Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

1

Nr 17

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse
av 98 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 10 januari 1958 dagtecknad proposition, nr 32, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

dels förordning om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623);

dels ock — under förutsättning av slutligt godkännande av det av 1956 års
riksdag såsom vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av § 22 mom. 2
regeringsformen — lag angående tillägg till lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Propositionen har hänvisats, såvitt avser förslaget till lag angående tillägg
till lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt, till
behandling av lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

Antalet till regeringsrätten fullföljda taxeringsmål har under åtskilliga år
starkt stegrats. Regeringsrättens balans av oavgjorda sådana mål har till
följd härav ökat betydligt och utgjorde vid årsskiftet 1957—1958 5 450 mål.
Under flera år har, trots stegrad avarbetning, en avsevärd eftersläpning med
taxeringsmålens avgörande blivit oundviklig.

Mot bakgrunden härav föreslås i propositionen att fullföljd av talan i
skattemål från kammarrätten till regeringsrätten skall begränsas i viss
anslutning till vad som nu gäller vid fullföljd av talan till högsta domstolen.
Fullföljdsbegränsningen skall ernås genom en beloppsspärr, summa revisibilis,
differentierad med hänsyn till målets ekonomiska betydelse för den
skattskyldige. Fullföljdsspärren tar sikte på sådana mål, där kammarrättens
utslag, såvitt det gått klaganden emot, avser enbart fråga om höjning
eller sänkning av inkomst- eller förmögenhetstaxering. Besvärstalan i inkomsttaxeringsmål
får icke, ulan att regeringsrätten meddelat parten tillstånd
därtill, upptagas till prövning, om vad parten tappat i fråga om taxerad
inkomst icke uppgår antingen till minst 500 kronor och tillika minst en

1 Hihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 17

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

tiondel av den taxerade inkomsten eller också till minst 5 000 kronor. I mål
om förmögenhetstaxering skall vad parten tappat uppgå till minst 50 000
kronor.

Prövningstillstånd för mål som ligger under beloppsgränsen skall enligt
förslaget kunna meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt, att talan prövas av regeringsrätten (prejudikatdispens),
eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig
betydelse utöver det ifrågavarande målet (intressedispens).

Från fullföljdsbegränsning undantas eftertaxeringsmålen samt huvudparten
av de mål, i vilka klaganden kan åberopa omständigheter som grundar
extraordinär besvärsrätt.

De nya fullföljdsreglerna skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari
1959 men skall inte tillämpas på taxeringar, som verkställts enligt den äldre
taxeringsförordningen.

Det till utskottet hänvisade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 (nr 623).

Härigenom förordnas, att 98 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

98 §.

1 mom. Talan mot kammarrättens utslag i mål rörande taxering föres hos
Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola vara inkomna till finansdepartementet
inom två månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag.

2 mom. Talan rörande höjning eller sänkning av skattskyldigs till statlig
inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst må ej, utan
att Kungl. Maj :t meddelat klaganden tillstånd därtill, komma under Kungl.
Maj :ts prövning, om vad klaganden i sådant hänseende tappat i kammarrätten
uppenbarligen icke uppgår antingen till 5 000 kronor eller ock till
en tiondedel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i senare
fallet dock minst till 500 kronor.

Utan tillstånd som i första stycket sägs må ej heller talan rörande höjning
eller sänkning av skattskyldigs till statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara
förmögenhet komma under Kungl. Maj :ts prövning, om vad klaganden
i sådant hänseende tappat i kammarrätten uppenbarligen icke uppgår
till 50 000 kronor. 8

Prövningstillstånd må meddelas allenast om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att besvären prövas av Kungl.
Maj :t, eller parten visar, att besvärens prövning eljest skulle hava synner -

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

3

lig betydelse utöver det mål, varom är fråga. Prövningstillstånd skall gälla
utslaget i dess helhet, såvitt parten anfört besvär däröver. Meddelas ej tillstånd,
där sådant skolat erfordras för besvärens prövning, skall utslaget stå
fast; erinran härom skall intagas i Kungl. Maj :ts beslut.

3 mom. Avser vad klaganden tappat i kammarrätten jämväl annat än
höjning eller sänkning av skattskyldigs taxerade inkomst eller beskattningsbara
förmögenhet eller kan besvärstalan eljest i något hänseende utan
prövningstillstånd komma under Kungl. Maj :ts prövning, skall vad som
stadgas i 2 mom. icke utgöra hinder mot att besvären prövas även i övriga
delar.

4 mom. Upptages parts talan till prövning, skola bestämmelserna i 2 mom.
icke utgöra hinder mot samtidig prövning av besvär, som anförts av motpart
eller, om samtaxerade makar fullföljt talan, av make.

Återkallas eller förfaller eljest besvärstalan, av vilken prövningen av annan
talan enligt första stycket är beroende, skall vad där stadgas icke gälla.

5 mom. Bestämmelserna i 2—4 mom. skola ej gälla besvär rörande eftertaxering.
Vad där stadgas skall vidare icke avse besvär över att taxering med
tillämpning av 105 § överflyttats å klaganden, ej hellar talan om ändring i
kammarrättens utslag på den grund att taxeringen blivit oriktig i något
hänseende, varom förmäles i 100 § första stycket under 1)—5).

6 mom. Kunna besvär över kammarrättens utslag ej komma under Kungl.
Maj :ts prövning med mindre prövningstillstånd meddelats, skall kammarrätten
i samband med underrättelse om besvärs anförande giva det tillkänna.
Därvid skall angivas på vilka grunder sådant tillstånd må meddelas, så ock
eljest de villkor under vilka parts besvärstalan må komma under Kungl.
Maj :ts prövning.

Anser klagande, att underrättelse, som kammarrätten enligt första stycket
meddelat, är oriktig, äge han i samband med besvär över utslaget påkalla
prövning av frågan.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om besvär rörande taxering, som verkställts
eller bort verkställas i första instans år 1957 eller tidigare år.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

A. motionen II: 402 av herrar Sjölin och Strandh, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta

1. att avslå i Kungl. Maj :ts proposition nr 32/1958 framförda förslag om
begränsning av rätten att fullfölja taxeringsmål till regeringsrätten m. m.

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att den utredning, som föreslagits
för granskning av kammarrättens arbetsformer, även måtte anförtros
uppgiften att undersöka, vilka ytterligare åtgärder som kan företas i fråga
om taxeringsprocessen i syfte att nedbringa besvärsfrekvensen, liksom ock
att vidare undersöka, om fördelar kan vinnas vid eu koncentration av skattemålens
handläggning på viss eller vissa avdelningar inom regeringsrätten»;

B. motionen II: 403 av herrar Sjölin och Strandh, vari hemställts, »att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t vidtaga de åtgärder, som må erfordras
för en sådan förstärkning av regeringsrätten att den kan bedriva sitt
arbete på fyra avdelningar».

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 402.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Den stora ökningen av regeringsrättens arbetsbelastning under senare år
har i flera olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Åtgärder har tid efter annan vidtagits för att komma till rätta med
den växande balansen av oavgjorda mål. Hittills har dessa åtgärder främst
syftat till att genom tillfällig utvidgning av antalet ledamöter i regeringsrätten
skapa de nödvändiga förutsättningarna för att målbalansen skall kunna
nedbringas. Vid sidan härom har diskuterats bl. a. möjligheten att genom
en begränsning av fullföljdsrätten minska tillströmningen av taxeringsmålen,
vilka utgör den helt dominerande parten av balanserade mål.

En förberedande undersökning angående en reglering av fullföljdsrätten
i taxeringsmål verkställdes på sin tid, på anmodan av chefen för justitiedepartementet,
av numera landskamreraren Harry Sterner. Undersökningen,
som redovisades i en den 5 juni 1952 dagtecknad promemoria, granskades
sedermera av regeringsrättens ledamöter, vilka den 5 oktober 1954 yttrade
sig över densamma.

I promemorian gjordes bl. a. en allmän hänvisning till möjligheten att i
analogi med vad nu gäller för fullföljd till högsta domstolen låta fullföljden
till regeringsrätten bli beroende av särskilt tillstånd av rätten. Denna tanke
utvecklades närmare i regeringsrättsledamöternas yttranden. I flertalet av
dessa anmäldes en positiv inställning till en närmare undersökning av denna
möjlighet. Beträffande utformningen av eventuella regler angående prövningstillstånd
yppades emellertid i viss mån divergerande meningar. De
olika uppslag, som sålunda framkom, måste emellertid bli ytterligare utredda
och belysta till sina konsekvenser, innan det var möjligt att taga slutlig
ställning till lämpligheten av de ifrågasatta åtgärderna.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 maj 1955 tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, regeringsrådet
F. A. I. Lundevall samt verkställande direktören i Svenska bankföreningen,
f. d. regeringsrådet S. J. M. Strömberg för att verkställa utredning angående
möjligheterna att begränsa tillströmningen av taxeringsmål till regeringsrätten.
Tillika uppdrogs åt Lundevall att såsom ordförande leda utredningens
arbete.

Utredningen antog benämningen Utredningen om fullföljdsrätt i skattemål.

Utredningsmännen har med skrivelse den 28 december 1956 avgivit betänkande
»Fullföljdsbegränsning i skattemål» (SOU 1957:3). I betänkandet
framlägges förslag om att besvär över kammarrättens utslag i mål om
inkomst- eller förmögenhetstaxering skall få komma under regeringsrättens
prövning endast efter särskilt prövningstillstånd. Prövningstillstånd skall,
frånsett vissa fall då speciellt intresse av prövning föreligger, icke kunna

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958 5

Jämnas vid beloppstvister, med mindre den fullföljda talan går ut på ändring
till belopp, som överstiger ett efter särskilda grunder beräknat belopp
(summa revisibilis). De föreslagna bestämmelserna ansluter sig nära till
motsvarande regler för fullföljd av talan till högsta domstolen. Förutom
bestämmelserna om prövningstillstånd föreslår utredningen bl. a. vissa
föreskrifter om det processuella förfarandet i regeringsrätten.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

I. Inledning, s. 5—7.

II. Regeringsrättens organisation och arbetsformer, s. 7—8.

III. Behovet av fullföljdsbegränsande åtgärder, s. 9—17.

IV. Olika utvägar att minska måltillströmningen till regeringsrätten, s.
17-43.

V. Utformningen av en allmän fullföljdsbegränsning, s. 43—79.

VI. Detaljutformningen av författningsförslagen, s. 79—84.

VII. Departementschefens hemställan, s. 85 och s. 94—95.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I motionen II: 402 framhålles inledningsvis, att skattetungan på
medborgarna sedan tiden före kriget ökat avsevärt och att skatternas ekonomiska
betydelse för den enskilde stegrats i samma mån. Skattelagstiftningen
är i sin nuvarande utformning ett mycket svårtillgängligt rättsområde,
som endast specialister kan behärska. Härtill kommer att genomgripande
förändringar genom lagstiftning varit ofta återkommande på detta område.
Skattelagarnas omfång och svårtillgänglighet torde vara den viktigaste
förklaringen till det stora antalet avvikelser och processer. Den tidsspillan
och de utgifter för sakkunnigt biträde, som skattebetalarna årligen nödgas
nedlägga i anledning av taxeringsförfarandet, måste säkerligen vara mycket
betydande. Det bör därför inte vara överraskande, att också samhällets organ
får känning av dessa även för de enskilda besvärande förhållanden. Tillströmningen
av skattemål till regeringsrätten uppgår nu till ca 2 300 årligen.
Detta kan knappast sägas vara en hög siffra med tanke på taxeringsförfarandets
omfång, utan den vittnar snarare om en viss moderation från allmänhetens
sida i fråga om överklaganden till högsta instans. Den ger inte
fog för att »okynnes»-överklaganden skulle förekomma i någon omfattning
av betydelse. Som jämförelse uppger motionärerna att antalet självdeklarationer
utgör ca 4 miljoner och att taxeringsnämnderna i vart tredje fall avviker
från deklarationen. Antalet mål hos prövningsnämnden utgör ungefär
125 000.

Motionärerna vänder sig mot det av departementschefen gjorda uttalandet
i propositionen nr 32 alt det inte med skäl kan hävdas, att varje skattskyldig
har någon principiell rätt att få alla skattefrågor, även de obetyd -

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

ligaste, prövade i den högsta instansen. Detta är enligt motionärernas mening
en oroväckande uppfattning från ansvarigt håll. Skatteförfarandet är
dock en procedur för att avgöra rättmätigheten av det allmännas anspråk
mot den enskilde. Att den enskilde i något fall skulle hindras från att få
debiteringens riktighet prövad är därför stötande, särskilt om hänsyn tas
till att det är skattelagarnas komplicerade beskaffenhet, som medför att
ovisshet ofta råder om vad som är riktig skattläggning.

Den ökade belastningen på regeringsrätten i form av finansmål måste givetvis
ses mot bakgrunden av den ökning i skattebördan, som skett sedan
förkrigstiden. Men belastningen kan inte enbart tillskrivas finansmålen. Även
den utomordentligt stora utbyggnad av samhällsapparaten, som skett sedan
denna tid, maste inverka på den högsta förvaltningsdomstolens arbetsbörda.
Det kan konstateras, att en eftersläpning tillåtits i fråga om regeringsrättens
arbetskapacitet, som undan för undan medfört alltmer försämrad service
gentemot de rättssökande. Man har ej tagit de administrativa konsekvenserna
av statsapparatens och samhällsverksamhetens tillväxt, som på detta område
resulterat i en icke överraskande arbetsanhopning på den administrativt-dömande
verksamheten.

Den senast vidtagna förstärkningen av regeringsrätten har medfört en viss
avarbetning av balansen. En förstärkning med ytterligare fyra ledamöter
skulle sannolikt raskt återställa rimliga förhållanden. Årskostnaden för en
sådan förstärkning torde röra sig om endast en obetydlig del av räntan
å restiluerad skatt. En jämförelse mellan den föreslagna begränsningen
i rätten att fullfölja skattemål till regeringsrätten med den fullföljdsbegränsning,
som gäller för mål till högsta domstolen, blir ej rättvisande, då
det föreligger en betydelsefull artskillnad mellan finansmålen och domstolarnas
förmögenhetstvister. Rättegångarna vid domstolar föranleds av tvister
medborgarna emellan, vilka ej kunnat slitas godvilligt. Finansmålen åter
är föranledda av samhällets anspråk att uttaga skatt av medborgarna och
alltså en procedur, som den enskilde ej kan undgå eller själv ha rådighet
över i samma bemärkelse som gäller processerna vid de allmänna domstolarna.
En begränsning av medborgarnas rätt att utnyttja det högsta rättskipningsorganet
kan av praktiska skäl vara motiverad, då det gäller tvister,
men är principiellt svårare att acceptera, då det gäller samhällets egna anspråk
på skatteprestationer från medborgarna. Vidare är i skattemålen rättskipningens
tyngdpunkt förskjuten till de högsta instanserna — kammarrätten
och regeringsrätten — på ett helt annat sätt än som är fallet vid de
allmänna domstolarna. Detta bestyrks också av att ändringsprocenten ännu
är så hög i regeringsrätten. Dessa förhållanden talar för att den rättsliga
prövning, som äger rum i regeringsrätten, inte bör inskränkas. I taxeringsprocessen
åter vilar bevisbördan i utpräglad grad på den enskilde, som alltså
har att sörja för huvudparten av all utredning. Det är svårt för den enskilde
att bedöma vilka beviskrav som ställs, då utredningen på detta sätt belastar
ena parten. Det föreligger därför särskilda behov av att i högre instanser
få utvidga sin bevisning på de punkter, där den icke godtagits i de lägre.

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958 7

Behovet av att få hänvända sig till högre instanser i taxeringsprocesser kan
också tillskrivas en annan betydelsefull skillnad i förhållande till domstolsprocessen.
De allmänna domstolarnas domar är utförligt motiverade och
klargör domstolens bedömning. Taxeringsmyndigheternas beslut är ofta ytterst
lakoniska och svårtolkade och ger mången gång ingen klarhet om hur
tvistefrågan bedömts. Den enskilde kan därför icke alltid bedöma på vilka
grunder avgörandet fattats. Av detta skäl uppstår ofta en sådan tveksamhet
i fråga om utslagets hållbarhet, att besvär till högre instans framstår som
motiverat. Dessa senast påpekade förhållanden medför, att varje inskränkning
i besvärsrätten även till det högsta organet inom taxeringsprocessen
måste framstå som betänklig.

Ur praktisk synpunkt leder en förstärkning av regeringsrätten till ett mer
godtagbart resultat än propositionens alternativ. Detta skall inte tillämpas
förrän 1959, och då endast på mål, som härrör från 1958 års taxering eller
senare. Dessa mål kommer före i regeringsrätten tidigast 1960—1961. Detta
innebär att ökad avarbetning av de äldre målen enligt propositionens förslag
kan inträda först 1960 eller 1961. En förstärkning av regeringsrätten däremot
innebär att äldre mål genast avarbetas. Det är av största intresse ur rättsvårdande
synpunkt att just de äldre målen snarast behandlas.

Det har ifrågasatts om icke en särskild högsta skattedomstol borde inrättas.
Det är sannolikt att en specialisering också medför en snabbare rutin.
I fullföljdsutredningens betänkande har detta alternativ avvisats, främst
enär det kan verka splittrande på rättstillämpningen. Dessa olägenheter kan
emellertid undvikas, om här begagnas en medelväg, så att en eller två avdelningar
inom regeringsrätten företrädesvis handlägger skattemål.

Utskottet

Alltsedan början av 1940-talet har tillströmningen av mål till regeringsrätten
visat en i stort sett oavbruten ökning. Antalet inkomna mål utgjorde
sålunda år 1940 1 888, år 1945 3 027, år 1950 3 221, år 1955 3 865, år 1956
4 382 och uppgick år 1957 till 4 622. Härtill kommer att andelen av vidlyftiga
och invecklade mål under vissa tider varit avsevärt större än normalt. Arbetsbördan
har därför ökat mycket kraftigt.

Den växande arbetsbördan medförde samtidigt att också balansen av oavgjorda
mål började tillta. Den steg sålunda från 792 mål vid utgången av
år 1940 till 2 281 mål vid utgången av år 1945. Trots att åtgärder därefter
vidtogs i syfte att bemästra arbetsläget, fortsatte balansen ännu en tid att
växa snabbt. Vid utgången av år 1950 var 4 589 mål oavgjorda. Vid årsskiftet
1953/54 uppgick balansen till 6 091 mål. Därefter höll den sig i stort sett
oförändrad under några år för att vid årsskiftet 1956/57 återigen öka nämligen
till 6 622 mål. Vid senaste årsskiftet var 6 490 mål oavgjorda.

Balansen utgöres till ojämförligt största delen av finansmål, av vilka det
övervägande antalet avser skattefrågor. På delta område har till följd av

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

målanhopningen eftersläpningen i regeringsrättens arbete blivit så betydande,
att i genomsnitt förflyter närmare tre år från dagen för kammarrättens
utslag till dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. Sålunda utgjorde anantalet
oavgjorda finansmål vid årsskiftet 1956/57 5 744 och vid senaste årsskiftet
5 450. Som jämförelse kan nämnas att antalet inkomna finansmål var
under år 1956 2 431 och under år 1957 2 324. Under ett vart av åren 1954—56
avgjordes omkring 2 100 finansmål. Motsvarande antal under år 1957 var
2 618.

Tid efter annan har åtgärder vidtagits för att komma till rätta med den
växande balansen av oavgjorda mål. Hittills har dessa åtgärder främst syftat
till att genom tillfällig utvidgning av antalet ledamöter i regeringsrätten
skapa de nödvändiga förutsättningarna för att målbalansen skall kunna nedbringas.
Sedan år 1946 har sålunda vid flera tillfällen inrättats nya regeringsrådsämbeten,
så att antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter
ökat från 6 till 15. Alltsedan oktober 1956 arbetar regeringsrätten på tre avdelningar.

Enligt de beräkningar, som utförts av utredningen om fullföljdsrätt i skattemål,
skulle 1956 års utökning av regeringsrätten medföra en ökad årlig
målavverkning av ungefär 900 mål. Den totala målavverkningen skulle därigenom
stiga till 4 600—4 800 mål om året. Då den totala måltillströmningen
för år 1956 utgjorde omkring 4 400 mål, skulle det vid liknande måltillströmning
i framtiden — om andra åtgärder inte vidtas — ta ca 7—8 år innan
balansen når normal nivå. De redovisade siffrorna för år 1957 tyder på att
det skulle ta ännu längre tid, sannolikt över 10 år.

Det får bedömas såsom osannolikt att besvärsfrekvensen hos regeringsrätten
i framtiden skall komma att nedgå. Tvärtom föreligger risk att utvecklingen
går åt motsatt håll. För att undanröja de nämnda olägenheterna
torde därför få tillgripas ytterligare åtgärder. Därvid bör enligt utskottets
mening eftersträvas icke endast att den nuvarande balansen avverkas så
snabbt som möjligt utan även att måltillströmningen mer varaktigt begränsas.

De olika utvägar, som föreligger för att nå ett dylikt mål, har utförligt
inventerats i utredningens betänkande. Efter övervägande av de olika möjligheterna
har utredningen stannat för att förorda en allmän fullföljdsbegränsning
i taxeringsmål. Gentemot övriga i sammanhanget diskuterade uppslag
intar utredningen en avvisande hållning. Denna ståndpunkt har i allmänhet
godtagits av remissinstanserna. Av skäl som närmare framgår av
statsrådsprotokollet i ärendet har departementschefen funnit att i nuvarande
läge verkligt betydelsefulla lättnader i regeringsrättens arbetsbörda endast
kan astadkommas genom inskränkning i fullföljden av taxeringsmål. Den
enda praktiskt framkomliga vägen synes därvid vara att införa en allmän
fullföljdsbegränsning av något slag.

Beträffande metoden för fullföljdsbegränsningen föreslog utredningen en
allmän tillståndsprövning i taxeringsmål. Prövningstillstånd skulle kunna

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

9

meddelas av regeringsrätten endast på särskilt angivna grunder. De föreslagna
bestämmelserna härom kombinerades med en regel om summa revisibilis.
Om beloppsspärren inte inträdde, var frågan om fullföljdstillstånd i allmänhet
beroende av om det förekom anledning till ändring i kammarrättens
utslag. Var det fråga om en beloppstvist och uppnåddes inte beloppsgränsen,
skulle prövningstillstånd meddelas endast i prejudikatfall eller därmed jämförliga
fall.

I departementsförslaget har tanken på en allmän tillståndsprövning avvisats,
främst av det skälet att denna inte skulle leda till någon nämnvärd tidsvinst
eller arbetsbesparing. I stället förordar departementschefen att från
fullföljd skall avskäras de mål, i vilka vad parten tappat i kammarrätten
inte uppgår till visst belopp. Rör tvisten mindre belopp än 500 kronor är målet
avskuret från fullföljd. Detsamma gäller mål som rör mindre belopp än
10 procent av den skattskyldiges taxerade inkomst; dock skall prövning alltid
ske om tvistebeloppet uppgår till eller överstiger 5 000 kronor. Vad beträffar
förmögenhetstaxeringen skall från prövning undantas mål som rör
mindre belopp än 50 000 kronor.

Beloppsspärren skall dock inte vara ovillkorlig utan regeringsrätten föreslås
få befogenhet att bevilja fullföljdstillstånd i vissa fall. Sådant tillstånd
skall meddelas där det för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av
vikt att talan prövas (prejudikatdispens) eller i det fall att parten visar att
talans prövning i annat hänseende har synnerlig betydelse utöver det mål
varom fråga är (intressedispens).

Departementschefen beräknar att genom den föreslagna begränsningen
35—45 föredragningsdagar skulle inbesparas och inemot 600 mål årligen avskäras
från fullföljd.

I motionen 11:402 har förslaget om en allmän fullföljdsbegränsning avvisats.
Enligt motionärernas mening är det stötande, att den enskilde i något
fall skulle hindras från att få en debiterings riktighet prövad, särskilt om
hänsyn tas till att det är skattelagarnas komplicerade beskaffenhet, som
medför att ovisshet ofta råder om vad som är riktig skattläggning. För att
regeringsrättens arbetsbalans skall minskas i snabbare takt än som blir fallet
enligt departementsförslaget föreslår motionärerna att en ökning av regeringsrätten
med ytterligare fyra ledamöter vidtas. Härigenom skulle regeringsrätten
kunna arbeta på fyra avdelningar. Denna utvidgning skulle enligt
motionärerna vara temporär och antalet ledamöter minskas till det nuvarande
i och med nuvarande ledamöters inträde i pensionsåldern. Genom en
dylik utvidgning skulle enligt motionärernas beräkning balansen av skattemål
kunna återföras till normal nivå — ca 1 500 mål -— på omkring tre år.

Vidare har i den förevarande motionen II: 402 yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer, att den utredning, som föreslagits i de
vid riksdagens början väckta likalydande motionerna 1:26 och 11:31 för
granskning av kammarrättens arbetsformer, även måtte anförtros uppgiften
att undersöka, vilka ytterligare åtgärder som kan företas i fråga om taxe -

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

ringsprocessen i syfte att nedbringa besvärsfrekvensen liksom ock att vidare
undersöka, om fördelar kan vinnas vid en koncentration av skatteinålens
handläggning på viss eller vissa avdelningar inom regeringsrätten. Bland
lämpliga åtgärder har därvid nämnts ökat muntligt förfarande, som skulle
underlätta målens utredning. Bättre motiveringar av beslut skulle undanröja
många missförstånd. Beträffande förfarandet i kammarrätten har särskilt
framhållits att rättstillämpningen å dess olika avdelningar icke är enhetlig.
Det måste vara ytterst betänkligt att genomföra en fullföljdsbegränsning
innan kammarrättens arbetsformer blivit utredda och en godtagbar
arbetsbalans etablerats inom kammarrätten.

Enighet torde råda om att det är ytterligt otillfredsställande att skattemålen
i regeringsrätten inte kan avgöras förrän efter det två å tre år förflutit
från det besvären anfördes. För de skattskyldiga som yrkat ändring i sin
taxering är det ofta förenat med olägenheter att inte få visshet om utgången
av en skatteprocess förrän kanske fem eller sex år förflutit sedan taxeringen
åsattes i första instans. Vidare bör beaktas att regeringsrättens möjligheter
att ge ledning i taxeringsfrågor genom prejudikatbildning minskar när såsom
nu är fallet avgörandena inte kan förväntas förrän flera år efter det behovet
av vägledning uppkommit. Förutom att dylika dröjsmål med avgörandena
i frågor av betydelse för ett större antal skattskyldiga leder till ojämnheter
i beskattningen drager de med sig ett ökat antal besvärsmål till regeringsrätten
och kammarrätten. Ett snabbare avgörande av skattemålen i regeringsrätten
skulle därför i och för sig vara ägnat att minska besvärsfrekvensen.

För att få ett snabbare avgörande av taxeringsmålen har man i första hand
att välja mellan att öka antalet föredragningsdagar i regeringsrätten, vilket
förutsätter en ytterligare ökning av antalet regeringsråd, eller att på ett eller
annat sätt minska besvärsfrekvensen. Beträffande den förstnämnda lösningen
må anmärkas, att en förstärkning av regeringsrätten nyligen genomförts
och att det synes lämpligt att avvakta ytterligare erfarenheter, innan man
överväger att gå vidare på denna väg. Utskottet kan därför inte biträda det
i motionen 11:403 framlagda förslaget i nämnda hänseende.

Inte heller anser utskottet att man genom att överföra taxeringsmålen
från regeringsrätten till en särskild högsta skattedomstol vinner tillräckliga
fördelar, med mindre det sammanlagda antalet domare i regeringsrätten
och den tilltänkta högsta skattedomstolen sättes högre än i den nuvarande
regeringsrätten. Inrättandet av en särskild högsta skattedomstol skulle väsentligen
få samma innebörd som en utökning av antalet regeringsråd.

Det är även tveksamt, om några fördelar står att vinna genom att taxeringsmålen
koncentreras till någon eller några av regeringsrättens avdelningar.
Då regeringsrätten är oförhindrad att själv besluta härom, torde
anledning inte föreligga för riksdagen att — såsom yrkats i motionen II:
402 — i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en undersökning av fördelarna
av en dylik åtgärd.

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

11

Bland de uppslag, som framförts i diskussionen för att begränsa måltillströmningen
till regeringsrätten, kan enligt utskottets mening endast två
komma i fråga, nämligen förslaget att införa en allmän fullföljdsbegränsning
av något slag eller förslaget att avskilja vissa andra mål än taxeringsår
från regeringsrättens prövning. Genom sistnämnda förslag torde en
verklig lättnad i regeringsrättens arbetsbörda emellertid endast kunna ernås,
om regeringsrätten befrias från en större grupp mål, varvid i främsta
rummet målen om återkallelse av körkort kommer i blickpunkten. Dessa
mål upptog under år 1956 26 föredragningsdagar och antalet synes vara i
tilltagande. Ett avskiljande av dessa och vissa andra mål kan emellertid
inte ske utan närmare utredning.

För att snabbt kunna genomföra en reform, som leder till en verkligt
betydelsefull lättnad i regeringsrättens arbetsbörda, torde därför inte återstå
annan praktiskt framkomlig väg än att införa en allmän fullföljdsbegränsning.

Mot en sådan begränsning av möjligheterna att till högsta instans fullfölja
alla taxeringsmål har såväl i den föreliggande motionen 11:402 som
i några remissyttranden anförts betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Självfallet är det ur många synpunkter önskvärt att varje mål får fullföljas
till högsta instans. Om ett oinskränkt tillgodoseende av denna rätt
leder till en försämrad rättsvård för ett stort antal skattskyldiga, kan emellertid
med skäl ifrågasättas om ej en inskränkning i fullföljdsrätten på
längre sikt är att föredraga ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt utskottets
mening väger de förut angivna nackdelarna med den nuvarande ordningen
avsevärt tyngre än fördelarna med en oinskränkt fullföljdsrätt. Om från
fullföljd avskäres endast de mål, vilka rör förhållandevis små belopp och
om även för dessa kan beviljas prejudikatdispens eller intressedispens, synes
ur rättssäkerhetssynpunkt berättigad invändning häremot knappast
kunna resas.

Mot en begränsning av rätten till fullföljd av taxeringsmål har även invänts
att förfarandet i underinstanserna skulle vara alltför ofullständigt utformat
och inte ge tillräckliga garantier för enhetlighet i rättstillämpningen.
Bl. a. har framhållits att förfarandet i kammarrätten borde göras till
föremål för en översyn innan en fullföljdsbegränsning vidtages varigenom
denna domstol blir sista instans i åtskilliga mål.

Härutinnan får utskottet erinra om att genom 1956 års taxeringsreform
förfarandet i taxeringsnämnder och prövningsnämnder blivit föremål för
översyn. Genom denna reform har prövningsnämnderna erhållit en domstolsliknande
karaktär. Del föreligger enligt utskottets mening berättigad
anledning antaga, att reformen skapat förutsättningar för en bättre utredning
av taxeringsmålen i såväl taxeringsnämnder som prövningsnämnder
och för mer domstolsmässiga bedömanden än vad hittills på sina håll varit
fallet. Det är emellertid av vikt att den fortsatta utvecklingen på detta område
uppmärksammas och att de förslag till ytterligare förbättringar i för -

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 17 dr 1958

farandet, vartill den närmaste tidens erfarenheter kan ge anledning, noga
prövas.

Vad härefter angår förfarandet i kammarrätten uttalade utredningen
om fullföljdsrätt i skattemål, att en begränsning i fullföljdsrätten skulle
kunna inverka på arbetsförhållandena i kammarrätten.

En begränsning av rätten till fullföljd hos regeringsrätten beträffande
vissa mål innebär, vilket också föredragande departementschefen erinrat
om, att kammarrätten i dessa mål blir sista instans. Departementschefen
har för sin del funnit, att ett ställningstagande till frågan om verkningarna
härav på arbetsförhållandena i kammarrätten bör kunna anstå.

Besvärssakkunniga har i sitt yttrande över utredningens betänkande
framhållit, att den ökade tillströmningen av mål till regeringsrätten inte
torde enbart bero på att antalet taxeringsmål hos underinstanserna ökat
utan även sammanhänga med att dessa inte är tillräckligt utrustade att
handlägga och pröva målen. Härpå tyder enligt besvärssakkunniga bl. a.
den höga ändringsprocenten i regeringsrätten. Möjligen kan, sägs det i yttrandet,
förfarandet hos taxeringsnämnd och prövningsnämnd genom 1956
års reform öka möjligheterna att i de båda lägre instanserna fullständiga
och förbättra utredningen. Förfarandet hos kammarrätten har emellertid
hittills inte blivit föremål för en motsvarande översyn. Såsom exempel på
områden där förbättringar kan ifrågakomma anföres omorganisation av föredragningen,
införande av en kraftigare processledning och förbättring av
möjligheterna till bevisupptagning.

Kammarrätten har i sitt yttrande i ärendet anfört bl. a. följande. Utvecklingen
av prövningsnämnden mot karaktären av verklig domstolsinstans har
åtminstone än så länge inte hunnit så långt, att icke kammarrätten alltjämt
måste betraktas som den första verkliga skattedomstol inför vilken parterna
har att utföra sin talan. Anledning till vissa invändningar mot kammarrätten
som sista instans föreligger. Kammarrätten har därvid nämnt antalet
i varje mål dömande ledamöter och den relativt snabba befordringsgången
från antagningen i kammarrätten fram till förordnandet att uppehålla
domartjänst.

De nu återgivna yttrandena hänför sig till uppslaget att generellt göra
kammarrätten till sista instans i taxeringsmål. Till frågan om förfarandet
i kammarrätten och därmed sammanhängande spörsmål återkommer utskottet
i samband med behandlingen av i detta ämne väckta motioner.

Utskottet har för sin del funnit övervägande skäl tala för den lösning,
som förordats i den föreliggande propositionen. Utskottet tillstyrker således
att en allmän fullföljdsbegränsning i taxeringsmål införes. För att få
tillräcklig verkan bör denna, som departementschefen föreslagit, ernås genom
en beloppsspärr och icke genom en allmän tillståndsprövning. Utskottet
delar uppfattningen att beloppsspärren bör differentieras varvid lämpligen
anknytning bör ske till den skattskyldiges taxerade inkomst.

Bevillningsutskottets betänkande nr 11 år 1958 13

Beloppen för föreslagna övre och undre gränser för summa revisibilis
i inkomsttaxeringsmål synes utskottet väl avvägda. Att en övre gräns fastställes
vid en taxerad inkomst över 50 000 kronor synes motiverat bl. a.
med hänsyn till att den på tvistebeloppet belöpande skatten på grund av progressionen
vid den statliga beskattningen i dessa inkomstlägen uppgår till
en betydande del av tvistesumman.

Mot den föreslagna beloppsspärren vid förmögenhetstaxeringen, 50 000
kronor, har utskottet inte funnit anledning till erinran.

Utskottet tillstyrker vidare att beloppsspärren inte skall vara ovillkorlig
utan att regeringsrätten får befogenhet att bevilja prejudikatdispens och
intressedispens.

Gentemot de vid propositionen fogade författningsförslagen har utskottet
inte funnit anledning till erinran.

Den av utskottet förordade fullföljdsbegränsningen torde medföra en årlig
inbesparing av 35—45 föredragningsdagar. Då begränsningen börjar verka
bör således balansen av skattemål kunna avverkas i snabbare takt.

Av de redovisade siffrorna för år 1957 framgår emellertid att medan antalet
inkomna finansmål under detta år var något mindre än motsvarande
antal för år 1956 fortsatte antalet andra mål att stiga. Det synes därför föreligga
vissa risker — om tendensen fortsätter — att sistnämnda mål kommer
att kräva ett ökat antal föredragningsdagar till men för avarbetandet av
balansen av skattemål. Utvecklingen på detta område bör därför följas med
uppmärksamhet och det bör enligt utskottets mening övervägas om inte vissa
målkategorier bör avskiljas från regeringsrätten. Beträffande nöjesskattemålen
har departementschefen i propositionen förklarat sig beredd — sedan
ståndpunkt tagits till frågan om fullföljdsbegränsning av taxeringsmål — att
upptaga spörsmålet, huruvida nöjesskattemålen i enlighet med vad som
förordats av 1954 års nöjesskatteutredning bör avgöras av kammarrätten
som sista instans. Som framhållits i remissyttrandet av regeringsrättens
flesta ledamöter skulle även andra målkategorier möjligen kunna avskiljas,
varav den mest betydelsefulla är de s. k. körkortsmålen. Andra målkategorier
som nämnts i sammanhanget är vissa kommunala löne- och pensionsmål,
vissa tjänstebostadsmål, vissa statsbidragsmål och mål om straff uppskov.

Slutligen bar utskottet att ta ställning till det i motionen II: 402 framställda
yrkandet om undersökning av vilka ytterligare åtgärder som kan
företas i fråga om taxeringsprocessen i syfte att nedbringa besvärsfrekvensen.
Utskottet delar den i motionen framförda uppfattningen att åtskilliga
besvärsmål föranletts av brister på olika håll i taxeringsorganisationen.
Många av dessa bar emellertid undanröjts genom 1956 års taxeringsförordning
och andra torde försvinna i och med att den nya taxeringsorganisationen
blir fullt utbyggd. Det är enligt utskottets mening ännu för tidigt att
bedöma om ytterligare åtgärder på detta område bör och kan vidtas. I vad
motionärerna åsyftar förfarandet i kammarrätten, kommer utskottet som

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 17 år 1958

förut nämnts att i senare sammanhang behandla detta. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till nämnda motionsyrkande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, i vad propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
samt med avslag å motionen II: 402 av herrar Sjölin
och Strandh i detta avseende, för sin del antaga det vid
propositionen fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 98 § taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623);

B. att följande motioner, nämligen

1) motionen II: 402 av herrar Sjölin och Strandh, i vad
motionen icke behandlas under A. här ovan, samt

2) motionen II: 403 av herrar Sjölin och Strandh,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad

utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1958.

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz,
Erik Jansson*, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson, Oscar Carlsson
och Alvar Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kollberg, Brandt, Gustafson
i Göteborg*, Persson i Svensköp*, Vigelsbo, Wiklund*, Magnusson i Borås*,
Engkvist* och Asp.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer

I. av herr Spetz, som ansett att utskottet bort hemställa:

A. att riksdagen måtte med anledning av motionen II: 402
av herrar Sjölin och Strandh avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 32, i vad propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,

B. att motionen II: 403 av herrar Sjölin och Strandh måtte
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

II. av herrar Söderquist, Vigelsbo och Magnusson i Borås.

580366 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag