Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1958
1
Nr 34
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om utredning angående viss omläggning av det
statliga skattesgstemet.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 111 av herrar Bengtson och Nils Theodor Larsson samt II: 129
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående omläggning
av det statliga skattesystemet på så sätt, att fysiska personer skall
erlägga dels skatt på inkomst och dels skatt på utgift efter i huvudsak de
riktlinjer, som angivits i motionerna, samt att vid utredningen hänsyn skall
tagas till de synpunkter, som anförts i motionerna».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 129.
Ett liknande yrkande väcktes vid 1957 års riksdag i de likalydande motionerna
1:540 och 11:690. Därvid framhöll motionärerna, att den statliga
inkomstskatten delvis kan ersättas med en progressiv skatt å konsumtionsutgifter.
Därmed skulle framför allt vinnas den i rådande konjunkturläge
avsevärda fördelen, att sparandet främjades och den enskildes konsumtionsökning
hölls tillbaka. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 48 fann
bevillningsutskottet den i motionerna skisserade beskattningsformen fordra
sådana principiella ställningstaganden till övriga beskattningsformer att
ställning till densamma borde tas i ett större sammanhang. Bl. a. torde införandet
av en skatt å konsumtionen inte kunna ske med mindre väsentliga
ingrepp skedde såväl i fråga om den kommunala och statliga direkta
beskattningen som beträffande olika former av den indirekta beskattningen.
Utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t uppmärksammade dessa spörsmål
i lämpligt sammanhang. Med det anförda avstyrkte utskottet de föreliggande
motionerna.
Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.
Motionärerna framhåller att man bör söka skapa ett skattesystem, som
är verkligt sparfrämjande, som stimulerar den sista arbetsinsatsen och avskräcker
från den sista konsumtionen, som bibehåller individens rätt och
möjlighet till ett fritt konsumtionsval inom ramen för hans resurser och
som fördelar samhällets bördor solidariskt efter ekonomisk bärkraft. Tan
1
liihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 34
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 3b år 1958
ken på en progressiv konsumtionsskatt har under de sista årtiondena förts
fram av åtskilliga nationalekonomer. Den sista mer uppmärksammade är
den engelska ekonomen Nicholas Kaldor, som i sin bok »An Expenditure
Tax» förordat en progressiv skatt på den samlade personliga utgiften. Motiveringen
går i huvudsak ut på att sparandet inte bör missgynnas och att
lyxkonsumtionen bör bestraffas och att man därigenom skulle kunna förhindra
inflation. Författaren har också framlagt vissa riktlinjer för hur en
utgiftsskatt skall kunna administreras och framhållit att även om en utgiftsskatt
syntes vara svår att tekniskt lösa, föreföll det långt ifrån omöjligt.
År 1942 framlade den dåvarande amerikanske finansministern ett förslag
om en progressiv konsumtionsskatt, vilket emellertid avvisades på
grund av att det ansågs för svårt att administrera.
Syftet med en skatt på utgifter är att inverka på den personliga konsumtionen
för att åstadkomma den nödvändiga samhällsekonomiska balansen.
Det förefaller motionärerna vara en framkomlig väg att i fråga om fysiska
personer införa en kombination av skatt på inkomster och skatt på utgifter
för konsumtionsändamål. I fråga om juridiska personer bör däremot såsom
nu endast skatt på inkomster förekomma. Denna kombination av inkomstoch
utgiftsskatt för fysiska personer får icke i och för sig leda till ökning
av det samlade skattetrycket. Genom införande av en utgiftsskatt kan inkomstskatten
sänkas i motsvarande grad. Skattetrycket omfördelas så att
den, som sparar mera, också får betala lägre skatt, medan den som inte vill
avstå från konsumtion av icke nödvändigt slag får betala högre skatt.
Skatten på inkomst borde kunna uttagas enligt samma principer som
nu gäller, alltså utgå proportionellt upp till ett visst belopp och därefter
progressivt i förhållande till inkomstens stegring. En revidering av de
progressiva skalorna blir erforderlig. Skatten på utgifter skulle i princip
uttagas endast på sådana utgifter, som går till konsumtion av olika slag.
Utgifter för alla slag av investeringar eller för andra ändamål, som ökar
landets kapitalresurser, skulle i princip icke utgiftsbeskattas. Då avsikten
är att den del av konsumtionen, som kan kallas den »sista konsumtionen»,
skall drabbas hårdast, bör skatten på utgifterna utgå efter en progressiv
skala.
De samhällsekonomiska verkningarna av en sådan omläggning av den
statliga beskattningen kan inte i detalj förutses. Starka skäl talar för att
de kommer att bli gynnsamma för strävanden att söka hålla samhällsekonomien
i balans. Under en inflationskonjunktur bör man genom att höja
uttagningsprocenten för utgiftsskatten och sänka uttagningen av inkomstskatten
stimulera till ökat sparande och till ökad produktion och därmed
bekämpa penningvärdeförsämringen. Under en deflationskonjunktur, då
efterfrågan på varor minskar, kunde man genom att sänka uttagningsprocenten
på utgiftsskatten stimulera till ökad efterfrågan, så att deflationstrycket
minskas. Genom att variera uttagningen av inkomst- respektive utgiftsskatt
efter det ekonomiska lägets krav borde en konjunktur ut jäm
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 3b år 1958
3
nande effekt uppnås. Sin största betydelse bör detta system med kombinerad
inkomst- och utgiftsskatt få under tider med inflationstryck.
Skatten på utgifter skulle endast uttagas på personliga utgifter för konsumtionsändamål.
Utgifter för investeringar och kostnader i en rörelse samt
alla kostnader för inkomsternas förvärvande skulle undantagas. Det kan
emellertid övervägas att medge skattefrihet för vissa utgifter av konsumtionskaraktär,
nämligen för vad som användes till bosättning.
För att utgiftsskatten skall kunna fastställas till ett riktigt och rättvist
belopp är det ofrånkomligt att vederbörande skattebetalare i detalj deklarerar
sin förmögenhetsställning vid beskattningsårets början och slut. En redovisning
av lånetransaktioner blir nödvändig av den anledningen, att långivarna
i annat fall skulle komma att beskattas för de pengar de lånat ut.
Vid utformningen av skattesystemet måste hänsyn tas till den enskilde skattebetalarens
försörjningsbörda. Problemet torde böra lösas så, att vederbörande
får en viss beskattningsfri del av sin inkomst, som motsvarar exempelvis
existensminimum, och om han inte har en inkomst, som kommer upp
till detta minimum, erhåller hjälp av samhället genom socialförsäkringar.
Vissa utgifter för konsumtionsändamål är av det slag, att de inte bör
i sin helhet beskattas under det år de erlagts. Om inköp av s. k. varaktiga
konsumtionsvaror, såsom bilar, småbåtar, konstverk, dyrare kläder m. m.,
skulle beskattas under det år inköpet göres, skulle utgiftsskatten för detta
år stiga till en orimlig höjd. Skatten på utgifterna för konsumtion av denna
art bör fördelas på ett visst antal år enligt en särskilt redovisad fördelningsplan.
Administrationen av det statliga skattesystemet genom den förordade
kombinationen av inkomstskatt och utgiftsskatt kan i vissa avseenden
möjligen för den enskilde bli mera komplicerad än vad den för närvarande
är. Deklarationsarbetet skulle för den enskilde skattebetalaren bli
något mera omfattande än för närvarande, eftersom större omsorg skulle
få läggas ner på förmögenhetsdeklarationen. Förändringarna i förmögenhetsställningen
skulle nämligen, som tidigare sagts, bli bestämmande för
underlaget för utgiftsskatten, medan inkomstdeklarationen liksom nu blir
grundvalen för beräkningen av inkomstskatten. För fastställandet av förmögenhetsställningen
måste hänsyn tagas inte bara till förmögenhetens
förändringar genom konsumtionens inverkan utan också till förändringar,
som sker genom värderingar, t. ex. ändringar i aktie- och obligationskurser,
i taxeringsvärden på fast egendom, avskrivningar, lagervärderingar m. m.
Principiellt innebär detta emellertid inga nyheter, ettersom vi redan i taxeringsförfattningarna
har inskrivna regler om värdering av nedskrivna rörelsetillgångar
för förmögenhetstaxering. Skattemyndigheternas kontroll av
deklarationerna skulle måhända bli mera invecklad än tidigare, men de
problem som uppstår därvidlag torde dock utan alltför stora svårigheter
kunna lösas, över huvud taget torde nu gällande regler för deklaration, utdebitering
och uppbörd av skatt kunna i huvudsak bibehållas med de mo
-
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1958
difikationer, som föranledes av uppdelningen i inkomst- och utgiftsskatt.
På vilket sätt och i vilken omfattning förändringar i dessa regler blir erforderliga
bör bli föremål för utredning.
Utskottet
I de förevarande motionerna hemställes om utredning av möjligheterna
att delvis ersätta den nuvarande statliga inkomstskatten med en progressiv
skatt på konsumtionsutgifter. Sistnämnda skatteform skulle konstrueras så,
att den enskildes konsumtion — utöver vissa med hänsyn till försörjningsbördan
undantagna grundbelopp —- blir föremål för en progressiv beskattning,
som i motsats till den nuvarande inkomstskatten inte skulle träffa
sparade belopp. Huvudsyftet med omläggningen är således att få ett sparfrämjande
skattesystem som motverkar onödig konsumtion. Ett dylikt skattesystem
skulle tillika öka de enskildas villighet till risktagande. Genom
möjligheterna att på olika sätt variera trycket av de två beskattningsformerna
skulle vidare en viss konjunkturutjämnande effekt kunna uppnås.
De tankar, på vilka den i motionerna skisserade konsumtionsbeskattningen
bygger, är ur många synpunkter intresseväckande men kanske
trämst som ett inlägg i den aktuella debatten om olika möjligheter att
främja det enskilda sparandet via beskattningen. Om man genom ett dylikt
skattesystem kunde skapa ökad benägenhet hos de enskilda till sparande
och samtidigt få till stånd en begränsning av överflödig konsumtion,
utan att detta skulle leda till väsentliga olägenheter i andra avseenden, skulle
dess införande kunna övervägas.
Den första frågan, som därvid bör besvaras, är om man genom den progressiva
utgiftsbeskattningen kan tänkas vinna de nyss angivna fördelarna
med avseende a sparandet och konsumtionen. Emellertid är våra kunskaper
om beskattningens inverkan på sparvilja och sparförmåga alltjämt så begränsade
att varje försök till en allmängiltig bedömning av olika beskattningsåtgärder
i detta hänseende måste bli vanskligt. I särskilt hög grad
gäller detta den helt oprövade progressiva utgiftsbeskattningen. Det är för
övrigt sannolikt att beskattningens inflytande blir olika på skilda former
av sparande. Då det gäller sparande för konsumtion i framtiden kommer en
progressiv utgittsskatt att innebära ett uppskov med skattebetalningen till
konsumtionstillfället. Under förutsättning att skattenivån inte undergår någon
förändring till följd av den uppskjutna konsumtionen innebär detta att
vederbörande får möjlighet att göra ett belopp motsvarande skattebeloppet
räntebärande en tid. I stort sett torde vid sådant sparande konsumtionsskatten
således få samma sparfrämjande verkan som en häremot svarande
räntehöjning. Är å andra sidan fråga om sparande, som görs utan att spararen
har för avsikt att senare förbruka det sparade beloppet, kommer detta
belopp att helt undgå beskattning. Viljan och förmågan till sådant sparande
Bevillningsutskottets betänkande nr år 1958
5
vilket dock torde vara av mindre omfattning genomsnittligt sett — skulle
möjligen stimuleras genom det i motionerna avsedda skattesystemet.
Ett krav som bör uppställas på ett skattesystem är att det i rimlig mån
tillgodoser de enskildas anspråk på en rättvis och likformig beskattning och
inte är ägnat att i alltför hög grad leda till skatteundandragande. Det bör
därför fordras att utgiftsbeskattningens utformning blir sådan att möjligheter
föreligger att någorlunda exakt fastställa konsumtionens storlek i det
enskilda fallet. Rörande möjligheterna härutinnan får utskottet anföra följande.
Till en början är tydligt att svårigheter uppstår redan då det gäller att
fastställa vad som är konsumtion. Som motionärerna framhållit måste utgifter
för annat än privat konsumtion undantas från beskattningen. Likaså
torde det av sociala skäl vara erforderligt att undanta vissa utgifter för privat
konsumtion t. ex. för läkarkostnader o. dyl. Härigenom uppkommer
svårlösta gränsdragningsproblem vid sidan av de vid inkomstbeskattningen
föreliggande. Likaså vållar den särbehandling av s. k. varaktiga konsumtionsartiklar
(bilar o. d.), som inte torde kunna undvaras, svårigheter i olika
hänseenden. För att fastställa storleken av den konsumtion, som skall träffas
av beskattningen, torde det knappast vara möjligt att kräva av de skattskyldiga
att de skall lämna direkta uppgifter om konsumtionens storlek.
Det torde i stället bli nödvändigt att konsumtionens storlek bestämmes på
indirekt väg genom att man fastställer hur mycket av den deklarerade inkomsten
som sparats under året. Härigenom uppkommer emellertid den
olägenheten att en felbedömning i den ena eller andra riktningen av inkomsten
får dubbel verkan och föranleder även en för hög eller låg utgiftsbeskattning.
För att få klarhet i den årliga konsumtionens storlek är det vidare nödvändigt
att äga kännedom om de årliga förändringarna i förmögenhetshänseende,
i princip innefattande även försäljningen av t. ex. inre lösöre. Detta
torde förutsätta införandet av en upplysningsplikt från de skattskyldigas
sida av vida större omfattning än den nuvarande och därav föranledda vidgade
kontrollmöjligheter för taxeringsorganen.
Det torde knappast vara praktiskt möjligt att inlemma en progressiv konsumtionsbeskattning
i källskattesystemet, utan man fick antagligen återgå
till det tidigare tillämpade förfaringssättet med skattebetalning först efter
det taxering skett. Härigenom skulle fördelarna med källskattesystemet delvis
gå förlorade.
Som motionärerna påpekat är det inte lämpligt att helt ersätta den nuvarande
inkomstbeskattningen med en progressiv utgiftsskatt, utan den bör
kombineras med en inkomstbeskattning. Om utgiftsskatten skall få någon
verkan bör den träffa — om inte samtliga till statlig inkomstskatt skattskyldiga
fysiska personer — så dock en tämligen stor del av dem. Det föihållandet
att två så pass omfattande skattesystem skulle förekomma vid
sidan av varandra är ägnat att ur olika synpunkter väcka betänkligheter.
Redan den nu gjorda, ingalunda fullständiga uppräkningen av olika svår -
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 3b år 1958
lösta problem av praktisk natur ger en antydan om de ökade krav, som
en progressiv utgiftsbeskattning skulle ställa på taxeringsorganisationen
och de skattskyldiga. Dessa komplikationer torde vara så allvarliga att det
enligt utskottets mening är osannolikt att ett system med progressiv konsumtionsbeskattning
kan genomföras för något större antal skattskyldiga,
om rimliga fordringar på en rättvis och likformig beskattning skall upprätthållas.
För utskottet framstår det klart att de fördelar man med någorlunda
säkerhet kan antagas nå med en konsumtionsbeskattning inte står i
rimlig proportion till de därmed förknippade olägenheterna i olika hänseenden.
Såvitt det gäller att främja sparandet torde det i och för sig inte heller
vara självklart att man har större möjligheter att i praktiken nå bättre resultat
härvidlag genom en utgiftsbeskattning än genom sparfrämjande åtgärder
via nuvarande skattesystem. Det synes i varje fall lämpligt att man i
första hand överväger vilka förutsättningar som kan föreligga att via nuvarande
skattesystem främja sparandet. Utskottet vill erinra om att riksdagen
hos Kungl. Maj :t redan föregående år hemställt om en allsidig och förutsättningslös
utredning om lämpligheten och möjligheten av att skattevägen
stimulera nysparande och vilka former som därvid borde komma i
fråga.
Enligt utskottets uppfattning är det i dagens läge föga sannolikt att de
med en progressiv utgiftsbeskattning förenade problemen kan bringas till
sin lösning genom den av motionärerna förordade utredningen. Utskottet
avstyrker därför det föreliggande motionsyrkandet.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 111 av herrar Bengtson
och Nils Theodor Larsson samt II: 129 av herr Nilsson i
Tvärålund m. fl. om utredning angående viss omläggning
av det statliga skattesystemet icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 mars 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Eriksson, Spetz, Snygg*,
Gustaf Elofsson*, Erik Jansson*, Söderquist*, Bengtson, Yngve Nilsson och
Hellebladh; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt, Gustafson i Göteborg*,
Kärrlander, Vigelsbo, Magnusson i Borås, Christenson i Malmö, Andersson
i Essvik, Anderson i Sundsvall och fru Holmqvist.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 1958
7
Reservation
av herr Bengtson, som ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:
I de förevarande motionerna hemställes om utredning av möjligheterna
att delvis ersätta den nuvarande inkomstskatten med en progressiv skatt på
konsumtionsutgifter. Sistnämnda skatteform skulle konstrueras så, att den
enskildes konsumtion med hänsynstagande till försörjningsbördan blir föremål
för en progressiv beskattning, som i motsats till den nuvarande inkomstskatten
inte skulle träffa sparade belopp. Ett av syftena med omläggningen
är således att få ett sparfrämjande skattesystem som motverkar onödig
konsumtion. Ett dylikt system skulle tillika öka de enskildas vilja till
risktagande. Genom möjligheterna att variera uttagningsprocenten de två
beskattningsformerna emellan och därigenom variera förutsättningarna för
sparande och konsumtion, skulle vidare en konjunkturutjämnande effekt
uppnås.
De tankar, på vilka den i motionen skisserade konsumtionsbeskattningen
bygger, är ur många synpunkter intresseväckande inte minst som ett inlägg
i den aktuella debatten om olika möjligheter att främja det enskilda sparandet
via beskattningen. Om man genom ett dylikt skattesystem kunde
skapa ökad benägenhet hos de enskilda till sparande och samtidigt få till
stånd en begränsning av överflödig konsumtion, utan att detta skulle leda
till väsentliga olägenheter i andra avseenden, skulle dess införande kunna
allvarligt övervägas.
Den första frågan, som därvid bör besvaras, är om man genom den progressiva
utgiftsbeskattningen kan tänkas vinna de nyss angivna fördelarna
med avseende på sparande och konsumtion. Våra kunskaper om beskattningens
inverkan på sparvilja och sparförmåga är emellertid alltjämt begränsade,
varför olika beskattningsåtgärders inverkan i detta hänseende är
svårbedömda. Viljan och förmågan till sparande skulle sannolikt stimuleras
genom det i motionen avsedda skattesystemet.
Ett krav som bör uppställas på ett skattesystem är att det i rimlig mån
tillgodoser de enskildas anspråk på en rättvis och likformig beskattning
och inte är ägnat att i alltför hög grad leda till skatteundandragande. Det
bör därför fordras att utgiftsbeskattningens utformning blir sådan att möjligheter
föreligger att någorlunda exakt fastställa konsumtionens storlek i
det enskilda fallet. Rörande möjligheterna härutinnan får utskottet anföra
följande.
Det är tydligt att svårigheter kommer att uppstå när det gäller att fastställa
den totala konsumtionen för en skattskyldig. När det gäller att fastställa
vad som är konsumtion, driftkostnad eller kostnad för inkomstens
förvärvande finns redan taxeringsteknisk erfarenhet och tradition som inte
i princip torde avvika från principerna i det föreslagna skattesystemet. Det
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 34 år 4958
torde heller inte vara påkallat att av sociala eller andra skäl anlägga andra
synpunkter på avdragsgilla utgifter än vad som gäller för inkomstbeskattningen.
Formen för inkomstbeskattningen torde i stort sett kunna bibehållas
oförändrad. Kostnaderna för vissa dyrare s. k. varaktiga konsumtionsartiklar
såsom bilar o. d. torde behöva fördelas på flera år genom fördelningsplaner
eller om pengarna till sådana utgifter sparats under tidigare år
genom att en engångsskatt erlades för det sparade beloppet som svarade mot
den skattesats, som var aktuell under de år sparandet skedde.
För att fastställa den konsumtion som skall träffas av beskattning, torde
det knappast vara möjligt att kräva av de skattskyldiga att de skall lämna
direkta uppgifter om konsumtionens storlek. Det torde i stället bli nödvändigt
att den bestämmes på indirekt väg genom att man fastställer hur stor
del av inkomsten som sparats under året. För att få klarhet härutinnan är
det nödvändigt äga kännedom om de årliga förändringarna i förmögenhetshänseende
genom en noggrann förmögenhetsuppställning. Då det ligger i
deklarantens uppenbara intresse att påvisa förmögenhetsförändringarna torde
den mera omfattande upplysningsplikten i detta avseende inte vara så
betungande som man under nuvarande förhållanden föreställer sig.
Det torde vidare vara praktiskt möjligt att inlemma en progressiv konsumtionsbeskattning
i källskattesystemet eftersom ju konsumtionsutgifterna
mestadels står i viss proportion till inkomsterna. I de fall då större avvikelser
förekom kunde dessa sannolikt förutses med ungefär lika stor säkerhet som
det är möjligt förutse förändringar av inkomsterna.
Det är uppenbart att fragan om införandet av en progressiv konsumtionsbeskattning
som komplement till vår nuvarande inkomstskatt i syfte
att stimulera sparandet, begränsa överflödig konsumtion och genom att variera
uttagningsprocenten göra skattesystemet ekonomiskt verksamt skulle
medföra många nya problem. Huruvida arten och svårighetsgraden är sådan
att det föreslagna skattesystemet är genomförbart är ännu helt outrett.
Enligt utskottets mening är det i dagens läge nödvändigt att finna nya vägar
till lösningar på de många nya problem som det moderna samhället uppvisar.
Utskottet har den uppfattningen att det är påkallat att de med en
progressiv konsumtionsbeskattning förenade problemen kan bringas till ett
klarläggande genom den av motionärerna förordade utredningen. Utskottet
biträder därför det föreliggande motionsyrkandet.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till de likalydande motionerna
1:111 av herrar Bengtson och Nils Theodor Larsson
samt II: 129 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig och förutsättningslös
utredning angående omläggning av det statliga skattesystemet
på så sätt att fysiska personer skall erlägga dels skatt
på inkomst och dels skatt på utgift.
580573 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag