Andra lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1958

I

Nr 17

Utlåtande i anledning av vuckt motion angående viss ändring
av gällande bestämmelser om ålderdomshem.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 106, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ståhl hemställt,
»att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan ändring av
gällande bestämmelser om ålderdomshem att kommunal socialnämnd erhåller
befogenhet att differentiera å kommunala vårdhem intagna personer
till sådana hem eller avdelningar som anordnats för att åldringsvårdens
syften på bästa möjliga sätt skall kunna förverkligas».

Beträffande de skäl motionären åberopat till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser angående ålderdomshem finns intagna i 18—21 §§ lagen
om socialhjälp.

I 18 § stadgas sålunda, att det åligger kommun att anordna och driva hem
för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som
icke eljest tillgodoses. Flera kommuner kan förena sig om sådant hem. Vidare
stadgas, att länsstyrelsen, om särskilda skäl är därtill, kan tills vidare
befria kommun från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun
ha ålderdomshem. I sådant fall åligger det likväl kommunen att sörja
för att föreliggande behov av vård eller tillsyn blir tillgodosett.

Hemmen skall enligt 19 § vara så inrättade och utrustade, att skäliga krav
på trevnad och hygien tillgodoses, samt att en lämplig fördelning av vårdtagarna
möjliggöres. Innan ett ålderdomshem uppföres eller i mera avsevärd
omfattning ändras, skall länsstyrelsen, efter att ha inhämtat socialstyrelsens
yttrande, ha godkänt plan för hemmet. Vid hemmet skall finnas
anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att tillfredsställande
vård och tillsyn kan beredas dem som fått plats i hemmet.

I 20 § stadgas, att de som beretts plats i hemmet skall fördelas på olika
i um eller avdelningar pa det sätt som befinnes mest ändamålsenligt med
hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet och övriga omständigheter.
Tillfälle till sysselsättning bör enligt samma paragraf finnas för dem som
så önskar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 and. Nr 17

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1958

Om nagon, som beretts plats pa hemmet, med hänsyn till sitt beteende
inte lämpligen kan behällas där, skall landstingskommunen eller motsvarande
kommun enligt 21 § dra försorg om att erforderlig vård och tillsyn
beredes honom på annat sätt.

1952 års åldringsvårdsutredning m.m.

Efter Kungl. Maj ds bemyndigande tillkallades 1952 sakkunniga - ■ 1952
års åldringsvårdsutredning - - för att biträda med utredning av vissa spörsmål
rörande åldringsvården. Utredningen har i betänkande angående åldringsvården
(SOU 1956: 1), som avlämnades i januari 1956, undersökt rådande
förhållanden inom åldringsvården och framlagt förslag i ämnet.

Rörande gällande författningsbestämmelser angående ålderdomshemmen
föreslog åldringsvårdsutredningen inga större sakliga ändringar. Utredningen
ville dock, att bestämmelserna om ålderdomshem i 18—21 §§ lagen om
socialhjälp borde brytas ut till en särskild lag om ålderdomshem.

I frågan om ålderdomshemmens ställning och uppgifter återgav utredningen
olika undersökningar rörande vårdtagarna på ålderdomshemmen.
Av en på utredningens initiativ företagen undersökning, som avsåg läget
den 1 mars 1955, framgick i fråga om vårdtagarnas hälsotillstånd, att 16 877
eller 47 procent av de 35 560 vårdtagarna på samtliga ålderdomshem bedömdes
som kroppssjuka. En del av dessa sjuka var patienter på de till
vissa ålderdomshem knutna, godkända sjukavdelningarna. 4 882 personer
eller 14 procent av samtliga ansågs vara sinnesabnorma.

Rörande ålderdomshemmens roll som upptagningshem anförde utredningen
bl. a. följande.

Det avgörande härvidlag är primärkommunernas skyldighet mot den enskilde
att, såväl när det gäller kroniskt sjuka som sinnessjuka, lämna vård
om sådan inte kan beredas på specialanstalt. Den platsbrist som råder på
sjukvårdsmyndigheternas specialanstalter för långvarigt kroppssjuka och
för sinnessjuka gör därför att ålderdomshemmen måste vara beredda att
åtminstone tillfälligt taga emot sjuka åldringar, som egentligen skulle behöva
vård på dessa specialanstalter. Utredningen vill i detta sammanhang
understryka, att en av sjukvårdsmyndigheternas angelägnaste uppgifter
måste vara att genom utbyggnad av vården för dessa kategorier sjuka reducera
ålderdomshemmens roll som upptagningshem. Alldeles speciellt gäller
detta vårdresurserna för de sinnesabnorma, som ännu i många fall utgör ett
störande inslag på ålderdomshemmen.

En intensifiering av samhällets bistånd och åtgärder i olika former åt åldringar
kommer, fortsatte utredningen, med all sannolikhet att leda till att
de åldringar, som framdeles måste omhändertagas för vård på ålderdomshem,
är skröpligare. Man hade anledning räkna med att sådana vårdfall,

Andra lagutskottets it Hatande nr It ar 195Ö

«>

där ålderdomsskröplighel och sjukdom sä nära sammanflätats med varandra
att det är svårt att skilja dem åt, kommer alt bli allt vanligare.

Utredningen ställde sig med hänsyn till de faktiska förhållandena och
med tanke på den väntade utvecklingen inom den öppna åldringsvården Irägan,
vad det är som närmast framkallar det behov av ständig omvårdnad
och tillsyn, som skall utgöra indikationen för ålderdomshemsvärd. Som
svar härpå anförde utredningen:

Utredningen kan inte komma till annat än att sådant behov främst härrör
från avancerad ålderdomssvaghet, i synnerhet då den är kombinerad
med sjukdom, för vilken inte kräves värd på sjukvårdsanstalt, eller med
defekter efter sjukdom. Det är därför nödvändigt att lämna sjukvård pa
ålderdomshemmen.

Man kommer enligt äldringsvärdsutredningens mening rätt nära en praktisk
definition på ålderdomshemmens sjukvårdande uppgift, om man säger,
att ålderdomshemmen inte skall behöva lämna eu aktiv sjukvård men väl
måste kunna lämna åtminstone sådan sjukvård, som kan betecknas som
god hemsjukvård. Det förhåller sig exempelvis inte sä, att alla långvarigt
kroppssjuka behöver vård på sjukvårdsanstalt, utan en betydande del av
dessa sjuka skulle kunna beredas erforderlig omvårdnad och tillsyn i hemmet.
I de fall, där de personliga eller ekonomiska resurserna för en sådan
hemsjukvård inte finns, bör, såvitt åldringsvårdsutredningen kan finna,
ålderdomshemmen std redo att träda i det egna hemmets ställe. Ålderdomshemmen
måste dessutom vara rustade för den sjukvård, som iöljer med
uppgiften att i viss man vara upptagningsanstalter.

I proposition till 1957 års riksdag begärde Kungl. Maj :t riksdagens yttrande
angående riktlinjer för åldringsvården, uppgjorda på grundval av
åldringsvårdsutredningens betänkande.

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, förklarade sig
därvid anse, att gällande författningsbestämmelser rörande ålderdomshem
utan olägenhet kunde kvarstå i socialhjälpslagen, och föreslog ingen förändring
därvidlag.

Beträffande ålderdomshemmens uppgifter anförde departementschefen i
propositionen bl. a.:

Ålderdomshemmens uppgifter regleras enligt min mening för närvarande
i första hand av en härd verklighet. Ehuru jag, såsom framgått av det föregående,
inte anser att ålderdomshemmen bör bli sjukvårdsanstalter, måste
man ha klart för sig att hemmen under avsevärd tid framöver kommer afl
som hittills hysa ett stort antal sjuka åldringar.

Då det gäller att uppdraga riktlinjer för ålderdomshemsvärden kan man
inte gärna undgå att ta hänsyn till detta faktum. Att så sker lår givetvis inle
lolkas som ett uttryck för åsikten att det rådande läget är tillfredsställande
och ej heller åberopas som ett skäl för återhållsamhet då det gäller att utbygga
speciella vårdgrenar.

Med hänsyn till den situation, som faktiskt föreligger och som enligt del
nyss anförda måste antagas komma alt föreligga under eu avsevärd till
framöver, kan man enligt min mening inle nu fastställa regler, som över

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1958

lag utestänger sjuka åldringar från ålderdomshemmen. Av den i det föregående
omnamnda meningen, uttalad vid socialhjälpslagens tillkomst att

kanerut°nvtHaTT6" ^ ^ he!‘ Öppna anstalter> «lje? att hemmen inte
inte Hr w J w S1"n^.sju!ca eller andra som på grund av sitt tillstånd
te fai rora sig fritt. Därefter uppkommer frågan huruvida några andra

kategorier skall utestängas från hemmen genom särskilda föreskrifter Det
synes mig sta i god överensstämmelse med de meningar, som framkommit i
aldringsvardsutredmngens betänkande och i remissyttrandena, om man
a dar’ att inga sådana föreskrifter hor uppställas. Enligt min mening
j°r det lainnas åt kommunerna att avgöra, om någon skall få vistas på ål SäTonom

där" -- - k°"imUnen inte kan anses ha skyldighet att

Da det galler att positivt uttala vilka som skall las in pa ålderdomshem
naste utgångspunkten vara socialhjälpslagens nyssnämnda föreskrift, enligt
vilken ålderdomshemmen är till för personer, vilka är i behov av vård
eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Åldringsvårdsutredningen
Histammer i ett av socialstyrelsen till kommunerna uttalat råd, enligt vilket
a erdomshemmen är till för gamla, som kräver ständig omvårdnad och tillsyn;
styrelsen uttalar också, att det särskilt i nyanordnade ålderdomshem
ar angelaget, att de begränsade platserna förbehålles verkligt vårdbehövande
åldringar. Jag vill instämma i dessa uttalanden.

Liksom åldringsvårdsutredningen tror jag, att man för framtiden måste
rakna med att ålderdomshemmen i stigande grad belägges med åldringar,
som praglas av ålderssvaghet och skröplighet. Inte sällan blir det fråga om
vardfall, dar ålderdomsskröplighet och sjukdom så nära sammanflätas med
varandra att det blir svårt att skilja symtomen åt. Man måste därför kunna
lereda en viss sjukvård på hemmen. Enligt åldringsvårdsutredningens memng
kominer man rätt nära en praktisk definition på ålderdomshemmens
sjukvårdande uppgilt om man säger, att ålderdomshemmen inte skall behova
lamna en aktiv sjukvård men väl måste kunna lämna åtminstone sådan
sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Även om innebörden
av uttryck sådana som aktiv sjukvård och god hemsjukvård inte är helt
klar och i själva verket torde de båda begreppen delvis täcka varandra —-synes mig detta åldringsvårdsutredningens uttalande lämpat för sitt syfte
och jag anser mig kunna instämma i det.

Såsom redan skett i det föregående vill jag understryka, att detta ställningstagande
inte innebär ett accepterande i princip av den roll som sjukvårdanstalter,
som en del ålderdomshem eller avdelningar vid sådana hem
kommit att spela. Hur snart det kan bli möjligt att avveckla sådana avdelningar
vid ålderdomshemmen, som i praktiken fyller sjukvärdsanstalters
lunktion, blir emellertid beroende av den egentliga sjukvårdsorganisationens
utbyggnad. Så länge sjukvårdens kapacitet är otillräcklig för vården
av alla de åldringar, som med socialhjälpslagens stöd kan kräva att kommunen
bereder dem vård, är det enligt min mening inte möjligt att förorda
eu avveckling av kommunala soeialvårdsanstalter, som i viss utsträckning
kommit att fylla sjukvårdens uppgifter. Så mycket angelägnare finner jag
det vara, att vården av sjuka åldringar vid ålderdomshem bedrives i intimt
samarbete mellan vederbörande kommunala organ samt landstingens
sjukvårdsstyrelser och övriga organ för sluten och öppen sjukvård.

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1958

o

1 utlåtande nr 170 i anledning av propositionen yttrade statsutskottet att
departementsehefens uttalanden beträffande frågan om vården av sjuka
äldrinyar samt värden på ålderdomshem inte givit utskottet anledning till
några avvikande synpunkter. Utskottet anförde vidare:

Utskottet vill här endast konstatera att frågan om avskaffande av den
s. k. klientelblandningen på ålderdomshemmen i dag är minst lika aktuell
som då statsmakterna år 1947 tog ställning till ålderdomshemmens uppgifter
och utformning samt att problemets lösning nu liksom tidigare sammanhänger
med möjligheterna att utbygga vården av kropps- och sinnessjuka,
psykiskt efterblivna, alkoholister och kroniskt sjuka. För utskottet framstår
det som angeläget att ökade möjligheter, sä långt detta är möjligt inom
ramen för tillgängliga resurser, beredes att utbygga de nämnda vårdgrenarna,
varvid i detta sammanhang särskilt kronikervården träder i förgrunden.

Statsutskottet hemställde, att riksdagen måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört.

Riksdagen biföll statsutskottets hemställan.

Utskottet

1 motionen begäres sådan ändring av gällande bestämmelser, att socialnämnderna
får befogenhet att — för att åldringsvårdens syften på bästa sätt
skall kunna förverkligas —- differentiera vårdtagarna på ålderdomshemmen
till olika hem eller avdelningar. Såsom skäl härför anföres bl. a. att
på ålderdomshemmen uppstått en besvärande klientelblandning. Uet påpekas
att landstingens värdmöjligheter för kroniskt sjuka och för lättskötta
sinnessjuka byggts ut samt att därigenom dessa kategorier värdbehövande
i större utsträckning än tidigare kunnat skiljas från ålderdomshemmen.
Härigenom har, heter det vidare, en god del av den eftertraktade
klienteldifferentieringen kunnat förverkligas. Emellertid återstår enligt motionären
att skaffa hem för de åldersdementa och alkoholskadade. Detta
förhållande ävensom den omständigheten, att antalet spritmisshrukare på
ålderdomshemmen ökat markant sedan den 1 oktober 1955, har, menar motionären,
gjort en differentiering av klientelet synnerligen erforderlig.

Socialhjälpslagen innehåller bestämmelser, enligt vilka kommun är i
princip skyldig att anordna och driva ålderdomshem. Sådant hem skall vara
avsett för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn
som icke eljest tillgodoses. Vidare stadgas, att ålderdomshemmen skall
vara så inrättade och utrustade att lämplig fördelning av vårdtagarna möjIiggöres,
ävensom att vårdtagarna på ålderdomshem skall fördelas å olika
rum eller avdelningar på säll som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln
i hemmet och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt.

0 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ar 195S

De nu återgivna bestämmelserna innebär enligt utskottets mening ej
blott att ålderdomshemmen skall vara inrättade för nödig differentiering
av vårdtagarna, utan att sådan differentiering även skall ske. Utskottet
vill därtill erinra om att vården på ålderdomshem är att betrakta såsom
frivillig. På grund härav får vårdtagarna, därest de önskar komma i åtnjutande
av vården, mottaga denna i den form den erbjudes, alltså på den avdelning
och i det rum som kan befinnas lämpligt.

Förutom de bestämmelser, som sålunda finns för differentiering av vardtagarna
på ålderdomshem, innehåller socialhjälpslagen ett stadgande, som
alägger landstingskommun eller, då fråga är om stad utanför landsting,
staden att draga försorg om att erforderlig värd och tillsyn beredes vårdtagare
på ålderdomshem, vilken med hänsyn till sitt beteende icke lämpligen
kan behållas därstädes. Vårdskyldigheten i fråga om de störande vårdtagarna
kan i enlighet härmed övergå på landsting. Denna skyldighet kan
icke anses begränsad till sådana personer, mot vilka landstingen — även
om vederbörande icke varit störande på ålderdomshem — har vårdskyldighet.

De ovan redovisade lagbestämmelserna anser utskottet innefatta erforderliga
befogenheter för de kommunala myndigheterna att dels differentiera
vårdtagarna inom ett ålderdomshem, dels ock skilja störande vårdtagare
därifrån. På grund härav saknas enligt utskottets uppfattning skäl
att vidtaga någon åtgärd i enlighet med motionens yrkande.

Såsom motionären framhållit förefinnes emellertid på ett flertal ålderdomshem
en icke önskvärd klientelblandning. Enligt utskottets mening kan
detta icke anses bero på utformningen av gällande bestämmelser angående
ålderdomshem. Förklaringen till rådande förhållanden torde i stället ligga
däri, att å ålderdomshemmen fortfarande måste vårdas åtskilliga personer,
för vilka plats icke kunnat beredas å andra, för ifrågavarande vårdbehov
lämpligare anstalter. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att 1957
års riksdag i anledning av proposition angående riktlinjerna för den framtida
åldringsvården framhållit att det för avskaffande av klientelblandningen
på ålderdomshemmen vore angeläget, att vården av kropps- och
sinnessjuka, psykiskt efterblivna, alkoholister och kroniskt sjuka utbyggdes
så långt detta vore möjligt inom ramen för tillgängliga resurser. Utskottet
vill understryka dessa synpunkter och särskilt betona vikten av
att möjligheterna att bereda vård för de å ålderdomshem störande vårdtagarna
så snart ske kan förbättras.

Andra lagutskottets utlåtande, nr 11 år 1958

ITnder hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, It: 106, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 19å8

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson,Sunne,
fru Carlqvist, fru Svenson* och herr Magnusson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
fröken Höjer*, fröken Wetterström*, herrar Fredriksson, Larsson i Hedenäset*,
fru Svensson och herr Svensson i Kungälv.

* E.i närvarande vid utlåtandets justering.