Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958
1
Nr 39
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623) jämte i ämnet väckta
motioner.
I en den 14 februari 1958 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 76, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623).
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I syfte att förenkla deklarationsförfarandet föreslås i propositionen att
löntagare skall befrias från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa
förmögenhet om bruttovärdet av hans tillgångar inte överstiger 50 000
kronor.
Vidare föreslås en ändring av taxeringsförordningens bestämmelser om
arvode åt ledamot i prövningsnämnd.
Det ovannämnda författningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
25 25 §.
Allmän självdeklaration Allmän självdeklaration
skall upptaga: skall upptaga:
1) den skattskyldiges namn--1) den skattskyldiges namn--
— vid taxeringen, — vid taxeringen,
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 39
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958
Nuvarande lydelse:
5) den skattskyldiges tillgångar
och skulder vid slutet av beskattningsåret,
ändå att förmögenheten
icke uppgår till skattepliktigt belopp,
dock endast om och i den mån
skattskyldighet för förmögenhet åligger
honom,
6) beloppet av — — — dennes
hemortskommun.
Allmän självdeklaration — — —
denna förordning.
Har skattskyldig — — — sådan
förmögenhet.
Belopp, som —--öretal bort
falla.
129 §.
8 mom. Sådan ledamot i prövningsnämnd,
som icke är befattningshavare
i statens tjänst, äger för tid,
varunder han varit inkallad till
tjänstgöring, åtnjuta arvode med trettio
kronor om dagen. Ledamot, som
är befattningshavare i statens tjänst,
skall för tjänstgöringen åtnjuta, jämte
ersättning för avlöningsförmåner,
som han får avstå under tjänstledighet
för ifrågavarande uppdrag, arvode
med belopp, som bestämmes av
Kungl. Maj:t. Därjämte skall ledamot
i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente
enligt rese- och traktamentsklass A i
allmänna resereglementet.
Föreslagen lydelse:
5) tillgångar och skulder vid slutet
av beskattningsåret, dock endast om
och i den mån skattskyldighet för
förmögenhet åligger den skattskyldige
samt — såvitt avser fysisk person som
icke har att redovisa inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse — om värdet
av tillgångarna överstiger 50 000
kronor,
6) beloppet av —- — — dennes
hemortskommun.
Allmän självdeklaration — — —
denna förordning.
Har skattskyldig -— — — sådan
förmögenhet.
Hava makar, som ingått äktenskap
före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen
därav, var för sig haft förmögenhet,
skall vardera makens skyldighet att
enligt 5) härovan i självdeklarationen
upptaga tillgångar och skulder
bedömas med hänsyn såväl till det
sammanlagda värdet av boets tillgångar
som till arten av makarnas
inkomster.
Belopp, som---öretal bort
falla.
129 §.
8 mom. Ledamot i prövningsnämnd
åtnjuter för tid, varunder han
varit inkallad till tjänstgöring, ersättning
av statsmedel enligt grunder,
som fastställas av Kungl. Maj. t.
Denna förordning träder i kraft, såvitt angår 129 § 8 mom., dagen efter
den då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling och i övrigt den 1 januari 1959.
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958 3
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 345 av herrar Eliasson och Alvar Andersson
samt II: 441 av herr Onsjö, vari hemställts »att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 76 måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts förslag om
att löntagare skall befrias från skyldighet att i allmän självdeklaration redovisa
förmögenhet, om bruttovärdet av hans tillgångar icke överstiger
50 000 kronor, eller — därest detta förslag icke bifalles av riksdagen —
att riksdagen måtte besluta, att varje skattskyldig må befrias från skyldighet
att i allmän självdeklaration redovisa förmögenhet, om bruttovärdet
av hans tillgångar icke överstiger 25 000 kronor, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till i anledning härav erforderlig
författningsändring», ävensom
2) motionen I: 344 av herr Spetz, vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition i vad den avser ändring av 25 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:344 och 1:345.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.
I en den 22 oktober 1957 till finansdepartementet inkommen skrivelse har
riksskattenämnden anmält vissa frågor rörande förenkling av deklarationsförfarandet.
I skrivelsen framläggs sålunda förslag om lättnader i skyldigheten
att i allmän självdeklaration redovisa förmögenhet. Vidare förordas
vissa ändringar i de nuvarande reglerna för beräkning av avdraget för försäkringspremier
samt det särskilda ortsavdraget för ensamstående med
barn.
över framställningen har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Landsorganisationen i
Sverige, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation.
I detta sammanhang har departementschefen även anmält frågan om viss
ändring av taxeringsförordningens bestämmelser angående arvode åt ledamot
av prövningsnämnd.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958
Lättnader i skyldigheten att deklarera förmögenhetstillgångar och skulder,
s. 4—12
Övriga av riksskattenämnden aktualiserade frågor, s. 12—15
Bestämmelserna om arvode åt ledamot i prövningsnämnd, s. 15—16
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:345 och 11:441 anföres bl. a., att
det är angeläget, att det nu alltför komplicerade deklarationsförfarandet förenklas.
Den i propositionen föreslagna ändringen i fråga om skyldigheten
till förmögenhetsredovisning medför dock enligt motionärernas mening stora
olägenheter. Merarbetet i form av en förmögenhetsredovisning är i regel obetydligt
i förhållande till det arbete, som en deklarant måste nedlägga på sin
deklaration. En sammanställning över tillgångar och skulder är ofta nödvändig
för den egna kontrollen av inkomstdeklarationen. Även i andra sammanhang
har en sådan förmögenhetsuppgift betydelse för deklaranten och
hans rättsinnehavare, t. ex. vid arvsfall, som underlag för bouppteckning,
vid sammanläggning av gåvor enligt arvs- och gåvoskatteförfattningarna och
för sannolikhetsbevisning i civilrättsliga sammanhang angående tillgångar
och skulder.
Även om förmögenhetsuppgiften i det fall, då den icke behövs för åsättande
av förmögenhetstaxering, närmast kan anses som en kontrolluppgift och
därför är särskilt angelägen för sådana skattskyldiga, som driver verksamhet,
där förmögenhetsredovisningen mera direkt sammanhänger med inkomstredovisningen,
synes det betänkligt att befria vissa skattskyldiga
från sådan redovisningsskyldighet men bibehålla den för andra. Gränserna
mellan de olika förvärvskällorna är också svåra att draga, t. ex. mellan
arbetarens egnahem och sådant småjordbruk, som innehas av en person,
som kanske har löneanställning i lika mån som den, som har ett egnahem.
Gränsdragningen mellan dessa grupper av fastigheter skulle sålunda bli avgörande
för deldarationspliktens omfattning. Motionärerna finner det även
betänkligt, att möjligheterna till taxeringskontroll minskar. I annan lagstiftning
finns stränga bestämmelser om i vilka fall gåvodeklaration skall
avges. Men myndigheterna kommer att få avsevärt mindre möjligheter att
kontrollera, att så verkligen sker, om man ändrar deklarationsförfarandet.
Den föreslagna lagstiftningen torde komma att föranleda avsevärda besvärligheter
vid tolkningen. I propositionen har icke angivits hur värdet av tillgångarna
skall beräknas och vilka värderingsnormer, som sålunda skall
användas. Det torde i många fall bli nödvändigt för taxeringsmyndigheterna
att — om förmögenhetsuppgift icke lämnats — infordra sådan genom särskild
skriftväxling, som medför ökad arbetsbelastning för myndigheterna
samt besvär och irritation för den skattskyldige.
Därest yrkandet om avslag på propositionen i fråga om skyldigheten till
förmögenhetsredovisning icke skulle bifallas trots de skäl som anförts mot
förslaget, föreslår motionärerna afl viss mera begränsad befrielse från redovisningsskyldighet
skall gälla alla skattskyldiga. Enligt motionärernas me
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958 5
ning kan det icke accepteras, att i princip olika bestämmelser skall gälla
för olika grupper av skattskyldiga. Befrielse från redovisningsskyldighet
bör dock medges endast i de fall, då bruttovärdet av den skattskyldiges tillgångar
icke överstigit 25 000 kronor, vilken beloppsgräns överensstämmer
med vad riksskattenämnden förordat.
Till stöd för yrkandet i motionen 1:344 anför motionären, att ständiga
ändringar i bestämmelser och blanketter icke är ägnade att förenkla
vare sig deklarations- eller taxeringsarbetet. Den utbrytning av förvärvskällan
inkomst av kapital samt förmögenhetsredovisningen till en särskild bilaga
(nr 1 g) som skett vid årets deklaration synes vara en tvivelaktig åtgärd.
Enligt riksskattenämnden har åtgärden föranletts av behovet av större
utrymme för förklarande text, främst beträffande allmänna avdrag. Skälet
är icke övertygande. Riksskattenämnden fastställer årligen »deklarationsupplysningar»
som utgår i stor upplaga och utlämnas gratis. Att meddela
upplysningar dels å deklarationsblanketten och dels i särskild folder är icke
rationellt. Alla »förklaringar» borde lämpligen samlas i ett häfte. Därigenom
skulle utrymmet på deklarationsblanketten bli fullt tillräckligt för erforderiga
inkomstuppgifter och därtill vinna i överskådlighet. Stora möjligheten
till förenkling av deklarationsblanketten torde komma att föreligga
då utredningen om sambeskattningen blir färdig och fastighetsskatten avskaffats,
om samtidigt utskyldsavdraget kan elimineras. Tidpunkten för en
genomgripande förenkling är då inne.
För den skattskyldige, som år för år deklarerar sin förmögenhetsställning,
innebär detta ingen svårighet. Ur andra synpunkter kan det t. o. m. anses
som en förtjänst att den skattskyldige åtminstone en gång om året erhåller
en klar bild av sin ekonomiska ställning. För taxeringsarbetet och ur kontrollsynpunkt
kommer däremot ett bortfall av förmögenhetsredovisningen
att medföra ökat arbete med infordrande av uppgifter, som kanske visar sig
onödiga, och försvårad kontroll, där den varit av nöden. Uppfattningen att
vissa skattskyldigas deklarationer icke erfordrar kontroll i samma omfattning
som andras är icke realistisk. All erfarenhet på detta område ger vid
handen att kontroll erfordras över hela fältet. En kontroll av förmögenhetsredovisningen
har icke endast betydelse för den s. k. kontantsammanställningen.
Den är nödvändig vid bedömande av avdrag för nedsatt skatteförmåga,
för kontroll av gåvobeskattningen, beskattning av realisationsvinst,
överföring av tillgångar med mera. Detta gäller särskilt i det icke ringa antal
gränsfall, där avgörandet är direkt beroende på konstaterade förändringar i
förmögenhetsställningen.
Utskottet
Utskottet behandlar till en början förslaget i den förevarande propositionen
alt löntagare skall befrias från skyldighet att i allmän självdeklaration
redovisa förmögenhet om bruttovärdet av lians tillgångar inte överstiger
50 000 kronor.
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958
Skyldighet föreligger enligt 25 § taxeringsförordningen för här i riket bosatt
fysisk person, som avger allmän självdeklaration, att i deklarationen
specificera sina förmögenhetstillgångar oavsett deras sammanlagda värde.
Bestämmelsen torde få ses mot bakgrunden av att enligt äldre lagstiftning
en viss del av förmögenheten skulle läggas till den taxerade inkomsten såsom
underlag för inkomst- och förmögenhetsskatten.
Uppgift om förmögenhet och om inkomst av kapital bär tidigare lämnats
i den allmänna självdeklarationens huvudblankett. Vid innevarande års
taxering skall dessa uppgifter lämnas på särskild blankett (formulär nr 1
g) som fogas såsom bilaga till självdeklarationen.
Beträffande förmögenhet fordras alltid fullständig redovisning i deklarationen.
Inkomst av kapital kan däremot numera i vissa fall deklareras enligt
en förenklad metod. Enligt de av riksskattenämnden fastställda deklarationsformulären
behöver den, vars behållna inkomst av kapital inte överstiger
skattefritt belopp — 300 kronor för ogifta och 600 kronor för makar
gemensamt — i regel inte lämna specifikation på inkomster och avdrag utan
kan fullgöra sin deklarationsskyldighet i denna del genom att med ett kryss
i en ruta utmärka, att inkomsten av kapital inte överstiger bottenbeloppet.
Sadana skattskyldiga som varken äger tillgångar eller har inkomst av
kapital behöver inte lämna den nya deklarationsbilagan enligt formulär 1 g.
Den i propositionen förordade ändringen åsyftar i första hand att förenkla
deklarationsförfarandet. Den har närmast föranletts av en framställning
från riksskattenämnden, som funnit, att den gjorda uppdelningen av
deklarationsformuläret aktualiserar frågan om man alltjämt skall upprätthålla
kravet på förmögenhetsredovisning även av dem som endast har mindre
förmögenhet. Propositionen avstyrkes i denna del såväl i motionen I: 344
som i de likalydande motionerna I: 345 och II: 441.
Några exakta uppgifter rörande antalet förmögenhetsägare med bruttotillgångar
över 50 000 kronor står ej alt få. Det torde emellertid med ledning
av föreliggande uppgifter rörande förmögenhetsfördelningen i riket
kunna beräknas att drygt 200 000 skattskyldiga av det till ca 4 miljoner
uppgående totala antalet deklarationspliktiga fysiska personer har nettoförmögenhet
över 50 000 kronor. I runt tal hälften härav är jordbrukare eller
rörelseidkare. Grovt uppskattat skulle vid ett genomförande av departementsförslaget
3—3,2 miljoner skattskyldiga bli befriade från åliggandet att
redovisa förmögenhet. En betydande del av dessa tillhör emellertid den
grupp, som saknar tillgångar och inte har inkomst av kapital och därför
inte behöver avge deklarationsbilaga enligt formulär nr 1 g.
I likhet med departementschefen finner utskottet angeläget att föreliggande
möjligheter att förenkla deklarationsförfarandet i görligaste mån tillvaratas.
I den mån en sådan förenkling skulle leda till exempelvis försvårad
taxeringskontroll eller ökat arbete för taxeringsmyndigheterna måste
givetvis en avvägning ske mellan de olika intressena. Vid en sådan avvägning
bör enligt utskottets uppfattning i huvudsak följande synpunkter beaktas.
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958 7
Av de förut anförda siffrorna framgår att det är ett mycket stort antal
skattskyldiga som skulle befrias från skyldigheten att redovisa förmögenhet.
Å andra sidan torde lättnaden härigenom för den enskilde regelmässigt
bli mycket ringa; för det övervägande antalet av dem som skulle befrias
inskränker sig uppgiftsskyldigheten nu till en eller ett par tillgångsposter.
Under förutsättning att dessa kunde införas på huvudblanketten — vilket
torde kunna möjliggöras genom en just för dessa fall avsedd kortfattad förmögenhetssammanställning
— får även totalt sett bestyret med förmögenhetsredovisningen
enligt utskottets mening anses föga betungande.
Häremot får till en början ställas ett visst merarbete som åsamkas de
enskilda skattskyldiga, vilkas förmögenhet anses böra underkastas särskild
granskning. Det torde då nämligen bli nödvändigt att på en gång inhämta
uppgifter om förmögenhetsställning vid beskattningsårets början och slut
och eventuellt även för tidigare år. Dylika förfrågningar är i hög grad ägnade
att väcka irritation hos de skattskyldiga.
Av större betydelse är emellertid att ett genomförande av departementsförslaget
skulle medföra minskade möjligheter till taxeringskontroll. I vilka
avseenden förmögenhetsuppgifterna har betydelse i kontrollsyfte har angivits
i riksskattenämndens framställning och i remissyttrandena och torde
inte behöva upprepas här. Utskottet vill endast tillägga att skyldigheten att
årligen redovisa förmögenheten torde ha en viss återhållande effekt, då det
gäller olika åtgärder i skatteundandriagande syfte, samt försvåra efterhandskonstruktioner
för att förklara dylika manipulationer. Man måste
enligt utskottets mening vid bedömande av förmögenhetsredovisningens betydelse
ur kontrollsynpunkt fästa särskilt avseende vid de yttranden, som
avgivits av de myndigheter vilka har det närmaste ansvaret för taxeringen,
nämligen länsstyrelserna. Av dessa har fjorton avstyrkt riksskattenämndens
förslag om en inskränkning i skyldigheten att deklarera förmögenhet. En
länsstyrelse har liksom kammarrätten givit uttryck åt allmän tveksamhet
inför förslaget. Det förtjänar härvid anmärkas att den av riksskattenämnden
ifrågasatta gränsen gick vid 25 000 kronor och således var avsevärt lägre
än enligt departementsförslaget. Av de fem länsstyrelser, som inte ställt
sig avvisande till tanken på en begränsning i deklarationsskyldigheten, har
endast två oreserverat tillstyrkt riksskattenämndens förslag, medan två ansett
att gränsen borde ligga under 25 000 kronor. Även Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har ifrågasatt om gränsen bör sättas så högt
som vid 25 000 kronor.
Utskottet har för sin del bibragts den uppfattningen att förmögenhetsuppgifterna
har en icke ringa betydelse ur kontrollsynpunkt även då det gäller
löntagare.
Man bör i detta sammanhang inte heller bortse från att de genomgripande
ändringar, som under de allra senaste åren skett såväl å inkomsttaxeringens
område som i fråga om taxeringsförfarandet, inneburit en påfrestning
för taxeringsnämnderna. Det kan därför enligt utskottets mening ifrågasättas,
om inte hänsynen till taxeringsorganisationen bjuder att man nu
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958
avstår från sådana åtgärder, som kan förväntas medföra ytterligare arbetsbelastning.
Nämnas bör även att förmögenhetsuppgifterna har betydelse i andra sammanhang
än vid taxering, it. ex. som underlag för bouppteckningar och för
styrkande av förmögenhetsställningen i olika sammanhang.
Vid den bedömning av olika på frågan inverkande faktorer, som utskottet
på föreliggande material kunnat göra, har utskottet funnit övervägande
skäl tala för att den nu gällande ordningen tills vidare bibehålies oförändrad.
Utskottet får således med tillstyrkande av de likalydande motionerna
1: 345 och II: 441 samt motionen 1: 344 avstyrka propositionen i förevarande
del. Detta innebär inte att den i och för sig synnerligen lovvärda tanken
att åstadkomma en lättnad i deklarationsplikten för mindre förmögenhetsägare
definitivt avvisas. Frågan bör ägnas fortsatt uppmärksamhet och en
undersökning bör komma till stånd, om det är möjligt att på annat sätt än
genom en fullständig årlig förmögenhetsredovisning i rimlig utsträckning
tillgodose kontrollsynpunkterna. Enligt utskottets mening bör man om möjligt
åstadkomma en sådan lösning, att principiell åtskillnad inte göres mellan
olika yrkeskategorier. Lämpligen bör frågan kunna ånyo aktualiseras i
samband med andra förslag på beskattningens område, som nödvändiggör
större ändringar av deklarationsblanketten, t. ex. vid fastighetsskattens avskaffande.
Utskottet övergår härefter till de frågor rörande inkomsttaxeringen, vilka
berörts i den förevarande propositionen.
I sin förut omnämnda skrivelse har riksskattenämnden även upptagit ett
par andra punkter, där enligt nämndens mening en förenkling av deklarationsförfarandet
är möjlig. Sålunda har nämnden framhållit, att såsom bestämmelserna
om avdrag för försäkringspremier är utformade, det ställer
sig svårt att i deklarationsformuläret enkelt och lättfattligt förklara innebörden
av bestämmelserna. För de skattskyldiga skulle det självfallet vara
en lättnad att slippa sätta sig in i regler av så pass svårtillgänglig natur.
Riksskattenämnden har även funnit de uppgifter som måste lämnas i den
allmänna självdeklarationen till ledning för beräkning av ortsavdrag för ensamstående
med barn synnerligen detaljerade. Utan att taga direkt ställning
till frågan har nämnden ifrågasatt om icke den skattelättnad, som i
nu ifrågavarande hänseende tillerkänts dessa skattskyldiga, i stället kunde
— efter yrkande i det särskilda fallet — lämnas såsom ett extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga.
Departementschefen har för sin del påpekat att de nya bestämmelserna
om schablonavdrag för försäkringspremier tillämpades första gången vid
1957 års taxering varför det inte torde vara möjligt att på grundval av ett
års tillämpning avgöra om bestämmelserna medfört den avsedda förenklingen
i deklarationsarbetet eller inte. I likhet med flera remissinstanser
har han ansett ytterligare erfarenheter böra avvaktas innan reglerna om
schablonavdrag upptages till förnyad prövning.
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958 9
Vad angår den av rikskattenämnden ifrågasatta ändringen av bestämmelserna
om ortsavdrag erinrar departementschefen om att genom beslut
av förra årets riksdag de kommunala ortsavdragen uppräknats till samma
belopp som de statliga och att därvid för ensamstående skattskyldig med
barn infördes ett särskilt avdrag vid kommunaltaxeringen, motsvarande ett
och ett halvt ortsavdrag för ogift. På den statliga sidan fanns redan tidigare
ett dylikt förhöjt ortsavdrag. Det bör enligt departementschefens mening
icke komma i fråga att nu slopa detta avdrag. Det kan emellertid sedermera,
som ett resultat av 1957 års sambeskattningsrevisions arbete, visa sig möjligt
att omarbeta reglerna så att den praktiska tillämpningen blir enklare än
för närvarande.
Utskottet vill för sin del ansluta sig till departementschefens uppfattning
att det ännu är för tidigt att slutgiltigt bedöma huruvida de första gången
vid 1957 års taxering tillämpade reglerna om schablonavdrag för försäkringspremier
fått åsyftad verkan å deklarations- och taxeringsarbetet. Det
stod vid lagstiftningens genomförande klart att vissa svårigheter övergångsvis
skulle komma att uppträda. Att slopa dessa avdrag innan närmare erfarenheter
vunnits av deras tillämpning bör enligt utskottets mening inte
komma i fråga. Detsamma gäller givetvis även beträffande övriga vid samma
tillfälle införda schablonavdrag.
Beträffande den ifrågasatta ändringen av bestämmelserna om ortsavdrag
finner utskottet inte anledning föreligga för riksdagen att ompröva bestämmelserna
innan resultatet av 1957 års sambeskattningsrevisions arbete föreligger.
Slutligen har utskottet att ta ställning till förslaget om ändring av 129 §
taxeringsförordningen. Förslaget innebär att å Kungl. Maj :t överlåtes att
fastställa de grunder, enligt vilka prövningsnämndsledamot skall äga åtnjuta
ersättning av statsmedel. Därvid har förutsatts att ersättning för avlöningsförmåner,
som ledamot får avstå under tjänstledighet för uppdraget,
skall kunna ges inte endast som nu ledamot, som är anställd i statens
tjänst, utan även annan prövningsnämndsledamot. Utskottet, som anser sig
böra tillstyrka den förordade författningsändringen, får i anslutning härtill
framhålla, att utskottet därvid tagit för givet att prövningsnämndsledamot
liksom hittills i förekommande fall skall äga åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente enligt oförändrade grunder. Vidare vill utskottet
framhålla att, eftersom arvodet åt ledamot i prövningsnämnd får anses delvis
utgöra ersättning för mistad arbetsförtjänst o. dyl. och delvis ersättning
för uppdraget såsom ledamot, det bör övervägas huruvida icke sistnämnda
del av arvodet åt den, som av statsmedel erhåller ersättning för
mistade avlöningsförmåner, bör sättas till lägre belopp än för andra ledamöter
eller ersättningen för mistad arbetsförtjänst utmätas med bänsyn till
arvodets storlek.
2 llilmng till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 39
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 76 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till de likalydande motionerna I: 345 av herrar
Eliasson och Alvar Andersson samt II: 441 av herr Onsjö
ävensom motionen I: 344 av herr Spetz antaga följande
Förslag
till
förordning om ändrad Igdelse av 129 § 8 mom. taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 129 § 8 mom. taxeringsförordningen den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
129 §.
8 mom. Ledamot i prövningsnämnd åtnjuter för tid, varunder han varit
inkallad till tjänstgöring, ersättning av statsmedel enligt grunder, som fastställas
av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling
Stockholm den 10 april 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Eriksson, Spetz, Snygg, Wolgast*,
Tage Johansson*, Yngve Nilsson, Hellebladh*, Kronstrand och Alvar
Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Brandt, Nilsson i
Svalöv, Strandh*, Andersson i Essvik, Jansson i Aspeboda, fru Holmqvist,
herrar Forsberg och Rydén.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1958
11
Reservationer:
I) av herrar Eriksson, Andersson i Essvik och Rydén, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse.
Utskottet behandlar---(= utskottet s. 5 rad 4 nedifrån — s. 6 rad
10 nedifrån)---— redovisa förmögenhet.
I likhet med departementschefen finner utskottet det angeläget att föreliggande
möjligheter att förenkla deklarationsförfarandet tillvaratages. Av
de förut anförda siffrorna framgår att det är ett mycket stort antal skattskyldiga
som skulle befrias från skyldigheten att redovisa förmögenhet.
Utskottet bedömer därför föreliggande förslag som en ytterligare åtgärd i
strävandena att förenkla deklarationsförfarandet för löntagarna.
De farhågor ur kontrollsynpunkt, som anförts av vissa remissinstanser
och som vidare framförts i motionen I: 344, synes utskottet överdrivna. Beträffande
löntagares deklarationer sker ändock den huvudsakliga kontrollen
genom de uppgifter om utbetalade belopp som arbetsgivare lämnar.
I de fall när taxeringsmyndighet har anledning undersöka en skattskyldigs
förmögenhetsställning — t. ex. vid bedömande av avdrag för nedsatt
skatteförmåga — erfordras väsentligen andra undersökningar och införskaffandet
av helt andra uppgifter än vad som kan framläsas av vederbörandes
deklaration. Utskottet har härutinnan helt anslutit sig till vad departementschefen
framhållit och beslutat avstyrka motionen I: 344.
Vad avser värdegränsen för befrielse från skyldigheten att i deklarationen
lämna förmögenhetsredovisning finner utskottet i likhet med departementschefen
skäl tala för att denna gräns sättes till 50 000 kronor. Med
detta belopp skulle nämligen förenklingen av deklarationsförfarandet även
komma att omfatta huvuddelen av egnahemsägarna. Utskottet får därför
avstyrka motionerna I: 345 och II: 441.
Utskottet övergår---( = utskottet s. 8 rad 22 uppifrån — s. 9 rad
1 nedifrån)---arvodets storlek.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionen I: 344 av herr
Spetz samt de likalydande motionerna I: 345 av herrar Eliasson
och Alvar Andersson samt 11:441 av herr Onsjö och
med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 76
antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 25 § och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).
II) av herr Kollberg.
580604 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag