Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958
1
Nr 12
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion
om avdragsrätt vid beskattning av donationer till
vetenskaplig undervisning och forskning.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
330, av herr Håstad har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag i syfte
att avdragsrätt införes för donationer till vetenskaplig undervisning och
forskning, förutsatt att varje donations ändamål godkännes av Kungl.
Maj :t».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill
hänförliga utgifter.
I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner.
Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga
ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål för riksdagens behandling.
Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942 års riksdagar föreskrevs
sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid taxering visst år enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna avdragsrätt tillämpades senast
vid 1943 års taxering.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj :t medge,
att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande
visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland civilbefolkningen
i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet
uppgått till minst 1 000 kronor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 12
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958
De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan avdragsrätt
varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats, att
bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer,
som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet städse
framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål
inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från statens sida.
Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
om avdragsrätt för gåva.
I en vid 1950 års riksdag väckt motion, II: 378 (av herr Håstad), framfördes
sålunda samma yrkande som i den nu förevarande motionen. Samma
års bevillningsutskott anförde då i sitt i anledning av motionen avgivna betänkande
nr 30, vilket godkändes av riksdagen, att det väl kunde antagas,
att införandet av en avdragsrätt sådan som den av motionären åsyftade
skulle kunna stimulera till gåvor för vetenskaplig undervisning och forskning.
I dåvarande statsfinansiella läge, där statsmakterna nödgats iakttaga
stor återhållsamhet i fråga om beviljande av anslag till kulturella intressen,
skulle det måhända även kunna synas som om vissa skäl talade för den
av motionären ifrågasatta anordningen. Det borde emellertid uppmärksammas,
att i sådana fall, då en avdragsrätt kunde bli av betydelse, en avsevärd
del av gåvan skulle motsvaras av därå belöpande skatt. Ur principiell synpunkt
måste det anses betänkligt att i skattelagstiftningen införa en avdragsrätt,
som inte är förenlig med de gällande grunderna för denna lagstiftning.
Därest motionärens önskemål beträffande vetenskaplig undervisning
och forskning skulle tillmötesgås, torde det med tämligen stor visshet
kunna förutses, att krav på en motsvarande utsträckning av avdragsrätten
till andra områden kommer att framställas. Vad som förekommit i samband
med införandet av den under några år medgivna avdragsrätten för
gåvor till luftvärnet, luftskyddet, hemvärnet och sjövärnskåren manade
enligt utskottets mening till iakttagande av försiktighet vid bedömandet av
frågan, huruvida skatteförmåner av förevarande slag borde medgivas.
Utskottet ansåg sig fördenskull ej böra förorda, att ytterligare skattelättnader
för vetenskaplig undervisning och forskning infördes i skattelagstiftningen.
Det rådande statsfinansiella läget kunde enligt utskottets mening
inte motivera ett frångående av den tidigare från riksdagens sida uttalade
uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga ändamål ej borde ske
genom lättnader vid beskattningen utan att, i den mån stöd från statens
sida för något ändamål ansågs påkallat, detta stöd borde lämnas genom anslag.
Jämväl 1951 års bevillningsutskott erinrade om riksdagens ovannämnda
principiella uttalande i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 8 i anledning
av väckt motion, II: 363 (av herr Johnsson i Stockholm), vari åsyftades
införandet av skattefrihet för gåvor till sociala hjälpinstitutioner.
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958
3
I en vid 1953 års riksdag väckt motion, I: 271 (av herr Ohlon), framfördes
yrkande om införande av rätt till avdrag för gåvor till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål.
Motionerna avstyrktes av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen
godkända betänkande nr 9, därvid utskottet erinrade om att de ändamål
motionärerna avsåg att främja redan enligt gällande lagstiftning i viss
utsträckning intog en förmånsställning i beskattningshänseende. Från skattskyldighet
till såväl arvsskatt som gåvoskatt var sålunda befriad stiftelse
eller sammanslutning, som hade till huvudsakligt ändamål att främja barns
eller ungdoms vård och uppfostran eller utbildning, vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller
forskning. Motsvarande skattebefrielse förelåg jämväl enligt förordningen
om kvarlåtenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen var stiftelse med
sådant ändamål som nyss sagts befriad från skattskyldighet, vid kommunalbeskattningen
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid
den statliga beskattningen för annan inkomst än av rörelse. Utskottet anförde
vidare, att även om införandet av en sådan avdragsrätt vid inkomsttaxeringen
som den i motionen avsedda skulle kunna medverka till en ökad
bidragsvillighet från enskilda donatorers sida, ansåg sig utskottet inte kunna
förorda att ytterligare skattelättnader för befrämjandet av nu ifrågavarande
ändamål infördes i vår skattelagstiftning. Vad motionärerna anfört
kunde enligt utskottets förmenande ej motivera ett frångående av ovannämnda
tidigare från riksdagens sida uttalade principiella uppfattning.
Ett liknande yrkande ställdes i de vid 1955 års riksdag väckta likalydande
motionerna 1:139 (av herr Weiland m. fl.) och 11:427 (av herr
Carlsson i Tibro in. fl.) Samma års bevillningsutskott avstyrkte motionerna
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 17. Därvid sade sig utskottet
finna, att vad från 1953 års bevillningsutskotts sida uttalats i denna fråga
alltjämt ägde giltighet. Särskilt ville utskottet fästa uppmärksamheten på
vad som anförts därom, att ifrågavarande ändamål redan hade i viss mån
tillgodosetts i beskattningshänseende.
Vid 1956 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 308 (av herr
Weiland in. fl.) och II: 246 (av herr Carlsson i Tibro m. fl.) att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning rörande rätt till avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp upp till tio procent
av den taxerade inkomsten med ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kr., om den skattskyldige skänkt beloppet till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet
erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 34
om att frågan om avdragsrätt för periodiskt understöd till allmännyttigt ändamål
kunde förutsättas komma all prövas av 1950 års skattelagssakkunniga.
I den mån motionerna åsyftade avdragsrätt för sådana gåvor, som
föll in under begreppet periodiskt understöd, var denna fråga således föremål
för utredning, varför syftet med motionerna i denna del redan var tillgodosett.
Huruvida avdrag för periodiska utbetalningar av denna art skulle
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958
medges eller ej borde inte tas under övervägande av riksdagen förrän 1950
års skattelagssakkunniga slutfört sin förenämnda utredning. En sådan prövning
syntes enligt utskottets mening jämväl påverka bedömningen av frågan
om avdragsrätt för enstaka gåvor till allmännyttigt ändamål.
I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstöd, in. in. har skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd eller gåvor till allmännyttigt ändamål.
De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver stöd
ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst
övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form, om
understöd från det allmännas sida överhuvudtaget anses böra ifrågakomma,
särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle åstadkomma
olägenheter. För en bedömning är del emellertid i första hand av betydelse
att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot den ifrågasatta
utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen. I detta
hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.
Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande bestämmes
skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för inkomstens
förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället (existensminimum).
Däremot anses det i princip inte vara av betydelse för skatteförmågan
hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet med hans
eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller sparande.
Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till vida, att avdrag
av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med hänsyn till
anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd till allmännyttiga
ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de grunder, enligt
vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen
torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.
Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,
om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av förevarande
art. En sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse för skatteförmågan
lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar å bosättningslån
eller andra skulder.
Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt
och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,
kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd
av den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring
stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av
de bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa
mån beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen
handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid
skulle rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek
är uppenbart.
Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge
avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958 5
kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena
skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande
ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande
vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom
skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen mera
exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag med
avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera allmänt
innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister. Beskattningsmyndigheterna
torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden,
särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar
bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida
och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att villkoren
för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.
I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former
att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen
utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller
liknande insamlingar.
Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,
som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådant avgift får enligt
20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter
(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)
skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.
Av nu angivna skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en
självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga
har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle befinnas
angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs
utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg än att
tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske
genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier
o dyl. ändrades så att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag
till vissa andra ändamål än försäkringar. Emellertid hade en sådan lösning
av förevarande fråga vissa beröringspunkter med spörsmålet om avdrag
för medlemsavgifter, varför den borde ytterligare övervägas i samband
med behandlingen av skattebestämmelserna rörande medlemsavgifter.
Slutligen väcktes vid 1957 års riksdag dels de likalydande motionerna
I: 45 (av herr Weiland m. fl.) och II: 50 (av herr Carlsson i Tibro m. fl.),
med i huvudsak samma innehåll som de nyssnämnda år 1956 väckta motionerna,
dels de likalydande motionerna I: 134 (av fröken Andersson m. fl.)
och II: 173 (av herr Munktell m. fl.), vari yrkades att riksdagen måtte medgiva
skattskyldig, som under beskattningsår för vilket taxering verkställes
år 1958 eller år 1959, lämnat penninggåva till internationell hjälpverksamhet
bland flyktingar, avdrag härför vid taxering till statlig inkomstskatt.
1 sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 avstyrkte 1957 års bevillningsutskott
bifall till motionerna. Därvid erinrade utskottet om att skattelagssakkunnigas
utredning för det dåvarande var föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Vidare anförde utskottet följande.
Som skattelagssakkunnigas utredning utvisar kan införandet av avdragsrätt
för gåvor inte motiveras från de principer, som ligger till grund för vår
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958
skattelagstiftning. Motionärerna anför emellertid som ett huvudsakligt argument
för sin mening att avdraget är berättigat genom sin stimulerande inverkan
på de skattskyldigas beredvillighet att ge bidrag till allmännyttiga
ändamål. Utskottet vill inte bestrida att det ifrågasatta avdraget skulle få
en viss sådan inverkan, men enligt utskottets uppfattning bör främjandet av
behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål — som riksdagen vid
flerfaldiga tillfällen tidigare uttalat — inte ske i form av lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall genom direkt bidrag från statens sida.
Förutom denna principiella invändning kan erinringar av annan art riktas
mot ett särskilt avdrag för gåvor. Som skattelagssakkunniga påpekat
skulle avdragsrätten verka ojämnt och föranleda betydande olägenheter vid
taxeringsarbetet.
Enligt riksstatsförslaget för budgetåret 1958/59 utvisar åttonde huvudtiteln
en ökning med inte mindre än 230,3 miljoner kronor. I beloppet ingår
en automatisk nettohöjning med 203,8 miljoner kronor, medan den ickeautomatiska
ökningen uppgår till 26,5 miljoner kronor, vilket belopp till
största delen faller på den högre undervisningen och forskningen. I sistnämnda
belopp ingår bland annat preliminärt beräknade anslag för kostnader
under nästa budgetår för genomförande av de förslag som avses skola
i särskild proposition framläggas i anledning av 1955 års universitetsutredningsbetänkande
om den akademiska undervisningen och forskarrekryteringen.
Av innehållet i den förevarande motionen må här återges följande.
Den vetenskapliga forskningen och undervisningen drar nu för tiden
kostnader, som är avsevärt större än som svarar mot ökningen av antalet
studerande vid universitet och fackhögskolor. Ju mer i framtiden tekniken
utvecklas och ju nödvändigare specialforskning blir, desto högre kommer
dessa kostnader för den vetenskapliga forskningen och undervisningen att
pressas uppat. Skyldigheten att finansiellt bära kostnaderna för vetenskaplig
undervisning och forskning har på senare tid nästan helt pålagts staten.
Det torde kunna befaras, att staten i framtiden kommer att möta stora
svårigheter att hålla denna takt, hur välvilliga mot vetenskaplig undervisning
och forskning regering och riksdag än kan vilja vara. Hithörande
kulturintressen måste räkna med den starkaste konkurrens från andra lika
legitima intressen. Det som kanske mest inger oro för framtiden är faran
för sådana statsfinansiella kriser, som åstadkommer en eftersläpning i den
nödvändiga successiva utbyggnaden av våra universitet, fackhögskolor eller
särskilda forskningsanstalter. Det kan inte förnekas, att de allra senaste
årens ekonomiska tryck givit en föraning om de risker att komma efter i
utvecklingen, som den svenska vetenskapen i praktiken ej kan undgå att
allvarligt räkna med.
Förr i tiden kunde ett kostnadsbehov i stor utsträckning tillgodoses genom
donationer. I många andra länder och särskilt i USA har den vetenskapliga
forskningen och undervisningen varit föremål för de enskildas
ofta enastående omsorg, delvis tack vare gynnsammare skattelagstiftning.
De minskade möjligheterna för lärdomsinstitutionerna under senare år att
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958
7
erhålla enskilda donationer sammanhänger dels med det ökade skattetrycket,
dels med avsaknaden av rättighet för donatorerna att få avdraga donationerna
vid beskattningen.
Utgångspunkten för motionärens yrkande är den bestämda övertygelsen
att staten, som numera så gott som helt bär ansvaret för den vetenskapliga
undervisningens och forskningens utveckling och förkovran, i framtiden
inte blir i stånd att ensam sörja därför. All sannolikhet talade för att det
allmänna och enskilda — privatpersoner eller företag ■— måste samverka
därvidlag på samma vis som tidigare skedde. De enskildas bidrag är framför
allt önskvärda såsom medel ägnade att snabbt och smidigt tillgodose
tillfälliga behov eller speciella önskemål, vilkas uppfyllande eljest troligen
skulle få anstå. För att stimulera enskilda att stödja våra lärdomsanstalter
i en mera verksam skala torde det vara nödvändigt att i någon form lätta på
reglerna om förbud mot skatteavdrag för dylika gåvor. Då det emellertid
torde vara otänkbart att — på sätt som skedde rörande t. ex. gåvor till luftvärnet
vid 1942 års riksdag — en generell avdragsrätt i hithörande fall skulle
godkännas av riksdagen och då en sådan rätt dessutom skulle kunna missbrukas,
är det uppenbart ofrånkomligt att knyta vissa villkor till avdragsrätten.
Som ett sådant villkor kunde stadgas, att avdrag endast medges för
sådan donation, som Kungl. Maj :t godkänt. Därigenom skulle det vinnas
säkerhet för att det av donatorn föreskrivna ändamålet kunde rubriceras
såsom någonting ur allmänna synpunkter behjärtansvärt och värdefullt,
även om det inte alltid behövde tillhöra det mest prioriterade.
Självfallet skulle en sådan regel, liksom varje annan avvikelse från skattesystemets
huvudregler, framkalla åtskilliga mer eller mindre komplicerade
detaljproblem. Fruktan för detalj svårigheterna borde inte få stå i vägen, om
själva syftet anses förtjänt av att realiseras. Även frågan om beskattningen
av testamentariska förordnanden för vetenskapliga ändamål borde vid en
eventuell ändring av avdragsrätten tas upp till dryftande. Gentemot den
troliga invändningen, att staten vid ett förverkligande av motionens tanke
skulle gå miste om välbehövliga skatteintäkter borde endast understrykas,
att staten sannolikt skulle allt sammantaget göra en vinst. Ty till vetenskapen
och forskningen skulle ju alltid inflyta mer än vad staten utan avdragsrätt
för donationen skulle ha erhållit i skatt. Och säkerligen skulle
många av de ändamål, för vilka donationer kommer att göras, annars förr
eller senare ha måst täckas genom statsanslag.
Utskottet
I den ifrågavarande motionen yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag i syfte att avdragsrätt
införes för donationer till vetenskaplig undervisning och forskning,
varvid förutsatts att donationerna avsett ändamål, som godkänts av Kungl.
Maj: t.
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958
Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår bär frågan om avdragsrätt
vid taxeringen för gåvor till olika allmännyttiga ändamål tidigare vid
flerfaldiga tillfällen varit under behandling i riksdagen. Därvid har även
avdragsrätt för gåvor och donationer till vetenskaplig undervisning och
forskning varit på tal. Samma yrkande som i förevarande motion framfördes
också vid 19o0 ars riksdag. Vid varje tillfälle, då fråga om avdragsrätt
för gåvor varit under bedömande, har från bevillningsutskottets sida uttalats,
att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de
principer, som låg till grund för gällande skattelagstiftning. Utskottet har även
vid upprepade tillfällen framhållit angelägenheten av att främjandet av
behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål inte skedde i form av lättnader
vid beskattningen utan att, i den mån stöd från statens sida för något
ändamål befanns påkallat, detta stöd lämnades i form av anslag till det avsedda
ändamålet.
I den nu föreliggande motionen har till stöd för det däri framställda yrkandet
anförts bl. a., att staten, som numera så gott som helt bär ansvaret
för den vetenskapliga undervisningens och forskningens utveckling och förkovran,
i framtiden säkerligen inte blir i stånd att ensam sörja därför. Enligt
motionärens mening talade all sannolikhet för att det allmänna och enskilda
— privatpersoner eller företag — måste samverka därvidlag. För att
stimulera enskilda att stödja vara lärdomsanstalter i en mera påtaglig utsträckning
synes det motionären nödvändigt att i någon form lätta på förbudet
mot avdrag vid taxeringen för dylika gåvor.
I anledning av vad sålunda anförts får utskottet erinra om att vetenskaplig
undervisning och forskning redan enligt gällande lagstiftning intar en
viss förmånsställning i beskattningshänseende. Stiftelse eller sammanslutning,
som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning
eller forskning, är sålunda befriad från skattskyldighet till såväl arvsskatt
som gåvoskatt. Motsvarande skattebefrielse föreligger jämväl enligt
förordningen om kvarlatenskapsskatt. I fråga om inkomstbeskattningen är
stiftelse eller förening med huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
undervisning och forskning befriad från skattskyldighet vid kommunalbeskattningen
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse samt vid statsbeskattningen
för annan inkomst än av rörelse.
Utskottet är väl medvetet om behovet av stöd åt vetenskaplig undervisning
och forskning. Detta stöd måste i första hand ges från statens sida, men i
viss omfattning torde man liksom hittills få lita till bidrag från enskilda.
Ett uttryck för statens strävan att främja de nämnda ändamålen utgör den
ökning av anslagen under åttonde huvudtiteln, som under senare år och även
i år vidtagits.
Det kan visserligen antagas, att införandet av en avdragsrätt sådan som
den av motionären asyftade skulle stimulera till gåvor för vetenskaplig
undervisning och forskning. Man kan emellertid inte bortse från att i sådana
fall, då en avdragsrätt kunde bli av betydelse, en avsevärd del av gåvan skulle
motsvaias av dära belöpande skatt. Utskottet vill även erinra om den tidi
-
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1958
gare från riksdagens sida uttalade uppfattningen, att främjandet av allmännyttiga
ändamål inte bör ske genom lättnader vid beskattningen utan att,
i den mån stöd från statens sida för något ändamål befinnes påkallat, detta
stöd bör lämnas genom anslag. Utskottet anser sig därför inte böra förorda,
att ytterligare skattelättnader för vetenskaplig forskning och undervisning
än som redan är medgivna införes i skattelagstiftningen. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet den ifrågavarande motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen 11:330 av herr Håstad om avdragsrätt vid
taxering för donationer till vetenskaplig undervisning och
forskning icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 februari 1958
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Eriksson, Spetz, fröken
Ranmark, herrar Bengtson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Kronstrand och
Alvar Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Sundström, Brandt, Nilsson i Svalöv,
Allard, Kärrlander, Ericsson i Kinna, Jansson i Aspeboda, Stenberg och
Rydén.
Reservation
av herrar Kronstrand och Stenberg.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 12