Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde fattade
beslut, dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 17 januari 1958 dagtecknad proposition nr 46, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående vissa i nämnda
protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1957 vid dess fyrtionde sammanträde fattade beslut.

Ifrågavarande beslut, vilka är av beskaffenhet att i enlighet med art. 19
av Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,
är följande:

1) Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete,

2) Konvention (nr 106) angående veckovila för affärs- och kontorsanställda,

3) Rekommendation (nr 103) angående veckovila för affärs- och kontorsanställda,

4) Konvention (nr 107) angående skydd för och integration av infödda
och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper
i självstyrande länder, samt

5) Rekommendation (nr 104) angående skydd för och integration av infödda
och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden levande folkgrupper
i självstyrande länder.

Texterna till konventionerna och rekommendationerna har såsom bilagor
(Bilaga A—E) fogats till propositionen. Utskottet får hänvisa till dessa bilagor
i propositionen.

Svensk ratificering av konventionen angående tvångsarbete tillstyrkes.
Med prövningen av frågan om ratificering av konventionen angående veckovila
för affärs- och kontorsanställda anses böra anstå tills vidare. Rekommendationen
i sistnämnda ämne liksom de båda instrumenten rörande infödda
befolkningsgrupper anses icke böra föranleda någon åtgärd.

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av
densamma väckt motion, nämligen motionen nr 406 i andra kammaren av
fröken Höjer, vari yrkas »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 15

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

Kungl. Maj :t hemställa om förslag till ändring av socialhjälpslagen med
anledning av ratificering av konvention 105».

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

Internationella arbetskonferensens fyrtionde sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 5—27 juni 1957. I sammanträdet deltog representanter
för 73 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-
och arbetsgivaresidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation.

Konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete

Sedan förevarande fråga varit föremål för en första behandling vid arbetskonferensens
39 :e sammanträde (1956), varvid till grund för diskussionen
lades de synpunkter, som framkommit i svaren från vissa medlemsstater
— bland dem Sverige — å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat
frågeformulär, uppfördes ärendet på dagordningen för 1957 års arbetskonferens
för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades
ett av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat förslag
till konvention i ämnet. Detta förslag togs till utgångspunkt för utskottets
förhandlingar.

Det slutligt utarbetade konventionsförslaget antogs av konferensen med
240 röster mot 0 och en nedlagd. Rörande konventionens innehåll må följande
anföras.

Konventionen förbjuder varje form av tvångsarbete a) såsom medel för
politisk påtryckning eller skolning eller såsom straff för att någon hyser
eller ger uttryck åt politiska åsikter eller uppfattningar, som står i ideologisk
motsättning till rådande politiska, sociala eller ekonomiska system; b)
såsom en form för mobilisering och användning av arbetskraft i syfte att
främja den ekonomiska utvecklingen; c) såsom arbetsdisciplinär åtgärd; d)
såsom straff för deltagande i strejk; e) i diskriminerande syfte, d. v. s. av
rasskäl samt av sociala, nationella eller religiösa grunder. Varje medlem,
som ratificerar konventionen, förbinder sig att vidtaga effektiva åtgärder
för ett omedelbart och fullständigt avskaffande av nämnda former av tvångsarbete.

Texten till konventionen återfinnes i bilaga A.

Anmärkas må att den konventionstext, som antogs vid konferensens första
behandling (år 1956) av tvångsarbetsspörsmålet, därjämte innehöll ett av
de danska och svenska regeringsrepresentanterna framlagt förslag till en
utvidgning av konventionens tillämpningsområde. Nämnda förslag innebar,

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

3

att förpliktelsen att avskaffa tvångsarbete skulle förenas med ett åtagande
att ej anlita koncentrationsläger och deportation av nationella minoriteter
såsom ett medel för politisk påtryckning eller skolning eller såsom bestraffning
av den som hyser eller ger till känna åsikter, som ideologiskt strider
mot härskande politiska, sociala eller ekonomiska system. Förslaget medtogs
emellertid inte av arbetsbyrån i den till grund för konferensens andra
behandling (år 1957) framlagda texten. Den främsta anledningen härtill
var att FN:s generalsekreterare, som av arbetsbyrån konsulterats i ärendet,
uttalat att ett internationellt övervägande av hithörande spörsmål syntes falla
inom FN:s kompetensområde. Konventionens tillämpningsområde kom till
följd härav inte att utvidgas på sätt som avsågs med det svenska och danska
förslaget. Emellertid antog konferensen enhälligt på förslag av danska, norska
och svenska regeringsrepresentanterna en resolution, vari konferensen fäster
FN:s uppmärksamhet på vikten av att till övervägande upptages frågan om
vilka åtgärder som kan vidtagas för ett effektivt förbud mot och undertryckande
av koncentrationsläger samt deportation av nationella minoriteter.

Yttranden

Över konventionen har yttranden inhämtats från Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anför.

I förevarande ämne finnes redan en av Internationella arbetskonferensen
vid dess 14:e sammanträde (år 1930) antagen konvention (nr 29) angående
tvångsarbete och obligatoriskt arbete. Sistnämnda konvention ratificerades
av Sverige den 22 december 1931. Texten till konventionen återfinnes i bilaga
A till proposition nr 32 till 1931 års riksdag.

Den år 1930 antagna konventionen stadgar ett principiellt förbud mot
tvångsarbete, men konventionen innehåller tillika en rad undantag från
förbudet, så formulerade att de möjliggjort användande av tvångsarbete i
en icke förutsedd omfattning. Den vid 1957 års arbetskonferens antagna
konventionen avser främst att till förhindrande av en sådan praxis åstadkomma
en snävare avgränsning av undantaget.

Antagandet av ifrågavarande konvention innebär ett steg mot konferensens
slutliga mål, nämligen att nå fram till ett fullständigt avskaffande avtvångsarbetet
i alla världens länder. Å konferensen uttalades att syftet hade
varit att skapa ett internationellt instrument, som vore ägnat att vinna en
så fullständig anslutning som möjligt. En vädjan riktades även till medlemsstaternas
regeringar att snarast ratificera konventionen och sörja för en
effektiv tillämpning av dess bestämmelser.

Då det i vårt land inte finnes möjligheter att använda tvångsarbete i någon
av de former, som angives i konventionen, synes det delegationen uppenbart,
att Sverige snarast bör tillträda konventionen. Delegationen tillstyrker
därför att densamma ratificeras från svensk sida.

Svenska arbetsgivareföreningen har intet att invända mot att konventionen
tillträdes av Sverige.

Enligt Landsorganisationens mening skulle det ha varit önskvärt och

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 195S

lämpligt att man sökt koncentrera konventionsregleringen beträffande
tvångsarbete till ett enda dokument, vilket angåve och närmare specificerade
även de arbetsformer, som avsåges skola vara undantagna från ett principiellt
tvångsarbetsförbud. Då emellertid i vårt land överhuvud ej finnes
möjlighet till tvångsmässiga arbetsförelägganden i något av de syften, som
anges i den vid 1957 års konferens antagna konventionen, tillstyrker organisationen,
att den ratificeras. Organisationen tillägger, att konventionen
inte synes utgöra hinder för sådana tjänstepliktsförhållanden, vilka i situationer
av krig eller krigsfara kan komma att meddelas med stöd av en blivande
fullmaktslag.

Departementschefen

Föredragande departementschef en, statsrådet Nilsson, anför i propositionen: »Såsom

framhållits under remissbehandlingen förekommer i vårt land
inte tvångsarbete i någon av de former som anges i konventionen. Jag
föreslår därför, att konventionen ratificeras av Sverige.

Den år 1930 antagna konventionen nr 29 angående tvångsarbete och obligatoriskt
arbete fortsätter att vara gällande. Det kan emellertid nämnas,
att Internationella arbetskonferensen å sitt allmänna sammanträde år 1956
antog en resolution, vari Internationella arbetsbyråns styrelse anmodas att
snarast möjligt uppföra frågan om en revision av nämnda konvention på
dagordningen för ett kommande sammanträde.»

Konvention (nr 106) och rekommendation (nr 103) angående veckovila
för affärs- och kontorsanställda

Frågan om veckovila för affärs- och kontorsanställda var föremål för en
första behandling vid 1956 års arbetskonferens. På grundval av de diskussioner,
som fördes i frågan vid nämnda sammanträde, utarbetade arbetsbyrån
förslag till en konvention och en rekommendation, vilka tillställdes
medlemsstaterna för yttrande. Frågan togs därefter upp till slutlig behandling
vid 1957 års arbetskonferens.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Konventionens bestämmelser skall bringas i tillämpning genom nationell
lagstiftning, i den mån de inte genomföres medelst kollektivavtal eller
skiljedom eller på annat lämpligt sätt (art. 1).

Konventionen äger tillämpning på hela den personal -— lärlingar inbegripna
— som är anställd i allmänna eller enskilda a) handelsföretag, b)
företag, institutioner och förvaltningar, i vilka arbetstagarna huvudsakligen
sysselsättes med kontorsarbete, däri inbegripna kontor, som tillhör i de fria
yrkena verksamma personer, samt c) vissa andra i konventionstexten närmare
angivna företag och företagsgrenar (art. 2). Den äger därjämte tilllämpning
å personal anställd i vissa företag, som ratificerande medlemsstat

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

har att angiva i en vid ratifikationshandlingen fogad förklaring, nämligen
a) företag, institutioner och förvaltningar, som tillhandahåller personliga
tjänster, b) posten och företag för teleförbindelser, c) tidningsföretag och
d) teatrar och andra nöjesföretag (art. 3). Vederbörande myndighet eller annat
lämpligt organ i varje land äger dock att från bestämmelserna i konventionen
undantaga dels företag, i vilka anlitas endast medlemmar av arbetsgivarens
familj, såvida de inte är eller inte kan anses som löntagare,
och dels personer i företagsledande eller därmed jämförlig ställning (art. 5).

De av konventionen omfattade personerna äger rätt till minst 24 timmars
sammanhängande veckovila under loppet av varje period om sju dagar.
Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till samma tider för alla vid ett företag
anställda och sammanfalla med den veckodag, som enligt landets eller
ortens tradition eller sedvänja fastställts såsom vilodag (art. 6 mom. 1—3).
Därest dessa allmänna regler icke kan tillämpas på grund av arbetets natur,
arten av de tjänster som företaget förmedlar, storleken av den befolkning
som skall betjänas eller antalet anställda, må av vederbörande myndighet
eller genom lämpligt förfarande speciella anordningar för veckovila vidtagas,
varvid dock de som beröres av dylika anordningar skall äga rätt till en
sammanlagd vilotid, som måste vara minst likvärdig med den i art. 6 angivna
(art. 7 mom. 1—2). Tillfälliga undantag må medgivas under vissa
närmare angivna förhållanden. Om så sker, skall vederbörande som ersättning
tillförsäkras en sammanlagd vilotid, som är minst likvärdig med den
i art. 6 angivna (art. 8).

I den mån löner regleras genom lagstiftning eller är underkastade administrativa
myndigheters kontroll, skall av konventionen omfattade personer
inte vidkännas någon inkomstminskning till följd av åtgärder, som vidtagits
enligt konventionen (art. 9).

Enligt art. 12 skall konventionen ej inverka på lag, skiljedom, sedvänja
eller avtal, som tillförsäkrar vederbörande förmånligare villkor än de i konventionen
angivna.

Rörande det närmare innehållet i konventionen hänvisas till bilaga B.

Rekommendationen anger en högre standard och innehåller därutöver
vissa vägledande principer. Sålunda förordas, att de som omfattas
av konventionens bestämmelser bör, såvitt möjligt, äga rätt till minst 36 timmars
veckovila, vilken om möjligt bör vara sammanhängande (p. 1). Det
tillägges att den i konventionen stadgade veckovilan bör om möjligt beräknas
så, att den innefattar tidrymden från midnatt till midnatt men däremot
inte andra omedelbart föregående eller efterföljande viloperioder (p. 2). Personer,
som är underkastade speciella anordningar för veckovila, bör inte
arbeta mer än tre veckor utan att komma i åtnjutande av viloperiod. Där det
ej är möjligt att medgiva sådana personer viloperioder om 24 på varandra
följande timmar, bör viloperioderna omfatta 12 timmar i följd (p. 3). Slutligen
förordas bl. a., att minderåriga under 18 år om möjligt bör åtnjuta en

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

sammanhängande veckovila om två dagar samt att i konventionen medgivna
tillfälliga undantag icke bör tillämpas å minderåriga under 18 år (p. 4).

I fråga om rekommendationens innehåll i övrigt hänvisas till bilaga C.

Konventionen antogs av konferensen med 176 röster mot 27 och 31 nedlagda.
Rekommendationen antogs med 183 röster mot 0 och 46 nedlagda. Av
de svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet
av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet
röstade mot antagandet av konventionen och nedlade sin röst beträffande
rekommendationen.

Yttranden

Över ifrågavarande konvention och rekommendation har yttrande inhämtats
från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Delegationen
har i sin tur hört arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Handelns arbetsgivareorganisation och Tjänstemännens centralorganisation.

En redogörelse för innehållet i yttrandena lämnas i propositionen å s.
8—18.

Departementschefen

Departementschefen anför i propositionen:

»Den svenska lagstiftningen innehåller bestämmelser, som väl täcker den
i förevarande konvention fastslagna huvudprincipen om minst 24 timmars
sammanhängande veckovila för affärs- och kontorsanställda. Emellertid vill
det synas som om konventionen på enstaka punkter sträcker sig längre än
den svenska lagstiftningen. Delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet har funnit, att det undantag, som i konventionens art. 5
göres för familjemedlemmar, är snävare än motsvarande undantag i arbetarskyddslagen.
Även om denna skiljaktighet är av ringa praktisk betydelse,
utgör den dock enligt delegationens mening ett formellt ratifikationshinder.
Delegationen har vidare ansett, att art. 6 innehåller strängare regler än
arbetarskyddslagen i fråga om veckovilans förläggning.

Inom delegationen har skilda uppfattningar framförts angående innebörden
av vissa i art. 7 och 8 upptagna bestämmelser om kompensationsledighet
i fall, då speciella anordningar vidtages eller tillfälligt undantag göres från
konventionens huvudregel. Delegationen har inte ansett sig ha tillräckligt
material för att kunna bedöma denna tolkningsfråga. Med hänsyn härtill
har delegationen föreslagit, att upplysningar inhämtas från Internationella
arbetsbyrån rörande innebörden av ifrågavarande bestämmelser. I samband
härmed bör enligt delegationens mening arbetsbyrån även beredas tillfälle
att yttra sig över de hinder för en svensk ratificering, som delegationen
funnit vara för handen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

7

Detta förslag finner jag välbetänkt och jag har för avsikt att vidtaga
åtgärder för att inhämta sådant yttrande. Jag kan därför inte förorda, att
konventionen nu ratificeras av Sverige. Om innehållet i arbetsbyråns yttrande
ger anledning därtill, torde ratifikationsfrågan få upptagas till förnyat
övervägande.

Vad rekommendationen beträffar ansluter jag mig till delegationens uttalande,
att däri intagna anvisningar icke för närvarande påkallar några lagstiftningsåtgärder
för vårt lands vidkommande. I den omfattning så befinnes
önskvärt och lämpligt bör rekommendationen likväl beaktas vid en
framtida revision av arbetarskyddslagens hithörande bestämmelser.»

Konvention (nr 107) och rekommendation (nr 104) angående skydd för och
integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande
förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder

Jämväl ifrågavarande konvention och rekommendation har varit föremål
för behandling vid två på varandra följande arbetskonferenser. En första
diskussion rörande dessa båda instrument ägde sålunda rum år 1956 och
ledde efter ytterligare överväganden vid 1957 års konferens till att instrumenten
antogs, konventionen med 179 röster mot 8 och 45 nedlagda samt
rekommendationen med 177 röster mot 0 och 53 nedlagda. De svenska regerings-
och arbetarombuden röstade för såväl konventionen som rekommendationen,
medan arbetsgivarombudet röstade mot konventionen och nedlade
sin röst beträffande rekommendationen.

Beträffande innehållet i konventionen må följande anföras.

I konventionens första del fastslås att det primära ansvaret för att samordnade
och systematiska program genomföres till skydd för ifrågavarande
folkgrupper och deras fortskridande integration i respektive länders liv
skall åvila regeringarna. Det betonas att i detta syfte vidtagna åtgärder skall
inriktas på att göra det möjligt för de infödda folkgrupperna att på grundval
av jämlikhet åtnjuta de rättigheter och möjligheter, som enligt den
nationella lagstiftningen tillkommer andra folkgrupper, samt att främja de
infödda folkgruppernas sociala, ekonomiska och kulturella utveckling och
höja deras levnadsstandard. Programmen skall i första rummet syfta till
en utveckling av den enskilde individens värdighet, hans värde för samhället
och hans initiativ. Våld eller tvång skall icke förekomma såsom
ett medel att främja integrationen. Så länge det är nödvändigt
skall särskilda åtgärder vidtagas till skydd för dessa folkgruppers institutioner,
deras personer samt deras egendom och arbete, men dylika åtgärder
får inte leda därhän att ett tillstånd av segregation skapas eller upprätthålles.
Vederbörande regeringar skall sträva efter samverkan med infödda folkgrupper
och deras representanter, bereda dessa folkgrupper tillfälle att utveckla
sitt initiativ samt stimulera deras medborgerliga frihet och medverkan
i olika institutioner. Samtidigt betonas vikten av att deras sedvänjor

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

och institutioner respekteras, när de inte är oförenliga med det nationella
rättssystemet eller med målsättningarna för integrationsprogrammen. Konventionen
föreskriver vidare, att förbättringen av ifrågavarande folkgruppers
levnads- och arbetsförhållanden och av deras bildningsnivå skall ges
hög prioritet i planer för den allmänna ekonomiska utvecklingen inom de
av dessa folkgrupper bebodda områdena.

De följande delarna av konventionen behandlar bl. a. erkännandet av
äganderätten till den jord, som den infödda befolkningen traditionellt nyttjar,
skydd mot befolkningens förflyttning från hävdvunna bosättningsområden
samt likställighet med andra folkgrupper inom samhället i fråga om
tillhandahållandet av medel för jordens utnyttjande. Vidare stadgar konventionen
skydd i samband med rekrytering och bestämmande av arbetsvillkor
ävensom skydd mot diskriminering i fråga om föreningsfrihet och
rätten att sluta kollektivavtal samt rätten att erhålla kvalificerat arbete etc.
Medlemmarna av ifrågavarande folkgrupper skall även åtnjuta samma möjligheter
som andra medborgare i fråga om yrkesutbildning. Hantverk och
landsbygdsindustri skall uppmuntras både som en faktor i de infödda folkgruppernas
ekonomiska utveckling och såsom ett medel att bevara deras
kulturella arv och konstnärliga värden. Befintlig socialförsäkring skall utsträckas
till att omfatta olika kategorier av ifrågavarande folkgrupper, varjämte
en efter deras sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden anpassad
hälsovård skall organiseras. Medlemmarna av dessa folkgrupper skall
erhålla möjlighet till undervisning på samma villkor som landets befolkning
i övrigt; särskilda upplysningsåtgärder skall vidtagas i syfte att undanröja
fördomar mot de infödda folkgrupperna. Slutligen stadgas att statliga organ
skall skapas och utvecklas för att planera, samordna och genomföra skyddsoch
integrationsåtgärder, framlägga förslag till lagstiftning samt övervaka
tillämpningen av dessa åtgärder.

Texten till konventionen återfinnes i bilaga D.

Rekommendationen innehåller vissa kompletterande normer beträffande
jord, rekrytering och arbetsvillkor, yrkesutbildning, hantverk och
landsbygdsindustri, social trygghet och hjälp, hälsovård, undervisning, språk
och andra informationsmedel samt administration.

Beträffande det närmare innehållet i rekommendationen hänvisas till
bilaga E.

Yttrande

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i avgivet
yttrande över ifrågavarande konvention och rekommendation uttalat,
att då dessa instrument torde sakna omedelbart intresse för Sveriges vidkommande,
det inte torde kunna ifrågakomma för vårt land att förverkliga
konventionens innehåll eller rekommendationens anvisningar genom lagstiftning
eller på annat sätt. Konventionen syntes därför ej böra ratificeras
av Sverige, och vad rekommendationen anginge, torde ej heller denna böra
föranleda någon åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

9

Departementschefen

Departementschefen anför i propositionen:

»Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
anfört kan jag ansluta mig. Jag anser följaktligen, att konventionen icke
bör ratificeras av Sverige och att ej heller rekommendationen bör föranleda
någon åtgärd från svensk sida.»

Utskottet

Utskottet ansluter sig till den av departementschefen uttalade meningen,
att konventionen (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete bör ratificeras
av Sverige.

1 motionen 11:406 framhålles att varje medlem, som ratificerar konventionen,
förbinder sig bl. a. att icke i någon form anlita tvångsarbete såsom
arbetsdisciplinär åtgärd eller av sociala grunder i diskriminerande syfte. Vidare
göres gällande att ratificering från Sveriges sida av nämnda konvention
bör föranleda borttagande av den form av tvångsarbete, som kan åläggas
enligt 49—51 §§ lagen om socialhjälp. Motionären föreslår därför, att riksdagen
beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
ändring av denna lag som en följd av ratificeringen av konventionen. Med
anledning av vad i motionen uttalats får utskottet anföra följande.

I 48 § lagen om socialhjälp stadgas bl. a. att därest någon, som intagits i
arbetshein, undandrager sig att utföra anvisat arbete eller visar tredska
att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande som
strider mot sedlighet eller god ordning eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,
så äger hemmets styrelse, under förutsättning att han fyllt 21 år,
tilldela honom varning. Därest någon ej låter sig rätta av sådan varning,
må hemmets styrelse enligt 49 § samma lag göra framställning hos länsstyrelsen
om att han skall dömas till tvångsarbete. I 50 och 51 §§ i lagen
återfinnes bestämmelser om förfarandet vid ådömande av tvångsarbete och
om verkställighet därav in. m.

Motionären förmenar, att berörda bestämmelser om tvångsarbete i lagen
om socialhjälp kommer i konflikt med konventionens förbud mot tvångsarbete
såsom arbetsdisciplinär åtgärd eller av sociala grunder. Denna uppfattning
kan utskottet emellertid icke dela, då det för utskottet framstår
såsom uppenbart att konventionens bestämmelser icke avser sådant tvångsarbete
som kan ådömas enligt ifrågavarande lag. Utskottet — som saknar
skäl att i förevarande sammanhang ingå på bedömande av frågan huruvida
de i lagen om socialhjälp intagna reglerna om tvångsarbete av annan anledning
bör undergå förändring eller slopas — avstyrker därför motionen.

Vad härefter angår konventionen (nr 106) angående veckovila för affärsoch
kontorsanställda jämte den därtill anslutna rekommendationen (nr 103)
i samma ämne samt konventionen (nr 107) angående skydd för och integration
av infödda och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 2 avd. Nr 15

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1958

levande folkgrupper i självstyrande länder jämte den därtill anslutna rekommendationen
(nr 104) i samma ämne, så finner sig utskottet kunna ansluta
sig till vad föredragande departementschefen beträffande dessa yttrat
i propositionen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,
nr 46, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört;

B. att förevarande motion, 11:406, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1958

På andra lagutskottets vägnar;

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne*, fru Carlqvist, fru Svenson, herr Mannerskantz* och fru Hamrin-Thorell*;
samt

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo*, fru Ekendahl*, herr
Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, fröken Sandell, fröken Wetterström, herr
Fredriksson och fru Eriksson i Ängelholm*.

’ Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fröken Höjer.

580398 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag