Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

9

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckta motioner om stöd i vissa fall åt
familjeförsörjare vid deras barns eller andra anhörigas
sjukdom.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 204 i första kammaren av herrar
Norling och Öhman samt nr 261 i andra kammaren av herr Senander m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna nr 205 i första kammaren av fru
Hamrin-Thorell och fru Gärde Widemar samt nr 245 i andra kammaren av
fröken Elmén m. fl.

I motionerna I: 204 och II: 261 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till åtgärder, som
säkrar förvärvsarbetande mödrar rätt till ersättning i de fall, då sjuka barn
behöver mödrarnas vård».

I motionerna I: 205 och II: 245 har hemställts, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära utredning rörande det lämpligaste sättet för stöd åt

a) ensamstående förvärvsarbetande mödrar och fäder, som på grund av
barnets sjukdom måste stanna hemma för att vårda barnet;

b) andra ensamstående förvärvsarbetande personer, som har likartade
vårdnadsplikter och är nödsakade stanna hemma från arbetet för att vårda
en anhörig, som är tillfälligt sjuk».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 204 och II: 245.

1954 års familjeutredning

Kungl. Maj:t bemyndigade den 16 augusti 1954 statsrådet Ulla Lindström
att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att göra en inventering av de familjepolitiska
åtgärderna. I direktiven till utredningen, vilken antog namnet 1954
urs familjeutredning, erinrade statsrådet Lindström (anförande till statsrådsprotokollet
den 16 augusti 1954) om alt något särskilt befolkningsinstitut
med uppgift alt fortlöpande studera de befolkningspolitiska åtgärderna, deras
tillämpning i praktiken och deras konsekvenser för olika grupper i samhället

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

icke upprättats och uttalade, att ett sådant institut f. n. ej heller torde vara
erforderligt. Vidare anförde statsrådet Lindström bl. a.:

Däremot föreligger det onekligen goda skäl för att nu företaga en systematisk
inventering av hur de olika familjepolitiska åtgärderna har verkat
under en något längre epok, sådan som den senaste krigs- och efterkrigstiden,
av vad som till äventyrs saknas i deras utformning för att de skall göra
maximal nytta inom sin nuvarande ekonomiska ram och av vilka nya behov
som aktualiserats vid sidan av dem. En inventering och kartläggning av den
samhälleliga familjepolitikens former och yttringar är sålunda önskvärd.
Några nya omfattande utredningar bör inte nu inledas. Familjeproblemen har
under de senaste åren studerats i olika sammanhang, varför en sammanställning
av resultat från olika institutioners, kommittéers och enskilda forskares
material torde kunna ge en god bild av läget. Olika förslag till åtgärder

av familjepolitisk karaktär har---framlagts under 1940- och 50-talen

och bör, i den mån de inte har förverkligats, upptagas till en ny och med utgångspunkt
från nuläget kritisk bedömning utifrån synpunkten av huruvida
de är realiserbara eller inte i befintligt eller omarbetat skick.

Vid inventeringsarbetet borde, framhölls slutligen i direktiven, särskilt
uppmärksammas de ensamstående mödrarnas problem, när det gällde alla
i direktiven nämnda samhällsåtgärder för underlättande av barnens vård.

Familjeutredningen avlämnade i september 1955 ett betänkande, Samhället
och barnfamiljerna (SOU 1955: 29), vari även de ensamstående mödrarnas
problem upptagits till behandling i en rad olika avseenden. Utredningen
betonar, att de ofullständiga familjerna utgör en ur utredningens synpunkt
betydelsefull kategori; de ensamstående männen med barn lämnas emellertid
i utredningen i stort sett därhän, och undersökningen begränsas till
att avse de ensamstående mödrarnas ekonomiska och sociala läge.

Av de statistiska uppgifter, som familjeutredningen i sitt betänkande lämnar,
framgår bl. a., att år 1950 av landets totalt ca 974 000 familjer med
hemmavarande barn under 16 år inte mindre än 89 600 eller ca 9 % var
ofullständiga i den meningen, att en ogift, förut gift eller gift med maken
ej samboende person bodde tillsammans med hemmavarande barn under
16 år, inräknat styvbarn, adoptivbarn och fosterbarn. Av de ofullständiga
familjerna hade 78 900 eller ca 7/8 som familjeföreståndare en ensamstående
moder. De ensamstående fäderna med hemmavarande barn under 16
år var 10 700. Antalet barn under 16 år var år 1950 i hela riket 1 724 000
varav i de ofullständiga familjerna 136 100; härav kom 16 500 på ofullständig
familj med manlig och 119 600 på ofullständig familj med kvinnlig
familjeföreståndare.

I fråga om de former för barntillsyn som tillämpas av förvärvsarbetande
föräldrar är, framhåller familjeutredningen, kunskapen otillfedsställande.
Vissa uppgifter kunde dock hämtas ur den omfattande intervjuundersökning
bland förvärvsarbetande mödrar med barn under sju år, som Stock -

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

holms stad gjorde år 1948 (Generalplan för Stockholms barnstugor 1952, s.
20). Denna undersökning visade, att barnen omhändertogs på följande sätt
(procentuell fördelning):

Barnet var i hemmet under tillsyn av hemhjälp, släkting eller annan

person ...................................................... 41

Barnet var borta hos släkting eller annan person.................... 23

Barnet var i daghem............................................ 23

Barnet medföljde till arbetet, gick i skola, barnträdgård, vistades på
annan ort etc................................................. 13

Summa 100

Familjeutredningen framhåller, att hemhjälp och släktingar spelade den
största rollen; daghem förekom endast i en fjärdedel av fallen. Liknande
resultat framkommer, uttalar utredningen, i den vid tiden för utredningens
slutförande pågående s. k. »Normalbarnsundersökningen» i Stockholm att
döma av de intervjuer som utredningen varit i tillfälle att ta del av.

Sedan 1943 ges visst statsbidrag till småbarnsinstitutioner( anstalter för
halvöppen barnavård): daghem, förskolor och eftermiddagshem, drivna av
kommuner eller enskilda. Det sammanlagda platsantalet på småbarnsinstitutionerna
kan enligt familjeutredningen beräknas till ca 10 100 i daghem,
25 300 i lekskolor och 2 500 i eftermiddagshem. Av vissa kommuner bedriven
familj edaghemsverksamhet kunde dessutom beräknas ge ca 1 800 barn
mera stadigvarande vård. År 1955 beräknade man enligt utredningen att på
vissa håll ungefär 40 % av de barn som vistades på daghem var barn till
ensamstående mödrar.

Familjeutredningen förklarar sig ha kommit till den meningen att mycket
som redan är i gång på familjepolitikens område skulle kunna få befruktande
impulser till utveckling och nyorientering, om staten ville stödja
en social experimentverksamhet, och utredningen har därför skisserat ett
principutkast till en sådan verksamhet under ledning av sakkunniga från
olika områden.

Till klargörande av vilka slags verksamhetsgrenar försöksverksamheten
tänkes omfatla, lämnas i betänkandet en sammanställning av sådana uppslag,
som familjeutredningen i olika sammanhang haft anledning att föra
fram eller som knyter an till frågor som utredningen berört. Av de uppslag
utredningen berört må här omnämnas endast följande, beträffande vilka utredningen
anför:

Familjedaghcmsverksamhet (inkluderande yngre skolbarn) som inom ett
visst område ägnas speciell omvårdnad genom att en ledare för verksamheten
har intensiv kontakt med familjerna, ordnar kombination med förskoleverksamhet
och parklek, skaffar hemhjälp till familjedaghemsmödrar
vid sjukdom och för stor arbetsbörda etc.

Hemhjälpsförmedling som syftar till att tillhandahålla fullgod deltidsar -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

betande arbetskraft som krishjälp till hemmen t. ex. då barn till förvärvsarbetande
mödrar blir sjuka. Organiseras i anknytning till hemvårdarinneverksamhet,
hemhjälp för gamla, arbetsförmedlingens ordinarie hemhjälpsförmedling
etc.

Familjeberedningen m. m.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 2 mars 1956 statsrådet Lindström att tillkalla
en beredning med uppdrag att inom socialdepartementet biträda vid
handläggning av frågan om samhällets stödåtgärder för barnfamiljerna och
därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av bemyndigandet tillkallades
en beredning, som antog namnet familjeberedningen.

Enligt sina direktiv skulle familjeberedningen genomgå de familjepolitiska
spörsmål som aktualiserats av 1954 års familjeutredning i dess betänkande
Samhället och barnfamiljerna och i de över utredningens betänkande
avgivna remissyttrandena. Kostnaderna för olika åtgärder skulle beräknas
och administrativa problem klarläggas. Det skulle dock inte ankomma
på beredningen att inbördes gradera olika åtgärder. Ej heller skulle
beredningen upptaga de problem berörande barnfamiljerna som vore att
hänföra till skattepolitikens område.

Beredningens överväganden redovisades i åtta stencilerade promemorior,
avgivna under tiden 18 september—16 oktober 1956. I promemoriorna behandlas
(1) allmänna barnbidrag, (2) ferieresor för barn och husmödrar,
(3) ekonomiskt stöd vid barnsbörd, (4) hemhjälp, (5) statligt stöd till
familjesemestern, (6) statlig studiehjälp, (7) daghem och lekskolor samt
sommarkolonier och feriehem samt (8) stöd åt ofullständiga familjer. Sistnämnda
promemoria har även utkommit i tryck (SOU 1956: 47).

Lösningar till de genom de föreliggande motionerna aktualiserade problemen
anvisade familjeberedningen i sin den 26 september 1956 framlagda
promemoria angående hemhjälp. Häri föreslog beredningen bl. a. med hänsyn
till förevarande situationer en kraftig utbyggnad av den sociala hemhjälpen.

Den sociala hemhjälpsverksamheten regleras enligt kungörelse av den
31 december 1943 (nr 947) med senare ändringar.

Social hemhjälp skall enligt bestämmelserna kunna ges till hem, där det
föreligger behov av hjälp med hemmets skötsel under kortare tid på grund
av husmoderns sjukdom eller bristande arbetsförmåga eller behov av vila
eller annan familjemedlems sjukdom eller jämförbara omständigheter. Hemhjälp
kan också lämnas ensamstående, och den kan lämnas inte endast tillfälligt
utan även i form av regelbundet återkommande hjälp.

Till den sociala hemhjälpsverksamheten utgår statsbidrag.

Vid tiden för avlämnandet av promemorian angående hemhjälp utgick
statsbidrag med högst 1 400 kronor för varje heltidsanställd hemvårdarinna,
till vilket belopp kom vissa statliga bidrag i form av ålderstillägg och kall -

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

ortstillägg. Från statsbidraget skulle avräknas 40 % av de avgifter, som
inflöt av verksamheten. Antalet statsbidrag var begränsat på så sätt, att
antalet var satt i relation till antalet invånare i kommunerna. Fullt statsbidrag
utgick för en hemvårdarinna i stad för varje påbörjat 4 000-tal av
folkmängden och i landskommun för varje påbörjat 2 000-tal. En förutsättning
för statsbidraget var att bidrag utgick även från landstinget med minst
halva statsbidragsbeloppet, minskat med ålderstillägg och kallortstillägg.

År 1956 fanns i riket 2 913 heltidsanställda och 171 deltidsanställda hemvårdarinnor,
för vilka statsbidrag utgick. Härutöver fanns i kommunerna
320 heltidsanställda och ett okänt antal deltidsanställda hemvårdarinnor.

Familjeberedningen föreslog alt den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten
skulle utbyggas under en femårsperiod till att omfatta cirka
5 000 hemvårdarinnor, varav 700 skulle falla på det första utbyggnadsåret
och 300 på ett vart av de fyra följande åren. Därvid skulle bestämmelserna om
att statsbidraget skulle utgå i förhållande till antalet invånare i kommunerna,
slopas. Om behovet av den föreslagna utbyggnaden yttrade beredningen:

Familjeberedningen finner att behovet av en utbyggd social hemhjälpsverksamhet
är tillfullo bekräftat. I första hand kan konstateras, att många
som söker social hemhjälp och är i stort behov därav ej kan få någon av brist
på arbetskraft. I socialstyrelsens undersökning avseende år 1955 redovisade
hemhjälpsnämnderna under ett år 10 000 dylika fall. Denna siffra är i underkant
eftersom vissa hemhjälpsnämnder förklarar, att bokföringen över
dem som sökt men icke kunnat få hjälp är ofullständig, och eftersom det står
klart, att där arbetskraften är knapp många familjer som behöver social
hemhjälp inte bryr sig om att ansöka därom, då de vet, att de inte har någon
utsikt att få hjälp.

Vidare kan framhållas att den tid familjerna nu kan behålla sin hemvårdarinna
är ofta för kort. Genomsnittligt kan en hemvårdarinna stanna sex
dagar i en familj; i många fall skulle t. ex. efter en barnsbörd eller under
husmoderns konvalescens efter en sjukdom hemhjälp behövas under längre
tid än vad som nu är möjligt att ordna på grund av knappheten på arbetskraft.

Vidare finns det många hjälpbehov som nu ej alls eller i mycket ringa
utsträckning kan tillgodoses, men som det vore ett starkt familjesocialt intresse
att kunna tillgodose. Sålunda skulle i många familjer, där husmödrarna
är hårt bundna av vården av ett handikappat barn eller av annan långvarigt
sjuk familjemedlem, en avlösning av husmodern genom en hemvårdarinna
tid efter annan vara behövlig, för att husmoderns krafter ej skall svikta.
Andra hjälpbehov uppkommer, när barn till förvärvsarbetande mödrar blir
sjuka. I många fall kan, både vid tillfällig och mera långvarig sjukdom inom
familjen en vid rätt tidpunkt insatt hemhjälp göra att familjen kan klara
den sjukes vård inom hemmet, medan den, om ingen hemhjälp kan ordnas,
tvingas att anlita institutionsvård som drar höga kostnader för samhället.

För att det ökade behov av hemvårdarinnor, som familjeberedningens förslag
innebar, skulle kunna mötas, föreslog beredningen att anslaget till socialstyrelsen
till prov- och kompletteringskurser för hemvårdarinnor skulle ökas

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

med 145 000 kronor, motsvarande en merutbildning av 200 hemvårdarinnor
om året.

Familjeutredningen föreslog även betydande ökningar i det för envar hemvårdarinna
utgående statsbidraget.

1 statsverkspropositionen till 1957 års riksdag föreslogs en utbyggnad
av den sociala hemhjälpen, dock i mindre utsträckning än vad
familjeberedningen förordat. Förslaget innebar i huvudsak följande. Statsbidragen
skulle icke längre vara till antalet beroende av folkmängden i kommunerna,
utan skulle deras antal bestämmas totalt för hela riket för varje
kalenderår. För år 1958 skulle statsbidrag utgå för 3 400 heltidsanställda
hemvårdarinnor. Statsbidraget skulle höjas till 1 700 kronor om året för
heltidsanställd hemvårdarinna, men i gengäld skulle det statliga ålderstilllägget
till hemvårdarinnorna bortfalla. För att kapaciteten för utbildning
av hemvårdarinnor skulle ökas, skulle anslaget till prov- och kompletteringskurser
ökas med 50 000 kronor.

I propositionen framhöll statsrådet Lindström, att den praktiskt sett mest
framträdande olägenheten med de dåvarande statsbidragsreglerna syntes
vara statsbidragets maximering i förhållande till kommunernas folkmängd
samt att denna maximering angåve en vid statsbidragets tillkomst gjord uppskattning
av behovet av hemvårdarinnor, vilken uppskattning inte avsetts
vara definitiv och vilken enligt dåmera vunna erfarenheter vore alltför låg.
Statsrådet Lindström anförde vidare:

Jag förordar sålunda, att bestämmelserna om maximering av statsbidraget
i förhållande till kommunernas folkmängd skall utgå samt att i stället
skall fastställas det högsta antal hemvårdarinnor, för vilket statsbidrag får
beviljas. De nya bestämmelserna bör äga tillämpning för tiden fr. o. m. den
1 januari 1958. För år 1958 bör maximiantalet statsbidrag fastställas så att
bidrag kan utgå för hela den hittills genomförda utbyggnaden av den sociala
hemhjälpen, vilket innebär en utökning av antalet statsbidragsrum med
300—400. Maximiantalet bör sålunda bestämmas till 3 400 heltidsanställda
eller däremot svarande antal deltidsanställda hemvårdarinnor. Kommunerna
bör härigenom få förutsättningar att utvidga hemvårdarinneverksamheten
totalt sett, i proportion till det ökade antalet statsbidragsrum. Den nya statsbidragsregeln
avser sålunda främst en ökning av hemvårdarinneorganisationens
kapacitet, inte endast en förbättring av kommunernas ekonomi på
ifrågavarande verksamhetsområde.

Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.

I statsverkspropositionen till 1958 års riksdag föreslogs en höjning
av antalet statsbidragsrum för avlönande av hemvårdarinnor till 3 500
för år 1959 ävensom ett bibehållande av den vid 1957 års riksdag beslutade
utvidgningen av utbildningskapaciteten beträffande hemvårdarinnor.

Riksdagen har beslutat i enlighet med nämnda förslag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1958

15

I förevarande sammanhang må nämnas att vid 1956 års riksdag
väcktes en motion, II: 355, vari begärdes »utredning av frågan rörande lämpligaste
sättet för stöd i vissa fall till ensamstående förvärvsarbetande mödrar
med barn under 16 år, då barnet vid sjukdom måste vårdas av modern i
hemmet».

I enlighet med andra lagutskottets hemställan i dess utlåtande nr 13 avslog
riksdagen motionens yrkande under hänvisning till att det i motionen
aktualiserade spörsmålet var föremål för övervägande av familjeberedningen.

Utskottet

I motionerna I: 204 och II: 261 begäres att riksdagen skall hemställa hos
Kungl. Maj :t om förslag till åtgärder, som säkrar förvärvsarbetande mödrar
rätt till ersättning i de fall, då sjuka barn behöver mödrarnas vård. Motionerna
I: 205 och II: 245 innehåller hemställan om en utredning rörande det
lämpligaste sättet för stöd åt dels ensamstående förvärvsarbetande mödrar
och fäder, som på grund av barns sjukdom måste stanna hemma från arbetet,
dels ock andra ensamstående förvärvsarbetande personer, som av andra, likartade
vårdplikter nödgas stanna hemma från arbetet. Såsom skäl framhålles
i samtliga nämnda motioner den svårartade situationen för t. ex. en förvärvsarbetande
ensamstående moder, vilkens barn insjuknar och på grund därav
icke får vistas på barndaghem. I motionerna anvisas daghjälp från sjukkassa
såsom en lämplig stödåtgärd. Daghjälpen bör, enligt de båda förstnämnda
motionerna, utgå med samma belopp för dag som sjukpenningen. Någon
karenstid skulle emellertid ej föreskrivas. I de sistnämnda båda motionerna
framhålles, att såsom villkor för utfående av daghjä’p torde böra gälla, att
nödvändigheten av frånvaron från arbetsplatsen styrkes dels av läkarintyg,
dels ock av utredning att hemhjälp genom kommunens försorg icke kunnat
anskaffas.

De problem, som aktualiserats genom de föreliggande motionerna, har varit
föremål för övervägande av såväl familjeutredningen som familjeberedningen.
På grundval av dessa överväganden har familjeberedningen föres''agit,
att förevarande problem borde lösas genom en utbyggnad av den sociala
hemhjälpen. En sådan utbyggnad har också påbörjats. Sålunda beslöts vid
1957 års riksdag, att antalet statsbidrag till avlönande av hemvårdarinnor
skulle höjas från tidigare cirka 3 000 till 3 400 kronor för år 1958. Vidare
ökades kapaciteten för utbildning av hemvårdarinnor genom att anslaget
till socialstyrelsen till prov- och komp''etteringskurser för hemvårdarinnor
höjdes med 50 000 kronor. Vid årets riksdag har beslutats att för år 1959
ytterligare öka antalet statsbidragsrum för avlönande av hemvårdarinnor till
3 500 ävensom alt den år 1957 beslutade ökade kapaciteten för utbildning av
hemvårdarinnor skall bibehållas. Vid tillkomsten av 1957 års beslut uttala -

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 dr 1958

des i propositionen att ökningen av antalet statsbidragsrum var avsedd att
få den verkan, att statsbidrag komme att utgå till de hemvårdarinnor, vilkas
avlöning tidigare helt bekostats av kommunerna. Emellertid borde kommunerna
därigenom, sades det, få förutsättningar att utvidga hemvårdarinneverksamheten
totalt sett.

Mot de lösningar, som föreslagits i motionerna, synes vägande invändningar
kunna riktas. Det system med daghjälpsersättning, som motionärerna
anvisat, måste sålunda enligt utskottets mening förenas med alltför tungrodd
och omständlig administration för att missbruk av förmånen skall kunna
förebyggas.

I stället anser utskottet i likhet med familjeberedningen, att förevarande
problem bör lösas främst genom en utbyggnad av den sociala hemhjälpen.
En sådan lösning har framför allt den fördelen, att man därigenom undviker
att förvärvsarbetande personer måste stanna hemma från arbetet på grund
av barns eller andra anhörigas sjukdom. Såsom ovan redovisats har statsmakterna
också både i fjol och i år fattat beslut, vilka är ägnade att främja
en sådan utbyggnad. Utskottet finner därför icke skäl föreslå någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna. Emellertid må framhållas, att utbyggnaden
och effektiviseringen av den sociala hemhjälpen i mångt och mycket
framstår som en kommunernas egen angelägenhet. Utskottet vill i detta
sammanhang påpeka att ett verksamt komplement till hemvårdarinneverksamheten
i den form som ovan berörts kan ernås genom hemhjälpsförmedling
samt tillhandahållande av hemhjälp i form av timanställd arbetskraft.
Härvidlag är enligt utskottets mening det kommunala initiativet av den
största betydelse.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner,

1) I: 204 och II: 261; samt

2) I: 205 och II: 245,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1958

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Närvarande: se under utlåtandet nr 18.

Rydahls Boktryckeri AB, Stockholm 1958