Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

1

Sr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av 11 § lagen om religionsfrihet.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 39 i första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. samt nr 45 i andra kammaren av fru Sjövall m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemslälles att riksdagen ville besluta att
§ 11 i lagen om religionsfrihet erhåller följande lydelse: »Vill medlem av
svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göres anmälan om utträde
genom personligt besök eller genom av två personer bevittnad skriftlig framställning
till pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.»

Beträffande de skäl, som ligger till grund för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Inledning

Religionsfrihet innebär enligt nutida uppfattning rätt för envar icke endast
att sammansluta sig med andra för religiös gemenskap och verksamhet
utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Denna för religionsfriheten
grundläggande regel har kommit till uttryck i i § religionsfrihetslagen.
I denna paragrafs första stycke uttalas sålunda, att ingen må
vara skyldig tillhöra trossamfund; åtagande i strid mot denna bestämmelse
är utan verkan. Av andra stycket i samma paragraf framgår, att med
trossamfund åsyftas bl. a. svenska kyrkan.

Om medlemskap i svenska kyrkan stadgas i 6—12 §§.

Endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning kan vara
medlem av svenska kyrkan (6 §).

I fråga om barns medlemskap i kyrkan är särskilda regler meddelade i
7 och 8 §§. Principen i dessa regler är att barn följer sina föräldrar i fråga
om tillhörigheten till kyrkan.

Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan
skall enligt 9 §, utan särskild ansökan, anses upptagen i kyrkan, om han
är evangelisk-luthersk trosbekännare; dock gäller detta ej, om han hos pastor
i den församling, där han är kyrkobokförd, anmält att Lan icke vill inträda
i kyrkan.

Vill någon i annat fall än nu sagts vinna inträde i svenska kyrkan, har
han enligt 10 § att göra ansökan hos pastor i den församling, där han är
kyrkobokförd. Visar sökanden att han är döpt i svenska kyrkans ordning,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1''JoS. II saml. 1 avd. Nr 13

2 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

skall han upptagas i kyrkan. Detsamma gäller också, om sökanden erhållit
den undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga
omständigheter bör fordras, och inför pastor avger muntlig försäkran att
ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl.

I fråga om formerna för anmälan om utträde har i It § upptagits följande
bestämmelse.

»Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.
»

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år skall enligt
12 § ansökan eller anmälan som avses i 9, 10 eller 11 § göras av vårdnadshavaren.
Ansökan eller anmälan för barn som fyllt femton år får göras
endast om barnet själv samtyckt därtill. Då ansökan om inträde i svenska
kyrkan för den som står under annans vårdnad göres av vårdnadshavare^
äger bestämmelsen i 10 § om muntlig försäkran icke tillämpning.

Äldre rätt

Först genom en förordning år 1860 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan
till främmande religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan
förrän han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund
fick icke mottaga någon såsom medlem, förrän denne i föreskriven ordning
anmält sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fick
endast med Konungens tillstånd bilda församling, och allenast ett sålunda
tillåtet trossamfund ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde
endast för kristna trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska.
För mosaiska trosbekännare gällde i stället en år 1838 tillkommen förordning.

Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.
De år 1873 antagna bestämmelserna skilde sig från 1860 års förordning
bl. a. däri att Kungl. Maj:ts tillstånd nu icke längre skulle vara ett nödvändigt
villkor för bildande av församling av främmande trosbekännare. Om
de personer som bildade församlingen önskade att den skulle erkännas av
staten, kunde de emellertid göra ansökan härom hos Kungl. Maj:t; en sålunda
erkänd församling var tillförsäkrad rätt till offentlig religionsövning.
Medlem av svenska kyrkan, som omfattat främmande kristen lära och därför
ville utträda ur kyrkan, ägde möjlighet därtill. Han skulle vid sin anmälan
om utträde uppgiva det trossamfund, till vilket han ville övergå. Därmed
avsågs icke med nödvändighet ett erkänt trossamfund. Den utträdande ansågs
skild från kyrkan, då han gjort föreskriven anmälan; sålunda upprätthölls
icke längre kravet på att han dessutom inträtt i annat trossamfund.
Ej heller bibehöll förordningen bestämmelsen om att sådant trossamfund

3

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

icke fick mottaga någon som medlem, förrän denne anmält sitt utträde ur
svenska kyrkan. I fråga om formerna för anmälan om utträde ur svenska
kyrkan innehöll 1873 års förordning, att den som ville utträda skulle giva
sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling han tillhörde. Därefter
skulle han, sedan minst två månader förflutit, vid personlig inställelse
hos kyrkoherden göra ytterligare en anmälan. Utträdet ansågs ha skett vid
sistnämnda tillfälle.

Bestämmelserna i 1873 års förordning var i allt väsentligt gällande intill
den 1 januari 1952, då 1951 års religionsfrihetslag trädde i kraft.

Ur förarbetena till religionsfrihetslagen

Vad angår formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan anförde
dissenterlagskommittén (SOU 1949: 20), att den personliga anmälningsskyldigheten
borde bibehållas, enär en personlig inställelse vore ägnad att motverka
utträde under inflytande av tillfälliga sinnesstämningar. Kommittén
framhöll vidare att vad som måste betecknas såsom missbruk av utträdesrätten
— exempelvis massutträde i följd av tillfällig agitation eller akut
antikyrklig propaganda eller utträde, som föranletts av att ett personligt
beroendeförhållande utnyttjats för övertalning i sådan riktning •— skulle
onödigt underlättas av ett enbart skriftligt förfarande. Kravet på en personlig
inställelse markerade vikten av att noga överväga det steg, som man
stode i begrepp att taga. I allmänhet plägade ock anmälningar av långt mindre
betydelse för individen göras personligen. Att för utträdet ur kyrkan införa
en annan ordning fann kommittén vara att i det allmänna medvetandet
förringa betydelsen av detta allvarliga steg. Enligt kommitténs mening borde
ansökan icke, såsom i 1873 års förordning stadgades, nödvändigt behöva
göras till kyrkoherden i den församling, där den som ville utträda var kyrkobokförd.
Kommittén ansåg det vara tillräckligt föreskriva att anmälan
skulle ske till den präst, som förde kyrkoböckerna i nämnda församling.
Kommittén fann icke skäl att bibehålla den dubbla anmälningsskyldigheten.
En fordran på att utträdesanmälan, för att medföra verkan, skulle bekräftas
efter viss tids förlopp skulle nämligen kunna tolkas såsom uttryck föi
en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. Kommittén fann det likväl icke
lämpligt att en anmälan om utträde skulle föranleda att vederbörande ansågs
omedelbart skild från svenska kyrkan. En viss kortare tid borde förflyta,
under vilken vederbörande, i den händelse alt han ändrade uppfattning,
’ skulle ha tillfälle att återkalla sin anmälan. Med hänsyn härtill föreslog
kommittén, att utträde ur svenska kyrkan skulle anses ha skett 30 dagar
efter det anmälan om utträde gjorts, om icke anmälan dessförinnan
återkallats. Återkallande av anmälan skulle kunna ske skriftligt.

Ktl flertal av de myndigheter, sakkunniga och sammanslutningar, som
avgav remissyttranden över kommitténs betänkande, uttalade sig i förevarande
fråga.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

Länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen, juridiska fakulteterna i Uppsala
och Lund, Allmänna svenska prästföreningen och Sveriges yngre prästers
förbund hade icke något att erinra mot kommitténs förslag att anmälan
om utträde skulle ske genom personlig inställelse hos präst. Domkapitlet i
Växjö ansåg emellertid att det horde föreskrivas att anmälan skulle skriftligen
bekräftas sedan två månader förflutit efter dess framställande. Därigenom
skulle, enligt domkapitlets mening, i åtskilliga fall förhastade utträden
kunna förebyggas utan att religionsfrihetens princip på något sätt träddes
för nära. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalade att det med hänsyn till
kyrkans centrala ställning i vårt land syntes böra uppställas fordran på att
ett utträde ur kyrkan föranleddes icke enbart av profana skäl utan — och
framförallt — av samvetsbetänkligheter. Länsstyrelsen föreslog därför att
anmälan om utträde skulle åtföljas av en personlig deklaration att den utträdande
kände det som ett samvetstvång att tillhöra kyrkan. Domkapitlet
i Karlstad föreslog att anmälan om utträde skulle kunna göras hos vilken
som helst präst i den församling, där vederbörande var kyrkobokförd. Därigenom
skulle den utträdande ha möjlighet att göra anmälan hos den präst,
för vilken han hyste det största förtroendet. Länsstyrelsen i Malmöhus län
fann i likhet med kommittén det vara av vikt att utträdesbestämmelserna
så utformades att de icke uppmuntrade kyrkans medlemmar att utträda ur
kyrkan utan att beslutet därom var grundat på ett allvarligt övervägande.
Länsstyrelsen delade emellertid icke kommitténs uppfattning att de av
kommittén föreslagna bestämmelserna skulle få åsyftad preventiv verkan.
En skyldighet till personlig inställelse vore enligt länsstyrelsens mening icke
i och för sig ägnad att stämma till allvarlig eftertanke. Eftersom prästen
endast skulle ha att mottaga anmälningen och icke därtill pröva vederbörandes
uppsåt, skulle skyldigheten att inställa sig personligen förefalla onödig
och tolkas såsom ett uttryck för en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet.
Länsstyrelsen uttalade att den vore mera benägen att ansluta sig till ett av
1925 års religionsfrihetssakkunniga framlagt förslag om två skriftliga anmälningar.
Den mellan anmälningarna liggande betänketiden förefölle länsstyrelsen
mera ägnad att förhindra missbruk av utträdesrätten än plikten
till personlig inställelse. Länsstyrelsen ansåg emellertid även den dubbla
anmälan kunna avvaras och en skriftlig anmälan vara tillfyllest, under förutsättning
att det föreskreves att denna kompletterades med en skriftlig
förklaring av två ojäviga personer, att vederbörandes önskan att utträda
vore allvarligt grundad. Även chefen för statskontoret, den apostoliske vikarien
och Christian Science samfund avstyrkte kommitténs förslag att anmälan
om utträde skulle ske vid personlig inställelse hos präst. Chefen för
statskontoret uttalade att det icke kunde anses staten värdigt att stadga sådana
former för denna frihets vinnande att de medförde praktiska svårigheter.
Den apostoliske vikarien anförde att för utträde ur svenska kyrkan sådan
form icke borde föreskrivas att den motverkade det fria avgörandet.
Eftersom enligt kommitténs förslag den som anmäler utträde ur kyrkan icke
skulle motivera sitt beslut, fann den apostoliske vikarien personlig instäl -

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958 5

lelse hos präst vara obehövlig. Christian Science samfund befarade att den
som ville utträda kunde komina att utsättas för övertalningsförsök och påtryckningar
vid personlig inställelse hos präst. Kommitténs förslag att utträde
ur svenska kyrkan skulle anses ha skett 30 dagar efter anmälan,
därest denna icke dessförinnan blivit återkallad, föranledde endast ett fåtal
erinringar.

I propositionen nr 100 vid 1951 års riksdag framhöll föredragande departementschefen,
att formerna för utträdesanmälan å ena sidan icke finge
hindra utträdet; å andra sidan borde de, såvitt möjligt, erbjuda garantier
för att de anmälningar som komine att göras byggde på ett fritt avgörande och
vore allvarligt menade. Den lämpligaste utvägen härför syntes vara att föreskriva
att anmälan skulle göras vid personligt besök. Om skriftlig anmälan
gällde, skulle nämligen den enskilde kunna bli utsatt för påtryckningar att,
eventuellt tillsammans med andra, underteckna en anmälan om utträde,
även då han själv icke kommit fram till ett bestämt personligt ställningstagande.
Kommitténs förslag att en utträdesanmälan icke genast, utan först
efter 30 dagar skulle medföra utträde ur kyrkan avsåg att tillgodose sådana
fall, då den som gjort anmälan ångrade sig och ville återkalla sin anmälan.
Verkan av en utträdesanmälan i olika hänseenden, t. ex. i fråga om rösträtt
eller skattskyldighet, måste emellertid av tekniska skäl inträda långt efter
det anmälan gjorts. Kvar stode såsom det huvudsakliga och omedelbara resultatet
av en utträdesanmälan att den som gjorde denna därigenom befriade
sig från sin personliga bundenhet vid kyrkans gemenskap. I fråga om
denna verkan av en anmälan borde något uppskov icke förekomma; den
borde inträda genast. Det syntes alltså icke föreligga tillräckliga skäl att
upprätthålla någon särskild möjlighet till återkallelse av en utträdesanmälan,
vid sidan om möjligheten att återinträda i kyrkan enligt de regler som
gällde härför.

Särskilda utskottet anförde bl. a. i sitt i ämnet avgivna utlåtande, nr 1.

Utskottet vill framhålla alt det icke är lagens mening att utträde skall få
ske endast av vissa motiv eller i vissa begränsade situationer. Utträdet skall
vara fritt. Den som vill anmäla utträde har icke någon skyldighet att redogöra
för vad som bestämt honom därtill eller att finna sig i några försök
till påverkan. Pastor har självfallet full frihet att, liksom alla andra, verka
för sin åskådning; förkunnelse och själavård äro för honom rent av ämbetsuppgifter.
Att söka övertala den som inställt sig för att anmäla utträde ur
kyrkan och som icke själv önskar ett personligt samtal, bör icke förekomma.
Utskottet anser sig kunna utgå från att pastor, som handlar under ämbetsansvar,
skall handlägga dessa ärenden med grannlagenhet och takt och att
stiftschcferna skola övervaka att så sker. Med hänsyn härtill finner utskottet
att invändningen mot förslaget om personlig utträdesanmälan icke bör
tillmätas avgörande vikt. Utskottet biträder alltså i denna del Kungl. Maj:ts
förslag.

I en av herrar Albert Hermansson, Franzon, fru Sjöström-Eengtsson, herr
Sundström och fru Eriksson i Stockholm mot utlåtandet anförd reservation
anfördes bl. a. följande.

G

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

Om en person beslutat utträda ur svenska kyrkan, torde allvaret i hans
uppsåt i detta avseende icke låta sig påverkas av den omständigheten att
lian tvingas att personligen inställa sig hos pastor. Ingen föreställer sig heller
att statsmakternas godkännande av religonsfrihetslagen kommer att
medföra något massutträde ur kyrkan. Även utskottet synes för övrigt förutsätta,
att vederbörande pastor icke skall anses ha rätt att genom övertalning
söka förmå någon utträdessökande att ändra sitt beslut. Vi dela utskottets
mening i detta avseende och anse därjämte att den som söker utträde
ur kyrkan även bör beredas möjlighet att skriftligen begära sitt utträde,
därest han för sin egen del finner denna form vara den lämpligaste.

Reservationen utmynnade i hemställan att 11 § religionsfrihetslagen måtte
erhålla följande lydelse.

Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde genom personligt besök hos eller genom skriftlig framställning
till pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Under ärendets behandling vid 1951 års kyrkomöte framställdes icke någon
erinran mot förslaget i denna del.

Frågans behandling vid 1953 års riksdag

I likalydande motioner till 1053 års riksdag (1:86 och II: 116) hemställdes,
att riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av 11 § religionsfrihetslagen:
»Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan,
göre anmälan om utträde genom personligt besök eller genom av två personer
bevittnad skriftlig framställning till pastor i den församling, där han
är kyrkobokförd.»

Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 23) över motionerna, att
desamma icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet anfördes
hl. a.:

Frågan om formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan var vid
tillkomsten av religionsfrihetslagen föremål för ingående överväganden. Föreskriften
om att sådan anmälan skall göras personligen hos pastor motiverades
främst med att man därigenom skulle erhålla garantier för att de anmälningar
som göras bygga på ett fritt avgörande och äro allvarligt menade.
Om skriftlig anmälan gällde, framhölls det, skulle nämligen den enskilde
kunna bli utsatt för påtryckningar att, eventuellt tillsammans med andra,
underteckna en anmälan om utträde, även då han själv icke kommit fram
till ett bestämt personligt ställningstagande. Emot bestämmelsen om personlig
anmälan har å andra sidan från skilda håll anförts, att en dylik bestämmelse
skulle försvåra utträdet och därför icke vara förenlig med en
konsekvent genomförd religonsfrihet. Sålunda uttalades vid lagens tillkomst
farhågor för att den som ville utträda kunde komma att utsättas för övertalningsförsök
och påtryckningar vid personlig inställelse hos pastor. Motionärerna
framhålla särskilt de praktiska svårigheter soin kunna föreligga för
gapala och sjuka personer att besöka pastor. Därjämte göres i motionerna
gällande att många, som önska utträda ur kyrkan, på grund av en viss tröghet
eller blyghet icke komma sig för med att personligen besöka pastor och

Forsta lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

av denna anledning avhållas från att göra utträdesanmälan. Det har också
från ett par håll framhållits, att många av personliga hänsyn till vederbörande
präst underlåta att göra sådan anmälan, som skulle ha kommit till
stånd, därest personlig anmälan ej varit föreskriven.

Vid behandlingen av förevarande fråga underströk särskilda utskottet vid
1951 års riksdag, att det icke borde förekomma att pastor sökte övertala
den som inställt sig för att anmäla utträde ur kyrkan och som icke själv
önskade ett personligt samtal. Utskottet ansåg sig kunna utgå från att pastor,
som handlar under ämbetsansvar, skulle handlägga dessa ärenden med
grannlagenhet och takt samt att stiftscheferna skulle övervaka att så skedde.
De farhågor i motsatt riktning, som uttalades vid lagens tillkomst, torde
icke ha besannats. Såvitt utskottet har sig bekant har det nämligen under
den tid som förflutit efter religionsfrihetslagens ikraftträdande icke förekommit
alt de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, blivit utsatta för påtryckningar
eller övertalningsförsök från pastors sida.

Enligt av stiftscheferna utfärdade direktiv beträffande tillämpningen av
religionsfrihetslagen bör pastor, då den, som vill utträda ur svenska kyrkan,
på grund av sjukdom eller hög ålder icke kan inställa sig personligen hos
pastor, om möjligt uppsöka vederbörande. Med hänsyn härtill synas några
olägenheter i nu berörda fall icke behöva uppkomma genom föreskriften att
utträdesanmälan skall göras personligen.

Där den av motionärerna omförmälda trögheten eller blygheten kan vara
till finnandes, torde den i de flesta fall övervinnas av en allvarlig önskan att
utträda ur kyrkan. För den som av personliga hänsyn till vederbörande
präst drar sig för att anmäla utträde torde det i flertalet fall icke vara av avgörande
betydelse, om anmälan göres vid personligt besök eller skriftligen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan enligt utskottets mening föreskriften
om personlig utträdesanmälan, särskilt i betraktande av stiftschefernas
förut omnämnda direktiv beträffande tillämpningen av religionsfrihetslagen,
icke anses utgöra något hinder för den som önskar utträda ur
kyrkan. Ifrågavarande föreskrift torde följaktligen icke stå i strid mot religionsfrihetens
princip att ingen må vara skyldig tillhöra trossamfund.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen avvisades vid 1951 års
riksdag ett förslag om att utträdesanmälan skulle kunna ske skriftligen.
Från nämnda förslag skiljer sig motionärernas genom bestämmelsen att
skriftlig utträdesanmälan skall vara bevittnad av två personer. Med denna
bestämmelse torde ha avsetts att tillgodose kravet på att anmälningarna
bygga på ett fritt avgörande och äro allvarligt menade. Den föreslagna bestämmelsen
synes emellertid icke ägnad att erbjuda någon verklig garanti
i detta hänseende och utgör icke heller något hinder mot massutträden av
den beskaffenhet som antyddes vid tillkomsten av religionsfrihetslagen.

Motionärerna åberopa, att det ur rent formell synpunkt synes rimligt att
enahanda regler gälla om utträde ur som om inträde i svenska kyrkan. I
anledning härav får utskottet framhålla, att en sådan formell överensstämmelse
icke skulle uppnås genom motionärernas förslag. Såsom framgår av
den föregående redogörelsen är det nämligen i vissa fall en förutsättning
för att vinna inträde i kyrkan alt sökanden inför pastor avger muntlig försäkran
att ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl.

På grund av det ovan anförda och då så lång tid ännu icke förflutit efter
religionsfrihetslagens ikraftträdande att några mera omfattande erfarenheter
från tillämpningen av densamma ha kunnat vinnas, föreligger enligt
utskottets mening icke anledning att nu vidtaga ändring i lagen på förevarande
begränsade område.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1938

Vid utlåtandet var fogade två reservationer. I en av dessa anfördes att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av motionerna för
sin del antaga ett förslag till ändring av 11 § religionsfrihetslagen, som med
viss redaktionell jämkning motsvarade det i motionerna framlagda förslaget.
Enligt reservanternas mening hade utskottet såsom skäl för denna hemställan
bort anföra:

Frågan om vilka former som böra gälla för anmälan om utträde ur svenska
kyrkan måste avgöras med utgångspunkt från den i 4 § religionsfrihetslagen
uttalade grundsatsen, att ingen må vara skyldig tillhöra trossamfund.
Vid bedömande av huruvida gällande bestämmelse om formen för utträdesanmälan
kan anses förenlig med denna grundsats synes man till att börja
med icke kunna bortse från att gamla och sjuka personer, som önska utträda
ur kyrkan, kunna ha svårt att infinna sig på en pastorsexpedition.
Visserligen bör i sådant fall enligt direktiv, som stiftscheferna utfärdat beträffande
tillämpningen av religionsfrihetslagen, pastor om möjligt uppsöka
den som önskar göra utträdesanmälan. Men tanken på att besvära pastor i
ett sådant ärende torde avhålla mången från att begära ett besök av denne.
Det är vidare tydligt att stora avstånd på sina håll kunna försvåra personlig
inställelse hos pastor. Även om några praktiska svårigheter av denna art
icke föreligga, torde -— såsom närmare utvecklats i ett par av remissyttrandena
— kravet på personligt besök hos pastor kunna utgöra ett hinder
av psykologisk art, vilket för mången kan vara svårt att övervinna. Då den
nuvarande formen för utträdesanmälan således på olika sätt kan försvåra
utträdet, kan den enligt utskottets mening icke anses stå i god överensstämmelse
med den förut nämnda grundsatsen att ingen må vara skyldig
tillhöra trossamfund. Såsom motionärerna föreslagit bör därför It g "religionsfrihetslagen
ändras i sådan riktning, att personlig anmälan icke längre
blir obligatorisk utan att utträde jämväl må kunna anmälas i skriftlig form.
Den omständigheten att religionsfrihetslagen varit i kraft förhållandevis
kort tid bör med hänsyn till frågans särskilda beskaffenhet icke lägga hinder
i vägen för att redan nu genomföra en sådan ändring av lagen.

Genom den i motionärernas förslag intagna bestämmelsen att skriftlig utträdesanmälan
skall vara bevittnad av två personer förebygges att sådan
anmälan sker annorledes än genom individuell anmälan. Utskottet får i detta
sammanhang vidare framhålla, att — i belysning av hittills vunna erfarenheter
— några massutträden efter agitation icke synas vara att befara.

Yttranden över motionerna

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från domkapitlet i Växjö och i Luleå.

Därjämte har Svenska prästförbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén
och Förbundet för religionsfrihet beretts tillfälle att avgiva yttranden..

Domkapitlet i Växjö stift vill förorda endast den ändringen av It § religionsfrihetslagen
att skriftlig bevittnad framställning om utträde ur svenska
kyrkan må göras endast då sjukdom och därmed jämförliga omständigheter
hindrar personlig inställelse.

Domkapitlet i Luleå och Svenska prästförbundet avstyrker bestämt bifall
till motionerna.

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

9

Domkapitlet i Luleå anför bl. a.:

Väl är det riktigt, att något massutträdande ur kyrkan icke förekommit,
sedan religionsfrihetslagen trädde i kraft. Antalet personer, som sökt utträde,
har i stället — såsom det angivits i motionerna — varit ytterst obetydligt.
Däremot ha enligt domkapitlets erfarenhet motionärerna icke rätt i
sitt uttalande, att någon propaganda för utträde ej förekommit. Dylik propaganda
har tvärtom på sina håll bedrivits i ganska stor utsträckning. Skulle
motionerna föranleda till sådan uppmjukning av 11 § i nämnda lag som
motionärerna förordat, förefinnes enligt domkapitlets förmenande stor risk,
att propagandan kommer att ytterligare intensifieras och i hög grad underlättas.

Domkapitlet kan för sin del icke förstå, att det kan anses vara betungande
att göra anmälan om utträde ur kyrkan genom personligt besök hos
vederbörande pastor. Bibehålies detta sätt såsom enda form för utträde ur
kyrkan, finnes enligt domkapitlets mening större garantier än eljest att den
som gör ansökningen noga övervägt saken och icke är ett viljelöst offer för
obehörig påverkan.

Svenska prästförbundet anför i sitt yttrande:

Den sak det här gäller är icke obetydlig, och då utredning om förhållandet
mellan stat och kyrka igångsatts, vilken utredning med nödvändighet
kommer att beröra denna fråga, måste det anses uteslutet, att riksdagen
nu upptager denna fråga till prövning och beslut.

Vad själva sakfrågan angår, ha motionärerna icke anfört sakskäl för sitt
antagande, att därest reservationens mening lagfästs, propaganda för utträde
ur kyrkan icke skulle ha förekommit. Däremot kan man med fog göra
gällande, att nuvarande lagbestämmelser väl fyllt sitt ändamål, då med
dessa bestämmelser propaganda för massutträde icke förekommit, en propaganda,
som icke heller motionärerna torde finna önskvärd.

Frihetssynpunkter kunna svårligen åberopas för motionen, då den enskilde
för närvarande äger full frihet att fatta sitt beslut att utträda ur kyrkan. Den
ringa olägenhet det innebär att göra en personlig anmälan tvingas medborgarna
att underkasta sig vid många tillfällen av liten betydelse och
utgör i detta fall närmast en välbehövlig erinran om det viktiga avgörande,
som det här gäller. Snarare kommer den personliga friheten i fara, om medborgare
av politiska eller andra ovidkommande skäl skulle vid massmöten
eller genom organiserade hembesök påverkas att skriva sitt namn på tillhandahållna
listor eller ansökningsblanketter om utträde ur kyrkan.

Frikyrkliga samarbetskommittén och Förbundet för religionsfrihet tillstyrker
bifall till motion sförslaget. Kommittén framhåller alt frågan bör
bli föremål för såväl principiella som praktiska överväganden. Härom anför
kommittén närmare:

Frikyrkliga samarbetskommittén företräder avgjort den uppfattningen,
alt en konsekvent tillämpning av religionsfrihetens princip när det gäller
medlemskap i svenska kyrkan skulle kräva att detta medlemskap - icke
dess motsats: utträdet ur denna kyrka — gjordes beroende av eu aktiv
handling från medborgarnas sida. 1 väntan på alt ett underlag skall skapas
för en lagstiftning efter dessa linjer synes det angeläget, att allt som är
möjligt göres för att undanröja de praktiska olägenheter som det nuvarande
systemet medför. Det borde enligt samarbetskommitténs uppfattning vara

10

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

naturligt att därvid bereda var och en som önskar utträda ur svenska kyrkan
möjlighet att göra detta utan hinder av andra restriktioner än dem
som kan vara motiverade av en befogad önskan att äga tillräcklig kontroll
över att utträdet icke är resultatet av ovidkommande inflytelser — t. ex.
obehörig påtryckning från andra personer.

De nuvarande bestämmelserna beträffande formen för utträde ur svenska
kyrkan synes icke kunna tillräckligt motiveras utifrån denna önskan om
kontroll. Farhågorna för obehörig påtryckning, som — vilket också motionärerna
anför — torde ha varit ett av de tyngst vägande skälen vid riksdagens
ställningstagande i frågan om formen för utträde ur svenska kyrkan,
har under den tid den nu gällande lagen varit i bruk icke visat sig vara
befogade. Det torde icke kunna påvisas något exempel på att propaganda
under de gångna åren förekommit för massutträde ur svenska kyrkan. Också
synes antalet av dem som utträtt i sig självt utgöra ett bevis för att inga
ovidkommande intressen medverkat till utträdet.

Erfarenheterna torde alltså ge vid handen, att inga väsentliga olägenheter
ur samhällets synpunkt är att befara som resultat av en sådan ändring
av gällande bestämmelser beträffande formen för utträde ur svenska kyrkan
som den motionärerna föreslår.

Hela frågan bör enligt Frikyrkliga samarbetskommitténs uppfattning
emellertid ses jämväl ur den utträdandes egen synpunkt. Likaväl som samhället
måste skaffa sig garantier mot missbruk av rätten till utträde ur
svenska kyrkan, bör det vara ett samhälleligt intresse av främsta ordningen
att lagen slår vakt om den enskilde medborgarens integritet. De gångna
årens erfarenheter pekar i detta avseende i bestämd riktning. Exemplen på
att frågan om utträde av vederbörande pastor icke handlagts med den objektivitet
som borde anses självklar bar varit tillräckligt många för att de
olägenheter som helt naturligt blivit följden därav icke skall kunna negligeras,
när frågan om ändring av gällande bestämmelser nu skall prövas.
Dessa olägenheter torde vara följden av att handläggningen av ärenden som
rör utträde anförtrotts prästerskapet inom svenska kyrkan och att denna
handläggning kräver personlig kontakt mellan pastor och den som önskar
utträda. Erfarenheten visar klart, att en i sammanhanget klart olämplig benägenhet
hos enskilda personer inom detta prästerskap att icke utan vidare
vilja gå utträdande medborgare till mötes i fråga om det som är deras självklara
rättighet enligt lagen om religionsfrihet i flera fall medfört irritation
och hos icke få medborgare kommit hela frågan att bli starkt olustpräglad.
Dessa olägenheter synes kunna elimineras därigenom att pastors handläggning
av ärenden som gäller utträde ur svenska kyrkan genom av motionärerna
föreslagen ändring av bestämmelserna beträffande formen för utträde
kan inskränkas till att bli av rent registrerande natur.

Förbundet för religionsfrihet anför:

I anslutning till förbundets program anser vi i princip att medlemskap
i trossamfund^ skall förutsätta anmälan om inträde, så att ej människor,
som önskar stå utanför kyrkan och aldrig begärt inträde i den, skall behöva
anmäla sitt utträde. I avvaktan på en sådan reform bar emellertid den
föreslagna lagändringen eu uppgift att fylla. Även om dess genomförande
säkerligen ej kommer att leda till något massutträde ur statskyrkan, kan
det för många underlätta genomförandet av ett beslut, som av olika skäl
blivit uppskjutet på obestämd tid. Olägliga expeditionstider, långa avstånd
och en känsla av obehag inför den personliga inställelsen hos prästen kan
ha haft sin betydelse i sådana fall. Vi vill därför med instämmande i motionärernas
motivering tillstyrka bifall till de avgivna motionerna.

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

11

Utskottet

Anmälan om utträde ur svenska kyrkan skall enligt 11 § religionsfrihetslagen
göras personligen hos pastor i den församling, där den som vill utträda
är kyrkobokförd. Såväl vid tillkomsten av lagen som vid 1953 års
riksdag har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, frågan om
formerna för anmälan om utträde ur kyrkan varit föremål för överväganden.
Röster har därvid höjts för att utträdesanmälan även borde kunna
ske skriftligen med två vittnen. Förslagen i denna riktning har emellertid
icke vunnit riksdagens bifall. Genom nu förevarande motioner har frågan
väckts på nytt.

Kravet på personligen framförd utträdesanmälan har motiverats främst
med att därigenom erhålles garanti för att anmälan bygger på ett fritt avgörande
och är allvarligt menad. Det har framförts farhågor för att, därest
elt skriftligt anmälningsförfarande tillätes, den enskilde skulle kunna bli
utsatt för påtryckningar att, eventuellt tillsammans med andra, underteckna
en anmälan om utträde, även då han själv icke kommit fram till ett bestämt
personligt ställningstagande.

Såsom skäl för att medge skriftlig form har å andra sidan anförts att
kravet på personlig inställelse är ägnat att försvåra utträdet och därför icke
förenligt med en konsekvent genomförd religionsfrihet. Det har sålunda
gjorts gällande att risk finns att utträdessökande kan bli utsatt för övertalningsförsök
och påtryckningar vid sin inställelse hos pastor. Även eljest
har psykologiska faktorer -— såsom tröghet, blyghet och hänsyn till vederbörande
präst — ävensom praktiska svårigheter, som i många fall till
följd av lokala förhållanden eller eljest kan uppkomma för de enskilda,
förmenats kunna försvåra utträdet.

När utskottets majoritet år 1953 ställde sig avvisande till tanken att öppna
möjlighet till skriftlig utträdesanmälan var ett av skälen härtill att religionsfrihetslagen
då varit gällande endast ett år och att några mera omfattande
erfarenheter från tillämpningen icke kunnat vinnas. Sedan numera
en längre tid förflutit är det vid bedömningen av den nu gjorda framställningen
i första hand av intresse att erfara, huru gällande regler om formerna
för utträdesanmälan verkat i praktiken.

En väsentlig förutsättning för upprätthållandet av kravet på personlig
inställelse vid sådan anmälan måste vara att, såsom ock uttalades redan
vid lagens tillkomst, personer som anmäler utträde icke utsättcs för övertalningsförsök
från pastors sida eller eljest utan egen önskan föranledes att
ingå i personligt samtal i anledning av det önskade utträdet. Det förutsattes
också att pastor skulle handlägga hithörande ärenden med grannlagenhet
och takt och att stiftschcferna skulle övervaka all så skedde. Att missförhållanden
i dessa hänseenden förekommit kunde icke konstateras vid 1953
års behandling. De erfarenheter, som därefter gjorts, är emellertid ägnade
att ställa spörsmålet i annan belysning. Att döma av vad som anförts av en

12

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

remissinstans synes stundom handläggning av utträdesärenden icke ha skett
med erforderlig takt och grannlagenhet. Det har även från andra håll anförts
exempel på missförhållanden i tillämpningen. Sålunda synes på sina håll
bl. a. praktiseras den metoden att till person, som inställer sig för att anmäla
utträde, överlämnas en tryckt skrift, innehållande bl. a. uttalanden
om de följder som ur religiös synpunkt anses vara förknippade med att den
utträdande ställer sig utanför kyrkans gemenskap. Den omständigheten att
dylika meddelanden icke framföres muntligen kan icke undanskymma afl
det här rör sig mer eller mindre om övertalning eller propaganda. Under
alla förhållanden måste förfarandet för dem som anmäler utträde framkalla
obehag, och i den mån metoden blir känd av en större allmänhet kan detta
inverka återhållande på de personer som eljest bestämt sig för att utträda
ur kyrkan.

I belysning av vad nyss anförts synes det numera föreligga anledning att
överväga om ej möjlighet bör öppnas för dem, som så önskar, att i annan
form än personligt besök hos pastor anmäla utträde ur kyrkan. Närmast
till hands ligger den i motionerna anvisade utvägen att medge ett skriftligt
förfarande. En sådan reform skulle helt visst, utom att den ter sig naturlig
ur den synpunkten att skriftlig form vid olika slag av anmälningar och
liknande åtgärder alltmera vunnit insteg på olika områden, även innebära
den fördelen att av lokala och andra förhållanden betingade praktiska olägenheter
för vissa enskilda undanröjdes. Att anmälarens underskrift skall
bevittnas av två personer måste, om tillika föreskrives att anmälan skall
ske enskilt, anses utgöra tillräcklig garanti för att anmälan tillkommit av
fri vilja och är allvarligt menad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet -— som funnit vissa jämkningar
böra vidtagas i motionärernas förslag — hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 39
och II: 45, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

11

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos
pastor i den församling, där han är
kyrkobokförd.

(Föreslagen lydelse)

§-

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde hos pastor i den
församling, där han är kyrkobokförd.
Anmälan skall göras personli -

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

13

(Nuvarande lydelse) (Förslagen lydelse)

gen eller ock enskilt i egenhändigt
undertecknad, av två personer bevittnad
handling.

Stockholm den 13 mars 1958

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Lindblom, Lodenius, fru
Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar, herrar Arvidson och Palme;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius, fru Johansson, herrar
Onsjö, Larsson i Stockholm, Fröding, Alemyr och fröken Bergegren.

Reservationer

1) av herrar Rylander, Lindblom, Lodenius och Onsjö, vilka ansett att
utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Anmälan om--— — (lika med utskottet) — ---på nytt.

Kravet på---(lika med utskottet) — -— — personligt ställnings tagande.

Såsom skäl •— -— -—• (lika med utskottet) — — —■ försvåra utträdet.

När utskottets----(lika med utskottet) —--i praktiken.

En väsentlig — — — (lika med utskottet) — — — ur kyrkan.

I belysning av vad nyss anförts synes det numera föreligga anledning att
överväga om ej möjlighet bör öppnas för dem, som så önskar, att i annan
form än personligt besök hos pastor anmäla utträde ur kyrkan. Närmast
till hands ligger den i motionerna anvisade utvägen att medge ett skxåftligt
förfarande. En sådan reform skulle helt visst, utom att den ter sig naturlig
ur den synpunkten att skriftlig form vid olika slag av anmälningar
och liknande åtgäider alltmera vunnit insteg på olika områden, även innebära
den föidelen alt av lokala och andra förhållanden betingade praktiska
olägenheter för vissa enskilda undanröjdes. En dylik anordning är emellertid,
även om den kombineras med föreskriften att framställningen skall
vara bevittnad av två personer, från principiella synpunkter icke helt invändningsfri.
Det kan ifrågasättas om därigenom i tillräcklig grad vidmakt -

14

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

hålles den garanti för att utträdesanmälan såsom varande ett betydelsefullt
steg för den enskilde grundas på ett självständigt och noga genomtänkt personligt
ställningstagande, som man velat vinna genom den personliga inställelsen
hos pastor. Det skulle icke vara lämpligt om åsyftade förenklingar
i formerna för utträdesanmälan skulle öppna spelrum för sådana organiserade
massutträden, vid vilka ställningstagandet av den enskilde kan
komma att bli beroende av tillfälliga känslostämningar, tillkomna under
mer eller mindre obehörig påverkan utifrån. Propaganda i syfte att åstadkomma
organiserade massutträden lär också ha förekommit. Det kravet
måste därför uppställas att det skriftliga förfarandet omgärdas med sådana
föreskrifter, att olägenheter av berörda slag i möjligaste mån undvikes.
Från denna utgångspunkt synes det angeläget att uppställa regler som
icke tillåter gruppvis gjorda gemensamma utträdesanmälningar och att eljest
söka utforma förfarandet så att betydelsen och allvaret i utträdet tillräckligt
inskärpes. En möjlighet till lösning efter dessa linjer skulle kunna
vara att föreskrift — delvis i likhet med vad som gäller beträffande testamente
— ineddelas om att skriftlig anmälan skall göras enskilt med intyg av
två på en gång närvarande vittnen att anmälan göres av fri vilja. Även andra
utvägar är emellertid tänkbara.

Utskottet är alltså av den uppfattningen att det bör undersökas, huruvida
formerna för anmälan om utträde ur kyrkan kan ändras i den riktning
motionärerna föreslår. En dylik undersökning, som lämpligen torde
kunna ske inom vederbörande departement, bör bedrivas med sådan skyndsamhet,
att förslag i ämnet, sedan frågan förelagts nästa kyrkomöte, snarast
kan framläggas för riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 39
och 11:45, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
riksdagen måtte föreläggas förslag till sådan ändring av
formerna för anmälan om utträde ur svenska kyrkan att
anmälan jämväl må kunna göras skriftligen med vittnen.

2) av herrar Arvidson, Gezelius och Fröding, vilka ansett att utskottets
utlåtande bort ha följande lydelse:

Anmälan om -----(lika med utskottet)----på nytt.

Kravet på —--(lika med utskottet) — -— — personligt ställnings tagande.

Såsom skäl-----(lika med utskottet)---— försvåra utträdet.

Enligt utskottets förmenande har, sedan riksdagen år 1953 senast tog
ställning till denna fråga, skälen för att bibehålla de nuvarande reglerna
snarare stärkts än försvagats. Kyrkomötet har sålunda haft och kommer
uppenbarligen att inom kort ånyo få ta ställning till en kyrklig fråga av
högst kontroversiell natur, nämligen frågan om kvinnliga präster. Vilken
ställning kyrkomötet än må komma att inta när frågan ånyo skall företas
är det tyvärr att befara, att ett mycket stort antal medborgare kommer att

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1958

15

känna missnöje och irritation över beslutet. Den nuvarande formen för
anmälan av utträde torde då i varje fall kunna bidra till att förekomma
oöverlagda massutträden från dessa missnöjdas sida.

Vid Frikyrkliga samarbetskommitténs och Förbundets för religionsfrihet
gemensamt framförda och allmänt hållna påstående att frågan om utträde
i många fall av vederbörande pastor icke skulle ha handlagts med vederbörlig
objektivitet finner utskottet någon avgörande vikt icke böra fästas.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 39 och II: 45, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

580494 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag