Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958
1
Nr 38
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående ändrad tid för åtnjutande av avdrag vid
inkomsttaxering för ränta å kvarstående skatt.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 7 av herr Spetz och II: 7 av herr Strandh, har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i eller tillägg till kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomstskatt att ränta å kvarskatt må
avdragas samma år som kommunalskatteavdraget göres, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 7.
Enligt uppbördsförordningen är skattskyldig under vissa förutsättningar
skyldig att erlägga ränta å kvarstående skatt. Sålunda stadgas i 27 § 3
mom. att om skattskyldigs kvarstående skatt uppgår till minst en femtedel
av hans slutliga skatt eller överstiger 10 000 kronor, den skattskyldige skall
erlägga ränta till statsverket med nio procent (t. o. m. 1957 års taxering sju
procent), för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet,
som överstiger 1 000 kronor. Å andra sidan gäller enligt 69 § 1 mom.
att, om den preliminära skatten överstiger den slutliga skatten, så skall den
skattskyldige under motsvarande förutsättningar gottgöras ränta efter fem
procent (t. o. in. 1957 års taxering fyra procent) å det överskjutande beloppet.
Räntan debiteras och uppbäres resp. gottskrives och utbetalas i samma
ordning som kvarstående resp. överskjutande skatt, d. v. s. den skattskyldige
erhåller uppgift om räntebeloppet i debetsedel å slutlig skatt. Han har
alltså att erlägga honom påförd ränta i samband med den kvarstående skatt,
varå räntan belöper. Denna ränta kommer därigenom att erläggas, i fråga
om A-skattebetalare, vanligen genom löneavdrag under de fyra första månaderna
året närmast efter taxeringsåret för att inlevereras av arbetsgivaren
till statsverket under uppbördsterminerna i mars och maj förstnämnda år
och eljest att inbetalas av den skattskyldige själv under berörda uppbördsterminer.
Ränta å överskjutande skatt inräknas i det belopp, som gottskrives
den skattskyldige i det vid debetsedeln fogade återbetalningskortet,
varigenom räntan i allmänhet blir tillgänglig för lyftning under december
månad taxeringsåret.
1 Itihang till riksdagens protokoll I0Ö8. 7 saml. Nr 38
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958
Enligt 85 § 2 inom. uppbördsförordningen kan skattskyldig under vissa
förutsättningar medgivas befrielse från honom påförd ränta å kvarstående
skatt. Beror den kvarstående skatten av förhållande, varöver den skattskyldige
icke skäligen kunnat råda, äger länsstyrelsen i det län, där räntan påförts,
efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda
sådan skatt. Räntebefrielse kan också ske i vissa fall därest ränta påförts
endera av två makar vilka sambeskattats.
Ränta å kvarstående skatt är avdragsgill vid den årliga inkomsttaxeringen,
medan å andra sidan ränta å överskjutande skatt skall upptas såsom
skattepliktig inkomst. Avdragsgilla vid inkomsttaxeringen är också vissa
skatter och andra avgifter, vilka debiteras skattskyldig i debetsedel å slutlig
skatt. Detta gäller bl. a. kommunalskatt, som dock endast må avdragas vid
taxering till statlig inkomstskatt, samt pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering
och obligatorisk avgift enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Beträffande avdrag för kommunalskatt gäller enligt 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, att avdrag får ske för den skatt som påförts
skattskyldig på grund av taxering under året näst före det taxeringsår varom
fråga är. Avdrag för pensions- och sjukförsäkringsavgift skall göras vid
taxering för det beskattningsår, under vilket avgifterna påförts den skattskyldige.
Mot rätten till avdrag för kommunalskatt och pensionsavgift svarar,
att skattskyldig skall uppge till beskattning såsom inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet skatt eller avgift, som restituerats, avkortats eller avskrivits,
i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare
års taxeringar.
Utskottet har under hand inhämtat yttrande över motionerna från riksskattenämnden.
Yttrandet har såsom Bilaga fogats vid detta betänkande.
I de föremrande motionerna har anförts bl. a. följande. Då överskjutande
skatt jämte eventuell ränta i regel återbetalas samma år som skattsedeln
erhållits, kommer denna ränta att deklareras i den deklaration där kommunalskatteavdrag
görs. Ränta å kvarstående skatt däremot erläggs vanligen
i samband med inbetalningen av kvarskatten året efter det, då skattsedeln
erhållits. Den får avdragas i deklarationen för det år då den erläggs.
Debetsedeln å slutlig skatt måste i dylika fall användas vid två års deklarationer,
det ena året för kommunalskatteavdraget och nästa år för ränteavdrag.
Detta är uppenbarligen inte rationellt och medför svårigheter såväl
för den skattskyldige som för taxeringsmyndigheterna. En avsevärd förenkling
skulle vara om räntan å kvarstående skatt fick avdragas i samma
deklaration som kommunalskatteavdraget. En sådan förenkling betyder i
och för sig inget skattebortfall för det allmänna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958
3
Utskottet
Ränta å kvarstående skatt påföres i förekommande fall skattskyldig å debetsedel
för slutlig skatt, vilken tillika upptar beloppet för den kvarstående
skatten. Räntan är avdragsgill vid den årliga inkomsttaxeringen. För skattskvldig
med inkomstredovisning i förevarande hänseende enligt kontantprincipen
skall avdraget ske det beskattningsår, under vilket räntan betalas.
Enär detta vanligen sker under de första månaderna året efter det, då den
skattskyldige erhållit debetsedeln, äger den skattskyldige i allmänhet rätt
att tillgodoföra sig avdrag för räntan först under beskattningsåret efter det,
då den debiterats honom. Avdrag för den i den slutliga skatten ingående
kommunalskatten liksom för samtidigt debiterad folkpensionsavgift kan däremot
den skattskyldige i regel på grund av särskilda stadganden göra redan
det beskattningsår, varunder nämnda skatt och avgift påförts honom.
I de förevarande motionerna har yrkats sådan ändring av skatteförfattningarna
att ränta å kvarstående skatt blir avdragsgill samma år som kommunalutskylderna.
Motionärerna framhåller att den nuvarande ordningen
beträffande rätten till avdrag för ränta å lcvarskatt inte är rationell utan
medför att skattskyldig, som påförts sådan ränta, i allmänhet måste använda
den debetsedel å slutlig skatt, varå räntan debiterats honom, vid två
års deklarationer, det ena året för att göra avdrag för bl. a. kommunalskatt
och det andra året för att göra ränteavdrag.
Såsom riksskattenämnden framhållit i sitt över motionerna avgivna yttrande
kan motionärernas syfte vinnas på två olika vägar. Antingen kan räntan
göras avdragsgill såsom allmänt avdrag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som för närvarande gäller i fråga om t. ex. kommunalskatt eller
avgift till folkpensioneringen, eller också kan en bestämmelse införas av innebörd
att rätt beskattningsår i fråga om ränta på kvarstående skatt är det
år, då räntan debiteras. Beträffande det förstnämnda alternativet uppstår såsom
riksskattenämnden påpekat eu komplikation så till vida att skattskyldig
skulle kunna tillgodogöra sig gällande extra avdrag under inkomst av
kapital utan hänsyn till sin ränteutgift och ändå erhålla fullt avdrag för
nämnda utgift såsom allmänt avdrag. Detta skulle innebära en fördelaktigare
behandling i beskattningshänseende av ifrågavarande räntor i förhållande
till andra gäldräntor, vilket framstår såsom omotiverat. Då dessutom
en utökning av antalet allmänna avdrag i och för sig får anses mindre önskvärd,
delar utskottet den av riksskattenämnden uttalade uppfattningen att
detta alternativ inte bör ifrågakonuna.
Även vad angår alternativet att ändra beskattningsåret i fråga om avdrag
för ränta på kvarstående skatt har riksskattenämnden framfört vissa invändningar.
En bestämmelse av denna art innebär såsom riksskattenämnden
anfört en viss komplicering av författningstexten och — eftersom de skattskyldiga
torde böra göras uppmärksamma på bestämmelsen genom påpekande
i deklarationsblanketten — även av denna. Häremot måste emellertid
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958
vägas den förenkling av de skattskyldigas deklarationsbestyr, som ett införande
av bestämmelsen kan medföra. Det torde inte kunna bestridas att det
för därav berörda skattskyldiga är en viss förenkling om de i en deklaration
kan göra avdrag för alla å samma debetsedel för slutlig skatt uppförda avdragsgilla
poster. Mot införande av en bestämmelse av denna innebörd talar
emellertid att dess tillämpning i praktiken skulle bli av tämligen ringa betydelse.
Av den totalt debiterade räntan å kvarstående skatt, vilken enligt
vad utskottet inhämtat vid 1957 års taxering uppgick till ca 25 miljoner
kronor, faller visserligen huvuddelen eller ca 16 miljoner kronor på fysiska
personer och därmed jämställda skattskyldiga, för vilka den nu ifrågavarande
ändringen i viss omfattning kan ha betydelse, men antalet sådana
skattskyldiga, som påförts ränta — uppgift härom är inte möjlig att erhålla
utan ingående undersökning — kan dock antas vara litet i förhållande till
det totala antalet skattskyldiga. En föreställning om proportionerna erhålles
av den uppgift i detta hänseende som riksskattenämnden lämnat i sitt
yttrande. Av totala antalet deklaranter i Stockholms stad år 1956 hade endast
ca 4 procent påförts ränta av hithörande slag. I denna siffra ingår samtliga
räntepåförda skattskyldiga, alltså både fysiska och juridiska personer.
Det bör jämväl anmärkas att antalet fall, där en författningsändring i enlighet
med motionsförslaget skulle ha betydelse även minskas genom inverkan
av det fysisk person tillkommande extra avdraget under inkomst av kapital.
I många fall har nämligen detta avdrag, som numera uppgår till högst
300 kronor för ensamstående och 600 kronor för gifta, den verkan att någon
kapitalinkomst att beskatta inte uppkommer vare sig avdrag för ränta å
kvarstående skatt äger rum eller ej.
Den föreslagna författningsändringen skulle således komma att få tillämpning
på ett begränsat antal skattskyldiga. Härtill kommer att den nuvarande
ordningen inte innebär att de av frågan berörda skattskyldiga förlorar sin
avdragsrätt. Spörsmålet gäller endast vilket år avdraget skall göras. I princip
uppkommer därför inte heller genom en ändring något inkomstbortfall
för staten eller kommunerna. Det bör emellertid påpekas att om en ändring
vidtas så skulle under ett övergångsår i stor utsträckning avdrag få ske för
de å två års taxeringar belöpande räntedebiteringarna, vilket för detta övergångsår
skulle innebära ett inkomstbortfall för staten och kommunerna.
Utskottet har vid sitt bedömande av de olika på saken inverkande omständigheterna
funnit övervägande skäl tala för att tills vidare bibehålla nu
gällande bestämmelser på området. Utskottet kan därför inte tillstyrka yrkandet
i motionerna om omedelbar lagstiftning i ämnet. Emellertid anser utskottet
att den föreliggande frågan bör ägnas uppmärksamhet under det
fortsatta arbetet för förenkling av taxeringsförfarandet och deklarationsbestyren.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 7 av herr Spetz och II: 7
av herr Strandh angående ändrad tid för åtnjutande av av
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 är 1958 5
drag för ränta å kvarskatt vid taxering till skatt måtte, i den
mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 25 mars 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Eriksson, Spetz, Snygg, Gustaf
Elofsson, Erik Jansson, Yngve Nilsson, Kronstrand, Siegbahn och Alvar
Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt, Nilsson i Svalöv,
Kårrlander, Persson i Svensköp, Vigelsbo, Strandh, Christenson i Malmö,
Andersson i Essvik och fru Holmqvist.
Reservation
av herrar Spetz, Yngve Nilsson och Nilsson i Svalöv.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958
Bilaga
Riksskattenämndens yttrande i anledning av de likalydande motionerna
I: 7 och II: 7
Sedan bevillningsutskottets sekreterare i skrivelse den 12 februari 1958
under hand hemställt om riksskattenämndens yttrande över de likalydande
motionerna I: 7 av herr Spetz och II: 7 av herr Strandh till 1958 års riksdag
angående ändrad tid för åtnjutande av avdrag vid inkomsttaxering för
ränta å kvarskatt, får riksskattenämnden härmed anföra följande.
Motionärerna synas avse att avdraget för ränta å kvarstående skatt, som
nu sker under inkomst av kapital, skall omändras till ett allmänt avdrag
enligt 46 § kommunalskattelagen och 4 § förordningen om statlig inkomstskatt.
Bestämmelserna om de allmänna avdragen äro blankettekniskt att anse
som svårbemästrade. Såsom framgår av blanketten till allmän självdeklaration
upptaga dessa avdrag en oproportionerligt stor del av hela blanketten.
Såväl redovisningstekniken för de allmänna avdragen som lagstiftningen
om dessa tillhör den del av beskattningsområdet, där förenklingar te sig
angelägna. Att på sätt motionärerna föreslagit utvidga denna kategori av avdrag
innebär därför enligt riksskattenämndens mening en icke önskvärd
komplicering av deklarationen.
Om bestämmelserna ändras i enlighet med motionerna, uppkommer den
fördelen för skattskyldiga, som påförts ränta å kvarstående skatt, i jämförelse
med skattskyldiga, som hava att erlägga räntor hänförliga till förvärvskällan
inkomst av kapital, att de förra kunna utnyttja schablonavdraget
från inkomst av kapital utan reduktion med hänsyn till ränteutgiften.
Särskilt i betraktande av att de skattskyldiga ofta funnit det med sin
fördel förenligt att ådraga sig ränta å kvarstående skatt i stället för att göra
fyllnadsinbetalning av preliminärskatt, är det omotiverat att behandla dessa
ränteutgifter fördelaktigare i beskattningshänseende än andra ränteutgifter.
Riksskattenämnden avstyrker på grund av det anförda motionärernas förslag
att konstruera avdraget för ränta å kvarstående skatt såsom ett allmänt
avdrag.
Motionärernas huvudsyfte att avdraget för ränta å kvarstående skatt
skall utnyttjas under samma beskattningsår som avdraget för de samtidigt
med räntan debiterade kommunalutskylderna skulle kunna uppnås även
på en annan väg, nämligen genom att i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
infördes bestämmelse om att rätt beskattningsår för avdrag för
ränta å kvarstående skatt är det år då skatten debiteras. Även mot en sådan
metod synas emellertid vägande invändningar kunna framställas. Sålunda
skulle bestämmelsen få karaktären av en undantagsbestämmelse, vilken
på denna punkt komplicerade lagreglerna och för vilken redogörelse
måste lämnas å deklarationsformulär och i deklarationsanvisningar. För en
mycket betydande del av dem, som ha att erlägga ränta å kvarstående skatt,
skulle föreskriften bliva betydelselös, nämligen för dem som deklarera enligt
bokföringsmässiga grunder, enär dessa skattskyldiga redan nu enligt
allmänna regler skola avdraga räntan det beskattningsår då den debiteras
Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1958 7
Enligt vad som framgår av statistiska uppgifter för Stockholms stads uppbördsverk
för år 1956 hade allenast cirka 4 % av dem, som avlämnat självdeklaration,
att erlägga ränta å kvarstående skatt. En betydande del av dessa
äro givetvis sådana skattskyldiga som tillämpa redovisning av inkomster
och utgifter enligt bokföringsmässiga grunder och för vilka en lagändring
sålunda saknar betydelse. Endast en förhållandevis liten grupp skulle således
beröras av en ändring i förevarande hänseende av anvisningarna till
41 § kommunalskattelagen. Mot den fördel, som genom den tilltänkta lagändringen
skulle vinnas för dessa skattskyldiga, måste vägas den nackdel,
som skulle uppkomma för alla övriga skattskyldiga genom den ytterligare
kompliceringen av lagstiftningen. Slutligen är med nuvarande system förenad
en praktisk fördel, som man i detta sammanhang icke bör bortse från.
Riksskattenämnden åsyftar nu de fall, i vilka länsstyrelse befriar skattskyldiga
från ränta å kvarstående skatt. Ansökan om sådan befrielse skall jämlikt
85 § uppbördsförordningen hava skett före utgången av året näst efter
taxeringsåret. Bestämmelsen medför — frånsett de fall där fråga är om
redovisning enligt bokföringsmässiga grunder — att befrielse i förekommande
fall kan meddelas innan avdrag för räntan sker i deklarationen nästföljande
år och att sålunda en tyst kvittning mellan erlagd och restituerad
ränta kan äga rum. Skulle ränteavdraget hava skett ett år tidigare minskas
i avsevärd mån möjligheten till dylik kvittning och i stället uppkommer
olägenheten med att ränteavdrag göres ett år och motsvarande inkomst
av restituerad ränta upptages påföljande år.
Med hänsyn till det anförda avstyrker riksskattenämnden jämväl en ändring
av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen beträffande frågan om
rätt beskattningsår för avdrag för ränta å kvarstående skatt.
680577
Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag