Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1958

1

Nr 15

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader
å jordbruksfastighet.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 25 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 30 av herr Nilsson

1 Svalöv m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning rörande frågan om avdrag vid taxering
för värdeminskning av driftbyggnad å jordbruksfastighet».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 30.

Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen må från bruttointäkten av jordbruksfastighet
avdrag göras för värdeminskning av till jordbruket eller dess
binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna
för driften nödiga bostadsbyggnader.

Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning m. m. är
meddelade i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ävensom
i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen
den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.

Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid
inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag allenast för den i punkt

2 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående
rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmässig
redovisning.

Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss
procent av byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)
finnes bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen.

Ytterligare anvisningar för tillämpning av bestämmelserna har lämnats
av riksskattenämnden i dess meddelanden nr 4 år 1954 och nr 5 år 1955.
Ifrågavarande bestämmelser och anvisningar innebär i korthet följande.

I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan
visas. Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan.
Vid övergången till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock
värdet upptagas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med oav1
Rihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 15

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1958

skrivet värde å utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde i
planen bör på grund härav upptagas det sålunda bestämda restvärdet för
byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes till viss procent
av detta ingångsvärde.

Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt en
schablonmetod, innebärande att värdet av byggnaderna upptages till två
tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmåner. Någon plan för beräkning av värdeminskningsavdraget
erfordras icke i detta fall.

Värdet kan vidare bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid man
utgår från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till detta
värde lägges kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts efter
den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet hänför
sig. Å ingångsvärdet beräknas värdeminskningsavdrag för framtiden enligt
plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tillägges avskrivningsunderlaget.
Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot
icke avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.

Riksskattenämnden har uttalat att om jordbrukaren kan visa anskaffningskostnaden
för viss eller vissa byggnader, som uppförts före den tidpunkt,
till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet hänför
sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan schablonmässigt
beräknade värdet, bör jordbrukaren äga rätt att beräkna värdeminskningsavdraget
enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar
hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna
värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det
första år, på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt
plan.

I allmänhet medges avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader
med 11/2 procent av byggnadens värde.

Vid 1951 års riksdag framlades i proposition nr 191 förslag om införande
av rätt för jordbrukare att bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder
m. m. I propositionen framlades även förslag till de nu gällande reglerna
om värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk. Frågan om bestämmandet
av ingångsvärdet å byggnader hade berörts i de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 508 och II: 649. Motionärerna hade
hemställt, att hela jordbruksvärdet, däri inräknat det i jordbruksvärdet
ingående skogsmarksvärdet, skulle läggas till grund vid beräkningen av
ingångsvärdets storlek. I förenämnda betänkande nr 63 anförde utskottet i
denna del följande.

Jordbrukstaxeringssakkunniga framhöllo, att byggnaderna i jordbruket
i driftsekonomiskt hänseende vore av mycket stor betydelse. I fråga om
jordbrukets byggnadskostnader ha de sakkunniga erinrat om att det kunnat
konstateras, att kostnaderna, särskilt vid det mindre och medelstora
jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde. Des -

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1958 3

sa förhållanden och de berättigade erinringar, som från skilda håll framförts
mot nu gällande metod för den taxeringsmässiga beräkningen av avdrag
för jordbruksbyggnads värdeminskning och vilka — om än med något
mindre styrka — kunna göras gällande mot propositionsförslaget i denna
del, ha föranlett utskottet att överväga huruvida icke hela spörsmålet
borde göras till föremål för en förnyad prövning. I remissyttrandena över
de sakkunnigas betänkande ha åtskilliga synpunkter kommit till uttryck,
vilka även tala för att denna komplicerade fråga bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Sålunda har bland andra remissinstanser statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader skisserat en metod för avskrivning för värdeminskning
av jordbrukets driftbyggnader. Departementschefen har icke
ansett sig kunna förorda densamma. Enligt vad utskottet under hand erfarit
har forskningsanstalten under sitt fortsatta arbete ytterligare utvecklat
värderingsmetoderna, vilka enligt anstaltens uppfattning skulle kunna omformas
till ett för taxeringsändamål praktiskt system. Utskottet saknar
möjlighet att bedöma huruvida detta är en framkomlig väg men anser, att
de erfarenheter forskningsanstalten vunnit på förevarande område böra
beaktas vid den fortsatta behandlingen av problemet. Som utskottet ovan
antytt innebär emellertid det i propositionen förordade sättet för bestämmande
av avskrivningsunderlaget för byggnad en förbättring i förhållande
till nu gällande regler. Utskottet anser sig därför i nuvarande läge böra
tillstyrka ett genomförande av propositionsförslaget oförändrat men samtidigt
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning rörande frågan om avdrag vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet.

Under åberopande härav avstyrker utskottet de likalvdande motionerna
1: 508 och II: 649 i vad gäller denna fråga.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan skrivelse till Kungl.
Maj :t i ämnet.

Skrivelsen har den 27 maj 1955 överlämnats till skattelagssakkunniga.

Frågan om fastställande av avskrivningsunderlaget beträffande byggnader
i förvärvskällan rörelse har behandlats av företagsbeskattningskommittén
(SOU 1954: 19 s. 135—147). I fråga om avskrivning å återanskaffningsvärdet
anförde kommittén (s. 144 f.).

Vad först beträffar frågan om avskrivning å återanskaffningsvärdet (nuvärdet)
synes detta spörsmål inte ha närmare uppmärksammats i samband
med 1938 års lagstiftning. Detta problem förelåg väl redan då men har
förts fram i diskussionen på allvar först under senare år i samband med
den under och efter det senaste världskriget höjda kostnadsnivån. För
kommittén framstår det visserligen såsom uppenbart att frågan om avskrivning
å nuvärdet beträffande byggnader inte till alla delar är jämförbar med
motsvarande spörsmål beträffande inventarier. Någon prisstegringen kompenserande
överavskrivning lämnar nämligen gällande avskrivningsregler beträffande
byggnader merendels inte något utrymme för. Därtill kommer att
skillnaden mellan anskaffnings- och återanskaffningskostnader kan bli mycket
betydande på grund av byggnadernas normalt längre varaktighetstid. A
andra sidan föreligger i fråga om byggnader moment som minskar frågans
betydelse. Mera sällan torde sålunda förekomma att eu industribyggnad helt
utrangeras och ersättes av nybyggnad. Betydligt vanligare torde vara att
den äldre byggnaden om- eller tillbygges, ofta i olika etapper. Härigenom
erhåller vad av den ursprungliga byggnaden återstår ett ökat värde och eu
längre varaktighetstid. Det skall ej heller förbises, all genom omfattande

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1958

vid taxeringen avdragsgilla reparationsarbeten byggnaderna ofla bibehålies.
eller understundom rent av ökar i värde. Vidare kan på grund av den långa
brukstiden både stigande och sjunkande priser hinna avlösa varandra, varför
ofta intet kan med större bestämdhet förutses beträffande kostnadsnivån
vid det framtida tillfälle, då byggnaden till äventyrs utrangeras och
ersättes med en ny.

I likhet med vad fallet är beträffande inventarier måste kommittén vidare
konstatera, att det varken från teoretiska eller praktiska utgångspunkter
föreligger någon enhetlig uppfattning i frågan om det berättigade
i att beräkna avskrivning å byggnad å nuvärdet. Om emellertid en regel av
sådan innebörd skulle upptagas, borde härav följa att vid stigande penningvärde
eller av annan anledning sjunkande bvggnadskostnader avskrivningarna
minskas motsvarande.

Oavsett vilken inställning man än må ha till berörda spörsmål, måste
det enligt kommitténs uppfattning av praktiska skäl vara uteslutet att i ett
permanent avskrivningssystem lägga återanskaffningsvärdet till grund för
beräkningen av den årliga avskrivningen. Vad kommittén anfört beträffande
de tekniska svårigheterna att bestämma återanskaffningsvärdet å inventarier
gäller i lika mån i fråga om byggnader. Härtill kommer att en avskrivning
å nuvärdet med nödvändighet förutsätter en sådan utvidgning av
inkomstbegreppet vid försäljning av byggnader som man i tidigare sammanhang
inte funnit möjligt att genomföra.

En avskrivning å nuvärdet kan även inge vissa betänkligheter ur konjunkturpolitisk
synpunkt. Då prisstegring regelmässigt inträder under högkonjunktur,
skulle avskrivning å nuvärdet öka avskrivningsbeloppen och
följaktligen förstärka företagens likviditet i ett läge, då detta inte är önskvärt
av konjunkturpolitiska skäl. Det bör uppmärksammas att de avskrivningar,
varom i förevarande sammanhang är tal, ofta uppgår till mycket
betydande belopp. Kommittén finner alltså att en avskrivning å nuvärdet i
fråga om byggnader inte är förenlig med de konjunkturpolitiska synpunkter
som kommittén har att anlägga vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag.

Frågan om ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för värdeminskning
å byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet har även under de senaste
åren varit föremål för riksdagens behandling. Vid 1955 års riksdag yrkakades
i de likalydande motionerna I: 144 och II: 176 skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning om ur driftsynpunkt mer tillfredsställande
grunder för beräknande av värdeminskningsavdrag å sådana byggnader.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 framhöll 1955 års bevillningsutskott
att spörsmålet var av sådan art att det föll inom ramen för den
genomgång av kommunalskattelagen, vilken förutsatts skola verkställas av
skattelagssakkunniga. Utskottet underströk angelägenheten av att frågan togs
under övervägande snarast möjligt och förutsatte att denna utskottets inställning
kom att beaktas vid planläggningen av de sakkunnigas fortsatta
arbete. Med hänsyn till att spörsmålet sålunda kunde förväntas bli behandlat
av de sakkunniga ansåg sig utskottet inte böra i anledning av motionerna
förorda skrivelse till Kungl. Maj :t.

Vidare yrkades i motionen 1:375 vid 1957 års riksdag, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om översyn av skattelagstiftningen
i syfte att pröva möjligheterna av att införa rätt till avskrivnings -

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1958

plan och investeringskonto för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet i enlighet
med vad i motionen anförts. Efter hemställan av bevillningsutskottet
i betänkande nr 35 lämnade riksdagen motionen utan åtgärd.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

Motionärerna framhåller, att i praktiken kan utredning om byggnadernas
anskaffningskostnad sällan åstadkommas. I köpeavtal rörande jordbruksfastigheter
göres i regel ingen uppdelning av köpeskillingen på jord-, skogsoch
byggnadsvärde, varför byggnadsvärdet vid deklarationen måste beräknas
efter schablonmetoden. Enligt gällade praxis medgives i regel ett värdeininskningsavdrag
vid taxeringen, som uppgår till 1,5 % av schablonvärdet
eller 1 % av taxerat jordbruksvärde, minskat med däri ingående skogsmarksvärde
i den mån detta överstiger 25 000 kronor. I driftsekonomiskt hänseende
är byggnadskostnaderna vid ett jordbruk av mycket stor betydelse. Särskilt
är detta fallet vid jordbruk med intensiv kreatursskötsel och därav följande
stor byggnation. Den del av byggnadskostnaden som motsvarar värdeminskning
torde inte stanna vid det belopp som enligt nämnda schablonmetod är
avdragsgillt. Den deklarerade intäkten kommer i dylikt fall att bli högre än
den driftsekonomiskt varit och berörda jordbrukare härigenom råka ut för
en för hög beskattning. Samma blir ofta förhållandet vid jordbruk där taxeringsvärdena
på grund av jordens dåliga beskaffenhet är låga. För att få
fram en metod, enligt vilken det årliga värdeminskningsavdraget för jordbrukets
driftbyggnader kan så nära som möjligt anslutas till den verkliga
värdeminskningen, fordras en ingående utredning. Ställning bör därvid tagas
till om avskrivningsunderlaget skall beräknas med utgångspunkt från
taxerat jordbruksvärde eller från byggnadernas kubikinnehåll, antalet båsplatser
eller dylikt. Det bör även undersökas hur byggnadernas ekonomiska
användningstid förhåller sig till deras fysiska livslängd. Problemen kan antagas
bli både många och svårlösta. Med hjälp bl. a. av de rön och erfarenheter
som framkommit vid den omfattande forskningsverksamhet som under
en längre tid bedrivits vid statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader
torde man emellertid kunna komma fram till en mera tillfredsställande
avskrivningsmetod i berörda avseende än den som nu tillämpas.

Utskottet

I de förevarande motionerna har framförts yrkanden, som syftar till
ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för värdeminskning å anläggningstillgångar
i jordbruk.

Såsom ovan antytts har de nu aktualiserade spörsmålen tidigare i skilda
sammanhang varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Detta var bl. a.
lallct vid behandlingen av proposition nr 191 vid 1951 års riksdags höstsession,
vari bl. a. föreslogs införande av rätt för jordbrukare att taxeras
efter bokföringsmässiga grunder. Samma års bevillningsutskott uttalade då

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1958

i betänkande nr 63 i fråga om avskrivningsunderlaget för driftbyggnader,
att de berättigade invändningar, som från skilda håll framförts mot då
gällande metod och vilka — om än med något mindre styrka — kunde
göras gällande mot propositionsförslaget, hade föranlett utskottet att överväga
huruvida icke hela spörsmålet borde göras till föremål för en förnyad
prövning. Enligt vad utskottet under hand erfarit hade statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader utvecklat vissa värderingsmetoder,
vilka enligt anstaltens uppfattning skulle kunna omformas till ett för taxeringsändamål
praktiskt system. Utskottet saknade möjlighet att bedöma,
huruvida detta var en framkomlig väg, men ansåg att de erfarenheter forskningsanstalten
vunnit på förevarande område borde beaktas vid den fortsatta
behandlingen av problemet. Det i propositionen förordade sättet för
bestämmande av avskrivningsunderlaget innebar emellertid en förbättring
i förhållande till gällande regler. Utskottet tillstyrkte därför propositionsförslaget
oförändrat men föreslog samtidigt riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning av frågan. Riksdagen godkände
betänkandet. Riksdagsskrivelsen har den 27 maj 1955 överlämnats
till skattelagssakkunniga.

Såtillvida är syftet med de förevarande motionerna tillgodosett som frågan
om avdrag för värdeminskning av driftbyggnad å jordbruksfastighet
hänskjutits till skattelagssakkunniga för utredning. Enligt vad utskottet under
hand inhämtat har de sakkunniga, som hittills varit sysselsatta med
utredningar inom andra områden, ännu inte gripit sig an med den nämnda
frågan. Utskottet vill i förevarande sammanhang understryka angelägenheten
av att såväl nämnda spörsmål som andra frågor rörande inkomstberäkningen
i förvärvskällan jordbruksfastighet, t. ex. frågan om gränsdragningen
mellan underhållskostnad och kostnad för icke avdragsgill grundförbättring,
tas under övervägande snarast möjligt. Då utskottet förutsätter
att denna utskottets inställning kommer att beaktas vid planläggningen av
de sakkunnigas fortsatta arbete, anser sig utskottet inte böra i anledning av
motionerna förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 25 av herr Ebbe Ohlsson
in. fl. och II: 30 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. angående
utredning av frågan om avdrag vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet måtte, i den mån
de icke kan anse besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1958

På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1958

7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz,
Snygg, Erik Jansson, fröken Ranmark, herrar Söderquist, Bengtson och
Wolgast; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Nilsson i Svalöv, Kärrlander,
Persson i Svensköp, Asp, Andersson i Essvik, Anderson i Sundsvall,
Jansson i Aspeboda, Forsberg och Rydén.

Reservation

av herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv.

580861 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag