Nr 7—8
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958
1
Nr 7
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
angående skattebefrielse för viss traktamentsersättning.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 89,
av herrar Senander och Holmberg har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag snarast möjligt i syfte att åstadkomma
hel skattebefrielse för traktamentsersättning som icke överstiger
visst belopp per dygn, förslagsvis 40 kronor».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda yrkandet,
får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas emellertid bl. a.
icke den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.
Börande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag den förevarande
motionen närmast avser, må nämnas följande.
Till intäkt av tjänst hänföres enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen
i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.
Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt
icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med
vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch
traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning
förstås vad som enligt reseregleinentet med flera författningar
eller särskilt av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat
beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning
i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. År vid kommunal
eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten
förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4
inom.).
Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar
skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses
i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 7— 8
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958
följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke
upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som
skall med ersättningen bestridas, ej får avföras såsom utgift, även om ersättningen
icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för
de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga.
Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas
bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt,
medan å andra sidan kostnaderna får avdragas såsom utgift, även i den mån
de överskjuter ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall
den anvisade ersättningen upptagas såsom intäkt och de omkostnader, som
skall därmed bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget.
Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får
bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om
det kan antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till
vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader,
som skall därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade
ersättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda
förhållanden ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader.
Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen
i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan
att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,
då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.
Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt
32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed
får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad
angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av
sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,
som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger
rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den
ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av
vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt
sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete
på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för
skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke
till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader
medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller
skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen
kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där
arbetet skall utföras.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958
I en den 3 februari 195G dagtecknad skrivelse till chefen för finansdepartementet
har riksskattenämnden ifrågasatt, om icke frågan om avdragsrätt
för traktamentsersättningar borde bli föremål för utredning genom 1950 års
skattelagssakkunniga eller i annan lämplig ordning. Nämnden har därvid
framhållit, att dess möjligheter vore begränsade att inom ramen för gällande
lagstiftning och rättspraxis verka för en ökad tillämpning av det nu
ifrågavarande stadgandet i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen —
av nämnden benämnt likställighetsregeln. Sådan verksamhet från nämndens
sida kunde endast medföra en minskning av nuvarande olägenheter.
Riksskattenämnden har vidare anfört bl. a. följande.
Om det anses önskvärt att likställighetsregeln skall generellt tillämpas i
fråga om exv. traktamenten, som utgå på grund av kollektivavtal, torde en
lagändring böra komma till stånd. En annan åtgärd, som skulle bidraga till
att underlätta en generell användning av likställighetsregeln, vore att de
statliga traktainentsbestämmelserna gjordes mera enhetliga och att användningen
av traktamenten i statliga kollektivavtal m. in. begränsades till sådana
ersättningar, som odisputabelt utgjorde ersättning för den ökning i
levnadskostnader, som den anställde får vidkännas på den grnnd att han
vistas utom sin vanliga verksamhetsort. Detta torde förutsätta, att statlig
skatteexpertis beredes tillfälle att i en eller annan form medverka vid utformandet
av dylika traktamentsbestämmelser,
Det kan icke uteslutas, att missnöjet med att likställighetsregeln i vissa
fall icke tillämpas mindre har sin grund i en känsla hos den skattskyldige
att han får, objektivt sett, för litet avdrag än i en önskan att i detta hänseende
komma i åtnjutande av samma förmåner som den statsanställde. I sådana
fall skulle alltså missnöjet försvinna om särställningen för de statliga
traktamentena slopades. En sådan åtgärd skulle å andra sidan innebära ökat
arbete för taxeringsmyndigheterna med prövning av statsanställdas avdragsyrkanden
och över huvud strida mot de förenklingssträvanden inom taxeringsförfarandet,
som man f. n. vill på olika sätt befrämja.
Riksskattenämnden har vidare den 27 januari 1956 beslutat utfärda anvisningar
till ledning för taxeringsmyndigheterna beträffande frågan om
avdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader under resor i tjänsten. I anvisningarna,
som återfinns i riksskattenämndens meddelanden nr 2/1956
punkt 2), framhåller nämnden under punkt a) till en början att det statliga
resereglemente, som gällde vid tillkomsten av de i punkt 4 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen och punkt 3 av anvisningarna till
33 § samma lag givna bestämmelserna, varit betydligt mindre detaljerat och
omfattat färre skilda traktamentsformer än nu gällande allmänna resereglemente
med tilläggsbestämmelser och därtill hörande anvisningar. Vidare
hade det såväl inom del enskilda näringslivet som i statlig och kommunal
verksamhet blivit alltmer vanligt, att traktamentsersättningar av olika slag
reglerades exempelvis i kollektivavtal och utginge etter helt andra grunder
än det statliga resereglementets. Detsamma gällde i viss omfattning även
traktamenten bestämda av statlig myndighet i administrativ ordning.
Härefter anför riksskattenämnden följande.
Det nu anförda måste självfallet beaktas vid tillämpningen av den ovan
återgivna bestämmelsen i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958
Särskilt bör beaktas att de traktamentsersättningar, som bestämts i statliga
kollektivavtal eller av statlig myndighet i administrativ ordning, med hänsyn
till vad ovan anförts icke kunna vara normgivande vid beskattningen
i fråga om anställda i kommunal eller enskild tjänst på samma sätt som
de ersättningar, vilka utgå enligt allmänna resereglementet.
Å andra sidan är det ur förenklingssynpunkt önskvärt att i de fall, då det
gäller förhållandevis små avdragsbelopp, frågan om avdrag för ökade levnadskostnader
under resor för anställd i kommunal eller enskild tjänst
handlägges så, att utrednings- och kontrollarbetet icke blir onödigt betungande
för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna. Om därför antalet
resdagar under beskattningsåret icke varit stort och förutsättningar för avdrag
för resekostnader över huvud taget föreligga, bör avdrag med belopp
som motsvarar uppburen traktamentsersättning i regel medgivas, därest ersättningen
icke överstiger det traktamente som angives i allmänna resereglementet
i fråga om statstjänstemän i ungefär motsvarande ställning och inkomstläge.
Utredningen om kostnadernas verkliga storlek bör således som
regel icke påfordras i dylika fall.
b) På flera håll har den praxis utbildat sig att beträffande anställda i
kommunal eller enskild tjänst taxeringsnämnden regelmässigt till den deklarerade
inkomsten lägger ett belopp för s. k. »inbesparade levnadskostnader
i hemmet» i de fall, då avdrag yrkats med belopp motsvarande uppburen
traktamentsersättning. Detta innebär en presumtion att traktamentsersättningen
skulle i samtliga fall täcka mer än den ökning av levnadskostnaderna,
som föranledas av resorna. Visserligen gäller, enligt ovan återgivna
punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen, att avdraget
skall motsvara endast själva fördyringen. Traktamentena enligt allmänna
resereglementet anses emellertid avvägda så, att de motsvara endast
denna fördyring. Vid sådant förhållande bör i de fall, då enligt vad ovan
angivits avdrag för anställd i kommunal eller enskild tjänst schablonmässigt
bör medgivas med belopp motsvarande den uppburna traktamentsersättningen,
något tillägg för »inbesparade levnadskostnader» icke förekomma.
I de fall då ersättningen per dag visserligen icke överstiger det traktamente,
som angives i allmänna resereglementet i fråga om statstjänsteman
i ungefär motsvarande ställning och inkomstläge, men traktamentet utgått
under ett stort antal dagar bör — förutom erforderlig prövning av det uppgivna
antalet resdagar och de grunder, efter vilka antalet traktamentsberättigande
»resdagar» beräknats — ske den prövning av frågan om inbesparade
levnadskostnader, som av omständigheterna anses betingad. Icke heller
i dylikt fall bör emellertid tillägg göras för »inbesparade levnadskostnader»
med mindre sådana omständigheter finnas föreligga beträffande den
skattskyldige i fråga, som göra sannolikt att traktamentet icke helt åtgått
för merutgifter för kost och husrum under resorna i tjänsten.
Vad angår sådana anställda i kommunal eller enskild tjänst, som uppbära
traktamente för resor mellan bostadsorten och arbetsplatsen ehuru de
regelmässigt återvända till bostaden efter den dagliga arbetstidens slut, bör
prövning ske av de -verkliga avdragsgilla merutgifterna och avdraget begränsas
till motsvarande belopp.
c) På senare tid har för märkts en viss tendens att beteckna rena löneförmåner
som traktamentsersättningar. För arbetsgivaren är detta i regel
utan betydelse ur beskattningssynpunkt, då utbetalade belopp äro för honom
avdragsgilla antingen fråga är om löner eller traktamenten. Mottagaren
däremot anser sig ha utsikt att undgå beskattning helt eller delvis för
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958
vad han mottagit, om detta benämnes traktamente. Vid taxeringsarbetet bör
därför uppmärksamhet ägnas åt att i förekommande fall förhindra sådana
försök att vinna obehörig skattelättnad.
Frågan om beskattningen av rese- och traktainentsersättningar har vid
upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling (jfr bl. a. bevillningsutskottets
betänkanden nr 8 och 9/1952, 34/1954, 14 och 18/1955
samt 46/1956). Här må endast anföras följande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 46 erinrade 1956 års bevillningsutskott
om att skälet till skattefrihet för av staten anvisad ersättning
är, att denna i samband med fastställandet av vederbörliga reglementen
utmätts med hänsyn till att just täcka de merkostnader, som kunde
tänkas vara förenade med tjänsten, och att man därför ansett sig kunna
i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet, att
någon redovisning av ersättningen och merkostnaderna icke behövde ske.
Vidare framhölls att den enskilde statstjänstemannens reseräkningar prövas
ytterst noga av vederbörande chefsmyndighet och därefter av vederbörande
revisionsmyndighet. Beträffande de traktamenten, som utgår till i
kommunal eller enskild tjänst anställda, finns däremot inga av statsmakterna
fastställda normer utan dessa traktamenten utgår efter sinsemellan
varierande grunder. De har därför inte ansetts kunna undantas från prövning
vid beskattningen. Utskottet påpekade även att det uttalats farhågor
för att om taxeringsmyndigheternas möjligheter att granska det berättigade
i avdrag för kostnader, som bestritts med traktamenten, skulle upphävas,
detta lätt kunde leda till ökade krav från de anställdas sida på traktamenten
i stället för vanlig avlöning. Slutligen erinrades om stadgandet i punkt 4
av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, att avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen i regel torde böra medges i de fall,
då ersättningen ej överstiger vad som av staten anvisas i motsvarande fall.
Utskottet åberopade vidare att riksskattenämnden i meddelande nr 2/
1956 punkt 2 utfärdat anvisningar i frågan. Det syntes utskottet sannolikt
att vad sålunda förevarit skulle leda till att stadgandet i punkt 4 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen vann tillämpning på ett större
antal skattskyldiga än vad dittills varit fallet. Utskottet anförde därefter
följande.
Vill man möjliggöra en mera schablonartad prövning för ett än större
antal skattskyldiga lärer detta endast i begränsad omfattning kunna ske
genom ytterligare tillämpningsföreskrifter. Härför fordras lagstiftningsåtgärder.
Enligt utskottets mening talar vissa skäl för en omprövning av de
nu gällande bestämmelserna angående beskattning av rese- och traktamentsersättningar.
Vilka vägar man därvid bör gå kan utskottet inte uttala
sig om utan en föregående utredning. Att föreskriva skattefrihet tör de i
kommunal eller enskild tjänst utgående traktamentena i den omfattning
motionärerna tänkt sig stöter enligt utskottets mening på avsevärda svårigheter.
Häremot talar bl. a. det skälet att kontrollen beträffande beräkningen
av antalet resdagar inte kan efterges då det gäller traktamenten till
andra än statstjänstemän. Vidare är det uppenbart alt man för alt kunna
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958
tillerkänna de i kommunal eller enskild tjänst utgående traktamentena
samma skattefrihet som tillkommer de statliga måste ha garantier för att
de förutsättningar, under vilka de olika traktamentena utgår, är i stort
sett desamma.
Utskottet kan alltså inte biträda yrkandena i de likalydande motionerna
I: 116 och II: 165 samt motionen II: 243 om omedelbara lagstiftningsåtgärder
i förevarande fråga. Däremot anser utskottet lämpligt att nu gällande
bestämmelser i ämnet överses och att det därvid las under övervägande om
en ökad likställighet i beskattningshänseende mellan de i olika tjänster
utgående traktamentena kan åstadkommas. Såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen har riksskattenämnden i en den 3 februari 1956 dagtecknad
skrivelse för chefen för finansdepartementet anmält frågan om
avdragsrätt för traktamentsersättningar. Därvid har nämnden, som enligt
sin instruktion hos Kungl. Maj :t skall anmäla om nämnden finner behov av
ny lagstiftning föreligga inom dess verksamhetsområde, ifrågasatt om inte
det i skrivelsen berörda spörsmålet borde göras till föremål för utredning.
Frågan om utredning är således genom riksskattenämndens förenämnda
skrivelse redan föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Utskottet anser
sig dock böra föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t ge tillkänna
vad utskottet ovan anfört om behovet av en översyn av ifrågavarande bestämmelser.
Av innehållet i den föreliggande motionen må här återgivas följande.
Motionärerna framhåller inledningsvis att beskattningen till viss del av
traktamentsersättningar är en ständig källa till missnöje bland dem som
berörs därav. Särskilt de, som endast har att räkna med traktamentsersättningar
som nätt och jämnt täcker de ökade omkostnaderna, har skäl till
anmärkningar. Traktamentena är en ersättning för merutgifter på grund
av arbetet eller uppdraget och borde därför vara helt skattefria, givetvis
under förutsättning att det rör sig om rimliga ersättningar. För närvarande
är bedömningen olika i olika taxeringsnämnder. I vissa fall blir hela traktamentsersättningen
avdragsgill, medan den i andra fall till viss del beskattas.
Det förekommer även att de verkliga omkostnaderna bedöms med utgångspunkt
från vederbörandes levnadsstandard, vilket självfallet ger anledning
till klagomål.
Ehuru motionärerna anser den anordning, som gäller för beskattning av
statliga traktamentsersättningar rättvis och förnuftig, vill de dock inte
föreslå fullständig skattebefrielse för sådana ersättningar i enskild tjänst.
Förhållandena är nämligen inte fullt jämförbara. Statstjänstemännens traktamentsersättningar
är fixerade i reglementen med ett lägsta belopp per dygn
av 32 kronor och ett högsta belopp av 40 kronor, medan inom den privata
sektorn beloppen kan variera såväl inom som utom dessa gränser. Det högsta
belopp, som gäller för statstjänstemännens traktamenten eller 40 kronor per
dygn, bör dock enligt motionärernas mening bli skattefritt även för övriga
medborgare. För överstigande belopp må skatt erläggas såsom för inkomst
av annat slag.
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958 7
Utskottet. I den föreliggande motionen har frågan om beskattningen av resekostnads-
och traktamentsersättning uppmärksammats. Med hänvisning
till att sådan ersättning till befattningshavare i statlig tjänst inte utgör skattepliktig
inkomst, har i motionen uttalats, att traktamentsersättning till anställda
i kommunal eller enskild tjänst borde vara skattefri i den mån ersättningen
per dygn inte överstiger det högsta belopp som utbetalas i traktamente
enligt statens allmänna resereglemente, nämligen 40 kronor. Yrkandet
i motionen går ut på skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om förslag
snarast möjligt av nyss angiven innebörd.
Den i motionen berörda frågan har vid upprepade tillfällen varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet. Från bevillningsutskottets sida har därvid
bland annat erinrats om stadgandet i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen,
att vid beskattningen av traktamentsersättningar i kommunal
eller enskild tjänst avdrag med samma belopp som den anvisade ersättningen
i allmänhet torde böra medges, då ersättningen ej överstiger vad
som anvisas av staten i motsvarande fall. Vid skilda tillfällen har utskottet
understrukit vikten av att detta stadgande erhåller en vidare tillämpning
än som synts vara fallet.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har riksskattenämnden
till 1956 års taxering utfärdat anvisningar till ledning för taxeringsmvndigheterna
angående tillämpningen av berörda stadgande. Innebörden
av dessa anvisningar är att om antalet resdagar inte varit stort och förutsättningar
för avdrag för resekostnader över huvud taget föreligger, avdrag i regel
bör medges med belopp, motsvarade den uppburna trakta mentsersättningen,
under förutsättning att ersättningen inte överstiger det traktamente
som anges i allmänna resereglementet i fråga om statstjänstemän i motsvarande
ställning och inkomstläge. I sådant fall bör enligt nämndens mening
tillägg för s. k. inbesparade levnadskostnader i hemmet inte förekomma.
Har däremot traktamentsersättningen utgått under ett stort antal resdagar,
får prövas — förutom antalet resdagar och de grunder efter vilka traktamentsberättigande
resdagar beräknats — även frågan om tillägg med hänsyn
till inbesparade levnadskostnader. Inte heller i dylikt fall bör dock tillägg
göras med mindre sådana omständigheter föreligger beträffande den skattskyldige
som gör det sannolikt att traktamentet inte helt åtgått för merkostnader
under resor i tjänsten.
Såvitt utskottet kunnat utröna har numera en förbättring ägt rum på förevarande
område, såtillvida att berörda stadgande i punkt 4 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen kommit i tillämpning i större utsträckning
än tidigare. Emellertid synes alltjämt icke obetydliga brister förefinnas,
särskilt i vad gäller den enhetliga bedömningen. Då det inte torde saknas
exempel, som utvisar att tillämpningen inom de olika länen är ojämn, vill
utskottet framhålla önskvärdheten av att åtgärder vidtas länsvis i syfte att
erhålla en jämnare bedömning, exempelvis i samband med utfärdandet av
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958
anvisningar till ledning för taxeringsarbetet inom länet. Angeläget är givetvis
också att riksskattenämnden även i fortsättningen ägnar den förevarande
frågan uppmärksamhet.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har riksskattenämnden i en
den 3 februari 1956 dagtecknad skrivelse för chefen för finansdepartemenlat
anmält frågan om avdragsrätt för traktamentsersättningar. Därvid har
nämnden ifrågasatt om inte det i skrivelsen berörda spörsmålet borde göras
till föremål för utredning. Senare har 1956 års bevillningsutskott i sitt av
riksdagen godkända betänkande nr 46 uttalat att vissa skäl talade för en
omprövning av de nu gällande bestämmelserna på förevarande område.
På hemställan av nämnda års bevillningsutskott avlät riksdagen skrivelse till
Kungl. Maj :t för att ge tillkänna vad utskottet anfört om behovet av en översyn
av bestämmelserna.
För utskottet star det klart, att icke obetydliga svårigheter möter att åstadkomma
en ändrad lagstiftning med syfte att väsentligt öka likställigheten i
beskattningshänseende mellan statliga traktamenten och traktamenten till i
kommunal eller enskild tjänst anställda. Såsom ofta tidigare påpekats är anledningen
till skattefriheten för av staten anvisad ersättning att denna i
samband med fastställandet av vederbörliga reglementen utmätts med hänsyn
till att den skall täcka just de med tjänsten förenade merkostnaderna. Den
enskilde statstjänstemannens reseräkningar prövas också ytterst noga av
vederbörande chefs- och revisionsmyndigheter. Beträffande de traktamenten,
som utgår till i kommunal eller enskild tjänst anställda, finns däremot
inga av statsmakterna fastställda normer utan dessa traktamenten utgår
efter sinsemellan varierande grunder.
Vad beträffar det i den föreliggande motionen framställda förslaget, att
traktamentsersättningar, som inte överstiger 40 kronor per dvgn, skall vara
skattefria, kan den invändningen göras, att hänsyn inte tas till nödvändigheten
av att antalet resdagar skall kunna kontrolleras. Enligt utskottets mening
är det en nödvändig förutsättning för att de i kommunal eller enskild
tjänst utgående traktamentena skall erhålla samma skattefrihet som de
statliga, att garantier skapas för att de villkor, under vilka traktamentena
utgår, är i stort sett desamma.
I likhet med 1956 års bevillningsutskott anser emellertid utskottet lämpligt
att nu gällande bestämmelser i ämnet göres till föremål för översyn och att
därvid alla möjligheter att genom ändrad lagstiftning öka likställigheten i
beskattningshänseende mellan de i olika tjänster utgående traktamentena
tages under övervägande. Som förut framhållits har emellertid frågan om
en dylik översyn redan anmälts för Kungl. Maj :t. Någon anledning för riksdagen
att på nytt avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet anser utskottet
inte föreligga, varför utskottet avstyrker den föreliggande motionen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1958 9
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen II: 89 av herrar Senander och Holmberg angående
skattebefrielse för viss traktamentsersättning måtte
anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 13 februari 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz, Erik
Jansson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson, Hellebladh och Alvar
Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Brandt, Gustafson
i Göteborg, Persson i Svensköp, Wiklund, Magnusson i Borås, Asp, Jansson
i Aspeboda och Kristenson i Göteborg.