Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

1

Nr 20

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning av
skatt för skattskyldig, som anfört besvär rörande sin
taxering.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 114 av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 132 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i bestämmelserna i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 att anstånd
med inbetalning av skatt skall kunna medgivas efter tillstyrkan av taxeringsintendent
även i fall då denne icke är beredd att tillstyrka av den
skattskyldige anförda besvär rörande hans taxering, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig lagändring».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 132.

Jämlikt 49 § 1 mom. uppbördsförordningen kan skattskyldig, som anfört
besvär över taxeringsnämnds, prövningsnäinnds eller skattedomstols beslut
rörande taxering, av lokal skattemyndighet beviljas anstånd med inbetalning
av skatt på grund av taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent
i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat
sig inte ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till den skattskyldiges
talan. Anstånd må avse skatt till belopp som betingas av taxeringsintendentens
yttrande. Jämlikt anvisningarna till nyssnämnda paragraf skall
den lokala skattemyndighetens beslut i ärendet grundas på det yttrande
över framställningen, som det åligger taxeringsintendenten att avge. Denne
skall om möjligt i yttrandet tillkännage sitt ställningstagande till de över
laxeringen anförda besvären. Om utredningen av besvärsärendet inte är avslutad
och om taxeringsintendenten med hänsyn härtill eller av annat skäl
inte anser sig kunna göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande,
skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i så fall har
att avslå framställningen om anstånd med skattens erläggande.

Den nu återgivna bestämmelsen infördes år 1953 på förslag i proposition
nr 100. Tidigare hade anstånd med inbetalning av skatt kunnat medges ■—
förutom i de fall då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga nedsatts
utan hans förvållande eller till följd av värnpliktstjänstgöring — endast vid
dubbeltaxering. I det av 1949 års uppbördssakkunniga avgivna betänkandet

1 Bihang till riksdagens protokoll 195H. 7 samt. Nr 20

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1) liade
uttalats att behov av anstånd kunde finnas även i andra fall, därvid särskilt
åsyftats de då en uppenbart felaktig taxering gjorts och vederbörande taxeringsintendent
tillstyrkt av de skattskyldiga anförda besvär.

I propositionen uttalade chefen för finansdepartementet i denna fråga
bl. a. följande.

Även enligt min mening talar starka skäl för en utbyggnad av anståndsmöjligheterna.
Att anstånd bör kunna medgivas i de utav de sakkunniga
åsyftade fallen av ren misstagstaxering, synes mig uppenbart. Det kan emellertid
diskuteras om man bör stanna härvid. Jag vill erinra om det fall, då
en skattskyldig, mot bestridande, av någon anledning åsättes en hög taxering
av beskattningsnämnderna och fråga ej är om s. k. misstagstaxering.
Även om skatterättsliga bedömandet i högsta instans sammanfaller med
den skattskyldiges uppfattning, måste han, vid risk av exekutiva åtgärder
och oberoende av i det enskilda fallet föreliggande olägenheter, erlägga
skatt enligt de lägre instansernas beslut. Först efter en, med hänsyn till
skattedomstolarnas arbetsanhopning, kanske ganska lång tid restitueras
beloppet jämte viss ränta. Ej utan fog har kritik riktats mot bestämmelserna
i denna del. De sakkunniga har ej gått in på dessa problem, och jag
är ej heller själv beredd att utan en närmare utredning taga en slutlig
ställning. Jag vill dock understryka, att det måste anses uteslutet med en
regel av innebörd, att anstånd med skattens erläggande alltid skulle gälla
till dess ett lagakraftvunnet utslag föreligger. En sådan regel skulle medföra,
att de skattskyldiga genom taxeringsbesvär kunde — hur ogrundade
besvären än vore — erhålla mycket lång tids uppskov med skattens erläggande
för att vid något framtida tillfälle ställas inför skattekrav, hänförliga
till sedan länge uppburna och måhända även förbrukade inkomster.
Detta vore icke blott oförenligt med tanken bakom källskattesystemet; det
skulle även lända det allmänna och ytterst även de skattskyldiga till starkt
förfång.

Den enda framkomliga vägen torde vara ett prövningsförfarande, därvid
de olika fallen individuellt bedömas. Hur principerna för ett sådant förfarande
skall uppdragas och hur det tekniskt skall anordnas är en komplicerad
fråga, till vilken jag ej är beredd att nu ta ställning. I sådant läge måste
jag inskränka mig till att nu förorda ett genomförande av de sakkunnigas
förslag, som dock är ägnat att undanröja vissa påtagliga olägenheter.

Såsom villkor för anstånd, då skattskyldig överklagat taxeringsnämnds
beslut, bör enligt de sakkunniga gälla, att vederbörande taxeringsintendent
helt eller delvis tillstyrkt bifall till besvären. I några remissyttranden har
ur olika synpunkter riktats kritik häremot. Jag medger att visst fog finnes
för denna kritik, men kan å andra sidan icke finna att något bättre förslag
till frågans lösning framkommit. Det synes mig därför som om man i allt
fall försöksvis borde pröva de sakkunnigas system.

I de förevarande motionerna har bl. a. framhållits att det genom utformningen
av bestämmelserna i uppbördsförordningen och mot bakgrunden av
departementschefens uttalande inte givits någon möjlighet för taxeringsintendent
att tillstyrka anstånd med inbetalning av skatt i andra fall än där
han anser sig böra — helt eller delvis — tillstyrka de av den skattskyldige
anförda besvären. En sådan begränsning av laxeringsintendents möjlighet
att tillstyrka anstånd kan inte vara lämplig. Framför allt där tvisten i skat -

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

3

teprocessen rör en fråga av principiell natur och denna måhända föres upp
till avgörande i högsta instans för att prejudikat skall erhållas, medför begränsningen
av rätt till anstånd en onödig och ofta obillig belastning på den
skattskyldige. I tolkningsfrågor, där taxeringsintendent och skattskyldig har
olika uppfattning, blir resultatet sålunda att den skattskyldige alltid får
ligga ute med pengar, vars anskaffande för honom mången gång, särskilt
med den restriktiva kreditgivning som för närvarande gäller, kan vara ett
synnerligen besvärligt problem. På grund av skatteprocessens utsträckning
i tiden blir den ekonomiska påfrestningen för den skattskyldige mycket
kännbar. Taxeringsintendenten borde inte vara förhindrad att tillstyrka bifall
till framställning om anstånd med inbetalning av skatt av den anledningen
att han inte anser sig kunna tillstyrka bifall till av den skattskyldige
anförda besvär i de fall, då princip-, tolknings- eller skälighetsfrågor eller
dylikt är föremålet för tvisten i skatteprocessen.

Utskottet. Anstånd med inbetalning av skatt kan medges skattskyldig av
lokal skattemyndighet — förutom då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga
blivit nedsatt på grund av arbetslöshet, sjukdom, militärtjänstgöring
eller eljest oförvållat — även i det fall den skattskyldige anfört besvär
över den taxering, på grund av vilken skatten påförts honom. I sistnämnda
fall gäller som förutsättning för anstånd att vederbörande taxeringsintendent
i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat
sig inte ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till den skattskyldiges
talan. Anstånd beviljas med det belopp som föranleds av taxeringsintendentens
yttrande.

I de förevarande motionerna förordas att möjligheterna till anstånd vidgas
i de fall den skattskyldige anfört besvär över sin taxering. Motionärerna
yrkar sådan ändring av bestämmelserna i ämnet, att anstånd skall kunna
medges efter tillstyrkan av taxeringsintendenten, även om denne inte anser
sig kunna hemställa om bifall till de av den skattskyldige anförda besvären.
I motionerna uttalas bl. a. att en sådan utvidgad möjlighet till anstånd
bör kunna användas, då tvisten i skatteprocessen gäller princip-,
tolknings- eller skälighetsfrågor.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen infördes den ifrågavarande
anståndsmöjligheten år 1953 på förslag av 1949 års uppbördssakkunniga.
Därvid ifrågasatte vederbörande departementschef i proposition
nr 100 till 1953 års riksdag om man inte borde gå längre än de sakkunniga
föreslagit. Såsom den enda framkomliga vägen betraktade han ett förfarande
med individuell prövning av de olika fallen. Hur principerna för ett
sådant förfarande skulle uppdragas och hur det tekniskt skulle anordnas
var en komplicerad fråga, till vilken departementschefen cj var beredd att
för det dåvarande ta ställning. Departementschefen förordade att man försöksvis
prövade de sakkunnigas förslag.

Även enligt utskottets mening kan skäl anföras för en längre gående rätt
lill anstånd med inbetalning av skatt, då skattskyldigs taxering är föremål

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958

för tvist. Inte minst i de av motionärerna särskilt uppmärksammade fallen,
då ett mål föres upp i högsta instans för att vägledande prejudikat skall
erhållas, synes en ytterligare möjlighet till anstånd rimlig. Uppenbarligen
kan det å andra sidan inte komma i fråga att medge anstånd med inbetalning
av skatt, så snart besvär över taxeringen anförts. Regeln måste fortfarande
vara att den på grund av en viss taxering debiterade skatten skall
inbetalas oavsett besvär. En generell anståndsrätt skulle — såsom även departementschefen
framhållit i förenämnda proposition — strida mot källskattesystemet
och i längden vara olämplig även för därav berörda skattskyldiga.

Vill man utöka anståndsmöjligheterna torde man därför få tänka sig ett
individuellt prövningsförfarande. Det i motionerna framförda förslaget,
som får anses bygga på denna tankegång, innebär att prövningen anförtros
åt taxeringsintendenten i länet. Utskottet vill gentemot detta förslag framhålla
att erinringar kan göras redan mot nu gällande ordning att göra vissa
anståndsärendens utgång beroende på taxeringsintendentens yttrande. Att
i än högre grad ålägga taxeringsintendenterna att medverka i uppbördsfrågor,
vilka ligger utanför deras egentliga arbetsuppgifter, bör enligt utskottets
mening om möjligt undvikas. Det kan nämligen antagas att en utvidgning
av anståndsmöjligheterna på sätt föreslås i motionerna kommer att
medföra att framställning om anstånd inges av ett betydligt större antal
skattskyldiga än för närvarande. Taxeringsintendenterna, som redan förut
har en stor arbetsbörda, kan härigenom befaras bli alltför hårt belastade,
särskilt som ofta en icke obetydlig utredning torde erfordras som underlag
för ett riktigt ställningstagande i de nytillkomna anståndsärendena. Det
kan ej heller bortses ifrån att ett genomförande av motionsförslaget skulle
komma att försätta taxeringsintendenterna i en ömtålig situation gentemot
de skattskyldiga.

Av det anförda framgår att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka yrkandet
i de förevarande motionerna. Enligt utskottets mening bör den föreliggande
frågan ägnas fortsatt uppmärksamhet och prövas i ett större
sammanhang, sedan tillräckliga erfarenheter av 1953 års utformning av anståndsinstitutet
vunnits.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 114 av herr Yngve Nilsson
m. fl. och II: 132 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om vidgad
möjlighet till anstånd med inbetalning av skatt för
skattskyldig, som anfört besvär rörande sin taxering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1958

På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1958
Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Snygg,
Erik Jansson, fröken Ranmark, herrar Bengtson, Wolgast, Kronstrand och
Danmans; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kärrlander, Persson i
Svensköp, Asp, Andersson i Essvik, Anderson i Sundsvall, Jansson i Aspeboda,
Forsberg, Darlin och Rydén.

Reservation

av herrar Hagberg och Darlin, vilka — under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna I: 114 av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: 132
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. om vidgad möjlighet till anstånd med inbetalning
av skatt för skattskyldig, som anfört besvär rörande sin taxering —
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till nyssnämnda motioner,
antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till
49 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 49 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar
till 49 §

1. Lokal skattemyndighets beslut i anledning av framställning om anstånd
enligt 49 § 1 mom. första stycket skall grundas på det yttrande över
framställningen, som det åligger taxeringsintendent att avgiva. Denne skall,
därest detta med hänsyn till föreliggande omständigheter är möjligt, i yttrandet
tillkännagiva sitt ställningstagande till de över taxeringen anförda
besvären. Taxeringsintendenten må tillstyrka framställning om anstånd,
förutom då han anser sig böra tillstyrka den skattskyldiges besvär, i fall då
besvären avse princip-, tolknings- eller skälighetsfrågor.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkom från trycket i Svensk författningssamling.

580882 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag