Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

1

Sr 36

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående den skattefria försäljningen av skattebelagda
varor i öresundstrafiken.

(1 :a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 260 av herr Axel Jansson och II: 238 av herr Brandt m. fl.
har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att frågan om den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken
upptages till skyndsam behandling och att för riksdagen framlägges
förslag, innebärande att denna försäljning med det allra snaraste
bringas att upphöra».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 238.

Gällande bestämmelser

Rörande resandes rätt att tullfritt medföra reseutrustning och reseproviant
meddelas bestämmelser i 5 § tulltaxeförordningen. Enligt nämnda författningsrum
åtnjutes bl. a. tullfrihet för förnödenheter för personligt bruk,
tillhöriga resande och å transportmedel anställda personer, när de synbarligen
är brukade eller — medförda av ägaren själv — prövas icke överstiga
hans personliga behov. I fråga om rätt att tullfritt medföra färdiga tobaksvaror,
cigarrettpapper och rusdrycker gäller vad därom är särskilt stadgat.

Föreskrifter angående resandes rätt att till riket införa tobaksvaror återfinnes
i 26 § 2 mom. lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror. Enligt nämnda författningsrum
må resande, som ankommer från utrikes ort, för eget eller familjens
bruk eller som gåva till närstående för personligt bruk tullfritt medföra färdiga
tobaksvaror och cigarrettpapper intill viss mindre, av Konungen fastställd
myckenhet; med resande likställes härvid person, som varit anställd
å fartyg men därifrån avmönstrar. Bestämmelser med stöd av nämnda bemyndigande
har av Kungl. Maj:t meddelats i kungörelsen den 30 juni 1943
(nr 429) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 11
juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror. Enligt 11 § må resande, som ankommer från utrikes ort, för

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 7 saml. Nr 36

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

eget eller familjens bruk eller som gåva till närstående för personligt bruk
tullfritt medföra färdiga tobaksvaror till en myckenhet ej överstigande 500 g;
dock att i fråga om resande, som är hemmahörande i Sverige eller i Danmark,
Finland eller Norge myckenheten icke må uppgå till mer än 50 g. Enligt
14 § nämnda kungörelse må resande under ovan angivna förutsättningar
tullfritt medföra cigarrettpapper till en myckenhet av 10 g.

Beträffande rusdrycker gäller enligt 2 kap. 12 § 4 mom. c) rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521) att, utan hinder av vad i
sagda paragraf eljest stadgas, resande, som ankommer från utrikes ort, för
eget eller familjens bruk eller som gåva till närstående för personligt bruk
tullfritt får införa rusdrycker intill viss mindre av Konungen fastställd
myckenhet. Bestämmelser om sådan införsel har av Kungl. Maj :t meddelats
i kungörelsen den 6 maj 1955 (nr 172) angående resandes rätt till införsel
av rusdrycker. Enligt denna kungörelse får resande, som är hemmahörande
i annat land än Sverige eller Danmark, Finland eller Norge och som
ankommer från utrikes ort, såvida det inte är uppenbart att resan företagits
i huvudsakligt syfte att till riket införa rusdrycker för ovan nämnda
ändamål tullfritt medföra högst två buteljer, vardera om högst en liter, innehållande
spritdrycker eller vin, ävensom högst två liter starköl. Resande,
som är hemmahörande i de nordiska länderna och som kan antagas ha
fyllt 21 år, får under tidigare nämnda betingelser tullfritt införa högst en
tredjedels liter spritdrycker och en liter vin samt högst två liter starköl.

Frågans tidigare behandling

Frågan om tull- och skattefrihet för proviant å fartyg i reguljär nordisk
passagerartrafik har upptagits av 1950 års statsrevisorer, varefter riksdagen
i skrivelse 1951: 317 anhållit om en närmare utredning av frågan om provianteringsförfarandet
vid utrikes fartygstrafik av mera lokal karaktär.

Berörda frågor har även uppmärksammats av Nordiska parlamentariska
kommittén för friare samfärdsel m. m. I sitt den 26 april 1952 avgivna betänkande
nr 2 angående lättnader i tullbehandlingen i resandetrafiken mellan
de nordiska länderna (SOU 1952: 16) har kommittén i samband med
förslag om liberalare regler om tullfrihet för av resande medförda rusdrycker,
tobaksvaror och cigarrettpapper uttalat, att kommittén var medveten
om att de relativt snäva begränsningar, som nu tillämpades i vederbörande
länder beträffande ovannämnda speciella varor, måste ses i samband
med det förhållandet, att en icke obetydlig försäljning av icke förtullade
eller beskattade varor av nämnda kategori ägde rum i fartygs-, färjor
flygtrafiken mellan de nordiska länderna. Kommittén har i detta sammanhang
medgivit att det icke minst i öresundstrafiken kunde uppstå vissa
vanskligheter beträffande tillämpningen av de föreslagna liberala reglerna,
vilka knappast skulle kunna göras till föremål för allvarligare invändningar

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år i958 3

från myndigheternas sida såvida det rörde sig om vin, sprit och tobaksvaror,
som inköpts på sedvanligt sätt och i beskattat skick. 1 betänkandet
(s. 21) anför kommittén vidare.

Kommittén har icke ansett det vara sin uppgift att söka finna en konkret
lösning av detta problem utan rekommenderar, att man söker få till stånd
en lösning genom överläggningar mellan respektive länders berörda myndigheter.
När de resande får väsentligt större möjligheter än hittills att fritt
medföra varor från annat nordiskt land och då man samtidigt i huvudsak
befriar dem från tullvisitation, är det enligt kommitténs uppfattning endast
en natuidig följd, att resande, som begagnar sig av sjö- och luftförbindelserna
mellan de nordiska länderna, får ge avkall på de för den enskilde resenären
oväsentliga fördelar, som nuvarande provianteringsbestämmelser ger
utrymme för, därest det skulle visa sig att en fullt betryggande kontroll av
försäljningen av obeskattade varor icke kan genomföras.

I proposition nr 2H till 1952 års riksdag med förslag till vissa tullättnader
för resandetrafiken uttalades, att de nuvarande bestämmelserna om
rätt att utföra obeskattade varor dels såsom skeppsproviant och dels såsom
resgods lade hinder i vägen för den av kommittén ifrågasatta liberaliseringen
av tullfrihetsreglerna för rusdrycker och tobaksvaror. I samband
därmed hänvisades till möjligheten av förhandlingar mellan de nordiska
länderna i syfte att undanröja nämnda hinder.

Frågan om tullättnader i den nordiska resandetrafiken och den skattefria
provianteringen i öresundstrafiken m. m. har varit föremål för överläggningar
vid förhandlingar mellan de nordiska ländernas tullstyrelser i Köpenhamn
och Stockholm åren 1953 och 1954. Man enades därvid om att ett genomförande
av parlamentariska kommitténs förslag om utvidgad tullfrihet
för resgods måste förutsätta ändring i gällande bestämmelser om tilldelning
av obeskattad proviant till fartyg och luftfartyg i den internordiska trafiken.
Vidare rådde enighet om att genomförandet av förslaget i förening med en
samtidigt genomförd lättnad i tullkontrollen vid de internordiska gränserna
i princip borde medföra att provianteringen med obeskattade varor avskaffades
i den internordiska passagerartrafiken, i det man konstaterade att såväl
tulltekniska som fiskala hänsyn talade härför. Vad beträffar de korta
fartygsrutterna, till vilka måste hänföras nästan samtliga fartygsrutter mellan
Sverige och Danmark, konstaterades, att dessa utnyttjades huvudsakligen
av resande för utflykter av endast en dags varaktighet, varför hänsynen
till de resande icke kunde motivera att provianteringen med obeskattade
varor icke helt avskaffades i samband med ikraftträdandet — såvitt angick
resor mellan de nordiska länderna — av de av kommittén föreslagna
liberalare reglerna om resandes tullfrihet för medförda rusdrycker och lobaksvaror.

I anledning av de nordiska tullstyrelsernas överläggningar föreslog generaltullstgrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 11 oktober 1954 bl. a., alt
rätten att proviantera med obeskattade spritdrycker, vin, Öl, tobaksvaror,
cigarrettpapper och choklad varor skulle borttagas för passagerarfartyg i närtrafik.
Med närtrafik avsågs därvid trafik från hamn i Skåne, Blekinge eller

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

på svenska västkusten till dansk hamn eller eljest trafik från svensk hamn
till utrikes ort, då resan kunde beräknas taga kortare tid än 4 timmar i anspråk.

Som motivering till förslaget framhöll generaltullstyrelsen i huvudsak
följande.

Vid övervägande av provianteringsfrågan hade styrelsen ansett två slag av
trafikintressen värda beaktande, nämligen dels intresset av skattefrihet
för den proviant som erfordrades till förbrukning ombord under sådana
resor mellan olika länder som på någon avsevärd sträcka gick över internationellt
område och dels intresset av att en resande skulle, utan att behöva
vidkännas dubbel beskattning, kunna till det ena landet medföra rimliga
mängder varor som han skaffat sig på vanligt sätt i den fria handeln i det
andra landet. Det var det senare intresset som Nordiska parlamentariska
kommittén velat tillgodose med förslaget om vidgad tullfrihetsrätt. Förslaget
låg fullt i linje med strävandena att i den nordiska resandetrafiken så
mycket som möjligt eliminera verkningarna av tullgränserna.

Däremot kunde styrelsen icke erkänna att passerandet av en tullgräns
skulle kunna grunda något legitimt intresse för en resande att få medförda
varor fritagna från beskattning i både det ena och det andra landet. Detta
stred direkt mot tendensen i strävandena till nordisk samhörighet, som gick
ut på att utplåna intrycket av tullgränserna. Ej heller fann styrelsen anledning
slå vakt om en affärsrörelse, som bestod däri, att varor som icke var
beskattade i någotdera landet såldes från ett slags flytande frilager till resande
för skattefri ilandförsel. Man borde tvärtom av tullbestämmelserna
fordra att de icke direkt inbjöd till en företagarverksamhet i större eller
mindre skala, som var baserad på ett exploaterande av möjligheten att
undgå beskattning. Detta var icke blott en fiskal angelägenhet, utan man
ville också undvika ojämnheter i konkurrens- och konsumtionsvillkoren
företagarna resp. konsumenterna emellan. Styrelsen framhöll, att därmed
icke riktades någon kritik mot de företag, som anordnat den nuvarande
försäljningen av skattefria varor å passagerarfartygen.

Den skattefria provianteringen på de nordiska passagerarfartygslinjerna
rörde sig om avsevärda kvantiteter. Sålunda uppgick enbart i passagerartrafiken
Malmö—Köpenhamn den skattefria provianteringen i Sverige och Danmark
för år räknat till sammanlagt ca 62 milj. cigarretter, 1 milj. cigarrer,
1 milj. cigarrcigarretter, 5 000 kg övriga tobaksvaror, 68 000 liter sprit, 4 000
liter vin och 210 000 kg choklad.

Den nuvarande försäljningen av obeskattade varor ombord å passagerarfartygen
hade, framhöll generaltullstyrelsen, haft sin omfattning anpassad
i stort sett efter nuvarande begränsning av den tullfrihet som medgavs nordiska
resande. Om de föreslagna nya tullfrihetsreglerna skulle genomföras,
utan att någon åtgärd vidtogs mot den skattefria försäljningen ombord
å de korta fartygslederna, skulle de resandes möjlighet till skattevinst komma
i en orimlig proportion till resekostnaden. De möjligheter till skattevinst,
som härvid skulle lämnas öppna för exploatering, kom att röra sig

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

5

om några tiotal miljoner kronor om året. Denna konsekvens av liberaliseringen
ansåg styrelsen icke kunna godtagas.

Vid de nordiska tullmötena var man på det klara med att ett avskaffande
av den skattefria provianteringen för de reguljära dansk-svenska förbindelsernas
vidkommande kunde tänkas medföra risk för att icke-nordiska
fartyg sattes in på dessa rutter, varigenom ett allvarligt konkurrenshot
skulle kunna uppstå. Dessa fartyg skulle visserligen icke kunna påräkna
proviantering med obeskattade sprit- och tobaksvaror i de nordiska länderna,
men i den mån de vore oförhindrade att proviantera i respektive hemland,
skulle detta medföra att obeskattade varor likväl kunde finnas till
salu ombord för att införas såsom resgods, om detta icke på annat sätt förhindrades.
Generaltullstyrelsen föreslog — till motverkande av ett sådant
kringgående av provianteringsförbudet — att tullfrihetsrätten för nordiska
resande på de korta fartygslederna beträffande spritdrycker, vin och tobaksvaror
gjordes beroende av att skattefri försäljning icke var anordnad ombord.

Spörsmålet om den skattefria försäljningen av sprit- och tobaksvaror i
öresundstrafiken har även behandlats av Nordiska parlamentariska kommittén
för friare samfärdsel m. m. i dess den 29 september 1956 avlämnade
slutbetänkande nr 12 (SOU 1956: 45). Kommitténs förslag innebär bl. a.,
att för resande mellan de nordiska länderna vissa minimibestämmelser införes
i fråga om tullfri införsel av rusdrycker, tobaksvaror och cigarrettpapper.
Sålunda föreslås tullfri införsel av 2 liter spritdrycker eller vin,
varav högst 1 liter spritdrycker, samt 5 liter starköl samt 200 cigarretter eller
250 g tobaksvaror i annan form samt 200 blad cigarrettpapper. Undantag
från denna generella regel anses motiverade för resande, som ankommer
med fartyg på korta rutter, ombord å vilka under resan anordnats försäljning
av obeskattade tobaksvaror, varvid bör ankomma på regeringarna att
överenskomma om lämpligt avvägda regler. Kan den resande styrka, att
medförda tobaksvaror beskattats i inköpslandet, skall sagda undantag dock
icke gälla.

Som motivering för förslaget anföres i betänkandet bl. a.

Kommittén är medveten om att ett väsentligt hinder för att åvägabringa
likartade och liberalare regler i alla de fyra länderna i fråga om tullfri införsel
av dessa njutningsmedel är den skattefria försäljning, som äger rum
på vissa fartyg på korta rutter. Någon anledning att uppmuntra företagarverksamhet,
som är baserad på ett exploaterande av möjligheten att undgå
beskattning, synes enligt kommitténs uppfattning heller icke föreligga.
Å andra sidan anser kommittén det högst otillfredsställande, att skattefri
försäljning av vin, spritdrycker och tobaksvaror på vissa rutter skall förhindra
eller försvåra införandet av liberalare regler inom det nordiska området
i övrigt.

Kommittén anser därför, att dess tidigare framlagda förslag i princip
bör kunna genomföras som allmän nordisk standard, varvid dock undantag
skulle anses motiverade, då resande ankommer med fartyg på korta rutter,
ombord å vilket fartyg under resan anordnats försäljning av tobaksvaror,
som icke undergått beskattning i nordiskt land. På dessa rutter är för -

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

hållandena så olikartade, att kommittén anser sig böra avstå från att framlägga
konkreta förslag om i vilken omfattning resande på dylika rutter
skall tillåtas att vid inresa till annat nordiskt land medföra tobaksvaror
tull- och avgiftsfritt. Kommittén kan i detta sammanhang hänvisa till sitt
uttalande i betänkandet om tullättnader i resandetrafiken mellan de nordiska
länderna (s. 20—21).

Betänkandet har varit föremål för remissbehandling.

Vidare må här nämnas att statens tobaksnämnd i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 18 oktober 1956 hemställt, att frågan om den skattefria försäljningen
av tobaksvaror i öresundstrafiken måtte upptagas till prövning och
förslag framläggas för riksdagen om inskränkning i denna försäljning i
enlighet med de av generaltullstyrelsen uppdragna riktlinjerna. Nämnden
har därvid framhållit, att den starkt ökade trafiken över Öresund medfört
en kraftig ökning av den skattefria försäljningen av tobaksvaror. Den årliga
skattefria försäljningen har av nämnden uppskattats till ca 200 milj.
cigarretter, 3 milj. cigarrer, 3,5 milj. cigarrcigarretter och 23 000 kg röktobak.
Om dessa kvantiteter försålts i Sverige, skulle de ha representerat ett
försäljningsvärde av ca 30 milj. kr., varav 22,5 milj. kr. skulle ha utgjort
tobaksskatt. Under förutsättning att hälften av tobaksvarorna konsumerats
i Sverige skulle skattebortfallet alltså utgöra 11 å 12 milj. kr.

Därjämte har Hälsingborgs tobakshandlareförening och Malmö tobakshandlareförening
i en gemensam skrift, dagtecknad den 28 januari 1958,
hos Kungl. Maj:t hemställt, att den skattefria försäljningen av varor å båtar
och färjor i öresundstrafiken upphäves eller inskränkes.

Motionerna

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

Efter att ha hänvisat till skattebortfallet genom den skattefria försäljningen
i öresundstrafiken av tobaksvaror, rusdrycker samt choklad- och
konfektyrvaror framhåller motionärerna, att starka statsfinansiella skäl
kan åberopas för de förslag, som framförts av generaltullstyrelsen resp.
tobaksnämnden. Uppenbarligen måste dessa skäl just nu tillmätas mycket
stor betydelse. Härtill kommer att den fordran bör kunna ställas på tullbestämmelserna,
att de inte skall inbjuda till en företagarverksamhet i större
eller mindre skala, som är baserad på ett exploaterande av möjligheterna
att undgå beskattning. Detta är inte blott en fiskal angelägenhet. Det är
också angeläget att undvika ojämnheter i konkurrensen och konsumtionsvillkoren
företagarna resp. konsumenterna emellan. Emot den skattefria
försäljningen av vin- och spritdrycker invänder motionärerna, att den otvivelaktigt
skapat betydande otrevnad på båtarna. I likhet med generaltullstyrelsen
anser motionärerna, att det näppeligen kan göras gällande, att
passerandet av en tullgräns i och för sig kan grunda något legitimt intresse
för en resande att få inköpa och medföra varor, fritagna från be -

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958 1

skattning i både det ena och det andra landet. Ju kortare resan är desto
mindre anledning finns att medgiva skattefria inköp. Slutligen påpekas
att i den mån som strävandena att etablera en gemensam nordisk marknad
fullföljes med framgång så skulle, om den nuvarande ordningen bleve oförändrad,
det mellan det svenska och det danska landet men på svenskt resp.
danskt territorialvatten fortfarande finnas en varuskattefri zon. Mot bakgrunden
av strävandena till den gemensamma nordiska marknaden är den
nuvarande ordningen än mer ohållbar och omöjlig att sakligt motivera.

Yttrande

Över motionerna har utskottet under hand inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen anför inledningsvis, att den statliga företagsverksamhet,
som beröres av den i motionerna behandlade frågan, bedrives dels av
statens järnvägar direkt genom färjetrafik på leden Malmö Färjestation—
Köpenhamns Frihamn i regel med färjan »Malmöhus», dels av statens järnvägars
dotterbolag, det helt statsägda Svenska rederiaktiebolaget Öresund
(SRÖ), som trafikerar båtleden Malmö Skeppsbron—Köpenhamn Havnegade,
dels av statens järnvägars dotterbolag, det likaledes helt statsägda
Aktiebolaget Trafikrestauranger (TR), som driver restaurationen ombord
på tågfärjan »Malmöhus». Vidare beröres statens järnvägars intressen även
i danska statsbanornas dotterföretag, Dampskibsselskabet Öresund (DSÖ),
som gemensamt med det svenska öresundsbolaget trafikerar båtlinjerna
Köpenhamn—Malmö och Köpenhamn—Hälsingborg. De båda öresundsbolagen
delar i princip uppkommande vinster och förluster. Slutligen beröres
indirekt genom inverkan på resandefrekvensen av motionärernas förslag
statens järnvägars intressen i den av De danske Statsbaner trafikerade färjeleden
Hälsingborg—-Helsingör, för vilken trafik SJ och DSB delar kostnader
och intäkter lika samt likaledes indirekt i Linjebus International AB,
med vilket bolag SJ och DSB sedan 1957 har viss samtrafik på leden Hälsingborg—Helsingör.

I yttrandet lämnas följande uppgifter rörande TR:s rörelsevinst, efter
avsättningen till pensions- och andra fonder samt affärsmässiga avskrivningar
men före arrendebetalning till SJ:

År

Rörelsevinst

Mkr

Härav vinst på rörelsen
ombord på »Malmöhus*
Mkr

1953..............

1565

1128

1954..............

2 011

1591

1955..............

2 212

1482

1956..............

1 916

1370

1957..............

2157

1 135

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

Vad angår den statsfinansiella sidan av frågan anför styrelsen bl. a. följande.

»SJ:s uppgift när det gäller öresundstrafiken är att transportera gods och
resande mellan Sverige och Danmark lokalt och via. För att fullgöra denna
uppgift har SJ av statsmakterna erhållit investeringsmedel dels för färjmaterial,
dels för de fasta anläggningar, som krävs för denna trafik. Vidare
har statskapital ställts till förfogande för förvärv av aktierna i SRÖ och TR.

SJ-koncernen är ansvarig för att dess trafik i Öresund drives på sådant
sätt, att normala avskrivningar kan göras och — åtminstone på längre sikt
— det statsägda kapitalet blir förräntat. Denna målsättning kräver bl. a., att
SJ-koncernen tillvaratager möjligheterna att bibehålla resp. öka trafiken i
den mån nettoresultatet härav förbättras. Beträffande resandetrafiken innebär
detta i nuvarande hårda konkurrensläge på transportmarknaden, att de
resande måste tillförsäkras bekvämlighet och trevnad under resan, i detta
fall under färden på sjön. En avgörande faktor därvidlag utgör den hävdvunna
ordningen att de resande kunna äta och dricka ombord till ett billigt
pris och att de i begränsad omfattning kunna köpa skattefri tobak och choklad.
Härigenom göres sjöresan attraktiv och trafiken tillföres ett stort antal
utflykts- och nöjesresenärer utöver nyttoresenärerna. Genom masstrafiken
kan biljettpriset hållas nere, varjämte eventuellt underskott från biljettintäkterna
kan kompenseras av överskott från restaurations- och försäljningsrörelsen
ombord. Ett förbud mot eller inskränkning i rätten att ombord skattefritt
försälja skattebelagda varor skulle få långtgående konsekvenser.

Ett förbud mot den skattefria försäljningen av skattebelagda varor på de
reguljära dansk-svenska linjerna innebär, så vitt järnvägsstyrelsen kan bedöma,
uppenbar risk för att icke-nordiska fartyg sättas in på de ifrågavarande
rutterna. I tidningspressen har redan stått att läsa att västtyska rederier
med uppmärksamhet följa den svenska debatten i denna fråga och att de äro
beredda att, om förbudet införes, omedelbart sätta in fartyg i denna trafik.
Även svenska fartyg under utländsk flagg torde komma att sättas in. En sådan
utveckling skulle få ytterst kännbara följder inte blott för SJ-koncernen
utan i lika hög grad för icke statsägda .svenska och danska rederiföretag.
Järnvägsstyrelsen utgår nämligen ifrån att dylika fartyg icke kunna hindras
från att försälja obeskattade varor. Följden härav skulle utan tvekan bli att
större delen av resandeströmmen med undantag för resande i direkta sittoch
sovvagnar skulle söka sig till »fribytarna». Detta skulle medföra att
svenska staten frivilligt avsäger sig en betydande inkomstkälla och överlåter
denna på utländska intressen. Det har visserligen framhållits, att tullen
skulle kunna behandla resande från nordiska och icke nordiska fartyg på
olika sätt. Huruvida detta är möjligt med hänsyn till publikens reaktioner
och till främmande makters skydd av »egen flagga» förefaller mer än tveksamt.

Motionärernas förslag innebär vidare en påtaglig risk för en förskjutning
av resandeströmmen från järnväg till flyg, eftersom förbudet mot fri försäljning
icke skulle drabba flyget. I exempelvis relationen Stockholm—Köpenhamn
skulle motionärernas förslag innebära ett väsentligt motiv för de resande
att välja flyget med dess obeskurna rätt att försälja skattefria varor.
Det torde inte vara möjligt att särbehandla Scandinavian Airlines System i
förhållande till andra flygbolag, varför diskrimineringsgränsen i stället komme
att läggas mellan flyg och färja—båt—tåg.

Av det här anförda framgår att ett genomförande av motionärernas förslag
komme att medföra synnerligen kännbar trafikminskning resp. trafikavledning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

9

Antalet resande till och från Sverige på leden Malmö—Köpenhamn med SJ:s
tågfärja och Öresundsbolagens båtar

Resande i tusental

1957 1

1956

1955

1954

1953

1952

Färjetrafiken ...
Båttrafiken .....

541

2 003

615

1763

690

1548

733

1447

631

1603

601

1447

Totalt

2 544

2 378

2 638

2180

2 234

2 048

1 Preliminära uppgifter

På tågfärjan »Malmöhus» resp. på öresundsbolagens båtar försålda kvantiteter
obeskattade varor i färje- och båttrafiken Malmö—Köpenhamn under

1957

Varuslag

På de svenska
färjorna 1

På de svenska
och danska båtarna 8

Totalt

ca

Cigarretter, milj. st.8 ................

13

48

61

Spritvaror (inkl. vin), liter ..........

9 682

36 000

46 000

Choklad, kg ........................

86 560

320 000

407 000

1 Verkliga kvantiteter. — * Beräknade kvantiteter (på basis av försäljningen ombord på Malmöhus).
Tiden har icke medgivit att i Danmark inhämta de båda båtbolagens försäljningssiffror.
— 8 Cigarrer, cigarrcigarretter och piptobak omräknat till cigarretter.

Av tabellerna framgår, att antalet resande år 1957 uppgick till 2,54 milj.
och att till dessa försåldes totalt ca 61 milj. st. cigarretter, 46 000 liter spritvaror
(glasvis) samt 407 000 kg choklad. Utslaget per resande uppgick den
försålda kvantiteten till 24 st. cigarretter, 1,79 cl sprit och 160 g choklad.

Den på färjorna och båtarna försålda kvantiteten skattefria tobaksvaror,
uttryckt i cigarretter, 61 milj. st., ställd i relation till Tobaksmonopolets totala
försäljning under 1956 exklusive snus och tuggtobak, likaledes uttryckt
i cigarretter, 7,6 miljarder, uppgick till ca 0,8 %.

För dessa skattefria cigarretter skulle, om de varit skattebelagda och försålts
i Sverige, staten ha tillförts ett skattebelopp på ca 7,9 mkr, om skatten
beräknas utgå med 12,9 öre per cigarrett, motsvarande den skattesats, som
enligt Tobaksmonopolets beräkningar utgår på importerade cigarretter (ca
77 % av konsumtionspriset). I realiteten skulle dock endast en mindre del
av detta belopp komma att utgå. Man kan nämligen räkna med att nu köpes
åtskillig tobak på fartygen på grund av prisbilligheten som aldrig skulle köpas
i land. Vidare skulle endast en del av de återstående cigarretterna köpas
i Sverige.

Om försäljningen av skattefria spritvaror ombord på fartygen skulle försvinna,
skulle försäljningen ombord av dylika varor nedgå och lämna endast
obetydlig vinst utan att någon ökning av försäljningen (utminuteringen) i
land, i varje fall icke i Sverige, skulle inträffa.

Chokladköpen slutligen är i huvudsak endast en följd av de lägre priserna
(»okynnesköp») och torde, särskilt som majoriteten av köparna utgöres av
danskar, vid samma priser som i land reduceras till en ringa del av nuvarande
omfattning ombord.

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

Det är således huvudsakligen av tobaksvaror, som staten kan tänkas få
ökade inkomster.

Teoretiskt sett skulle nuvarande försäljning av tobaksvaror ombord kunna
komma att överflyttas till land och avse skattebelagda varor. Det lägre
priset ombord medför dock i betydande grad inköp, som annars icke skulle
ha gjorts. Härtill kommer att resande i riktning till Sverige, i varje fall
de danska resenärerna, torde komma alt köpa sina cigarretter i Danmark
av de inhemska märkena eller, när det gäller resenärer från kontinenten
på leden Grossenbrode—Gedser; det sista en utveckling som danskarna
och tyskarna självfallet skulle hälsa med tillfredsställelse.

I realiteten skulle därför endast en del av nu ombord förekommande inköp
av cigarretter vid förbud mot skattefri försäljning komma att göras
i land i Sverige. Då mer än hälften av antalet resande utgörs av danskar
eller resande från kontinenten försvinner således mer än 50 % av nuvarande
inköp. Av återstående torde åtminstone hälften vara att betrakta
som okynnesköp, som vid samma pris som i land icke skulle komma till
stånd. Följaktligen skulle under dessa förutsättningar återstå mindre än
25 % av nuvarande kvantitet, från vilken skatt komme att utgå. Lägger
man emellertid härtill den trafikminskning, som enligt styrelsens ovan anförda
synpunkter måste bli en följd av ett genomförande av motionärernas
förslag torde man kunna vänta att allra högst ca 20 % av nuvarande tobaksförsäljning
komme att överflyttas i land på svensk sida eller att ske ombord
till vanliga priser. Staten tillkommande skatt skulle då uppgå till
20 % av 7,9 mkr, d. v. s. ca 1,6 mkr.

Ombord på färjan och båtarna försäljas till övervägande del amerikanska
och andra utländska cigarretter. Om köpen skulle ske till vanliga priser
komme de inhemska märkena, som äro billigare än de importerade, att
dominera. Härav följer att skattebeloppet måste räknas på det lägre konsumentpriset.
I stället för 12,9 öre måste man därför räkna med ca 10 öre
i skatt per cigarrett. Skattebeloppet komme därför att reduceras med ytterligare
ca 0,4 mkr.

Ett försök att ur statsfinansiell synpunkt beräkna följderna av motionärernas
förslag ger därför till resultat att statens skatteintäkter skulle öka
med ca 1,2 mkr (1,6—0,4 mkr) medan de statsägda företagens nettointäktsminskning
vid bibehållna biljettpriser skulle uppgå till lågt räknat 3 gånger
detta belopp.

Liknande kalkyler måste ställas upp i fråga om de icke statsägda företagen.
Ehuru järnvägsstyrelsen icke förfogar över underlag för sådana kalkyler
torde dock resultatet bli relativt sett likartat, d. v. s. intäktsbortfallet
för företagen blir större än inkomstökningen för svenska staten.

Järnvägsstyrelsen övergår nu att behandla förslaget ur fiskal synpunkt.

Motionärerna anföra under åberopande av generaltullstyrelsen att den
fordran bör kunna ställas på tullbestämmelserna att de inte skall inbjuda
till en företagsverksamhet i större eller mindre skala som — på sätt, som
är fallet med försäljningen på passagerarefartygen i öresundstrafiken -—
är baserad på ett exploaterande av möjligheterna att undgå beskattning.
Här vill järnvägsstyrelsen erinra om den sannolika tillkomsten och utvecklingen
av främmande nationers segling på öresundslederna, som i det
föregående anförts. Resultatet torde endast bli att såväl biljettintäkter som
förtjänsten av försäljningen av obeskattade varor helt övergår i främmande
nationers händer, medan trafiken i varje fall på färjelederna måste upprätthållas
trots uppkommande förluster. För SJ:s del i dess i dag ekonomiskt
sett bekymmersamma läge, synes det icke riktigt eller ens rimligt

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958 11

att medvetet undanrycka möjligheterna till lönsamhet av en viss verksamhetsgren.
På denna uppkommande förluster måste — liksom när det gäller
de trafiksvaga bandelarna — täckas av överskott från de trafikstarka bandelarna
med påtaglig risk för ytterligare taxehöjningar eller tilltagande
underskott.

Vad den fiskala aspekten i övrigt på frågan angår, har styrelsen redan
tidigare redovisat det kontrollsystem, som gäller vid de resandes inköp
av skattefria cigarretter.

Motionärerna anför vidare, att den skattefria försäljningen av vin- och
spritdrycker »otvivelaktigt lett till skadligt missbruk samtidigt som den
vid många tillfällen skapat betydande otrevnad på båtarna».

När det gäller missbruk av spritvaror torde med fog kunna hävdas, att
detta missbruk numera förekommer i avsevärt mindre omfattning på här
ifrågavarande färja och båtar än i land. Oavsett om spritförsäljning förekommer
eller ej finns allt sedan 1955 års rusdrycksförsäljningsförordning
tillämpats stora möjligheter för de resande att före resan förse sig med
önskad kvantitet spritvaror. Man torde enligt erfarenheterna från andra
trafikmedel ha anledning räkna med att alkoholpåverkade personer alltid
komma att finnas bland de resande och att detta förhållande mera beror på
den omständigheten, att spritvaror numera är lättillgängliga i land, än
möjligheten att glasvis köpa sprit ombord. Missbruk torde därför icke vara
en följd av försäljningen ombord utan av försäljningen i land. Såsom
framgår av tidigare lämnade uppgifter, uppgår kvantiteten spritvaror per
resande på tågfärjan och öresundsbolagens båtar till mindre än 2 cl. Förekommande
enstaka fall av otrevnad ombord på båtar och färjor skulle
säkerligen icke försvinna genom att den begränsade försäljningen av spritvaror,
som förekommer ombord, togs bort. Möjligheten att ombord förtära
medhavd sprit ävensom att komma ombord efter förtäring i land torde
aldrig helt kunna förhindras — en erfarenhet, som statens järnvägar tyvärr
måste göra även i fråga om tågen.

Såsom en särskilt viktig omständighet i fråga om försäljningen av obeskattade
varor, anför motionärerna att nuvarande ordning med en varuskattefri
zon mellan det svenska och danska landet men på svenskt resp.
danskt territorialvatten »är än mer ohållbar och omöjlig att sakligt motivera»
mot bakgrunden av strävandena till den gemensamma nordiska
marknaden.

Styrelsen kan icke acceptera denna argumentering såsom relevant i sakfrågan.
Den gemensamma nordiska marknaden avses bl. a. medföra tullunion.
Innan denna fråga lösts, synes inga skäl ur den eftersträvade gemensamma
nordiska marknadens synpunkt föreligga att särbehandla en
detaljfråga, som knappast kan föra gemensamhetssträvandena längre eller
snabbare framåt.

I detta sammanhang föres tanken på den gränshandel av olika livsmedel,
som numera i betydande omfattning äger rum på ömse sidor om Öresund.
I debatten kring denna fråga har anförts att om försäljningen av obeskattade
varor ombord på färjor och båtar försvunne, denna gränshandel skulle
komma att avsevärt reduceras. Järnvägsstyrelsen vill emellertid hävda, att
delta icke skulle bli fallet. Huvuddelen av gränshandelns köpare utgöres
nämligen av husmödrar, för vilka möjligheten att köpa obeskattade cigarretter
ombord på fartygen för egen eller andras del spelar en underordnad
om ens någon roll i jämförelse med möjligheten alt i land på andra sidan
sundet inköpa bl. a. livsmedel till väsentligt billigare priser än hemma.
Järnvägsstyrelsen är därför av den bestämda uppfattningen, att gränshan -

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

delns omfattning icke skulle röna någon inverkan av ett förbud mot försäljning
ombord av obeskattade varor.

Av det ovan anförda framgår sammanfattningsvis att ett genomförande
av motionärernas förslag om förbud mot skattefri försäljning av skattebelagda
varor i öresundstrafiken skulle innebära

att SJ-koncernens intäktsbortfall skulle bli väsentligt större än statens
intäktsökning genom skattemerintäkter,

att samma resultat relativt sett skulle bli följden för icke statsägda
företag,

att anordningen sålunda icke skulle bli lönsam ur statsfinansiell synpunkt,

att svenska och andra nationers flyglinjer skulle gynnas på bekostnad
av tåg—båt—färjetrafiken,

att risk föreligger att främmande nationers fartyg eller svenska fartyg
under främmande flagg komme att sättas in i öresundstrafiken och försälja
obeskattade varor,

att dessa fartyg skulle draga till sig den större delen av resandeströmmen
och därmed överflytta en inkomstkälla från svenska staten till utländska
intressen,

att inköp av skattefria varor i stor utsträckning komme att förläggas
till leden Grossenbrode—Gedser,
att eventuellt spritmissbruk icke skulle förhindras,

att i enstaka fall förekommande otrevnad ombord på färjor och båtar
icke skulle elimineras,

att gränshandelns omfattning icke nämnvärt skulle påverkas och
att den eftersträvade nordiska gemenskapen ej skulle främjas.

Under åberopande av vad ovan anförts får järnvägsstyrelsen därför bestämt
avstyrka ett genomförande av ett förbud mot skattefri försäljning
av skattebelagda varor i öresundstrafiken och i stället föreslå att nuvarande
ordning får bestå i allt fall intill dess nordisk tullunion blivit en
verklighet.»

I anledning av motionerna har inkommit skrifter från Sveriges redareförening,
Svenska rederiaktiebolaget Öresund, Aktiebolaget Trafikrestauranger,
Skånes turisttrafikförbund, Landskrona stads drätselkammare och
Sveriges köpmannaförbund.

Utskottet

I de föreliggande motionerna har hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att frågan om den skattefria försäljningen av
skattebelagda varor i öresundstrafiken upptages till skyndsam behandling
och att Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger förslag om att denna försäljning
snarast skall upphöra.

Inledningsvis torde böra lämnas en kortfattad redogörelse för de internationella
rättsförhållandena i Öresund. Den folkrättsliga regeln om havets
frihet innebär, att havet utanför ett lands territorialvatten inte är underkastat
någon stats herravälde, och de fartyg, som befar det fria havet, är endast
underordnade den stats lagar och författningar, vars nationalitet de äger.
I de delar som här är av intresse utgöres Öresund av svenskt och danskt

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

13

territorialvatten. Genom deklarationen den 30 januari 1932 angående vissa
gränsförhållanden i Öresund har fastställts en linje som utgör gräns mellan
de båda ländernas territorialvatten, så långt dessa sträcker sig enligt eljest
gällande regler. Endast svenska och danska hamnar och hamninlopp betraktas
emellertid som inre territorialvatten, vilket är underkastat vederbörande
stats oinskränkta territorialhöghet. Beträffande Öresund föreligger internationell
reglering. I traktaten den 14 mars 1857 angående öresundstullens
avskaffande mellan Danmark och flertalet sjöfartsidkande stater fastslås
nämligen att genomfarten i Öresund icke under någon förevändning skall
hindras eller fördröjas.

Följande bestämmelser gäller för försäljning av obeskattade varor ombord
på färjor och andra fartyg i trafik mellan svenska och danska hamnar
i Öresund. Spritdrycker och vin utskänks endast glasvis i fartygens restauranger
och någon försäljning i flaskor ombord förekommer således inte. Beträffande
tobaksvaror gäller att varje med färdbiljett försedd vuxen person
äger under färd till Sverige inköpa 50 g tobaksvaror, vilket motsvarar vad
resande hemmahörande i de nordiska länderna tullfritt äger införa i landet.
Nämnda kvantitet tobaksvaror motsvarar 50 cigarretter eller 10 cigarrer eller
15 cigarrcigarretter. Under färd till Danmark äger resande endast inköpa
40 g tobaksvaror. Vid köpet skall färbiljelten företes och påstämplas om
inköpet. Enligt de danska tullbestämmelserna får till Danmark införas högst
250 g chokladvaror. Till Sverige har resande rätt att medföra mer än 250 g,
men enligt av järnvägsstyrelsen lämnade uppgifter överskrides denna kvantitet
endast undantagsvis. Även vid inköp ombord av obeskattade chokladvaror
stämplas biljetten.

Som av den tidigare lämnade redogörelsen framgår upptogs frågan om
tull- och skattefrihet för proviantering å fartyg i nordisk passagerartrafik
av 1950 års statsrevisorer, som underströk angelägenheten av att åtgärder
vidtogs för ett upphävande av möjligheterna att proviantera i Sverige med
icke beskattade varor. Med anledning härav hemställde riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t om närmare utredning av frågan om provianleringsförfarandet
vid utrikes fartygstrafik av mer lokal karaktär. Spörsmålet uppmärksammades
även av Nordiska parlamentariska kommittén för friare
samfärdsel m. in., som i sitt år 1952 avgivna betänkande nr 2 (SOU 1952:
16) med förslag till gemensamma nordiska regler för tullbehandling av resande
rekommenderade, att man sökte få till stånd en lösning av frågan genom
överläggningar mellan respektive länders berörda myndigheter. Frågan
om inskränkningar i rätten till utförsel av skattebelagda varor, för vilka
skatt icke uttagits, var föremål för överläggningar mellan de nordiska ländernas
tullstyrelser åren 1953 och 1954. Därvid enades man om att ett genomförande
av Nordiska parlamentariska kommitténs förslag om utvidgad
tullfrihet och lättnader i tullkontrollen i princip borde medföra, att provianteringen
med obeskattade varor i den internordiska passagerartrafiken skulle
avskaffas. Med anledning av de nordiska tullstyrelsernas överläggningar
framlade generaltullstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 11 oktober

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

1954 förslag om att rätten att proviantera med obeskattade spritdrycker,
vin, Öl, tobaksvaror, cigarrettpapper och chokladvaror skulle avskaffas i fråga
om passagerarfartyg i närtrafik. Därmed avsågs trafik från hamnar i
Skåne, Blekinge eller på västkusten till danska hamnar eller eljest trafik
från svenska hamnar till utrikes ort, när resan kunde beräknas ta kortare
tid i anspråk än fyra timmar. Slutligen må här nämnas, att Nordiska parlamentariska
kommittén i sitt år 1956 avgivna slutbetänkande (SOU 1956: 45)
bl. a. föreslog, att för resande mellan de nordiska länderna vissa bestämmelser
skulle införas om rätt till tullfri införsel av vissa kvantiteter rusdrycker,
tobaksvaror och cigarrettpapper. Undantag från de föreslagna generella bestämmelserna
ansågs av kommittén motiverade för resande, som ankommer
med fartyg på korta rutter, ombord på vilka förekommer försäljning av
obeskattade tobaksvaror. Det borde därvid ankomma på regeringarna i de
nordiska länderna att överenskomma om lämpliga bestämmelser. Under förutsättning
att den resande kunde styrka att medförda tobaksvaror beskattats
i inköpslandet skulle undantagsbestämmelserna inte gälla. I fråga om rusdrycker
ansåg kommittén undantagsbestämmelser inte erforderliga, så länge
skattefri försäljning av sådana drycker för ilandföring förhindrades genom
frivilliga överenskommelser mellan de nordiska tullförvaltningarna och berörda
trafikföretag.

Som motivering för yrkandet i motionerna anföres bl. a. att den starkt
stegrade resandetrafiken över Öresund medfört en betydande ökning av den
skattefria försäljningen av eljest skattebelagda varor. Under åberopande av
att skattebortfallet enbart genom försäljningen av obeskattade tobaksvaror
enligt tobaksnämndens beräkningar i dess tidigare omnämnda skrivelse till
Kungl. Maj :t för år 1955 uppskattats till 11 å 12 miljoner kronor, anser
motionärerna, att starka statsfinansiella skäl kan åberopas för det förslag,
som framförts av generaltullstyrelsen. Därjämte finner motionärerna det
angeläget, att man undviker ojämnheter i konkurrensen och konsumtionsvillkoren
företagarna respektive konsumenterna emellan. Det framhålles vidar,
att passerandet av en tullgräns i och för sig inte kan grunda något legitimt
intresse för en resande att få inköpa och medföra varor, som är helt
fritagna från beskattning. Slutligen anföres i motionerna, att den nuvarande
ordningen inte står i överensstämmelse med strävandena till en gemensam
nordisk marknad.

Mot förslagen om upphävande av eller inskränkningar i rätten till skattefri
försäljning av skattebelagda varor ombord på fartyg i internordisk trafik
har i skilda sammanhang riktats invändningar av företrädesvis näringspolitisk
och statsfinansiell natur. Från sjöfartens representanter har hävdats,
att ett förbud mot försäljning av obeskattade varor på de reguljära svenskdanska
linjerna skulle medföra, att icke-nordiska fartyg eller svenska fartyg
under utländsk flagg skulle i betydligt större utsträckning än för närvarande
komma att sättas in på rutter, som trafikeras av nordiska fartyg. Dessa
fartyg under icke-nordisk flagg skulle kunna proviantera obeskattade varor
i utlandet eller från särskilda provianteringsbåtar på internationellt vatten.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958 15

Ett ingripande mot sådana fartyg skulle visserligen inte stå i strid med de
folkrättsliga reglerna men skulle få karaktären av flaggdiskriminering, företagen
i avsikt att skydda nordiska fartyg från utländsk konkurrens. Följden
av att utländska fartyg inte effektivt skulle kunna hindras från att under färd
försälja obeskattade varor skulle bli, att större delen av passagerarströmmen
skulle söka sig över till sådana fartyg, som kunde bereda passagerarna
förmånen av att till lägre priser inköpa sprit, tobak och chokladvaror ombord.
Det har vidare framhållits, att biljettpriserna hittills kunnat hållas låga tack
vare de vinster, som trafikföretagen gjort på restaurations- och försäljningsrörelsen
ombord. Konkurrensen med de utländska fartygen skulle försvåras
vid ett borttagande av rätten till skattefri proviantering genom att en höjning
av biljettpriserna skulle bli erforderlig för att kompensera intäktsbortfallet
på grund av den minskning av försäljningen av sprit, tobak och
chokladvaror på de nordiska fartygen, som åtgärden kunde väntas medföra.
Den minskade omsättningen skulle i sin tur komma att påverka rederiernas
rörelseresultat.

Förbudet mot fri försäljning på vissa fartyg skulle även medföra en noggrann
kontroll av de icke-nordiska fartygen och dessas passagerare i såväl
svenska som danska hamnar, vilket skulle stå i strid mot de redan genomförda
lättnaderna i resandetrafiken mellan de nordiska länderna.

I det i anledning av motionerna infordrade yttrandet från järnvägsstyrelsen,
som utmynnar i ett bestämt avstyrkande av motionärernas förslag, har
i huvudsak anförts samma synpunkter på frågan. Därjämte har framhållits
att ett genomförande av förslaget skulle innebära risk för en förskjutning
av resandeströmmen från järnväg och fartyg till flyg, eftersom förbudet mot
skattefri försäljning inte skulle drabba flyget. Styrelsen finner det inte rimligt,
att i nuvarande ekonomiskt bekymmersamma läge undanrycka möjligheterna
till lönsamhet av en viss verksamhetsgren. På denna uppkommande
förluster måste nämligen täckas av överskott från de trafikstarka bandelarna
med risk för ytterligare taxehöjningar eller tilltagande underskott. Enligt
järnvägsstyrelsens beräkningar skulle förslaget ur statsfinansiell synpunkt
medföra, att statens skatteintäkter skulle öka — huvudsakligen genom
försäljning av beskattade tobaksvaror — med ca 1,2 miljoner kronor, medan
de statsägda företagens nettointäktsminskning vid bibehållna biljettpriser
skulle uppgå till omkring 3,6 miljoner kronor.

I likhet med motionärerna anser utskottet det av principiella skäl angeläget
att åtgärder vidtages för att inskränka möjligheterna till skattefri proviantering
och försäljning av skattehelagda varor ombord på fartyg i utrikes
trafik på kortare rutter. Genom den nuvarande ordningen åsamkas staten ett
bortfall av indirekta skatter till avsevärda belopp, samtidigt som den medför
minskad omsättning för vissa näringsutövare inom landet. Såväl den lokala
som den internationella persontrafiken över Öresund har under senare år
ökat betydligt inte minst genom de lättnader, som genomförts i resandetrafiken
mellan de nordiska länderna. Enligt uppgifter som tillhandahållits utskottet
genom Hälsingborgs turisttrafikförening omfattade den totala per -

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958

sontrafiken över Öresund under år 1957 i runt tal 10 698 000 personer, vilket
innebär en ökning jämfört med år 1956 med omkring 766 000 personer. Tendensen
är således, att resandeströmmen ökar och därmed sannolikt skattebortfallet.
En avveckling av denna försäljning förutsätter emellertid att liknande
åtgärder vidtages även av de övriga nordiska länderna, eftersom inköpen
i annat fall endast skulle komma att överflyttas till dessa länders fartyg.
Utskottet anser sig därför inte kunna biträda motionärernas förslag om
ensidiga åtgärder från svensk sida utan frågan bör lösas genom överenskommelser
mellan de berörda nordiska länderna. Som av det ovan anförda framgår
är förevarande spörsmål förenat med en mängd problem av delvis mycket
komplicerad beskaffenhet, som tarvar noggranna överväganden, innan
slutlig ställning kan tagas till vilka åtgärder, som lämpligen bör tillgripas
för att tillgodose syftet med motionerna. Vad som härvid bör beaktas är att
icke-nordiska fartyg kan komma att dra till sig en stor del av resandeströmmen,
sedan den skattefria försäljningen av skattebelagda varor på nordiska
fartyg upphört. Därigenom skulle de nordiska rederierna komma i ett prekärt
läge.

Utskottet är för sin del inte berett att, utan tillgång till ytterligare utredning,
ta slutlig ståndpunkt till dessa problem. På grund härav anser sig utskottet
böra förorda, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer,
att Kungl. Maj :t tar under övervägande lämpligheten och möjligheten av ett
initiativ till en internordisk överenskommelse syftande till en avveckling
helt eller delvis av den skattefria försäljningen av skattebelagda varor i öresundstrafiken.

Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat de likalydande motionerna
I: 260 och II: 238.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
1:260 av herr Axel Jansson och 11:238 av herr
Brandt m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte överväga möjligheten och lämpligheten
av ett initiativ till en internordisk överenskommelse, syftande
till en avveckling helt eller delvis av den skattefria försäljningen
av skattebelagda varor i öresundstrafiken; samt

2) att de likalydande motionerna I: 260 av herr Axel Jansson
och II: 238 av herr Brandt m. fl. måtte, i den mån de
icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 25 mars 1958

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1958
Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Eriksson, Spetz, Snygg, Gustaf
Elofsson*, Erik Jansson, Yngve Nilsson, Kronstrand, Siegbahn och Alvar Andersson;
samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Brandt, Nilsson i
Svalöv, Allard, Kärrlander, Persson i Svensköp, Vigelsbo, Christenson i Malmö
och fru Holmqvist.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

I) av herrar Gustaf Elofsson, Alvar Andersson och Brandt, vilka under
åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1: 260 av herr Axel
Jansson och II: 238 av herr Brandt m. fl. och med understrykande av angelägenheten
av att däri behandlade fråga bringas till en snar lösning ansett,
att utskottet med bifall till nämnda motioner bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att frågan om den skattefria försäljningen av skattebelagda
varor i öresundstrafiken upptages till skyndsam behandling
och att för riksdagen framlägges förslag, innebärande att
denna försäljning med det allra snaraste bringas att upphöra.

II) av herrar Erik Jansson, Siegbahn, Christenson i Malmö och fru Holmqvist.

2

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 36