Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1958
1
Nr 16
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna i
fråga om byggnad, som ingår i rörelse.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:255 av herr Ohlon m. fl. och 11:323 av herr Ohlin
m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning i syfte att anpassa beskattningsreglerna vad
gäller värdeminskningsavdrag för byggnad, som ingår i rörelse, så att större
värdeminskningsavdrag kan göras under en byggnads första år».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 323.
Avdrag för kostnaden för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas
i ägarens rörelse, får i princip åtnjutas endast i form av årliga värdeminskningsavdrag.
Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen. I vissa särskilda fall får emellertid
byggnadskostnaden i sin helhet avdragas för det år, då utgiften för byggnadens
uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga är om rent tillfälliga
byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.
Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde.
I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom
torde även andra värden kunna komma till användning, beroende på utredningen
i det särskilda fallet, såsom bokförda värdet, brandförsäkringsvärdet
eller ett särskilt efter värdering beräknat värde.
I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste nämligen
i förekommande fall avdragas värdet å sådana maskiner, som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering ännu inte
ägt rum, vid sådan taxering kommer att åsättas särskilt maskinvärde. Värdet
av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt maskinvärde får
nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller planenlig av
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 1(1
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1958
skrivning å inventarier beroende på om den skattskyldige är berättigad
till räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar eller inte.
I fråga om avdrag för värdeminskning å övriga inventarier, vilkas värde vid
fastighetstaxeringen visserligen inräknats i byggnadsvärdet men inte åsatts
särskilt maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning av byggnad
fastställda bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte att sådana inventarier
måste avskrivas efter samma låga procentsats som byggnaden i övrigt.
I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor, varmvattencisterner
m. in.
Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning
å fabriksbyggnader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad särskilt
stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis avdrag
för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4 procent å
anskaffningsvärdet.
Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —
inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag
för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till förvärvskällan inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt eller inte
bedömes sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid försäljning
av fast egendom.
Frågan om ändrade bestämmelser rörande avskrivning å byggnad i rörelse
behandlades av företagsbeskattningskommittén i dess betänkande
med förslag till ändrad företagsbeskattning (SOU 1954:19). Det spörsmål,
till vilket kommittén närmast hade att taga ställning, var om den gällande
lagstiftningen kunde anses medge tillräckliga avdrag för värdeminskning.
I fråga om byggnader var det enligt kommitténs uppfattning med hänsyn
till att det i regel gällde mycket stora och långvariga investeringar motiverat,
att kostnaden fördelades över en betydligt längre period än när det
gällde maskiner och inventarier. Någon form av bunden avskrivning måste
med hänsyn härtill komma till användning. Annan mening härom hade
inte heller yppats inom kommittén. Det spörsmål som diskuterats hänförde
sig väsentligen till frågan huruvida avskrivningen skulle beräknas på annat
värde än anskaffningskostnaden och om i praxis använda procenttal för
avskrivningens beräkning kunde anses tillfyllest.
Sedan kommittén på anförda skäl avvisat tanken att avskrivningen skulle
få beräknas å återanskaffningsvärdet, berörde kommittén frågan om de
procentsatser efter vilka avskrivningarna borde beräknas. Det kunde därvid
uppmärksammas att en högre avskrivningsprocent i sin mån kunde anses
innefatta ett efterkommande av önskemålet om visst hänsynstagande till
ökade återanskaffningskostnader. I överensstämmelse med de överväganden,
som gjordes i samband med 1938 års lagstiftning, fann kommittén att även
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1958
o
ö
vid en uppmjukning av avskrivningsreglerna i form av höjda procentsatser
inkomstbegreppet måste utvidgas till att omfatta åtminstone de vid avyttring
återbekomma tidigare åtnjutna värdeminskningsavdragen. Mycket
starka skäl talade mot en sådan utvidgning av inkomstbegreppet, som avvisades
bl. a. med hänvisning till de svårlösta spörsmål, som var förenade
med en lagstiftning av sådan innebörd.
Även om det skulle vara möjligt att lösa frågan om utvidgning av inkomstbegreppet,
måste likväl en verklig uppmjukning av avskrivningsreglerna
för byggnader i form av väsentligt högre procenttal för avskrivningens
beräkning föranleda invändningar ur lconjunkturpolitisk synpunkt. Det kunde
anmärkas att enligt den offentliga statistiken det år 1952 taxerade byggnadsvärdet
för svenska aktiebolag tillhöriga fastigheter utgjorde ca 9 miljarder
kronor. Någon motsvarande uppgift beträffande ekonomiska föreningar
fanns ej. Om man bortsåg från att avskrivningen ofta i stället grundades
på den i många fall högre anskaffningskostnaden och om man räknade med
eu årlig avskrivning med 2 procent erhölles ett sammanlagt värdeminskningsavdrag
av ca 180 miljoner kronor. Om man tänkte sig ett stadgande av
innebörd att värdeminskningsavdraget skulle få beräknas efter ett dubbelt
så högt procenttal skulle följaktligen avskrivningsbeloppen öka med likaledes
ca 180 miljoner kronor. Väl skulle en friare avskrivning å byggnader
än för närvarande möjligen inte i och för sig stimulera till ökade investeringar
just i byggnader under högkonjunktur, men de genom ökade avskrivningar
i företagen kvarhållna vinstmedlen, som med hänsyn till de stora
värden, det var fråga om, uppenbarligen blev mycket betydande, skulle stå
till företagens fria disposition för andra investeringar. Följaktligen talade
även de särskilda synpunkter, som kommittén hade att iakttaga, för ett bibehållande
av nu gällande grunder för värdeminskningsavdrag å byggnader.
Vid bedömningen av frågan om avskrivning å byggnader torde därjämte
böra beaktas, att den av kommittén föreslagna lagstiftningen om investeringsfonderna
skulle komma att utgöra ett betydelsefullt komplement till
avskrivningsreglerna främst när det gällde byggnader. Företagen kunde genom
att utnyttja investeringsfonderna göra omedelbara avskrivningar på
byggnader till betydande belopp.
Ytterligare anförde företagsbeskattningskommittén följande.
I valet mellan eu uppmjukning av avskrivningsreglerna för byggnader
och eu ökad stimulans till avsättningar till investeringsfonder är det senare
självfallet att föredraga ur konjunkturpolitisk synpunkt. Då investeringsfonderna
delvis utgör ett komplement till avskrivningsreglerna, bör uppmärksammas
att en mera väsentlig uppmjukning av de för byggnader gällande
avskrivningsreglerna måste antagas minska företagens intresse för
avsättning till investeringsfonder. Investeringsfonderna i deras tilltänkta
utformning har av kommittén bedömts såsom varande det inom beskaltningsområdet
enda mera verksamma medlet för eu stimulans till investeringar
i lågkonjunktur. Även från denna synpunkt kan följaktligen invändningar
riktas mot en mera väsentlig uppmjukning av avskrivningsreglerna
för byggnader.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr tö år 1958
På anförda skäl kan kommittén inte förorda ändrade grunder för beräkning
av värdeminskningsavdrag å byggnad. Emellertid "finner kommittén
angeläget att i praxis sådana värdeminskningsavdrag medges, som betingas
av byggnadernas ekonomiska livslängd. Från näringslivets sida har
gång efter annan invänts att så inte alltid är fallet. Väl har av kommittén
gjorda förfrågningar hos taxeringsmyndigheterna givit vid handen att utrangeringsavdrag
mera sällan yrkas. Denna omständighet kan emellertid
sammanhänga antingen med att en i huvudsak uttjänad byggnad inte utrangeras
utan i stället säljes till lågt pris, varvid något utrangeringsavdrag
merendels ej ifrågakommer, eller — och detta är måhända ett vanligare
fall — att möjlighet inte förelegat att förete utredning, som styrker rätt till
utrangeringsavdrag.
Kommittén kan inte helt frigöra sig från uppfattningen att — även om
praxis under senare år i vissa fall medgivit större avdrag än tidigare —
det förhållandet alltjämt föreligger, att vid bestämmandet av värdeminskningsavdragets
storlek tillräcklig hänsyn inte tages till att en byggnads
ekonomiska livslängd med hänsyn till teknikens snabba utveckling och produktionens
därav betingade omläggning ofta väsentligt understiger den
fysiska livslängden. Kommittén vill med hänsyn härtill förorda att en viss
omredigering göres av bestämmelsen i punkt 7 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen, varigenom tydligare markeras den vikt som bör
fästas vid den ekonomiska livslängden, när det gäller att fastställa skälig
avskri vningsprocent.
Kommitténs förslag i sistnämnda avseende genomfördes vid 1955 års
riksdag.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.
I samband med vissa andra spörsmål på den s. k. företagsbeskattningens
område har motionärerna upptagit frågan om avdrag för värdeminskning å
byggnader som användes i rörelse. Därvid framhåller motionärerna att det
inte minst är av betydelse att vid avskrivningsreglernas utformning hänsyn
tas till att gynnsamma finansiella förutsättningar kan åstadkommas för produktionsapparatens
förnyelse och utbyggnad. I särskilt hög grad gäller detta
en nystartad rörelses speciella behov av likvida medel för sin expansion. Ur
företagsekonomisk synvinkel bör därför avskrivningsreglerna i princip vara
så utformade att en högre avskrivningsprocent kan tillämpas under de första
åren av det investerade kapitalets »livstid» i fråga om såväl investeringar i
byggnader som i maskiner (eller inventarier). Förenklat uttryckt kan man
säga att skatteförmågan i realiteten är mindre under de första åren av ett
företags tillvaro än den blir senare. Skattereglerna bör såvitt möjligt avspegla
detta förhållande.
I den svenska skattelagstiftningen är avskrivningsreglerna i fråga om maskiner
(och inventarier) i viss utsträckning anpassade efter denna tankegång,
vilket däremot icke är fallet vid avskrivning å byggnader, där avskriv -ningsprocenten är densamma varje år. Även om skattereglerna på denna
punkt undergick en viss omredigering i samband med 1955 års lagändring
— i avsikt att tydligen markera den vikt som bör fästas vid den ekonomiska
livslängden när det gäller att fastställa skälig avskrivningsprocent — så
ändrades inte tillämpad praxis i den riktning motionärerna här åsyftar.
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1958
5
Av intresse är de regler som i förevarande avseende tillämpas i Norge och
Danmark, särskilt efter de ändringar som genomfördes förra året. Danmark
har sedan länge haft avskrivningsregler för byggnader som medgivit en
större avskrivning under byggnadens första år än senare, medan de norska
reglerna härvidlag tidigare varit i huvudsak överensstämmande med de
svenska. 1957 års ändringar innebar att Norge i försiktig form närmade sig
det danska systemet vad gäller värdeminskningsavdrag å byggnader. I Danmark
markerades ytterligare förskjutningen i värdeminskningsavdragen mot
byggnadernas tidigare skede. Följande tablå ger en översiktlig jämförelse av
avskrivningsreglerna i fråga om industribyggnader i Danmark och Norge.
Avskrivning å byggnad vid engångsinvestering
Avskrivningsbelopp på byggnader i procent av anskaffningsvärde
År Danmark Norge
Gamla regler Nya regler Gamla regler Nya regler
1—4 .......... 11,5 12,5 2,5 3,75
5.............. 1,5 2,5 2,5 3,75
6—24.......... 1,5 2,5 2,5 2,50
25—37 ........ 1,5 0,0 2,5 2,50
38 ............ 1,5 0,0 2,5 1,25
39 ............ 0,5 0,0 2,5 0,00
40 ............ 2,5 0,0 2,5 0,00
De norska reglerna medger dessutom särskilda initialavskrivningar vid
investeringar över en viss storlek. Den danska regeln, som medger full avskrivning
efter 24 år, förskjuter som synes mycket starkt värdeminskningsavdragens
samlade belopp till byggnadens första år, medan de norska reglerna
är något försiktigare utfonnade, ehuru ur denna synpunkt gynnsammare
än de svenska. I fråga om utformningen av reglerna för värdeminskningsavdrag
för byggnader ger såväl de danska som de norska reglerna
uttryck för eu värdefull tankegång. Dess genomförande även i de svenska
avskrivningsreglerna vad gäller byggnader borde undersökas. I den tid då
ökade krav kan väntas uppkomma på det svenska näringslivets konkurrenskraft
gentemot utlandet, bör en sådan anpassning av våra beskattningsregler
eftersträvas. De europeiska integrationsplanerna, vars successiva förverkligande
kan väntas inom en inte alltför avlägsen framtid och som kommer
att kräva ökad konkurrensförmåga av de svenska företagen, inbjuder till
förberedelseåtgärder även av här angiven innebörd.
Utskottet
I regel får avdrag för kostnaden för anskaffning av byggnad, som är avsedd
att användas i ägarens rörelse, åtnjutas endast i form av årliga värdeminskningsavdrag,
vilka beräknas till viss procent av byggnadens värde. I
princip bör del verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter ofta föreligger att styrka den faktiska anskaffningskost
-
G
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 ur 1958
naden har i praxis godtagits en avskrivning på taxeringsvärdet (byggnadsvärdet)
under beskattningsåret. Storleken av procentsatserna för beräkningen
av värdeminskningsavdraget bär i praxis gjorts beroende av den förebragta
utredningen om byggnadernas livslängd. Utan närmare utredning
torde avdrag för den årliga värdeminskningen å fabriksbyggnader merendels
medgivas med 2—3 procent av anskaffningsvärdet. Efter utredning,
som visar att byggnaden är underkastad särskilt stor slitning, kan dock
högre avdrag få åtnjutas.
I de förevarande motionerna hemställes om utredning i syfte att beskattningsreglerna
i vad gäller värdeminskningsavdrag å byggnader, som ingår
i rörelse, blir så utformade att större värdeminskningsavdrag kan göras under
en byggnads första år. Motionärerna åberopar att reglerna om avskrivning
å byggnader i såväl Danmark som Norge nyligen ändrats så, att större
värdeminskningsavdrag medges under eu byggnads första år. I en tid då
ökade krav kan väntas uppkomma på det svenska näringslivets konkurrenskraft
gentemot utlandet, bör enligt motionärerna en liknande anpassning
av våra avskrivningsregler eftersträvas.
Den fråga, som upptagits i motionerna, utgör endast en del av det komplex
beskattningsregler, som brukar sammanfattas under benämningen företagsbeskattningen.
Som bekant har reglerna om företagsbeskattningen varit
föremål för en genomgripande omdaning vid 1955 års riksdag. De regler,
som därvid antogs, har ännu inte börjat tillämpas i full utsträckning. I samband
därmed var även frågan om ändrade avskrivningsregler beträffande
byggnader föremål för riksdagens uppmärksamhet, och en viss ändring av
bestämmelserna vidtogs i avsikt att tydligare markera den vikt som bör fästas
vid den ekonomiska livslängden, när det gäller att fastställa skälig avskrivningsprocent.
Däremot ansåg riksdagen ytterligare uppmjukningar i
bestämmelserna om värdeminskningsavdrag för byggnader inte böra ifrågakomma.
Vid 1955 års riksdag infördes vidgade möjligheter för företagen
att göra avsättningar till investeringsfonder, vilka avsågs komma att utgöra
ett betydelsefullt komplement till avskrivningsreglerna främst när det gäller
byggnader. Då 1955 års lagstiftning endast gällt en kort tid och i vissa
hänseenden ännu inte trätt i kraft, ställer det sig svårt att få eu tillförlitlig
bild av dess verkningar. Innan närmare erfarenhet vunnits av 1955 års
lagstiftning på detta område, är det likaså svårt att bilda sig en uppfattning
om behovet av vidgade avskrivningsmöjliglieter å byggnader i rörelse.
En ändring av reglerna om värdeminskningsavdrag i den riktning motionärerna
åsyftar medför att de skattskyldiga beredes möjligheter att uppskjuta
beskattningen helt eller delvis åren efter det en nybyggnad vidtagits.
Härigenom skulle skapas nya möjligheter till s. k. förtäckt resultatutjämning.
Med hänsyn härtill bör frågan även bedömas ur denna synpunkt.
Det är därvid att märka att frågan om införande av rätt till s. k. öppen
förlustutjämning och s. k. öppen resultatutjämning för närvarande är
föremål för utredning av 1957 års skatteutredning.
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1958
7
Enligt utskottets mening är det sannolikt att frågan om införande av rätt
till en snabbare avskrivning av byggnader kommer i elt delvis annat läge,
om möjligheter införes till öppen resultatutjämning. Man bör därför enligt
utskottets mening avvakta resultatet av 1957 års skatteutrednings arbete.
Utskottet kan således inte tillstyrka det föreliggande motionsyrkandet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 255 av herr Ohlon in. fl.
och 11:323 av herr Ohlin in. fl. angående viss reformering
av avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse,
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Snygg, Gustaf Elofsson,
Erik Jansson, Bengtson, Tage Johansson, Yngve Nilsson, Hellebladh och
Ivronstrand; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt, Gustafson i Göteborg,
Kärrlander, Magnusson i Borås, Christenson i Malmö, Andersson i
Essvik, Jansson i Aspeboda, fru Holmqvist och herr Rydén.
Reservation
av herrar Spetz, Gustaf Elofsson, Yngve Nilsson, Kronstrand, Gustafson i
Göteborg, Magnusson i Borås, Christenson i Malmö och Rgdén, vilka under
åberopande av innehållet i de likalydande motionerna I: 255 av herr Ohlon
in. fl. och II: 323 av herr Ohlin in. fl. ansett att utskottet hort hemställa,
att riksdagen med bifall till nämnda motioner måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
i syfte att anpassa beskattningsreglerna vad gäller värdeminskningsavdrag
för byggnad, som ingår i rörelse, så att
större värdeminskningsavdrag kan göras under en byggnads
första år.
580373 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag