen.

Utredningen hade i syfte att minska olycksriskerna i samband med omkörning
föreslagit att då fordon, vilkas maximihastighet är begränsad till
60 kilometer i timmen eller därunder, utom tättbebyggt område föres efter
varandra, avståndet till det framförvarande fordonet skall, när förhållandena
medger det, avpassas så, att en omkörande utan fara kan svänga in
mellan fordonen. Bakom förslaget låg den synpunkten, att riskerna i samband
med omkörning väsentligt påverkas av att fordonen, särskilt de tyngre
lastbilarna, håller inbördes alltför kort avstånd, så att en omkörande inte
kan komma in mellan fordonen. Departementschefen har upptagit utredningens
förslag men utvidgat detsamma till att avse varje fordon, som
framföres efter annat fordon med påtagligt lägre hastighet än annan på
vägen framgående trafik.

Utskottet kan obetingat ansluta sig till den tanke som ligger bakom förslaget.
Riskerna i samband med omkörning blir mindre, om en omkörande
icke nödgas att i ett enda moment företa omkörning av mer än en bil utan i
händelse av uppkommande fara kan svänga in mellan två fordon, som
framföres efter vax-andra. Det har också sedan länge propagerats för ett
körsätt som underlättar sådana manövrer. Utskottet känner dock tveksamhet
inför det framlagda förslaget med hänsyn till den utformning den föreslagna
författningstexten fått. Regeln skall enligt förslaget gälla blott fordon
som framföres efter annat fordon med avsevärt lägre hastighet än övrig
på vägen framgående trafik. I och för sig torde det kunna sägas, att regeln
med lika stor rätt — med utgångspunkt från vissa bedömningsgrunder
kanske med större rätt — borde gälla för de fall att fordonen framföres

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

79

med normal hastighet. Ur denna synpunkt är bestämmelsens utformning
mindre logisk och rent av ägnad att verka vilseledande. Vidare måste uttrycket
»avsevärt lägre hastighet än övrig å vägen framgående trafik» betraktas
som högst diffust och ägnat att leda till osäkerhet och konflikter vid
tillämpningen. Departementschefen har förklarat, att han icke är beredd
att utan närmare undersökningar förorda en utvidgning av regeln till att
gälla fordon i allmänhet, när de framföres med normal hastighet. Bakom
detta yttrande torde främst ligga farhågor för att en sådan utvidgning skulle
töra med sig icke önskvärda konsekvenser i fråga om utsträckningen av de
fordonsköer, som vid toppbelastningstid är att finna främst i närheten av
större tätorter, och därigenom förvärra olägenheterna med avseende å den
bristande kapaciteten hos trafiklederna under rusningstid. De nämnda olägenheterna
torde kunna tänkas bli än mera betydande, och utskottet är icke
heller berett tillstyrka en sådan utvidgning. Det torde över huvud — om
man skall utgå från en annan gränsdragning än den utredningen föreslagit
i fråga om vilka fordon, som skall beröras av bestämmelsen — vara ytterst
svårt att få till stånd en tillfredsställande utformning av densamma, såvida
den icke skall göras generellt tillämplig för alla fordon. Även i andra hänseenden
än vad nu berörts är den föreslagna utformningen mindre lycklig.
Så torde exempelvis bestämmelsen, trots sin ordalydelse, icke avse att träffa
det fall, då omkörning av det framförvarande fordonet avvaktas. Mot bakgrunden
av det anförda vill utskottet förorda, att bestämmelsen utgår och
att man även i fortsättningen litar till propaganda och upplysning för att
hos motorfordonsförarna inpränta lämpligheten av att under vissa förhållanden
lämna sådant utrymme till framförvarande fordon, att en omkörning
underlättas. För övrigt torde det praktiska resultat, som bestämmelsen avser
att åvägabringa, ernås om alla vägtrafikanter iakttar den i vägtrafikförordningen
meddelade föreskriften att sakta farten, när de uppmärksammat
tilläinnad omkörning. Därest någon föreskrift i ämnet över huvud skall meddelas
i vägtrafikförordningen torde den åtminstone tills vidare böra inskränkas
till att omfatta tyngre och långsammare fordon i enlighet med utredningens
förslag.

I fråga om åtgärder mot vissa slag av störande trafik ansluter sig utskottet
till vad departementschefen uttalat. Härav följer att utskottet icke finner
skäl föreslå någon särskild åtgärd i anledning av motionen II: 346. Utskottet
finner sig dock böra framhålla vikten av att Kungl. Maj:t ägnar hithörande
problem en ingående uppmärksamhet.

Ändringarna i lagen om straff för vissa trafikbrott syftande till skärpning
av åtgärderna mot olovlig körning vill utskottet tillstyrka. Därvid förutsätter
utskottet, alt brottet i allmänhet skall komma att bedömas som grovt,
då fråga är om återfall.

I anslutning härtill upptar utskottet till behandling motionerna I: 340 och
II: 435. Utskottet får härvid instämma i vad motionärerna framfört om nöd -

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

vändigheten och lämpligheten av att ett centralt register inrättas med uppgift
att registrera ådömda straff för olovlig körning samt beslut om återkallelse
av körkort. Förefintligheten av ett sådant register synes vara av stor
betydelse för en riktig tillämpning i åtskilliga avseenden av de i det föregående
behandlade reglerna (exempelvis förbudet för den som fått sitt körkort
återkallat att företaga övningskörning annorledes än vid körskola, reglerna
angående prövning av körkortsansökningar, återfallsskärpning vid
ådömande av straff för olovlig körning). Utskottet får således tillstyrka
motionerna och samtidigt uttala den förhoppningen, att inrättande av sådant
register skall kunna ske med det snaraste.

Vad departementschefen uttalat till belysning av frågan om skyldighet för
fordons förare att stanna före passerandet av järnvägsövergång kan utskottet
i stort ansluta sig till. Utskottet vill dock framhålla, att meningarna torde
vara delade om i vad mån införande av stopplikt framför järnvägsövergångar
i varje enskilt fall leder till större säkerhet.

Det i motionerna I: 337 och II: 436 framförda förslaget om införande av
en absolut hastighetsgräns om 30 kilometer i timmen vid passerandet av
järnvägskorsning avstyrker utskottet redan på den grunden att ett realiserande
av förslaget skulle nödvändiggöra att hastighetsbegränsningsskyltar
uppsattes vid alla sådana korsningar.

Ej heller finner sig utskottet kunna tillstyrka det i motionerna I: 341 och
II: 433 framförda förslaget om införande i vägtrafikförordningen av en bestämmelse
av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående
som använder cykelbana eller körbana, bör bära tänd lykta eller vara
försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande material
eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga
annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig för andra trafikanter. Detta
utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att utskottet
skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna
avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.
Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att gående på
olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under mörker.
Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse för dessa
problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,
inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock icke lämpligt
att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär som
föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och upplysning.

I vad utskottet här ovan ej särskilt berört de av departementschefen under
förevarande avsnitt förordade förslagen, tillstyrker utskottet desamma. Dock
synes i förtydligande syfte en omformulering böra ske av den föreslagna texten
beträffande andra meningen i 44 § vägtrafikförordningen på det sättet,
att orden »Finnas skilda banor» utbytes mot exempelvis »Finnas från varandra
åtskilda banor».

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

81

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen i anledning av de vid förevarande proposition,
nr 69, fogade förslagen till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
samt förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den
25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. ävensom motionerna I: 334 och II: 430, I: 335
och II: 431, I: 338 och II: 438 samt I: 340 och II: 435 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet ovan anfört;

B. att riksdagen måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den
28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott;

C. att förevarande motioner

1. I: 271 och II: 342,

2. I: 334 och II: 430,

3. I: 337 och II: 436,

4. I: 338 och II: 438,

5. I: 339 och II: 437,

6. I: 341 och II: 433,

7. II: 346 samt

8. II: 434,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1958

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, fru
Carlqvist, herrar Åkesson, Nils Theodor Larsson, Kaijser, Magnusson och
Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Johansson i Södertälje, Larsson i Hedenäset, fru Svensson, herrar
Jönsson i Jämtlands Sikås och Lothigius.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 20

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

Reservationer

I. beträffande körkortsgivningen:

av herrar Edström och Jönsson i Jämtlands Sikås, vilka ansett att vad
utskottet här i tredje och fjärde styckena yttrat bort ersättas med text av
följande lydelse:

1953 års trafiksäkerhetsutredning har i sitt betänkande II (SOU 1957: 18)
föreslagit införande av provisoriska körkort under viss tidsperiod, innan
definitivt körkort erhålles. Detta skulle tjäna ej endast som ytterligare medel
att uppspåra olämpliga förare utan främst som korrektiv mot två olycksfrämjande
förhållanden, vilka i regel föreligger hos en ny körkortsinnehavare,
nämligen bristande trafikvana och ungdom.

Utredningen har påvisat, att ovanan hos förarna är en framträdande
olycksfaktor och att den sannolika förklaringen därtill är, att föraren ej förstår
att anpassa sitt körsätt i förhållande till de olika slag av riskmoment,
som kan uppstå i trafiken.

Utredningen har även påvisat, att de unga förarna har högre frekvens
av olyckor än äldre förare och att de ungas högre olycksfallsfrekvens ej
kan förklaras endast av att de är ovana som förare utan att den till väsentlig
del beror på en åldersbetingad brist på förutseende och ansvar.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt blir det mycket stor fördel, om man på lämpligt
sätt kan motverka den benägenhet för olyckor, som följer av bristande
körvana och ungdom. Man måste gentemot de nyblivna och särskilt de ungdomliga
förarna ge eftertryck åt kravet på omsorg och varsamhet i trafiken.
Genom att låta körkortet gälla provisoriskt under viss tid och icke taga
slutlig ställning till vederbörandes lämplighet, förrän han verkligen visat
sig ha förmåga att under växlande trafikförhållanden framföra fordon på
betryggande sätt, skulle den nya körkortsinnehavaren på ett alldeles särskilt
sätt göras uppmärksam på nödvändigheten av ett varsamt färdsätt under
den första tiden efter körkortsförvärvet, alltså under en tidsperiod, som ur
flera synpunkter är den mest kritiska under en persons tid som förare.

I flertalet stater i USA finns sådana provisoriska körkort och även i vårt
land är provtjänstgöring rätt vanlig före anställning eller påbörjande av
utbildning i visst yrke.

Ur administrativ synpunkt bör besvär och utgifter kunna undvikas, om
körkorten bibehålla sitt nuvarande utseende men med tryckt anteckning att
körkortet är provisoriskt eller ngbörjarkörkort under två år, räknat från dagen
för dess utfärdande. Begår innehavaren under denna tid förseelse mot
vägtrafikförordningen eller trafikbrott skall polismyndigheten göra anteckning
därå på kortet, och frågan om vederbörande skall erhålla definitivt körkort
skall av länsstyrelsen särskilt prövas, i annat fall blir körkortet automatiskt
definitivt två år efter utfärdandet. Om innehavaren av ett nybörjar -

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

kort under förande av motorfordon haft del i trafikolycka och det på sannolika
skäl kan antagas, att han är vållande till olyckan samt att oaktsamheten
ej varit ringa, skall körkortet omhändertagas av polismyndigheten.

Under åberopande av det anförda föreslår utskottet — med bifall till
motionerna I: 339 och II: 437 — dels att 32 § 2 inom. vägtrafikförordningen
kompletteras med en bestämmelse om att körkort skall gälla som nybörjarkörkort
under två år från dagen för utfärdandet, dels ock att i 35 § samma
förordning införes stadgande av innebörd att i paragrafen nämnd skyldighet
för polismyndighet och vissa befattningshavare att skyndsamt besluta om
körkorts omhändertagande utsträckes till att avse jämväl fall där innehavare
av nybörj arkörkort haft del i trafikolycka och det på sannolika skäl kan
antagas att han varit vållande till olyckan samt att oaktsamheten ej varit
ringa.

I övrigt tillstyrker utskottet propositionen i förevarande del.

II. beträffande trafikregler m. m.:

av fru Svensson.

Särskilt yttrande

av herrar Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg och Johansson i Södertälje
samt fru Svensson, vilka i anslutning till vad utskottet anfört beträffande
frågan om allmän hastighetsbegränsning yttrat:

I sitt betänkande SOU 1954: 38 förordade 1953 års trafiksäkerhetsutredning
att en allmän hastighetsbegränsning skulle införas för bilar och motorcyklar
såväl inom som utom tättbebyggt samhälle. Utredningen konstaterade »att

det klart framgår, att hög hastighet är en av de viktigaste — ja,
kanske den allra viktigaste — olycksframkallande faktorn i vägtrafiken.
Det kan icke vara föremål för tvekan, att om fordonen i allmänhet framföras
med hög hastighet, antalet olyckor av svår beskaffenhet blir större än
om hastigheten är lägre».

Ingen har hittills velat bestrida att detta är riktigt, men man synes ändock
såväl inom som utom motorvärlden vara obenägen underkasta sig den inskränkning
i rörelsefriheten på vägarna som en begränsning av hastigheten
komme att innebära.

Då emellertid riksdagen nyligen avvisat förslag om begränsning av den
fria hastigheten, finner vi det för dagen lönlöst att yrka på ett genomförande
av utredningens enligt vår mening väl motiverade förslag. Till
detta vårt ståndpunktstagandc har också bidragit att departementschc -

84

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1958

fen i propositionen uttalat, att frågan om en hastighetsbegränsning bör
tagas upp till nytt övervägande, ifall förhållandena föranleda därtill. Då departementschefen
dessutom i propositionen förordar ett system med lokala
hastighetsbegränsningar, kan det vara lämpligt att först se om några resultat
i positiv riktning kan utvinnas ur sådana åtgärder och om de över huvud
taget blir vidtagna.

Innehållsförteckning

Kungl. Maj:ts proposition ................................................ 1

Författningsförslag

Förslag till ändring i vägtrafikförordningen ............................ 1

Förslag till ändring i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik........ 22

Förslag till ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott ................ 25

Motioner .............................................................. 26

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 27

Inledning .............................................................. 28

Allmänna synpunkter .................................................... 30

Förarutbildning ........................................................ 34

Det allmänna lämplighetskravet .......................................... 38

Körkort såldern m. m..................................................... 42

Körkortsgivningen ...................................................... 43

Kompetensen för yrkesförare ............................................ 47

Den fortlöpande kontrollen av förarnas lämplighet.......................... 49

Återkallelse av körkort m. m............................................. 54

Fordonsutrustning och fordonskontroll .................................... Öl

Trafikregler m. m....................................................... 67

Utskottets hemställan .................................................... 81

Reservationer .......................................................... 82

Särskilt yttrande ......................... 83

580586 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag