Nr 18—19
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en uppräkning
av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförordningen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 99 i första kammaren av herr Svedberg,
Lage, m. fl. samt nr 102 i andra kammaren av herr Lundqvist m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen må besluta
att hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning med syfte att åstadkomma
en uppräkning av ersättningsbeloppen enligt förordningen den 2
juni 1950 (militärersättningsförordningen) nr 261, senast ändrad 1955, samt
förordningen den 2 juni 1955 nr 262, också den senast ändrad 1955».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 102.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten.
Gällande bestämmelser
Till värnpliktiga samt till manskap hörande fast anställd personal och
viss annan militär personal utgår ersättning av allmänna medel för skada
under tjänsten enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militårersättningsförordning).
Sin nuvarande lydelse erhöll militärersättningsförordningen
genom förordningen den 4 juni 1954 (nr 460), som trädde i kraft den
1 januari 1955. Härigenom anpassades ersättningsreglerna i militärersättningsförordningen
nära till motsvarande regler i lagen den 14 maj 1954 om
yrkesskadeförsäkring.
Enligt militärersättningsförordningen utgår ersättning för erforderliga
kostnader för läkar-, tandlälcar- och sjukhusvård samt vissa därmed i förordningen
likställda behandlingar ävensom för läkemedel. Vidare ersättes
den skadades utgifter för erforderliga proteser. (1 § 1 mom.)
Medför skadan sjukdom, som varar mer än två dagar efter dagen för olycksfallet,
utgår från och med sistnämnda dag sjukpenning så länge sjukdomen
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 18—19
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958
förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Sjukpenningens
storlek varierar med vederbörandes arbetsförtjänst. Lägsta sjukpenning
— 3 kr. om dagen — utgår vid en årlig arbetsförtjänst av högst
1 800 kr. Högsta sjukpenning — 20 kr. om dagen för tid t. o. m. den månad,
under vilken vederbörande fyller 67 år, samt 12 kr. för tid därefter — utgår
vid en årlig arbetsförtjänst av lägst 14 000 kr. (6 § 2 mom.)
I de fall olycksfallet efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller
nedsättning av denna med minst en tiondel, utges livränta under tiden till
den skadade. Livräntan beräknas på det s. k. ersättningsunderlaget, vilket
bestämmes på följande sätt. I den mån den årliga arbetsförtjänsten icke överstiger
7 200 kronor, uppgår ersättningsunderlaget till samma belopp som
arbetsförtjänsten, överstiger arbetsförtjänsten 7 200 kronor men ej 10 800
kronor, ökas ersättningsunderlaget med tre fjärdedelar av det belopp, varmed
arbetsförtjänsten överstiger 7 200 kronor. Uppgår arbetsförtjänsten till
mer än 10 800 kronor, ökas ersättningsunderlaget ytterligare med hälften av
den del av arbetsförtjänsten, som överstiger 10 800 kronor. Livräntan utgör,
vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av ersättningsunderlaget, vid
nedsättning av arbetsförmågan med minst 30 % en mot graden av nedsättningen
svarande del av ersättningsunderlaget, minskat med en tolftedel av
detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 % den del
av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot nedsättningen.
(6 § 3 mom.)
Beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst skall ske i överensstämmelse
med 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring (9 §). I nämnda lagrum
stadgas i princip, att med årlig arbetsförtjänst avses det belopp, vartill vederbörandes
inkomst av förvärvsarbete, utan hänsyn till övergående sjukdom,
tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet, vid tiden
för skadans inträffande kan antagas uppgå för år räknat. Vidare stadgas,
att om vederbörande vid tiden för skadans inträffande ej fyllt 25 år, den
årliga arbetsförtjänsten skall vid bestämmande av ersättning för tid efter
det han uppnår nämnda ålder beräknas till det belopp, vartill hans inkomst
av förvärvsarbete skäligen kan, med hänsyn till arten av hans sysselsättning
vid tiden för skadans inträffande, antagas ha kommit att uppgå vid denna
ålder därest skadan ej inträffat. Motsvarande gäller därjämte, därest vederbörande
icke fyllt 21 år för tiden mellan 21 och 25 års ålder samt, därest
vederbörande är under 18 år, därutöver för tiden mellan 18 och 21 års ålder.
Beträffande dem, som vid tiden för skadans inträffande undergår yrkesutbildning,
stadgas att den årliga arbetsförtjänsten icke får bestämmas till
lägre belopp än det, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skulle ha uppgått,
om han, därest skadan ej inträffat, vid denna tidpunkt avbrutit yrkesutbildningen
och i stället ägnat sig åt dylikt arbete. Slutligen finnes i lagrummet
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958
en regel, enligt vilken den årliga arbetsförtjänsten icke får beräknas till
lägre belopp än 1 200 kronor eller till högre belopp än 15 000 kronor. Nämnda
regel är i vad avser minimibeloppet avsevärt modifierad genom en bestämmelse
i 9 § militärersättningsförordningen, där det heter, att den årliga arbetsförtjänsten
för den, som ådragit sig skada under värnpliktstjänstgöring,
icke får beräknas till lägre belopp än 5 000 kronor samt att detsamma skall
gälla beträffande fast anställt manskap och hemvärnspersonal, då fråga är
om ersättning för tid efter det vederbörande fyllt 20 år.
Medför olycksfallet vederbörandes död utges begravningshjälp samt livräntor
till efterlevande. Livräntorna beräknas på vederbörandes årliga arbetsförtjänst,
bestämd på sätt ovan redovisats.
Ersättning utgår icke blott för skada, som inträffat då vederbörande deltagit
i militärtjänstgöring utan även i vissa andra fall med större eller mindre
anknytning till militärtjänstgöringen. Sålunda utgår ersättning alltid för
skada, som inträffat då vederbörande på grund av tjänstgöringen uppehållit
sig inom kasernområde, fartyg eller annan förläggningsplats eller i nära
samband med tjänstgöringen lovligen uppehållit sig å allmän plats inom
tjänstgöringsorten eller den omgivning därav, där personal tillhörande manskapet
vanligen vistas under fritid. Vidare utgår ersättning för skada, som
drabbat vederbörande då han färdats till eller från tjänstgöringen samt färden
föranletts av och stått i nära samband antingen med tjänstgöringen eller
med permission eller annan ledighet. (2 §)
Har vederbörande själv uppsåtligen tillfogat sig skadan, utgår icke ersättning
(12 § 1 mom.). Däremot medför den omständigheten, att den skadade
genom eget vållande (vårdslöshet, slarv, oförsiktighet o. d.) medverkat till
olyckan, ingen begränsning av rätten till ersättning.
Den som äger rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen är
oförhindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av skadan kan tillkomma honom (16 §). Frågan om rätten till
skadestånd avgöres — därest icke frivillig uppgörelse kan träffas — av allmän
domstol. Skadeståndet är avsett att i princip utgöra full ersättning för
samtliga skador. Sålunda utgår ersättning för inkomstbortfall utan maximering
ävensom gotlgörelse för sveda och värk samt för lyte och framtida men.
I allmänhet utdömes skadestånd allenast, då annan genom vårdslöshet, oförsiktighet
eller slarv o. d. orsakat skadan. Emellertid gäller på flera områden
cn längre gående skadeståndsskyldighet. I fråga om skador, som uppkommit
vid militärtjänstgöring, torde skadeståndsskyldighet föreligga för kronan,
bl. a. om skadan orsakas av fel eller försummelse från befälels sida
eller av materialfel. Vidare är att bemärka, att om den skadelidande genom
eget vållande medverkat till skadan, skadeståndet jämkas i förhållande till
graden av medvållande.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958
I samband med militärersättningsförordningens tillkomst skedde en omreglering
av flertalet enligt äldre militärersättningsbestämmélser utgående ersättningar.
Bestämmelser härom finns i förordningen den 2 juni 1950 (nr
262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Denna innebar i fråga om livräntor,
att dessa uppräknades till vissa i förordningen fastställda, av vederbörandes
årsinkomst oberoende belopp. Dessa har genom ändringar i förordningen
höjts dels fr. o. m. den 1 juli 1953, dels ock fr. o. m. den 1 januari
1956. Efter den senaste höjningen utgör enligt förordningen livräntan till
en person med en invalditetsgrad av 100 % 550 kronor i månaden intill utgången
av den månad, varunder han fyller 67 år, samt 360 kronor i månaden
för tiden därefter.
De ersättningar, som utgår för skador som inträffat under tid då militärersåttningsförordningen
i dess äldre Igdelse var gällande (tiden 1 juli 1950
—1 januari 1955), har i allmänhet omreglerats. Bestämmelser om denna
omreglering återfinns i förordningen den 17 juni 1955 (nr 470) angående
omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i
arbete m. m., som trätt i kraft den 1 januari 1956. Omregleringen innebär i
korthet, att den för varje skadefall en gång beräknade årliga arbetsförtjänsten
höjts i den proportion, i vilken en för varje skadeår angiven medelarbetsförtjänst
skall uppräknas för att sammanfalla med en antagen ny medelarbetsförtjänst
av 6 600 kronor. För en helinvalid under 67 år uppgår årslivräntan
vid denna medelarbetsförtjänst till 6 050 kronor. Den högsta årsförtjänst,
vartill hänsyn kan tagas vid omregleringen, utgör 7 920 kronor,
och det högsta omreglerade livräntebeloppet till helinvalid uppgår därigenom
till 7 095 kronor för år.
Riksförsäkringsanstaltens yttrande
I sitt yttrande framhåller riksförsäkringsanstalten inledningsvis, att bestämmelserna
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
är nära anslutna till grunderna för de under olika tider
gällande lagarna om ersättning vid skada till följd av olycksfall i arbete
m. m. Vidare anföres, att militärersättningsförordningen genom förordningen
den 4 juni 1954 (nr 460) anpassades efter ersättningsbestämmelserna i lagen
om yrkesskadeförsäkring samt att denna anpassning innebär, att militärer
sättningsförordningens sjukpenningskala och grunder för beräkning
av invalid- och efterlevandelivräntor överensstämmer med lagens bestämmelser.
Efter en redogörelse för ersättningsbestämmelserna enligt militärersättningsförordningen
och de på förevarande område aktuella omregleringsförordningarna
fortsätter anstalten:
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1958
Såsom ovan sagts äro bestämmelserna om ersättning vid kroppsskada
under militärtjänstgöring utformade i nära anslutning till lagstiftningen
på yrkesskadeförsäkringens område. Enligt anstaltens mening föreligga icke
skäl att åvägabringa ändring i detta avseende och en uppräkning av väsentlig
betydelse av militärersättningarna torde icke vara möjlig inom ramen
för vad som nu gäller beträffande motsvarande ersättningar på grund av
skador i arbetet. Anstalten måste för sin del starkt ifrågasätta, om en generell
uppräkning av de av statsmakterna beslutade fr. o. m. 1956 gällande
ersättningsbeloppen för närvarande kan anses sakligt motiverad.
På grund av att i motionerna åberopats fall, där skadeståndsansvar för
Kronan ifrågasatts, vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att militärersättningsförordningens
— liksom yrkesskadeförsäkringslagens — ersättningar
endast till en del ha karaktär av skadestånd. Ersättning enligt förordningen
utgår sålunda ej blott för skador, där Kronan enligt lag har skadeståndsansvar,
utan för varje kroppsskada, som ådragits under militärtjänstgöring,
varvid som kroppsskada anses även under tjänstgöringen ådragen sjukdom,
som ej föranletts av olycksfall. Vidare anses militärtjänstgöring i icke obetydlig
utsträckning ha varit för handen under fritid och under färder till och
från tjänstgöringen. I dylika fall har staten genom militärersättningsförordningen
åtagit sig att utgiva ersättningar utan att egentlig ansvarighet föreligger.
Anstalten får vidare erinra om att enligt grunderna för beräkning av
sjukpenning och livränta, vilka grunder äro avhängiga av motsvarande beräkningsgrunder
i yrkesskadeförsäkringslagen, full kompensation för förlorad
eller minskad arbetsinkomst i princip icke utgår. Med hänsyn till de
fall, där skadeståndsanspråk kunna ifrågakomma, har i såväl militärersättningsförordningen
(16 §) som i yrkesskadeförsäkringslagen (51 §) intagits
särskilt stadgande om rätt för ersättningstagare att göra gällande dylikt
anspråk utöver ersättning enligt förordningen resp. lagen.
Under hänvisning till det anförda förklarar sig riksförsäkringsanstalten
avstyrka det i motionerna framställda yrkandet.
Utskottet
I föreliggande motioner begäres utredning i syfte att åstadkomma en uppräkning
av ersättningsbeloppen enligt militärersättningsförordningen och förordningen
den 2 juni 1950 angående omreglering av vissa äldre ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst.
Förevarande bestämmelser i militärersättningsförordningen innebär i huvudsak,
att den skadades kostnader för läkarvård, sjukvård och vissa därmed
jämställda behandlingar ersättes, att han under sjukdom erhåller sjukpenning
och vid invaliditet livränta samt att vid dödsfall utgives dels begravningshjälp,
dels ock livränta till vissa efterlevande. Sjukpenning utgår
med belopp, som är beroende av vederbörandes årliga arbetsförtjänst, och
bestämmes efter i siort sett samma normer som sjukpenning enligt lagen om
allmän sjukförsäkring. Livräntan för den, vars årliga arbetsförtjänst icke
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958
överstiger 7 200 kronor om året, uppgår vid fullständig arbetsoförmåga till
elva tolftedelar av arbetsförtjänsten. Vid partiell arbetsoförmåga beräknas
livräntan i proportion därtill å elva tolftedelar av arbetsförtjänsten, dock att
då invaliditeten är lägre än 30 procent beräkningen i stället sker å två tredjedelar
av arbetsförtjänsten. Vid fastställande av livränta får arbetsförtjänsten
för värnpliktiga samt för fast anställt manskap i fråga om tid efter det den
skadade fyllt 20 år icke uppskattas till lägre belopp än 5 000 kronor. För
invaliditet, som icke uppgår till 10 procent, utgår över huvud ingen livränta.
Överstiger arbetsförtjänsten 7 200 kronor, undergår den vid beräkning av
livränta reducering i den mån den överstiger detta belopp. Reduceringen
innebär bl. a., att årsinkomst i den mån den överstiger 15 000 kronor icke
medräknas. Livränta till efterlevande utgår med belopp motsvarande viss
del av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, varvid arbetsförtjänsten i vissa fall
blir föremål för reducering i likhet med vad som gäller för beräkning av invalidlivränta.
För det inkomstbortfall, som kan förorsakas av ett skadefall under militärtjänstgöring,
utgår således enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen
icke full kompensation. Detta får bl. a. ses mot bakgrunden
av det förhållandet, att ersättning enligt förordningen utgår, vare sig kronan
enligt civilrättsliga skadeståndsregler är ersättningsskyldig eller ej. Vidare
bör beaktas, att ersättning enligt förordningen utgives utan avdrag, även om
den skadade själv vållat sina skador. Endast för det fall att han själv uppsåtligen
tillfogat sig skadan utgår ingen ersättning.
Med hänsyn till bl. a. nämnda förhållanden bör ersättning enligt militärersättningsförordningen
icke betraktas såsom ett skadestånd i gängse mening
utan torde i stället i vissa hänseenden vara att jämställa med belopp som
utfaller på grund av försäkring. Denna försäkring skulle därvid närmast
kunna liknas vid en olycksfallsförsäkring, för vilken staten svarar för premierna.
En jämförelse med yrkesskadeförsäkringen ligger därför nära till
hands. Premierna för yrkesskadeförsäkringen erlägges som bekant icke av
arbetstagaren utan av den som utnyttjar hans tjänster, nämligen arbetsgivaren.
Den överensstämmelse i grundprinciper, som sålunda kan anses föreligga
mellan ersättning enligt militärersättningsförordningen, å ena, och ersättning
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, å andra sidan, framträder
även i fråga om ersättningsbeloppens storlek och grunderna för deras beräkning.
Härutinnan föreligger en nära nog fullständig överensstämmelse mellan
militärersättningsförordningen och lagen om yrkesskadeförsäkring. Före
ikraftträdandet av lagen om yrkesskadeförsäkring den 1 januari 1955 var
militärersättningsförordningens bestämmelser om ersättning utformade i
nära anslutning till motsvarande regler i den då gällande lagen om försäkring
för olycksfall i arbete. Ersättningar, som utgår på grund av de äldre
bestämmelserna i förordningen, har fr. o. m. den 1 januari 1956 omreglerats
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958
på samma sätt som ersättningar på grund av sistnämnda lag. Likaledes har
de ersättningar, som ursprungligen utgått på grund av bestämmelser om ersättning
för militärskada, vilka gällde före militärersättningsförordningens
ikraftträdande den 1 juli 1950, genom omregleringar — den senaste med
verkan fr. o. m. år 1956 — anpassats till nu gällande ersättningar för yrkesskador
och skador, ådragna under militärtjänstgöring.
En höjning av ersättningarna till dem, som skadats under militärtjänst,
skulle sålunda bryta den överensstämmelse, som sedan länge varit rådande
mellan ersättningarna för skador under militärtjänst och ersättningarna för
yrkesskador. Någon saklig motivering för att upphäva denna överensstämmelse
kan utskottet icke finna. Vidare anser utskottet att såväl ersättningarna
för militärskador som ersättningarna för yrkesskador efter nyligen företagna
ändringar av bestämmelserna och omreg’eringar får anses fylla de anspråk
på trygghet som rimligen kan ställas på dem.
I motionerna har hänvisats till ett fall (motionen II: 379 vid 1957 års riksdag,
statsutskottets utlåtande nr 149), där den skadelidande och kronan haft
olika uppfattningar i frågan, huruvida den förre vore berättigad till civilrättsligt
skadestånd. Här var således icke fråga om tillämpning av militärersättningsförordningens
bestämmelser. De civilrättsliga skadeståndsreglerna
på förevarande område är, enligt vad utskottet inhämtat, för närvarande
föremål för övervägande av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar,
vilken beräknas kunna avsluta sitt arbete under innevarande år. Med
hänsyn härtill anser sig utskottet sakna anledning att nu ingå i bedömning
av frågan, huruvida nämnda regler kan anses innebära en tillfredsställande
ordning i fråga om kronans skadeståndsskyldighet mot dem som skadas
under militärtjänstgöring.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 99 och II: 102, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 mars 1958
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1958
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne*,
fru Carlqvist, fru Svenson*, herrar Mannerskantz, Åkesson* och Magnusson;
från
andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Odhe, Johansson i
Södertälje, Larsson i Hedenäset, Sundelin*, fru Svensson, herrar Jönsson i
Jämtlands Sikås och Lothigius.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.