JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1957

STOCKHOLM 1957

IVAR IliEGGSTRÖMS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG

661001

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Std.

Inledning ............................................................................. 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) generaldirektören O. Söderström m. fl. i fråga om felaktigt förfarande av statens jordbruksnämnd
genom överskridande av nämndens befogenhet, m. m. (ämb.-ber. 1956

s. 11) 8

2) häradshövdingen B. Jacobsson för felaktiga beslut om förvandling av böter (ämb.-ber.

1956 s. 64) ................................................................... 12

3) t. f. biträdande stadsfiskalen T. Aldén för olaga anhållande ...................... 13

4) rådmannen H. Jacobson m. fl. för felaktig handläggning i rådhusrätt av brottmål m. m. 58

5) tingsnotarien L. Berglund för felaktigt beslut i lagfartsärende .................... 76

6) landsfiskalen O. Rudmar och landssekreteraren G. Lundborg för underlåtenhet att

utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för undersökning och beivrande av brott,
varom misstanke uppkommit och bragts till deras kännedom ...................... 87

7) landssekreteraren S. J. Nilsson för försummelse vid handläggning av beredskapsärende 120

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnda tjänstemän:

1) polismannen O. Carlsson för olämpligt uppträdande under tjänsteutövning.......... 122

2) landsfiskalsassistenten N. Thomsen för obehörigt förfarande genom att, efter det han

för kronans räkning försålt beslagtagna älgkalvar, för egen räkning förvärva delar
därav eller framställa förslag härom ............................................ 130

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II

1) Vägran av utmätningsman att verkställa utmätning, enär till beloppet klar fordran icke

skulle föreligga ............................................................... 136

2) Fråga om åtal mot en & alkoholistanstalt intagen person för fylleri skall underställas

statsåklagarens prövning även om personen samtidigt åtalas för brott, varå kan följa
högre straff än fängelse sex månader .......................................... 115

3) Med förordnande såsom rättens ombudsman i konkurs låter sig icke förena uppdrag

att föra konkursboets talan i rättegångar........................................ 146

4) Spörsmål om parts rätt till skäligt rådrum före första inställelse, om förutsättning för
att hålla huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse och om detta
kunnat angivas redan i kallelsen till förberedelsen, om sammanläggning av mål samt

om förutsättning för förordnande om omedelbar verkställighet av dom ............ 153

5) Fråga om ingivande av stämningar och andra handlingar till Stockholms rådhusrätt

samt diarieföringen av dessa .................................................. 160

Sid.

6) Fråga huruvida sakkunniga vid tillsättning av professur vid lantbrukshögskolan prö vat

sökandenas kompetens och meriter med utgångspunkt från oriktiga antaganden
om professurens ämnesomfång .................................................. 164

7) Fråga om domarjäv vid ådömande av straff för rättegångsförseelse ................ 172

8) Sedan fastighet, som före hustruns död tillhört mannen, genom dödsfallet kommit att

ingå i hustruns dödsbo, har fastigheten, medan den alltjämt var lagfaren för mannen,
utmätts för gäld som mannen ådragit sig efter hustruns död. Då förändring i äganderätt
genom dödsfall icke beröres av stadgandet i 82 § utsökningslagen, var utmätningen
felaktig ............................................................. 175

9) Fråga huruvida vittne i kopplerimål finge höras inom lyckta dörrar ävensom fråga om

vittnets skyldighet att yppa för vittnet vanärande handlingar .................... 182

10) Felaktig hänvisning angående återvinningstalan mot tredskodom. Befattningshavare

vid domsaga må icke på begäran av den, som till domsagan för inteckning ingivit
skuldebrev, utan medgivande av skuldebrevets utfärdare rätta felaktig fastighetsbeteckning
i inteckningsmedgivandet .............................................. 190

11) Bristande tillsyn å fångvårdsanstalt över där upprättad handling angående .intagen 193

12) Fråga huruvida rätten till spridning av tryckt skrift obehörigen inskränkts genom

lokala ordningsföreskrifter. Tillika fråga om kommunalborgmästares befogenhet att
pröva ansökning om tillstånd till utdelning av sådan skrift å allmän plats m. m.....194

13) Fråga om priskontrollnämndens befogenhet att verkställa lönsamhetsundersökningar 204

14) Fråga om målsägandens rätt att vid huvudförhandling närvara under åklagarens

sakframställning .............................................................. 214

15) Avhysning från bostadslägenhet verkställd, ehuru i handräckningsutslaget vederbörande
fastighet erhållit felaktig beteckning ....................................i . 217

16) Fråga om anställande av åtal för ringare tjänstefel, då skada tillskyndats målsäganden 218

17) Dröjsmål med översändande av skattekvitto å automobilskatt, som erlagts efter det

skatten uppförts å restlängd, m. m.............................................. 219

18) Oklar formulering av dom, varigenom förlikning, som berörde även annan än part i

målet, fastställts av domstol .................................................. 224

19) Vid utskrivande av debetsedlar bör icke såsom den skattskyldiges adress angivas

fångvårdsanstalt, m. m...................................................... 227

20) Sedan fullmäktige i en kommun genom lagakraftvunnet beslut lämnat kommunalnämnden
generellt bemyndigande försälja bostadsbyggnadstomter ävensom fullmakt
fastställa tomtpriset, uppkommer fråga huruvida inskrivningsdomare i ärende om lagfart
å en av nämnden med stöd av bemyndigandet såld tomt äger pröva lagligheten

av fullmäktiges beslut ........................................................ 233

21) Fråga huruvida efter det dom å hemskillnad vunnit laga kraft domstol äger meddela

förbud för makarna vid vite att besöka varandra .............................. 241

22) Förfarandet vid anteckning i kyrkobok när tvekan uppkommer om identiteten av den

person anteckningen avser .................................................... 243

23) Censurering av artiklar i tidning, som anskaffats för häktad medan denne förvarades

å sinnessjukavdelning vid fångvården .......................................... 246

24) Missledande avfattning av skrivelser angående inrättande av allmänt skyddsrum .... 247

25) Fråga om giltigheten av verkställd medling enligt 14 kap. giftermålsbalken ........ 253

26) Dröjsmål med utredning och anställande av åtal i anledning av brott .............. 254

27) Jämlikt lagen om avbetalningsköp förutsättes för återtagande av försålt gods att

köpehandlingen upptager det pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja
godset mot kontant betalning. Fråga om innebörden härav ........................ 258

28) Felaktig handläggning av mål angående bötesförvandling ........................ 267

29) Fråga om polismyndighet ägt vägra att till person, som intagits å sinnessjukhus men

tre dagar därefter utskrivits såsom varande icke sinnessjuk, utlämna handlingar
rörande intagningen. Vidare fråga om förfarandet vid handläggning av ansökan om
utbekommande av allmän handling ............................................

30) Dröjsmål med handläggningen hos länsstyrelser av ärenden enligt ölförsäljningsför ordningen.

Tillika fråga om tillämpningen av 18 § samma förordning ..............

31) Fråga om tillämpningen av förverkandebestämmelserna i allmänna ransoneringslagen

32) Den som genom lagsökningsutslag ålagts utgiva visst belopp har — sedan utmätning

sökts — inbetalat beloppet till utmätningsmannen. Fråga huruvida denne, oaktat gäldenären
sökt återvinning, ägt utbetala beloppet till borgenären utan att denne ställt
pant eller borgen. Sedan lagsökningsutslaget i återvinningsmålet undanröjts, uppkommer
fråga om och hur återgång skall ske ........................................

IV. Framställningar till Konungen m. m.

1) Ang. betänkande rörande justitieombudsmannainstitutionen m. m............

2) ,, ersättning till fotografen T. Johnson för skada till följd av polisövergrepp

3) „ nåd för lastkarlen Torsten Arne Fredrik Carlsson ......................

V. Anmärkningar angående lagskipn ingen m. m.

1) Anmärkningar mot i lokala ordningsstadgor meddelade föreskrifter, varigenom bland
annat lagts onödigt tvång på allmänheten eller eljest gjorts obefogad inskränkning
i den enskildes frihet, m. m................................

VI. Inspektionsresor under år 1956 .

VII. Under år 1956 handlagda ärenden och anställda åtal m. m..

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse

I. Tabell över samtliga av 1956 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt

riksdagens protokoll..............................................................

II. Förteckning över de av 1956 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser:

1) Justitiedepartementet ......................................................

2) Utrikesdepartementet .......................................................

3) Försvarsdepartementet .....................................................

t) Socialdepartementet ........................................................

5) Kommunikationsdepartementet ..............................................

6) Finansdepartementet .......................................................

7) Ecklesiastikdepartementet ...................................................

8) Jordbruksdepartementet ....................................................

Sid.

269

279

296

299

304

308

317

344

348

350

355

357

360

364

366

376

381

Sid.

9) Handelsdepartementet ...................................................... 384

10) Inrikesdepartementet ....................................................... 388

11) Civildepartementet ......................................................... 391

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden, som

vid utgången av år 1956 ännu voro i sin helhet eller till nagon del pa Kung?. Maj:ts
prövning beroende ............................................................... 394

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anliängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1956 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1956: 401

1) Justitiedepartementet ....................................................... 401

2) Utrikesdepartementet ....................................................... 411

3) Försvarsdepartementet .....................................................411

4) Socialdepartementet ........................................................ 412

5) Kommunikationsdepartementet .............................................. 417

6) Finansdepartementet ....................................................... 420

7) Ecklesiastikdepartementet .................................................. 422

8) Jordbruksdepartementet .................................................... 428

9) Handelsdepartementet ......................................................432

10) Inrikesdepartementet ....................................................... 435

11) Civildepartementet ......................................................... 440

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1956 och vari under år 1956 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj ris prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling ...................................... 442

Sakregister till ämbetsberättelserna 1943—1967

445

Till RIKSDAGEN

Sedan jag vid den 15 mars 1956 förrättat val blivit av riksdagen utsedd
att vara justitieombudsman, övertog jag från och med den 16 mars 1956
utövningen av justitieombudsmansämbetet, som intill sistnämnda dag
förvaltats av min företrädare i ämbetet, numera regeringsrådet Folke
Rudewall.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1956. Jag får därvid meddela, att jag dels
begagnat mig av semester under tiderna den 11—den 31 maj och den 25
juni—den 21 juli och dels för utförande av mig anförtrott offentligt
uppdrag åtnjutit ledighet från ämbetets utövande under tiden den 9—den

18 november. Under nämnda tider har min av riksdagen utsedde ställföreträdare
hovrättsassessorn Ulf Lundvik förestått ämbetet. För verkställande
av inspektioner inom vissa län ävensom för handläggning av vissa
ärenden har jag vidare med stöd av 21 § andra stycket i instruktionen
uppdragit åt Lundvik att under tiderna den 5—den 8 november samt den

19 november—den 14 december förrätta övriga å justitieombudsmansämbetet
ankommande ärenden.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal

1. Fråga om felaktigt förfarande av statens jordbruksnämnds chef och

ledamöter genom överskridande av nämndens befogenhet, m. m.

I 1956 års ämbetsberättelse (s. 11 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Rudewall, efter klagomål av Sydsvenska Äggexporten
Aktiebolag, här nedan kallat Sydsvenska Ägg, anbefallt åtal mot generaldirektören
och chefen för statens jordbruksnämnd Olof Söderström, ledamöterna
av nämnden köpmannen Olof Wilhelm Olsson, advokaten Ture
Bengtsson och kammarherren Knut von Horn samt föredraganden byråchefen
Bengt Olsson för felaktigt förfarande genom överskridande av
nämndens befogenhet, m. m. Åtalet avsåg i första hand det förhållandet
att jordbruksnämnden — som den 12 juni 1953 bestämt att rättsliga
åtgärder skulle vidtagas mot Aktiebolaget Uliop, här nedan kallat Uliop,
för indrivande av fordran mot detta bolag för oguldna exportavgifter —
beslutat, att Sveriges export- och importförening för ägg, förening u. p. a.,
vilken hade ensamrätt till export och import av ägg och äggprodukter,
skulle givas direktiv att i fortsättningen icke lämna Sydsvenska Ägg eller
Uliop tillstånd till export av ägg, med mindre någotdera företaget före
den 28 juni 1953 hos nämnden eller på annat av nämnden godkänt sätt
deponerade det fordrade beloppet i avvaktan på den rättsliga prövningen
av fordringsanspråket. Härutöver skulle talan om ansvar föras mot Söderström
och Bengt Olsson för det nämnden i skrivelse samma den 12 juni,
varigenom nämnden givit export- och importföreningen del av sagda beslut,
framhållit vikten av att föreningen i möjligaste mån tillsåge, att export av
ägg, som uppsamlats av Sydsvenska Ägg, icke skedde genom andra
företag som kunde komma i fråga för erhållande av exporttillstånd.

Av redogörelsen framgår, att Svea hovrätt i dom den 10 juni 1955 funnit
att, ehuru nämnden i föreliggande fall måste anses ha överskridit sin
befogenhet, vad sålunda förekommit skäligen icke borde tillräknas någon
av de tilltalade såsom sådant felaktigt förfarande, som medförde ansvar
för tjänstefel. Beträffande ansvarsyrkandet mot Söderström och Bengt
Olsson för det i skrivelsen den 12 juni 1953 till export- och importföreningen
givna direktivet hade hovrätten funnit vad i detta hänseende lagts Söderström
och Olsson till last icke i och för sig kunna anses såsom felaktigt
förfarande utöver vad eljest varit under bedömande i målet och därför ej
böra föranleda ansvar för tjänstefel. Hovrätten hade sålunda lämnat åtalet
utan bifall.

Mot hovrättens dom hade justitieombudsmannen Rudewall fullföljt
talan under yrkande om bifall till åtalet.

Kungl. Maj:t har i dom den 15 juni 1956 yttrat följande.

För erhållande av exporttillstånd må uppenbarligen icke uppställas det
villkoret, att en exportör skall svara för betalning av exportavgift, som
åvilar annan och som icke med vanliga rättsliga medel kan utkrävas av den
förstnämnde.

Uliop har för äggexport, som bolaget företagit under tiden den 27 november
1950 — den 7 januari 1951, av jordbruksnämnden påförts exportavgifter,
av vilka enligt nämndens uppgift ett belopp å 40 791 kronor 65
öre återstår oguldet.

I nämndens protokoll för sammanträdet den 12 juni 1953 har — efter
erinran att Kungl. Maj:t lämnat utan bifall av Uliop anförda besvär över
den gjorda debiteringen av exportavgifter — antecknats att föredraganden
anmälde, att Uliop efter förnyat krav förklarat sig icke hava för avsikt
att erlägga de resterande avgifterna, samt att i samband därmed upplystes
att Uliop icke företagit export av ägg sedan februari 1951, medan export
för det dåvarande ägde rum genom Sydsvenska Ägg, som ”torde få
betraktas” såsom Uliops moderbolag. Enligt protokollet beslöt nämnden, att
rättsliga åtgärder skulle vidtagas mot Uliop för att indriva ifrågavarande
fordran samt att export- och importföreningen skulle givas direktiv att i
fortsättningen icke lämna Sydsvenska Ägg eller Uliop tillstånd till export
av ägg med mindre något av företagen före den 28 juni 1953 deponerade
det fordrade beloppet i avvaktan på resultatet av den rättsliga prövningen
av fordringskravet.

Den samtidigt dagtecknade skrivelse, varigenom nämndens beslut
meddelades export- och importföreningen, innehåller likaledes en redogörelse
för Uliops fortsatta betalningsvägran och ett konstaterande av att
Uliop icke företagit export av ägg sedan februari 1951. I skrivelsen anföres
vidare, att det emellertid kommit till nämndens kännedom att exporten i
stället dåmera handhades av Sydsvenska Ägg, som torde vara att betrakta
såsom moderbolag till Uliop, samt att Sydsvenska Ägg, enligt vad nämnden
inhämtat, under den dittills gångna delen av år 1953 från föreningen i
exportbidrag uppburit omkring 65 000 kronor.

Av dessa båda handlingar framgår, att nämndens beslut att fortsatt
lämnande av exporttillstånd till Sydsvenska Ägg skulle förutsätta deposition
av fordringsbeloppet tillkommit i nära anslutning till beslutet att vidtaga
rättsliga åtgärder mot Uliop för indrivande av kronans fordran. Det
antagandet ligger därför nära till hands att angelägenheten att erhålla
säkerhet för gäldandet av denna fordran varit eu åtminstone bidragande
orsak till det uppställda villkoret för meddelande av exporttillstånd för
Sydsvenska Ägg. Vissa uttalanden av de tilltalade i en till JO avgiven för -

klaring tyda ock på att ett sådant motiv icke varit främmande för nämnden.
I förklaringen anfördes sålunda bland annat, att de båda bolagens
karaktär av familjebolag med huvudsakligen samma intressenter påkallade
särskild vaksamhet från borgenärernas sida, att det med hänsyn till ovissheten
om Uliops ekonomiska ställning vid den tidpunkt, då en process
mellan kronan och Uliop bleve avgjord, vore motiverat att kronan sökte
erhålla säkerhet för sitt krav samt att angelägenheten därav framstode än
tydligare, om man beaktade det sätt, på vilket ledningen för bolagen
begagnade de särskilda möjligheter som förefintligheten av två formellt
skilda företag med gemensam ledning öppnade.

Protokollet samt skrivelsen till export- och importföreningen giva emellertid
vid handen, att önskvärdheten att erhålla säkerhet för kronans
fordran på oguldna exportavgifter icke varit det enda motivet för det uppställda
villkoret för fortsatt lämnande av exporttillstånd till Sydsvenska
Ägg. Nämnden har tydligen ansett, att ett kringgående av exportregleringen
förelegat och att Sydsvenska Ägg genom medverkan därtill förfarit illojalt.
Mot att säkerhetskravet tillmätts avgörande betydelse talar att, enligt
de tilltalades uppgift, vid sammanträdet påyrkats ovillkorlig avstängning
av de båda bolagen och att villkoret om deposition tillkommit för att
mildra verkningarna av ett avstängningsbeslut.

De tilltalade hava anfört, att nämnden haft giltigt skäl att ovillkorligt
avstänga de båda bolagen från export, att nämnden emellertid velat lämna
Uliop möjlighet att inom viss kortare tid giva bevis för sin lojalitet genom
att deponera det oguldna beloppet, att då avstängningen av Uliop gjordes
beroende härav anledning saknats att behandla Sydsvenska Ägg strängare
samt att nämndens åtgärd vore att betrakta såsom en reaktion från samhällets
sida för att upprätthålla respekten för exportregleringen.

Även om en bidragande orsak till den påtalade åtgärden varit önskvärdheten
att erhålla säkerhet för kronans fordran hos Uliop å oguldna
exportavgifter, får dock antagas att det avgörande motivet för åtgärden
varit angelägenheten att hindra ett kringgående av exportregleringen.
Såsom hovrätten funnit synes nämligen den vidtagna åtgärden mindre
hava gått ut på att bereda det allmänna ekonomisk förmån genom indrivning
av fordran än på att hålla regleringen vid makt och därmed skaffa
lika villkor för samtliga enskilda företagare på exportmarknaden.

I målet är upplyst, att Sydsvenska Ägg och Uliop liksom Dahlén & Söner
i förhållande till nämnden huvudsakligen företrätts av samma personer,
nämligen bröderna Dahlén. Nämnden har haft anledning räkna med att
dessa såsom ägare av samtliga aktier i Uliop och såsom majoritetsdelägare
i Dahlén & Söner intagit en ledande ställning i detta företags dotterbolag
Sydsvenska Ägg och i Uliop samt att sistnämnda båda bolag utgjort en av
gemensamma intressen sammanhållen företagsgrupp.

Av JO har icke gjorts gällande annat än att det varit berättigat att av

Uliop kräva säkerhet för de av bolaget oguldna exportavgifterna. I fråga
om Sydsvenska Ägg har JO icke velat bestrida, att det med hänsyn till
den av Uliop hävdade åsikten att skyldighet över huvud icke förelåge att
utgiva exportavgifter varit försvarligt att avstänga Sydsvenska Ägg från
export, därest nämnden befarat att Sydsvenska Ägg skulle vägra att
erlägga exportavgifter, som framdeles kunde komma att påföras bolaget;
härav följde att, om dessa farhågor undanröjdes — exempelvis genom godtagbar
ändring i bolagsledningen eller ställande av säkerhet för blivande
avgifter — förutsättningar skapats för avstängningsbeslutets hävande.
Det kan dock ifrågasättas, om icke — såsom hovrätten anfört — krav på
en dylik åtgärd kunde till sina verkningar hava blivit för Sydsvenska Ägg
mera ingripande än den i målet påtalade åtgärden. Vid ansvarsfrågans
bedömande kan i allt fall icke lämnas ur räkningen att nämnden, som
ansett att Sydsvenska Ägg kunnat ovillkorligt avstängas från export, med
det uppställda villkoret avsett att nå ett mindre strängt resultat.

Med hänsyn till nu anförda och övriga i målet upplysta förhållanden finner
Kungl. Maj:t den mot Sydsvenska Ägg vidtagna åtgärden att göra
lämnandet av fortsatt exporttillstånd beroende av fordringsbeloppets
deposition — ehuru ett sådant villkor icke bort uppställas — ej böra medföra
ansvar för tjänstefel.

Vidkommande den i skrivelsen den 12 juni 1953 till export- och importföreningen
givna anvisningen i fråga om ägg, som uppsamlats av Sydsvenska
Ägg, kan — ehuru tillbörlig omsorg icke iakttagits vid skrivelsens
utformning i denna del — på de av hovrätten anförda skälen vad som lagts
Söderström och Bengt Olsson till last icke anses vara av beskaffenhet att
föranleda ansvar för tjänstefel.

På grund av vad sålunda anförts prövar Kungl. Maj:t lagligt fastställa
hovrättens domslut.

Ett justitieråd var beträffande motiveringen av skiljaktig mening och
anförde:

"För erhållande av exporttillstånd må i princip icke uppställas det villkoret
att exportör skall svara för exportavgift som åvilar annan. Då syftet —
såsom i förevarande fall får anses vara förhållandet — främst är att
ingripa mot ett med avseende på regleringen illojalt förfarande och därmed
skaffa lika villkor för samtliga enskilda företagare på exportmarknaden,
kunna omständigheterna emellertid vara sådana, att en åtgärd av det
slag, varom i målet är fråga, kan vara försvarlig.

Ilade identitet förelegat mellan ägarintressena i Uliop och Sydsvenska
Ägg, synes det motiverat att bolagen behandlats lika. Sådan identitet
förelåg emellertid icke till fullo. Medan i Uliop samtliga aktier ägdes av
bröderna Dahlén, var fördelningen av aktierna i Dahlén & Söner, som
ägde samtliga aktier i Sydsvenska Ägg, den att bröderna Dahlén hade

aktiemajoriteten och att övriga aktier, på 1,6 procent när, ägdes av bröderna
Dahlén närstående personer. Beträffande förhållandet mellan bolagen
är emellertid vidare upplyst, att bolagen, i vart fall i förhållande till nämnden,
i huvudsak företrätts av samma personer, nämligen bröderna Dahlén,
samt att Uliop, som bildats för speciella uppgifter, i förhållande till de
båda övriga bolagen arbetat på provisionsbas. Nämnden har på grund av
dessa och övriga upplysta omständigheter haft anledning räkna med att
bröderna Dahlén haft möjlighet att genom anordnande av exporten genom
det ena eller det andra bolaget skaffa sig ekonomisk fördel. En underlåtenhet
att i fråga om ett av bolagen — vilket därtill uppträdde såsom kommissionär
för de övriga — betala avgifter med bibehållen rätt att vid
ändrade konjunkturer uppbära premier för ett av de senare måste under
anförda förhållanden anses innebära en obehörig förmån för de intressen
som varit gemensamma för företagen och nämnden har haft visst fog för
att — med bortseende från de personer som representerade allenast 1,6
procent av aktiekapitalet — anse minoritetens intressen vara i stort sett
gemensamma med bröderna Dahléns, eftersom minoriteten som nämnts
utgjordes av bröderna Dahlén närstående personer.

Vid nu anförda förhållanden finner jag att den av nämnden vidtagna
åtgärden mot Sydsvenska Ägg icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar
för tjänstefel.

Vidkommande den i skrivelse den 12 juni 1953 till export- och importföreningen
givna anvisningen i fråga om ägg, som uppsamlats av Sydsvenska
Ägg, finner jag — ehuru tillbörlig omsorg icke iakttagits vid skrivelsens
utformning i denna del — på de av hovrätten anförda skälen vad
som lagts Söderström och Bengt Olsson till last icke böra betraktas såsom
tjänstefel.”

2. Felaktiga beslut av domstol om förvandling av böter

Såsom av 1956 års berättelse (s. 64 o. f.) framgår hade justitieombudsmannen
Rudewall, efter klagomål av direktören vid alkoholistanstalten å
Venngarn John Lönnberg, förordnat om åtal mot häradshövdingen i
Jämtlands norra domsaga Birger Jacobsson för felaktiga beslut av domsagans
häradsrätt om förvandling av skogsarbetaren Helmer Salomonsson i
Raftälven ådömda böter. Hovrätten för Nedre Norrland hade i dom den 12
december 1955 dömt Jacobsson jämlikt 25 kap. 4 § samt 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen för tjänstefel att till kronan utgiva 8 dagsböter om 30 kronor
ävensom förpliktat Jacobsson att till Salomonsson utgiva skadestånd med
150 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Olaga anhållande

I en till kriminalpolisen i Stockholm inkommen den 26 augusti 1951 dagteeknad
skrift anhöll å Beckomberga sjukhus i Stockholm intagne droskinnehavaren
Ernst Welander om åtal mot dåvarande förste underläkaren
vid sjukhuset docenten Erik Karlmark för utpressning och tagande av
mutor samt för det Karlmark kvarhållit Welander å sjukhuset och hållit
honom å orolig avdelning. Vidare inkommo från Welander ytterligare två
skrifter, den ena innehållande en förteckning på frågor som Welander ansåg
böra ställas till ”Er. Söderholm” och den andra innefattande påstående att
Welanders sak blivit fullständigt felbehandlad, enär det legat i Karlmarks
intresse att få Welander förklarad sinnessjuk.

Dessa tre skrifter remitterades den 13 oktober 1951 till Karlmark för
kännedom och förklaring.

Den 29 december 1951 hördes Welander av kriminalkonstapeln Sven
Balkert och uppgav därvid följande.

Under år 1948 hade Welander intagits å Beckomberga sjukhus. Intagningen
hade skett efter ett uppträde mellan Welander och hans dåvarande
fästmö restauranginnehavarinnan Vega Söderholm. Efter att ha vårdats
på sjukhuset i tio dagar hade Welander utskrivits såsom fullt frisk, varom
han även fått intyg av Karlmark. Efter någon tid hade Welanders körkort
indragits av länsstyrelsen i Stockholms län och Welander hade då begärt
nytt intyg av Karlmark. Denne hade emellertid vägrat utskriva något sådant.
Welander hade därför konsulterat legitimerade läkaren Hugo Werner
och av denne fått intyg att Welander var fysiskt frisk. Med detta intyg
hade Welander på nytt begivit sig till Karlmark för att få intyget kompletterat.
Karlmark hade nu uppgivit, att intyget var förfalskat och att Welander
gjort sig skyldig till bedrägeri, enär han icke för Werner uppgivit, att
han vårdats på sinnessjukhus. Welander hade icke använt det intyg, som
utfärdats av Werner, utan hade begärt att få ett intyg av Karlmark. Denne
hade sagt sig icke kunna skriva något intyg, med mindre han hade regeringsrättens
årsbok. Enär detta bokverk kostat 1 000 kronor, hade Welander
icke ansett sig kunna anskaffa detsamma, vilket han meddelat Karlmark.
Karlmark hade då sagt: Da blir det inget intyg.” Welander hade därför
lanat 500 kronor av Vega Söderholm. För dessa och egna pengar hade han
inköpt bokverket och i droskbil transporterat det till Karlmark på sjukhuset.
Karlmark hade därefter skrivit en avhandling, som han uppvisat
för Vega Söderholm men som han vägrat Welander att taga del av. Länsstyrelsen
hade emellertid icke godkänt inlagan utan begärt ett helt vanligt
läkarintyg som var begripligt och icke någon lång avhandling, som ingen
kunde förstå sig på. Så småningom hade Welander emellertid fått tillbaka
sina körkort. För Vega Söderholm hade Karlmark beklagat sig över att avhandlingen
tagit mycket lång tid och fordrat mycket arbete. På grund av

dessa klagomål hade Vega Söderholm förklarat, att Karlmark finge behålla
bokverket för sitt besvär. Detta hade Vega Söderholm gjort utan att dessförinnan
tillfråga Welander, som ju varit rätte ägaren till verket. Detta
förhållande hade Karlmark väl känt till. Welander ansåge, att Karlmark
gjort sig skyldig till utpressning, när han begärt att få regeringsrättens årsbok
för att skriva det för Welander så viktiga intyget. Karlmark hade även
gjort sig skyldig till häleri, då han tagit emot bokverket som gåva av Vega
Söderholm, vilken icke varit ägare av detsamma. Regeringsrättens årsbok
funnes dessutom tillgänglig på sjukhuset. Vega Söderholm hade vetat om
att hon orättmätigt låtit spärra in Welander på sinnessjukhus, och för att
skydda sig själv hade hon lämnat bokverket till Karlmark. Detta ansage
Welander innebära tagande av mutor från Karlmarks sida. Den 16 april
1951 hade Welander åter blivit intagen på sjukhuset, där han alltjämt vårdades.
De pengar som Welander själv lagt ut för det omtalade bokverket
hade han sedermera fått tillbaka av Karlmark, varför han icke hade några
yrkanden mot Karlmark i detta avseende.

Till åtlydnad av remissen den 13 oktober 1951 inkom Karlmark sedermera
med en den 14 januari 1952 dagtecknad svarsskrivelse, i vilken han
lämnade en ingående redogörelse för sina mellanhavanden med Welander.
Karlmark anförde i huvudsak följande.

Welander hade i april 1951 intagits på Beckomberga sjukhus i samband
med att han så svårt misshandlat Vega Söderholm, att hon måst söka
läkarvård. Tidigare hade han vid fyra skilda tillfällen under år 1948 varit
intagen på sjukhuset, varifrån han sista gången försöksutskrivits den 17
november 1948. Någon gång i slutet av november eller början av december
1948 hade Welander meddelat Karlmark, att länsstyrelsen dragit in hans
körkort. Det hade befunnits, att indragningen var interimistisk och att
Welander anmodats inkomma med läkarintyg, ådagaläggande huruvida de
psykiska betingelserna för hans innehav av trafikrättigheter så väsentligt
måste anses brista, att rättigheten att yrkesmässigt bedriva drosktrafik
borde fråntagas honom. Welander hade önskat, att Karlmark i anledning
därav skulle utfärda utlåtande åt honom. Skyldig att ägna sig åt dylik
verksamhet för en på sjukhuset icke inneliggande patient hade Karlmark
naturligtvis ej varit. Karlmark hade insett, att förarbetena till utfärdandet
av intyget lämpligast borde kombineras med studier av regeringsrättens
avgöranden i trafikrättighetsfrågor, något varåt Karlmark ej haft tid att
ägna sig, eftersom därför krävts biblioteksbesök med studier av årsboken.
Till årsboken hade Karlmark ej haft tillgång på sjukhuset, och Karlmark
hade saknat tid att åka fram och tillbaka till ett bibliotek, där årsboken
var tillgänglig. Karlmark hade förklarat för Welander, att den läkare, som
skulle avgiva ett sådant yttrande, högst ingående måste sätta sig in i bland
annat spörsmålet, huruvida sadana psykiska rubbningar som de, vilka manifesterats
genom Welanders beteende mot Vega Söderholm, kunde förvän -

tas utmynna i sådan brist på allmän ordentlighet och i hänsynsfullt uppträdande,
att i framtiden diskvalifikation för innehav av trafik- respektive körrättighet
borde följa. Karlmark hade ej önskat utfärda ett på bristfällig kunskap
rörande inställningen i praxis utfärdat intyg. Han hade givit Welander
rådet att kontakta annan läkare. Då Welander likväl bett Karlmark bistå
honom, hade Karlmark lovat att till den läkare, som Welander anlitade,
lämna alla de upplysningar och råd som Karlmark förmådde. Under den
närmast följande tiden hade ingen läkare meddelat sig med Karlmark
rörande Welander, men helt plötsligt hade Wrelander själv kommit med den
upplysningen att han fått ett läkarintyg. Welander hade visat Karlmark
detsamma, vilket Welander förmått Werner att skriva ut genom att egenhändigt
skriftligen till Werner lämna den oriktiga upplysningen att han ej
varit intagen på sjukhus. Karlmark hade för Weländer förklarat vådan av
att till länsstyrelsen inkomma med ett under så uppenbart oriktig betingelse
tillkommet intyg. Någon tid därefter hade Vega Söderholm, till vilken
Welander då stått i allra bästa förhållande, meddelat, att hon insett vådan
av att till länsstyrelsen lämna in det av W^erner utfärdade intyget och att
hon önskade, att Karlmark skulle taga sig an saken, samt att hon, om Karlmark
tillmötesginge henne, komme att ställa årsboken till Karlmarks disposition.
Om årsboken ej kunde lånas, skulle hon köpa den. Karlmark hade
genmält, att han ingalunda önskade förorsaka henne kostnader, men förklarat
att, om inköpet kunde verkställas antikvariskt till verkligt billigt
pris, Karlmark vore beredd att efteråt övertaga årsboken till samma pris.
Det hade överenskommits, att Karlmark skulle ordna med anskaffning av
årsboken, och efter tidsödande underhandlingar av Karlmark med bokhandlare
och privatpersoner hade årsboken blivit inköpt i ett av Stockholms
antikvariat till mycket förmånligt, av Karlmark väsentligt nedprutat
pris. Welander hade ordnat med transport av boken till Beckomberga.
Karlmark hade hemställt hos länsstyrelsen om uppskov med handläggningen
av trafikrättighetsfrågan för att få tid att grundligt arbeta sig in i
problemet och hade i sammanhang därmed meddelat, att han dittills under
Welanders vistelser på sjukhuset icke hos Welander iakttagit några tecken
på sinnessjukdom. I avsevärd utsträckning hade Karlmark ägnat tiden
december 1948—januari 1949 åt genomgång av trafikrättighetsfallen, och
efter det att allt arbete slutförts, hade Karlmark, medförande beloppet,
uppsökt Vega Söderholm för att likvidera årsboken. Hon hade förklarat sig
icke önska några pengar i likvid; hon hade ej heller önskat få årsboken tillbaka
utan hade skänkt den till Karlmarks tjänstebruk att användas vid
ifrågakommande framtida fall. Karlmark hade tackat men förklarat sig
vilja bli verklig ägare och betala henne för boken. Han hade nämligen velat,
förfoga över årsboken i sin bostad. Kontanter hade hon emellertid ej velat
taga emot, men hon hade intet haft att invända mot att Karlmark disponerade
samma belopp, som antikvariskt erlagts för verket, till inköp för och

understöd åt patienter, inneliggande pa eller utskrivna från de avdelningar
på Beckomberga sjukhus, där Karlmark hade sin verksamhet. Om arvode
m. m. till Karlmark för utfört arbete hade icke blivit tal. Under årens lopp
hade ur den på sjukhuset kända s. k. ”Söderholmska fonden” av Karlmark
utdelats medel till patienter för gäldande av advokatkostnader, till betalning
av skatt i en för en patient bekymmersam situation, till inköp av
konstverk till sjukhuset, till bidrag till pingpongbord, till bidrag för uppehälle
åt utskrivna patienter, till resekostnader för medellösa, till julglädje
för patienterna o. s. v., detta i mycket stor utsträckning i samråd med och
ibland efter hemställan från sköterskepersonal. Ibland då Karlmark ur
”Söderholmska fonden” önskat verkställa utbetalning hade det förekommit,
att Karlmark underställt Vega Söderholm sin önskan för medgivande,
och samtal därom hade åhörts av personal på Beckomberga sjukhus, som
på förhand med Karlmark dryftat gåvor m. m. till patienter och sålunda
väl ägt kännedom om vad samtalen gällt. Det skulle ej vålla Karlmark
ringaste svårighet att, om han däråt ägnade tid, redovisa varenda krona
av hela beloppet såsom använd till sådant ändamål. — Karlmark hade avgivit
ett detaljerat utlåtande beträffande Welanders trafikrättighet, i det
väsentliga utmynnande i att den lämpligaste lösningen syntes skola ernås,
därest länsstyrelsen lagligen funne sig kunna — om Welander atergavs
körkortet och trafikkortet — förbinda detta med villkoret att Welanders
kontakt med Vega Söderholm skulle upphöra. Welander hade återfått körkortet
i början av år 1949.

Karlmark tilläde: Efter det Welander 1951 intagits på sjukhuset hade
Vega Söderholm omtalat för Karlmark, att Welander år 1948 tillskjutit
pengar för inköpet av årsboken, men att hon tillställt honom medel langt
över bidragsbeloppet, varför hennes gåva ekonomiskt alls icke berörde
Welander. Trots detta hade Welander ansett sig ha andel i gåvan, men då
Karlmark naturligtvis ej velat vara med om någon gåvotransaktion med
Welander som påstådd givare, hade Karlmark genast till kuratorn på sjukhuset
för Welanders räkning överlämnat det belopp, som Welander skulle
ha bidragit med, varvid Welander även velat ha betalt för tianspoiten av
årsboken med ett belopp som kuratorn samtidigt för hans räkning mottagit.
Welander hade därefter ej talat något om att han bidragit.

Karlmarks skrivelse var försedd med följande påskrift:

”Undertecknad intygar härmed, att såvitt mig känt är, ovanstående är
med fulla verkligheten överensstämmande.

Den 15/1 1952
Vega Söderholm.”

Den 30 januari 1952 hördes Vega Söderholm i telefon av kriminalkonstapeln
K. Larsson, därvid hon uppgav följande: Varken hon eller Welander
hade varit utsatta för utpressning eller ocker från Karlmarks sida. Beträffande
regeringsrättens årsbok hade hon och Welander gemensamt inköpt

den samt överlämnat den som gåva till Karlmark. Detta hade skett i samband
med att Welander bett Karlmark om hjälp för att om möjligt återfå
sitt körkort. Karlmark hade framhållit, att han icke vore i stånd att utfärda
något intyg, som skulle ligga till grund för länsstyrelsens bedömning
beträffande Welanders återfående av körkortet, med mindre Karlmark
komme i tillfälle att ur regeringsrättens årsbok inhämta vad han kunde behöva
beträffande rättsfall in. in. Såväl Vega Söderholm som Welander hade
vägrat taga emot ersättning för årsboken. Sedermera hade emellertid Welander
ändrat sig på den punkten, varför Karlmark till honom utgivit det
belopp Welander tillskjutit. Den vid remisshandlingarna fogade redogörelsen
av Karlmark hade Vega Söderholm läst igenom i närvaro av Karlmark.
Alla där lämnade uppgifter som hon hade vetskap om vore fullt
korrekta. Welander vore av den typen att, om han icke finge som han ville,
sökte han på allt sätt skada den han ville åt.

På kriminalpolisens station hördes Vega Söderholm ytterligare den 12
februari 1952 av kriminalkonstapeln Olov Rislöw, varvid hon berättade,
bland annat, följande: Då Vega Söderholm ansett sig vara den indirekta
anledningen till att Welander fått sina kör- och trafikkort indragna, hade
hon velat medverka till att han skulle återfå dem. Hon hade icke sett någon
vara närmare till intygsgivande än Karlmark, vilken haft hand om Welander
då han varit intagen å Beckomberga sjukhus. I sina ansträngningar
att hjälpa Welander hade hon samarbetat med denne, till vilken hon då
stått i det bästa förhållande. Även Welander hade varit med på att Karlmark
vore bäst skickad att ge honom ett intyg. Av denna anledning hade
de sökt kontakt med Karlmark. Denne hade icke ställt sig direkt avvisande
men förklarat, att han nog icke vore mannen att avfatta ett sådant intyg,
då han icke besutte kännedom om vad som vore relevant i ett sådant
ärende. Karlmark hade emellertid framhållit att, om han hade regeringsrättens
årsbok, skulle han där kunna få stöd för ett utlåtande till nytta för
Welander. Welander hade framhållit, att ”det går väl att skriva några rader
ändå” eller liknande, varpå Karlmark genmält, att ett sådant intyg skulle
länsstyrelsen nog icke sätta så mycket tillit till. Vid detta sammanträffande
hade det därutöver icke blivit vidare tal om, hur de skulle förfara eller vem
de slutligen skulle anlita för att få ett intyg. Senare hade Vega Söderholm
och Welander ingående resonerat om hur de skulle göra. Welander hade ansett
det vara allt för dyrt att för ett sådant intygs skull köpa ett så dyrt
bokverk som regeringsrättens årsbok, men de hade så småningom kommit
till insikt om att det tydligen vore enda vägen att få ett intyg av verkligt
värde. Vega Söderholm hade förhört sig om hur mycket ett sådant bokverk
skulle kosta antikvariskt och fått besked, att priset vore 1 000 kronor.
Hon och Welander hade beslutat sig för att dela på utgiften och köpa bokverket
för att tillställas Karlmark. Sedan de fattat detta beslut och Karlmark
fått besked därom, hade han lovat utarbeta ett intyg. Det hade icke

2 Justitieombudsmannens ämbctsbcruttelsc till 1957 urs riksdan.

sagts med vilken rätt Karlmark skulle få disponera årsboken, utan endast
att verket komme att anskaffas för att ställas till Karlmarks förfogande.
Bokverket hade därefter anskaffats.

Omedelbart därefter yttrade Vega Söderholm: Hon kunde nu erinra sig,
att Karlmark troligen redan vid detta tillfälle sagt att, om det vore så att
bokverket icke kunde lånas utan måste köpas, det skulle kunna tänkas, att
han själv skulle kunna behålla verket för egen räkning, i varje fall om verket
kunde erhållas till ett verkligt antikvariskt pris.

På direkt fråga förklarade Vega Söderholm, att hon icke hade sig bekant,
huruvida Karlmark själv skulle på något sätt ha bidragit till att
ackordera om priset å bokverket — det hade varit Welander som avhämtat
och betalat verket, sedan Vega Söderholm till Welander överlämnat 500
kronor. Hon hade emellertid ursprungligen erhållit anvisning av Karlmark
om till vem hon kunde ringa för att höra sig för angående årsboken, nämligen
till antikvariat, och ville även minnas, att Karlmark givit anvisning
å visst sådant. Efter någon tid hade Karlmark till Welander överlämnat
det begärda intyget. Detta hade insänts till länsstyrelsen av Welander, varefter
han efter någon tid erhållit besked att han återfått sina kör- och trafikkort.
Welander hade sedan diskuterat med Vega Söderholm, hur de
skulle förfara med det till Karlmark överlämnade bokverket. De hade kommit
överens om att, som de själva icke hade någon nytta av verket, låta
Karlmark behålla det för egen räkning utan vederlag. När därför Karlmark
någon månad senare vid sammanträffande med Vega Söderholm
frågat, hur han skulle förfara med verket, hade hon förklarat, att de räknat
med att Karlmark skulle få behålla årsboken för egen räkning utan vederlag.
På fråga av Karlmark om detta också vore ett Welanders beslut, hade
Vega Söderholm förklarat att så vore fallet men tillagt, att ”även om det
inte vore så, så är han skyldig mej så mycket pengar att de överstiger bokverket”,
och vidhållit att Karlmark skulle mottaga verket som gåva. Karlmark
hade tackat för detta, och något tal om ersättning i övrigt för tjänsten
att skriva intyget hade det icke varit. Först i juli 1951 hade Welander
efter förnyad intagning på Beckomberga börjat ångra vad han gått med
på rörande bokverket och fordrat att få betalt för detta. Karlmark hade
enligt Welanders sätt att då se saken ingen rätt att betinga sig en sådan
ersättning för ett intygsgivande.

Påvisad Karlmarks i hans förklaring lämnade uppgift att han redan vid
det tillfälle, då Vega Söderholm förklarat sig icke önska betalning för årsboken
utan önska överlämna denna som gåva till Karlmark, förklarat sig
icke önska mottaga bokverket som gåva utan under alla förhållanden vilja
göra rätt för sig — exempelvis genom understöd åt å sjukhuset liggande
patienter — förklarade Vega Söderholm, att något sådant hade det icke
varit tal om förrän efter det Welander sommaren 1951 ångrat sig och velat
ha betalt för bokverket. Vid det tillfälle på våren 1949, då Karlmark fått

besked om att han skulle få verket som gåva för sin tjänst med intyget,
hade Karlmark förklarat att, om det verkligen vore så att han skulle få
årsboken som gåva, ville han komma upp och få ett kvitto på det. Vega
Söderholm hade genmält, att det kunde ordnas senare. Detta hade dock
skett först på sommaren 1951, då Karlmark på begäran fått ett intyg av
Vega Söderholm av innehåll att hon skänkt sin andel i verket som gåva
till Karlmark. Det vore möjligt, att hon i intyget, utskrivet av henne på
anvisning av Karlmark, sagt något om att han efter gottfinnande finge
disponera över hennes andel. Karlmark hade då också nämnt något om
pingpongbord och annat, som patienterna icke hade råd att köpa, och angivit
detta vara en sak, varmed han kunde biträda.

På direkt fråga om Vega Söderholm ansett det motiverat med en så stor
ersättning för det av Karlmark lämnade intyget som ett bokverk för 1 000
kronor förklarade Vega Söderholm, att hon då och allt fortfarande var av
den uppfattningen, att det icke utan ett intyg från just Karlmark varit
möjligt för Welander att återfå sina kör- och trafikkort.

Under den fortsatta förundersökningen hördes Karlmark och Welander
ånyo, varjämte förhör anställdes med flera andra personer.

Bland annat förekom följande.

Karlmark uppgav: Den minnesbild, som Karlmark hade, sade honom,
att det varit Vega Söderholm som satt sig i förbindelse med honom och förklarat
sig villig att skaffa den för intygsgivandet erforderliga årsboken
att ställas till hans förfogande. Karlmark, som ansett det av värde att ha
tillgång till nämnda verk å sjukhuset och som också tänkt på att skaffa
sig verket, åtminstone något band, hade i så måtto understött Vega Söderholm,
att han förklarat sig villig att, om verket kunde anskaffas till ett
verkligt antikvariskt pris, själv överta detsamma för egen räkning. Då han
sålunda hade intresse av priset, hade han själv tagit kontakt med olika
antikvariat och förhört sig om pris. Han hade också förhört sig om möjligheten
att låna verket. Efter många kontakter med antikvariat och andra
hade Karlmark därefter så småningom kunnat meddela Vega Söderholm,
var hon bäst och billigast skulle kunna få tag i verket. Efter utfört arbete,
troligen endast någon dag efter det han avlämnat sitt intyg, hade han tagit
kontakt med Vega Söderholm i avsikt att klara upp affären med årsboken.
Vega Söderholm hade då förklarat, att hon tänkt överlämna verket som
gåva till Karlmark, enär hon icke själv hade någon användning för detsamma.
Karlmark hade icke något minne av att Welanders namn nämnts vid
detta tillfälle och trodde icke, att han riktat någon direkt fråga till Vega
Söderholm om också Welander vore med på att skänka bort verket. Under
alla förhållanden vore Karlmark säker på, att han vid detta tillfälle förklarat
för Vega Söderholm, att han ville göra rätt för sig, och ville minnas,
att orden fallit ungefär så: ”Då har fröken Söderholm ingenting emot att
medlen disponeras för patienternas räkning.” Det måste bero på missminne,

då Vega Söderholm i tiden placerat samtalet därom till sommaren 1051,
eller efter det Welander börjat bråka om saken. — Karlmark hade gjort
utbetalningar ur vad han kallat för ”Söderholmska fonden” till belopp, som
med säkerhet överstege vad årsboken kostat. Hur mycket han utbetalat
ur fonden till sommaren 1951 kunde han dock icke ens uppskattningsvis
ange men visste, att första utbetalningen gjorts mycket snart efter det formella
mottagandet av årsboken eller troligtvis i början av februari 1949.
Någon avgränsad summa hade Karlmark ej avsatt för fonden, endast gjort
utbetalningar i förekommande fall för fester, inköp av konst, pingpongbord
m. in., då begäran eller önskan därom framställts inom avdelningarna
under Karlmark. Några anteckningar om utbetalningarna hade han icke
heller gjort, men han hade självfallet hållit sig å jour med vad han utbetalat
för denna fond med den ungefärliga summan. Karlmark förklarade sig
vid förhörstillfället icke beredd att lämna någon uppgift på i vilket fall
eller för vilket bestämt ändamål, som medel utbetalats före sommaren 1951.
Han förklarade sig dock tro, att systrar och andra på avdelningen kunde
lämna åtminstone tips därom.

Översköterskan Emelie Schwalbe berättade: Hon hade anställts som
sjuksköterska på Beckomberga sjukhus år 1932, där hon tjänstgjort såsom
översköterska sedan i mars 1947 under Karlmark. Första gången hon hört
talas om den ”Söderholmska fonden” hade varit någon gång i medio av
år 1949, då Karlmark på tal om gottgörelse till en patient för ett par av
denne målade tavlor till sjukhuset omtalat, att han hade en del pengar tillgängliga
i en fond, kallad ”Söderholmska fonden”. För att åtminstone betala
målarfärgen till patienten hade hon vid detta tillfälle av Karlmark
erhållit troligen 60 kronor, vilken summa utbetalats till patienten. Sedermera
hade hon flera gånger varit i tillfälle att bli delaktig av medel, som
på liknande sätt för olika ändamål till patienternas bästa ställts till förfogande
av Karlmark. Sålunda hade Karlmark, i de flesta fall genom hennes
förmedling, till olika patienter utbetalat olika belopp, 25—35 kronor.
Karlmark hade därutöver köpt en loggiamöbel för 50 kronor och ett pingpongbord
för 100 kronor. Hon hade sig vidare bekant, att Karlmark fölen
patients räkning ordnat och betalat ut i advokatarvode en gång 200—
300 kronor och en annan gång 400 kronor. Möjligen kunde det i detta fall
vara fråga om endast en utbetalning. Karlmark hade därutöver vid ett
”otal” tillfällen bjudit bridgespelande patienter på kaffe under bridgeaftnar.

På direkt fråga om utbetalningarna skett ur den s. k. ”Söderholmska
fonden” förklarade Emelie Schwalbe, att ”det hade det nog varit”. Hon
förklarade, att hon även hört talas om ytterligare en fond någon gång,
men att det i här aktuella fall, även om det icke utsagts vid varje tillfälle,
varit fråga om medel ur den omtalade fonden, vilket hon särskilt noterat
på grund av det ”väsen” som det alltid varit kring Welander och dennes

ständigt återkommande prat om alla de brott, som han blivit offer för.
Emelie Schwalbe hade för övrigt av Karlmark något informerats om Welanders
problem och om hur ”Söderholmska fonden” tillkommit, nämligen
på så sätt att Karlmark icke fått betala ett bokverk, som ställts till hans
förfogande av Welander och dennes förutvarande fästmö, och därigenom
fått medlen ifråga disponibla för patienternas bästa. Denna information
hade hon troligen fått någon gång efter Welanders förnyade intagning å
sjukhuset 1951.

På fråga när de av henne relaterade utbetalningarna från ”Söderholmska
fonden” ägt rum förklarade Emelie Schwalbe, att härför vore hon icke i
tillfälle att redogöra närmare. Pingpongbordet, loggiamöbeln, kaffebröd
och kanske någon utbetalning ytterligare hade nog skett efter Welanders
intagning sommaren 1951, medan tavlorna, advokatarvode, kaffebröd vid
flera tillfällen och ytterligare någon utbetalning med säkerhet skett före
Welanders sista intagning, tavlorna redan någon gång 1949.

Överläkaren vid Beckomberga sjukhus Harald Rabe uppgav, att Karlmark
vid något tillfälle — Rabe ville tro att det varit någon gång under
år 1949 — på tal om svårigheterna att hjälpa patienter i ekonomiskt trångmål
omtalat, att Karlmark disponerade över ett visst belopp, som ställts
till hans förfogande av en utskriven patient. Rabe sade sig ha ett diffust
minne av att Karlmark vid detta tillfälle nämnt Welander och Vega Söderliolm
såsom givare av beloppet, men beloppets storlek hade ej nämnts.

I ansökan den 12 maj 1952 till Stockholms rådhusrätt anhöll dåvarande
t. f. biträdande stadsfiskalen Ture Aldén om stämning å Karlmark med
yrkande om ansvar å honom jämlikt 21 kap. 5 § strafflagen för grovt ocker
samt lämnade därvid följande beskrivning av gärningen: ”Karlmark, vilken
tjänstgör som l:e underläkare å Beckomberga sinnessjukhus, har under
år 1948 vid fyra olika tillfällen vårdat droskägaren ’Erik’ Welander, vilken
vid dessa tillfällen varit intagen på sjukhuset. Strax efter det Welander den
17 november 1948 definitivt utskrivits från sjukhuset, erfor han att hans
körkort indragits av länsstyrelsen i Stockholms län. Han bad då Karlmark,
att denne skulle utfärda ett läkarintyg åt honom, så att han, som för sin
utkomst var beroende av körkortet, kunde återfå detsamma. Karlmark förklarade
därvid, att han inte kunde utskriva ett dylikt intyg utan att ha
tillgång till Regeringsrättens årsbok. Ur densamma skulle Karlmark skaffa
upplysningar om gällande praxis rörande administrativa beslut om körkort.
Därest Welander inte kunde tillhandahålla bokverket, rådde Karlmark
honom att uppsöka en annan läkare. — Welander gjorde detta och
erhöll därpå ett intyg på fastställt formulär, vilket Welander visade upp
för Karlmark. Denne förklarade, att det vore bedrägligt att inge ett sådant
intyg, och då det efter komplettering försetts med en anteckning, att Karlmark
vårdat Welander, var denne ånyo hänvisad till Karlmark. Vid förnyad
framställning om intyg uppgav Karlmark, att under förutsättning

att Welander skaffade Karlmark Regeringsrättens årsbok, skulle Karlmark
skriva ut intyget. Welander, som på grund av sitt trångmål och sin beroende
ställning till Karlmark, icke såg någon annan möjlighet för att få intyget,
inköpte därefter enligt Karlmarks anvisningar bokverket antikvariskt
för ettusen kronor och transporterade i januari 1949 ut det till Beckomberga
sjukhus. Karlmark utfärdade därefter ett intyg åt Welander.
Brottet är att anse som kvalificerat med hänsyn till Karlmarks ställning
såsom dels Welanders sinnessjukläkare, dels utbildad jurist.”

Den 14 maj 1952 anmälde maskinisten Axel Ludvig Bruno Brun för
Aldén följande: Brun hade år 1947 intagits å Beckomberga sjukhus, därvid
han erhållit Karlmark som läkare. Efter cirka 12—13 dagar hade han utskrivits.
Han hade sedermera varit intagen vid ytterligare några tillfällen
under liknande förhållanden. I februari 1948 hade Bruns körkort indragi
ts. Anledningen därtill skulle vara alkoholmissbruk. För att få ett intyg
till stöd för en ansökan om återbekommande av körkortet hade Brun vänt
sig till Karlmark. Efter Bruns utskrivning från sjukhuset hade Karlmark
eller en sjuksyster ringt till Brun vid några tillfällen för att diskutera en
definitiv utskrivning eller Bruns inordnande i normala samhällsförhållanden.
Brun hade vid denna tid ägt en bil och hans hustru Klara Brun hade
haft körkort. Makarna Brun hade upprepade gånger åkt ut till sjukhuset
och där träffat Karlmark, vilken de sedan skjutsat till hans hem. Brun hade
fått det intrycket att Karlmark endast utnyttjat Brun för att bli hemskjutsad
gratis. Brun hade av ren rädsla icke vågat rikta någon anmärkning
mot Karlmark, då Brun icke känt till Karlmarks befogenheter att på nytt
ta in honom på sjukhuset. Under en av dessa färder hade frågan om körkortet
förts på tal av Karlmark. Han hade sagt att, om han skulle skriva
ett intyg, fordrades det att han först gjorde en undersökning av regeringsrättens
avgöranden i körkortsfrågor. Brun hade frågat, vad detta skulle
kosta. Därtill hade Karlmark svarat, att det skulle kosta 1 000 kronor.
Karlmark hade tillagt, att denna summa vore den minsta som kunde komma
ifråga. Att summan sknlle bli så stor hade berott på att Karlmark varit
tvungen att ta tjänstledighet för forskningsarbetet. Karlmark hade varit
mycket vältalig och utvecklat sina synpunkter på att en dylik ansökan
skulle vara välmotiverad. Brun hade förklarat, att han icke hade råd att
betala detta belopp, då summan vore för stor. Efter viss tvekan hade Karlmark
förklarat, att han skulle kunna göra det för 800 kronor. Brun hade
emellertid sagt, att han icke kunde lägga ut åtta hundralappar på ett
sådant riskavtal. Vid detta tillfälle hade det ej blivit mera tal om saken.
Kort tid därefter under en bilresa, som tillgått på samma sätt som den
nyssnämnda, hade frågan om körkorts ansökan ånyo kommit på tal. Karlmark
hade förklarat, att han tänkt över saken och att det möjligen kunde
ordnas så, att han skickade en person till regeringsrättens arkiv för att gå

igenom regeringsrättens årsbok ett par dagar. Denne skulle då upprätta en
förteckning över likartade fall, som hade varit av svårare beskaffenhet och
där vederbörande fått igen körkortet. Ett dylikt förfaringssätt skulle bli
billigare och stanna vid 100 eller 150 kronor. Makarna Brun hade beslutat
att acceptera detta alternativ. Fru Brun hade förklarat, att hon endast
hade 100 kronor på sig, och erbjudit sig att betala detta belopp. Karlmark
hade accepterat anbudet och stoppat pengarna på sig. — En tid därefter
hade med posten anlänt en förteckning på 7 eller 8 rättsfall ur regeringsrättens
årsbok. Vid något tillfälle under år 1947, då Brun hade kallats till
Beckomberga sjukhus, hade Karlmark framställt en fråga till Brun om han
ej skulle kunna lämna ett litet bidrag till patienternas hjälp. ”Som herr
Brun vet”, hade Karlmark sagt, ”finns det en del trashankar här, som vid
utskrivningen behöver hjälp till kläder och dylikt.” Karlmark hade vidare
framhållit, att han skulle vara tacksam, om Brun ville komma ihåg dessa
vid något tillfälle. Ett par dagar senare hade Brun skickat 100 kronor i
postanvisning till Karlmark och skrivit på talongen, att det avsåg det
ändamål Karlmark hade talat om. Karlmark hade icke hört av sig och hade
icke heller tackat för gåvan. Brun hade tyckt detta vara egendomligt och
hade blivit besviken på Karlmark.

Med början klockan 12 den 15 maj 1952 hördes fru Klara Brun av Rislöw.
Hon berättade därvid följande: Vid flera tillfällen under tiderna mellan
det hennes make varit intagen å Beckomberga sjukhus år 1947 liksom
efter sista intagningen samma år hade maken på Karlmarks önskan flera
gånger besökt Karlmark på sjukhuset för att diskutera den slutliga utskrivningen.
Karlmark hade också vid något tillfälle varit hemma i makarna
Bruns bostad. Vid troligen tre av dessa resor till Beckomberga hade
fru Brun varit med, därvid en gång såsom chaufför efter det makens körkort
blivit indraget. Uncler sistnämnda resa hade det blivit tal om det
indragna körkortet, varvid maken bett att Karlmark skulle åtaga sig att
skriva ett intyg till stöd för en ansökan om återfående av körkortet. Karlmark
hade då framhållit, att det skulle han nog kunna göra men att ett
sådant intyg skulle kosta närmare 1 000 kronor. Karlmark hade, liksom alltid,
varit mycket ordrik och vältalig och yttrat något om att han ju måste
räkna med att ta en tre veckors tjänstledighet och att intygsgivandet av
den anledningen måste bli rätt kostsamt. Då maken ansett priset väl högt,
hade Karlmark förklarat, att man kanske skulle kunna tänka sig att få
intyget för 800 kronor. Frågan hade därefter förfallit. Vid en senare resa,
då fru Brun också varit med, hade frågan på nytt blivit aktuell. Karlmark
hade förklarat, att han givetvis skulle kunna skicka någon annan att taga
reda på en del belysande rättsfall ur den vid det tidigare tillfället åberopade
källskriften, regeringsrättens årsbok, och att han i så fall skulle kunna
biträda mot ett arvode på 100 å 150 kronor. Fru Brun, som haft 100 kronor
på sig, hade överlämnat denna summa till Karlmark, vilken i gengäld

lovat att tillställa Brun uppgifter för ingivande i samband med ansökan
om körkortets återfående. Sedermera hade Karlmark översänt uppgift å
7 å 8 rättsfall från regeringsrätten, vilka skulle vara belysande för Bruns
fall. Den av maken lämnade uppgiften om gåvan till patienter å Beckomberga
sjukhus hade fru Brun icke förrän långt senare, i samband med skriverierna
om Karlmark, fått kännedom om. Maken hade icke nämnt detta
förut.

Den 15 maj 1952 klockan omkring 13 anmälde vidare föreståndaren John
Nilsson till Aldén följande: Den 24 oktober 1948 hade Nilssons hustru gjort
anmälan till polisen i Danderyd att Nilsson vore farlig alkoholist. Nilsson
hade därför överförts till polisstationen och senare på egen begäran till
Beckomberga sjukhus, där han som läkare fått Karlmark. Nilsson hade vistats
på sjukhuset från den 25 oktober 1948 till den 18 januari 1949. Nilsson
hade aldrig varit alkoholist och alltid skött sina arbeten. Han hade egna
fastigheter och ordnad ekonomi. Under vistelsen på Beckomberga sjukhus
hade Nilsson icke fått någon behandling för den påstådda alkoholismen.
Karlmark hade velat överföra Nilsson till Venngarns alkoholistanstalt, men
efter handläggning inför länsstyrelsen i Stockholms län hade verkställigheten
uppskjutits, och Nilsson hade ännu icke blivit föremål för någon nykterhetsnämndens
åtgärd. Nilsson hemställde om utredning, huruvida hans
intagning på Beckomberga sjukhus varit lagligen grundad samt huruvida
Karlmark, på sätt som skett, ägt rätt att kvarhålla Nilsson under en så
avsevärd tid utan att några direkta symtom på alkoholism kunnat påvisas.

Slutligen mottog Aldén samma den 15 maj strax efter klockan 13 ett
telefonsamtal från fru Maj Spjut i Norrköping, vilken därvid — enligt ett
samma dag av Aldén upprättat protokoll — anförde följande: I samband
med ett besök å S:t Eriksmässan i Stockholm hade hennes make Karl Johan
Daniel Spjut kommit i kontakt med Karlmark. Denne hade givit maken
vissa behandlingar, bland annat narkoanalys samt vitamininsprutningar.
Av behandlingen hade hennes man blivit mycket konstig och hade sedan
icke besökt hemmet. I september 1951 hade fru Spjut besökt Stockholm
och då hade det visat sig, att Karlmark och mannen bott på Centralhotellet
i Stockholm under tre nätter. Mannen hade betalt räkningen. Fru Spjut
hade sammanträffat med Karlmark, vilken underkastat henne ett ingående
förhör om makarnas sexuella förhållanden. Mannen vistades för närvarande
i Sundsvall. Ett mål om hemskillnad mellan makarna skulle förekomma
den 5 juni 1952, och till detta hade Karlmark kallats som vittne.
Fru Spjut hemställde om utredning, huruvida Karlmark genom sina behandlingar
försatt hennes man i beroendeställning till honom och därvid
utnyttjat maken i homosexuellt syfte.

Sedan Karlmark den 15 maj 1952 vid 16-tiden på order av Aldén hämtats
till kriminalpolisens station i Stockholm, förklarade Aldén samma dag
klockan 17 Karlmark anhållen. Under tiden klockan 16.45—18.40 höll Rislöw
förhör med Karlmark angående Bruns anmälan. Karlmark uppgav vid
förhöret följande.

Karlmark hade ett svagt minne av Brun, vilken säkerligen varit intagen
på Beckomberga på sätt och under tider som denne angivit. Han hade också
ett minne av att Bruns situation varit trasslig och krånglig och att det
måste ha varit mycket tveksamt, om Brun skulle kunna påräkna att återfå
det körkort, som fråntagits honom. Efter vad Karlmark kunde minnas
hade nämligen Brun varit intagen för alkoholmissbruk, och han hade även
misshandlat sin hustru. Vidare mindes Karlmark, att det varit några svåra
skilsmässosituationer för Brun. Karlmark hade ett minne av att han haft
en del kontakter med makarna mellan intagningsperioderna, och han ville
även minnas att han vid flera tillfällen varit med dem till deras hem i Vasastaden.
Under någon av de färder, som Karlmark gjort tillsammans med
makarna Brun i Bruns bil, hade någon av dem fört på tal, att Brun behövde
ett intyg för återfående av sitt körkort. Karlmark trodde också att
det varit meningen, att Brun för den skull ämnade ta kontakt med doktor
Rabe i dennes egenskap av överläkare. Det vore möjligt, att Karlmark
på tal därom förklarat att han, om han skulle utfärda ett sådant intyg,
skulle ta del av regeringsrättens årsbok, då det måste anses vara så ytterst
tveksamt, om Brun skulle återfå sitt körkort, och att man då måste granska
problemet ingående. Genom sin uppfattning om Bruns läge hade Karlmark
ansett utfärdandet av intyget vara ett verkligt specialsakkunniguppdrag.
Karlmark ville hålla för troligt, att Brun då frågat något om hur mycket
ett sådant verk skulle kunna kosta, och det vore säkerligen också möjligt
att Karlmark då svarat, att det var dyrt. Han ville ej hålla för troligt, att
han angivit något belopp, men ville icke bestrida att så varit fallet.

Påvisad att Brun icke påstått, att det var boken som skulle kosta 800 å
1 000 kronor, utan att Karlmark begärt den summan för att skriva ut intyget,
förklarade Karlmark, att han icke hade något minne av att han
skulle skriva ut intyget och följaktligen icke heller kunde ha nämnt något
pris på intyget. Makarna Bruns uppgift att Karlmark ansett sig behöva
ta tjänstledighet, t. o. m. upp till tre veckor, måste enligt Karlmarks uppfattning
tydas så, att de icke alls förstått sig på hans enligt deras framställning
”stora vältalighet”. Han hade icke nämnt något om någon tjänstledighet
och förstode, att makarna Brun missuppfattat hela diskussionen. Karlmark
kunde icke ens tänka sig, att han skulle gå bakom sin chefs rygg och
skriva ut ett intyg till Brun, därav hans tveksamhet om sanningshalten i
Bruns uppgifter i detta avseende. Karlmark kunde erinra sig, att han så
småningom, efter att även ha diskuterat saken ingående med fru Brun,
lovat Brun att bistå med uppgifter om olika rättsfall, liknande Bruns. Han

ville också minnas, att han tillställt Brun några uppgifter därom från regeringsrättens
årsbok. Han ville nämligen minnas, att han bland annat under
en hel söndag varit i arbete med att plocka ut de rättsfall som han ansett
belysande för Bruns fall. Karlmark ville icke bestrida, att han av fru Brun
mottagit troligen 100 kronor såsom ersättning bland annat för det arbete
han åtagit sig genom studium av rättsfall. Karlmark kunde icke säga, om
det varit något tal om att han skulle skicka någon man att göra dessa utdrag;
han ville dock icke bestrida, att detta varit på tal. I övrigt hade han
ett starkt minne av att han själv gjort arbetet i dess helhet. Karlmark ville
tro, att Brun — efter någon tjänst som Karlmark gjort Brun vid besök i
bostaden eller på annat sätt — frågat, hur mycket han vore skyldig, och
att Karlmark i så fall hänvisat till det ständigt återkommande hjälpbehovet
hos patienterna å Beckomberga sjukhus.

På direkt fråga förklarade Karlmark, att det vore tänkbart att Brun
också inbetalat angivet belopp — 100 kronor — för patienters å Beckomberga
sjukhus bästa. I det starka medvetandet om att man bäst nådde en
god kontakt med en människa, om man toge kontakten vid tillfällen då
vederbörande kände sig verkligt hemmastadd, hade Karlmark gärna sett,
att han fått kontakt med Brun och hans hustru i annan miljö än sjukhusets.
Han ville därför icke bestrida, att han vid något tillfälle förhalat
tiden för att få göra dem sällskap hem — dock icke för egen vinnings skull.
Han ville betrakta den uppgiften såsom enbart löjlig. Karlmark bestrede,
att han i något avseende gjort sig skyldig till brottsligt förfarande gentemot
Brun, vilkens bästa han hela tiden haft för ögonen. Den ersättning han
erhållit av Brun för sin hjälp med uppgifter från regeringsrättens årsbok
vore en ringa ersättning för det arbete Karlmark lagt ned därpå. De pengar
Brun antagligen översänt till Karlmark för patienternas bästa hade med
belopp, långt överstigande den påstått översända summan, kommit patienterna
på Beckomberga sjukhus till del på olika sätt.

Påföljande dag, den 16 maj, lösgavs Karlmark klockan 18.50.

I en den 19 maj 1952 till JO inkommen klagoskrift anförde Karlmark,
bland annat, följande.

Vid 12-tiden den 15 maj hade Karlmark av Rislöw anmodats att infinna
sig till förhör hos kriminalpolisen klockan 15.30 samma dag. Då emellertid
advokaten Einar van de Veide, vilken Karlmark anmodat att bli hans
offentlige försvarare, på grund av andra uppdrag haft svårt att närvara
vid ett polisförhör nämnda dag, hade van de Veide satt sig i förbindelse
med Rislöw och hemställt, att förhöret skulle äga rum först den 19 maj.
Rislöw hade då frågat, var Karlmark befann sig, så att Karlmark skulle
kunna underrättas, därest det till den 15 maj utsatta förhöret inställdes.
Därtill hade van de Veide svarat, att Karlmark vore att vänta till van de
Veides advokatbyrå klockan omkring 15. Vid 15-tiden hade emellertid

Iiislöw infunnit sig dur och anmodat Karlmark att omedelbart medfölja
till kriminalpolisstationen för förhör. Karlmark hade hemställt, att van
de Veide trots sina andra göromål skulle medfölja, eftersom situationen
de facto inneburit ett gripande. Då van de Veide, Rislövv och Karlmark
anlänt till polishuset hade Aldén infunnit sig på Rislöws tjänsterum och
meddelat Karlmark, att tre anmälningar inkommit mot Karlmark, nämligen
en anmälan, vilken Aldén uppfattade såsom beskyllning för försök
till ocker, en för förment tjänsteförsummelse samt en för brottslig homosexualitet.
Anmälningen för försök till ocker hade avsett en episod,
rörande vilken utredningen praktiskt taget varit klar för polisens vidkommande
i och med att anmälarna — makarna Brun — avgivit en utförlig
redogörelse. Anmälningen för tjänsteförsummelse hade varit uppenbart
ogrundad. Den hade nämligen avsett, att Karlmark skulle uraktlåtit att
utskriva Nilsson från Beckomberga sjukhus. Karlmark hade framhållit
lör Aldén att, eftersom Karlmark saknade rätt att utskriva patienter, Karlmark
följaktligen icke kunde hålla någon olagligt inspärrad. Den tredje
anmälningen hade kommit från hustrun till Spjut, å vilken Karlmark i
september 1951 verkställt narkoanalys. Karlmark hade omedelbart framhållit,
att denna anmälan saknade varje grund och att anledningen till
att den överhuvudtaget ingivits sannolikt vore den, att makarna lågo
under skilsmässa och att Karlmark av mannen åberopats såsom vittne i
hemskillnadsprocessen mot hustrun vid rådhusrätten i Norrköping till
styrkande av att lång och varaktig söndring förelåg mellan makarna.
\ idare hade van de Veide frågat Aldén, om Aldén icke ansett det vara
sin skyldighet att, innan Karlmark kallats till förhör, sätta sig i förbindelse
med Spjut för att efterhöra, huruvida denne gjorde gällande att Karlmark
förfarit brottsligt mot honom i ifrågasatt hänseende. Då Aldén besvarat
denna fråga nekande och tillagt, att han måste förklara Karlmark anhållen
tills saken hunnit utredas, hade van de Veide i sin egenskap av offentlig
försvarare för Karlmark påfordrat, att man omedelbart samma dag skulle
taga kontakt med Spjut och hålla förhör med denne. Han hade också
framhållit, att ett anhållande av en person, som hade en så stor kontakt
med allmänheten som Karlmark och därigenom blivit känd i vida kretsar,
skulle väcka ett stort uppseende och vålla Karlmark nära nog obotlig skada
i utövandet av hans kall. Aldén hade emellertid svarat, att han konfererat
med t. f. statsåklagaren Eugen Glas, vilken varit fullt ense med Aldén om
att ett anhållande borde ske. Ånyo hade van de Veide framhållit, att anhållandet
skedde på alltför lösa grunder, och påfordrat, att Karlmark
skulle få lämna kriminalpolisstationen, sedan förhöret för dagen avslutats.
Aldén hade emellertid skyndsamt avlägsnat sig under föregivande, att han
stämt möte med sin hustru. Påföljande dag klockan 6.45 hade Aldén med
biträde av en kriminalkonstapel företagit husrannsakan i Karlmarks bostad.
Karlmark hade därefter underkastats förhör angående det påstådda

homosexuella brott, som skulle begåtts i samband med narkoanalytisk behandling.
Först efter förhöret hade Karlmark underrättats om att Spjut
tidigare på dagen förhörts av norrköpingspolisen och därvid helt fritagit
Karlmark från misstanken om brottsligt förfarande gentemot honom. Om
oekeranmälningen hade inga förhör ägt rum. Efter förhörens slut den 16
maj hade Aldén meddelat, att han dåmera säkrat bevisningen och att skäl
för Karlmarks kvarhållande icke längre förelåg. Anhållandet hade emellertid
då väckt stort uppseende och hade givetvis förutom en själslig depression
förorsakat Karlmark betydande skador. Linder åberopande av det anförda
hemställde Karlmark, att JO ville undersöka, huruvida Aldén begått
tjänstefel, och att de åtgärder måtte vidtagas, vartill utredningen kunde
föranleda. Karlmark ansåge det vara en fråga av fundamental betydelse
ur rättssäkerhetssynpunkt att en person icke i oträngt mål berövades friheten.

Karlmark framhöll slutligen, att de kriminalpolismän, som varit inkopplade
på hans fall, handlagt ärendet med utomordentlig humanitet och
objektivitet.

Vid klagoskriften var fogat ett intyg av van de Veide av följande innehåll.

Vid det förhör, som den 15 maj 1952 hållits å kriminalpolisstationen
med Karlmark och vid vilket förhör van de Veide närvarit i egenskap av
blivande offentlig försvarare för Karlmark, hade van de Veide tillfrågat
Aldén angående orsaken till att Karlmark anhållits. Därvid hade Aldén
förklarat, att anhållandet skett på grund av en anmälan från en fru i
Norrköping om att hon misstänkte Karlmark för att vid narkoanalytisk
behandling av hennes make ha förgått sig homosexuellt mot denne samt
en anmälan angående tjänsteförsummelse. Därtill hade van de Veide genmält,
att anmälningen för tjänsteförsummelse vore uppenbart ogrundad,
enär försummelsen skulle bestått däri, att Karlmark icke utskrivit anmälaren
från Beckomberga sjukhus — en åtgärd som Karlmark icke kunnat
vidtaga vid det förhållandet att han aldrig varit beklädd med rätten att
utskriva patienter från sjukhuset. Beträffande anmälningen för kriminell
homosexualitet hade van de Veide framhållit, att anmälningen vore alltför
diffus för att man skulle kunna fästa avseende vid densamma samt att den
icke kunde utgöra skäl till ett anhållande, så länge icke den mot vilken
brottet skulle ha begåtts blivit hörd och vitsordat, att den ifrågasatta gärningen
verkligen ägt rum. Karlmark hade kraftigt understrukit detta påpekande.
Vidare hade van de Veide påfordrat, att man omedelbart skulle
låta höra patienten, och framhållit, att ett anhållande skulle bli till synnerligen
stort men just för Karlmark med hänsyn dels till dennes befattning
som ordinarie läkare vid landets största sinnessjukhus, dels till den
omständigheten att han vore en mycket känd person. Aldén hade emellertid
förklarat, att beslutet stode fast, att han innan han fattat detsamma

konfererat med Glas samt att han omedelbart måste avlägsna sig, enär
han stämt möte med sin hustru och redan vore tio minuter försenad.
Innan Aldén avlägsnat sig hade Rislöw frågat honom, huruvida Karlmark
borde överföras till den rotel, som handhade utredningar om homosexuella
förbrytelser, vilken fråga Aldén besvarat jakande. Dessförinnan hade Rislöw
och Aldén blivit ense om att Rislöw skulle fortsätta förhöret med
Karlmark angående anmälningen för försök till ocker, tills densamma slutförts.
Sistnämnda anmälan hade av Aldén aldrig åberopats som skäl för
anhållandet. Omedelbart efter det Aldén avlägsnat sig hade van de Veide
besökt kriminalpolisintendenten Alvar Zetterquist och framhållit den skada,
som skulle förorsakas Karlmark av anhållandet, vilket nödvändigtvis —
enligt vad Aldén hade upplyst van de Veide om — skulle komma till allmänhetens
kännedom, samt bett Zetterquist ingripa, så att fru Spjut och
hennes make omgående bleve hörda. Zetterquist hade svarat, att han med
glädje skulle ha ombesörjt en sådan åtgärd men att han med nuvarande
arbetsordning icke kunde gå i författning därom, enär det tillkomme
vederbörande undersökningsledare ensam, alltså Aldén, att låta verkställa
dessa förhör. Hemkommen till sitt kontor hade van de Veide gjort ett sista
försök att stoppa det enligt hans uppfattning upprörande övergreppet mot
Karlmark genom att telefonera till Glas i hans egenskap av t. f. statsåklagare
och underrätta honom om vad som passerat. Visserligen hade
Aldén sagt, att åtgärden skett i samförstånd med Glas, men van de Veide
hade dock hoppats, att Glas med sin mångåriga erfarenhet vid närmare
eftertanke skulle inse det betänkliga i Aldéns åtgärd. Glas hade då meddelat,
att han trott, att Aldén vidtagit anhållandet på grund av anmälan
om försök till ocker, och att han icke närmare kände till anmälan för ifrågasatt
kriminell homosexualitet. Glas hade sagt sig skola taga kontakt med
Aldén och därefter återkomma. Han hade emellertid icke låtit sig avhöra.

Med anledning av klagomålen anhöll JO i skrivelse den 24 maj 1952, att
riksåklagarämbetet matte efter verkställd utredning till JO inkomma med
yttrande. Sedan ämbetet anmodat statsåklagaren i Stockholm att efter
utredning till ämbetet inkomma med yttrande samt skriftliga yttranden
avgivits, den 13 augusti 1952 av Glas till ämbetet och den 26 samma
månad av Aldén till statsåklagaren, verkställde statsåklagaren Martin
Lundquist förhör med, bland andra, Aldén, Rislöw och Karlmark, varjämte
han ombesörjde viss annan utredning i saken. Denna utredning kompletterades
sedermera av byråchefen Erik Vinberg i egenskap av tillförordnad
statsåklagare i Stockholm från och med den 15 februari 1953, därvid ytterligare
förhör hölls med Rislöw och skriftligt yttrande avgavs av Aldén
den 20 januari 1954. Sedan JO den 23 mars 1954 anmodat Vinberg att i riksåklagarämbetets
ställe till honom inkomma med utredningen jämte ytt -

rande, överlämnade Vinberg den 29 i samma månad utredningshandlingarna
samt det begärda yttrandet.

I sitt yttrande till statsåklagaren den 26 augusti 1952 anförde Aidén
följande.

I början av december 1951 hade Welanders anmälan mot Karlmark lottats
på Aldén. Anmälningen hade överlämnats till kriminalpolisen för utredning.
Därvid hade Karlmark icke hörts, utan han hade erhållit anmälningsskriften
på remiss. I saken hade funnits endast ett vittne av betydenhet,
nämligen Vega Söderholm. Såsom framginge av förundersökningsprotokollet
hade Karlmark låtit henne på hans förklaring till polisen teckna
ett intyg att Karlmarks uppgifter voro ”med fulla verkligheten överensstämmande”.
Då hon sedermera hörts på kriminalpolisstationen hade hon
lämnat avvikande uppgifter mot vad Karlmark anfört i sin förklaring.
Den 14 maj 1952 hade x\ldéns hembiträde meddelat, att en person ringt
till hans bostad och velat träffa Aldén. Personen hade lämnat sitt telefonnummer
och genom detta hade Aldén fått kontakt med Brun. Aldén hade
på kvällen upptagit Bruns anmälan. Som framginge av denna hade här
förelegat en i det närmaste identisk händelse med den, vilken blivit föremål
för stämning, oaktat gärningen endast stannat vid försök. Vidare hade
Brun i sin anmälan lämnat en detaljerad redogörelse för hur Karlmark
utverkat ett bidrag på 100 kronor av Brun för att bereda patienterna på
Beekomberga viss ekonomisk lättnad. Som framginge av förundersökningsprotokollet
hade Karlmark själv medgivit, att de medel, som han benämnde
”Söderholmska fonden”, aldrig hållits avskilda och att han heller
icke visste, vilka utbetalningar han gjort från fonden. Aldén hade därför
ansett, att det förelåg skälig misstanke att Karlmark ej heller hållit Bruns
100 kronor avskilda och att Karlmark i denna del gjort sig skyldig till
åtminstone ett olovligt förfogande. Det vore uppenbart att, därest den av
Brun gjorda anmälan var riktig, ett åtal för försök till ocker på ett avsevärt
sätt skolat stödja det tidigare åtalet. Aldén hade med hänsyn till
vad som passerat i anledning av Welanders anmälan bedömt kollusionsfaran
såsom överhängande. Därtill hade kommit, att Brun direkt i sin
anmälan utsagt, att han var rädd för Karlmark. På morgonen den 15 maj
hade Aldén i en av polishusets korridorer träffat Glas. Aldén hade tidigare
informerat Glas såväl om utredningen av Welanders anmälan som om
åtalsbeslutet av den 12 maj. Aldén hade vid berörda sammanträffande
redogjort för den nya situationen och särskilt risken för att Karlmark
skulle påverka vittnen. Aldén hade förklarat, att han för att säkerställa
bevisningen måste anhålla Karlmark, särskilt med hänsyn till de grova
brott för vilka han misstänktes. Glas hade ifrågasatt, huruvida icke Karlmark
borde begäras häktad, och förklarat, att han ansåge att ett anhållningsbeslut
vore riktigt. Efter denna konferens hade Aldén kontaktat utredningsmannen,
Rislöw, och meddelat honom, att Aldén beslutat att

Karlmark skulle anhållas. Rislöw hade också fått Bruns anmälan. Efter
en stund hade Rislöw ringt och meddelat, att han haft telefonkontakt med
Karlmark och att denne skulle komma till förhör klockan 15.30. Rislöw
hade kort därefter ringt på nytt och meddelat, att Karlmark icke kunde
komma förrän den 19 maj. Aldén hade omedelbart misstänkt, att det förelåg
fara för dröjsmål, och beordrat Rislöw att gripa Karlmark. Så hade
även skett och senare, klockan 15.30, hade Rislöw ringt och meddelat, att
han åter befann sig på kriminalstationen tillsammans med Karlmark,
biträdd av van de Veide. Dessförinnan hade emellertid följande inträffat.
Vid 13-tiden på dagen hade Aldén uppsökts av Nilsson, som önskat göra
anmälan mot Karlmark för tjänstefel. Nilsson hade medfört handlingar,
som i viss mån bestyrkt hans påståenden i huvudsak. En kort stund därefter
hade det ringt på telefon, varvid det anmälts att det var rikssamtal
från Norrköping. Det hade visat sig vara fru Spjut, som begärt utredning,
huruvida Karlmark gjort sig skyldig till straffbar homosexualitet gentemot
hennes man. Aldén hade nedtecknat det väsentligaste av hennes
berättelse samt därefter läst upp den för henne. Han hade framhållit, att
han hade för avsikt att på grundval av hennes uppgifter verkställa utredning,
och frågat om hon stode fast vid dem. Detta hade hon sagt att hon
gjorde. Att utredning begärts, huruvida Karlmark gjort sig skyldig till
straffbar homosexualitet, hade icke kommit såsom någon överraskning för
Aldén. Av en tillfällighet hade Aldén erfarit, att det skett en utredning
inom kriminalpolisens första rotel, huruvida Karlmark gjort sig skyldig
till straffbar homosexualitet mot en person vid namn Boman, vilken utredning
avskrivits av Zetterquist. Aldén hade erhållit kännedom om utredningen
antagligen i mars 1952 och bett att få läsa den och eventuellt
överta utredningen, då Aldén ansett, att ett ockerbrott och ett otuktsbrott
med utnyttjande av annans beroendeställning låge varandra mycket nära.
Aldén hade emellertid funnit, att bevisningen varit för svag för att genomföra
ett åtal för straffbar homosexuell otukt med detta som enda fall. En
av de sista dagarna i april 1952 hade Aldén uppringts av en redaktör i en
av Stockholms kvällstidningar, vilken meddelat, att en person, vilken han
namngav, hade kännedom om homosexuella handlingar från Karlmarks
sida mot patienter på Beckomberga. Vid samtal med denna person hade
en man vid namn Jonsson utpekats såsom den, med vilken otukten skulle
ha bedrivits. Efterspaningar efter Jonsson hade emellertid lett till negativt
resultat, och Jonsson hade intagits på Beckomberga sjukhus innan
polisen hunnit höra honom. Med hänsyn till vad som passerat hade Aldén
ansett, att den av fru Spjut gjorda anmälningen innefattade sannolika
skäl för brott mot 18 kap. 10 a § strafflagen. Vid anhållningstillfällct hade
Karlmark salunda varit misstänkt lör — förutom det brott varå stämning
utfärdats — försök till grovt ocker, grovt olovligt förfogande eller förskingring.
straffbar homosexuell otukt och tjänstefel. Beträffande de tre första

brotten funnes straffarbete i straffskalan. Att det förelegat sannolika skäl
för brott i samtliga fall framginge av vad Aldén anfört. Vad de speciella
häktningsskälen beträffade hade Aldén tidigare berört kollusionsfaran. Då
Karlmark på sannolika skäl varit skyldig till straffbar homosexuell otukt,
hade även förelegat fara för att han på grund av sina tillvitade onaturliga
böjelser kunde fortsätta sin brottsliga verksamhet. Aldén hade sålunda ansett
anhållningsbeslutet synnerligen välgrundat och hade den 15 maj varit
beredd att fullfölja handläggningen med en häktningsframställning.

Såsom förut sagts -—- fortsatte Aldén — hade Karlmark införts på kriminalstationen
klockan omkring 15.30. Aldén hade omedelbart begivit sig
till Rislöws tjänsterum, där Aldén sammanträffat med Rislöw, Karlmark
och van de Veide. Rislöw hade då redan börjat höra Karlmark om Bruns
anmälan. Aldén hade redogjort för de övriga anmälningarna samt förklarat
Karlmark anhållen. Mot detta beslut hade van de Veide protesterat och
velat underställa det statsåklagaren. Aldén hade då omtalat, att han redan
konfererat med Glas och att denne godkänt åtgärden. Förhandlingarna
hade fortsatt till klockan 17, då Aldén varit tvungen att avlägsna sig, enär
han och hans hustru stämt möte med en annan person vid sagda tidpunkt
och Aldén redan varit försenad. När Aldén återkommit till sin bostad vid
20-tiden, hade hans hembiträde meddelat, att han skulle ringa Glas. Aldén
hade omedelbart ringt upp Glas, varvid Aldén informerat honom om de
nya anmälningar, som inkommit under dagens lopp. Glas hade undrat,
om Aldén verkställt husrannsakan hos Karlmark. Aldén hade uppgivit,
att detta icke medhunnits under dagens lopp samt att Aldén befarade, att
en dylik åtgärd skulle draga ut över klockan 21, då enligt rättegångsbalkens
bestämmelser husrannsakan ej utan särskilt skäl borde äga rum. Aldén
hade överenskommit med Glas, att en husrannsakan skulle ske tidigt påföljande
morgon. Efter samtalet med Glas hade Aldén ringt upp jourhavande
överkonstapeln på kriminalstationen för att om möjligt söka få till
stånd förhör med i första hand mannen Spjut samma kväll. Detta hade
emellertid icke låtit sig göra, men kontakt med vederbörande polismyndighet
för mannen Spjuts efterspanande hade skolat ske omedelbart nästa dag.
Påföljande morgon hade Aldén själv verkställt husrannsakan hos Karlmark.
Vid Aldéns återkomst därifrån hade utredningen fortsatts av honom
personligen. Vid slutet av dagen hade utredningen rörande de brott, på
grund av vilka Karlmark anhållits, varit i stort sett avslutad. Detta hade
varit fallet med Bruns och fru Spjuts anmälningar. Genom husrannsakan
hade därjämte misstanke om ytterligare brott framkommit, nämligen dels
falskdeklaration, vilken måste bedömas såsom begången under synnerligen
försvårande omständigheter, då Karlmark dolt den genom utnyttjande av
sin tystnadsplikt, dels förberedelse till bedrägeri, avseende bokverk för
vilka Karlmark stått som bulvan åt en på Säters sinnessjukhus internerad
person. Vid avvisiteringen hade beslagtagits vissa postgiro- och postanvis -

ningstalonger, avseende till Karlmark inbetalade belopp, av vilka två rört
hans ”insamlingsverksamhet” till förmån för patienterna på Beckomberga
sjukhus och vilka därigenom tillsammans med Bruns anmälan kommit att
bilda en — såvitt man kunde misstänka — serie av olovliga förfoganden
eller förskingringar. Vid förhöret samma dag hade Karlmark ej kunnat
lämna någon tillfredsställande förklaring till disponerandet av beloppen.
Beträffande Spjut hade under dagen ingått telefonmeddelande till jourhavande
överkonstapeln på kriminalstationen att den gjorda utredningen
icke givit vid handen, att någon straffbar homosexualitet kunde påvisas.
Vid övervägande av huruvida häktningsframställning skulle ske hade man
å ena sidan haft att taga hänsyn till följande. Karlmark hade stått under
åtal för grovt ocker; han hade på sannolika skäl varit misstänkt för åtminstone
försök till grovt ocker (Bruns anmälan), grova olovliga förfoganden
och falskdeklaration under synnerligen försvårande omständigheter
ävensom tjänstefel; kollusionsfaran hade alltjämt måst bedömas såsom
lika betydande. Å andra sidan hade faran för fortsatt brottslig verksamhet
så tillvida avtagit genom att vid detta tillfälle straffbar homosexualitet
icke kunnat påvisas. Risken för fortsatta förmögenhetsbrott måste i
detta läge bedömas såsom mindre, då Karlmark innehade fast bostad och
anställning. Som särskilt häktningsskäl hade därför realiter endast kvarstått,
att Karlmark på fri fot skulle kunna försvåra utredningen. Det hade
därför uppstått ett avvägningsspörsmål, huruvida ett fortsatt frihetsberövande
till förmån för utredningen kunde beräknas uppväga Karlmarks
intresse att bli försatt på fri fot. Efter konferens med Glas hade Aidén
beslutat, att Karlmark skulle frigivas.

Beträffande själva anhållningsbeslutet — anförde Aldén slutligen —
hade detta grundats på anmälningarna såväl om förmögenhetsbrott som
om ifrågasatt straffbar homosexualitet. Karlmark och van de Veide syntes
ha missuppfattat hela situationen. De hade dock själva medgivit, att
samtliga de föreliggande anmälningarna föredragits i samband med anhållningsbeslutet.

Glas uppgav i sitt den 13 augusti 1952 till riksåklagarämbetet avgivna
yttrande följande.

Då Glas — såsom Aldén anfört — den 15 maj sammanträffat med Aldén
och frågat honom om det inträffat något nytt i ärendet, hade Aldén
nämnt, att saken kommit i ett för Karlmark betydligt sämre läge, enär
ytterligare anmälningar mot honom gjorts, varav en rörande försök till
grovt ocker samt en annan för tjänstefel bestående däri, att Karlmark
skulle ha ombesörjt intagande å anstalt av en person som cj varit hemfallen
åt alkoholmissbruk, varjämte omständigheter framkommit som tytt
på att Karlmark icke kunde nöjaktigt redovisa för omhänderhavda medel.
Av det korta samtal Glas vid detta tillfälle haft med Aldén hade Glas
dessutom fått den uppfattningen att Aldén väntat sig flera anmälningar

S — J mt iticombudxmanncns ämbctubcrättclsc till 1957 drs riksday.

mot Karlmark samt att Aldén icke stått främmande för tanken att Karlmark
kunde komma att försvåra utredningen. I anledning därav hade
Glas frågat Aldén, om han övervägt huruvida han icke kunde bli nödsakad
att begära Karlmark häktad. Aldén hade svarat, att han redan förordnat
om Karlmarks anhållande och att Karlmark skulle inställas till förhör
samma dag. Senare på dagen — klockan kunde ha varit omkring 18.30 —
hade Glas blivit uppringd av van de Veide, som i mycket upprörd ton frågat,
hur en obestyrkt angivelse om homosexuell otukt kunde utgöra laga
skäl för anhållande och om icke mannen Spjut borde ha hörts före anhållandet.
Tydligen hade van de Veide utgått från att Glas känt till fallet
Spjut, vilket dock icke varit förhållandet, enär fru Spjuts begäran om utredning
skett efter Glas’ förenämnda sammanträffande med Aldén och
Glas ej talat med Aldén därefter. Glas hade meddelat van de Veide, att
i den mån Glas’ uppfattning varit bestämmande för Aldéns anhållningsbeslut
detta grundat sig på de förmögenhetsbrott och tjänstefel, för vilka
Karlmark misstänktes. Då van de Veide vidhållit, att enligt det besked
han fått av Aldén fru Spjuts beskyllning mot Karlmark varit anledningen
till anhållandet, hade Glas meddelat, att han genast skulle telefonera till
Aldén och sedan han konfererat med denne återkomma per telefon. Glas
hade emellertid icke lyckats träffa Aldén i telefon — enligt uppgift var
Aldén på landet och väntades hem klockan omkring 21. Glas hade därför
genast ringt till jourhavande kriminalkommissarien Klas Hjalmar Larsson
och anmodat denne att ofördröjligen telefonera till polisen i Gävle, där
mannen Spjut, såsom van de Veide meddelat, för tillfället uppehöll sig,
och begära Spjut hörd i saken, om möjligt redan samma afton. Larsson
hade lovat detta och skulle genast ringa Glas, därest Spjut kunde bli
omedelbart hörd. En stund senare hade Glas ånyo ringt till Larsson, som
dock icke fått något besked från gävlepolisen. Vid detta telefonsamtal
hade Glas bett Larsson försöka få kontakt med van de Veide och underrätta
honom om sakens läge. Själv hade Glas nämligen under tiden förgäves
sökt komma i förbindelse med van de Veide. Strax efter klockan 21 hade
Aldén ringt upp Glas och blivit informerad om van de Veides hänvändelse
till Glas. Aldén hade förklarat, att det måste föreligga något missförstånd
från van de Veides sida, om denne uppfattat Aldéns anhållningsbeslut
såsom grundat på fru Spjuts påståenden, vilka dock självfallet icke förbättrat
Karlmarks position. Under detta telefonsamtal hade Aldén ånyo
understrukit kollusionsfaran. På Glas’ fråga om Aldén låtit göra husrannsakan
hos Karlmark för säkrande av bevisning hade Aldén uppgivit, att
han ännu ej varit i tillfälle att fatta beslut därom. Efter en stunds diskussion
hade Glas och Aldén kommit till den slutsatsen, att en husrannsakan
i Karlmarks bostad borde företagas. Påföljande dag klockan omkring 17
hade Aldén meddelat Glas, att han på morgonen företagit husrannsakan
hos Karlmark samt att, såsom Aldén bedömde situationen, den aktuella

kollusionsfaran icke längre var så överhängande, att Karlmark ej kunde
få vistas på fri fot.

Karlmark hördes av Lundquist den It oktober 1952 och uppgav därvid
följande: Då Karlmark den 15 maj per telefon anmodats av Rislöw att infinna
sig till förhör, hade Rislöw förklarat, att förhöret skulle avse några
förhållanden som Aldén ville fråga Karlmark om, men Rislöw hade icke
angivit, vilka brott det gällde. Sedan Karlmark inställt sig hos Aldén, hade
denne läst upp de tre ovannämnda anmälningarna, och i anslutning därtill
”uppställde Aldén en diskussionsbasis” till den sista anmälan, som gällt
kriminell homosexualitet. Därefter hade Aldén förklarat Karlmark anhållen.
Karlmark hade icke något omedelbart minne av att Aldén angivit
något direkt skäl till anhållandet, men Karlmark hade fått den uppfattningen
att anhållandet grundat sig på fru Spjuts uppgifter.

Vid av Lundquist hållet förhör med Aldén påpekade denne följande avvikelser
mellan innehållet i Karlmarks i hans skrivelse den 14 januari 1952
lämnade uppgifter och Vega Söderholms berättelse vid polisförhöret den
12 februari samma år: Karlmark hade uppgivit, att han redan vid det
tillfälle på våren 1949, då Vega Söderholm förklarat sig önska överlämna
regeringsrättens årsbok som gåva till Karlmark, talat om att han ville göra
rätt för sig, exempelvis genom understöd åt sjukhusets patienter, medan
Vega Söderholm berättat, att detta Karlmarks yttrande fällts först på sommaren
1951. Vidare hade Vega Söderholm sagt, att hon icke hade sig
något bekant om att Karlmark, såsom han uppgivit, hjälpt till att ackordera
om priset på bokverket.

Aldén anförde vidare vid förhöret: I protokollet över det förhör,
som Rislöw den 15 maj 1952 med början klockan 16.45 hållit med
Karlmark, hade antecknats följande: ”Karlmark fick först genom undertecknad
i närvaro av tillstädeskommande undersökningsledaren,
bitr. stadsfiskalen Aldén, del av den föreliggande anmälan enligt ovan
(Bruns anmälan) samt upplyst om att han vore misstänkt för ocker eller
försök därtill. Dr Karlmark erhöll därefter genom bitr. stadsfiskal Aldén
besked om innehållet i sak i de ytterligare anmälningar som inkommit från
fru Spjut och från föreståndaren Nilsson och meddelad beslut om anhållande
i avvaktan på utredning av dessa anmälningar.” Därav framginge,
att för Karlmark angivits att han blivit anhållen för försök till grovt
ocker. Aldén visste, att för Karlmark upplästs samtliga tre ifrågavarande
anmälningar, antingen av Aldén själv eller av Rislöw. Detta hade skett
i närvaro av van de Veide. Sedan anmälningarna föredragits, hade Aldén
fällt ett yttrande av ungefär följande innehåll: ”Doktor Karlmark står ju
under åtal för grovt ocker, och här föreligger nu tre olika anmälningar,
som gäller försök till grovt ocker, straffbar homosexualitet och tjänstefel,
det sista kanske saknar betydelse i det här fallet. Med hänsyn till att doktor
Karlmark tidigare påverkat vittnen, så måste jag förklara doktor Karl -

•36

mark anhållen.” Karlmark hade, såvitt Aldén mindes, icke gjort någon
anmärkning därtill. Över huvud taget hade Karlmark, enligt Aldéns uppfattning,
varit mycket fåordig, och ordet hade på Karlmarks vägnar förts
av van de Veide. I anslutning till att Aldén förklarat Karlmark anhållen
hade van de Veide sagt, att Aldén hade anledning att vara försiktig, enär
det här vore fråga om en känd vetenskapsman och anhållandet skedde på
lösa grunder. Därefter hade en diskussion uppstått mellan Aldén och van
de Veide rörande brottens natur och grunden för själva anhållandet, varunder
van de Veide framhållit, att skäl saknades för anhållandet, och Aldén
motsatsen. Denna diskussion, som börjat troligen klockan omkring 16,
hade hållit på till klockan 16.45, då Aldén avlägsnat sig. Aldén ansåge sig
helt ha iakttagit bestämmelserna i 24 kap. 9 § rättegångsbalken rörande
skyldigheten att vid anhållande av en person meddela skälen för anhållandet.
— Rörande fallet Brun hade Karlmark kunnat oförmånligt påverka
utredningen genom att, innan polisen hunnit taga kontakt med makarna
Brun, sätta sig i förbindelse med dem. Samma olägenhet hade även kunnat
uppstå i fråga om vittnen, som skolat höras i saken, bland andra doktor
Rabe. Såvitt anginge mannen Brun hade visserligen Aldén upptagit en
utförlig anmälan i makarna Bruns bostad på kvällen den 14 maj, men förhör
hade återstått med fru Brun, som enligt Aldéns uppfattning varit att
betrakta som vittne i målet. Av Nilssons anmälan ävensom av en del handlingar,
som Nilsson i samband med anmälningen företett, hade framgått,
att vad som lagts Karlmark till last varit icke Nilssons intagande på sjukhuset
utan hans obehöriga kvarhållande därstädes. Visserligen hade Karlmark
icke vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjort som överläkare och han
hade sålunda icke haft det formella ansvaret för Nilssons kvarhållande,
men det hade kunnat tänkas, att Karlmark genom att underlåta att i vederbörlig
ordning hålla överläkaren informerad om det nilssonska fallet felat
i sin tjänsteutövning. Ifrågavarande brott hade icke ingått bland dem, som
legat till grund för anhållandet. Detta hade även Aldén framhållit för Karlmark
och van de Veide. Vid den tidpunkt, då fru Spjuts anmälan upptagits,
hade Aldén redan rådgjort med Glas om ett anhållningsbeslut på grundval
av Bruns anmälan, och tiden hade ej tillåtit, att mannen Spjut hördes
före anhållningsbeslutets verkställande. När Aldén klockan omkring 16.45
den 15 maj avlägsnade sig från polishuset hade förhör med Karlmark påbörjats
men ännu ej avslutats. Detta hade avslutats av Rislöw senare på
kvällen. Avsikten hade varit, att utredningen angående ocker sedan skulle
fortsättas, bland annat genom förhör med Rabe. Utredningen ifråga hade
sålunda icke varit avslutad den 15 maj. Avsikten hade varit att, sedan
förhöret med Karlmark avslutats, i första hand höra mannen Spjut angående
dennes uppfattning rörande det påstådda otuktsförliållandet mellan
honom och Karlmark samt sedan fortsätta utredningen angående ocker.
Enligt kriminalpolisens interna arbetsregler hade Karlmark, då utredning -

en om ockerbrottet varit klar, skolat överföras från 4:e roteln, dit ockerbrottet
hörde, till l:a roteln, som handlade otuktsbrott. Aldén ansåge sig
icke knnna göra något uttalande om, huruvida Glas i sin egenskap av t. f.
statsåklagare tagit sådan befattning med Karlmarks anhållande, att Aldén
på grund därav icke längre hade något ansvar för detta, utan Aldén hänvisade
till de faktiska uppgifter han tidigare lämnat i saken. Det vore riktigt,
att van de Veide frågat Aldén om anledningen till Karlmarks anhållande.
Aldén hade sagt, att Karlmark vore anhållen dels för ocker och dels för
kriminell homosexualitet. Han hade därvid även nämnt, att Karlmark vore
misstänkt för tjänstefel, men samtidigt sagt, att detta kanske icke hade
något intresse i samband med anhållandet. Aldén bestrede alltså van de
Veides påstående att Aldén icke anfört ocker som grund för anhållandet.
I övrigt ville Aldén icke ifrågasätta riktigheten av den relation över samtalet
mellan honom och van de Veide, som van de Veide lämnat.

Rislövv berättade vid Lundquists förhör med honom följande.

Rislöw vore indelad å 4:e roteln, som handlade s. k. skojarmål, d. v. s.
brott mot 21, 22 och 23 kap. strafflagen. Den 15 maj 1952 hade Rislöw
i ett förhörsrum i polishuset sammanträffat med Aldén. Denne hade därvid
givit Rislöw order att Rislöw skulle låta hämta Karlmark. Aldén hade
låtit påskina, att han skulle anhålla Karlmark och eventuellt ingiva häktningsframställning
mot honom. På Rislöws fråga vad som tillkommit i
saken, som kunde föranleda denna åtgärd, hade Aldén upplyst, att ytterligare
tre anmälningar mot Karlmark nyss inkommit, nämligen dels eu för
kriminell homosexualitet, dels en för tjänstefel och dels en rörande ockerbrott.
I samband därmed hade Aldén uttalat som sin uppfattning, att misstanken
rörande det nya ockerbrottet styrktes genom den tidigare anmälan
om ockerbrott mot Welander. Det hade bestämts, att Rislöw skulle hämta
Karlmark klockan 15. Rislöw hade fått taga del av de tre anmälningarna.
Då Karlmark tidigare alltid på anmodan inställt sig till förhör på bestämda
tider, hade Rislöw ifrågasatt, om Karlmark verkligen måste hämtas. Rislöw
hade framställt en förfrågan, om det just den dagen var nödvändigt att
hämta Karlmark. Rislöw hade också frågat, om de icke först skulle höra
fru Brun och Rabe och sedan höra Karlmark. Aldén hade yttrat, att han
fått den uppfattningen om Karlmark, att denne försökt försvåra utredningen
genom att taga kontakt med vittnen. Av de tre anmälningarna
hade det ankommit på Rislöw att handlägga anmälningarna angående
ocker och tjänstefel, medan anmälningen rörande otukt skolat handläggas
på lax roteln. Efter att ha tagit del av anmälningen rörande tjänstefel
hade Rislöw satt ifråga, om det rimligen kunde förhålla sig så, att Karlmark
hade utskrivningsrätt på sjukhuset. Vad Aldén svarat pa detta
kunde Rislöw icke minnas. Även frågan om anmälan för kriminell otukt
hade kommit på tal. Sedan Rislöw kommit underfund med att fru Spjuts
anmälan upptagits i telefon, hade han för Aldén framhållit, att ”vi på kri -

minalavdelningen skulle nog inte ta upp en så’n där på telefon” eller liknande
och att fru Spjut skulle väl ha hörts närmare liksom mannen Spjut.
I samband därmed hade Rislöw yttrat: ”Tänk om hon avträder!” Itislöw
ville framhålla, att dessa senare yttranden fällts mera en passant, eftersom
ju Rislöw icke skolat få taga någon befattning med detta ärende i fortsättningen.
Aldén hade emellertid vidhållit, att Karlmark skulle hämtas på
överenskommen tid. Då Rislöw därefter kommit till sitt tjänsterum, hade
Karlmark ringt. Rislöw hade ett starkt minne av att Karlmark beklagat
sig över vissa tidningsskriverier angående honom. Karlmark hade också
framhållit, att det vore naturligt att det med en sådan bakgrund skulle
komma in nya anmälningar mot honom, som ju hade att göra med psykiskt
sjuka. Karlmark hade frågat, om några ytterligare anmälningar icke redan
inkommit. Rislöw hade svarat, att det kommit in några ytterligare anmälningar,
men icke uppgivit innehållet i dessa. Vidare hade Rislöw kallat
Karlmark till förhör klockan 15 samma dag. Karlmark hade svarat att
han skulle infinna sig men sagt, att han dessförinnan skulle taga kontakt
med van de Veide. Rislöw hade meddelat Aldén om den av Karlmark tagna
telefonkontakten och sagt, att han kallat Karlmark till förhör klockan 15.
Därefter hade Rislöw hållit förhör med fru Brun i enlighet med tidigare
på morgonen träffad överenskommelse med Aldén. Vid 13.30-tiden hade
van de Veide ringt upp Rislöw. Därvid hade van de Veide förklarat, att han
hade hört, att Karlmark kallats till förhör klockan 15, samt att han blivit
ombedd av Karlmark att närvara vid förhöret. Vidare hade van de Veide
sagt, att han vore förhindrad av andra göromål att närvara vid förhöret.
Han hade därför hemställt, att förhöret måtte uppskjutas till den 19 maj,
samt tillika upplyst, att Karlmark väntades till van de Veides kontor klockan
mellan 15 och 16. Därpå hade Rislöw tagit kontakt med Aldén och
relaterat van de Veides uppgifter. Aldén hade då bestämt, att Rislöw
skulle åka till van de Veides kontor och hämta Karlmark samt ta honom
med till polishuset. Rislöw hade någon tid före klockan 15 infunnit sig på
van de Veides kontor och där inväntat Karlmark, som kommit dit klockan
mellan 15.30 och 16. Rislöw hade uppmanat Karlmark att följa med till
kriminalstationen, och detta hade Karlmark gjort i sällskap med van de
Veide. Till kriminalstationen hade Karlmark anlänt klockan omkring 16.30.
Sedan Karlmark, van de Veide och Rislöw samlats på Rislöws tjänsterum,
hade Rislöw underrättat Aldén att de anlänt. Innan Aldén inkommit i
tjänsterummet hade Rislöw börjat delgiva Karlmark innehållet i Bruns
anmälan för försök till ocker. Sedan Aldén tillkommit, hade denne övertagit
ledningen av förhöret och delgivit Karlmark misstanken om ockerbrott,
tjänstefel och kriminell otukt. Karlmark hade också delgivits innehållet
i anmälningarna. I anslutning till att Aldén redogjort för innehållet
i anmälningarna hade Aldén förklarat Karlmark anhållen. Visserligen hade
Aldén icke sagt, att Karlmark vore anhållen för dessa tre anmälningar,

men det hade klart framgått av sammanhanget. Karlmark hade kraftigt
förnekat att han gjort sig skyldig till brott, bestritt att ocker förelegat samt
vidare förklarat att, eftersom han icke hade någon utskrivningsrätt på
Beekomberga sjukhus, han icke kunde ha gjort sig skyldig till tjänstefel.
Beträffande anmälningen för homosexuell otukt hade Karlmark betecknat
den som "horribel”. Han hade även i anslutning därtill frågat, om mannen
Spjut hade hörts. Aldén hade upplyst, att mannen Spjut icke hade hörts
men att så skulle ske. Det hade då uppstått en livlig diskussion mellan å
ena sidan Karlmark och van de Veide samt å andra sidan Aldén. Därunder
hade van de Veide framhållit vilka skadliga konsekvenser ett anhållande
kunde få för Karlmark, och han hade hemställt, att Aldén skulle ta beslutet
om anhållande under omprövning. I samband därmed hade antingen
Karlmark eller van de Veide uttryckt som sin uppfattning, att tjänstefelet
väl ej kunde läggas till grund för ett anhållande och ej heller anmälningen
för homosexuell otukt, eftersom denna anmälan upptagits per telefon och
mannen Spjut icke hörts. Det hade från Karlmarks sida också ifrågasatts,
om mannen Spjut icke först kunde höras och Karlmark få återkomma
nästa dag, då detta förhör hållits. Huruvida Aldén direkt givit svar på
denna fråga mindes ej Rislöw, men av samtalet hade framgått, att Aldén
vidhållit anhållningsbeslutet och att förhör under tiden skulle ske med
mannen Spjut. Aldén hade emellertid förefallit mottaglig för de skäl, som
från Karlmarks sida anförts beträffande ovissheten angående tjänstefel,
och Rislöw hade också fått den uppfattningen att detta eventuella brott
icke lagts till grund för anhållandet. Sedan Aldén förklarat, att Karlmark
skulle stanna kvar och utredningen göras färdig, hade Aldén vänt sig till
Rislöw och sagt "Du blir väl inte färdig med den här i dag?" och därvid
avsett anmälningen om ocker. Därtill hade Rislöw genmält: "Som jag sa’
i morse, så lär jag kunna klara av det här i dag" och därmed avsett förhöret
med Karlmark. Karlmark hade på Rislöws fråga om Karlmark hade
något emot ett omedelbart förhör i ett sammanhang rörande ockeranmälningen
förklarat, att det var bara vad han önskade. Därpå hade Rislöw
tillagt: "Då skulle jag ju faktiskt bli färdig med mina anmälningar i dag.”
Han hade avsett Bruns anmälan och anmälningen om tjänstefel. Därvid
hade Rislöw utgått från att han icke skulle hålla något förhör med Karlmark
angående tjänstefel — eventuellt endast nedteckna vad denne uppgivit
inför Aldén om bestridande och skälen därför — då väl Karlmark
icke kunde läggas detta till last. Därefter hade Rislöw frågat Aldén, om
Rislöw efter det han slutfört förhöret med Karlmark skulle överföra Karlmark
till l:a roteln — varmed han avsett att utredningen i fortsättningen
skulle omhändertagas av denna rotel, som handlade sedlighetsbrott. Denna
fråga hade Aldén besvarat jakandc. Efter en stund, klockan hade då varit
några minuter över 17, hade Aldén avlägsnat sig, enär han stämt möte med
sin hustru och redan var tio minuter försenad. Karlmark och van de Veide

hade uttryckt sin förvåning däröver, enär de menat att privata saker kunnat
stå tillbaka för så viktiga tjänstegöromål som dessa. Karlmark och van
de Veide hade hela tiden försökt övertala Aldén att ändra sig beträffande
anhållandet. Efter det Aldén avlägsnat sig, hade Rislöw börjat höra Karlmark
angående ocker, medan van de Veide stannat kvar ungefär ytterligare
tio minuter. Det av Rislöw hållna förhöret med Karlmark hade avslutats
klockan omkring 19, varefter Rislöw enligt överenskommelse med
Aldén fört ned Karlmark till vakten för anhållna, där Rislöw i liggaren för
anhållna gjort vederbörliga anteckningar angående Karlmark, innebärande
att Karlmark klockan 19.10 överförts till l:a roteln. Därefter hade Rislöw
i telefon sökt och även fått kontakt med Rabe. På förfrågan hade Rabe
förklarat sig villig att inställa sig till förhör redan samma kväll men uttalat
ett önskemål att få förhöret uppskjutet till nästa dag. Detta hade
Rislöw medgivit, eftersom han ju vetat, att Karlmark var anhållen och
sannolikt skulle vara kvar påföljande dag. Rabe hade kallats till förhör
klockan 9.30 dagen därpå. Därefter hade Rislöw avlägsnat sig från kriminalstationen
och begivit sig hem till sin bostad. Vid 21.30-tiden på kvällen
hade Aldén ringt till Rislöw och meddelat, att han haft telefonkontakt med
Glas. Glas hade nämnt, att van de Veide ringt och talat om anhållandet
av Karlmark. Därvid skulle van de Veide, enligt Aldéns uppgifter, gjort
gällande att anhållningsbeslutet enbart skulle vara grundat på fru Spjuts
anmälan om kriminell homosexualitet. I detta sammanhang hade Aldén
sagt till Rislöw: "Det var det ju inte.” Därtill hade Rislöw svarat: ”Det
sa’ du ju faktiskt — i varje fall fick jag den uppfattningen.” Rislöw hade
ju på kvällen utgått från att Aldén själv godtagit Karlmarks skäl för bestridande
av tjänstefel samt att, sedan Karlmark hörts rörande Bruns anmälan
om ocker och därefter överförts till l:a roteln, anhållandet enbart
skulle grunda sig på kriminell homosexualitet. I samband därmed ville
Rislöw framhålla, att Aldén och Rislöw redan på morgonen den 15 maj
enats om att Rabe skulle höras i målet, samt att Rislöw därvid sagt till
Aldén, att Rislöw skulle verkställa förhöret så fort han fick tid. Något tal
med Aldén om att Rabe skulle höras på kvällen hade det icke varit. Under
det sista telefonsamtalet med Aldén hade Rislöw, såvitt han kunde minnas,
nämnt, att han kallat Rabe till förhör påföljande morgon, vartill Aldén
genmält: ”Alen anhållandet var ju grundat på alla anmälningarna.” Aldén
hade emellertid vidare förklarat, att Glas satt ifråga, om icke åtgärder
borde vidtagas för att höra mannen Spjut samma kväll. Aldén hade efterhört
Rislöws uppfattning därom, varvid Rislöw svarat, att han ju egentligen
icke hade med saken att skaffa, men framhållit, att han ju redan
”i morse” tyckt att detta skulle ha gjorts innan Karlmark hämtades. Vidare
hade Rislöw tillagt, att då det ju var så sent kunde förhöret med Spjut väl
anstå till nästa morgon. Den 16 maj klockan 10 hade Rislöw hållit förhör
med Rabe angående Bruns och möjligen även Nilssons anmälan. Därefter

hade Karlmark hörts angående sitt innehav av vissa postgirotalonger, som
omhändertagits vid hans avvisitering, samt beträffande en del handlingar,
som anträffats vid husrannsakan. Vidare hade Karlmark hörts angående
deklarationsbrott. Därpå hade Rislöw sagt till Aldén: ”Nu skall han väl
ändå överföras till l:a roteln”, vartill Aldén svarat ja. Den 16 maj hade
inga förhör med Karlmark ägt rum angående Bruns anmälan.

Aldén uppgav vid förnyat förhör inför Lundquist: Aldén hade icke ansett,
att utredningen i anledning av Bruns anmälan slutförts redan den 15
maj, utan så hade skett först senare. Sålunda hade återstått förhör med
Rabe, vilket icke hållits förrän den 16 maj, och ej heller hade Aldén förrän
efter den 15 maj tagit del av Karlmarks berättelse angående denna anmälan.
Dessutom hade Aldén, intill dess förhöret med mannen Spjut inkommit,
fortfarande utgått från att häktningsframställning skulle ingivas beträffande
Karlmark.

Vid det förhör, som Vinberg höll med Rislöw, tillfrågades denne, huruvida
han givit Aldén besked om att han redan före hämtningen av Karlmark
hört fru Brun. Rislöw förklarade, att så med säkerhet varit fallet,
samt tilläde: Troligen hade han lämnat Aldén detta besked i samband med
att han meddelat Aldén van de Veides önskemål att förhöret med Karlmark
skulle uppskjutas till den 19 maj. Det vore enligt Rislöws mening
fullständigt uteslutet, att Aldén icke skulle ha känt till att fru Brun redan
hörts, detta med hänsyn till vad som förevarit vid diskussionen mellan
van de Veide och Karlmark, å ena sidan, samt Aldén, å andra sidan, i frågan
huruvida skäl till anhållande förelåg eller icke. Rislöw kunde icke minnas,
att han för Aldén visat eller ombetts visa några förhörsanteckningar
från förhöret med fru Brun. Såvitt Rislöw kunde erinra sig, hade Aldén
frågat, vartill förhöret lett, och fått en allmän orientering av Rislöw.

I en av kommissarien John Svensson den 11 juni 1953 upprättad promemoria
uppgav Svensson följande: Den 16 maj 1952 hade Svensson efter sin
återkomst från lunchen klockan 13 på sitt skrivbord anträffat en av Aldén
underskriven promemoria, enligt vilken eu fru Spjut med angivet telefonnummer
i Norrköping skulle i telefon ha meddelat Aldén, att hennes make
under narkoanalys hade utsatts för homosexuella närmanden av Karlmark.
Vidare hade i promemorian antecknats, att Svensson skulle ringa upp
Aldén. Eftersom Svensson hade erfarenhet av att folk sällan stode för sina
per telefon spontant lämnade uppgifter, hade han genast ringt upp fru
Spjut. Hon hade då varit mycket vacklande beträffande sina tidigare lämnade
uppgifter att hennes make skulle ha blivit utsatt för homosexuella
närmanden av Karlmark. Hon hade verkat vara mest orolig för att hennes
man hade fått betala för mycket pengar till Karlmark, emedan hon i pressen
hade sett, att Karlmark var misstänkt för ocker. Hos polisen i Norrköping
hade sedan begärts, att fru Spjut skulle höras. Strax därefter hade
Aldén kommit in på Svenssons tjänsterum tillsammans med Karlmark och

advokaten Arne Ballé samt anmodat Svensson att omedelbart höra Karlmark
beträffande uppgifterna i promemorian. Ballé hade varit närvarande
vid förhöret, som hållits av t. f. överkonstapeln Sven Bergnäs och pågått
under cirka en timmas tid. Efter förhörets slut hade Svensson på fråga av
Aldén förklarat, att det icke funnes någon anledning att hålla Karlmark
kvar på grund av fru Spjuts telefonanmälan, emedan fru Spjut vid Svenssons
telefonsamtal med henne varit mycket vacklande i sina uppgifter och
ej kunnat lämna något bestämt påstående. Resultatet av förhöret med
mannen Spjut hade då ännu icke kommit utredningsmännen tillhanda.
Aldén hade meddelat, att han antingen väntade ett telefonsamtal från eller
skulle ringa ett samtal till pastorn Karl Erik Kejne, vilken skulle lämna
uppgifter beträffande någon person som varit utsatt för homosexuella närmanden
av Karlmark. Aldén hade vidare uppgivit, att han ville invänta
meddelandet från Kejne, innan han frigav Karlmark.

I sitt till Vinberg avgivna yttrande anförde Aldén: Vad anginge kollusionsfaran
i fallet Brun, hade — såvitt handlingarna utvisade — förhör ägt
rum med fru Brun samma dag anhållandet skett. Aldéns kontakt med Rislöw
hade bestått i att de på morgonen diskuterat Bruns anmälan, att Rislöw
ringt upp och meddelat, att Karlmark befann sig hos van de Veide,
samt att Rislöw ringt upp Aldén och förklarat, att Karlmark och van
de Veide befunno sig på hans tjänsterum för förhör. Vid Aldéns besök där
hade det visat sig, att Rislöw redan börjat förhöret med Karlmark. Vid den
diskussion, som följt mellan van de Veide och Aldén, hade — såvitt Aldén
mindes — Rislöw icke yttrat sig. Över huvud hade det icke varit tal om
annat än anhållningsbeslutet. Aldén hade varit av den uppfattningen att
fru Brun, Rabe och eventuellt andra vittnen icke voro hörda, varför Aldén
beordrat Rislöw att fullfölja utredningen. Sedermera hade Aldén emellertid
erfarit, att förhöret med fru Brun ägt rum tidigare på dagen. — Aldén
ansåge dock, att även om han ägt kännedom om att fru Brun hörts, hade
säkerligen någon förändring icke skett i fråga om anhållningsbeslutet, då
ytterligare vittnesförhör återstått i detta ärende. Därtill komme, att anhållandet
även skett med hänsyn till straffbar homosexualitet. Tidigare
hade Aldén omtalat den utredning angående Boman, som ägt rum i avseende
å ifrågasatt sådant brott från Karlmarks sida. Därest i fallet Spjut
blivit utrett att straffbar homosexualitet förelegat, skulle troligen Karlmark
ha ställts under åtal även i fallet Boman. Den fortsatta utredningen
hade visat, att Karlmark kunde misstänkas för straffbar homosexualitet i
ytterligare fall. Sedan dessa fall och ett fall, där Karlmark låtit en på
Beckomberga intagen person övernatta i hans bostad när han var ensam
hemma, varvid internen skadats av en glasruta, blivit utredda, hade fattats
ett avskrivningsbeslut, som granskats av statsåklagaren. Av detta beslut
framginge, att skäl förelegat för väckande av åtal för straffbar homosexualitet
i, bland annat, ärendet Boman. Därmed ville Aldén göra gäl -

lande, att sannolika skäl till misstanke om straffbar homosexualitet i ärendet
Spjut måste anses ha förelegat, då prövningen av åtalsfrågan i ärendet
Boman erhållit en sådan utgång. Aidén ville framhålla, att utredningen
i sistnämnda ärende varit i det närmaste färdig, då anhållningsbeslutet
meddelades.

Vinberg anförde i sitt yttrande till JO följande.

Aldén hade — under hänvisning till att Karlmark var på sannolika skäl
misstänkt för försök till grovt ocker och straffbar homosexuell otukt och
därjämte för grovt olovligt förfogande eller förskingring ävensom för
tjänstefel — främst anfört kollusionsfaran. Han hade därvid hänvisat till
den erfarenhet han ansett sig ha vunnit under förundersökningen i welanderärendet.
Ytterligare hade Aldén — under hänvisning till att tidigare
utredning, som dock icke föranlett åtgärd, förelegat beträffande misstankar
mot Karlmark för brottsliga homosexuella handlingar — anfört, att
fara förelegat för att Karlmark på grund av honom tillvitade onaturliga
böjelser kunde fortsätta sin brottsliga verksamhet. Vad anhållningsbeslutet
anginge, hade Karlmark vid sin anmälan till JO fogat och åberopat ett
intyg av van de Veide. I detta intyg uppgåves, att Aldén förklarat Karlmark
anhållen i anledning av anmälan från fru Spjut samt på grund av
Nilssons anmälan samt att Aldén aldrig åberopat Bruns anmälan som anhållningsgrundande.
I anslutning därtill hade van de Veide uppgivit, att
Aldén jakande besvarat en fråga från Rislöw, huruvida Karlmark borde
överföras till den rotel inom kriminalpolisen som sysslade med homosexuell
brottslighet. Utredningen syntes emellertid, mot van de Veides uppgift,
ådagalägga att Karlmark förklarats anhållen på grund av den misstanke
om brott, som härleddes ur såväl Bruns som fru Spjuts anmälningar. Vid
bedömning av frågan huruvida anhållningsskäl förelegat eller icke uppkomnie
i första hand att avgöra, huruvida kollusionsfara varit för handen
eller ej. Aldén hade hävdat, att så varit fallet. Utan fog för uppfattningen
att Karlmark kunde antagas vara benägen att söka försvåra utredningen
hade enligt Vinbergs mening, med hänsyn till vad som förekommit under
utredningen i welanderärendet, Aldén icke varit. Såvitt anginge anmälan
av Brun skulle kollusionsfaran beröra fru Brun och Rabe. Vid den tidpunkt
då Aldén informerat Glas eller på morgonen den 15 maj finge Aldéns
uppfattning av att kollusionsrisk förelegat vara godtagbar, eftersom då
ännu icke någon av dem hörts. Emellertid hade fru Brun sedermera samma
dag, redan innan Karlmark hämtats till förhör, blivit hörd av Rislöw
och hennes berättelse i ärendet fixerad. Detta kunde Aldén icke ha undgått
att förvissa sig om. I det brunska ärendet hade alltså återstått — i
ändamål att avvärja kollusionsfaran — förhöret med Rabe. Intet hinder
syntes ha förelegat att — även om det ej kunnat ske före Karlmarks hämtande
till förhör — höra Rabe, innan anhållningsbeslutet fattats. Hade så

skett, hade — såvitt gällde brunärendet — kollusionsrisken varit undanröjd.
I fråga om den anmälan, som i telefon på förmiddagen den 15 maj
gjorts av fru Spjut, kunde anmärkas, att dess innehåll i och för sig icke
innefattade sannolika skäl för misstanke om brottslig homosexualitet. Det
framstode också som åtminstone synnerligen tvivelaktigt, huruvida ens
skälig misstanke om brottslig gärning var för handen. Redan av sädan
grund hade anhållande för detta ärende icke bort ske. Vad Aldén anfört
om risken av att Karlmark, därest han finge vistas på fri fot, skulle fortsätta
sin brottsliga verksamhet torde — även mot bakgrunden av tidigare,
till åtgärd ej föranledande anmälningar mot Karlmark, innefattande misstanke
om brottslig homosexualitet — vara en konstruktion utan tillräckligt
påvisbar grund. Av vad sålunda anförts syntes framgå, att enligt Vinbergs
mening vid den tidpunkt, då Aldén meddelat sitt anhållningsbeslut, åtgärd
kunnat vidtagas för att undanröja den kollusionsrisk som då alltjämt kunnat
föreligga samt att i allt fall, därest så skett, tillräcklig grund för anhållandet
av Karlmark icke förelegat.

Karlmark inkom därefter till JO med påminnelser och anförde däri
följande.

I fallet Welander hade Karlmark varit fullt på det klara med att intet
brott förelåg. Med denna inställning hade Karlmark anmodat Vega Söderholm,
som bäst känt till saken, att bestyrka det riktiga innehållet i den
av Karlmark uppsatta skrivelsen. I ett judicielit totalt irrelevant avseende
hade hon sedan kommit till en annan minnesbild än Karlmark. Denna
alldeles betydelselösa minnesdifferens utgjorde Aldéns enda grund för hans
ordande om kollusionsfara. Under tiden mellan fru Spjuts telefonsamtal
på förmiddagen och Karlmarks anhållande hade uppenbarligen icke vidtagits
några åtgärder av Aldén för att han skulle få kännedom om några
resultat från närmare förhör med fru Spjut och hennes make. Det vore icke
ens klarlagt, på vilket sätt Aldén förvissat sig om fru Spjuts identitet.
Av förhöret med henne dagen därpå hade icke framkommit något, som
tytt på att hon skulle riktat en sådan beskyllning mot Karlmark som
Aldén uppgivit. Beträffande fallet Brun hade Aldén beslutat anhålla Karlmark
utan att ha förvissat sig om att de personer blivit hörda, som företrädesvis
hade bort höras. Aldén hade icke funnit det värt att lägga märke
till att fru Brun uttalat sig, än mindre vad hon sagt, eller att Rabe kunde
haft något att andraga eller vad Karlmark kunde ha att säga. Rörande
Nilsson hade Karlmark saknat möjlighet att begå det ifrågasatta brottet.
Att en utredning sköttes på sådant sätt att anhållande skedde på grund
av primäruppgifter och åklagaren först därefter sörjde för erforderlig utredning
funne Karlmark ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. För
att icke hamna i rena åklagargodtyeket måste fordras, att de föreliggande
omständigheterna innefattade skälig misstanke. Aldén hade, då han fattat

anhållningsbeslutet, icke ens brytt sig om skälen; han hade icke ens samlat
så mycket material, att han kunnat avgöra, om någon misstanke var skälig
eller ej. Han syntes ha nöjt sig med att lita på innehållet i anmälningar
från fru Spjut, Brun och Nilsson. Något dylikt syntes under inga omständigheter
vara godtagbart. I hög grad borde Aldén ha beaktat, att såväl
Welander som Brun enligt deras egna meddelanden till honom varit intagna
på sinnessjukhus. Att extra ordinära faktorer ofta låge bakom sinnessjukpatienters
anmälningar mot läkare hade Aldéns erfarenhet ännu
icke lärt honom.

Sedan Aldén beretts tillfälle att taga del av vad i ärendet förekommit
samt att i yttrande till JO angiva den ytterligare utredning, han ansåge sig
böra påfordra, ävensom andraga vad han eljest aktade nödigt, anförde
Aldén — jämte det han förklarade sig icke påfordra någon ytterligare utredning
— följande.

Därest Aldén vid prövning av häktningsfrågan den 16 maj funnit, att
häktningsframställning skulle ingivas till rådhusrätten, hade Aldén begärt,
att Karlmark skulle häktas även för det mot Welander begångna
brottet, då ju ett häktningsbeslut hade betydelse för bland annat preskriptionsfrågan.
Därjämte hade welanderärendet haft en avgörande betydelse,
när det för domstolen gällt att bedöma frågan om fortsatt brottslig verksamhet.
Det torde ej vara något fel att fatta ett anhållningsbeslut redan
på grundval av inkomna anmälningar eller under förundersökningens gång,
därest de i lagen angivna speciella häktningsskälen förelåge. Enligt anhållningsliggaren
hade Karlmark införts på kriminalstationen klockan 16.30.
Vid detta klockslag slutade tjänstgöringstiden för åklagarmyndighetens
personal. Då utredningen ännu icke varit avslutad, hade frågan om Karlmarks
kvarhållande måst avgöras omedelbart. Någon personal — utöver
Rislöw — som skulle kunnat kopplas in på utredningen hade ej funnits
att tillgå, och själv hade Aldén varit nödsakad att lämna tjänstelokalerna
på grund av tidigare dispositioner. De åtgärder, som skolat vidtagas för
att utreda häktningsfrågan eller säkra erforderlig bevisning, hade varit så
omfattande, att detta arbete icke skolat kunna slutföras under kvällens
lopp. Aldén hade då följt den praxis, som tillämpades vid åklagarmyndigheten
i Stockholm, nämligen att förklara den misstänkte anhållen. Vinberg
hade icke velat bestrida, att Karlmark varit skäligen misstänkt för
brottslig homosexualitet i fallet Spjut. Själv hade Aldén bedömt Karlmark
såsom på sannolika skäl misstänkt för sådant brott. Även om man
skulle godtaga att endast skälig misstanke förelegat, hade anhållningsbeslutet
varit riktigt. I ärendet Brun hade rådhusrätten funnit, att sannolika
skäl för åtal varit för handen. Därigenom vore det uppenbart, att
även sannolika skäl för misstanke förelegat, enär misstanken grundats på
samma skiil som åtalet. Beträffande fallet Spjut hade av vissa spanings -

uppgifter framkommit omständigheter, som tytt på att Karlmark utnyttjat
patienter på Beckomberga sjukhus i homosexuellt syfte, däribland i
ärendet angående Boman. Aldén hade tagit del av detta ärende vid tiden
för anhållningsbeslutet men ännu icke fattat ståndpunkt till detsamma.
Beträffande kollusionsfaran hade statsåklagaren anfört, att han ansåge
sådan föreligga vid den tidpunkt, då Aldén informerade Glas om sakläget.
Någon ny omständighet hade icke inträffat före meddelandet av anhållningsbeslutet,
som skulle kunnat påverka Aldéns uppfattning om kollusionsfaran.
Aldén bestrede alltjämt, att han erhållit någon information att
fru Brun hörts. Aldéns utgångsläge vid meddelandet av anhållningsbeslutet
hade varit exakt detsamma som vid konferensen med Glas, blott med
den skillnaden att ytterligare anmälningar inkommit. Måhända hade
Aldén bort framställa en särskild fråga till Rislöw, om denne hållit några
förhör mellan telefonsamtalen, men Aldén hade varit så strängt upptagen
av och koncentrerad på alla de händelser som inträffat under dagens lopp,
närmast då de anmälningar som influtit, att han icke reflekterat över möjligheten
att förhör hållits. Aldén hade ej heller haft någon anledning tro
att så skett, enär Rislöw vid denna tidpunkt varit betungad med en omfattande
utredning för riksåklagarämbetets räkning, så att hans tid för utredningen
angående Karlmark varit starkt begränsad. Dessutom hade ju
Aldén lämnat Rislöw direktiv att kalla Karlmark till förhör. Det vore därför
ägnat att förvåna, att Rislöw utan Aldéns vetskap eller information
hållit förhör med fru Brun. Det syntes egenartat, att Vinberg ej ansåge
anhållningsbeslutet motiverat längre fram på dagen, då han ändock vore
av den uppfattningen att kollusionsfara beträffande Rabe förelegat. I fråga
om fortsatt brottslig verksamhet hade Aldén lagt avgörande vikt vid den
upprepade brottslighet, som han ägt kännedom om redan den 15 maj. I
fråga om förmögenhetsbrotten hade Karlmark redan stått under åtal för
grovt ocker mot Welander, och i ärendet Brun hade han begagnat ett i det
närmaste identiskt beteende. Därigenom hade man haft all anledning antaga,
att en serie ockerbrott ägt rum och att betydande risk för likartade
brott förelegat. Därvid hade Aldén särskilt beaktat den misstanke, som
funnits beträffande oredlighet med anförtrodda medel och som säkerligen
skolat medföra, att Karlmark, därest han befunnit sig på fri fot, till varje
pris skulle sökt skaffa pengar för att täcka eventuella brister. Därigenom
hade faran för fortsatt brottslighet varit överhängande. Därest utredningen
i fallet Spjut därjämte utvisat brottslig homosexualitet, vore det uppenbart,
att fara för fortsatt brottslig verksamhet även på detta område varit
för handen. Erfarenheten visade, att personer som ådagalagt sexuell perversitet
gärna återfölle i samma brott. Vid bedömandet av frågan om fortsatt
brottslighet vore det för tillgodoseende av samhällsskyddet av största
vikt, att sådana gärningsmän omhändertoges för att undvika fortsatt
brottslighet. Aldén ville hänvisa till att riksåklagarämbetet i cirkulärskri -

velse till rikets åklagare framhållit angelägenheten av att omedelbart omhändertaga
lagöverträdare, vilka gjort sig skyldiga till brott som kunde anses
ådagalägga farlighet. Dessa brott angåves främst vara, bland andra,
allvarliga sexualövergrepp. I belysning därav vore det för Aldén förvånande,
att Vinberg utan motivering kunde avfärda Aldéns skäl angående
fara för fortsatt brottslig verksamhet som ”en konstruktion utan tillräckligt
påvisbar grund”. Hur verklighetsfrämmande detta resonemang
vore, framginge av Karlmarks egna åtgöranden. Karlmark hade nämligen
under juli—november 1952 gjort sig skyldig till överträdelse av valutaförordningen.
När det gällde att bedöma det berättigade i Aldéns åtgärder,
vore Aldén av den uppfattningen att hänsyn icke enbart borde tagas till
det material, som förelegat vid tidpunkten för anhållningsbeslutet. Även
vad som framkommit under den fortsatta utredningen borde läggas till
grund för bedömandet av om Aldéns åtgärder varit riktiga. Aldén ville därför
göra gällande, att även om hans åtgöranden vid tidpunkten för anhållningsbeslutet
icke skulle anses berättigade, vad som därefter framkommit
vore av sådan art, att hans bedömanden varit riktiga.

Aldén och Karlmark inkommo därefter med ytterligare skrifter i ärendet.

Aldén upptog förundersökning rörande ett 30-tal förfaranden från Karlmarks
sida, som Aldén ansåg kunna misstänkas vara av brottslig beskaffenhet.
Karlmark ställdes av Aldén under åtal vid Stockholms rådhusrätt
— förutom i fallet Welander — i fallet Brun och i ytterligare åtta fall, avseende
två grova ockerbrott, försök till grovt ocker, anstiftan av osant intygande,
rättsstridigt tvång, tjänstefel, falskdeklaration och brott mot
valutaförordningen. Därjämte överlämnade Aldén fallet Nilsson och ytterligare
ett fall rörande ifrågasatt tjänstefel till medicinalstyrelsen för disciplinär
åtgärd. Vid rådhusrätten gjordes från Karlmarks sida gällande, att
Aldén saknat sannolika skäl för sin talan bland annat i fallet Brun, varför
Karlmark yrkade ersättning av statsverket för sin inställelse. Sedan åtalet
för falskdeklaration avskilts för handläggning i särskild ordning, meddelade
rådhusrätten den 4 mars 1953 dom i övriga delar av målet. Rådhusrätten
dömde Karlmark för rättsstridigt tvång, för tjänstefel samt för olovlig
betalning till förmån för i utlandet bosatt person och för olovligt iklädande
av gäld till sådan person att böta 75 dagsböter, medan åtalen i övrigt ogillades.
Karlmarks yrkande om ersättning för sin inställelse ogillades av rådhusrätten,
som fann att Aldén måste anses ha haft sannolika skäl för åtalen.
Svea hovrätt, dit talan i målet å ömse sidor fullföljdes i viss omfattning,
ogillade i dom den 18 juni 1953 jämväl åtalen för rättsstridigt tvång
och tjänstefel samt dömde Karlmark allenast för de omförmälda valutabrotten
att böta 40 dagsböter. Målet angående falskdeklaration var vid
prövningen av förevarande klagomål i juni 1955 alltjämt beroende på rättens
prövning. Medicinalstyrelsens disciplinnämnd fann i beslut den 23 ok -

tober och den 20 november 1953 de till nämnden överlämnade ärendena
icke föranleda någon dess åtgärd.

I en till statsåklagare!! i Stockholm den 16 juni 1955 avlåten skrivelse
anförde justitieombudsmannen Rudewall därefter följande.

I 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken stadgas, att där någon är
på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa, må han
häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller
annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning
förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Enligt fjärde stycket i samma paragraf må häktning icke ske, om det kan
antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter eller mistning
av befattning på viss tid.

Särskilda bestämmelser äro i 1 § andra och tredje styckena samt i 2 och
3 §§ meddelade rörande förutsättningarna för häktning i vissa speciella
fall, varom nu ej är fråga.

I 5 § första och andra styckena nämnda kapitel föreskrives att, om mot
någon förekomma skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut
därom anhållas. Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock
anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare
utredning tages i förvar.

Av sistberörda lagrum framgår, att anhållande utgör ett provisoriskt
frihetsberövande i avbidan på häktning. Härav följer, att en första förutsättning
för anhållande är, att det brott, om vilket misstanke yppats, är
av sådan svårhetsgrad att häktning för detsamma kan äga rum.

För rätten att anhålla fordras vidare, att den yppade misstanken nått en
viss styrka. I rättegångsbalken skiljes på olika grader av misstanke, då
fråga är om befogenheten att anlita tvångsmedel eller vidtaga andra åtgärder
under en förundersökning. Dessa befogenheter äro således beroende
av huruvida den, som förundersökningen gäller, kan på sannolika skäl misstänkas
för brottet, om han kan anses skäligen misstänkt eller om han blott
kan misstänkas. Innebära omständigheterna sannolika skäl för misstanken,
äro i nu ifrågavarande avseende fulla skäl för häktning för handen, och
den misstänkte kan då också anhållas. Grundad på sannolika skäl anses en
misstanke vara först när de föreliggande omständigheterna äro sådana,
att misstanken vid en objektiv bedömning framstår såsom berättigad, utan
att skälen dock behöva vara av den styrka, att tillräcklig grund för åtal
föreligger. Anhållande må också ske redan då omständigheterna innefatta
skälig misstanke. Men enbart det förhållandet, att någon kan misstänkas

för att ha förövat brott, berättigar icke till hans anhållande. Spörsmålet
när en person kan anses skäligen misstänkt för brott måste bedömas efter
omständigheterna i det särskilda fallet, och någon allmän regel härutinnan
torde icke kunna uppställas. Rent subjektiva antaganden äro självfallet
icke tillfyllest för att skälig misstanke skall kunna anses föreligga, utan det
måste finnas påtagbara objektiva grunder till stöd för att den misstänkte
förövat det brott varom fråga är.

För att en misstänkt utan att fulla skäl för häktning förefinnas skall
kunna anhållas kräves ytterligare, att det finnes vara av synnerlig vikt att
han i avbidan på vidare utredning tages i förvar. Detta anhållningsskäl
motsvarar de i 24 kap. 1 § rättegångsbalken angivna speciella häktningsgrunderna,
således flykt- eller kollusionsfara eller anledning till antagande
att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Kollusionsfara
föreligger, om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Undanröjande
av bevis kan ske exempelvis genom att den misstänkte till men
för utredningen påverkar delaktig, vittne eller annan, som kan lämna upplysning
i saken.

I förevarande fall är utrett, att Aldén den 15 maj 1952 klockan omkring
14 givit Rislöw order att gripa Karlmark, en order som måste anses innebära
ett beslut jämlikt 24 kap. 6 § rättegångsbalken om Karlmarks anhållande.
Efter det Aldéns berörda anhållningsbeslut verkställts av Rislöw
genom Karlmarks införande å kriminalpolisens station klockan 16.30 samma
dag, har Aldén klockan 17 meddelat Karlmark anhållningsbeslutet samt
underrättat honom om att han var misstänkt för försök till grovt ocker
mot Brun, straffbar otukt med Spjut och tjänstefel vid behandlingen av
Nilsson. Sedan förhör med Karlmark hållits omedelbart därefter rörande
misstankarna om ockerbrottet och tjänstefelet samt påföljande dag rörande
misstanken om otuktsbrottet, har Karlmark sistnämnda dag klockan
18.50 lösgivits.

Försök till grovt ocker och straffbar homosexualitet äro brott av sådan
svårhetsgrad, att straffarbete kan följa å dem. Häktning kan alltså ske
för dessa brott. Detta är däremot ej fallet med det ifrågavarande tjänstefelet,
enär skäl förelåg för antagande att endast böter eller mistning av
befattning på viss tid kunde ifrågakomma. Misstanken om tjänstefel kunde
således ej utgöra skäl för anhållande, och Aldén har ej heller velat göra gällande
att så varit fallet.

I fråga om misstanken om brottslig homosexualitet i fallet Spjut grundade
sig denna misstanke i första hand på ett telefonsamtal från fru Spjut,
som anhöll om utredning, huruvida Karlmark vid sina narkoanalysbehandlingar
av Spjut försatt denne i beroendeställning och därvid utnyttjat honom
i homosexuellt syfte. Fru Spjuts anmälan innehöll icke någon annan

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberät telsc till 1957 års riksdag.

uppgift av betydelse än att hennes man och Karlmark skulle ha bott på ett
hotell i Stockholm under tre nätter och att mannen skulle ha betalat hotellräkningen.
Hennes tal om homosexualitet av Karlmark innefattade tydligen
allenast en ren gissning från hennes sida. Någon skälig misstanke om
otuktsbrott av Karlmark kan uppenbarligen icke ha grundats på denna
anmälan.

Aldén har emellertid framhållit, att fru Spjuts anmälan finge ses mot
bakgrunden av de tidigare anmälningar om brottslig homosexualitet, som
förelegat i fallen Boman och Jonsson. Den utredning, som skett i fallet
Boman, hade lett till att ärendet av Zetterquist — med fullt fog — avskrivits,
och någon ytterligare undersökning i denna sak hade icke före Karlmarks
anhållande företagits. Den anmälan, som gjorts i fallet Jonsson, hade
ej innehållit annat än ytterst vaga rykten. Vad i dessa fall förekommit kan
icke anses ha givit sådant stöd för fru Spjuts förmodan, att Karlmark kunnat
betraktas såsom skäligen misstänkt för brottslig otukt med Spjut, och
än mindre kunna — såsom Aldén gjort gällande — sannolika skäl för
sådan misstanke anses ha förebragts. Framhållas må dessutom, att med
hänsyn till det obestämda innehållet i fru Spjuts anmälan Aldén icke ägt
anhålla Karlmark såsom misstänkt för otukt med Spjut, även om berättigad
misstanke om straffbar homosexualitet skulle ha förelegat i fallen
Boman och Jonsson.

Vad därefter angår misstanken mot Karlmark för försök till grovt ocker
mot Brun förelågo åtskilliga förhållanden, som bort mana till iakttagande
av största försiktighet vid bedömandet av Bruns anmälan. På grund av
den publicitet, som ägnats åtalet i fallet Welander, kunde det befaras, att
personer som för psykisk sjukdom vårdats av Karlmark skulle komma att
göra obefogade anmälningar mot honom. Bruns vederhäftighet kunde
starkt ifrågasättas. Hans beskrivning av gärningen måste väcka tvivel om
vad som verkligen passerat. Att Karlmark kunde ha haft brottslig avsikt
vid sina samtal med makarna Brun framgick ej av Bruns uppgifter utan
kunde endast hållas för möjligt med anledning av vad som förekommit i
fallet Welander. Under sådana omständigheter synes mig Bruns anmälan
icke ha kunnat grunda skälig misstanke mot Karlmark för försök till ocker
mot Brun. Sedan fru Brun hörts och i det stora hela bekräftat mannens
berättelse, stärktes dock misstanken att Karlmark förfarit så, som Brun
uppgivit. Enligt min mening hade i allt fall misstanken icke därigenom
vunnit sådan styrka, att Karlmark kunnat anhållas. Då emellertid bedömandet
härutinnan otvivelaktigt kan vara föremål för delade meningar,
vill jag icke beteckna såsom felaktigt, att Aldén efter fru Bruns hörande
förmenat Karlmark vara skäligen misstänkt för brottet.

Aldén hade det oaktat icke haft befogenhet att anhålla Karlmark för
ockerbrottet, med mindre det var av synnerlig vikt att han togs i förvar.
I sådant hänseende har Aldén anfört dels att anledning förekommit till

Öl

antagande om fortsatt brottslighet från Karlmarks sida, dels ock att fara
förelåg för att Karlmark skulle oförmånligt påverka utredningen genom
att, innan polisen hunnit taga kontakt med fru Brun, sätta sig i förbindelse
med henne och att samma olägenhet även kunnat uppstå i fråga om vittnen,
som skulle höras, bland andra doktor Rabe. Aldén har i sistberörda
avseende hänvisat till vad som förekommit i fallet Welander, där Karlmark
låtit Vega Söderholm — det enda vittnet av betydenhet — teckna intyg
att Karlmarks uppgifter voro med fulla verkligheten överensstämmande,
ehuru Vega Söderholm vid polisens senare förhör med henne lämnat mot
Karlmark avvikande uppgifter i vissa stycken.

Vad Aldén anfört rörande sitt antagande om fara för fortsatt brottslighet
av Karlmark synes mig icke förtjäna något som helst avseende.

Gentemot den av Aldén åberopade kollusionsfaran må framhållas, att
fru Brun hörts av Rislöw den 15 maj före anhållandet och att Rabe uppenbarligen
kunnat, åtminstone i telefon, höras på eftermiddagen samma dag.
Visserligen har Aldén påstått, att han saknade kännedom om att fru Brun
hörts. Häremot stå emellertid Rislöws uppgifter, att Rislöw hållit förhöret
med fru Brun i enlighet med på morgonen den 15 maj träffad överenskommelse
med Aldén, att Rislöw, troligen i samband med att han underrättat
Aldén om Karlmarks önskan om uppskov med förhör, givit Aldén besked
om att Rislöw hållit förhör med fru Brun, att — såvitt Rislöw kunde erinra
sig — Aldén frågat, vartill förhöret lett, och fått en allmän orientering
samt att det vore fullständigt uteslutet, att Aldén — med hänsyn till vad
som förekommit vid samtal i polishuset mellan van de Veide och Karlmark,
å ena, samt Aldén, å andra sidan — icke skulle ha känt till att fru
Brun hörts. Det synes mig också vara ägnat att förvåna, om Aldén skulle
ha underlåtit att hålla erforderlig kontakt med Rislöw och om denne, som
är en erfaren polisman, skulle ha uraktlåtit att underrätta Aldén om vad
Rislöw åtgjort såsom förhörsledare. Men även om Aldén ej skulle känt till
förhöret med fru Brun, kan denna omständighet dock icke lända honom
till ursäkt. Det är nämligen uppenbart, att en förundersökning ej får ledas
på sådant sätt, att åklagaren ej ens känner till vilken utredning av för häktningsfrågan
relevant beskaffenhet som föreligger, innan han skrider till anhållande
av den misstänkte.

Vidkommande i övrigt den av Aldén uppgivna kollusionsfaran kan Karlmark
enligt min mening icke anses ha i welanderfallet förfarit på sådant
sätt, att anledning funnits att misstänka, att han skulle försvåra utredningen
i anledning av Bruns anmälan. Welanders anmälan hade utan att Vega
Söderholm dessförinnan hörts — något som tydligen utan svårighet kunnat
ske — remitterats till Karlmark och varit åtföljd av eu av Welander
upprättad förteckning över de frågor, som borde ställas till Vega Söderholm.
Det måste därför framstå såsom fullt riktigt av Karlmark att denne
beredde Vega Söderholm tillfälle att yttra sig. Det sätt, varpå detta skedde,

kan icke heller giva rum för någon anmärkning mot Karlmark. De skiljaktigheter
mellan Karlmarks och Vega Söderholms uppgifter, som senare
framkommo, avsågo mindre väsentliga omständigheter och måste betraktas
såsom helt naturliga minnesfel. Den fortsatta utredningen i welanderfallet
gav också stöd åt Karlmarks berättelse och tydde på att Vega Söderholm
kunde ha missmint sig. Då härtill kommer, att Karlmark icke kunde
tänkas äga någon kännedom om Bruns anmälan med därav följande möjlighet
för honom att, under den korta tid som behövdes för erforderliga
förhör, vidtaga några åtgärder till utredningens försvårande, måste enligt
min mening antagandet om kollusionsfara sakna varje grund.

Jag finner på grund härav och då under alla omständigheter en eventuell
kollusionsfara kunnat — på sätt Vinberg anfört — med lätthet undanröjas,
det icke ha varit av synnerlig vikt att Karlmark togs i förvar för misstanken
om försök till grovt ocker mot Brun. Sådana omständigheter hade
således icke varit för handen, att Aldén ägt anhålla Karlmark för detta
brott.

Aldén har följaktligen förfarit felaktigt genom att utan laga skäl anhålla
Karlmark. För detta förfarande, varigenom Karlmark åsamkats
skada, finner jag Aldén icke kunna undgå åtal.

JO uppdrog därför åt statsåklagaren att vid Stockholms rådhusrätt
väcka och utföra talan mot Aldén för vad han enligt vad ovan anförts
låtit komma sig till last. Ansvar borde yrkas enligt 15 kap. 10 § strafflagen.
Tillfälle borde beredas Karlmark att i målet föra talan.

Stockholms rådhusrätt yttrade i dom den 21 december 1955, efter redogörelse
för vad i målet förevarit, följande.

Av utredningen i målet finner rådhusrätten framgå, att — sedan Aldén
den 15 maj 1952 låtit kalla Karlmark till förhör å kriminalavdelningen
klockan 15 eller 15.30 samma dag för att höras i anledning av innehållet i
de i målet omförmälda anmälningarna av mannen Brun, fru Spjut och Nilsson
men därefter blivit underrättad om att det framställts begäran om anstånd
med förhöret till den 19 maj på den grund att Karlmarks ombud
van de Veide, som Karlmark önskade ha närvarande vid förhöret, var förhindrad
att dessförinnan komma tillstädes — Aldén meddelade beslut om
Karlmarks anhållande och beordrade Rislöw att verkställa beslutet. Såvitt
utredningen ger vid handen delgav Aldén Karlmark, efter det denne därpå
införts å kriminalavdelningen vid 16.30-tiden, innehållet i anmälningarna
och förklarade honom anhållen utan att direkt utsäga för vilka brott detta
skedde. Av vad som förekom vid tillfället får emellertid anses ha framgått,
att anhållandet grundades på att Karlmark var misstänkt för att ha förövat
gärningar som innefattade dels försök till grovt ocker gentemot mannen
Brun och dels straffbar homosexuell otukt gentemot mannen Spjut

men däremot icke på misstanke om något ytterligare brott. I fallet Brun
förelåg vid meddelandet av beslutet om Karlmarks anhållande en anmälan
av mannen Brun innefattande, såvitt nu är i fråga, påstående om att Karlmark,
som varit Bruns läkare då Brun varit intagen å Beckomberga sjukhus,
sökt betinga sig ersättning av Brun med 1 000 kronor för utskrivande
åt Brun av ett intyg, som skulle möjliggöra för Brun att återfå sitt körkort.
Vidare hade polisförhör hållits med Bruns hustru, som i förevarande
hänseende lämnat uppgifter i huvudsak överensstämmande med mannens.
Från Beckomberga sjukhus hade inhämtats att mannen varit intagen å
sjukhuset på sätt han uppgivit. Med hänsyn härtill ävensom till vad som
tidigare förekommit mot Karlmark i de tre av Aldén härutinnan åberopade
ärendena, särskilt fallet Welander, finner rådhusrätten, att det mot Karlmark
förelegat på sannolika skäl grundad misstanke om försök till grovt
ocker gentemot mannen Brun. I fallet Spjut förelåg allenast en anmälan
av fru Spjut, innefattande dels uppgifter bland annat om att Karlmark
givit hennes man vissa behandlingar, bland annat narkoanalvs och vitamininsprutningar,
att mannen av behandlingarna blivit mycket konstig och
sedan icke besökt hemmet samt att mannen och Karlmark bott på Centralhotellet
i Stockholm under tre nätter och att mannen betalat hotellräkningen,
dels ock begäran om utredning huruvida Karlmark genom sina
behandlingar försatt mannen i beroendeställning till Karlmark och därvid
utnyttjat mannen i homosexuellt syfte. Enligt vad Aldén uppgivit omnämnde
fru Spjut i samband med sin anmälan jämväl för Aldén att hon
sett den omförmälda hotellräkningen, varjämte hon förklarade sig beredd
att undergå polisförhör. Även sammanställd med vad som tidigare förekommit
i fallen Boman och Jonsson finner rådhusrätten fru Spjuts anmälan
icke vara av beskaffenhet att grunda skälig misstanke om att Karlmark
gjort sig skyldig till straffbar homosexuell otukt gentemot mannen Spjut.
Aldéns beslut om Karlmarks anhållande kan förty icke anses befogat i
vad det grundar sig på misstanke om straffbar homosexuell otukt gentemot
mannen Spjut. Vid bedömande av huruvida det i fallet Brun förelåg
fara för att Karlmark genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
skulle försvåra utredningen anser rådhusrätten böra beaktas, att anmälningen
gällde misstanke om brott förövat av Karlmark mot en förutvarande
patient på Beckomberga sjukhus, att det vid tiden för beslutet om Karlmarks
anhållande återstod att verkställa förhör med överläkaren llabe
och eventuellt annan personal på Beckomberga sjukhus ävensom att föranstalta
om husrannsakan hos Karlmark för efterforskande av handlingar
av betydelse för utredningen, att Karlmark ägde kännedom om att nya
anmälningar mot honom inkommit till polismyndigheten samt att Karlmark
tidigare i det fallet Brun liknande wclanderska fallet föranlett en
Welander närstående person att skriftligen intyga riktigheten av Karlmarks
egna i en skrift lämnade uppgifter, ehuru vederbörande vid seder -

mera hållet polisförhör lämnat avvikande uppgifter från Karlmarks i hänseenden,
som få anses ha varit av betydelse för bedömningen av Karlmarks
förfarande. Aldén har tillika åberopat att han före beslutet om Karlmarks
anhållande ej fått kännedom om att fru Brun blivit hörd och att därför
vid bedömningen av om fara för kollusion förelegat hänsyn skulle tagas
till att enligt Aldéns uppfattning ej heller fru Brun blivit hörd. Rådhusrätten
finner Aldéns uppgift om att han vid meddelandet av beslutet om
Karlmarks anhållande saknat vetskap om att fru Brun var hörd ej ha blivit
vederlagd och anser hänsyn böra tagas till Aldéns ovetskap därom vid
bedömningen av risken för kollusion. Vidare anser rådhusrätten Aldén ha
haft fog för att höra Karlmark före såväl hörande av andra personer än
mannen Brun som verkställande av husrannsakan hos Karlmark. Med hänsyn
till det ifrågasatta brottets beskaffenhet, den återstående utredningen
och Karlmarks vetskap om att nya anmälningar mot honom inkommit
måste det enligt rådhusrättens förmenande, särskilt mot bakgrunden av
Karlmarks tidigare förfarande gentemot Vega Söderholm i fallet Welander,
anses ha förelegat skälig anledning befara att Karlmark genom att undanröja
bevis eller sätta sig i förbindelse med personer, som kunde förväntas bliva
hörda, skulle försvåra utredningen. Det kan visserligen ifrågasättas huruvida
icke Aldén genom att, i stället för att meddela beslut om Karlmarks
anhållande, hämta honom till förhör och i anslutning därtill söka få till
stånd de förhör med ytterligare personer, som visade sig påkallade, kunde
ha avvärjt risken för kollusion beträffande dessa personer utan att behöva
anhålla Karlmark. Möjligheten härtill synes emellertid rådhusrätten ha
varit synnerligen vansklig att bedöma; och med hänsyn till den tidpunkt
på dagen, då Karlmark kunde förväntas bliva inställd för förhör, fanns det
anledning räkna med att förhöret med Karlmark skulle bliva avslutat så
sent att därefter företagen husrannsakan hos honom icke kunde bliva slutförd
före det klockslag klockan 21, efter vilket husrannsakan jämlikt stadgande
i 28 kap. 6 § rättegångsbalken icke må ske utan särskilt skäl. Med
hänsyn till nu angivna omständigheter måste Aldén anses ha varit befogad
att på grund av den föreliggande faran för kollusion anhålla Karlmark.
Någon annan omständighet av beskaffenhet att föranleda Karlmarks anhållande
har icke blivit ådagalagd.

Då enligt förut angiven prövning Karlmark vid tiden för beslutet om
hans anhållande varit på sannolika skäl misstänkt för försök till grovt ocker
gentemot mannen Brun samt det skäligen kunnat befaras att han försvårade
sakens utredning, finner rådhusrätten Aldén ha varit lagligen befogad
att anhålla Karlmark. Något förhållande på grund varav Aldén skulle kunna
anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel har icke ådagalagts.

Rådhusrätten lämnar åklagarens talan utan bifall.

För försvaret av Aldén tillerkännes advokaten Bengt Landalil 2 006 kro -

nor, därav 1 800 kronor i arvode. Statsverket skall självt vidkännas denna
ersättning.

Svea hovrätt, varest dels statsåklagaren på anmodan av JO och dels
Karlmark fullföljde talan mot rådhusrättens dom, yttrade i dom den 10
december 1956 följande.

Av utredningen framgår, att Aidén på morgonen den 15 maj 1952 uppdrog
åt Rislöw att kalla Karlmark till förhör å kriminalavdelningen klockan
15.00 eller 15.30 samma dag i anledning av anmälningen av mannen
Brun, att, sedan Aldén underrättats om att anstånd med förhöret begärts,
han beordrade Rislöw att hämta Karlmark till förhöret samt att, efter det
Karlmark vid 16.30-tiden införts å kriminalavdelningen, Aldén delgav honom
innehållet i nämnda anmälning ävensom de senare under dagen gjorda
anmälningarna av fru Spjut och Nilsson samt förklarade Karlmark anhållen.
Aled hänsyn till vad sålunda förekommit finner hovrätten, att
beslut om Karlmarks anhållande meddelats först i samband med att Karlmark
vid sistnämnda tillfälle delgavs anmälningarna.

Hovrätten är ense med rådhusrätten därom, att vad som förekom vid
detta tillfälle utvisar, att anhållandet grundats på att Karlmark var misstänkt
för försök till grovt ocker mot mannen Brun och straffbar homosexuell
otukt mot mannen Spjut men däremot icke på misstanke om ytterligare
brott.

I likhet med rådhusrätten finner hovrätten, att det mot Karlmark förelegat
på sannolika skäl grundad misstanke om försök till grovt ocker mot
mannen Brun men att Aldéns beslut om Karlmarks anhållande icke kan
anses befogat i vad det grundat sig på att denne var misstänkt för straffbar
homosexuell otukt med mannen Spjut.

Aldén har beträffande fallet Brun gjort gällande, att det funnits skälig
anledning befara att Karlmark skulle försvåra utredningen genom att
sätta sig i förbindelse med personer, som kunde förväntas bliva hörda, samt
att det jämväl förelegat risk för fortsatt brottslig verksamhet från Karlmarks
sida.

Aldéns antagande om fara för fortsatt brottslig verksamhet av Karlmark
anser hovrätten sakna fog.

Vid tidpunkten för Karlmarks anhållande återstod av utredningen i
anledning av misstanke om ockerbrottet förhör med Karlmark och Rabe
samt, eventuellt, med annan personal vid Beckomberga sjukhus. Därjämte
har Aldén uppgivit, att han vid Karlmarks anhållande ej känt till att fru
Brun redan blivit hörd och därför räknat med att förhör med henne återstått.
ävensom att det för utredningen jämväl varit erforderligt att företaga
husrannsakan hos Karlmark.

Aldéns uppgift att han vid anhållandet saknat vetskap om att fru Brun
hörts har, såsom rådhusrätten funnit, ej blivit vederlagd i målet, och hov -

rätten anser, i likhet med rådhusrätten, att vid bedömningen av faran för
kollusion hänsyn bör tagas till att Aldén ej ägt kännedom om förhöret
med henne.

Det har icke med bestämdhet kunnat utrönas vid vilken tidpunkt Aldén
beslutat företaga husrannsakan hos Karlmark. Flera omständigheter tyda
på att beslutet tillkommit först efter Aldéns samtal med Glas på kvällen
den 15 maj. Tillräckliga skäl saknas emellertid att ej godtaga Aldéns uppgift,
att han redan vid anhållandet av Karlmark bestämt sig för att föranstalta
om husundersökning och att sistnämnda förhållande medverkat
till anhållandet.

Vid bedömande av frågan huruvida kollusionsfara förelåg i fallet Brun,
beaktar hovrätten att flera omständigheter — redovisade i rådhusrättens
dom — tala för att sådan fara var för handen. Dock bör jämväl beaktas,
att risken för kollusion i vissa hänseenden måste ha framstått såsom föga
påtaglig. Sålunda var det ovisst om det skulle bli behövligt att hålla förhör
med andra till Beekomberga sjukhus anknutna personer än Rabe, och
vidare var det föga antagligt att en hos Karlmark företagen husundersökning
skulle för utredningen i Brunfallet lämna något material av betydelse.
Vid en avvägning av samtliga omständigheter anser hovrätten emellertid,
såsom ock rådhusrätten funnit, att Aldén får anses ha haft skälig anledning
befara att Karlmark genom att undanröja bevis eller sätta sig i förbindelse
med personer, som kunde förväntas bli hörda, skulle försvåra
utredningen.

Även om Aldén sålunda haft fog för sin uppfattning att risk för kollusion
förelåg, ålåg det honom dock att undersöka huruvida denna risk ej kunde
förebyggas genom andra åtgärder än Karlmarks tagande i förvar. Med
hänsyn till att kollusionsfaran var föga betydande ävensom till att Karlmark
och dennes ombud framfört skarpa gensagor mot att Karlmark berövades
friheten, borde Aldén ha ägnat frågan särskild uppmärksamhet.

Aldén har andragit, att arbetet för att utreda häktningsfrågan eller
säkra erforderlig bevisning varit så omfattande att det med tillgänglig
personal ej kunnat slutföras under kvällen den 15 maj, att förhör med
Karlmark bort företagas före såväl övriga förhör som husrannsakan samt
att med hänsyn till stadgandet i 28 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken
det ej varit lämpligt eller försvarligt att påbörja husrannsakan på kvällen
den 15 maj efter Karlmarks hörande.

I målet är upplyst, att förhören med Karlmark, fru Brun och Rabe
tagit en tid av ej fullt tre timmar och att för husundersökningen åtgått
fyra—fem timmar. Det fanns ej skäl förmoda att åtgärderna skulle kräva
väsentligt längre tid, och ej heller förelåg grundad anledning antaga att
vittnena icke skulle kunna anträffas för förhör under kvällen den 15 maj.
Aldéns uppfattning, att förhöret med Karlmark borde äga rum innan förhör
med övriga personer anställdes och husundersökning hos Karlmark

företogs, kan icke anses befogad. Något egentligt hinder att — medan
förhöret med Karlmark pågick — hålla de avsedda vittnesförhören eller
påbörja husundersökningen har, såvitt utredningen ger vid handen, icke
förelegat. Om Aldén ansett att han med hänsyn till kollusionsfara från
Karlmarks sida ej kunde tillåta att Karlmark lämnade kriminalstationen
innan husundersökningen avslutats, har han med stöd av 23 kap. 9 § rättegångsbalken
haft möjlighet att kvarhålla Karlmark under tid som varit
erforderlig för förrättningens avslutande. Visserligen kunde det tänkas, att
husundersökningen komme att fortsätta efter den i 28 kap. 6 § tredje stycket
rättegångsbalken angivna tidpunkten, men med hänsyn till föreliggande
förhållanden — bl. a. att Karlmark hos Aldén begärt omprövningav
frågan om frihetsberövandet — borde någon tvekan ej ha rått att skäl
förelågo för förrättningens verkställande jämväl efter sagda tidpunkt.

Det framgår således att kollusionsfaran i fallet Brun kunnat förhindras
genom åtgärder, vilka ej skulle ha medfört det allvarliga ingrepp i Karlmarks
frihet som anhållandet inneburit. Därest Aldén vid sitt ställningstagande
till frågan om Karlmarks anhållande ägnat samtliga därpå inverkande
omständigheter tillbörlig uppmärksamhet, borde nyssnämnda förhållande
ej ha undgått honom. Aldéns beslut att likväl anhålla Karlmark
är förty icke lagligen grundat.

Vad Aldén anfört därom, att Glas genom sin befattning med saken
skulle ha övertagit ansvaret för Aldéns ifrågavarande åtgärder, förtjänar
icke avseende.

På grund av vad sålunda anförts är Aldén förvunnen till ansvar jämlikt
15 kap. 10 § strafflagen. Omständigheterna äro dock mildrande för Aldén.

Med ändring av rådhusrättens dom i huvudsaken dömer hovrätten Aldén
jämlikt 15 kap. 10 § och 25 kap. 5 § strafflagen för olaga anhållande att
till kronan utgiva 25 dagsböter å 25 kronor.

Beträffande rättegångskostnaderna varder rådhusrättens dom i så måtto
ändrad, att Aldén förpliktas att av den Landahl tillerkända ersättningen,
2 006 kronor, till statsverket återgälda 1 000 kronor.

För försvaret av Aldén i hovrätten tillerkännes Landahl av allmänna
medel arvode med fordrade 1 000 kronor; och skall Aldén av detta belopp
till statsverket återgälda 500 kronor.

Aldén skall ersätta Karlmark vad denne visar sig ha erlagt för hovrättens
dom.

Fn ledamot av hovrätten var av skiljaktig mening och yttrade:

”Lika med pluraliteten finner jag beslut om Karlmarks anhållande ha
meddelats först i samband med att Karlmark delgavs anmälningarna.

På grund härav och på de av rådhusrätten i övrigt anförda skälen fastställer
jag det slut i huvudsaken, vartill rådhusrätten kommit.”

4. Felaktig handläggning i rådhusrätt av brottmål m. m.

Osant intygande i tjänsten av åklagare

Enligt en av polismannen i Grums köping H. de Lang den 18 november
1953 upprättad polisrapport hade de Lang den 17 november 1953 på förekommen
anledning på Sveagatan i Grums stoppat en personbil med interimsskylt
R1140, förd av bilreparatören Allan Olsson i Mariestad.
Såsom passagerare hade medföljt köpmannen Sven Nyström, likaledes i
Mariestad. I bilen hade påträffats ett antal flaskor utländsk sprit och
400 cigarretter av märket Chesterfield. Sedan Olsson och Nyström tagits i
förhör å polisstationen i Grums, hade de erkänt, att de ombord på fartyget
Silen inköpt, Olsson ovannämnda cigarretter och Nyström ett antal flaskor
sprit av närmare angivna slag, av vilka Olsson skulle ha åtminstone en
flaska. Enligt rapporten ägdes bilen, som var av märket Fiat 1100 1953
års modell, av Nyströms hustru Ebba Nyström i Mariestad. Vid förhöret
hade företetts en av polisen i Mariestad den 28 oktober 1953 för bilen utfärdad
interimslicens, gällande fru Ebba Nyström, Österlånggatan 11,
Mariestad. Såväl bilen som spriten, cigarretterna och en väska, vari en del
av smuggelgodset förvarats, hade sedan tagits i beslag av en från tullen
i Karlstad tillkallad tullmästare.

Vid förhör samma dag med Ebba Nyström hade hon enligt en av polisöverkonstapeln
Folke Johanson avgiven rapport berättat: Sven Nyström
hade lämnat hemmet på morgonen den 17 november, varvid han sagt sig
skola gå till sin arbetsplats. Han hade även sagt, att han skulle resa ut tillsammans
med Olsson. Vart de skulle resa eller vilket ändamål resan haft,
hade han dock icke omtalat. Han hade sagt, att han skulle återkomma till
staden omkring klockan 17. — Ebba Nyström hade förklarat sig vara ägare
till bilen med interimsskylt R 1140.

Enligt av tullpersonal utfärdat besiktningsinstrument hade bilen, som
var i skick som ny, med utrustning ett värde av 9 700 kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit utfärdade t. f. tullförvaltaren
R. Fernström, vilken hävt beslaget av väskan men fastställt beslaget i
övrigt, därefter stämningar å Sven Nyström och Olsson till rådhusrätten
i Karlstad med yrkande om ansvar för det de utan behörig tullangivning
till riket infört 14 flaskor sprit och 400 cigarretter från mf Silen i Gruvön.
I den å Sven Nyström utfärdade stämningen, som var dagtecknad den 21
november 1953 och vari vid beskrivningen av gärningen angavs, att såsom
forslingsredskap nyttjats ovanberörda bil ”tillhörig fru Ebba Elisabeth
Nyström, Österlånggatan 11, Mariestad”, yrkade Fernström ansvar å Sven
Nyström enligt 1 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin samt 1 §

1 mom. lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel. Därjämte

yrkade Fernström, att spriten, cigarretterna och bilen skulle förklaras förverkade.

Vid huvudförhandling i målet inför rådhusrätten den 27 november 1953
inställde sig i åklagarens närvaro Sven Nyström personligen åtföljd av försvarare,
advokaten Hans G. Lundberg i Karlstad, samt Olsson genom
ombud.

Såsom "part mot vilken talan om förverkande föres” antecknades i rådhusrättens
protokoll Ebba Nyström tillstädes genom ombud, ovanbemälde
Lundberg.

De tilltalade erkände vad av åklagaren lades dem till last. Lundberg
bestred yrkandet om förverkande av Ebba Nyströms bil.

I dom den 11 december 1953 yttrade rådhusrätten följande: De tilltalade
hade var för sig erkänt vad som lagts dem till last. Ebba Nyström hade bestritt
yrkandet om förverkande av bilen under andragande, att hon såsom
ägare till bilen — vilken Sven Nyström dock ägt begagna — icke haft
kännedom om eller anledning misstänka bilens användande på angivet
sätt. Rådhusrätten funne icke sådana särskilda omständigheter ha förebragts
att bilens förverkande vore uppenbart oskäligt. Rådhusrätten dömde
vardera av Sven Nyström och Olsson jämlikt anförda lagrum att till kronan
böta för olovlig spritinförsel 250 kronor och för olovlig varuinförsel
100 kronor. I beslag tagna spritdrycker, cigarretter och bil förklarades förverkade
till kronan.

Mot denna dom fullföljde Ebba Nyström — under förmälan att hon icke
före huvudförhandlingen i rådhusrätten delgivits stämning i målet — talan
i Svea hovrätt under yrkande att hovrätten måtte undanröja rådhusrättens
dom och förklara henne berättigad att omedelbart återfå den i beslag tagna
bilen.

Genom dom den 12 mars 1954 yttrade Svea hovrätt följande: I målet
vore ostridigt, att vid huvudförhandlingen i målet, vilken ägt rum den 27
november 1953, Ebba Nyström företrätts av Lundberg såsom ombud, att
vid huvudförhandlingen yrkande om bilens förverkande framställts av
Fernström, att detta yrkande bestritts av Lundberg, att emellertid stämning
å Ebba Nyström, innefattande nämnda yrkande, utfärdats först den
It december 1953 eller samma dag dom i målet meddelades, att stämningen
icke delgivits Ebba Nyström personligen utan endast Lundberg samt
att jämväl delgivningen skett sistnämnda dag. Ebba Nyström hade bestritt,
att hon befullmäktigat Lundberg att mottaga stämning. Oavsett
hur därmed förhölle sig, funne hovrätten att rådhusrätten förfarit felaktigt
genom att döma över det i stämningen å Ebba Nyström upptagna yrkandet
utan att, efter stämningens delgivning, företaga målet till huvudförhandling.
Enär berörda fel måste anses vara av den grova beskaffenhet,
som avses i 51 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, prövade hovrätten
lagligt att, med undanröjande av motvädjade domen, i vad den avsåge

förverkande av den Ebba Nyström tillhöriga bilen, visa målet i denna del
åter till rådhusrätten. Vad anginge av Ebba Nyström framställt yrkande
att hon måtte förklaras berättigad att omedelbart återfå den beslagtagna
bilen, föranledde detta icke till annat hovrättens yttrande än att det ankomme
på rådhusrätten att pröva huruvida beslaget skulle bestå. Jämlikt
31 kap. 10 § sista stycket rättegångsbalken ålåge det jämväl rådhusrätten
att i samband med målet efter dess återupptagande pröva frågan om Ebba
Nyströms rättegångskostnader i hovrätten.

Sedan målet mot Ebba Nyström därefter återupptagits vid rådhusrätten,
hölls huvudförhandling därstädes den 25 mars 1954, varvid i närvaro av
tullförvaltaren K. Christoffersson såsom åklagare Ebba Nyström inställde
sig genom f. d. rådmannen Erik Lidén i Mariestad såsom ombud.

Christoffersson yrkade, att bilen måtte förklaras förverkad. Lidén bestred
bifall till detta yrkande och hemställde, att Ebba Nyström måtte
tillerkännas ersättning av allmänna medel för sina kostnader å målet i
hovrätten.

I dom den 8 april 1954 förklarade rådhusrätten jämlikt 8 § 1 mom. lagen
den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin den i beslag tagna bilen förverkad till kronan.
Rådhusrätten lämnade Ebba Nyströms yrkande om ersättning för rättegångskostnader
i hovrätten utan bifall.

Sedan Ebba Nyström fullföljt talan mot sistnämnda dom, förklarade
Svea hovrätt, som på anförda skäl fann att bilens förverkande skulle vara
uppenbart oskäligt, i dom den 8 oktober 1954 beslaget hävt i fråga om
bilen och förordnade, att densamma ej skulle vara förverkad. Därjämte
förklarade hovrätten, med ändring av rådhusrättens dom, Ebba Nyström
vara berättigad till ersättning av allmänna medel med fordrade 322 kronor
för kostnaderna i hovrätten för fullföljande av talan mot rådhusrättens
dom den 11 december 1953.

Hovrättens dom vann laga kraft.

I en den 15 april 1954 hit inkommen skrift anförde Ebba Nyström klagomål
rörande handläggningen i rådhusrätten i november och december 1953
av åklagarens talan om förverkande av den henne tillhöriga bilen och den
av rådhusrätten på grundval därav meddelade domen den 11 december
1953. Ebba Nyström anförde därutinnan följande.

Då Sven Nyström mottagit stämningen i målet, hade han vänt sig till
advokaten Lundberg med anhållan att denne måtte biträda honom som
försvarare. Lundberg hade tillfrågats, huruvida det vore lämpligt att även
Ebba Nyström i egenskap av ägare till den beslagtagna bilen lämnade
Lundberg fullmakt. Lundberg hade svarat, att detta icke vore nödvändigt,
då Ebba Nyström icke vore stämd, men att hon ju kunde lämna eu fullmakt
i målet angående den olovliga befattningen med spritdryckerna, t id

huvudförhandlingen i målet hade rättens ordförande emellertid framhållit,
att Ebba Nyström icke vore stämd i målet, varefter fullmakten återlämnats
före huvudförhandlingens avslutande. Dom hade skolat hållas tillgänglig
å rättens kansli den 11 december 1953 klockan 15. Sistnämnda dag hade
emellertid enligt vad Ebba Nyström erfarit antingen tullåklagaren eller
rådhusrätten kommit underfund med att bilen enligt 17 § promulgationslagen
till rättegångsbalken icke kunde förklaras förverkad, enär hon icke
var instämd. Åklagaren hade då den 11 december utfärdat en till den 27
november antedaterad stämning å Ebba Nyström. Samma dag hade stämningen
delgivits Lundberg, som försett densamma med bevis att han såsom
Ebba Nyströms ombud mottagit ett lika lydande exemplar av densamma
den 27 november. Den av Ebba Nyström utfärdade fullmakten
hade därjämte försetts med det tillägget att Lundberg ägde befogenhet
att mottaga stämning. Efter dessa åtgärder hade bilen förklarats förverkad.
Ebba Nyström hade överklagat domen i hovrätten på grund av
uppenbar dom villa. I sin vadeinlaga till hovrätten hade hon bestritt dels
att hon någonsin lämnat Lundberg någon befogenhet att för hennes räkning
mottaga stämning, dels ock att hon före domens meddelande haft
någon aning om att stämning utfärdats å henne eller att tillfälle lämnats
henne att yttra sig över densamma. Rådhusrätten hade nu för andra gången
förklarat bilen förverkad och låtit Ebba Nyström själv stå för sina
kostnader i hovrätten. Det förefölle henne som om rådhusrätten vid utdömande
av rättegångskostnaderna dömt i egen sak.

Vid klagoskriften var fogad avskrift av en med vad därå fanns tecknat
så lydande stämning:

”Stämning

å fru Ebba Elisabeth Nyström, född den 11 mars 1912, skriven och boende
Österlånggatan 11, Mariestad.

Ni stämmes till rådhusrätten i Karlstad för att svara å nedan angivna
åtal och i samband därmed framställt påstående.

I egenskap av tilltalad kallas Ni till huvudförhandling å rådhuset fredagen
den 27 november 1953 kl. 9.30.

Ni skall då vid vite av 100 kronor inställa Eder vid rätten personligen
eller genom ombud.

År Ni hindrad att inställa Eder, skall anmälan därom omedelbart göras
till rättens kansli.

Gärningen: En fru Nyström tillhörig personbil av märket Fiat med interimsskyltar
R 1140 har av S. A. Nyström och K. E. A. Olsson nyttjats
som forslingsredskap vid olovlig införsel av 14 flaskor sprit och 400 st.
cigarretter i Gruvön den 17/11 1953.

Lagrum: Jämlikt 8 § 1 mom. i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin yrkas, att
bilen förklaras förverkad.

Bevisning till styrkande av åtalet: Rapport från polisen i Grums köping av
den 18 november 1953.

Angående rättens behörighet: Tullmålsdomstol i Karlstad.

Karlstad den 27 november 1953.

R. Fernström

Tjänstetitel: t. f. tullförvaltare.

Ett med omstående stämning lika lydande exemplar har jag denna dag
emottagit, erkännes.

Karlstad den 27 nov. 1953.

Hans Lundberg

enl. fullmakt för Ebba Nyström,
Mariestad.

Bestyrkes: Thorsten Andersson
Stämningsman förordnad av it i Karlstad.”

Sedan med anledning av innehållet i klagoskriften rådhusrätten — rådmännen
Harry Jacobson och Olof Karell samt assessorn Gustaf Nordenström
— anmodats att inkomma med yttrande, anförde rådhusrätten i
avgivet yttrande följande.

Vid huvudförhandlingen den 27 november 1953 hade, förutom Sven
Nyström och Olsson, Ebba Nyström inställt sig genom ombud, Lundberg,
vilken även ingivit ett den 26 november 1953 utfärdat läkarintyg av innehåll
att Ebba Nyström rekommenderades vila i hemmet. Under förhandlingen
hade Lundberg å Ebba Nyströms vägnar ingått i svaromål rörande
yrkandet om förverkande av hennes bil, i det han bestritt yrkandet och
utvecklat skälen därför. Det vore icke riktigt, att rättens ordförande till
Lundberg återlämnat fullmakten. Denna hade genast införlivats med
akten jämte förenämnda läkarintyg samt viss skriftlig utredning angående
Ebba Nyströms rätt till bilen. Det vore däremot riktigt, att rätten vid
sagda huvudförhandling förbisett stadgandet i 17 § promulgationslagen
till rättegångsbalken. Insikt om paragrafens innehåll hade vunnits först vid
domens avfattande dagen före dess meddelande den 11 december 1953.
Med anledning därav hade rättens ledamöter några timmar innan domen
skolat meddelas beslutat, att parterna — åklagaren och Ebba Nyström,
representerad av sitt ombud vid huvudförhandlingen — skulle underrättas
därom, att formellt hinder förelåge för ett avgörande av förverkandefrågan,
därigenom att yrkandet om förverkande icke upptagits i en särskild
stämning å Ebba Nyström och att en sådan stämning ej delgivits Ebba
Nyström. Lundberg hade vid denna underrättelse förklarat, att han för sin
del ansåge frågan likväl böra prövas och att han vore villig medverka till
undanröjande av det formella hindret genom att erkänna mottagande av
en stämningshandling. Lundberg hade därjämte förklarat sig vilja ombesörja,
att Ebba Nyströms för honom utfärdade fullmakt, som ingivits till

rätten, utvidgades att avse järn väl behörighet för honom att mottaga delgivning
av stämning. Åklagaren hade för sitt vidkommande förklarat, att
han under sådana omständigheter funne sig oförhindrad utfärda en stämning
å Ebba Nyström, samt tillika uppgivit, att Ebba Nyström kort tid
efter det beslag meddelats å bilen personligen i sällskap med sin make
och Lundberg besökt honom i Karlstad och sökt förmå honom häva beslaget,
att han da förklarat att den fragan finge avgöras av domstol men
utfäst sig att söka påskynda ärendets avgörande, samt att han därefter,
sa snart tid för huvudförhandling utsatts, i brev med mottagningsbevis
underrättat Ebba Nyström om tid och plats för förhandlingen ävensom
därom, att yrkande om bilens förverkande komme att därvid framställas.

Senare pa dagen hade åklagaren till rätten ingivit den stämning, som i
avskrift närslutits remisshandlingarna, med åteeknat delgivningsbevis.
Dessförinnan hade till Lundberg utlämnats den av Ebba Nyström utgivna
fullmakten, och hade Lundberg under uppgift att han varit i telefonförbindelse
”med Mariestad” återställt fullmakten, däri efter orden ”att å mina
vägnar mottaga . ..” med bläck tillagts ordet ”stämning”. Vid dessa förhållanden
och som rätten saknat varje anledning att ifrågasätta Lundbergs
behörighet att da och vid den föregående huvudförhandlingen företräda
Ebba Nyström, hade rätten beslutat att för tids vinnande åt de av saken
berörda eftergiva kravet på fullgörandet av en allenast såsom formell framstående
förutsättning och sålunda låta avgörandet i domen omfatta jämväl
frågan om bilens förverkande. På grund av det anförda hemställde rådhusrättens
ansvariga ledamöter, att det oriktiga förfarande, som kommit att användas,
icke måtte föranleda någon JO:s vidare åtgärd.

Pa anmodan verkställde därefter landsfogden i Värmlands län ytterligare
utredning i ärendet. Vid denna utredning förekom följande.

Fernström, vilken uppehållit tullförvaltartjänsten i Karlstad från mitten
av augusti 1953 till den 10 januari 1954, uppgav vid förhör följande: Under
tiden mellan den 19 och den 21 november 1953 hade Fernström vid ett tillfälle
ringt till rådmannen Jacobson och frågat, om Jacobson ansåge det
nödvändigt att Fernström utfärdade särskild stämning å Ebba Nyström
eller om det räckte med en särskild skrivelse till henne med meddelande om
förekomsten av ovan omförmälda mål. Jacobson hade svarat, att det naturligtvis
ginge bra med en särskild stämning å Ebba Nyström, men att det
måste vara tillräckligt att på föreslaget sätt sända meddelande till henne.
Fernström hade därpa avlatit eu skrivelse till Ebba Nyström med uppgift
att det tullmål, vari han komme att yrka förverkande av den henne tillhöriga
personbilen av märket Fiat 1100 1953 komme före vid rådhusrätten
i Karlstad fredagen den 27 november 1953 klockan 9.30. Huvudförhandlingen
i målet hade ägt rum på utsatt dag och tid. Sven Nyström hade omedelbart
erkänt den olovliga införseln, och diskussionen hade därför under hu -

vudförhandlingen rört sig om bilen. Lundberg hade bestritt bilens förverkande.
Sedan huvudförhandlingen avslutats, hade rådhusrätten meddelat,
att dom i målet skulle hållas tillgänglig den 11 december 1953 klockan 15.
Såvitt Femström kunde erinra sig, hade han icke talat i saken med någon
av rådhusrättens ledamöter förrän någon dag före domen, då han i något
tjänsteärende samtalat med Nordenström. Nordenström hade nämnt något
om bestämmelsen i 17 § promulgationslagen till rättegångsbalken. Möjligen
hade Nordenström sagt något om att de icke vetat, huru de skulle göra i
nyströmsmålet med hänsyn till nämnda bestämmelse. Den 11 december
strax efter klockan 9 hade Jacobson ringt till Fernström och sagt, att rådhusrätten
måste ha en särskild stämning å Ebba Nyström. Jacobson hade
antagligen i detta sammanhang erinrat om bestämmelsen i nyssnämnda
lagrum. Jacobson hade föreslagit Fernström att utfärda en stämning å Ebba
Nyström och datera denna den 27 november 1953. Jacobson hade vidare
framhållit, att han tidigare talat med Lundberg och att denne åtagit sig
att å stämningen teckna delgivningsbevis för Ebba Nyström. Fernström
hade därefter utfärdat stämning i 2 exemplar å Ebba Nyström och på morgonen
den 11 december medfört den till rådhusrätten i samband med att
Fernström där skulle föra talan i en del andra tullmål. Fernström hade
visat stämningen för Jacobson, vilken omnämnt att Lundberg skulle besöka
rådhuset samma dag och då skulle teckna mottagningsbevis å ena exemplaret.
Vid 11-tiden hade Lundberg inställt sig å rådhuset, och Fernström hade
då till honom överlämnat ena exemplaret av stämningen å Ebba Nyström.
Lundberg hade å det andra exemplaret tecknat mottagningsbevis, som han
dagtecknat för den 27 november 1953. Innan Lundberg tecknat mottagningsbeviset,
hade han meddelat Fernström, att han sökt makarna Nyström
i telefon men icke anträffat dem, men att han däremot ringt till borgmästaren
i Mariestad, vilken varit närvarande vid huvudförhandlingen i målet
och åberopats som vittne. Lundberg hade särskilt frågat borgmästaren i
Mariestad, om det kunde vara något felaktigt i att han skreve ett mottagningsbevis
å stämningen. Såvitt Fernström uppfattat Lundberg, hade
Lundberg genom samtalet med borgmästaren i Mariestad bibringats den
uppfattningen, att det ej kunde vara något felaktigt att han nu för Ebba
Nyströms räkning tecknade ett mottagningsbevis å stämningen. Radhusvaktmästaren
Thorsten Andersson, som vore förordnad som stämningsman,
hade därefter bestyrkt Lundbergs namnteckning och sedan mottagit stämningen
och vidarebefordrat den till rådhusrätten.

Fernström förklarade slutligen, att han själv aldrig skulle kommit på
tanken att i efterhand utfärda ifrågavarande stämning, om ej Jacobson föreslagit
detta. Fernström hade därigenom velat hjälpa makarna Nyström,
så att de skulle undgå ytterligare kostnader för en förnyad rättegång, därest
rådhusrätten på grund av ett formfel ogillat yrkandet om bilens förverkande.
Skulle rådhusrätten nämligen ha ogillat yrkandet, hade Fernström med

all säkerhet i vanlig ordning utfärdat stämning å Ebba Nyström. — Rådhusrättens
relation av händelseförloppet måste vara riktig. Lundbergs fullmakt
hade sålunda icke återlämnats vid huvudförhandlingen.

Lundberg uppgav vid förhör: Såvitt Lundberg kunde erinra sig, hade
makarna Nyström ungefär en vecka före huvudförhandlingen i målet mot
Sven Nyström besökt advokatfirman Blomberg & Granqvist, och hade
Lundberg därvid tagit emot dem. Makarna Nyström hade velat, att Lundberg
skulle föra deras talan huvudsakligen i frågan angående bilens förverkande.
Då Lundberg skilts från makarna Nyström, hade de varit överens
om att båda makarna skulle inställa sig personligen inför rådhusrätten tillsammans
med Lundberg för att de bättre skulle kunna redogöra för rådhusrätten
om äganderättsförhållandet till bilen och på vad sätt Sven Nyström
kommit att begagna bilen vid införseln. Någon dag efteråt hade Sven Nyström
ringt Lundberg, och därvid hade Nyström omnämnt, att hustrun
blivit sjuk till följd av den publicitet saken fått och att hon nu icke ville
inställa sig inför rådhusrätten. Lundberg hade framhållit, att de behövde
ett läkarintyg som styrkte sjukdomen. Sven Nyström hade genmält, att en
läkare, som kände till hustrun, samt borgmästaren i Mariestad, vilken senare
vore bekant med makarna, skulle medfölja till Karlstad och närvara
vid rättegången. Lundberg hade nu förklarat, att han måste ha en fullmakt
för Ebba Nyström. Lundberg hade i detta sammanhang föreslagit, att Ebba
Nyström skulle skriva sitt namn på ett blankt folioark, som Lundberg finge
fylla i på sätt han funne lämpligt. De hade blivit överens därom, och samtalet
hade avslutats med bestämmande av tid för sammanträffande på morgonen
före rättegången. Antingen klockan 8 eller 9 på morgonen på rättegångsdagen
hade Sven Nyström inställt sig å advokatkontoret och därvid
åtföljts av borgmästaren Oscar Danielsson i Mariestad. Lundberg hade nu
redogjort för de invändningar han skulle framställa vid rådhusrätten. Vid
detta tillfälle hade Sven Nyström överlämnat dels ett läkarintyg och dels
ett ark papper, på vilket å nedersta delen funnits Ebba Nyströms namnteckning.
Vidare hade överlämnats ett äktenskapsförord eller en boskillnadsdom
avseende makarna Nyström. Tiden hade nu blivit knapp och Lundberg
hade måst skynda iväg till rådhusrätten. Dessförinnan hade han emellertid
bett ett av biträdena på advokatkontoret om utskrift av fullmakt å
det ark, varå Ebba Nyström tecknat sitt namn. Lundberg hade därvid som
förebild lämnat en å advokatkontoret förekommande fulhnaktsblankett.
1 enlighet med denna blankett hade därefter fullmakten blivit utskriven,
och den hade av Lundberg medförts bland övriga handlingar till rådhusrätten.
Vid huvudförhandlingen hade Lundberg överlämnat denna fullmakt
från Ebba Nyström till rådhusrätten och fört hennes talan på grund av
densamma. Lundberg erinrade sig emellertid, att Sven Nyström överlämnat
en fullmakt till tulluppsyningsmannen K. G. Widén, vilken fört Olssons

Justitieombudsmannens ämbet»berättelse till l!).j7 urs riksdag.

talan i målet. När Widén hade överlämnat Sven Nyströms fullmakt till
rådhusrätten, hade rättens ordförande återlämnat denna fullmakt med påpekande
att den vore onödig, enär Sven Nyström vore personligen närvarande
vid huvudförhandlingen. Vid denna hade även Danielsson kommit
tillstädes, och Lundberg hade begärt, att Danielsson, vilken uppgivit sig väl
känna makarna Nyström, skulle höras som vittne eller upplysningsvis för
att visa, att hustrun stode utanför smugglingen. Rättens ordförande hade
emellertid avvisat framställningen om förhör med Danielsson, enär de uppgifter
som åberopats av Lundberg redan vitsordats av åklagaren. Huvudförhandlingen
hade varat omkring 45 minuter. Saken hade sedan blivit
utsatt till dom om ungefär 14 dagar. Efter huvudförhandlingen men före
domen hade Sven Nyström vid ett par, tre tillfällen varit i telefonförbindelse
med Lundberg. Nyström hade velat höra sig för med Lundberg hur
saken skulle kunna avlöpa. På morgonen den 11 december hade Sven Nyström
ånyo ringt Lundberg. Nyström hade då velat, att Lundberg skulle
försöka hindra att domen komme in i tidningarna. Lundberg hade lovat
Nyström att härutinnan göra vad han kunde. Nyström hade också framhållit,
att hustrun tagit så illa vid sig av tidigare tidningsreferat, att hon
därför ville undvika vidare skriverier. Inom en timme efter detta samtal
hade Jacobson ringt Lundberg. Jacobson hade yttrat något om att de
funderat på domen och att man kunde ifrågasätta, om icke en stämning
borde ha utfärdats på Ebba Nyström, och därvid hänvisat till 17 § promulgationslagen
till rättegångsbalken. Jacobson hade fortsatt: ”Men hon
har ju ingått i svaromål, och för övrigt så har vi handlagt sådana här mål
förut i rådhusrätten utan stämning, och överklaganden har förekommit utan
att hovrätten har ändrat; det betyder väl inte så mycket — vi kan nog
behandla saken ändå — men du kan väl för hennes räkning emottaga stämningen.
” De precisa ordalagen från Jacobsons tal kunde Lundberg icke
erinra sig. Lundberg hade förklarat, att han skulle skriva på erkännande
av en mottagen stämning å Ebba Nyström. Med hänsyn till de instruktioner
Lundberg erhållit från båda makarna Nyström hade han ansett sig
vara behörig att även teckna bevis om mottagen stämning. Ett sådant förfaringssätt
vid detta tillfälle hade även varit helt förenligt med Ebba Nyströms
intressen. Lundberg hade också varit av den uppfattningen att, om
yrkandet om bilens förverkande skulle avvisas av formella skäl, detta endast
hade medfört, att åklagaren omedelbart förordnat om nytt beslag å
bilen och utfärdat stämning å Ebba Nyström med ny rättegång och publicitet
som påföljd. Den 11 december hade Lundberg haft att företräda i ett
mål vid rådhusrätten och hade därför vid 11-tiden infunnit sig i rådhusrättens
lokaler. Lundberg hade gått in i åklagarrummet. Där hade uppehållit
sig advokaten Fritz Helmer och Fernström. Rådhusvaktmästaren
Andersson hade jämväl varit tillstädes, och, såvitt Lundberg kunde erinra
sig, hade denne för Lundbergs undertecknande överlämnat en den 27 no -

vember 1953 av Fernström utfärdad stämning å Ebba Nyström. Helmer
hade ifrågasatt, om Lundberg hade rätt att underteckna stämningen. Lundberg
hade svarat, att han vore av den bestämda uppfattningen att han hade
sådan rätt. Helmer hade sagt något om att Lundberg i alla fall borde taga
ett telefonsamtal till Ebba Nyström, och därest han icke skulle anträffa
henne, borde han taga ett samtal med Danielsson. Lundberg hade nu
beställt ett samtal till makarna Nyströms bostad. Efter några minuter
hade det emellertid kommit besked från telefonstationen, att ingen svarade
på det beställda numret. Lundberg hade därefter beställt ett samtal till
Danielsson. Efter några minuter hade detta samtal utväxlats, och Lundberg
hade uttryckligen redogjort för Danielsson för det samtal han tidigare haft
med Jacobson angående utfärdandet av stämning å Ebba Nyström och
tecknandet av mottagningsbevis å stämningen. Danielsson hade sagt att,
då det gällde en sådan formsak, Lundberg utan tvekan vore behörig att
för Ebba Nyströms räkning teckna mottagningsbevis å stämningen. Samtalet
hade varat 5—7 minuter och åhörts av Helmer och Fernström. Efter
telefonsamtalet hade Lundberg tecknat mottagningsbevis å stämningen i
enlighet med den avskrift, som vore bifogad handlingarna i ärendet. Stämningen
hade därefter omhändertagits av Andersson. Lundberg hade ej sett,
när Andersson bestyrkte beviset. Andersson hade endast tagit stämningen
och gått, såvitt Lundberg kunde erinra sig. Senare på dagen den 11 december
hade Lundberg ånyo varit i telefonförbindelse med Sven Nyström, och
hade Lundberg därvid kunnat meddela domen i målet. Han hade vidare
redogjort för sina åtgärder beträffande stämningen å Ebba Nyström. Vid
telefonsamtal den 23 december med Danielsson hade Lundberg erinrat honom
om deras telefonsamtal den 11 december och direkt frågat Danielsson,
om han icke varit överens med Lundberg angående Lundbergs behörighet
att för Ebba Nyströms räkning underteckna mottagningsbevis å stämningen.
Danielsson hade bekräftat detta, och samtalet hade åhörts av
annan person.

Sedan landsfogden uppläst Ebba Nyströms anmälan till JO, vidhöll
Lundberg sina uppgifter och framhöll, att Ebba Nyströms framställning av
saken, i vad den strede mot Lundbergs utsaga, vore felaktig. Lundberg tilllade,
att han å åklagarrummet den 11 december i samband med mottagandet
av stämningen även mottagit fullmakten, och att Lundberg efter påringningarna
till Maries tad samtidigt undertecknat mottagningsbeviset å stämningen
och gjort ett förtydligande i fullmakten, därvid ordet stämning tillfogats.
Lundberg hade icke något att erinra mot riktigheten av den i rådhusrättens
yttrande till JO lämnade redogörelsen.

Andersson berättade, att han komme ihåg att något formfel förevarit i
det ifrågavarande målet, så att stämningen ej blivit delgiven i rätt tid med
Ebba Nyström. Någon av rådhusrättens ledamöter — vilken kunde Andersson
ej erinra sig — hade därför begärt, att Andersson skulle delgiva en

stämning å Ebba Nyström med Lundberg, som innehade fullmakt från
Ebba Nyström, och att beviset om stämningens delgivande skulle antedateras.
Andersson hade själv icke varit så ”pigg på” att sätta ett fixerat
datum, då han som stämningsman visste, att datum skulle överensstämma
med delgivningsåtgärden. Andersson hade emellertid blivit övertygad av
såväl tullåklagaren som Lundberg och även av rådhusrätten, vilken gått
med på åtgärden med dateringen av delgivningsbeviset. Andersson erinrade
sig också, att Lundberg med bläck gjort något tillägg i sin fullmakt. Vad
tillägget avsett komme emellertid Andersson icke ihåg, men han mindes,
att Lundberg sagt att han varit i både personlig förbindelse och telefonförbindelse
med Ebba Nyström och varit fullt införstådd med henne angående
ändringen i fullmakten. — Andersson förklarade bestämt, att han som
stämningsman aldrig skulle förfarit på sätt som skett, om han icke blivit
helt förvissad om Lundbergs behörighet att teckna mottagningsbevis å
stämningen. Andersson erinrade sig också, att delgivningen ägt rum på
åklagarrummet i rådhusrättens lokaler och att Lundberg och Fernström då
varit närvarande. Stämningen med delgivningsbeviset hade Andersson därefter
lämnat till troligen Nordenström i rådhusrätten. Delgivandet med
Lundberg av Ebba Nyströms stämning hade sannolikt ägt rum vid 1 O-tiden
den dag domen skolat meddelas.

Nordenström uppgav följande: I egenskap av assessor hade Nordenström
haft att uppsätta koncept till domen i målet mot Sven Nyström m. fl. På
grund av anhopning av andra göromål hade han icke haft tillfälle att iordningställa
konceptet till domen förrän dagen innan den skolat meddelas.
Han hade därvid blivit tveksam om Ebba Nyströms partställning. Det
kunde vara möjligt, såsom Fernström uppgivit, att Nordenström varit i
telefonförbindelse med Fernström någon dag före domens meddelande. Nordenström
hade emellertid ett bestämt minne av att bestämmelsen i 17 §
promulgationslagen till rättegångsbalken blivit aktuell i fallet. Förmodligen
hade Nordenström på morgonen den 11 december 1953 påvisat stadgandet
för Jacobson. De hade sålunda funnit, att bestämmelsen utgjort ett formellt
hinder för dom om förverkande av bilen. För den skull hade Jacobson och
Nordenström satt sig i förbindelse med parterna, d. v. s. tullåklagaren, som
haft. att uppvakta vid rådhusrätten den 11 december, samt Lundberg såsom
ombud för Ebba Nyström. Lundberg hade varit mycket ivrig att få saken
ur världen och hade därför undrat, om det icke ginge att komma förbi föreliggande
formella hinder. De hade därför kommit på tanken att ordna med
en särskild stämning i efterhand å Ebba Nyström. Efter samtalet med
Lundberg hade någondera av Nordenström och Jacobson haft telefonsamtal
med tillförordnade tullförvaltaren. Då denne erfarit att Lundberg icke haft
något emot anordningen med stämning å Ebba Nyström, hade han förklarat
sig villig medverka till en sådan. Sedan parterna sålunda uttalat önskemål
om ett snabbt avgörande, hade Jacobson, Karell och Nordenström diskute -

rat ärendets vidare handläggning. Med hänsyn till parternas egen inställning
om önskvärdheten av ett snabbt avgörande och då Ebba Nyström
onekligen närvarit vid huvudförhandlingen genom Lundberg och redan då
ingått i svaromål rörande förverkandeyrkandet, hade rådhusrättens ledamöter
ansett, att de kunde eftergiva det formella kravet att särskild stämning
skulle delgivas Ebba Nyström före huvudförhandlingen och i stället
godtaga en i efterhand utfärdad stämning. Nordenström kunde icke närmare
erinra sig detaljerna kring stämningens delgivande, men Fernström
och Lundberg hade i varje fall på förmiddagen den 11 december, då rätten
haft session, besökt rådhusrätten och ingivit stämningen under pågående
session. Rådhusrättens ledamöter hade icke haft något särskilt intresse av
stämningens datering, vilket även torde framgå av anteckningarna i rådhusrättens
dagboksblad för målet. I detta vore antecknat den 11 december
1953 för handlingens ingivande.

Karell uppgav följande: Först dagen före den för domens avkunnande
bestämda dagen hade Karell av Jacobson underrättats om, att Ebba Nyström
vid huvudförhandlingen icke blivit stämd i målet. Jacobson hade frågat
Karell, om han hade något att erinra mot att målet i vad det rörde Ebba
Nyström angående förverkande av bilen företoges till avgörande å den för
domens avkunnande utsatta dagen, om delgiven stämning å henne då vore
tillgänglig. Karell hade förklarat, att han icke hade något att erinra däremot
i synnerhet som Lundberg redan vid huvudförhandlingen fört Ebba
Nyströms talan. I övrigt hade Karell icke tagit del av handläggningen av
ärendet angående åvägabringandet av stämningen. Han hade emellertid sett
den delgivna stämningen å Ebba Nyström, vilken förelegat vid domens
meddelande.

Jacobson åberopade vid förhör de uppgifter, som lämnats i rådhusrättens
yttrande till JO, och uppgav vidare: Det vore riktigt, att Jacobson varit
i förbindelse med Fernström någon dag före domens meddelande och att
han föreslagit utfärdandet av stämningen å Ebba Nyström och därvid angivit
som skäl, att det syntes tveksamt om rådhusrätten eljest skulle kunna
avgöra förverkandefrågan. Det hade framhållits, att åtgärden med stämningen
å Ebba Nyström vore en formalitet och onekligen till förmån för
henne. Jacobson hade ingen anledning att betvivla riktigheten av Fernströms
uppgifter att frågan om antedatering av stämningen varit på tal.
Däremot kunde Jacobson ej erinra sig, att han med Andersson diskuterat
frågan om antedatering av stämning och delgivningsbevis. Frågan om antedatering
hade för Jacobson varit av sekundär betydelse. För Jacobson hade
huvudsaken varit, att det funnits en stämning å Ebba Nyström vid domens
meddelande. Därest Fernström tidigare talat med Jacobson angående nödvändigheten
av en särskild stämning å ägaren till bilen, hade Jacobson med
säkerhet framhållit sin dåvarande uppfattning att det vore tillräckligt med
ett meddelande om dels tiden för huvudförhandlingen i målet och dels yr -

kandet om förverkande, enär detta förfaringssätt i tullmål tidigare praktiserats.
Förmodligen hade Jacobson direkt rekommenderat Femström att
sända Ebba Nyström ett meddelande i rekbrev med mottagningsbevis.

Vid telefonsamtal med landsfogden meddelade sedermera Lundberg, att
han efter förhöret med honom talat med Helmer och att denne därvid förklarat,
att han nog ej åhört Lundbergs telefonsamtal å åklagarrummet.

I avgivna påminnelser anförde Ebba Nyström följande.

Den i ärendet verkställda utredningen bekräftade till alla delar Ebba
Nyströms uppgift i klagoskriften att Lundberg den 11 december 1953 delgivits
och för hennes räkning på grund av en i annat mål för honom utfärdad
med tillägg samma dag försedd fullmakt mottagit en till den 27 november
antedaterad stämning, varigenom Ebba Nyström vid vite kallats att
personligen eller genom ombud inställa sig vid rådhusrätten den 27 november.
Utredningen visade, att allt detta skett på tillskyndan av Jacobson.
Av utredningen framginge också, att varken Fernström eller Andersson
varit så ”pigga på” att medverka till arrangemangen. I utredningen talades
så mycket om den välvilja, som visats Ebba Nyström genom ett snabbt
avgörande av målet. Men Ebba Nyström hade väl ändå icke tänkt sig, att
ett snabbt avgörande av målet skulle innebära en olaglighet. Hon ville för
övrigt påpeka, att denna rådhusrättens välvilja kostat henne icke endast
intill dess hovrättens dom fallit en bil, värd minst 10 000 kronor, utan även
rättegångskostnaderna för att bli lagligen dömd.

Sedan Jacobson, Karell och Nordenström därefter beretts tillfälle att
taga del av vad i ärendet förekommit samt att i yttrande till JO angiva
den ytterligare utredning de ansåge sig böra påfordra, uttalade de — under
förklaring att de ej påfordrade någon ytterligare utredning — sitt beklagande
av att de, oriktigt nog, kommit att, på grund av de särskilda föreliggande
omständigheterna, godtaga förfarandet med antedatering av stämning
och delgivningsbevis.

Fernström förklarade sig i avgivet yttrande beklaga, att han medverkat
till antedatering av stämning och delgivningsbevis, och framhöll, att han
vid utfärdandet av stämningen i denna endast sett ett bestyrkande av det
meddelande han tidigare i rekommenderat brev tillställt Ebba Nyström.

Landsfogden Anders Holmström anförde i avgivet utlåtande följande.

Av utredningen måste anses framgå, att Jacobson och Nordenström omkring
dagen för domens avkunnande uti ifrågavarande mål kommit till insikt
om att den Ebba Nyström tillhöriga bilen icke kunnat förklaras förverkad,
enär Ebba Nyström icke blivit stämd med yrkande därom, att de
därför kontaktat Fernström och Lundberg, vilken på grund av fullmakt fört
Ebba Nyströms talan, och frågat, om de ville medverka till undanröjande

av detta hinder genom att en stämning i efterhand utfärdades å Ebba Nyström,
att Fernström och Lundberg förklarat sig villiga medverka därtill,
att Fernström därefter den 11 december 1953 utfärdat en den 27 november
1953 dagtecknad stämning, som försetts med delgivningsbevis av Lundberg
på grund av fullmakt av Ebba Nyström, att Lundberg dessförinnan gjort
ett tillägg å sin rättegångsfullmakt, avseende rätt för honom att för Ebba
Nyström mottaga stämning, samt att delgivningen, som antecknats ha
skett den 27 november 1953, bestyrkts av Andersson i egenskap av stämningsman.
Av utredningen syntes vidare framgå, att Lundberg måste ha
varit av den uppfattningen att han verkligen var behörig att mottaga stämning
för Ebba Nyströms räkning. Såvitt Llolmström kunde bedöma situationen
hade Fernström onekligen förfarit felaktigt genom att i efterhand
utfärda stämningen, varjämte stämningsmannens bestyrkande av delgivningen
varit oriktigt så till vida som han däri måste ha gjort gällande att
bestyrkandet skett den 27 november 1953, ehuru det i verkligheten skett
den 11 december 1953. Lundbergs och Fernströms medverkan till stämningen
å Ebba Nyström finge anses ha sin förklaring i deras strävan att åstadkomma
ett snabbt och smidigt avgörande av rättegången, vilket onekligen
skulle innebära fördel för Ebba Nyström. Det kunde ifrågasättas om utfärdandet
av stämningen och delgivningsbeviset innebure osant intygande enligt
13 kap. 11 § strafflagen. Med hänsyn emellertid till samtliga föreliggande
omständigheter i ärendet ville Holmström föreslå, att ärendet ej måtte
föranleda någon JO:s vidare åtgärd.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande.

Enligt 8 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin skall, om vid olovlig
införsel av spritdrycker eller vin i annat fall än i 3 § 1 mom. andra och
tredje styckena sägs, eller om vid olovlig forsling, som i 5 § avses, nyttjats
fordon eller annat forslingsredskap, forslingsredskapet, evad ansvar för brottet
ådömes eller ej, vara förverkat, därest det forslade godset till väsentlig
del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd,
vid vilken redskapet nyttjats, eljest måste antagas ha ägt rum i väsentligt
syfte att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.

Påföljd av förverkande skall dock icke inträda i vissa särskilt angivna
fall, bland annat, där forslingsredskapets förverkande finnes uppenbart
oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter.

I 17 § lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken
stadgas att, därest fråga om egendoms förverkande till det allmänna eller
annan sådan påföljd angår någon, som ej är tilltalad, skall talan därom

föras mot honom. Om sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad i nya
rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott, varå icke kan följa
svårare straff än böter.

Av innehållet i anförda lagrum framgår att, om en bil, tillhörig någon
som icke på något sätt deltagit i en av annan företagen insmuggling av
spritdrycker eller vin, använts av denne för forsling av nämnda gods och
därvid tagits i beslag, vederbörande åklagare måste för att få forslingsredskapet
förklarat förverkat instämma ägaren till domstolen. Utan att så
skett, äger domstolen icke döma redskapet förverkat.

I förevarande fall har, sedan Sven Nyström och Olsson av Fernström i
egenskap av tullåklagare åtalats vid rådhusrätten i Karlstad för olovlig införsel
av 14 flaskor vin och 400 cigarretter, vilka transporterats i en Ebba
Nyström tillhörig bil, de tilltalade vid huvudförhandling den 27 november
1953 erkänt de åtalade brotten. Sven Nyströms försvarare, Lundberg, vilken
vid rätten företett en av Ebba Nyström utfärdad rättegångsfullmakt,
har vid huvudförhandlingen bestritt ett av åklagaren i stämningen mot
Sven Nyström och även vid förhandlingen framställt yrkande att den för
transport av de införda varorna använda bilen måtte förklaras förverkad.
Sedan huvudförhandlingen avslutats med tillkännagivande att dom skulle
meddelas den 11 december 1953, ha rättens ledamöter kommit till insikt
om att hinder mot bifall till ovanberörda yrkande beträffande bilen mötte
i det förhållandet att Ebba Nyström ej varit instämd såsom part i målet.
I syfte att möjliggöra meddelande av dom jämväl i vad angick yrkandet
om förverkande av bilen har Fernström därefter på föranstaltande av
Jacobson den 11 december utfärdat en stämning å Ebba Nyström, som
dagtecknats samma dag som huvudförhandlingen ägt rum, den 27 november,
och den 11 december överlämnats till Lundberg såsom innehavare av
den av Ebba Nyström utfärdade rättegångsfullmakten. Sedan Lundberg
å stämningen tecknat erkännande att han mottagit densamma den 27 november
— i sammanhang varmed ovanberörda fullmakt genom tillägg
ändrats att gälla även för mottagande av stämning — har slutligen Andersson
bestyrkt delgivningen.

Vad sålunda förekommit måste anses synnerligen anmärkningsvärt och
kan, även om det skett i avsikt att bespara Ebba Nyström kostnader för ett
särskilt rättegångsförfarande mot henne, under inga omständigheter försvaras.

I den för skens skull upprättade stämningen å Ebba Nyström ha osanna
uppgifter lämnats om tiderna för stämningens utfärdande och delgivningen
av densamma. Härigenom har fara uppkommit i bevishänseende. Genom att
på sätt som skett utfärda denna stämning har Fernström därför gjort sig
skyldig till osant intygande i tjänsten. Genom den befattning han tagit med
stämningens delgivning har Fernström därjämte medverkat till det osanna
intygande, som utfärdandet av det oriktiga delgivningsbeviset i och för sig

måste anses innebära. Det osanna intygande som i förutnämnda hänseende
föreligger har skett i samråd med Jacobson, vilken följaktligen måste anses
skyldig till medverkan i det osanna intygande som ligger Femström till last
med avseende å stämningens utfärdande. För Fernströms del kan möjligen
en förmildrande omständighet ligga i det förhållandet att de påtalade åtgärderna
vidtagits på föranledande av ledamot i rätten, medan jag däremot
anser det svårförståeligt att Jacobson ansett sig kunna taga initiativ till
upprättande för skens skull av en rättegångshandling i syfte att tillrättalägga
en uppkommen situation så, att föreliggande hinder för doms meddelande
skulle kunna undanröjas. Då vad Fernström och Jacobson anfört
till försvar för sitt handlande icke kan lända dem till ursäkt, finner jag vad
i ovannämnda hänseenden ligger dem till last i tjänsten icke kunna undgå
beivran.

Av vad i ärendet förekommit kan däremot icke anses ådagalagt, att
Karell eller Nordenström medverkat till det nyssnämnda förfarandet.

I fråga om behandlingen av målet i rådhusrätten må anmärkas följande.
Ehuruväl rådhusrättens samtliga ledamöter — Jacobson, Karell och Nordenström
— den 11 december 1953 varit underkunniga om att Ebba Nyström
icke i laga ordning varit instämd i målet och sålunda ej heller haft
tillfälle att vid huvudförhandling utföra partstalan däri, har rådhusrätten
samma dag meddelat dom i vad angår henne. Med full kännedom om att
såväl stämning som delgivning varit efterhandskonstruktioner har rådhusrätten
därvid dömt den Ebba Nyström tillhöriga bilen förverkad till kronan.
Härigenom har rådhusrätten begått ett fel i ämbetet av sådan beskaffenhet,
att Jacobson, Karell och Nordenström icke kunna undgå åtal för
tjänstefel. Genom rådhusrättens felaktiga förfarande har Ebba Nyström
tillskyndats skada, då hon för erhållande av rättelse nödgats överklaga
rådhusrättens dom och i varje fall, med hänsyn till sakens slutliga utgång,
varit i avsaknad av sin bil betydligt längre tid än som varit nödigt, om rådhusrätten
icke gjort sig skyldig till ovan anmärkta fel.

På grund av vad han sålunda anfört uppdrog JO åt riksåklagarämbetet
att vid Svea hovrätt väcka och utföra talan mot Fernström, Jacobson,
Karell och Nordenström för vad de i ovannämnda hänseenden låtit komma
sig till last i tjänsten. Ansvar borde yrkas å Fernström dels enligt 13 kap.
11 § och 25 kap. 5 § strafflagen för osant intygande och dels enligt samma
lagrum och 3 kap. 4 § strafflagen för medhjälp till osant intygande, å
Jacobson dels enligt 3 kap. 4 §, 13 kap. 11 § och 25 kap. 5 § strafflagen för
medhjälp till osant intygande och dels jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för
tjänstefel samt å Karell och Nordenström enligt sistnämnda lagrum för
tjänstefel. Tillfälle borde beredas Ebba Nyström att i målet föra talan.

Svea hovrätt, varest Ebba Nyström, under uppgift att hon på grund av
rådhusrättens felaktiga förfarande onödigtvis varit i avsaknad av sin bil
under åtminstone 75 dagar, yrkade skadestånd av Jacobson, Karell och
Nordenström med 10 kronor om dagen eller sammanlagt 750 kronor, yttrade
i dom den 9 februari 1956 följande.

Vad först angår utfärdandet av stämningen å Ebba Nyström, finner hovrätten
genom Fernströms erkännande samt genom omständigheterna i övrigt
utrett, att Fernström för skens skull upprättat nämnda handling samt
att denna åtgärd inneburit fara i bevishänseende. Härom måste Fernström
hava varit medveten. Fernströms invändning om att sådan fara icke kunnat
uppkomma, förrän rådhusrätten begagnat sig av handlingen och införlivat
den med processmaterialet, finner hovrätten icke förtjäna avseende;
Fernström har varit medveten om rådhusrättens avsikt att begagna handlingen
på sätt som skett. Vad Fernström härigenom låtit komma sig till last
är att bedöma såsom osant intygande i tjänsten.

Tillika är utrett, att Fernström medfört den ifrågavarande stämningen till
rådhuset, där densamma delgivits med Lundberg, ävensom att Lundberg
i sin tur å ena exemplaret tecknat bevis om delgivningen, innehållande
osann uppgift om tidpunkten härför. Lundbergs handlande är att bedöma
såsom osant intygande, och Fernström har genom sin medverkan därtill
gjort sig skyldig till medhjälp till sådant intygande.

Genom vad Jacobson erkänt samt genom omständigheterna i övrigt finner
hovrätten vidare utrett, att Fernströms utfärdande av stämningen å
Ebba Nyström skett på föranledande av Jacobson och efter samråd med
denne. Jacobsons invändning, att fara i bevishänseende under föreliggande
omständigheter icke kunnat uppstå, finner hovrätten icke förtjäna avseende.
Jacobson är härigenom förvunnen till ansvar för medhjälp till osant
intygande i tjänsten.

Vad härefter beträffar handläggningen av målet vid rådhusrätten, hava
rådhusrättens samtliga ledamöter, Jacobson, Karell och Nordenström, vid
tiden för meddelandet av domen den 11 december 1953 varit medvetna
såväl om att bestämmelsen i 17 § promulgationslagen till rättegångsbalken
icke iakttagits, eftersom Ebba Nyström icke varit i laga ordning stämd i
målet, som ock om att stämningen å henne och delgivningen av densamma
tillkommit i efterhand. Då rådhusrätten det oaktat förklarat Ebba Nyströms
bil förverkad, hava domstolens ledamöter förfarit felaktigt. Vid bedömandet
av deras förfaringssätt är emellertid att beakta, att Fernström
i god tid före huvudförhandlingen lämnat Ebba Nyström meddelande om
att yrkande om bilens förverkande komme att framställas vid nämnda
förhandling, att sådant yrkande sedermera framställts vid förhandlingen
samt att Ebba Nyström därvid varit företrädd av befullmäktigat ombud,
som å hennes vägnar ingått i svaromål rörande yrkandet. Med hänsyn härtill
har syftet med bestämmelsen i 17 § promulgationslagen i själva verket

blivit tillgodosett i förevarande fall. Vidare är att märka, att — såsom framgår
av de utav Jacobson, Karell och Nordenström åberopade akterna i tidigare
brottmål — rådhusrätten vid några tillfällen meddelat domar, genom
vilka forslingsredskap förklarats förverkade utan att ägarna varit stämda,
samt att dessa domar fastställts av hovrätten. Även om vad sålunda förekommit
utgör förklaring till Jacobsons, Karells och Nordenströms uppfattning
om kravet på stämning såsom under föreliggande omständigheter uteslutande
formellt, kan å andra sidan icke bortses från att särskilda åtgärder
vidtagits för att ge sken av att en i laga ordning tillkommen stämning
förelegat i målet och att denna stämning fått ingå bland processmaterialet.
Jacobson, Karell och Nordenström kunna med hänsyn härtill icke undgå
ansvar för oförstånd i tjänsten.

Vid straffmätningen i målet komma i betraktande, icke blott de förhållanden,
som av hovrätten berörts i anslutning till åtalet för tjänstefel, utan
även, såvitt angår Fernström, de särskilda omständigheter, under vilka han
vidtagit sina lagstridiga åtgärder.

På grund av vad sålunda upptagits prövar hovrätten lagligt döma Jacobson,
med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, jämlikt 3 kap. 4 §,
13 kap. 11 § och 25 kap. 5 § strafflagen för medhjälp till osant intygande
i tjänsten samt jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel till 15 dagsböter
å 25 kronor, Fernström, med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen,
jämlikt 13 kap. 11 § och 25 kap. 5 § strafflagen för osant intygande i tjänsten
samt jämlikt 3 kap. 4 § och 13 kap. 11 § strafflagen för medhjälp till
osant intygande till 8 dagsböter å 12 kronor samt vardera av Karell och
Nordenström jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel till 10 dagsböter
å 20 kronor.

Vidkommande slutligen Ebba Nyströms anspråk på skadestånd finner
hovrätten icke visat, att Ebba Nyström genom Jacobsons, Karells eller Nordenströms
förfarande tillskyndats skada.

Av Ebba Nyström i målet förd skadeståndstalan lämnas utan bifall.

Mot hovrättens dom fullföljde såväl Jacobson, Karell och Nordenström
som Fernström talan under yrkande, att högsta domstolen måtte ogilla
den mot dem förda ansvarstalan.

Kungl. Maj:t har i dom den 6 november 1956 prövat lagligt fastställa
hovrättens dom, såvitt då var i fråga.

5. Lagfart å fastighet felaktigt beviljad efterlevande maka på
grund av bouppteckning och testamente utan att i ärendet
styrkts, att bröstarvinge icke på annat sätt än genom
stämning hos den efterlevande framställt anspråk
på sin laglott i boet

Av handlingarna i ett genom klagomål av fru Walborg Norlander,
Palmfeltsvägen 7 i Stockholm, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Enligt en den 6 februari 1950 upprättad och den 27 mars samma år
under nr 98 inregistrerad bouppteckning efter avlidne lantbrukaren Karl
Magnus Åhlund från Sandbäcken i Torshälla socken efterlämnade denne
såsom dödsbodelägare efterlevande hustrun Hildur Maria Åhlund, född
Gustavsson, och makarnas dotter, klaganden. Såsom tillgång av fast egendom
var i bouppteckningen upptagen fastigheten Söfsta l7, kallad Sandbäcken,
i Torshälla socken med ett taxeringsvärde av 6 900 kronor.
Behållningen i boet uppgick till 8 585 kronor 75 öre.

Den 27 mars 1950 lät Hildur Åhlund till Livgedingets domsagas häradsrätt
för bevakning ingiva ett så lydande testamente:

”Testamente.

Vi undertecknade äkta makar, förordna härmed såsom vår yttersta vilja
och testamente vara, att den av oss, som överlever den andra skall med
full och oinskränkt äganderätt äga och besitta allt i vårt gemensamma
bo finnes, såväl lös, som fast egendom, enskild eller gemensam av vad
namn och beskaffenhet det vara må. Hällbybrunn den 10 september 1947.
Karl M. Ålund Hildur Ålund

f. Gustavsson

Att makarna Karl Magnus Ålund, f. 2 maj 1885, och hans hustru Hildur
Maria Ålund, f. Gustavsson, f. 27 okt. 1896, som vi personligen känna,
denna dag förklarat ovanstående förordnande innefatta deras yttersta
vilja och testamente, samt detsamma egenhändigt underskrivit, ävensom
att de därvid handlat med sunt och fullt förstånd och av fri vilja, intygas
av oss på en gång närvarande, och för testamentets bevittnande särskilt
tillkallade vittnen. Hällbybrunn den 10 september 1947.

Agaton Johansson Edv. Lundin

Nämndeman f. Fjärdingsman.”

I meddelat beslut förordnade häradsrätten, att testamentet, därest testamentstagaren
ville begagna, sig av detsamma, skulle genom överlämnande
av testamentshandlingen i bestyrkt avskrift delgivas den avlidnes närmaste
arvingar, vilka ägde att inom sex månader från delfåendet klandra testamentet,
samt att, om denna tid försuttes, rätt till talan skulle vara förlorad.

Testamentet delgavs klaganden den 22 maj 1950.

Med anhållan om lagfart för Hildur Åhlund å Söfsta 1'' ingav nämndemannen
Gustav Alvar Gabrielsson i Stora Sundby den 9 maj 1951 ovannämnda
bouppteckning och testamente till inskrivningsdomaren i domsagan.
Ärendet handlades av tingsnotarien Lars Berglund såsom inskrivningsdomare.
Då den avlidnes åtkomst till fastigheten var styrkt, beviljade
inskrivningsdomaren samma dag Hildur Åhlund lagfart å fastigheten.

I en den 26 november 1952 hit inkommen skrift påtalade klaganden,
att inskrivningsdomaren beviljat Hildur Åhlund lagfart utan hänsyn till
att klaganden såsom laglottsberättigad arvinge ägde del i fastigheten.
Klaganden anförde, bland annat, följande.

Hildur Åhlund hade vid makens frånfälle den 12 januari 1950 övertagit
kvarlåtenskapen efter honom med stöd av ovanberörda testamente, däri
klaganden som ensam laglottsberättigad bröstarvinge skjutits åt sidan.
Sedan omkring tjugo år tillbaka hade klagandens föräldrar ägt Söfsta 1‘
och haft sin försörjning på fastigheten. Den hade omfattat cirka 14 tunnland,
varav hälften öppen jord, hälften 50-årig utvecklingsbar tallskog.
Mangårdsbyggnaden hade varit i gott skick och försedd med vattenledning
och elektriskt ljus. Egendomen vore naturskönt belägen, 200 meter från
stora landsvägen mot Rekama. Såsom framginge av namnet Sandbäcken
hade räknats med att egendomen innehölle grus- och sandfyndigheter,
ehuru taxeringsvärdet, som det brukades, satts lågt. Klaganden vore gift
i Stockholm, och det hade sedan länge varit hennes önskan att Sandbäcken
skulle bevaras inom familjen, då stället blivit henne kärt. Av sin fader hade
hon fått rådet att icke låta egendomen gå ifrån familjen. Något motstånd
mot planen att behålla den hade icke försports från hennes moder. Nämndemannen
Gabrielsson hade erhållit Hildur Åhlunds uppdrag att sköta bouppteckningen
efter hennes make, varpå han ingivit testamentet för bevakning
och låtit delgiva klaganden detsamma i laga ordning den 22 maj 1950,
från vilken dag klandertiden alltså löpt. Kort därefter hade Gabrielsson
föreslagit klaganden att medverka till arvskifte, men som hennes moder
och hon varit ense om att leva i bo oskifto, hade klaganden avböjt detta
förslag. Av vissa yttranden av Hildur Åhlund sommaren 1950 hade klaganden
trott sig märka, att krafter voro i rörelse för att förmå Hildur Åhlund
att sälja egendomen. Hildur Åhlund hade väntat, att den skulle inbringa
över 30 000 kronor. I sin oro för varthän detta skulle leda hade klaganden
rådfrågat en person i Eskilstuna, som antagit, att hon kunde skydda sin
laglott genom att begära ändring av testamentet inom sex månader efter
delgivningen med henne. Klaganden hade därför vidtalat en polisman,
och den 27 oktober 1950 hade Hildur Åhlund tillställts en av klaganden
författad skrift, vari klaganden protesterat mot gårdens försäljning och
begärt, att testamentet skulle rättas och hennes rätt till laglott beaktas.
Emellertid hade icke talet om den tilltänkta egendomsförsäljningen tyst -

nät. Klaganden hade sänt domsagan brev på brev och bett vederbörande
att om möjligt hindra försäljning av fastigheten. Ett av breven hade återkommit
från domsagan med kommissionärens påskrift, att som det saknades
”yrkande” intet kunde göras åt saken. Klaganden hade då sänt ett
liknande brev till länsstyrelsen i länet med enträgen begäran om dess
stöd. Enda effekten hade blivit, att brevet översänts till domsagan för
kännedom. Detta hade hänt i slutet av år 1950. I maj 1951 hade Gabrielsson
till inskrivningsdomaren ingivit en ansökan om lagfart för Hildur
Åhlund å Söfsta 1‘ under åberopande av att testamentet dåmera vore lagakraftvunnet.
På eftersommaren samma år hade klaganden fått höra av en
granne, att Hildur Åhlund fått lagfart på fastigheten. Den 10 september
1951 hade Hildur Åhlund på föranstaltande av egendomsmäklaren Viktor
Eriksson i Torshälla underskrivit ett av honom utskrivet köpekontrakt å
Söfsta l7, som såldes till köpmannen Georg Gustafsson för 16 000 kronor.
Egendomen hade varit belastad med två inteckningar å tillhopa 3 500
kronor. Dagen därpå, den 11 september, hade Hildur Åhlund telefonerat
och underrättat klaganden om att gården var såld och att ingenting var
att göra, eftersom lagfarten stod på henne. Den 1 november 1951 hade
slutlikviden av köpeskillingen för fastigheten genomförts i en lokal inom
Svenska Handelsbanken i Eskilstuna. Att klaganden varit missnöjd hade
ingen kunnat misstaga sig på. Detta hade föranlett Hildur Åhlund att erbjuda
henne hälften av köpeskillingen. Då klaganden förstått, att hon ej
kunde avvärja transaktionen, hade hon varit inställd på att åtminstone se
till att man ej toge pengarna av hennes moder. När detta erbjudande kommit,
hade klaganden insett, att hon därigenom skulle bli i tillfälle att skydda
den delen av pengarna, varför hon samtyckt att mottaga dem„ men när
nästa framstöt kommit från Gustafsson, att hon skulle kvittera dem som
sin "laglott”, hade hon opponerat sig energiskt. Kvittot hade måst inskränkas
till ett enkelt mottagningskvitto. Redan följande dag hade Gustafsson
satt i gång med skogsavverkning å fastigheten. Grubblet över vad som
hänt hade drivit klaganden att ännu en gång sända länsstyrelsen och domsagan
brev med klagomål över att hennes laglott icke beaktats. Denna gång
hade svaret kommit snabbt. Häradshövdingen Gustaf Beling hade i brev
den 23 november 1951 skrivit att, om klaganden velat skydda sin laglott,
hade hon haft att inom laga tid instämma klandertalan mot testamentet;
det hade hon försummat och finge alltså finna sig i den ledsamma utgången.
I ett postskriptum i brevet hade klaganden genom en notarie i domsagan
underrättats om att Gustafsson sökt lagfart å Söfsta l7. I ett brev från
domsagan till klaganden den 18 december 1951 hade uttalats viss tveksamhet
om testamentet vore lagakraftvunnet, varför Gustafssons lagfartsansökan
för säkerhets skull förklarats vilande. Genom advokaten G. Wetterström
hade Gustafsson därpå stämt Hildur Åhlund med yrkande, att hon
vid vite av 1 000 kronor måtte fullgöra sin skyldighet att enligt köpekon -

traktet överlämna sådana åtkomsthandlingar, att lagfarten beviljades.
Hildur Åhlunds ombud, advokaten H. von Melsted, hade svarat med en
genstämningsansökan från Hildur Åhlund och klaganden i egenskap av
enda dödsbodelägare med yrkande om köpets återgång jämte skadestånd.
Dessa båda stämningsansökningar hade förelegat på häradsrättens bord
vid förberedelsen i målet i april 1952. Rättens ordförande, Beling, hade
frågat, om icke till förenkling av målet genstämningsansökningen kunde
inskränkas till att gälla allenast Hildur Åhlund som kärande. För att målet
skulle så långt som möjligt hållas inom snäva gränser och då för övrigt Wetterström
tyckts instämma med von Melsted i att tiden till huvudförhandlingen
borde användas till ett kompromissförslag, hade von Melsted medgivit,
att klaganden finge utgå ur stämningsansökningen, som därigenom
kom att gälla Hildur Åhlund ensam. Något försök till förlikning hade emellertid
icke gjorts. Däremot hade Hildur Åhlund mottagit en ny stämning
från Gustafsson, däri han gen stämnings vis yrkat återgång av köpet och
skadestånd i det mervärde, som egendomen hade. Samtliga dessa tre stämningsyrkanden
hade förelegat till handläggning den 27 maj 1952. En av von
Melsted begärd stämning för dödsboets räkning, sedan förlikningsmöjligheterna
avvisats, hade inkommit till rätten så sent, att motparten avböjt hans
hemställan att boets återgångsyrkanden skulle upptagas till prövning redan
vid huvudförhandlingen den 27 maj 1952, varigenom målet skulle ha kommit
under prövning i hela sin omfattning. Angående utgången av målen hänvisade
klaganden till de meddelade domarna.

Vid klagoskriften voro fogade avskrifter av följande handlingar, så
lydande:

”Delgivningsbevis. Att jag denna dag till fru Hildur Maria Åhlund, Sandbäcken,
Torshälla landsförsamling, överlämnat ett likalydande exemplar
av bilagda skrivelse av den 14/10 1950 angående att fru Walborg Norlander,
Palmfältsvägen 7, Johanneshov, den 22 maj 1950 tagit del av inbördes
testamente, intygas. Sandbäcken, Folkesta den 27 oktober 1950.

Sven Abramsson
t. f. polisöverkonstapel.”

”Johanneshov den 14/10 1950

Till Fjärdingsmannen Herr Abrahamsson i Torshälla landsförs.

Ber härmed vördsamt om Herr Abrahamssons hjälp med att delgiva min
moder Hildur Maria Åhlund Sandbäcken Torshälla landsf. att jag tagit del
av delgivningen av inbördes testamente, som jag fick delgivning av den
22 maj 1950.

Jag vill ha min laglott sitta kvar i jordbruksfastigheten samt av kontanter
2,200 kr. och några ören. Mor har satt in dem på Skandinaviska banken
på en bok. Samt min del i stället. Jag vill inte bli utlöst. Inte alls efter de
låga taxeringsvärdet, som nu är på stället. Det bär tillkommit ett uthus
vatten och avlopp -j- brunn, grävd etc. elektriskt ljus. Mor har låvat mig

(vilket det finns 2 ojäviga vittnen på Einar och Linnea Andersson Gröndahl
Folkesta) att jag får ha min del stå kvar i stället men hon vägrar att skriva
på detta. Därför måste jag gå denna väg. Jag måste ju ha bevis härför. Hon
vill inte skriva på sitt ärkännande att hon tagit del av delgivningen efter
delgivningen. Jag önskar att vid e.v. lagfartssökning Det skall stå i Sterbhus.
Jag är enda bröstarvingen, som finns. Min avlidne faders namn Karl
Magnus Åhlund.

Med full högaktning
Fru Walborg Norlander
Tel. 490067 Palmfeltsvägen 7 Johanneshov.

Bevittnas Bevittnas

Ivar Sköldqvist Aina Sköldqvist

Palmfeltsväg 7 Johanneshov. Palmfeltsvägen 7 Johanneshov.

P. S. Jag vill ha min del i stället vid eventuell förs. av stället måste ha
mitt namn på pappret om de skall gillas, köpet alltså. D.S.”

”Genom t. f. överkonstapeln Sven Abramsson delgavs jagen skrivelse från
min dotter fru Walborg Norlander, vari fru Norlander gör anspråk på sin
laglott i boet efter min man lantbrukaren Karl Magnus Åhlund. Delgivningen
ägde rum den 27 oktober 1950. Eskilstuna den 9 april 1952.

Hildur Åhlund.”

Vidare voro vid klagoskriften fogade avskrifter av brev, som klaganden
i oktober 1950 sänt till Rekarne tingslags häradsrätt och Livgedingets domsagas
häradsrätt. Enligt innehållet i breven gjorde klaganden anspråk på
del i kvarlåtenskapen efter sin fader. I ett brev framhöll klaganden särskilt,
att lagfart å boets fastighet icke finge utfärdas för allenast hennes moder.
En i avskrift bifogad svarsskrivelse från häradshövdingen Beling hade följande
lydelse:

”Fru Walborg Norlander, Palmfeltsvägen 7, Johanneshov.

Från länsstyrelsen i Nyköping har hit översänts en skrivelse från Eder
rörande fastigheten Söfsta l7 i Torshälla socken. Från fastighetsboken har
inhämtats, att Eder moder Hildur Åhlund den 9 maj 1951 erhållit lagfart
å fång till fastigheten enligt inbördes testamente, som vunnit laga kraft.
Om Ni önskat bevaka Eder laglott i fastigheten, hade Ni haft att inom
sex månader från det Ni erhöll del av testamentet instämma talan om jämkning.
Eskilstuna den 23 november 1951.

Gustaf Beling.

Till komplettering av ovanstående meddelas att Georg Gustafsson,
Eskilsgatan 45, Eskilstuna, den 21 november 1951 sökt lagfart å fastigheten,
vilken han genom köpebrev den 1 november 1951 förvärvat av Hildur
Åhlund. Eskilstuna dag som ovan

Herbert Söderlund.”

I det av klaganden omförmälda målet mellan Gustafsson och Hildur
Åhlund hade Livgedingets domsagas häradsrätt i dom den 27 maj 1952 yttrat
följande:

”Enär Walborg Norlander ostridigt gjort anspråk på laglott i boet efter
Karl Magnus Åhlund, finner häradsrätten frågan om Hildur Åhlunds rätt
till Söfsta l7 icke kunna avgöras annorledes än genom bodelning efter
honom. Det måste anses åligga Hildur Åhlund enligt åtagande i köpekontraktet
den 10 september 1951 och såsom hemulsskyldig mot Gustafsson
dels att påkalla dylik bodelning samt därvid göra gällande rätt att få fastigheten
Söfsta l7 sig tilldelad, dels ock att därefter tillhandahålla Gustafsson
bodelningshandlingen. Genom utsaga av Hildur Åhlund vid partsförhör
under sanningsförsäkran samt genom vittnesmål av Viktor Eriksson och
genom ett av Walborg Norlander den 1 november 1951 utfärdat kvitto å
6.087 kronor finner nämligen häradsrätten det hava gjorts sannolikt, att
Walborg Norlander i penningar utbekommit sin laglott.

Däremot finner häradsrätten Hildur Åhlund icke hava visat något skäl,
på grund varav på talan av henne kan dömas till återgång av fastighetsköpet.
”

I domslutet föreläde häradsrätten, med ogillande av Hildur Åhlunds
talan, henne att inom tre månader från det häradsrättens dom vunnit laga
kraft till Gustafsson överlämna handling över verkställd bodelning efter
Karl Magnus Åhlund. Häradsrätten förpliktade Hildur Åhlund att ersätta
Gustafsson hans rättegångskostnader med 570 kronor jämte domslösen.

Svea hovrätt, varest Hildur Åhlund fullföljde talan mot häradsrättens
dom samt klaganden inträdde som intervenient och instämde i Hildur
Åhlunds yrkanden, prövade i dom den 14 november 1952 rättvist på det sätt
fastställa häradsrättens dom i huvudsaken, att hovrätten föreläde Hildur
Åhlund att inom en månad från det hovrättens dom vunnit laga kraft påkalla
delning av boet efter Karl Magnus Åhlund ävensom att vid bodelningen
vidtaga alla lagliga åtgärder i ändamål att ifrågavarande fastighet
i sin helhet måtte tillskiftas henne och, därest så skedde, till Gustafsson
ofördröjligen överlämna bodelningshandlingen. I fråga om rättegångskostnaderna
vid häradsrätten fann hovrätten ej skäl att göra ändring i häradsrättens
dom. Hildur Åhlund skulle ersätta Gustafsson hans utgifter å målet
i hovrätten med 577 kronor 20 öre jämte vad Gustafsson visade sig hava
erlagt för en avskrift av hovrättens dom.

Sedan Hildur Åhlund genom revisionsansökning fullföljt målet till högsta
domstolen med olika yrkanden, i vilka klaganden instämt, yttrade Kungi.
Maj:t i dom den 30 december 1953 följande:

”Frågan huruvida dödsboet efter Karl Magnus Åhlund må äga bättre rätt
än Gustafsson till fastigheten kan icke avgöras i förevarande mål, vari dödsboet
ej är part. Oavsett att Walborg Norlander inträtt i rättegången såsom

f> Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1007 urs riksdag.

intervenient å Hildur Åhlunds sida, kunna följaktligen de av Hildur Åhlund
hos Kungl. Maj:t framställda yrkandena, att fastigheten måtte förklaras
skola återgå till henne såsom representant för dödsboet samt Gustafsson
förpliktas att till henne i angivna egenskap utgiva skadestånd för värdeminskning
å fastigheten och ersättning för nettointäkt av densamma jämte
ränta, icke upptagas till prövning.

Däremot finner Kungl. Maj:t hinder icke möta mot prövning av Hildur
Åhlunds påstående att köpet på den av henne i målet åberopade grunden
saknar rättslig verkan.

Den omständigheten, att fastigheten vid försäljningen tillhörde dödsboet
och ej Hildur Åhlund, är i och för sig icke av beskaffenhet att medföra
köpeavtalets ogiltighet, och Hildur Åhlund har ej visat något förhållande
på grund varav köpet det oaktat kan på talan av henne frånkännas rättslig
verkan.

Vad angår Gustafssons i målet förda talan kan varken Hildur Åhlunds i
köpekontraktet gjorda åtagande att överlämna nödiga åtkomsthandlingar
eller hennes hemulsskyldighet föranleda föreläggande för henne att vidtaga
sådana åtgärder som dem vilka domstolarna föreskrivit.”

På dessa skäl prövade Kungl. Maj:t rättvist dels fastställa hovrättens
dom i vad därigenom Hildur Åhlunds i huvudsaken förda talan lämnats
utan bifall dels, med ändring av hovrättens dom beträffande huvudsaken i
övrigt, ogilla Gustafssons därutinnan förda talan. Vid denna utgång av
målet i huvudsaken blev hovrättens dom i fråga om rättegångskostnaderna
på det sätt ändrad, att Hildur Åhlund förpliktades ersätta Gustafsson hans
kostnader å målet i häradsrätten med ett jämkat belopp av 285 kronor jämte
domslösen samt i hovrätten med ett likaledes jämkat belopp av 288 kronor
60 öre jämte domslösen. Hildur Åhlund skulle ersätta Gustafsson hans kostnader
å målet hos Kungl. Maj:t med ett jämkat belopp av 326 kronor 50
öre jämte vad han utgivit för en utskrift av Kungl. Maj:ts dom. Jämlikt
lagen om fri rättegång tillerkändes advokaten Harald Hultgren för det
biträde han lämnat Hildur Åhlund hos Kungl. Maj:t ersättning av allmänna
medel med 825 kronor.

I sitt genmäle å Hildur Åhlunds vadeinlaga till hovrätten hade Gustafssons
ombud anfört, bland annat, följande: Gustafsson beklagade lika mycket
som någon annan att Hildur Åhlund beviljats lagfart å fastigheten, ty
hade så icke skett hade denna tvist aldrig uppkommit. Före köpet hade
Gustafsson rent rutinmässigt fått se Hildur Åhlunds lagfartsbevis, av vilket
framgått att hon fått lagfart på fastigheten efter makens död. Gustafsson
hade därför liksom Hildur Åhlund själv och mäklaren saknat anledning
antaga annat än att Hildur Åhlund var berättigad förfoga över fastigheten.
Inskrivningsdomarens beslut att vilandeförklara Gustafssons lagfartsansökan
hade därför för denne kommit som en fullkomlig överraskning.

På anmodan av JO inkom Beling med yttrande från Berglund ävensom
med eget utlåtande.

Berglund anförde följande.

Det vore Berglund omöjligt att komma ihåg de särskilda omständigheterna
vid behandlingen av det lagfartsärende, däri Hildur Åhlund den 9 maj
1951 beviljats lagfart å Söfsta l7. Emellertid kunde Berglund erinra sig,
att sökandeombudet Gabrielsson vid ärendets ingivande eller något senare
resonerat med honom om ärendet, men Berglund kunde icke draga sig till
minnes vad detta samtal handlat om. Det förefölle Berglund emellertid mycket
troligt och naturligt, att Berglund då hört sig för om testamentet klandrats.
Då lagfartsansökningen nu beviljats, trots att testamentet icke syntes
ha vunnit laga kraft, torde detta förhållande bero på att Gabrielsson, vilken
inom häradsrätten åtnjöte stort förtroende, i god tro intygat, att klaganden
antingen icke gjorde anspråk på eller också utfått sin laglott. Att Berglund
vid lagfartens beviljande icke på något sätt skulle ha undersökt, hur det
förhöll sig med testamentet, syntes Berglund synnerligen osannolikt, då
en tingsnotarie i slutet av sin tingstjänstgöring, med en sammanlagd tjänstgöring
som inskrivningsdomare av omkring åtta månader, icke torde kunna
ha undgått att väl lära sig behandlingen av ärenden utav förevarande art.

Beling anförde i sitt utlåtande följande.

Såsom framginge av Berglunds förklaring, syntes han ha grundat sin
uppfattning att makarna Åhlunds testamente vunnit laga kraft på uppgifter,
som vid lagfartsansökningen lämnats av Gabrielsson. Under oktober och
november 1950 hade från klaganden inkommit ett flertal skrivelser, varav
synts framgå att oenighet i saken rådde mellan henne och hennes moder
och att klaganden gjorde anspråk på laglott i boet efter fadern. Därefter
hade klaganden ej hörts av på ett helt år. När Gabrielsson i maj 1951 sökt
lagfart, hade han tydligen erhållit den uppfattningen att klaganden och
hennes moder enats. Vid senare förfrågan hos Gabrielsson hade han bekräftat
detta. Det hade därför väckt stor förvåning, när mot slutet av 1951
skrivelser i saken åter inkommit från klaganden. Beling hade inhämtat,
att hennes moder den 9 maj 1951 erhållit lagfart å Söfsta l7, och den 23
november 1951 sänt henne ett kort meddelande därom, därvid Beling utgått
från att testamentet vunnit laga kraft. Den ofullständiga upplysning Beling
tillfogat om klandertalan kunde ju ej ha vilselett klaganden, eftersom hon
redan på annat sätt bevarat sin talan mot sin moder och redan i december
1951 av en tingsnotarie erhållit meddelande om att detta då uppmärksammats.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Att Berglund förfarit felaktigt, då han, utan att undersöka om klaganden
godkänt det mellan hennes föräldrar upprättade testamentet, beviljat Hildur
Åhlund lagfart å fastigheten på grund av bouppteckningen och testamentet,

vore uppenbart. Även om det skulle förhålla sig så, att Gabrielsson för
Berglund uppgivit att klaganden antingen icke gjorde anspråk på eller
också utfått sin laglott, kunde detta icke lända Berglund till ursäkt. Rätta
förhållandet syntes emellertid vara, att Berglund och även Beling enligt
skrivelsen den 23 november 1951 förbisett, att klaganden för utbekommande
av sin laglott icke behövt anhängiggöra klandertalan mot testamentet
utan att det varit tillräckligt att klaganden inom nämnda tid,
såsom också skett, givit sitt anspråk tillkänna för modern.

Sedan JO därefter anhållit, att Gabrielsson måtte inkomma med upplysningar
om vad som förekommit i samband med lagfartsansökningens
ingivande, anförde Gabrielsson följande.

Gabrielsson kunde ej erinra sig något samtal med Berglund om huruvida
klaganden icke gjorde anspråk på eller utfått sin laglott. Som Gabrielsson,
vilken hörts såsom vittne i målet i hovrätten, också nämnt vid vittnesförhöret,
hade Gabrielsson haft den uppfattningen att klander mot testamentet
skulle ingivas till rätten inom sex månader efter delgivningen och att testamentet
i annat fall vunnit laga kraft. Gabrielsson hade även, sedan han
fått JO:s ovan omförmälda förfrågan, talat med sin svåger David Johansson,
som tagit emot handlingarna av Hildur Åhlund för att han och Gabrielsson
skulle ordna med lagfart å fastigheten, och Johansson sade sig efter
samtalet med Hildur Åhlund ha fått den uppfattningen att hon och dottern
voro överens därom. Att som Berglund i sin förklaring uppgivit Gabrielsson
på något sätt skulle intygat, att klaganden icke gjorde anspråk på laglotten,
kunde ej vara möjligt, då Gabrielsson ej kunde påminna sig att
han talat med vare sig Hildur Åhlund eller klaganden sedan lösöreauktionen
slutredovisats den 30 september 1950. Dessförinnan hade Gabrielsson uppsatt
ett förslag till arvskifte, vari Hildur Åhlund tillskiftats tre fjärdedelar
och klaganden en fjärdedel av fastigheten. Detta hade även Johansson
haft vetskap om, och att han av Hildur Åhlund mottagit handlingarna för
lagfartsansökan utan att fråga något om saken ansåge han otroligt. Men
han kunde ej, efter så lång tid, erinra sig detta.

Efter att ha fått del av Gabrielssons uppgifter anförde Berglund, att han
så långt efter lagfartsiirendets handläggning icke kunde erinra sig några
detaljer vid genomgången av ärendet. Berglund vore emellertid ganska övertygad
om, att han ”på något sätt erhållit kännedom eller på annat sätt blivit
övertygad om” att klaganden fått sin laglott eller icke tillkännagivit sitt
misshag med testamentet. Att denna kännedom vunnits vid det samtal med
Gabrielsson om ärendet, som Berglund komme ihåg att han haft, vore
endast en slutledning, gjord i efterhand, enär Berglund naturligt nog icke
kunde erinra sig vad samtalet handlat om. Emellertid torde, för undvikande
av felaktigheter vid beviljande av lagfarter på grundval av testa -

mente, därest laglottsberättigade arvingar funnes, inskrivningsdomaren
böra fordra, att nämnda arvingar skriftligen intygade att de ej muntligen
klandrat testamentet. I annat fall syntes missförstånd och felaktigheter
av förevarande art lätt kunna uppkomma.

I en till riksåklagarämbetet den 21 juni 1954 avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Rudewall följande.

Enligt 7 kap. 1 § lagen den 8 juni 1928 om arv skall hälften av den arvslott,
som enligt lag tillkommer bröstarvinge, vara hans laglott.

I 3 § samma kapitel stadgas, att för utfående av laglott äger bröstarvinge
påkalla jämkning i testamente. I sista stycket samma paragraf heter det:
Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet
på sätt i lagen om testamente sägs, påkallat jämkning genom att
anhängiggöra talan mot testamentstagaren eller eljest giva honom sitt
anspråk tillkänna, vare sin rätt förlustig.

Såsom redan av ordalagen i sistnämnda lagrum framgår behöver en bröstarvinge,
varmed i förevarande hänseende likställes adoptivbarn, icke göra
sin rätt till laglott gällande genom stämning å testamentstagaren, utan han
bevarar sin rätt även genom att på annat sätt framställa anspråk på laglotten
inom sex månader från testamentets delgivning. Då den avlidne
efterlämnat bröstarvingar, är det för konstaterande av att ett testamente
vunnit laga kraft följaktligen icke tillfyllest att fastslå, att klandertalan
icke blivit inom härför stadgad tid instämd till vederbörande domstol. I
sådant fall måste därutöver styrkas, att de laglottsberättigade bröstarvingarna
icke inom den föreskrivna tiden på annat sätt för testamentstagaren
tillkännagivit sitt anspråk på laglottens utbekommande.

I 6 § 2 mom. kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom stadgas att, om lagfart är sökt på grund av testamente,
dom eller annan handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke
bifallas förr än det visas, att handlingen blivit ståndande.

Vid behandling av ansökan om lagfart på grund av testamente måste
alltså frågan huruvida testamentet vunnit laga kraft städse upptagas till
prövning. Vid ställningstagandet härtill har inskrivningsdomaren, då bröstarvingar
finnas efter den avlidne, att taga hänsyn till de ovan omförmälda
stadgandena i arvslagen, och han kan därvid, på sätt jag förut anfört, icke
nöja sig med att undersöka, huruvida klandertalan blivit väckt inom sex
månader efter delgivningen av testamentet. Därest de laglottsberättigade
icke tecknat sitt godkännande å testamentshandlingen, måste inskrivningsdomaren
för att kunna meddela lagfart på grund av testamentet fordra eu
uttrycklig förklaring av de laglottsberättigade att de icke göra anspråk på
laglott.

I förevarande fall liar på grund av dels bouppteckning efter Karl Magnus
Åhlund—utvisande att han förutom änkan Hildur Åhlund såsom dödsbodelägare
efterlämnat en dotter, klaganden — och dels inbördes testamente mellan
makarna lagfart sökts för Hildur Åhlund å fastigheten i boet, Söfsta l7.
Då klandertalan icke instämts inom sex månader efter det testamentet den
22 maj 1950 delgivits klaganden, har Berglund i egenskap av inskrivningsdomare,
utan att i ärendet blivit styrkt att klaganden icke inom sagda
sex månader på annat sätt hos modern framställt anspråk på sin laglott
i boet, beviljat Hildur Åhlund lagfart å fastigheten. Härigenom har Berglund
förfarit felaktigt, uppenbarligen beroende därpå att Berglund helt förbisett
att bröstarvinge icke behöver föra klandertalan för utbekommande
av sin laglott.

Genom att Hildur Åhlund, hos vilken klaganden inom stadgad tid bevisligen
gjort anspråk på sin laglott, det oaktat erhållit lagfart å fastigheten
har Hildur Åhlund, utan hinder av klagandens protester, kunnat till förfång
för klaganden sälja fastigheten till annan person. Denna försäljning har i
sin tur medfört rättegång för återförande av fastigheten till dödsboet, och
kostnader ha härigenom tillskyndats såväl klaganden som Hildur Åhlund.
Då klaganden och dödsboet genom Berglunds förfarande att meddela ifrågavarande
lagfart följaktligen lidit skada, finner jag Berglund icke kunna
undgå åtal för det felaktiga lagfartsbeslutet.

JO uppdrog alltså åt riksåklagarämbetet att vid Svea hovrätt väcka och
utföra åtal mot Berglund för det av honom genom lagfartsbeslutet begångna
tjänstefelet. Ansvar borde yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle
borde beredas klaganden och Hildur Åhlund att i målet föra talan.

På grund av JO:s beslut blev åtal mot Berglund anställt vid Svea hovrätt,
varest jämväl klaganden, Hildur Åhlund och Gustafsson i egenskap
av målsägande förde skadeståndstalan mot Berglund. Sedan samtliga målsägande
i en den 19 april 1956 till hovrätten inkommen skrift återkallat
envar sin mot Berglund väckta skadeståndstalan och hovrätten genom
beslut den 7 maj 1956 avskrivit målet i denna del från vidare handläggning,
anhöll riksåklagarämbetet i en den 8 maj 1956 hit inkommen skrivelse,
att jag måtte taga under övervägande, huruvida icke åtalet mot Berglund
borde nedläggas.

Enär målsägandena dåmera återkallat sin mot Berglund förda skadeståndstalan
och då jag vid sådant förhållande ansåg mig kunna låta bero vid
de ovan återgivna uttalandena i åtalsinstruktionen, fann jag genom beslut
den 9 maj 1956 skäligt medgiva, att den mot Berglund i målet förda ansvarstalan
finge av riksåklagarämbetet återkallas och att målet jämväl i denna
del av hovrätten avskreves från vidare handläggning.

Sedan riksåklagarämbetet därefter återkallat sistnämnda talan, lät hovrätten
genom beslut den 16 iruij 1956 vid återkallelsen bero och avskrev
målet.

6. Underlåtenhet av landsfiskal och landssekreterare att utan
dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för undersökning
och beivrande av brott, varom misstanke uppkommit
och bragts till deras kännedom

Den 23 juli 1954 innehöll tidningen Expressen under rubriken: ”Brobyfiskalen
fick mordrapport redan 30 juni” en artikel, däri uppgavs bland
annat, att landsfiskalen Oscar Rudmar i Broby skulle under omkring fjorton
dagars tid ha dröjt med att underrätta landsfogden i Kristianstads län
om vissa till Rudmars kännedom komna misstankar att en å ålderdomshemmet
i Broby intagen person skulle ha tagits av daga.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodade justitieombudsmannen
Rudewall landsfogden i Kristianstads län att inkomma med utredning
och yttrande.

Till svar å remissen överlämnade landsfogden Sven Sandwall rapport
över i ärendet verkställd polisutredning ävensom yttranden från landssekreteraren
i länet Georg Lundborg samt landsfogdeassistenten KarlGustaf
Ståhl, varjämte Sandwall för egen del avgav yttrande.

Polisutredningen omfattade förhör med ett flertal personer. Därjämte
hade införskaffats avskrifter av vissa av ordföranden i fattigvårdsstyrelsen
i Broby, polismannen Ove Nilsson — vilken numera antagit släktnamnet
Levau — upprättade protokoll, däribland ett av den 27 juni 1954, vilket
med vad därå fanns tecknat var i hithörande delar så lydande:

”Protokoll fört vid utredning i Broby
den 27 juni 1954 angående förhållandena
å Broby ålderdomshem.

Närvarande voro: fru Ester Wihlborg, sjukvårdsbiträdet Emma Jönsson
och förra kokerskan Maj-Britt Hermansson å ålderdomshemmet samt undertecknad.

Utredningen företogs i anledning av att det kommit till undertecknads
kännedom att vissa oegentlighcter förelåg beträffande föreståndarinnan
Ingeborg Rosenström å Broby ålderdomshem.

Nedanstående personer hördes och berättade.

Förra kokerskan Maj-Britt Hermansson, född den 24/5 1933, skriven
och boende i Björkeberga, Sösdala kommun, adress Sösdala, telefon Sösdala
177 A.

Hermansson hade varit anställd å Broby ålderdomshem under tiden 15/3
1952—31/5 1954. Å ålderdomshemmet hade vårdats en pensionär vid
namn Johanna Persson från Nöbbelöv, som avlidit fredagen den 19 december
1952 klockan 14.35. Persson hade legat så gott som medvetslös i omkring
tre dagar före dödsfallet. Under dagen för dödsfallet hade ej någon
särskild av personalen haft tillsyn eller vakat över Persson. De som voro i
tjänst hade skiftats till att se till den sjuka. Omkring klockan 14.30 hade
Emma Jönsson varit inne och sett om Persson och då gått ner till föreståndarinnan
Rosenström, som uppehållit sig i styrelserummet, och sagt
att det föreföll som om Johanna Persson var död. Utan att göra besök hos
den sjuka och förvissa sig om att hon var död hade Rosenström omedelbart
ringt till ordföranden, Ove Nilsson, och anmält dödsfallet. Under tiden som
telefonsamtalet pågick hade Emma Jönsson kommit tillbaka och meddelat
att Persson ej var död. Jönsson hade frågat Persson om hon sov och då
hört ett stönande ljud. Utan att avbryta samtalet i telefonen hade Rosenström
slagit med handen, troligen i avsikt att de skulle vara tysta. Hermansson
hade hela tiden uppehållit sig i styrelserummet. Sedan telefonsamtalet
avslutats hade Rosenström yttrat: ''Ni förstår väl att jag inte kan
stå och säga till ordföranden att Persson ej är död, sedan jag först anmält
dödsfallet.’ Strax efter hade Rosenström gått upp till andra våningen. Efter
en stund hade Hermansson även begivit sig till andra våningen för att se
hur det var. Det rum, där Persson legat sjuk, hade nämligen varit beläget
på andra våningen i ålderdomshemmet. När Hermansson kommit in i sjukrummet
hade Persson legat i sin säng och Rosenström hade uppehållit sig
i rummet. Persson hade förefallit medvetslös, men Hermansson hade sett
att pulsen å ena armen rörde sig. Rosenström hade sagt till Hermansson
att hon skulle vända sig om samt stå och se efter att någon annan person ej
kom in i rummet. Efter två å tre minuter hade Hermansson åter vänt sig
om och sett mot sjukbädden. Då hade Rosenström lagt ett gummiskydd,
som förut legat i sängen, över näsan och munnen på den sjuka samt bundit
en gasbinda över munnen och runt huvudet. Såväl gummiskyddet som
gasbindan hade legat tätt tillsluten över mun och näsa på den sjuka. Hermansson
hade yttrat: ’Vad tar syster Ingeborg sig till, det är väl bättre att
säga till ordföranden att Persson ej är död.’ Därtill hade Rosenström svarat:
Mag tänker mer på mitt rykte än att gå och säga först det ena och
sen det andra.’ Därefter hade Rosenström sagt till Hermansson att hon
skulle gå ner och hämta en spann vatten för att tvätta av golvet. Hermansson
hade hämtat en vanlig skurspann full med vatten och ställt denna
på golvet i sjukrummet. Rosenström hade då fattat tag i Persson och dragit
henne ur sängen samt stoppat hela huvudet ner i spannen så att vattnet
stått ungefär jämnt efter halsen och hållit kvar den sjuka 2 å 3 minuter på
detta sätt. Därefter hade Rosenström åter lagt Persson tillbaka i sängen.
Persson hade då förefallit vara död. Huruvida det bubblat eller dylikt i

vattnet när huvudet hölls nere kunde Hermansson ej uttala sig om. Därefter
hade Rosenström och Hermansson hjälpts åt att torka av den döda
och bytt linne på henne.

Samma dag eller kanske några dagar efter hade Rosenström sagt: ''MajBritt
går väl inte och blir sinnessjuk och tänker på vad som hände vid
Perssons dödsfall.’ Dessutom hade Rosenström flera gånger uppmanat
Hermansson att ej tala om för någon vad som inträffat. Rosenström hade
även sagt och svurit på att hon kom att neka, om det var så att Hermansson
yttrade något om saken.

Anledningen till att Hermansson ej tidigare talat om händelsen hade
varit, att hon ej vågade så länge hon var i tjänst å ålderdomshemmet.

Sjukvårdsbiträdet Emma Jönsson, född den 10/10 1893, skriven och
boende å kvarteret Fasanen 1 i Broby, adress Broby, anställd å Broby
ålderdomshem.

Jönsson vitsordade Hermanssons uppgifter i vad det avser händelserna
till dess hon kom ner och anmälde att Persson troligen ej var död. Efter
telefonsamtalets slut hade Rosenström, medförande en spruta och medicin,
gått upp till sjukrummet. Där hade hon givit den sjuka en spruta i ena
benet, troligen morfin. Därefter hade Rosenström haft någon svart medicin
i ett glas. Hon hade sagt till den sjuka att hon skulle taga den medicinen
så kom hon till Gud. Därefter hade Rosenström hällt medicinen i den sjuka
och sagt att Jönsson skulle gå ut. Sedan Jönsson gått ut hade Rosenström
tagit nyckeln av dörren. Därefter hade Jönsson ej varit inne i sjukrummet
förrän senare på kvällen, när den döda skulle läggas i kista. Hon kände
därför ej till vad som hände däremellan. Rosenström hade ej heller yttrat
något om vad som inträffat. Hermansson hade dock talat om saken, men
av rädsla för Rosenström hade Jönsson ej vågat föra saken vidare.---

Jönsson ville därtill meddela, att Rosenström är mycket besvärlig mot
personalen i övrigt. Hon ljuger och sätter ihop historier än om den ena och
än om den andra.

Broby dag som ovan.

Ove Nilsson

Fattigvårdsstyrelsens ordförande

Att förestående uppgifter äro med sanningen överensstämmande intygas
under edlig förpliktelse.

M aj-Britt Hermansson Emma Jönsson

Bevittnas.

Ove Nilsson Ester Wihlborg.”

Vid förhör uppgav ledamoten i fattigvårdsstyrelsen i Broby fru Ester
Wihlborg bland annat följande: Torsdagen den 24 juni 1954 hade Ester
Wihlborg sammanträffat med Emma Jönsson, varvid de kommit att samtala
om ålderdomshemmet och förhållandena där. Emma Jönsson hade

därvid yttrat, att Maj-Britt Hermansson hade något, som hon kunde tala
om. Ester Wihlborg hade uppmanat Emma Jönsson att omtala vad saken
gällde, varvid Emma Jönsson svarat, att Maj-Britt Hermansson själv
borde få tala om det. Ester Wihlborg hade därtill genmält, att Maj-Britt
Hermansson skulle få tala om vad hon visste men att Emma Jönsson även
borde omnämna, vad hon hade sig bekant om förhållandena på hemmet.
Emma Jönsson hade då berättat, att Maj-Britt Hermansson för henne sagt
att Ingeborg Rosenström bundit en gummiduk för munnen på Johanna
Persson och därefter doppat hennes huvud i en spann med vatten. Ester
Wihlborg hade fått den uppfattningen att Ingeborg Rosenström utfört åtgärderna
i syfte att taga livet av Johanna Persson. Emma Jönsson hade
vidare berättat, att hon den dag Johanna Persson avlidit kommit upp på
hennes rum för att se till henne och då fått den uppfattningen att Johanna
Persson var död. Hon hade därför omedelbart gått ned till Ingeborg Rosenström,
som uppehållit sig i styrelserummet på bottenvåningen, och meddelat,
att hon trodde att Johanna Persson vore död. Ingeborg Rosenström
hade då omedelbart ringt upp Levau och meddelat denne dödsfallet. Emma
Jönsson hade under tiden åter gått upp till Johanna Persson och frågat
henne, om hon sov. Därvid hade hon hört ett stönande ljud från Johanna
Persson. Hon hade därför omedelbart gått ned till Ingeborg Rosenström,
som fortfarande stått i telefonen, och sagt att Johanna Persson ännu vore
vid liv. Ingeborg Rosenström hade då med ena handen gjort en avvärjande
gest mot Emma Jönsson. Sedan Ingeborg Rosenström talat färdigt med
Levau, hade hon och Emma Jönsson gått upp till Johanna Persson antingen
i sällskap eller var för sig. I något sammanhang hade Ingeborg Rosenström
yttrat, att hon icke först kunde komma och säga ett och sedan ett
annat. Ingeborg Rosenström hade därefter givit Johanna Persson en injektion
och sedan tillsagt Emma Jönsson att lämna rummet, vilket hon också
gjort. Det hade mellan Ester Wihlborg och Emma Jönsson icke varit något
tal om, huruvida Emma Jönsson vid detta tillfälle sett några livstecken hos
Johanna Persson. — Omedelbart efter samtalet med Emma Jönsson, vid
något tillfälle under tiden klockan 11—12, hade Ester Wihlborg begivit sig
till poliskontoret i Broby, där hon sammanträffat med Levau, för vilken
hon omtalat vad hon hört av Emma Jönsson. Levau hade då yttrat: ”Kan
detta vara sant — tror du Emma talar sant?” Både Ester Wihlborg och
Levau hade varit bestörta över att de först då fått kännedom om omständigheterna
vid Johanna Perssons död. De hade kommit överens om att
söka kontakt med Maj-Britt Hermansson för att höra efter vad hon hade
att berätta i saken. Ester Wihlborg hade därför vid 14-tiden telefonerat till
Maj-Britt Hermansson i Sösdala och överenskommit, att Maj-Britt Hermansson
skulle komma till Broby den 27 juni 1954 klockan 14. Då MajBritt
Hermansson sistnämnda dag anlänt till Broby, hade Ester Wihlborg
meddelat henne, att hon genom Emma Jönsson hört att Maj-Britt Her -

mansson hade något att berätta om förhållandena på ålderdomshemmet.
Maj-Britt Hermansson hade bekräftat detta men tillagt att, därest hon
skulle berätta vad hon visste, skulle även Emma Jönsson göra detta. Ester
Wihlborg hade därför kontaktat Emma Jönsson, varefter alla tre begivit
sig till Levaus kontor, dit de anlänt vid 14.30-tiden. Maj-Britt Hermansson
hade därpå berättat, att hon kommit in på Johanna Perssons rum medan
Ingeborg Rosenström uppehållit sig där tillsammans med Johanna Persson.
Ingeborg Rosenström hade sagt till henne, att hon skulle passa dörren, så
att ingen komme in. Maj-Britt Hermansson hade riktat sin uppmärksamhet
mot dörren men efter en stund vänt sig och sett mot sängen. Hon hade
då sett, att Johanna Persson haft en gummiduk över ansiktet och att en
gasbinda varit lindad runt om hennes huvud utanpå gummiduken. Hon
hade sagt: ”Va’ gör syster Ingeborg?” Hon hade vidare yttrat, att det
vore bättre att underrätta ordföranden om att Johanna Persson ej vore
död. Ingeborg Rosenström hade då sagt, att hon vore rädd om sitt rykte
som sjuksköterska, eller möjligen om sitt rykte som föreståndarinna. MajBritt
Hermansson hade i något sammanhang berättat, att hon ej visste, om
Johanna Persson varit död eller levande, men att hon i varje fall sett pulsslag
på Johanna Perssons arm. Vid vilket tillfälle Maj-Britt Hermansson
skulle ha konstaterat pulsslagen hade Ester Wihlborg icke någon kännedom
om. Vad Maj-Britt Hermansson och Emma Jönsson i övrigt yttrat,
funnes antecknat i protokollet av den 27 juni 1954. Under vistelsen på
poliskontoret hade Levau sagt, att han skulle rådgöra i saken med socialvårdskonsulenten
Vesta Almqvist i Kristianstad. Den 28 juni vid 12-tiden
hade Levau ringt och meddelat, att han talat med Vesta Almqvist och att
de skulle sammanträffa med henne samma dag klockan 15 i Kristianstad.
Vid sammanträffandet hade Vesta Almqvist fått läsa protokollet och hade
därvid kraftigt reagerat för innehållet. Ester Wihlborg ville minnas, att
Vesta Almqvist sagt sig ämna rådgöra med andra funktionärer på länsstyrelsen.
Namn och titel på någon funktionär, som nämnts av Vesta Almqvist,
kunde Ester Wihlborg dock icke minnas. Under hemresan från
Kristianstad hade Ester Wihlborg och Levau kommit överens om att utlysa
sammanträde med fattigvårdsstyrelsen till onsdagen den 30 juni. Under
färden hade Levau omtalat, att han på kvällen samma dag, den 28
juni, skulle vara närvarande vid insyningen av utställningsrestaurangen
i Broby och att han då skulle sammanträffa med Rudmar, för vilken han
skulle omtala vad som hänt. Vid sammanträdet med fattigvårdsstyrelsen
den 30 juni hade samtliga ledamöter ävensom Vesta Almqvist varit närvarande.
Maj-Britt Hermansson och Emma Jönsson hade därvid vidhållit
sina uppgifter från sammanträdet den 27 juni. Ingeborg Rosenström hade
emellertid förnekat, att hon doppat ned Johanna Perssons huvud i spännen,
och gjort gällande, att det varit Maj-Britt Hermansson som gjort så.
Då såväl Ingeborg Rosenström som Maj-Britt Hermansson vidhållit sina

uppgifter, hade Levau framhållit att det ej ginge att få klarhet i saken,
varför det vore bäst att det bleve rättslig sak. Ingeborg Rosenström hade
då yttrat, att hon toge på sig skulden hellre än att saken skulle bli föremål
för rättslig undersökning, varvid hon framhållit, att hon ej ville att hennes
son skulle få reda på saken. Av Ingeborg Rosenströms yttrande hade det
verkat, som om hon toge på sig skulden i hopp om att saken därigenom
skulle vara utagerad eller ej komma till allmän kännedom. Levau hade
anmärkt, att det icke vore tal om att taga på sig skulden för något, som
hon ej gjort, utan att hon endast skulle säga sanningen. Ingeborg Rosenström
hade då yttrat: ”Jag har gjort det.” Detta erkännande hade hon
sedan upprepat ett par gånger. Vad som i övrigt passerat vid sammanträdet
framginge av det därvid förda protokollet. Levau hade för Ester Wihlborg
omtalat, att han senast dagen efter sammanträdet den 30 juni anmält förhållandet
på ålderdomshemmet till Rudmar och att Rudmar i samband
därmed erhållit ett exemplar av protokollet den 27 juni.

I det vid förenämnda sammanträde med fattigvårdsstyrelsen den 30 juni
1954 förda protokollet hade rörande förevarande sak antecknats följande:

”Ordföranden meddelade att föreståndarinnan Ingeborg Rosenström å
ålderdomshemmet var misstänkt för vissa grövre förseelser i tjänsten. I
anledning därav hade utredning verkställts den 27 juni 1954, bilaga A till
protokollet. Dessutom hade till sammanträdet kallats förra kokerskan MajBritt
Hermansson från Sösdala och sjukvårdsbiträdet Emma Jönsson från
Broby till klockan 19.00, samt föreståndarinnan Ingeborg Rosenström till
klockan 20.00.

Till en början fick Hermansson och Jönsson gå ut i ett annat rum, där
de ånyo lämnades tillfälle taga del av protokollet av den 27/6 1954. Därefter
redogjorde ordföranden närmare för anledningen till sammanträdet
och läste upp protokollet av den 27/6 1954 angående föreståndarinnans
förseelser. Efter en stunds diskussion inkallades Hermansson och Jönsson.
Ordföranden tillfrågade dem om det fortfarande var riktigt, som de uppgivit
vid förhöret den 27/6 samt huruvida de inför domstol eventuellt
kunde gå sin ed på de lämnade uppgifterna, vilket såväl Hermansson som
Jönsson besvarade jakande.

Sedan styrelsen ånyo diskuterat saken anlände föreståndarinnan Rosenström.
Hon kallades in i sammanträdesrummet, varefter ordföranden underrättade
henne om, att anledningen till sammanträdet var att styrelsen fått
vetskap om vissa grövre tjänstefel, som Rosenström var misstänkt för.
Därefter fick Rosenström taga del av protokollet av den 27/6 1954. Hon
förnekade att hon gjort sig skyldig till gärningarna och påstod att det var
Hermansson som var den skyldige, vilket denne förnekade. På fråga av
socialvårdskonsulent Almqvist varför Rosenström såsom ansvarig föreståndarinna
icke förhindrat Hermansson från att begå gärningarna samt varför
hon icke anmält saken till fattigvårdsstyrelsen, kunde Rosenström ej lämna

något direkt svar. Efter en längre diskussion, varvid frågor framställdes
dels av konsulenten och dels av ordföranden samt repliker mellan Rosenström
och Hermansson, meddelade ordföranden att styrelsen skulle taga
överläggning i ärendet. Rosenström fick gå ut i ett rum samt Hermansson
och Jönsson i ett annat.

Innan styrelsen fattade beslut hade konsulent Almqvist ett enskilt samtal
med Rosenström. Konsulenten meddelade därefter att Rosenström fortfarande
vidhöll att Hermansson var den skyldige och som anledning till
att Rosenström ej anmält saken till styrelsen hade hon uppgivit, att Hermansson
och hon vid det tillfället varit så goda vänner att hon velat skydda
henne.

Styrelsen beslöt därefter enhälligt att omedelbart avstänga föreståndarinnan
Rosenström från tjänsten och att hon snarast skulle lämna ålderdomshemmet.
Rosenström skulle, enligt tjänstereglementets bestämmelser i § 7,
få fjorton dagar på sig för att dels inkomma med ytterligare förklaringar
och dels för att under den tiden lämnas tillfälle inkomma med sin ansökan
om avsked från och med den 15 juli 1954. Dessutom beslöt styrelsen att
polisanmäla saken för att få utrett vem som var skyldig till de begångna
gärningarna.

Därefter inkallades Rosenström ånyo. Hon tillfrågades först av ordföranden
huruvida hon fortfarande vidhöll tidigare lämnade uppgifter.
Sedan denna fråga besvarats jakande delgavs Rosenström styrelsens beslut
i ärendet. Rosenström anmärkte då att det var hemskt att polisanmälan
skulle göras och frågade om detta icke kunde undvikas. Sedan ordföranden
upplyst om att det var nödvändigt få utrett vem som var den skyldige
begärde Rosenström att Hermansson skulle kallas in, vilket medgavs.
Rosenström frågade Hermansson om det inte var hon som var skyldig,
vilket Hermansson fortfarande förnekade. Rosenström gjorde därefter följande
uttalande ’jag tager skulden på mig’. Ordföranden anmärkte då, att
det icke var fråga om att någon skulle taga skulden på sig såvida vederbörande
ej var skyldig, utan ett direkt erkännande måste föreligga. Rosenström
gjorde då följande uttalande ''det är jag som gjort det’. På konsulentens
begäran om närmare förklaring av vad Rosenström gjort svarade
hon ''det var jag som doppade Johanna Perssons huvud i spannen’. Såväl
därefter som även något senare ställde ordföranden följande fråga till Rosenström
ar det för att Ni känner er tvingad därtill, eller är det för att
eventuellt slippa polisanmälan, som erkännandet göres’, vartill Rosenström
svarade ’ncj, jag har gjort det’.

Då det med hänsyn till Rosenströms erkännande och hennes sinnestillstånd
ej ansågs vara lämpligt alt hon den dagen återvände till ålderdomshemmet
erbjöds hon att hyra rum på hotellet för natten. Rosenström meddelade
då, att hon med all sannolikhet fick bo hos fru Hulda Limning i
Broby. För att förvissa sig om att detta lyckades medföljde ledamoten

Herman Axelsson till Limnings bostad. Han återkom efter en stund och
meddelade att bostadsfrågan ordnats hos Limnings.

Slutligen beslöt styrelsen göra den ändring i tidigare fattat beslut, att
polisanmälan i saken skulle anstå och nytt beslut därom fattas vid ett
senare sammanträde.”

Vid sammanträde med fattigvårdsstyrelsen den 16 juli 1954 hade rörande
förevarande sak i protokollet antecknats följande:

”1 anledning av vad som förekommit vid fattigvårdsstyrelsens sammanträde
den 30/6 1954, § 41, meddelade ordföranden att föreståndarinnan
Ingeborg Rosenström anhållits av landsfogden i Kristianstads län den 14/7
1954, efter anmälan av landsfiskalen i Broby distrikt. Landsfiskalen hade
underrättats omedelbart efter sammanträdet den 30/6 och socialvårdskonsulent
Vesta Almqvist hade lovat underrätta landssekreteraren och
landsfogden. På grund därav hade ordföranden frångått beslutet att uppskjuta
polisanmälan till senare sammanträde, vilket godkändes av styrelsen.
”

Levau uppgav vid förhör: Levau vore ordförande i fattigvårdsstyrelsen i
Broby sedan år 1938. Befattningen som föreståndarinna vid ålderdomshemmet
hade den 1 augusti 1952 tillträtts av Ingeborg Rosenström. Mellan
henne och Maj-Britt Hermansson, vilken den 31 maj 1954 slutat sin anställning
som kokerska vid hemmet, hade under de senaste månaderna av
Maj-Britt Hermanssons anställning icke rått det bästa förhållande enligt
vad Levau hört sägas. Han hade tyckt sig märka, att Maj-Britt Hermansson
därunder icke varit sig riktigt lik. Det hade verkat som om hon burit
på något bekymmer. Levaus tanke hade varit, att det berott på det rådande
mindre goda förhållandet mellan henne och Ingeborg Rosenström.
Ester Wihlborg hade vid ett tillfälle yttrat till Levau, att hon gjort samma
iakttagelse beträffande Maj-Britt Hermansson. Någon gång vid midsommartiden
1954 hade Ester Wihlborg uppgivit för Levau, att hon talat med
Emma Jönsson och frågat, vad anledningen kunde vara till att Maj-Britt
Hermansson icke hade varit som vanligt under den sista tiden. Emma
Jönsson hade då enligt Ester Wihlborg yttrat, att det icke hade ”gått rätt
till, när Johanna Persson dog”. Ester Wihlborg hade vidare sagt, att MajBritt
Hermansson berättat för Emma Jönsson att Ingeborg Rosenström på
något sätt förkortat livet på Johanna Persson. Hur detta skulle ha tillgått
hade Levau ej fått något besked om. Levaus första tanke hade varit att
omedelbart taga kontakt med Maj-Britt Hermansson, som bodde i Sösdala.
Genom Ester Wihlborg hade han emellertid erfarit, att Maj-Britt
Hermansson hade för avsikt att besöka Broby vid midsommarhelgen eller
således ett par dagar senare. Den 25 juni 1954 vid 20-tiden, då Levau
tjänstgjorde vid festplatsen vid Tydingesjön, hade en ledamot av fattigvårdsstyrelsen
i Broby, Nils Bengtsson, kommit fram till Levau. Bengtsson,
som vanligtvis då han sammanträffade med Levau brukade fråga denne

om tillståndet hos de gamla på ålderdomshemmet, hade även vid detta tillfälle
frågat, hur det stode till med de gamla på hemmet samt hur det vore
med föreståndarinnan. Levau hade svarat, att ”det är inte så bra med föreståndarinnan,
men jag vet inte något med bestämdhet ännu, så att jag
vågar säga något”. Rudmar hade stått ett par meter från Levau och
Bengtsson, då dessa samtalat, och hade uppenbarligen hört vad som avhandlats
dem emellan. Söndagen den 27 juni hade Maj-Britt Hermansson
och Emma Jönsson kallats till poliskontoret, där Levau i egenskap av
fattigvårdsordförande, i närvaro av Ester Wihlborg, hört dem om vad som
skett med Johanna Persson. Därvid hade Maj-Britt Hermansson och
Emma Jönsson lämnat de uppgifter, som antecknats i protokollet av den
27 juni 1954. Levau och Ester Wihlborg hade kommit överens om att taga
kontakt med socialvårdskonsulenten Vesta Almqvist i ärendet. Den 28
juni på eftermiddagen hade de besökt Vesta Almqvist i Kristianstad och
föredragit saken för henne. Samtidigt hade Levau överlämnat ett exemplar
av protokollet av den 27 juni till Vesta Almqvist. Senare samma dag hade
Levau utlyst ett sammanträde med fattigvårdsstyrelsen till den 30 juni.
till vilket kallats såväl Ingeborg Rosenström som Maj-Britt Hermansson
och Emma Jönsson. Den 28 juni klockan 18.30 hade Levau sammanträffat
med Rudmar på utställningsrestaurangen, vilken då skulle insynas. Efter
det restaurangen insynats, hade Rudmar åkt med Levau i dennes bil till
gästgivaregården i Broby. Då det regnat vid tillfället, hade de suttit kvar
i bilen och samtalat. Samtalet hade kommit att röra sig om vem som skulle
följa med en av de manliga vårdnadstagarna på ålderdomshemmet, vilken
inbjudits till invigningsmiddagen på utställningen fredagen den 2 juli.
Levau hade därvid framhållit för Rudmar, att Ingeborg Rosenström icke
kunde följa med, då hon sannolikt icke vore i tjänst vid invigningsmiddagen.
Då Rudmar frågat av vilken anledning Ingeborg Rosenström icke
skulle vara i tjänst den dagen, hade Levau svarat att, därest Rudmar icke
omtalade saken för någon, skulle Levau berätta något som rörde Ingeborg
Rosenström. Levau hade därefter omtalat för Rudmar, att Ingeborg Rosenström
vore starkt misstänkt för att ha tagit livet av en av de gamla vårdnadstagarna
på ålderdomshemmet. Då Levau yttrat till Rudmar att denne
icke finge lov att omtala saken för någon, hade Levau menat, att Rudmar
icke skulle bland befolkningen i Broby vidarebefordra vad Levau berättat.
Rudmar hade frågat Levau, om denne kunde skaffa någon annan som
kunde följa med den ifrågavarande åldringen vid invigningsmiddagen.
Levau hade lovat att ordna med denna sak. Rudmar hade vid tillfället icke
begärt några närmare upplysningar rörande det som Levau berättat. Efter
samtalet hade Rudmar gått in på gästgivaregården och Levau hade åkt
hem. Vid sammanträdet den 30 juni hade Ingeborg Rosenström fått läsa
protokollet av den 27 juni. Till en början hade hon förnekat delaktighet i
saken och yttrat, att det varit Maj-Britt Hermansson som ”gjort det”.

På frågor hade även Maj-Britt Hermansson förnekat all medverkan i brottet.
Med anledning därav hade Levau låtit dem gå ut i olika rum. Efter
överläggning hade styrelsen beslutat, att Ingeborg Rosenström skulle
avstängas från sin tjänst och att saken skulle polisanmälas. När Ingeborg
Rosenström delgivits detta beslut, hade hon bett att få tala med MajBritt
Hermansson, vilket Levau medgivit. Maj-Britt Hermansson hade
därför ånyo inkallats, varvid Ingeborg Rosenström frågat henne, om hon
icke vore den skyldiga. Maj-Britt Hermansson hade förnekat detta, varvid
Ingeborg Rosenström yttrat, att hon då toge på sig saken. Av Ingeborg
Rosenströms uppgifter hade icke framgått, om Johanna Persson varit död
eller levande då hennes huvud doppades ner i vattnet. Levau hade vid detta
tillfälle icke känt till, att Johanna Persson skulle ha fått en injektion.
Levau hade sagt till Ingeborg Rosenström, att hon icke skulle taga på sig
något som hon ej gjort. Ingeborg Rosenström hade då yttrat: ”Jag har
gjort det.” Det vore troligt, att man inom styrelsen diskuterat möjligheten
av att saken icke skulle polisanmälas. Det vore möjligt, att Ingeborg Rosenström
uppfattat detta som ett medgivande att så ej skulle ske. I enlighet
med det för föreståndarinnan gällande tjänstereglementets bestämmelser
hade styrelsen beslutat, att Ingeborg Rosenström skulle få fjorton dagar
på sig att inkomma med förklaringar samt att frågan om polisanmälan
skulle anstå till ett senare sammanträde. Anledningen därtill hade varit,
att styrelsen då ansett sig böra skona åldringarna från det obehag, som en
polisanmälan skulle orsaka. Meningen med detta beslut hade icke varit
att tysta ner saken utan att få viss tid på sig för att få ytterligare klarhet
i fallet. Den 1 juli hade Rudmar kommit till poliskontoret, där Levau då
befunnit sig. Rudmar hade icke tidigare besett poliskontoret, vilket vore
nyinrett, och hade nu helt hastigt besiktigat detta. Levau kunde icke
erinra sig, vem av dem som fört saken rörande Ingeborg Rosenström på
tal, men de hade i varje fall börjat diskutera frågan. Levau hade därvid
framhållit för Rudmar, att Levau hade avskrifter av protokollet den 27
juni, och hade samtidigt tagit fram en avskrift, som han förvarat i högra
lådan i skrivbordet på kontoret. Avskriften av protokollet hade Levau
överlämnat till Rudmar, som satt sig på en stol vid skrivbordet och läst
igenom protokollet. Därefter hade Levau omtalat, att det funnes flera
exemplar av nämnda protokoll, varför Rudmar kunde behålla det exemplar
han läst igenom. Rudmar hade då stoppat detta exemplar på sig. Rudmar
hade därefter framhållit för Levau, att denne i första hand skulle handla
såsom polisman och polisanmäla saken. Levau hade emellertid ansett sig ha
gjort vad på honom ankommit, eftersom Rudmar kände till förhållandet.
Rudmar hade därefter sagt till Levau: ”Vi låter saken bero tills utställningen
är över.” Medförande protokollsexemplaret hade Rudmar därefter
lämnat poliskontoret. Den 2 eller den 3 juli hade Levau blivit uppringd av
Vesta Almqvist, som frågat om något framkommit som talade för att Inge -

borg Rosenström skulle ha gjort sig skyldig till någon annan sak. Vesta
Almqvist hade vid detta tillfälle sagt, att hon sknlle informera landssekreteraren
om det inträffade. Levau hade i detta sammanhang framhållit för
henne, att det vore bra om hon även kunde underrätta landsfogden om
saken. Ett par dagar efter sistnämnda samtal, sannolikt den 5 juli, hade
Levau blivit uppringd av dåvarande förste länsnotarien vid länsstyrelsen
i länet Erik Blomgren. Denne hade framhållit, att Vesta Almqvist för honom
omtalat vad som inträffat på ålderdomshemmet i Broby. Samtidigt
hade Blomgren sagt, att länsstyrelsen komme att polisanmäla saken, men
att fattigvårdsstyrelsen borde vidtaga denna åtgärd. Levau hade då omtalat
för Blomgren, att Rudmar underrättats. Samma dag hade Levau
sammanträffat med Rudmar på utställningsområdet. Levau hade därvid
omtalat för Rudmar, att Blomgren ringt och att Blomgren sagt att saken
måste polisanmälas. Då Levau funnit det egendomligt, att intet åtgjordes
i saken, och då han känt till att Rudmar skulle påbörja sin semester den
15 juli och då resa utrikes, hade han den 14 juli vid 10-tiden ringt till
landsfiskalskontoret, varvid Rudmar svarat. Levau hade frågat Rudmar,
hur det skulle bli med ”fallet Rosenström”, varpå Rudmar svarat, att han
skulle informera sin vikarie om saken. En stund efter detta samtal hade
Ingeborg Rosenström ringt till Levau och meddelat, att hon befunne sig
i Broby och att hon önskade få avlöningen för de sista fjorton dagarna.
Omkring 45 minuter efter Levaus samtal med Rudmar hade denne kommit
till poliskontoret, där Levau då befunnit sig. Då Rudmar kommit in på
kontoret hade han yttrat: ”Nu måste vi sätta igång, nu går det inte längre.”
Levau hade förstått, att det gällt saken beträffande Ingeborg Rosenström.
Levau hade omtalat för Rudmar, att protokollet från fattigvårdsstyrelsens
sammanträde den 30 juni vore klart, och hade samtidigt tagit upp ett
exemplar av detta protokoll ur högra lådan i skrivbordet och överlämnat
protokollet till Rudmar. Denne hade satt sig på en stol invid skrivbordet
och hastigt läst igenom protokollet, som han därefter stoppat på sig. Samtidigt
hade Rudmar fått ytterligare ett exemplar av protokollet den 27
juni. Rudmar hade därefter frågat, var Ingeborg Rosenström befunne sig.
Levau hade upplyst, att hon vistades i Broby, men att det vore möjligt, att
hon antingen på kvällen samma dag eller följande morgon skulle avresa
från Broby. En stund senare, troligen vid 11.45-tiden, hade Rudmar ringt
från poliskontoret till landsfogden för att anmäla saken. Rudmar, som då
icke träffat landsfogden, hade för den som svarat i telefonen uppgivit, att
det gällde ett brådskande ärende, som rörde sig om 14 kap. strafflagen.
Rudmar hade därefter lämnat poliskontoret. Vid 13-tiden samma dag, då
Levau befunnit sig i sin bostad, hade Rudmar ringt och omtalat, att han
fått kontakt med landsfogden, och tillagt, att ”de kommer så fort de kan”.
Samtidigt hade Rudmar beordrat Levau att tillse, att Ingeborg Rosenström

7 — Justit icombud smannens ämbetsberättclse till 10.r>7 urs riksdag.

icke avreste från Broby. Senare på dagen, då landsfogden, personal från
kriminalstatspolisen, Rudmar och Ingeborg Rosenström befunnit sig på
landsfiskalskontoret i Broby, hade frågan om ytterligare exemplar av protokollet
den 27 juni förts på tal. Levau kunde icke minnas, vem det varit
som frågat efter ett sådant protokoll, men hade i varje fall vid detta tillfälle
framhållit, att ”landsfiskalen har ju ett exemplar av protokollet”.
Rudmar hade då förnekat, att han erhållit något exemplar av detta protokoll.
Förnekandet hade skett i häftig ton, och Levau hade fått den uppfattningen
att nekandet varit förberett.

Vid förhör med Rudmar uppgav denne följande: Den 25 juni 1954 hade
Rudmar besökt festplatsen vid Tydingesjön. Levau hade då stått och samtalat
med ledamoten i fattigvårdsstyrelsen i Broby Bengtsson. Vad samtalet
mellan Levau och Bengtsson i detalj rört sig om hade Rudmar icke
uppfattat, men han hade förstått att det gällde föreståndarinnan på ålderdomshemmet.
Rudmar hade hört Bengtsson säga till Levau, att ”det
vore bäst att bli av med henne eller bli kvitt henne”. Rudmar hade frågat
Levau, vad saken egentligen gällde. På denna fråga hade Levau svarat, att
det vore en rent intern angelägenhet, som man hölle på att utreda inom
fattigvårdsstyrelsen. Rudmar hade vidare frågat Levau, om föreståndarinnan
gjort sig skyldig till några oegentligheter, och hade då fått ett nekande
svar. Vid samma tillfälle hade Rudmar talat om för Levau, att en på ålderdomshemmet
i Broby tillfälligt intagen pensionär skulle vara med på
utställningsmiddagen och att föreståndarinnan skulle hjälpa den gamle
under middagen. Rudmar hade därvid yttrat till Levau, att ”om inte ni
vid ha henne på ålderdomshemmet, så tror jag inte vi vill bjuda henne på
utställningsmiddagen”. Levau hade då framhållit, att det icke vore lämpligt
att föreståndarinnan skulle vara med vid utställningsmiddagen. Rudmar
hade därpå bett Levau, att denne skulle anskaffa någon annan person i
föreståndarinnans ställe, som kunde hjälpa pensionären under middagen.
Den 28 juni hade Rudmar besiktigat utställningsrestaurangen, varvid Levau
varit närvarande. Efter besiktningen hade Rudmar åkt i Levaus bil
från utställningsområdet till gästgivaregården. Möjligen hade Levau därvid
nämnt, att Ester Wihlborg skulle åtfölja den förenämnde pensionären
vid utställningsmiddagen. Vid detta tillfälle hade icke yttrats något annat
i saken. Den 1 juli på förmiddagen hade Rudmar besiktigat poliskontoret
i Broby, där Levau då befunnit sig. Levau hade därvid omtalat, att det
icke vore Ester Wihlborg utan en dotter till pensionären som skulle åtfölja
denne vid utställningsmiddagen. Vid detta tillfälle hade Rudmar frågat
Levau, hur de hade det med Ingeborg Rosenström. Levau hade först icke
velat säga något, men på förnyad förfrågan av Rudmar hade Levau svarat:
”Om landsfiskalen lovar att absolut hålla tyst med det och icke talar om
det för någon människa, så skall jag tala om det.” Levau hade därefter
berättat, att de misstänkte att föreståndarinnan tagit livet av en åldring

genom en för kraftig injektion. Vid detta tillfälle hade Levau tagit fram ett
exemplar av protokollet den 27 juni, som han överlämnat till Rudmar.
Sedan Rudmar läst igenom protokollet, hade han sagt till Levau: ”Är detta
riktigt, kan det vara fråga om mord eller tjänstefel och är en landsfogdesak
— det kan aldrig tigas ihjäl.” Levau hade vidare omtalat, att han den
28 juni varit på länsstyrelsen i Kristianstad och där tagit kontakt med
Vesta Almqvist. På inrådan av Vesta Almqvist hade fattigvårdsstyrelsen
haft sammanträde den 30 juni, varvid Vesta Almqvist varit närvarande.
Vid detta sammanträde hade Ingeborg Rosenström hörts av fattigvårdsstyrelsen,
och Vesta Almqvist hade själv hört Ingeborg Rosenström, som
då gjort vissa medgivanden om sprutan. Levau hade vidare omtalat, att
fattigvårdsstyrelsen givit föreståndarinnan fjorton dagars frist för att inkomma
med förklaring i ärendet. Då Rudmar frågat Levau, vad de menat
med att ge henne fjorton dagars förklaringstid, hade Levau svarat, att bestämmelse
därom funnes intagen i reglementet för föreståndarinnan. Levau
hade vidare uppgivit, att Ingeborg Rosenström avstängts från tjänstgöring
från och med den 30 juni och att hon icke fått begiva sig till ålderdomshemmet
för att hämta sina tillhörigheter. Rudmar hade då frågat, vart hon
rest. Levau hade svarat, att han icke kände till Ingeborg Rosenströms
adress men gtt hon troligen vistades under någon adress i Blekinge. Rudmar
hade därefter framhållit, att ”det var en tråkig historia — det går aldrig
att hålla en sådan sak tyst, den måste fram till landsfogden”. Levau
hade därpå omtalat, att Vesta Almqvist skulle tala med landssekreteraren
Lundborg och landsfogden om saken, och att Levau förutsatte att så skett
på förmiddagen den 1 juli. Rudmar hade därpå sagt: ”Då får vi se om
landsfogden avvaktar denna förklaringstid, som ni gett henne.” Rudmar
hade aldrig ringt till landsfogden och förhört sig, hur det förhållit sig med
detta. Rudmar hade litat på att Vesta Almqvist framfört saken. Efter det
Rudmar läst protokollet av den 27 juni, hade han överlämnat detta till
Levau, som låst in protokollet i högra lådan i skrivbordet på kontoret. Samtidigt
som Levau lagt ner protokollet i skrivbordslådan liadc han sagt:
”Det är inte värt att låta detta ligga framme. Konsulent Almqvist fick
protokoll med sig för att förete för landssekreterare Lundborg och landsfogden.
” Rudmar förnekade, att han tagit protokollet med sig vid detta
tillfälle. Han hade emellertid läst igenom protokollet och varit fullt införstådd
med innehållet i detsamma. Ilan medgåve, att han icke bort lita på
att Vesta Almqvist framfört ärendet och att han själv skulle ha anmält
saken till landsfogden. Vid något tillfälle under tiden den 2—den It juli
hade Rudmar omtalat för redaktionssekreteraren Manfred Jungberg i Kristianstad,
vilken så gott som dagligen vistats på utställningen, vad Rudmar
haft sig bekant i saken. Han hade förbjudit Jungberg att offentliggöra vad
denne fält vetskap om genom Rudmar. Först sedan landsfogden ansett sig
kunna meddela pressen vad som inträffat skulle Jungberg få låta saken

100

komma till allmänhetens kännedom. Den 8 juli hade landshövdingen Per
Westling och landssekreteraren Lundborg besökt utställningen, som visats
för dem av Rudmar. Vid detta tillfälle hade icke nämnts något om saken.
Den 14 juli, troligen vid 11-tiden, hade Rudmar besökt poliskontoret i
Broby, där Levau då befunnit sig. Rudmar hade tidigare under dagen icke
samtalat med Levau per telefon. Rudmar hade besökt poliskontoret för att
av Levau få veta, hur det förhölle sig med fallet Rosenström. Levau hade
därvid omtalat, att det icke kommit någon förklaring från Ingeborg Rosenström
men att hon på kvällen föregående dag anlänt till Broby för att
hämta sin lön. Då Rudmar frågat, om hon fått sin lön, hade Levau svarat,
att så ej vore fallet men att den skulle sändas till henne per post. På Rudmars
fråga var Ingeborg Rosenström befunne sig vid tillfället hade Levau
svarat, att hon antagligen avrest från Broby men att hon eljest vistades
hos viss namngiven person i Broby. Rudmar hade därpå frågat, om Levau
kände till vart Ingeborg Rosenström begivit sig, därest hon avrest från
Broby. Levau hade då överlämnat ett kort, varå angivits två adresser som
Ingeborg Rosenström anmält. Därefter hade Rudmar yttrat till Levau:
’ Jag vill icke taga risken att hon än en gång försvinner från Broby.” Rudmar
hade sedan ringt från poliskontoret till landsfogdens expedition för att
nå kontakt med t. f. landsfogden Ståhl, vilken emellertid icke varit anträffbar.
Efter avslutat telefonsamtal hade Rudmar sagt: ”Jag får ha protokollen.
” Levau hade då till Rudmar överlämnat ett exemplar av protokollet
den 27 juni och ett exemplar av protokollet den 30 juni, vilket senare just
vid detta tillfälle var utskrivet och vidimerat av Levau. Denne hade därefter
fått order av Rudmar att taga reda på var Ingeborg Rosenström befunne
sig, varpå Rudmar lämnat poliskontoret. En stund efter det Rudmar
anlänt till landsfiskalskontoret hade Levau ringt och meddelat, att Ingeborg
Rosenström befunne sig i Broby. Efter ytterligare en stund hade Ståhl
ringt, varvid Rudmar omtalat vad han kände till i ärendet. Enligt vad
Rudmar hade sig bekant hade Ståhl föregående dag informerats i saken av
länsnotarien Blomgren. Av Ståhl hade Rudmar fått i uppdrag att förhindra,
att Ingeborg Rosenström avreste från Broby. På eftermiddagen samma
dag hade Ståhl och personal från kriminalstatspolisen anlänt till Broby.
Rudmar önskade framhålla, att Levau vid Rudmars besök på poliskontoret
i Broby den 1 juli sagt: Det hade varit bäst för de gamla om saken
kunde tigas ihjäl.”

På särskilda frågor uppgav Rudmar vid förhöret ytterligare: Rudmar
bestrede Levaus uppgift att Levau redan den 28 juni skulle ha omtalat för
Rudmar, att Ingeborg Rosenström vore misstänkt för att ha tagit livet av
någon på ålderdomshemmet. Vid detta tillfälle hade Ingeborg Rosenström
icke omnämnts i annat sammanhang än vad som rörde frågan om vem som
skulle atfölja den förenämnde pensionären vid utställningsmiddagen. Först
den 1 juli, då Rudmar besökte poliskontoret i Broby, hade han av Levau

101

delgivits misstanken mot Ingeborg Rosenström. Som stöd för detta ville Rudmar
framhålla, att han senare samma dag omnämnt förhållandet för sin
hustru och därvid för henne påpekat det orimliga i att en sådan sak skulle
tystas ned. Rudmar bestrede, att han vid besöket på poliskontoret den 1
juli behållit protokollet av den 27 juni. Det hade vid detta tillfälle ej heller
varit tal om antalet protokoll. Levau hade endast sagt, att Vesta Almqvist
fått ett exemplar av nämnda protokoll. Rudmar hade vid tillfället framhållit
för Levau, att denne finge tänka på sin ställning som polisman i
första hand. Rudmar bestrede bestämt, att han vid angivna tillfälle skulle
ha yttrat: ”Vi låter saken bero tills utställningen är över.” Rudmar hade i.
stället sagt till Levau: ”Vi får väl se vad landsfogden säger, när konsulenten
talat med honom.” Beträffande Levaus uppgift om ett telefonsamtal
mellan Levau och Blomgren, sannolikt den 5 juli, erinrade sig Rudmar, att
han vid något tillfälle — han kunde icke närmare angiva tidpunkten —
samtalat med Levau om ett telefonsamtal, som denne haft rörande fallet
Rosenström. Rudmar hade dock fattat saken så, att det varit Vesta Almqvist
som ringt till Levau och att hon därvid sagt, att hon talat med Blomgren
om saken och att Blomgren uppgivit att länsstyrelsen icke kunde medverka
till att tysta ned saken. Blomgren hade även sagt, att i och med att
han visste om det hade länsstyrelsen kännedom om saken, och att Vesta
Almqvist därför hade att vända sig till landsfogden, vilket i annat fall
komme att ske genom länsstyrelsen. Rudmar bestrede att, såsom Levau uppgivit,
denne skulle den 14 juli vid 10-tiden ha ringt upp Rudmar och frågat,
hur det skulle bli med fallet Rosenström. Såsom stöd därför ville Rudmar
framhålla, att han kommit till poliskontoret direkt från utställningsområdet,
dit han begivit sig efter det han som vanligt brutit tjänsteposten, vilket
regelmässigt brukade ske vid 9-tiden och pågå till 9.30-tiden. Beträffande
Levaus uppgift, att Rudmar vid besöket på poliskontoret den 14 juli skulle
ha sagt: ”Nu måste vi sätta igång, nu går det inte längre”, vore det möjligt
att Rudmar fällt ett sådant yttrande, men det hade varit i samband
med att han sagt sig ej vilja taga ansvaret för att Ingeborg Rosenström
ånyo skulle lämna Broby. Rudmar bestrede slutligen Levaus uppgift, att
det på landsfiskalskontoret den 14 juli varit tal om ytterligare exemplar
av protokollet den 27 juni och att han vid detta tillfälle skulle ha förnekat,
att han tidigare fått nämnda protokoll.

Med anledning av Rudmars uppgifter hördes Levau ånyo, varvid han
uppgav bland annat: Det hade icke varit vid sammanträffandet den 1 juli
utan först senare som Levau omtalat för Rudmar, att Vesta Almqvist
skulle tala med landssekreteraren och landsfogden. Levau vidhölle, att
Rudmar vid besöket på poliskontoret den 1 juli tagit med sig protokollet
den 27 juni. Levau bestrede, att han fällt yttrandet: ”Det hade varit bäst
för de gamla, om saken kunde tigas ihjäl.” Däremot kunde han väl ha yttrat:
”Det hade varit bra om saken kunde hållas tyst, så att inte de gamla på

102

hemmet får reda på det.” Det vore möjligt, att Rudmar sagt att Levau
finge tänka på sin ställning som polisman i första hand. Levau ville i detta
sammanhang framhålla, att han gjort en verklig polisanmälan. Vid tillfället
den 1 juli hade det icke alls varit tal om att Rudmar ej skulle omnämna
saken för någon. Det hade endast varit vid tillfället den 28 juni som Levau
framhållit för Rudmar, att denne icke borde omtala förhållandet. Levau
vidhölle, att Rudmar fällt yttrandet: ”Vi låter saken bero tills utställningen
är över.” Levau vidhölle likaledes sina tidigare lämnade uppgifter beträffande
telefonsamtalen med Blomgren den 5 juli och med Rudmar den 14
juli.

Ledamoten i fattigvårdsstyrelsen Bengtsson uppgav vid förhör: Den 25
juni 1954 hade Bengtsson sammanträffat med Levau på vägen mot Tydingesjöns
festplats. Han hade därvid frågat Levau, hur det stode till på
ålderdomshemmet. Levau hade svarat, att ”det är inte så bra med personalen”.
Levau hade antytt, att det rådde visst missförhållande mellan personalen
och Ingeborg Rosenström, vartill Bengtsson genmält att ”det var
ju inte bra att de inte kunde samsas”. Rudmar, som uppehållit sig i närheten
av dem, hade kommit fram och talat med Bengtsson om de vid festplatsen
befintliga bilarna och därefter om vad det varit för något på ålderdomshemmet
som Levau och Bengtsson talat om. Bengtsson hade då hänvisat
Rudmar till Levau, som avlägsnat sig och stått ett stycke därifrån.
Något vidare samtal om ålderdomshemmet hade icke förekommit vid tillfället.

Vidare hördes Bengtsson och övriga ledamöter i fattigvårdsstyrelsen
rörande vad som förekommit vid sammanträdet den 30 juni 1954.

I övrigt anställdes förhör med följande personer, nämligen Ove Levaus
hustru Hilma Levau, Jungberg, Vesta Almqvist, Blomgren samt kontorsbiträdet
vid landsfiskalskontoret i Broby fru Kerstin Carlsson, därvid de
uppgåvo bland annat följande.

Hilma Levau: På kvällen någon av dagarna efter fattigvårdsstyrelsens
sammanträde den 30 juni 1954 hade hennes make omtalat, att han haft ett
samtal med Rudmar angående Ingeborg Rosenström. På Hilma Levaus fråga
vad Rudmar då sagt hade hennes make uppgivit, att Rudmar yttrat:
”Det var ett rysligt fruntimmer” eller något i den stilen. Maken hade även
uppgivit, att Rudmar sagt: ”Vi ska ta itu med henne efter utställningen.”
Hilma Levau hade tagit emot samtalet från Blomgren och hade hört sin
make yttra till Blomgren: ”Det är landsfiskalen alldeles inställd på.”

Jungberg: Han hade tjänstgjort som presskommissarie vid Brobyutställningen
under tiden den 24 juni—den 11 juli 1954. Rudmar hade varit vice
ordförande i utställningsbestyrelsen och hade fungerat som värd vid invigningsmiddagen
den 2 juli. Någon dag före middagen, troligen den 29 eller
30 juni, hade Jungberg och Rudmar diskuterat vissa detaljer för denna.
Rudmar hade därvid särskilt uppehållit sig vid den placering och det säll -

103

skap, som en till middagen inbjuden pensionär å ålderdomshemmet i Broby
skulle erhålla. Rudmar hade berättat, att man föreslagit att pensionären
skulle åtföljas av Ingeborg Rosenström men att Rudmar motsatt sig detta.
Rudmar hade därvid yttrat bland annat: ”De kommer att tacka mig efteråt
att jag vägrat henne deltaga” och vidare: ”Vissa föreståndarinnans åtgöranden
på ålderdomshemmet kommer att bliva föremål för polisundersökning.
” Rudmar hade icke då omtalat några detaljer för Jungberg och över
huvud icke nämnt vad brottet gällt utom att det varit synnerligen grovt.
Rudmar hade sagt till Jungberg, att han vågade vidröra saken, enär Jungberg
icke vore i tjänst som tidningsman vid tillfället, samt förbjudit Jungberg
att nämna något till pressen. Jungberg kunde icke erinra sig, att Rudmar
nämnt något om att förhållandet omtalats för länsstyrelsen och landsfogden.
Rudmar hade vidare vid tillfället uppgivit, att han händelsevis fått
reda på att det vore något på tok med föreståndarinnan på ålderdomshemmet,
och att han frågat Levau, hur det hela låge till. Levau hade enligt
Rudmar vägrat att omtala detta men slutligen gjort så; dock hade Levau
krävt av Rudmar, att denne icke skulle omnämna saken. Rudmar skulle då
ha tillhållit Levau det oriktiga i ett sådant förfaringssätt och frågat, om
Levau kunde taga på sitt ansvar som polisman att hemlighålla brott. Under
tiden den 2—den 11 juli hade Rudmar till Jungberg lämnat diffusa uppgifter
om saken. Jungberg hade således icke fått någon helhetsbild av
vad som inträffat på ålderdomshemmet och hade icke ens känt till, att
saken gällt en på ålderdomshemmet intagen kvinna. Det vore riktigt, att
Rudmar förbjudit Jungberg att publicera något i saken, men Jungberg kunde
icke erinra sig, att landsfogden och länsstyrelsen nämnts i sammanhanget.
Däremot erinrade sig Jungberg, att Rudmar vid något tillfälle nämnt, att
föreståndarinnan enligt för ålderdomshemmens personal gällande bestämmelser
hade fjorton dagar på sig för förklaring.

Vesta Almqvist: Den 28 juni 1954 hade fattigvårdsstyrelsens ordförande
Levau ringt och bett att få sammanträffa med Vesta Almqvist på länsstyrelsen.
Samma dag på eftermiddagen hade Levau och ledamoten i fattigvårdsstyrelsen
Ester Wihlborg kommit. Levau hade medfört protokollet den
27 juni, som han överlämnat till Vesta Almqvist. Anledningen till besöket
hade varit, att de önskade få information om hur det skulle förfaras rörande
fallet Rosenström. Vesta Almqvist hade föreslagit, att Levau skulle sammankalla
hela fattigvårdsstyrelsen och att till sammanträdet även skulle
kallas Ingeborg Rosenström, Maj-Britt Hermansson och Emma Jönsson.
Någon polisanmälan hade icke vid detta tillfälle diskuterats. Vesta Almqvist
hade ansett att, innan man vidtoge en sådan åtgärd, en bättre grundval
borde föreligga för bedömandet huruvida något brott verkligen förekommit.
Den 30 juni hade sammanträde i saken hållits med fattigvårdsstyrelsen,
därvid Vesta Almqvist varit närvarande. Så länge Ingeborg
Rosenström förnekat all delaktighet och skyllt på Maj-Britt Hermansson

104

hade fattigvårdsstyrelsen ansett, att saken genast måste utredas genom
polismyndighet. Sedan Ingeborg Rosenström emellertid tagit på sig ansvaret
för det skedda, hade fattigvårdsstyrelsen velat ha betänketid och för
dagen icke velat besluta om polisanmälan. Vesta Almqvist hade sagt ifrån,
att hon icke kunde taga ansvaret för att någon anmälan icke gjordes, och
hade meddelat, att hon skulle konferera med länsstyrelsen om beslutet. Det
hade vid sammanträdet bestämts, att Ingeborg Rosenström, som avstängts
från tjänstgöring och som på kvällen den 30 juni fått lämna ifrån sig sina
nycklar till ålderdomshemmet, påföljande dag skulle infinna sig på hemmet
och då avlämna böcker in. m. samt avgiva redovisning för omhänderhavda
medel. Den 1 eller den 2 juli hade Vesta Almqvist ringt till Levau och
frågat, hur det gått med avlämningen och hur det stode till med Ingeborg
Rosenström samt hur det i övrigt vore på hemmet. Före detta telefonsamtal
hade Vesta Almqvist varit i kontakt med Blomgren, som var föredragande
i socialvårdsärenden i länsstyrelsen. Blomgren hade därvid fått
Vesta Almqvists exemplar av protokollet den 27 juni och hade sagt sig skola
tala med landssekreteraren om saken. Vid telefonsamtalet med Levau hade
hon emellertid blivit ”införstådd med” att Levau komme att göra polisanmälan
och att han redan under hand informerat landsfiskalen om vad
som inträffat. Levau hade därvid även yttrat, att landsfogden borde underrättas,
men hade icke framställt någon begäran om att Vesta Almqvist
skulle göra detta. Hon hade icke förmärkt någon tveksamhet från Levaus
sida om att saken borde bli föremål för polisutredning. Själv hade hon ansett
sig icke böra på något sätt ingripa, sedan hon underrättat Blomgren
om det inträffade. Den 5 juli hade hon uppsökt Blomgren för att tala om
detta och en del andra ärenden, innan hon reste på semester. Troligen hade
det varit Blomgren som först fört fallet Rosenström på tal. Han hade därvid
sagt, att han talat med landssekreteraren om saken, att denne talat
med landshövdingen och att Blomgren, i enlighet med de instruktioner han
fått av landssekreteraren, ringt upp Levau och meddelat denne att fattigvårdsstyrelsen
skulle göra polisanmälan. I samband därmed hade Blomgren
yttrat, att saken vore klar, vilket Vesta Almqvist uppfattat som att
från hennes sida ej borde vidtagas några åtgärder.

Blomgren: Antingen den 1 eller den 2 juli 1954 hade Vesta Almqvist
kommit in till Blomgren med fattigvårdsstyrelsens protokoll den 27 juni.
Omedelbart därefter samma dag hade Blomgren uppsökt Lundborg, som
också läste protokollet. Vid sitt samtal med Vesta Almqvist hade Blomgren
upplysts om att Ingeborg Rosenström avkopplats från tjänstgöring samt
att hon icke innehade några nycklar till ålderdomshemmet. Lundborg hade
beslutat, att landshövdingen skulle informeras om saken, vilket skedde den
5 juli genom Blomgren. Landshövdingen hade icke tidigare varit anträffbar.
Sedan landshövdingen tagit del av protokollet och en av Blomgren
upprättad promemoria, hade landshövdingen meddelat, att saken skulle

105

göras till föremål för polisutredning. Sedan Lundborg informerats om detta,
hade denne givit Blomgren i uppdrag att ringa fattigvårdsstyrelsens ordförande,
Levau, för att meddela honom att, därest icke fattigvårdsstyrelsen
vidtoge åtgärder för åstadkommande av en sådan undersökning, länsstyrelsen
komme att anmäla saken till landsfogden. Sannolikt samma dag hade
Blomgren telefonerat till Levau och meddelat honom länsstyrelsens beslut.
Levau hade vid telefonsamtalet uppgivit, att han ansåge det klart att anmälan
måste göras. Blomgren kunde icke med säkerhet erinra sig, att Levau
vid detta tillfälle skulle ha sagt att han redan underrättat Rudmar om det
skedda. När Blomgren och Lundborg första gången talat med varandra om
ärendet, hade de varit på det klara med att det måste bli en polissak av det
inträffade. Blomgren hade icke, såsom Rudmar uppgivit, informerat Ståhl
dagen innan denne av Rudmar underrättats om det inträffade.

Kerstin Carlsson: Den 14 juli 1954 hade Kerstin Carlsson börjat sin
tjänstgöring på landsfiskalskontoret klockan 8.30. Då hon anlänt till kontoret
hade Rudmar befunnit sig på sitt rum. Strax efter det hon börjat sitt
arbete, hade ett telefonsamtal kommit. Telefonen hade vid tillfället varit
kopplad till Rudmars rum, och denne hade svarat. Dörren mellan Rudmars
rum och det rum, där Kerstin Carlsson uppehållit sig, hade varit öppen.
Hon visste icke med bestämdhet vem som ringt, men hon hade fått det
intrycket att det varit en av distriktets polismän. Hon hade icke något
minne av vad Rudmar yttrat vid samtalet. Hon hade sedan styrkts i sin
uppfattning att den som ringt varit en polisman — och då Levau i Broby
— enär Rudmar omkring en halv timme senare, mellan klockan 9.30 och
10, lämnat landsfiskalskontoret och då meddelat att han ämnade bege sig
till poliskontoret i Broby.

I sina vid polisrapporten fogade yttranden anförde Lundborg och Ståhl
följande.

Lundborg: Han hade åtnjutit semester under tiden den 28 juni—den 1
juli 1954. Den 2 eller den 3 juli hade Blomgren anmält, att han av socialvårdskonsulenten
underrättats om att föreståndarinnan å Broby ålderdomshem
misstänktes ha bragt en av pensionärerna om livet. Blomgren hade
företett ett av konsulenten erhållet, av ordföranden i fattigvårdsstyrelsen
upprättat protokoll i saken. Blomgren hade därvid omtalat, att föreståndarinnan
avstängts från tjänstgöring samt att någon polisanmälan angående
det inträffade ej gjorts. När Lundborg läst protokollet, hade det ögonblickligen
stått klart för honom att polisutredning måste ske. Blomgren och
Lundborg hade varit ense om att fattigvårdsstyrelsen, vilkens ordförande
ju tillika vore fjärdingsman, skulle anmodas göra polisanmälan. Lundborg
hade emellertid bett Blomgren anmäla ärendet för landshövdingen. Troligen
den 5 juli hade Blomgren omtalat, att han föredragit ärendet för landshövdingen
samt att denne givetvis delat Blomgrens och Lundborgs uppfattning
att polisutredning skulle ske. Lundborg hade bett Blomgren att ome -

106

delbart per telefon underrätta Levau om beslutet. Lundborg hade ansett sig
då med bestämdhet kunna utgå från att fattigvårdsstyrelsen eller Levau
omgående komme att anmäla det inträffade för polismyndigheten.

Ståhl: Den 14 juli vid 12-tiden hade Ståhl å landsfogdeexpeditionen fått
meddelande om att Rudmar, medan Ståhl varit ute i tjänsteärende, begärt
att Ståhl snarast skulle sätta sig i förbindelse med Rudmar. Kort därefter
hade Ståhl uppringt Rudmar och därvid erhållit en redogörelse angående
de timade händelserna. Därutöver hade någon åtgärd för att bringa desamma
till Ståhls kännedom icke förekommit.

Sandwall anförde i sitt yttrande till JO följande: Av utredningen framginge,
att fattigvårdsstyrelsens ordförande Levau, som tillika vore polisman
i Broby kommuns polisdistrikt, den 24 juni 1954 erhållit kännedom om
misstankarna mot Ingeborg Rosenström. Den 27 i samma månad hade
Levau genom förhör med Emma Jönsson och Maj-Britt Hermansson erhållit
närmare kännedom om vad som skulle ha inträffat. Påföljande dag
hade Vesta Almqvist underrättats om vad som framkommit. Samma dag
hade Levau sammanträffat med Rudmar. Enligt vad Levau uppgivit skulle
Rudmar därvid ha erhållit kännedom om misstankarna. Detta bestredes
dock av Rudmar. Den 30 juni hade fattigvårdsstyrelsen sammanträtt, därvid
Ingeborg Rosenström, Emma Jönsson och Maj-Britt Hermansson hörts.
Vid sammanträdet hade beslutats, att med polisanmälan i saken skulle
anstå. Av utredningen torde framgå, att orsaken därtill främst varit, att
styrelsen ville söka vinna ytterligare klarhet om det inträffade. Levau hade
emellertid uppgivit, att han vid närmare eftertanke funnit detta beslut
felaktigt, enär ärendet snarast borde bli föremål för polisundersökning. Den
1 juli hade Rudmar och Levau sammanträffat på poliskontoret i Broby,
därvid saken förts på tal. Det vore ostridigt, att Rudmar vid detta tillfälle
fått del av fattigvårdsstyrelsens protokoll den 27 juni. Levau hade därjämte
uppgivit, att Rudmar fått behålla ett exemplar av nämnda protokoll,
något som dock Rudmar förnekat. Det syntes vara av mindre betydelse
för frågans bedömande, om Rudmar tagit med sig protokollet eller ej. Det
väsentliga torde vara, att Rudmar vid detta tillfälle erhållit kännedom om
vad som framkommit. Rudmar hade emellertid icke förrän den 14 juli
underrättat landsfogden. Beträffande Vesta Almqvists befattning med ärendet
gåve utredningen vid handen, att hon varit närvarande vid fattigvårdsstyrelsens
sammanträde den 30 juni och att hon den 1 eller den 2 juli talat
om saken med Blomgren, som var föredragande i social vårdsärenden i länsstyrelsen,
därvid hon till Blomgren överlämnat protokollet den 27 juni.
Blomgren hade vid samtalet sagt, att han skulle tala med landssekreteraren.
Då Vesta Almqvist sålunda underrättat vederbörande föredragande hos
länsstyrelsen om det inträffade, hade hon ansett sig ej böra vidtaga någon
ytterligare åtgärd. Sedan Blomgren samma dag, den 1 eller den 2 juli, un -

107

derrättat Lundborg, hade denne beslutat, att landshövdingen skulle informeras
om saken. Den 5 juli hade därefter Blomgren föredragit ärendet för
landshövdingen, som meddelat att ärendet skulle bli föremål för polisutredning.
Sedan Blomgren underrättat Lundborg om detta beslut, hade
Blomgren av Lundborg anmodats att underrätta Levau om beslutet, vilket
sannolikt skett samma dag. Levau hade vitsordat, att han haft nämnda telefonsamtal
med Blomgren, och därjämte uppgivit, att han då för Blomgren
omtalat att Rudmar underrättats om saken. Någon anmälan om
misstankarna mot Ingeborg Rosenström hade emellertid ej gjorts till
landsfogden förrän den 14 juli 1954, då Rudmar ringt till t. f. landsfogden
Ståhl, varefter förundersökning omedelbart inletts. Rudmars uppgift att
Ståhl informerats av Blomgren om det inträffade bestredes av såväl Ståhl
som Blomgren.

Sandwall fortsatte: Det förefölle anmärkningsvärt att Rudmar, som
ostridigt redan den 1 juli erhållit del av misstankarna mot Ingeborg Rosenström,
icke förrän den 14 juli underrättat landsfogden. Enligt § 10 mom.
2 i landsfiskalsinstruktionen skulle landsfiskal, ändå att brott vore sådant
som avsåges i 4 § 1 mom. landsfogdeinstruktionen (s. k. landsfogdemål),
ofördröjligen vidtaga alla för dess beivrande erforderliga åtgärder; och
ålåge det honom tillika att skyndsamt därom underrätta landsfogden. Rudmar
hade såsom anledning till att han ej satt sig i förbindelse med landsfogden
uppgivit, att han litat på att Vesta Almqvist hade bringat saken till
landsfogdens kännedom. Enligt Sandwalls mening hade emellertid Rudmar,
oavsett att saken genom fattigvårdsstyrelsens försorg kommit till länsstyrelsens
kännedom, bort handla i enlighet med bestämmelserna i landsfiskalsinstruktionen.
Under alla förhållanden hade Rudmar, då tiden gått
utan att någon polisundersökning kommit till stånd, bort sätta sig i förbindelse
med landsfogden. I detta sammanhang borde framhållas, att Levau
uppgivit att Rudmar vid samtalet den 1 juli yttrat: ”Vi låter saken bero
tills utställningen är över.” Rudmar bestrede bestämt, att han yttrat något
sådant. Levaus uppgift finge dock ett visst stöd i den berättelse, som hans
hustru lämnat. Med utställningen avsåges en i Broby under tiden den 2—
den 11 juli 1954 pågående hantverksutställning, i vilkens bestyrelse Rudmar
varit vice ordförande. Rudmar hade förfarit felaktigt genom att ej tidigare
än som skett underrätta landsfogden om misstankarna mot Ingeborg
Rosenström.

Sandwall anförde vidare: Vad Levau beträffade syntes denne i början ha
varit benägen att även för Rudmar vilja dölja sin vetskap om vad som
inträffat. Enligt Levau skulle han ha omtalat saken för Rudmar den 28
juni 1954. Rudmar å sin sida hade uppgivit, att han först den 1 juli av
Levau fått veta vad som inträffat, då han vid sammanträffandet å poliskontoret
erhållit del av protokollet den 27 juni, och att han då fått reda på
vad som framkommit endast under förutsättning att han hölle tyst och icke

108

omtalade saken för någon människa. Levau hade medgivit, att han vid
samtalet med Rudmar den 28 juni sagt, att Rudmar icke skulle tala om
saken för någon. Han hade dock därmed endast avsett, att Rudmar icke
bland ortsbefolkningen skulle omnämna vad som hänt. Rudmar hade med
hänsyn till föreliggande omständigheter givetvis ej varit bunden av något
tysthetslöfte. Levau hade omedelbart efter det han erhållit kännedom om
misstankarna bort rapportera förhållandet för sin närmaste chef, landsfiskalen.
I stället hade Levau till en början behandlat ärendet som en intern
angelägenhet inom fattigvårdsstyrelsen. Sandwall ansåge sålunda,
att Levau förfarit felaktigt i nämnda hänseende.

Sedan handlingarna i ärendet därefter överlämnats till länsstyrelsen för
yttrande rörande det förhållandet att innehållet i fattigvårdsstyrelsens
ifrågavarande protokoll den 27 juni 1954 icke förrän den 14 juli syntes ha
kommit till landsfogdens kännedom, oaktat innehållet varit känt för flera
befattningshavare vid länsstyrelsen redan de första dagarna i sistnämnda
månad, överlämnade länsstyrelsen till JO särskilda av Lundborg och Blomgren
avgivna yttranden, vilka länsstyrelsen för egen del åberopade.

I sitt yttrande anförde Lundborg: Sedan Blomgren den 2 eller den 3 juli
redogjort för ärendet och Lundborg läst protokollet, hade Lundborg ganska
kraftigt reagerat mot att Levau icke anmält saken för landsfiskalen och
hade yttrat ungefär på följande sätt till Blomgren: ”Detta är ju en ryslig
historia, det är självklart att saken måste polisutredas, vi få anmoda Nilsson
(Levau) anmäla saken.” Sedan Blomgren sagt sig vara ense med Lundborg
om detta, hade Lundborg bett Blomgren anmäla ärendet för landshövdingen.
Lundborg hade nämligen varit av den uppfattningen att landshövdingen
var anträffbar. Troligen den 5 juli hade Blomgren helt kortfattat
omtalat, att han föredragit ärendet för landshövdingen, som förklarat
att polisutredning skulle ske. För att påskynda saken hade Lundborg då
yttrat till Blomgren: ”Ring då omedelbart till fjärdingsmannen och anmoda
honom anmäla saken”, varpå Lundborg tillagt: ”Säg honom, att annars
gör vi det.” Avsikten med tillägget hade varit att för Levau framhålla
deras allvarliga syn på saken. Då Lundborg fällt nyssnämnda yttrande,
hade det synts honom lämpligt, att anmälan gjordes till landsfiskalen, som
befunne sig på samma plats som Levau samt på den plats där dödsfallet
inträffat och den misstänkta befunne sig. Samma dag hade Blomgren omtalat,
att han framfört beskedet till Levau samt att denne förklarat, att
han vore fullt ”införstådd med” att anmäla saken. Lundborg hade då ansett
sig bestämt kunna utgå från att landsfiskalen bleve underrättad och att
denne omedelbart skulle vidtaga erforderliga åtgärder i avvaktan på att
landsfogden övertoge saken. Det vore givet, att man kunde ställa frågan
varför landsfogden ej underrättats. Det ena anmälningssättet borde dock
vara lika effektivt som det andra, och Lundborg ville framhålla att, om

109

hans intentioner förverkligats, så hade frågan ej behövt göras. Då nu formen
för länsstyrelsens ingripande blivit den ovan angivna, kunde man
vidare fråga, huruvida icke länsstyrelsen bort kontrollera att ordern blivit
åtlydd. Därvidlag ville Lundborg erinra om vad han nyss anfört därom,
att man av Levaus besked ej kunnat draga annan slutsats än att polisaktionen
skulle komma igång. Lundborg ansåge vidare uraktlåtenheten att
efterhöra ärendets vidare utveckling vara ursäktlig även av en annan anledning,
nämligen de pressande arbetsförhållanden som vid denna tid varit
rådande på landskansliet. Tjänsten som förste länsassessor hade sålunda
stått obesatt under tiden den 22 mars—den 26 juli. En länsnotarie hade
den 24 juni insjuknat i magsår, varom Lundborg, som den 28 juni påbörjat
semester, erhållit kännedom på kvällen den 1 juli, då han efter återkomst
från en resa satt sig i förbindelse med länsstyrelsen för att efterhöra, om
något av vikt inträffat under hans bortovaro. Vid denna underrättelse hade
Lundborg beslutat sig för att återinträda i tjänst den 2 juli i stället för att,
såsom ursprungligen varit avsett, vara ledig veckan ut. Slutligen hade en
förste länsnotarie åtnjutit semester under tiden den 21 juni—den 26 juli.
Under den aktuella tiden hade sålunda på landskansliet funnits allenast
tre jurister mot vanligen sex. Att arbetsförhållandena för de i tjänst varande
juristerna under dylika förhållanden varit ytterst pressande sade
sig självt. Den forcerade arbetstakt, som rådande förhållanden fordrat, finge
också tjäna som en förklaring till att ärendet i fortsättningen icke ägnats
någon uppmärksamhet. Helt nya arbetsuppgifter hade för övrigt tillkommit
under veckan den 5—den 10 juli, då vissa tecken börjat tyda på att en
paratyfusepidemi kunde uppkomma. Lundborg hade under denna vecka
haft överläggningar med förste provinsialläkaren och länsveterinären och
hade måst sätta sig in i de åtgärder, som eventuellt kunnat bli erforderliga.
Den 12 juli hade två experter från medicinalstyrelsen anlänt. Nämnda dag
och de närmast följande hade Lundborg varit helt sysselsatt med överläggningar
med dessa och länsstyrelsens egna experter samt med utarbetandet
av kungörelser och beslut i ärendet. Även Blomgren hade tagit avsevärd
del i detta arbete. Lundborg ville slutligen tillägga, att han icke vid
något tillfälle samtalat med vare sig Rudmar eller Levau i förevarande
fråga.

Blomgren åberopade i sitt yttrande vad han vid den i saken hållna polisutredningen
uppgivit rörande sin befattning med ärendet.

I en därefter av länsstyrelsen med eget yttrande överlämnad skrivelse
anförde Lundborg följande: Hans senast avgivna yttrande finge icke tolkas
så, att han däri velat göra gällande att det förfaringssätt som använts för
att få utredningen igångsatt varit det riktigaste. Han hade endast sökt ge
en förklaring till handlingssättet. Orsaken hade helt enkelt varit den, att
Lundborg i den brådska, varunder ärendet handlagts, tagit för god sin

första tanke i saken, nämligen att polismannen Levau borde tillhållas att
fullgöra sin skyldighet. Möjligen hade också den tanken föresvävat Lundborg,
att fattigvårdsstyrelsen därigenom skulle undgå att drabbas av eljest
till äventyrs uppkommande misstankar att icke vilja utreda saken. Lundborg
vore fullt medveten om att det riktigaste och lämpligaste sättet hade
varit att direkt överlämna ärendet till landsfogden. Detta hade Lundborg
givetvis själv, ehuru personligen icke polismyndighet, kunnat föranstalta
om, men med hänsyn till ärendets karaktär hade han ansett att landshövdingen
borde informeras. Lundborg önskade dock än en gång framhålla, att
han efter Levaus besked till Blomgren ansett sig ha grundad anledning
antaga att polisaktionen skulle komma igång. Beträffande Levaus påstående
att landsfiskalen skulle ha yttrat: ”Vi låter saken bero tills utställningen
är över” kunde Lundborg endast upprepa vad han tidigare
framhållit, nämligen att han icke vid något tillfälle samtalat med vare sig
landsfiskalen eller Levau rörande dödsfallet. Lundborg kände icke till
ifrågavarande påstående eller eventuella yttrande på annat sätt än genom
polisrapporten.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande: Det riktigaste och lämpligaste
hade naturligtvis varit, att ärendet omedelbart överlämnats till
landsfogden för den åtgärd som på denne kunde ankomma. Länsstyrelsen
ville dock framhålla, att utvägen att anmoda fattigvårdsstyrelsens ordförande
att göra polisanmälan i ärendet skulle — därest intentionerna följts
— ha lett till samma resultat som om ärendet omedelbart anmälts för
landsfogden. Landshövdingen hade av Blomgren informerats i ärendet och
hade liksom Lundborg och Blomgren ansett självfallet, att polisutredning
skulle ske. Landshövdingen hade dock icke gjort något uttalande på vilket
sätt förhållandet skulle bringas till landsfogdens kännedom. Slutligen ville
länsstyrelsen framhålla, att Rudmar icke till någon av de ämbetsmän, som
inom länsstyrelsen handlagt ärendet, yttrat att man borde låta saken bero
till dess utställningen i Broby vore över. Länsstyrelsen kunde försäkra, att
ingen av dess ifrågavarande ämbetsmän med avsikt fördröjt ärendets handläggning
med hänsyn till den då aktuella utställningen.

I en till JO ställd skrivelse anförde landshövdingen Westling: Han hade
icke haft tillfälle närvara vid Broby-utställningens öppnande den 2 juli
men hade lovat att infinna sig där på ”Försvarets Dag” den 8 juli. Han
hade avrest dit i bil tillsammans med Lundborg och ett par högre militärer.
Vid ankomsten till Broby hade utställningsbestyrelsen med damer mött
upp, däribland landsfiskalen och fru Rudmar, ävensom ställföreträdande
militärbefälhavaren, flera regementschefer samt ett stort antal kommunala
företroendemän. Ortsbefolkningen hade även i ganska stor utsträckning
tillstädeskommit. Generalen skulle hålla ett högtidstal och Westling ett
anförande. Under besöket, som även innefattat en måltid på utställnings -

restaurangen, hade Westling icke vid något tillfälle varit ensam med Rudmar.
Om de hade kunnat dra sig tillbaka för ett enskilt samtal i något utrymme
inom utställningsområdet, visste icke Westling. I varje fall hade
enligt hans uppfattning tillfället varit illa valt för ett samtal med Rudmar
i den föreliggande frågan. Hade Westling velat tala med Rudmar, hade han
i stället anmodat denne att uppsöka Westling i Kristianstad. I själva verket
hade Westling haft den uppfattningen att ärendet efter hans besked
till Blomgren befunnit sig hos landsfogden under utredning. Westling hade
trott, att han efter beskedet till Blomgren icke skulle behöva befatta sig
vidare med saken eller ens behöva tänka på densamma. Westling hade icke
haft en tanke på att Broby skulle skyddas från någon skandal under den
pågående utställningen. Med kännedom om Lundborgs och Blomgrens
karaktärsegenskaper vågade han också gå i god för att deras handlande
eller underlåtenhet att handla icke dikterats av någon önskan att skjuta på
utredningens igångsättande, och därav följde också, att Westling vore
absolut övertygad om att ingen av dem haft några resonemang med vederbörande
i Broby om att man lämpligen kunde ”skynda långsamt”.

Efter remiss avgav därefter Rudmar yttrande i ärendet, därvid han anförde:
Såsom Rudmar redan inför landsfogden uppgivit hade han begått ett
fel genom att icke den 1 juli 1954 underrätta landsfogden om vad han fått
veta vid sitt besök samma dag på poliskontoret i Broby. Han insåge också,
att han icke bort förlita sig på uppgiften av fattigvårdsstyrelsens ordförande
att Vesta Almqvist skulle informera landsfogden i saken. Rudmar kunde
icke vitsorda Levaus uppgifter i annan mån än de överensstämde med
Rudmars berättelse och verkliga förhållanden. För att troliggöra Levaus
uppgifter hade landsfogden hört såväl dennes hustru som Rudmars kontorsbiträde
Kerstin Carlsson. Vid sådant förhållande hade förhör bort anställas
även med Rudmars maka och hans andra kontorsbiträde konstapeln Kurt
Cehlin, som biträdde med brottmålsärendena och som förde brottmålsjournalen.
Rudmar ville dock icke göra gällande, att dessa personers hörande
kunde ha någon större betydelse, enär ingen av dem kunde rätta det
fel som Rudmar begått. Utredningen visade, att Levau redan på förmiddagen
den 24 juni genom Ester Wihlborg blivit underrättad om vad som inträffat
å ålderdomshemmet. Vid Rudmars sammanträffande med Levau den
25 juni i Tydinge hade denne sålunda haft reda på saken och hemlighållit
densamma för Rudmar. Den 27 juni hade Levau hållit förhör med Emma
Jönsson och Maj-Britt Hermansson. Efter detta förhör hade Levau enligt
Ester Wihlborgs uppgift omtalat, att han skulle rådgöra med Vesta Almqvist,
men icke nämnt någon annan. Detta tydde på att Rudmar icke
skulle underrättas. Den 28 juni hade Rudmar åkt med Levau från utställningsområdet
till gästgivaregården, en sträcka om 400 å 500 meter. Därunder
hade Levau icke nämnt något annat om ålderdomshemmet, än att

112

Ester Wihlborg skulle följa med den ifrågavarande pensionären på utställningsmiddagen.
Omedelbart efter framkomsten till gästgivaregården hade
Rudmar lämnat bilen, enär han skolat sammanträffa med en person som
på gästgivaregården väntat på honom. Den 1 juli hade Rudmar uppgjort
placeringslistan för utställningsmiddagen, vilken lista icke blivit färdig
förrän sent på natten. På morgonen den 2 juli hade listan utskrivits på
skrivmaskin av Kerstin Carlsson, vilket skett på poliskontoret. Den 14 juli
efter postöppningen hade Rudmar först besökt utställningsexpeditionerna
för att tillse att intet av värde kvarlämnats, då det skulle ske storstädning
i lokalerna. Därefter hade han varit inne på domarkansliet och haft ett
samtal med häradshövdingen Carl Davidsson, varvid Rudmar i korthet
redogjort för vad han fått veta den 1 juli. Från domarkansliet hade han
begivit sig direkt till poliskontoret, och där hade sedan förekommit vad
Rudmar uppgivit inför landsfogden. Efter hemkomsten från poliskontoret
hade Rudmar givit Cehlin order att i brottmålsjournalen föra in ärendet
angående Ingeborg Rosenström. Tidigare hade Rudmar icke haft anledning
därtill, enär han förutsatt att ärendet gått direkt till landsfogden och sålunda
icke bort belasta Rudmars diarium och föranleda poängökning i fråga
om arbetsbelastningen. Av Levaus uppgifter till Rudmar samt av fattigvårdsstyrelsens
protokoll och dess ledamöters uppgifter framginge, att det
varit fattigvårdsstyrelsens avsikt att Vesta Almqvist skulle underrätta
landsfogden. Rudmar hade därför gjort det felaktiga antagandet att landsfogden
varit underrättad, innan Rudmar fått läsa protokollet av den 27
juni. Då fattigvårdsstyrelsen varit oförståndig nog att låta Ingeborg Rosenström
efter avstängningsbeslutet lämna orten utan känd adress och
dessutom giva henne fjorton dagars förklaringstid, hade Rudmar antagit,
att landsfogden ämnat låta dessa fjorton dagar löpa för att få tag i Ingeborg
Rosenström utan att föranstalta om efterlysning, som alltid toge sin
tid. Det hade ju icke gällt något nytt brott. Av fattigvårdsstyrelsens protokoll
den 16 juli framginge, att det vore Rudmar, som anmält saken, att
Vesta Almqvist skulle underrätta landssekreteraren och landsfogden samt
att Rudmar blivit underrättad den 30 juni eller omedelbart efter detta
sammanträde. Om Rudmar, såsom Levau nu gjorde gällande, blivit underrättad
redan den 28 juni, då Ingeborg Rosenström funnits kvar i Broby,
skulle väl Levau ha antecknat detta i sitt protokoll den 16 juli, vilket
emellertid icke skett. Rudmar ansåge, att detta styrkte hans uppgifter.
Därefter hade Levau den 2 eller den 3 juli 1954 sagt till Vesta Almqvist,
att det vore bra om hon även kunde underrätta landsfogden. En sådan
begäran hade ju aldrig behövt göras, därest Levau haft klart för sig att
han anmält saken till Rudmar. Enligt Vesta Almqvists uppgift hade Levau
den 30 juni icke velat anmäla saken utan ha betänketid. Vid sådant förhållande
kunde han ju icke tidigare ha gjort en anmälan. Rudmar vidhölle
bestämt, att han den 1 juli endast fått läsa protokollet från den 27 juni

113

och att Levau därefter låst in detta. Rudmar hade då tänkt att, om landsfogden
finge ett protokoll av Vesta Almqvist, så vore det tillräckligt. Av
utredningen framginge icke vart detta protokoll eller den av Blomgren upprättade
promemorian tagit vägen, men detta hade nog ingen betydelse. De
förklaringar Rudmar nu lämnat vore icke gjorda i avsikt att lasta någon
annan för det fel, som Rudmar själv begått, utan endast för att bringa
ytterligare klarhet och fullständighet i saken.

Rörande den ifrågavarande promemorian upplyste Blomgren, att densamma
utgjorts av ett av honom för hand skrivet meddelande till landshövdingen,
innehållande, såvitt Blomgren kunde erinra sig, vad han i saken
inhämtat av Vesta Almqvist ävensom en uppgift om att Lundborg och
Blomgren ansåge, att polisutredning borde verkställas. Promemorian hade
senare makulerats.

Den 29 november 1955 inkom till JO från Sandwall en promemoria, enligt
vilken kamreraren Erik Carlzon i Broby den 21 oktober 1955 inställt
sig hos Sandwall och därvid uppgivit bland annat följande: Den 29 juni
1954, troligen på förmiddagen, hade Carlzon avlyssnat ett telefonsamtal
mellan Rudmar och Levau. Han kände igen dessas röster och hade tydligt
hört vad de sagt vid telefonsamtalet. De hade talat om föreståndarinnan
på ålderdomshemmet i Broby, och samtalet hade rört sig om mordet på
Johanna Persson. Carlzon kunde icke exakt återgiva vad Rudmar och
Levau sagt, men Rudmars uttalande hade gått ut på att Rudmar skulle ha
semester och att dessförinnan ej något borde göras. Levau hade först frågat
Rudmar vad de skulle göra. Rudmar hade då svarat, att han hade mycket
att göra till utställningen. Ljudet hade därefter dött bort mer och mer, så
att Carlzon slutligen ej kunnat uppfatta något.

Med anledning av dessa uppgifter hade enligt promemorian förhör hållits
med Rudmar och Levau, därvid Rudmar förnekat, att han överhuvudtaget
haft det åsyftade telefonsamtalet, och Levau uppgivit, att han icke hade
något som helst minne av ett sådant samtal, varjämte Levau tillagt att,
om samtalet verkligen förekommit, Levau skulle lämnat uppgift därom vid
tidigare förhör.

Sandwall lät verkställa närmare utredning i anledning av Carlzons berörda
uppgifter, vilken utredning därefter hit överlämnades.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande.

Enligt 1 § allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 har polisen att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att fullgöra den verksamhet

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1957 års riksdag.

114

i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk ankommer
på polisen, därvid det åligger polisen, bland annat, att uppdaga
och utreda begångna brott.

I 8 § samma instruktion stadgas, att polisman skall hälla sin närmaste
förman underkunnig om sådana förhållanden rörande tjänsten, som äro
av den vikt att de böra komma till dennes kännedom, samt att, därest
polisman erhåller kännedom om brott som hör under allmänt åtal, han
skall så snart det kan ske avgiva rapport därom till vederbörande förman.

Av 10 § 1 mom. landsfiskalsinstrnktionen den 14 december 1951 framgår,
att åtalsrätten för landsfiskal i egenskap av distriktsåklagare icke omfattar
de fall, där åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet
eller särskild åklagare förordnats. Till sådana fall höra enligt 4 § 1
mom. instruktionen för landsfogdarna den 24 april 1936, bland andra, brott
som omförmälas i 14 kap. 1 och 3—5 §§ samt 25 kap. strafflagen ävensom
straffbelagt försök till sådant brott.

Ändå att brott är sådant som avses i 4 § 1 mom. instruktionen för
landsfogdarna skall landsfiskal enligt föreskrift i 10 § 2 mom. landsfiskalsinstruktionen
ofördröjligen vidtaga alla för brottets beivrande erforderliga
åtgärder; och åligger det tillika landsfiskalen att skyndsamt därom underrätta
landsfogden.

Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas, att Levau den 24 juni
1954 erhållit kännedom om den berättelse rörande omständigheterna vid
pensionären Johanna Perssons frånfälle å ålderdomshemmet, som Emma
Jönsson tidigare samma dag lämnat Ester Wihlborg och som inneburit,
att föreståndarinnan vid hemmet vidtagit vissa åtgärder med Johanna
Persson, vilka kunde tänkas ha förorsakat eller medverkat till hennes dödsfall.
Vad sålunda bragts till Levaus kännedom har visserligen föranlett
honom att söka åstadkomma närmare utredning i saken. Detta har emellertid
skett i den ordningen att han i egenskap av fattigvårdsstyrelsens ordförande
föranstaltat om förhör den 27 juni med Maj-Britt Hermansson och
Emma Jönsson, därvid misstankarna mot föreståndarinnan för brottsligt
förfarande bekräftats. Först därefter och sedan han följande dag underrättat
soeialvårdskonsulenten Vesta Almqvist om vad som framkommit och
på hennes inrådan kallat fattigvårdsstyrelsen till sammanträde den 30 juni,
har Levau omtalat saken för sin förman i polistjänsten, landsfiskalen Rudmar.
Beträffande tidpunkten för Rudmars underrättande skilja sig dennes
och Levaus uppgifter. Medan Levau påstått, att han redan på kvällen den
28 juni givit Rudmar del av misstankarna, har den senare gjort gällande,
att så skett först den 1 juli. Levaus uppgift synes kunna vinna visst stöd i
vad Jungberg berättat men överensstämmer å andra sidan mindre väl med
vad som antecknats i det av Levau upprättade protokollet från fattigvårdsstyrelsens
sammanträde den 16 juli. Även med godtagande av Levaus uppgift
i förevarande hänseende finner jag emellertid, i likhet med landsfogden.

115

att det varit Levaus tjänsteplikt som polisman att tidigare än sålunda skett
underrätta Rudmar om vad som förekommit. Med hänsyn till Levaus befattning
som ordförande i fattigvårdsstyrelsen kan det i och för sig vara
förklarligt att Levau, innan han delgav Rudmar de av Emma Jönssons uttalanden
föranledda misstankarna, ville erhålla närmare bekräftelse därå
genom att införskaffa uppgifter jämväl från Maj-Britt Hermansson. Detta
hade emellertid i så fall, vilket tydligen även varit Levaus ursprungliga
avsikt, bort ske omedelbart, redan den 24 juni, och icke uppskjutas flera
dagar. Likaså har hänvändelsen till socialvårdskonsulenten varit opåkallad
i det läge, vari saken kommit efter förhöret den 27 juni. Ehuru Levau sålunda
enligt min mening förfarit felaktigt, finner jag dock hans förfarande,
med hänsyn till omständigheterna, icke vara av beskaffenhet att böra medföra
ansvar. Jag låter därför i denna del bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Beträffande Rudmars befattning med saken är utrett, att Rudmar i varje
fall senast den 1 juli 1954 av Levau underrättats om misstankarna mot
föreståndarinnan och därvid tagit del av protokollet från fattigvårdsstyrelsens
sammanträde den 27 juni. Det har varit Rudmars instruktionsenliga
skyldighet att ofördröjligen vidtaga för brottets beivrande erforderliga åtgärder
samt underrätta landsfogden om vad sålunda förekommit. Rudmar
har emellertid först den 14 juli anmält saken till landsfogden. Detta dröjsmål
från Rudmars sida är desto mera anmärkningsvärt som de föreliggande
misstankarna avsågo ett ytterligt allvarligt brott, begånget under synnerligen
upprörande omständigheter. Som förklaring till sin underlåtenhet har
Rudmar uppgivit, att han, som den 1 juli av Levau erhållit upplysning att
Vesta Almqvist sagt sig ämna underrätta landsfogden om saken, förlitat
sig på att den sistnämnde i sådan ordning redan blivit underrättad. Detta
förhållande kan emellertid, särskilt som Rudmar icke vidtagit någon som
helst åtgärd i syfte att förvissa sig om att landsfogden på angivet sätt
underrättats, icke lända honom till ursäkt. Vad Rudmar vidare anfört därom
att han antagit, att landsfogden ämnade låta med sitt ingripande anstå
i avbidan på utgången av den av fattigvårdsstyrelsen beslutade förklaringstiden
om fjorton dagar, förtjänar uppenbarligen icke något avseende.

För bedömandet av den försummelse, som Rudmar sålunda låtit komma
sig till last, är av betydelse huruvida något polistjänsten ovidkommande
motiv inverkat på Rudmars förfarande i saken. Härutinnan föreligger den
av Levau lämnade uppgiften att Rudmar, sedan han den 1 juli av Levau
underrättats om misstankarna mot föreståndarinnan och läst det ifrågavarande
protokollet, yttrat till Levau: ”Vi låter saken bero tills utställningen
är över.” Därest ett sådant yttrande fällts, synes det knappast
kunna tolkas annorlunda än såsom uttryck för Rudmars mening att polisutredningen
i saken borde anstå av hänsyn till den aktuella utställningen i
Broby, i vars bestyrelse Rudmar innehade eu framskjuten ställning. Rudmar
har visserligen bestritt, att han fällt det nämnda yttrandet. 1 likhet

116

med landsfogden finner jag emellertid Levaus uppgift få ett visst stöd i den
berättelse, som Levaus hustru lämnat. I detta sammanhang är även att
beakta vad Carlzon uppgivit rörande ett den 29 juni 1954 mellan Levau
och Rudmar förekommet telefonsamtal, som Carlzon skulle ha avlyssnat.
Rudmar har förnekat, att det uppgivna samtalet ägt rum, och Levau har
icke heller kunnat erinra sig detsamma. Tilltron till Carlzons uppgifter
förringas även i viss mån av det förhållandet att dessa uppgifter — först
mer än ett år efter den uppgivna händelsen — synas ha delgivits landsfogden
såsom ett slags hämndeakt. Å andra sidan synas uppgifterna icke böra
utan vidare lämnas helt åsido. Förutom den omständigheten att Rudmars
vid samtalet påstådda yttrande rörande utställningen står i överensstämmelse
med vad Rudmar jämväl enligt Levau — ehuru vid annat tillfälle
— skulle ha yttrat till Levau, är härvid bland annat att märka, att Carlzon
företett en dagbok, däri anteckning om samtalet gjorts, samt att han redan
omkring årsskiftet 1954/1955 berättat om sin avlyssning av samtalet för
andra personer.

Oavsett huruvida det kan styrkas, att Rudmar låtit sitt handlande påverkas
av hänsyn till den nämnda utställningen, innefattar emellertid Rudmars
berörda försummelse ett klart tjänstefel, som icke kan undgå beivran.

Vidkommande härefter vad som från länsstyrelsens sida åtgjorts i anledning
av dit gjord anmälan rörande förevarande misstankar framgår av
handlingarna att — sedan fattigvårdsstyrelsen vid sammanträdet den 30
juni 1954 beslutat låta anstå med ingivande av polisanmälan samt Vesta
Almqvist med anledning av detta beslut förklarat sig ämna konferera med
länsstyrelsen — Vesta Almqvist någon av de första dagarna i juli 1954, sannolikt
den 2 juli, till Blomgren i dennes egenskap av tjänsteman vid länsstyrelsen
överlämnat ett exemplar av protokollet från fattigvårdsstyrelsens
sammanträde den 27 juni och därvid lämnat vissa uppgifter om vad som
förekommit vid sammanträdet den 30 juni. Med hänsyn till det grova brott,
varom misstankar sålunda bragtes till länsstyrelsens kännedom, har det
uppenbarligen förelegat skyldighet för länsstyrelsen, som är länets högsta
polismyndighet, att om de framkomna misstankarna skyndsamt underrätta
den myndighet, som skolat inleda förundersökning rörande det ifrågavarande
brottet, eller således landsfogden i länet. Någon anledning att på sätt
skett dröja med åtgärd härutinnan i avbidan på landshövdingens ställningstagande
har enligt min mening, särskilt som såväl Lundborg som Blomgren
tydligen ansett självklart att polisutredning måste komma till stånd, icke
förelegat. Än mer anmärkningsvärt är emellertid att, sedan landshövdingen
den 5 juli beslutat att saken skulle göras till föremål för polisutredning,
detta beslut — som icke torde kunna tilläggas annan innebörd än att länsstyrelsen
skulle underrätta behörig förundersökningsmyndighet om vad
som i saken kommit till länsstyrelsens kännedom — icke blivit verkställt.
Anledning härtill har varit att Lundborg, sedan han erhållit del av lands -

117

hövdingens berörda beslut, givit tillsägelse om att Levau skulle anmodas
anmäla saken till polisutredning och att Lundborg därefter godtagit en
uppgift att Levau förklarat sig komma att föranstalta om sådan anmälan.
Att tillämpa en sådan ordning för landsfogdens underrättande — i stället
för att låta direkt underrätta denne — har varit så mycket mera opåkallat
som densamma skulle ha inneburit en alldeles onödig omgång och därjämte
uppenbarligen varit ägnad att föranleda missförstånd. Härvid är att märka,
att det för Levau måste ha tett sig svårförståeligt, att länets högsta polismyndighet,
då den funnit förundersökning böra verkställas, icke i första
hand själv underrättade vederbörande myndighet, utan att åtgärd i sådant
syfte skulle vidtagas av fattigvårdsstyrelsen eller av Levau såsom enskild
polisman. Levau har också vid det samtal han i saken haft med Blomgren
fått den uppfattningen att länsstyrelsen under alla omständigheter själv
skulle underrätta landsfogden. Någon åtgärd för att förvissa sig om att det
av honom anvisade sättet för landsfogdens underrättande verkligen lett
till avsett resultat har icke heller av Lundborg vidtagits. Genom att förfara
på sätt skett har Lundborg gjort sig skyldig till fel i tjänsten. Vad
Lundborg anfört till försvar för sitt handlingssätt kan icke godtagas. På
grund härav och med hänsyn till vikten ur allmän synpunkt av att misstankar
om grova brott i vederbörlig ordning bringas till behörig myndighets
kännedom kan åtal mot Lundborg icke underlåtas.

JO uppdrog därför åt riksåklagarämbetet att väcka eller låta väcka och
utföra talan mot Lundborg och Rudmar för de tjänstefel, till vilka de enligt
vad ovan anmärkts gjort sig skyldiga. Åtalet mot Lundborg och — med
hänsyn till sambandet mellan de ifrågavarande tjänstefelen —• jämväl åtalet
mot Rudmar borde väckas vid hovrätten över Skåne och Blekinge. Mot
såväl Lundborg som Rudmar borde ansvar yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i dom den 10 juli 1956
följande.

Rudmar har vidgått riktigheten av åklagarens gärningsbeskrivning, men
har bestritt åtalet, därvid han gjort gällande, att hans förfarande med hänsyn
till omständigheterna icke vore av beskaffenhet att böra medföra ansvar.

Som förklaring till dröjsmålet har Rudmar uppgivit: Då Rudmar den 1
juli 1954 av Levau erhållit underrättelse om misstankarna mot föreståndarinnan,
hade Levau samtidigt lämnat beskedet, att Vesta Almqvist ägde
kännedom om dessa och sagt sig skola underrätta såväl landsfogden som
länsstyrelsen om saken. Eftersom Vesta Almqvist vore tjänsteman, hade
Rudmar icke ansett sig hava anledning betvivla att underrättelsen fram -

118

förts. Rudmar hade därför förutsatt, att landsfogden vid denna tidpunkt
redan blivit informerad. Levau hade vidare vid det ifrågavarande tillfället
uppgivit, att föreståndarinnan avrest till okänd ort samt att hon erhållit
föreläggande av fattigvårdsstyrelsen att inom fjorton dagar inkomma med
förklaring över de misstankar om brott, som yppats mot henne. Eftersom
det ifrågasatta brottet skulle hava förövats redan i december 1952 och
närmare utredning om detsamma icke kunde ske utan föreståndarinnans
hörande samt föreståndarinnan ej kunde förstöra något bevismaterial eller
eljest hindra utredningen, hade Rudmar antagit, att landsfogden ämnat låta
med sitt ingripande anstå, tills föreståndarinnan återkomme till Broby.

Ändå att åtalsrätten för landsfiskal i hans egenskap av distriktsåklagare
icke omfattar sådant brott, för vilket misstankar mot föreståndarinnan i
förevarande fall yppats, har enligt 10 § 2 mom. landsfiskalsinstruktionen
Rudmar varit skyldig att ofördröjligen vidtaga alla för brottets beivrande
erforderliga åtgärder; och har det tillika ålegat honom att skyndsamt därom
underrätta landsfogden.

Rudmar, som åtminstone så tidigt som den 1 juli 1954 fått kännedom
om misstankarna mot föreståndarinnan, har emellertid först den 14 i samma
månad anmält saken till landsfogden. Även om Rudmar, såsom av utredningen
synes framgå, i viss mån haft anledning förutsätta att landsfogden
på annat sätt blivit underrättad om saken, har han dock icke, särskilt som
misstankarna avsett ett synnerligen allvarligt brott, ägt förlita sig på att
så skett. Dröjsmålet har varit av den betydenhet att Rudmar genom detsamma
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Lundborg har bestritt bifall till åtalet samt anfört: Den 2 eller den 3 juli
1954 hade dåvarande förste länsnotarien Blomgren anmält, att han av
Vesta Almqvist underrättats om att föreståndarinnan å ålderdomshemmet
misstänktes hava bragt en pensionär om livet. Blomgren hade företett ett
till honom av Vesta Almqvist överlämnat, av fattigvårdsstyrelsens ordförande
upprättat protokoll i saken. Blomgren hade därvid omtalat, att föreståndarinnan
avstängts från tjänstgöring samt att någon polisanmälan ej
gjorts. När Lundborg läst protokollet, hade det ögonblickligen stått klart
för honom, att polisutredning måste ske. Blomgren och Lundborg hade
varit ense om att fattigvårdsstyrelsen, vars ordförande tillika vore fjärdingsman,
skulle anmodas göra polisanmälan. Lundborg hade emellertid
bett Blomgren anmäla ärendet för landshövdingen, som Lundborg trott vara
anträffbar. Troligen den 5 juli hade Blomgren helt kortfattat omtalat, att
han föredragit ärendet för landshövdingen, som förklarat att polisutredning
skulle ske. För att påskynda saken hade Lundborg yttrat till Blomgren:
"Ring då omedelbart till fjärdingsmannen och anmoda honom anmäla saken”,
varpå Lundborg tillagt: ”Säg honom, att annars gör vi det.” Avsikten
med tillägget hade varit att för Levau framhålla deras allvarliga syn

119

på saken. Då Lundborg fällt nyssnämnda yttrande, hade det synts honom
lämpligt, att anmälan gjordes till landsfiskalen, som befunne sig på samma
plats som Levau samt på den plats där dödsfallet inträffat och den misstänkta
befunne sig. Samma dag hade Blomgren omtalat, att han framfört
beskedet till Levau samt att denne förklarat, att han vore fullt införstådd
med att anmäla saken. Lundborg hade då ansett sig bestämt kunna utgå
från, att landsfiskalen bleve underrättad och att denne omedelbart skulle
vidtaga erforderliga åtgärder i avvaktan på att landsfogden övertoge saken.
Lundborg ansåge sin underlåtenhet att efterhöra ärendets vidare utveckling
ursäktlig även på grund av de pressande arbetsförhållanden, som
vid denna tid varit rådande på landskansliet. Under den aktuella tiden
hade på landskansliet funnits allenast tre jurister mot vanligen sex. Helt
nya arbetsuppgifter hade dessutom tillkommit under veckan den 5—den 10
juli, då vissa tecken börjat tyda på att en paratyfusepidemi kunde uppkomma.
— Lundborg vore fullt medveten om att det riktigaste och lämpligaste
varit att direkt överlämna ärendet till landsfogden men hans förfarande
kunde ej anses såsom tjänstefel.

Det har ålegat Lundborg i egenskap av avdelningschef vid länsstyrelsen
att om de till honom framförda misstankarna skyndsamt underrätta den
myndighet, som haft att föranstalta om förundersökning rörande det ifrågasatta
brottet, eller således landsfogden i länet.

Utredningen giver vid handen, att Lundborg i stället för att direkt underrätta
landsfogden vidtagit de av Lundborg angivna åtgärderna i och
för förundersökning och beivrande av brottet. Dessa åtgärder hava emellertid
varken lett till att landsfogden utan tidsutdräkt erhållit kännedom om
saken eller ens varit uppenbart därtill ägnade.

Lundborg kan fördenskull icke undgå ansvar för tjänstefel.

Hovrätten dömer envar av Rudmar och Lundborg jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel att till kronan böta 15 dagsböter, varje dagsbot
för Rudmar bestämd till 15 kronor och för Lundborg till 25 kronor.

Om detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. Presidenten var
av skiljaktig mening såvitt angick åtalet mot Lundborg och anförde i
denna del: "Jag finner väl lika med pluraliteten att det ålegat Lundborg att
skyndsamt underrätta landsfogden om de framförda misstankarna. Lundborgs
underlåtenhet därutinnan anser jag emellertid med hänsyn till de av
honom vidtagna åtgärder och omständigheterna i övrigt ej böra för honom
föranleda ansvar för tjänstefel. Jag lämnar förty åtalet mot Lundborg utan
bifall.”

Mot hovrättens dom ha Rudmar och Lundborg fullföljt talan. Målet är
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

120

7. Försummelse av landssekreterare vid handläggning
av beredskapsärende

I ett under år 1951 till samtliga länsstyrelser utfärdat hemligt brev har
Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter rörande viss beredskap. Åtgärder enligt
brevet skola vidtagas dels av länsstyrelse och dels av vissa lokala myndigheter.
I brevet föreskrives således, att det åligger de lokala myndigheterna
att uppgöra de planer och vidtaga de förberedelser i övrigt, som påkallas av
föreskrifterna i brevet, samt att planerna skola granskas av länsstyrelsen.

Vid en av justitieombudsmannen Rudewall den 24 och den 25 mars 1955
verkställd inspektion av länsstyrelsen i Västernorrlands län inhämtades
rörande handläggningen hos länsstyrelsen av förevarande ärende, bland
annat, att länsstyrelsen, sedan brevet den 19 juni 1951 dit inkommit, den
6 juli samma år för kännedom överlämnat avskrifter av brevet till, bland
andra, de ifrågavarande lokala myndigheterna samt att länsstyrelsen först
i en den 16 juli 1954 expedierad skrivelse anmodat myndigheterna att verkställa
den anbefallda planläggningen med iakttagande av vissa anvisningar,
som dåmera uppgjorts.

Med anledning av vad sålunda förekommit avgav länsstyrelsen infordrat
yttrande, vid vilket fogats yttranden av landssekreteraren i länet Sven
Johan Nilsson jämte vissa andra befattningshavare. I sitt yttrande anförde
länsstyrelsen, bland annat, att det icke skäligen syntes kunna påstås att
någon av de för ärendets handläggning ansvariga tjänstemännen åsidosatt
sin tjänsteplikt eller i något väsentligt hänseende förfarit oriktigt.

Sedan ytterligare utredning i saken företagits, avgav Nilsson nytt yttrande,
däri han bland annat framhöll, att det icke med tillgänglig arbetskraft
vore möjligt att inom rätt tid medhinna alla viktiga och brådskande
arbetsuppgifter, varför det inom åtskilliga områden måste uppkomma eftersläpningar.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde därefter justitieombudsmannen
Rudewall, bland annat, följande.

Det vore instruktionsenligt föreskrivet och låge för övrigt i sakens natur
att ärende, som anhängiggjordes hos länsstyrelse, skulle utan onödig tidsutdräkt
företagas till behandling. I förevarande fall hade, såvitt anginge
den i brevet föreskrivna lokala planläggningen, länsstyrelsen i första hand
haft att beordra planläggningsarbetets igångsättande, därvid det varit
lämpligt att anvisningar till myndigheternas ledning lämnades av länsstyrelsen.
Väl kunde någon anmärkning icke i och för sig riktas mot läns -

121

styrelsens förfarande att den 6 juli 1951, såsom en inledande åtgärd vid
ärendets behandling, översända avskrifter av brevet till de lokala myndigheterna
för kännedom i avsikt att senare anmoda dem verkställa planläggningen
med ledning av anvisningar, vartill förslag skulle uppgöras.
Ärendet hade emellertid därefter varit föremål för en långsamhet i handläggningen,
som vore synnerligen anmärkningsvärd. Först den 16 juli 1954
eller således mer än tre år efter brevets mottagande hade länsstyrelsen
beordrat myndigheterna att utföra viss planläggning i saken. Ansvaret för
att ärendet inom behörig tid handlagts hos länsstyrelsen hade åvilat Nilsson.
Något förhållande av beskaffenhet att kunna lända Nilsson till ursäkt
förelåge icke. Vad Nilsson låtit komma sig till last genom sin försummelse
att tillse, att planläggningsarbetet utan onödig tidsutdräkt beordrats till
utförande, funne JO, i betraktande jämväl av ärendets speciella beskaffenhet
och det långa dröjsmål som förelupit, icke kunna undgå beivran.

JO uppdrog därför åt riksåklagarämbetet att vid hovrätten för Nedre
Norrland väcka och utföra åtal mot Nilsson för hans berörda försummelse.
Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

I dom den 2 november 1956 uttalade hovrätten för Nedre Norrland, att
länsstyrelsen vid ärendets handläggning visat försummelse, för vilken Nilsson
vore ansvarig. På anförda skäl fann emellertid hovrätten försummelsen
så ursäktlig, att den icke skäligen borde föranleda ansvar för tjänstefel.
Hovrätten lämnade förty åtalet utan bifall.

I målets avgörande deltogo hovrättens president och tre ledamöter, av
vilka presidenten och en ledamot voro ense om det beslut domen innehåller.
Två ledamöter voro skiljaktiga och dömde Nilsson jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel att utgiva 15 dagsböter om 35 kronor.

Med den utgång målet fått i hovrätten fann jag mig icke kunna åtnöjas.
Jag fullföljde därför talan mot hovrättens dom under yrkande att högsta
domstolen måtte, med ändring av domen, fälla Nilsson till ansvar för hans
ifrågavarande försummelse.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

122

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd
för disciplinär bestraffning

1. Olämpligt uppträdande av polisman under tjänsteutövning

Lantbrukaren Gösta Ewert Sihverheden i Stehag blev natten till den 23
juli 1952 under ett tillfälligt uppehåll i Gravarne såsom misstänkt för att
vara identisk med en för brott efterlyst person gripen av överkonstapeln
Hugo Nilsson och polismannen Orvar Carlsson, båda i Gravarne, samt
polismannen Harry Hansson på Smögen. Sedan Sihverheden legitimerat
sig, blev han omedelbart släppt.

Sihverheden ingav därefter till landsfiskalen i Sotenäs distrikt en anmälan
mot Nilsson, Carlsson och Hansson för det de vid ifrågavarande tillfälle
uppträtt på ett olämpligt sätt samt misshandlat Silwerheden. Sedan denna
anmälan överlämnats till landsfogden i Göteborgs och Bohus län Allan
Grauers, verkställde denne förundersökning i saken.

Av förundersökningshandlingarna framgick följande.

Den 22 juli 1952 hade till landsfiskalen i Sotenäs distrikt inkommit underrättelse
om att kriminalpolisen i Göteborg efterlyste en person vid namn
Sture Evald Solhagen såsom misstänkt för förmögenhetsbrott. Efterlysningen
hade innehållit Solhagens signalement. Hansson hade beordrats att
under kvällen nämnda dag spana efter Solhagen på restaurangerna på
Smögen.

Samma dag hade Sihverheden och hans broder, gymnastikdirektören Kjell
Erik Sandberg, vilka under semesterresa gjort uppehåll i Gravarne, begivit
sig över till Smögen, där de på kvällen intagit supé på en restaurang.

Vid förfrågan under kvällens lopp hade Hansson av källarmästaren på
sistnämnda restaurang fått upplysning om att en person vilkens utseende
överensstämde med signalementet på Solhagen och som vid förutbeställning
av bord uppgivit namnet Sihverheden befunne sig där. Hansson hade
civilklädd begivit sig dit och fått en plats intill Silwerheden och Sandberg.
Sedan Hansson konstaterat att Silwerheden företedde likhet med den efterlyste,
hade han telefonerat till Nilsson, vilken senare, också civilklädd, infunnit
sig och tagit plats bredvid Hansson. Nilsson och Hansson hade tillsammans
iakttagit Silwerheden och Sandberg under omkring en timmes tid,
men icke gjort något försök att samtala med dem. Då restaurangen stängts
och Silwerheden och Sandberg kort efter midnatt tagit färjan tillbaka till
Gravarne, hade Nilsson och Hansson följt efter dem, oavlåtligt bevakande
bröderna. För att undvika onödig uppmärksamhet hade Nilsson ej velat

123

anmoda dem att legitimera sig vare sig på restaurangen eller under färden
därifrån. Nilsson och Hansson hade fördenskull kommit överens om att
följa efter männen till deras bostad och där avkräva dem legitimation. Efter
återkomsten till Gravarne hade Silvverheden och Sandberg begivit sig till
torget. Hansson hade gått fram till ett korvstånd på torget och där sammanträffat
med Carlsson, som även var civilklädd, samt uppmanat honom
att inleda samtal med Silwerheden och Sandberg och försöka ta reda på
var de bodde.

Om vad därefter förekom uppgav Silvverheden följande: Medan Silvverheden
och Sandberg fortfarande stodo på torget hade en för dem okänd
man kommit fram till dem och börjat samtala med dem. Mannen hade sagt
sig vara fiskare och hade berättat om fiskefärder till England samt förklarat,
att han skulle ge sig ut på en sådan färd följande morgon, om vädret
bleve gynnsamt. Sedan de tillsammans köpt korv i korvståndet, hade mannen
föreslagit att de skulle spela poker tillsammans, vilket Silvverheden och
Sandberg avböjt. Vid bilstationen på torget hade stått två kvinnor och
väntat på bil. Mannen hade gått fram till dem och Silvverheden och Sandberg
hade dröjande följt efter. Mannen hade inlett ett livligt samtal med
kvinnorna och därunder föreställt sig med namnet ”Carlqvist”. Också Silvverheden
och Sandberg samt de båda kvinnorna hade föreställt sig. "Carlqvist”
hade v elat bjuda kvinnorna på grogg och sagt sig kunna skaffa amerikanska
cigarretter ”vid sidan av”. I detsamma hade en uniformerad tulltjänsteman
kommit gående över torget med en portfölj i handen. ”Carlqvist”
hade sagt sig vilja ha portföljen samt lämnat sällskapet för ett ögonblick
och gått fram till tulltjänstemannen, vilken därvid överlämnat portföljen
till honom. Då ”Carlqvist” återkommit, hade han stått och lekt eu
stund med portföljen och med en väska som tillhörde en av kvinnorna. Därefter
hade han tagit upp en halvliter eau de vie ur portföljen. Silvverheden
och Sandberg hade fått uppfattningen att ”Carlqvist” antingen var berusad
eller en ”ovanligt skum individ”. Efter vad Silvverheden förstått hade
kvinnorna varit av samma mening. Då kvinnornas bil kommit, hade ”"Carlqvist”
betett sig som om han velat följa med dem. Kvinnorna hade emellertid
givit sig av utan honom. Silwerheden och Sandberg hade blivit stående
kvar en stund vid bilstationen och Silwerheden hade yttrat till Sandberg,
att de icke vidare borde inlåta sig med cn så otrevlig individ som
”Carlqvist”. Därefter hade de börjat gå mot sin bil, som de haft parkerad
ett stycke från torget. För att slippa från ”Carlqvists” enträgna försök att
locka dem med i förehavanden, för vilka de icke hade något intresse, hade
de tagit en omväg genom cn liten gränd. I denna hade de blivit upphunna
av tre män av vilka en yttrat: ”Nu klipper vi till.” Männen hade hastigt
visat fram polisbrickor, varefter, innan Silwerheden i det rådande mörkret
hunnit mer än skymta brickorna, Silwerheden blivit gripen i armarna. En
av männen hade varit ”Carlqvist”. Denne hade i hånfull ton yttrat: ”Spe -

124

let är slut, nu är ni fast.” En förfrågan från Silwerheden om anledningen till
ingripandet hade avfärdats med yttrandet ”det får Ni veta senare”. Silwerheden
hade vid närmare eftertanke funnit det tvivelaktigt huruvida ”Carlqvist”,
med hänsyn till det sätt på vilket han tidigare uppträtt, verkligen
kunde vara polisman och Silwerheden hade så småningom kommit till uppfattningen
att de polisbrickor som visats varit falska. I tron att han blivit
utsatt för ett planlagt rånöverfall hade Silwerheden därför skräckslagen slitit
sig lös och sprungit nedåt torget, där han skrikit på hjälp så mycket
lungorna orkade. Silwerheden hade emellertid strax blivit upphunnen och
kommit i handgemäng, varunder han dragits omkull och fått sin ena tumme
vrickad ur led. Sålunda övermannad hade Silwerheden placerats i en bil
och förts till polisstationen. Sedan Silwerheden där givits tillfälle att legitimera
sig, hade det stått klart för polismännen, att Silwerheden icke vore
identisk med den efterlyste Solhagen. Silwerheden hade därefter lösgivits
och förts till läkare för att få sin skada omsedd. Sandberg, som lyckats komma
undan i samband med Silwerhedens flyktförsök, hade polisen icke vidare
eftersökt.

Sandberg bekräftade riktigheten av vad Silwerheden uppgivit rörande
vad som förekommit intill dess Sandberg lyckats undkomma.

Carlsson uppgav: Då Carlsson vid midnattstid uppehöll sig vid korvståndet
på torget hade Hansson kommit fram till ståndet. Carlsson hade
velat samtala med Hansson, men denne hade genom blinkningar låtit Carlsson
förstå att de icke borde visa sin bekantskap öppet. Carlsson hade därför,
sedan Hansson lämnat korvståndet, följt efter honom och mött honom
bakom detta. Hansson hade därvid pekat på Silwerheden och Sandberg
och viskat: ”Dom som går där ska skuggas. Slå dig i slang med dom och
ta reda på var dom bor.” Carlsson hade samtidigt iakttagit, att Nilsson
stått ett stycke längre bort vid en tidningskiosk. Efter att ha kvarlämnat
sin portfölj i korvståndet hade Carlsson gått fram till Silwerheden och
Sandberg och sagt ”hej” samt frågat dem, hur de hade det på semestern.
Carlsson hade uppgivit, att han vore fiskare. Efter en promenad tillsammans
fram och tillbaka till kajen hade antingen Silwerheden eller Sandberg
velat gå till korvståndet och köpa korv. Tillsammans hade de därefter gått
till bilstationen, där de inlåtit sig i samtal med två kvinnor. Troligen Sandberg
hade därunder frågat, om icke Carlsson, som ju ginge på fiskefärder,
hade tillgång till sprit. Carlsson hade svarat, att fiskarna finge både
exportöl och cigarretter. På Sandbergs fråga om han kunde få köpa cigarretter
hade Carlsson förklarat, att cigarretterna vore förseglade och icke
finge brytas förrän man kommit till sjöss. Efter en stund hade Carlsson
observerat, att kustvakten Hugo Bengtsson, som var iförd tullverkets uniform,
kommit gående över torget i riktning mot tidningskiosken med
Carlssons portfölj i handen. För att få tillfälle att tala med Nilsson hade

125

Carlsson sagt till Silvverheden och Sandberg, att han skulle gå bort och
hämta portföljen. Carlsson hade därefter gått över torget och träffat Nilsson,
Hansson och Bengtsson bakom tidningskiosken. Hansson hade frågat,
vad Silwerheden och Sandberg hette. Då Carlsson sagt att han icke fått
veta det, eftersom han icke föreställt sig, hade Hansson förklarat: ”Du får
göra det. Den ene av dom ska’ heta ''Silwerheden’.” Carlsson hade därigenom
bibragts uppfattningen att Silwerheden vore namnet på den efterlyste.
Sedan Carlsson fått sin portfölj, som innehöll en halvliter eau de vie,
hade han återvänt till bilstationen. Där hade han frågat de båda kvinnorna,
var de bodde. Då de svarat att de bodde utanför samhället, hade Carlsson
yttrat: ”Det var ju synd det. Hade Ni nu haft något rum, kunde vi gått
dit, så kunde jag bjudit på en grogg.” Samtidigt hade Carlsson öppnat sin
portfölj och visat konjaksbuteljen. I avsikt att därigenom intressera Silwerheden
och Sandberg och få dem att tala om var de bodde hade Carlsson i
detta sammanhang yttrat till kvinnorna: ”Då är ni inte intresserade av en
klädpoker?” Ingen i sällskapet hade svarat något därpå. Carlsson hade
därefter sträckt fram handen och föreställt sig som ”Carlqvist”, varvid
kvinnorna, liksom även Silwerheden och Sandberg, sagt sina namn. ”För
säkerhets skull” hade Carlsson ytterligare frågat Silwerheden om hans
namn. Sedan den bil de båda kvinnorna väntade på därefter kommit, hade
Carlsson tagit en kasse, som tillhörde en av dem, och gått några meter bort
från bilen. En av kvinnorna hade följt efter och Carlsson hade med låg röst
meddelat henne, att han vore från polisen och att han hade två kolleger stående
bakom tidningskiosken. Carlsson hade bett kvinnan stanna och hjälpa
polisen med att uppehålla Silwerheden och Sandberg genom samtal medan
Carlsson gick bort till Nilsson och meddelade, att han utrönt att den ene
av männen hette Silwerheden. Kvinnan hade emellertid vägrat, varefter hon
tagit kassen från Carlsson och satt sig i bilen. Innan bilen kört hade Carlsson
skyndat fram till chauffören och sagt: ”Inte ett ord om vem jag är.”
I detsamma hade Carlsson hört Bengtsson ropa: ”Orvar, Orvar, dom stack
bägge två.” Carlsson hade bett Bengtsson att tillkalla Nilsson och Hansson,
varefter Carlsson skyndat in i en gränd intill droskstationen där han hört
steg. Där hade Carlsson hunnit upp Silwerheden och Sandberg och frågat
dem ”vart tog Ni vägen”. En av dem hade frågat, om det icke vore möjligt
att komma fram vidare i gränden. Carlsson hade förnekat detta och
lovat att visa dem vägen, om de följde med honom. Då Nilsson i detsamma
kommit och på Carlssons fråga vad de borde göra svarat ”vi tar dom med”,
hade Carlsson tagit fram och visat sin polisbricka och yttrat: ”Nu är det
slut med det här spelet. Detta är polisen. Vill Ni följa med oss.” Nilsson
och Hansson, vilken sistnämnde också kommit tillstädes, hade jämväl visat
sina polisbrickor. Silwerheden och Sandberg hade frågande upprepat ”polisen,
polisen” och Silwerheden hade tillagt vänd till Carlsson: ”Men Ni var
ju fiskare nyss.” Carlsson och Hansson hade utan att lämna någon förkla -

126

ring fattat tag i Silwerheden och lett honom ut ur gränden och över torget.
På Silwerhedens fråga om anledningen till gripandet hade Carlsson därunder
svarat, att Silwerheden senare skulle få besked. Situationen hade därefter
utvecklat sig i huvudsak på sätt Silwerheden beskrivit. Under handgemänget
hade Silwerheden skrikit, så att Carlsson måst försöka tysta honom.
Då Carlsson icke lyckats därmed på annat sätt, hade han med ena armen
tryckt till Silwerheden över nacken och halsen men däremot icke gripit
honom över strupen. Tryckningen hade icke varit hårdare än att Silwerheden
kunnat fortsätta att skrika, ehuru mera dämpat. Bland annat hade
Silwerheden ropat: ”Stryp mig inte.”

Rörande Carlssons uppträdande på torget uppgav den ena av de bada
ovannämnda kvinnorna, Inga Sörlin, att han verkat i högsta grad onykter
och ”pratade en massa smörja”. Han hade sett ”väldigt sluskaktig ut” och
talat med en berusad persons jargong. Han hade erbjudit sig att "ordna
smuggelkonjak av en tullare” och bett kvinnorna försöka skaffa "vatten
till grogg”. Silwerheden och Sandberg däremot hade icke varit enträgna
på något sätt. Då kvinnornas bil kommit, hade Carlsson dragit Inga Sörlin
avsides och förklarat att han vore polisman samt bett att de skulle hjälpa
till att ”fånga in” Silwerheden och Sandberg, vilka vore ”stortjuvar”. Han
hade vidare föreslagit, att de skulle lura Silwerheden och Sandberg med i
bilen. Då Inga Sörlin avböjt, hade Carlsson vänt sig till chauffören och
yttrat något liknande till denne. Carlsson hade då fortfarande verkat berusad
och Inga Sörlin hade icke trott på uppgiften att han vore polisman.

Den andra av de båda kvinnorna, Britta Lindgren, lämnade i allt väsentligt
samma uppgifter som Inga Sörlin.

Bilens chaufför, Elof Hansson, som väl kände Carlsson, förklarade i fråga
om Carlssons påstående vid tillfället att han befunnit sig i tjänsteutövning,
att han ”ej själv trott så mycket på polisman Carlsson just då”.

Nilsson och Hansson samt kustvakten Bengtsson bekräftade i allt väsentligt
vad Carlsson uppgivit om deras förehavanden på torget. De hade icke
gjort några närmare iakttagelser av Carlssons uppträdande. Hansson uppgav,
att han icke bett Carlsson om annat än att söka utröna, var Silwerheden
och Sandberg bodde. Beträffande vad som förekommit i samband
med gripandet av Silwerheden uppgåvo Nilsson, Hansson och Bengtsson
i allt väsentligt detsamma som Silwerheden och Carlsson. Hansson uppgav
vidare, att han och Carlsson fått hjälp av några tillskyndande civilpersoner
att hålla fast Silwerheden, sedan Silwerheden efter flyktförsöket ånyo fasttagits
och dragits omkull. Polismännen förnekade, att de vid gripandet eller
under handgemänget brutit i Silwerhedens armar. Hansson uppgav, att skadan
i Silwerhedens tumme förmodligen uppstått då Silwerheden fallit omkull.
Jämväl de civilpersoner som kommit tillstädes under handgemänget
med Silwerheden hördes, och om sina iakttagelser därvid berättade de i
huvudsaklig överensstämmelse med övriga i ärendet hörda. En av dem, taxi -

127

båtsföraren Karl Allan Karlsson, uppgav, att han tyckt att Silvverheden
blivit väl hårdhänt behandlad i betraktande särskilt av att det varit fyra
personer samtidigt, som sökt övermanna honom.

I anledning av den verkställda förundersökningen anförde Grauers i
beslut den 16 december 1953: Polismännen hade anledning misstänka, att
Silwerheden var den för brott efterlyste Solhagen. Övervägande skäl talade
för att Nilsson på ett tidigt stadium bort avkräva den misstänkte legitimation.
A andra sidan kunde det ur spaningssynpunkt vara av värde att
först söka utröna, var den misstänkte hade sin tillfälliga bostad och huruvida
han hade medbrottslingar. Carlssons tillvägagångssätt vid försök att
utröna dessa saker vore klart olämpligt men med hänsyn tagen till samtliga
omständigheter ej av beskaffenhet att föranleda annan åtgärd än den
erinran, som innefattades i vad Grauers sålunda anfört. — Enligt uppgifter
av kustvakten Bengtsson och fiskaren K. G. Lorentzon hade Silwerheden och
Sandberg sprungit från taxistationen efter samtalet med Carlsson, varom
polismännen underrättats. Därigenom hade polismännens misstankar att
Silwerheden var den efterlyste Solhagen stärkts. Skäl till anmärkning mot
Nilsson för att han nu beslöt omhändertaga Silwerheden och Sandberg förelåge
ej. — Silwerheden hade efter omhändertagandet satt sig till motvärn
mot polismännen. Carlsson och Hansson, som tillsammans fört Silwerheden
mot polisstationen, syntes ha brustit i vaksamhet och kraft vid ingripandet
mot denne genom att ej förhindra att han gjorde sig fri. Anledning att på
grund därav vidtaga åtgärd mot någon av dem förelåge dock ej. Carlsson
hade uppgivit, att han i samband med att Silwerheden satte sig till motvärn
och skrek högljutt för att tysta honom lagt sin högra arm om nacken
och halsen på Silwerheden och tryckt huvudet mot sin bröstkorg. Därigenom
kunde Carlsson icke anses ha gjort sig skyldig till ansvar för misshandel.
Det vore ostridigt, att Silwerhedens vänstra tumme skadats efter
det han sammanträffat med Carlsson. Det hade emellertid icke kunnat
utrönas närmare, när det skett eller hur skadan uppkommit. Det vore icke
uteslutet, att skadan uppkommit genom Silwerhedens fall mot marken
(yttersta leden stukad). Av de hördas utsagor hade icke framkommit, att
någon av de medagerande tagit något tag om Silwerhedens vänstra arm på
sådant sätt, att skadan kunnat uppstå. Silwerheden hade icke utsatts för
våld, som med hänsyn till omständigheterna icke kunde anses försvarligt.
De uppgifter, som lämnats om Carlssons nykterhetstillstånd, gåve ej vid
handen att Carlsson var onykter. Silwerheden hade gjort sig skyldig till
våldsamt motstånd, vilket Silwerheden förklarat bero på att han genom
Carlssons uppträdande fått den uppfattningen, att denne var någon ”skum
figur". När sedermera Silwerheden greps hade emellertid polismännen legitimerat
sig, varför Silwerheden då bort inse att han hade med polismän
att göra. Att så ej skett syntes emellertid icke med hänsyn till omstiin -

128

digheterna föranleda ansvar för Silwerheden. I anledning därav avskrevs
ärendet från vidare handläggning.

I en den 2 februari 1955 hit inkommen klagoskrift hemställde Silwerheden
under hänvisning till nyss nämnda beslut, att JO måtte upptaga
ärendet till prövning och vidtaga de åtgärder, vartill förhållandena kunde
föranleda.

Med anledning av innehållet i klagoskriften och ovanberörda förundersökningshandlingar
anmodades Carlsson att hit inkomma med yttrande.
I avgivet yttrande vidhöll Carlsson i huvudsak sina ovan återgivna tidigare
uppgifter.

I ärendet inkom därefter Grauers med infordrat yttrande såvitt angick
Carlssons handlande före Silwerhedens omhändertagande och avförande
till polisstationen. Grauers anförde: Carlsson hade vid tillfället varit i
tjänst. Med hänsyn till Carlssons uppdrag och då det ankommit på Nilsson
att taga initiativet till gripandet av Silwerheden hade Carlsson sökt
uppehålla Silwerheden och Sandberg till lämplig tidpunkt därför. De medel
han använt för att nå sitt ändamål kunde förklaras av hans fallenhet för
skämt och upptåg. Han hade emellertid enligt Grauers mening gått för
långt och genom sitt uppträdande bibringat Silwerheden den uppfattningen,
att Carlsson var en skum figur. Grauers funne Carlssons förfaringssätt
förkastligt och olämpligt. Grauers ansåge emellertid icke, att Carlsson
därigenom gjort sig skyldig till straffbar gärning. Grauers föresloge fördenskull,
att Silwerhedens anmälan icke måtte föranleda annan åtgärd än ett
uttalande i nämnda riktning.

Efter tagen del av yttrandena inkom Silwerheden med påminnelser.

I en till polischefen i Sotenäs landsfiskalsdistrikt den 7 december 1955
avlåten skrivelse anförde jag i egenskap av tjänstförrättande justitieombudsman
därefter följande.

För fastställande av Silwerhedens identitet synes i föreliggande fall icke
ha erfordrats annat än att Silwerheden på lämpligt sätt anmodats att legitimera
sig. Detta kunde lämpligen ha skett redan på Smögen eller efter
färjans ankomst till Gravarne och hade icke behövt väcka besvärande uppmäiksamhet,
helst som polismännen ju voro civilklädda. Att Nilsson föredrog
att följa efter Silwerheden och Sandberg till deras bostad för att där
avkräva dem legitimation bör emellertid i betraktande av omständigheterna
icke föranleda någon anmärkning mot Nilsson.

Vidkommande Carlssons handlande innan Silwerheden och Sandberg gre -

129

pos finner jag vid övervägande av vad i denna del i ärendet förekommit
tilltro böra skänkas Silwerhedens samt Inga Sörlins och Britta Lindgrens
sinsemellan överensstämmande uppgifter. Av dessa, sammanställda med vad
Carlsson själv uppgivit, framgår att Carlsson uppträtt på ett sätt, som
måste ha mystifierat Silwerheden och Sandberg och som dessutom åtminstone
delvis varit ogrannlaga. Carlssons beteende, som icke betingats av
hans uppdrag, har avgjort varit ägnat att hos Silwerheden och Sandberg
liksom hos de båda kvinnorna väcka föreställningen att Carlsson var en
individ med tvivelaktiga avsikter. Att Carlsson tillika gjort intryck av att
vara berusad framgår av bland annat Inga Sörlins uppgifter. Det är under
dessa förhållanden icke oförklarligt, att Silwerheden, då han och Sandberg
upphunnos i gränden och grepos av polismännen, icke fäste tillräckligt
avseende vid de företedda polisbrickorna utan trodde sig utsatt för ett överfall
samt därför slet sig lös och försökte undkomma. Det synnerligen omdömeslösa
sätt, varpå Carlsson uppträtt innan Silwerheden greps, har
otvivelaktigt utgjort den huvudsakliga orsaken till att händelserna senare
utvecklat sig på ett för Silwerheden så pinsamt och olyckligt sätt. Jag finner
emellertid icke i ärendet visat, att vid Silwerhedens fasttagande efter
flyktförsöket större våld tillgripits än som var motiverat för att hindra
honom från att rymma. På vad sätt den Silwerheden därvid tillfogade skadan
i en tumme uppkom har icke kunnat klarläggas i ärendet. Vad härutinnan
förekommit ger således i och för sig icke anledning till någon åtgärd
från min sida. Däremot har Carlsson genom sitt ovan berörda beteende
innan Silwerheden greps i så hög grad åsidosatt honom jämlikt 4 §
allmänna polisinstruktionen åvilande skyldighet att såväl i som utom
tjänsten uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning, att beivran
därav icke kan underlåtas. Denna beivran finner jag kunna ske i disciplinär
väg.

På grund av vad jag sålunda anfört överlämnade jag, under åberopande
av innehållet i 31 § första stycket och 33 § polisreglementet, handlingarna
i ärendet till polischefen för den åtgärd mot Carlsson, som polischefen
kunde finna påkallad.

I övrigt lät jag bero vid vad i ärendet förekommit.

Polischefen i Sotenäs landsfiskalsdistrikt yttrade i beslut den 29 deceviher
1955 följande.

Enär Carlsson vid ifrågavarande tillfälle visat oförstånd och oskicklighet
i tjänsten, prövade polischefen rättvist att i enlighet med 31 och 33 § §
polisreglementet den 4 juni 1948 tilldela honom varning.

Polischefens beslut har vunnit laga kraft.

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1057 ars riksdag.

130

2. Obehörigt förfarande av landsfiskalsassistent genom att, efter
det han för kronans räkning försålt beslagtagna älgkalvar, för
egen räkning förvärva delar därav
eller framställa förslag härom

Vid utredning, som verkställts av landsfogden i Skaraborgs län i samband
med vissa härstädes anförda klagomål, varom nu icke är fråga, framkom
följande.

Den 12 oktober 1953 anmälde dåvarande överkonstapeln Bertil Jonsson
till landsfiskalen i Hasslerörs distrikt Allan Jansson, att en årskalv av älg
samma dag under eljest tillåten älgjakt blivit fälld å fastigheten Julaholm
i Utby inom Ullervads kommun. I anledning därav beordrade Jansson dåvarande
landsfiskalsassistenten, numera biträdande landsfiskalen i distriktet
Nils Thomsen att inställa sig på jaktplatsen för utredning samt beslag
och försäljning av kalven. Sedan Thomsen hos slakteriföreningen i Töreboda
inhämtat vissa upplysningar angående dagspriset å älgkött, begav
han sig till jaktplatsen åtföljd av Jonsson. Efter verkställd undersökning,
innefattande bland annat förhör med skytten, frågade Thomsen deltagarna
i jaktlaget, om de ville köpa kalven. Då prisfrågan därvid kom på tal, gjorde
Thomsen en beräkning genom att från det ungefärliga dagspriset avdraga
transport- och slaktkostnader, vilka slakteriföreningen, om den köpte kalven,
icke skulle svara för. På så sätt kom han fram till ett visst pris, vilket
godtogs av jaktlaget. Sedan affären sålunda avslutats, uppkom fråga om
försäljning till Thomsen och Jonsson av ett stycke kött av kalven. Enligt
vad Thomsen uppgivit fördes saken på tal av honom eller Jonsson, under
det att Jonsson sagt sig icke kunna minnas, huruvida så var förhållandet
eller om det var någon i jaktlaget som framförde förslaget. Något pris var
icke på tal, men det var tydligen underförstått, att priset skulle vara detsamma
som jaktlaget betalade. Som Thomsen kommit att tänka på att
även Jansson kanske ville överta ett stycke kött, ringde Thomsen därefter
till dennes bostad. Huruvida Thomsen därvid talade med Jansson själv
eller med dennes hustru kunde Thomsen icke erinra sig. Jansson uppgav
i ärendet, att det troligen var hans hustru som tog emot samtalet, varefter
hon underrättade Jansson. Det bestämdes i varje fall, att även Jansson
skulle ha ett stycke kött av kalven. Vid därefter företagen uppvägning av
kalven — varvid den befanns ha en vikt av 75 kg, huden oräknad — avskildes
en fjärdedel för Thomsens, Jonssons och Janssons räkning. Likviden
därför erlades av Jonsson, som även omhändertog det inköpta.
Thomsen och Jansson erhöllo därefter av Jonsson vardera omkring 3 kg
och erlade betalning därför till denne.

Den 15 oktober 1953 eller således tre dagar efter föregående händelse
anmälde polismannen Sven Nordström till Jansson, att en årskalv av älg

131

samma dag blivit nedlagd i Lugnås. På grund därav erhöll Thomsen av
Jansson enahanda uppdrag som beträffande den älgkalv varom nyss varit
fråga. I anledning därav och sedan Nordström på Thomsens uppdrag ringt
till Sven Petterssons slakteriaffär i Lugnås och meddelat, att det kunde
bli fråga om försäljning av kalven till Sven Pettersson, begav Thomsen sig
i sällskap med Nordström till jaktplatsen för undersökning.

En son till Sven Pettersson vid namn Rutger Pettersson, vilken mottagit
telefonsamtalet från Nordström, uppgav vid förhör under den av
landsfogden verkställda utredningen, att Thomsen en stund efter nyssnämnda
samtal ringt till affären och att därvid mellan Thomsen och Rutger
Pettersson överenskommits om försäljning av kalven till ett pris av 3
kronor per kg för hel vikt. Thomsen å sin sida förnekade, att något dylikt
samtal ägt rum.

Efter det Thomsen avslutat undersökningen å jaktplatsen, besökte han
i sällskap med Nordström slakteriaffären. Angående vad som förekom i
samband med besöket föreligga delvis skiljaktiga uppgifter av å ena sidan
Thomsen och Nordström samt å andra sidan Rutger Pettersson och dennes
bror Rolf Pettersson. Skiljaktigheterna ha samband med Thomsens och
Rutger Petterssons sinsemellan oförenliga påståenden om huruvida före
besöket träffats överenskommelse om försäljning av kalven till Sven Pettersson.
Under det att enligt Thomsens och Nordströms uppgifter vid besöket
till en början dryftades huvudsakligen, vilket pris som kunde komma
i fråga vid försäljning till Sven Pettersson, var det enligt Rutger Pettersson
och Rolf Pettersson överhuvudtaget icke något tal därom, eftersom priset
ju enligt deras mening redan då varit bestämt.

Beträffande frågan huruvida överhuvudtaget någon överenskommelse om
köp kom till stånd vid besöket intog Thomsen vid utredningen i ärendet
slutligen den ståndpunkten, att han till sist gått med på att sälja kalven
till ett pris, som han emellertid icke kunde erinra sig men som var något
lägre än dagspriset enligt slakteriföreningens notering.

Enligt samstämmiga uppgifter av Thomsen, Nordström och bröderna
Pettersson begärde Thomsen under besöket att få köpa en benfri bit av
kalven för samma pris som Sven Pettersson enligt överenskommelsen skulle
erlägga. Detta skedde efter det avtal om försäljningen till Sven Pettersson
kommit till stånd. Bröderna Pettersson voro emellertid icke villiga att tillmötesgå
Thomsens önskan och frånträdde i anledning av densamma köpet,
som sålunda fick förfalla. Därefter sålde Thomsen samma dag kalven till
slakteriföreningen för gällande dagspris, 3 kronor per kg.

I Thomsens överläggningar med bröderna Pettersson tog Nordström icke
någon del.

Före Thomsens ankomst till slakteriaffären hade Rutger Pettersson vidtagit
anstalter för kalvens hemforslande genom att vidtala en person vid
namn Siirdkvist att hämta kalven på den plats vid allmänna vägen, dit

132

kalven skulle framforslas. Sedan frågan om försäljning till Sven Pettersson
fått förfalla, framställde Särdkvist, vilken för ändamålet begivit sig till
nyss angivna plats men fått återvända med oförrättat ärende, anspråk på
ersättning för sitt besvär. I anledning därav erlade Thomsen sedermera av
egna medel sådan ersättning med 5 kronor.

I yttrande den 15 januari 1955 till landsfogden anförde Thomsen bland
annat, att han icke vid något annat tillfälle köpt eller begärt att få köpa
älgkött av personer, till vilka han kort förut på tjänstens vägnar sålt dylikt
kött. Han vore numera fullt medveten om att hans förfaringssätt varit
olämpligt och försäkrade att han tagit varning och icke skulle upprepa
detsamma.

I anledning av vad sålunda förekommit anförde landsfogden i ett till JO
avgivet utlåtande: Vad anginge Thomsens befattning med den vid tillfället
den 12 oktober 1953 omhändertagna älgkalven kunde det måhända
ur principiell synpunkt ifrågasättas, om det överhuvudtaget vore lämpligt
att överlåta en beslagtagen älgkalv till det jaktlag, som skytten tillhörde.
Därest så skedde, borde i varje fall förrättningsmannen icke av jaktlaget
övertaga någon del av kalven. En förrättningsman, som inköpt en del av
köttet till samma pris som jaktlaget erlagt, kunde nämligen misstänkas
för att ha sålt kalven till lägre pris än vad som kunnat erhållas på annat
håll. Då Thomsen emellertid icke syntes kunna misstänkas ha sålt kalven
till jaktlaget för att själv kunna förvärva älgkött till inköpspris, syntes i
fråga om Thomsens förfarande att inköpa en del av älgkalven kunna bero
vid en erinran om det olämpliga i detta hans förfarande. Beträffande Jonssons
inköp av älgkött syntes med hänsyn till föreliggande omständigheter
och då Thomsen som förman deltagit i inköpet, icke vara anledning till
åtgärd mot denne. Att Jansson övertagit omkring 3 kg av Thomsens och
Jonssons inköp syntes endast böra föranleda en erinran om att landsfiskal
eller honom underställd personal icke i samband med försäljning av beslagtaget
älgkött borde till därvid överenskommet pris inköpa någon del av
köttet. Ett sådant inköp medförde nämligen en förmån, som tjänsteförrättningen
icke vore avsedd att bereda förrättningsmännen. I fråga om Thomsens
förfarande vid försäljningen av den älgkalv, som skjutits den 15 oktober
1953, hade Thomsen enligt Rutger Petterssons bestämda uttalande avtalat
med denne i telefon om försäljning av kalven för 3 kronor per kg,
vilket varit gällande dagspris. Rutger Petterssons uppgift därom vunne
även stöd av att man i slakteriaffären före Thomsens ankomst dit vidtagit
anstalter för kalvens hemforslande. Anledningen till att avtalet icke fullföljts
syntes därför uteslutande ha varit, att Thomsen begärt att till inköpspris
få köpa en smakbit av kalven. Denna begäran vore svårförklarlig med
hänsyn till att Thomsen endast tre dagar tidigare förvärvat kött av en

133

annan älgkalv. Då bröderna Pettersson i samband med Thomsens begäran
frångått överenskommelsen om inköp av kalven, ville det synas som om
Thomsen icke på något sätt sökt överskyla sitt tilltag. Han syntes icke
ha varit så pass diplomatisk, att han återtagit sin begäran, något som
gjorde att man frågade sig, om han verkligen förstått det olämpliga och
oriktiga i sitt förfarande. Thomsens beteende i slakteriaffären syntes innebära
oförstånd i tjänsten, enär Thomsen genom sitt förfarande dels sökt
skaffa sig ekonomisk förmån, dels varit ett dåligt föredöme för Nordström,
dels ock satt aktningen för sin tjänst i fara.

I därefter infordrat yttrande anförde Thomsen bland annat, att han
icke förrän han märkt bröderna Petterssons reaktion förstått, att hans
begäran att få köpa av älgköttet varit olämplig. Med hänsyn därtill och
då hans tjänstgöring i övrigt icke givit anledning till allvarligare anmärkningar
hemställde Thomsen, att i ärendet finge bero vid vad däri förekommit.

I en till länsstyrelsen i Skaraborgs län avlåten skrivelse anförde jag
följande.

I fråga om Thomsens befattning med de båda älgkalvarna må till en
början i formellt hänseende anmärkas att, såvitt framgår av utredningen,
Thomsen icke synes ha iakttagit föreskriften i 36 § 2 mom. jaktstadgan
att i dylika fall, innan försäljning äger rum, syn och värdering skall ske
genom två ojäviga män. Med hänsyn till att Thomsen dock, enligt vad
utredningen visar, på annat sätt införskaffat för beräkningen av försäljningspris
erforderliga upplysningar anser jag mig emellertid i denna del
kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

I övrigt får jag anföra följande.

Det är ett oavvisligt krav att varje tjänsteman med avseende å angelägenhet
som har samband med tjänsten icke företager sig något, som bereder
honom otillbörlig vinning eller med fog kan framstå såsom försök
från hans sida att förskaffa sig en förmån, vilken icke tillkommer honom
på sakliga grunder. Ett sådant förfarande är ägnat att nedsätta tjänstemannens
anseende. Om tjänsteman inlåter sig på dylikt vid försäljning för det
allmännas räkning, kan det lätt inträffa, att hänsyn till hans tjänsteställning,
i förening med en naturlig önskan att stå väl till hos tjänstemannen,
påverkar andra parten till att i den föreliggande situationen eftersätta sitt
eget intresse till fördel för tjänstemannen. Härtill kommer — något som
är icke mindre betänkligt — att dylikt uppträdande av en tjänsteman är
ägnat att väcka misstanke om alt tjänstemannen för vinnings skull icke
tillvaratager de intressen, som han å tjänstens vägnar har att bevaka.

För den av Thomsen jämte andra förvärvade delen av den i Julaholm

134

fällda älgkalven har till jaktlaget såsom säljare erlagts ett pris, som var
beräknat efter jaktlagets inköpspris och således var uppenbart lägre än vad
köttet skulle ha betingat vid inköp i allmänna handeln. Vad avser den i
Lugnås nedlagda kalven var det pris per kg, som Thomsen erbjöd för ett
stycke benfritt kött, detsamma som Sven Pettersson skulle erlägga för hela
kalven inklusive ben. Thomsens erbjudande låg även i detta fall — oavsett
huruvida avtal om försäljning av kalven till Sven Pettersson kommit till
stånd under de av Rutger Pettersson angivna omständigheterna eller på
det sätt Thomsen gjort gällande — avsevärt under priset för sådant kött i
allmänna handeln.

Thomsens förfarande att, efter det han för kronans räkning sålt ifrågavarande
kalvar, under förhandenvarande omständigheter för egen räkning
förvärva viss del därav eller framställa förslag härom synes mig därför ur
nyss anförda principiella synpunkter otvivelaktigt ha inneburit ett åsidosättande
av vad som får anses ha ålegat Thomsen enligt tjänstens beskaffenhet.
Thomsen har ock genom sitt handlande kommit att framstå som
ett dåligt föredöme för andra polismän. Visserligen har fråga varit om förhållandevis
små myckenheter, vilka kunnat medföra endast obetydlig
vinning för Thomsen. Det kan icke heller antagas annat än att Thomsens
handlande väsentligen berott på oförstånd och bristande erfarenhet; Thomsen
synes ock ha tagit varning av vad som förekommit. Som det emellertid
för bevarandet av allmänhetens förtroende för tjänstemännen är av
utomordentlig vikt att inskärpa att dylika förfaranden äro oförenliga med
samhällets krav på tjänstemännens oförvitlighet, finner jag — även med
vederbörligt beaktande av vad nyss framhållits till Thomsens förmån —
att vad Thomsen sålunda låtit komma sig till last på grund av principiella
skäl icke bör lämnas utan beivran. Denna beivran finner jag kunna ske i
disciplinär väg.

På grund av det anförda överlämnade jag, under åberopande av innehållet
i 41 § landsfiskalsinstruktionen, handlingarna i ärendet till länsstyrelsen
för den åtgärd mot Thomsen, som länsstyrelsen kunde finna påkallad.

I fråga om den befattning Jonsson tagit med ifrågakomna förvärv av
älgkött lät jag, då Jonsson — ehuru han fick anses i tjänsten ha biträtt vid
försäljningen av kalven till jaktlaget — haft en i förhållande till Thomsen
underordnad ställning, bero vid vad i saken förevarit.

Vad slutligen angår Jansson fann jag väl anmärkningsvärt att denne, när
han fick kännedom om förvärvet från jaktlaget, icke syntes ha rest någon
invändning mot Thomsens handlingssätt utan för egen räkning mottagit
viss del av köttet. Med hänsyn till omständigheterna ansåg jag mig dock
även beträffande Jansson kunna låta bero vid mina i ärendet gjorda uttalanden,
vilka delgåvos honom.

135

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrade i beslut den 30 oktober 1956
följande.

Biträdande landsfiskalen Thomsen har genom sitt förfarande att, efter
det han för kronans räkning sålt ifrågavarande beslagtagna älgkalvar,
under förhandenvarande omständigheter för egen räkning förvärva viss del
därav eller framställa förslag därom icke behörigen iakttagit sina tjänsteplikter.

På grund därav meddelar länsstyrelsen, med stöd av 41 § landsfiskalsinstruktionen,
Thomsen varning.

Länsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

136

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II

1. Vägran av utmätningsman att verkställa utmätning, enär till
beloppet klar fordran icke skulle föreligga

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Nils Leander i Norrköping
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom dom den 22 juni 1953, som vann laga kraft, dömde rådhusrätten
i Norrköping till hemskillnad mellan ingenjören Sven Claesson och dennes
hustru Beth Claesson och förpliktade i samband därmed Sven Claesson
att såsom underhållsbidrag till vartdera av makarnas två barn till hustrun
förskottsvis varje månad utgiva 100 kronor.

I egenskap av ombud för Beth Claesson översände klaganden med skrivelse
den 12 oktober 1954 för verkställighet domen till stadsfogden i Visby
med anhållan att, enär till betalning den 1 september och den 1 oktober
1954 förfallna 400 kronor voro oguldna till ett belopp av 310 kronor, detta
belopp måtte uttagas av Sven Claesson, vilken dåmera var bosatt i Visby.
I skrivelsen anförde klaganden vidare: Sven Claesson hade genom hyresbetalning
för augusti månad 1954 av det den 1 september 1954 förfallna
beloppet guldit 28 kronor 89 öre. Beth Claesson hade den 12 oktober 1954
per postgiro mottagit 61 kronor 11 öre. Därutöver vore de den 1 september
och den 1 oktober förfallna underhållsbidragen oguldna. Sven Claesson
ansåge, att hustrun häftade i skuld till honom därför att han fått erlägga
högre skatt på grund av att makarna sambeskattats. Förhållandet vore
emellertid enahanda vad beträffade Beth Claesson. Hon hade ju även erhållit
högre skatt på av henne deklarerad inkomst på grund av reglerna om
makars sambeskattning. Någon fordringsrätt uppkomme ju därigenom icke
för ena maken mot den andra. Mannen hade förklarat, att han komme att
deponera 80 kronor per månad ”till dess uppgörelsen om underhållets storlek
blir klar”. Klaganden trodde icke, att mannen komme att deponera
något belopp, och det vore ju saken ovidkommande. Rådhusrätten i Norrköping
hade den 4 oktober 1954 dömt till äktenskapsskillnad och förpliktat
Sven Claesson att utgiva samma bidrag som i hemskillnadsdomen. Claesson
hade anmält vad mot domen. Han bodde enligt uppgift i Visby men innehade
en isolitfabrik i Etelhem. Skulle han möjligen ha bosatt sig där och
Etelhem lyda under annan utmätningsman, hemställde klaganden, att
stadsfogden måtte vidarebefordra ansökningen dit.

I skrivelse den 19 oktober 1954 till klaganden anförde dåvarande stadsfogden
i Visby K. Widin, bland annat, följande:

137

”Den underhållsskyldige, som av mig underrättats om ansökningen, har
för mig företett postanvisningskvitto å den 2/8 1954 till E. Lindahl insända
kr. 208: 89, vilket belopp enligt företett hyreskontrakt skulle motsvara en
månads hyra. Ingeniör Claesson har vidare visat mig kopior till avräkningar,
som han för varje månad tillsänt hustrun och mot vilka hon enligt
makens uppgift hittills icke haft något att erinra. Avräkningarna upptaga
bland annat betald hyra och skatt, mellan makarna föreligger ett särskilt
avtal av den 16/0 1953. Den sista avräkningen är av den 1/10 1954 och
utvisar en Sven Claessons skuld å kr. 61: 11, vilket belopp Claesson den
11/10 1954 över postgiro tillsänt hustrun. Då för utmätning till beloppet
klar fordran icke föreligger, finner jag vidare verkställighet icke nu kunna
äga rum. Med besked härom får jag härmed återställa domen. Kostnaderna
uttagas medelst postförskott å kr. 5: 25.

Visby i stadsfogdekontoret den 19 oktober 1954.

K. Widin.”

Efter mottagandet av detta besked skrev klaganden den 22 oktober till
Widin följande: Beth Claesson hade ingen som helst anledning att yttra sig
över mannens ”avräkningar”. Om hon icke yttrade sig till honom, så hade
hon därmed icke godkänt avräkningarna. För övrigt kunde klaganden
nämna, att han beträffande dessa avräkningar talat med mannens ombud
i äktenskapsskillnadsmålet. Denne hade sagt sig skola tillsäga mannen, att
det icke ginge an för honom att förfara på sätt han gjort. Klaganden hade
begärt verkställighet för utfående av de belopp, som det enligt den lagakraftvunna
domen ålåge Sven Claesson att till Beth Claesson utgiva den 1
september och den 1 oktober 1954 och därvid angivit, att av dessa belopp
guklits dels 28 kronor 89 öre och dels 61 kronor 11 öre. Sven Claesson hade
icke företett och kunde icke förete handlingar, som utvisade att han å ifrågavarande
belopp betalat något utöver vad klaganden uppgivit. Klaganden
hemställde, att Widin omgående ville meddela honom, om Widin komme
att vidtaga åtgärder för uttagande av 310 kronor. Klaganden vore för sådant
fall beredd att, om så erfordrades, återställa till honom den returnerade
domen. För motsatt fall nödgades klaganden vidtaga andra åtgärder
för erhållande av exekution.

Till svar meddelade Widin i skrivelse den 23 oktober 1954 till klaganden,
att Widins skrivelse den 19 oktober innehölle hans beslut i utsökningsmålet
och att besvär över beslutet finge anföras hos överexekutor i Visby.

Sedan Beth Claesson anfört besvär över Widins omförmälda beslut och
yrkat, att överexekutor måtte förständiga Widin att vidtaga verkställighetsåtgärder
för uttagande av 150 kronor, utgörande återstoden av Beth
Claesson tillkommande underhållsbidrag per den 1 oktober 1954, sedan
efter målets anhängiggörande avbetalning skett med 160 kronor, bestred
Widin i avgiven förklaring bifall till besvären under åberopande av att
Sven Claesson mot kravet invänt, att han genom redovisningar, som han

138

lämnat Beth Claesson utan att hon mot desamma gjort några erinringar,
vore utan skuld till henne samt att det syntes tillkomma domstol att avgöra,
huruvida Sven Claessons redovisningar vore berättigade.

I meddelat utslag föreläde överexekutor, under förklaring att de av
Widin gjorda erinringarna icke förtjänade avseende, Widin att vidtaga
verkställighetsåtgärder med avseende å återstående belopp 150 kronor.

Sedan klaganden därefter den 16 november 1954 tillskrivit Widin, erhöll
klaganden från honom omförmälda belopp jämte viss kostnadsersättning
ävensom domen med bevis att gäldenären den 7 december 1954 betalat 150
kronor.

I den hit översända klagoskriften påtalade klaganden Widins vägran att
verkställa domen på klagandens första framställning därom. Klaganden
anförde därutinnan: Gäldenären hade invänt, att han fullgjort sin betalningsskyldighet
genom att han i borgenären tillställda avräkningar kvittat
sin skuld enligt domen mot fordringar hos borgenären. Till stöd för påståendet
att han betalat sin skuld enligt domen hade gäldenären hos Widin
företett kopior av avräkningar samt uppgivit, att borgenären ”icke haft
något att erinra”. Widin hade då, utan borgenärens hörande — och trots
att borgenären vid påkallande av verkställighet meddelat att gäldenären
påstått motfordran, som icke av borgenären kunde godkännas — meddelat
beslutet att, då för utmätning till beloppet klar fordran icke förelåge,
funne Widin vidare verkställighet icke nu kunna äga rum. Det ville synas,
som om Widin förmenade, att för att verkställighet skulle kunna äga rum
erfordrades att mellan borgenär och gäldenär till beloppet ostridig fordran
skulle föreligga. Klaganden hävdade, att utmätningsman icke ägde vägra
exekution med mindre gäldenären styrkte att han verkställt betalning eller
hos borgenären ägde kvittningsgill motfordran till belopp, uppgående till
eller överstigande det som borgenären under åberopande av domen yrkat
skola exekutivt uttagas. Men ej nog därmed. Sedan Widin av borgenären
underrättats om att gäldenären efter sagda beslut betalat del av det belopp
för vilket exekution sökts, i anledning varav gäldenären nedsatt sin begäran
om exekution att avse ett lägre belopp, syntes Widin alltjämt ha ansett
gäldenärens helt obestyrkta påstående att han ej häftade i skuld till borgenären
föranleda, att vidare verkställighet ej kunde äga rum. I sitt yttrande
till överexekutor hade ju Widin uttalat, att ”det torde tillkomma domstol
att avgöra, huruvida mannen Claessons redovisningar voro berättigade”.
Om Widin verkligen hyste den uppfattning, som kommit till synes i beslutet
och i förklaringen till överexekutor, kunde enligt klagandens förmenande
hos Widin aldrig ernås exekution, såvida gäldenären motsatte sig sådan.
Det vore anmärkningsvärt, att Widin ansett sig böra vägra vidare verkställighetsåtgärd
enbart i anledning av gäldenärens helt obestyrkta påstående
att han tillställt borgenären avräkningar, enligt vilka han icke

139

vidare häftade i skidd till borgenären. Klaganden funne det slutligen högst
anmärkningsvärt, att Widin uttalat att verkställighet ej skulle äga rum,
om gäldenären mot kravet gjorde invändningen att han ej häftade i skuld
till exekutionssökanden, icke på grund av att han verkställt reguljär betalning
utan av annat skäl, vars berättigande det enligt Widins uppfattning
tillkomme domstol att avgöra. Då genom Widins beslut den 19 oktober
1954 klagandens huvudman åsamkats kostnader, hade klaganden å sin
huvudmans vägnar velat bringa vad sålunda förekommit till JO:s kännedom.

Enligt uppgift i klagandens ovanberörda skrivelse till Widin den 16
november 1954 hade Beth Claesson på grund av Widins beslut den 19
oktober haft kostnader i form av advokatarvode in. m. till ett belopp av
75 kronor.

Sedan med anledning av klagoskriften Widin anmodats att hit inkomma
med yttrande, anförde han i avgivet yttrande följande.

Ifrågakomna ansökan om utmätning hos Sven Claesson hade inkommit
till Widin den 13 oktober 1954. Uppgiften om gäldenärens skuld hade synts
Widin oklar, då det uppgivits dels att genom hyresbetalning för augusti
och kontant å giro den 12 oktober 1954 verkställts avbetalning av det den
1 september 1954 förfallna underhållsbidraget och dels att de den 1 september
och den 1 oktober förfallna underhållsbidragen voro oguldna. I
förstone hade han icke kunnat tolka detta annorlunda än att felskrivning
förelåg och att utöver de den 1 september och den 1 oktober förfallna beloppen
jämväl resterade skuld för augusti. Gäldenären, som av Widin
underrättats om ansökningen, hade bestritt att han hade någon som helst
skuld å fordrade underhållsbidraget samt inställt sig hos Widin, medförande
sina affärsmässigt ordnade kassaverifikationer för hela den tid, varunder
underhållsskyldighet enligt den åberopade domen förelegat. Av dessa
hade framgått, att gäldenären månad för månad upprättat avräkningar
rörande underhållsbidraget, vilka han uppgivit sig ha regelbundet tillsänt
hustrun. Den sista avräkningen hade varit daterad den 1 oktober 1954
och utvisat en skuld å 61 kronor 11 öre, vilket belopp gäldenären den 11
oktober 1954 översänt till hustrun. Av avräkningarna hade framgått, att
gäldenären som betalning å underhållsbidraget avräknat utgifter för hyra
och skatt. Det berättigade däri hade undandragit sig Widins bedömande.
Gäldenären hade då förklarat, att samtliga avdrag skett efter överenskommelse
med hustrun. Han hade företett ett mellan makarna upprättat skriftligt
avtal av den 16 juni 1953, varav Widin allenast kunnat finna, att
hustrun ägde kvarbo i makarnas lägenhet, men icke att hyran skulle betalas
av mannen och avräknas å underhållsbidraget. Att så finge ske hade dock
icke synts Widin stridande mot uppgifterna i utmätningsansökningen. Det
den 2 augusti 1954 av gäldenären erlagda hyresbeloppet hade utgjort 208
kronor 89 öre. Då utmätningssökanden i sin skrivelse omnämnt en avbetal -

140

ning genom hyresbetalning i augusti av 28 kronor 89 öre, hade det synts
Widin icke uteslutet att felskrivning kunde föreligga. Som gäldenären alltjämt
påstått, att han icke resterade för något underhållsbidrag, och det berättigade
i de av gäldenären gjorda avräkningarna undandragit sig Widins
bedömande, hade han icke kunnat fastställa det belopp, för vilket indrivning
borde äga rum. Skriftlig förfrågan hos klaganden hade Widin icke
ansett böra göras, då av generalpoststyrelsens cirkulär den 9 juli 1954 framgått,
att utmätningsman icke ägde tjänstebrevsrätt vid brevväxling med
parter i utsökningsmål. Widin hade därför ansett sig böra avslå ansökningen
i föreliggande skick och återsänt handlingarna till klaganden med skrivelsen
den 19 oktober 1954. Widin hade därvid förmodat, att denne, därest han
icke kände till parternas överenskommelser och gäldenärens till hustrun
överlämnade redogörelse för sitt sätt att gälda underhållsbidraget, skulle
låta sig angeläget vara att genom samtal med Beth Claesson och den för de
omyndiga förordnade barnavårdsmannen verkställa utredning och därefter
inkomma med ny ansökan. Det hade förefallit Widin vara en lätt uppgift
att med ledning av Beth Claessons exemplar av avräkningarna lämna en
exakt uppgift om där föreliggande felaktigheter. Klaganden förklarade
emellertid i klagoskriften dels att Beth Claesson icke hade någon som helst
anledning att yttra sig över mannens avräkningar och dels att han talat
med Sven Claessons ombud i äktenskapsskillnadsmålet, vilken skulle tillsäga
mannen, att det icke ginge an att förfara på sätt han gjort. Klaganden
antydde sålunda här en tvist mellan parterna men lämnade intet besked
om vari felaktigheterna bestode. Av klagandens skrivelser framginge, att
genom hyresbetalningar förskott kunnat uppkomma å kommande månaders
underhållsbidrag. Verkställighetsansökningen hade sålunda icke avsett
indrivning hos en försumlig gäldenär av löpande underhållsbidrag utan fastmera
åstadkommande av en slutreglering av det under hela hemskillnadstiden
utgående underhållsbidraget. Det fordrade beloppet hade synts Widin
icke motsvara gäldenärens avdrag för betald skatt. Sedan besvär anförts
hos överexekutor, hade klaganden i skrivelse till Widin den 9 november
1954 meddelat, att kravet på grund av inbetalning till barnavårdsnämnden
i Norrköping nedsattes till 150 kronor. Därefter hade överexekutor till
Widin återförvisat målet genom att förständiga honom att vidtaga verkst
ällighetsåtgärd med avseende å sistnämnda belopp. Sedan klaganden på
Widins anmodan inkommit med exekutionsurkunden för ny verkställighet,
hade Widin den 22 november underrättat gäldenären om ansökningen i dess
nya skick. Då gäldenären icke låtit sig avhöra, hade Widin inställt sig
jämte vittne hos honom i hans bostad. Han hade fortfarande bestritt, att
han hade någon skuld för underhållsbidraget. Undersökningen hade givit
vid handen, att gäldenären i Visby saknade utmätningsbar egendom. Däremot
hade han uppgivit sig äga för sökanden känd egendom i Norrköping.
Dessutom hade han jämte annan person ägt inom Hemse landsfiskals -

141

distrikt den i Etelhems socken belägna isolitfabriken. Då Widin upplyst
gäldenären om att, därest han icke erlade det nu fordrade beloppet, han
hade att emotse att närmaste åtgärd komme att riktas mot hans i Etelhem
befintliga egendom, hade han förklarat sig vilja betala för att slippa
vidare obehag. Likviden hade mottagits och omedelbart redovisats till
klaganden. Widin hade aldrig påstått, att gäldenärens avräkningar utvisade
att han fullgjort sin betalningsskyldighet, utan endast velat framhålla, att
det utan sökandens medverkan varit omöjligt att fastställa i vad mån däri
angivna avdragsposter voro att anse som betalning. Då klaganden vägrat
sin medverkan för utredning därutinnan samt i sina skrivelser gjort antydan
om ärendet ovidkommande tvister mellan parterna, hade Widin i sitt
yttrande till överexekutor framhållit, att han ansett dessa tvister böra avgöras
av domstol.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att då han gjorde ansökningen
hos Widin han korrekt uppgivit storleken av det enligt domen förfallna,
oguldna beloppet. Det hade varit först efter det Widins beslut förelåg
och efter det att klaganden anfört besvär hos överexekutor som gäldenären
till barnavårdsnämnden inbetalat beloppet 150 kronor, d. v. s. det belopp,
som gäldenären ”deponerat”. Faktum kvarstode, att Widin genom sitt påtalade
förfarande föranlett kostnad för klagandens huvudman.

I en till Widin den 15 mars 1956 avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Rudewall därefter följande.

I 37 § utsökningslagen stadgades, att domstols dom i tvistemål, varmed
avsåges även annat avgörande av domstol i tvistemål, finge, sedan domen
vunnit laga kraft, av utmätningsman utan särskilt bemyndigande verkställas,
då, bland annat, skyldighet att gälda penningar eller varor blivit den
tappande ålagd.

Enligt 54 § hade den, som på grund av dom, varigenom betalningsskyldighet
blivit gäldenär ålagd, ville erhålla utmätning hos denne, att till utmätningsmannen
ingiva domen och i förekommande fall skriftligt fordringsbevis.

Om den sökta utmätningen borde utmätningsmannen, därest utmätning
skulle kunna ske även i gäldenärens frånvaro, underrätta gäldenären på sätt
omförmäldes i 60 § utsökningslagen. Därest hinder mött mot utmätningen,
skulle, enligt föreskrift i kungl. kungörelsen den 14 december 1917 om
landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid
utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas, verkställas
anteckning i dagbokens nionde kolumn om detta hinder.

I den av Trygger utgivna kommentaren till utsökningslagen, II uppl. s.

142

224, framhölles, att utmätningsmannens förpliktelse att vid mottagandet
av utmätningsansökan pröva förutsättningarna för utmätning icke uteslöte
gäldenären, borgenären eller tredje man från att göra invändningar mot
utmätningens verkställande. Vad anginge gäldenärens invändningar kunde
dessa, bland annat, träffa utmätningen just genom att avse det fordringsanspråk,
vars realiserande yrkades. Såsom exempel på sådana invändningar
nämnde Trygger invändningar mot själva betalningsskyldigheten,
såsom att denna i sig ägde en viss begränsning eller att den upphört eller
förändrats på grund av betalning, eftergift o. s. v. Av blandad natur vore
ett av gäldenären gjort yrkande om kvittning. Beträffande dessa invändningar
framhölle Trygger, att det kunde synas vara tvivelaktigt, huruvida
befogenhet att beakta sådana, materiella, invändningar tillkomme utmätningsmannen.
Han anförde därutinnan: Å ena sidan kunde det nämligen
sägas, att en dylik prövningsrätt stode i principiell strid med den ställning
utsökningslagen anvisat utmätningsmannen. Men å andra sidan kunde man
göra gällande att, om utmätningsmannen icke ägde beakta dylika invändningar,
detta skulle innebära att ifrågavarande rättsfakta skulle komma
att sakna full rättslig betydelse. Någon anledning att antaga, att lagstiftarens
mening skulle varit att nämnda rättsfakta endast i domstols- eller lagsökningsförfarandet
men ej vid utmätningsförrättningar skulle tillerkännas
rättslig verkan, syntes icke förefinnas. Och då återstode intet annat än att
utmätningsmannen hade rätt och plikt att beakta dem. Klart vore emellertid,
att dylika materiella invändningar finge av utmätningsmannen beaktas
endast för så vitt de ej bort beaktas i det utmätningen föregående rättegångsförfarandet.
— Rättsfakta, som inträffat efter det domen vann laga
kraft, ägde rättslig verkan med avseende på det avdömda förhållandet.
Avsåge invändningen ett rättsfaktum, vars beaktande icke uteslötes av
rättskraften och som således ägde betydelse för frågan om utmätningens
företagande, uppstode frågan, huru stark bevisning för invändningens riktighet
måste presteras för att utmätningsmannen skulle taga densamma för
god. Erkände borgenären invändningens befogenhet, inskränkte sig tydligen
utmätningsmannens roll till att pröva dess inverkan på fordringsanspråkets
existens eller omfattning. Förekomme däremot ej något dylikt erkännande,
syntes det mest överensstämma med verkställighetsförfarandets natur, att
man av gäldenären fordrade skriftligt bevis, så beskaffat att det till fullo
bevisade det rättsfaktum som invändningsvis gjorts gällande. — Beträffande
kvittning framhölle Trygger, att en åberopad genfordran för att vara
kvittningsgill vid utmätning borde vara godkänd genom laga kraftägande
dom eller åtminstone genom en dom som verkställdes lika som en dylik
dom.

Beträffande frågan om utsökningsmyndighetens prövning av de materiella
förutsättningarna för utsökningens genomförande framhölle Hassler
i Svensk exekutionsrätt (I uppl. s. 118), att då utsökningstitel framlades,

143

borde regeln vara att anspråkets existens och exigibilitet genom denna vore
fastslagen på ett för utsökningsmyndigheten bindande sätt. Därutinnan
yttrade Hassler vidare: Även i sådana fall, då någon prövning av anspråkets
materiella befogenhet generellt icke finge äga rum, vore det likväl av nöden
att vissa omständigheter av materiellt-rättslig betydelse beaktades vid bedömande
av huruvida begäran om utsökning skulle bifallas. En i utländsk
rätt lagfäst regel i detta ämne innebure att en omständighet, som tillkommit
efter eller i varje fall icke kunnat tagas i betraktande vid anspråkets
fastställande i utsökningstiteln, finge åberopas som hinder för utsökningen.
Denna regel syntes såsom grundad i sakens natur böra gälla i svensk rätt.
I praxis hade också förlikning som ingåtts före avkunnande av dom ansetts
ej hindra verkställighet av domen (NJA 1905 s. 455), medan å andra sidan
verkställighet av lagsökningsutslag varigenom intecknad fordran blivit
fastställd till betalning ur fast egendom vägrats, då inteckningen genom
uraktlåten förnyelse förfallit efter utslagets avkunnande (NJA 1913 s. 583).

Av vad sålunda anförts torde framgå, att en utmätningsman vid verkställighet
av domfäst fordran regelmässigt hade att utmäta denna utan
hinder av andra materiella invändningar från gäldenärens sida än — såvitt
nu vore i fråga — sådana, som innebure att betalning skett efter domens
meddelande eller kvittningsgill genfordran förelåge och denna vore grundad
på lagakraftvunnen dom eller av gäldenären godkänd. I övrigt hade
utmätningsmannen att verkställa utmätning för uttagande av utdömt belopp,
varvid till sökandens upplysning skulle antecknas hinder som mött
mot beloppets uttagande i sin helhet.

I förevarande fall hade Widin, sedan klaganden på Beth Claessons vägnar
anhållit om utmätning hos Sven Claesson av ett belopp av 310 kronor,
utgörande ogulden del av den 1 september och den 1 oktober 1954 förfallna
underhållsbidrag, vilka det enligt dom ålåg Sven Claesson att utgiva till
Beth Claesson, genom beslut den 19 oktober 1954 förklarat att, då för utmätning
till beloppet klar fordran icke förelåge, Widin funne verkställighet
”icke nu kunna äga rum”. Därvid hade Widin såsom skäl uppgivit, att
enligt vissa angivna av Sven Claesson upprättade avräkningar mellan
makarna Sven Claessons skuld den 1 oktober 1954 utgjorde 61 kronor 11
öre, som denne tillställt Beth Claesson över postgiro den 11 oktober.

Vad Widin till stöd för detta beslut anfört syntes JO icke kunna godtagas.
Då de av Sven Claesson gjorda invändningarna mot den del av de
utdömda beloppen, för vilka utmätning sökts, icke varit styrkta eller eljest
av Beth Claesson godkända, hade Widin allenast haft att verkställa den
begärda utmätningen.

Vad Widin anfört om att han icke kunnat genom tjänsteförsändelse inhämta
upplysningar av klaganden rörande Sven Claessons invändningar i
utmätningsärendet förtjänade icke något avseende. Förhållandet mellan
myndigheter och allmänheten hade undergått en genomgripande nyregle -

144

ring genom föreskrifterna i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946 till
samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet
att tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner m. m. Detta
cirkulär, vilket ålade myndigheterna vidgade skyldigheter i fråga om allmänhetens
betjänande, ägde uppenbarligen tillämpning även å stadsfogdar
i deras egenskap av utmätningsmän. Såsom sådana utövade de nämligen en
statlig förvaltningsfunktion. I cirkuläret stadgades, bland annat, att om i
anhängigt ärende erfordrades komplettering av enkel beskaffenhet, myndigheten
skulle meddela anvisning om vilka åtgärder som borde vidtagas
för bristens avhjälpande, så framt icke på grund av förefintligheten av
motsatta partsintressen eller av annan särskild anledning myndigheten
funne olämpligt att lämna sådant biträde. Den i 7 § kungörelsen den 14
december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
m. m. tidigare intagna bestämmelsen om skyldighet för utmätningsman
att — om nödigt penningbelopp till porto, rekommendationsavgift och
lösen för intyg ur dagboken kommit honom tillhanda — översända sådant
intyg till sökanden hade upphävts i samband med utfärdandet av ovannämnda
cirkulär, uppenbarligen på grund av att sökandens intressen blivit
än bättre tillgodosedda genom den allmänna skyldigheten att ex officio
lämna anvisning om komplettering. Efter den reglering som sålunda ägt
rum på detta område kunde det icke anses tillåtet att låta anvisning om
komplettering såsom tidigare få formen av ett lösenbelagt intyg ur dagboken.
Om Widin alltså ansett erforderligt att inhämta upplysningar av
klaganden, hade detta bort ske i tjänsteväg.

Genom överexekutors åläggande för Widin att verkställa utmätning för
uttagande av vad som vid tiden för överexekutors beslut återstod av Beth
Claessons fordran och utgången av den därpå verkställda förrättningen
hade i viss mån rättelse skett. För erhållande av denna rättelse hade emellertid
Beth Claesson fått vidkännas besvär och kostnader. Det syntes JO
därför icke mer än rimligt att Widin gottgjorde henne dessa kostnader.

Innan förevarande ärende företoges till avgörande ville JO därför bereda
Widin tillfälle att till klaganden såsom ombud för Beth Claesson utgiva
ersättning i berörda hänseende. Därest Widin inkomme med bevis att han
till klaganden översänt ett skäligt ansett belopp av 75 kronor, funne JO
ärendet kunna med stöd av 3 § i den för JO gällande instruktionen avskrivas
såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Widin därefter inkommit med bevis att han till klaganden översänt
75 kronor, fann jag ärendet icke föranleda någon vidare åtgärd.

145

2. Fråga om åtal mot en å alkoholistanstalt intagen person
för fylleri skall underställas statsåklagarens prövning
även om personen samtidigt åtalas för brott, varå
kan följa högre straff än fängelse sex månader

På talan av t. f. biträdande stadsfiskalen Kjell Fogelklou dömde rådhusrätten
i Hälsingborg den 14 februari 1955 F. H. Carlsson, född 1909, att
jämlikt 10 kap. 4 § och 11 kap. 10 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
för våldsamt motstånd och fylleri den 20 januari 1955 böta 30 dagsböter
å 3 kronor. Enligt i målet företett utdrag av det hos kontrollstyrelsen
förda straffregistret var Carlsson sedan den 15 januari 1953 intagen å
alkoholistanstalten Östfora på grund av förordnande av länsstyrelsen i
Malmöhus län den 2 december 1952.

Vid en av justitieombudsmannen Rudewall den 25 maj 1955 förrättad
inspektion av rådhusrätten anmärkte han, att i akten i nämnda mål saknades
uppgift huruvida åtalsfrågan rörande fylleriförseelsen prövats av
stadsfiskalen John Sjögren, åt vilken riksåklagarämbetet den 30 december
1948 lämnat bemyndigande att på eget ansvar enligt, bland annat, 49 a §
alkoholistlagen pröva, huruvida allmänt åtal borde ske för brott som förövats
inom Hälsingborgs stad.

Sedan JO av Sjögren begärt upplysning i anmärkta hänseendet, meddelade
Sjögren, att Fogelklou underlåtit att, såsom enligt Sjögrens mening
bort ske, till Sjögrens avgörande hänskjuta frågan om väckande av åtal för
Carlssons fylleribrott.

I av Sjögren infordrat och hit översänt yttrande av Fogelklou vitsordade
Fogelklou, att han icke underställt Sjögren åtalsfrågan i berörda hänseende.
Rörande anledningen därtill anförde han följande: Å våldsamt motstånd
kunde följa fängelsestraff upp till två år, och 49 a § alkoholistlagen stadgade
underställning av åtalsbeslut, där någon som intagits å alkoholistanstalt
gjort sig skyldig till brott, varå böter eller fängelse i högst sex
månader kunde förekomma. Nämnda bestämmelse hade av Fogelklou tolkats
så, att densamma ej ägde tillämpning då vid sammanträffande av
brott högre straff än fängelse i sex månader kunde följa. Denna tolkning
hade delats av andra jurister, bland andra en biträdande landsfogde. Den
av JO gjorda anmärkningen ville Fogelklou emellertid för framtiden beakta.
Om ärendet underställts Sjögrens prövning, hade denne med all sannolikhet
icke meddelat åtalseftergift, enär åtal för våldsamt motstånd icke
kunnat underlåtas.

Vid ärendets avgörande den 21 februari 1956 gjorde justitieombudsmannen
Rudewall följande i skrivelse till Fogelklou upptagna uttalande.

10 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1957 urs riksdag.

146

I 49 a § lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlagen)
stadgades, att om den, som enligt meddelat beslut intagits å allmän
alkoholistanstalt eller, på sätt i 50 § sades, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten ett år, misstänktes
att hava före utskrivningen från anstalten begått brott, varå enligt
lag icke kunde följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader,
och brottet hörde under allmänt åtal eller hade av målsäganden angivits
till åtal, det skulle ankomma å statsåklagaren att efter hörande av anstaltens
styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen borde ske.

I den nu gällande lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård, vilken lag
från den 1 oktober 1955 trätt i stället för alkoholistlagen, återfinnas enahanda
bestämmelser i lagens 57 §.

Enligt Fogelklous i ärendet avgivna förklaring har Fogelklou vid åtalsfrågans
handläggning hyst uppfattningen att statsåklagarens tillstånd till
åtal för smärre förseelser jämlikt 49 a § alkoholistlagen icke erfordrades
för det fall att å alkoholistanstalt intagen person samtidigt åtalats för
brott, varå kunde följa högre straff än fängelse i sex månader. Denna tolkning
saknar emellertid stöd i lagrummets avfattning, och någon grund
för en sådan tolkning kan icke heller eljest åberopas. Den omständigheten,
att åtal för det grövre brottet måste ske, kan väl utgöra skäl för att åtalseftergift
icke medgives men saknar betydelse för bedömandet av huruvida
frågan om åtalseftergift överhuvud skall upptagas till prövning. Skulle en
prövning enligt de ifrågavarande lagstadgandena ej ske, kan den händelsen
inträffa, att den tilltalade frikännes för det grövre brottet och på distriktsåklagarens
talan dömes allenast för den ringare förseelsen. Härigenom
skulle just en sådan situation uppkomma, som lagen avser att förebygga.

Fogelklou måste följaktligen anses ha förfarit felaktigt genom sin underlåtenhet
att till Sjögrens prövning hänskjuta frågan om åtal mot Carlsson
för fylleriförseelsen. Med hänsyn till omständigheterna och då Fogelklou
förklarat sig ämna i framtiden iakttaga sin skyldighet i nu ifrågavarande
hänseende, låter jag emellertid bero vid mitt nu gjorda uttalande.

3. Med förordnande såsom rättens ombudsman i konkurs låter sig
icke förena uppdrag att föra konkursboets talan i rättegångar

Handelsbolaget med firma Kungs Livsmedel, Lemon & Steding blev den
6 april 1954 försatt i konkurs vid rådhusrätten i Luleå. Till förvaltare i
konkursen utsågs kamreraren Bruno Lindgren och till rättens ombudsman
förordnades advokaten Theodor Lundberg.

Efter stämning å handelsbolaget med firma Fahlesson & Co yrkade
sedermera konkursboet vid rådhusrätten återgång av en av konkursgäldenären
till sistnämnda bolag gjord betalning av förfallen gäld. Första instäl -

147

lelse i målet hölls av civilrådmannen Bengt Jacobson. Efter huvudförhandling
den 17 januari 1955 inför Jacobson i egenskap av t. f. borgmästare
samt t. f. civilrådmannen Per Löfström och t. f. assessorn Sture Lindegren
meddelade rådhusrätten den 31 januari 1955 dom i målet, varigenom käromålet
bifölls.

Vid en av justitieombudsmannen Rudewall den 28 och den 29 juli 1955
företagen inspektion av rådhusrätten iakttogs, att konkursboets talan i
nämnda mål utförts av Lundberg på grund av fullmakt från förvaltaren
Lindgren.

Med anledning av Lundbergs ställning såsom rättens ombudsman i konkursen
anförde justitieombudsmannen Rudewall följande: Rättens ombudsman
vore utsedd att i konkursen å rättens vägnar ”hålla noggrann uppsikt
över förvaltningen” och säkerställa efterlevnaden av därför i konkurslagen
meddelade föreskrifter. Viktiga förvaltningsåtgärder finge icke företagas
utan rättens ombudsmans medgivande. Bland annat finge sålunda enligt
79 § första stycket konkurslagen rättegång icke utan rättens ombudsmans
samtycke anställas av förvaltaren. Det vore uppenbart oförenligt med dessa
regler — och även i och för sig i hög grad olämpligt — att rättens ombudsman
uppträdde såsom rättegångsombud för förvaltaren i en av denne anställd
rättegång, till vars inledande förvaltaren först måste inhämta tillstånd
av samme rättens ombudsman. Rättens ombudsman bleve därigenom
för sitt sätt att utföra rättegången ansvarig inför samme förvaltare, vilkens
verksamhet under konkursutredningen stode under rättens ombudsmans
tillsyn. Genom att med bibehållande av uppdraget såsom rättens ombudsman
uppträda såsom förvaltarens ombud i rättegången hade Lundberg —
vilken såsom rättens ombudsman vore underkastad tjänsteansvar — förfarit
felaktigt. Rådhusrätten syntes ha bort föranstalta om utseende av annan
person till rättens ombudsman i konkursen, sedan det blivit känt att Lundberg
icke längre intoge en i förhållande till konkursboet oberoende ställning.

Sedan därefter JO, med överlämnande av det vid inspektionen i denna
del förda protokollet, anmodat Lundberg att inkomma med yttrande, anförde
denne följande.

Från och med senare halvåret 1948 hade konkursdomaren i Luleå plägat
förordna Lundberg till rättens ombudsman i konkurser, anhängiga vid rådhusrätten
i staden. Under samma tid och såvitt Lundberg kände till nnder
många år jämväl därförut hade till förvaltare i konkurserna förordnats ombudsmannen
vid Norrbottens engrossistförening i Luleå, kamreraren Lindgren.
Denne vore icke jurist. Vid olika tillfällen hade det förekommit, att
konkursförvaltaren med iakttagande av bestämmelserna i 79 § konkurslagen
velat inhämta Lundbergs samtycke till frågan om öppnandet av exempelvis
en återvinningsprocess för konkursboets räkning. Om Lundberg efter

148

genomgång av materialet och övervägande av saken lämnat sitt samtycke
till öppnandet av process, hade konkursförvaltaren plägat uppdraga åt Lundberg
att föra processen. Det hade vidare förekommit, att konkursförvaltaren
uppdragit åt Lundberg att föra konkursboets talan vid handläggning
av tvistiga fordringar inför konkursdomstolen. Att konkursförvaltaren i
dessa fall ej fört konkursboets talan sammanhängde därmed, att konkursförvaltaren
icke vore jurist. Att rättens ombudsman uppträtt som ombud
för konkursboet i processer syntes ha tillämpats vid rådhusrätten i Luleå
jämväl före år 1948, då annan än Lundberg fungerat som rättens ombudsman.
Lundberg hade erhållit uppgift att enahanda förfarande tillämpats
inom flera domsagor inom Norrbottens län. Av en kollega i Umeå hade
Lundberg vidare erhållit den upplysningen, att det även i Umeå ibland tilllämpats
enahanda förfarande, nämligen då konkursförvaltaren icke varit
jurist. Lundberg hade velat omnämna detta för att visa, att det av JO
påtalade förfarandet syntes ha varit ganska allmänt förekommande. För
egen del hade Lundberg icke försport någon anmärkning mot det tillämpade
förfarandet förrän i november 1954, dä vid rådhusrätten varit anhängig
en konkurs, som medfört ett flertal återvinningsprocesser i vilka
Lundberg utfört konkursboets talan. I ett av målen hade svaranden vid
förberedelsen i målet gjort gällande, att Lundberg på grund av sin ställning
som rättens ombudsman i konkursen icke vore behörig att uttaga stämning
och ej heller att uppträda som rättegångsombud för konkursboet. Konkursboet
hade genom Lundberg bestritt svarandens invändning. I beslut
den 30 november 1954 hade svarandens invändning ogillats. — Enligt 79 §
konkurslagen ålåge det konkursförvaltaren att inhämta samtycke av rättens
ombudsman såväl för öppnande av process som eventuellt för fullföljd av
processen till högre instans. För egen del hade Lundberg tillämpat lagrummet
på det sättet, att han vid underställt fall gått igenom tillgängligt material
och ordentligt försökt sätta sig in i det aktuella fallet. Därefter hade
Lundberg fattat sitt beslut efter samråd med konkursförvaltaren. Det syntes
angeläget, att den prövning, som rättens ombudsman hade att verkställa
av materialet innan han fattade sitt beslut enligt nämnda lagrum,
bleve så grundlig som möjligt för att därmed förhindra onödiga processer
å konkursboets sida. Dylik prövning finge i särskilt hög grad anses motiverad
å rättens ombudsmans sida, då konkursförvaltaren icke vore jurist.
Det sade sig självt, att detta arbete vore förenat med kostnader, olika
stora beroende på sakens beskaffenhet. I de fall då Lundberg fört konkursbos
talan hade Lundberg upptagit den totala kostnaden för eget arbete å
målet i den räkning, som ingivits till domstolen. Därest konkursboet vunnit
målet, hade motparten fått betala denna kostnad. Detta hade tydligen varit
till båtnad för borgenärerna i konkursen. Därest Lundberg icke skulle ha
fört konkursboets talan, syntes det ha varit ofrånkomligt att kostnaden
för Lundbergs arbete måst upptagas i den arvodesräkning, som rättens om -

149

budsman hade att ingiva till konkursdomstolen jämlikt 82 § konkurslagen.
— I september 1955, då Lundberg mottagit JO:s remiss, hade varit anhängiga
två återvinningsmål vari Lundberg fört konkursbonas talan. I
det ena målet hade huvudförhandling hållits inför hovrätten för Övre Norrland
den 11 oktober 1955. Lundberg hade uppvaktat vid huvudförhandlingen
i hovrätten. Anledningen därtill hade allenast varit den, att det
skulle ha kunnat medföra extra kostnad för konkursboet, om nytt ombud
skolat anlitas. Det andra målet åter befunne sig i ett begynnelsestadium.
I avbidan på resultatet av utredningen i förevarande ärende hade Lundberg
meddelat konkursförvaltaren, att denne borde utse nytt ombud för konkursboets
räkning. Lundberg hade självfallet icke något som helst intresse av
att uppvakta i mål för konkursbos räkning, därest detta icke skulle vara
förenligt med hans ställning som rättens ombudsman.

Lundberg anförde vidare: I sin egenskap av rättens ombudsman hade
Lundberg en kontrollfunktion gentemot konkursförvaltaren. I den mån
Lundberg uppträtt som rättegångsombud för konkursbo vore han på visst
sätt ansvarig gentemot konkursförvaltaren. Sakligheten syntes bjuda, att
man konstaterade, att det åtminstone rent formellt sett ej vore riktigt lyckat,
att den som hade kontrollfunktion visavi en person samtidigt vore ansvarig
inför den, som skulle kontrolleras. Fråga vore dock, om detta konstaterande
icke vore av mera formell beskaffenhet än av praktiskt sakligt
värde. Man måste nämligen fråga sig, om rättens ombudsmans förmåga
att kontrollera förvaltaren kunde antagas bli beskuren på grund av rättens
ombudsmans ansvarighet gentemot förvaltaren. Till en början skulle man
kunna tänka sig, att förvaltaren kunde rikta anmärkningar mot rättens
ombudsman för att denne ej med kraft och nit skött processen. Risken för
att förvaltaren skulle ha sakliga skäl för en dylik anmärkning mot rättens
ombudsman syntes Lundberg vara minimal. Vidare skulle man kunna
tänka sig, att saken vore så allvarlig, att förvaltaren hade anmärkning
mot rättens ombudsman för bristande redovisning med avseende å inprocessade
medel för konkursboets räkning. Lundberg trodde emellertid, att det
vore långsökt att spekulera med avseende å sådana tänkbara ”singulariteter”.
Därmed vore Lundberg framme vid sin slutsats. Man kunde väl ha
olika uppfattning därom, men Lundberg vore för sin del närmast benägen
för antagande, att rättens ombudsmans ansvarighet mot förvaltaren på
grund av utfört processuppdrag icke i praktiken vore ägnat att inverka försvagande
på rättens ombudsmans kontrollfunktion visavi förvaltaren. Av
avfattningen av 79 § första stycket konkurslagen eller det tankeinnehall
som låge till grund för avfattningen kunde enligt Lundbergs mening icke
dragas någon slutsats av innehåll, att rättens ombudsman icke skulle få
uppträda såsom processombud i här tänkta fall. Annorlunda förhölle det
sig möjligen beträffande 59 § konkurslagen. Såsom Lundberg förut framhållit
kunde man ifrågasätta, om icke rättens ombudsmans kontrollfunk -

150

tion visavi konkursförvaltaren kunde komina i olämplig motsatsställning till
den ansvarighet, som rättens ombudsman iklädde sig visavi förvaltaren,
om rättens ombudsman uppträdde som processombud. Den omständigheten
att Lundberg uppträtt såsom processombud för konkursbo sammanhängde
därmed, att konkursförvaltaren icke varit jurist och att det därför
ansetts mest praktiskt och ändamålsenligt, att Lundberg såsom rättens
ombudsman fört konkursboets talan, ävensom att nämnda förfarande varit
ägnat att medföra mindre kostnader för konkursboet. Om det icke skulle
anses tillåtet att rättens ombudsman, där så funnes lämpligt, förde process
för konkursbo, torde kostnadsfrågan åtminstone på en del orter kunna
få en föga tilltalande lösning.

På anmodan avgåvo därefter Jacobson och Löfström, med förmälan att
Lindegren numera slutat sin tjänstgöring vid rådhusrätten i Luleå, yttrande
i ärendet och anförde däri följande.

Vad först anginge frågan om det vore förenligt med rättens ombudsmans
ställning i konkursen, att han av förvaltaren mottoge uppdrag att föra
konkursboets talan i rättegång, syntes svaret bli nekande. Redan den rättens
ombudsman åliggande uppsikten över förvaltningen måste anses utesluta
möjligheten av sådana anordningar, att rättens ombudsman i något
avseende bleve ansvarig inför förvaltaren. Vad anginge frågan om skyldighet
för rätten att föranstalta om utseende av ny rättens ombudsman, syntes
spörsmålet icke lika klart. Benämningen rättens ombudsman angåve visserligen,
att ombudsmannen utövade funktioner, som eljest skolat åvila
rätten, eller med andra ord att han i rättens ställe utövade tillsynen över
förvaltningen. Om avsikten med denna anordning varit att rätten dessutom
själv skulle utöva en allmän tillsyn över konkursen, hade man emellertid
bort kunna vänta sig att i konkurslagen finna något stadgande i sådant
hänseende. Så vore emellertid icke fallet. Konkurslagen angåve de speciella
frågor i en konkurs, med vilka rätten hade att taga befattning, men något
stadgande om allmän tillsyn från rättens sida återfunnes ej i lagtexten.
Ehuru det sålunda saknades uttrycklig bestämmelse för rättens handlande
i här ifrågavarande fall, kunde det dock möjligen anses ligga i sakens natur,
att rätten borde vidtaga åtgärd för att åstadkomma rättelse. Jacobson
och Löfström ville därför icke bestrida att, om rådhusrätten i Luleå bort
föranstalta om utseende av ny rättens ombudsman, ett förbiseende förelage.
Försummelsen hade orsakats av avsaknad av lagbestämmelse. Någon
skada för annan syntes icke ha uppkommit, och för framtiden komme
givetvis att tillses, att åtgärd av påtalat slag vidtoges.

Sedan jag därefter berett styrelsen för Sveriges advokatsamfund tillfälle
att yttra sig i ärendet, anförde styrelsen i avgivet utlåtande följande.

Väsentligen två skäl kunde anföras till stöd för den uppfattningen att rät -

151

tens ombudsman icke borde åtaga sig uppdrag att föra konkursboets talan
i en av förvaltaren anställd rättegång. Det ena skälet, som kunde anföras
beträffande uppdrag av förvaltaren överhuvudtaget, ej blott i fråga om
uppdrag att föra talan i rättegång, vore att rättens ombudsman enligt konkurslagen
bland annat hade till åliggande att hålla noggrann uppsikt över
förvaltningen och att han därför icke borde sätta sig i sådant läge, att han
bleve ansvarig inför den förvaltare vilkens verksamhet han hade att kontrollera.
Det andra skälet, som uteslutande gällde uppdrag att föra konkursboets
talan i en av förvaltaren anställd rättegång, hade sin grund däri
att, om förvaltaren icke på egen risk ville anhängiggöra rättegång, det enligt
konkurslagen ankomme på rättens ombudsman att pröva frågan huruvida
rättegång borde anställas och att, därest han funne så böra ske, lämna
sitt samtycke till rättegångens anhängiggörande. Det kunde då sägas vara
olämpligt, att prövningen av frågan huruvida samtycke borde lämnas verkställdes
av en person, som i händelse av samtycke själv erhölle uppdrag att
vara konkursboets rättegångsombud. Mot de sålunda anförda skälen kunde
visserligen invändas att, om till rättens ombudsman utsåges en erfaren och
ansvarskännande advokat, de angivna betänkligheterna i icke ringa grad
vore av mera teoretisk än praktisk art. Risken för att en sådan rättens
ombudsman skulle på grund av ombudskap för konkursboet eftersätta kontrollen
över förvaltningen eller låta ovidkommande hänsyn påverka prövningen
av fråga om samtycke till rättegång måste nog betecknas som ringa.
Likaså torde det vara riktigt att, såsom Lundberg i sitt yttrande anfört,
konkurskostnaderna stundom måste bli högre, om konkursboet icke kunde
anlita rättens ombudsman såsom rättegångsombud; sistnämnda olägenhet
borde dock i regel kunna undvikas, om man sörjde för att en advokat utsåges
till konkursförvaltare. Även om vissa praktiska invändningar sålunda
kunde resas mot en ordning, som innebure absolut förbud för rättens ombudsman
att åtaga sig uppdrag att föra konkursboets talan i en av förvaltaren
anställd rättegång, ansåge styrelsen de skäl som talade för ett dylikt
förbud vara så principiellt välgrundade, att styrelsen för sin del anslöte sig
till den uppfattning som JO uttalat vid den i ärendet omförmälda inspektionen.

I en till rådhusrätten i Luleå avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Enligt 59 § konkurslagen har rättens ombudsman att under konkursen
hålla noggrann uppsikt över förvaltningen. Det ankommer alltså på honom
att utöva kontroll över att förvaltaren fullgör sina åligganden på sådant
sätt, att såväl borgenärernas som även gäldenärens rätt och bästa iakttages.
Då i 79 § konkurslagen stadgas, att rättegång eller lagsökning eller mål
om betalningsföreläggande ej må utan rättens ombudsmans samtycke an -

152

hängiggöras av förvaltaren eller talan av denne fullföljas i sådana mål,
innebär detta, att den vanliga kontrollen över förvaltarens åtgärder i sagda
hänseende skärpts i syfte att skydda boets tillgångar mot förstörelse genom
onödiga rättegångar. Det torde vara uppenbart, att rättens ombudsman
vid prövning av frågor om anställande av rättegångar bör stå alldeles fri
och icke påverkas eller misstänkas kunna vara påverkad av eget intresse
att få utföra den rättegång, till vars anställande han har att lämna bifall.
Det kan icke heller vara förenligt med rättens ombudsmans uppgift att ha
noggrann uppsikt över konkursförvaltningen, att han försätter sig i det
läget att han i fråga om utförande av rättegång blir ansvarig inför den
förvaltare, vilkens verksamhet ombudsmannen har att kontrollera. Tappar
konkursbo mål, däri rättens ombudsman fört boets talan, skall honom tillkommande
ersättning för rättegångens utförande granskas och utbetalas av
förvaltaren och sålunda icke inbegripas i det arvode till rättens ombudsman
som bestämmes av rätten. Detta kan icke vara en ändamålsenlig ordning.
Även i andra hänseenden kan uppdrag åt rättens ombudsman att utföra
rättegångar åt konkursboet försvåra de uppgifter som tillkomma honom
enligt konkurslagen, exempelvis uppgiften enligt 108 § nämnda lag att
söka genom förhör utreda vissa tvistefrågor och däri åstadkomma förlikning.
Den ställning som rättens ombudsman intager till konkursförvaltningen
— och som kommit till klart uttryck i befattningens benämning och
i föreskriften att han skall ha avlagt domared — är alltså sådan, att därmed
icke låter sig förena uppdrag att föra konkursboets talan i rättegångar.

I likhet med min företrädare i ämbetet och i anslutning till vad advokatsamfundets
styrelse anfört anser jag det därför uppenbart, att Lundberg
förfarit felaktigt genom att åtaga sig utförandet av konkursboets talan i
ovan omförmälda rättegång. Jag vill även ansluta mig till den av min företrädare
vid inspektionen uttalade meningen, att rådhusrätten efter erhållen
kännedom om Lundbergs anmärkta förfarande bort — med anledning av
stadgandet i 44 § fjärde stycket konkurslagen — taga under övervägande,
huruvida Lundberg med hänsyn därtill borde kvarstå som rättens ombudsman
i konkursen samtidigt som han innehade uppdraget att utföra konkursboets
talan.

Med dessa uttalanden lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

153

4. Spörsmål om parts rätt till skäligt rådrum före första inställelse,
om förutsättning för att hålla huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelse och om detta kunnat angivas
redan i kallelsen till förberedelsen, om sammanläggning
av mål samt om förutsättning för förordnande
om omedelbar verkställighet av dom

Av handlingarna i ett genom klagomål av fru Olga Lundberg härstädes
anhiingiggjort ärende framgår följande.

Sedan klagandens man Birger Lundberg försatts i konkurs vid Piteå och
Älvsby tingslags häradsrätt, sålde konkursboet genom köpeavtal den 11
oktober 1954 till handelsbolaget med firma Piteå mekaniska verkstad,
Bodén & Wikström, viss konkursboet tillhörig lös egendom, förvarad i lokaler,
som disponerades av klaganden, och till huvudsaklig del utgörande maskiner
och verktyg.

Den 27 oktober anhöll bolaget hos häradsrätten om stämning å klaganden
och anförde därvid i huvudsak: Efter det bolaget förvärvat ifrågavarande
egendom hade Birger Lundberg inlett förhandlingar med bolaget
om att köpa tillbaka egendomen. Omkring den 23 oktober hade förhandlingarna
emellertid strandat. Då bolaget därefter begärt att få avhämta
egendomen, hade klaganden förklarat, att först skulle hyra erläggas för
tiden efter den It oktober. I räkning den 25 oktober hade klaganden krävt
bolaget på en hyresersättning av 300 kronor för dag. Bolaget å sin sida vore
icke villigt att betala mera än 500 kronor i ett för allt, avseende tiden den
12—den 27 oktober. På grund av det anförda och med hänvisning till en
av två personer underskriven borgensförbindelse avseende det hyresbelopp
och de kostnader bolaget kunde bliva ålagt att utgiva till klaganden yrkade
bolaget, att klaganden måtte förklaras vara skyldig att genast till bolaget
utlämna egendomen ifråga samt att hyresersättningen måtte bestämmas
i enlighet med bolagets ovan angivna ståndpunkt. Vidare yrkade bolaget,
att häradsrätten måtte — oberoende av frågan om hyresbeloppets storlek
— genast meddela deldom beträffande klagandens skyldighet att utgiva
egendomen samt förordna om omedelbar verkställighet därutinnan.

Stämning å klaganden med kallelse till första inställelse den 2 november
utfärdades den 27 oktober och delgavs påföljande dag. T kallelsen var
angivet, att ”huvudförhandling kommer att hållas i omedelbar anslutning
till första inställelsen”.

I skrift som inkom till häradsrätten den 30 oktober begärde klaganden
uppskov med målet till den 9 november, enär hennes ombud i Luleå icke
hade tillfälle att dessförinnan biträda henne. Som ytterligare stöd för sin
begäran uppgav hon, att hon ämnade uttaga genstämning å bolaget och
varken kunde eller ville föregripa ombudets utveckling av hennes talan. T

154

skriften anförde klaganden vidare i själva saken bland annat att, omedelbart
efter det bolaget köpt ”maskinerna”, mellan bolagsmannen Boden och
henne träffats avtal att hon skulle få återköpa desamma, att detta avtal
emellertid brutits från bolagets sida och att hon förty vore berättigad till

— förutom hyra med rätteligen 50 kronor om dagen — skadestånd för förlorad
arbetsförtjänst med 250 kronor om dagen.

Bolaget bestred i avgivet yttrande på anförda skäl uppskovsyrkandet.

Å utsatt tid, den 2 november, företog häradsrätten med häradshövdingen
greve Erik Spens såsom ensam domare i parternas närvaro målet till förberedelse.
Klaganden, som biträddes av juris kandidaten Bengt Akselsson i
Boden, ingav därvid ansökan om genstämning å bolaget med yrkande att
häradsrätten måtte fastställa, att klaganden genom köp från bolaget förvärvat
äganderätten till omtvistade egendomen eller i vart fall att bolaget
vore skadeståndsskyldigt gentemot henne på grund av sin vägran att —
enligt därom med henne ingånget avtal — försälja egendomen till henne.
Sedan i vad avsåg huvudkäromålet parterna närmare utfört sin talan och
bolaget begärt omedelbar huvudförhandling, vilket yrkande klaganden bestritt,
hänsköt häradsrätten frågan därom till avgörande inför fullsutten
rätt. Senare samma dag upptogs målet — under ordförandeskap av Spens

— till behandling av häradsrätten med nämnd. Därvid intogo parterna å
ömse sidor samma ståndpunkter som tidigare beträffande den hänskjutna
frågan. Klaganden åberopade även, att hon ville förebringa bevisning för
att styrka att hon köpt omtvistade egendomen av bolaget. Häradsrätten
beslöt företaga målet till huvudförhandling i vad avsåg frågan om bolagets
rätt att utfå nämnda egendom.

Genom deldom samma dag, den 2 november, förklarade häradsrätten klaganden
vid äventyr av handräckning vara skyldig att genast till bolaget
utgiva ifrågavarande egendom och förordnade, att domen finge verkställas
utan hinder av att den icke vunnit laga kraft.

I domskälen yttrade häradsrätten — efter viss redogörelse för innehållet
i räkningen den 25 oktober samt klagandens den 30 oktober inkomna skrift
och hennes ansökan om genstämning — följande: Häradsrätten, som lämnade
klagandens först den 2 november framställda påståenden om äganderätt
till omtvistade egendomen utan avseende, funne att bolaget, som ställt
fullgod borgen, vore berättigat att utfå egendomen. Bolaget hade uppgivit,
att verktyg och maskiner till ett värde av omkring 20 000 kronor vore ömtåliga
för fukt och kyla samt verktyg och maskiner till ett värde av närmare
10 000 kronor vore ömtåliga för fukt, kyla och stötar. Klaganden
hade vitsordat, att i sistnämnda grupp ingående maskiner och verktyg vore
att betrakta såsom mycket ömtåliga. Häradsrätten funne — med den
kännedom häradsrätten hade om makarna Lundberg — att risk förelåge
för att lokalerna icke skulle hållas uppvärmda i tillräcklig mån. Grundad

155

anledning förefunnes därför för förordnande att dom finge omedelbart
verkställas.

Klaganden vädjade mot domen till hovrätten för Övre Norrland och
yrkade därvid återförvisning och inhibition.

Den 23 november beslöt hovrätten att, i avbidan på slutlig prövning
av ändringssökandet, häradsrättens dom icke finge verkställas. — Vid
nämnda tid hade domen emellertid redan till fullo verkställts.

Genom beslut den 7 april 1955 undanröjde hovrätten häradsrättens dom
och återförvisade målet till häradsrätten för ny behandling, varvid hovrätten
anförde: Vid häradsrätten hade bolaget som grund för sitt yrkande att
klaganden måtte förpliktas att utgiva ifrågavarande egendom åberopat,
bland annat, att egendomen tillhörde bolaget. Klaganden hade vid första
inställelsen i häradsrätten bestritt yrkandet under påstående i första hand
att hon köpt egendomen av bolaget och i andra hand att avtal träffats
därom att bolaget skulle sälja egendomen till klaganden, vilket avtal bolaget
vore skyldigt att fullfölja. I enlighet dänned hade klaganden i en till
häradsrätten vid inställelsen ingiven ansökan om genstämning yrkat, att
häradsrätten måtte fastställa, i första hand att klaganden förvärvat äganderätt
till egendomen, eftersom köp av egendomen kommit till stånd mellan
henne och bolaget, och i andra hand att bolaget vore skadeståndsskyldigt
gentemot klaganden på grund av dess vägran att, trots det ingångna avtalet,
försälja egendomen till henne. Enär bolagets talan mot klaganden,
såvitt nu vore i fråga, och klagandens talan mot bolaget anginge samma
sak, samt klaganden före huvudförhandlingen yrkat gemensam handläggning
av käromålen, hade det på grund av bestämmelserna i 14 kap. 3 §
rättegångsbalken ålegat häradsrätten att handlägga käromålen i en rättegång.
Häradsrätten, som meddelat dom över bolagets talan och till fortsatt
handläggning uppskjutit genkäromålet, hade emellertid underlåtit
detta. Därigenom hade vid häradsrätten förekommit rättegångsfel, som
jämlikt 50 kap. 26 § rättegångsbalken borde föranleda undanröjande av
häradsrättens dom.

Häradsrätten, som vid denna tid slutfört förberedelsen i genstämningsrnålet,
företog därefter bägge målen till gemensam huvudförhandling den 10
maj 1955. Genom dom den 24 maj ogillade häradsrätten klagandens talan
och fastställde ersättningen till henne för förvaringen av ”bolagets maskiner”
under tiden den 12—den 27 oktober 1954 till 500 kronor. Vidare förpliktades
klaganden att ersätta bolaget dess rättegångskostnader.

Hovrätten, varest klaganden fullföljt talan, fastställde genom dom den
11 april 1956 häradsrättens ifrågavarande dom och förpliktade klaganden
att ersätta bolaget dess kostnader å målet i hovrätten. Hovrättens dom
vann laga kraft.

I två den 10 mars 1955 och den 14 januari 1956 hit inkomna skrifter
framställde klaganden anmärkningar mot Spens’ befattning med målet i

156

häradsrätten i nedan angivna hänseenden. Vid utsättandet av första inställelsen
hade klaganden icke erhållit skäligt rådrum. Hennes begäran om en
veckas anstånd hade därefter lämnats utan avseende. Redan i stämningen
hade huvudförhandling angivits skola äga rum samma dag som första
inställelsen. Vid inställelsen hade, oaktat saken icke varit uppenbar och klaganden
förklarat sig vilja åberopa vittnesbevisning, häradsrätten mot klagandens
bestridande omedelbart företagit målet till huvudförhandling. Sistnämnda
åtgärd stode, såsom hovrätten ock funnit, i strid mot stadgandet
i 14 kap. 3 § rättegångsbalken. Vidare hade häradsrätten, utan att ifrågavarande
egendom vanvårdats och utan att bolaget ställt fullgod borgen
för den skada klaganden kunde lida genom att bolaget avyttrade egendomen,
förordnat om omedelbar verkställighet av domen den 2 november.
Vad häradsrätten i samband därmed i domen anfört om klaganden och
hennes man vore för dem djupt kränkande.

I ärendet avgav Spens på anmodan yttranden, som klaganden bemötte i
påminnelser.

Vid avgörande av ärendet den 18 augusti 1956 gjorde jag följande uttalanden.

Frågan om klaganden erhållit skäligt rådrum

Enligt 32 kap. 1 § rättegångsbalken, vilket stadgande ersatt bland annat
äldre rättegångsbalkens bestämmelser om laga stämningstid, skall part eller
annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra
något i rättegången, erhålla skäligt rådrum därtill. Vid bestämmande
av tid för första inställelse har rätten i enlighet härmed att tillse, att svarande
efter det stämning och kallelse delgivits honom erhåller tillfälle att
före sammanträdet förbereda sitt svaromål och därvid i förekommande fall
samråda med biträde. Å andra sidan bör rätten, till undvikande av att
rättegången i onödan fördröjes, tillse att sammanträdet ej utsattes att äga
rum senare än med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter
oundgängligen erfordras. Finnes efter det sammanträde blivit utsatt
anledning förekomma till ytterligare rådrum än vad som tidigare bestämts,
äger rätten med stöd av 32 kap. 3 § rättegångsbalken uppskjuta sammanträdet.

I förevarande mål har, på sätt redan nämnts, tiden för första inställelsen
i kallelsen fastställts till sjätte dagen efter kallelsens utfärdande. Av
bolagets stämningsansökan framgick visserligen att målet ansågs vara av
brådskande natur, och innehållet i den vid ansökan fogade räkningen av
den 25 oktober syntes giva vid handen att tvist förelåg allenast beträffande
storleken av hyresbeloppet. Även med beaktande härav och av att kallel -

157

sen må ha beräknats kunna delgivas klaganden redan dagen efter utfärdandet
— vilket också skedde — synes det mig som om vid utfärdandet
något längre rådrum än som skett bort lämnas klaganden.

Beträffande anmärkningen att Spens sedermera lämnat utan avseende
klagandens efter delgivningen framställda begäran om en veckas uppskov
med första inställelsen har Spens i avgivet yttrande anfört, att han vid samtal
med Birger Lundberg i anslutning till uppskovsansökningen förklarat
sig icke vara benägen att ändra den utsatta tiden och att han fått den
uppfattningen, att även Birger Lundberg ansett skäl föreligga att vägra
uppskov. På grund därav hade beslut i saken icke blivit protokollfört;
frågan om skriftlig form för beslutet hade ej heller varit på tal vid detta tillfälle
eller senare.

Klaganden har häremot anmärkt, att det syntes osannolikt att Spens’
påstående om Birger Lundbergs inställning i uppskovsfrågan vore med verkligheten
överensstämmande. I ärendet har icke förekommit något som ger
anledning ifrågasätta riktigheten av Spens’ uppgift att han vid samtalet
med Birger Lundberg fått den av Spens angivna uppfattningen. Vad sålunda
enligt Spens’ uppgift förekommit vid samtalet har dock icke inneburit,
att klaganden återkallat sin uppskovsansökan. Såvitt framgår av
häradsrättens handlingar har Birger Lundberg icke haft bemyndigande
att företräda klaganden. Spens synes icke heller vilja göra gällande, att
formlig återkallelse skett. Det hade därför enligt 7 § protokollskungörelsen
ålegat Spens att i akten anteckna det av honom fattade beslutet.

Vad angår Spens’ bedömning av uppskovsfrågan vill jag — under hänvisning
till vad jag förut anfört beträffande det rådrum som lämnats klaganden
i kallelsen — såsom min mening uttala att, med hänsyn till de av
henne åberopade omständigheterna och eftersom saken delvis kommit i nytt
läge genom de av henne lämnade uppgifterna om hennes ståndpunkt i målet,
det begärda uppskovet bort beviljas klaganden. Enär emellertid anledning
saknas till annat antagande än att Spens’ beslut förestavats uteslutande
av önskan att förhindra dröjsmål med rättegången samt klaganden, på
sätt protokollet vid första inställelsen utvisar, dock varit i stånd att vid
sammanträdet framlägga sin ståndpunkt och även ingivit ansökan om
genstämning, finner jag Spens’ åtgärd att vägra uppskov icke vara sådan
att han därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra
beivras. Jag låter därför i denna del av saken — liksom beträffande Spens’
försummelse att upptaga beslutet i akten — bero vid mina nu gjorda
uttalanden.

Huvudförhandlingen den 2 november 1054

Enligt stadgande i 42 kap. 20 § första stycket rättegångsbalken bestämmer
rätten, så snart förberedelsen avslutats och sedan tillfälle om möjligt
givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. Denna må enligt

158

andra stycket samma § hållas i omedelbart samband med förberedelsen,
om hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 § rättegångsbalken och tilllika
parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar. Av dessa stadganden
synes framgå, att rätten icke äger, på sätt som skett i förevarande
mål, redan vid utsättande av tid för första inställelse bestämma att huvudförhandlingen
skall äga rum i omedelbar anslutning till förberedelsen. Det
är på ett så tidigt stadium — innan svaranden haft tillfälle att yttra sig
om käromålet — omöjligt för rätten att avgöra, huruvida de i 20 § andra
stycket stadgade förutsättningarna för en omedelbar övergång till huvudförhandling
skola visa sig vara för handen. Häradsrättens ifrågavarande
förfarande kan således icke undgå anmärkning, vilken emellertid är av
huvudsakligen formell natur, eftersom av utredningen framgår, att häradsrätten
— oavsett vad i kallelsen angivits — i samband med inställelsen
upptagit frågan om tid för huvudförhandlingen till ny prövning. Jag låter
förty även i denna del bero vid vad i ärendet förekommit.

Beträffande härefter häradsrättens åtgärd att den 2 november företaga
målet till huvudförhandling i vad avsåg bolagets yrkande att utfå ifrågavarande
egendom har det, på sätt hovrätten i beslutet den 7 april 1955
anfört, ålegat häradsrätten att i en rättegång handlägga nämnda yrkande
och klagandens genom genkäromålet väckta talan. Genom att underlåta
detta har häradsrätten gjort sig skyldig till en felaktighet av mera allvarlig
art än som berörts i det föregående.

Även i annat hänseende har i detta sammanhang förekommit en dylik
felaktighet, nämligen i det att häradsrätten icke lämnat klaganden tillfälle
att framlägga sin bevisning för att styrka invändningen att hon förvärvat
egendomen av bolaget. Om denna invändning visat sig befogad, hade huvudkäromålet
icke kunnat bifallas. I det läge målet vid ifrågavarande tid befann
sig var det icke möjligt för häradsrätten att bedöma, huruvida den
bevisning som kunde stå klaganden till buds skulle bliva utan verkan, i all
synnerhet som klaganden ännu icke angivit vilka bevis hon ville åberopa
och vad hon ämnade styrka med varje särskilt bevis. Häradsrätten har
förty, med hänsyn till den betydelse denna bevisning hade för bedömningen
av huvudkäromålet, icke ägt förvägra klaganden tillfälle att förebringa
bevisning.

Klaganden har mot häradsrätten särskilt anmärkt att den mot klagandens
bestridande företagit huvudkäromålet till huvudförhandling, oaktat
saken icke var uppenbar. På grund av stadgandet i 42 kap. 20 § andra
stycket rättegångsbalken kan mot parts bestridande huvudförhandling i
omedelbart samband med förberedelsen hållas endast om saken är uppenbar.
På sätt framgår av vad nyss sagts var det — innan klaganden haft
tillfälle att angiva sin bevisning — icke möjligt för häradsrätten att bedöma
huruvida saken var uppenbar. Häradsrättens åtgärd att genast skrida
till huvudförhandling stod följaktligen i strid med sistnämnda stadgande.

159

Jag vill emellertid framhålla, att syftet med detta främst torde vara att
förhindra att ensamdomare, som ju enligt domförhetsreglerna är behörig att
leda förberedelsen, till huvudförhandling upptager mål av annat än förhållandevis
enkel beskaffenhet. I förevarande fall har emellertid nämnd tillkallats
och medverkat vid huvudförhandlingen och därmed har angivna
syfte med stadgandet blivit uppfyllt.

Genom häradsrättens ovan omförmälda felaktiga förfaranden i samband
med huvudförhandlingen den 2 november har klaganden fått fog för att
fullfölja talan i hovrätten mot häradsrättens ifrågavarande åtgärder. Hovrätten
har ock återförvisat målet till häradsrätten. Emellertid har vid den
slutliga prövningen i häradsrätten och hovrätten utgången i tvisten ej
blivit annan än i den av häradsrätten den 2 november meddelade domen.
Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag mig — trots
felens delvis allvarliga beskaffenhet — kunna låta bero vid vad i ärendet
förekommit med en erinran till Spens om nödvändigheten ur rättssäkerhetssynpunkt
av ett noggrant iakttagande av rättegångsbalkens regler.

Häradsrättens jörordnande om omedelbar verkställbarhet av domen
den 2 november 195^

I 17 kap. 14 § rättegångsbalken stadgas, att rätten äger, när skäl äro
därtill, i dom förordna att den må verkställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft.

Enligt 42 § andra stycket utsökningslagen åligger det — med vissa undantag
om vilka här icke är fråga — vinnande part, till vilkens förmån nyss
nämnt förordnande meddelats, att ställa pant eller borgen för det skadestånd,
vartill han kan bliva skyldig om domen ändras. Den sålunda föreskrivna
säkerheten skall ställas, innan verkställighet får äga rum. Någon
skyldighet för domstol att redan innan förordnande av ifrågavarande slag
meddelas — eller senare — tillse, att dylik säkerhet blivit ställd, finnes icke
föreskriven. Det har förty icke ålegat häradsrätten att kräva annan borgen
eller dylik säkerhet än som föranletts av klagandens anspråk å retentionsrätt
för hyra, och något fel från häradsrättens sida härutinnan liar följaktligen
icke förekommit.

Vidkommande frågan huruvida häradsrätten på annat sätt förfarit felaktigt
vid meddelandet av sitt ifrågavarande förordnande framgår av motiven
till 17 kap. 14 § rättegångsbalken, att vid bedömande av huruvida
dylikt förordnande skall meddelas hänsyn bör tagas till båda parternas
intressen och dessa vägas mot varandra, varvid skall beaktas såväl den
vinnandes intresse av att omedelbart kunna realisera sitt anspråk som ock
den skada och olägenhet som därigenom skulle kunna tillskyndas den tappande.
Vidare måste enligt motiven stor betydelse tilläggas den större eller
mindre sannolikheten av en ändring av domen vid målets fullföljande.

När det gäller att pröva, huruvida en dylik, ej sällan vansklig skälighets -

160

avvägning, varom här är fråga, innefattar felaktigt förfarande, kan det
givetvis icke ifrågakomma att såsom tjänstefel beteckna varje sådant underrätts
bedömande, som senare icke vunnit gillande i högre rätt. I förevarande
fall har häradsrätten tydligen utgått från att bolagets talan kunde
handläggas särskilt från det av klaganden väckta genkäromålet, och med
denna utgångspunkt har ej saknats fog för att sannolikheten av att klaganden
skulle kunna vinna ändring i domen kunde bedömas vara ringa. Den
angivna utgångspunkten har, såsom framgår av det föregående, varit föremål
för min prövning i detta ärende och därvid befunnits vara felaktig.
Häradsrättens bedömning av frågan om domen skulle få omedelbart verkställas
måste emellertid prövas från häradsrättens egna utgångspunkter
och kan med hänsyn härtill i och för sig icke föranleda någon erinran.

Vad härefter angår de skäl häradsrätten i domen anfört i denna fråga
vill jag framhålla, att det ur allmän synpunkt givetvis är angeläget att
domstol undviker uttalanden, vilka av part eller annan kunna uppfattas
såsom för honom kränkande. Å andra sidan må domstol ej betagas möjligheten
att ge uttryck för sin på objektiva skäl grundade uppfattning om
viss person, därest detta är nödvändigt för bedömningen av viss fråga.
Härvid får av omständigheterna i det särskilda fallet bero, vilka uttryckssätt
som böra komma till användning, och bedömningen härav kräver varsamhet
och grannlagenhet. Vad ifrågavarande mål angår, hade det enligt
min mening ur nu angivna synpunkter icke varit påkallat att häradsrätten
i förevarande fråga, på sätt som skett, hänfört sig till sin kännedom
om klaganden och hennes man. Andra tillräckligt vägande skäl, främst
bolagets intresse att snabbt komma i besittning av egendomen, hade —
med de för häradsrätten föreliggande utgångspunkterna — kunnat anföras
för häradsrättens beslut i denna del. Jag finner emellertid ej heller härutinnan
anledning till någon min vidare åtgärd.

Med dessa uttalanden, vilka jag upptog i en till Spens avlåten skrivelse,
var ärendet av mig slutbehandlat.

5. Fråga om ingivande av stämningar och andra handlingar till
Stockholms rådhusrätt samt diarieföringen av dessa

I 18—29 §§ i den av Kungl. Maj:t den 5 december 1952 fastställda stadgan
för Stockholms magistrat och rådhusrätt regleras vilka slag av mål
och ärenden varje särskild avdelning av rådhusrätten har att handlägga.
Bestämmelserna innebära i huvudsak, att vissa mål — t. ex. sjömål, konkursmål,
tryckfrihetsmål, patentmål, hyresmål, tullmål, militära brottmål
och sådana brottmål, i vilka rätten är domför med en ledamot — så ock i
förekommande fall motsvarande grupper av ärenden alltid skola, varje

161

grupp för sig, handluggas på en och samma avdelning, under det att övriga
slag av mål och ärenden, fördelade å olika grupper, upptagas å särskilda, för
varje grupp bestämda avdelningar. De mål, som sålunda må upptagas å
flera avdelningar, äro i huvudsak familjemål, s. k. allmänna tvistemål, s. k.
allmänna tremansbrottmål, trafikmål samt — med vissa undantag — mål
i vilka nämnd skall medverka. I 31 § samma stadga föreskrives efter vilka
närmare grunder ifrågavarande mål och ärenden skola fördelas mellan avdelningar.
Enligt 9 § i gällande provisorisk arbetsordning för magistraten
och rådhusrätten åligger det den vid rådhusrätten anställda aktuarien att
med avseende å dylika mål och ärenden, med undantag av familjemålen,
verkställa nyss nämnd fördelning mellan vederbörande avdelningar samt
därvid bland annat mottaga ansökningar och andra inlagor, varmed rättsligt
förfarande inledes, samt föra centralt målregister.

Genom nämnda register tillgodoses bland annat allmänhetens intresse av
att ha tillgång till en central upplysningskälla beträffande ifrågavarande
mål och ärenden.

I tidningspressen förekommo den 14 juni 1956 uppgifter av innehåll, att
vederbörande åklagare i åtskilliga fall — särskilt i s. k. nämndmål — inlämnade
stämningar direkt till den avdelning av rådhusrätten där målet skulle
upptagas. Visserligen brukade underrättelse därom tillställas aktuarien
från avdelningen, men detta skedde först efter någon tid, och risk förelåge,
att en del mål icke bleve antecknade i det centrala målregistret. För de i
rådhusrätten arbetande journalisterna liksom för allmänheten i övrigt vore
det till olägenhet, att arbetsordningens föreskrift om att stämning skulle
inges till aktuarien på angivet sätt åsidosattes. Därtill komme, att en del
åtalade genom ifrågavarande ”mörkläggning” skyddats från offentligheten.

I anledning härav infordrade jag utlåtanden från rådhusrätten och statsåklagaren
i Stockholm.

I avgivet utlåtande anförde rådhusrätten: Av 9 § i arbetsordningen framginge,
att icke alla handlingar i mål av den beskaffenhet som avsåges i paragrafen
skulle ingivas till aktuarien utan endast den handling, varmed ett
rättsligt förfarande inleddes. Detta hade tillämpats så, att stämning å häktad
person mot vilken rättsligt förfarande kunde sägas ha inletts genom
häktningsframställningen samt tilläggsstämning å person mot vilken talan
tidigare väckts regelmässigt ingivits till vederbörande avdelning direkt. I
de fall då i stämning å häktad person eller i tilläggsstämning upptagits
ansvarsyrkande jämväl å annan person hade vederbörande avdelning enligt
praxis haft att omedelbart underrätta aktuarien. Den kritik, som framförts
i de ifrågavarande tidningsartiklarna, hade icke avsett arbetsordningens
bestämmelser eller den praxis för vilken ovan lämnats en redogörelse utan
det förhållandet att, enligt vad som framkommit vid verkställd utredning,

11 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 1957 års riksdag.

162

till några av rådhusrättens avdelningar — huvudsakligen åttonde avdelningen
— ingivits allmänna brottmål utan att målet dessförinnan registrerats
hos aktuarien. Visserligen hade avdelningarna därvid alltid underrättat
aktuarien, men i vissa fall syntes dröjsmål ha ägt rum med sådan underrättelses
avgivande å åttonde avdelningen. Personalen å nämndavdelningarnas
kanslier hade med anledning av det inträffade omedelbart erinrats
om arbetsordningens föreskrifter om måls ingivande till aktuarien för inregistrering.
Kontakt därom hade vidare förekommit med åklagarmyndigheten.
Med hänsyn till att dittills tillämpad praxis enligt vad som framkommit
icke kunde anses erbjuda fullt tillräcklig garanti för att alla tilltalade
i brottmål, med vilka aktuarien enligt arbetsordningen hade att taga
befattning, bleve utan dröjsmål registrerade hos aktuarien hade avdelningarna
vidare instruerats, att alla stämningar i mål av dylik beskaffenhet
för framtiden skulle diarieföras hos aktuarien före mottagandet å respektive
avdelning. Det förtjänade i detta sammanhang omnämnas, att rådhusrättens
kansliorganisation sedan flera år tillbaka vore föremål för omprövning
men att planerade reformer icke kunnat genomföras bland annat med
hänsyn till rådande mycket besvärande lokalförhållanden.

Vad avser åklagarmyndigheten redogjorde t. f. statsåklagaren Erik Vinberg
i avgivet utlåtande till en början för de åtgärder han för sin del vidtagit
i anledning av ifrågavarande tidningsuppgifter, vilka han själv uppmärksammat,
och upplyste därvid att samtliga befattningshavare vid
åklagarmyndigheten erhållit anvisning om att för framtiden alla stämningar
i brottmål, med vilka aktuarien enligt arbetsordningen hade att taga befattning,
skulle före mottagandet å respektive avdelning vara diarieförda
hos aktuarien.

Vidare anförde Vinberg: Han ville till en början med bestämdhet tillbakavisa
tanken, att det tillämpade förfarandet skulle härröra från någon
avsikt eller något önskemål från åklagarmyndighetens sida att till skydd
för någon tilltalad eller av annan icke godtagbar bevekelsegrund ”mörklägga”
vissa åtal. Förfarandet hade uppenbarligen tillämpats med hänsyn
till det sätt varpå aktuariebefattningen vore konstruerad och med hänsyn
till arbetskapaciteten hos aktuariekontoret, som icke medgåve att där registrerades
alla skrivelser, handlingar m. m., som skulle komma under rådhusrättens
bedömande. Det förhölle sig uppenbarligen också så, att aktuariekontoret
icke vore inrättat såsom ett allmänt centralt kansli, varöver
alla för rådhusrätten avsedda handlingar skulle passera. Även om den anordning
som rådde skulle befinnas lämplig och godtagbar — Vinberg skulle
senare återkomma något därtill — syntes dock icke ha varit godtagbart
det av vissa åklagare undantagsvis tillämpade förfarandet att stämningsansökan
med tillhörande handlingar i mål, varmed aktuarien hade att taga
befattning, inlämnats direkt till vederbörande avdelning med förbigående
av aktuarien. Att därav kunnat uppkomma viss olägenhet för allmänheten

163

och särskilt för pressens representanter skulle icke bestridas. Genom de av
magistraten numera utfärdade föreskrifterna syntes emellertid dessa olägenheter
för framtiden i stort sett vara undanröjda. Emellertid kvarstode
alltjämt det förhållandet att specialmålen, d. v. s. för åklagarmyndighetens
del huvudsakligen militärmålen och de s. k. endomarbrottmålen, med hänsyn
till arbetsordningen för aktuariekontoret icke diariefördes därstädes
utan å de avdelningar, som hade att upptaga dylika mål. Det syntes icke
tillkomma Vinberg att ingå i något bedömande av huruvida en sådan anordning
principiellt vore riktig eller ej, men han funne sig böra ifrågasätta,
om det icke vore en uppenbar vinning, därest aktuariebefattningen vore så
konstruerad och aktuarien hade lokal- och personalresurser till förfogande
i sådan utsträckning, att aktuariekontoret kunde — liksom aktuariekontoren
vid hovrätterna — fungera såsom ”inkörsport” för alla för rådhusrätten
avsedda handlingar. Spörsmålet därom finge måhända en lösning
genom utredningen om ett ifrågasatt centralt kansli för rådhusrätten, vilken
utredning enligt vad Vinberg inhämtat skulle föreligga till stadsfullmäktiges
bedömande under hösten 1956.

I en till Stockholms magistrat avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Vad angår sådana brottmål, med vilka aktuarien enligt 9 § i arbetsordningen
har att taga befattning, giver utredningen vid handen att stämning,
varigenom rättegång inletts, i vissa fall ingivits direkt till vederbörande
avdelning utan att dessförinnan ha blivit diarieförd å aktuariekontoret.
Nämnda förfaringssätt har — även om man sedermera från avdelningen
underrättat aktuarien om sålunda inkomna mål — otvivelaktigt
inneburit ett åsidosättande av gällande föreskrifter samt varit till olägenhet
för dem som hos aktuarien önskat erhålla upplysning om nyinkomna brottmål.
Från rådhusrättens sida har föreskrift emellertid numera meddelats
avdelningarna om att alla stämningar i mål, med vilka aktuarien har att
taga befattning, skola vara diarieförda hos aktuarien före mottagandet å
respektive avdelning; och genom åklagarmyndighetens försorg ha samtliga
befattningshavare vid myndigheten erhållit enahanda anvisning. Med hänsyn
härtill finner jag, vad avser det åsidosättande av gällande föreskrifter
som enligt vad ovan sagts förekommit, mig kunna låta bero vid de åtgärder
som till undvikande av ett upprepande vidtagits av rådhusrätten och åklagarmyndigheten.

Såsom framgår av det föregående iiro nu gällande bestämmelser i ifrågavarande
avseende så utformade, att åtskilliga mål och ärenden — nämligen
alla sådana som enligt stadgan kunna upptagas allenast å viss avdelning
ävensom familjemålen — icke passera aktuarien och registreras av denne

164

utan mottagas direkt å vederbörande avdelning. Vinberg har i sitt utlåtande
såvitt angår brottmål av sådant slag ifrågasatt, om det icke skulle
vara en vinning att även dessa mål ingåves till aktuarien. Enligt min mening
skulle det vara en uppenbar fördel, om samtliga vid rådhusrätten anhängiggjorda
mål och ärenden — oavsett om dessa äro förbehållna viss avdelning
— kunde bliva föremål för en central registrering. Detta skulle vara av
betydelse främst ur offentlighetssynpunkt, särskilt i fråga om brottmålen,
men även beträffande tvistemålen skulle det för den — som av någon anledning
vill skaffa sig upplysning om ett visst mål men icke äger tillräcklig
kännedom om dess närmare omständigheter och därför icke kan veta till
vilken avdelning målet hör — onekligen innebära en avsevärd fördel att å
aktuariekontoret kunna utan omgång erhålla besked om vilken avdelning
målet tilldelats. Även andra skäl kunna åberopas för en ändring i det nu
gällande systemet för mottagande av mål vid rådhusrätten.

Jag är medveten om att den nuvarande utspridningen av rådhusrättens
lokaler försvårar genomförandet av en central diarieföring av alla mål. Även
anskaffandet av erforderliga lokaler för ett centralt mottagande och registrerande
av inkommande mål torde i dagens läge bereda svårigheter.
Huruvida hinder även eljest möter mot en helt central diarieföring låter
sig icke bedöma utan en mera ingående utredning än jag haft tillfälle företaga.
Jag har emellertid velat i anledning av föreliggande ärende fästa
magistratens uppmärksamhet på spörsmålet för den åtgärd magistraten må
finna påkallad.

6. Fråga huruvida sakkunniga vid tillsättning av professur vid
lantbrukshögskolan prövat sökandenas kompetens och meriter
med utgångspunkt från oriktiga antaganden om
professurens ämnesomfång

Av handlingarna i ett av professorn Torsten Wikén i Ziirich härstädes
anhängiggjort ärende framgår följande.

Sedan befattningen som professor i växternas anatomi och fysiologi vid
kungl. lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök kungjorts till ansökan
ledig, hade vid ansökningstidens utgång den It augusti 1954 såsom
sökande anmält sig, såvitt här är i fråga, docenten Nils Fries, lektorn Torsten
Hemberg, klaganden och laboratorn Börje Åberg.

Till sakkunniga för bedömande av de sökandes skicklighet till befattningen
utsåg lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan professorn vid Lunds
universitet Hans Burström, professorn vid lantbrukshögskolan Henrik
Lundegårdh, professorn vid Uppsala universitet Elias Melin och professorn
vid Köpenhamns universitet Detlev Muller.

165

De sakkunniga avgåvo var för sig utlåtanden till lärarkollegiet. Därvid
anförde de sakkunniga i fråga om bestämningen av ifrågavarande professurs
ämnesområde, särskilt såvitt avsåg växtfysiologi, bland annat följande.

Burström: Trots professurens dubbelnamn måste, med hänsyn till lantbruksforskningens
uppenbara behov och den relativa omfattningen av de
båda ämnesdelarna, tyngdpunkten av ämnet ligga inom växtfysiologin.
Både som undervisnings- och forskningsämne vore växtfysiologin ojämförligt
mångsidigare och omfångsrikare än växtanatomin. Burström ansåge
därför, att man för kompetens måste kunna fordra fullgod meritering inom
växtfysiologin. Växtfysiologi omfattade enligt gängse svenskt språkbruk
fysiologin hos såväl högre växtgrupper som bakterier och svampar. I motsats
mot förhållandet vid universiteten, där ämnet växtfysiologi hade detta
omfång, funnes emellertid vid lantbrukshögskolan ett självständigt ämne,
mikrobiologi, med egen professur, vilket som undervisnings- och forskningsämne
vore skilt från och jämställt med växtfysiologi. Mikrobiologi borde,
enligt Burströms uppfattning, väsentligen omfatta bakteriers och svampars
fysiologi och biokemi, av vilka fysiologin inginge i universitetens växtfysiologi.
Det vore emellertid knappast rimligt att låta denna del ingå i växtfysiologin
vid lantbrukshögskolan eller grunda kompetens för den aktuella
professuren i växtfysiologi på meritering inom ren mikrobiologi. Detta kunde
leda till en dubblering av mikrobiologin, under det att ett för jordbruksforskningen
så centralt ämne som de högre växternas fysiologi skulle bli
orepresenterat. Detta kunde knappast ha varit avsikten då lantbrukshögskolan
erhållit skilda professurer i växtfysiologi och mikrobiologi. Då inga
anvisningar funnes om gränsdragningen mellan ämnena, ville Burström till
växtfysiologi räkna i dess helhet de högre växternas fysiologi samt bakteriers
och svampars fysiologi i den mån den berörde problem av allmänt
växtfysiologiskt intresse. Helt till mikrobiologi ville han föra arbeten, som
berörde för bakterier och svampar speciella problem. Gränsen bleve naturligtvis
diffus, och vid bedömning av de sökandes forskaregenskaper, ehuru
ej kompetens i växtfysiologi, ansåge Burström att hänsyn borde tagas även
till mikrobiologiska meriter.

Lundegårdh: Professuren hade sin upprinnelse i befattningen för lantbruksbotanik
vid centralanstalten, Experimentalfältet. Denna hade vid
lantbrukshögskolans bildande kluvits i två institutioner, den ena omfattande
växtpatologi och överförd till växtskyddsanstalten, den andra omfattande
växtfysiologi och överförd till högskolan. Det lantbruksbotaniska
forsknings- och läroområdet hade från början varit klart avgränsat till att
gälla högre växter, eftersom redan vid centralanstalten funnits en avdelning
för bakteriologi, som sedermera övergått i en särskild professur i mikrobiologi
vid högskolan. Denna mikrobiologi omfattade bland annat i
marken levande både bakterier och svampar, deras systematik, fysiologi
och biokemi. — Av det sagda framginge, att en sökande till den lediga

166

professuren i växternas anatomi och fysiologi måste kunna uppvisa vetenskapliga
meriter inom de högre växternas fysiologi. Meriter inom angränsande
delar av mikrobiologin kunde medräknas endast under förutsättning
att klar kompetens i de högre växternas fysiologi förelåge och de i så fall
kunde medverka till belysning av den allmänna vetenskapliga skickligheten.

Melin: Professuren syntes enligt Melins mening i främsta rummet omfatta
växtfysiologi, vilket syntes framgå redan därav, att innehavaren
skulle förestå en institution som vore växtfysiologiskt inriktad. Full kompetens
i växtfysiologi vore därför obetingat nödvändig. Anatomi inginge i
professuren i den mån den vore hjälp vetenskap till växtfysiologin. Melin
uppfattade befattningen som en professur i växternas fysiologi med anatomi.
Vid växtfysiologiska undersökningar kunde såväl högre som lägre
växter ifrågakomma som försöksobjekt. Melin tillmätte båda slagen av
undersökningar meriteringsvärde till professuren.

Muller: Med hänsyn till det botaniska läroområdets fördelning på lärostolarna
vid lantbrukshögskolan vore det naturligt, att de autotrofa, gröna
växternas fysiologi — omfattande även autotrofa mikroorganismer — bleve
det viktigaste forsknings- och undervisningsområdet för ifrågavarande professur.

Med de utgångspunkter de sålunda angivit och efter bedömning av klagandens
vetenskapliga arbeten funno Burström och Lundegårdh för sin del,
att klaganden, enär han icke visat erforderliga meriter i fråga om de högre
växternas fysiologi, icke styrkt kompetens för befattningen, varefter de
uppförde Fries, Åberg och Hemberg på förslag till befattningen i nu nämnd
ordning. Melin och Muller, vilka ansågo klaganden kompetent till befattningen,
uppförde i sina utlåtanden till lärarkollegiet de sökande på förslag
till denna i ordningen Fries, Åberg, Hemberg och klaganden.

Vid befordringsärendets behandling i lärarkollegiet den 17 november 1955
uppfördes, å första förslagsrummet Fries av tio ledamöter och Åberg av
fem, å andra förslagsrummet Åberg av fjorton ledamöter, varjämte en ledamot
å detta rum jämställde klaganden och Åberg, samt å tredje förslagsrummet
Hemberg av fjorton ledamöter och klaganden av en ledamot.

I fråga om professurens ämnesområde hänvisade åtskilliga ledamöter i
lärarkollegiet till Burströms och Lundegårdhs utlåtanden eller gåvo eljest
uttryck för en liknande uppfattning. Fn ledamot, rektorn professorn Ragnar
Nilsson, anförde häremot: Det syntes vara principiellt felaktigt att på detta
sätt begränsa ämnesområdet sedan professuren ledigförklarats. En sådan
begränsning måste enligt Nilssons uppfattning komma till uttryck i en
ändring av professurens benämning, så att därav framginge, att området
vore begränsat till de högre växternas fysiologi. Det syntes Nilsson sålunda
uppenbart, att man vid bedömningen av de sökandes meriter borde taga
hänsyn till hela deras fysiologiska produktion.

167

I en den 29 november 1955 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden
bland annat: Burström, Lundegårdh och Muller hade genomfört sina
granskningar av de sökandes meriter på grundval av den uppfattningen,
att det skulle röra sig om en professur i enbart de högre respektive gröna
växternas fysiologi, varvid dessutom denna princip tillämpats synnerligen
rigoröst vid bedömningen av klagandens men däremot icke vid bedömningen
av Fries’ skicklighet till det sökta ämbetet. En dylik inskränkning
av läroområdet vore med hänsyn till professurens av vederbörande myndigheter
fastställda benämning formellt oberättigad och från saklig synpunkt
ohållbar. Enligt 101 § i stadgarna för universiteten finge förslag om
ändring av professorsbefattnings ämnesomfång icke upptagas till behandling
å tid, då befattningen vore kungjord till ansökan ledig, och ej heller å
sådan tid, att förslaget om läroområdets ändring icke hunne, slutligt avgöras,
innan professurens ledigförklarande skulle äga rum.

Klaganden framställde vidare anmärkningar mot Burström och Lundegårdh
av innebörd, att dessa icke läst en stor del av klagandens vetenskapliga
produktion, i följd varav deras utlåtanden blivit i hög grad bristfälliga
och vilseledande, samt att nämnda båda sakkunniga i samband med sina
redogörelser för innehållet i åtskilliga av klagandens arbeten gjort sig
skyldiga till uppenbara felaktigheter såväl i sak som beträffande bedömningen
av arbetena. Slutligen anmärkte klaganden gentemot Melin, att
denne icke lämnat en tillräckligt ingående, objektiv motivering vad avsåge
den av honom angivna inbördes ordningen mellan klaganden och dennes
medsökande Hemberg och Åberg. Klaganden funne det — i anseende till
den uppseendeväckande diskrepansen mellan, å ena sidan, den internationella
uppskattningen av klagandens kvalifikationer såsom vetenskapsman
och akademisk lärare samt, å andra sidan, den uppenbara undervärderingen
av hans vetenskapliga produktion och undervisningsmeriter i framför allt
Burströms och Lundegårdhs men även Melins sakkunnigutlåtanden synnerligen
anmärkningsvärt, att lärarkollegiet icke begagnat sig av möjligheten
att göra framställning om tillstånd att utse specialsakkunnig för
granskning av viss del av klagandens produktion.

Under hänvisning till sina ovan återgivna anmärkningar mot de sakkunniga
hemställde klaganden om min prövning av frågan huruvida Burströms,
Lundegårdhs och Melins sakkunnigutlåtanden kunde anses överensstämma
med kravet på rättssäkerhet inom befordringsväsendet vid svenska
högskolor och universitet. För klaganden personligen vore denna fråga så
mycket mera betydelsefull som nämnda professorer anlitats såsom sakkunniga
även vid besättandet av den av klaganden sökta professuren i botanik,
särskilt fysiologi och anatomi, vid Uppsala universitet.

Med förmälan att han hos Konungen anfört besvär över lärarkollegiets
beslut i befordringsärendet ingav klaganden sedermera till mig en avskrift
av besvärsskrivelsen.

168

I anledning av klagomålen härstädes inkom lärarkollegiet med förklaringar
av Burström, Lundegårdh och Melin ävensom med eget yttrande.
Därjämte avgav kanslern för rikets universitet utlåtande i ärendet, varefter
klaganden inkom med påminnelser.

Universitetskanslern anförde i sitt utlåtande till en början, att de bestämmelser,
som gällde i fråga om tillsättningen av professurer och liknande
befattningar vid fackhögskoloma, hade tillkommit efter mönster av motsvarande
stadganden vid universiteten och att den praxis, som vid de sistnämnda
utvecklat sig rörande sakkunniginstitutionen m. m., syntes vara
normerande också vid fackhögskolorna. Vidare uttalade kanslern, att någon
tvekan icke kunde råda därom, att sakkunnig hade att avgiva sitt utlåtande
under ämbetsansvar.

Vidkommande professurens ämnesomfång och därmed sammanhängande
frågor anförde universitetskanslern: I 1916 års universitetsstatuter vore
stadgat, att fakultet, ”då anledning därtill yppar sig, må kunna väcka förslag
om närmare bestämmande av någon lärarbefattnings ämnesomfång
eller av förhållandet emellan olika till befattningen hörande ämnen” (§
101) samt att, därest dylikt förslag blivit väckt, ”må innan beslut i anledning
därav meddelats, åtgärder icke vidtagas till besättande av ledig professorsbefattning,
som av förslaget beröres” (§ 55). Fastän i dessa bestämmelser
icke direkt utsagts, att åtgärder av berörda slag icke fmge igångsättas,
medan professur vore ledig, vore detta uppenbarligen meningen.
Stadgandena hade också tolkats pa detta sätt. § 50 i 1956 års universitetsstatuter
hade formulerats i överensstämmelse därmed. Det syntes emellertid
uppenbart, att förbudet mot att — sedan åtgärder till besättande av
en professur börjat vidtagas — upptaga till behandling fråga om ”närmare
bestämmelser av nagon lärarbefattnings ämnesomfång” i och för sig icke
vore behövligt, då saken måste anses vara självklar. Det förhållandet, att
motsvarande förbud icke funnes i stadgarna för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök, syntes därför icke rimligen kunna tolkas så, att
man i nu nämnda avseende kunde vid tillsättningen av ifrågavarande
professur förfara annorlunda än om fråga vant om en universitetsprofessur.
Kanslern delade sålunda i detta avseende den uppfattning, åt vilken Nilsson
givit uttryck i sitt yttrande till lärarkollegiets protokoll den 17 november
1955. Emellertid hade nagot förslag om en närmare precisering av den
lediga professurens ämnesomfång icke blivit väckt av myndigheterna vid
lantbrukshögskolan. Vad som inträffat vore, att vissa av de sakkunniga till
grund för sina utlåtanden lagt en dylik närmare bestämning av ämnesomfånget
och att lärarkollegiets majoritet anslutit sig därtill. Det föreliggande
spörsmålet vore därför, huruvida man därigenom vidtagit åtgärder av enahanda
natur som dem, vilka asyftades i de ovan citerade föreskrifterna i
universitetsstatuterna. Det vore därvid att märka, att det icke vore ovanligt
i akademiska befordringsärenden, att de sakkunniga ansåge sig böra

169

angiva sin uppfattning om den lediga befattningens läroomfång. Porhållandet
sammanhängde med att detta ämnesområde icke alltid klart framginge
av professurens benämning utan understundom grundade sig på en mer
eller mindre långvarig praxis. Vad de sakkunniga sålunda kunde anföra
kunde emellertid icke vara bindande utan, liksom deras utlåtanden över
huvud taget, endast tjäna till ledning för de akademiska myndigheterna.
Uppenbart vore därvid, att man icke kunde i denna ordning vidtaga någon
förändring av professurens läroomfång. — Namnet på här ifrågavarande
professur anslöte sig till benämningen på vissa professurer vid universiteten.
Det låge då närmast till hands att anse ämnesomfånget vara detsamma.
Melin hade förfarit på detta sätt. Det förhållandet, att nu ifrågavarande
professur vore förlagd till lantbrukshögskolan syntes kanslern icke kunna
motivera en avvikelse från sagda tolkning, därest icke tidigare en begränsning
med hänsyn till nämnda förhållande klart uttalats. Kanslern kunde
icke finna att så skett. Utan ett dylikt klarläggande uttalande före professurens
ledigförklarande syntes icke heller den omständigheten, att vid lantbrukshögskolan
funnes en särskild professur i mikrobiologi, kunna anföras
som skäl för en begränsning på sätt vissa av de sakkunniga och lärarkollegiets
majoritet gjort. Det kunde tilläggas, att varken nämnda sakkunniga
eller lärarkollegiets majoritet helt fasthållit vid sin begränsande princip vid
bestämmandet av första förslagsrummet. För att bedöma, om den angivna
begränsande tolkningen av professurens ämnesomfång spelat någon avgörande
roll för frågan om klaganden bort ha placerats på tremannaförslaget,
hade kanslern genomgått de sakkunnigutlåtanden, som avgivits rörande
den lediga professuren i samma ämne vid Uppsala universitet. De tre
svenska sakkunniga, som haft att avgiva utlåtande rörande professuren
vid lantbrukshögskolan, hade fyllt samma funktion i fråga om uppsalaprofessuren,
varvid ingen av de sakkunniga ifrågasatt någon sådan begränsning
som beträffande professuren vid lantbrukshögskolan. Icke heller beträffande
uppsalaprofessuren hade klaganden av de sakkunniga erhållit
placering på något av de tre första rummen. Det vore endast i fråga om
hans kompetensförklaring som skillnad förelåge.

Beträffande slutligen klagandens anmärkningar i övrigt mot de sakkunniga
anförde universitetskanslern: Självklart vore, att i sakkunnigutlåtanden
kunde förekomma större eller mindre misstag. Genom att de sökande
ägde möjlighet att inkomma med påminnelser och rätt att ingiva besvär
hade enligt kanslerns mening tillräckliga garantier skapats för att dylika
misstag icke skulle få spela någon utslagsgivande roll vid befordringsärendets
fortsatta handläggning. Vid en jämförelse mellan Burströms och
Lundegårdhs utlåtanden i det föreliggande befordringsärendet och i motsvarande
ärende vid Uppsala universitet förefölle det kanslern, som om de
båda sakkunniga själva funnit sig böra — i anledning av professorn Wikcns
anmärkningar — på en eller annan punkt justera eller i varje fall komplet -

170

tera sina utlåtanden. Det undandroge sig emellertid kanslerns bedömande,
huruvida de nämnda sakkunniga på någon punkt kunde ha begått misstag
i sina utlåtanden rörande här föreliggande befordringsärende; i varje fall
kunde kanslern av för honom tillgängliga handlingar icke finna, att eventuella
misstag kunde ha varit avgörande för de båda sakkunnigas ställningstagande.
Vad anginge klagandens anmärkning mot Melin, ville kanslern
framhålla, att summariska uttalanden vid den slutliga vägningen av
meriterna hos sökande till professur vore synnerligen vanliga och ibland det
enda tänkbara. Kanslern funne över huvud taget klagandens anmälan till
JO av Melin i sällsynt hög grad obefogad.

I en till lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Såsom universitetskanslern anfört, är sakkunnig, som utses att avgiva utlåtande
beträffande sökande till professur, underkastad ämbetsansvar. Det
ligger emellertid i sakens natur, att i fråga om bedömning, som ankommer
på sådan sakkunnig, utrymme i betydande utsträckning måste lämnas för
den sakkunniges på objektiva skäl grundade uppfattning. De spörsmål, som
uppkomma vid dylik bedömning, äro för övrigt ofta vanskliga och bliva
ej sällan föremål för olika meningar, utan att därför den sakkunniges objektivitet
med fog kan ifrågasättas.

Vad nu anförts äger i förevarande fall tillämpning såväl å de sakkunnigas
bedömning av vilka meriter som skola beaktas vid prövningen av sökandes
skicklighet som ock å värderingen av dessa meriter.

I det förstnämnda hänseendet ha — såsom framgår av det föregående —
särskilt Burström och Lundegårdh funnit sig böra på visst sätt begränsa
värdet av meriter inom mikrobiologin. Avgörande för deras ståndpunkt
har varit att den befattning, varom är fråga, är knuten till lantbrukshögskolan
och att därstädes finnes inrättad en särskild professur i ämnet mikrobiologi.

Beträffande frågan huruvida angivna begränsning varit berättigad har
universitetskanslern i sitt yttrande anlagt vissa principiella synpunkter,
vilka utmynna i slutsatsen att så icke varit fallet. Vad kanslern sålunda
anfört finner jag vara väl grundat. Ej heller enligt min mening är det i
överensstämmelse med rättssäkerheten att i befordringsärende pröva de
sökandes kompetens och jämföra deras inbördes meriter med utgångspunkt
från att professurens ämnesomfång är mera begränsat än vad som framgår
av den fastställda beteckningen för befattningens läroområde och som angivits
i kungörelsen om att professuren vore till ansökan ledig. Den avgörande
synpunkten vid bedömningen av de sökandes meriter måste enligt
min mening vara beskaffenheten från vetenskaplig synvinkel av vederbö -

171

rande sökandes insatser inom befattningens genom dess fastställda beteckning
bestämda läroområde, oavsett om dessa insatser falla inom det ena
eller andra avsnittet härav. Jag finner förty, att vid prövningen av de sökandes
skicklighet till befattningen värdet av insatser inom mikrobiologin
icke bort begränsas på sätt som skett.

På grund härav och då enligt vad i ärendet är upplyst Burström och
Lundegårdh i avgivna sakkunnigutlåtanden med avseende å professuren i
samma ämne vid Uppsala universitet funnit klaganden kompetent till sistnämnda
befattning, varvid Burström dock ifrågasatt klagandens kompetens
såvitt angår växtanatomi, synes bärande skäl icke ha förelegat för dem
att i fråga om befattningen vid lantbrukshögskolan bedöma klagandens
kompetens annorlunda. Huruvida nämnda sakkunniga, därest de vid bedömningen
av klaganden och hans medsökande anlagt det ovan angivna,
enligt min mening riktiga betraktelsesättet, skulle ha föranletts att sätta
klaganden före någon av hans medsökande, är en fråga som svårligen låter
sig med säkerhet avgöra. Den omständigheten att varken Burström eller
Lundegårdh i fråga om uppsalaprofessuren satt klaganden före Fries, Åberg
eller Hemberg, vilka också sökt sistnämnda befattning, tyder — såsom
universitetskanslern påpekat — närmast på att under angivna förutsättning
annan bedömning icke skulle ha skett med avseende å professuren vid
lantbrukshögskolan.

Jag vill i detta sammanhang understryka vad universitetskanslern anfört
om att sakkunnigutlåtande av nu ifrågavarande slag icke är bindande vid
den fortsatta handläggningen av befordringsärende utan allenast avsett
att tjäna till ledning för de myndigheter, som ha att taga befattning med
ärendet. Dessa skola således beakta icke blott avgivna sakkunnigutlåtanden
utan även vad i övrigt kan inverka på prövningen av ärendet, såsom egen
sakkännedom eller av sökande anförda omständigheter.

Klaganden synes vilja göra gällande, att Burström och Lundegårdh gjort
sig skyldiga till tjänstefel genom att verkställa meritbedömningen med utgångspunkt
från antagandet, att professuren har annat ämnesomfång än
som framgår av det för befattningen genom den fastställda beteckningen
angivna läroområdet. När det gäller att taga ställning till detta spörsmål,
kan man emellertid icke bortse från att frågan om omfattningen av professurens
läroområde dock kan vara föremål för delade meningar. Burström
och Lundegårdh ha otvivelaktigt anfört åtskilliga beaktansvärda och med
hänsyn till lantbrukshögskolans uppgifter vägande skäl för sin uppfattning
om professurens omfattning. Såsom jag inledningsvis betonat ligger det i
sakens natur, att i fråga om bedömning som ankommer på sakkunnig utrymme
måste i betydande utsträckning lämnas för den sakkunniges på
objektiva skäl grundade uppfattning. På grund av vad sålunda anförts
finner jag — oaktat jag på sätt framgår av det sagda av rättssäkerhetsskäl
biträder vad universitetskanslern anfört om professurens ämnesomfång —

172

det icke kunna komma i fråga att bedöma Burströms och Lundegårdhs
ställningstagande beträffande grunderna för meritberäkningen såsom tjänstefel.

Med hänsyn till den ståndpunkt lärarkollegiets majoritet intagit till
frågan om professurens ämnesomfång kan ej heller någon berättigad anmärkning
riktas mot lärarkollegiet för dess av klaganden påtalade underlåtenhet
att påkalla ytterligare sakkunnig med särskild sakkunskap i fråga
om mikrobiologi.

Beträffande härefter klagandens påstående, att Burström och Lundegårdh
dels underlåtit att läsa vissa av klagandens vetenskapliga skrifter,
dels ock i sina utlåtanden felaktigt redogjort för eller felbedömt vissa arbeten,
har klaganden åberopat bland annat vissa anföranden av professorn
G. Einar Du Rietz av innebörd att dessa påståenden syntes vara riktiga.
Av nämnda anföranden liksom av ett uttalande av Nilsson till lärarkollegiets
protokoll den 17 november 1955 framgår vidare, att enligt Du Rietz’
och Nilssons mening Burström och Lundegårdh i sina till lärarkollegiet avgivna
utlåtanden icke givit klagandens vetenskapliga insatser den uppskattning
dessa vore värda. Vad sålunda och i övrigt i ärendet förekommit
i fråga om Burströms och Lundegårdhs utförande av sakkunniguppdraget
kan emellertid icke vid den prövning jag har att företaga anses innefatta
tillräckligt stöd för vidtagande av någon åtgärd från min sida. Ej heller
finnes — såsom ock universitetskanslern påpekat — fog för anmärkningen
mot Melin beträffande avfattningen av dennes utlåtande i vad avser jämförelsen
mellan klaganden och dennes medsökande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Fråga om domarjäv vid ådömande av straff
för rättegångsförseelse

Av handlingarna i ett genom klagomål av förre lantbrukaren Hugo Wredenmark
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Genom utslag den 25 november 1952 i lagsökningsmål mellan lantbrukaren
Anton Johansson, målaren Nils Pettersson, fröken Tekla Pettersson
samt dödsboet efter Emil Jonsson, borgenärer, samt klaganden, gäldenär,
förpliktade Oppunda och Villåttinge domsagas häradsrätt klaganden att
mot kvitto och erhållande av den i målet åberopade fordringshandlingen till
borgenärerna genast utgiva 6 650 kronor jämte ränta och ersättning för
lagsökningskostnaden. Vid utslaget var fogad en av tingsnotarien Ingemar
Ögren bestyrkt avskrift av en avskrift av fordringshandlingen.

I en den 10 januari 1953 till häradsrätten inkommen skrift sökte klaganden
återvinning. I skriften anförde klaganden, att han bestrede äktheten

173

eller riktigheten av den av borgenärerna åberopade fordringshandlingen,
vilken klaganden ansåge vara förfalskad. Vidare yttrade klaganden bland
annat: ”Enligt lagsökningslagen---skall fordringshandlingarna orda grant

intagas i utslaget eller avskrivas omedelbart därefter. Så har i detta
fallet inte skett. Bland annat äro tvenne namnteckningar omändrade, och
en hel rad med signaturer uteslutna. Dessa felaktiga avskrifter av avskrifter,
äro utfärdade i Häradsrätten och bestyrkta av Herr Ingemar Ögren.
Enbart detta förfarande berättigar mig till att underkänna och bestrida
lagsökningsutslaget och överklaga det, och ev. begärd utmätning. För
dessa felaktiga avskrifter av avskrifter har jag dessutom gn. postförskott
från Häradsrätten fått betala med kr. 12.30.---Jag anser det verk ligen

väl starkt att först lagsökningsmännen stöder sina krav på förfalskade
fordringsavskrifter hos Häradsrätten, och att sedan Häradsrätten i sin tur
förfalskar i sina avskrifter av de förut förfalskade avskrifterna, och jämväl
tar betalt av mig för detta.”

Häradsrätten fann i beslut den 15 januari 1953, att klaganden uttalat
sig otillbörligt om rätten, och dömde förty klaganden jämlikt 9 kap. 5 §
rättegångsbalken att till kronan böta 100 kronor. Vid meddelandet av beslutet
bestod häradsrätten av Ögren, som jämlikt förordnande då handhade
målets förberedelse. Beslutet vann laga kraft.

I en den 14 april 1956 hit inkommen skrift anförde klaganden, att Ögren
måste ha varit jävig att handlägga frågan om ansvar å klaganden, enär
Ögren själv varit inblandad i saken genom att han bestyrkt riktigheten
av den påtalade avskriften. Klagomålen avsågo även åtskilliga andra förhållanden,
varom här icke är fråga.

I ärendet avgav Ögren infordrat yttrande, i vilket emellertid jävsfrågan
icke berördes.

Vid avgörande av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande i skrivelse till Ögren upptagna uttalanden.

Om domarjäv stadgas i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Bland de förhållanden
som grunda jäv nämnas, såvitt nu kommer i fråga, dels under
1. att domaren själv är part eller eljest har del i saken, dels ock under 9.
att eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet.

Huruvida domare är av jäv hindrad att själv döma till straff för ett mot
honom under rättegången riktat otillbörligt yttrande, har icke särskilt berörts
under förarbetena till rättegångsbalken. För frågans bedömande är
det av intresse att taga del av hur man såg på motsvarande problem under
den äldre rättegångsordningen.

174

Enligt 14 kap. 7 § tredje punkten äldre rättegångsbalken skulle, om
någon talade eller skrev vanvördeligen mot domaren, han böta allt efter
vad domaren, där det skett var, prövade skäligt. Enligt fjärde punkten av
samma paragraf skulle däremot, om någon hötte eller undsade domaren
eller gav honom smädliga ord eller grep honom an till heder och ära, brottet
upptagas i hovrätten.

I sitt arbete Svenska straffrättens allmänna del, I, Inledning, lämnar
Assarsson å s. 34 följande utläggning av lagrummen: Förbrytelsen, som avses
i tredje punkten, består i handlingar, som strida emot god ordning inför
offentlig myndighet; ingen, som vill visa domaren tillbörlig vördnad, företager
dem, men de få ej röja avsikt att förolämpa honom. De utgöra icke
ett brott emot domaren. Därför är det hans rätt och plikt att, för stävjande
av dylikt oskick, belägga den felande med straff. Vore däremot handlingarna
brott emot honom själv, så vore han, såsom part i saken, ej behörig
att fälla dom. I sådana fall är det vederbörande hovrätt, som enligt
fjärde punkten låter anklaga den brottslige och med tillämpning av strafflagen
ådömer honom straff efter brottets beskaffenhet.

Kallenberg (Om forum i brottmål s. 120 f.) uttalar liknande åsikt.

I enlighet med dessa uttalanden torde man allmänt ha ansett hinder icke
möta för domaren att själv beivra sådant mot honom fällt yttrande, som
avsågs i 14 kap. 7 § tredje punkten äldre rättegångsbalken. Innefattade
yttrandet brott, som var att bedöma enligt strafflagen, skulle däremot
gärningen beivras i hovrätten (jfr NJA 1883 s. 84 och 1931 s. 90).

I den nu gällande rättegångsbalken stadgas i 9 kap. 5 § straff av böter
för den som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift uttalar sig
otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet. Sådan gärning är,
såsom betonades under förarbetena (jfr NJA II 1943 s. 91), i och för sig
närmast att betrakta som en ordningsförseelse. Är förgripelsen av mera allvarlig
natur — innefattar den t. ex. missfirmelse av domaren eller motparten
— får strafflagen tillämpas.

I ett fall av sistnämnda art är domaren, om gärningen riktar sig mot
honom, otvivelaktigt att anse som part i saken. Är åter gärningen icke svårare
än att den rymmes under 9 kap. 5 § rättegångsbalken ensam, kan däremot,
i överensstämmelse med vad som antogs under den äldre rättegångsordningen,
domaren icke anses intaga ställning av part eller eljest ha del i
saken. Gärningen får nämligen, även om den till det yttre riktar sig mot
domaren, uppfattas som allenast en överträdelse av vad ordning och skick
kräver. Fråga är då, huruvida i sådant fall jäv likväl skall anses föreligga,
nämligen enligt den i 4 kap. 13 § 9. rättegångsbalken upptagna supplerande
jävsgrunden, till vilken, väl att märka, motsvarighet saknades i äldre
rättegångsbalken. Med hänsyn till att förseelser av denna art kunna begås
inför sittande rätt och kräva omedelbar beivran kan det icke antagas ha
varit lagstiftarens mening, att förhållandet alltid eller ens som regel skulle

175

grunda domarjäv. Mot en sådan tillämpning av jävsregeln talar ock vad
nyss anförts om gärningens karaktär. Fall kunna dock förekomma, där gärningen
— trots att den icke utgör missfirmelse eller annat strafflagsbrott —
innefattar en sådan kränkning av domaren i målet, att jäv måste anses föreligga.
Jag vill också framhålla, att det, även om formligt jäv icke föreligger,
mången gång kan vara lämpligast att, där annan domare utan olägenhet
kan inträda, den berörda domaren avstår från att själv upptaga ansvarsfrågan.

I förevarande fall har klaganden i sin skrift rent bokstavligt uttalat en
beskyllning mot Ögren för allvarligt brott. Av sammanhanget framgår dock,
att beskyllningen snarare bottnade i oförstånd än i en avsikt att förolämpa.
Ögren har ock bedömt gärningen allenast som rättegångsförseelse enligt
9 kap. 5 § rättegångsbalken. Häremot vill jag icke rikta någon erinran.

Av det förut anförda följer, att jag vid sådant förhållande finner, att
Ögren icke var att anse som part eller eljest hade del i saken. Ej heller
synas tillräckliga skäl förekomma för att anse, att formligt jäv enligt
4 kap. 13 § 9. rättegångsbalken förelåg. Med hänsyn till att beskyllningen
var riktad direkt mot Ögren och avsåg ett hans tidigare handlande i målet
stod dock fallet på gränsen till en jävssituation, och jag finner det med
hänsyn till omständigheterna olämpligt, att Ögren icke avstod från att
själv döma i saken och överlämnade avgörandet till häradshövdingen i
domsagan eller annan behörig domare.

Som emellertid Ögrens handlande icke kan anses innefatta tjänstefel,
låter jag bero vid den erinran som det anförda innefattar.

8. Sedan fastighet, som före hustruns död tillhört mannen, genom
dödsfallet kommit att ingå i hustruns dödsbo, har fastigheten, medan
den alltjämt var lagfaren för mannen, utmätts för gäld som mannen
ådragit sig efter hustruns död. Då förändring i äganderätt genom
dödsfall icke beröres av stadgandet i 82 § utsökningslagen,
var utmätningen felaktig

Av handlingarna i ett genom klagomål av John Elis Sunna i Kieksisvaara,
Pajala, härstädes anhängiggjort ärende framgår bland annat följande.

För uttagande av John Elis Sunna påförda, resterande utskylder och
böter jämte indrivningsavgift och förrättningskostnad uppgående till sammanlagt
5 862 kronor 60 öre verkställde t. f. landsfiskalen i Pajala distrikt
R. Persson den 11 februari 1955 utmätning av fastigheten Kieksisvaara 315
i Pajala socken. Enligt en vid utmätningsprotokollet fogad förteckning
utgjordes de skatter, som voro föremål för indrivning vid berörda tillfälle,
av följande skatteposter:

176

’B 1948:3, 2773

	6 »
»	1949:2—6,	1723
»	1950:1—6,	1051
K	» :1—2,	2220
B	1951:2—4,	1027
K	» :1—2,	1782
B	1952:1—6,	1076
K	1952:1—2,	1051
B	1953:1—6,	1113
K	» :1—2,	1038
B	1954:3—5,	1060
K	» :1—2,	1082
F	1949:4,	2620
»	1951:4,	1153
»	1952:4—6,	1200
»	1953:4—6,	1262
»	1954:4—5,	1288

21	—
21	—
251	60
341	—
1 291	—
60	—
347	—
558	—
389	—
482	—
387	—
201	—
756	—
31	—
34	—
101	—
104	—
81	—
5 456 6 öre.	60”

Böterna, som torde ha ålagts Sunna under åren 1954 och 1955, utgjorde
tillhopa 180 kronor.

Härutöver påfördes Sunna ytterligare restavgift och förrättningskostnad
med 7 kronor 74 öre.

Över utmätningen anförde John Elis Sunna besvär hos länsstyrelsen i
Norrbottens län under uppgift att han flera veckor innan utmätningen sålt
sin andel i fastigheten.

I en över besvären avgiven förklaring anförde Persson: Vid utmätningstillfället
hade Sunna uppgivit, att hälften av fastigheten Kieksisvaara 315
ägdes av hans son såsom arv efter dennes avlidna moder. Denna invändning
hade av Persson, sedan han hos inskrivningsdomaren i Torneå domsaga inhämtat
att fastigheten var i sin helhet lagfaren för John Elis Sunna, lämnats
utan avseende. Att hela fastigheten skulle ägas av sonen hade icke
nämnts. Dagen efter utmätningen hade sonen Sven-Eric Sunna telefonerat
till Persson och omtalat, att han ägde hela fastigheten. Persson hade då
påpekat för honom, att han borde anföra besvär över utmätningen, vilket
han dock förklarat sig icke ämna göra, eftersom ”ingen kunde taga ifrån
honom hans egendom”. Persson hemställde om avslag på John Elis Sunnas
besvär.

I utslag den 11 mars 1955 fann länsstyrelsen vad John Elis Sunna anfört
icke vara av beskaffenhet att föranleda ändring i eller upphävande av den
klandrade utmätningen.

177

Länsstyrelsens utslag vann laga kraft.

Den 20 april 1955 anförde Sunnas son Sven-Eric Sunna besvär över utmätningen
och anförde, att han ärvt hälften av fastigheten efter sin moder
samt genom köp den 4 februari 1955 förvärvat återstoden av fastigheten.

Sedan Persson yttrat sig över besvären samt länsstyrelsen av införskaffat
äganderättsbevis inhämtat, att den utmätta fastigheten åtminstone den
21 april 1955 tillhörde John Elis Sunna enligt lagfart den 4 juli 1942, yttrade
länsstyrelsen i utslag den 8 juni 1955 följande: Enär Sven-Eric Sunna
icke inom den i 82 § andra stycket utsökningslagen angivna tid sökt lagfart
å sitt påstådda fång från John Elis Sunna av hälften av utmätta egendomen
och ej heller gittat styrka, att han genom arvskifte erhållit äganderätt
till återstoden av fastigheten, samt vad Sven-Eric Sunna i övrigt anfört
icke förtjänade avseende, lämnades besvären utan bifall.

Länsstyrelsens utslag vann, sedan av Sven-Eric Sunna anförda besvär
såsom för sent inkomna avvisats, laga kraft.

I en hit inkommen klagoskrift, som närmast avsåg det förhållandet att
landsfiskalen i Pajala distrikt icke anställt åtal i anledning av en av John
Elis Sunna gjord anmälan mot vissa personer rörande egenmäktigt förfarande
med avseende å en Sunna tillhörig bil, uppgav Sunna, bland annat,
att landsfiskalen för Sunnas restskatter utmätt ifrågavarande hans son tillhöriga
fastighet.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Persson,
att John Elis Sunna vid utmätningstillfället den It februari 1955 gjort gällande
att hälften av fastigheten ägdes av hans son Sven-Eric. Invändningen
hade såsom obestyrkt lämnats utan avseende, i synnerhet som Persson hos
inskrivningsdomaren inhämtat, att fastigheten utmätningsdagen var lagfaren
för John Elis Sunna. Då Persson ej kunde finna, att han i något avseende
förfarit felaktigt, hemställde han, att klagomålen ej måtte föranleda
någon åtgärd.

John Elis Sunna avgav påminnelser och fogade därvid en av Sven-Eric
Sunna undertecknad skrift, däri denne påtalade att Persson för annans gäld
utmätt Kieksisvaara 3ir“, som Sven-Eric Sunna till hälften, såsom ende bröstarvinge,
ärvt efter sin den 22 maj 1951 avlidna moder och till andra hälften
köpt av sin fader den 4 februari 1955.

Sedan länsstyrelsen anmodats att avgiva yttrande i ärendet, anförde länsstyrelsen,
efter att ha redogjort för vad i utmätningsmålen förekommit, att
länsstyrelsen icke funnit, att fel förelupit vid utmätningen eller vid ärendets
senare prövning hos länsstyrelsen.

1 en sedermera hit inkommen skrift uppgav John Elis Sunna, att han
hösten 1955 skolat erhålla 533 kronor såsom överskjutande preliminär skatt

12 — Justitieombudsmannen» ämbet »berättelse till 1067 års riksdan.

178

men att detta belopp kvarhållits för kvittning utan att det belopp, för vilket
fastigheten utmätts, minskats.

Samma sak påtalades i en av Sven-Eric Sunna hit insänd skrift, däri
Sven-Eric Sunna vidare framställde anmärkningar mot vissa av de i ovanintagna
förteckning upptagna skatteposterna.

På anmodan verkställde länsstyrelsen därefter ytterligare utredning i
saken, varvid bland annat förekom följande.

Persson anförde i avgivet yttrande: John Elis Sunnas överskjutande preliminärskatt
år 1955, 533 kronor, hade som denne själv uppgåve kvittats
mot en del av de restförda utskylderna. Därom hade han underrättats genom
häradsskrivarens i Kiruna fögderi försorg. Självfallet hade hans skatteskuld
därigenom nedgått med det kvittade beloppet, och hänsyn därtill skulle
givetvis tagas vid slutbetalningen. Överexekutor komme att i god tid före
den exekutiva auktionen underrättas om alla influtna avbetalningar. —
Vid upprättandet . av förteckningen över de restförda utskylderna hade
beklagligtvis begåtts ett misstag, i det att däri intagits B-skatt för år 1954,
3—5 uppbörderna, med 201 kronor. Denna post med debetsedelsnummer
1060 vore rätteligen restförd å Eric Natanael Sunna, Kieksisvaara, och hade
kommit med på grund av flera samverkande faktorer (ursprungligen felaktig
notering å skatteregisterkort, vilket vid kollationering genom jämförelse
med restlängd på grund av namnlikhet icke observerats). Det belopp,
för vilket fastigheten tagits i mät, skulle sålunda rätteligen ha minskats
med 201 kronor jämte därå belöpande restavgift, 8 kronor 4 öre, eller tillhopa
209 kronor 4 öre. Risken för att John Elis Sunna slutligen skolat råka
ut för att betala Erik Natanael Sunnas skatter med angivet belopp vore
emellertid utomordentligt liten, eftersom vid en inbetalning alltid skedde
en dubbelkontroll, nämligen dels hos vederbörande polisman och dels å
landsfiskalskontoret. Därest beloppet hade betalats, skulle det för mycket
erlagda givetvis ha återlevererats.

I eget utlåtande anförde länsstyrelsen följande.

Som Persson anfört hade John Elis Sunnas skatteskuld genom kvarhållandet
av den honom tillkommande överskjutande preliminära skatten 533
kronor självfallet minskats genom kvittningsförfarandet och hänsyn därtill
komme givetvis att tagas vid den exekutiva försäljningen. — I anledning
av en anmälan till kammarrätten hade länsstyrelsens taxeringssektion företagit
en utredning rörande de John Elis Sunna enligt 1953 års taxeringar
påförda skatterna. Av utredningen framginge, att Sunna taxerats enligt
den av honom avgivna självdeklarationen, att ortsavdragen och de beskattningsbara
inkomsterna uträknats på ett riktigt sätt enligt de för 1953 års
taxeringar gällande bestämmelserna samt att skatten debiterats rätt. Vid
utskrivandet av debetsedeln hade emellertid den för statlig inkomstskatt

179

beskattningsbara inkomsten och den till kommunal inkomstskatt taxerade
inkomsten omkastats. Enligt uppgift från länsstyrelsens uppbördssektion
hade vid genomgång av de därstädes förvarade kreditkorten konstaterats,
att samtliga de skatter, för vilkas uttagande utmätning ägt rum den 11 februari
1955, påförts John Elis Sunna med undantag av ett av Sven-Eric
Sunna anmärkt belopp om 201 kronor, avseende B-skatt, 1954:3—5 uppbörderna.
Som Persson framhållit hade utmätningen i sistnämnda avseende
blivit felaktig, enär sagda belopp restförts å Eric Natanael Sunna, Kieksisvaara.
Detta fel hade icke tidigare varit känt för länsstyrelsen. Utmätningen
hade följaktligen icke bort omfatta detta belopp jämte därå belöpande restavgift.
Hänsyn därtill komme emellertid att tagas vid försäljningen av
fastigheten. Upplysningsvis kunde meddelas, att den exekutiva auktionen
utsatts att hållas å tingshuset i Pajala den 17 maj 1956. Under åberopande
av vad sålunda anförts hemställde länsstyrelsen, att de anförda klagomålen
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Enligt 68 § utsökningslagen må ej i gäldenärs bo något utmätas, som
finnes höra annan till, och ej heller utmätning ske till förfång av den rätt,
annan till gäldenärens gods äger.

I 82 § utsökningslagen stadgas att, om någon överlåter sin fasta egendom
till annan, må, innan nye ägaren sökt lagfart, överlåtelsen ej utgöra hinder
för egendomens utmätande för förre ägarens gäld. Sökes å överlåtelse, som
före utmätningen skett, lagfart samma dag, då utmätningen verkställes,
eller sist å den allmänna rättegångsdag för lagfartsärenden (numera inskrivningsdag),
som näst efter fjorton dagar från utmätningen infaller, då vare
ej utmätningen gällande emot nye ägaren, med mindre egendomen på grund
av inteckning häftar för fordran, som utsökes, eller fordringen eljest är sådan
att, efter ty i lag i övrigt stadgas, egendomen därför häftar, ändå att den
kommit ur gäldenärens hand.

Stadgandet i sistnämnda lagrum innebär ett undantag från den i 68 §
uttalade allmänna regeln att det som hör annan till icke får utmätas för
gäldenärens skuld. Uttrycket i 82 § ”överlåter någon sin fasta egendom”
avser allenast överlåtelse i vanlig mening, däremot icke förändring i äganderätten
genom dödsfall, då genom s. k. universalfång äganderätten till bägge
makarnas giftorättsgods övergår å dödsboet, oavsett huruvida den ene eller
den andre av makarna förut varit ägare. Av förarbetena till 82 § framgår
nämligen, att undantagsstadgandet tillkommit allenast för att hindra skenöverlåtelser
av fast egendom, som gjorts till föremål för utmätning. Detta
framhålles också i uttalanden inom doktrinen. I sitt år 1952 utgivna arbete
”Utsökning” (s. 184) anför sålunda Hassler, vid behandling av reglerna om

180

skydd för tredje mans äganderätt vid utmätning av fast egendom, beträffande
överlåtelse från gäldenären följande: ”1 82 § har UL reglerat det
praktiskt viktiga fallet, att tredje man till stöd för sin rätt åberopar överlåtelse
från gäldenären. Om huvudregeln gällde i detta fall, skulle en nära
till hands liggande möjlighet öppna sig för gäldenären att undandraga fastighet
från utmätning genom en skentransaktion med tredje man. Det har
därför föreskrivits, att om någon överlåter sin fastighet till annan, utgör
överlåtelsen, innan nye ägaren sökt lagfart, ej hinder för fastighetens utmätande
för förre ägarens gäld. Så länge lagfart ej sökts för en senare ägare,
kan således utmätning ske, och detta oberoende av om gäldenären sökt
lagfart eller icke. Med överlåtelse avses ej blott försäljning och byte, utan
också bortgivande av fastigheten.”

Sedan jag låtit genom min expedition delgiva t. f. landssekreteraren i
länet T. R. Segrell min ovan uttalade uppfattning om innebörden av bestämmelserna
i 68 och 82 §§ utsökningslagen samt att därav framginge, att
en fastighet, som före hustruns död tillhört mannen, genom hustruns död
komme att ingå i hustruns dödsbo och icke finge utmätas för annan gäld än
sådan som åvilade dödsboet eller för vilken fastigheten enligt lag häftade
oberoende av förändringar i äganderätten (t. ex. skatteskuld med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken), till följd varav fastigheten icke (men
väl mannens andel i dödsboet) kunde tagas i anspråk för gäld som mannen
ådragit sig efter hustruns död, anförde Segrell i skrivelse till mig den 4 maj
1956 följande.

Persson hade i en till länsstyrelsen den 3 maj 1956 ingiven skrivelse återkallat
utmätningen av fastigheten Kieksisvaara 315 såvitt avsåge 3 934
kronor 58 öre. Återkallelsen avsåge posterna nr 1, 2, 3 och 14, vilka redan
vid utmätningstillfället voro preskriberade och följaktligen redan då icke
bort medtagas, posterna nr 16, 17 och 18 i sin helhet samt 226 kronor 56 öre
av post nr 4, som numera kvittats mot John Elis Sunna tillkommande, överskjutande
preliminär skatt, post nr 12, som felaktigt påförts John Elis
Sunna, posterna nr 8, 9, 10, 11 och 13, vilka vore John Elis Sunnas personliga
skatter och för vilka fastigheten efter moderns död den 22 maj 1951
icke syntes kunna utmätas, posterna nr 20 och 21, som utgjorde böter och
för vilka fastigheten av sistnämnda skäl ej heller torde kunna tagas i mät,
samt 144 kronor 42 öre av post nr 19, med vilket belopp restavgifterna som
följd av nedsättningen reducerats. Utmätningen avsåge sålunda numera
posterna nr 5, 6, 7 och 15 samt 114 kronor 44 öre av post nr 4 eller tillhopa
1.846 kronor 44 öre, vartill komme restavgift 73 kronor 84 öre. Segrell
hade den 4 maj i rekommenderat brev meddelat Sven-Eric Sunna att, därest
han före auktionstillfället till länsstyrelsen eller landsfiskalen inbetalade
1 920 kronor 28 öre jämte dittillsvarande auktionskostnader 167 kronor 16

181

öre (auktionsprovision 39 kronor, kungörelsekostnader 119 kronor 92 öre
samt värderingsprotokoll m. m. 8 kronor 24 öre), komme auktionen att
inställas.

I en till länsstyrelsen i Norrbottens län den 9 maj 1956 avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

I förevarande fall är utrett att, sedan John Elis Sunna den 4 juli 1942
erhållit lagfart å fastigheten Kieksisvaara 315, hans hustru avlidit den 22
maj 1951, i följd varav fastigheten efter nämnda dag tillhört dödsboet
efter hustrun, som enligt uppgift utgjordes av efterlevande maken John
Elis Sunna och sonen Sven-Eric Sunna och som icke skiftats i laga ordning
före utmätningen.

I den mån ett dödsbo är ansvarigt för oguldna skatter kunna dessa uttagas
ur afl boet tillhörig egendom, således också ur fastighet som ingår i boet.
För fastighetsskatt, som icke stått inne längre tid än att den skall utgå med
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, må utmätning av fastigheten
ske utan hänsyn till äganderätten. För de Sunna påförda skatterna,
som belöpt på tiden före den 22 maj 1951, har dödsboet varit ansvarigt.
För dessa skatter liksom för fastighetsskatten 1954 har sålunda fastigheten
kunnat tagas i mät. För utmätningen i och för sig har sålunda funnits laga
grund, men det belopp, för vilket utmätning skett, har varit felaktigt, enär
det omfattat såväl skatter, vilka redan vid utmätningen varit preskriberade,
som utskylder, vilka påförts John Elis Sunna för tid efter hustruns död
eller delvis helt annan person, ävensom böter för vilka dödsboet uppenbarligen
icke svarade.

Sedan Persson i skrivelse till länsstyrelsen den 3 maj 1956 nedsatt det
belopp, för vilket fastigheten tagits i mät, med sammanlagt 3 934 kronor
58 öre, har utmätningsbeloppet fastställts till 1 920 kronor 28 öre, och i
sammanhang därmed har Sven-Eric Sunna underrättats om att, därest
sistnämnda belopp jämte dittillsvarande auktionskostnader, 167 kronor
16 öre, inbetalades till länsstyrelsen eller landsfiskalen i Pajala distrikt före
auktionen den 17 maj 1956, auktionen komme att inställas.

Med hänsyn till den rättelse, som sålunda vunnits, har jag beträffande
klagomålen rörande fastighetsutmätningen funnit mig kunna låta bero vid
vad i ärendet förevarit.

Beträffande klagomålen över åklagarens underlåtenhet att anställa åtal
för egenmäktigt förfarande med avseende å John Elis Sunnas bil har jag
funnit desamma icke föranleda vidare åtgärd från min sida.

182

9. Fråga huruvida vittne i kopplerimål finge höras inom lyckta
dörrar ävensom fråga om vittnets skyldighet att yppa för
vittnet vanärande handlingar

Av handlingarna i ett genom klagomål av Eivor O härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas bland annat följande.

Stockholms rådhusrätts elfte avdelning handlade vid huvudförhandling
den 7, 8 och 10 juni 1955 under ordförandeskap av rådmannen A. Eriksson
ett av allmän åklagare mot två tilltalade instämt mål om koppleri.

Vid huvudförhandlingen hördes ett flertal vittnen, dels kvinnor, vilkas
otuktiga levnadssätt de tilltalade påstodos ha utnyttjat, dels män, vilka
uppgivits ha mot betalning till de tilltalade sammanförts med kvinnorna
för övande av otukt. Vittnena hördes rörande sina med åtalet avsedda könsförbindelser.
I de fall vittnena voro gifta eller trolovade förordnade rätten,
jämlikt 5 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken och lagen den 10 juli 1947
om inskränkning i offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar,
att vittnesförhören skulle äga rum inom stängda dörrar. Dessa vittnens
namn tillkännagåvos icke och angåvos i protokollet allenast med initialer.
I övrigt voro vittnesförhören offentliga. Vittnet Eivor O, som icke var
gift eller förlovad och som uppgav sig icke avse att inom den närmaste
tiden ingå äktenskap, begärde att det oaktat få avlägga sitt vittnesmål inom
stängda dörrar. Rådhusrätten, som tagit del av vad vittnet uppgivit under
förundersökningen, fann i avsagt beslut att vad Eivor O kunde komma att
uppgiva icke kunde anses vara av beskaffenhet att förhöret jämlikt 5 kap.
1 § sista stycket RB, jämfört med 1947 års lag, borde hållas inom stängda
dörrar.

Under det därpå följande vittnesförhöret med Eivor O upprepade hon
flera gånger sin begäran om lyckta dörrar. Hon åberopade därvid stadgandet
i 36 kap. 6 § RB. Då Eivor O vid ett tillfälle under förhöret tillfrågades
av åklagaren om hon haft samlag mot betalning i de tilltalades lägenhet,
vägrade Eivor O att besvara frågan och invände att hon icke vore skyldig
att ”svara inför allmänheten”. Eivor O åberopade även, att förhör inför
lyckta dörrar vore påkallat för hennes nervers skull, samt framhöll, att det
kunde sitta någon släkting bland åhörarna. Hennes framställningar lämnades
av rätten utan åtgärd, därvid Eriksson för henne förklarade att hon
vore skyldig att svara på frågorna. Eivor O hade därefter besvarat frågor
bland annat om hur många gånger hon haft könsumgänge i de tilltalades
lägenhet, om ”det förekommit att det någon gång varit två män omedelbart
efter varandra”, om huru mycket hon i genomsnitt uppburit i betalning
för varje gång och om hon varit prostituerad redan innan hon kom
i förbindelse med de tilltalade.

Genom dom den 10 juni 1955 dömde rådhusrätten en av de tilltalade
jämlikt 18 kap. 11 § första stycket strafflagen för koppleri till straffarbete

183

tio månader, villkorlig dom, samt ogillade åtalet mot den andre tilltalade.
I domen förordnade rätten med stöd av 36 § lagen om inskränkning i rätten
att utbekomma allmänna handlingar, att uppteckningen av vissa vittnesmål,
som avlagts inom stängda dörrar, ej finge utan rättens tillstånd utlämnas,
innan tio år förflutit från domens dag. Något sådant förordnande meddelades
icke beträffande uppteckningen av Eivor 0:s vittnesmål.

I en den 13 juni 1955 hit inkommen skrift anhöll Eivor O om ”utredning
beträffande principerna för vittnesförhör inom lyckta dörrar”. Eivor O
anförde vidare: Av instämda 17 vittnen hade 3 hörts inför öppna dörrar, vilket
förefölle orätt. Eriksson hade tolkat gällande bestämmelser så, att alla
gifta vittnen hörts inom lyckta dörrar, under det att de ogifta vittnat offentligt.
Denna princip hade emellertid ej tillämpats konsekvent. Åtminstone
ett ogift vittne hade hörts inför lyckta dörrar. Målets art vore sådant, att
alla vittnesmål lände vittnena till skada, därest dessa komme till allmän
kännedom, t. ex. på arbetsplatsen. Eivor O hemställde slutligen, att också
uppteckningarna av de offentliga vittnesmålen måtte hemligstämplas.

Med anledning av vad sålunda förekommit avgav Eriksson, efter anmodan,
yttrande i ärendet och anförde däri, bland annat: Förhandling vid
domstol skulle vara offentlig. Med visst undantag förelåge icke någon rätt
för part eller annan som skulle höras inför domstol att erhålla förhandling inom
stängda dörrar. I den mån hemlig förhandling vore tillåten hade det lagts
i domstolens hand som en befogenhet men aldrig som en skyldighet att
förordna om stängda dörrar. Syftet med vittnesförhören hade huvudsakligen
varit att vinna utredning rörande den åtalade verksamhetens omfattning
samt den kännedom därom och den vinning därav, som den sedermera
frikände tilltalade kunde ha haft. Anledning hade icke förelegat att under
förhören ingå på detaljer, som kunde vara stötande för anständigheten och
sedligheten och som fördenskull möjligen kunnat föranleda förhandling
inom stängda dörrar enligt stadgandet i 5 kap. 1 § andra stycket RB. I den
mån förhandlingen ägt rum inom stängda dörrar hade rådhusrättens beslut
därom grundats på bestämmelsen i sista stycket av sistnämnda paragraf
och 1947 års ovan omförmälda lag om inskränkning av offentligheten vid
domstol beträffande allmänna handlingar. De allmänna handlingar, som
här vore aktuella, vore protokollen rörande förhören med vittnena under
förundersökningen, vilka sekretessbelagts av åklagarmyndigheten. I samtliga
fall, där vittnesförhör ägt rum inom stängda dörrar, hade rådhusrättens
beslut därom grundats på att det befunnits vara av synnerlig vikt med
hänsyn till vittnenas intresse av att förhållanden, som berördes i handlingarna,
hölles hemliga. Rättens prövning av frågan, huruvida ett vittne
borde höras offentligt eller ej, hade ägt rum med beaktande av omständigheterna
i varje särskilt fall. I den mån rådhusrätten förordnat om vittnes

184

hörande inom stängda dörrar, hade förhållandena varit sådana att det enligt
rättens bedömande kunde lända vittnet till synnerligt men, om vittnet
utlämnades åt offentligheten. I de fall åter där vittne hörts offentligt hade
detta skett sedan rådhusrätten efter sorgfällig prövning funnit, att förutsättningarna
för hemligt vittnesmål ej vore för handen. Vederbörandes civilstånd
hade beaktats vid prövningen av frågan om hemlig eller offentlig
rättegång men icke varit ensamt avgörande; hänsyn hade tagits även till
vederbörande vittnes personliga förhållanden i övrigt, sådana de redovisats
i förundersökningshandlingarna eller eljest varit för rätten kända. —
Bestämmelserna i 1947 års lag ägde icke den klarhet och otvetydighet som
fordrades av en tidsenlig lagstiftning. Med hänsyn till den numera gällande
regeln om muntlighet, enligt vilken förhör med vittne i princip skulle äga
rum helt oberoende av förundersökningsprotokollet, måste det anses
olämpligt att begränsa möjligheten till handläggning inom stängda dörrar
genom villkoret att förhandlingen skulle angå en handling som därvid företeddes.
I de fall där vittne hördes inför rätten utan att dessförinnan något
protokollfört förhör ägt rum med vittnet under förundersökningen vore det
med hänsyn till formuleringen av 1947 års lag uteslutet att höra vittnet
inom stängda dörrar.

Klaganden inkom med påminnelser.

I 5 kap. 1 § första stycket RB stadgas, att förhandling vid domstol skall
vara offentlig. Från denna regel medger dock lagen vissa undantag, till vilka
jag senare skall återkomma.

I motiven till lagrummet (SOU 1938: 44 s. 109) angives såsom grund för
regeln om offentlighet: ”Rättegången vid underrätt har i vårt land av ålder
varit offentlig. Denna grundsats, som sammanhänger med det muntliga
förfarandet vid underrätterna, har uttryckligen fastslagits i förordningen
den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna.”

Den nämnda förordningen av år 1881 — som stadgade, att vid allmän
underrätt, så ock vid poliskammare, när sådana mål där förehades i vilka
poliskammare utövade domsrätt, rättegång skulle hållas offentligen — tillkom
på grund av en proposition,, vari bland annat anfördes (se NJA avd.
II 1881 nr 5 s. 50): ”Urgammal häfd har stadgat bruket af offentlighet vid
underdomstolarnas förhandlingar. Vidmakthållandet af detta bruk har påbjudits
genom kongl. cirkuläret den 28 Mars 1835, men, på sätt vid flera
tillfällen blifvit erinradt, saknas i lag något uttryckligt stadgande härom.
Enär det synts vara af vigt, att i fråga varande brist i gällande lag varder
af hjälpt, har kongl. maj:t låtit upprätta ett förslag till författning i sådant
syfte---.”

185

Det åberopade cirkuläret av år 1835 innehåller blott en erinran om att
vidmakthålla ”det urgamla bruket af offentlighet vid under-Rätter”.

Av vad här anförts torde framgå, att regeln om offentlighet vid underrätterna
icke ansetts behöva annan motivering än att rättegången därstädes
av ålder varit offentlig. Visserligen talas i motiven till nya RB även om
ett visst sammanhang mellan offentlighetsgrundsatsen och det muntliga
förfarandet, men detta sammanhang kan näppeligen vara sådant, att muntlighetsprincipen
skulle utgöra någon grund för regeln om offentlighet.

Vad som utgör grunden till den vid stadgandets tillkomst åberopade traditionen
är svårt att med full säkerhet fastställa. Tydligt är dock, att offentlighetsprincipen
gjort sig gällande långt innan tanken på allmänhetens kontroll
över rättskipningens handhavande framträngt. Offentligheten var en
självfallen sak på den tid, då tingsmenigheten själv medverkade vid rättskipningen.
Någon medveten strävan att genom offentligheten ställa domstolarna
under allmänhetens kontroll torde således knappast kunna utgöra
grunden för den ifrågavarande traditionen.

Så småningom har emellertid en förskjutning i uppfattningen ägt rum,
så att i det allmänna rättsmedvetandet offentligheten ansetts skola tillgodose
allmänhetens intresse av insyn i rättskipningens handhavande. Medan
äldre svenska processualister (Nehrman och Schrevelius t. ex.) icke berört
frågan om offentlighet — denna fråga torde på deras tid ha varit undandragen
all diskussion -— har inom doktrinen alltifrån senare delen av 1800-talet kontrollsynpunkten kommit till uttryck. Sålunda skriver redan Ivar
Afzelius i sitt år 1882 utgivna arbete ”Grunddragen af rättegångsförfarandet
i tvistemål” (s. 113—114): ”Förhandlingens offentlighet innebär först
och främst en kontroll mot missbruk från Domarens sida och kan derför
sägas vara ett medel för rättsskipningens säkerhet. Det är egentligen inom

straffprocessen, offentlighet i rättegången blifvit med skärpa fordrad--

--. Domarens ställning gent emot den tilltalade är här så öfvermäktig

och kan så lätt missbrukas, att behofvet af kontroll bär gjort sig i högre
grad gällande än inom civilprocessen. Erfarenheten från den äldre hemliga
inqvisitionsprocessen på kontinenten har nogsamt visat, huru nödvändig
en sådan kontroll är. — Men äfven om offentligheten icke skulle anses
behöflig såsom en verksam kontroll på Domaren, innebär den i allt fall fördelar,
hvilka göra den oundgänglig för en rättegångsordning, som skall uppfylla
sitt ändamål. Genom förhandlingarnas offentlighet underhålles folkets
intresse för rättsskipningen, hvilket iir en förutsättning för ett godt rättstillstånd
och en sund rättsutveckling, och hos allmänheten framkallas det
allmänna förtroende, som ensamt förmår gifva rättsskipningen dess fulla
kraft och rätta verkan,, men som med hemliga förhandlingar lätteligen
rubbas genom obestämda misstankar. Och äfven på parterna och deras fullinägtige
utöfvar allmänhetens närvaro ett välgörande inflytande, då äfven
deras tal och handlingar ligga öppna för allas skärskådande och bedömande;

186

lögnaktiga framställningar framkomma då icke med samma lätthet, som
när parten talar till Domstolen allena.”

I sak samma synpunkter ha framförts av de processualister, som sedermera
berört frågan. Vid tiden för tillkomsten av nya RB förelåg en, i den
män några uttalanden över huvud gjorts, väsentligen enhällig doktrin, som
uppfattade regeln om offentlighet såsom den kommit till uttryck hos
Afzelius.

Föreskriften om offentlighet vid domstolarna får följaktligen numera
anses uppburen främst av intresset av att allmänheten har möjlighet till
insyn i handhavandet av den i den enskildes liv ofta djupt ingripande,
statliga maktutövning som domstolsförfarandet innefattar. Denna möjlighet
innebär för allmänheten en garanti mot att domsmakten under trycket av
okontrollerbar påverkan missbrukas eller eljest utövas på sätt som strider
mot de för ett rättssamhälles bestånd grundläggande fordringarna på rättssäkerhet.
Offentligheten utgör därför en av hörnstenarna i rättegångsordningen.

De intressen som få anses uppbära regeln om offentlighet äro, på sätt framgår
av det sagda, av den fundamentala betydelse, att ett vittne uppenbarligen
icke kan tillåtas att disponera över dessa intressen. Ett vittne äger
följaktligen icke påfordra att få avge ett vittnesmål i annan ordning än
RB anger.

Å andra sidan visar detta ärende, att ett vittne kan ha ett mycket starkt
och välbefogat intresse av att undandraga offentligheten personliga förhållanden.
Dessa förhållanden kunna såsom i förevarande fall vara av den natur,
att vittnet genom deras offentliggörande icke kan undgå att tillfogas skada
och lidande. Ett vittne saknar emellertid i ett sådant fall icke rättsskydd.

Genom stadgandet i 36 kap. 6 § RB har vittne sålunda tillförsäkrats
befogenhet att vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle
röja, att vittnet förövat brottslig eller vanärande handling. Vittnesförhöret
med Eivor O avsåg att utröna, huruvida hon i den i målet ifrågakomna
lägenheten låtit mot betalning bruka sig till otukt samt, därest detta varit
fallet, i vilken omfattning så skett. Enligt ett i NJA 1952 s. 262 refererat
rättsfall har högsta domstolen ansett, att könsförbindelse mellan gift man
och ogift kvinna vore att betrakta såsom vanärande för dem bägge och
att de därför på grund av nu förevarande stadgande ägt vägra att yttra
sig om förbindelsen. Så mycket mer måste stadgandet anses tillämpligt å
den som vanemässigt och mot betalning låter utnyttja sig till otukt, något
som för rådhusrätten bort framstå såsom uppenbart även oberoende av det
stöd denna uppfattning bär i nämnda rättsfall. En annan tolkning av stadgandets
innebörd skulle vara helt oförenlig med humanitetens bud. Härutöver
må framhållas, att prostitution under de förutsättningar i övrigt,
som angivas i lösdrivarlagen, kan föranleda påföljd för lösdriveri, en påföljd,
som visserligen ej är att betrakta såsom straff i egentlig mening och

187

förty icke medför, att prostitution är att anse såsom brottslig gärning, men
som dock för den av påföljden drabbade innebär en med straff så likartad
repression, att stadgandet i 36 kap. 6 § RB bör vinna analog tillämpning
därå och alltså befria från vittnesplikt, oberoende av att verksamheten
är att anse såsom vanärande.

Det hade förty jämlikt 36 kap. 14 § RB ålegat Eriksson att erinra Eivor
O om att hon icke var skyldig att besvara frågor om hennes könsförbindelser
i lägenheten. Om redan underlåtenheten att framställa sådan erinran
är att betrakta som lagstridig, synes det emellertid än mer anmärkningsvärt,
att Eivor O mot sin upprepade gånger under hänvisning till den förevarande
lagbestämmelsen klart uttalade vilja förmåtts att offentligt besvara
frågor angående för henne nedsättande förhållanden. Därvid har icke
blott åklagaren tillåtits att trots hennes protester framställa sådana frågor
utan Eriksson har själv framhållit för henne, att hon vore skyldig att besvara
frågorna.

När Eivor O sålunda — mot lag — förvägrats möjligheten att undandraga
sig att vittna, har fråga uppkommit, om på hennes begäran vittnesförhöret
kunde äga rum inom stängda dörrar. Av den fonetiska upptagningen
av vittnesförhöret att döma har Eivor O icke haft något emot att vittna
under förutsättning att förhöret ägde rum inför stängda dörrar.

Av vad förut nämnts om att ett vittne icke äger påfordra att få avge sitt
vittnesmål i annan ordning än RB anger följer, att ett yrkande av ett
vittne om förhandling inom lyckta dörrar icke ens i det fall, att förhöret
skulle komma att avse sådant som vittnet kan vägra att yttra sig om,
medfört skyldighet för rätten att bifalla nämnda yrkande, därest icke
något av de i lagen särskilt angivna undantagen från regeln om offentlighet
varit tillämpligt.

I andra, tredje och fjärde styckena i 5 kap. 1 § RB ha upptagits vissa
undantag från regeln om offentlighet vid förhandling. Därjämte stadgas i
lagrummets sista stycke: ”Är det eljest i lag föreskrivet, att förhandling
må hållas inom stängda dörrar, vare det gällande.” Bland de föreskrifter,
till vilka sålunda hänvisas, är också den av rådhusrätten till stöd för förhandling
i vissa fall inom lyckta dörrar åberopade lagen den 10 juli 1947 om
inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar.
Denna lag lyder: ”Företes vid förhandling inför domstol allmän
handling, som enligt vad därom är stadgat icke må utlämnas till envar, och
finnes det vara av synnerlig vikt att ej genom handlingens offentliggörande
något uppenbaras som av hänsyn till allmänna och enskilda intressen bör
hållas hemligt, äge domstolen, även om föreskrift därom eljest ej är i lag
meddelad, förordna att förhandlingen i vad den angår sådan handling skall
hållas inom stängda dörrar.”

Avfattningen av 1947 års lag ger vid handen, att lagen avser det fall, att
allmän handling — som enligt sekretesslagens bestämmelser icke må ut -

188

lämnas till envar — företes vid förhandling inför domstol. Rådhusrätten
har framhållit att de redan tidigare hemligstämplade förundersökningsprotokollen
rörande förhör med vittnena före huvudförhandlingen inkommit
till rätten och under målets handläggning legat på rättens bord. Förundersökningsprotokollen
äro emellertid icke utan vidare proeessmaterial.
Enligt 36 kap. 16 § RB må vid vittnesförhör skriftlig uppteckning av vad
vittnet anfört vid förundersökningen icke vid huvudförhandlingen uppläsas
i annat fall, än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare
utsagan eller då vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja
yttra sig. Allenast i den mån förundersökningsprotokollen sålunda kommit
att uppläsas vid huvudförhandlingen bli de att betrakta såsom processmaterial
och kunna beaktas i domen (RB 30: 2). Endast för det undantagsfall,
att uppläsning av viss del av förundersökningsprotokollen skolat ske i enlighet
med vad nu sagts, har förhandlingen angått hemlig handling och handläggning
inom stängda dörrar kunnat ske med stöd av 1947 års lag. Om en
tillämpning av denna anledning synes det dock icke ha varit fråga i målet,
och rådhusrätten har förty tillämpat 1947 års lag oriktigt. Även om 1947
års lag hade varit tillämplig, måste rådhusrättens gränsdragning mellan, å
ena sidan, gifta eller trolovade vittnen och, å andra sidan, ogifta vittnen
anses sakna fog. Eivor 0:s intresse att undvika offentligheten har enligt min
mening varit så starkt, att det — om lagen varit tillämplig — saknats
anledning att behandla henne annorlunda än de gifta eller trolovade vittnena.

Av de i lagen upptagna undantagen från regeln om offentlighet vid förhandling
är det endast ett som i detta sammanhang är av intresse, nämligen
stadgandet i 5 kap. 1 § andra stycket RB. Enligt detta stadgande äger rätten
förordna, att förhandling skall hållas inom lyckta dörrar, om det kan antagas,
att vid förhandlingen skall förekomma något som är stötande för
anständigheten och sedligheten.

Det som skyddas genom denna undantagsbestämmelse torde vara det allmännas
intresse av att förhållanden, som sammanhänga med driftlivet och
vilkas offentliggörande skulle kunna verka uppluckrande i sedligt hänseende,
icke vinna en ur samhällets synpunkt olämplig spridning. Härtill
kommer att det icke är förenligt med god ordning att dylika frågor onödigtvis
avhandlas offentligt i närvaro av en måhända företrädesvis av sensationslystnad
tillstädeskommen publik. Däremot torde stadgandet icke vara
avsett att beakta den enskildes naturliga önskan att kunna undanhålla
offentligheten sina med driftlivet sammanhängande handlingar.

Det är vanskligt att söka närmare angiva vad lagen åsyftar med uttrycket
”stötande för anständigheten och sedligheten”. Var gränsen går mellan
sådant som är stötande för den sexuella anständighetskänslan och annat
är icke möjligt att otvetydigt ange. Denna gränsdragning måste i sista
hand ankomma på domarens värdeomdöme grundat på objektiva förhållan -

189

den. Uppfattningen om vad som är att anse såsom stötande för anständighet
och sedlighet är icke densamma i alla kretsar och är givetvis föremål för
förskjutningar från tid till annan.

I fråga om uppfattningen av det, varom vittnesförhöret med Eivor O
rörde sig, har otvivelaktigt skett en betydande förskjutning från forna tiders
syn på dessa förhållanden. Lagen betecknar dock alltjämt det könsumgänge,
varom här är fråga, såsom otukt. Det ligger då nära till hands att anse att
ett förhållande icke kan av lagen betecknas såsom otukt utan att detsamma
— åtminstone i de flesta fall — är stötande för anständigheten och sedligheten.
I vida kretsar betraktas alltjämt sådana könsförbindelser, om vilka
i målet var fråga, såsom anstötliga och förkastliga yttringar av sexualiteten.
Förklaringen till Eivor 0:s begäran om förhandling inom stängda dörrar
är väl också medvetandet, att en stor del av omgivningen betraktat nämnda
förbindelser på detta sätt. Att de också anses vanärande enligt 36 kap. 6 §
RB har redan påvisats.

Vid ett övervägande av nu berörda synpunkter har jag för min del kommit
till den uppfattningen, att det, varom Eivor O skolat höras, enligt lagen
varit att anse såsom stötande för anständigheten och sedligheten. Jag anser
därför, att förutsättningar funnits för att förordna, att förhöret med Eivor

0 skulle hållas inom lyckta dörrar. Den tolkning, varåt här givits uttryck,
kan icke anses otillbörligt inskränka den viktiga offentlighetsregeln.

Jag är emellertid angelägen betona, att lagens uttryckssätt — särskilt i
betraktande av den förändrade synen på hithörande förhållanden — ger
utrymme även för den av Eriksson hävdade uppfattningen och att hans
tolkning av undantagsbestämmelsen därför icke kan läggas honom till last
såsom tjänstefel.

Av det sagda framgår, att innebörden av nu ifrågakomna undantag från
regeln om förhandlings offentlighet icke är helt otvetydig. Undantaget är

1 varje fall icke direkt avsett att tillförsäkra vittne rätt att i ett fall som det
förevarande avlägga sitt vittnesmål inför stängda dörrar. En sådan rätt
framstår såsom i hög grad motiverad av humanitära skäl för att förhindra,
att onödigt lidande tillskyndas vittne genom offentligheten. Utredningen
i kopplerimål skulle helt visst underlättas — och detta är otvivelaktigt
ett viktigt allmänt intresse — om möjlighet förelåge att inom stängda
dörrar höra vittnen om sådant, som är att anse såsom för dem vanärande
men varom de likväl äro villiga att vittna i sådan ordning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan det möjligen förtjäna övervägas,
huruvida icke hithörande lagbestämmelser borde förtydligas. Då emellertid
de flesta domstolar torde tolka undantagsbestämmelsen på samma sätt som
jag, har jag icke funnit skäl att göra framställning om lagändring i förevarande
hänseende.

I sin förklaring har Eriksson uttalat att — i den mån hemlig förhandling
vore tillåten — det lagts i domstolens hand såsom en befogenhet men

190

aldrig som en skyldighet att förordna om förhandling inom stängda dörrar.
Detta uttalande tarvar ett beriktigande. Vid avgörande av fråga huruvida
förhandling skall hållas inom stängda dörrar måste hänsyn tagas till samtliga
föreliggande omständigheter. Det har därför i flertalet av de i 5 kap.
1 § RB angivna undantagsfallen lagts i rättens hand att diskretionärt pröva
frågan om förutsättningar för förhandling inom stängda dörrar föreligga.
Detta har i lagrummet uttryckts med orden ”äge” och ”må”, som återfinnas
i flertalet av undantagsstadgandena. I motiven (SOU 1938:44 s.
110) talas i dessa fall om en rättens ”befogenhet”. Detta betyder dock
givetvis ej, att rätten skulle äga förfara godtyckligt. Skulle rätten vid sin
på objektiva skäl grundade prövning finna, att förutsättningar för förhandling
inom stängda dörrar föreligga, är rätten också skyldig att förordna om
sådan förhandling. Detta torde framstå särskilt tydligt, när fråga är om
uteslutande av offentligheten med hänsyn till rikets säkerhet. Finnes hemlig
förhandling påkallad av nämnda hänsyn, får domstolen uppenbarligen icke
— under åberopande av att lagrummet endast talar om en domstolens befogenhet
— underlåta att förordna om förhandling inom stängda dörrar.

Av vad ovan anförts framgår, att rådhusrätten i flera avseenden tillämpat
gällande lagbestämmelser på ett felaktigt sätt. Såsom särskilt allvarligt
betraktar jag, att Eivor O mot sin vilja förmåtts att vittna om sådant,
varom hon lagligen ägt vägra att yttra sig och vars offentliggörande måst
innebära ett lidande för henne. Det var emellertid uppenbart, att vad
sålunda låg Eriksson till last föranletts allenast av bristande insikt om
innebörden av gällande lagbestämmelser. Med hänsyn därtill ansåg jag mig
kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en
till Eriksson avlåten skrivelse.

Eivor 0:s yrkande att uppteckningarna av de offentliga vittnesmålen
måtte hemligstämplas innefattade ett ämne, varmed det icke tillkom mig
att taga befattning. Framställningen i denna del kunde därför icke föranleda
någon min åtgärd.

10. Felaktig hänvisning angående återvinningstalan mot tredskodom.
Befattningshavare vid domsaga må icke på begäran av den,
som till domsagan för inteckning ingivit skuldebrev, utan
medgivande av skuldebrevets utfärdare rätta felaktig
fastighetsbeteckning i inteckningsmedgivandet

I en den 1 november 1952 till Oppunda och Villåttinge domsagas häradsrätt
inkommen ansökan yrkade Aktiebolaget Otto Oskarson, Stockholm, i
i lagsökningsväg åläggande för filaren Karl August Persson i Katrineholm
att till bolaget utge 11 551 kronor enligt kontoutdrag samt ett av Pers -

191

son utfärdat och i Persson tillhöriga fastigheten tomten nr 1 i kvarteret
217 Verkmästaren i Katrineholm den 20 april 1949 intecknat skuldebrev
ävensom ränta och kostnader. Tillika yrkade bolaget, att fordringen måtte
fastställas till betalning ur fastigheten.

Sedan Persson, efter föreläggande, inkommit med svar å ansökningen
samt bolaget, likaledes efter föreläggande, avgivit påminnelser, meddelade
häradsrätten den 21 november 1952 utslag, varigenom bolagets talan i
huvudsak bifölls. Sedan Persson sökt återvinning men uteblivit från första
inställelsen i målet, förpliktade häradsrätten — tingssekreteraren Seved
Ekberg — i tredskodom den 5 november 1953 Persson att till bolaget utge
10 000 kronor jämte ränta och rättegångskostnader, varjämte samma
kapitalbelopp med viss ränta fastställdes till betalning ur nyssnämnda
fastighet. Häradsrätten yttrade i tredskodomen vidare, att Persson ägde
hos häradsrätten söka återvinning inom en månad från den dag, då domen
delgavs honom. Efter att ha delgivits tredskodomen den 17 november 1953
sökte Persson återvinning. Sedan häradsrätten den 11 mars 1954 förehaft
målet vid fortsatt förberedelse, yttrade häradsrätten i beslut den 18 mars
1954 att, enär Persson jämlikt 44 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken,
jämfört med 35 § andra stycket lagsökningslagen, icke ägt rätt
att hos häradsrätten söka återvinning med anledning av häradsrättens tredskodom
den 5 november 1953, kunde, trots Persson meddelad hänvisning
om rätt att söka återvinning, Perssons talan icke upptagas till prövning,
varjämte häradsrätten i anledning av parternas yrkanden om ersättning för
rättegångskostnad bestämde, att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad.
Häradsrättens beslut blev därefter, sedan talan däremot fullföljts
av Persson, fastställt av Svea hovrätt genom beslut den 24 juni 1954. Genom
beslut den 30 mars 1955 fann högsta domstolen ej skäl meddela Persson
sökt prövningstillstånd, i följd varav hovrättens beslut skulle stå fast.

I en den 29 april 1955 hit inkommen klagoskrift anförde Perssons son
Bengt Morge, vilken under rättegången varit Perssons ombud, att han vid
sammanträffande å domarkansliet med dåvarande tingsnotarien Carl Sturkell
omkring 14 dagar före häradsrättens sammanträde den 5 november 1953
bibragts den uppfattningen att sammanträdet skulle inställas och att Persson
således icke behövde komma tillstädes. Genom att emellertid målet sistnämnda
dag upptagits och tredskovis avgjorts i Perssons frånvaro och
genom att dennes i anledning därav förda återvinningstalan sedermera avvisats,
vilket stått i strid med häradsrättens egen föreskrift i tredskodomen,
hade Persson blivit ur stånd att muntligen framföra sina invändningar mot
bolagets anspråk i rättegången. Dessa invändningar vore, att bolaget icke
lämnat full valuta i enlighet med skuldebrevets innehåll, att Persson på
grund därav icke utgivit skuldebrevet, vilket åtkommits genom tillgrepp
från Persson och därefter denne ovetande blivit föremål för inteckning,

192

samt att, då skuldebrevet sålunda frånhänts Persson, fastighetsbeteckningen
i inteckningsmedgivandet varit felaktigt angiven och sedermera blivit utan
Perssons hörande ändrad. Nämnda ändring hade skett på domsagans kansli.
De felaktigheter, som sålunda i olika hänseenden förekommit, hade haft till
följd, att Persson riskerade att utan laga grund gå förlustig sin fastighet.

Med anledning av klagomålen avgav häradshövdingen i domsagan Sture
Svensson, med bifogande av yttranden från Ekberg och Sturkell, utlåtande i
ärendet.

Ekberg vidgick i sitt yttrande, att han förfarit felaktigt genom att i strid
mot stadgandet i 44 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken meddela
förnyad återvinningshänvisning i tredskodomen. Vidare lämnade Ekberg
en närmare redogörelse för målets handläggning. Sturkell redogjorde i sitt
yttrande för två samtal som han haft med Morge och förnekade därvid,
att han gjort något uttalande av innehåll att Persson icke behövde komma
tillstädes vid sammanträdet den 5 november 1953. Svensson förklarade sig
i utlåtandet sakna anledning att på någon punkt ifrågasätta riktigheten
av vad Ekberg och Sturkell sålunda uppgivit.

Morge inkom med påminnelser.

I ärendet tog jag därefter del av domstolarnas handlingar i målet ävensom
de förundersökningshandlingar, som upprättats i anledning av en av Morge
den 2 oktober 1953 till riksåklagaren gjord anmälan mot en hos bolaget
anställd person för förfalskning av ovannämnda skuldebrev.

Av omförmälda förundersökningshandlingar framgick, att kommissionären
i domsagan erkänt sig ha på uppdrag av bolaget, som den 2 april 1949
ingivit skuldebrevet till domsagan för inteckning, företagit viss mindre
ändring i skuldebrevet med avseende å fastighetsbeteckningen, som varit
felaktigt angiven. Fastighetsbeteckningen, som ursprungligen angivits till
”fasta egendomen nr 217 i kvarteret Verkmästaren”, hade nämligen ändrats
till ”tomten nr 1 i kvarteret 217 Verkmästaren”. Kommissionären hade i
sammanhang därmed tillika uppgivit, att detta förfaringssätt överensstämde
med praxis å domsagans kansli.

Sedan jag i anledning av vad sålunda framkommit anmodat Svensson
att till mig inkomma med nytt yttrande, anförde denne bland annat, att
det tidigare förekommit att kommissionären, då uppenbara misskrivningar
förekommit, tagit kontakt med ingivaren och på uppdrag av denne verkställt
erforderlig rättelse. För flera år sedan hade förbud meddelats samtlig
personal å domsagans kansli att verkställa någon som helst ändring i
originalhandlingar ingivna till inskrivningsavdelningen, vilket förbud jämväl
respekterats.

193

I en till Svensson avlåten skrivelse anförde jag följande.

Sturkell har bestritt, att han, på sätt klaganden påstått, vid samtal
med denne gjort något uttalande av innebörd, att det till den 5 november
1953 utsatta sammanträdet skulle inställas och att Persson därför icke då
behövde komma tillstädes. Klagandens påstående härom har icke vunnit
stöd av utredningen i ärendet. Jag finner därför klagomålen i denna del
såsom obestyrkta icke kunna föranleda någon min vidare åtgärd.

Ekberg har såsom han själv vidgått förfarit oriktigt genom att i strid mot
stadgandet i 44 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken i tredskodomen
meddela Persson hänvisning om återvinning, oaktat Persson redan en
gång förut sökt återvinning i målet. Härigenom har Ekberg givit anledning
till onödig rättegång. Det felaktiga förfarande Ekberg sålunda låtit komma
sig till last är enligt min mening dock icke i och för sig av sådan beskaffenhet,
att det måste i laga ordning beivras. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt anser jag mig kunna låta bero vid en erinran till Ekberg
om vikten av att noga iakttaga gällande bestämmelser i berörda hänseende.

Beträffande klagomålen i övrigt är upplyst, att fastighetsbeteckningen i
inteckningsmedgivandet utan Perssons hörande av kommissionären i domsagan
på uppdrag av skuldebrevets ingivare ändrats från ”fasta egendomen
nr 217 i kvarteret Verkmästaren” till ”tomten nr 1 i kvarteret 217 Verkmästaren”.
En på detta sätt utan medgivande av inteckningshandlingens utställare
företagen ändring av inteckningshandlingen innefattar otvivelaktigt
tjänstefel av vederbörande befattningshavare. Inteckningsmedgivandet har
emellertid uppenbarligen avsett tomten nr 1 i kvarteret 217 Verkmästaren,
och Persson kan därför icke ha lidit någon skada av den vidtagna ändringen.
Ansvar för tjänstefelet är för övrigt numera preskriberat. Vid nu angivna
förhållanden och då redan för flera år sedan domsagopersonalens uppmärksamhet
fästs på att dylika ändringar, som tidigare synas ha förekommit
i flera fall, icke äro tillåtna, låter jag i denna del bero vid vad i saken förevarit.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

11. Bristande tillsyn å fångvårdsanstalt över där
upprättad handling angående intagen

I en den 7 juni 1956 hit inkommen skrift anförde till straffarbete dömde
Axel L, som då var intagen å fångkolonien Bondängen, klagomål över
att t. f. föreståndaren för kolonien Holger Carlson den 3 juni 1956 låtit
klagandens ”hela straffregister” ligga framme på sitt skrivbord, där flerr
andra intagna läst handlingen.

13 — Justitieombudsmannen8 ämbctsbcrättclsc till 1957 ars riksdag.

194

I ett med anledning av klagomålen infordrat yttrande anförde Carlson
följande: Den ifrågavarande dagen hade Carlson arbetat med klagandens
handlingar i anledning av att denne begärt nåd. Genom förmedling av
tjänstgörande vaktkonstapeln hade därunder en intagen fått mottaga ett
telefonsamtal. Telefonen vore placerad på Carlsons skrivbord, där handlingarna
rörande klaganden lågo. Det vore möjligt, att den telefonerande
kunde ha läst första sidan av behandlingsjoumalen, som bland annat upptoge
redogörelse för tidigare brott. Sådana handlingar förvarades eljest på
betryggande sätt under lås.

I en till Carlson avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande.

Enligt 12 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar finge hos myndighet vid fångvårdsanstalt
upprättade handlingar rörande å anstalten intagen person ej i andra fall
eller annan ordning än Konungen bestämde utlämnas tidigare än 70 år efter
deras datum.

Genom att låta den inom fångvården upprättade behandlingsjoumalen
rörande klaganden ligga framme, så att den kunnat läsas av obehörig, hade
Carlson därför förfarit felaktigt.

Då omständigheterna gåve anledning till antagande att felet haft sin
grund i ett tillfälligt förbiseende från Carlsons sida, läte JO emellertid bero
vid den erinran som det anförda innefattade.

12. Fråga huruvida rätten till spridning av tryckt skrift obehörigen
inskränkts genom lokala ordningsföreskrifter. Tillika fråga om
kommunalborgmästares befogenhet att pröva ansökning
om tillstånd till utdelning av sådan
skrift å allmän plats m. m.

Vid en av min företrädare i ämbetet den 29 april 1955 företagen inspektion
hos kommunalborgmästaren i Solna iakttogs bland annat följande.

I en den 8 oktober 1954 dagtecknad ansökan hade Sällskapet SverigeSovjetunionen
anhållit att söndagen den 17 samma månad klockan 12—17
få utanför Fotbollstadion i Solna anordna försäljning av en av sällskapet
utgiven broschyr, betitlad ”Kontakt med sovjetidrotten”, ävensom framhållit,
att reklam för försäljningen avsages förekomma genom affischer,
som skulle bäras fram och tillbaka utanför stadionanläggningen. I avgivet
yttrande hade landsfiskalen i Solna distrikt G. Nyqvist avstyrkt an -

195

sökningen under framhållande att det särskilt ur trafiksynpunkt icke vore
lämpligt med försäljning och reklam utanför Fotbollstadion samt att en
publik på omkring 30 000 personer kunde väntas till den match — mellan
två fotbollslag från Stockholm — som skulle äga rum den ifrågavarande
söndagen. Vid prövning av ärendet den 14 oktober 1954 fann kommunalborgmästaren
Frans Orbell icke skäl bifalla framställningen.

Den i ansökan omförmälda broschyren — varav ett exemplar efter inspektionen
hit överlämnades av sällskapet — utgjordes av en i fickformat
tryckt skrift, däri fem svenska idrottsmän redovisade intryck av sovjetryskt
idrottsliv. Skriften, som innehöll 34 sidor och var försedd med bildmaterial,
hade åsatts ett pris av 50 öre.

Vid inspektionen antecknades vidare, att ansökan om tillstånd att i
samband med idrottstävling å Fotbollstadion försälja eller utdela tryckt
skrift utanför anläggningen förekommit i ytterligare tre fall under åren
1953 och 1954. En av dessa ansökningar hade avsett försäljning av en i
fickformat tryckt skrift, innehållande skildring av en svensk idrottsstjärnas
liv, och de två övriga utdelning av flygblad. Samtliga dessa ansökningar
hade bifallits, i det förstnämnda fallet under villkor, bland andra, att
sökanden hos byggnadskontoret i staden deponerade 25 kronor såsom
säkerhet för bekostande av uppsamling av det pappersavfall som förorsakades
av försäljningen, och i de övriga två fallen efter antecknande att
sökanden till staden inbetalat 50 kronor såsom bidrag till renhållningskostnaderna.

JO uttalade vid inspektionstillfället, att det syntes oklart vilka överväganden
som föranlett Orbell att — i motsats till övriga antecknade
ansökningar av liknande slag — avslå den av Sällskapet Sverige-Sovjetunionen
gjorda ansökningen, därvid JO erinrade om stadgandet i 1 kap.
2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen att det ej vore myndighet tilllåtet
att på grund av skrifts innehåll genom åtgärd, som icke ägde stöd
i förordningen, hindra skriftens spridning bland allmänheten. Vidare framhöll
JO, att det jämväl syntes oklart vilken laga grund Orbell ansett sig
äga för att överhuvudtaget ingå på tillståndsprövning i förevarande slags
ärenden samt att fordra deposition av visst belopp såsom villkor för meddelande
av tillstånd.

Efter inspektionen verkställdes undersökning rörande antalet ärenden
av förevarande slag, som förekommit hos kommunalborgmästaren i Solna
från och med år 1949. Därvid framgick att — utöver de förut nämnda
fyra ärendena — ytterligare två sådana handlagts av kommunalborgmästaren,
det ena avseende utdelning av reklamlappar vid ett tillfälle år
1949 och det andra utdelning av flygblad vid ett tillfälle år 1955. Båda
dessa ansökningar hade bifallits, i ena fallet under villkor, bland andra,
att 300 kronor deponerades som säkerhet för bekostande av renhållning

196

och i det andra efter antecknande att sökanden till stadens drätselkontor
inbetalat 50 kronor som bidrag till sådana kostnader.

Orbell avgav därefter infordrat yttrande, däri han som stöd för sin tillståndsprövning
av ansökningar rörande försäljning av tryckt skrift åberopade
§ 41 i en av länsstyrelsen i Stockholms län den 25 augusti 1942 fastställd
ordningsstadga för Råsunda municipalsamhälle, vilken paragraf
hade följande lydelse: ”Försäljning genom kringföring må icke utan municipalnämndens
tillstånd äga rum å gator och allmänna platser. Försäljning
av flaggor och vimplar är dock tillåtet i samband med tävlingar på
Fotbollstadion.”

I sitt yttrande anförde Orbell vidare: Stadgandet i 1 kap. 2 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen syntes endast utsäga, att handel med
tryckta skrifter icke finge underkastas någon särreglering, och hade icke
av Orbell tolkats så, att försäljning av dylika skrifter skulle vara undantagen
från utfärdade ordningsbestämmelser. Orbell hade icke — utom i
det vid inspektionen uppmärksammade fallet rörande Sällskapet SverigeSovjetunionens
ansökan — vägrat tillstånd till försäljning av tryckt skrift
eller upplåtande av plats för sådant ändamål utan endast fordrat, att viss
ersättning, som icke kunde anses oskälig, skulle utgå som bidrag till renhållningskostnaderna.
Denna avgiftsbeläggning för upplåtande av gatumark
eller för renhållning å dylik plats hade tillämpats i en del städer
under de senaste decennierna, och myndigheterna hade utövat denna avgiftsbefogenhet
för kommunernas räkning. Försäljning och — framförallt
gratisutdelning av tryckalster medförde stora olägenheter ur renhållningssynpunkt
för såväl staden som enskilda fastighetsägare. Att försöka
råda bot därpå vore ett allmänt önskemål, som Orbell velat efterkomma.

I fråga om utdelning av reklamlappar och dylikt innehölle ovannämnda
ordningsstadga allenast, att sådan utdelning icke finge bedrivas så, att trafiken
därigenom hindrades eller annan olägenhet uppstode. Särskilt tillstånd
därtill erfordrades således icke, något som av Orbell förbisetts. Efter
vad vid inspektionen förekommit verkställde Orbell icke längre tillståndsprövning
beträffande utdelning eller försäljning av tryckalster.

Rörande handläggningen av Sällskapet Sverige-Sovjetunionens ansökan
anförde Orbell i sitt yttrande följande: De överväganden, som föranlett
Orbell att icke bifalla framställningen, hade endast grundat sig på skäl,
som varit hänförliga till trafiksynpunkter och som polischefen givit uttrvck
åt i sitt yttrande. Vid den match, som skulle äga rum ifrågavarande söndag,
hade väntats stor publikinvasion, såsom oftast då ett visst därvid
medverkande lag ställde upp på stadion. Orbell hade befarat, att försäljningen
på de omkring stadion belägna gatorna och allmänna platserna
skulle åstadkomma hinder i trafikhänseende.

197

Genom JO-expeditionens försorg företogs ytterligare utredning i ärendet,
därvid Nyqvist och Orbell uppgåvo följande.

Nyqvist: I de fall försäljning eller utdelning av tryckta skrifter förekomme
utanför Fotbollstadion vidtoges från polisens sida, vare sig tillstånd
till verksamheten lämnats av kommunalborgmästaren eller ej, ingen annan
åtgärd än att man tillsåge, att de personer som omhänderhade försäljningen
eller utdelningen icke åstadkomme hinder i trafikhänseende genom att
t. ex. tränga sig in i köerna utanför entréspärrarna. Denna försäljningsoch
utdelningsverksamhet hade ur nu angiven synpunkt icke medfört särskilda
besvärligheter i motsats till den försäljning av biljetter till överpris,
som vid vissa större idrottstävlingar kunde bedrivas av enskilda personer
och som ibland kunde orsaka betydande folksamlingar. Utdelningen av
reklamalster medförde däremot ur renhållningssynpunkt särskilda olägenheter
genom att trycksakerna i stor utsträckning bortkastades, sedan mottagaren
ögnat igenom innehållet. Så vore fallet icke endast med enkla
reklamlappar utan även med mera innehållsrika broschyrer. Dessa olägenheter
drabbade såväl staden som enskilda fastighetsägare. — Rörande
de överväganden, som föranlett Nyqvist att avstyrka ansökningen från
Sällskapet Sverige-Sovjetunionen, ville han till en början framhålla, att
han ur principiell synpunkt ansåge att försäljning och reklam överhuvudtaget
icke borde äga rum i samband med idrottsevenemang å Fotbollstadion.
Han hade i enlighet med denna uppfattning också för sin del på olika
sätt sökt verka för att åstadkomma en begränsning i dylik verksamhet.
Det förefölle honom därvid rimligt att, när det gällde tryckta skrifter med
idrottsligt innehåll, man läte skrifter berörande utländska förhållanden stå
tillbaka för skrifter med svensk anknytning. Det vore mot bakgrunden av
det nu sagda som hans avstyrkande yttrande i det angivna ärendet finge
ses. Den broschyr det här gällt hade, såvitt han kunde erinra sig, icke
varit bifogad ansökningen, och han hade ej heller eljest tagit del av dess
innehåll.

Orbell: Matcher på Fotbollstadion ägde i allmänhet rum å sön- eller
helgdagar, dock icke under vintersäsongen. Ibland kunde match förekomma
även å vardag med början klockan 17 eller 18. Vissa matcher samlade
”fullt hus” eller omkring 40 000 personer. Oftast vore emellertid publikantalet
lägre, omkring 15 000 personer. Vid matcherna förekomme utanför
stadionanläggningen försäljnings verksamhet av olika slag. Sålunda försåldes
korv från fast stånd och glass genom ambulerande försäljare. Vidare
kunde försäljning förekomma av lottsedlar i samband med utställande av
någon attraktiv vinst såsom bil eller segelbåt. Ibland ägde försäljning rum
av flaggor och vimplar, något som enligt den särskilda ordningsstadgan
för Råsunda icke krävde tillstånd. I alla förekommande ärenden inhämtade
Orbell yttrande från polischefen, antingen genom skriftlig remiss eller
per telefon. Orbell kunde icke erinra sig, att han någon gång avstyrkt

198

eller avslagit ansökningar av härovan nämnda slag. Polischefen, som givetvis
lade särskild vikt vid ordningssynpunkterna, hade ibland kunnat ha invändningar
att framställa. Orbell hade för sin del behandlat ärendena mera
”lekmannamässigt”, under hänsynstagande till vad han visste vara den
allmänna meningen inom drätselkammaren. — Såsom han framhållit i sitt
yttrande hade han ansett föreskriften i § 41 i den särskilda ordningsstadgan
för Råsunda utgöra stöd för tillståndsprövning i vad avsåge försäljning av
tryckt skrift. Föreskriften omfattade ju all kringföringsförsäljning utom
i fråga om flaggor och vimplar. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser
syntes honom icke utgöra hinder för en sådan ur ordningssynpunkter betingad
reglering. Något stöd för att kräva tillstånd jämväl för utdelning
av tryckt skrift kunde däremot Orbell, såsom han förut framhållit, icke
åberopa. Han hade vid sin prövning av sådana ärenden icke gjort några
närmare efterforskningar i denna sak. Han hade helt enkelt tagit för givet,
att föreskriften i den lokala stadgan omfattat utdelning lika väl som försäljning.
— I fråga om handläggningen av Sällskapet Sverige-Sovjetunionens
ansökan ville Orbell framhålla, att den ifrågavarande skriften icke
torde ha varit bifogad ansökningen och att han icke kunde erinra sig, att
han eljest tagit del av dess innehåll. Han hade av ansökningen fått den
uppfattningen att försäljningen och reklamen varit avsedd att äga rum
i ganska stor omfattning, under medverkan av ett flertal personer. Möjligen
hade han inhämtat närmare upplysningar därom av polischefen. Med
sökanden torde han däremot icke ha varit i förbindelse. Då den sökta försäljnings-
och reklamverksamheten kunde befaras komma att ytterligare
öka de trafiksvårigheter, som genom den väntade stora publiktillströmningen
måste uppkomma, hade Orbell, med hänsyn jämväl till polischefens
kategoriska avstyrkande, ansett sig böra avslå ansökningen. Det hade allenast
varit dessa överväganden som grundat hans ställningstagande. Att
skriften berört utländska förhållanden hade sålunda till ingen del inverkat.
Hänsynstagande till vilka ämnen skrifterna behandlade vore givetvis alldeles
ovidkommande för den prövning, som ur ordningssynpunkt skulle
äga rum. Det syntes för övrigt icke möjligt att objektivt gradera skrifter
efter ”angelägenhet”. Att han icke i något av de övriga fallen ansett sig
böra meddela avslag torde ha berott på att i dessa fall icke väntats lika stor
publiktillströmning som i det förevarande. Polischefen torde icke heller ha
haft något att invända mot bifall till dessa ansökningar. Försäljning av
skrift vore för övrigt enligt Orbells mening mera ägnad att verka trafikuppehållande
än utdelning av reklamlappar. — Att tillståndshavare skulle
erlägga visst belopp såsom bidrag till renhållningskostnaderna hade Orbell
ansett möjligt uppställa som villkor. Denna uppfattning hade hävdats i ett
år 1944 inför Sveriges stadskamerala förening hållet föredrag, vilket senare
publicerats. Till en början hade vid tillståndsgivningen vederbörande ålagts
att i första hand själv verkställa renhållning av platsen och endast deponera

199

vederbörligt belopp som säkerhet därför. Under de senaste åren hade emellertid,
sannolikt beroende på att tillståndshavare icke vidtagit några renhållningsåtgärder
eller deponerat föreskrivet bidragsbelopp, förskottsbetalning
krävts. Sökandena hade förmodligen upplysts därom vid de telefonsamtal,
som brukade föregå ingivandet av ansökningarna. I fråga om beloppens
storlek hade Orbell i varje särskilt fall hänvänt sig till byggnadschefen
i staden, som därvid angivit vad han ansett vara skäligt bidrag.
Orbell hade godtagit sålunda föreslagna belopp, ehuru det nu förefölle honom
svårt att närmare motivera de variationer i beloppens storlek, som
förekommit i de antecknade fallen. Det hade icke hänt, att någon sökande
vid ärendenas handläggning ifrågasatt det berättigade i kravet på bidrag.
Däremot torde ha förekommit, att vederbörande underlåtit att inbetala
stadgat belopp. Någon åtgärd för inkassering därav hade emellertid icke
vidtagits. Från stadens sida hade icke till de enskilda fastighetsägare, som
berörts av nedskräpningen, utgått någon gottgörelse av influtna belopp.

Efter remiss inkom Nyqvist med yttrande, däri han bland annat anförde:
Hans avstyrkande av Sällskapet Sverige-Sovjetunionens ansökan hade icke
tillkommit mot bakgrunden av vad han tidigare uttalat därom att det förefölle
rimligt, att man vid överväganden att begränsa försäljning av tryckta
skrifter läte skrifter berörande utländska förhållanden stå tillbaka för
skrifter med svensk anknytning. Han insåge, att dylikt hänsynstagande
vore ovidkommande för den prövning, som vid behandling av dylika ärenden
tillkomme honom. Han hade rent allmänt ansett, att dylik försäljning
verkade hinderlig för trafiken. När han så här i efterhand närmare penetrerade
problemen förstode han, att han kanske lagt för stor vikt vid trafiksynpunkten,
men detta måste i så fall ses mot bakgrunden av att han i
många år haft synnerligen svåra problem att brottas med, då det gällt att
få trafiken till och från de stora publikevenemangen på Fotbollstadion att
löpa så friktionsfritt som möjligt.

Rörande den av Orbell åberopade föreskriften i § 41 ordningsstadgan för
Råsunda municipalsamhälle anförde länsstyrelsen i infordrat yttrande följande.

Det torde få anses ligga i sakens natur, att — även om det enligt tryckfrihetsförordningen
i princip rådde full frihet att sprida tryckta skrifter —
försäljare och övriga utspridare av tryckt skrift, vilka vore verksamma å
allmän plats, likväl i viss utsträckning vore underkastade myndighets generella
föreskrifter för upprätthållande av allmän ordning och särskilt för
främjande av trafikens ostörda gång. Sålunda ansåges det i § 2 första stycket
i 1868 års ordningsstadga för rikets stiider upptagna förbudet att å
gator och andra allmänna platser utan tillstånd bedriva försäljning från
stånd, bord eller dylikt eller på sådant sätt, att ”den på stället framgående

200

rörelsen därigenom hindras eller uppehälles”, äga tillämpning även å försäljning
av tryckt skrift. Med hänsyn till gällande tryckfrihetsrättsliga
— och näringsrättsliga — principer torde emellertid vederbörande myndigheter
ha att iakttaga stor varsamhet vid företagande av ordningsmässig
reglering av tryckt skrifts spridning. Endast i den mån mera påtagliga ordningshänsyn
påkallade införande av begränsningar i spridningsrätten torde
åtgärder av sådan innebörd lagligen kunna ifrågakomma. Skrifts innehåll
finge i detta sammanhang givetvis icke i och för sig tilläggas någon som
helst betydelse. Mot bakgrunden av det anförda syntes den av Orbell åberopade,
i den lokala ordningsstadgan för Råsunda intagna bestämmelsen
om generell tillståndsreglering av gatuförsäljning genom kringföring i allt
fall vad avsåge tryckt skrift svårligen kunna anses lagligen grundad; en så
långtgående reglering som där skett kunde nämligen knappast anses betingad
av något verkligt behov ur synpunkten av den allmänna ordningens
upprätthållande. Med anledning av vad i ärendet förekommit hade länsstyrelsen
under hand fäst vederbörande lokala myndighets uppmärksamhet
på angelägenheten av att frågan om justering av före varande stadgande
utan dröjsmål upptoges till övervägande. Liknande initiativ hade för övrigt
av länsstyrelsen tagits beträffande vissa bestämmelser av jämförligt innehåll,
vilka vid nu verkställd genomgång påträffats i andra lokala ordningsstadgor.

I en till länsstyrelsen i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag följande.

I t kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen stadgas, att det icke

är tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts

innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i förordningen, hindra tryckning
eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

Om tryckta skrifters spridning innehåller förordningens 6 kap. närmare

bestämmelser. Enligt 1 § skall rätt att självI * * * * * 7 eller med biträde av andra till
salu hålla, försända eller annorledes sprida tryckta skrifter tillkomma varje
svensk medborgare eller svensk juridisk person. Undantag härifrån kunna
enligt 2 § förekomma i två fall, avseende dels tryckt skrifts spridning bland
ungdom, dels spridning av vissa ur försvarssynpunkt viktiga kartor m. m.,
i vilka fall närmare bestämmelser skola meddelas i lag. Därutöver kan enligt
4 § i samma kapitel inskränkning i visst fall ske vid tryckt skrifts försändande
genom postverket eller annan allmän trafikanstalt. Vad i sistnämnda
paragrafer stadgas avser inskränkning på grund av skrifts innehåll.

I förevarande ärende uppställer sig till en början frågan huruvida möjlighet
föreligger att genom allmänna ordningsföreskrifter inskränka den i
tryckfrihetsförordningen sålunda fastslagna rätten att sprida tryckt skrift.

201

Detta spörsmål har berörts i det av 1944 års tryckfrihetssakkunniga avgivna
betänkandet, vilket ligger till grund för nu gällande tryckfrihetsförordning
(SOU 1947:60). Härutinnan anförde sålunda de sakkunniga —
efter att ha framhållit, bland annat, att tryckfriheten förutsatte en principiell
rätt att sprida tryckt skrift utan andra hinder än sådana, som vore
betingade av tillsynen över tryckta skrifter eller nödvändiga för beivrandet
av tryckfrihetsbrott — följande (s. 106 o. f.).

Det låge i sakens natur att, även om det rådde frihet att sprida tryckta
skrifter, försäljare och andra utspridare dock, åtminstone i viss utsträckning,
måste vara underkastade allmänna ordningsföreskrifter. Mot ett spridande
som störde ordningen eller hindrade trafiken på allmän plats måste
samhällets organ kunna ingripa. Genom en kungörelse år 1815 hade ÖÄ
i Stockholm, på Kungl. Maj:ts befallning, utfärdat förbud att utdela eller
försälja tryckta skrifter å gator eller i portgångar. Förbudet hade möjligen
vid sin tillkomst, liksom tidigare ingripanden mot kolportering av tryckta
skrifter, varit motiverat av att tillsynen över lagstridiga skrifter försvårades,
om dessa finge spridas på allmän plats. Rörande detta förbud anförde
emellertid Rydin (Om yttrandefrihet och tryckfrihet, s. 253 not 1), att förbudet
ej gjorde intrång i rättigheten att kringsprida skrifter genom kolportörer,
då det endast gällde försäljningssättet och avsåge ett behövligt upprätthållande
av ordning på allmänna platser, vilken skulle genom folksamlingar
löpa fara att störas, samt att förbudet däremot skulle varit olagligt,
om det sträckt sig till utdelning inuti husen. (Jfr Eek: Om tryckfriheten,
s. 288 not 2.) Även om numera ett så vidsträckt förbud som det i 1815 års
kungörelse upptagna icke kunde motiveras ur den allmänna ordningens
synpunkt, måste dock vissa likartade bestämmelser få anses förenliga med
den i tryckfrihetsförordningen garanterade spridningsrätten. Sålunda torde
det i § 2 ordningsstadgan för rikets städer upptagna förbudet att å gator
eller andra allmänna platser utan tillstånd bedriva försäljning från stånd,
bord eller dylikt eller så att den på stället framgående rörelsen därigenom
hindrades eller uppehölles få anses gälla även försäljning av tryckta skrifter.
I ett rättsfall (NJA 1893 s. 361) hade förbud att å torgdag eller kreatursmöte
idka försäljning eller till salu utställa andra varor än kreatur samt
alster av ortens jordbruk, ladugårdsskötsel och hemslöjd icke mot bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen ansetts kunna tillämpas på försäljning
av böcker. Riktigheten därav hade dock ifrågasatts (Eek, s. 288). Den
uppfattningen att spridande av tryckt skrift kunde innefatta brott mot
allmän ordning hade även kommit till uttryck däri, att den som å allmän
plats burit affischer eller utdelat tryckta skrifter ansetts därigenom kunna
göra sig skyldig till förargelseväckande beteende (NJA 1935 s. 113 och
1944 s. 702). Uppenbart vore dock att frågan, huruvida spridandet av
tryckt skrift innefattade förargelseväckande beteende, måste bedömas med
varsamhet. Vore sättet för spridningen förargelseväckande, förelåge icke

202

något hinder mot dess bestraffande; att enbart på grund av skriftens innehåll
anse dess spridande vara straffbart såsom förargelseväckande stode

däremot icke i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens grundsatser.
Såsom ordningsföreskrifter, vilka vore förenliga med den i tryckfrihetsförordningen
stadgade spridningsrätten, syntes även kunna anses sådana
förbud för barn att idka viss försäljning, som enligt lag den 9 april 1926
kunde meddelas, liksom de förbud mot barns användande till arbete, som
gällde enligt lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

Såsom de sakkunniga framhållit kan det icke i och för sig anses oförenligt
med tryckfrihetsförordningens bestämmelser att spridandet av tryckt
skrift underkastas föreskrifter, som befinnas nödvändiga för upprätthållande
av allmän ordning. Sålunda har t. ex., i överensstämmelse med vad de
sakkunniga uttalat, föreskriften i § 2 ordningsstadgan för rikets städer
angående förbud att utan tillstånd idka viss försäljning å allmän plats enligt
fast praxis ansetts tillämplig jämväl beträffande försäljning av tryckta
skrifter. Ur principiell synpunkt kan hinder icke heller anses föreligga mot
att i lokal ordningsföreskrift, utfärdad i den ordning som i § 20 nämnda
stadga sägs — d. v. s. antagen av kommunens fullmäktige och fastställd
av länsstyrelsen — införa generell bestämmelse, som innebär viss ytterligare
begränsning av spridningsrätten utöver vad som följer av § 2 i den allmänna
ordningsstadgan.

Med hänsyn till spridningsrättens betydelse för tryckfrihetens utövande
är det av vikt att generella politirättsliga inskränkningar, som tillika innefatta
begränsning av möjligheten att sprida tryckt skrift, icke föreskrivas
utan att verkligt påtagliga skäl därför kunna åberopas. Att man vid övervägandena
härutinnan, liksom vid tillämpningen av sådana föreskrifter,
iakttager stor varsamhet är så mycket mera angeläget som begreppet allmän
ordning i sig är av tämligen vidsträckt innebörd och därför lätt kan,
formellt oantastligt, åberopas för att genomföra inskränkningar i spridningsrätten,
som icke kunna grundas på någon objektivt föreliggande politifara.
Ur dessa synpunkter kunna enligt min mening giltiga skäl icke åberopas
för att, på sätt som skett i den i förevarande ärende aktuella ordningsstadgan
för Råsunda municipalsamhälle, föreskriva ett samtliga allmänna
platser i samhället avseende förbud att utan tillstånd idka ambulerande
försäljning av alla slag och således även av tryckta skrifter. Överhuvudtaget
torde ett så omfattande krav på tillstånd för all ambulerande
handel icke kunna vara av ordningsskäl påkallat. Därest en reglering av
kringföringshandeln genom lokal ordningsföreskrift anses erforderlig, måste
därför regleringen — för att kunna vinna fastställelse enligt ordningsstadgan
för rikets städer — begränsas till vissa särskilt angivna platser och i
övrigt på sätt de lokala ordningsförhållandena verkligen kräva.

I enlighet med det nu anförda finner jag, att den i ärendet åberopade föreskriften
i § 41 ordningsstadgan för Råsunda municipalsamhälle -— varige -

203

nom all kringföringsförsäljning å gator och allmänna platser inom samhället
underkastats tillståndsreglering (frånsett viss försäljning av flaggor och
vimplar) — icke kan anses motiverad ur allmänna ordningssynpunkter.
Enligt min mening hade därför länsstyrelsen, då frågan på sin tid prövades,
icke ägt fastställa föreskriften i den utformning den erhållit. Med hänsyn
till av länsstyrelsen vidtagen åtgärd för rättelse härutinnan finner jag emellertid
ärendet i denna del icke föranleda vidare uttalande.

Beträffande härefter anmärkningarna mot Orbell har denne som stöd för
sitt förfarande att ingå i prövning av ansökningar om tillstånd till försäljning
av tryckta skrifter åberopat ovannämnda föreskrift i den lokala ordningsstadgan.
Denna föreskrift har visserligen, såsom jag nyss framhållit,
icke rätteligen bort vinna fastställelse i den utformning den erhållit. Då
likväl fastställelse meddelats av länsstyrelsen, kan någon anmärkning icke
riktas mot Orbell för att han vid sin handläggning av förevarande ansökningar
tillämpat föreskriften och således ingått i tillståndsprövning.

Rörande frågan huruvida vid handläggningen av Sällskapet SverigeSovjetunionens
ansökan hänsyn i en för sökanden oförmånlig riktning
tagits till den omständigheten att den ifrågavarande skriften berört utländska
förhållanden — en omständighet som enligt en av Nyqvist framförd
tankegång i princip skulle kunna tillmätas viss betydelse vid bedömande
ur ordningssynpunkt av skrifters tillhandahållande å allmän plats
— har Orbell, liksom Nyqvist, bestämt bestritt att så varit fallet. Enligt
deras förklaringar ha vid ärendets prövning andra skäl icke inverkat än
sådana som varit hänförliga till trafiksynpunkter. Sett mot bakgrunden av
att Orbell, såvitt av utredningen framgår, bifallit alla övriga ansökningar
om tillstånd att försälja eller utdela tryckt skrift utanför Fotbollstadion och
icke heller motsatt sig försäljnings verksamhet av annat slag därstädes, kunna
emellertid enligt min mening objektivt godtagbara skäl för att bedöma
förevarande ansökan på annat sätt än övriga liknande ansökningar icke anses
ha förebragts. Nyqvist synes också numera ha kommit till insikt om
att alltför stor vikt måhända lagts vid trafiksynpunkterna. Mot Orbells
och Nyqvists bestridande saknas emellertid fog för att göra gällande, att
hänsyn till skriftens innehåll — och således ovidkommande hänsyn — inverkat
vid prövningen av ifrågavarande ärende. Vad som förekommit ger
mig emellertid anledning understryka vad jag förut uttalat om vikten av
att politirättsliga inskränkningar i spridningsrätten endast grundas på verkligt
påtagliga skäl och att stor varsamhet vid bedömandena härvidlag iakttages.

Vad därefter angår Orbells förfarande att ingå i prövning av ansökningar
om utdelning av tryckt skrift har, såsom Orbell själv vidgått, inget som
helst stöd härför funnits. Orbell har helt enkelt ”tagit för givet” att tillstånd
erfordrats. Jag finner detta förfarande anmärkningsvärt.

I samband med den tillståndsprövning Orbell sålunda obehörigen företa -

204

git har han uppställt krav att sökandena skulle lämna visst bidrag till kostnader
för renhållning av de platser, där utdelningen skulle äga rum. Motsvarande
krav har han uppställt jämväl när det gällt försäljning av tryckt
skrift. Härvid har Orbell handlat i enlighet med en av honom tillämpad allmän
praxis i ärenden rörande rätt till begagnande av gatumark. Uppställandet
av sådant krav har emellertid uppenbarligen icke kunnat grundas
på de lokala ordningsföreskrifter, som Orbell tillämpat. Icke heller torde
Orbell, vilket närmast synes ha varit hans tankegång, kunnat i detta hänseende
härleda någon befogenhet ur det förhållandet att kommunen såsom
markägare skulle äga rätt upptaga viss avgift (jfr RÅ 1949, s. 35 och NJA
1952 s. 47). För en motsatt uppfattning i denna fråga har dock Orbell icke
saknat stöd i en tämligen utbredd kommunal praxis.

Vid min prövning av ärendet i sistnämnda delar har jag — med hänsyn
tagen till att Orbell bifallit samtliga ansökningar om tillstånd att utdela
tryckta skrifter, varför någon rättsförlust såtillvida icke uppkommit, samt
i betraktande jämväl av omständigheterna i övrigt — funnit mig kunna
låta bero vid en erinran till Orbell om vikten av att han vid handläggningen
av förekommande ärenden noga beaktar gränserna för sin kompetens.

Med dessa uttalanden, vilka delgåvos jämväl Orbell och Nyqvist, var
ärendet av mig slutbehandlat.

13. Fråga om priskontrollnämndens befogenhet att
verkställa lönsamhetsundersökningar

I en hit inkommen klagoskrift anförde Sveriges Kafferosteriers Förening,
att statens priskontrollnämnd till vissa av medlemmarna i föreningen meddelat,
att nämnden beslutat verkställa undersökning av kafferosteriernas
lönsamhet, vilken avsåges skola ske genom företagsgranskping genom
nämndens revisorer. Efter förfrågan varpå priskontrollnämndens behörighet
därutinnan grundade sig hade nämnden meddelat följande: Undersökningen
hade beslutats såsom ett led i den prisövervakande verksamhet som
åvilade nämnden och skulle omfatta åren 1954 och 1955. Undersökningen,
som skedde med stöd av 10 § prisregleringslagen, komme att verkställas av
nämndens revisorer vid besök hos de för undersökningen utvalda företagen
enligt särskilda för nämndens verksamhet utarbetade normer. Innebörden
av dessa framginge av nämndens meddelande nr 1251. Självfallet komme
undersökningsresultatet att behandlas strikt konfidentiellt. Undersökningen
komme enligt uppgjord plan att omfatta minst sex olika kafferosterier och
vore avsedd att genomföras så snabbt som möjligt. Nämnden ville fördenskull
efterhöra, huruvida undersökningen kunde ske under juli månad eller,
om detta icke vore möjligt, vilken annan tidpunkt som vore lämplig.

205

Föreningen uttalade i klagoskriften, att enligt dess bedömande funnes icke
något stadgande i 10 § ovannämnda lag, som gå ve priskontrollnämnden
behörighet att granska företagens bokföring och andra affärshandlingar för
genomförande av lönsamhetsundersökning. Ej heller syntes Kungl. Maj:ts
i priskontrollnämndens meddelande nr 1251 återgivna beslut giva nämnden
rätt att föreskriva deltagande i sådan lönsamhetsundersökning, som avsåges
i förevarande meddelande, något som bortsett från lagligheten även vore
av stor praktisk betydelse, då en dylik undersökning ställde stora och kostnadskrävande
anspråk på företagen och deras personal. Nu angivna omständigheter
innebure givetvis icke, att icke föreningens medlemmar vore
beredda att lämna de uppgifter och underkasta sig den kontroll, som enligt
den ännu gällande prisregleringslagen kunde vara erforderliga i priskontrollerande
syfte. Därom vore emellertid i förevarande fall icke fråga. Då den
ifrågasatta granskningen genom nämndens revisorer förutsattes skola påbörjas
inom kort, hemställde föreningen, att JO ville pröva förevarande
framställning och vidtaga de åtgärder, som därav kunde föranledas.

Vid klagoskriften var fogat ett exemplar av priskontrollnämndens ovanberörda
meddelande nr 1251, dagtecknat den 31 mars 1950 och innehållande
”redogörelse rörande grunder för lönsamhetsberäkningar i prisärenden”.
Av redogörelsen framgick, att Kungl. Maj:t den 29 december 1949 anbefallt
de prisreglerande myndigheterna att, i den mån vid avgörande av prisärende
fråga uppkomme om bedömande av lönsamheten hos företag eller bransch,
såsom grundval för dylikt bedömande verkställa utredning i huvudsaklig
överensstämmelse med vissa i meddelandet återgivna principer, dock med
rätt för myndigheten att i samförstånd med företag eller branschorganisation
vidtaga de förenklingar eller modifikationer som kunde finnas påkallade.

I anledning av klagoskriften avgav priskontrollnämnden yttrande i ärendet
och anförde däri följande.

Såvitt av klagoskriften framginge vore föreningens medlemmar beredda
att ”lämna de uppgifter och underkasta sig den kontroll, som enligt ännu
gällande prisregleringslag kunna vara erforderliga i priskontrollerande
syfte”. Samtidigt framhölle föreningen, att något stadgande i 10 § prisregleringslagen
icke gåve behörighet för priskontrollnämnden att granska
företagens bokföring och andra affärshandlingar för genomförande av ”lönsamhetsundersökningar”.
Föreningen syntes sålunda förmena, att lönsamhetsundersökningar
icke vore att anse som ett led i den priskontrollerande
verksamheten. Priskontrollnämnden delade icke denna uppfattning utan
ansåge sig icke blott ha behörighet utan även skyldighet att vid fullgörandet
av sina åligganden företaga lönsamhetsundersökningar. Nämnden grundade
sin uppfattning på följande skäl. Enligt för den prisreglerande verksamheten
gällande riktlinjer — fastställda av Kungl. Maj:t den 5 juni 1953
och intagna i nämndens meddelande nr 1630 — skulle nämnden på lämp -

206

ligt sätt följa prisutvecklingen på områden, som icke vore föremål för
direkt priskontroll. Att följa prisutvecklingen innebure enligt nämndens
mening icke enbart ett registrerande av prisförändringar. I uppgiften inginge
även ett bedömande av prisernas skälighet. Målet för den prisreglerande
verksamheten angåves nämligen i nyssnämnda riktlinjer vara att
”främja prissänkningar och att förhindra eller eljest i största möjliga
utsträckning begränsa prisstegringar”. Utan en granskning av prissättningens
skälighet syntes emellertid varken prissänkningar kunna främjas
eller prisstegringar begränsas; och detta gällde såväl prisreglerade som icke
prisreglerade områden. För bedömning av skäligheten skulle enligt riktlinjerna
granskning ske av företagarnas kostnadskalkyler ävensom en bedömning
göras av lönsamheten hos vederbörande företag eller bransch. Det
sagda gällde, enligt vad som i riktlinjerna uttryckligen angåves, såväl i
fråga om prishöjningar som prissänkningar. Mot vad sålunda anförts kunde
måhända invändas, att riktlinjerna närmast vore avpassade för en prisreglerad
marknad. All rimlighet talade emellertid för att nämnden skulle tillämpa
samma normer och betraktelsesätt, då den fullgjorde uppgiften att ”på lämpligt
sätt följa prisutvecklingen”. Föreningens hänvisning till Kungl. Maj:ts
i meddelandet nr 1251 återgivna beslut syntes böra så förstås, att enligt
dess mening nämndens prisföljande verksamhet på ”fria” områden icke vore
att betrakta som handläggning av ”prisärende”. Gentemot detta kunde
invändas, att varje bedömning av skäligheten hos en prissättning vore att
anse som ett ”prisärende”. Fn annan tolkning skulle medföra den konsekvensen,
att nämnden kunde tvingas återinföra prisreglering för att kunna
få möjligheter att bedöma prisets skälighet. Att ordalagen ”lämna de uppgifter
myndigheten finner erforderliga för utövning av den priskontrollerande
verksamhet, som åligger myndigheten” i 10 § prisregleringslagen
jämväl omfattade prisövervakande verksamhet framginge vid ett studium
av hur stadgandet tillkommit. I 1941 års och 1942 års prisregleringslagar
hade motsvarande passus haft följande lydelse: ”lämna de uppgifter myndigheten
begär för prövning av den tillämpade prissättningens skälighet
eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen.” I samband med
förlängningen år 1943 av giltighetstiden för 1942 års lag hade denna text
ändrats så, att den kommit att lyda: ”lämna de uppgifter myndigheten finner
erforderliga för utövning av den priskontrollerande verksamhet, som åligger
myndigheten.” I detta sammanhang hade chefen för finansdepartementet
i proposition nr 240 till 1943 års riksdag uttalat följande (s. 35): ”Vad
åter angår omfattningen av den uppgiftsskyldighet, som må kunna åläggas
näringsidkare, delar jag priskontrollnämndens uppfattning att alla de uppgifter
böra kunna infordras, som vederbörande myndighet finner erforderliga
för utövning av sin priskontrollerande verksamhet. I huvudsak torde detta
kunna ske redan med stöd av de befogenheter, som enligt gällande lag
tillkomma prismyndigheterna. Emellertid finner jag det angeläget att icke

207

i något fall myndigheten hindras att infordra erforderliga uppgifter genom
en för snäv avfattning av ifrågavarande lagbestämmelse. Jag förordar
därför ändring av 8 § 1) av den innebörd priskontrollnämnden angivit.”
Den nämnda 8 § motsvarades i nu gällande prisregleringslag av 10 §. Som
ett ytterligare stöd för riktigheten av nämndens uppfattning kunde anföras
följande. Av 1954 års priskontrollutrednings betänkande ”konkurrens och
priser” framginge, att jämväl utredningen vid sina diskussioner utgått
från att nämnden ägde den av föreningen nu ifrågasatta behörigheten.
Efter att i ett avsnitt ha diskuterat frågan om näringsidkares skyldighet
att lämna uppgifter om av honom ingången eller biträdd konkurrensbegränsande
överenskommelse fortsatte utredningen (s. 135 o. f.): ”För en verksamhet
av den karaktär utredningen förordat är denna uppgiftsskyldighet
icke tillräcklig. Den måste i varje fall utbyggas med föreskrifter om skyldighet
för yrkesutövaren att lämna uppgifter om tillämpade priser samt om
förhållanden, som kan inverka på bedömandet av prissättningen, t. ex. intäkter,
kostnader och vinster i rörelsen. Vidare bör också prisfrågorna
kunna göras till föremål för särskild undersökning på samma sätt som fallet
är med frågor angående konkurrensbegränsningar, och bestämmelsen om
skyldighet att förete handelsböcker m. m. samt att lämna uppgifter, som
erfordras för undersökningen, bör därför få en sådan avfattning, att den
otvetydigt avser även undersökning av frågor, som endast rör prisbildningen.
Mot ett stadgande av nu antytt innehåll kan möjligen riktas den invändningen,
att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående och relativt, obestämd
till sin omfattning. En uppgiftsskyldighet av liknande karaktär och
omfattning är emellertid redan nu stadgad i 10 § prisregleringslagen. De
föreslagna nya bestämmelserna innebär i stort sett blott, att dessa redan
gällande stadganden överföres till ett annat område av lagstiftningen.
Givetvis förutsättes, att bestämmelserna handhas med urskillning.” —
Ivungl. Maj:t och riksdagen hade i allt väsentligt följt utredningens förslag
och tillagt statens pris- och kartellnämnd — som ju enbart skulle ha en
utredande icke prisreglerande funktion — den behörighet, som enligt priskontrollutredningen
nu tillkomme priskontrollnämnden. På grund av vad
som sålunda anförts hemställde nämnden, att föreningens framställning
icke matte föranleda någon JO:s vidare åtgärd.

Priskontrollnämnden meddelade vidare, att i behandlingen av JO:s
remiss deltagit — förutom ordföranden Erik Severin — ledamöterna B.
Widegren, G. Y. Severinson, IT. E. Svärd, A. V. Gorpe och T. Karlson samt
suppleanten II. Hagnell. Mot beslutet hade Gorpe reserverat sig och yrkat,
att. JO måtte företaga närmare undersökning beträffande lagligheten.

Vid yttrandet var fogat ett exemplar av priskontrollnäm.ndens den 24
juni 1953 dagtecknade meddelande nr 1630, utvisande att Kungl. Maj:t
för tid efter den 31 december 1953 anbefallt nämnden att vid utövandet av

208

sin priskontrollerande verksamhet tillsvidare iakttaga, bland annat, följande
riktlinjer:

”1. Målet för den prisreglerande verksamheten skall vara att främja
prissänkningar och att förhindra eller eljest i största möjliga utsträckning
begränsa prisstegringar. Inom ramen för denna allmänna målsättning böra
de prisreglerande myndigheterna anpassa sina åtgärder så, att snedvridning
av produktion och distribution såvitt möjligt motverkas.----

3. Föreligga beträffande viss bransch, visst företag, viss vara eller viss
tjänst övernormala vinster eller marginaler, böra de prisreglerande myndigheterna
vidtaga åtgärder för att åstadkomma prissänkning. Särskild uppmärksamhet
bör härvid ägnas de fall, då prissänkning ägt rum inom ett
tillverknings- eller distributionsled utan att detta förhållande beaktats vid
prissättningen i senare led.

Vid prövning och fastställelse av priser och marginaler på varor och
tjänster bör dessutom iakttagas, att i förekommande fall sådan prisdifferentiering
befrämjas, att prissättningen så långt möjligt sker på grundval
av prestation och kvantitet.----------------

8. På områden, som icke äro föremål för direkt priskontroll, böra de prisreglerande
myndigheterna på lämpligt sätt följa prisutvecklingen.

9. De prisreglerande myndigheterna skola upprätthålla fortlöpande god
kontakt med näringslivet och dess organisationer.”

Efter tagen del av priskontrollnämndens yttrande avgav föreningen påminnelser
och anförde däri, bland annat, följande.

Priskontrollnämnden utginge från det felaktiga antagandet att föreningen
förmenat, att lönsamhetsundersökningar icke vore att anse som ett led i
den priskontrollerande verksamheten. Klagomålen avsåge icke frågan om
de allmänna priskontrolldirektivens innebörd och tolkning. De berörde enbart
tolkningen och tillämpningen av de bestämmelser, som reglerade formerna
för och omfattningen av den medverkan enskilda företag på anfordran
vore skyldiga att lämna. Prisregleringslagens 10 § begränsade den enskildes
skyldighet till att lämna de uppgifter, som vore erforderliga för utövning
av den myndigheten åliggande priskontrollerande verksamheten,
samt därutöver till att på anfordran styrka lämnade uppgifter genom företeende
av handelsböcker och affärshandlingar. I nämndens skrivelse till vissa
rosterier hade angivits, att lönsamhetsundersökningen komme att verkställas
av nämndens revisorer vid besök hos de för undersökningen utvalda företagen
enligt särskilda för nämnden utarbetade, i meddelandet nr 1251 angivna
normer. Varken 10 § prisregleringslagen eller sagda meddelande gå ve
enligt föreningens mening lagligt stöd åt nämnden att utvidga uppgiftsskyldigheten
till behörighet att genom befullmäktigade tjänstemän granska
företagens bokföring och andra handlingar. — De av nämnden i meddelandet
nr 1251 lämnade direktiven för lönsamhetsundersökningar hade tillkom -

209

mit vid en tidpunkt, då nämndens väsentliga uppgift var att fastställa priser
och handelsmarginaler. Reglerna för genomförande av lönsamhetsundersökningar
hade utarbetats med sikte på en situation, då vid förhandlingar
i aktuella pris- och marginalfrågor möjlighet att den vanliga förhandlingsvägen
ernå resultat icke förelåge. Detta hade också kommit till uttryck i
Kungl. Maj:ts beslut, som föreskreve att reglerna skulle äga tillämpning
vid avgörande av prisärende. Lönsamhetsutredningar enligt i meddelandet
nr 1251 angivna normer ställde stora och kostnadskrävande krav på den
enskildes medverkan. Nämndens fullmakt att föreskriva medverkan i dylika
hade därför på ovan angivet sätt uttryckligen begränsats. Även om gränserna
för enskildas uppgiftsskyldighet vore flytande, torde därför de åberopade
allmänna direktiven för nämndens verksamhet icke ge nämnden
rätt att som ett led i den normala och fortlöpande prisövervakande verksamheten
ställa så omfattande krav på enskildas medverkan som deltagande
i lönsamhetsundersökningar utgjorde.

I en till statens priskontrollnämnd den 3 oktober 1956 avlåten skrivelse
anförde jag därefter följande.

I 10 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 stadgas, att myndighet som
Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den, som yrkesmässigt
köper eller säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt utför viss tjänst, att på
anfordran av den myndighet, som meddelat föreskriften, eller annan myndighet,
som därvid bestämts, dels lämna de uppgifter myndigheten finner
erforderliga för utövning av den priskontrollerande verksamhet, som åligger
myndigheten, och dels för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade
priser förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.

Den som försummar att fullgöra vad honom sålunda åligger kan föreläggas
vite.

Den befogenhet, som i 10 § prisregleringslagen tillagts där avsedd prismyndighet,
tillkommer statens priskontrollnämnd på sätt framgår av den
för nämnden den 21 maj 1948 utfärdade instruktionen.

Enligt 1 § i samma instruktion har priskontrollnämnden till uppgift att,
bland annat, följa prisutvecklingen inom landet samt vidtaga eller hos
Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka nämnden inom sitt verksamhetsområde
finner påkallade.

Beträffande frågan huruvida stadgandet om uppgiftsskyldighet är tilllämpligt
även beträffande sådana varor och för sådana företagare, som icke
ii ro underkastade någon form av direkt prisreglering, vill jag erinra om följande.

Prisregleringslagens uppgift är att ange, vilka befogenheter Kungl. Maj:t
respektive prismyndigheten skall ha utåt gentemot den köpande och säljande

H — Jastiticombudsmannens ämbctsbcrät tclsc till 1957 ars riksdap.

210

allmänheten. Dessa befogenheter anges i tre särskilda avsnitt av lagen,
nämligen för det första 3—9 §§,, vilka bära rubriken "Om prisreglering", för
det andra 10 §, som bär rubriken "Om uppgiftsskyldighet" samt för det
tredje 11 §, som bär rubriken ”Särskilda bestämmelser”. Ingenting antyder
att någon av de befogenheter, som behandlas i något av dessa tre avsnitt,
skulle vara beroende av att Kungl. Maj:t eller prismyndigheten utnyttjat
någon av de befogenheter, som omnämnas i annat avsnitt. Avsnitten äro
med andra ord åtminstone formellt fullt fristående. Vad särskilt angår den
nu aktuella bestämmelsen i 10 § om skyldighet för vissa näringsidkare att
lämna de uppgifter som prismyndigheten finner erforderliga för utövning
av den priskontrollerande verksamhet, som åligger myndigheten, är det
säkerligen förhastat att anse uttrycket "priskontrollerande verksamhet”
vara liktydigt med det i rubriken över 3—9 §§ använda uttrycket ”prisreglering”.
Om liktydighet varit avsedd, skulle de skiljaktiga uttryckssätten
innebära en inadvertens, som väl snarast vore att anse såsom ett redaktionsfel
i lagen. Den avvikande terminologien och det något omständliga uttryckssättet
i 10 § tyder i stället på att man där avsett något annat och
mera än vad som kan inbegripas i uttrycket ”prisreglering”. Under orden
”den priskontrollerande verksamhet, som åligger myndigheten” synes, rent
språkligt sett, kunna inbegripas allt som över huvud har med uppsikt över
prisbildningen att skaffa och som ingår i myndighetens uppgifter enligt
meddelade instruktioner, direktiv etc.

Ett starkt stöd för riktigheten av denna uppfattning utgör det uttalande
i lagstiftningens förarbeten (prop. 1943: 240 s. 35), som priskontrollnämnden
åberopat. Av särskilt intresse är den äldre formuleringen ”de uppgifter
myndigheten begär för prövning av den tillämpade prissättningens skälighet
eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen”, vilken formulering
otvetydigt medgav att uppgifter fingo infordras utan samband med
tilltänkt eller beslutad prisreglering i syfte enbart att följa prisutvecklingen.
Motiven till den år 1943 verkställda lagändringen ge vid handen, att man
med den nya formuleringen avsåg en utvidgning och icke i något hänseende
en inskränkning av prismyndighetens befogenheter.

Sakligt sett skulle uppfattningen, att uppgiftsskyldigheten gäller blott
varor eller tjänster, som redan underkastats prisreglering, leda till mycket
egendomliga konsekvenser. Bland annat skulle prismyndigheten, om den
övervägde att införa prisreglering beträffande någon viss vara eller tjänst,
icke ha möjlighet att i förväg verkställa de undersökningar, som erfordrades
för att bedöma om åtgärden vore befogad och vilket pris som skäligen
borde åsättas. I stället skulle myndigheten vara hänvisad att först förordna
om prisreglering och därefter verkställa undersökningarna i efterhand. Man
torde ej utan mycket starka skäl böra antaga, att detta är lagens mening.

De nu angivna skälen tala alla för att bestämmelsen i 10 § prisregleringslagen
bör tolkas så, att den där omförmälda uppgiftsskyldigheten kan göras

211

gällande även beträffande varor eller tjänster, som ej äro underkastade
direkt prisreglering med stöd av 3—9 §§ i lagen. Något bärande skäl för en
motsatt tolkning torde vara svårt att förebringa.

Möjligen kan göras gällande, att st adgandet i 10 § prisregleringslagen blott
skulle vara tillämpligt vid infordrande av uppgifter för någon bestämd,
beslutad eller tilltänkt prisregleringsåtgärd. För en sådan uppfattning torde
något direkt stöd icke kunna hämtas i lagtexten annat än möjligen i själva
lagens benämning. Däremot kunde det kanske lata säga sig, att lagen som
helhet är så direkt inriktad på en tvångsmässig reglering av priserna, att
dess bestämmelser över huvud icke kunna tänkas ha nagot annat syfte än
att möjliggöra en dylik reglering. Åtgärder som falla utanför den sålunda
angivna ramen skulle enligt denna tankegång icke vara tillatna, även om de
formellt falla under bestämmelserna i lagen. Att påfordra fullgörande av
uppgiftsskyldighet enligt 10 § i fall, då en direkt prisreglering icke ens
överväges, skulle med andra ord innefatta ett missbruk av de befogenheter,
som lagen formellt tillerkänner prismyndigheten.

År 1943, då den ifrågakomna bestämmelsen fick sin nuvarande utformning,
voro de flesta varor och tjänster underkastade direkt prisreglering i
en eller annan form. Så var också fallet vid tillkomsten av den gällande prisregleringslagen
av år 1947. Det spörsmål, som nu är i fråga, var knappast
aktuellt, eftersom praktiskt taget varje undersökning, som priskontrollnämnden
kunde tänkas verkställa, måste komma att stå i nära samband
med den direkt prisreglerande verksamheten.

För närvarande är det faktiska läget att förordnande gäller enligt 1 § prisregleringslagen
och att alltså 3—11 §§ nämnda lag i princip äro tillämpliga.
Sådana föreskrifter om priser m.m., som avses i 3—7 §§, ha under senare
tid gällt endast beträffande ett fåtal varor eller tjänster. Från och med den
1 oktober 1956 har den direkta priskontrollen praktiskt taget helt upphört.
Enligt gällande instruktion har, såsom ovan nämnts, priskontrollnämnden
till åliggande bland annat att under Kung]. Maj:t handha ledningen av den
under rådande förhållanden erforderliga övervakningen av den allmänna
prisutvecklingen. I punkten 8 av Kungl. Maj:ts år 1953 fastställda riktlinjer
för den prisreglerande verksamheten är föreskrivet, att de prisreglerande
myndigheterna på lämpligt sätt böra följa prisutvecklingen på områden,
som icke äro föremål för direkt priskontroll.

Ännu vid tiden för instruktionens och direktivens tillkomst torde man ha
förutsatt, att motivet till den föreskrivna övervakningen av prisbildningen
bland annat var att konstatera, om några direkt prisreglerande
åtgärder skulle visa sig behövliga. Uppenbarligen bär man därvid förutsatt,
att 10 § prisregleringslagen trots den direkta prisregleringens successiva
slopande skulle ge priskontrollnämnden möjlighet att inhämta de uppgifter,
som erfordrades för att följa utvecklingen.

Sedan numera beslut fattats om prisregleringslagens upphävande fr. o. in.

212

den 1 januari 1957, är sannolikheten för att ytterligare prisregi erande åtgärder
skola tillgripas måhända ganska ringa, om det än icke är alldeles uteslutet
att så kan ske. Uppgiftsskyldigheten, i den mån sådan förefinnes,
kan därför knappast längre sägas ha till syfte att möjliggöra ett bedömande,
huruvida några direkt prisreglerande åtgärder äro behövliga, utan
är blott att beteckna som ett instrument för den prisregistrerande och allmänt
prisövervakande verksamhet som instruktionsmässigt åligger priskont
rollnämnden.

Den förskjutning i motivläget som sålunda inträtt framträder i ännu
bjärtare dager, om man tager i betraktande innehållet i den nya lagstiftning,
som träder i kraft den 1 januari 1957. I denna ha bestämmelserna om
direkt prisreglering överförts till en beredskapslag, vilken icke skall träda
i tillämpning annat än under särskilda exceptionella förhållanden. Bestämmelserna
om uppgiftsskyldighet för företagare ha däremot överförts till den
lagstiftning, som är avsedd att reglera förhållandena under tider med normala
ekonomiska konjunkturer, och avses skola ligga till grund för en permanent
statlig prisregistrerings-, prisundersöknings- och upplysningsverksamhet.

Oavsett den skedda utvecklingen lärer huvudsyftet med lagstiftningen,
vilket är att tillförsäkra det allmänna insyn i och inflytande på prisbildningen,
kvarsta oförändrat. Lagens ändamål är — såsom förut anmärkts —
blott att ange den yttre ramen för de befogenheter, som i sådant hänseende
tillkomma Kungl. Maj:t och prismyndigheten. Det är möjligt, kanske rentav
sannolikt, att man vid tiden för utformandet av den nuvarande bestämmelsen
i 10 § prisregleringslagen icke direkt förutsåg att bestämmelsen kunde
komma till användning även sedan de direkt prisreglerande åtgärderna
inskränkts till ett minimum eller helt avskrivits. I och för sig lärer det
emellertid icke kunna sägas stå i strid mot lagstiftningens nyss angivna
syfte och dess allmänna karaktär, om prismyndigheten utnyttjar vissa
men icke alla av de befogenheter som lagen ger. I ett läge, då prisregleringarna
successivt avvecklats, har det varit naturligt att så skett. Uppenbart
är också, att priskontrollnämnden genom den valda metoden för avvecklingen
orsakat de enskilda näringsidkarna och näringslivet som helhet
betydligt mindre olägenheter än om man i stället valt utvägen att vidmakthålla
en direkt prisreglering, till dess lagstiftningen bleve upphävd.

Sammanfattningsvis kan sägas, att man svårligen i lagstiftningen kan
finna något bestämt stöd för uppfattningen att prisregleringslagens bestämmelser
om uppgiftsskyldighet blott skulle få användas såsom hjälpmedel
för åtgärder i direkt prisreglerande syfte. Ur rättslig synpunkt torde därför
icke någon erinran kunna framställas mot priskontrollnämndens praxis att
i nuvarande läge nyttja bestämmelserna ifråga såsom instrument för prisoch
marknadsundersökningar i allmänhet.

Vad angår lönsamhetsundersökning, så torde därmed förstås en mera

213

ingående undersökning av ett eller flera företags intäkter och kostnader
med särskilt syfte att påvisa storleken av vinster och marginaler.

Sådana undersökningar ha städse utgjort ett av priskontrollens viktigaste
instrument. Utan dylika specialiserade undersökningar torde det över huvud
icke vara möjligt att bedriva en prisreglerande verksamhet, som fyller rimliga
anspråk på effektivitet.

Avfattningen av bestämmelserna i 10 § prisregleringslagen lärer icke lägga
hinder i vägen för att en undersökning av förhållandena inom ett visst företag
göres så ingående, att den kan läggas till grund för en lönsamhetsberäkning.

Vad i priskontrollnämndens direktiv anförts om skyldighet för myndigheten
att följa prisutvecklingen lärer icke böra förstås så, att myndigheten
blott skall bedriva en rent prisregistrerande verksamhet. Uppenbarligen är
det avsett, att priskontrollnämnden även skall fortlöpande följa vinst- och
marginalutvecklingen inom olika branscher. Den enda användbara metoden
härför torde vara att man utför någorlunda ingående stickprovsundersökningar
beträffande vissa företag eller grupper av företag. Enligt vad som
uttryckligen framhölls vid tillkomsten av 1956 års lagstiftning förutsatte
man, att sådana undersökningar skulle verkställas även framdeles, icke
blott vid påvisade eller misstänkta fall av skadliga konkurrensbegränsningar
utan även som led i den ”allmänna analys av prisutvecklingen, vilken
angivits vara en förutsättning för att den konkurrensbefrämjande verksamheten
skall kunna bedrivas på rätt sätt” (andra lagutskottets utlåtande
1956 s. 24).

Någon befogad invändning torde därför icke kunna framställas mot att
priskontrollnämnden även i nuvarande läge verkställer lönsamhetsundersökningar
i syfte att följa pris- och marginalutvecklingen. Vare sig den
direkt priskontrollerande verksamheten är av större eller mindre omfattning,
lärer utförandet av dylika undersökningar vara att anse som led i
den ”priskontrollerande” verksamhet som åligger priskontrollnämnden.

10 § prisregleringslagen ger prismyndigheten befogenhet dels att infordra
vissa uppgifter och dels att granska handelsböcker och affärshandlingar
”för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser”. Det förfarande
som lagrummet anvisar är alltså, att prismyndigheten först avfordrar
vederbörande vissa specificerade uppgifter eller också förelägger honom
uppgifter, som införskaffats på annat sätt, samt att myndigheten med åberopande
av dessa uppgifter begär att få kontrollera dem mot företagets
bokföring. Däremot lärer myndigheten icke med stöd av stadgandet kunna
påfordra att få genomgå ett företags samtliga handlingar eller en del av
dem utan att angiva vilka särskilda uppgifter man därmed vill kontrollera.

Den berörda inskränkningen i prismyndighetens rätt att taga del av företagares
bokföring kan uppenbarligen vara av viss betydelse t. ex. för eu
företagare, som vill upprätthålla särskilt sträng sekretess beträffande vissa

214

av sina affärsförbindelser eller eljest i fråga om någon särskild gren av verksamheten.

I och för sig lärer intet vara att erinra mot att en undersökning berörande
ett visst företag verkställes av tjänsteman hos prismyndigheten vid besök
på platsen. I de flesta fall torde en sådan anordning vara till förmån för
vederbörande företagare, eftersom han därigenom besparas det arbete det
innebär att lämna uppgifter i skriftlig form och dessutom blir i tillfälle att
utan större omgång framlägga de kompletteringar, rättelser och förklaringar
till uppgiftsmaterialet, vilka eventuellt visa sig erforderliga. Stundom kan
det måhända både ur företagarens och den undersökande tjänstemannens
synpunkt befinnas lämpligt, att den senare själv får inhämta de erforderliga
uppgifterna direkt ur primärmaterialet. Av det förut anförda framgår emellertid,
att så ej får ske utan företagarens medgivande.

Det meddelande, som priskontrollnämnden utsänt till vissa av föreningens
medlemmar, innehåller intet som antyder, att den planerade undersökningen
skulle bli av annan karaktär än nu förutsatts.

På grund av vad jag ovan anfört finner jag någon erinran icke kunna
göras mot priskontrollnämndens av föreningen påtalade förfarande.

14. Fråga om målsägandens rätt att vid huvudförhandling
närvara under åklagarens sakframställning

Vid inspektion av Stockholms rådshusrätts tolfte avdelning i maj månad
1956 iakttog tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik, att i det
stencilerade protokollsformulär, som avdelningen begagnade vid huvudförhandling
i brottmål där målsäganden kallats att höras i anledning av åklagarens
talan, fanns upptaget följande mening: ”jämlikt sitt medgivande är
målsäganden icke närvarande i rättssalen förrän åklagaren utvecklat sin
talan”.

På fråga uppgav t.f. ordföranden å avdelningen, assessorn Åke Asp, vid
inspektionstillfället att det förfaringssätt, som framginge av protokollsformuläret,
införts av ordinarie ordföranden å avdelningen, rådmannen Sven
Nordlund. Förfarandet, som tillämpades endast då målsäganden vore tillstädes
för att höras i anledning av åtalet, hade ansetts praktiskt och lämpligt.
Målsäganden tillfrågades alltid av ordföranden, huruvida han hade
något att erinra mot att lämna rättssalen under åklagarens sakframställning.
Därest målsäganden önskade närvara vid sakframställningen, erhölle han
alltid tillstånd därtill.

I därefter infordrat yttrande åberopade avdelningen en av Nordlund upprättad
promemoria, vari anfördes följande.

215

Dä Nordlund under år 1949 tjänstgjorde som ordförande å rådhusrättens
tjugufjärde avdelning hade det emellanåt hänt, att offentlig försvarare förfrågat
sig hos rätten, huruvida icke målsägande, som kallats till huvudförhandling
för att höras i anledning av åklagarens talan, kunde vistas utanför
rättssalen medan åklagaren gjorde sin sakframställning. Försvararen hade
därvid framhållit, att det syntes fördelaktigt att målsägande!! vid förhör
vore såvitt möjligt opåverkad av andra och att, om målsägande!! åhörde
sakframställningen, det svårligen kunde undvikas att han — låt vara omedvetet
— komme att påverkas av åklagarens ståndpunkt i målet. Nordlund
hade funnit, att de framförda synpunkterna vore värda beaktande och att
hinder i och för sig icke förelåge mot att i vissa mål låta målsäganden avgiva
sin utsaga utan att ha åhört åklagarens sakframställning, dock givetvis
under förutsättning att målsäganden själv samtyckte därtill. Då Nordlund
år 1953 blivit ordförande å rådhusrättens tolfte avdelning, hade han dryftat
dessa spörsmål med sina kollegor å avdelningen. Ingen av dem hade ansett
förfaringssättet opraktiskt eller eljest olämpligt. Detta hade därefter tilllämpats
i åtskilliga av Nordlund handlagda mål, vari målsägande!! hörts i
anledning av åklagarens talan.

Måhända kunde, anfördes det vidare i promemorian, gentemot det angivna
förfaringssättet invändas att, om målsäganden avsåge att föra skadeståndstalan
eller att eventuellt i något enstaka fall biträda åtalet, han
regelmässigt borde åhöra vad åklagaren anförde. I detta sammanhang förtjänade
emellertid anmärkas, att det övervägande antalet av de på avdelningen
handlagda målen avsåge ett tämligen enkelt faktiskt händelseförlopp
(mål avseende missfirmelse mot tjänsteman, förargelseväckande beteende,
misshandel, snatteri, bedrägligt beteende och åverkan), i vilka mål åklagarens
sakframställning ofta gjordes mycket kort och understundom endast
bestode i en hänvisning till gärningsbeskrivningen, och att det därför icke
visat sig erbjuda några olägenheter att målsäganden i förekommande fall
av åklagaren eller rättens ordförande i efterhand informerades om vad som
anförts från åklagarens sida. I mål, där sakens beskaffenhet ansetts tala för
målsägande^ närvaro under åklagarens sakframställning, hade målsäganden
regelmässigt varit tillstädes, när åklagaren utvecklat sin talan. Nordlund
hade funnit ett efter nämnda riktlinjer utformat sätt för målsägande^
hörande praktiskt och ändamålsenligt. Han funne angeläget framhålla, att
den tillämpade principen för målsägandeförhören icke medfört, att målsägande^
uppgifter tillmätts större tilltro än som i och för sig bort tillmätas
uppgifter av part.

Slutligen framhölls i promemorian, att det stencilerade protokollsformulär,
som begagnades å avdelningen vid upprättande av protokoll över huvudförhandling
i brottmål, hade utarbetats för att underlätta och förenkla protokollförarens
arbete. Det hade med tanke på beskaffenheten av flertalet
av de mål som handlades å avdelningen befunnits lämpligt att i den sten -

216

cilerade texten intaga en anteckning om det sätt, som ofta användes vid
målsägandeförhör. Det angivna förfaringssättet hade emellertid icke tillämpats
slentrianmässigt och hade givetvis icke påverkats av utformningen av
protokollsformuläret.

I en till Stockholms rådhusrätts tolfte avdelning avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik följande.

Jämlikt 36 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken må vittne ej, med
mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen i målet, innan förhöret
med vittnet äger rum. Någon bestämmelse av motsvarande eller därmed
jämförlig innebörd finnes icke i fråga om målsägande. Denne äger
sålunda, vare sig han intager ställning av part i målet eller icke, övervara
hela huvudförhandlingen (jfr Olivecrona: Rättegången i brottmål enligt RB
s. 79) med den i detta sammanhang dock betydelselösa inskränkningen, att
han enligt 46 kap. 7 § rättegångsbalken lika med part kan beordras lämna
rättssalen, om hans närvaro kan antagas störa förhöret med annan part.

Denna lagens ståndpunkt får ses mot bakgrund av den ställning rättegångsbalken
i övrigt tillerkänner målsäganden. Vare sig han för talan i
målet eller icke, betraktas målsäganden som den tilltalades naturliga motpart.
Såsom sådan är han obehörig att vittna (se 36 kap. 1 §) och har att
avgiva sin utsaga före den tilltalade (jfr 46 kap. 6 §). Hörandet av målsäganden
ingår alltså icke i bevisupptagningen i egentlig mening. Även om
målsäganden icke uppträtt såsom part vid huvudförhandlingen, äger han
fullfölja talan i högre rätt (20 kap. 8 §). Han äger även övertaga åtalet, om
åklagaren nedlägger sin talan på den grund att tillräckliga skäl för den
misstänktes skuld icke föreligga (20 kap. 9 §).

Påpekas må vidare, att det för målsäganden kan vara av direkt betydelse
att åhöra sakframställningen från åklagarens sida, enär denna kan giva
honom anledning att biträda åtalet eller väcka enskilt anspråk.

Med anledning av vad som i den av avdelningen åberopade promemorian
antytts om risken för att målsäganden skulle låta sig påverka av åklagarens
sakframställning vill jag framhålla, att åklagaren bör undvika att närmare
gå in på förhållanden, som kunna förväntas bli belysta genom målsägandens
utsaga. Risken för påverkan torde därför, vid en rätt utförd sakframställning
från åklagarens sida, vara ringa.

Det av avdelningen tillämpade förfarandet att tillfråga målsäganden, om
han har något emot att lämna rättssalen under åklagarens sakframställning,
måste i betraktande av det anförda anses olämpligt. Förfarandet är icke
förutsatt i rättegångsbalken och strider mot dess andemening. En med
rättegångsförfarandet obevandrad målsägande får lätt den uppfattningen
att förfrågningen innefattar en anmaning till honom att lämna rättssalen.

217

Förfarandet är därför ägnat att betaga målsäganden hans lagliga rätt att
närvara under hela huvudförhandlingen.

Med dessa uttalanden var ärendet av JO slutbehandlat.

15. Avhysning från bostadslägenhet verkställd, ehuru i handräckningsutslaget
vederbörande fastighet erhållit felaktig beteckning

På begäran av Ellen Larsson ålade länsstyrelsen i Kalmar län genom
utslag den 4 juni 1952 Martin Johansson i Mysinge att med husfolk och
tillhörigheter omedelbart avflytta från en bostadslägenhet i Ellen Larsson
tillhöriga fastigheten Skärlöv 511 i Hulterstads socken vid äventyr att eljest
bliva därifrån avhyst.

För verkställighet av nämnda utslag blev Johansson av t. f. landsfiskalen
i Mörbylånga distrikt Hans Hasselgren den 20 juni 1952 avhyst från
sin bostad i Skärlöv.

I en den 9 februari 1956 hit inkommen skrift anförde Johansson klagomål
över avhysningen med förmälan att den lägenhet, som han hyrt av
Ellen Larsson och från vilken han blivit avhyst, icke vore belägen å Skärlöv
511.

I ärendet avgåvo länsstyrelsen och Hasselgren infordrade yttranden,
varjämte Johansson inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden.

Av den företagna utredningen framgår, att Ellen Larsson vid ifrågavarande
tid var ägare av två bostadshus å den s. k. Skärlöv malm, av vilka
det ena, som var beläget å henne tillhöriga Skärlöv 511, förhyrdes av en
person vid namn Jonsson och det andra, beläget omkring 100 meter längre
söderut å mark, som icke ägdes av Ellen Larsson, förhyrdes av Johansson.

I de av parterna i avhysningsmålet till länsstyrelsen ingivna skrifterna
har emellertid Johanssons lägenhet uppgivits vara belägen å Skärlöv 51 k
Med hänsyn härtill kan länsstyrelsen — som icke haft att ingå i prövning
av parternas uppgift härutinnan — icke lastas för att utslaget kommit
att oriktigt avse avhysning från lägenhet å Skärlöv 511.

Innan verkställighet må ske av utslag å avhysning, åligger det utsökningsmyndighet,
som handlägger verkställighetsärendet, att pröva att utslaget
är verkställbart. Denna prövning har bland annat till ändamål att
fastställa, att identitet föreligger mellan den i utslaget angivna lägenheten
och den lägenhet, mot vilken verkställighetsåtgärden avses att riktas, och

218

kan föranledas av invändning mot åtgärden av någon, som skulle drabbas
därav, men skall i princip ske oberoende av dylik invändning. Omfattningen
av nämnda prövning får bero av omständigheterna i det särskilda fallet.
Har invändning framställts, erfordras givetvis en grundligare prövning
än eljest.

Eftersom länsstyrelsens utslag avsåg avhysning från lägenhet å Skärlöv
511, innefattade utslaget icke laga grund för avhysning från Johanssons
lägenhet, vilken ej var belägen å nämnda fastighet. Med hänsyn till att
Johanssons lägenhet var belägen i omedelbar närhet av Skärlöv 511 och
till omständigheterna i övrigt har emellertid enligt min mening Hasselgren
icke haft rimlig anledning antaga annat än att förutsättningarna för avhysningen
varit uppfyllda. Jag finner förty verkställandet av avhysningen
under förhandenvarande omständigheter icke kunna läggas Hasselgren till
last såsom tjänstefel.

På grund av vad jag sålunda anfört lät jag bero vid vad i saken förevarit.

16. Fråga om anställande av åtal för ringare tjänstefel, då
skada tillskyndats målsäganden

I en hit inkommen skrift anförde förre hemmansägaren Oskar Johansson
klagomål rörande det förhållandet att hemmansägaren Olof Carlsson i
Stenshult, vilken efter förordnande av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län år 1951 verkställt en förrättning jämlikt lagen om enskilda vägar varigenom
klaganden, ehuru icke ägare av fastighet eller på annan grund pliktig
att deltaga i väghållningsskyldighet, ålagts att deltaga i väghållning,
icke ställts under åtal för därigenom begånget tjänstefel. Klaganden anförde
därjämte, att dåvarande landsfogdeassistenten i Göteborgs och Bohus län
Evert Östlund, som omhänderhaft handlingarna för prövning av åtalsfrågan,
icke för klaganden påpekat att han kunnat vinna rättelse genom
besvär över domvilla. Slutligen påtalade klaganden att Orusts, Tjörns och
Inlands domsagas häradsrätt genom dom den 7 december 1955 ogillat en
av honom förd talan om skadestånd av Carlsson i anledning av det begångna
felet samt förpliktat klaganden att gottgöra Carlsson för dennes
rättegångskostnader.

I ärendet tog tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik del av
häradsrättens akt i målet mot Carlsson samt riksåklagarämbetets handlingar
i ett av ämbetet upptaget ärende rörande ifrågakomna åtalsfråga,
som avgjorts av Östlund den 18 december 1954.

Av handlingarna i sistnämnda ärende framgick, att riksåklagarämbetet
i skrivelse den 20 december 1955 till Östlund uttalat, bland annat, föl -

219

jande: I sitt beslut den 18 december 1954 hade Östlund anfört, att Carlsson
utan stöd av lag eller författning ålagt klaganden skyldighet att bidraga
till kostnaderna för vägen, vilket förhållande Östlund dock ej funnit
vara av beskaffenhet, att böra föranleda ansvar för Carlsson, varför ärendet
avskrivits från vidare åtgärd. Såsom anförts i en till Östlund remitterad
promemoria hade klaganden genom Carlssons felaktiga förfarande tillskyndats
ekonomisk skada. Vid angivna förhållande och då klaganden
enligt handlingarna i ärendet gjort anspråk på ersättning för liden förlust
hade Östlund bort — även om tjänstefelet av honom bedömts såsom
ringa — underställa ärendet domstols prövning. Emellertid hade ämbetet
inhämtat, att klaganden efter stämning å Carlsson vid Orusts, Tjörns och
Inlands domsagas häradsrätt yrkat förpliktande för denne att i anledning
av det fel som blivit begånget vid förrättningen till klaganden utgiva ersättning
med visst belopp ävensom att häradsrätten i dom den 7 december
1955 ogillat den förda talan. På grund av att klagandens ersättningsanspråk
sålunda blivit prövat av domstol läte ämbetet bero vid vad i ärendet
förekommit.

Vad först angår klagomålen såvitt de avsågo Östlunds underlåtenhet
att väcka åtal mot Carlsson, lät tjänst förrätt ande justitieombudsmannen
Lundvik — med instämmande i vad riksåklagarämbetet uttalat — bero
vid vad i saken förevarit.

Vidkommande klagomålen i övrigt fann JO dem icke föranleda någon
vidare åtgärd.

17. Dröjsmål med översändande av skattekvitto å automobilskatt,
som erlagts efter det skatten uppförts å restlängd, m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av hamnmästaren Karl G. Wallner
i Stockholm härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Wallner blev år 1953 hos länsstyrelsen i Västernorrlands län registrerad
såsom ägare av personbilen Y 20821.

För uttagande av den skatt, uppgående till 1 024 kronor, som år 1954 påförts
Wallner för bilen, utsändes från länsstyrelsen i vanlig ordning till Wallner
en postförskottsförsändelse å skattebeloppet. Försändelsen utlöstes emellertid
icke under uppbördstiden den 1—den 15 februari 1954. I följd härav
uppfördes beloppet å restlängd, vilken jämte behörigt skattekvitto den
7 maj 1954 för indrivning inkom till landsfiskalen i Ådalslidens distrikt
Gunnar Bergström. Sedan Bergström den 11 maj, med översändande av
skattekvittot och utdrag av restlängden, hos indrivningsverket i Stockholm
begärt handräckning för indrivning av skattebeloppet jämte restavgift,

220

inbetalade Wallner den 14 maj till länsstyrelsen 1 024 kronor, motsvarande
skattebeloppet, vilket belopp länsstyrelsen vidarebefordrade till Bergström.
I skrivelse den 25 maj till indrivningsverket lät Bergström därefter återkalla
den begärda handräckningen såvitt avsåg själva skattebeloppet, med anmärkande
att restavgiften skulle uttagas, eftersom skatten betalats först
efter uppbördstidens utgång. Sedan — efter införsel i Wallners avlöning —
arbetsgivaren till indrivningsverket inlevererat restavgiften, som utgjorde
40 kronor 96 öre, återsände indrivningsverket den 4 september 1954 restlängdsutdraget
och skattekvittot till Bergström, varvid å restlängdsutdraget
fanns antecknat att 40 kronor 96 öre betalats den 16 augusti. Restavgiften
däremot redovisades av verket till ÖÄ för överföring till Stockholms stads
kassa, varom Bergström i detta sammanhang icke underrättades.

Sedan Wallner i skrivelse, som den 5 november 1954 inkom till länsstyrelsen,
anmärkt, att han ännu icke mottagit skattekvittot, samt länsstyrelsen
vidarebefordrat skrivelsen till Bergström, skrev denne den 11 i samma
månad till indrivningsverket och påminde om redovisning av restavgiften.
Sedan Bergström därefter fått meddelande från indrivningsverket att restavgiften
komme att redovisas till honom den 20 december 1954, översände
han den 20 november skattekvittot till Wallner.

I en den 22 november 1954 hit inkommen skrift anförde Wallner klagomål
över dröjsmålet med utlämnandet av skattekvittot och gjorde därvid gällande,
att han till följd av dröjsmålet lidit skada, eftersom han icke varit
berättigad att bruka bilen utan att ha tillgång till skattekvittot. Sedermera
bestämde Wallner sitt anspråk på ersättning till att avse dels vad som belöpte
å skatt och försäkring för bilen under tiden från restavgiftens erläggande
till skattekvittots erhållande, dels ock gottgörelse med visst belopp
för att han under angivna tid icke kunnat begagna bilen.

Över klagomålen inkommo Bergström, länsstyrelsen och indrivningsverket
med infordrade yttranden, varjämte riksräkenskapsverket avgav utlåtande.
Wallner avgav påminnelser.

Indrivningsverket anförde följande.

Indrivningsverket hade den 4 september 1954 — i enlighet med gällande
praxis — till Bergström återställt skattekvittot jämte restlängdsutdraget
försett med anteckning att 40 kronor 96 öre betalts till indrivningsverket.
Någon tvekan att detta belopp avsett just restavgiften kunde väl näppeligen
ha förelegat. I enlighet med gällande praxis syntes Bergström ha kunnat
tillställa klaganden skattekvittot, då meddelandet om betalningen kommit
honom tillhanda. Någon anledning att avvakta ytterligare redovisning
från indrivningsverket borde icke ha förefunnits, så mycket mindre som någon
antydan därom icke givits och återställandet av kvittot väl måste förstås

221

såsom att handräckningsärendet från verkets sida vore slutfört. Enligt riksräkenskapsverkets
anvisningar skulle restavgift redovisas till handräckningssökanden
allenast i det fall, då sökanden påkallat handräckning enbart
för uttagande av restavgiften. I förevarande fall hade Bergström begärt
handräckning för uttagande av hela skattebeloppet. Sedermera hade visserligen
framställningen återkallats — utom beträffande restavgiften — på
grund av att likvid erlagts, men detta utgjorde i och för sig icke något skäl
varför restavgiften skulle redovisas till Bergström. En betalning direkt till
handräckningssökanden kunde ju många gånger vara föranledd av åtgärd
från den myndighet, hos vilken indrivning påkallats. Indrivningsverket hade
följaktligen i enlighet med riksräkenskapsverkets anvisningar icke redovisat
restavgiften till Bergström utan inlevererat den till Stockholms stads kassa.
Först då Bergström sedermera begärt redovisning av restavgiften, hade verket
med hänsyn till föreliggande omständigheter ansett sig böra tillställa
honom densamma.

Bergström anförde följande.

Dröjsmålet med kvittots utlämnande syntes helt bero på att indrivningsverket
icke handlagt ärendet i enlighet med gällande praxis. Hos de flesta
handräckningsmyndigheter syntes tillämpas det förfaringssättet vid betalning
av skatt, varom här vore fråga, att skattekvittot utlämnades till den
betalningsskyldige av myndigheten, så snart skatten jämte restavgift helt
betalats. Då indrivningsverket i stället återställt kvittot jämte restlängdsutdraget
till Bergström — en åtgärd som verket förklarade vara dess
praxis — borde verket ha kunnat inse att en viss fördröjning av utlämningen
av kvittot kunnat bliva följden, detta i synnerhet som Wallner varit
bosatt i Stockholm. Handlingarna hade dessutom icke åtföljts av något som
helst meddelande. Av anteckningen om att 40 kronor 96 öre betalats hade
man emellertid kunnat draga den slutsatsen, att restavgiften erlagts, varför
redovisning av denna sålunda kunnat förväntas. Till följd därav hade redovisning
av beloppet avvaktats från indrivningsverket. Någon som helst
tanke på att restavgiften av indrivningsverket skulle inlevereras till Stockholms
stads kassa hade Bergström ej haft. Indrivningsverkets uppfattning
att restavgiften i detta fall skulle tillfalla staden syntes vara felaktig, eftersom
skatten betalts direkt till länsstyiclsen, innan någon som helst indrivningsåtgärd
från verkets sida företagits. Därest indrivningsverket i samband
med avsändandet av skattekvittot meddelat, huru förfarits med restavgiften,
hade dröjsmål med översändande av skattekvittot kunnat undvikas.

Riksräkenskapsverket anförde i sitt utlåtande följande.

Enligt 9 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt erhölles å inbetalt
automobilskattebelopp behörigt kvitto. I 9 § andra stycket kungörelsen
den 12 december 1924 angående uppbörd av automobilskatt in. in. stadgades
därjämte i fråga om sådana icke inlösta kvitton å förfallna skatte -

222

belopp, som bifogades utsända restlängder, att intyg om erlagd restavgift
skulle tecknas å kvittots baksida. Sistnämnda stadgande finge anses
innebära, att vad gällde automobilskatt som icke erlagts inom föreskriven
tid automobilskattekvitto icke skulle utlämnas till den skattskyldige förrän
såväl skatten som därå belöpande restavgift inbetalts. I förevarande ärende
hade, enligt vad handlingarna visade, skatten inbetalts till länsstyrelsen
den 14 maj 1954 och restavgiften redovisats till indrivningsverket, där handräckning
för dess uttagande begärts, den 16 augusti 1954. Sedan sistnämnda
redovisning inkommit, syntes sålunda skattekvittot ha bort utlämnas till
den skattskyldige. Indrivningsverket hade emellertid vid sin redovisning
till Bergström återställt även skattekvittot. Det vore upplyst, att detta
förfarande stode i överensstämmelse med gällande praxis. Därmed syntes
närmast åsyftas att, då en handräckningsframställning avseende automobilskatt
helt eller delvis återkallats, det skulle ankomma icke på handräckningsmyndigheten
utan på handräckningssökanden, i förekommande fall
efter slutredovisning från den förstnämnda myndigheten, att avgöra, om
skattekvittot skulle tillställas den skattskyldige. Någon enhetlig praxis
därvidlag syntes dock knappast föreligga. Av en återkallelseskrivelse syntes
icke alltid framgå, hur det rätteligen skulle förfaras med kvittot. I det här
aktuella fallet hade det emellertid vid återkallelsen upplysts, att skattebeloppet
varit erlagt. Under sådana förhållanden finge indrivningsverket
anses ha varit oförhindrat att utlämna kvittot ifråga efter det att restavgiften
influtit. Samtidigt torde man dock icke böra bortse från betydelsen av
att, särskilt hos myndigheter av indrivningsverkets dimensioner, fasta
arbetsrutiner kunde tillämpas. Vad därefter anginge Bergströms ibefattning
med indrivningsärendet syntes han — oavsett huruvida indrivningsverket
för sin del bort eller kunnat utlämna skattekvittot till den
skattskyldige — ha bort, när kvittot med redovisningen från indrivningsverket
inkommit till honom, vidta åtgärder för dess vidarebefordran till den
skattskyldige. Att så ej omedelbart skett, hade Bergström förklarat med att
han haft den uppfattningen att det uttagna restavgiftsbeloppet skolat översändas
till honom, under vilka förhållanden han, innan kvittot utlämnades,
synbarligen velat avvakta restavgiftsbeloppets ankomst för att på det sättet
få kontrollerat att beloppet erlagts. Den omständigheten, att det kunde ha
funnits utrymme för delade meningar om vem restavgiften rätteligen skulle
tillfalla, syntes emellertid knappast utgöra ett tillräckligt skäl för det dröjsmål
som förekommit med kvittots utlämnande. Om det ansetts icke klart
framgå av den inkomna redovisningen, att restavgiften erlagts, och då beloppet
icke heller kommit Bergström tillhanda, syntes Bergström tidigare än
som skett ha bort vända sig till handräckningsmyndigheten för att få utrett,
huru med saken förhölle sig.

223

Vid ärendets avgörande gjorde jag följande uttalanden, vilka jag upptog
i en till Bergström avlåten skrivelse och jämväl delgav indrivningsverket.

Enligt 9 § andra stycket första punkten i kungörelsen den 12 december
1924 angående uppbörd av automobilskatt m. in. skola icke inlösta kvitton
å förfallna skattebelopp, vederbörligen försedda med länsstyrelsens datumstämpel,
fogas vid restlängd. Syftet med detta stadgande är uppenbarligen
att skattekvittot skall kunna utlämnas till den skattskyldige så snart som
själva indrivningsåtgärden slutförts.

Såsom riksräkenskapsverket funnit har indrivningsverket varit oförhindrat
att till Wallner utlämna det i ärendet omförmälda skattekvittot efter
det restavgiften erlagts. Indrivningsverkets åtgärd att efter restavgiftens
erläggande återsända skattekvittot till Bergström synes mig ha inneburit
en onödig omgång samt mindre väl överensstämma med syftet med nyssnämnda
stadgande.

Enligt min mening hade därför indrivningsverket — då i förevarande fall
av handlingarna klart framgick att något ytterligare belopp icke återstod
oguldet — bort omedelbart efter restavgiftens erläggande tillställa Wallner
skattekvittot.

Beträffande Bergströms åtgärder vill jag framhålla, att Bergström, sedan
ärendet på sätt ovan angivits redovisats till honom från indrivningsverket,
icke haft anledning antaga annat än att hela restavgiften blivit erlagd.
Det har förty, på sätt riksräkenskapsverket anfört, ålegat Bergström att,
utan att avvakta redovisning av restavgiften, omedelbart låta översända
skattekvittot till Wallner. Bergströms uraktlåtenhet härutinnan måste anses
innefatta felaktigt förfarande.

Frågan huruvida Wallner genom det dröjsmål som förelupit med avseende
å översändandet av skattekvittot lidit skada, för vilken han är berättigad
till ersättning, sammanhänger i första hand med spörsmålet huruvida
Wallner, sedan betalningsskyldigheten fullgjorts, varit lagligen förhindrad
att bruka bilen.

Enligt 10 § förordningen om automobilskatt må automobil, för vilken
skatt icke blivit behörigen erlagd, ej brukas, förrän skatten blivit betald.

I 9 § andra stycket samma förordning stadgas, att det å skatt för viss
automobil senast bekomna kvittot skall under färd medföras å automobilen.

Bestämmelser om straff för överträdelse av de angivna stadgandena återfinnas
i 11 § samma förordning. Uppenbart är att, sedan skattebeloppet av
Wallner erlagts, straff för förseelse mot 10 § icke kunnat komma i fråga
för honom. Vad angår förseelse mot 9 § andra stycket stadgas i 11 § andra
stycket, att där den, som eljest brukar skattepliktig automobil, ej på begäran
av polisman företer kvitto som enligt 9 § skall medföras å automobilen,
skall han straffas med böter från och med 10 till och med 50 kronor.

Det skattekvitto, som sålunda enligt 9 § andra stycket skall medföras
under färd med automobil, är det kvitto som senast bekommits. Anled -

224

ningen till att stadgandet erhållit denna avfattning torde närmast vara, att
uppbörden av bilskatt förlagts att äga rum i februari och att det av tekniska
skäl således icke låter sig göra att under tiden före uppbörden förete för
det löpande kalenderåret utfärdat skattekvitto. Stadgandets ordalydelse
måste otvivelaktigt föranleda jämväl till att i fall någon, som betalat påförd
bilskatt, av en eller annan anledning icke erhållit behörigt kvitto, föreskriften
i 9 § andra stycket får anses vederbörligen fullgjord genom att det närmast
förut erhållna skattekvittot medföres.

På grund härav finner jag, att Wallner varit under den tid, som avses med
hans ersättningsyrkande, lagligen oförhindrad att begagna bilen, under
förutsättning att han, i enlighet med stadgandet i 9 § andra stycket förordningen
om automobilskatt, under färd medfört det senast bekomna skattekvittot,
d. v. s. skattekvittot för år 1953. Dröjsmålet med överlämnandet
av skattekvittot för år 1954 har följaktligen icke medfört skada för Wallner
i det av honom angivna hänseendet.

Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt låter jag i ärendet
bero vid mina nu gjorda uttalanden och med en erinran om vikten av att
envar myndighet i sin verksamhet beflitar sig om en snabb och smidig handläggning
av förekommande ärenden, så att onödiga dröjsmål icke uppkomma.

18. Oklar formulering av dom, varigenom förlikning, som berörde
även annan än part i målet, fastställts av domstol

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik den 25 maj
1956 verkställd inspektion av Stockholms rådhusrätts nittonde avdelning
iakttogs i fråga om handläggningen av ett vid avdelningen upptaget mål
följande.

Efter stämning å arkitekten John Torkel Wallmark yrkade Hyreshus i
Stockholm Aktiebolag, att Wallmark, som förhyrt en bostadslägenhet i
bolagets fastighet Ibsengatan 40 i Stockholm, måtte avhysas från lägenheten,
enär hyrestiden gått till ända. Vid första inställelsen den 27 mars
1956 bestred Wallmark bolagets talan under åberopande bland annat, att
hyresförhållandet mellan parterna upphört och att hyresrätten med bolagets
medgivande övergått å doktorn Harald Ojandi.

Sedan målet utsatts till fortsatt förberedelse den 24 april 1956, träffades
den 23 i samma månad mellan bolaget, å ena, samt Wallmark, Harald
Ojandi och den sistnämndes hustru Hilda Ojandi, å andra sidan, förlikningsavtal,
enligt vilket Wallmark och makarna Ojandi under viss förutsättning
förbundo sig att senast den 1 oktober 1956 ställa lägenheten till bolagets
förfogande. I avtalet förbundo sig Wallmark och makarna Ojandi vidare
att solidariskt ersätta bolaget dess rättegångskostnader med ett belopp av

225

316 kronor jämte lösen av dom och lagakraftbevis. Slutligen stadgades att
parterna vid nästa handläggning av målet gemensamt skulle hemställa, att
rådhusrätten måtte fastställa den sålunda mellan dem träffade förlikningen.

Vid målets återföretagande den 24 april 1056 hemställde bolaget och
Wallmark, att förlikningen måtte stadfästas. Rådhusrätten, som bestod av
t. f. rådmannen Nils Örtegren, meddelade dom samma dag. I domen meddelades
uppgift om parterna i målet och om bolagets i stämningsansökningen
framställda yrkande, varjämte det anmärktes, att parterna hemställt att
rådhusrätten måtte stadfästa den ”mellan dem ingångna” förlikningen,
vilken återgavs ordagrant. Härefter följde under särskild rubrik domslutet,
som löd: ”Rådhusrätten stadfäster den sålunda ingångna förlikningen.”

Sedan JO anmärkt, att stadfästelsen syntes kunna givas den tolkningen,
att den avsåge jämväl makarna Oj andi, vilka icke varit parter i målet,
anförde Örtegren i infordrat yttrande följande.

Vid sammanträdet den 24 april 1956 hade det förhållandet, att avtalet
inneburit en förlikning även mellan bolaget och makarna Ojandi, varit föremål
för en kort diskussion mellan Örtegren och bolagets företrädare. Denne
hade därvid med tyst instämmande av Wallmarks ombud intagit den
ståndpunkten, att berörda omständighet icke hade nagon som helst betydelse,
emedan den dom, varigenom förlikningen mellan parterna i målet
stadfästes, icke kunde gälla annan än dem. Örtegren hade ansett att, då
domen skulle komma att innehålla dels uppgift om vilka som varit parter
i målet och dels en anteckning om att dessa parter hemställt, att mellan
dem ingången förlikning skulle stadfästas, det icke skulle kunna rada nagon
som helst tvekan om att stadfästelsen avsåge endast förhållandet mellan
parterna i målet och att det därför vore uteslutet att verkställighet på
grund av domen skulle kunna erhållas mot makarna Oj andi. Efter förnyat
övervägande hyste Örtegren visserligen alltjämt den uppfattningen, att
verkställighet på grund av domen icke skulle kunna erhållas mot makarna
Oj andi. Han ansåge dock numera, att han med hänsyn till det tydlighetskrav,
som han eljest noga bemödade sig om att tillgodose, lämpligen hade
bort förse domen med ett tillägg av innebörd, att förlikningen stadfästes
såvitt angick förhållandet mellan parterna i målet.

I en till Örtegren avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande.

Enligt 17 kap. 6 § rättegångsbalken skulle, om parterna förliktes om det
varom tvistades och begärde att rätten stadfäste förlikningen, detta ske genom
dom. Vid meddelande av stadfästelse hade rätten självfallet att iakt -

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1957 års riksdag.

226

taga, att stadfästelsen icke finge avse annat än förhållandet parterna
emellan.

I förevarande fall hade rådhusrätten stadfäst det mellan bolaget, å ena,
samt Wallmark och makarna Ojandi, å andra sidan, ingångna förlikningsavtalet.
I domslutet utsädes icke, att stadfästelsen begränsades till att avse
förhållandet mellan bolaget och Wallmark, och av sambandet med övriga
i domen intagna uppgifter framginge icke otvetydigt att en sådan begränsning
vore avsedd. Då makarna Ojandi icke varit parter i målet, hade rådhusrätten
därför förfarit felaktigt.

I anledning av vad Örtegren anfört i sitt yttrande ville JO framhålla, att
den omständigheten att dom kommit att givas mot någon, som ej fört talan
i målet, icke föranledde till att domen ej kunde verkställas, så länge den ej
blivit undanröjd eller högre rätt förordnat om förbud mot verkställighet
(jfr bestämmelserna i 59 kap. rättegångsbalken om besvär över domvilla).
Att domen innefattade stadfästelse å en förlikning kunde i princip icke
medföra att nu angiven grundsats icke skulle vara tillämplig (jfr 45 § utsökningslagen,
vari stadgades att stadfäst förlikning verkställdes lika med
laga kraft ägande dom).

I förevarande fall kunde väl domens avfattning giva utmätningsman
anledning till antagande, att domslutet på grund av förbiseende fått en
vidare syftning än som varit avsedd. Risk förelåge emellertid för att felet
icke uppmärksammades och att verkställighet därför ägde rum mot makarna
Ojandi. Påpekas kunde också, att utmätningsman icke själv ägde
ingå på en mot ordalydelsen stridande tolkning av en dom. Även om han
varsebleve felet, kunde han därför icke utan vidare vägra att verkställa
domen mot makarna Ojandi utan hade han att i den ordning 47 § utsökningslagen
utvisade söka få domen rättad eller överprövad.

Det fel, som förelupit vid avfattandet av rådhusrättens dom, saknade
alltså ingalunda praktisk betydelse. Då med hänsyn till omständigheterna
i förevarande fall felet syntes vara av beskaffenhet att kunna rättas i den
ordning, som angåves i 17 kap. 15 § rättegångsbalken, ville JO emellertid,
innan ärendet avgjordes, bereda Örtegren tillfälle att inkomma med nytt
yttrande.

I en den 5 september 1956 hit inkommen skrivelse meddelade sedermera
Örtegren att, sedan befullmäktigade ombud för berörda parter skriftligen
förklarat sig icke ha något att erinra mot den ifrågasatta rättelsen av
domen, rådhusrätten i beslut den 3 september 1956 förordnat, att domslutet
i densamma skulle ha följande ändrade lydelse:

”Rådhusrätten stadfäster den sålunda ingångna förlikningen såvitt gäller
förhållandet mellan kärandebolaget och Wallmark.”

Detta beslut vann laga kraft.

227

Sedan den anmärkta felaktigheten sålunda avhjälpts, fann tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik ärendet icke påkalla någon hans
vidare åtgärd.

19. Vid utskrivande av debetsedlar bör icke såsom den skattskyldiges
adress angivas fångvårdsanstalt, m. m.

Den 11 november 1955 förekom i dagspressen en uppgift att Hans Engberg
(omkring 27 år) vid rannsakning inför Ovansiljans domsagas häradsrätt
i Orsa förklarat, att ett av honom utfört arbete ”gått ganska bra” tills
han ringt skatteverket och bett att få en skattsedel. Denna hade skickats
till ”Straffången Hans Engberg, Långholmen” och eftersänts med denna
adressering till det företag, där han var anställd, varefter han avskedats.

Enligt under hand inhämtade uppgifter avsåg Engberg härmed en debetsedel
för år 1949, då han var mantalsskriven i Hallsberg.

Med anledning av vad sålunda uppgivits inhämtades upplysningar i
saken från häradsskrivaren i Hallsbergs fögderi, vilken i en hit inkommen
skrivelse meddelade, att för Engberg, som för åren 1948—1950 varit mantalsskriven
i Kumla stad inom fögderiet, utfärdats debetsedlar å slutlig
skatt enligt 1950 och 1951 års taxeringar, varvid såsom adress angivits
”Centralfängelset Långholmen, Stockholm”. Att debetsedel från fögderiet
skulle ha sänts till ”straffången” Hans Engberg vore otänkbart.

Engberg uppgav vid förhör å fångvårdsanstalten i Kalmar, där han
avtjänade honom ådömt straff, att då han år 1951, i samband med att
han tagit anställning å en båt, från häradsskrivaren i ovannämnda fögderi
rekvirerat en debetsedel, han fått en sådan, på vilken det stod ”Straffången
Hans Engberg, Centralfängelset, Långholmen”. Den närmaste påföljden
hade blivit, att han av kaptenen på båten fått besked att han skulle sättas
i land så snart som möjligt. Han hade emellertid självmant avvikit från
båten. Engberg hade också fått en debetsedel ”för år 1950” adresserad på
samma sätt, men han hade då varit intagen på fångvårdsanstalten å Långholmen,
varför debetsedeln ej kommit till användning.

I en den 6 december 1955 hit inkommen skrivelse påtalade kuratorn vid
fångvårdsanstalten i Kalmar Vera Karlsson, att försändelser till de å anstalten
intagna ofta av myndigheter adresserades på sätt ovan omförmälts,
vilket motverkade internernas återanpassning i samhället.

Sedermera överlämnade Vera Karlsson, tillika med protokoll över förhöret
med Engberg, en den 21 december 1955 dagtecknad promemoria,
däri hon meddelade att under senaste tiden debetsedlar med anstaltsadress
inkommit från häradsskrivaren i Landskrona fögderi, avseende 13. A. Olsson,,

228

från uppbördsverket i Sundsvall, avseende S. Viklund, samt från uppbördsverket
i Göteborg, avseende A. G. Magnusson. Vidare uppgavs, att å
anstalten intagne S. G. Hall erhållit en debetsedel från uppbördsverket i
Jönköping, på vilken det enligt Halls uppgift stått ”Långholmen, Stockholm”
men varå ordet Långholmen utplånats och annan adress tillskrivits
med bläck.

I ärendet hördes därefter kronokamrerarna i Göteborg, Sundsvall och
Jönköping ävensom häradsskrivaren i Landskrona fögderi.

På begäran avgav slutligen statistiska centralbyrån utlåtande i ärendet
och anförde däri följande.

Enligt kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801),
Anvisningar till kyrkoböckerna, Församlingsboken kol. 14 punkt 26 och
Personakten rum 20 punkt 14, skulle kyrkoboken för den, som vore längre
tid frånvarande från församlingen men dock fortfarande borde vara där
kyrkobokförd, innehålla anteckning om personens vistelseort, såvitt den
vore känd, ävensom hans sysselsättning å den främmande orten, ”t. ex.
vistas vid N. N. universitet, intagen å N. N. hospital, fängelse, till sjöss
m. m. dylikt”. I den mån sådana anteckningar innehölle upplysning om
enskilds personliga förhållanden, t. ex. att han vore straffad, alkoholist eller
sinnessjuk, vore de sekretesskyddade enligt 13 § lagen den 28 maj 1937
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Skyddet
omfattade även sådana handlingar som låge till grund för anteckningarna.
Bestämmelserna vore ej begränsade till visst slags anteckningar. Även
adressanteckningar (se anvisningar till församlingsboken kol. 1—3), som
det normalt ej funnes någon anledning att hemlighålla, kunde — såsom
remisshandlingarna illustrerade — innehålla upplysning om enskilds personliga
förhållanden, så att de ej borde utlämnas till annan. Huruvida de
adressangivelser, som uppmärksammats i remissärendet, härrörde från
kyrkoböckerna eller eljest från handlingar, vilkas innehåll ej finge utlämnas,
eller om de kommit vederbörande myndighet tillhanda på annat sätt,
kunde ej utläsas ur remissakten. Sannolikt hade man ej heller haft någon
känsla av att den närmast för postverket avsedda adresseringen kunde
innebära ett utlämnande. Oavsett hur därmed förhölle sig framstode det
emellertid — och detta särskilt mot bakgrunden av sekretessbestämmelserna
— såsom olämpligt, att dessa ömtåliga förhållanden prisgåves genom
att framgå av adresser på debetsedlar och sjukförsäkringsbesked samt —
vilket i viss utsträckning syntes ha varit fallet — på plåtar i länsbyråernas
tryckande register, med vilkas hjälp bl. a. mantalslängder, debetsedlar,
sjukförsäkringsbesked och avtryckskort till åtskilliga myndigheter och
sjukkassor trycktes. I detta sammanhang kunde nämnas, att centralbyrån i
cirkulär den 13 juni 1950 till länsbyråerna påpekat, att 13 § sekretesslagen
vore tillämplig även i fråga om de avier, som inkomme till länsbyråerna

229

från pastorsämbetena, i vad de återgåve anteckningar i kyrkoböcker. —
Den som vore intagen på anstalt, som avsåges i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946, skulle ej kyrkobokföras och ej heller
— se 36 § — mantalsskrivas på anstalten. Han kvarstode kyrkobokförd i
sin förra kyrkobokföringsort och kunde därvid enligt 13 § 1 mom. tredje
stycket fortfarande vara uppförd under sin förra bostadsfastighet, om han
t. ex. hade kvar sin bostad eller anhöriga där. Beträffande den, som fortfarande
kyrkobokfördes och mantalsskreves på detta sätt, torde det merendels
ej ifrågakomma att sätta ut anstalten såsom postadress. Enligt sistnämnda
författningsrum gällde emellertid vidare, att pastor kunde — och
under viss förutsättning skulle — uppföra vederbörande under rubriken å
församlingen skrivna. De som utan att sakna känt hemvist skulle vara
kyrkobokförda under rubrik å församlingen skrivna mantalsskreves enligt
36 § under rubrik å kommunen skrivna. En sådan kyrkobokföring och mantalsskrivning
utmärktes på vederbörandes plåt i det tryckande registret
med den förkortade beteckningen å förs k (numera ändrat till å förs kn).
Under rubrik utan känt hemvist mantalsskreves de personer, vilka befunnits
sakna sådant hemvist. Dessa personer bleve också kyrkobokförda under
rubriken å församlingen skrivna. På deras plåtar i det tryckande registret
inpräglades beteckningen å förs uli. Såsom framginge av kyrkobokföringskungörelsens
anvisningar till Församlingsboken, Rubriken och kol. 1—3,
avsåges med bestämmelserna om anteckning av postadress närmast de å
fastighet kyrkobokförda personerna. Särskild föreskrift saknades om hur i
detta avseende skulle förfaras beträffande personer, bokförda under rubriken
å församlingen skrivna. Postadressen för dessa personer vore vanligen
av mera tillfällig art, och enligt sakens natur komme i dessa fall kännedom
om postadressen ofta att saknas. Det syntes därför ej kunna anses gälla
någon skyldighet — men å andra sidan ej heller något förbud — att anteckna
postadress för de å församlingen skrivna.

Bestämmelser om personplåtens text — anförde statistiska centralbyrån
vidare — vore utfärdade genom en ämbetsskrivelse från finansdepartementet
den 31 december 1945 jämte senare tillkomna stadganden. Plåttexten
hölles aktuell med ledning av uppgifter ur kyrkoböckerna, de rättade stommarna
till mantalslängderna och de s. k. skriftväxlingsbeskeden. Författningsbestämmelser
därom vore givna i 28, 53 och 54 §§ folkbokföringsförordningen,
40, 44, 46, 53, 56 och 61 §§ samt 62 § 4, 62 a § (se SFS
1951:704) och 63 § kyrkobokföringskungörelsen ävensom, beträffande
stomarbetet, i 18 och 21 §§ mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti
1947 (nr 654) (jfr SFS 1953:349). Dessutom förekomme vissa specialuppgifter,
vilka kunde förbises i detta sammanhang. Angående folkbokföringen
i Stockholm och Göteborg gällde särskilda författningar (SFS 1947: 944 och
1948:621). T anslutning till dessa bestämmelser hade centralbyrån såsom
riksbyrå för folkbokföringen under årens lopp utfärdat åtskilliga detalj -

230

föreskrifter och anvisningar för tillämpningen, bl. a. en präglingsinstruktion
samt cirkulär till de lokala skattemyndigheterna angående stomarbetet,
närmast avseende mantalsskrivningen för år 1947, och till pastorsämbetena
angående uppgifter ur kyrkoböckerna till länsbyråerna m. m. Med skrivelse
den 27 mars 1946 till länsstyrelserna hade utsänts en promemoria med
detaljan visningar för arbetsledarna ( biträdande arbetsledarna) vid landskontorens
folkbokföringsavdelningar angående arbetet med uppläggande
av adressplåtar för fysiska personer, vari bl. a. förekomme följande anvisning:
”Postadress för personer, som äro upptagna under rubriken ’å församlingen
skrivna’ behöver icke präglas.” Denna anvisning utginge från den
tolkningen av 1945 års ämbetsskrivelse, att någon skyldighet att inprägla
uppgift om postadress för de å församlingen skrivna icke avsetts skola föreligga.
I anslutning därtill borde emellertid nämnas, att ett av de fingerade
exemplen i cirkuläret angående stomarbetet förutsatte att för en person,
skriven å församlingen och kommunen, antecknades adressen ”Sanatoriet,
Norrtälje”. I övrigt hade vid genomgång av de av Kungl. Maj:t utfärdade
bestämmelserna och de av riksbyrån meddelade tillämpningsföreskrifterna
och anvisningarna icke funnits, att denna eller någon på annat sätt bestämd
grupp av personer särskilt uppmärksammats med avseende å undantag från
det i 1945 års ämbetsskrivelse meddelade stadgandet att uppgift om postadress
skulle inpräglas på personplåt. Beträffande pastorsämbetenas underrättelser
till länsbyråerna gällde enligt 61 § 1 mom. kyrkobokföringskungörelsen,
att vad som sades om flyttning inom församlingen skulle äga tilllämpning
även i fråga om bokföring under rubrik å församlingen skrivna.
Riksbyråns anvisning till denna paragraf (cirk. nr 20) hade rubriken
”Flyttning inom församlingen (61 § 1 inom.)” och föreskreve bl. a,, att i
förekommande fall den tryckta textens uppgift om postadress skulle ändras
på det avtryckskort för vederbörande, varå underrättelsen meddelades. I
anvisningarna omnämndes ej de å församlingen skrivna. På grund av författningstextens
lydelse finge det anses gälla, att anvisningarna skulle äga
motsvarande tillämpning i fråga om dylika fall. — I anvisningar till präglingsnppgifter
för de tryckande registren i uppläggningsskedet, vilka meddelats
pastorsämbetena genom ett även länsbyråerna delgivet cirkulär i
juli 1945, hade grundlagts en alltjämt vidhållen praxis med avseende å
titulaturen på personplåtama. Anvisningarna innehölle bland annat följande:
”Titlar, som icke angiva yrke, t. ex. fröken, änkefru o. s. v. skola icke medtagas.
Om det förekommit att ordet ”straffången” angivits såsom yrkesbeteckning
pa personplåt, kunde det icke anses överensstämma med den
princip som sålunda uttryckts.

Två debetsedlar till Engberg hade — fortsatte centralbyrån — enligt
uppgift av häradsskrivaren i Hallsbergs fögderi utfärdats med adressbeteckningen
Centralfängelset, Långholmen. Två avskrifter av uppbördskort
med denna adressbeteckning i ett läge, där den skulle ha förekommit i

231

plåtavtryck, hade bifogats häradsskrivarens yttrande. Med ledning av
avskrifterna kunde ej säkert avgöras, om adressbeteckningen på originalen
förekomme i plåtavtryck eller tillskrivits i annat sammanhang. — På den
debetsedel, som tillställts Magnusson från uppbördsverket i Göteborg, vore
anstaltsadressen tillskriven för hand. Personplåten syntes ej upptaga någon
anstaltsadress. — Enligt uppgift av kronokamreraren i Jönköping hade
länsbyrån i Jönköpings län under någon tid präglat anstaltsadresser på
personplåtarna. Initiativet skulle ha tagits med två cirkulärskrivelser, dagtecknade
den 12 oktober 1950 och den 29 oktober 1951. Länsstyrelsen syntes
icke ha haft tillfälle att yttra sig i ärendet. — Huruvida den debetsedel
som avsåges i det av kronokamreraren i Sundsvall avgivna yttrandet haft
anstaltsadressen i plåtavtryck kunde ej avgöras på grundval av vad som
förekomme i handlingarna. Närmast finge man det intrycket, att det där
rörde sig om en för hand tillskriven adress. — Den debetsedel, som utsänts
av häradsskrivaren i Landskrona fögderi till en person som intagits på
alkoholistanstalt, hade i plåtavtrycket upptagit anstaltens namn i adressbeteckningen.
Av häradsskrivarens yttrande framginge, att anstaltsadressen
inpräglats på personplåten till följd av att den tillskrivits i stommen till
mantalslängd.

Med anledning av vad som i dessa fall förekommit uttalade centralbyrån
att byrån, dock utan att därmed förutsätta att detta återspeglade en allmän
praxis hos länsbyråema, för sin del funne det nödvändigt att vidtaga
åtgärder till förhindrande av att de som intagits på fångvårds- och alkoholistanstalter
eller sinnessjukhus blottställdes genom att deras vistelseort
röjdes av adressbeteckningar, som intoges på personplåtar och medelst avtryck
därav eller på annat sätt återgåves i längder och på försändelser.
Tanken att för sådant ändamål ge debiteringsmyndigheterna förteckningar
på s. k. täckadresser till anstalterna hade övervägts men förkastats såsom
olämplig. Det riktiga syntes vara, att officiella försändelser befordrades i
slutna kuvert, på vilka icke angivits den enskilde adressatens namn utan
endast anstaltens adress, och att det sålunda överlämnades åt anstaltsledningen
att bryta försändelsen och sörja för dess vidarebefordran inom anstalten.
Ansåges i något fall, att särskild diskretion borde iakttagas, kunde
försändelsen lämpligen också inneslutas i ett innerkuvert med den enskilde
adressatens namn. Med erinran därom ämnade centralbyrån för länsbyråer
och lokala skattemyndigheter framhålla det olämpliga i att anstaltsadresser,
som röjde enskilds personliga förhållanden, vilka borde hållas
hemliga eller behandlas med diskretion, utsattes på personplåtar, i
längder och på debetsedlar m. fl. dylika handlingar. Därjämte syntes centralbyrån
böra genom cirkulär till pastorsämbetena kungöra, att dylika
adresser, om i något fall anteckning därom skulle ha skett i församlingsboken,
ej skulle utsättas i pastorsämbetenas avier till länsbyråerna.

232

I anslutning till omförmälda utlåtande överlämnade statistiska centralbyrån
sedermera tryckt exemplar av ett av riksbyrån för folkbokföringen
den 17 maj 1956 utfärdat cirkulär, nr 44, till länsbyråema för folkbokföringen,
mantalsverket i Stockholm, de lokala skattemyndigheterna samt
pastorsämbetena angående vissa adressbeteckningar. I cirkuläret förklarade
sig riksbyrån vilja fästa länsbyråemas, de lokala skattemyndigheternas och
pastorsämbetenas uppmärksamhet på att adressuppgifter av i cirkuläret
angivna ömtåliga slag ej borde införas på personplåtar och — till förebyggande
av att så av förbiseende skedde — ej heller tillskrivas i stomme
till mantalslängd eller i pastorsämbetenas avier. Ej heller borde sådana
adresser införas i mantalslängd. I anslutning därtill ville riksbyrån rekommendera,
att officiella försändelser, t. ex. debetsedelsförsändelser, till personer
som vore intagna på fångvårds- eller alkoholistanstalter eller sinnessjukhus
befordrades i slutna kuvert, på vilka icke angivits den enskilde
adressatens namn utan endast anstaltens adress, varvid det sålunda överlämnades
åt anstaltsledningen att bryta försändelsen och sörja för dess
vidarebefordran inom anstalten. Ansåges i något fall att särskild diskretion
borde iakttagas, kunde försändelsen lämpligen också inneslutas i ett innerkuvert
med den enskilda adressatens namn.

Vid cirkuläret var fogad en förteckning å fångvårdsanstalter och nykterhetsvårdens
anstalter i riket med angivande av deras postadresser ävensom
särtryck med uppgifter om sinnessjukhus och andra anstalter.

I en till statistiska centralbyrån, avlåten skrivelse anförde jag följande.

Genom 13 § sekretesslagen äro anteckningar i kyrkoböcker, folkregister
och mantalsböcker ävensom handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen,
själavården eller kyrkotukten, sekretessbelagda i den mån de
innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden. Med hänsyn härtill
kan det icke anses tillbörligt, att upplysning om sådant förhållande som
att viss person är intagen å fångvårds- eller alkoholistanstalt bringas till
annans kännedom därigenom att myndighet, som har tillgång till anteckningar
av ovannämnda slag, vid adressering av försändelser till intagen,
begagnar sig därav på sådant sätt, att nyssberörda förhållande blottställes.
Att vid utskrivande av debetsedlar icke bör såsom den skattskyldiges
adress angivas en fångvårdsanstalt synes mig alldeles uppenbart. Härutinnan
och jämväl i övriga delar vill jag till fullo instämma i vad statistiska
centralbyrån anfört i sitt utlåtande.

Då genom de av centralbyrån numera vidtagna åtgärderna torde vara
sörjt för att missförhållanden av här ifrågakomna art för framtiden skola
kunna undvikas samt jämväl andra myndigheters uppmärksamhet torde bli

233

fäst på förevarande spörsmål genom redogörelse för detsamma i min
ämbetsberättelse, låter jag bero vid vad i saken förevarit.

Vad ovan anförts bragtes jämväl till ovannämnda kronokamrerares och
häradsskrivarens i Hallsbergs fögderi kännedom.

20. Sedan fullmäktige i en kommun genom lagakraftvunnet beslut
lämnat kommunalnämnden generellt bemyndigande försälja bostadsbyggnadstomter
ävensom fullmakt fastställa tomtpriset, uppkommer

fråga huruvida inskrivningsdomare i ärende om lagfart å en
av nämnden med stöd av bemyndigandet såld tomt
äger pröva lagligheten av fullmäktiges beslut

Av handlingarna i ett genom klagomål av kommunalkamreraren Olof
Norborg i Färila härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Vid sammanträde med kommunalfullmäktige i Färila kommun den 23 oktober
1955 beslöto fullmäktige — efter antecknande att kommunalnämnden
begärt ”generellt bemyndigande försälja bostadsbyggnadstomter ävensom
fullmakt fastställa tomtpriset” — bevilja det begärda bemyndigandet.

Över fullmäktiges berörda beslut anfördes icke inom föreskriven tid
besvär.

Sedan Norborg till kommissionären i Västra Hälsinglands domsaga med
anhållan om lagfart översänt ett av kommunalnämnden upprättat köpebrev,
enligt vilket Färila kommun för 3 724 kronor till Gunnar Berg försålt
lägenheten Storbyn 1322 i Färila socken, upptogs ärendet å inskrivningsdagen
den 2 november 1955. Den 15 i samma månad avfördes ärendet ur
dagboken ”i och för komplettering”, varvid köpebrevet återställdes till
kommunen jämte en skrivelse, däri framhölls att fullmäktiges beslut den
23 oktober 1955 icke stode i överensstämmelse med 4 § kommunallagen.
Den 20 november 1955 återkommo handlingarna i oförändrat skick med en
av Norborg till inskrivningsdomaren ställd skrift, vari anfördes, att det icke
torde ankomma på inskrivningsdomaren att pröva lagligheten av kommunalfullmäktiges
lagakraftvunna beslut. Ärendet upptogs därefter — sedan
viss riittsfallslitteratur anskaffats — å inskrivningsdagen den 14 december
1955, varvid tingsnotarien Dick Fredholm i egenskap av t.f. inskrivningsdomare
prövade lagligt avslå ansökningen.

Om avslagsbeslutet underrättades Norborg i särskild skrivelse, däri Fredholm
anförde bland annat följande: Kommuns beslutanderätt utövades av
kommunalfullmäktige jämlikt 4 § i kommunallagen. Färila kommunalfullmäktige
hade genom sitt beslut den 23 oktober 1955 givit kommunalnämnden
generellt bemyndigande att försälja bostadsbyggnadstomter och fast -

234

ställa tomtpriset. Enär detta fullmäktiges beslut i strid mot grunderna för
4 § kommunallagen givits en sådan räckvidd, att de därigenom avhänt sig
beslutanderätten att fastställa normerna för prissättning och omfattningen
av försäljning, hade inskrivningsdomaren prövat lagligt avslå ansökningen.

I en den 23 december 1955 hit inkommen klagoskrift anförde Norborg att
— oavsett om kommunalfullmäktiges nämnda beslut stode i strid mot 4 §
kommunallagen — det icke torde ankomma på inskrivningsdomaren att
pröva lagligheten av fullmäktiges lagakraftvunna beslut. Med anledning
därav anhöll Norborg, att JO måtte återförvisa ärendet till inskrivningsdomaren
för ny handläggning.

Efter remiss inkom häradshövdingen i domsagan Gunnar Rådström med
yttrande i ärendet och bifogade därvid ett av Fredholm avgivet yttrande.

I sitt yttrande anförde Fredholm: Han hade vid sin formella granskning
av det till grund för lagfartsansökningen liggande köpebrevet ansett sig
behörig att pröva om försäljningen av kommunen tillhörig mark skett i den
ordning kommunallagarna föreskreve. Han hade då funnit, att kommunalfullmäktige
genom sitt beslut den 23 oktober 1955 på kommunalnämnden
överflyttat — utan någon begränsning — beslutanderätten i fråga om fastighetsförsäljningar,
varigenom fullmäktige avhänt sig en offentligrättslig
maktfunktion i strid mot författningen. I sitt avslagsbeslut hade han på
angivna grunder frånkänt kommunalfullmäktiges beslut laga verkan på så
sätt att detsamma ej fått åsyftad verkan i lagfartshänseende.

Rådström anförde rörande förevarande spörsmål: Fredholms beslut torde
grunda sig därpå, att han såsom inskrivningsdomare funnit det i ärendet
åberopade beslutet av Färila kommunalfullmäktige sakna laga verkan. Enligt
Rådströms mening funnes goda skäl för denna uppfattning. Att kommunalfullmäktiges
beslut stode i strid med grunderna för 4 § kommunallagen
torde vara ställt utom tvivel. Även om det eljest icke finge ankomma
på inskrivningsdomaren att pröva lagligheten av kommunalfullmäktiges
lagakraftvunna beslut, torde han likväl icke såsom lagligen gällande kunna
acceptera ett beslut, varigenom kommunens beslutande församling utan vare
sig tidsbegränsning eller annan inskränkning delegerat sin beslutanderätt i
vissa kommunala frågor till ett kommunens verkställande organ. Man kunde
t. ex. antaga, att kommunalfullmäktige skulle uppdraga åt kommunalnämnden
att välja nämndeman. Det borde ej kunna komma i fråga, att
häradsrätten skulle kunna låta en av kommunalnämnden med stöd av ett
dylikt fullmäktigebeslut utsedd nämndeman taga säte i rätten.

I avgivna påminnelser framhöll Norborg, att kommunalfullmäktiges
delegation av sin beslutanderätt utgjorde en rent praktisk åtgärd, som
företagits i syfte att underlätta genomförandet av den för Färila sam -

235

hälle fastställda byggnadsplanen. Norborg anförde vidare, att inskrivningsdomarens
avslagsbeslut mindre väl överensstämde med vissa tidigare meddelade
beslut i lagfartsärenden. Det hade sålunda i flera fall förekommit att,
sedan kommunalfullmäktige bemyndigat kommunalnämnden att till pris,
som nämnden ägde fastställa, försälja särskilt angiven tomtmark eller tomter
från vissa angivna områden, lagfart beviljats på grundval av köpehandlingar
som utfärdats med stöd av sådana bemyndiganden.

I en till Rådström avlåten skrivelse anförde jag följande.

Det är en inom doktrinen omdiskuterad fråga i vilka fall myndighets
lagakraftvunna beslut i en förvaltningssak kan av annan myndighet, som
har att avgöra viss i samband med beslutet stående fråga, upptagas till
prövning och frånkännas giltighet (se t. ex. Herlitz: Föreläsningar i förvaltningsrätt
III s. 412 o. f., Sjöberg: Det kommunala besvärsinstitutet
s. 195 o. f., H. Strömberg i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1955 s. 112 o. f.
samt Sundberg: Allmän förvaltningsrätt s. 177 o. f.). Svårigheterna att uppställa
bestämda allmängiltiga principer för frågans besvarande har därvid
framhållits, och det synes ej heller möjligt att av förefintliga rättsfall draga
säkra generella slutsatser. Redan den mångskiftande beskaffenheten av
förvaltningsbesluten torde medföra, att frågan i stor utsträckning måste
bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Utgångspunkten härvidlag torde böra vara, att ett beslut, som icke inom
föreskriven tid överklagats och som således vunnit laga kraft, icke utan
tungt vägande skäl bör frånkännas avsedd rättsverkan. I första hand är
detta givetvis ett nödvändigt rättssäkerhetskrav. Det skulle uppenbarligen
medföra synnerliga olägenheter och överhuvudtaget verka förlamande på
verksamheten i det praktiska livet, om en myndighets beslut, mot vilket
erinran icke framställts i anvisad besvärs väg, skulle kunna i senare sammanhang,
måhända efter avsevärd tid, bedömas såsom saknande giltig verkan.
En sådan ordning skulle föga överensstämma med syftemålet med de hos
oss utbildade administrativa besvärsreglema. Å andra sidan torde det ur
legalitetssynpunkt understundom kunna te sig otillfredsställande, om ett
felaktigt beslut, som av den ena eller andra anledningen icke överklagats,
alldeles oberoende av felets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt icke
skulle kunna i prejudiciell ordning omprövas. Utrymmet för en sådan omprövning
synes emellertid böra vara i hög grad begränsat.

I det nu föreliggande fallet har inskrivningsdomaren vid sin granskning
av lagfartsansökningen ingått i prövning av kommunalfullmäktiges beslut
att bemyndiga kommunalnämnden att försälja vissa kommunen tillhöriga
tomter. Han har därvid funnit, att fullmäktiges beslut, med hänsyn till den
räckvidd beslutet givits, måste anses stå i strid mot 4 § kommunallagen

236

— vari stadgas att kommuns beslutanderätt utövas av kommunens fullmäktige
samt att förvaltning och verkställighet tillkomma kommunens styrelse
och övriga nämnder — eller i varje fall mot grunderna för detta lagrum.
Med anledning därav har han frånkänt beslutet rättslig verkan i lagfartsärendet,
och ansökningen om lagfart har avslagits. Tankegången torde härvid
ha varit, att det såsom lagstridigt ansedda beslutet icke kunnat grunda
behörighet för kommunalnämnden att avyttra fastigheten, varför något
laga fång icke uppkommit.

Enligt 5 § lagfartsförordningen skall ansökan om lagfart genast avslås,
därest sökanden ej företer fångeshandling så upprättad, som lag i vart särskilt
fall föreskriver, eller inskrivningsdomaren eljest finner uppenbart, att
fånget icke är lagligt. Föreligger mot bifall till ansökningen hinder av annan
beskaffenhet, skall ansökningen, enligt vad i 10 § samma förordning sägs,
förklaras vilande i avbidan på hindrets undanröjande.

Det ankommer följaktligen på inskrivningsdomaren att i lagfartsärende
verkställa en prövning av fångets laglighet. Denna prövning är icke definitiv;
vunnen lagfart utgör icke hinder mot klandertalan rörande fastigheten.
Prövningen skall icke heller avse laglighetsfrågan i hela dess vidd.
Endast om sådan bristfällighet konstateras, som gör fånget uppenbart olagligt,
skall ansökningen avslås. En brist av denna art kan bestå däri, att
fångesmannen icke ägt behörighet försälja fastigheten.

I enlighet med vad tidigare sagts torde inskrivningsdomaren i det föreliggande
fallet ha ansett, att kommunalnämnden saknat behörighet att
avyttra fastigheten på den grund att nämnden handlat med stöd av ett
lagstridigt delegationsbeslut. Det avgörande för inskrivningsdomarens ställningstagande
har således varit hans bedömning av sistnämnda beslut.

Frågan om möjligheten för fullmäktige att till nämnd överlåta beslutanderätt
behandlades ingående under förarbetena till 1953 års kommunallag. I
det till grund för lagen liggande kommittébetänkandet avhandlades sålunda
frågan under särskilt kapitel (SOU 1952:14 s. 105 o.f.). Kommittén framhöll
härvid till en början, att kommunallagarna icke innehölle något uttryckligt
stadgande, som medgåve det beslutande organet att till administrativt
organ överlåta sin beslutanderätt, och att den svenska kommunallagstiftningens
principiella ståndpunkt därför måste anses vara, att delegation av
beslutanderätt icke vore tillåten. Kommittén erinrade emellertid om att i
rättspraxis delegation likväl i viss omfattning godtagits och refererade till
belysning av rättspraxis’ ståndpunkt ett antal rättsfall, särskilt avseende
delegation beträffande inköp och försäljning av fast egendom. Efter att ha
redovisat en av kommittén verkställd undersökning rörande städernas praxis
och önskemål i ärenden av sistnämnda beskaffenhet anförde kommittén
följande.

Kommittén funne det vara av vikt, att bestämmelserna om beslutanderätt
samt förvaltning och verkställighet gåves en sådan innebörd, att kom -

237

mimernas befattning med fastighetsaffärer icke försvårades, särskilt som
kommunerna torde komma att spela en alltmera aktiv roll i den framtida
bostads- och markpolitiken. Där det ur praktisk förvaltningssynpunkt befunnes
nödigt eller i varje fall ändamålsenligt, att kommunens styrelse eller
annat förvaltningsorgan, som omhänderhade kommunens fastighetsförvaltning,
vanligen en fastighetsnämnd, omedelbart kunde fatta beslut om köp
eller försäljning av fastighet, borde fullmäktige ha möjlighet att giva styrelsen
eller nämnden bemyndigande därtill. Vid dylika bemyndiganden borde
emellertid alltid fogas så ingående direktiv, att fullmäktige icke till förvaltningsorgan
överlämnade den huvudsakliga förfoganderätten över kommunens
egendom. Fullmäktige måste i sista hand ha ansvaret för kommunens
markpolitik liksom för dess ekonomiska politik överhuvudtaget. I
detta sammanhang kunde för övrigt framhållas betydelsen av den offentliga
insyn i kommunens fastighetsärenden, som komme till stånd genom fullmäktiges
befattning med dessa ärenden. I enlighet med det sagda funne
kommittén, att fullmäktige borde ha möjlighet att till det administrativa
organ, som omhänderhade kommunens fastighetsförvaltning, överlåta rätt
att besluta om förvärv eller avhändande av fastighet för genomförande av
fastställd stadsplan eller tomtindelning. Det syntes därvid lämpligt att på
sätt som skett i ett av de refererade rättsfallen begränsa rätten genom att
bestämma för förvärv av särskild fastighet eller fastighetsdel visst maximipris
eller viss maximiareal och för försäljning visst minimipris.

Rörande försäljning av fastigheter anförde kommittén i fortsättningen
ytterligare: Fullmäktige borde ha möjlighet att överlåta till förvaltningsorgan
att besluta därom även när försäljning ej skedde för genomförande
av tomtindelning. Fullmäktige borde dock därvid bestämma de huvudsakliga
försäljningsvillkoren. Det borde sålunda ankomma på fullmäktige att
fastställa normerna för prissättningen. I städerna vore det såsom redan
nämnts mycket vanligt, att fullmäktige lämnade drätselkammaren ett sådant
bemyndigande. Liksom i fråga om inköp av fastigheter borde vidare
gälla att fullmäktige icke ägde avhända sig rätten att träffa avgöranden av
principiell natur eller såvitt anginge större fastighetskomplex. Vid ett bemyndigande
för förvaltningsorgan att sälja fastigheter syntes därför böra
fogas sådana villkor, att fullmäktige i realiteten komme att utöva den
huvudsakliga förfoganderätten över egendomen. Den beslutanderätt, som
delegerades, torde endast böra avse vissa bestämda områden och försäljningar
av mera rutinmässig karaktär.

Kommittén framhöll vidare att — ehuru det vore svårt att av de relativt
få rättsfallen draga några mera vittgående slutsatser om de principer, som
besvärsmyndigheterna uppställt för fullmäktiges delegationsrätt rörande
fastighetsaffärer — rättspraxis icke torde kunna anses ha lagt några egentliga
hinder i vägen för delegationsrätt i den utsträckning kommittén förordat.
Det syntes därför kommittén icke nödvändigt att i kommunallagen

238

införa närmare regler om delegationsrätt på området. Det skulle för övrigt
vålla svårigheter att i lagtext lämna en ändamålsenlig precisering av de fall,
då delegation borde vara tillåten. Kommittén hade på grund därav icke
funnit skäl vidtaga ändring i lagtexten utan ansåge det lämpligare att liksom
förut överlåta åt rättspraxis att draga upp gränserna för delegationsrätt
på förevarande område. Enligt kommittén syntes vara att förvänta, att man
därigenom kunde erhålla en smidigare anpassning till de särskilda förhållandena
i kommuner av olika storleksordning och bebyggelsetyp.

I propositionen anförde departementschefen härutinnan bland annat
(prop. nr 210/1953 s. 73), att rådande praxis i fråga om delegation icke
behövde uppfattas som avvikelse från lagens uttryckliga bestämmelse att
beslutanderätten tillkomme fullmäktige samt förvaltning och verkställighet
de olika nämnderna. Enligt departementschefen syntes i stället det betraktelsesättet
motiverat, att ett beslut om ”delegation” innefattade icke ett
överlämnande av fullmäktiges beslutanderätt utan ett verkställighetsuppdrag,
som kunde vara mer eller mindre preciserat. Beträffande frågorna om,
bland annat, förvärv och avyttring av fast egendom var departementschefen
liksom kommittén av den uppfattningen, att ämnet mindre väl lämpade sig
för en detaljreglering i lagen. På detta område måste det enligt departementschefen
finnas ett visst utrymme för anpassning efter de krav, som
utvecklingen ställde. Departementschefen ansåg sålunda, att det liksom
dittills borde anförtros rättspraxis att med hänsyn till vad som vore rimligt
och ändamålsenligt draga upp gränsen mellan beslutanderätt å ena sidan
samt förvaltning och verkställighet å den andra.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen framhöll konstitutionsutskottet
beträffande förevarande fråga bland annat (utlåt, nr 22/1953
s. 18), att en närmare reglering av vad som skulle ankomma på fullmäktige
respektive nämnder kunde bli till hinder för kommunerna i deras strävan
att anpassa verksamhetsformerna efter lokala förhållanden och den allmänna
utvecklingens krav. Utskottet ansåg det därför riktigt att, såsom kommittén
och departementschefen förordat, bibehålla den generella regeln att kommunens
beslutanderätt utövades av fullmäktige samt att förvaltning och
verkställighet tillkomme de administrativa organen. Enligt utskottet borde
det alltså liksom dittills ankomma på rättstillämpningen att, när fråga uppkomme
hur långt det ena eller andra organets befogenhet sträckte sig, lämna
vägledande anvisningar för den kommunala praxis.

Utskottets uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.

Av motiven till kommunallagen framgår således, att den i 4 § givna
bestämningen av fullmäktiges respektive nämndernas befogenheter icke
avsetts att i och för sig innefatta hinder mot att fullmäktige bemyndiga
nämnd att t. ex. försälja kommunen tillhörig fast egendom. Ett sådant
bemyndigande behöver givetvis icke heller innebära, att fullmäktige avhända
sig en dem tillagd befogenhet, varigenom den i lagen angivna kom -

239

petensfördelningen mellan det representativa och det administrativa organet
skulle komma att rubbas. Frågan huruvida bemyndigandet kan anses medföra
sådan rubbning och således innefatta kompetensöverskridande blir
beroende av hur man i det aktuella fallet drar gränsen mellan ”beslutanderätt”
och ”verkställighet”. Några närmare anvisningar om hur sådan gränsdragning
bör ske ha icke ansetts lämpligen kunna lämnas. Kommittén har
visserligen för sin del givit vissa allmänna rekommendationer härutinnan,
såsom t. ex. att det borde ankomma på fullmäktige att fastställa normerna
för prissättningen och att angiva de olika markområden, som innefattades
i bemyndigandet. Kommittén har emellertid — liksom departementschefen
och utskottet — ansett att gränsdragningen borde överlåtas åt rättspraxis.
Det har därvid framhävts, att hänsyn borde tagas till olika lokala förhållanden
och till utvecklingens krav.

Enligt det i förevarande ärende aktuella beslutet av kommunalfullmäktige
har kommunalnämnden erhållit ”generellt bemyndigande försälja bostadsbyggna
d stom ter ävensom fullmakt fastställa tomtpriset”. Bemyndigandet
har alltså begränsats i avseende å försäljningsobjekten, och enligt vad klaganden
upplyst har det tillkommit för att underlätta genomförandet av
fastställd byggnadsplan. Vilken innebörd begränsningen har med hänsyn till
de faktiska förhållandena i kommunen låter sig icke bedöma på grundval av
föreliggande material. Jag finner det visserligen vara tveksamt, om icke
bemyndigandet i detta fall innefattar ett överlåtande på kommunalnämnden
av fullmäktige tillkommande prövningsrätt i sådan omfattning, att de åtgärder,
som i anledning av beslutet ankomma på kommunalnämnden, ej
kunna betraktas såsom allenast verkställighetsåtgärder. Det synes mig dock
icke möjligt att med ledning av tillgängliga uppgifter taga en definitiv ställning
till denna fråga.

För kommunmedlemmarna har möjlighet förelegat att genom besvär få
lagligheten av fullmäktiges nu ifrågavarande beslut prövad. Den omständigheten
att besvär över beslutet icke anförts och att detsamma således — intill
dess det kan komma att upphävas av fullmäktige — blivit ståndande
lärer icke hindra, att frågan om beslutets giltighet bringas under prövning
i samband med besvär över ett av kommunalnämnden med stöd av bemyndigandet
träffat beslut om försäljning av viss fastighet. Huruvida besvär
anförts över nämndens beslut att försälja den nu ifrågavarande fastigheten
är icke upplyst i ärendet. Man torde dock vara befogad utgå från att
beslutet icke överklagats.

Den fråga om eventuellt kompetensöverskridande av fullmäktige, som det
bär gäller, har således kunnat komma under prövning genom utnyttjande
av det kommunala besvärsinstitutet, vars främsta uppgift torde vara att
tjäna som medel lör den statliga legalitetskontrollen över kommunalstyrelsen.
Det är enligt min mening tydligt, att avsikten varit och måste vara,
att bedömandet av frågor av denna art — som alltså icke avse uppenbart

240

lagstridiga beslut — uteslutande bör tillkomma de i kommunalmål fungerande
besvärsinstansema, d. v. s. länsstyrelser och regeringsrätten. Det kan
icke vara något befogat legalitetsintresse att dylika frågor — ens om kommunalbesvär
icke anförts — bli föremal för omprövning av andra allmänna
organ. För det praktiska arbetet i kommunerna skulle däremot en sådan
ordning innebära avsevärda olägenheter.

Jag vill emellertid understryka, att vad nu sagts gäller kommunala beslut,
som icke äro uppenbart lagstridiga. Då kommunalfullmäktige enligt praxis
och allmänt gällande uppfattning anses äga uppdraga åt kommunalnämnd
att verkställa av fullmäktige träffat principbeslut om försäljning av fast
egendom, om erforderliga direktiv lämnas beträffande försäljningen, framstår
det såsom klart, att förevarande av Färila kommunalfullmäktige åt
kommunalnämnden därstädes lämnade bemyndigande icke kan hänföras till
sådana beslut, som äro uppenbart lagstridiga, även om det skulle kunna
anses att bemyndigandet bort begränsas genom mera ingående direktiv än
som skett. I detta sammanhang vill jag framhålla, att med förevarande
beslut icke är jämförbart ett beslut av fullmäktige att uppdraga åt nämnd
att välja nämndeman, vilket val enligt stadgande i rättegångsbalken skall
förrättas av fullmäktige. Ett sådant beslut är, till skillnad från det beslut
varom här är fråga, uppenbart lagstridigt.

I enlighet med det nu sagda finner jag, att det icke tillkommit inskrivningsdomaren
att i det nu föreliggande fallet inga i prövning av frågan
huruvida fullmäktiges beslut enligt hans mening kunde anses innefatta
kompetensöverskridande. Då ej heller i övrigt någon omständighet visats
föreligga, på grund varav bemyndigandet kunnat frånkännas giltighet,
måste kommunalnämnden anses ha ägt behörighet att besluta om försäljning
av den ifrågavarande fastigheten. Inskrivningsdomaren har följaktligen
förfarit oriktigt genom att på av honom angiven grund avslå lagfartsansökningen.

Jag får vidare framhålla, att lagfartsärendet rätteligen skolat upptagas
på den inskrivningsdag, som infallit omedelbart efter det handlingarna återkommit
från klaganden, och således icke, såsom nu skett, först flera veckor
senare.

Inskrivningsdomarens förfarande kan emellertid, med hänsyn till omständigheterna,
icke anses innefatta tjänstefel. Jag låter därför bero vid
mina nu gjorda uttalanden.

Klagandens yrkande om lagfartsärendets återförvisning till inskrivningsdomaren
kan icke föranleda någon min åtgärd. Det torde emellertid vara
vederbörande obetaget att hos inskrivningsdomaren ånyo ansöka om lagfart
å fånget.

Med denna skrivelse, varav avskrift tillställdes Fredholm, var ärendet
av mig slutbehandlat.

241

21. Fråga huruvida efter det dom å hemskillnad vunnit laga kraft
domstol äger meddela förbud för makarna vid
vite att besöka varandra

Vid inspektion av Stockholms rådhusrätts tjuguförsta avdelning i maj
månad 1956 iakttog tjänstförrätt ande justitieombudsmannen Lundvik, att
rådhusrätten i ett fall—sedan genom lagakraftvunnen dom dömts till hemskillnad
mellan makar — i särskilt mål, T 15/1956, efter yrkande av mannen,
meddelat makarna förbud vid vite av en månads fängelse att besöka
varandra. Vid målets avgörande hade rådhusrätten bestått av rådmannen
N. H. V. Nilsson.

Sedan JO under hänvisning till innehållet i 15 kap. 12 § giftermålsbalken
ifrågasatt rådhusrättens befogenhet att meddela sådant vitesförbud i fallet,
åberopade Nilsson ett uttalande i Georg Stjemstedts arbete Våra äktenskapslagar.
Däri anföres (s. 287), att lagens mening givetvis är att vitesförbud
enligt 15 kap. 12 § giftermålsbalken skall meddelas i hemskillnadsdomen
och alltså icke först, då denna dom vunnit laga kraft. Men intet
torde hindra, heter det vidare, att make, som exempelvis ej före hemskillnadsdomen
trott dylikt förbud vara behövligt men sedermera under hemskillnaden
finner, att han därutinnan misstagit sig, i särskild rättegång yrkar
vitesförbud och att domstolen då meddelar sådant förbud.

Nilsson uppgav tillika, att något liknande fall såvitt bekant icke tidigare
förekommit vid rådhusrätten.

I ett därefter infordrat yttrande anförde Nilsson, att han utgått från att
lagstiftaren överhuvudtaget icke tänkt på frågan, huruvida besöksförbud
borde kunna meddelas, sedan det dömts till hemskillnad. Nilsson hade vidare
varit av den uppfattningen, att några sakliga skäl icke kunde anföras mot
att så borde kunna ske. Tvärtom hade Nilsson ansett det synnerligen otillfredsställande,
om domstol i fall, där det från början icke förelegat något
behov av besöksförbud men efteråt inträffat förhållanden, som i hög grad
påkallade ett dylikt, skulle vägra att till prövning upptaga en ansökan
därom.

Vid avgörande av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande uttalanden.

I 15 kap. 11 § giftermålsbalken stadgas, att rätten i mål om återgång av
äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad äger, på yrkande av endera
maken, för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förbjuda makarna
vid vite av fängelse eller böter att besöka varandra.

10 — Justitieombudsmannens ämbctsbcriittclsc till 1957 års riksdag.

242

Enligt 12 § i samma kapitel må, på makes yrkande, dylikt vitesförbud
meddelas, då till hemskillnad dömes, att gälla för tid som prövas skälig.

Bestämmelserna om vitesförbud — som överförts till giftermålsbalken
från 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning — tillkom på
initiativ av lagutskottet vid 1915 års riksdag. I äldre giftermålsbalken fanns
en motsvarande bestämmelse i 14 kap. 1 §, som medgav rätten att vid
skillnad till säng och säte förbjuda makarna vid vite av fängelse att besöka
varandra. Stadgandet synes ha tolkats så, att vitesförbud endast ifrågakom
i samband med dom å sådan skillnad (jfr Winroth, Svensk Civilrätt I s. 118).
Propositionen till 1915 års riksdag med förslag till lagstiftning om äktenskaps
ingående och upplösning m. in. innehöll icke något stadgande om
vitesförbud. Lagutskottet framhöll, att man vid utformandet av propositionen
tydligen hade ansett, att strafflagens regler om hemfridsbrott här
vore tillfyllest och att fastställande på förhand av ett vite av fängelse ej
väl överensstämde med reglerna om straffmätning. Erfarenheten från tilllämpningen
av då gällande bestämmelser om skillnad till säng och säte
syntes emellertid ådagalägga, huru nödvändigt det stundom vore att med
tillhjälp av dylikt vite avskräcka den ene maken från övergrepp emot den
andre.

De sålunda tillkomna stadgandena giva intet stöd för att vitesförbud
skulle kunna meddelas i andra fall än dem, som uttryckligen nämnas, nämligen
dels, interimistiskt, i mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad och dels i dom å hemskillnad. Förarbetena tala ej heller
för att en vidsträcktare tillämpning skulle vara medgiven.

Såsom Nilsson framhållit kunna skäl anföras för att möjlighet borde finnas
att meddela vitesförbud även i andra situationer än dem som avses i
lagrummen. Det förtjänar att här nämnas, att advokaten Sigrid Beckman
i sin den 9 oktober 1951 på offentligt uppdrag avgivna rapport från det
praktiska rättslivet angående giftermålsbalkens tillämpning och behovet av
ändringar däri framfört bland annat det önskemålet, att vitesförbud skall
få meddelas även i dom å äktenskapsskillnad och i en efter hemskillnadsrespektive
äktenskapsskillnadsdomen följande rättegång om vårdnad eller
underhåll (s. 73).

Den omständigheten att behov må föreligga av ökade möjligheter att
stadga vitesförbud medför emellertid icke, att det därför skulle vara tillåtet
att gå utöver gällande lags ordalydelse. Som en allmän grundsats gäller
nämligen, att vite icke må åläggas utan uttryckligt stöd i lag eller författning
(jfr Eahlbeck, Förvaltningsrättsliga studier s. 33 och där angiven litteratur).
Om detta gäller redan viten i allmänhet, där påföljden består i skyldighet
att utgiva en summa penningar, måste det än mer gälla åliigganden eller
förbud vid äventyr av frihetsstraff.

Önskemålet om en vidgning av möjligheterna att stadga vitesförbud för
makar torde därför icke kunna tillgodoses annorledes än genom lagändring.

243

Frågan härom har väckts genom advokaten Beckmans rapport och torde
komma att upptagas vid den allmänna översyn av giftermålsbalken, vartill
förarbeten pågå inom justitiedepartementet. Med lagens nuvarande lydelse
måste den rättstillämpning, som kommit till uttryck i rådhusrättens dom,
enligt min mening anses felaktig.

Med detta uttalande var ärendet av JO slutbehandlat.

22. Förfarandet vid anteckning i kyrkobok när tvekan uppkommer
om identiteten av den person anteckningen avser

Genom utslag den 23 november 1943 fastställde Stranda tingslags häradsrätt,
att åkeriarbetaren Erik Vilhelm Artur Wistrand i Forshult vore fader
till Karin Ottossons den 6 maj 1943 utom äktenskap födda dotter Britt
Karin Margareta, samt förpliktade Wistrand att utgiva underhållsbidrag.

Sedan vederbörande barnavårdsman till kyrkoherden Carl Magnusson
såsom kyrkobokförare i Döderhults kyrkobokföringsdistrikt anmält detta
för anteckning i kyrkoboken om fastställandet av faderskapet, fann Magnusson
att dylik anteckning icke kunde ske, eftersom någon person vid namn
Wistrand icke var kyrkobokförd å angiven fastighet vid tiden för utslaget.
Däremot fanns där en person med samma förnamn och tillnamnet Augustsson,
född den 5 oktober 1909 och således jämnårig med Wistrand, vilken
enligt anteckning i häradsrättens dombok vid tiden för utslaget var 34 år
gammal. Augustsson antog sedermera med vederbörligt tillstånd släktnamnet
Vistemark.

Med förmälan att Vistemark, vilken också erlagt underhållsbidrag enligt
utslaget, syntes vara identisk med Wistrand, framhöll Magnusson i en den
19 januari 1956 hit inkommen skrivelse, att det borde åligga vederbörande
domstol att tillse, att i ett dylikt fall utredning skedde angående identiteten,
varjämte Magnusson anhöll om uttalande huru i saken skulle förfaras.

I infordrat yttrande anförde nuvarande häradshövdingen i Norra Möre
och Stranda domsaga Klas Nilsson: Stämningsansökningen hade enligt därå
tecknat bevis mottagits av ”Wistrand”. Vid rättens förhandling i målet
hade båda parterna inställt sig personligen. Det hade i domboken för tinget
antecknats, att tre nämndemiin från Döderhults socken tjänstgjort i rätten
ifrågavarande dag. Det framginge ej av domboken, att det hos häradsrätten
funnits någon tvekan om svarandens identitet. Ilan hade i domboken kallats
Wistrand. För de rättens ledamöter, som känt honom, syntes han ha hetat
Wistrand. Såvitt domboken visade hade något åldersbetyg beträffande sva -

244

randen icke inlämnats i målet. Enligt Nilssons erfarenhet vore det mycket
ovanligt, att åldersbetyg angående svarande i faderskapsmål företeddes för
domstolen. Det syntes Nilsson, som om det beträffande frågan om svarandens
identitet icke förekommit något förbiseende från rättens sida. Det
förefölle därför tvivelaktigt, om — för den händelse svaranden i utslaget
angivits med oriktigt namn — ett rättelseförfarande enligt 17 kap. 15 §
rättegångsbalken skulle kunna komma till användning.

Vidare avgav statistiska centralbyrån utlåtande i ärendet och anförde
däri till en början: Enligt grunderna för 1901 års förordning angående antagande
av släktnamn syntes det endast vara det i kyrkobok införda namnet
som gällde som det legala (se Eberstein: Förslag till lag om släktnamn,
s. 25). Det förekomme att andra namn användes, och det förelåge i allmänhet
ej möjlighet att inskrida däremot med rättsliga åtgärder. Principen
kunde emellertid hävdas åtminstone på det sättet, att statsmyndigheterna
i sina expeditioner konsekvent använde det namn som antecknats i kyrkoböckerna.
Så skedde inom folkbokföringen och inom förvaltningsområden,
där registreringen grundade sig på folkbokföringen, t. ex. i inkomst- och
debiteringslängder, debetsedlar, sjukförsäkringsbesked och röstlängder. Det
kunde ifrågasättas om ej samma regel borde tillämpas av domstolarna. Åtminstone
borde det tillses, att i dom eller beslut, som skulle föranleda
anteckning i kyrkobok, parten namngåves på samma sätt som i kyrkoboken.

Vidare anförde centralbyrån: Enligt 5 § 1 kyrkobokföringskungörelsen
den 30 december 1946 (nr 801) gällde, att vid inskrivning i kyrkobok skulle
iakttagas, att de förhållanden, varom anteckning gjordes, skulle, där de ej
såsom grundade på pastors ämbetsåtgärder av denne vitsordades, vara
styrkta genom församlingens egna kyrkoböcker eller genom behöriga uppgifter
och intyg av vederbörande. Behörig uppgift om att faderskap fastställts
genom handling, som upprättats i föreskriven form, eller genom dom,
som vunnit laga kraft, vore en anmälan av barnavårdsmannen enligt 6 §
kungörelsen den 28 april 1950 om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen
därå. Skulle det befinnas att i handling, upprättad i föreskriven form, varigenom
faderskap fastställts, fadern tecknat sig med ett namn som ej återfunnes
i kyrkoböckerna, och uppstode det på grund därav svårighet att göra
anteckning i kyrkobok om faderskapet, syntes det vara barnavårdsmannen
som hade att verkställa den erforderliga utredningen. Detsamma syntes få
anses gälla, om motsvarande situation uppstode sedan faderskap fastställts
genom dom. Barnavårdsmannen vore därvid berättigad till bistånd av
barnavårdsnämnden och till biträde av polismyndighet för den underhållsskyldiges
efterforskande eller hörande. Till utredningen kunde höra, att
barnavårdsmannen påkallade rättelse av dom, om sådan åtgärd erfordrades
och kunde vidtagas.

Häradsrätten hade — fortsatte centralbyrån — i sitt utslag givit sva -

245

randen samma namn som i stämningen utan att efterforska hans namn
enligt kyrkoböckerna. Detta syntes vara i överensstämmelse med en praxis
som förekomme även vid andra domstolar. Mot ett sådant förfarande kunde
invändningar göras ur den principiella synpunkt som inledningsvis framställts
härovan, men förfarandet syntes ej kunna rubriceras som skrivfel
eller annat dylikt förbiseende. Det syntes därför tvivelaktigt om förutsättningar
för rättelse av utslaget enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken vore
förhanden. I det aktuella fallet förelåge emellertid sådana upplysningar, att
det kunde ifrågasättas, om någon ytterligare utredning erfordrades för att
det genom häradsrättens utslag fastställda faderskapet skulle kunna antecknas
i kyrkobok. Enligt vad som upplysts hade Augustsson varit kyrkobokförd
å angiven fastighet; och å fastigheten syntes icke ha varit kyrkobokförd
någon som i stället kunde ha åsyftats i utslaget. Uppgifterna om åldern
överensstämde, likaså förnamnen, och det syntes vara känt, att Augustsson
använt namnet Wistrand innan han antagit släktnamnet Vistemark. Det
vore slutligen upplyst, att han erlagt underhållsbidrag för barnet. Någon
rimlig anledning till tvekan om identiteten syntes icke föreligga.

Centralbyrån ansåg därför, att bamavårdsmannen borde kunna till
kyrkobokföringen anmäla, att ”Wistrand” genom häradsrättens utslag fastställts
vara fader till barnet och att ”Wistrand” vore samma person som
Vistemark. Därmed förelåg — enligt centralbyrån — behörig uppgift för
anteckning i kyrkobok om faderskapet.

I en till Magnusson avlåten skrivelse anförde jag följande.

Såsom statistiska centralbyrån uttalat bör part i dom eller beslut principiellt
namngivas på samma sätt som i kyrkoböckerna. Detta är givetvis
av särskild betydelse beträffande sådana domar och beslut, vilka skola
föranleda anteckning i kyrkoböckerna. Någon skyldighet för domstol att
i mål om fastställande av faderskap tillse, att åldersbetyg ingives rörande
den påstådde fadern finnes emellertid icke föreskriven. Detta torde dock
endast i sällsynta undantagsfall medföra någon olägenhet. Tillräckliga skäl
synas mig därför icke föreligga att föreslå införande av föreskrift, varigenom
dylik skyldighet ålägges domstol.

Svaranden i det faderskapsmål, varom i ärendet är fråga, har i häradsrättens
dombok angivits med det namn, som han vid ifrågavarande tid
själv använt och under vilket han då varit känd. Sättet för svarandens
namngivande i domboken kan därför knappast anses innebära sådan uppenbar
oriktighet, som med stöd av bestämmelserna i 17 kap. 15 1; rättegångsbalken
kan genom särskilt beslut av häradsrätten rättas.

Centralbyrån har i sitt utlåtande angivit huru man skall förfara, om vid
verkställighet av föreskriven anteckning i kyrkoböckerna tvekan uppkom -

246

mer om identiteten. Såsom centralbyrån framhållit synes emellertid i förevarande
fall saknas anledning betvivla, att Vistemark är identisk med svaranden
i faderskapsmålet. Hinder bör därför — åtminstone efter Vistemarks
hörande — icke möta mot att verkställa den begärda anteckningen i kyrkoböckerna.

Härmed syntes syftet med Magnussons framställning — att vinna upplysning
huru i berörda fall skulle förfaras — ha vunnits. Jag fann därför
framställningen icke föranleda någon min vidare åtgärd.

23. Censurering av artiklar i tidning, som anskaffats för häktad

medan denne förvarades å sinnessjukavdelning vid fångvården

I en den 8 augusti 1956 hit inkommen skrift anförde häktade Karl Erik
A. — med förmälan att han för det dåvarande vore för undersökning intagen
å sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen — klagomål
mot t. f. överläkaren vid avdelningen Karl-Erik Törnqvist för det denne den
3 augusti 1956 låtit censurera vissa artiklar i en av klaganden efter vederbörligt
tillstånd för egna medel inköpt tidning.

I anledning av klagoskriften inkom Törnqvist med begärda upplysningar.
Törnqvist uppgav bland annat följande.

Censureringen hade avsett vissa tidningsartiklar angående en för broderdråp
m. m. åtalad person. Artiklarna hade innehållit vissa uppgifter om
dennes familj och personliga förhållanden i övrigt, vilka icke tidigare redovisats
i press eller radio, samt fotografier. Av omständigheterna hade framgått,
att vederbörande skulle komma att intagas å avdelningen för sinnesundersökning.
Så hade även numera skett. — Det hade vid tidigare tillfällen
förekommit, att å avdelningen intagna personer sparat tidningsurklipp beträffande
sedermera intagna personer samt förevisat och kommenterat dessa
inför vederbörande. Därigenom hade dessa förorsakats onödigt lidande, varjämte
irriterad stämning uppkommit å avdelningen. Med hänsyn därtill
hade man ansett det vara ur medicinsk synpunkt olämpligt att låta bland
andra klaganden erhålla del av de tidningsartiklar varom nu vore fråga. —
Censureringen hade skett medelst valsar, som varit bestrukna med trycksvärta.
Annan apparatur för ändamålet saknades å avdelningen. Medel för
anskaffande därav funnes icke.

Fångvårdsdirektören Gunnar Rudstedt förklarade sig icke ha något att
tillägga i ärendet utöver vad Törnqvist anfört.

247

Enligt 19 § 23. förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall äger häktad — därest
han vill och kan — påkosta sig bättre underhåll eller större bekvämlighet
än i häktet allmänneligen bestås, under förutsättning bland annat att ordningen
inom häktet icke därigenom störes. Jämlikt 1 § kungörelsen den
21 juni 1946 med vissa bestämmelser angående häktad är häktad person,
med iakttagande bland annat av nyssnämnda stadgande, underkastad de
inskränkningar i friheten, vilka äro påkallade med hänsyn till ordning och
säkerhet inom anstalten. Den klandrade censureringen måste, med hänsyn
till vad som upplysts angående syftet med densamma, anses utgöra sådan
nödvändig inskränkning i friheten som är påkallad för bevarande av ordningen
inom anstalten genom att förekomma onödig irritation mellan de
intagna. Jag fann på grund därav vid prövning av ärendet klagomålen icke
föranleda någon min vidare åtgärd.

24. Missledande avfattning av skrivelser angående inrättande
av allmänt skyddsrum

Av handlingarna i ett härstädes — med anledning av justitieombudsmannen
Rudewalls iakttagelser vid inspektion av länsstyrelsen i Västernorrlands
län den 24 och den 25 mars 1955 — upptaget ärende inhämtas
följande.

I skrivelse till länsstyrelsen den 10 januari 1951 anförde civilförsvarsstyrelsen
bland annat: Sedan infordrade utredningar rörande förutsättningarna
att i vissa större orter anlägga fullträffsäkra offentliga skyddsrum
sammanställts inom styrelsen, hade en fördelning av beräknade byggmöjligheter
under år 1951 kunnat äga rum de olika orterna emellan. Inom Västernorrlands
län hade därvid för Sundsvalls stad ett skyddsrum, upptagande
en golvyta av 1 250 kvadratmeter, beräknats kunna komma i fråga för
påbörjande under år 1951. Civilförsvarsstyrelsen finge i anledning av vad
sålunda förekommit hemställa, att länsstyrelsen anmodade staden att
skyndsamt låta projektera denna anläggning. Det vore av vikt, att projekteringen
bedreves i sådan takt, att anläggningsarbetet om möjligt kunde
påbörjas under första kvartalet 1951. Statsbidrag för anläggningen kunde
påräknas enligt gällande bestämmelser.

Med anledning av civilförsvarsstyrelsens hemställan anmodade länsstyrelsen
i skrivelse till Sundsvalls stadsfullmäktige den 8 februari 1951 staden
att skyndsamt låta projektera den ifrågavarande skyddsrumsanläggningen.

Staden lät därefter upprätta ritningar över skyddsrummet.

I skrivelse till länsstyrelsen den 14 mars 1953 anförde civilförsvarsstyrelsen
i huvudsak följande: Kungl. Maj:t hade bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen
att för bidrag till arbeten, avseende bland annat skyddsrum, taga

248

i anspråk högst 1 000 000 kronor av medel, avsedda att möta uppkommen
arbetslöshet. Civilförsvarsstyrelsen hade vid en i socialdepartementet hållen
överläggning angående planering av sysselsättningsobjekt på något längre
sikt erhållit i uppdrag att framskapa en sysselsättningsreserv av fullträffsäkra
skyddsrumsanläggningar för en arbetsstyrka på omkring 1 000 man,
vilket innebure, att ett flertal anläggningar i en av styrelsen uppgjord
byggnadsplan nu måste planläggas och projekteras. Inom Västernorrlands
län vore sålunda bland andra det i skrivelsen den 10 januari 1951 avsedda
skyddsrummet i Sundsvall aktuellt. Civilförsvarsstyrelsen hemställde därför,
att länsstyrelsen ville anmoda staden att, där så ej redan skett, igångsätta
projektering av nämnda anläggning i sådan takt att arbetet med
utbyggnad av första byggnadsetappen, om så skulle visa sig erforderligt,
kunde påbörjas före utgången av tredje kvartalet 1953. Statsbidrag till
kostnaderna för projekteringsarbetet komme att utgå efter de grunder, som
gällde för statsbidrag till allmänna skyddsrum.

Med anledning av civilförsvarsstyrelsens sistnämnda skrivelse avlät länsstyrelsen
den 30 mars 1953 en skrivelse till drätselkammaren i Sundsvall,
däri länsstyrelsen — med översändande av avskrift av civilförsvarsstyrelsens
skrivelse — uttalade, att länsstyrelsen finge anmoda staden att, därest
så ej redan tidigare skett, igångsätta projektering av skyddsrummet på sätt
civilförsvarsstyrelsen angivit.

Sedan eivilförsvarsnämnden i Sundsvall härefter gjort ytterligare undersökningar
och till länsstyrelsen översänt uppgjorda ritningar jämte kostnadsberäkning
beträffande skyddsrummet samt dessa handlingar överlämnats
till civilförsvarsstyrelsen, meddelade sistnämnda myndighet i skrivelse
till länsstyrelsen den 13 maj 1954, att ritningarna, med hänsyn bland annat
till att skyddsrummet syntes böra anordnas å annan plats än som ursprungligen
åsyftats, icke längre kunde ligga till grund för fortsatt planläggning.
Civilförsvarsstyrelsen hemställde därför, att nya ritningar och ny kostnadsberäkning
upprättades.

Under hänvisning till vad civilförsvarsstyrelsen sålunda anfört uttalade
länsstyrelsen i skrivelse till Sundsvalls stadsfullmäktige den 17 maj 1954,
att länsstyrelsen finge anmoda staden att skyndsamt låta uppgöra nya ritningar
och ny kostnadsberäkning för skyddsrumsanläggningen.

Nytt ritningsförslag med kostnadsberäkning uppgjordes därefter och
översändes den 3 november 1954 till civilförsvarsstyrelsen.

På fråga huruvida Kungl. Maj:t beslutat, att sådant skyddsrum, som
avses i 22 § andra stycket civilförsvarslagen i dess lydelse enligt lag den
1 juni 1951, skulle byggas i Sundsvall, upplystes vid inspektionen, att så
icke var förhållandet. Tillika upplystes, att det i skrivelserna avsedda
skyddsrummet icke fanns intaget i organisationsplanen för Sundsvalls civilförsvarsområde.

\id inspektionstillfället anförde därefter JO: Avsikten med civilförsvars -

249

styrelsens skrivelse den 10 januari 1951 syntes ha varit, att länsstyrelsen
snarast möjligt skulle söka framskapa projekteringsplaner för ett fullträffsäkert
allmänt skyddsrum, till vars anläggande man inom civilförsvarsstyrelsen,
i den dåvarande situationen, beräknade att medel av Kungl.
Maj:t skulle komma att under året anvisas. Intill dess sådana medel anvisats
samt skyddsrummet genom beslut av länsstyrelsen efter stadens
hörande intagits i organisationsplanen hade emellertid skyldighet att anordna
skyddsrummet icke förelegat för staden, som följaktligen icke heller
lagligen kunnat av länsstyrelsen åläggas att verkställa projektering av detsamma.
Den genom civilförsvarsstyrelsens berörda skrivelse aktualiserade
frågan om projektering genom stadens försorg av skyddsrummet i Sundsvall
hade sålunda varit helt beroende av huruvida staden för att främja ett
allmänt beredskapsintresse velat frivilligt påtaga sig denna uppgift. Länsstyrelsens
skrivelse till stadsfullmäktige den 8 februari 1951, vari staden
anmodats att låta projektera skyddsrummet, syntes därför ha varit ägnad
att missleda staden i fråga om dess skyldigheter i ärendet.

JO fortsatte: Civilförsvarsstyrelsens skrivelse den 14 mars 1953 hade
föranletts av det i skrivelsen omförmälda, styrelsen givna uppdraget att
framskapa en reserv av skyddsrumsbyggen för sysselsättning i arbetslöshetsbekämpande
syfte. Det hade således här icke varit fråga om fullgörande
av någon staden enligt civilförsvarsförfattningarna åvilande skyldighet utan
endast fråga om att lämna staden tillfälle att i eget intresse underlätta
möjligheten att erhålla arbetstillfällen vid period av arbetsbrist, varvid
enligt beslut av Kungl. Maj:t visst statsbidrag för kostnaderna kunde utgå.
Länsstyrelsens skrivelse till drätselkammaren den 30 mars 1953 med anmodan
att igångsätta projektering av skyddsrummet i Sundsvall liksom
dess skrivelse till stadsfullmäktige den 17 maj 1954 med anmodan att uppgöra
nya ritningar syntes emellertid ha kunnat bibringa staden den uppfattningen
att projekteringsarbetet utgjorde en stadens skyldighet, vid vilket
förhållande stadens ställningstagande till de uppkomna frågorna icke
kommit att träffas efter de överväganden, som rätteligen skolat ske.

Med överlämnande av inspektionsprotokollet i hithörande delar anhöll
JO, att stadsfullmäktige i Sundsvall ville inkomma med yttrande. Efter
uppdrag av fullmäktige avgav därefter drätselkammaren yttrande i ärendet.

I sitt yttrande anförde drätselkammaren: Under hela den tid ärendet
varit föremål för behandling hade drätselkammaren hyst den bestämda
uppfattningen att projekteringen av skyddsrummet ifråga utgjort en stadens
skyldighet. Om icke kammaren genom länsstyrelsens anmaningar erhållit
sådan uppfattning, torde projekteringsarbetet icke ha kommit till
utförande. Drätselkammaren ansåge därför, att staden måste vara berättigad
att erhålla vederbörligt statsbidrag för de kostnader, 3 030 kronor,
projekteringsarbetet åsamkat staden.

250

I infordrat yttrande anförde därefter länsstyrelsen bland annat följande:
Sundsvall med omnejd vore ett ytterst betydelsefullt område för mellersta
Norrland ur såväl försvars- som folkförsörjningssynpunkt, och länsstyrelsen
hade bedömt det angeläget, att det projekterade befolkningsskyddsrummet
komme till utförande. Stadens representanter hade också vid olika samråd
i ärendet visat sig intresserade av förslaget. Alla fakta tillsammantagna och
den forcerade arbetstakt, som ständigt rådde, utgjorde förklaringen till att
länsstyrelsen förbisett, att ”anmoda” icke varit ett adekvat uttryck med
hänsyn till att någon laglig skyldighet för staden att bygga skyddsrummet
ännu icke fastslagits och till att länsstyrelsen utan närmare kritisk granskning
av civilförsvarsstyrelsens formulering använt samma uttryckssätt som
det centrala verket vid uppmaningen till Sundsvalls stad att projektera
skyddsrumsanläggningen.

Här må återgivas civilförsvarsstyrelsens yttrande i ett annat härstädes
upptaget ärende, avseende jämväl det förhållandet att en länsstyrelse — i
anledning av en från civilförsvarsstyrelsen erhållen skrivelse, som i tillämpliga
delar var av samma lydelse som den till länsstyrelsen i Västernorrlands
län avlåtna skrivelsen av den 14 mars 1953 — anmodat en stad att projektera
visst befolkningsskyddsrum.

I detta yttrande anförde civilförsvarsstyrelsen bland annat: Styrelsen
vore fullt medveten om att det icke kunde bliva fråga om att ålägga en
kommun enligt civilförsvarslagen att verkställa projektering av fullträffsäkert
befolkningsskyddsrum å ort, varest Kungl. Maj:t icke fastställt visst
upptagningsområde. Det hade icke heller varit styrelsens mening, att staden
skulle uppfatta ifrågavarande skrivelse som om denna projektering kunde
framtvingas. Avsikten hade endast varit att lämna staden tillfälle att i eget
intresse underlätta möjligheten att erhålla arbetstillfällen vid en period av
arbetsbrist. Styrelsen medgåve emellertid, att skrivelsen erhållit en mindre
lycklig avfattning, och beklagade, att stiliseringen icke skett med större
omsorg utan kunnat giva anledning till en tolkning, som icke överensstämde
med styrelsens intentioner.

Genom beslut den 23 oktober 1956 beviljade civilförsvarsstyrelsen
Sundsvalls stad statsbidrag med två tredjedelar av stadens kostnader för
proj ekteringsarbetet.

I en till länsstyrelsen i Västernorrlands län den 17 november 1956 avlåten
skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik
därefter följande.

251

Enligt 10 § civilförsvarslagen skola de grundläggande bestämmelserna
rörande civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde
upptagas i en organisationsplan. Sådan plan fastställes av
länsstyrelsen, efter det vederbörande kommuns fullmäktige erhållit tillfälle
yttra sig. I organisationsplanen skall enligt 22 § bland annat bestämmas
den omfattning, vari allmänna skyddsrum skola finnas.

Med allmänt skyddsrum avsågs enligt 22 § civilförsvarslagen i dess före
den 1 juli 1951 gällande lydelse sådant skyddsrum, som anordnades för det
allmänna civilförsvarets personal och verksamhet eller för trafikanter å
allmän plats. Enligt lag den 1 juni 1951, som trädde i kraft den 1 juli
samma år, infördes i civilförsvarslagen en ny typ av allmänna skyddsrum,
nämligen skyddsrum avsedda för hela civilbefolkningen inom särskilda
större upptagningsområden. I 22 § andra stycket i dess lydelse enligt lagen
den 1 juni 1951 stadgas härom, att Kungl. Maj:t äger föreskriva, att i viss
ort eller del därav skola anordnas skyddsrum, varom sist sagts. Sådant
skyddsrum skall enligt 23 § — i motsats till vad i princip är fallet beträffande
övriga allmänna skyddsrum — vara fullträffsäkert.

Det åligger kommun enligt 45 § 1 mom. civilförsvarslagen, bland annat,
att i enlighet med gällande organisationsplan inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum. För kostnad, som kommun fått vidkännas på grund härav, äger
kommunen enligt 47 § erhålla statsbidrag med i regel två tredjedelar av
kostnadens belopp.

Brister kommun i sin skyldighet att inrätta och utrusta allmänt skyddsrum,
äger länsstyrelsen enligt 88 § civilförsvarslagen förelägga lämpligt vite.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att länsstyrelsen i Västerno
rrlands län i skrivelser den 8 februari 1951, den 30 mars 1953 och den
17 maj 1954 ”anmodat” Sundsvalls stad att verkställa projektering av ett
fullträffsäkert allmänt skyddsrum i staden. Detta skyddsrum har icke funnits
intaget i organisationsplanen för civilförsvarsområdet, och Kungl.
Maj:t har icke heller föreskrivit att skyddsrum av sådan typ överhuvudtaget
skulle anordnas i Sundsvall. Skyldighet för staden att inrätta nämnda
skyddsrum har därför, såsom i ärendet också vitsordats, icke förelegat.

Ordet ”anmoda” begagnas ofta av myndighet, när det gäller att mot
någon rikta anspråk, som denne är lagligen pliktig att uppfylla och som
i förekommande fall kan av myndigheten tvångsvis genomdrivas. I överensstämmelse
härmed torde detta ord, använt av en med maktbefogenhet utrustad
myndighet, i allmänhet uppfattas såsom syftande på en skyldighet
för mottagaren att efterkomma anmaningen. Föreligger icke sådan skyldighet,
utan avser myndigheten med sin hänvändelse allenast att t. ex. anhålla
om bistånd i visst hänseende eller att föreslå en åtgärd, som anses ligga i
vederbörandes eget intresse, skall det givetvis av skrivelsens avfattning
tydligt framgå, att fråga är om ett helt frivilligt åtagande. Detta är så
mycket mera angeläget som det ofta är svårt för den, till vilken en myndig -

252

het riktar sig, att på egen hand bedöma sina rättigheter och skyldigheter
i en viss situation.

I enlighet med det nu anförda finner jag, i likhet med vad JO vid inspektionstillfället
uttalat, att det av länsstyrelsen begagnade ordvalet i skrivelserna
till Sundsvalls stad varit ägnat att bibringa staden den oriktiga
uppfattningen att staden vore skyldig utföra projekteringsarbetet. Såsom
av drätselkammarens yttrande framgår har kammaren också bibragts en
sådan uppfattning. I annat fall torde, enligt vad i yttrandet framhållits,
projekteringsarbetet icke ha kommit till utförande.

Den omständigheten att länsstyrelsens hänvändelser till staden tillkommit
efter hemställan av civilförsvarsstyrelsen — som i sina båda första
skrivelser till länsstyrelsen begagnat det av länsstyrelsen sedermera använda,
missledande ordvalet — har icke fritagit länsstyrelsen från skyldigheten
att på eget ansvar pröva vad som i anledning av skrivelserna borde
åtgöras. Länsstyrelserna ha visserligen enligt 10 § civilförsvarskungörelsen
att vid utövandet av ledningen av civilförsvaret — vari ingår, bland annat,
att tillse att kommuner fullgöra sina skyldigheter beträffande civilförsvaret
i enlighet med verkställd planläggning — ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som civilförsvarsstyrelsen meddelar. Om någon sådan föreskrift
har det emellertid här uppenbarligen icke kunnat vara fråga, och civilförsvarsstyrelsens
framställningar till länsstyrelsen i Västernorrlands län ha
icke heller givits formen av föreskrift. Det förhållandet att en myndighet
i vissa hänseenden kan vara pliktig efterkomma direktiv från annat organ
får under inga omständigheter medföra, att myndigheten i sin tjänsteutövning,
särskilt när det gäller frågor som beröra enskild rätt, även i
övrigt intar en osjälvständig ställning i förhållande till det andra organet.

Ehuru, såsom ovan angivits, länsstyrelsens skrivelser till staden givits
en avfattning, som icke kan anses godtagbar, har jag, med hänsyn till att
staden numera beviljats statsbidrag för projekteringskostnaden och i betraktande
jämväl av omständigheterna i övrigt, funnit mig kunna låta
bero vid mina nu gjorda uttalanden.

I det härovan omförmälda ärendet, däri civilförsvarsstyrelsen avgivit
yttrande, avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik en skrivelse
till civilförsvarsstyrelsen, däri han — med anledning av avfattningen
av civilförsvarsstyrelsens framställning till vederbörande länsstyrelse —
underströk angelägenheten av att civilförsvarsstyrelsen, då styrelsen ansåge
sig böra hos underlydande myndighet framföra önskemål om viss åtgärd,
icke blott klart angåve hänvändelsens karaktär utan även i övrigt gåve
skrivelsen en avfattning, som icke kunde verka missledande.

25. Fråga om giltigheten av verkställd medling enligt
14 kap. giftermålsbalken

253

Vid en av tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik den 18 juli
1956 förrättad inspektion av Villands domsagas häradsrätt uppmärksammade
JO följande.

I en den 24 februari 1956 till häradsrätten inkommen stämningsansökan
anförde traktorskötaren Lennart Nilsson: Den 15 december 1954 hade häradsrätten
efter gemensam ansökan dömt till hemskillnad mellan honom
och hans hustru. I början av september 1955 hade makarna återupptagit
sammanlevnaden. Den 8 november 1955 hade emellertid hustrun lämnat
hemmet. Lennart Nilsson yrkade nu, att häradsrätten måtte döma till
hemskillnad mellan makarna jämlikt 11 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken.

Vid huvudförhandling i målet den 9 mars 1956 medgav hustrun yrkandet.
I dom påföljande dag dömde häradsrätten till hemskillnad mellan
makarna enligt 11 kap. 1 § giftermålsbalken. Medling hade verkställts den
9 december 1954. — För handläggningen av målet var häradshövdingen
Å. Braunstein ansvarig.

Vid inspektionstillfället anmärkte JO, att häradsrätten icke bort på
nämnda medling döma till hemskillnad.

I därefter infordrat yttrande framhöll Braunstein, att han icke kunde
erinra sig de närmare omständigheterna i fallet, samt anförde vidare följande:
Åsikten att häradsrätten icke bort på den företagna medlingen döma
till hemskillnad syntes grunda sig därpå, att medlingen ägt rum så lång tid
som mera än ett år före målets behandling vid häradsrätten. Giftermålsbalken
innehölle emellertid icke någon bestämmelse, varigenom giltigheten
av företagen medling inskränktes till att avse viss tid. Ej heller förelage
— såvitt Braunstein kunnat finna — i lagens förarbeten, i de mera allmänt
begagnade lagkommentarerna eller i rättsfallssamlingarna något uttalande
av angiven innebörd. Att icke varje medling, oberoende av när den företagits,
borde vinna beaktande förefölle Braunstein emellertid uppenbart;
men huru därvidlag gränsen mellan godtagbara medlingar och andra borde
dragas, kunde givetvis vara föremål för tvekan. Det förtjänade framhallas,
att i förevarande fall den prästman, som utfärdat prästbevis, vari uppgiften
om medlingen intagits, tydligen ansett denna alltjämt vara giltig
vid tiden för bevisets tillkomst.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande i skrivelse till Braunstein upptagna uttalanden.

254

Efter vad i 15 kap. 7 och 8 § § giftermålsbalken stadgas må mål om
hemskillnad — utom i visst i 8 § angivet fall som här dock saknar betydelse
— icke upptagas till prövning, såframt det ej visas att medling ägt rum
mellan makarna.

Någon bestämmelse, som inskränker giltigheten av verkställd medling
till viss tid, finnes — såsom Braunstein framhållit — icke. I sakens natur
ligger emellertid, att en medling icke kan i förevarande sammanhang godtagas,
om den ägt rum alltför lång tid före målets anhängiggörande. Det
syfte, som uppbär kravet på att medling skall ha skett, är nämligen att
skapa säkerhet för att hemskillnad icke kommer till stånd annat än då
makarna efter allvarligt och moget övervägande funnit sig icke kunna med
fördel fortsätta sammanlevnaden. Då möjligheterna att genom medling
åstadkomma förlikning mellan makar givetvis kunna förändras från tid
till annan, blir det angivna syftet icke behörigen tillgodosett, om rätten i
hemskillnadsmål godtager medling, som skett avsevärd tid före målets
anhängiggörande.

Med hänsyn till att förhållandena kunna skifta från fall till fall är det
vanskligt att angiva någon längsta tid, under vilken verkställd medling
skall anses behålla sin giltighet. Den tid, något mer än ett år två månader,
som i förevarande fall förflutit mellan medlingen och målets anhängiggörande,
är dock enligt min mening längre än vad som kan anses försvarligt.
Härtill kommer att efter medlingen åtskilliga nya omständigheter tillkommit,
som måste anses ha förtagit verkan därav. Sedan häradsrätten kort
tid efter det medling den 9 december 1954 ägt rum dömt till hemskillnad
mellan makarna, återupptogo sålunda dessa i början av september 1955
sammanlevnaden och sammanbodde till den 8 november samma år, då
hustrun lämnade hemmet. Under dessa förhållanden finner jag, att Braunstein
förfarit felaktigt genom att i det nya hemskillnadsmål, som anhängiggjordes
den 24 februari 1956, godtaga den tidigare medlingen.

26. Dröjsmål med utredning och anställande av åtal
i anledning av brott

I en den 7 april 1955 hit inkommen skrift, vid vilken var fogad en tidningsartikel
med rubriken ”Advokaten drog växlar på klienter tillskansade
sig 85.000 på två år”, fäste hovrättsassessorn Bengt Hjern JO:s uppmärksamhet
på vissa förhållanden i samband med polis- och åklagarmyndigheternas
handläggning av en utredning rörande juris kandidaten B. L:s
befattning med anförtrodda medel.

Hjern anmärkte därvid, att sedan på hösten 1952 oegentligheter yppats
i fråga om L:s förvaltning av dylika medel, den i anledning därav inledda
förundersökningen, som enligt tidningsartikeln icke skötts riktigt från

255

början, dragit alltför långt ut på tiden, att — ehuru brottsutredningen enligt
artikeln varit färdig hösten 1953 — saken icke bringats under domstols
prövning förrän i mars 1955, att det i stället ville förefalla som om
man låtit outredda åtalspunkter fördröja sådana åtalspunkter, som på ett
tidigt stadium slutbehandlats av polis- och åklagarmyndigheterna, och
sålunda icke övervägt möjligheten att uppdela målet i etapper, savit att
anledning syntes föreligga till undersökning, vilka speciella kostnader det
allmänna åsamkats för förundersökningen i målet mot L.

I ärendet inkom riksåklagarämbetet efter anmodan med yttranden av
landsfogden i Malmöhus län Alf Eliason, stadsfiskalen Gunnar Stenelid,
landsfogden Erik Wiberg — tidigare biträdande landsfogde i länet — samt
landsfogdeassistenten R. Emanuelsson ävensom med eget utlåtande. Tillfälle
lämnades därefter Hjern att avgiva påminnelser i ärendet.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Sedan polisanmälan den 21 november 1952 gjorts mot L rörande dennes
förvaltning av dödsboet efter Johan Andersson i Y, inleddes samma dag
av kriminalpolisen i Y under ledning av Stenelid förundersökning rörande
ifrågasatt förskingring av L. Förundersökningen, som bland annat i anledning
av anmälan mot L den 10 februari 1953 avsåg misstanke att L i olika
sammanhang gjort sig skyldig till förskingring även av medel, som han
omhänderhaft för generallöjtnanten greve C. A. Ehrensvärds räkning, bedrevs
därefter under Stenelids ledning av kriminalpolisen i Y intill slutet
av april 1953, då förundersökningen i dessa delar var avslutad. Vid nämnda
tidpunkt, då anmälan om ytterligare brottsligt förfarande av L förelåg,
beslöt Eliason på begäran av Stenelid, att frågan om åtal mot L skulle
handläggas av Eliason, att Stenelid dock tillsvidare skulle kvarstå såsom
förundersökningsledare samt att den fortsatta utredningen skulle handhavas
av kriminalstatspolisen. Utredning verkställdes därefter — med vissa av
andra utredningsuppdrag föranledda avbrott — av förste kriminalassistenten
A. Alemo och kriminalassistenten K. Ruthberg, kriminalstatspolisen,
under tiden den 27 april — december 1953 beträffande ifrågasatt
förskingring av L dels från dödsboet efter fru Amanda Hedlöf, varom
anmälan gjorts den 20 april 1953, och dels från konsulinnan Karin Berglunds
konkursbo, varom polisen fått kännedom efter den 11 maj 1953.
Protokoll över den av kriminalstatspolisen verkställda utredningen överlämnades
den 4 januari 1954 till Stenelid. Den 9 januari övertogs åtalsärendet
mot L i dess helhet av Eliason. Det tilldelades samma dag dåvarande
biträdande landsfogden i länet Wiberg. Under Wibergs ledning verkställdes
därefter, i anledning av anmälan av Astrid Nilsson den 10 februari
1954 viss ytterligare utredning, vilken var slutförd i september 1954.
Wiberg kunde på grund av andra brådskande göromål icke slutföra ärendet,

256

innan han i slutet av november 1954 erhöll tjänstledighet för uppehållande
av landsfogdetjänst i annat län. Den 1 december 1954 övertogs ärendet av
t. f. biträdande landsfogden 0. Walle. På grund av rådande arbetsanhopning
å landsfogdeexpeditionen medhann Walle icke att slutföra ärendet.
Sedan Emanuelsson hänvisats att tjänstgöra hos Eliason, handhade Emanuelsson
från och med den 16 februari 1955 ärendet. Emanuelsson beslöt
åtal mot L och yrkade i stämningsansökningar till rådhusrätten i Y den
4 och den 10 mars 1955 ansvar å L enligt 22 kap. 3 § strafflagen för grov
förskingring i sex särskilda fall. Huvudförhandling i målet ägde rum den
31 mars. Rådhusrätten dömde den 14 april L för grov förskingring i fem
fall att hållas till straffarbete ett år sex månader.

Riksåklagarämbetet anförde i sitt utlåtande: Ämbetet ville till en början
anföra några allmänna synpunkter rörande de betingelser, under vilka
polis- och åklagarmyndigheterna hade att fullgöra sina åligganden. När
rättegångsreformen genomförts år 1948, hade varken polis- eller åklagarmyndigheterna
förfogat över de personella resurser, som utgjort en nödvändig
förutsättning för att de skulle kunna på tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden enligt det nya processförfarandet. Under de år rättegångsreformen
varit i kraft hade från vederbörande myndigheters sida
stora ansträngningar gjorts att söka tillgodose de ökade krav, som genom
reformen i olika hänseenden ställdes å personalen inom polis- och åklagarväsendet.
Inom åklagarväsendet hade en relativt betydande upprustning
successivt kunnat genomföras, medan däremot nödig utbyggnad av kriminalpolisen
icke kunnat ske. Under sådana omständigheter hade det uppenbarligen
under de gångna åren mött och mötte alltjämt mycket stora svårigheter
för åklagarna och den brottsutredande kriminalpolispersonalen att
så snabbt och effektivt som önskvärt vore genomföra förundersökningar i
brottmål. Svårigheterna hade ytterligare accentuerats genom att brottsligheten
under senare år stegrats samtidigt som den undergått förskjutning
mot mera intellektuellt betonade brottstyper, särskilt förmögenhetsbrott
av invecklad och svårutredd beskaffenhet. Att polis- och åklagarmyndigheterna
haft och alltjämt hade att arbeta under angivna förhållanden vore
ur rättsvårdens synpunkt desto mera beklagligt som någon brist på personal
i allmänhet icke syntes ha förefunnits vid domstolarna och alltså förutsättningar
förelegat för en snabb domstolshandläggning av brottmålen.

Vad som förekommit i fråga om handläggningen av åtalsärendet mot L
borde, anförde riksåklagarämbetet vidare, ses mot bakgrunden av vad sålunda
anförts om de förhållanden, under vilka polis- och åklagarmyndigheterna
hade att fullgöra sina åligganden. I och för sig måste det naturligen
anses otillfredsställande att den egentliga polisutredningen i ärendet dragit
en tid av omkring ett år tio månader ävensom att åtalsfrågan blivit avgjord
först mer än fem månader efter polisutredningens avslutande. Emellertid
finge av de redogörelser, som i ärendet lämnats rörande utredningens

257

bedrivande dels under den tid utredningen bedrivits av kriminalpolisen i
Y, d. v. s. den 21 november 1952—slutet av april 1953, och dels under
den tid den handhafts av kriminalstatspolisen, d. v. s. den 27 april—
december 1953, anses framgå, att förundersökningen bedrivits så skyndsamt
omständigheterna medgivit. Visserligen hade under den tid utredning
verkställts av kriminalstatspolisen förekommit vissa avbrott i utredningsarbetet,
men dessa avbrott syntes huvudsakligen ha berott på att utredningspersonalen
måst tagas i anspråk för annat brådskande utredningsarbete.
I ärendet hade av Emanuelsson gjorts gällande, att åtal skulle
kunnat väckas betydligt tidigare än som skett, därest L anhållits och utredningen
hela tiden omhänderhafts av statspolisen. I detta avseende hade
Stenelid förklarat, att han under den tid han tjänstgjort såsom undersökningsledare
i ärendet icke ansett omständigheterna vara sådana, att han
funnit skäl att tillgripa anhållande och häktning av L. Eliason, som syntes
ansluta sig till Stenelids bedömning av häktningsfrågan, hade i avgivet
yttrande närmare redogjort för de svårigheter, som vid den tid, när förundersökningen
inletts mot L, förelegat att avdela statskriminalpolis
att biträda med förundersökningen. Även om de av Emanuelsson
angivna åtgärderna, anhållande och häktning av L samt utredning genom
kriminalst atspolisens försorg, måhända i och för sig skulle varit ägnade
att befordra ett snabbare avgörande av åtalsärendet, ansåge sig ämbetet
med hänsyn till de i ärendet upplysta förhållandena icke kunna rikta någon
anmärkning mot att de berörda åtgärderna icke vidtagits. Det vore för
övrigt att märka, att angelägenheten att snabbt genomföra utredning
om och lagföring för brott icke borde motivera en häktningsframställning,
som enligt vanliga straffprocessuella bedömningsgrunder icke tedde sig
som verkligt påkallad. Att i det närmaste ett halvt år förflutit från det
förundersökningen avslutats till dess åtalsbeslut meddelats vore i och för
sig anmärkningsvärt men syntes med hänsyn till vad för ämbetet vore
känt rörande arbetsbelastningen för landsfogden och biträdande landsfogden
i länet och då — såsom Eliason anfört — av honom i slutet av år
1954 hos ämbetet begärd personalförstärkning av brist på personal icke
kunnat tillhandahållas förrän i februari 1955 få anses vara ursäktligt.

Riksåklagarämbetet anförde vidare: Iljern hade i sin skrivelse till JO
anmärkt — förutom att det dragit alltför långt ut på tiden innan förundersökningen
mot L avslutats och åtal blivit väckt — bland annat att
det ville förefalla, som om man låtit outredda åtalspunkter fördröja anställande
av åtal beträffande sådana åtalspunkter, i vilka utredningen på
ett tidigt stadium slutförts av polis- och åklagarmyndigheterna, och att
man sålunda icke syntes ha övervägt att uppdela målet i etapper. I anledning
därav ville ämbetet uttala, att då L — såsom i ärendet framginge
— överfört medel från den ena klienten till den andra och det till följd
därav visat sig svårt att utreda, huru stora belopp L kommit att undan -

17 J ust it icombudsmannc

ämbetsbcrät tclsc till 1957 ars riksdan.

258

draga sina olika klienter, det icke syntes ha varit möjligt eller lämpligt
att uppdela målet i etapper. Någon anledning att på grund av Hjerns
framställning företaga någon undersökning om vilka ”speciella kostnader”,
som åsamkats det allmänna för förundersökningen i målet mot L, syntes
ämbetet icke föreligga. På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning
till innehållet i de av riksåklagarämbetet införskaffade remissyttrandena
föreslog ämbetet, att JO ville låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Väl fann jag det vara i hög grad angeläget, att brottsutredningar bedreves
med största möjliga skyndsamhet. Utredningen i ärendet gav emellertid
icke vid handen, att den i och för sig mycket anmärkningsvärda tidsutdräkt,
som förekommit i detta fall, kunde läggas den polis- och åklagarpersonal,
som tagit befattning därmed, till last såsom tjänsteförsummelse.
Fastmera syntes utredningen visa, att dröjsmålet i huvudsak föranletts av
alldeles särskilda omständigheter. På grund härav och med hänvisning till
vad riksåklagarämbetet i detta hänseende och i övrigt anfört ansåg jag
mig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

27. Jämlikt lagen om avbetalningsköp förutsattes för återtagande

av försålt gods att köpehandlingen upptager det pris, till vilket
säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant
betalning. Fråga om innebörden härav

Av handlingarna i ett genom klagomål av Royal Päls Aktiebolag härstädes
anhängiggjort ärende framgår följande.

Enligt ordersedel den 14 december 1954 köpte verkmästaren Thorvald
Dale i Kolbäck av klaganden en päls för 3 300 kronor. Av köpesumman
erlades 700 kronor kontant nyssnämnda dag och skulle återstoden betalas
med 200 kronor senast den 30 i varje följande månad, med början i januari
1955, tills full likvid erlagts. Klaganden förbehöll sig äganderätten
till pälsen, tills köpeskillingen till fullo betalats. Leverans ägde rum den
16 december.

I ordersedelns — i övrigt tryckta — text ifylldes vid köpet vissa uppgifter
angående bland annat pälsens beskaffenhet och pris, så att handlingen
härutinnan erhöll följande lydelse (vad sålunda ifyllts utmärkes här
med citationstecken):

”Nat.nerzryckt bisam”................. Kr. ”3.300”

-f- 5 % avbetalningstillägg .............. Kr. ”--”

Summa Kr. ”3.300”

259

Med förmälan att Dale underlåtit att gälda 1 400 kronor, som förfallit
till betalning, anhöll klaganden i en den 27 oktober 1955 till landsfiskalen
i Hallstahammars distrikt inkommen ansökan om handräckning för pälsens
återtagande.

Genom resolution den 28 oktober yttrade biträdande landsfiskalen i
distriktet G. Lundquist att — enär köpeavtalet icke enligt föreskrifterna i
10 § första stycket 2) lagen om avbetalningsköp innehölle uppgift om det
pris, till vilket klaganden skulle varit villig att sälja pälsen mot kontant
betalning, ärendet icke kunde upptagas till prövning.

Sedan klaganden hos länsstyrelsen i Västmanlands län anfört besvär häröver,
fann länsstyrelsen genom resolution den 6 december 1955 överklagade
beslutet lagligen grundat och prövade förty skäligt lämna besvären utan
bifall, varvid tillkännagavs, att jämlikt 14 § nyssnämnda lag klagan ej
finge föras mot länsstyrelsens beslut.

I en den 29 december 1955 hit inkommen klagoskrift anförde klaganden
i huvudsak följande: Å ordersedeln hade i utrymmet för eventuellt avbetalningstillägg
icke angivits något belopp utan anbragts ett streck. Detta hade
skett för att markera, att något tillägg icke betingats. Det uppgivna priset
3 300 kronor hade således utgjort kontantpriset. En dylik tolkning hade
godtagits av förste stadsfogden i Stockholm i bland annat två angivna fall,
då klaganden erhållit handräckning på grund av kontrakt, som varit avfattade
på exakt samma sätt som i fallet Dale. Det vore orimligt, att klaganden
genom att avstå från avbetalningstillägg skulle förlora det skydd,
som eljest enligt avbetalningslagen tillkomme klaganden. Som Lundquist
och länsstyrelsen icke haft laga grund för sin vägran att lämna klaganden
handräckning, hemställde klaganden, att JO måtte taga under övervägande
att ålägga länsstyrelsen att ompröva ärendet.

I anledning av klagomålen avgåvos yttrande av förste stadsfogden i
Stockholm friherre Olof Beck-Friis och utlåtande av ÖÄ samt därefter
yttranden av Lundquist och länsstyrelsen, varjämte klaganden inkom med
påminnelser.

Beck-Friis anförde i sitt yttrande: Enligt 10 § avbetalningslagen — i
detta lagrums lydelse efter de den 1 januari 1954 ikraftträdda ändringarna
— finge säljare hos vederbörande utmätningsman söka handräckningför
godsets återtagande under förutsättning, att om avbetalningsköpet upprättats
en av köparen underskriven handling, som uppfyllde bland annat
det villkor, att den upptoge det pris, till vilket säljaren skulle varit villig
att sälja godset mot kontant betalning. Möjligheten att på detta sätt återtaga
godset utgjorde ett undantag från regeln att exekution icke kunde
erhållas, om det icke förelåge eu av vederbörlig myndighet utfärdad exekutionsurkund.
Med beaktande därav syntes kunna göras gällande, att ut -

260

mätningsman hellre borde vägra handräckning än meddela sådan, om i
något avseende syntes tveksamt, huruvida de formella och materiella förutsättningarna
för säljarens rätt att få godset återtaget vore uppfyllda. När
Beck-Friis i samband med de år 1953 genomförda ändringarna i avbetalningslagen
tillfrågats av olika säljare huru kontantpriset lämpligen borde
angivas, hade han därför uttalat, att det borde ligga j. säljarens eget intresse
att uttryckligen använda det i den nya lagtexten förekommande ordet
”kontant”, så att anledning till tvekan om ifrågavarande villkor uppfyllts
i möjligaste mån undvekes. Under den första tiden efter de nya reglernas
ikraftträdande hade Beck-Friis också varit benägen att i ifrågavarande avseende
låta kontrakten underkastas en mycket sträng formell prövning och
generellt vägra handräckning, om icke kontantpriset angivits med direkt
användande av ordet ”kontant”. Så småningom hade Beck-Friis emellertid
haft att tillämpa de nya bestämmelserna å ett betydande antal ärenden
och därigenom vunnit närmare kännedom icke blott om inom olika branscher
förekommande praxis i fråga om avbetalningsprisets förhållande till
kontantpriset utan även om huru de nya bestämmelsernas beaktande kommit
till uttryck i olika förekommande typer av kontrakt sformulär. Han
hade sålunda exempelvis funnit, att inom vissa branscher — såsom bokhandeln
— avbetalningspriset så gott som regelmässigt vore detsamma som
kontantpriset ävensom att det inom andra branscher — såsom pälshandeln
— vore vanligt men långt ifrån regelmässigt, att pristillägg icke utginge
vid kreditköp. Genom den ökade erfarenhet Beck-Friis sålunda vunnit
hade han fått större möjligheter att vid sitt ställningstagande till frågan,
huruvida villkoret angående kontantprisets angivande blivit uppfyllt i de
olika ärendena, taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Beck-Friis funne sig numera icke böra vägra handräckning, om visserligen
ordet ”kontant” icke förekomme i kontraktet men genom kontraktets lydelse
— sedd mot bakgrunden av förhållandena i det särskilda fallet —
ändock måste ha blivit för köparen uppenbart, att visst i kontraktet angivet
pris vore det pris, till vilket säljaren skulle varit villig sälja godset mot
kontant betalning.

En omständighet, som kunde ha betydelse vid bedömandet om en i ett
köpekontrakt intagen prisuppgift kunde godtagas som uppgift om kontantpriset,
vore — fortsatte Beck-Friis — det uppgivna prisets storlek i förhållande
till det vanliga kontantpriset å det slags gods köpet gällde. Om
det i kontraktet uppgivna priset vore avgjort högre än det vanliga kontantpriset,
så kunde detta giva anledning till antagande, att skillnaden utgjorde
ett avbetalningstillägg och att det i kontraktet uppgivna priset sålunda
icke vore kontantpriset, trots att kontraktets lydelse gåve vid handen, att
så vore fallet. Emellertid vore det icke alltid möjligt att av den i kontraktet
förekommande beteckningen å godset få en sådan uppfattning om godset,
att dess vanliga kontantpris kunde fastställas. Om det vore fråga om gods

201

med mycket varierande utseende och beskaffenhet — exempelvis pälsar
vore det ofta icke möjligt att uttala sig om det vanliga kontantpriset, förrän
godset besiktigats. Man kunde således icke alltid redan före verkställighetsstadiet
lämna ett slutgiltigt godkännande av kontraktets formulering i avseende
å kontantprisets angivande. Reservation måste göras för omständigheter,
som kunde framkomma sedan köparen underrättats om den sökta
handräckningen och godset besiktigats. Det maste emellertid understrykas,
att sådan reservation kunde behöva göras, även om säljaren vid angivandet
av det pris, till vilket han skulle varit villig att sälja godset mot kontant
betalning, uttryckligen använt ordet ”kontant”. I det fall exempelvis, da
säljaren i kontraktet angivit visst kontantpris men måste anses ha varit
beredd att därå lämna viss rabatt, kunde det tänkas, att köparen gjorde
gällande att han icke skulle bestämt sig för kreditköp, om han fått upplysning
om möjligheten att erhålla rabatt. Det kunde då tänkas, att utmätningsmannen,
sedan han genom besiktning fått närmare kännedom om
godsets beskaffenhet och tagit ställning till alla övriga förevarande omständigheter,
icke kunde nöja sig med att låta rabatten inverka vid bestämmandet
av kvotdelen av de icke förfallna oguldna posterna utan måste
vägra handräckning under den motivering, att kontraktet icke upptoge det
nettopris till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant
betalning.

Vad avsåg de av klaganden angivna ärendena, som handlagts av BeckFriis,
anförde denne: I dessa ärenden hade köparen underrättats om den
begärda handräckningen, men verkställighet hade icke kunnat ske, enär
avbetalningsgodset ej anträffats. Beträffande ett av dessa fall borde emellertid
upplysas, att å kontraktet funnits med maskin tillskrivet ”Avbetalningspriset
= Kontantpriset”. Beck-Friis hade i ett flertal andra ärenden
— gällande olika branscher — låtit verkställa handräckning å kontrakt, i
vilka prissättningen angivits på i huvudsak samma sätt som i det i klagoskriften
berörda kontraktet. Beck-Friis hade i dessa ärenden vid genomläsning
av kontraktet fått den uppfattningen, att det genom kontraktets
formulering blivit för köparen fullt klargjort, att han icke behövt betala
något pristillägg för att erhålla kredit. Det hade därefter vid verkställigheten
icke genom invändning av köparen, genom godsets besiktning eller
på annat sätt framkommit någon omständighet, på grund varav riktigheten
av denna uppfattning bort ifrågasättas.

ÖÄ anförde i sitt utlåtande: Ämbetet hade för sin del ej haft till bedömning
något fall, i vilket fråga varit, huruvida handräckning enligt lagen om
avbetalningsköp kunde medgivas, därest avbetalningshandlingen endast
indirekt lämnade upplysning om kontantpriset. Enligt ämbetets mening
borde man vid tillämpningen av 10 § första stycket 2) lagen om avbetalningsköp
väl icke uppställa ett oeftergivligt krav på att i ifrågavarande

262

avseende visst uttryckssätt använts i avbetalningshandlingen, såsom att
ordet ”kontant” förekomme självständigt eller såsom del av ett sammansatt
ord. Om kontantpriset angivits endast indirekt, borde emellertid formuleringen
vara sådan, att den å ena sidan måste anses innefatta en försäkran
av säljaren om vad som utgjorde varans kontantpris och å andra sidan vore
tillräckligt tydlig för att rätt uppfattas av köpare i gemen. Därest i nu
förevarande fall alla tre raderna ifyllts med sifferbelopp, torde det få anses
otvetydigt att beloppet å den första raden utmärkte varans kontantpris.
Här låge emellertid saken till på det sättet, att säljaren å andra raden med
ett streck markerat, att något avbetalningstillägg ej förekomme. Huruvida
av detta kunde dragas den slutsatsen, att därmed avgivits en försäkran av
ovan angiven innebörd, syntes ÖÄ tveksamt. Och i varje fall vore ämbetet
av den uppfattningen, att en sådan innebörd icke tillräckligt tydligt framstode
för köpare i gemen. Då det här gällde en formföreskrift — av avgörande
betydelse för frågan om handräckning för gods återfående kunde
ske — ansåge ÖÄ, i motsats till förste stadsfogden, hänsyn icke kunna tagas
till en sådan omständighet som att det inom ifrågakommande bransch
kunde vara vanligt att pristillägg icke utginge vid avbetalningsköp; med
hänsyn till föreskriftens nyss angivna innebörd ifrågasatte ämbetet för
övrigt, huruvida utredning i sådant hänseende borde överhuvudtaget företagas
för prövning av spörsmålet om handräckning kunde ske. ÖÄ kunde
icke underlåta att uppställa frågan huru man — om man accepterade klagandens
ståndpunkt med avseende å det nu ifrågavarande avbetalningskontraktet
— skulle ställa sig i det läget att exempelvis hela den råd i
kontraktet, som berörde avbetalningstillägg, överkorsats eller om å densamma,
i stället för ett streck, införts siffran 0 eller raden lämnats outfylld,
d.v.s. någon strec-kning ej förekommit. Skillnaden mellan de alternativ,
som sålunda kunde stå till buds beträffande klausulens användande, syntes
för en köpare framstå som skäligen minimal. På grund av det anförda och
under erinran jämväl om syftet med 1953 års lagändringar, varvid hänvisades
till NJA 1953 avd. II s. 261 och 263 samt 287 o. f., funne ÖÄ för
sin del, att nu förevarande avbetalningskontrakt icke uppfyllde kravet i
10 § första stycket 2) lagen om avbetalningsköp och att följaktligen — såsom
ock skett — handräckning ej skolat medgivas.

Lundquist anförde i sitt yttrande: När begäran om handräckning inkomme
till utmätningsman, hade denne att i första hand pröva sin egen
behörighet och att i andra hand undersöka, om inkomna handlingar uppfyllde
lagens fordringar. På detta stadium hade utmätningsman varken
skyldighet eller möjlighet att ingå i prövning huruvida verkställighet sedan
kunde ske, exempelvis efter invändning från köparen eller på grund av att
godset sålts till för högt pris. Undersökningen komme därför som regel att
omfatta handlingarnas verkställbarhet. Om handlingarna vore formellt full -

263

ständiga, inleddes — åtminstone vad landsbygden beträffade — därefter
handräckningsåtgärden med att underrättelse om den begärda åtgärden av
utmätningsmannen utfärdades och tillställdes köparen. Vid undersökning
av det nu aktuella fallet hade Lundquist funnit, att avtalet varit upprättat
å sådan tid att bestämmelserna i 10 § avbetalningslagen i dess lydelse från
och med den 1 januari 1954 skulle tillämpas. I avtalet skulle därför bland
annat kontantpriset vara angivet. Av anteckningarna i avtalet kunde man
emellertid icke med säkerhet utläsa, huruvida beloppet 3 300 kronor vore
kontant- eller avbetalningspris. Lundquist hade tidigare ansett, att man
borde tolka bestämmelsen om kontantprisets angivande i avtal så strikt,
att ordet ”kontant” borde ingå i sammanhanget. Denna uppfattning hade
Lundquist emellertid numera — sedan han vunnit mera erfarenhet av de
nya bestämmelserna — reviderat såtillvida, att han ansåge att man borde
bevilja handräckning på grund av avtal, däri beloppen vore specificerade
och det funnes angivet ”tillkommer avbetalningstillägg” eller liknande tydligt
uttryck. Lundquist ansåge icke, att kontantpriset vore tydligt angivet
genom att ett streck anbragts på raden för avbetalningstillägg. Man kunde
i föreliggande fall — såsom Lundquist i sitt yttrande till länsstyrelsen över
klagandens besvär därstädes också anfört — icke helt frigöra sig från misstanken,
att de 300 kronorna utöver 3 000 kronor utgjorde 10 procent avbetalningstillägg.

Länsstyrelsen yttrade: Handräckning borde beviljas endast om köpehandlingen
klart utvisade, att de i 10 § lagen om avbetalningsköp angivna
förutsättningarna vore för handen. En exekutiv myndighet borde icke inlåta
sig på domstolsmässiga bedömanden. Så snart kontraktet i något hänseende
gåve rum för olika tolkningar, borde ansökan om handräckning därför
avslås. Av ifrågavarande kontrakt kunde icke med logisk säkerhet dragas
den slutsatsen, att den angivna prissumman tillika skulle utgjort kontantpris.
Det kontraktsformulär, som använts, uteslöte icke möjligheten att
angiva avbetalningspriset i första raden och genom underlåtenhet att ifylla
andra raden med en siffra undgå att angiva kontantpriset. En mindre nogräknad
agent skulle på så sätt lätt kunna bibringa köparen den uppfattningen,
att han lyckats pruta ned köpesumman. För den säljare, som ville
undgå misstankar i sådan riktning, vore det uppenbarligen en enkel sak
att använda ett kontraktsformulär som uteslöte varje missförstånd. Länsstyrelsen
vidhölle därför sin uppfattning, att handräckning i detta fall rätteligen
vägrats.

T sina påminnelser åberopade klaganden det av Beck-f riis avgivna yttrandet
under påpekande, att förste stadsfogden vore den mest anlitade
myndigheten i landet beträffande ärenden av detta slag. Visserligen vore
det — anförde klaganden vidare — anmärkningsvärt att ÖÄ företrädde eu

264

annan mening än Beck-Friis, men av ämbetets yttrande framginge, att dess
ståndpunkt grundade sig på ett teoretiskt resonemang och att ämbetet
funne det tveksamt, huruvida av kontraktets formulering kunde dragas den
slutsatsen att därmed avgivits en försäkran av säljaren om vad som utgjort
varans kontantpris. Beträffande Lundquists ”misstanke” om att 300 kronor
av köpesumman skulle utgöra avbetalningstillägg framhöll klaganden på
anförda skäl, att ett dylikt antagande vore verklighetsfrämmande och fullkomligt
felaktigt, varjämte klaganden förebragte viss utredning utvisande
att, om köparen fullgjort sina betalningar, klagandens bruttointäkt å ifrågavarande
försäljning skulle ha utgjort 21,2 procent och att, om kontantpriset,
såsom Lundquist ifrågasatt, varit 3 000 kronor, bruttointäkten skulle
ha blivit endast 13,5 procent, vilket enligt uppgift av klaganden skulle
betydligt understiga klagandens omkostnader. I anledning av vad länsstyrelsen
i sitt yttrande anfört upplyste klaganden vidare, att någon försäljning
genom agenter icke förekomme i klagandens företag utan endast
butiksförsäljning.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag följande i skrivelse till klaganden
upptagna uttalanden, vilka jämväl delgåvos de hörda myndigheterna.

Genom lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp anordnades i syfte
att införa ett snabbt och billigt tillvägagångssätt för återtagande av gods,
som sålts på avbetalning, ett särskilt handräckningsförfarande genom utmätningsman,
avsett för sådana fall, då någon tvekan icke kunde råda om
att köparen på grund av bristande betalning var skyldig att lämna godset
från sig. Såsom förutsättning för dylik handräckning angavs i 10 § nyssnämnda
lag, att skriftlig handling upprättats om köpet. Före tillkomsten
av lagen om avbetalningsköp måste säljaren alltid anlita det omständligare
och kostsammare sättet att vända sig till domstol för att få godset åter.

Vid 1953 års ändringar i nyssnämnda lag — vilka trädde i kraft den
1 januari 1954 — föreskrevs i 10 § andra stycket 2) såsom ytterligare förutsättning
för handräckning, att köpehandlingen skulle upptaga det pris, till
vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning.
Nämnda villkor har, såsom framhållits under förarbetena (se NJA II 1953
s. 308), en dubbel funktion. Det har till syfte att för köparen klargöra, hur
mycket han måste betala i pristillägg för att erhålla kredit. Enligt 4 § andra
stycket skall vidare säljarens uppgift om kontantpriset läggas till grund
för den enligt punkt 2) i första stycket föreskrivna reduktionen av icke
förfallna poster av köpesumman, såvida det ej kan antagas att godset kunde
ha köpts till lägre pris. Härav följer att uppgiften om kontantpriset är av
betydelse för utmätningsmannen, då denne i samband med handräckningen
skall för avräkningen mellan säljaren och köparen pröva förhållandet mellan
kontantpriset och avbetalningspriset.

265

Då utmätningsman har att avgöra huruvida ett dylikt villkor om kontantprisets
angivande blivit uppfyllt, måste han uppenbarligen beakta, vilka
omständigheter som föreligga i det särskilda fallet. Den vägledande synpunkten
vid bedömningen måste med hänsyn till vad nyss upptagits angående
syftemålet med villkoret vara, att det för utmätningsmannen framstår
såsom uppenbart att köparen varit medveten om att visst i köpehandlingen
uppgivet belopp anger det pris, till vilket säljaren skulle varit villig
att sälja godset mot kontant betalning. Framgår det klart att köparen varit
medveten härom, synes det i princip vara av underordnad betydelse att
ordet kontant måhända icke förekommer i texten; i praktiken torde det
emellertid — om visst belopp icke uttryckligen angivits såsom varans kontantpris
— ofta vara svårt att i handräckningsärendet objektivt fastställa
att köparen uppfattat saken på detta sätt. Självfallet bör utmätningsmannen
därför iaktta försiktighet vid sin bedömning av dessa frågor. Fn
strikt lagtillämpning är motiverad även av att handräckningsförfarandet
innefattar ett avsteg från den ur rättssäkerhetssynpunkt viktiga principen
att exekution i allmänhet kan erhållas endast då det föreligger en av judiciell
myndighet fastställd exekutionstitel.

Mot bakgrunden av vad nu sagts om syftet med och innebörden av nu
berörda bestämmelse i 10 § lagen om avbetalningsköp kan jag icke finna,
att uttryckssättet i ordersedeln ger upplysning om kontantpriset för pälsen
på ett så klarläggande och otvetydigt sätt, att Dale på grund därav måste
ha insett, att det överenskomna priset, 3 300 kronor, jämväl vore priset
vid kontantköp, i all synnerhet som ett dylikt förhållande för de flesta
köpare måste framstå såsom en avvikelse från det sedvanliga. Icke heller
eljest har i handräckningsärendet förekommit något, som visar att Dale
måste ha uppfattat det i ordersedeln angivna beloppet 3 300 kronor som
kontantpris. I likhet med ÖÄ anser jag därför, att Lundquist och länsstyrelsen
haft fullt fog för att vägra den begärda handräckningen.

Klagomålen föranleda följaktligen icke någon min vidare åtgärd. I detta
sammanhang må emellertid erinras om att det givetvis är klaganden obetaget
att vid domstol föra talan om att återfå pälsen.

I sitt yttrande har Beck-Friis framfört vissa principiella synpunkter med
i viss mån vidare syftning än det i ärendet föreliggande fallet.

Beck-Friis har sålunda framhållit att, allteftersom hans erfarenhet av
praxis ökat, han för sin del funnit att inom exempelvis bokhandeln avbetalningspriset
i regel vore detsamma som kontantpriset och att det inom vissa
andra branscher — såsom pälshandeln — vore vanligt, ehuru långt ifrån
regelmässigt, att pristillägg icke förekomme vid kreditköp. På grund därav
hade Beck-Friis vid sitt ställningstagande till frågan, huruvida villkoret
angående kontantprisets angivande blivit uppfyllt i de olika ärendena, fått
större möjlighet att taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

266

I anledning av vad Beck-Friis sålunda anfört vill jag framhålla att
— även om det för viss utmätningsman, på grund av hans erfarenhet i
hithörande frågor, stundom kan framstå såsom uppenbart att särskilt avbetalningstillägg
icke betingats och att uppgivet pris således utgör varans
kontantpris utan att detta förhållande uttryckligen angivits — det likväl
mestadels torde vara ovisst, huruvida även köparen för sin del uppfattat
saken på samma sätt. Att i det enskilda fallet med erforderlig grad av
säkerhet bedöma, huru köparen uppfattat saken, lärer i regel vara omöjligt
för utmätningsmannen annat än i de för visso sällsynta undantagsfall, då
det framgår att köparen själv är branschman eller eljest har motsvarande
kännedom om praxis inom viss bransch.

Vidare synes Beck-Friis anse, att en av utmätningsmannen företagen
jämförelse mellan å ena sidan det i visst fall uppgivna priset och å andra
sidan pris för gods av det slag, varom i det särskilda fallet är fråga — eventuellt
i förening med besiktning av godset — skulle kunna ha betydelse
vid bedömandet av huruvida en i köpehandlingen intagen prisuppgift kan
godtagas som uppgift om kontantpriset. Enligt min mening kan en dylik
jämförelse icke — annat än måhända i undantagsfall — vara av nämnvärd
betydelse för bedömandet av huru köparen uppfattat den lämnade prisuppgiften.

Beck-Friis har slutligen yttrat att i fall, då säljaren i kontrakt angivit
visst kontantpris men varit beredd att lämna viss rabatt, utmätningsmannen
kunde tänkas icke nöja sig med att låta rabatten inverka vid bestämmandet
av huru de icke förfallna posterna skulle beräknas utan måste
vägra handräckning på den grund, att köpehandlingen icke upptoge det
nettopris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant
betalning.

I anledning härav vill jag hänvisa till följande uttalanden i motiven till
1953 års lagstiftning (se NJA II 1953 s. 288): Enligt andra stycket av 4 §
skall av säljaren i avtalet lämnad uppgift om kontantpriset läggas till grund
för beräkningen enligt punkt 2) i första stycket, där det ej kan antagas att
godset kunde ha köpts till lägre pris. Även om köparen icke gjort invändning
mot säljarens uppgift, skall utmätningsmannen lämna densamma utan
avseende, om han finner det uppgivna priset vara högre än det vanliga
kontantpriset. Säljaren är icke fritagen från skyldighet att på begäran av
köparen eller utmätningsmannen lämna ytterligare upplysningar om sin
prissättning. Vid kontantförsäljning av varor, för vilka visst pris angivits
i katalog eller annan prislista, medges ej sällan rabatt å detta pris. Utmätningsmannen
bör ägna uppmärksamhet åt detta förhållande och, där säljaren
uppgivit bruttopriset, göra erforderligt avdrag.

Dessa motivuttalanden synas mig närmast ge vid handen, att det icke
är lagstiftarens mening att utmätningsmannen skall vägra handräckning,
för den händelse säljaren i köpehandlingen uppgivit bruttopriset och icke

267

nettopriset som varans kontantpris. Utmätningsmannen bör dock ha sin
uppmärksamhet riktad på dylika fall för att kunna riktigt beräkna beloppet
av icke förfallna poster.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

28. Felaktig handläggning av mål angående bötesförvandling

Sedan allmän åklagare hos Gärds och Albo domsagas häradsrätt i två
särskilda ansökningar anhållit om förvandling av oguldna böter, som
åclömts dels chauffören Per R, med tillhopa 610 kronor, och dels ladugårdsskötaren
Gösta P, med tillhopa 342 kronor 50 öre, företog häradsrätten
under ordförandeskap av häradshövdingen A. Schedin den 9 mars 1956
förhör i förvandlingsmålen.

Beträffande R, som icke var närvarande vid rätten, upplyste åklagaren
att II föregående dag erlagt 200 kronor såsom avbetalning samt lovat att
den första i varje månad med början i april betala ytterligare 100 kronor.
Åklagaren tillstyrkte därför anstånd med målets avgörande.

P uppgav för sin del vid förhör, att han under vintern haft svårt att
erhålla anställning och att han ämnade betala böterna, så snart han finge
arbetsinkomst, vilket han beräknade skola ske då vårbruket började. Åklagaren
tillstyrkte därefter anstånd med målets avgörande på villkor att P
genom avbetalning under de närmaste månaderna betalade sina böter.

De redogörelser av indrivningsmyndigheten, vilka förelågo i målen,
utvisade att beslut om anstånd med erläggande av böterna eller om avbetalning
av dem i intetdera fallet meddelats eller begärts.

Genom särskilda beslut samma dag i de båda målen fann häradsrätten
med hänsyn till vad som blivit upplyst skäligt meddela de bötfällda anstånd
med betalningen av böterna till den 1 augusti 1956, och hade åklagaren,
därest böterna vid uppskovstidens utgång icke till fullo betalats, att
fullfölja ansökningarna om böternas förvandling, vilka häradsrätten därest
fullföljd skedde komme att upptaga till slutlig prövning å allmänna tinget
den 24 augusti 1956.

Vid inspektion av häradsrätten den 18 juli 1956 anmärkte tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik, att det icke ankomme på domstol
att meddela anstånd med betalning av böter samt att rätten bort jämlikt
12 § lagen om verkställighet av bötesstraff hänskjuta saken till indrivningsmyndigheten
för ny behandling och därigenom skilja sig från målen.

I därefter infordrat yttrande anförde Schedin följande.

Vid handläggningen av målen hade åklagaren tillstyrkt anstånd med

268

målens avgörande till första sammanträdet efter sommarferierna för att de
bötfällda skulle kunna erlägga böterna. Rättens beslut hade också gatt ut
på ett sådant uppskov. Besluten borde dock givits en formulering, som
närmare anslöte sig till vad som åsyftats, men Schedin hade godtagit protokollförarens
förslag därutinnan. Av NJA II 1938 s. 61 syntes framgå, att
bestämmelsen om återförvisning enligt 12 § till indrivningsmyndigheten i
första hand åsyftade fall, då utredningen i något hänseende vore bristfällig.
Sådan omständighet hade ej förelegat i förevarande mål. Att uppskov
finge äga rum och i vissa fall vore att föredraga framför återförvisning till
indrivningsmyndigheten syntes framgå av justitierådet Sandströms artikel
om bötesverkställighetslagen i SvJT 1939 s. 53 o. f. samt Sv.JT 1942 s. 721
och 724.

Vid ärendets avgörande gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande uttalanden.

Enligt 1 § lagen om verkställighet av bötesstraff äger myndighet, som
har att ombesörja bötesindrivning, under angiven förutsättning medgiva
bötfälld anstånd med böternas erläggande under viss tid, i regel fyra månader
från det beslut därom meddelas. Myndigheten må ock medgiva avbetalning
av böterna i särskilda poster.

Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforderlig
i fråga om anstånd eller avbetalning eller ock rörande åtgärd för indrivning
av böterna, skall domstolen jämlikt 12 § nyssnämnda lag hänskjuta
saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten.

Att domstolen icke äger befogenhet att själv förordna om anstånd eller
avbetalning eller om indrivningsåtgärd är uppenbart och har för övrigt
förutsatts i förarbetena till lagen (se exempelvis NJA II 1938 s. 60 o. f.).
Beslut om sådan åtgärd ankommer på indrivningsmyndigheten.

Motiven till 12 § giva vid handen, att med lagrummet närmast åsyftas
tillvaratagande av de olika möjligheter, som erbjuda sig för att genom
åtgärder för böternas gäldande kunna undgå ådömandet av förvandlingsstraff,
samt att hänskjutande till indrivningsmyndigheten skall ske icke
blott i det fall som Schedin i sitt yttrande särskilt framhållit, nämligen
när i visst mål utredningen befinnes otillräcklig, utan även när omständigheter
tillkommit som ställa i utsikt att genom anstånd, avbetalning eller
indrivning böterna kunna bli guldna och att således vidare beslut av domstolen
kan bli överflödigt (se NJA II 1938 s. 61).

Någon annan utväg för domstolen att i förvandlingsmål bereda den bötfällde
rådrum för böternas erläggande har icke omnämnts i lagen eller dess
förarbeten. Till undvikande av onödig omgång kan det emellertid — när
domstolen har anledning räkna med att den bötfällde kommer att inom
en mycket snar framtid erlägga hela bötesbeloppet — av rent praktiska

269

skäl stundom vara lämpligt att bevilja ett kort uppskov i målet. Detta är
ock innebörden av de uttalanden i SvJT, till vilka Schedin hänvisat. Att i
vidare mån än vad nu sagts bevilja uppskov för att bereda den bötfällde
tillfälle att betala är icke förenligt med lagens andemening.

Beträffande innehållet i häradsrättens ifrågavarande beslut har Schedin i
sitt yttrande anfört, att besluten i själva verket gått ut på uppskov med
målens avgörande, ehuru formuleringen icke väl anslöte sig till vad som
åsyftats.

I anledning härav får jag framhålla, att det ålegat Schedin tillse, att
besluten utformats i noggrann överensstämmelse med vad som bestämts
vid rättens överläggning. Såsom besluten formulerats innefatta de uttryckligt
medgivande av anstånd med betalningen och äro följaktligen
felaktiga.

Vidkommande frågan huruvida häradsrätten bort medgiva uppskov i
målen är följande att märka. Av indrivningsmyndighetens redogörelser
framgår beträffande båda målen, att anstånd eller avbetalning icke förekommit
eller begärts hos myndigheten. Vid målens handläggning i häradsrätten
har däremot i bägge fallen uppkommit fråga härom. Vad som härutinnan
enligt rättens protokoll förekommit har enligt min mening varit
av beskaffenhet att föranleda sakens hänskjutande till indrivningsmyndigheten
enligt 12 § bötesverkställighetslagen. Häradsrättens åtgärd att i
stället bevilja uppskov under en avsevärd tid — fem och en halv månad
— måste med hänsyn till vad jag ovan anfört anses oriktig.

Med dessa uttalanden, som upptogos i en till Schedin avlåten skrivelse,
var ärendet av JO slutbehandlat.

29. Fråga om polismyndighet ägt vägra att till person, som intagits
å sinnessjukhus men tre dagar därefter utskrivits såsom varande
icke sinnessjuk, utlämna handlingar rörande intagningen. Vidare
fråga om förfarandet vid handläggning av ansökan om
utbekommande av allmän handling

Av handlingarna i ett genom klagomål av leg. sjukgymnasten Elin S
i Stockholm härstädes anhängiggjort ärende framgår följande.

Den 8 juni 1953 anmälde klaganden till kriminalpolisen i Stockholm
att under tiden den 24 mars—den 9 april 1953 skadegörelse förövats å
vissa hennes tillhörigheter, som hon förvarade i sin bostad i Stockholm.
Därom upprättades rapport i vanlig ordning.

Påföljande dag, den 9 juni, klockan omkring 23.30 begärde klaganden
hos kriminalpolisen undersökning i bostaden. T anledning därav företogo

270

en polisman och en polissyster omedelbart sådan undersökning. Rapport
därom upprättades samma dag, varvid antecknades, att vid undersökningen
framkommit att de skador, som av klaganden betecknades såsom
skadegörelse, endast vore av det slag som uppstode vid naturlig nötningvid
begagnandet av föremålen. Det var därför tydligt — hette det vidare
i rapporten — att klaganden led av någon form av psykisk sjukdom, som
kom henne att tro att hon var utsatt för förföljelse, vilken tog sig uttryck
i åverkan på hennes inventarier. Slutligen antecknades i rapporten, att vid
samtal med klaganden framkom att klaganden misstänkte sin hyresvärdinna
för ”skadegörelsen” samt att klaganden på intet sätt föreföll att
vara i trängande behov av vård.

Den 11 juni verkställde polisen ytterligare undersökning i bostaden.
Vad därvid förekom rapporterades muntligen till vederbörande polisbefäl
men upptecknades, såvitt framgår av utredningen, icke förrän i samband
med de härstädes anförda klagomålen.

Ej heller vid sistnämnda undersökning kunde, enligt vad som uppgivits
av vederbörande polispersonal, å de föremål, om vilka var fråga, iakttagas
tecken på annan skada än som vanligen uppstår genom nötning vid
begagnandet.

Som det av klagandens uppgifter till polisen framgick att klaganden
för den anmälda skadegörelsen misstänkte sin liyresvärdinna, förra skolkökslärarinnan
fröken Elin B, hölls den 12 juni polisförhör med Elin B.
Förhöret upptogs i en samma dag upprättad rapport. Därvid antecknades
till en början, att Elin B förnekade, att hon förövat någon skadegörelse
å klaganden tillhörig egendom, samt uppgav, att klaganden, som tydligen
var psykiskt sjuk, själv utfört skadegörelsen i sitt sjukliga tillstånd; Elin B
hade för sin del icke varit inne i klagandens rum under de senaste veckorna.

Enligt rapporten berättade Elin B vidare: Klaganden hade sedan 15 år
tillbaka hyrt ett omöblerat rum av Elin B. De hade kommit rätt bra
överens och hjälpt varandra med hushållsgöromålen. Klaganden hade dock
varit mycket härsklysten och bestämmande och velat, att Elin B skulle
finna sig i det hon bestämde. Elin B hade vid flera tillfällen sagt upp
henne, men klaganden hade icke gjort min av att flytta. Sedan flera år tillbaka
hade klaganden haft mycket besvär med någon advokat som handhaft
hennes arv efter fadern. Klaganden och hennes syskon jämte advokaten
ägde en fastighet i Göteborg, och det hade varit något trassel med
advokaten, så att huset icke varit ekonomiskt bärande. Detta hade klaganden
tagit mycket hårt och blivit sömnlös. Trots detta hade hon dock arbetat
och haft patienter. Under våren 1953 hade klaganden varit mycket
nervös och därför rest till Geneve för att vila sig. På återvägen hade hon
rakat ut för en olyckshändelse på tåget och brutit något ben i ena foten.
På grund därav hade hon icke kunnat vara ute utan de senaste månaderna
mest uppehållit sig på sitt rum. Hon hade icke heller haft några

271

patienter. Hennes ekonomi hade även blivit ansträngd och Elin B hade
måst låna henne pengar, som dock nu återbetalats. — Sedan någon vecka
tillbaka hade Elin B märkt, att. klaganden börjat hysa agg mot henne.
Klaganden hade sagt till Elin B, att någon person varit inne på klagandens
rum och förstört hennes möbler och övriga tillhörigheter. Nämnda
person, som tydligen skulle vara Elin B, hade rivit sönder en del av klagandens
kläder, notor m. m. och med något hårt föremål skadat hennes
möbler. Klaganden hade även påstått, att Elin B sprättat upp broderiet
på hennes kuddar och dukar och åter sytt mönstret på dessa saker. Elin
B hade blivit mycket nervös över klagandens beteende. Klaganden sov
icke utan var ”uppe och sprang” om nätterna. Elin B hade hört att klaganden
nattetid ringde olika samtal till bekanta, polis och andra. På grund
därav hade Elin B måst stänga av telefonen någon dag. De senaste kvällarna
hade Elin B hört att klaganden ”knackat på någonting” i sitt rum.
Elin B hade hört klaganden yttra, att hon ”var rädd för att bliva mördad”.
Elin B hade icke på något vis blivit hotad av klaganden, men hon
kände på sig att klaganden hatade henne och på grund av sitt sjukliga
tillstånd kanske skulle göra sig skyldig till någon desperat handling. Elin
B vågade icke vistas i bostaden tillsammans med klaganden utan vistades
mestadels utomhus. — Elin B ansåge klaganden vara sinnessjuk och i stort
behov av sjukhusvård samt farlig för Elin B:s säkerhet.

Samma den 12 juni företog förste läkaren Roland Bejke på polisens
begäran psykisk undersökning av7 klaganden. Undersökningen, om vilken
Bejke gjorde vissa anteckningar å en hos polisen förvarad handling, utmynnade
i det utlåtandet, att trängande vårdbehov icke förelåg för det
dåvarande, varjämte ny undersökning rekommenderades ”om det skulle
bli ytterligare bråk”.

Sedan klaganden efter nämnda läkarundersökning vid olika tillfällen
ringt till polisen och gjort gällande, att den påstådda skadegörelsen förövats
av Elin B, samt den sistnämnda å sin sida meddelat att hon icke längre
stode ut med klagandens beskyllningar, kallades klaganden, i samband med
en påringning av henne, den 15 juni att infinna sig å kriminalstationen,
där hon samma dag fick undergå ny undersökning av leg. läkaren Ingmar
Flodström. Vad nu upptagits antecknades i en samma dag upprättad
polisrapport. Efter undersökningen utfärdade Flodström vårdattest för
klagandens intagning för vård å sinnessjukhus. I attesten angavs vårdbehovet
som trängande.

På ansökan av polismyndigheten intogs klaganden därefter omedelbart
på Beckomberga sjukhus. Angående Flodströms undersökning och intagningen
å sjukhuset upprättades särskild polisrapport, daterad den 10 juni.

Redan den 18 juni utskrevs klaganden från sjukhuset såsom icke varande
i behov av vård, enär hon ej var sinnessjuk. Kort tid därefter flyttade klaganden
från bostaden hos Elin B.

272

Vid personligt besök hos polisen den 17 augusti 1953 anmälde klaganden,
att hon upptäckt ytterligare skadegörelse, för vilken hon misstänkte Elin B.
Angående vad som förekom vid detta besök upprättades påföljande dag en
promemoria, i vilken även upptogos vissa uppgifter av en bekant till klaganden,
en läkare som medföljt henne vid besöket. Sedan denne efter
besöket ringt till Elin B, lämnade Elin B den 19 augusti per telefon vissa
uppgifter därom till polisen. Däröver upprättades samma dag en promemoria.

Den 29 oktober 1953 inkom till polisen ett brev från Elin B, vid vilket
var fogad en tidningsannons. Sedan man i anledning därav från polisens
sida satt sig i förbindelse med Elin B, upprättades den 9 november 1953
en promemoria i saken.

T skrivelse den 16 januari 1954 till polisen gjorde klaganden gällande,
att i samband med skadegörelsen föremål till ett värde av 3 000 kronor
stulits från henne och föremål till ett värde av 2 000 kronor förstörts samt
att skadegörelsen i övrigt uppskattades till 1 000 kronor. Vid skrivelsen
voro fogade bland annat förteckningar över föremålen. Den 27 januari
begärde klaganden i skrivelse till polisen visst intyg, avsett för hennes försäkringsbolag,
och svar därå avsändes från polisen den 3 februari. Därefter
anhöll klaganden i skrivelse den 28 februari om skriftligt besked, huru
långt ärendet fortskridit och vilka åtgärder från polisens sida som närmast
kunde påräknas.

Klagandens hänvändelser den 17 augusti 1953 samt den 16 januari och
den 28 februari 1954 föranledde, såvitt upplysts, icke någon annan polisens
åtgärd än att en advokat, som för klagandens räkning hänvänt sig till
polisen den 5 mars 1954, erhöll det beskedet att någon ytterligare åtgärd
i ärendet icke var att förvänta.

I skrivelse den 20 juni 1954 begärde klaganden hos polisen avskrift av
rapporten angående förhöret den 12 juni 1953 med Elin B. Ansökningen
bifölls icke, men polisens handlingar innehålla icke någon upplysning angående
den närmare behandlingen av ärendet.

Med hänvisning till sina ifrågavarande anmälningar och kompletterande
upplysningar samt till sin intagning å sjukhuset anhöll klaganden därefter
i skrivelse till polisen den 22 september 1954, att samtliga handlingar i de
ärenden, som upplagts på grund av hennes hänvändelser till polisen, måtte
ställas till hennes förfogande. Därest framställningen i något avseende icke
skulle bifallas, begärde klaganden specificerad uppgift å den eller de handlingar,
hon icke kunde utfå, jämte redogörelse för skälen till att dessa icke
utlämnades samt fullföljdsliänvisning.

I anledning därav avläts den 2 oktober 1954 en av kriminalkommissarien
A. Ottosson undertecknad skrivelse till klaganden av innehåll att avskrifter
kunde utlämnas av anmälan den 8 juni 1953, klagandens skrivelser
den 16 och den 27 januari samt den 28 februari 1954, med bilagor, även -

273

som av polisens svarsskrivelse den 3 februari 1954, varemot övriga handlingar
sades beröra klagandens intagning för vård å sjukhus och förty jämlikt
bestämmelserna i sekretesslagen icke kunna utlämnas.

I ny skrivelse den 24 oktober 1954 till polisen begärde klaganden i
första hand ny prövning av hennes yrkande att utfa sistnämnda handlingar
samt anhöll, att polisen i varje fall måtte beakta hennes tidigare yrkanden
om uppgift angående vilka handlingar hon icke ägde utfå samt om motivering
för avslaget med fullfölj dshänvisning.

Till svar därå meddelades i skrivelse den 3 december 1954, undertecknad
av Ottosson med kontrasignation av dåvarande överkonstapeln S.
Friberg, att klagandens senaste skrivelse icke föranlett någon ändring i
det beslut, som upptagits i skrivelsen den 2 oktober, varjämte som motiv
till beslutet hänvisades till 14 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Vidare angavs,
att besvär över beslutet skulle tillställas ÖÄ.

Klaganden anhöll nu i skrivelse den 8 januari 1955 om fullständig besvärshänvisning.
Då skrivelsen icke besvarades, upprepade klaganden sin
begäran i ny skrivelse av den 15 februari 1955.

Sistnämnda dag avläts från polisen en av Ottosson med kontrasignation
av Friberg undertecknad skrivelse till klaganden med uppgift att besvärsskrift
skulle ställas till ÖÄ och dit ingivas samt att någon särskild besvärstid
i dylika fall icke torde ifrågakomma.

Sedan klaganden därefter i skrivelse den 28 mars 1955, under åberopande
av bland annat åtskilliga intyg, anhållit att polisen måtte taga ställning
till ärendet, verkställde polisen förhör med vissa av intygsgivarna,
varefter från polisens sida vidare åtgärd icke företogs i saken.

I en den 28 oktober 1955 hit inkommen skrift anhöll klaganden, med
hänvisning till sina framställningar den 28 februari 1954 och den 28 mars
1955, att JO måtte företaga en undersökning rörande av polismyndigheten
i ärendet begångna misstag, bland annat dess vägran att låta klaganden
få del av handlingar i ärendet.

I anledning av klagomålen avgåvos dels yttranden av kriminalpolisintendenten
i Stockholm, dels ock utlåtande av ÖÄ, varjämte förebragtes
viss genom ämbetet verkställd utredning, bland annat yttrande av t. f.
polismästaren Gustaf Bäckman.

I därefter avgivna påminnelser anhöll klaganden om utredning i anledning
av att hon i samband med sina anmälningar till polisen blivit sinnesundersökt
och förd till Beckomberga sjukhus samt om fortsatt undersökning
på grund av nämnda anmälningar.

I anledning av förstnämnda hemställan hördes Flodström härstädes.

För att få en på egna intryck grundad uppfattning om klagandens per -

jg _ Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1957 ars riksdag.

274

son och om orsakerna till skadorna å hennes tillhörigheter besökte jag klaganden
i hennes hem.

I en till kriminalpolisintendenten i Stockholm avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Klagandens först i påminnelserna framställda klagomål över att hon i
samband med sina anmälningar till polisen om skadegörelse blivit sinnesundersökt
och förd till Beckomberga sjukhus påkalla ytterligare utredning
och komma först därefter att av mig upptagas till prövning.

I fråga om klagandens anmälningar mot Elin B är väl icke uteslutet,
att klagandens tillhörigheter utsatts för skada på det sätt klaganden påstått,
men å andra sidan är i ett fall som detta möjligheten att förebringa
tillräcklig bevisning hur härmed förhåller sig ytterst ringa. Vid den polisutredning
som skett omedelbart efter det klaganden första gången hänvände
sig till polisen har icke framkommit någon på objektiva skäl grundad misstanke
mot Elin B för brott; överhuvudtaget har därvid icke kunnat påvisas,
att klagandens tillhörigheter blivit utsatta för skadegörelse eller
annat brottsligt förfarande. Vad sedermera under ärendets fortgång förekommit
synes icke ha givit anledning till annat bedömande, och det kan
i betraktande av nyss angivna bevisningssvårigheter icke antagas att ytterligare
undersökning skulle tjäna något ändamål. Med hänsyn härtill föranleda
klagomålen i denna del icke något ingripande från min sida.

Vidkommande polisens handläggning av klagandens framställningar om
utbekommande av handlingar i ärendet och därmed sammanhängande
spörsmål vill jag anföra följande.

Enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen förstås med allmänna handlingar
alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare
sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. Beträffande
sådana handlingar gäller enligt 1 § samma kap., att varje svensk medborgare
äger fri tillgång därtill, i den mån inskränkning härutinnan icke
påkallas av vissa allmänna och enskilda intressen. Närmare bestämmelser
om gällande inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
återfinnas, såvitt i detta ärende är i fråga, i en särskild lag i ämnet av den
28 maj 1937, den s. k. sekretesslagen.

Handling rörande polismyndighets verksamhet till förekommande eller
beivrande av brott må sålunda enligt stadgande i 10 § nämnda lag ej utlämnas,
såvida skiiligen kan befaras, att detta skulle motverka brotts upptäckande
eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av
brott eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person;
dock må handling ej i något fall hemlighållas längre tid än 70 år från dess
datum, och är ICungl. Maj:t obetaget att, där särskilda omständigheter
det påkalla, medgiva utlämnande utan hinder av vad sålunda stadgats.

275

I fråga om handlingar på socialvårdens område finnas regler i 14 § samma
lag, varigenom — likaledes för en tid av 70 år — sekretesskydd stadgas
i vad handlingar i bland annat ärenden rörande hälsovård och sjukvård
angå enskilds personliga förhållanden. För utlämnande av sådana handlingar
till annan än den vilkens förhållanden är i fråga erfordras sålunda
i regel samtycke av denne. Även om sådant samtycke föreligger — vilket
naturligen är fallet när någon vill utbekomma handling som i personligt
hänseende icke berör annan än honom själv — må enligt stadgande i andra
stycket utlämnande vägras, därest handling angår någons intagning, vård
eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling
av läkare annorstädes än å anstalt och grundad anledning finnes till antagande
att genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller
behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas
i fara.

Har myndighet avslagit framställning om utbekommande av allmän
handling, äger sökanden enligt 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen söka
ändring i beslutet. Har detta meddelats av polismyndighet, gäller med tilllämpning
av 11 § samma kap., att överklagande skall ske hos vederbörande
länsstyrelse eller i Stockholm hos ÖÄ. Jämlikt 13 § samma kap. äger den,
som vill klaga, att erhålla underrättelse om vad han därvid har att iakttaga.

Fråga angående utlämnande av allmän handling skall enligt stadgande i
sistnämnda lagrum alltid behandlas skyndsamt.

Vad beträffar kriminalpolisavdelningen i Stockholm skall enligt tjänsteföreskrifter
för avdelningen, fastställda av polismästaren den 9 februari
1954, fråga om utlämnande av handling beträffande ärende, vilket — såsom
i förevarande fall — icke lottats på åklagare, avgöras av kriminalpolisintendenten
.

Av utredningen framgår, att klaganden vid fem särskilda tillfällen skriftligen
hänvänt sig till kriminalpolisen i frågan om utbekommande av handlingar.
Detta skedde första gången genom skrivelsen den 20 juni 1954, i
vilken klaganden begärde avskrift av förhöret med Elin B. Härefter anhöll
klaganden i skrivelsen den 22 september 1954 att utfå samtliga handlingar
som upplagts på grund av hennes hänvändelser till polisen, varvid hon
bland annat anhöll om fullföljdshänvisning i händelse av avslag. Sedan
klaganden genom Ottossons skrivelse den 2 oktober 1954 erhållit ett ur
hennes synpunkt otillfredsställande och ofullständigt svar — bland annat
saknades besked om fullföljden — begärde klaganden i skrivelsen den 24
oktober 1954 omprövning av sin ansökning eller i varje fall fullföljdshänvisning.
Eftersom Ottossons svarsskrivelse av den 3 december 1954 icke
innehöll någon ändring i sak och den däri lämnade besvärshänvisningen ej
var tillräckligt klarläggande, upprepade klaganden i skrivelsen den 8 januari
1955 sin begäran om fullständig besvärshänvisning. Då hon icke erhöll
något svar härpå, tillskrev hon den 15 februari 1955 på nytt polisen, var -

276

efter Ottosson i sin skrivelse samma dag lämnade klaganden ytterligare
upplysningar om fullföljden, vilka emellertid — såsom i det följande skall
närmare utvecklas — voro delvis felaktiga.

De handlingar som klaganden önskat utfå men som icke utlämnats avpolisen
äro, såvitt av utredningen framgår, följande (datumangivningarna
avse för samtliga år 1953).

1) rapport den 9 juni angående undersökning i klagandens bostad,

2) rapport den 12 juni angående förhör med Elin B,

3) Bejkes anteckningar sistnämnda dag,

4) rapport den 15 juni angående de omständigheter som föranlett Flodströms
undersökning m. m.,

5) rapport den 16 juni angående intagningen å Beckomberga sjukhus
m. m.,

6) promemoria den 18 augusti ängående klagandens besök hos polisen
föregående dag m. in.,

7) promemoria den 19 augusti angående telefonsamtal med Elin B samma
dag,

8) brev den 29 oktober från Elin B till polisen samt

9) promemoria den 9 november angående telefonsamtal med Elin B.

Såsom grund för vägran att utlämna ifrågavarande handlingar har, såsom
framgår av det föregående, åberopats 14 § andra stycket sekretesslagen.

I sitt utlåtande i ärendet har ÖÄ beträffande frågan om polismyndigheten
bort i den utsträckning som skett vägra utlämna handlingarna framhållit,
att nämnda fråga icke genom besvär underställts ämbetets prövning,
i följd varav ämbetet ansåge sig icke i nu förevarande sammanhang ha anledning
att ingå på en prövning av frågan. Även om — heter det vidare i
ämbetets utlåtande — sekretesslagens föreskrifter skulle anses utgöra otillräckligt
stöd för polismyndighetens beslut i frågan, syntes emellertid det
bedömande som ägt rum icke kunna betraktas som tjänstefel.

Bäckman har i sitt yttrande i denna del anfört: Handlingarna i ärendet
utvisade enligt Bäckmans förmenande, att anledning funnes att antaga att
genom utlämnande av de begärda handlingarna åtminstone Elin B:s personliga
säkerhet kunnat sättas i fara, i följd varav utlämnande icke finge
ske.

Av de här ovan under 1)—9) förtecknade handlingarna få väl Bejkes anteckningar
— 3) i förteckningen — anses utgöra en sådan i ärende rörande
hälsovård eller sjukvård upprättad handling, som avses i 14 § sekretesslagen,
och även om anteckningarna i fråga icke direkt föranlett intagningen
å sjukhuset, få de dock anses ha haft sådant samband därmed, att stadgandet
i andra stycket nämnda § kommer i betraktande. Rapporterna den 15
och den 16 juni 1953 — 4) och 5) i förteckningen — äro tydligen upprättade
för att polismyndighetens åtgärder mot klaganden enligt sinnessjuklagen

277

skulle bliva vederbörligen protokollförda. Dessa rapporter torde kunna anses
ntgöra handlingar i ärende rörande sjukvård och följaktligen vara av
den natur, att de omfattas av stadgandena i 14 § sekretesslagen.

Beträffande de övriga handlingarna förefaller det mig mera tvivelaktigt
om dessa böra betecknas såsom handlingar i sjukvårds- eller luilsovårdsärende,
vilka angå någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller
inrättning. Vad angår rapporterna rörande undersökningen i klagandens
bostad och förhöret med Elin B — 1) och 2) i förteckningen härovan —
har väl däri, särskilt i rapporten över förhöret med Elin B, berörts frågan
om klagandens sinnestillstånd. Rapporterna ha också fogats vid ansökningen
om hennes intagning å sjukhus. Väsentligen utgöra dessa rapporter dock
uppteckningar i förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken rörande
den anmälda skadegörelsen. Vad angår promemoriorna av den 18 och den
19 augusti samt den 9 november 1953 — 6), 7) och 9) i förteckningen —
vilka tillkommit efter det klaganden såsom icke sinnessjuk utskrivits från
sjukhuset, kan knappast komma i fråga att jämställa dessa med handlingar
som avses i 14 § sekretesslagen. Vidkommande slutligen Elin B:s brev till
polisen — 8) i förteckningen — torde vara klart att fråga icke är om sådan
handling.

I den mån nu ifrågakomna handlingar kunna anses falla under bestämmelserna
i 14 § sekretesslagen, har utlämnande av desamma kunnat förvägras
endast om därigenom, på sätt förut nämnts, ändamålet med vård
eller behandling skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i
fara. Eftersom sinnessjukdom icke kunnat påvisas hos klaganden vid den
undersökning, som verkställdes under de tre dagar klaganden var intagen på
sjukhuset, kan vägran att utlämna handlingarna icke grundas på hänsyn
till vård eller behandling av klaganden. Beträffande frågan om någons
personliga säkerhet skulle kunna sättas i fara genom handlingarnas utlämnande,
är det visserligen klart, att det rått och väl ännu råder ett klart
motsatsförhållande mellan klaganden och Elin B. Med hänsyn till vad som
framgått av undersökningen å sjukhuset har man emellertid, efter klagandens
utskrivning därifrån, haft att utgå från att klaganden ej är sinnessjuk.
Ej heller i övrigt synes man haft grundad anledning befara, att utlämnande
av handlingarna till klaganden skulle medföra risk för att klaganden skulle
förgripa sig på Elin B eller någon annan person — i all synnerhet som i
handlingarna, vilkas innehåll för övrigt varit i väsentliga delar kiint för
klaganden, icke förekommer något som kan anses innefatta objektivt belägg
för förefintligheten av någon dylik risk. Bestämmelserna i 14 § sekretesslagen
kunna därför enligt min mening icke utgöra något hinder för
handlingarnas utlämnande.

Att en vägran att utlämna handlingarna till klaganden skulle kunna
grundas på 10 § sekretesslagen synes uteslutet och har icke heller från polisens
sida gjorts gällande.

278

Ehuru således beslutet att vägra klaganden tillgång till handlingarna enligt
min mening varit oriktigt, kan doek frågan om handlingarna bort utlämnas
framstå såsom något tveksam. Med hänsyn härtill och då klaganden
är oförhindrad att efter ny framställning till kriminalpolisintendenten
få frågan åter prövad — eventuellt efter besvär i laga ordning, därest kriminalpolisintendenten
icke skulle dela min mening utan avslå framställningen
— finner jag mig kunna i denna del låta bero vid mina här ovan
gjorda uttalanden.

Vad härefter angår den formella behandlingen å kriminalavdelningen av
klagandens framställningar om utfående av handlingar och om fullföljdshänvisning
får jag anföra följande.

Beträffande först klagandens framställning i skrivelsen den 20 juni 1954
har Ottosson i en den 12 december 1955 dagtecknad promemoria anfört:
Kriminalpolisens handlingar i ärendet lämnade icke någon upplysning om
hur skrivelsen besvarats. Antagligen hade emellertid, sedan frågan underställts
kriminalpolisintendenten, klaganden eller hennes dåvarande juridiska
ombud muntligen underrättats om att framställningen icke kunnat bifallas.

I anledning härav vill jag framhålla, att — särskilt med hänsyn till att
beslut om avslag å sådan framställning må överklagas — dylikt beslut i
allmänhet bör meddelas skriftligen, i all synnerhet om framställningen
gjorts skriftligen.

Som ovan anförts har det ankommit på kriminalpolisintendenten att
pröva klagandens ifrågavarande framställningar. Av de från polisen till
klaganden avlåtna skrivelserna i ämnet framgår emellertid icke att sådan
prövning skett. Kriminalpolisintendentens yttrande av den 20 december
1955 i förevarande ärende och övrig utredning ger dock vid handen, att
klagandens framställning av den 22 september 1954 prövats av t. f. kriminalpolisintendenten
Kurt Blom, ehuru skrivelsen den 2 oktober 1954 angående
beslutet undertecknats av Ottosson utan angivande av att denne
handlade på uppdrag av Blom eller att beslutet meddelats av den sistnämnde.
Vidare framgår, att klagandens framställning den 24 oktober 1954
om omprövning av beslutet prövats av dåvarande kriminalpolisintendenten
Alvar Zetterquist. Detta har dock icke kommit till uttryck i den av Ottosson
undertecknade svarsskrivelsen av den 3 december 1954.

Vad sålunda förekommit giver mig anledning påpeka att, därest beslut
av ifrågavarande slag icke undertecknas av den därför ansvarige, det bör
angivas vem som meddelat beslutet. Vidare måste anmärkas, att klagandens
sistnämnda framställning besvarats först efter mer än fem veckor och
sålunda icke, på sätt i tryckfrihetsförordningen uttryckligen stadgas, blivit
skyndsamt behandlad.

I Ottossons skrivelse den 2 oktober 1954 har, oaktat klaganden framställt
begäran därom, icke lämnats någon underrättelse om vad klagan -

279

den hade att iakttaga vid överklagande. Ej heller i skrivelsen den 3 december
1954 till klaganden har fullständig besvärshänvisning lämnats och klagandens
den 8 januari 1955 upprepade begäran om fullföljdshänvisning har
överhuvudtaget lämnats utan åtgärd. Först sedan klaganden genom skrivelsen
den 15 februari 1955 ånyo hänvänt sig till polisen, har hon erhållit
mera uttömmande besked i saken. Nämnda besked, vilket upptagits i
Ottossons skrivelse sistnämnda dag, innehöll bland annat att klagan icke
syntes vara inskränkt till viss tid. Jämlikt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut — vilken trädde i
kraft den 1 januari 1955 — gäller en besvärstid av tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet. Även enligt förut gällande rätt gällde viss besvärstid.
Den av Ottosson lämnade fullföljdshänvisningen har därför i nu
angivet hänseende varit felaktig.

Såsom framgår av det anförda har den formella behandlingen å kriminalavdelningen
av klagandens ansökningar om att utfå ifrågavarande handlingar
och av hennes begäran om fullfölj dshänvisning givit anledning till
åtskilliga erinringar. Då emellertid ÖÄ — enligt vad som framgår av dess
utlåtande i ärendet — vidtagit åtgärd för att bereda avdelningens personal
erforderlig kännedom om gällande föreskrifter i förevarande avseenden och
det med anledning härav torde kunna förväntas, att å avdelningen förekommande
frågor om utlämnande av allmänna handlingar för framtiden
skola handläggas i den ordning, som föreskrives i gällande författningar,
anser jag mig även i denna del av ärendet kunna låta bero vid mina här
ovan gjorda uttalanden.

30. Dröjsmål med handläggningen hos länsstyrelser av ärenden
enligt ölförsäljningsförordningen. Tillika fråga om
tillämpningen av 18 § samma förordning

Enligt ölförsäljningsförordningen den 28 maj 1954, som trädde i kraft
den 1 oktober 1955, kan utminutering av Öl förekomma såsom avhämtningsförsäljning
och såsom kringföringsförsäljning.

Föreskrifter om avhämtningsförsäljning äro meddelade i förordningens
11—16 §§. För rätt till sådan försäljning — som endast får bedrivas från
fast försäljningsställe — erfordras, med visst undantag, tillstånd av länsstyrelsen,
vilket tillstånd skall meddelas att giilla tillsvidare, där ej fråga
är om försäljning vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod. Över
ansökan om tillstånd skola yttranden inhämtas från länsnykterhetsnämnden
samt polismyndigheten och fullmäktige i den kommun, där försäljningen
är avsedd att bedrivas, därvid fullmäktige skola höra kommunens
nykterhetsnämnd. Avser ansökan försäljning vid enstaka tillfälle eller under
enstaka tidsperiod kan remissförfarandet förenklas.

280

I fråga om kringföringsfförsäljning lämnas bestämmelser i 18—23 §§.
Enligt dessa bestämmelser erfordras för sådan försäljning tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där försäljningen är avsedd att äga rum. I motsats till
vad fallet är beträffande avhämtningsförsäljning skall tillstånd till kringföringsförsäljning
avse en för sådana tillstånd gemensam oktrojperiod om
fyra år, räknat från och med den 1 oktober. Ansökan om tillstånd bör vara
länsstyrelsen tillhanda före utgången av året innan oktrojperioden börjar.
Något obligatoriskt remissförfarande är icke föreskrivet i dessa ärenden,
utan länsstyrelsen beslutar efter den utredning som finnes erforderlig. Tillstånd
till kringföringsförsäljning innefattar skyldighet för tillståndsinnehavaren
att vid försäljningen jämte Öl tillhandahålla alkoholfria och därmed
jämförliga drycker i tillfredsställande urval och omfattning.

Enligt övergångsbestämmelserna till ölförsäljningsförordningen upphörde
med utgången av september 1955 samtliga försäljningsrättigheter,
som grundats på tidigare förordning i ämnet, dock att rätt till avhämtningsförsäljning,
vartill särskilt tillstånd meddelats, skulle äga fortsatt giltighet,
där ej länsstyrelsen annorlunda förordnade.

I tre av Svensk Industriförening till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
avlåtna skrifter, dagtecknade den 1, den 3 och den 5 oktober
1955 — av vilka skrifter föreningen till JO överlämnade avskrifter för
kännedom — anförde föreningen klagomål mot länsstyrelserna i Jönköpings,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län med anledning av det sätt, varpå dessa länsstyrelser handlagt
vissa ansökningar om tillstånd till kringföringsförsäljning av Öl. Därvid
anförde föreningen — under förmälan att dess framställning tillkommit
efter påstötningar från företag, som vore medlemmar i de till föreningen
anslutna Malt- och Läskedrycksförbundet samt Föreningen Skattepliktiga
Bryggerier — bland annat följande.

Den nya maltdryckslagstiftningen hade trätt i kraft den 1 oktober 1955
och innebure genomgripande förändringar i tidigare regler beträffande utminuteringen
av Öl. Gamla tillstånd till kringföringsliandel hade utgått den
30 september 1955, varför nya tillstånd måst begäras av dem som ämnade
driva sådan handel. Till dessa hörde de flesta av landets svagdricksbryggare,
vilka numera upptagit ölförsäljning som en service och som ett slags
stödförsäljning för det ordinarie varusortimentet svagdricka och läskedrycker.
Ansökan om tillstånd till kringföringsförsäljning hade av de flesta svagdricksbryggare
inlämnats till vederbörande länsstyrelse före den 31 december
1954. De enskilda medborgare det här vore fråga om — småföretagare
vilka dreve svagdricksbryggerier — hade sålunda gentemot myndigheterna
fullgjort sina skyldigheter. Vad däremot anginge ansökningarnas handläggning
hos de nämnda länsstyrelserna kunde föreningen konstatera, att några
av dessa länsstyrelser ännu den 1 oktober 1955 icke lämnat besked i ären -

281

dena och de övriga i vissa fall meddelat avslagsbeslut så sent som i slutet
av september samma år.

Föreningen anförde vidare: Enligt uttalande av chefen för finansdepartementet
i propositionen nr 151/1954 angående riktlinjerna för den framtida
nykterhet spolitiken m.m. skulle åt svagdricksbryggare eller läskedrycksfabrikant,
som utom egna produkter ville sälja Öl i skälig omfattning, beredas
viss särställning. Bakgrunden därtill vore, att dessa företag ansåges göra en
ytterst nyttig insats genom tillverkning och försäljning av de nykterhetsbefordrande
dryckerna svagdricka och läskedrycker, och att de genom serviceförsäljning
av Öl skulle erhålla tillfälle att framgångsrikt kunna konkurrera
med större och kapitalstarkare företag inom maltdrycksbranschen. När
nu ifrågavarande länsstyrelser handlat på sätt som skett, vore det föreningens
uppfattning att man givit prov på rent godtycke i behandlingen
av ansökningar, som inlämnats icke mindre än 3/4 ar före ikraftträdandet
av den nya lagstiftningen. Indignationen bland de berörda företagen vore
stor och man ifrågasatte, huruvida icke rent tjänstefel förelåge. Föreningen
ville icke taga ställning till detta spörsmål utan endast konstatera, att de
företag som utsatts för länsstyrelsernas anmärkningsvärda handlande tillskyndats
direkt rättsförlust, då de icke kunnat igångsätta sin försäljning
vid samma tidpunkt som de flesta av deras konkurrenter på andra håll.
Vidare hade varje medborgare, som till en myndighet inlämnat en ansökan,
rättighet att erhålla besked, positivt eller negativt, i så god tid att han icke
behövde lida rättsförlust. Vederbörande länsstyrelser hade sålunda haft
skyldighet att, därest bifall till gjord ansökan lämnades, meddela detta
senast den 30 september 1955 samt att, därest ansökan avsloges, lämna
underrättelse därom i så god tid att, efter besvär hos Kungl. Maj:t, slutligt
besked kunnat erhållas senast nyssnämnda dag.

Med anledning av vad föreningen sålunda anfört infordrade JO yttranden
från förenämnda länsstyrelser, över vilka yttranden föreningen avgav
påminnelser.

Därefter inkommo länsstyrelserna med nya yttranden och klaganden
med nya påminnelser.

Vissa uppgifter och akter rörande ifrågavarande ansökningsärenden infordrades
jämväl från länsstyrelserna.

Av handlingarna inhämtas i huvudsak följande.

Ansökningar om tillstånd till kringföringsförsäljning av Öl hade, med
några undantag, inkommit till ifrågavarande länsstyrelser före utgången
av december månad 1954. Inom kort tid därefter hade ärendena remitterats
för yttrande, i allmänhet först till vederbörande polismyndigheter och därefter
till länsnykterhetsnämnden. Ibland hade dock denna remissordning
varit omkastad. Då åtskilliga sökande begärt tillstånd till såväl kringförings -

282

som avhämtningsfförsäljning, hade i allmänhet remissen till länsnykterhetsnämnden
icke avlåtits, förrän yttrande inhämtats från vederbörande kommuns
fullmäktige. I vissa fall hade sådant yttrande begärts endast beträffande
frågan om avhämtningsförsäljningen, men i andra fall hade remissen
till fullmäktige avsett jämväl kringföringshandeln. Remissbehandlingen av
samtliga ansökningar syntes icke ha varit avslutad förrän under september
månad 1955.

Beslut i anledning av ansökningarna om tillstånd till kringföringsförsäljning
hade i övervägande antalet fall meddelats de sista dagarna i september.
Underrättelser om besluten hade i dessa fall expedierats till sökandena
omedelbart eller efter några dagar, innebärande att i vissa fall expedition
skett kort efter den 30 september. I några fall hade själva besluten icke
meddelats förrän i oktober månad.

Såvitt angår av svagdricksbryggare gjorda ansökningar om tillstånd till
kringföringsför sälj ning, hade de sålunda meddelade besluten inneburit, att
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands län bifallit
samtliga ansökningar, länsstyrelsen i Skaraborgs län bifallit fjorton ansökningar
och avslagit en, länsstyrelsen i Älvsborgs län bifallit tre ansökningar
och avslagit fjorton, länsstyrelsen i Jönköpings län bifallit en ansökan och
avslagit fem samt länsstyrelsen i Västerbottens län avslagit samtliga fyra
ansökningar.

I sina yttranden över föreningens klagomål framhöllo länsstyrelserna
genomgående, att det med hänsyn till mängden av ansökningar om tillstånd
enligt den nya lagstiftningen samt de sent inkomna remissvaren icke varit
möjligt att avgöra ärendena tidigare än som skett. Därvid underströks särskilt,
att ärenden rörande kringföringsförsäljning icke kunnat företagas till
avgörande, förrän ställning tagits till frågan i vilken utsträckning avhämtningsförsäljning
borde få förekomma. Därjämte framhölls, att ärendena
varit av ömtålig natur och krävt grundliga överväganden. Vissa omständigheter
av ar betsteknisk art åberopades även.

Sålunda anförde t. ex. länsstyrelsen i Jönköpings län bland annat: Den
oerhörda mängd ansökningar om tillstånd till försäljning enligt den nya
ölförsäljningsförordningen, som inkommit till länsstyrelsen, hade förorsakat
såväl de kommunala myndigheterna som polismyndigheterna, länsnykterhetsnämnden
och länsstyrelsen omfattande arbete. Detta torde framgå
därav att till länsstyrelsen inkommit ej mindre än 158 ärenden under 1954
och 508 ärenden under 1955, avseende försäljning av Öl genom avhämtning,
kringföring eller utskänkning. Enligt förarbetena till den nya ölf örsäl jningsförordningen
skulle avhämtningsförsäljningen ur nykterhetssynpunkt givas
företräde framför kringföringsförsäljningen. Den sistnämnda borde vara
av kompletterande art i förhållande till den förra och förutsattes skola minska
i omfattning allteftersom avhämtningsförsäljningen ökade i betydelse.

283

Detta innebure, att man vid prövning av ansökningarna om kringföringsförsäljning
måst ha klart för sig, i vilken utsträckning avhämtningsförsäljning
förekomme eller beräknades förekomma i länet. En behovsprövning
vore sålunda i princip erforderlig vid avgörandet av ansökningar om kringföringsförsäljning.
Denna behovsprövning hade icke rimligen kunnat ske,
innan beslut i ärenden angående avhämtningsförsäljning i huvudsak meddelats.
Dessa ärenden finge ej av länsstyrelsen avgöras utan ett förutgånget
omfattande remissförfarande. Sålunda skulle ej mindre polismyndigheten
i orten än även fullmäktige i vederbörande kommun samt länsnykterhetsnämnden
höras. Fullmäktige skulle därjämte höra kommunens nykterhetsnämnd,
varjämte kommunens styrelse hade att bereda ärendet till fullmäktige.
Alla dessa åtgärder toge avsevärd tid i anspråk. Därav följde, att avgörandet
av ärenden angående kringföringsförsäljning ovillkorligen måste
bli i viss mån försenat. Länsstyrelsen hade den 7 september 1955 återfått
handlingarna rörande kringföringsförsälj ningen från länsnykterhetsnämnden.
För ärendenas avgörande före den 1 oktober 1955 hade sålunda återstått
blott tre veckor, varför stark forcering av arbetet med ö ver tidstjänstgöring
måst ske, i synnerhet som även de hundratals avhämtnings- och utskänkningsärendena
givetvis ansågos böra bliva avgjorda före sistnämnda
dag. Länsstyrelsen hade också lyckats få alla ärenden, som varit färdigremitterade
och där ej i sista stund komplettering måst ske, färdiga före
den 1 oktober. Alla som fått bifall till sina ansökningar hade, såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, före denna dag erhållit kännedom om besluten
antingen genom erhållna tillståndsbevis eller telefonledes. Däremot kunde
det vara möjligt, att avslagsbeslut kommit sökande tillhanda först efter
den 30 september. För att besvär över sådant beslut — måhända efter visst
remissförfarande — skulle ha hunnit avgöras av Kungl. Maj:t före lagstiftningens
ikraftträdande, syntes länsstyrelsens beslut ha bort meddelas redan
i juli eller senast under augusti. Förutsättning därför måste anses ha saknats,
och någon föreskrift funnes icke om den dag, då beslut senast bort
meddelas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anförde bland annat: Till länsstyrelsen
hade under senare delen av december 1954 och början av 1955 inkommit
17 ansökningar från svagdricksbryggerier eller läskedrycksfabrikanter om
tillstånd till kringföringsförsäljning av Öl. Under förra hälften av 1955 hade
inkommit 130 ansökningar om tillstånd till utskänkning och 358 ansökningar
om avhämtningsförsäljning. Efter remisser hade huvudparten av
ansökningarna den 12 augusti 1955 återkommit till länsstyrelsen från länsnykterhetsnänmden
med ett gemensamt yttrande. Återstående ärenden hade
senare överlämnats från nämnden med särskilda yttranden. Vid övervägande
i vilken ordning ärendena skulle företagas till behandling hade länsstyrelsen
ansett, att ärendena avseende utskänkning — även en mångfald

284

ärenden enligt rusdrycksförsäljningsförordningen hade förelegat — borde
givas förtursrätt, eftersom gällande tillstånd upphörde att äga giltighet
med september månads utgång. Utskänkningsärendena hade till största
delen varit slutbehandlade omkring den 1 september. Därefter hade återstått
ärendena angående avhämtnings- och kringföringsförsäljning. Sistnämnda
försäljning skulle enligt förarbetena till ölförsäljningsförordningen
”minska i omfattning”. De skattepliktiga bryggeriernas försäljning från
tillverkningsställe vore däremot ej underkastad behovsprövning. Länsstyrelsen
hade ansett övervägande skäl tala för att kringföringsförsäljning från
ölbryggeriernas sedan lång tid tillbaka inrättade nederlag även borde få
äga rum, därest ej särskilda omständigheter till annat föranledde. Återstode
så lättölsbryggare och läskedrycksfabrikanter ävensom några konsumföreningar,
vilka begärt tillstånd till såväl avhämtnings- som kringföringsförsäljning.
Då det här vore fråga om ansökningar från företag, som
tidigare icke ägt bedriva kringföringsförsäljning av denna art, borde hänsyn
tagas till, förutom tillverkares försäljningsrätt, förekomsten av fast försäljning.
Länsstyrelsen hade alltså haft att i första hand pröva de föreliggande
ansökningarna om avhämtningsförsäljning. Av denna anledning
hade ansökningarna om kringföringsförsäljning icke kunnat avgöras tidigare
än som skett. Länsstyrelsen hade dock jämsides företagit en noggrann
undersökning i vad mån de nu ifrågavarande ansökningarna om kringföringsförsäljning
kunnat efter givna anvisningar vinna bifall. Sålunda hade upprättats
en karta med markering av tillverkningsställen och nederlag samt
platserna, där vederbörande lättölsbryggerier, läskedrycksfabriker och konsumföreningarnas
lokaler voro belägna. Vidare hade upprättats förteckning
över de inom kommunerna gällande såväl äldre som nyare avhämtningstillstånden,
varjämte länsstyrelsen införskaffat uppgifter om svagdricksbryggarnas
och läskedrycksfabrikanternas omsättning under 1954 samt deras
arbetspersonal, antal lastbilar m.m. Med hänsyn till ärendenas komplicerade
natur hade ansetts, att beslutanderätten borde utövas av landshövdingen,
och ärendena hade föredragits inför denne och landssekreteraren
vid tre särskilda tillfällen. Vid prövningen av ansökningarna hade länsstyrelsen,
med hänsyn till den stora omfattningen av fast försäljning, funnit
att behovet av kringföringsförsäljning, utöver den som komme att bedrivas
av de skattepliktiga bryggerierna, vore ringa. Ett visst behov hade dock
ansetts föreligga beträffande tre av sökandena inom länet, och till dessa
hade tillståndsbevis expedierats den 29 september. Expeditioner rörande
avslagsbesluten hade avsänts den 1 oktober.

Länsstyrelsen fortsatte: Av det anförda torde framgå, att länsstyrelsen
långt ifrån nonchalerat ansökningarna från lättölsbryggare och svagdricksfabrikanter
utan tvärtom ägnat dem en synnerligen noggrann prövning.
Handläggningen av de närmare 600 ärendena samt övriga arbetsuppgifter,
som sammanhängde med den nya nykterhetslagstiftningen, hade inneburit

285

en betydande ansvällning av arbetet inom länsstyrelsens socialsektion. Enär
på grund av arbetets art detta icke kunnat anförtros extra personal och då
jämväl ortsmyndigheterna och länsnykterhetsnämnden ställts inför nya
uppgifter med anledning av denna lagstiftning, hade handläggningen av
ifrågavarande ärenden icke kunnat genomföras tidigare än som skett. Det
vore också att märka, att som överläggningsämne vid ett sammanträde den
8 september 1955 med rikets landshövdingar förekommit ”Principerna för
tillståndsgivning beträffande ölförsäljning”. Eftersom detta ämne av vederbörande
upptagits till behandling vid nämnda tidpunkt, torde ha förutsatts
att länsstyrelserna i allmänhet då ännu icke avgjort inkomna ansökningar.

T yttrandet från länsstyrelsen i Västerbottens län anfördes bland annat:
Inom Västerbottens län hade för tiden före den 1 oktober 1955 icke funnits
särskilt utfärdade tillstånd till kringförings- och avhämtningsförsäljning av
Öl. Ett grundligt övervägande hade därför krävts, innan länsstyrelsen kunnat
avgöra hur ölförsäljningen skulle ordnas i länet. Till länsstyrelsen hade
med anledning av de nya bestämmelserna i ölförsäljningsförordningen inkommit
omkring 650 ärenden. Vid behandlingen av ansökningar om tillstånd
till utminutering av Öl hade länsstyrelsen ansett sig böra respektera
de av vederbörande kommunala organ uttryckta önskemålen, i den mån
dessa organ fattat enhälliga eller i det närmaste enhälliga beslut med avstyrkande
av de sökta försäljningstillstånden. Vad speciellt anginge ansökningar
från svagdricksbryggare och läskedrycksfabrikanter att få bedriva
kringföringshandel med Öl, hade länsstyrelsen visserligen befogenhet att
fatta beslut utan att inhämta de kommunala organens mening, men länsstyrelsen
hade vid sitt ställningstagande till ifrågavarande ansökningar icke
velat bortse från den kommunala opinionens reaktioner gentemot ölhandeln.
Då ett medgivande för innehavare av svagdricks- och läskedrycksbryggeri
till kringföringsförsäljning av Öl öppnade möjlighet till försäljning
även i kommuner, där en stark kommunal opinion mot den friare ölhandeln
manifesterats, hade länsstyrelsen funnit skäl tala för en stark återhållsamhet
i tillståndsgivningen beträffande kringföringshandel. Länsstyrelsen
hade emellertid beviljat tillstånd till sådan handel för tillverkare från tillverkningsstället
samt från nederlag, därest sådant inrättats å plats, där
sökanden enligt tidigare bestämmelser erhållit länsstyrelsens tillstånd att
ha upplag. Länsstyrelsen, som vid prövningen av ansökningarna om tillstånd
till ölförsäljning beaktat ovan angivna principer, hade ansett sig
förhindrad att besluta i ärendena om kringföringsförsäljning, förrän de
kommunala organen yttrat sig i ärendena om avhämtningsförsäljning. Icke
förrän i slutet av september månad hade samtliga kommuner i länet yttrat
sig i dessa senare ärenden. Länsstyrelsen hade i enlighet med propositionen
till ölförsäljningsförordningen från länsnykterhetsnämnden infordrat
yttrande i ärenden om kringföringsförsäljning. Denna nämnd hade ansett

286

sig icke kunna avge yttrande om kringföringsförsäljningen, förrän kommunerna
tagit ställning till frågan om avhämtningsförsäljningen. I följd
därav hade de till länsnykterhetsnäinnden remitterade ansökningarna om
tillstånd till kringföringshandel återkommit till länsstyrelsen först under
september månad. Det låge för övrigt i sakens natur, att en behovsprövning
kunde ske först sedan frågan om avhämtningsförsäljningen prövats. Föreningens
påstående att länsstyrelserna haft skyldighet att meddela avslagsbeslut
i så god tid, att efter besvär hos Kungl. Maj:t slutgiltigt besked
kunnat erhållas senast den 30 september 1955, vore orimligt. Samtliga ärenden
hade, trots länsstyrelsens stora arbetsbörda och uppkomna svårigheter,
handlagts så snabbt som det överhuvudtaget varit möjligt.

I sina påminnelser i anledning av länsstyrelsernas yttranden lämnade
föreningen — i syfte att angiva bakgrunden till svagdricksbryggarnas kraftiga
reaktion mot länsstyrelsernas behandling av de ifrågavarande ärendena
och för att belysa betydelsen för dessa företagare att senast vid den
nya lagstiftningens ikraftträdande erhålla begärda tillstånd — en närmare
redogörelse över förhållandena inom bryggerinäringen och de uppfattningar
beträffande svagdricksbryggarnas roll såsom öldistributörer, som i olika
officiella sammanhang kommit till uttryck, därvid föreningen särskilt åberopade
vad departementschefen i propositionen med förslag till den nya
lagstiftningen uttalat rörande svagdricksbryggarnas ställning. Under hänvisning
till den lämnade redogörelsen gjorde föreningen gällande, att det
viktigaste av de argument, som av länsstyrelserna anförts till försvar mot
föreningens klagomål — nämligen att man kategoriskt konstaterat att en
behovsprövning vore erforderlig vid avgörandet av ansökningar om kringföringsförsälj
ning — grundade sig på en klar missuppfattning, som utvisade
att man icke tillräckligt noggrant satt sig in i vad som hänt beträffande
svagdricksbryggarnas roll som öldistributörer och att man slarvigt läst utfärdade
direktiv. Enligt föreningen vore nämligen svagdricksbryggarna
undantagna från huvudregeln att behovsprövning skulle ske. I propositionen
gjort uttalande därom hade länsstyrelserna icke uppmärksammat eller
brytt sig om att uppmärksamma. Föreningen hänvisade i detta sammanhang
till att det helt övervägande antalet länsstyrelser i riket icke ingått
på någon behovsprövning utan bifallit svagdricksbryggarnas ansökningar.

I påminnelserna bemötte föreningen vidare vad som från de olika länsstyrelsernas
sida i övrigt andragits och fann de anförda skälen icke godtagbara.
Beträffande vad som framhållits därom att yttrande från länsnykterhetsnämnd
icke inkommit tidigare än som skett framhöll sålunda föreningen,
att det vore absurt om överordnad myndighet helt enkelt skulle
kunna krypa bakom ett underordnat organ för att själv slippa ansvaret för
begånget fel. Enligt föreningens mening borde efter en första resultatlös påminnelse
hos länsnykterhetsnäinnden viss kortare tidsfrist ha utsatts, inom

287

vilken nämnden skulle ha avgivit yttrande, vid äventyr att ärendena eljest
avgjordes i befintligt skick. Vad som anförts därom att ärendena krävt
grundliga överväganden föranledde föreningen framhålla, att en tidrymd
av sex å sju månader borde ha lämnat gott utrymme för sådana överväganden.
Enligt föreningen vore det gott och väl att en myndighet kände ansvar
för ett principavgörande, men om myndigheten satte en perfekt drill på
pappersexercisen framför omsorgen om den enskildes välfärd, beginge myndigheten
ett grovt fel, hur ansvarskännande den än vore i sitt arbete. Med
anledning av uttalandet från en länsstyrelse att det vore orimligt begära,
att avslagsbeslut meddelats i så god tid att besked kunnat erhållas från
Kungl. Maj:t före den 1 oktober 1955, ville föreningen påstå, att det aldrig
någonsin i ett demokratiskt samhälle komme att bli orimligt att fordra, att
myndigheterna betedde sig på sådant sätt att den enskilde icke tillfogades
rättsförlust.

Avslutningsvis anförde föreningen: Föreningen ville vidhålla och med
skärpa upprepa den grundsats föreningen tidigare angivit, nämligen att en
tillfredsställande och oväldig förvaltning i ett samhälle vore förpliktad tillse,
att medborgare, som till en myndighet inlämnat en ansökan, hade rättighet
att erhålla besked, positivt eller negativt, i så god tid att han kunde inrätta
sina dispositioner på sådant sätt att han icke lede rättsförlust. När föreningen
talade om rättsförlust i detta sammanhang — storleken varierade
givetvis betydligt mellan ett positivt besked, som kommit efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande, och ett negativt, som kommit så sent att
besked från högsta ort icke stått att få före denna tidpunkt — så vore detta
icke ett löst framkastat antagande. Föreningen bifogade utdrag av brev från
en svagdricksbryggare, vilken genom vederbörande länsstyrelses beteende
betagits chansen att efter besvär hos Kungl. Maj:t få börja kämpa med sina
hårdföra och mäktiga konkurrenter på lika villkor, d. v. s. i starten. Denne
svagdricksbryggare hade den It november 1955, efter en snabb behandling
av Kungl. Maj:t, fått sitt tillstånd, men genom dröjsmålet hade han tillskyndats
skada, som han sannolikt aldrig kunde reparera, då hans konkurrenter
genom sin gynnade ställning i starten lyckats överta en del av denne
företagares tidigare kundkrets. De av föreningen kritiserade länsstyrelserna
hade genom sitt beteende förorsakat enskilda medborgare — och dessutom
människor i små ekonomiska omständigheter — rättsförluster, större eller
mindre, och hade enligt föreningens mening i sina yttranden till JO icke
förebragt några sakligt hållbara förklaringar därtill. Snarare hade flera av
dessa yttranden med eftertryck visat det utomordentligt befogade i föreningens
gjorda påpekanden.

T sina därefter avgivna yttranden vidhöllo länsstyrelserna sina tidigare
intagna ståndpunkter. Föreningens påstående att länsstyrelserna skulle ha
förfarit felaktigt genom att tillämpa behovsprövning i de ifrågavarande

288

ansökningsärendena bemöttes närmare av länsstyrelserna i Jönköpings,
Älvsborgs och Västerbottens län. Därvid framhöll länsstyrelsen i Västerbottens
län — som vid avgivande av sitt yttrande erhållit del av Kungl.
Maj:ts beslut i vissa besvärsärenden — att även Kungl. Maj:t syntes ha tilllämpat
behovsprövning, ehuru en mera liberal tolkning givits författningsbestämmelserna
än vad länsstyrelsen ansett böra ske.

Rörande det av föreningen påstådda dröjsmålet med ärendenas avgörande
anförde sistnämnda länsstyrelse: Vid prövning av ansökningar av förevarande
slag borde undersökas, om behovet av Öl inom försäljningsområdet
vore tillfredsställande tillgodosett. Även med beaktande av den särställning
som tillagts svagdricksbryggarna hade länsstyrelsen ansett, att
man icke bort bortse från hur ölhandeln i övrigt organiserats inom länet, i
all synnerhet som det varit fråga om tillämpning av ny lagstiftning. Länsstyrelsen
hade tidigare framhållit, att samtliga kommuner i länet icke förrän
i slutet av september 1955 yttrat sig över utremitterade ärenden angående
avhämtningsförsäljning. Genom artiklar i tidningspressen och på annat
sätt hade länsstyrelsen kunnat följa kommunernas behandling av ärendena.
Därav hade framgått, att ölförsäljningsfrågorna väckt en synnerligen
livlig opinion; kommunernas beslut hade föregåtts av grundliga beredningar,
samråd med länsnykterhetsnämnd och i vissa fall med andra kommuner.
Allt detta hade givetvis tagit sin tid och det hade varit svårt för
länsstyrelsen att överblicka läget, förrän flertalet kommuner yttrat sig
och man därigenom kunnat få en bild av opinionen inom länet. För fastslående
av vissa principer och ernående av en enhetlig behandling hade
man samtidigt bort bedöma ett relativt stort antal ärenden. Beträffande
frågan om inhämtande av länsnykterhetsnämndens yttrande över ansökan
om tillstånd till kringföringsförsäljning ville länsstyrelsen framhålla, att
sådan remiss visserligen icke vore obligatorisk. Enligt vad som framhållits
i en utgiven kommentar till lagstiftningen borde emellertid yttrande regelmässigt
inhämtas från länsnykterhetsnämnden, vilken därigenom bereddes
möjlighet till en samlad bedömning av de problem som sammanhängde
med den rörliga försäljningen inom länet. Länsnykterhetsnämnden hade —
liksom länsstyrelsen — haft skäl att avvakta den kommunala opinionens
ställning till formerna för en friare ölhandel samt en allmän överblick över
läget, innan den velat avgiva sitt votum. Vid sådant förhållande hade länsstyrelsen
saknat anledning att förelägga länsnykterhetsnämnden att yttra
sig tidigare än som skett.

I sina slutpåminnelser argumenterade föreningen ytterligare för sin uppfattning
att någon ”egentlig” behovsprövning icke skolat äga rum för svagdricksbryggarnas
del samt bemötte vissa i länsstyrelsernas senare yttranden
gjorda uttalanden. Därefter anförde föreningen bland annat följande: Vad
länsstyrelserna i sak åberopat till försvar för sin tolkning av tillämpade be -

289

stämmelser och i propositionen gjorda uttalanden vederlädes av det avgörande
faktum att Kungl. Maj:t sedermera, med något enda undantag,
givit samtliga svagdricksbryggare och läskedrycksfabrikanter de kringföringsrättigheter,
som vederbörande länsstyrelse velat förvägra dem. Detta
torde vara det slutliga beviset för bärkraften i föreningens påstående att
de länsstyrelser, som avslagit framställningarna, tolkat föreliggande författningar
och motiv felaktigt. Det vore emellertid icke mot denna feltolkning,
som föreningen och dess medlemmar reagerat starkast. Det vore mot de av
föreningen angivna länsstyrelsernas sätt att handlägga ärendena, som den
hårdaste kritiken satts in. Föreningen vidhölle sin från början uttalade
mening att förvaltningsrätt sliga övergrepp ägt rum mot enskilda, framförallt
från de länsstyrelsers sida, som lämnat avslag på nära tio månader
gamla ansökningar efter ikraftträdandet av den lagstiftning, vars bestämmelser
så helt blivit avgörande för vissa enskilda medborgares framtid,
och som sålunda berövat dessa varje möjlighet att få sin sak prövad av
högsta instans, innan den nya lagstiftningen börjat tillämpas. Handläggningen
av ärendena vittnade om grov nonchalans och liknöjdhet inför den
enskildes elementära rättigheter.

Genom olika beslut i november 1955 samt i februari, mars, april och
juni 1956 prövade Kungl. Maj:t besvär, som anförts över tjuguen av de
meddelade avslagsbesluten. Därvid blevo besvären i aderton fall bifallna,
i ett fall såtillvida bifallna, att klaganden ansågs böra erhålla tillstånd till
kringföringsförsäljning från ett av två sökta försäljningsställen, samt i två
fall lämnade utan bifall.

Chefen för inrikesdepartementet lät, i avbidan på JO:s beslut, anstå med
prövningen av föreningens hos honom anförda klagomål.

I skrivelser till länsstyrelserna i de ovan omförmälda länen anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Lundvik följande.

Vad först angår föreningens påstående att länsstyrelserna förfarit felaktigt
genom att på sätt som skett ingå i behovsprövning av ansökningar
från svagdricksbryggare om tillstånd till kringföringsförsäljning av Öl får
jag framhålla följande.

Den härutinnan tillämpliga författningsbestämmelsen återfinnes i 18 §
ölförsäljningsförordningcn, vilken paragraf lyder som följer:

”Tillstånd till kringföringsförsäljning må meddelas

a) tillverkare, för försäljning från tillverkningsställe;

b) annan än tillverkare, för försäljning från fast försäljningsställe, i den
mån så finnes skiiligt och lämpligt; samt

19 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1957 års riksdag.

290

c) under samma förutsättning, tillverkare eller annan, för försäljning
från särskilt inrättat nederlag.

Tillstånd meddelas av länsstyrelsen i det län, där försäljningen är avsedd
att bedrivas.”

Av författningstexten framgår sålunda, att den som icke är tillverkare
av Öl kan erhålla tillstånd till kringföringsförsäljning av sådan dryck allenast
i den mån så finnes skäligt och lämpligt. Detta innebär, att tillståndsmyndigheten
har att vid handläggningen av här avsedd ansökan ingå i vad
som allmänt kallas behovsprövning.

Rörande innebörden och räckvidden av denna prövning, varom författningstexten
icke lämnar närmare anvisning, är ur motiven till lagstiftningen
bland annat följande att beakta.

Till en början må erinras om vad departementschefen i propositionen nr
151/1954 angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken m.m.
uttalat beträffande frågan om vilken av de båda formerna för utminutering
av Öl, avhämtningsförsäljning och kringföringsförsäljning, som vore att föredraga
ur nykterhetssynpunkt. Departementschefen framhöll, att rörlig försäljning
kunde sägas utgöra en mera aktiv försäljningsform än den fasta.
Kunden uppsöktes av utköraren och kunde på detta sätt föranledas till
inköp, som eljest icke skulle ha skett. Beträffande den fasta försäljningen
hade företagits undersökningar, som tydde på att en ökning av antalet ölavhämtningsställen
i allmänhet icke medförde någon uppgång av ölkonsumtionen.
Med hänsyn därtill borde enligt departementschefens uppfattning
företräde givas åt den fasta försäljningen i butiker. De nya försäljningsbestämmelserna
borde i princip utformas så, att de främjade en övergång
till sistnämnda försäljningsform. Ehuru den rörliga försäljningen torde
komma att minska i och med att butiksförsäljning anordnades i ökad utsträckning,
måste man emellertid enligt departementschefen även i fortsättningen
räkna med ett behov av rörlig försäljning, särskilt i glest bebyggda
trakter.

Såväl i propositionen som i det till grund för propositionen i förevarande
hänseende liggande, av 1944 års nykterhetskommitté avgivna delbetänkandet
rörande tillverkning och försäljning av maltdrycker (SOU 1952: 55)
gjordes närmare uttalanden rörande frågan om tillståndsprövningens handhavande.
Under rubriken ”Svagdricksbryggeriernas ölförsäljning” framhöll
sålunda kommittén, bland annat, att rådande konkurrensbegränsning inom
bryggerinäringen — innebärande att huvuddelen av ölförsäljningen enligt
frivilliga överenskommelser uppdelats på bestämda försäljningsområden,
utanför vilka överenskommelser dock stode, bland andra, två av svagdricksbryggare
ägda ölbryggerier — hade medfört vissa fördelar ur nykterhetssynpunkt.
Det kunde därför enligt kommittén synas ligga nära till hands
att genom lagstiftningsåtgärder påskynda utvecklingen i riktning mot ökad
konkurrensbegränsning genom att t. ex. införa föreskrift att tillstånd till

291

kringföringsförsäljning finge meddelas endast för ett bestämt område och
att endast en försäljare kunde få sådant tillstånd inom varje område. Denna
tanke avvisades emellertid av kommittén, som därefter anförde följande
(s. 145 o.f.).

En viss möjlighet till begränsning av försäljningsområdena föresloge
kommittén däremot i den formen att länsstyrelserna kunde vägra att giva
tillstånd till kringföringsförsäljning från nederlag. Enligt kommitténs mening
borde denna tillståndsgivning handhavas så, att sådan konkurrens undvekes,
som bedömdes komma att bli till skada för ordning och nykterhet.
Om behovet av ölförsäljning redan vore väl tillgodosett inom området
ifråga, syntes restriktivitet böra iakttagas, när det gällde att bevilja tillstånd
till nederlag åt bryggerier, vilkas tillverkningsställen låge i andra
delar av landet. De av svagdricksbryggarna ägda ölbryggerierna torde dock
i detta hänseende intaga en särställning. Ölförsäljningen kunde för svagdricksbryggarna
aldrig bli någon huvudsak, då förtjänsten alltid måste bli
större på de egna produkterna och de båda nämnda bryggerierna icke kunde
tänkas leverera några större kvantiteter Öl till var och en av sina många
delägare. Den konkurrens, som svagdricksbryggarna kunde utöva i fråga
om ölförsäljning, syntes därför i allmänhet kunna bedömas som mindre
allvarlig än den, som bedreves mellan ölbryggerierna inbördes.

I propositionen förordade departementschefen en särskild utredning
rörande bryggeriernas företagsform, vilken utredning i första hand borde
avse frågan om behovet av och möjligheterna för att avveckla det enskilda
vinstintresset inom bryggerinäringen och att utvidga den statliga kontrollen.
Efter att ha erinrat därom anförde departementschefen under rubriken
”Svagdricksbryggarnas ölförsäljning” följande (s. 526).

Till utredningens arbetsuppgifter hörde självfallet även spörsmålet om
konkurrensen mellan Öl- och svagdricksbryggerier inom Öl försälj ningen. I
avvaktan på att detta spörsmål bleve närmare undersökt och klarlagt syntes
anledning saknas att göra större avvikelser från vad som nu gällde på detta
område. Sålunda borde vid meddelande av nederlagsrättigheter — liksom
tillstånd till kringföringsförsäljning för återförsäljare — i allmänhet iakttas
viss återhållsamhet. Vid ansökans prövning borde alltså undersökas, om
behovet av Öl inom försäljningsområdet vore tillfredsställande tillgodosett
genom den fasta butikshandeln eller genom tidigare anordnad rörlig försäljning.
En viss särställning syntes dock böra givas svagdricksbryggare eller
läskedrycksfabrikant, som utom egna produkter ville sälja Öl i skälig omfattning.
Det vore nämligen ofta ett önskemål hos svagdricksbryggarens
kunder att de skulle kunna köpa både Öl, lättöl och läskedrycker på samma
gång. Distributionsapparaten funnes redan, och det torde icke böra möta
några befogade invändningar att den användes för ölförsäljning i viss omfattning.
I sådana fall borde rättighet till rörlig försäljning av Öl medgivas,
om icke särskilda skiil talade däremot.

292

Departementschefens ovannämnda uttalanden lämnades utan erinran
av riksdagen.

Av motiven till lagstiftningen framgår sålunda, att viss återhållsamhet i
allmänhet förutsatts skola iakttagas vid prövning av ansökningar om tillstånd
till kringföringsförsäljning i den ordning, varom sägs i 18 § ölförsäljningsförordningen
under b) och c). En särskild anledning till sådan återhållsamhet
utgör uppenbarligen den omständigheten att kringföringsförsäljningen
såsom en mera aktiv försäljningsform än den fasta handeln ansetts
böra ur nykterhetssynpunkt sättas efter butiksförsäljningen, vilken
sistnämnda förutsatts komma att anordnas i större utsträckning än tidigare.
Härav torde följa, att tillståndsprövningen i princip avsetts skola handhavas
på sådant sätt att den rörliga försäljningen av Öl i varje fall icke
komme att öka i förhållande till vad förut varit fallet. Tillämpat på svagdricksbryggarnas
försäljning skulle detta innebära, att dessa företagare —
som enligt tidigare gällande ordning icke själva kunnat erhålla tillstånd att
bedriva kringföringshandel med Öl — endast i mycket begränsad utsträckning
skulle kunna påräkna dylikt tillstånd enligt de nya bestämmelserna.
En sådan konsekvens av den allmänna principen för tillståndsprövningen
har emellertid, såsom uttryckligen framhållits i propositionen, icke varit
avsedd. Departementschefens härutinnan gjorda uttalande utmynnade i att
det icke torde möta några befogade invändningar att den av svagdricksbryggare
uppbyggda distributionsapparaten användes för ölförsäljning i
viss omfattning. I sådana fall borde enligt departementschefens mening tillstånd
meddelas, om icke särskilda skäl talade däremot.

Med detta uttalande är icke förenligt att som skäl för vägran att bevilja
svagdricksbryggare sökt tillstånd åberopa enbart den omständigheten att
allmänhetens inköpsbehov måste anses i stort sett tillfredsställande tillgodosett
redan genom den fasta handeln och ölbryggeriernas kringföringsförsäljning
eller att grunda sådan vägran på en principiell uppfattning att
en utökning av kringföringsförsäljningen av Öl icke utgör ett nykterhetsintresse.
Av departementschefens uttalanden framgår, att svagdricksbryggare
åtminstone i ej alltför ringa omfattning böra erhålla tillstånd till kringföringsförsäljning,
varvid självfallet bör beaktas att det icke i de särskilda
fallen föreligga sådana omständigheter, som giva vid handen att försäljningen,
om den komme till stånd, skulle medföra mera påtagliga olägenheter
ur nykterhetssynpunkt. Vid bedömningen härav torde vara att beakta
vad nykterhetskommittén framhållit därom, att ölförsäljningen av vissa
angivna skäl icke kunde för svagdricksbryggare bli någon huvudsak och att
den konkurrens, som svagdricksbryggarna kunde utöva i fråga om sådan
försäljning, därför i allmänhet syntes kunna bedömas som mindre allvarlig
än den som bedreves mellan ölbryggerierna inbördes.

I enlighet med det nu anförda finner jag, att länsstyrelserna visserligen
varit befogade — och skyldiga — att ingå i behovsprövning av de ansök -

293

ningar, varom nu är fråga. Vid denna prövning ha emellertid de länsstyrelser,
vilka avslagit samtliga eller det helt övervägande antalet ansökningar,
icke tillräckligt beaktat de särskilda omständigheter, som böra vara vägledande
vid prövningen. Över avslagsbesluten anförda besvär ha även, med
några få undantag, bifallits av Kungl. Maj:t. Det är emellertid tydligt, att
dessa länsstyrelser handlat efter bästa förstånd och i bästa avsikt. Att
märka är även att besluten icke strida mot förordningens bokstav utan
endast mot vissa delvis svårtolkade uttalanden i motiven. På grund härav
finner jag mig kunna låta bero vid vad i denna del förevarit.

Jag övergår härefter till frågan huruvida, såsom föreningen gjort gällande,
obehörigt dröjsmål med ärendenas handläggning förelupit.

Tillstånd till kringföringsförsäljning skall i allmänhet avse en för sådana
tillstånd gemensam period om fyra år, räknat från och med den 1 oktober.
Den första av dessa oktrojperioder började den 1 oktober 1955.

Rörande ansöknings- och utredningsförfarandet i dessa ärenden stadgas
i 21 § ölförsäljningsförordningen, att ansökan bör vara länsstyrelsen till
handa före utgången av året innan oktroj perioden börjar samt att länsstyrelsen
beslutar efter den utredning, som finnes erforderlig.

I nykterhetskommitténs betänkande hade föreslagits den ordningen att
ansökan om tillstånd till såväl kringförings- och avhämtningsförsäljning
som årsutskänkning — vilka samtliga skulle avse en gemensam oktrojperiod
— skulle insändas till länsnykterhetsnämnden, beträffande kringföringsförsäljning
före den 1 januari och i de övriga fallen före den 1 februari
det år, varunder perioden började. Länsnykterhetsnämnden, som enligt
kommitténs förslag skulle vara det utredande organet, skulle efter erforderlig
utredning med yttrande till länsstyrelsen översända ärendena rörande
kringföringsförsäljning före den 1 mars och övriga ärenden senast den 15
maj. Kommittén framhöll i sin motivering för den sålunda föreslagna ordningen,
bland annat, att det låge i sökandenas intresse att tillståndsärendena
avgjordes i god tid före oktrojperiodens början, varför det syntes erforderligt
föreskriva, att ansökningarna skulle insändas en tämligen lång tid dessförinnan.
Enligt kommittén borde ärendena helst avgöras, innan semesterperioden
började i länsstyrelsen.

I fråga om tidpunkten för ansökans ingivande framhöll departementschefen
— som fann att endast tillstånden till kringföringsförsäljning borde
bindas till gemensam oktrojperiod och som avvisade förslaget att liinsnykterhetsnämnderna
skulle vara utredande organ åt länsstyrelserna — att
kringföringsrättighet borde sökas före utgången av året innan perioden
började. Denna tid, framhöll departementschefen, vore icke ovillkorlig, utan
bestämmelsen därom bleve närmast att uppfatta som en anvisning till
sökanden, vilken, om han iakttoge nämnda tid, kunde räkna med att få
ärendet slutbehandlat före oktrojperiodens början.

De ansökningar om kringföringsrättighet, varom här är fråga, ha i all -

294

mänhet inkommit till vederbörande länsstyrelse före den 1 januari 1955.
Beslut i anledning av ansökningarna ha meddelats i slutet av september
eller, i ett mindre antal fall, först efter den 1 oktober 1955, då författningen
trädde i kraft. I vissa fall har underrättelse om beslut, som meddelats före
utgången av september, icke varit sökande tillhanda förrän ett stycke in
i oktober månad.

Det ligger i sakens natur och är även instruktionsenligt föreskrivet (jfr
t. ex. 25 § länsstyrelseinstruktionen), att ärende som anhängiggjorts hos
myndighet skall företagas till behandling utan onödig tidsutdräkt. Kravet
på skyndsamhet i handläggningen får emellertid i princip icke medföra, att
ärendet företages till avgörande utan att den beredning skett, som finnes
erforderlig för ett materiellt riktigt beslut. Det måste å andra sidan tillses,
att beredningen av ärende, vilken inom den statliga förvaltningen i väsentlig
omfattning sker genom inhämtande av yttranden från olika myndigheter
och sammanslutningar, icke utsträckes så, att sökandens intresse att inom
viss tid erhålla beslut i saken utan tvingande anledning eftersättes. I Kungl.
Maj:ts cirkulär den 5 juni 1931 till statens förvaltande myndigheter angående
remissers verkställande och besvarande har även föreskrivits, att
vederbörande myndigheter och befattningshavare skola, innan beslut fattas
om inhämtande genom remiss av yttrande från myndighet eller annan,
noga pröva behovet av sådan åtgärd, samt att remissvar städse skola avgivas
så skyndsamt förhållandena det medgiva, åliggande det vederbörande
befattningshavare att genom påminnelser eller eljest tillse, att svaren inkomma
inom föreskriven tid eller, där tid för svars avgivande ej är utsatt
i remissbeslutet, inom skälig tid efter beslutets dag.

Vad angår länsstyrelsernas handläggning av ifrågavarande ärenden rörande
tillstånd till kringföringsförsäljning — vilka ärenden synas ha berört
en för sökandena betydelsefull ekonomisk fråga — kan någon anmärkning
icke riktas mot åtgärderna att däri inhämta yttranden från vederbörande
polismyndigheter och från länsnykterhetsnämnden. Föreningens kritik härutinnan
har emellertid icke i första hand avsett nämnda förfarande utan
den omständigheten att länsstyrelserna icke tillsett, att ärendena återkommit
från remissmyndigheterna tidigare än som skett. Att remissförfarandet
dragit ut på tiden och att ärendenas slutliga behandling hos länsstyrelserna
fördröjts har väsentligen berott därpå att man ansett, att prövning av
ärendena om kringföringsförsäljning icke lämpligen kunnat ske, förrän ställning
tagits till frågan i vilken utsträckning avhämtningsförsäljning skulle
förekomma. Av denna anledning har man ansett sig böra avvakta att åtminstone
huvudparten av ärendena rörande avhämtningsförsäljning — i
vilka bland andra vederbörande kommuns fullmäktige måst höras — blivit
färdiga för avgörande.

Detta betraktelsesätt finner jag i och för sig icke sakna fog. Såsom förut
framhållits ha nämligen länsstyrelserna att ingå i viss behovsprövning av

295

ansökningar om tillstånd till kringföringsförsäljning, vilken försäljningsform
enligt motiven till lagstiftningen bör vara av kompletterande art i
förhållande till den fasta försäljningen. Emellertid är givet, att handläggningen
av ärendena rörande tillstånd till avhämtningsförsäljning icke har
fått ske på sådant sätt att det blivit omöjligt att inom skälig tid slutbehandla
förekommande ärenden rörande rätt till kringföringshandel. Härvid
kan erinras om nykterhetskommitténs förslag till vissa tidsbestämmelser
beträffande remissförfarandet, innebärande att länsstyrelserna senast den
15 maj under det år, då oktroj perioden började, skulle ha erhållit alla behövliga
yttranden avseende såväl avhämtnings- och kringföringsförsäljning
som utskänkning. Även om kommitténs förslag härutinnan tillkommit från
delvis andra utgångspunkter än den gällande lagstiftningens och några bestämmelser
i förevarande hänseende icke ansetts böra intagas i författningen,
synes det mig ha varit lämpligt och i överensstämmelse med kravet
på skyndsamhet i handläggningen, att länsstyrelserna för remissbehandlingen
av ölförsäljningsärendena uppställt ett tidsschema, som tagit sikte
på att ärendena, åtminstone till övervägande delen, skolat vara färdigbehandlade
av remissinstanserna på våren eller i allt fall på försommaren
1955. Även med hänsyn tagen till det betydande antalet ärenden och till
den omständigheten att ärendena hos remissinstanserna ansetts förtjänta
av en mycket omsorgsfull prövning synes mig en sådan remissordning ingalunda
ha varit praktiskt ogenomförbar, om blott länsstyrelserna från början
planmässigt verkat därför. Om så skett, hade beslut i ärendena, utan den
forcering av den slutliga handläggningen som synes ha förekommit hos
vissa länsstyrelser, kunnat meddelas ej obetydligt tidigare än som nu blivit
fallet. Detta har varit ett befogat intresse för sökandena, framför allt för
dem vilkas ansökningar avslogos och som nu icke fått skäligt rådrum för
vidtagande av sina dispositioner.

I enlighet med det anförda finner jag, att länsstyrelsernas handläggning
av ifrågavarande ärenden icke skett med den skyndsamhet, som med hänsyn
till ärendenas vikt för den enskilde varit påkallad. Vad som härutinnan
kan läggas de olika för handläggningen ansvariga befattningshavarna till
last kan dock, med hänsyn till omständigheterna, icke tillräknas någon som
tjänstefel. Ett upprepande av det skedda torde vidare icke vara att befara
redan av den anledningen att ärenden rörande fast och rörlig försäljning,
med hänsyn till skillnaden i fråga om tillståndens giltighetstid, icke i fortsättningen
torde komma att bli föremål för samtidig handläggning. Vid
prövning av klagomålen i förevarande del har jag därför funnit mig kunna
låta bero vid mina nu gjorda uttalanden.

296

31. Fråga om tillämpningen av förverkandebestämmelserna
i allmänna ransoneringslagen

I en den 1 december 1956 hit inkommen skrift påtalade juris kandidaten
Olle Malmström att — enligt vad som framginge av vissa av Malmström
åberopade tidningsartiklar — polismyndigheter beslagtagit och komme att
beslagtaga fordon, vilkas förare överträtt gällande körförbud å sön- och
helgdag m. m.

Enligt en av de åberopade tidningsartiklarna hade statspoliskommissarien
A. Lindroth i Malmö uttalat, att den som överträdde berörda förbud finge
räkna med såväl böter som beslag av bilen. Polisen skulle nämligen författningsenligt
taga i beslag lagöverträdarens bensin jämte det kärl, vari
bensinen förvarades; eftersom man icke kunde montera av bensintanken,
måste polisen taga hela bilen.

I en annan tidningsartikel uppgavs, att en bil, som förts från Göteborg
med Bräkne-Hoby i Blekinge som mål, blivit kort efter det klockslag på
dagen, då förbudet trädde i tillämpning, hejdad av en polisman tre mil
från målet, därvid vederbörande förbjudits fortsätta bilresan och tillråtts
beställa en taxibil. Polismannen ifråga hade upplyst, att bilförare som saknade
körtillstånd skulle enligt lämnade direktiv7 hejdas och uppmanas att
parkera bilen samt rekommenderas fortsätta med annat kommunikationsmedel.

Vidare uppgavs i en tredje tidningsartikel, att polisen i Hälsingborg tagit
i beslag en bil, som framförts utan körtillstånd, samt att beslaget enligt vad
en polisman anfört skulle komma att bestå till dess saken prövats av7 domstol.

I klagoskriften framhöll Malmström, att föreskriften i 41 § allmänna
ransoneringslagen om förverkande av förnödenhet jämte förvaringskärl icke
syntes i fall av förevarande slag böra medföra en så drastisk och orimlig
påföljd som beslag och förverkande av hela fordonet. Malmström hävdade
vidare, bland annat, att allmänna ransoneringslagen icke gåve polisen befogenhet
att vid konstaterad överträdelse av förbudet hindra fortsatt begagnande
av fordonet. Enligt Malmströms mening vore ett klarläggande av
ifrågavarande spörsmål av värde.

I anledning av klagomålen avgåvos yttranden av Lindroth samt landsfiskalen
i Bräkne distrikt Erik Österblom och polismästaren i Hälsingborg
Ture K-son Bågenholm, vilken sistnämnde bifogade yttranden från stadsfiskalen
G. Friberg och vissa andra befattningshavare.

Av yttrandena framgick, att polisen i vissa fall hindrat bilförare, som
brutit mot körförbudet, att fortsätta sin färd, att därvid i ett fall bilen
tillfälligt omhändertagits men att i intet fall beslag verkställts av bil eller
bensintank. I det nyss angivna fallet, där bilen omhändertogs, hade däremot

297

den i tanken förvarade bensinen tagits i beslag, varjämte bensintanken
värderats såsom underlag för ett yrkande om förverkande av dess värde.
Någon dom å sådant förverkande syntes icke ha meddelats. — Vad angår
Lindroths i en tidningsartikel åberopade uttalanden framhöll Lindroth,
att tidningen måste ha missförstått honom. Han hade icke intagit någon
bestämd ståndpunkt till frågan om hela bilen kunde förklaras förverkad.

I en till Malmström avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik följande.

Enligt 6 § kungl. kungörelsen den 14 november 1956 om reglering av
omsättningen och användningen av flytande bränsle, utfärdad med stöd av
allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954, må motorbränsle icke användas
för drift av motordrivet fordon å sön- eller helgdag samt under
vissa tider å dag före och efter sön- eller helgdag med mindre för fordonets
innehavare gäller tillstånd enligt kungörelsen att under sådan tid nyttja
fordonet.

Överträdelse av förbudet medför ansvar enligt allmänna ransoneringslagen.
Bestämmelserna härom återfinnas i 24 samt 30—32 §§. Normalstraffet
vid uppsåtligt överträdande av förbudet är dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

I 41 § samma lag stadgas att, om någon förövat gärning, som är belagd
med straff enligt — bland andra — nyssnämnda paragrafer, skall, där ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, förnödenhet som genom gärningen
olovligen använts förklaras förverkad till alla delar eller, om synnerliga
skäl därtill giva anledning, till allenast viss del. Utgjordes egendomen
av annat än penningar och finnes den ej i behåll, skall enligt samma
lagrum i stället värdet förklaras förverkat. Äger eller innehar gärningsmannen
ytterligare förråd av förnödenhet som gärningen avsett, må jämväl
efter ty skäligt prövas sådana förråd förklaras förverkade. Om förnödenhet
förklaras förverkad, skall jämväl emballage eller kärl, vari den förvaras,
förklaras förverkat.

Här må även erinras om stadgandet i 27 kap. 1 § rättegångsbalken, enligt
vilket föremål må tagas i beslag bland annat om det skäligen kan antagas
vara på grund av brott förverkat.

Bestämmelserna i 41 § allmänna ransoneringslagen innebära såsom framgår
av det ovan anförda att, om någon framfört fordon i strid mot det
omförmälda körförbudet, värdet av det olovligen förbrukade motorbränslet
regelmässigt skall förklaras förverkat. Frågan huruvida förverkandepåföljd
skall drabba jämväl det i fordonet kvarvarande förrådet av sådant
bränsle eller del därav skall bedömas efter skälighetsprövning i det enskilda
fallet. Det är således här icke — såsom synes ha förutsatts av vissa av de

298

hörda befattningshavarna — fråga om en påföljd som är utan vidare given
eller som ens behöver vara den normala i dessa fall. Av motiven till lagstiftningen
framgår, att sådant förverkande främst bör förekomma t. ex.
där förseelsen är att anse såsom grov. Därest i visst fall skälig anledning
likväl finnes till antagande att bränslet är förverkat, är det också medgivet
att taga det i beslag. Vad i ärendet blivit upplyst om att sådant beslag
i visst fall skett giver mig icke anledning till inskridande, helst som det står
bilföraren fritt att begära att rätten prövar beslagets bestånd.

I de fall, då förverkande av det i fordonet kvarvarande förrådet av motorbränsle
anses böra äga rum, uppkommer fråga om tolkningen av föreskriften
i 41 § att jämväl det ”kärl”, vari förnödenheten förvaras, skall
förklaras förverkat. I ärendet har gjorts gällande, att nämnda föreskrift
måste i de ifrågavarande fallen avse den i fordonet befintliga drivmedelsbehållaren.
Det har emellertid hävdats, att föreskriften icke rimligen kan
givas den tolkningen att behållaren skall borttagas från fordonet, vilken
åtgärd skulle medföra skador, utan att föreskriften i stället bör tillämpas så,
att värdet av behållaren förklaras förverkat.

Föreskriften om förverkande av emballage eller kärl är uppenbarligen
betingad av rent praktiska skäl. Om viss förnödenhet förklaras förverkad,
är det helt naturligt, att jämväl tillhörande emballage eller förvaringskärl
— som i allmänhet representerar ett obetydligt värde i förhållande till
förnödenheten själv — omfattas av sådan påföljd. I annat fall skulle, icke
minst när det gäller förnödenhet av flytande konsistens, betydande praktiska
olägenheter uppkomma vid egendomens omhändertagande. I de fall,
varom nu är fråga, är emellertid läget ett annat. Den i ett fordon inbyggda
drivmedelsbehållaren framstår som en del av själva fordonet och är nödvändig
för att detta skall kunna användas på avsett sätt. Att borttaga
behållaren skulle icke underlätta den förverkade förnödenhetens omhändertagande.
En dylik åtgärd skulle tvärtom, såsom även framhållits i avgivna
yttranden, medföra praktiska svårigheter samt skadeverkningar. En
drivmedelsbehållare av nu nämnt slag synes mig därför icke kunna föras
in under uttrycket ”kärl” i den betydelse detta ord måste antagas äga i
41 § ransoneringslagen. Sådan behållare kan följaktligen enligt min mening
icke bli föremål för förverkande och därför ej heller för beslag i nu ifrågavarande
fall. Än mindre är det möjligt att, såsom i ärendet från visst håll
hävdats, förklara värdet av behållaren förverkat. Även om behållaren mot
vad nyss anförts skulle betraktas såsom ”kärl” i lagens mening, är nämligen
att märka, att ransoneringslagen icke innehåller något stadgande som
medgiver förverkande av kärlets värde.

Att i nu förevarande fall hela fordonet skulle kunna förklaras förverkat
eller tagas i beslag har icke gjorts på allvar gällande i något av de avgivna
remissyttrandena och är givetvis fullkomligt uteslutet.

Vad slutligen angår frågan om polismans befogenhet att vid konstaterad

•299

överträdelse av körförbudet hindra fortsatt begagnande av fordonet kan,
såsom i klagoskriften framhållits, sådan befogenhet icke grundas på bestämmelse
i ransoneringslagen. Att märka är emellertid, att det enligt allmänna
polisinstruktionen den 4 juni 1948 ingår i polisens uppgift att söka
förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten eljest störas. I
första hand har polisman härvid att söka vinna rättelse genom upplysningar
och anmaningar. I nödfall får dock våld tillgripas. Instruktionen saknar
närmare bestämmelser om vad våldsåtgärd må innefatta. Polisman medgives
dock uttryckligen rätt att, när så erfordras för avvärjande av bland
annat straffbelagd gärning, tillfälligt omhändertaga en person. Uppenbart
är, att det måste vara polisman tillåtet att i stället tillgripa den mindre
långtgående åtgärden att tillfälligt skilja vederbörande från besittningen
av det föremål, genom vilket brottet väntas bli begånget. Polisinstruktionen
måste därför anses lämna polisman befogenhet att i nu avsedda fall
hindra fortsatt lagstridigt begagnande av fordonet. Givetvis bör denna befogenhet
begagnas med urskillning. De åtgärder, som härutinnan av polismän
vidtagits i de fall, vilka särskilt omnämnts i förevarande ärende, äro
emellertid icke av beskaffenhet att påkalla något mitt inskridande.

Med dessa uttalanden, som jämväl delgåvos Lindroth, Österblom, Bågen -holm och Friberg, var ärendet av JO slutbehandlat.

32. Den som genom lagsökningsutslag ålagts utgiva visst belopp
har — sedan utmätning sökts — inbetalat beloppet till utmätningsmannen.
Fråga huruvida denne, oaktat gäldenären sökt återvinning,
ägt utbetala beloppet till borgenären utan att denne ställt pant eller
borgen. Sedan lagsökningsutslaget i återvinningsmålet undanröjts,
uppkommer fråga om och hur återgång skall ske

Genom utslag i lagsökningsmål den 12 december 1951 förpliktade Östernärkes
domsagas häradsrätt trädgårdsmästaren Gunnar Hietala att, såvitt
nu är i fråga, till dödsboet efter friherre G. Åkerhielm genast utgiva 3 833
kronor 78 öre jämte viss närmare angiven ränta och ersättning för lagsökningskostnadema.

I skrivelse den 15 december 1951 begärde dödsboet — med översändande
av utslaget — hos landsfiskalen i Övertorneå distrikt utmätning för verkställighet
av utslaget. Efter det underrättelse om den sökta utmätningen
delgivits Hietala, erlade denne den 28 januari 1952 utan föregående utmätning
till landsfiskalen angivna kapitalbelopp jämte ränta och kostnader,
tillhopa 4 023 kronor. Samtidigt synes Hietala ha erlagt 2 kronor utgö -

300

rande kostnad för delgivning av nyssnämnda underrättelse. Landsfiskalen
redovisade samma dag beloppet 4 023 kronor till dödsboet.

Sedan Hietala samma den 28 januari hos häradsrätten sökt återvinning
beträffande utslaget i lagsökningsmålet, undanröjde häradsrätten —
varest dödsboet återkallade sin talan, enär dödsboet nämnda dag erhållit
full betalning enligt utslaget — genom slutligt beslut den 7 mars 1953
utslaget.

Med brev den 12 maj 1953 till landsfiskalskontoret i Övertorneå förklarade
Hietala sig översända lagsökningsutslaget för ”effektuering”, varjämte
borde ”avfordras 6 % ränta” å det kapital, som Hietala betalat den
28 januari 1952. Det synes ha varit häradsrättens beslut den 7 mars 1953
som Hietala översänt i syfte att erhålla återgång av verkställigheten. Beslutet
återställdes till Hietala den 3 juli 1953 utan åtgärd från landsfiskalens
sida.

I en hit den 21 november 1955 inkommen skrift anförde Hietala följande.

Sedan Hietala per telefon den 27 januari 1952 av landsfiskalen fått en
extra påminnelse om sin betalningsskyldighet samt ett ultimatum att genast
betala vid hot att utmätning eljest skulle följa, hade Hietala påföljande
dag infunnit sig å landsfiskalskontoret. Där hade Hietala sökt få anstånd
med betalningen under försäkran, att han fört talan mot utslaget, varför
han icke vore skyldig att omedelbart utgiva beloppet. Biträdande landsfiskalen
Ragnar Persson, vilken handlade ärendet, hade emellertid sagt sig
icke kunna bevilja något anstånd och hade förelagt Hietala att genast
betala, om han ville förhindra en utmätning. Hietala hade då betalat men
anhållit, att å det indrivningskvitto som utfärdades måtte antecknas hans
”reservation för denna exekutiva åtgärd i förtid”. Därjämte hade Hietala
förbehållit sig ränta å det erlagda beloppet till dess återbetalning skedde.
Persson hade därtill förklarat, att han icke hade befogenhet att teckna någon
reservation å kvittot men att Hietala givetvis hade rätt att kräva
pengarna åter jämte ränta, så snart utslaget upphävts efter hans återvinningstalan.
Sedan Hietala fått häradsrättens slutliga beslut, hade han vänt
sig till landsfiskalen i distriktet T. Utterström för att återfå det erlagda
beloppet, men denne hade vid telefonsamtal den 3 juli 1953 förklarat, att
Hietala skulle återfordra pengarna av dödsboet. Hietalas hänvändelse till
detta hade dock icke givit något resultat, varför Hietala hemställde om
mitt bistånd för att få upprättelse i saken.

I ett med anledning av klagomålen infordrat yttrande uppgav Persson:
Med hänsyn till den långa tid, som förflutit efter hans handläggning av
ärendet, hade han svårt att erinra sig detaljerna däri. Han hade dock ingen
anledning att betvivla riktigheten av Hietalas uppgifter om besöket hos

301

Persson och om vad därvid förekommit. Persson hade emellertid meddelat
Hietala, att enligt utsökningslagen verkställighet av lagsökningsutslaget
kunde hindras endast genom att rätten förordnade om inhibition. Det vore
sålunda icke tillräckligt med Hietalas försäkran om att han sökt återvinning.
Hans vid betalningen eventuellt framförda reservationer hade Persson
icke kunnat beakta.

Sedan Hietala i avgivna påminnelser särskilt lagt Persson till last, att
denne redovisat Hietalas ”deponerade pengar” till dödsboet, avgav länsstyrelsen
i Norrbottens län efter anmodan utlåtande i ärendet. Däri anförde
länsstyrelsen bland annat: Persson syntes med hänsyn till bestämmelserna
i 137 § utsökningslagen ha handlat riktigt genom att omedelbart redovisa
pengarna till dödsboet. Med anledning av att Hietala påstått, att han sökt
återvinning, kunde emellertid ifrågasättas om icke Persson före redovisningen
bort hos vederbörande domstol undersöka riktigheten av påståendet.
Likaledes hade det varit lämpligt om Persson upplyst Hietala om möjligheten
att ställa pant eller borgen för att därigenom undvika utmätning. Någon
skyldighet för utmätningsman att vidtaga sådan åtgärd torde dock icke
föreligga.

I ett vid länsstyrelsens utlåtande fogat yttrande av Utterström förklarade
denne sig icke kunna med bestämdhet erinra sig telefonsamtalet den
3 juli 1953. Han uppgav emellertid, att han upplyst Hietala om att han
icke hade att å tjänstens vägnar taga befattning med häradsrättens slutliga
beslut.

Därefter inkom Hietala med slutpåminnelser.

I 51 § första stycket utsökningslagen stadgas, att i fråga om verkställighet
av utslag i lagsökningsmål, varigenom betalningsskyldighet blivit
någon ålagd, skall gälla vad om tredskodom är i 49 § första stycket stadgat.
I sistnämnda lagrum stadgas, så vitt nu är i fråga, att tredskodom
må, utan hinder av att återvinning sökts, verkställas såsom lagakraftvunnen,
så vitt ej rätten, där talan om återvinning är anhängig, annorledes
förordnar.

Härav följer, att gäldeniiren icke — såsom länsstyrelsen synes förmena
— kan hindra verkställighet av lagsökningsutslag genom att ställa pant
eller borgen eller nedsätta det utdömda beloppet. Hans enda möjlighet att
hindra verkställigheten är, såvida han icke erlägger beloppet, att visa, att
domstol, där han väckt talan om återvinning, förordnat om inhibition.

Eftersom något dylikt förordnande icke meddelats i Hietalas fall, har det
ålegat Persson såsom utmätningsman att i anledning av dödsboets därom
framställda begäran omedelbart befordra utslaget till verkställighet. Niir

302

Hietala därvid för att undvika utmätning betalade beloppet till Persson,
har denne — vilken om Hietala icke betalat varit oförhindrad att genast
utmäta pengarna hos honom — icke haft laglig befogenhet att taga hänsyn
till de förbehåll Hietala i samband med betalningen må ha anfört. Följaktligen
saknas varje fog för anmärkning mot Persson i denna del.

Vad härefter angår Perssons åtgärd att genast redovisa det av Hietala
erlagda beloppet till dödsboet får jag anföra följande.

Enligt 137 § utsökningslagen skola penningar, som influtit till utmätningsmannen
annorledes än efter försäljning av utmätt egendom, skyndsamligen
och sist inom fjorton dagar efter betalningen hållas borgenären till
handa. I fall som det förevarande — där, enligt vad förut sagts, verkställighet
skall ske såsom på grund av lagakraftvunnen dom — äger borgenären
lyfta betalningen utan att ställa någon säkerhet.

I det s. k. servicecirkuläret den 18 oktober 1946 föreskrives till efterrättelse
för de till statsförvaltningen hörande myndigheterna bland annat, att
medel som tillkomma viss person skola tillställas vederbörande med anlitande
av postverket och att detta bör fullgöras med minsta möjliga tidsutdräkt.
Dessa bestämmelser synas vara tillämpliga i fråga om medel, som
i utsökningsärende genom betalning influtit till utmätningsman (se Förvaltningsrättslig
Tidskrift 1947 s. 185). Med hänsyn till det nu sagda saknas
enligt min mening fog för anmärkning mot Persson för att han, efter
det Hietala inbetalat beloppet, genast redovisat detta till dödsboet. Ur
Hietalas synpunkt har det för övrigt varit likgiltigt, om Persson underlåtit
att tillställa dödsboet beloppet, eftersom han i så fall varit pliktig att efter
två veckor nedsätta medlen i riksbanken (se 166 § utsökningslagen). Som
Hietala icke erhållit häradsrättens beslut om inhibition, hade han ej heller
då kunnat förhindra att dödsboet lyfte beloppet.

I 50 § utsökningslagen stadgas följande.

Ändras eller upphäves dom, varå utmätning, kvarstad eller annan verkställighet
följt, gånge, ändå att klagan över senare beslutet föres, verkställigheten
åter, där så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all
skada; vare ock den, som något lyfta eller tillträda fått, pliktig att det genast
med dess ränta eller avkomst till sökandens vederpart återställa. Äro
penningar lyftade, gälde ränta därå efter sex för hundrade om året från
lyftningsdagen.

Såsom synes innehåller lagrummet icke någon föreskrift om tid, inom
vilken återgång av verkställighet skall sökas. Icke heller eljest finnes någon
annan dylik föreskrift än som framgår av förordningen om tioårig preskription
m. m.

Sedan häradsrätten genom sitt beslut den 7 mars 1953 undanröjt lagsökningsutslaget,
har Hietala genom sitt brev den 12 maj 1953 till landsfiskalskontoret
gjort framställning om återgång av den verkställighet som
skett på grund av lagsökningsutslaget. Härigenom ha följande spörsmål

303

uppkommit. Kan återgång äga rum jämlikt 50 § utsökningslagen, när —
såsom i Hietalas fall — utmätning icke skett men betalning erlagts till utmätningsmannen
för att hindra sådan åtgärd, och ankommer det, därest
återgång sålunda är möjlig, på utmätningsmannen att i ett fall som det
förevarande förordna därom?

Den första frågan har i rättspraxis besvarats jakande; se de i NJA 1916
s. 148 och 1943 s. 736 refererade rättsfallen. Vad i 50 § utsökningslagen är
stadgat om återgång äger följaktligen tillämpning jämväl å den av Hietala
till utmätningsmannen verkställda betalningen. Beträffande den andra frågan
uttalar Trygger i sin kommentar till utsökningslagen å s. 143 att det
riktiga torde vara att, när den vinnande fått lyfta något, överexekutor
måste sökas för att parten må erhålla förordnande om verkställighetens
återgång. Enahanda uttalande göres av Hassler i Utsökningsrätt s. 97.
Härtill är från min sida endast att tillägga, att talan om dylik återgång
givetvis alltid kan föras vid domstol; jfr de nyssnämnda båda rättsfallen.

Med hänvisning till det nu anförda kan icke annat anses än att Utterström
handlat riktigt, när han upplyste Hietala om att Utterström icke
hade att å tjänstens vägnar taga befattning med häradsrättens beslut den 7
mars 1953. Någon skyldighet för Utterström att samtidigt därmed självmant
meddela Hietala, att han hade att i stället vända sig till överexekutor
eller domstol för att erhålla återgång av verkställigheten, kan knappast
anses ha förelegat. På grund härav saknas anledning till anmärkning mot
Utterströms befattning med ifrågavarande sak. Med hänsyn till vad förut
sagts angående den tid, inom vilken återgång av verkställighet skall sökas,
synes Hietala alltjämt ha möjlighet att göra sina krav på återgång gällande.

Då utredningen sålunda icke givit vid handen att fel eller försummelse
förekommit från vare sig Perssons eller Utterströms sida vid handläggningen
av ifrågavarande utsökningsärende, föranledde Hietalas klagomål i
saken icke någon min vidare åtgärd.

Vad jag ovan anfört upptog jag i en till Hietala avlåten skrivelse, varav
avskrift tillställdes Persson och Utterström; och var ärendet därmed av mig
slutbehandlat.

304

IV. Framställningar till Konungen m. m.

1. Yttrande över betänkande rörande justitieombudsmanna institutionen

m. m.

Genom remiss den 14 december 1955 beredde Kungl. Maj:t justitieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över ett betänkande, som den 10
december 1955 avgivits av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
angående justitieombudsmannainstitutionen och därmed sammanhängande
spörsmål (SOU 1955: 50).

Med anledning därav avgav justitieombudsmannen Rudewall den 1
februari 1956 yttrande. För huvudsynpunkterna i detta yttrande har redogörelse
lämnats i den till 1956 års riksdag avlåtna propositionen nr 161 med
förslag till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

2. Framställning angående ersättning till fotografen T. Johnson
för skada till följd av polisövergrepp

Den 29 augusti 1956 avlät jag till Konungen följande framställning:

I en den 23 maj 1955 hit inkommen klagoskrift anförde advokaten Ernst
Nathorst-Böös junior följande: I samband med gatuuppträden i Stockholm
natten till den 5 september 1954 hade uppstått sammanstötningar mellan
polisen och allmänheten. Därvid hade en polisman tilldelat fotografen Tore
Johnson ett slag i ansiktet med en sabel så att skada uppkommit. Johnson,
vilken icke på något sätt deltagit i uppträdena, hade under kvällen besökt
Restaurant Riche å Birger Jarlsgatan. Sedan han vid l.io-tiden på natten
lämnat restaurangen, hade han under några minuter uppehållit sig å gångbanan
därutanför i väntan på en droskbil. Därvid hade ifrågavarande slag
tilldelats honom. Efter anmälan av Johnson hade polisen verkställt förundersökning
i anledning av händelsen. Därvid hade icke kunnat utrönas
vilken polisman utdelat slaget. Ehuru det syntes ha ålegat ledningen av
stockholmspolisen att på bästa möjliga sätt hålla Johnson skadeslös, hade
från dess sida icke någon som helst åtgärd vidtagits för att på ett eller
annat sätt bereda Johnson ersättning. Med hänsyn därtill och då saken
syntes vara av principiell betydelse utöver det enskilda fallet, hemställde
klaganden, att JO måtte vidtaga de åtgärder som kunde visa sig erforderliga.

305

I ärendet inkom ÖÄ med bland annat den i anledning av händelsen verkställda
polisutredningen samt med eget utlåtande.

Vid polisutredningen var fogat ett av Johnson i samband med dennes
anmälan till polisen överlämnat fotografi, taget omedelbart efter händelsen
och utvisande bland annat Johnson liggande på marken och två polismän
stående över honom, den ene sedd från sidan och den andre från ryggen.
Under utredningen höllos förhör med ett stort antal personer, däribland
de polismän som varit i tjänstgöring under gatuuppträdena nämnda natt.
Därvid utröntes, att den polisman, som å fotografiet är synlig från
sidan, vore extra konstapeln Karl Åke Hagström, varemot den andre polismannens
identitet icke kunnat fastställas. Sedan ärendet den 6 december
1954 överlämnats till åklagarmyndigheten och tilldelats stadsfiskalen
Eugen Glas, företogs på dennes begäran rekonstruktion av händelseförloppet.
Vidare fingo samtliga de polismän, som varit i tjänstgöring under
gatuuppträdena — med undantag av tre, vilka slutat sin anställning hos
stockholmspolisen — besiktiga fotografiet. Därjämte anordnades konfrontation
mellan Hagström och polismännen. Ej heller genom dessa åtgärder
kunde den andre å fotografiet förekommande polismannens identitet fastställas.
Beträffande de tre polismän, som slutat sin tjänst, har av vederbörande
polisbefäl fastslagits, att ingen av dessa kunde vara identisk med
den okände polismannen.

Den 4 april 1955 meddelade Glas följande beslut: Då det icke kunde anses
uteslutet, att det sabelhugg, som Johnson tilldelats, utdelats av annan
polisman än Hagström, samt det ej kunnat utredas vem denne senare polisman
vore, föranledde anmälningen ej vidare åtgärd.

ÖÄ anförde i sitt utlåtande: Den i ärendet verkställda utredningen syntes
ämbetet vara gjord med den grundlighet förhållandena kunde anses
påfordra. Genom utredningen hade icke kunnat fastslås av vilken polisman
ifrågakomna sabelhugg utdelats. Vad beträffade skadeståndsfrågan vore
ämbetet av den åsikten, att enligt gällande rätt någon skadeståndsskyldighet
i förevarande fall icke kunde anses åvila polisdistriktet.

Klaganden inkom härefter med påminnelser samt framställde, under åberopande
av fullmakt för Johnson, för denne anspråk å skadestånd å tillhopa
2 303 kronor, enligt specificerad räkning, varjämte till utredning om
Johnson åsamkat lyte ingavs fotografi av denne.

Angående omständigheterna då Johnson blev slagen ha vid den företagna
polisutredningen nedannämnda personer lämnat bland annat följande
uppgifter.

Johnson: Han hade varit i sällskap med fotografen Anders Svahn. Omedelbart
efter det de kommit ut från restaurangen, hade Johnson sett tre

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1957 ars riksdag.

308

eller fyra kvinnor komma springande Birger Jarlsgatan norrut. Några ytterligare
personer hade icke synts till. Johnson och Svahn hade uppehållit sig
å gångbanan vid sträckstenskanten i väntan på droskbil. Efter någon minut
hade Johnson i anledning av ett yttrande från Svahn om att det vore ”full
fart i kväll” vänt sig mot Nybroplan och därvid fått se två polismän komma
mot honom med sablarna höjda till slag. Ögonblicket därefter hade
den ene polismannen slagit till Johnson med sabeln i ansiktet, varvid Johnson
förlorat medvetandet. Slaget hade åstadkommit ett cirka 6 cm. långt
sår från näsryggen och nedåt näsvingen å högra sidan av ansiktet. Johnson
hade icke hört någon tillsägelse från polismännen att avlägsna sig från
platsen.

Svahn: Då de kommit ut från restaurangen, hade han sett tre eller fyra
personer komma springande på körbanan mot Stureplan. I övrigt hade det
icke varit särskilt mycket folk på gatan och några polismän hade icke synts
till. Svahn hade yttrat till Johnson att ”det ser ut som det är full fart”,
varmed han avsett, att de personer, som kommit springande, tydligen blivit
tillsagda av polisen att avlägsna sig. Omedelbart därefter hade han fått
se en polisman med sabeln höjd komma springande från Nybroplan på den
gångbana, där Svahn och Johnson uppehållit sig. Svahn hade icke hört
polismannen yttra något. Ögonblicket därefter hade Johnson sjunkit ihop
och blivit liggande på gångbanan. Svahn hade icke sett polismannen tilldela
Johnson något slag, men uppenbarligen hade så skett. Svahn, som hade
tagit del av fotografiet, vore av den uppfattningen, att det var Hagström,
som tilldelat Johnson sabelhugget, såvida det icke funnits på platsen en
tredje konstapel, som var mörk och av samma längd som Hagström.

Servitören Sigurd Karl Vilhelm Sundberg: Från ett fönster vid restaurangens
ingång hade han sett Johnson och Svahn lämna restaurangen. Det
hade icke varit mycket folk på gångbanan. Omedelbart därefter hade Sundberg
sett folk komma norrut från Nybroplan och förbi restaurangen, pådrivna
av sex eller sju polismän, vilka samtliga dragit sina sablar. När folket
kommit i höjd med ingången till restaurangen, där Johnson och Svahn
fortfarande uppehållit sig å gångbanan, hade Sundberg sett, att en polisman
plötsligt tilldelat Johnson två slag med sabeln, av vilka det första träffat
på högra sidan och det andra i ansiktet. Johnson hade därvid fallit omkull.
Medan polismännen drivit folket norrut, hade Sundberg hört dem
uppmana folket att avlägsna sig, men han trodde icke, att Johnson och
Svahn hunnit uppfatta detta. Det hade troligen icke varit någon av de
polismän, som syntes på fotografiet, som slagit Johnson.

Fru Nita Värhammar-Gamble: Från ett fönster i restaurangen hade hon
sett polisen skingra en folkmassa, som uppehållit sig på Nybroplan. Fn del
av folket hade av tre polismän drivits Birger Jarlsgatan norrut, varvid
polismännen dragit sina sablar. Efter att ha motat bort ett par personer
från ingången till Birger Jarlsgatan 2 hade polismännen fortsatt norrut.

307

Gatan hade då varit så gott som folktom. Då polismännen befunnit sig
utanför ingången till restaurangen, hade hon sett Johnson och Svahn gå
ut från denna och stanna vid sträckstenskanten. En av polismännen hade
med sin sabel tilldelat Johnson flera slag, vilka träffat på olika delar av
kroppen och även i ansiktet. Johnson hade därvid fallit omkull och blivit
liggande.

Hovmästaren Rolf Hugo Lagergren: Han hade från ett fönster en trappa
upp i restaurangen lagt märke till att ganska mycket folk varit i rörelse
på Birger Jarlsgatan. Tre polismän med dragna sablar hade drivit folket
norrut mot Stureplan å den intill restaurangen liggande gångbanan. En av
dem hade tilldelat Johnson ett slag med sabeln, så att denne fallit omkull.

Vaktmästaren Nils Fredrik Lennart Rask: Han hade uppehållit sig å
gångbanan utanför restaurangen. Därifrån hade han sett mycket folk komma
rusande gatan norrut, tätt följda av fem eller sex polismän med dragna
sablar. Han hade tydligt hört polismännen vid flera tillfällen uppmana
folkmassan att fortsätta norrut mot Stureplan. I samband med att folkmassan
rusat mot Stureplan hade Rask lagt märke till Johnson och Svahn,
vilka lämnat restaurangen och stannat å gångbanan. Omedelbart därefter
hade han fått se Johnson ligga på marken och förstått, att denne fått ett
sabelhugg av någon polisman.

Ehuru de sålunda hörda personernas utsagor i vissa hänseenden — såsom
beträffande polismännens antal — ej överensstämma med varandra, framgår
dock klart, att en polisman tilldelat Johnson ifrågavarande slag, vilket
varit så häftigt, att Johnson fallit omkull, ävensom att Johnsons uppträdande
icke givit polismannen någon anledning att bruka våld mot Johnson.
Denne har således utan egen förskyllan utsatts för våld från polismannens
sida. Genom det övergrepp, polismannen gjort sig skyldig till, har Johnson
åsamkats skada.

Genom den i ärendet förebragta polisutredningen har icke kunnat utrönas
vilken polisman som utdelat ifrågavarande slag. Såsom ÖÄ framhållit
synes utredningen vara gjord med den grundlighet förhållandena påkalla.
Någon erinran kan alltså icke riktas mot utredningen. Jag har därför icke
ansett mig kunna anbefalla någon ytterligare utredning.

Vad i saken förekommit ger icke fog för väckande av ansvarstalan mot
någon tjänsteman för vad som hänt Johnson.

Eftersom det icke gått att utröna vem som är ansvarig för övergreppet,
saknar Johnson möjlighet att av den skyldige utfå ersättning för de skador
som vid tillfället åsamkats Johnson.

På sätt ÖÄ framhållit är polisdistriktet enligt gällande rätt icke skyldigt
att ersätta skadorna. Sådan ersättningsskyldighet kan icke heller med nu
gällande lagbestämmelser åläggas staten.

Johnson saknar alltså möjlighet att genom rättegång utfå ersättning för
skadorna.

308

Det skulle emellertid enligt min mening vara synnerligen otillfredsställande
om Johnson icke bleve gottgjord för skadorna. Som dessa uppkommit
till följd av ett klart och från Johnsons sida helt oförskyllt övergrepp från
ett samhälleligt organ, torde det allmänna vara närmare att bära förlusten
än Johnson. Jag är visserligen medveten om att staten tidigare icke brukat
ersätta svenska medborgare skador av det slag varom här är fråga. Sedan
genom samhällsutvecklingen statens verksamhet alltmer kommit att utsträckas
till nya områden och förekomsten av skador till följd av tvångsingripanden
därigenom ökats, har emellertid frågan om det allmännas
skadeståndsansvar uppenbarligen kommit i ett annat läge. Några betänkligheter
mot att Johnson erhåller gottgörelse av det allmänna torde därför
icke möta ur principiell synpunkt; frågan om lagfästande av statens ansvar
för skador av ifrågavarande art är också för närvarande föremål för överväganden
inom den svenska kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar.
Å andra sidan skulle det enligt min mening vara stötande för
rättskänslan, om det allmänna i ett fall som det förevarande undandroge sig
att ersätta uppkomna skador.

Av nu anförda skäl anser jag, att Johnson bör genom det allmännas försorg
erhålla full gottgörelse för skadorna.

Till frågan om skäligheten av det av Johnson yrkade skadeståndet har
jag icke ansett mig behöva taga ställning.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnande av handlingarna i ärendet — i underdånighet för Eders
Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders
Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Genom beslut den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t tillerkänt Johnson
gottgörelse med 2 000 kronor för utgifter och skador, som åsamkats honom
i samband med ovan omförmälda polisingripande.

3. Framställning angående nåd för lastkarlen
Torsten Arne Fredrik Carlsson

Den 14 december 1956 skrev jag till Konungen följande:

Genom utslag den 30 juni 1947 förklarade högsta domstolen lastkarlen
Torsten Arne Fredrik Carlsson saker till vissa brott samt förordnade att
Carlsson i stället för straff skulle undergå förvaring i säkerhetsanstalt och
bestämde minsta tiden för förvaringen till två år, varefter förvaringen började
samma dag. Den 21 augusti 1949 utskrevs Carlsson på prov med tillsyn
enligt 11 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt (förvaringslagen).
På grund av mellankommande domar å straffarbete och
fängelse upphörde icke tillsynen.

309

Rådhusrätten i Kalmar dömde genom dom den 19 augusti 1955 Carlsson
till straffarbete sex månader. Domen vann laga kraft.

Vidare forordnade rådhusrätten genom beslut den 5 september 1955, som
likaledes vann laga kraft, om förvandling av Carlsson åvilande böter till
fängelse sextio dagar.

Sedan Carlsson av rådhusrätten häktats såsom misstänkt för ytterligare
brott och som häktad införpassats till fångvårdsanstalt, inkom rådhusrättens
ovannämnda dom till anstaltens styresman den 11 oktober 1955.
Straffet började verkställas samma dag.

Genom dom den 3 november 1955 i det mål, vari Carlsson häktats,
undanröjde rådhusrätten straffbestämningen i domen den 19 augusti och
dömde med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen Carlsson för de i sistnämnda
dom avsedda brotten och de brott, om vilka han i det nya målet
blivit övertygad, till gemensamt straff av straffarbete ett år sex månader.
Carlsson förklarade sig den 5 november nöjd med den sist meddelade
domen.

Fångvårdsstyrelsen förordnade härefter i resolution den 14 november
1955, att ovannämnda förvandlingsstraff skulle övergå till straffarbete
trettio dagar och verkställas i anslutning till det genom domen den 3
november ådömda straffet, samt fastställde den dag då Carlsson skulle
villkorligt frigivas.

Sedan allmän åklagare hos Göta hovrätt fullföljt talan mot domen den 3
november, meddelade hovrätten den 29 december 1955 dom i målet, varigenom
hovrätten — med upphävande av överklagade domslutet i vad därigenom
rådhusrätten undanröjt straffbestämningen i domen den 19 augusti
samt ådömt Carlsson gemensamt straff för den med sistnämnda dom avsedda
brottsligheten och de brott, om vilka Carlsson i det till hovrätten
fullföljda målet blivit övertygad — förklarade Carlsson saker till sistnämnda
brott, varjämte hovrätten med stöd av 15 § förvaringslagen förordnade,
att den Carlsson tidigare ådömda förvaringen skulle avse jämväl
de brott, till vilka han av hovrätten blivit förklarad saker, och att Carlsson
skulle återintagas i säkerhetsanstalt, samt bestämde ny minsta tid för den
fortsatta förvaringen till ett år.

Carlsson förklarade sig den 1 januari 1956 nöjd med hovrättens dom,
vilken sedermera vann laga kraft jämväl mot åklagaren.

I en den 16 juni 1956 hit inkommen klagoskrift anhöll Carlsson — med
förmälan att han, som vore intagen å fångvårdsanstalten i Malmö, trots
upprepade påstötningar icke från anstaltens ledning erhållit nöjaktigt besked
huru domarna den 19 augusti och den 29 december skulle verkställas
— att jag måtte företaga utredning i saken samt vidtaga erforderliga åtgärder.

Vid klagoskriften, vilken översänts hit av fångvårdsdirektören i Malmö,
voro fogade avskrifter av fångvårdsinspektören Gösta Ringius’ tjänsteskri -

310

velser till fångvårdsstyrelsen i verkställighetsärendet. Härav inhämtades
följande.

Ärendet hänsköts första gången till fångvårdsstyrelsen genom Ringius’
skrivelse den 3 januari 1950. I denna uttryckte llingius tvekan bland annat
huruvida Carlsson skulle undergå straffarbete till den 11 mars 1956 och
därefter förvaring eller om förvaringen börjat verkställas redan den 1
januari. Sedan per telefon från fångvårdsstyrelsen meddelats, att skriftligt
besked skulle vara Ringius till handa den 7 januari men dylikt besked icke
kommit, telefonerade Ringius den 18 januari till förste byråsekreteraren i
fångvårdsstyrelsen Torgny Lindberg och fick därvid löfte om skriftligt
besked i ärendet nästpåföljande dag. Då fortfarande intet avhörts, skrev
Ringius den 2 mars till Lindberg och påminde om ärendet. Den 13 mars,
då överdirektören Hardy Göransson inspekterade anstalten, tog Carlsson
upp frågan vid samtal med denne. I skrivelse den 6 april till fångvårdsstyrelsen
påminde Ringius ånyo om ärendet. Den 10 april dryftades frågan
av Ringius och Lindberg vid telefonsamtal, varvid Lindberg yttrade att
han just hölle på med att genomläsa sitt svar och att detta skulle expedieras
med middagsposten samma dag. I skrivelse den 14 april till Göransson
redogjorde Ringius slutligen för vad som sålunda förekommit i ärendet.

Sedan jag genom remiss den 19 juni 1956 anhållit att fångvårdsstyrelsen
ville inom en månad efter mottagandet av remissen till mig inkomma med
yttrande, inkom den 10 oktober 1956 det begärda yttrandet jämte avskrift
av fångvårdsstyrelsens i skrivelse den 8 i samma månad till fångvårdsinspektören
vid södra anstaltsgruppen upptagna beslut i verkställighetsärendet.

I nämnda skrivelse, till vilken fångvårdsstyrelsen hänvisade i sitt yttrande,
anfördes — efter en redogörelse för ovan angivna domstolsavgöranden
rörande Carlsson — följande.

I en till strafftidsberäkningen vid fångvårdsstyrelsen den 3 januari
1956 insänd skrivelse hade Ringius anhållit om upplysning hur verkställighetsfrågan
för Carlsson skulle bedömas. Vid olika telefonsamtal i januari
1956 hade meddelats bland annat, att till följd av Carlssons nöjdförklaring
beträffande hovrättens dom den av hovrätten bestämda minsta tiden för
den fortsatta förvaringen börjat löpa den 1 januari 1956 samt att styrelsen
senare skulle återkomma beträffande frågan om verkställighet av de Carlsson
förut ådömda straffen. I sistnämnda hänseende finge styrelsen anföra
följande. Enligt 16 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. skulle,
när ett straff som någon börjat undergå skärptes — varmed enligt förarbetena
avsåges även det fallet att jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff
ådömdes — eller i straffets ställe dömdes till förvaring eller internering,
bestraffningen fortgå enligt den tidigare domen till dess den dömde avgåve
nöjdförklaring i anledning av den nya domen eller denna eljest finge verkställas
såvitt anginge honom ådömt ansvar. På grund därav hade straff -

311

verkställigheten för Carlsson, sedan han den 11 oktober 1955 börjat undergå
det genom domen den 19 augusti 1955 ådömda straffet av straffarbete
sex månader, avsett detta straff fram till den dag eller den 5 november
1955, då han avgivit nöjdförklaring beträffande domen den 3 november,
varigenom han jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen dömts till det förhöjda straff
av straffarbete ett år sex månader, i vilket straffet enligt domen den 19
augusti uppgått. Från den 5 november hade straffverkställigheten avsett
det genom domen den 3 november ådömda gemensamma straffet. Därjämte
hade verkställigheten avsett det genom beslutet den 5 september 1955
ålagda förvandlingsstraffet av fängelse sextio dagar, som enligt fångvårdsstyrelsens
förordnande övergått till straffarbete trettio dagar. Sedan hovrätten
genom sin dom den 29 december 1955 upphävt det genom domen
den 3 november meddelade domslutet, i vad anginge undanröjandet av
straffbestämningen i domen den 19 augusti och ådömandet av gemensamt
straff, ävensom förordnat att den Carlsson tidigare ådömda förvaringen
skulle träda i stället för de med det gemensamma straffet avsedda brott, för
vilka han sakerförklarats i det nya målet (men ej för de i domen den 19
augusti avsedda brotten), hade det i nämnda lagrum avsedda läget förelegat,
att Carlsson under pågående straffverkställighet i straffets ställe
dömts till förvaring. Såsom ovan sagts hade således minsta tiden för den
fortsatta förvaringen till följd av nöjdförklaringen den 1 januari 1956
börjat löpa sistnämnda dag. Det tillkomme intemeringsnämnden att beräkna
dagen för minsta tidens utgång. Jämlikt 17 § förvaringslagen hade
förvaringen trätt i stället för det genom beslutet den 5 september ålagda
förvandlingsstraffet, som således icke vidare finge verkställas. Enligt grunderna
för 16 § straffverkställighetslagen samt 13, 14 och 17 §§ förvaringslagen
ansåge fångvårdsstyrelsen, med beaktande av verkställighetsfrågans
utveckling i förevarande fall, att den fortsatta förvaringen, ehuru den formellt
icke beslutats i anledning av de i domen den 19 augusti avsedda brott
som Carlsson förövat efter den ursprungliga förvaringens början men innan
minsta tiden för den fortsatta förvaringen börjat löpa, borde anses ha trätt
i stället även för återstoden av det genom domen den 19 augusti ådömda
straffet av straffarbete sex månader, vilket börjat verkställas den 11 oktober
1955 och sedermera uppgått i det genom domen den 3 november ådömda
gemensamma straff som Carlsson efter nöjdförklaringen den 5 november
hållit på att avtjäna till dess han genom hovrättens dom den 29 december
i det gemensamma straffets ställe dömts till förvaring och den 1 januari
1956 avgivit nöjdförklaring beträffande sistnämnda dom. Enligt fångvårdsstyrelsens
uppfattning skulle således ingen ytterligare verkställighet av de
Carlsson genom ovannämnda domar ålagda straffen äga rum. Detta förhållande
syntes böra beaktas vid interneringsnämndcns blivande prövning
av utskrivningsfrågan men borde enligt fångvårdsstyrelsens mening icke

312

föranleda att frågan om förlängning av minsta tiden för förvaringen jämlikt
grunderna för 13 och 17 §§ förvaringslagen hänskötes till domstol.

I anslutning härtill framhöll fångvårdsstyrelsen i sitt yttrande, att något
beslut om strafftidsberäkning således icke skulle meddelas av styrelsen och
att längden av Carlssons pågående anstaltsvistelse vore helt beroende av
interneringsnämndens blivande beslut om tidpunkten för hans utskrivning
på prov. Med hänvisning till det anförda och med beklagande av det dröjsmål,
som föranletts av de i ärendet aktuella verkställighetsfrågornas synnerligen
svårbedömda beskaffenhet, hemställde fångvårdsstyrelsen vidare,
att klagomålen icke måtte föranleda någon ytterligare åtgärd.

Härefter avgåvos yttranden i ärendet av hovrätten och av interneringsnämnden.

Hovrätten anförde följande.

Vid den överläggning, som föregått hovrättens dom den 29 december,
hade ledamöterna ansett, att den Carlsson tidigare ådömda förvaringen
borde avse jämväl de brott, till vilka rådhusrätten i sin dom den 3 november
funnit Carlsson skyldig, samt att Carlsson borde återintagas i säkerhet
sanstalt. Därefter hade konstaterats att rådhusrättens undanröjande av
straffbestämningen i domen den 19 augusti å sex månaders straffarbete
måste upphävas. Nämnda straffbestämning skulle alltså bestå, Fråga hade
då uppkommit, huruvida 13 § förvaringslagen vore tillämplig eller icke. Om
frågan besvarades jakande, hade enligt ledamöternas uppfattning hovrätten
haft att förordna att den fortsatta förvaringen skulle träda i stället för
straffet (straffarbete sex månader) eller vad därav återstått, varjämte
hovrätten vid bestämmandet av ny minsta tid för den fortsatta förvaringen
haft att taga hänsyn jämväl till beskaffenheten av de brott som föranlett
straffarbetsstraffet. Om frågan besvarades nekande, skulle enligt ledamöternas
uppfattning straffarbetsstraffet bli verkställt utan att något därom
utsädes i hovrättens dom, men hade hovrätten att vid bestämmandet av ny
minsta tid taga hänsyn till nämnda straffverkställighet. Frågan hade icke
varit lätt att besvara. Redan före huvudförhandlingen hade ledamöterna
ingående diskuterat densamma. Av ordalydelsen av 13 §, dess placering i
lagtexten och vad motiven innehölle (se särskilt NJA II 1938 s. 456 o. f.)
hade ledamöterna fått den uppfattningen att 13 § vore tillämplig allenast
vid situationer som kunde föreligga när den ”ursprungliga” förvaringsdomen
meddelades, i detta fall utslaget den 30 juni 1947. Hovrättens ledamöter
hade alltså ansett att frågan skulle besvaras nekande. Av hovrättens
dom syntes klart framgå att straffbestämningen i domen den 19 augusti
skulle bestå och att hovrätten icke förordnat att den fortsatta förvaringen
skulle träda i stället för det i nämnda dom bestämda straffet. Detta straff
skulle alltså enligt hovrättens mening verkställas. Denna omständighet hade
hovrätten beaktat vid bestämmandet av ny minsta tid.

Hovrätten tilläde att, enligt vad hovrätten före nu ifrågavarande dom in -

313

hämtat, visst likartat fall av annan domstol bedömts på enahanda sätt,
samt ingav till utredning härom avskrift av chefens för justitiedepartementet
ämbetsskrivelse den 2 oktober 1953 till fångvårdsstyrelsen, av vilken
skrivelse även framgick, att Eders Kungl. Maj:t i det av hovrätten angivna
fallet av nåd förordnat, att förvaring — som den 22 mars 1950 ådömts en
person, vilken sedermera, efter det han utskrivits på prov, återintagits för
fortsatt förvaring enligt dom den 13 december 1952 — skulle avse jämväl
brott, för vilka vederbörande efter utskrivningen men före domen å återintagning
dömts till straff, och träda i stället för detta straff, därvid Eders
Kungl. Maj:t meddelat föreskrift om minsta tid för den fortsatta förvaringen.

Interneringsnämnden anförde i sitt yttrande följande.

Sedan styresmannen vid säkerhetsanstalten i Kalmar i skrivelser den 26
juli och den 18 augusti 1956 hos nämnden hemställt om beräkning av
minsta förvaringstiden för Carlsson, och nämndens sekreterare i anledning
av dessa skrivelser hos fångvårdsstyrelsen anhållit att för detta ändamål
snarast utbekomma hovrättens dom beträffande Carlsson, hade denna
jämte tillhörande handlingar inkommit till nämnden den 9 oktober 1956.
Vid sammanträde den 12 oktober hade nämnden funnit att Carlssons förvaring
i anledning av hovrättens dom den 29 december börjat den 1
januari 1956, vilken dag Carlsson avgivit nöjdförklaring, och fastställt den
dag, då utskrivning av Carlsson tidigast kunde äga rum, till den 1 januari
1957. Tillika hade nämnden funnit att den Carlsson ådömda förvaringen
skulle jämlikt 17 § förvaringslagen träda i stället för det Carlsson genom
beslutet den 5 september ådömda förvandlingsstraffet, fängelse sextio dagar.
Interneringsnämnden delade icke fångvårdsstyrelsens uppfattning att jämlikt
grunderna för 13 och 17 §§ förvaringslagen den fortsatta förvaringen,
varom hovrätten förordnat genom domen den 29 december, trätt i stället
för återstoden av det Carlsson den 19 augusti ådömda straffet. Nämnden
funne, att bestämmelsen i 13 § svårligen kunde givas annan tolkning än att
densamma vore tillämplig allenast i sådana fall där någon ådömdes förvaring
första gången eller i därmed jämställda fall, d. v. s. då tillsynstiden
utgått. Då ofta från domstolshåll tveksamhet hade rått beträffande tolkningen
av detta stadgande, som i praktiken i ett stort antal fall av domstolarna
tillämpats då fråga varit om fortsatt förvaring, syntes det emellertid
vara av värde om ett klarläggande därutinnan kunde åstadkommas.

I detta ärende har fråga uppkommit, huruvida hovrätten i sin dom den
29 december— i samband med att den enligt 15 § förvaringslagen beslutat
att Carlsson skulle återintagas för fortsatt förvaring — ägt, med tillämpning
av 13 § förvaringslagen eller grunderna därför, förordna att förvaringen

314

skulle träda i stället för de straff, som åvilade Carlsson enligt rådhusrättens
dom den 19 augusti och dess beslut den 5 september, eller vad som
återstod av dessa straff. Vidare föreligger till bedömning huruvida, då hovrätten
icke meddelat dylikt förordnande om konsumtion av nyssnämnda
straff, förvaringen på grund av stadgande i 17 § förvaringslagen eller eljest
trätt i stället för straffen.

I 13 § förvaringslagen stadgas, såvitt här är i fråga, att om någon
ådömes förvaring sedan han dömts till straff men innan han det till fullo
undergått, domstolen tillika skall förordna, att förvaringen skall träda i
stället för straffet eller vad därav återstår. Vid bestämmandet av minsta
tiden för förvaringen skall i sådant fall hänsyn tagas jämväl till beskaffenheten
av det brott för vilket dömts till straff.

När någon som är på prov utskriven från förvaring blir övertygad att ha
begått annat brott, må domstolen, enligt 15 § förvaringslagen, efter interneringsnämndens
hörande förordna, att den ådömda förvaringen skall avse
jämväl detta brott samt att den brottslige skall återintagas i säkerhetsanstalt,
varvid ny minsta tid för den fortsatta förvaringen skall bestämmas.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till förvaring och beslut varigenom han blivit dömd till straff skall
— jämlikt stadgande i 17 § förvaringslagen — förvaringen träda i stället för
straffet, såframt detta ålagts för brott begånget före förvaringens början
eller ock utgöres av — såvitt nu är i fråga — förvandlingsstraff för böter.
Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts,
ny minsta tid för förvaringen påkallad, må den domstol, som först avgjort
det mål vari dömts till förvaring, på framställning av allmän åklagare, bestämma
sådan tid.

Carlsson har den 30 juni 1947 ådömts förvaring, som börjat samma dag.
Sedan han därefter den 21 augusti 1949 utskrivits på prov, har tillsynen
av honom enligt 11 § förvaringslagen fortfarit ända till dess han på grund
av hovrättens förordnande i domen den 29 december 1955 återintagits till
fortsatt förvaring. Sistnämnda åtgärd har börjat verkställas omedelbart
sedan Carlsson den 1 januari 1956 förklarat sig nöjd med hovrättens dom.

Av det anförda framgår, att hovrättens dom innefattat förordnande om
återintagning till fortsatt förvaring och alltså icke inneburit ådömande av
förvaring. 13 § förvaringslagen har följaktligen enligt sin ordalydelse icke
varit direkt tillämplig. Till spörsmålet huruvida, enligt grunderna för 13 §
eller för lagens bestämmelser i övrigt, förordnande som avses i 13 § kunnat
meddelas i domen vill jag — då denna fråga bör ses i samband med frågan
om tillämpligheten av 17 § — senare återkomma.

Enligt 17 § förvaringslagen har — såsom ock fångvårdsstyrelsen och
interneringsnämnden funnit — det Carlsson ålagda förvandlingsstraffet
konsumerats av förvaringen. Med hänsyn till vad förut sagts om tidpunkten
för förvaringens början (den 30 juni 1947) kan däremot stadgandet

315

i 17 § enligt sin ordalydelse icke föranleda till att förvaringen skall träda i
stället för vad som återstår av det Carlsson genom domen den 19 augusti
1955 ådömda straffarbetet.

Till ledning vid bedömandet av frågan huruvida det oaktat straffåterstoden
skall, i enlighet med fångvårdsstyrelsens men i motsats till hovrättens
och intemeringsniimndens uppfattning, jämlikt grunderna för ifrågavarande
bestämmelse anses vara konsumerad genom att Carlsson återintagits
till förvaring, föreligga vissa uttalanden i motiven till 17 § förvaringslagen
(se NJA II 1938 s. 456 o. f. samt 578—580 och 582). Härav
framgår, att ett i lagstiftningsärendet framställt förslag om att bland annat
fall som det nu förevarande borde omfattas av bestämmelsen i 17 § varit
föremål för lagstiftarens övervägande. I motiven (s. 579, jfr oek s. 457) har
emellertid påpekats, att begränsningen av bestämmelsens räckvidd sammanhängde
med att det i dessa fall enligt de i 14 och 15 §§ angivna principerna
borde i viss utsträckning vara beroende på domstols prövning, huruvida
förvaringen skulle konsumera straff för brottet, och att i bestämmelsen
icke upptagits någon föreskrift om anordnande av sådan domstolsprövning.
Förslaget om utvidgande av bestämmelsen avvisades utom beträffande
fall, där det straff som sammanträffar med förvaringen utgör
böter eller förvandlingsstraff för böter. Vad angår fall som det nu ifrågakomna
har i motiven vidare anförts (s. 580), att dessa icke syntes lämpade
för särskilda lagstadganden och att de kunde vinna sin lösning medelst
användning av benådningsinstitutet.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit är det nödvändigt att tolka
17 § strikt efter dess ordalydelse. Det synes mig således uteslutet att anse,
att förvaringen skulle ha trätt i stället för vad som återstår av det Carlsson
genom domen den 19 augusti ådömda straffet. Detta straff är enligt
min mening följaktligen fortfarande verkställbart.

Beträffande det spörsmål, som hovrätten haft att taga ställning till,
nämligen huruvida — oaktat ordalydelsen av 13 § förvaringslagen — hovrätten
ägt i den föreliggande situationen förordna, att förvaringen skulle
träda i stället för de Carlsson åvilande straffen, innehålla motiven icke
några på samma sätt som nyss angivits beträffande 17 § direkt vägledande
uttalanden. Av det föregående framgår emellertid, att lagstiftaren varit
medveten om att fall som det nu ifrågavarande kunna inträffa. Det oaktat
har någon uttrycklig lagregel som tar sikte på dylika fall icke införts.

På grund härav och med hänsyn till lagrummets placering i förhållande
till övriga stadganden kan det måhända synas tveksamt huruvida något
utrymme finnes för en domstol att gå utöver ordalagen i 13 §. Emellertid
är det ett genomgående drag i förvaringslagens konkurrensbestämmelser
att man sökt undvika att dom å förvaring och dom, varigenom straff ålagts,
föreligga till verkställighet samtidigt. Vidare förefaller det mig icke vara en
ur kriminalpolitisk synpunkt förnuftig ordning att en domstol, när den

316

finner, att en person på grund av oemottaglighet eller ringa mottaglighet
för straff bör återintagas till förvaring, skulle vara nödsakad att låta ett
ådömt men icke avtjänat straff för denne bestå orubbat, särskilt som verkställigheten
av straffet enligt vad nyss sagts kan hindras endast genom
begagnande av nådeinstitutet. Härtill kommer, att de ovan angivna skälen
för begränsningen av bestämmelsen i 17 § icke kunna anföras mot en tilllämpning
av 13 § vid beslut om återintagning i säkerhetsanstalt.

Vad nu anförts synes mig innefatta tillräckliga skäl för att godtaga den
ordning, som enligt interneringsnämndens yttrande i ärendet i ett stort
antal motsvarande fall tillämpats av domstolarna, nämligen att i samband
med beslut om återintagning förordna att förvaringen skall träda i stället
för ådömt frihetsstraff, som icke till fullo verkställts. Därvid skall vid bestämmandet
av minsta tiden för den fortsatta förvaringen hänsyn givetvis
tagas till det sålunda konsumerade straffet. Enligt min mening hade hovrätten
således varit oförhindrad att meddela dylikt förordnande med avseende
å de Carlsson ålagda straffen. Jag är emellertid angelägen att framhålla,
att hovrätten för sitt ställningstagande haft stöd i ordalydelsen av
13 § och att följaktligen någon anmärkning icke kan riktas mot hovrätten
härutinnan.

Vad i detta ärende framkommit i fråga om tillämpningen av förvaringslagen
har jag funnit mindre tillfredsställande. Jag har därför övervägt att
hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om lagändring. Då jag emellertid
erfarit att frågan om omarbetandet, i ett större sammanhang, av hithörande
bestämmelser för närvarande är föremål för prövning inom strafflagberedningen,
vilkens förslag härutinnan torde inom kort föreläggas
Eders Kungl. Maj:t, har jag ansett en sådan framställning från min sida
icke erforderlig.

Däremot har jag funnit det angeläget att till Eders Kungl. Majrts prövning
hänskjuta frågan, huruvida Carlsson bör av nåd befrias från att avtjäna
vad som återstår av det straff, som ålagts honom genom rådhusrättens
dom den 19 augusti 1955.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag därför
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga nämnda fråga för den
åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna påkallad.

Jag kommer framdeles att taga ställning till frågan, huruvida fångvårdsstyrelsens
genom klagomålen blottade dröjsmål med att lämna besked i
verkställighetsfrågan bör föranleda någon min åtgärd.

317

V. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Anmärkningar mot i lokala ordningsstadgor meddelade föreskrifter,
varigenom bland annat lagts onödigt tvång på
allmänheten eller eljest gjorts obefogad inskränkning
i den enskildes frihet, m. m.

Före tillkomsten av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868
(OSt) reglerades allmänna ordningsfrågor huvudsakligen genom särskilda
för varje stad meddelade föreskrifter, utfärdade av lokala myndigheter. I
det till grund för OSt liggande kommittébetänkandet framhölls, att den av
lokalmyndigheterna sålunda utövade lagstiftningen visat sig i åtskilliga
hänseenden behäftad med väsentliga fel, såsom icke överensstämmande med
allmänna författningar eller stödd på giltiga och antagna lagstiftningsgrunder.
Enligt kommittén borde en ändring därutinnan åstadkommas
genom att vissa för städerna gemensamma stadganden utfärdades och att
för framtiden tillräcklig säkerhet vunnes att lokala föreskrifter — som
enligt kommittén alltjämt borde kunna ifrågakomma — icke bleve stridande
mot vad som genom lag eller allmänna författningar förordnats eller
mot de grunder, varpå den allmänna lagstiftningen vilade, eller utfärdades
utan verkligt behov. Kommittén uttalade därutinnan att — därest lagstiftningen
skulle av lokalmyndigheterna utan någon gemensam sammanhållning
och ytterligare kontroll få framgent utövas i avseende å vad som kunde
förmenas icke vara i den allmänna stadgan intaget eller ej däremot stridande
— det med nära nog full visshet kunde antagas, att enahanda missförhållanden,
som dittills varit rådande, ganska snart skulle uppkomma. Det
föreslogs därför, att sådana lokala föreskrifter skulle i princip underställas
Kungl. Maj ds prövning.

1 överensstämmelse med kommittéförslaget innehåller OSt ett flertal
föreskrifter, som äro gemensamma för de samhällen varå stadgan i allmänhet
är tillämplig, d. v. s. städer samt, efter särskilda förordnanden,
köpingar, hamnar, fiskelägen och andra orter med större sammanträngd
befolkning. Dessa föreskrifter avse t. ex. torg- och gatuhandel, tillsyn över
djur, vissa slag av allmänfarlig verksamhet, skydd för vissa allmännyttiga
anläggningar, badande utomhus, offentliga tillställningar samt gatu- och
gårdsrenhållning. I fråga om vissa av de ämnen, som sålunda äro gemensamt
reglerade i OSt, äger magistraten och, i särskilda fall, polismyndigheten
utfärda närmare ordningsföreskrifter. För överträdelse av såväl de

318

gemensamma bestämmelserna som magistrats och polismyndighets föreskrifter
stadgas bötesstraff å högst 20, 50 eller 100 kronor.

I OSt infördes emellertid även möjlighet att, i enlighet med kommitténs
förslag, lokalt utfärda ytterligare ordningsföreskrifter. I § 20 OSt stadgas
härom följande: ”Uppkommer i stad fråga att, utöver vad denna stadga
eller lag och författning eljest innehåller eller lämnar åt magistrat eller
polismyndighet att närmare bestämma, ny eller ytterligare föreskrift må
för staden i avseende å allmänna ordningen därstädes meddelas, kan förslag
därom framställas såväl av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
allmänna rådstugan som av magistraten.”

Sådant förslag skall enligt samma paragraf insändas, icke såsom i kommittébetänkandet
föreslogs till Kungl. Maj:t utan till länsstyrelsen, som
antingen oförändrat fastställer eller ogillar förslaget. För överträdelse av
dylik ordningsföreskrift må föreskrivas böter å högst 100 kronor. I fråga
om upphävande av eller ändring i lokal ordningsföreskrift skall tillämpas
samma förfarande som gäller beträffande föreskriftens antagande.

Det må vidare framhållas, att länsstyrelsen tillagts egen initiativrätt i
förevarande hänseende. Finner nämligen länsstyrelsen lokalt ordningsstadgande
vara av behovet påkallat, skall länsstyrelsen upprätta förslag
därtill och däröver höra stadsfullmäktige och magistraten, varefter länsstyrelsen
äger att i ämnet förordna.

Genom proposition nr 143/1956 beslöt Kungl. Maj:t att inhämta riksdagens
yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till allmän ordningsstadga,
som är avsett att vinna tillämpning från den 1 januari 1958.
Därigenom skulle, med visst undantag, 1868 års stadga upphävas. Den
föreslagna nya allmänna ordningsstadgan, som skulle gälla riket i dess helhet,
har dels på grund därav och dels med hänsyn bland annat till den
speciallagstiftning, som under senare årtionden skett på olika med den
allmänna ordningen sammanhängande områden, ansetts böra innehålla allenast
ett mycket ringa antal gemensamma bestämmelser. I likhet med vad
hittills gällt skall emellertid möjlighet föreligga att lokalt utfärda kompletterande
ordningsföreskrifter, därvid förfarandet i det väsentliga bibehållits;
lokal ordningsstadga skall således enligt propositionen antagas av kommunens
fullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Denna utformning
av den nya allmänna ordningsstadgan lämnar följaktligen stort
utrymme för den kommunala normgivningsmakten på förevarande område.
Såsom en allmän begränsning till förhindrande av att alltför långtgående
lokala föreskrifter meddelas har i den föreslagna allmänna ordningsstadgan
angivits, att det vid utfärdande av sådan föreskrift skall tillses,
att därigenom icke lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres
obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Det har i propositionen förutsatts,
att kommunernas egna organisationer skola utarbeta förslag till

319

normalstadgor i syfte att uppnå viss enhetlighet och att åstadkomma viss
garanti för att de lokala stadgorna erhålla ett ur materiell synpunkt lämpligt
avvägt innehåll och att de komma att stå i överensstämmelse med gällande
författningar och rättsprinciper.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 december 1956 har riksdagen — sedan
första lagutskottet i ärendet avgivit utlåtande, nr 37 — anmält att riksdagen
ej funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen fogade förslaget
till allmän ordningsstadga göra andra uttalanden än utskottet i utlåtandet
upptagit.

Med anledning härav har Kungl. Maj:t den 14 december 1956 utfärdat
allmän ordningsstadga (SFS nr 617).

Med stöd av § 20 OSt har under årens lopp utfärdats ett stort antal
ordningsföreskrifter för städer och andra samhällen, antingen uppdelade på
ett flertal stadgor, var och en reglerande visst särskilt ämne, eller sammanförda
till en eller ett par stadgor. Därtill ha i viss utsträckning kommit
föreskrifter, som utfärdats av magistraterna eller motsvarande myndigheter
med stöd av den dem i OSt tillerkända förordningsmakten. Åtskilliga av
de sålunda utfärdade lokala ordningsföreskrifterna äro av tämligen gammalt
datum, härrörande från 1900-talets första decennier eller t. o.m. från
förra århundradet. På grund av bland annat nytillkommen lagstiftning,
t. ex. byggnads-, hälsovårds- och trafiklagstiftningen, ha åtskilliga av dessa
föreskrifter blivit i stora delar ogiltiga eller föråldrade. Att de likväl icke
ersatts med nya föreskrifter torde i viss mån sammanhänga med att man
velat avvakta den revision av OSt, som påbörjades år 1938 och som nu
lett fram till den utfärdade allmänna ordningsstadgan. På andra platser
ha däremot äldre stadgor ersatts eller nya sådana eljest utfärdats.

Under de senaste åren har inom justitieombudsmansexpeditionen verkställts
granskning av vissa under senare tid utfärdade lokala ordningsstadgor,
som således kunde förutsättas ha blivit avfattade med tillbörligt beaktande
av gällande lagstiftning och nutida förhållanden i övrigt. Även i samband
med inspektionsverksamheten har viss uppmärksamhet ägnats hithörande
frågor. Den sålunda gjorda granskningen av olika stadgor har föranlett
framställandet av eu mångfald anmärkningar i skilda avseenden. I
anledning av anmärkningarna ha yttranden inhämtats från vederbörande
länsstyrelser och magistrater, som därvid i flertalet fall medgivit eller lämnat
obestridd anmärkningarnas riktighet och antingen omedelbart föranstaltat
om eller förklarat sig beredda föranstalta om rättelser i påtalade
hänseenden.

Med hänsyn till den allmänna revidering av lokala ordningsstadgor, som
kan förväntas i anledning av den föreslagna lagstiftningen på området, och
i syfte jämväl att rikta de rättstillämpande myndigheternas uppmärksam -

320

het på ofta förekommande bristfälligheter i ännu gällande lokala stadgor,
har jag ansett lämpligt att här lämna en allmän översikt över de upptagna
anmärkningarna och att i samband därmed närmare behandla vissa speciella
frågeställningar.

Innan jag ingår härpå, vill jag emellertid något närmare beröra innebörden
och betydelsen av den länsstyrelserna enligt OSt — liksom enligt
den genomförda nya lagstiftningen — ankommande fastställelseprövningen.
Denna prövning skall i första hand avse en rent rättslig kontroll av det
kommunala beslutet på samma sätt som gäller vid prövningen av kommunalbesvär.
Vid fastställelseprövningen skall länsstyrelsen således ex officio
tillse, att fullmäktiges beslut icke är angripbart på någon av de kommunala
besvärsgrunderna, d. v. s. tillse att beslutet tillkommit i laga ordning, att
det icke står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
fullmäktiges befogenhet samt att det icke kränker enskild rätt eller
eljest vilar på orättvis grund. Den omständigheten att besvär icke anförts
över det kommunala beslutet eller att besvär endast i något visst hänseende
anförts befriar följaktligen icke länsstyrelsen från att vid fastställelseprövningen
ingå på en allmän granskning av beslutet ur angivna
rättsliga synpunkter.

Att avgöra huruvida föreskrift i en lokal ordningsstadga står i strid mot
allmän lag eller författning lärer i allmänhet icke möta svårigheter, ehuru
det givetvis kräver förtrogenhet med bland annat den ganska omfattande
speciallagstiftningen på ordningsområdet. Särskilt bör vid fastställelseprövningen
tillses, att med stöd av OSt endast sådana föreskrifter få utfärdas,
som åsyfta den allmänna ordningens upprätthållande. Detta ligger i sakens
natur och utmärkes i § 20 OSt med orden ”i avseende å den allmänna ordningen”.
Spörsmål, för vilkas reglering i lokal ordning bemyndigande i annan
författning är tillämpligt, torde icke kunna anses avse ”allmänna ordningen”.
Bestämmelser om lokal normgivning såvitt angår stad finnas —
förutom i OSt — exempelvis i brandstadgan, butikstängningslagen, byggnadsstadgan,
hotellstadgan, hälsovårdsstadgan och vägtrafikförordningen.
Mellan dessa författningar förefinnas olikheter i fråga om såväl ordningen
för föreskrifternas åvägabringande som ansvarspåfölj derna. Normgivningsbefogenheten
har exempelvis tillagts olika organ. Det är med hänsyn härtill
angeläget, att beslut om lokal föreskrift meddelas med stöd av rätt
författningsbemyndigande. Hållas icke de olika bemyndigandena isär, kan
föreskrift komma att beslutas av fel myndighet, i fel ordning och med felaktig
bötespåföljd.

När det vid fastställelseprövningen gäller att pröva, huruvida kompetensöverskridande
eljest föreligger, kunna — med hänsyn till vanskligheten
att uppdraga fixa gränser för den kommunala normgivningsmakten — stundom
uppkomma svårbedömbara gränsfall, därvid endast en knapphändig
ledning kan erhållas av rättspraxis.

321

I detta sammanhang må beröras en synpunkt på fastställelseprövningen,
som i något remissyttrande framskymtat och som innebär, att i en lokal
stadga intagna bestämmelser endast äga subsidiär giltighet i förhållande till
vad allmän lag och författning innehålla och att lagligen ogrundade sådana
bestämmelser därför skola vid tillämpningen frånkännas giltighet. En härpå
grundad uppfattning att graden av omsorgsfullhet vid fastställelseprövningen
skulle vara av mindre praktisk betydelse måste emellertid med
skärpa tillbakavisas. Det är visserligen i och för sig riktigt, att en prövning
av stadgebestänmielsers giltighet kan ske i samband med tillämpningen,
antingen av judiciella organ vid fråga om ansvar för överträdelse av bestämmelserna
eller av förvaltningsorgan då det gäller t. ex. meddelande av
i stadgan föreskrivet tillstånd. En sådan prövning, som för övrigt endast
har prejudiciell verkan, torde emellertid — vilket även bestyrkts av gjorda
iakttagelser — endast i mycket begränsad omfattning företagas. Även
tämligen uppenbart felaktiga bestämmelser ha sålunda vid tillämpningen
godtagits, därvid man förklarat sig ha utgått från att bestämmelsernas
laglighet prövats i samband med fastställelsen. Vad angår tillämpningen
av ansvarspåföljder är härvid särskilt att märka, att dessa frågor i stor
utsträckning icke längre komma under prövning av domstol utan avgöras
av åklagare genom strafföreläggande. Alldeles bortsett från det i och för sig
oegentliga i att de lokala stadgorna innehålla ogiltiga bestämmelser är det
därför ur praktisk tillämpningssynpunkt av största vikt, att fastställelseprövningen
sker med all tillbörlig noggrannhet.

Fastställelseprövningen är emellertid icke begränsad till att avse endast
bestämmelsernas laglighet. Till skillnad från vad som i princip gäller beträffande
prövningen av kommunalbesvär skall fastställelseprövningen
omfatta jämväl behövligheten och lämpligheten i övrigt av de antagna föreskrifterna.
Det ligger i sakens natur, att detta är en grannlaga uppgift, som
kan ställa stora krav på fastställelsemyndighetens omdöme. Det vidsträckta
ämnesområdet kan givetvis aktualisera föreskrifter i en mångfald hänseenden;
det gäller ju här ordning och trivsel i den allmänna mänskliga
samlevnaden överhuvudtaget. Den omständigheten att förfarande av
visst slag kan tänkas i något enstaka fall eller eljest i obetydlig utsträckning
medföra olägenhet bör icke få leda till uppställande av allmänt förbud
eller införande av tillståndsreglering, som i betraktande av sakens beskaffenhet
måste framstå som betungande eller obefogad. Det synes mig vara
av vikt, att vid övervägandena härutinnan de rent polisiära synpunkterna
icke tillåtas dominera. 1 många fall torde det vara möjligt för polisen, som
enligt sin instruktion har till åliggande att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet, att med stöd av sina allmänna befogenheter ingripa hindrande
mot ordningsstörande företeelser, utan att detaljerade föreskrifter i saken
meddelats i lokala stadgor. Att huvudsakligen för ordningsmaktens egen
bekvämlighet införa förbuds- eller tillståndsregleringar bör uppenbarligen

21 — J ustit ^ombudsmannen» ämbct»berättelse till 1957 urs riksdag.

322

icke få ifrågakomma. Det måste överhuvudtaget understrykas att, såsom i
texten till den nya allmänna ordningsstadgan även uttryckligen angivits,
lokala föreskrifter icke få meddelas, vilka lägga onödigt tvång på allmänheten
eller eljest medföra obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Av stor betydelse är även att tillse, att föreskrifterna formellt utformas
med nödig fasthet, så att icke osäkerhet uppstår rörande deras innebörd
och räckvidd. Svävande eller mångtydiga bestämningar, särskilt när det
gäller straffsanktionerade förfaranden, böra sålunda, till undvikande av
tillämpningssvårigheter, icke få förekomma.

Efter dessa uttalanden övergår jag till de vid den verkställda granskningen
av lokala ordningsföreskrifter upptagna anmärkningarna.

Härvid må till en början framhållas, att vid denna granskning — som
ingalunda avsett att innefatta en uttömmande genomgång av förekommande
problem — uppmärksamhet främst ägnats frågan om lagligheten
av i stadgorna intagna bestämmelser. De framställda anmärkningarna ha
härutinnan avsett, att olika bestämmelser stått i strid mot OSt eller annan
allmän lag och författning eller mot allmänna rättsgrundsatser eller att de
i annat hänseende innefattat kompetensöverskridande. I viss utsträckning
har även lämpligheten av skilda föreskrifter ifrågasatts. Praktiskt taget
varje granskad stadga har föranlett framställandet av ett större eller mindre
antal anmärkningar, som i icke ringa utsträckning avsett förhållanden klart
stridande mot lag eller rättspraxis. Även med beaktande av att fastställelseprövningen
i vissa hänseenden kan vara förenad med svårigheter måste
det allmänna omdömet om länsstyrelsernas handhavande av denna uppgift
bliva, att prövningen icke skett på ett tillfredsställande sätt.

I det följande behandlas först laglighetsfrågor och därefter lämplighetsfrågor.
I anslutning därtill komma även att beröras några vid inspektionsverksamheten
gjorda iakttagelser rörande tillämpningen av vissa bestämmelser
i OSt.

I. Laglighetsfrågor

A. Bestämmelser i strid mot OSt

Reglering i länsstyrelsestadga av ämne, som tillhör
magistrats kompetens

Såsom tidigare antytts ankommer enligt särskilda föreskrifter i OSt på
magistrat att i vissa ämnen meddela närmare bestämmelser, t. ex. rörande
ordning och renlighet å salutorg (§ 1), rörande hundars utelöpande (§ 5)
samt rörande tid och sätt för gaturenhållning (§ 14). Ehuru det i § 20 OSt
uttryckligen utsagts, att den kommunala förordningsmakten enligt samma
paragraf icke omfattar vad som lämnats åt magistraten att närmare bestämma,
har likväl denna kompetensfördelning i praxis i betydande utsträckning
åsidosatts genom att berörda ämnen reglerats i lokal stadga,

323

utfärdad enligt § 20 OSt. Till förklaring härav har i infordrade yttranden
åberopats, att man ansett det ur praktisk synpunkt önskvärt att ordningsföreskrifter
icke splittrades på flera stadgor, varjämte gjorts gällande, att i
vissa fall, t. ex. i fråga om torghandelsstadgor, svårigheter förelåge att uppdraga
en klar gräns mellan magistratens och den kommunala myndighetens
kompetens.

Det sålunda berörda problemet bortfaller vid tillämpningen av den utfärdade
nya allmänna ordningsstadgan, som icke tillägger magistraterna egen
förordningsmakt. Det torde därför saknas anledning att här närmare ingå
på spörsmålet och de gränsdragningssvårigheter det kan erbjuda. Jag vill
emellertid framhålla, att det påtalade förfarandet — som måste anses principiellt
felaktigt (jfr Strömberg: Den lokala förordningsmakten s. 132—
133) — medfört vissa ur tillämpningssynpunkt otillfredsställande konsekvenser.
Förutom att, såsom någon gång iakttagits, till innehållet icke
överensstämmande föreskrifter rörande ett och samma ämne kunnat återfinnas
både i en magistratsstadga och i en länsstyrelsestadga, har sålunda
— beroende på att bötesmaximum för överträdelse av vad magistrat enligt
OSt äger närmare förordna i åtskilliga fall är lägre än vad som kan föreskrivas
i en länsstyrelsestadga enligt § 20 OSt — det berörda förfarandet
i allmänhet medfört, att straffbestämmelserna kommit att innefatta högre
bötesmaximum än vad i OSt för motsvarande fall förutsatts.

1 OSt givna föreskrifter intagna i lokal stadga

Vidare har iakttagits, att vissa i OSt förekommande materiella föreskrifter
intagits jämväl i lokal stadga, såsom t. ex. föreskrifter rörande hörsamhet
mot polisman i fråga om ordning å salutorg (§ 1), rörande försäljning
och upplag å allmän plats (§ 2) samt rörande förbud mot körande och
ridande i park eller plantering (§ 10). I fråga om överträdelse av dessa
föreskrifter gäller enligt berörda paragrafer lägre strafflatituder än vad som
kan föreskrivas enligt § 20 OSt. Någon hänvisning till de särskilda straffbestämmelser,
som i angivna fall sålunda skola tillämpas, har emellertid
icke lämnats i de ifrågavarande lokala stadgorna, som genomgående upptagit
den i § 20 OSt angivna högre strafflatituden, antingen utan någon
som helst reservation eller med den allmänna reservation som följer av
uttrycket ”där påföljd enligt allmän lag eller författning ej är särskilt
stadgad”. Sådana felaktigheter eller oklarheter i straffbestämmelserna hade
icke behövt uppkomma, därest man iakttagit att lokal ordningsstadga överhuvudtaget
enligt § 20 OSt må avse allenast föreskrifter ”utöver” vad OSt
eller lag och författning eljest innehåller. Även enligt förslaget till allmän
ordningsstadga gäller, att lokal ordningsstadga må avse endast de ytterligare
föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen, som för kommun
eller del därav finnas erforderliga och cj angå förhållanden, om vilka annorlcdes
är bestämt.

324

Lokal tillståndsprövning beträffande offentlig nöjestillställning

Även i andni, hänseenden ha i lokala stadgor meddelats bestämmelser i
strid mot OSt. Av vad härutinnan vid granskningen upptagits må här
förtjäna att närmare beröras en i ett par under senare år fastställda stadgor
intagen bestämmelse rörande krav på tillstånd till upplåtande av mark
för offentlig nöjestillställning. Bestämmelsen — sådan den i stadgan för en
köping intagits — var av följande lydelse: ”Det är ej tillåtet för ägare av
privat mark inom köpingen att upplåta dylikt område för offentliga nöjestillställningar
av vad slag det vara må utan medgivande av kommunalnämnden
i varje särskilt fall.”

Genom förevarande bestämmelse infördes följaktligen beträffande möjligheten
att anordna offentlig nöjestillställning å enskild mark en särskild
tillståndsprövning utöver den reglering av frågan, som skett i § 13 OSt
och som bland annat innebär, att anmälan skall göras hos polismyndigheten,
som i vissa fall skall pröva, huruvida tillstånd kan lämnas, och som
i övrigt tillagts vissa befogenheter för tryggande av ordning och säkerhet
i samband med sådana tillställningar. Då förutsättningarna för rätten att
anordna offentlig tillställning äro detaljerat angivna i § 13 OSt, torde det
få anses strida mot grunderna för detta författningsrum att såsom i föreliggande
fall skett i lokal stadga uppställa den ytterligare — och primära
— förutsättningen att särskilt tillstånd till själva markupplåtelsen måste
inhämtas. En sådan reglering, som i förhållande till bestämmelserna i § 13
OSt skulle i vissa fall medföra en utvidgad tillståndsprövning och i andra
fall en dubbel sådan prövning av olika myndigheter, synes icke heller ur
praktisk behovssynpunkt kunna motiveras. De i berörda stadgor intagna
bestämmelserna härom blevo också, sedan anmärkning däremot framställts,
upphävda.

B. Bestämmelser i strid mot annan författning än OSt

1. Brandlagstiftningen
Ang. uppgörande av eld utomhus

I lokala ordningsstadgor ha stundom intagits bestämmelser i fråga om
uppgörande av eld i det fria, innebärande att sådant förfarande under vissa
förutsättningar antingen icke må äga rum utan tillstånd av brandchefen
eller av annan myndighet efter brandchefens hörande eller också allenast
må ske i enlighet med brandchefens närmare föreskrifter.

Enligt 1 och 24 §§ brandstadgan skall för varje stad och landskommun
finnas brandordning, upptagande de bestämmelser som utöver vad i allmän
lag eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande
av brandförsvaret. Till motverkande av vårdslöshet med eld ha vissa
allmänna föreskrifter lämnats i 12 § brandlagen och 41 § brandstadgan.
Ytterligare erforderliga bestämmelser härutinnan skola sålunda intagas i

325

vederbörande kommuns brandordning, vari kan stadgas bötesstraff å högst
300 kronor. Sådana särskilda bestämmelser äro också intagna i de uppgjorda
normalbrandordningarna, vilka av kommunerna i allmänhet tagas
till förebild och som kunna ytterligare kompletteras. Ur brandskyddssynpunkt
motiverade föreskrifter rörande handhavande av eld ha följaktligen
sin plats i lokal brandordning och icke i lokal ordningsstadga, något som
är av betydelse bland annat med hänsyn till skillnaden i fråga om straffpåföljderna.
Däremot lärer hinder i princip icke föreligga mot införande i
lokal ordningsstadga av sådan föreskrift om uppgörande av eld, som är
förestavad icke ur brandskyddssynpunkt utan ur allmän ordningssynpunkt,
t. ex. till förhindrande av besvärande rökbildning. Därest en generell reglering
ur sist angivna synpunkt verkligen kan anses vara av behovet påkallad,
måste emellertid tillses, att föreskrifterna i den lokala ordningsstadgan
icke erhålla en så vidsträckt innebörd att de omfatta jämväl vad
som i brandordningen reglerats. Än mindre få föreskrifterna så utformas
att de — såsom någon gång förekommit — stå i strid mot brandordningens
innehåll.

2. Butikstängningslagen

Ang. tid för torghandel

Vid granskningen av torghandelsstadgor har i några fall diskuterats,
huruvida i stadgorna meddelade föreskrifter rörande tiden för torghandeln
stått i överensstämmelse med butikstängningslagens bestämmelser om viss
affärstid.

Enligt butikstängningslagen gäller som huvudregel, att butik får hållas
öppen för allmänheten å söckendagar från klockan 8 till klockan 19, den
s. k. vanliga affärstiden. Med butik förstås i lagens mening försäljningsställe,
där detaljhandel idkas, varigenom sålunda även torghandeln i princip
faller under lagens bestämmelser. Vissa former av försäljning äro emellertid
undantagna från lagens tillämpning, t. ex. försäljning som lantbrukare,
trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning och utan samband med
annan handel bedriver med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller
fisk av egen fångst. Å ett och samma torg kan alltså butikstängningslagen
vara tillämplig å viss försäljning, under det annan försäljning faller utanför
lagens bestämmelser.

Från den angivna huvudregeln om viss affärstid kunna avvikelser meddelas
i särskild ordning. Om det i en kommun finnes lämpligt ur allmän
synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom
kommunen, kan sålunda kommunens beslutande organ — efter hörande av
vederbörande intressenter — bestämma, att den vanliga affärstiden skall
inskränkas eller, utan att förlängas för vecka räknat, helt eller delvis förläggas
å annan tid än den förut angivna. Sådan bestämmelse —- som skall
underställas länsstyrelsen för faststiillelse — får dock ej innebära, att butik

326

samtliga söckendagar i veckan skall stängas före klockan 20 (enligt före den
1 oktober 1956 gällande ordning klockan 19).

Rörande tiden för torghandel innehålla de lokala stadgorna ofta bestämmelser,
som avvika från butikstiingningslagens regler om affärstid.
Sålunda förekommer dels att torghandeln begränsas till vissa dagar i veckan,
dels att under sådan torgdag annan försäljningstid gäller än den vanliga
affärstiden. Torghandeln får sålunda enligt stadgorna ofta börja redan
före klockan 8 men skall å andra sidan regelmässigt vara avslutad tidigare
än klockan 19; en vanlig tid är t. ex. klockan 6—16. Vid antagandet av
dylika bestämmelser har understundom tvekan yppats, huruvida den begränsning
av torghandelstiden i förhållande till den vanliga affärstiden,
som en sådan reglering innefattar, kan låta sig förena med butikstängningslagens
föreskrifter i ämnet. Denna tvekan har emellertid, enligt vad handlingarna
synas utvisa, fått vika för de praktiska synpunkter, som sammanhänga
med att man ansett torgen behöva användas jämväl för andra ändamål
än handel, t. ex. för parkering och såsom mötes- och uppmarschplatser,
samt att kostnader för renhållning m. m. eljest skulle bli alltför höga.

Vad först angår frågan om att genomföra inskränkning av torghandelstiden
i förhållande till den vanliga affärstiden är att taga hänsyn till de
möjligheter, som härutinnan kunna föreligga enligt å ena sidan butikstängningslagen
och å andra sidan OSt. Såsom förut berörts kan enligt butikstängningslagen
viss inskränkning ske genom kommunalt avvikelsebeslut.
Sådant beslut torde dock icke kunna innebära helt förbud mot handel under
någon viss söckendag. Torghandel, varå butikstängningslagen är tillämplig,
skulle även vid en pressad tillämpning av denna lag icke kunna förhindras
äga rum varje söckendag i veckan, därav åtminstone en dag ända
till klockan 19. Emellertid lärer butikstängningslagen, som numera främst
torde vara motiverad av angelägenheten att bereda butiksinnehavarna
skälig fritid och att åstadkomma i stort sett likartade konkurrensförhållanden
mellan olika företag, icke kunna grunda någon ovillkorlig rätt för
torghandelsidkare att få bedriva sin rörelse i ovannämnda utsträckning.
Visserligen är det alltjämt av vikt, att lämpliga platser för torghandel finnas
att tillgå. Sådana platser torde emellertid i regel vara avsedda att tjäna
även andra allmänna intressen än torghandeln, varav följer att en avgränsning
måste göras i fråga om platsernas disposition för olika ändamål.
Redan härigenom synes mig möjlighet föreligga att med stöd av OSt genomföra
en viss begränsning av torghandelstiderna. Även ur andra allmänna
synpunkter torde en sådan begränsning kunna vara motiverad.

Beträffande härefter frågan om att utsträcka tiden för torghandel utöver
den vanliga affärstiden — det praktiska fallet avser att låta försäljningen
börja redan före klockan 8 — kan beslut härom, därest fråga är om handel
varå butikstängningslagen är tillämplig, uppenbarligen icke fattas med stöd

327

av OSt utan måste meddelas såsom kommunal avvikelse i den i butikstängningslagen
härför särskilt stadgade ordningen.

När det gäller torghandel, varå butikstängningslagen är tillämplig, kunna
på sätt framgår av det sagda beslut rörande försäljningstider sålunda grundas
icke endast på butikstängningslagen, utan även i visst hänseende på
OSt. En reglering av annan torghandel kan givetvis grundas allenast på
OSt. Det är angeläget — ej blott för att uppnå materiellt riktiga beslut
utan även ur praktisk tillämpningssynpunkt — att man vid bestämmandet
av torghandelstiderna särskiljer de beslut, som fattas med stöd av den ena
eller den andra författningen, något som hittills i allmänhet icke synes ha
skett. Att så sker och att detta i förekommande fall kommer till uttryck
i vederbörande torghandelsstadga är av betydelse med hänsyn bland annat
till att straffpåföljden vid överträdelse av kommunalt avvikelsebeslut är
annan än vid överträdelse av föreskrift i lokal ordningsstadga. Det är vidare
att märka, att ordningen för genomförandet av reglering av försäljningstider
icke är densamma enligt OSt som enligt butikstängningslagen.

3. Byggnadslagstiftningen

Ang. stängsel

Lokala ordningsstadgor innehålla ofta bestämmelser om användande av
taggtråd såsom stängsel invid allmän plats. Bestämmelserna innefatta i
vissa fall indispensabelt förbud mot användande av sådant material till
stängsel, därvid förbudet ibland begränsats till att gälla endast viss höjd
över marken eller angivits icke omfatta områden av viss särskild beskaffenhet.
I andra fall har stadgats, att dylikt stängsel får anordnas allenast efter
tillstånd av byggnadsnämnden eller annat kommunalt organ.

Rörande fastighets inhägnande innehåller byggnadsstadgan vissa föreskrifter,
enligt vilka gäller, bland annat, att stadganden om stängsels beskaffenhet
eller förbud mot anordnande av stängsel skola, i den mån så
finnes erforderligt, intagas i stadsplanebestämmelser (28 §), att byggnadsnämnd
har att beträffande från bebyggande undantagen mark inom byggnadskvarter
föreskriva, om marken skall lämnas öppen eller inhägnas på
visst sätt (55 §), samt att byggnadslov erfordras för inhägnande av fastighet
(76 §). Ytterligare bestämmelser i ämnet kunna meddelas i lokal byggnadsordning,
utfärdad i enlighet med 2 g byggnadsstadgan. 1 det av byggnadsstyrelsen
upprättade normalförslaget till byggnadsordning för stad,
köping, municipalsamhälle samt område på landet med fastställd stadsplan
har också influtit en bestämmelse härom, enligt vilken det ankommer
på byggnadsnämnden att meddela föreskrift om anordnande av stängsel,
i den mån sådan ej meddelats i stadsplan.

Med hänsyn till vad byggnadslagstiftningen sålunda innehåller rörande
frågan om uppsättande av stängsel synes det principiellt icke böra ifråga -

328

komma att reglera ämnet jämväl i lokala ordningsstadgor. De ordningsoch
säkerhetssynpunkter, som härvidlag göra sig gällande, kunna och böra
i erforderlig utsträckning beaktas inom den ram byggnadslagstiftningen
erbjuder. Därest i någon ort ett påtagligt behov kan anses föreligga av särskilda
bestämmelser rörande taggtrådsstängsel, synas sådana därför böra
meddelas i lokal byggnadsordning. Därigenom undvikes även det redan i
och för sig otillfredsställande förhållandet att ett och samma ämne regleras
i skilda lokala förordningar med olika straffbestämmelser. En sådan dubbel
reglering kan dessutom — såsom nu beträffande stängsel i vissa fall förekommit
— medföra att en anordning, som uppfyller i den ena förordningen
uppställda krav, kan föranleda straffansvar enligt den andra förordningen.

Ang. skydd vid källarnedgång

Mera tveksamt kan måhända vara, huruvida en i lokala ordningsstadgor
ibland förekommande bestämmelse om uppsättande av skydd vid sådan
källarnedgång, som sträcker sig ut över gatans eller gångbanans linje,
rätteligen bör meddelas i ordningsstadga eller i byggnadsordning. För min
del lutar jag närmast åt den uppfattningen att spörsmålet är av beskaffenhet
att böra regleras enligt byggnadslagstiftningen. Byggnadslov torde
emellertid numera icke annat än i sällsynta fall beviljas beträffande byggnad
med källarnedgång, som sträcker sig över gatans linje. För sådana undantagsfall
bör man kunna förutsätta att byggnadsnämnden tillser, att erforderliga
skyddsåtgärder vidtagas. I fråga om redan befintliga byggnader
torde byggnadsnämnd med stöd av 164 § byggnadsstadgan kunna genom
vitesföreläggande framtvinga erforderlig åtgärd. Det synes därför icke
föreligga behov av generella föreskrifter härutinnan.

Ang. markis, radioantenn m. m.

I detta sammanhang vill jag, med anledning av vad vid granskningen
härutinnan förekommit, framhålla att ur ordnings- och säkerhetssynpunkter
förestavade bestämmelser rörande anbringande av markis mot gata samt
uppsättande av radioantenn och annan trådledning över allmän plats enligt
min mening böra — såsom i allmänhet också synes ske — meddelas i lokal
ordningsstadga och icke i byggnadsordning (jfr byggnadsstyrelsens normalförslag
till byggnadsordningar s. 25). Beträffande uppsättande av antenn
för mottagare och amatörsändare för radio och television kan härvid förtjäna
nämnas, att kommerskollegium i ett den 25 april 1955 avgivet förslag
till kungörelse med vissa bestämmelser rörande svagströmsledningars
anordnande i förhållande till starkströmsledningar upptagit föreskrifter i
syfte att förebygga den särskilda fara, som kan uppkomma vid anbringande
av antenn i närheten av friledning för starkström.

329

4. Hotell stadgan

Ang. kontroll över resande

Såsom framgår av en redogörelse i JO:s ämbetsberättelse 1952 s. 233

o. f. har tidigare uppmärksammats, att i åtskilliga lokala ordningsstadgor
intagits bestämmelse av innehåll, att i stadgan angående hotell- och pensionatrörelse
meddelade föreskrifter rörande kontroll över resande — innebärande
bland annat skyldighet för rörelsens innehavare eller föreståndare
att avfordra resande vissa uppgifter av personlig art och att till polismyndigheten
ingiva anmälan rörande de resande — skulle äga tillämpning jämväl
å sådana mindre rörelser, som i hotellstadgan uttryckligen undantagits
från föreskrifterna. På sätt i ämbetsberättelsen närmare utvecklats torde
det emellertid icke vara lagligen möjligt att med stöd av OSt skärpa hotellstadgans
föreskrifter rörande resandekontrollen. Vad i saken förekommit
gav min företrädare i ämbetet anledning att hos Kungl. Maj:t ifrågasätta
viss ändring i sistnämnda stadga.

Vid den nu verkställda granskningen har iakttagits, att enahanda bestämmelse
om utvidgad resandekontroll i många fall alltjämt kvarstår i
lokala ordningsstadgor. På vissa håll har t. o. m. föreskrifter om en ännu
vidsträcktare uppgiftsskyldighet meddelats, avseende jämväl sådan bostadsupplåtelse
som överhuvudtaget icke faller in under hotellstadgan, t. ex.
då man i sitt hem tillfälligt härbärgerar en anförvant från annan ort. Såsom
förut framhållits måste alla dylika föreskrifter anses olagliga och
sakna giltighet. Visserligen har numera genom en år 1954 genomförd ändring
av hotellstadgan möjlighet skapats att förordna om resandekontroll
beträffande sådana mindre rörelser, som tidigare icke omfattats av bestämmelserna
härutinnan. Sådant förordnande skall emellertid icke meddelas
i lokal ordningsstadga utan av länsstyrelse (i vissa större städer av
poliskammare eller magistrat) i enlighet med vad i hotellstadgans § 35
närmare angives. I den mån anledning föreligger att meddela dylika förordnanden
bör så givetvis ske utan avbidan på ikraftträdandet av den nya
allmänna ordningsstadgan.

5. Hälsovårdsstadgan

Ang. störande bidler

Bestämmelser till förekommande av störande buller nattetid återfinnas
i OSt (§ 12), som emellertid har avseende endast å buller från vissa nöjesinrättningar.
Kompletterande föreskrifter i syfte att åstadkomma skydd
för närboendes nattro ha ej sällan meddelats i lokala ordningsstadgor, därvid
de olika slag av verksamhet, som ansetts böra förbjudas, närmare preciserats.
Enligt en ordningsstadga gäller sålunda förbud mot ”dammpiskning”
mellan klockan 21 och 9. I cn annan stadga ha intagits föreskrifter
om förbud att mellan klockan 22 och 7 å gata med hög röst utbjuda tid -

330

ningar eller varor samt om skyldighet för innehavare av djur att vidtaga
sådana åtgärder att närboende icke under samma tid bli störda av djurens
läten. Förutom i nyssnämnda syfte givna bestämmelser ha i lokala stadgor
även intagits mera allmänna föreskrifter mot störande buller. Som exempel
på en vanligen förekommande sådan föreskrift må följande återgivas ur
ordningsstadgan för en mindre stad: ”Grammofon, radiohögtalare och liknande
apparater må ej vare sig inomhus eller utomhus användas på sådant
sätt, att de verka störande för grannskapet. — Bullrande reklam medelst
grammofon, radiohögtalare eller annan dylik anordning må ej äga rum
vare sig utomhus eller inomhus utan tillstånd av kommunalborgmästaren.”
Bestämmelserna i ämnet ha i en del stadgor företett vissa avvikelser. Sålunda
har förutsättningen att ljudeffekten av berörda apparater skall verka
”störande” ibland skärpts till ”i avsevärd grad” störande. I fråga om anordnande
av bullrande reklam har i något fall föreskrivits, att för sådan
reklam inom boningsrum erfordras tillstånd ej blott av polismyndigheten
utan därjämte av hälsovårdsnämnden. Såsom exempel på en föreskrift av
extrem räckvidd kan slutligen nämnas, att i en ordningsstadga — jämsides
med bestämmelser av ovan angiven innebörd — intagits förbud att ”vid
verksamhet av vad art det vara må vålla sådant buller, som kan undvikas
och som är av beskaffenhet att verka störande för närboende och allmänheten”.

När det gäller att i lokal ordningsstadga meddela bestämmelser till skydd
mot störande buller, är att beakta de bestämmelser härutinnan som finnas
bland annat i hälsovårdsstadgan. Enligt 8 § 9 mom. och 43 § 8 mom.
nämnda stadga gäller sålunda med dagsböter sanktionerat förbud för innehavare
av lägenhet i byggnad, som inrymmer boningsrum, att genom störande
ljud, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för närboende.
I fråga om fabriker och näringar föreskrives i 24 § 1 mom. och
50 § 1 mom. hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnden skall vaka över att
dessa icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för
närboende eller det allmänna, t. ex. genom åstadkommande av buller eller
dylikt. Om sådan olägenhet uppkommer, skall nämnden tillhålla vederbörande
att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande, varjämte nämnden
under vissa förutsättningar äger att tillsvidare förbjuda fabrikens eller näringens
drivande. Vidare innehåller vägtrafikförordningen i 58 § en föreskrift
rörande buller från motordrivet fordon, enligt vilken föreskrift — som
är straffsanktionerad med böter å högst 300 kronor — fordonsförare åligger
att i görligaste män behandla motorn så, att den icke åstadkommer störande
buller. Slutligen kan nämnas, att åstadkommande av oljud i vissa fall
kan vara att anse som förargelseväckande beteende jämlikt 11 kap. 11 §
strafflagen.

Såsom vid granskningen av berörda lokala ordningsstadgor anmärkts
omfatta däri givna föreskrifter rörande störande buller åtskilliga förfaran -

331

den, som äro att bedöma enligt hälsovårdsstadgan eller annan allmän författning,
därvid andra påfölj dsbestämmelser gälla än vad den lokala stadgan
innehåller. Att man vid frågans reglering i lokala ordningsstadgor icke
beaktat de gränsdragningsfrågor, som sålunda föreligga, synes mig särskilt
illustreras av det ovan angivna fallet, där även hälsovårdsnämnden införts
såsom tillståndsgivande instans. Visserligen föreligger principiellt icke hinder
mot att ur ordningssynpunkt meddela lokal föreskrift rörande sådant
störande buller, som icke omfattas av allmän lagstiftning — någon motsvarighet
till i OSt intagna bestämmelser för skyddandet av nattron har dock
icke intagits i den utfärdade nya allmänna ordningsstadgan. Det oaktat
synes, med hänsyn till redan förefintliga möjligheter att med stöd av allmänna
författningsbestämmelser ingripa mot störande förehavanden härutinnan
och i betraktande jämväl av de i ämnets natur liggande svårigheterna
att åstadkomma ens någorlunda klara gränsbestämningar, stor återhållsamhet
böra iakttagas vid en reglering av hithörande spörsmål genom
föreskrifter i lokal ordningsstadga.

6. Vägtrafikförord ningen

Ang. trafikföreskrifter

Före tillkomsten av 1951 års vägtrafikförordning funnos i OSt vissa
bestämmelser av omedelbart trafikreglerande natur, såsom rörande uppställande
av dragare och åkdon, begagnande av trottoar, ovarsamt körande
och ridande in. m. På grund härav kunde i lokala ordningsstadgor meddelas
närmare föreskrifter i ämnet. Så har också i stor utsträckning skett. I samband
med utfärdandet av vägtrafikförordningen borttogos emellertid ur
OSt ovanberörda trafikbestämmelser, vilka ansågos böra ha sin plats i den
särskilda lagstiftningen rörande vägtrafiken. Enligt 61 § vägtrafikförordningen
föreligger möjlighet att, utöver vad förordningen innehåller, meddela
erforderliga lokala trafikföreskrifter, därvid straffsanktionen med visst
undantag utgöres av dagsböter. Exklusiv befogenhet att utfärda sådana
föreskrifter tillkommer i stad poliskammare, magistrat eller kommunalborgmästare
och på landet länsstyrelsen. Det oaktat ha föreskrifter av
sådant innehåll även efter berörda författningsändringar intagits i lokala
ordningsstadgor och vunnit fastställelse. Det har härvid i vissa fall varit
fråga om blott enstaka föreskrifter, avseende t. ex. kälkbacksåkning, parkering
av cyklar på vissa platser eller stannande eller uppställande av fordon
å trafikled invid torg. I andra fall ha däremot intagits en mångfald detaljbestämmelser
rörande vägtrafikanters uppträdande, mer eller mindre sammanfallande
med vägtrafikförordningens egna föreskrifter. Såsom förut
angivits skola emellertid lokala trafikföreskrifter numera utfärdas i annan
ordning.

Enligt övergångsbestämmelserna till de i sammanhang med utfärdandet

332

av vägtrafikförordningen företagna ändringarna i OSt (SFS 652/1951)
skulle lokal ''föreskrift angående parkering eller annan uppställning av fordon”,
vilken meddelats med stöd av OSt och den 31 december 1951 alltjämt
var gällande, utan hinder av förordningens ikraftträdande äga giltighet,
intill dess föreskriften upphävdes i den ordning, som i 61 § vägtrafikförordningen
stadgades för meddelande av dylik föreskrift, dock längst till
den 1 juli 1952. Dylika äldre lokalt meddelade trafikföreskrifter, som sålunda
numera upphört att gälla, ha emellertid kvarstått i de lokalt utfärdade
författningarna. Detta har stundom givit upphov till felaktigheter,
enär vederbörande myndigheter förbisett att de lokalt utfärdade trafikföreskrifterna
upphävts genom nyssnämnda övergångsbestämmelse. Till undvikande
av dylika och liknande fel synes det mig ändamålsenligt, att de
genom allmän författning upphävda lokala trafikföreskrifterna utmönstras
ur de lokala författningarna eller att länsstyrelsen på lämpligt sätt fäster
uppmärksamheten på att dessa föreskrifter i eljest gällande lokala författningar
upphört att gälla. Vad nu sagts bör äga tillämpning även eljest då
lokal föreskrift blir lagstridig genom att ämne, som reglerats i föreskriften,
underkastas ny allmän lagstiftning.

7. Strafflagen

Ang. skadegörelse, åverkan och tagande av olovlig väg

I lokala ordningsstadgor ha ofta meddelats bestämmelser om förbud mot
skadegörelse, åverkan och tagande av olovlig väg, t. ex. så lydande: ”1 allmän
plantering, kyrkogård inbegripet, får ingen bryta blommor, nedtrampa
gräs eller åstadkomma skada på träd, buskar eller andra växter, ej heller
olovligen beträda planterade eller odlade områden eller däröver taga olovlig
väg.” — ”Åverkan å av municipalfullmäktige eller andra myndigheter
uppsatta anslag och skyltar o. dyl. är förbjuden.”

I anledning av framställd anmärkning att sådana bestämmelser syntes
avse ämnen som, om man bortser från fall av tillägnande, äro reglerade i
24 kap. strafflagen, har en länsstyrelse — under hänvisning till att i berörda
kapitel i strafflagen stadgades straff för uppsåtlig skadegörelse samt
att enligt 6 § samma kapitel åverkan eller tagande av olovlig väg icke
finge, där brottet endast förnärmade enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare
med mindre statsåklagaren funne åtal vara ur allmän synpunkt påkallat
— uttalat att bestämmelserna i den lokala stadgan avsåge sådana fall,
som icke kunde anses hänförliga till uppsåtlig skadegörelse, samt att överträdelse
av dessa bestämmelser därjämte fölle under allmänt åtal.

Bakom uppfattningen, att de lokala föreskrifterna åsyftade allenast ouppsåtlig
skadegörelse och sålunda icke omfattades av strafflagens bestämmelser
— en begränsning som i sådant fall bort komma till klart uttryck i föreskrifterna
— lärer ligga den tankegången att ouppsåtligt åstadkommande

333

av skada å allmän egendom är att betrakta som en särskild form av ordningsstörande
uppträdande, som — då OSt saknar föreskrift därom — bör
kunna straffbeläggas genom lokal föreskrift. Det praktiska värdet av ett
dylikt straffbud förefaller mig tämligen illusoriskt. Ordningsstadgeutredningen
förordade dock i sitt betänkande upptagande av ett allmänt förbud
mot åstadkommande av osnygghet på väggar, portar, staket m. m. vid allmänna
platser och på föremål, som till prydnad eller gagn uppsatts på sådan
plats. Detta förbud avsåg sådana fall, som icke kunde anses hänförliga till
uppsåtlig skadegörelse (SOU 1944:48 s. 144). Någon motsvarighet till det
i detta betänkande upptagna förslaget i frågan har emellertid icke ansetts
böra inflyta i den utfärdade nya allmänna ordningsstadgan. Enligt min
mening bör det icke ifrågakomma att — på sätt som skett i här berörda
lokala ordningsföreskrifter — utvidga strafflagens brottsbestämningar utan
att detta kan anses motiverat av ett verkligt behov ur ordningssynpunkt.
Beträffande länsstyrelsens uttalande, att de lokala föreskrifterna medgåve
en utvidgad åtalsrätt i förhållande till vad i 24 kap. 6 § strafflagen stadgas,
må erinras att åtalsbegränsningen i nämnda paragraf avser allenast brott
mot enskilds rätt och förty icke är tillämplig i förevarande fall, där fråga
är om angrepp på allmän egendom. För övrigt kan meddelandet i lokal
ordningsstadga av föreskrift, som rubbar allmänna processuella regler,
uppenbarligen icke grundas på den i § 20 OSt reglerade befogenheten att
meddela lokala ordningsföreskrifter.

Beträffande frågan om tagande av olovlig väg har en magistrat — i anledning
av anmärkning mot ett i en lokal stadga intaget förbud mot beträdande
av vissa gräsmattor — framhållit, att det syntes tveksamt om
icke ett sådant förbud kunde ha sin betydelse vid sidan av strafflagens
bestämmelser, därvid magistraten ifrågasatte, huruvida begreppet tagande
av olovlig väg täckte alla de former av beträdande som kunde orsaka skador
å gräsmattor. Den länsstyrelse, som fastställt stadgan, uttalade däremot att
olovligt tagande av väg över plantering — vartill anlagd gräsmatta måste
räknas — enligt strafflagens nu gällande bestämmelser i ämnet (24 kap.
4 §) vore underkastat ansvar, även om planteringen ej därigenom kunnat
skadas, samt att med tagande av väg måste förstås alla former av beträdande.

Såsom sistnämnda länsstyrelse framhållit är det numera — genom 1948
års ändringar i 24 kap. strafflagen -— klargjort, att olovligt tagande av väg
över plantering är straffbart, oavsett om skada kunnat ske. Något utrymme
i övrigt för reglering av ämnet i lokal ordningsstadga synes icke
heller föreligga. Visserligen torde med det i 24 kap. 4 § förekommande uttrycket
”tager någon olovlig väg” icke avses obehörigt begagnande av en
redan förut upptagen väg eller gångstig, men detta förhållande synes i förevarande
sammanhang vara ovidkommande.

334

C. Andra fall av kompetensöverskridande

Ang. hörsamhet mot -polisman m. fl.

Stundom ha i torghandelsstadgor intagits straffsanktionerade bestämmelser
om hörsamhet mot polisman eller kommunalt anställd torgpersonal,
t. ex. enligt följande lydelse: ”Envar är skyldig hörsamma de tillsägelser,
som för försäljningens och trafikens ordnande eller eljest för god ordnings
upprätthållande å allmän försäljningsplats honom meddelas av där tjänstgörande
polisman eller personal, som är av staden för detta ändamål anställd.
”

Föreskrift om hörsamhetsplikt i förhållande till polisman finnes i § 1
OSt, vilken föreskrift emellertid är begränsad till åkdons och varors ordnande
å saluplatserna. I OSt tidigare intagna föreskrifter rörande hörsamhet
mot polisman i fråga om trafikens ordnande i vidsträcktare mening ha i
samband med vägtrafikförordningens tillkomst utmönstrats ur OSt. I stället
gäller enligt 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen skyldighet för vägtrafikant
att efterkomma polismans anvisningar till trafikens ordnande, vilken bestämmelse
torde omfatta jämväl trafiken å torg. Ill kap. 3 § strafflagen
finnes vidare stadgat straff för underlåtenhet av deltagare i folksamling
som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande
meddelad befallning. Att i lokal ordningsstadga vidga vad som enligt allmän
författning sålunda gäller i fråga om hörsamhet torde knappast kunna
grundas på den i § 20 OSt stadgade befogenheten att meddela lokala ordningsföreskrifter.
Det kan härvid erinras om att tanken att i strafflagen
upptaga en allmän bestämmelse om hörsamhetsplikt i fråga om polismans
tillsägelse för ordningens upprätthållande nyligen varit under övervägande
men avvisats. Än mindre kan det låta sig göra att i lokal ordningsstadga
införa dylik bestämmelse i fråga om tillsägelser av kommunalt anställda
torgfunktionärer.

Ang. bortvisning från salutorg

I åtskilliga torghandelsstadgor ha vidare — ofta i anslutning till föreskrifter
om hörsamhetsplikt — intagits bestämmelser rörande torgplatsinnehavares
bortvisning från torg samt förbud för vederbörande att i fortsättningen
intaga torgplats. Bestämmelserna ha exempelvis, sådana de
förekomma i stadgan för en större stad, givits följande lydelse: ”Överträder
innehavare av torgplats bestämmelse, som meddelats i denna stadga, eller låter
han sig icke genast rätta av tillsägelse enligt 14 §, äger torgmästaren bortvisa
honom för dagen från den allmänna försäljningsplatsen. Har innehavare
av torgplats blivit tre gånger sålunda avvisad, äger poliskammaren
förbjuda honom att därefter intaga torgplats.” I andra fall har befogenheten
att bortvisa torgplatsinnehavare tillagts såväl tjänstgörande polisman som
den särskilt anställda torgpersonalen. I en stadga har särskilt angivits, att

335

den felande, om han ej godvilligt avlägsnade sig, finge avföras från torget.
Befogenheten att förbjuda vederbörande att åter intaga torgplats — vilken
befogenhet i den citerade stadgan tillagts poliskammaren — har ibland
kunnat tilläggas drätselkammare och ibland polisman eller den särskilt anställda
torgpersonalen. Sistnämnda personal har t. o. in. i ett fall uttryckligen
tillagts en så vittgående befogenhet som att bortvisa den felande ”för
alltid”.

Mot dylika bestämmelser har riktats den anmärkningen att såsom påföljd
vid överträdelse av meddelad ordningsföreskrift kunde enligt OSt
allenast förekomma — förutom ådömande av böter och skadestånd — meddelande
av vitesföreläggande (§ 22) eller utförande av arbete eller åtgärd på
den försumliges bekostnad (§ 24) samt att de ifrågavarande påföljderna i
form av bortvisande o. d. förty icke syntes lagligen grundade. Invändningar
häremot ha i de infordrade yttrandena framställts endast i ett fall, avseende
den härovan först citerade stadgan. I en i detta ärende av vederbörande
länsstyrelse åberopad promemoria har sålunda framhållits, att
bestämmelserna ansåges nödvändiga för ordningen på torgplatserna och
kunde betraktas som preventivt verkande ordningsföreskrifter, riktade endast
mot tredskande torghandlare, samt att staden borde ur den allmänna
ordningens och trevnadens synpunkt icke vara sämre ställd i förhållande
till olämpliga eller tredskande torghandlare än t. ex. en enskild hyresvärd
till sina hyresgäster.

Innebörden av de ifrågavarande bestämmelserna synes mig — i likhet
med vad som förutsättes i nämnda promemoria och på sätt jämväl i någon
stadga kommit till direkt uttryck — vara att vederbörande polisman eller
torgfunktionär äger handgripligen avlägsna den tredskande eller avstängde
från torget. Föreskrift om sådan befogenhet kan uppenbarligen icke vara
att betrakta som någon ordningsföreskrift utan avser ett tvångsmedel för
säkerställande av efterlevnaden av de i stadgan meddelade särskilda bestämmelserna.
Såsom vid granskningen av berörda stadgor anmärkts innehåller
OSt föreskrifter om vissa sanktioner såsom böter, skadestånd, vite
och arbetsutförande. Att i lokal ordningsstadga införa någon ytterligare
sanktionsform kan icke grundas på OSt och saknar även i övrigt laga stöd.
Det är att märka, att polisman enligt 12 § allmänna polisinstruktionen har
att — därest det för upprätthållande av allmän ordning är nödvändigt —
tillfälligt omhändertaga den, vilkens uppträdande innefattar ett störande
av eller en omedelbar fara för ordningen, eller att verkställa omhändertagande
där det eljest erfordras för att avvärja straffbelagd gärning, mot
vilken polisman är pliktig att ingripa. Det tvångsmedel, som härigenom
står till buds, torde, jämsides med de enligt OSt föreliggande sanktionerna,
vara tillfyllest för vidmakthållande av ordningen på salutorg. Den i promemorian
gjorda jämförelsen med vräkningsinstitutet — som avser att genomföra
ändrade besittningsförhållanden och för övrigt är reglerad i lag

336

under beaktande av rättssäkerhetens krav — saknar uppenbarligen helt relevans
i förevarande sammanhang. Att såsom i berörda lokala stadgor
skett utan laga stöd införa en form av tvångsmedel finner jag — särskilt
med hänsyn till att verkställigheten även tillagts kommunal förvaltningspersonal
och till de vittgående befogenheter denna ibland erhållit — ur principiell
synpunkt innefatta kompetensöverskridande av allvarlig natur.

Ang. begränsning av rätten att å torg saluhålla vissa varor

I detta sammanhang må återgivas en annan bestämmelse rörande torghandel,
intagen i en torgstadga för Grästorps kommun och så lydande: ”Å
torgdagen må å Tingshustorget endast saluföras trädgårds- och lantmannaprodukter
av svenskt ursprung, fisk, alster av inhemsk slöjd, samt äge inom
Grästorps kommun boende, till handel berättigade, även försälja manufakturer
och korta varor.”

Vid granskningen av nämnda stadga anmärktes mot förevarande bestämmelse,
att den däri föreskrivna begränsningen i fråga om rätten att
försälja manufakturer och korta varor torde sakna laga stöd. Det synes
också uppenbart, att den påtalade föreskriften icke kan motiveras ur någon
ordningssynpunkt utan i själva verket innebär tillskapandet av ett näringsrättsligt
privilegium för kommuninnevånare. Bestämmelsen blev även
på föranstaltan av vederbörande länsstyrelse ändrad i enlighet med den
framställda anmärkningen.

Ang. torgavgijter

Vidare kan här nämnas, att i åtskilliga torghandelsstadgor meddelats
bestämmelser rörande uttagande av avgift för försäljningsplats, därvid det
emellertid visat sig att Kungl. Maj:ts fastställelse å meddelat beslut rörande
avgiftens storlek ofta icke inhämtats.

Ang. fastighetsägares skyldighet att anordna viss belysning samt
att för sig ställa ombud

Ibland ha i ordningsstadgor intagits föreskrifter om fastighetsägares åligganden
i vissa hänseenden, oaktat föreskrifter av sådant innehåll i rättspraxis
ansetts sakna författningsenligt stöd. Sålunda har fastighetsägare i
lokal stadga, som innehållit föreskrift att fastighet skall vara försedd med
adressnummer, ålagts skyldighet att anordna belysning av adressnumret så
att det kan tydligt urskiljas från gatan även efter mörkrets inbrott. Vidare
har meddelats den bestämmelsen att fastighetsägare, som är boende inom
annan kommun än den där fastigheten är belägen, skall för sig ställa ett
inom sistnämnda kommun bosatt ombud, som äger mottaga meddelanden
och förelägganden rörande fastigheten.

Frågan om lagligheten av dylika bestämmelser har varit föremål för re -

337

geringsrättens prövning, därvid enligt enhälliga avgöranden bestämmelser
av sådant innehåll ansetts icke kunna grundas på OSt eller annan författning
och förty ansetts innefatta kompetensöverskridande (RÅ 1930 s. 156
och 1951 not. I 125). Den utfärdade nya allmänna ordningsstadgan kan
— oavsett de uttalanden i saken som gjorts i det till grund för förslaget
liggande betänkandet (SOU 1954: 37 s. 51) — enligt min mening icke anses
innefatta vidgad befogenhet att lokalt reglera förevarande frågor.

Ang. försäljning, lek och camping å enskilt område

I lokala stadgor ha i åtskilliga hänseenden meddelats föreskrifter, som
berört verksamhet å enskilt område. Sålunda har ofta förekommit, att tillståndsreglering
införts i fråga om försäljning å sådant område, därvid
regleringen givits ganska skiftande omfattning, avseende t. ex. försäljning i
portgångar och på gårdar — ibland endast sådana portgångar, som äro
öppna mot gata — eller försäljning som riktar sig direkt till trafikanter å
allmän plats eller ock utomhusförsäljning överhuvud. Föreskrifter rörande
bollsparkning och annan lek, varav skada eller olägenhet kan uppstå, har
stundom givits sådan utformning att myndighets medgivande erfordrats för
dylik lek å alla enskilda områden. Vidare ha föreskrifter meddelats rörande
bland annat camping å enskilt område, därvid i ett fall stadgats, att camping
under längre tid än en vecka krävde särskilt tillstånd, och i ett annat
fall att polismyndigheten ägde meddela förbud mot camping, då särskilda
skäl därtill föranledde. I sistnämnda fall förekom därjämte den föreskriften
att områdets ägare hade skyldighet att till polischefen ingiva anmälan angående
ifrågasatt upplåtelse av mark åt ”kringresande sällskap, som har
bostad i tält eller husvagn”.

Något principiellt hinder kan icke anses föreligga mot att i lokal stadga
meddela ordningsföreskrifter även beträffande område, som icke är att
anse såsom allmän plats. Till stöd härför må erinras, att åtskilliga bestämmelser
i ÖSt äro tillämpliga jämväl å enskilda områden. Åled hänsyn
härtill behöver sådan ny eller ytterligare föreskrift i avseende å den allmänna
ordningen, varom i § 20 OSt förmäles, icke vara begränsad till att
gälla blott gator eller andra allmänna platser. Det är å andra sidan att
märka, att vad som äger rum å enskilt område i de flesta fall icke lärer
vara av beskaffenhet att påkalla en reglering ur allmänna ordningssynpunkter.
Under vissa förhållanden kan dock så vara fallet, särskilt när det
gäller områden, till vilka en större allmänhet har tillträde eller som direkt
gränsa till allmän plats.

Att genom generella föreskrifter åstadkomma en godtagbar reglering med
avseende å enskilda områden är dock förenat med betydande svårigheter.
Sådana föreskrifter torde lätt antingen få alltför obestämt innehåll för att
bli av någon praktisk nytta eller också, såsom av de förut anförda exemplen

22 — Justiticombudstnarwcns ämbctsberättclsc till 1057 års riksdag.

338

framgår, komma att erhålla alltför stor räckvidd och omfatta företeelser,
vilka väl egentligen aldrig avsetts skola regleras, t. ex., såsom nu i några
fall förekommit, bollek eller camping på inhägnad villatomt. Det synes mig
att man i förevarande hänseende i första hand i regel bör lita till polisens
egna möjligheter att i de särskilda fallen komma till rätta med ordningsstörande
verksamhet, som härrör från enskilt område. Den utfärdade allmänna
ordningsstadgan tillägger också polismyndigheten vidgade befogenheter
härutinnan (8 §). Därest i något hänseende generella föreskrifter likväl
anses erforderliga, är det av vikt att tillse, att de icke sträcka sig utöver
vad som med hänsyn till den allmänna ordningen är påkallat. En
reglering av utomhusförsäljning å enskilt område lärer sålunda t. ex. icke.
såsom nu i vissa fall förekommit, kunna givas generell giltighet för en hel
kommun utan torde böra begränsas till vissa särskilt angivna gator eller
andra allmänna platser och i övrigt på sätt trafiken eller de lokala ordningsförhållandena
verkligen kräva. Icke heller synes möjligt att på något lokalt
ordningsintresse grunda den i en stadga intagna, till synes mot en särskild
kategori personer riktade föreskriften om skyldighet att till polisen anmäla
upplåtelse av mark åt kringresande sällskap av visst slag.

Ang. förbud mot alkoholförtäring och kortspel å enskilt område

En tämligen ofta återkommande föreskrift i lokala ordningsstadgor avser
förbud mot förtäring av alkoholhaltiga drycker samt mot kortspel och
annat därmed jämförligt spel å allmän plats. I åtskilliga fall har emellertid
förbudet utsträckts till att omfatta jämväl enskilt område, t. ex. mot allmän
plats ”vettande stallar och portgångar”, från sådana platser ”synliga
enskilda områden” eller ”obebyggda tomter inom samhället”. Någon gång
har förbudet helt generellt angivits omfatta, förutom allmän plats, ”annan
mark utan ägarens medgivande”.

Frågan om lagligheten av kommunalt beslut, varigenom meddelats förbud
mot nu ifrågavarande förehavanden ej blott å för allmänheten upplåtna
platser utan även å från sådana platser synliga områden, har varit
föremål för prövning av regeringsrätten, som därvid funnit beslutet i vad
det avsett enskilt område innefatta kompetensöverskridande (RÅ 1950 s.
46). Detta rättsfall har tydligen på sina håll förbisetts; föreskrifter av
samma eller liknande innebörd ha nämligen även under tiden därefter antagits
och vunnit fastställelse. Vederbörande länsstyrelser ha emellertid i
anledning av framställda anmärkningar förklarat sig ämna vidtaga rättelser
i enlighet med berörda regeringsrättsavgörande. Jag vill dock tillägga att åt
rättsfallet enligt min mening icke bör givas den tolkning, att hinder mot
uppställande av dylikt förbud möter med avseende å sådant enskild tillhörigt
område, till vilket allmänheten har obehindrat tillträde, t. ex. campingplats.

•339

Ang. viss bestämmelse rörande ordning å kyrkogård

Slutligen må här omnämnas ett fall, där man i lokal ordningsstadga för
en stad lämnat straffsanktion åt generella föreskrifter, vilka icke funnos
närmare angivna i stadgan utan skulle av annan myndighet utfärdas. I
förevarande fall hade sålunda stadgats straff för den, ”som a kyrkogård
bryter mot eller underlåter att efterkomma de föreskrifter, som behörigmyndighet
kan hava meddelat rörande ordningen inom kyrkogården eller
sättet för dess användande”. Föreskrifter i ämnet hade därefter utfärdats
av samfällda kyrkorådet i staden, därvid intagits straffbestämmelse i enlighet
med ordningsstadgans innehåll. Häremot anmärktes vid granskningen,
att den kyrkliga kommunen icke torde äga egen förordningsmakt
och att det ej heller syntes möjligt att i en med stöd av OSt utfärdad lokal
stadga genom en allmän straffbestämmelse sanktionera ordningsföreskrifter
på sätt i det förevarande fallet ägt rum. Den länsstyrelse, som fastställt
ordningsstadgan, förklarade sig även dela berörda uppfattning.

Ang. straffansvar för upprepad förseelse

I flera lokala stadgor har beträffande straffansvaret för upprepade förseelser
föreskrivits, att den som under tid, då han är ställd under åtal för
förseelse mot stadgan, samma förseelse förnyar, skall för varje gång han
åtalas och befinnes skyldig, fällas till de böter, som för förseelsen äro bestämda.
Den i § 20 OSt stadgade befogenheten att meddela lokala ordningsföreskrifter
torde icke omfatta bemyndigande att reglera spörsmål av denna
natur. Sådana frågor måste uppenbarligen regleras likartat för hela landet.
De med sistnämnda lokala föreskrifter överensstämmande bestämmelser
härom, som finnas upptagna i § 25 OSt, ha i samband med ändrad lagstiftning
om sammanträffande av brott ersatts av punkten 1 i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1938 om ändring i vissa delar av strafflagen.
I nämnda punkt stadgas, att genom den nya lagen upphäves vad i
lag eller särskild författning finnes däremot stridande och att — i stället för
bestämmelse av innebörd att för brott tilltalad, som fortsätter sitt brottsliga
förfarande, skall dömas till särskilt straff för varje gång åtal äger rum
— skall gälla att såsom särskilt brott skall anses vad han för varje åtal
förbrutit; och skall föreskrift rörande högsta sammanlagda straff för sådana
brott iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff för brotten.

IT. Lämplighetsfrågor

I det inledande avsnittet bär jag gjort vissa uttalanden rörande vikten
att fastställelseprövningen omfattar ej endast föreskrifternas laglighet utan
även deras behövlighet och lämplighet i övrigt. Frågan om behovet av viss
förbuds- eller tillståndsreglering har redan i samband med behandlingen av
laglighetsfrågor i några fall berörts. Därutöver må här framhållas följande

340

exempel på föreskrifter, mot vilka erinringar i förevarande hänseende
kunna göras.

Ang. osnyggande å allmän plats

I fråga om förbud mot osnyggande å allmän plats innehålla lokala ordningsstadgor
ofta föreskrift av följande lydelse: ”Ingen må å gata eller
annan allmän plats bortkasta eller kvarlämna papper, hö, halm, skal, glas
eller andra skräpande eller för trafiken menliga föremål eller på annat sätt
där osnygga.”

Genom den vida avfattning föreskriften erhållit kriminaliseras även handlingar,
som dagligen till stort antal företagas utan att något ingripande
däremot förekommer, frånsett möjligen i flagranta undantagsfall. Åt bestämmelser
i förevarande hänseende bör, i överensstämmelse med vad som
uttalats i prop. 143/1956 om allmän ordningsstadga (s. 91), ges sådant
innehåll och sådan begränsning att det blir möjligt tillse, att desamma
efterlevas. Föreskrifter, som i praktiken icke rimligen kunna ens i någorlunda
omfattning upprätthållas, synas alltså icke böra inflyta i lokala
stadgor.

Ang. rengöring av kläder o. d.

Rörande rengöring av kläder o. d. förekommer ibland följande föreskrift:
”Mattor, klädespersedlar, sängkläder eller dylikt må icke mellan klockan
7 och klockan 22 borstas, skakas, piskas eller för rengöring, vädring eller
torkning uthängas eller utbredas på eller utmed gata, väg, torg eller annan
allmän plats.”

Genom denna föreskrift begränsas alltså möjligheten att t. ex. använda
åt gata vettande balkong för sådan eljest vanligen förekommande åtgärd
som att där för vädring eller torkning uthänga enstaka klädesplagg. Lämpligheten
av så långtgående förbud torde starkt kunna ifrågasättas.

Ang. uppsättande av annonser, affischer m. m.

Bland övriga föreskrifter, som innefatta kategoriska förbud, kan följande
återgivas: ”På byggnader, plank, staket och stolpar vare sig på allmän
eller enskild tillhörigt område må annonser, affischering eller andra tillkännagivanden
icke uppsättas.”

Det förefaller uppenbart, att åtskilliga modifikationer i detta förbud äro
påkallade. Ibland göras också vissa undantag, t. ex. i fråga om anslag
rörande politiska val, allmänna sammankomster, affärsrörelser, uthyrning
eller försäljning av fastighet in. in. Överhuvud bör stor försiktighet iakttagas
vid avfattning av förbud mot olämplig affischering, så att icke ägares
eller annan rättsinnehavares frihet att för affischering använda enskild
egendom utan tillräckliga skäl inskränkes.

341

Ang. uttryck av obestämd innebörd

Ej sällan förekomma i lokala ordningsstadgor uttryck, som givits så allmän
formulering att osäkerhet vid rättstillämpning ofta torde kunna uppkomma
rörande uttryckens innebörd. Såsom exempel härpå må nämnas
förbud mot att ”vid torr väderlek under den varmare årstiden” uppgöra eld
i det fria, förbud att öva ”ofog” samt föreskrift rörande påföljd för den som
uppför sig ”oskickligt”.

Ang. föreskrift om befogenhet för två organ att pröva samma fråga

Ibland har vid reglering i lokal stadga av vissa förfaranden befogenhet
att meddela tillstånd eller närmare ordningsföreskrifter alternativt tillagts
två organ, t. ex. polismyndighet och kommunalnämnd, vilka organ således
båda äga att med enahanda kompetens pröva samma sak och därvid
kunna stanna vid olika beslut. En sådan ordning är uppenbarligen klart
olämplig.

III. Vissa frågor om tillståndsprövning jämlikt OSt

Ang. försäljning å enskild mark invid gränsen till allmän plats

Enligt § 2 första stycket OSt får å gator och andra allmänna platser än
salutorg försäljning icke utan magistratens tillstånd bedrivas från stånd,
bord eller dylikt eller så att den på stället framgående rörelsen därigenom
hindras eller uppehälles. Denna bestämmelse har stundom tillämpats jämväl
för meddelande av tillstånd till försäljning, som helt skolat äga rum å
enskild mark. På dylik försäljnings verksamhet kan emellertid den åberopade
föreskriften i § 2 OSt uppenbarligen icke vara tillämplig. Därest sådan
försäljning skulle föranleda störningar i trafiken eller eljest giva upphov till
oordning, föreligger enligt OSt — liksom enligt den nu utfärdade allmänna
stadgan — möjlighet att ingripa i det särskilda fallet. Mera tveksamt kan
måhända vara, huruvida tillstånd kräves i ett sådant fall, då själva försäljningsståndet
visserligen är placerat på enskild mark, men så nära intill
tomtgränsen, att kunderna måste uppehålla sig på den utanför tomten
belägna gatan. För min del är jag dock benägen anse, att erinran icke kan
riktas mot en tolkning, som innebär att tillståndsprövning i dylikt fall
bör ske.

Ang. ambulerande handel

Tillståndsprövning med stöd av nämnda författningsrum har vidare i
icke obetydlig omfattning skett jämväl beträffande ambulerande handel.
Såsom motivering härför har ibland anförts, att sådan verksamhet kunde
verka hindrande på den framgående trafiken. Enligt min mening tala emellertid
övervägande skäl för att stadgandet i allmänhet avser allenast _sta -

342

tionär försäljnings verksamhet. I den mån kringföringshandel anses böra ur
ordningssynpunkt underkastas generell reglering, bör frågan därom upptagas
och prövas i den ordning, som gäller för utfärdande av lokala ordningsföreskrifter.

Ang. försäljning utom vanlig affärstid

I detta sammanhang må nämnas, att försäljning, som jämlikt § 2 OSt
kräver magistratens tillstånd, ibland avses äga rum på sådan tid, att tillstånd
fordras jämväl av länsstyrelse jämlikt butikstängningslagens föreskrifter.
I sådana fall synes i allmänhet ansökning ingivas allenast till magistraten
eller motsvarande myndighet. Därest denna finner sig kunna lämna
tillstånd jämlikt § 2 OSt, bör myndigheten — vilket ej sällan försummas
— för vidare prövning överlämna ärendet till länsstyrelsen eller i varje fall
i sitt beslut intaga erinran om att jämväl tillstånd av länsstyrelsen erfordras.

Ang. offentlig tillställning

Vid tillämpning av § 13 OSt uppkomma stundom svårbedömbara frågor
avseende såväl omfattningen av begreppet offentlig tillställning som gränsdragningen
mellan tillställningar som kräva tillstånd och sådana som allenast
behöva anmälas. Vid inspektionsverksamheten ha vissa sådana frågor
diskuterats, särskilt när det gällt avgöranden, som synts innefatta en väl
extensiv tolkning av bestämmelserna. Sålunda synes på sina håll reklam
medelst s. k. sandwichmän eller skyltanordningar å fordon ha i princip ansetts
hänförlig till offentlig tillställning. Enligt min mening måste emellertid
en viss åtskillnad härvidlag göras mellan olika former av dylik reklam. Endast
i sådana fall, då reklamen sker i form av särskilt organiserade ”reklamtåg”
eller eljest under mera uppseendeväckande former, synes mig förfarandet
vara att betrakta som offentlig tillställning (jfr prop. nr 143/1956 s.
155). Vidare må framhållas, att tillstånd ibland meddelats för utförande av
radio- och grammofonmusik i utskänkningslokal. Sådan underhållning kan
dock knappast annat än i undantagsfall anses falla in under tillställningsbegreppet.
Däremot har jag icke ansett mig kunna rikta någon erinran mot
att till offentlig tillställning hänförts utförande av sång eller musik å gårdar,
i den mån detta sker under sådana omständigheter att allmänheten verkligen
kan anses ha tillträde, t. ex. i de fall, där gården är öppen mot gata.
När det gäller sådana tillställningar, som omfatta ur olycksfallssynpunkt
riskabla tivolinöjen såsom karusell och liknande anordning, må framhållas
vikten av att erforderlig teknisk kontroll av dylika anordningar verkställes
i samband med tillståndsprövningen. Denna fråga, som av chefen för inrikesdepartementet
närmare behandlats i ett interpellationssvar vid 1952
års riksdag (andra kammarens protokoll nr 32/1952 s. 42 o. f.), synes på
sina håll icke ha blivit i tillräcklig grad beaktad.

343

Ang. tillståndsprövning utan laga stöd

Vid inspektionerna ha vidare uppmärksammats åtskilliga fält av tillståndsprövning,
som icke kunnat grundas på vare sig OSt eller med stöd
därav utfärdad lokal föreskrift. Det har härvid varit fråga om mycket olikartade
förfaranden såsom t. ex. rundturstrafik med motorbåt, penninginsamling
med bössor, försäljning å salutorg, uppsättande av banderoller,
girlander, skyltskåp etc. I en del fall har tillståndsprövningen uppgivits
bero på förbiseende eller feltolkning av gällande bestämmelser; i andra fall
åter ha såsom stöd för förfarandet åberopats allmänna ordningsskäl. I den
män de lokala förhållandena anses motivera en tillståndsreglering, som icke
omfattas av de särskilda bestämmelserna i OSt, måste emellertid en sådan
fråga prövas i den ordning som stadgas beträffande antagande av lokala
ordningsföreskrifter. Den ganska omfattande tillståndsprövning, som sålunda
hittills ägt rum utan laga stöd, har icke blott medfört besvär och
kostnader för allmänheten utan även i vissa fall, då ingivna ansökningar
avslagits, kunnat förorsaka direkta rättsförluster. Jag anser mig därför böra
fasta uppmärksamheten på vikten av att handläggningen av förekommande
tillståndsärenden i fortsättningen sker med noggrant beaktande av gränserna
för vederbörande myndighets kompetens.

De av mig sålunda framställda anmärkningarna upptogos i en till Ö. Ä.
och samtliga länsstyrelser översänd promemoria, däri jag avslutningsvis
framhöll önskvärdheten av att arbetet med översyn och omarbetning av de
lokala ordningsstadgorna — om departementsförslaget ledde till utfärdandet
av författning i ämnet — påbörjades i så god tid att nya stadgor förelåge
färdiga redan vid den föreslagna allmänna ordningsstadgans ikraftträdande
den 1 januari 1958. Jag erinrade vidare att, såsom av övergångsbestämmelserna
till den föreslagna stadgan framginge, nya lokala ordningsstadgor
också finge antagas och fastställas redan före nämnda dag samt
framhöll, att det syntes lämpligt att, efter det riksdagen tagit ställning till
den föreslagna stadgan, en genomgång hos länsstyrelser och magistratsmyndigheter
snarast möjligt påbörjades av de lokala ordningsföreskrifter,
som vore gällande för de olika samhällena och som i samband med utfärdandet
av nya stadgor borde upphävas.

344

VI. Inspektionsresor under år 1956

Under mina ämbetsresor år 1956 har jag inspekterat administrativa
myndigheter inom Kristianstads och Malmöhus län samt domstolar inom
sistnämnda län. Därjämte har jag förrättat inspektion i Stockholms rådhusrätt
ävensom hyresrådet.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Lundvik har inspekterat domstolar
i Kristianstads län samt vissa avdelningar av Stockholms rådhusrätt.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de därunder
förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium och
registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande lagutskott.

VII. Under år 1956 handlagda ärenden och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1956 diarieförda ärenden har uppgått till 704.
Vid 1956 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänste -

män anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
...................................................... 159

Under år 1956 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat anonyma.

icke diarieförda skrifter — ett antal av.......................... 598

på grund av innehållet i tidningsartiklar, ett antal av............ 24

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid inspektioner eller annorledes,
ett antal av.......................................... 57

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 838

Till komplettering av dessa siffror må nämnas, att anmärkningar vid
vissa under november 1956 företagna inspektioner av administrativa myndigheter
komma att föranleda upptagande under 1957 av minst ett 60-tal
ärenden, i vilka remisser icke medhunnits under år 1956 huvudsakligen på
grund av svårighet att erhålla utskriftshjälp.

Tabell över de verksamhetsområden, som berörts av ärendena

under år 19561)

345

Verksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
'' Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) . .	115	44	159
Åklagarväsendet ..............................	99	2	101
Polisväsendet .................................	69	8	77
Exekutionsväsendet ...........................	13	1	14
Anstaltsväsendet
fångvård ...................................	67	—	67
sinnessjukvård ..............................	63	1	64
nykterhetsvård .............................	4	—	4
barna- och ungdomsvård ....................	1	—	1
Allmänna civilförvaltningen i övrigt
medicinalväsendet (utom sinnessjukvården) ....	22	—	22
förvaltningsdomstolar ........................	16	1	17
centrala verk och nämnder...................	31	3	34
taxeringsväsendet ...........................	18	—	18
länsstyrelser ................................	32	12	44
andra lokala förvaltningsorgan................	30	7	37
Statens affärsdrivande verk ....................	5	2	7
Kyrkliga myndigheter och tjänstemän ..........	5	—	5
Enskilda personer .............................	23	—	23
Kungl. Maj:t och riksdagen ....................	4	—	4
Kommuner ...................................	23	—	23

1) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan berörda 838 ärenden ha under år 1956:

1) såsom återkallade avskrivits ................

2) till annan myndighet överlämnats ..........

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla......

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits

5) utan åtgärd avskrivits.................................... 99

6) till åtal hänvisats........................................ 3

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning ................ 1

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7.................... 115

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t.................... 2

och äro vid 1956 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ...................................... 99

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 26

12) på prövning beroende .................................. 82

Summa 838

346

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) landssekreterare och landsfogde för försummelse vid handläggning av
beredskapsärende;

2) landssekreterare för försummelse vid handläggning av beredskapsärende
(s. 120 o. f.); samt

3) landsfiskal och landssekreterare för underlåtenhet att utan dröjsmål
vidtaga erforderliga åtgärder för undersökning och beivrande av brott,
varom misstanke uppkommit och bragts till deras kännedom (s. 87 o. f.).

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

4) landsfiskalsassistent för obehörigt förfarande genom att, efter det han
för kronans räkning försålt beslagtagna älgkalvar, för egen räkning förvärva
delar därav eller framställa förslag härom (s. 130 o. f.).

För bemästrande av den under senare år ökade arbetsbördan har jagunder
år 1956, utöver den ordinarie arbetskraften, anlitat extra arbetskraft
i anslutning till den av sakkunniga i betänkande den 10 december
1955 föreslagna organisationen av justitieombudsmansexpeditionen.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1956 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar ha
från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder,
som blivit vidtagna i anledning av 1956 års riksdags skrivelser, dels ock —
beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl.
Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid 1956 års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under nästlidna år blivit
vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1956.
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1956 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justi -

347

^ombudsmannen före den 1 januari 1956 och vari under år 1956 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (bil. V).

Slutligen fogas vid denna berättelse ett sakregister till de av justitieombudsmannen
under femtonårsperioden 1943—1957 avgivna ämbetsberättelserna.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1957.

ALFRED BEXELIUS

Gösta Stenlund

348

BILAGOR

Bilaga I

Tabell

över de av 1956 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	7	31		4)	72	K	3	109	4)	150	S	11	187	Jo	19
2	Ju	7	32		4)	73	K	4	no	4)	151	Jo	14	188	Jo	20
3	u	5	33		4''i	74	Jo	3	in	J)	152	Jo	16	189	Jo	21
4	Fö	12	34		4)	75	Fi	13	112	4)	153	Fi	24	190	I	8
5	S	12	35		4)	76	Fö	5	113	4)	154	Jo	15	191	Fi	36
6	s	20	36		4)	77	Fö	6	114	4)	155	K	7	192	Fi	37
	K	12	37		4)	78	Fö	7	115	4)	156	E	8	193	Jo	22
7	Fi	17	38		4)	79	Fö	8	116	4)	157	Ju	16	194	S	16
8	E	18	39		4)	80	H	4	117	4)	158	E	9	195	S	17
9	Jo	11	40		4)	81	I	4	118	S 8	159	E	10	196	u	8
10	H	10	41		4)	82	Fi	12	119	H 7		C	5	197	Ju	20
11	I	7	42		4)	83	Jo	4	120	Fi 20	160	Fö	13	198	Ju	21
12	Fö	4	43		4)	84	Jo	5	121	Fö 10		Fi	25	199	H	12
	H	3	44		4)	85	Ju	6	122	Fö 11	161	Ju	17	200	Fö	15
13	0	2	45		4)		Fi	14	123	H 8	162	Fi	26	201	U	9
Fi	9	46		4)	86	S	6	124	I 5	163	H	11	H	13
! 14	Ju	5	47		4)	87	s	7	125	Ju 12	164	Fö	14	202	E	14
	Fö	2	48		4)	88	K	5	126	C 4	165	s	13	203	I	9
	S	4	49	Fi	1	89	K	6	127	Ju 13	166	I	6	204	I	10
	K	2	50	Fi	2	90	Fi	15	128	S 9	167	Ju	18	205	I	11
	Fi	10	51	Fi	3		II	5	129	S 10		K	8	206	Ju	22
	E Jo	1	52	Fi	4	91	Fi	16	130	Jo 8	168	S	14	207	I	12
	2	53	Fi	5	92	3		131	Ju 14	169	Fi	27	208	S	18
	H	1	54	Fi	6	93	Ju	8	132	4)	170	K	9	209	s	19
	I	2	55	S	1	94	Ju	9	133	4)	171	Fi	28	210	Ju	23
15	C	1	56	Jo	1	95	Jo	6	134	.Tu 15	172	Fi	29	Fö	16
U	1	57	K	1	96	Ju	10	135	4)	173	Fi	30		K	11
i JS	Ju	1	58	Ju	2		U	3	136	4)	174	Jo	17		E	15
17	4)		59	I	1		H	6	137	Jo 9	175	Jo	18		Jo	23
18	4)		60	Ju	3	97	E	3	138	Jo 10	176	S	15		I	13
19	4)		61	Fi	8	98	Fi	18	139	Fi 21		C	6		O	8
20	4)		62	Ju	4		Jo	7	140	Fi 22	177	K	10	211	Fi	38
21	4)		63	Fö	1	99	Fi	19	141	Jo 12	178	Fi	32	212	Fi	39
22	4)		64	U	2	100	U	6	142	Jo 13	179	E	11	213	Jo	24
23	4)			s	2	101	C	3	143	IN J	180	Fi	31	214	Jo	25
24	)		65	s	3	102	Fö	9	144	8)	181	Ju	19	215	E	16
25	4)		66	Fö	3	103	E	4	145	U 7	182	E	12	216	Fi	40
26	4)		67	E	2	104	Ju	11		H 9	183	E	13	217	I	14
27	4)		68	II	2	105	u	4	146	E 5		C	7	218	Fi	41
28	4)		69	I	3	106	4)	147	Fi 23	184	Fi	33	219	Fi	42
29	4)		70	S	5	107	4)	148	E 6	185	Fi	34		Jo	26
30	4)		71	Fi	ii	108	4''		149	E 7	186	Fi	35	220	s	21

l) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

349

	Fi	43	250	H	16	286	I	27	324		)	359	Fö	23	395	E	35
	I	15	251	E	19	287	I	28	325		)	360	Fi	75	396	S	37
221	U	10	252	E	20	288	K	16	326	Fi	68	361	Fi	85	397	Fi	94
	S	22	253	S	25	289	K	17	327		)	362	H	26	398	Jo	38
222	S	23	254	I	20	290	K	18	328		)	363	Fö	25	399	S	36
223	Fi	44	255	I	21	291	Fi	57	329		)	364	S	32	400	S	38
224	Fö	17	256	Fi	53	292	E	24	330		)	365	Fi	86	401	I	37
225	H	14		I	22	293	Fi	66	331	S	30		H	27	402	Ju	53
226	I	16	257	Jo	31	294	Ju	32	332	S	31	366	Jo	35	403	ii	31
227	I	17	258	Jo	32	295	Fi	55	333	Fi	69	367	Fi	87	404	Fö	27
228	I	18	259	Ju	28	296	Ju	33	334	Fi	70	368	Fi	88	405	E	36
229	Ju	24		Jo	29		H	18	335	Fi	71		I	33	406	E	37
230	Ju	25	260	H	17	297	S	26	336	Fi	72	369	Fi	89	407	S	39
231	Fi	45	261	Fö	20	298	Ju	34	337	Fi	73	370	Ju	49	408	Fi	97
232	S	24	262	E	21	299	Ju	35	338	Ju	42	371	s	33	409	U	17
233	Jo	27	263	I	23	300	Ju	36	339	u	14	372	s	34		H	29
234	Fö	18	264	Fi	54	301	H	21	340	Ju	43	373	s	35	410	H	30
	K	13	265	I	24	302	E	25	341	Ju	44	374	I	34	411	C	15
	Fi	46	266	Ju	29	303	E	26	342	Ju	45	375	Ju	48	412	Fi	98
	E	17	267	u	12	304	Ju	37	343	Ju	46	376	i	36	413	Fi	99
	H	15	268	u	13	305	Ju	38	344	H	23	377	Fi	90	414	Fi	96
	I	19	269	E	22	306	Ju	39	345	Ju	47	378	Fi	91	415	S	40
	0	9	270	I	25	307	I	30	346	I	31	379	Fi	92	416	S	41
235	K	14	271	C	12	308	s’	28	347	K	20		Jo	36	417	s	42
236	Fi	47	272	C	13		H	22	348	Fi	74	380	Jo	37	418	s	43
237	Fi	48	273	c	14	309	Fi	58	349	Fi	76	381	Ju	50	419	u	16
238	K	15	274	Ju	31	310	Fi	59	350	Fö	24		E	30		Fi	95
239	Fi	49		I	26	311	Fi	60		Fi	77	382	Ju	51	420	E	38
240	C	10	275	Ju	40	312	K	19	351	Fi	78	383	Fö	26	421	Jo	39
241	Fö	19	276	Ju	41	313	Fi	61	352	K	21	384	E	31	422	FilOO
	C	11	277	Fi	65	314	E	27		Fi	79	385	E	32	423	S	44
242	Fi	51	278	Jo	33	315	E	28	353	Fi	80	386	E	33	424		)
243	Fi	50	279	Fö	21	316	Jo	34		E	29	387	I	35	425		)
244	Fi	52	280	Fö	22	317	Fi	62	354	Fi	81	388	K	22
245	U	11	281	H	19	318	Fi	63		H	25	389	K	23
246	Ju	26	282	H	20	319	S	29	355	Fi	82	390	Fi	93
247	Jo	30	283	E	23	320	Fi	64		I	32	391	Ju	52
248	Ju	30	284	S	27	321	Fi	67	356	Fi	83	392	u	15
249	Ju	27		Fi	56	322		)	357	Fi	84	393	H	28
	Jo	28	285	I	29	323		)	358	H	24	394	E	34

350

Bilaga 11

Förteckning

över de av 1956 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 3 februari 1956, angående val av ombud och suppleanter i Nordiska
rådet. (16.)

Den 17 februari 1956 anmäld och lagd till handlingarna.

2. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag'' till
lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 4 mars 1955 (nr 86) i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran å järnväg av resande och
resgods. (58.)

Lag utfärdad den 17 februari 1956 (SFS nr 36).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m. (60.)

Lagar utfärdade den 23 februari 1956 (SFS nr 61—64).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. (62.)

Lag utfärdad den 23 februari 1956 (SFS nr 46).

5. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde anmäld
den 18 och den 25 maj samt den 1 och den 15 juni 1956 och är därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande. (Jfr punkten 1 under civildepartementet.
)

6. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta, m. m. (85.)

Lagar utfärdade den 16 mars 1956 (SFS nr 97 och 98).

7. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1956 57
under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner, m. m. (2.)

351

Den 18 och den 25 maj samt den 1 och den 15 juni anmäld, därvid Kungi. Maj:t
ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande. (Jfr ärendena
under punkterna 16 och 37 här nedan.) Skrivelsen är i vad avser vissa
delar av punkterna 19 och 42 alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen. (93.)

Lag utfärdad den 16 mars 1956 (SFS nr 67).

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 74 § gruvlagen den 3 juni 1938. (94.)

Lag utfärdad den 16 mars 1956 (SFS nr 52).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av havsvattnets förorening
genom olja, dels ock med förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg, in. m. (96.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg förslag till lag om ändrad lydelse av
8 kap. 2 § vattenlagen, överlämnats från handelsdepartementet, har lag i ämnet
utfärdats den 6 april 1956 (SFS nr 87). (Jfr punkten 6 under handelsdepartementet.
)

11. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde. (104.)

Den 6 april 1956 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

12. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1957—1960, jämte i ämnet väckta motioner. (125.)

Lag utfärdad den 23 mars 1956 (SFS nr 78).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagom
tillfällig ökning av regeringsrådens antal. (127.)

Lag utfärdad den 23 mars 1956 (SFS nr 73).

14. den 21 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
ställföreträdare. (131.)

Den 6 april 1956 anmäld och lagd till handlingarna.

15. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
ställföreträdare. (134.)

Den 6 april 1956 anmäld och lagd till handlingarna.

16. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående avlöningar till regeringsrätten. (157.)

Den 18 maj 1956 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen anvisade
anslaget till vederbörandes förfogande.

17. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1956/57, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (161.)

Den 25 maj och den 15 juni 1956 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av
riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

352

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels fördelning i
vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och väg,
dels ock framläggande för 1957 års riksdag av förslag till lag om skyldighet
för järnvägsinnehavare att upplåta mark till ny övergång m. m. (167.)

Skrivelsen har den 19 april 1956 överlämnats till kommunikationsdepartementet
för handläggning.

19. den 20 april, i anledning av väckta motioner om en översyn av förordningen
angående förlagsinteckning. (181.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 27 april, i anledning av väckta motioner om höjning av vissa genom
dom fastställda underhållsbidrag, m. m. (197.)

Sedan en inom justitiedepartementet i juli 1956 upprättad promemoria angående
fråga om ytterligare generell uppräkning av vissa familjerättsliga underhållsbidrag
remissbehandlats, är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytter ligare

utgifter för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret 1955/56.
(!98.) . .

Kungl. Majd har den 5 oktober 1956 utfärdat kungörelse om ändring i kungörelsen
den 21 juni 1946 (nr 298) angående översändande av domar i vissa
brottmål m. m. (SFS nr 497).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad
propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (206.)

Den 18 maj 1956 anmäld, därvid Kungl. Majd ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (210.)

Skrivelsen är i vad den avser justitiedepartementets verksamhetsområde anmäld
den 25 maj och den 15 juni 1956 samt därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande. (Jfr punkten 8 under civildepartementet.)

24. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken. (229.)

Lag utfärdad den 25 maj 1956 (SFS nr 230).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen
handling. (230.)

Lag utfärdad den 25 maj 1956 (SFS nr 250).

26. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 19 november 1886 (nr 84 s. 14)
angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol
mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada. (246.)

Lag utfärdad den 25 maj 1956 (SFS nr 231).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
vissa ändringar i fiskerättslagen m. m. (249.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg förslag till lag angående utsträckt tilllämpning
av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad

353

fiskerätt m. m., överlämnats från jordbruksdepartementet, har lag i ämnet utfärdats
den 18 maj 1956 (SFS nr 215). (Jfr punkten 28 under jordbruksdepartementet.
)

28. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 122) med förslag
till lag om jordbrukskasserörelsen in. in. (259.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg förslag till lag om vissa kreditinrättningars
konkurs överlämnats från jordbruksdepartementet, har lag i ämnet
utfärdats den 25 maj 1956 (SFS nr 217). (Jfr punkten 29 under jordbruksdepartementet.
)

29. den 18 maj, i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om
det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, in. m. (266.)

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 1 juni 1956 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat sakkunniga för utredning av en omorganisation och
effektivisering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

30. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fråga om
befrielse från betalningsskyldighet till kronan. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1956.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen, dels ock lag angående
ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen samt
lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253). (274.)

Lagar utfärdade den 1 juni 1956 (SFS nr 299 och 300).

32. den 24 maj, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv
minskning av bilstölder, in. m. (294.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, m. m.
(296.)

Sedan skrivelsen, i vad den avsåg förslag till lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, överlämnats från handelsdepartementet, har lag i ämnet
utfärdats den 1 juni 1956 (SFS nr 246). (Jfr punkten 18 under handelsdepartementet.
)

34. samma dag, om utredningar beträffande vissa aktuella ungdoms- och
uppfostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m. (298.)

Kungl. Maj:t har den 16 november 1956 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet deltaga i överläggningar
för samordning av åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni
1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, dels ock
i ämnet väckta motioner. (299.)

Lag utfärdad den 7 juni 1956 (SFS nr 317).

36. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 7 § lagen den
1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. m. (300.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23 — J uatiticombudamanncna ämbctsberättche till 10H7 åra rik3(ld(f.

354

37. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1956/57 till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar. (304.)

Den 15 juni 1956 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen anvisade
anslaget till vederbörandes förfogande.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till ersättningsanstalter för Långholmen och för
kvinnofängelset i Växjö. (305.)

Den 29 juni 1956 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående ytterligare
utgifter för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret 1955/56
jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

Den 15 juni 1956 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande. Skrivelsen är i vissa delar alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar. (275.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av § 114
regeringsformen. (276.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m. (338.)

Lag utfärdad den 7 juni 1956 (SFS nr 323).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (340.)

Lag utfärdad den 7 juni 1956 (SFS nr 318).

44. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland rörande återställande av rättigheter
på det industriella rättsskyddets område, m. m. (341.)

Lag utfärdad den 1 juni 1956 (SFS nr 327).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen. (342.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1956 ha sakkunniga tillkallats
för utredning angående justitieombudsmannens tillsynsbefogenheter.

46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (343.)

Lagar utfärdade den 7 juni 1956 (SFS nr 303—305).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lagom
rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag), m. m. (345.)

Lagar utfärdade den 1 juni 1956 (SFS nr 306 och 307).

355

48. den 27 november, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ersättning av allmänna medel för skador, som tillfogats genom brottslig
gärning. (375.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj ds prövning.

49. den 28 november, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (370.)

Lagar utfärdade den 30 november 1956 (SFS nr 581 och 582).

50. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss utredning rörande
ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten och
kyrkan. (381.)

Skrivelsen har den 29 november 1956 överlämnats till ecklesiastikdepartementet

för handläggning.

51. den 30 november, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (382.)

Lagar utfärdade den 7 december 1956 (SFS nr 565—568).

52. den 5 december, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken. (391.)

Lag utfärdad den 14 december 1956 (SFS nr 587).

53. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om skydd för vissa kartor, m. m. (402.)

Lagar utfärdade den 14 december 1956 (SFS nr 590 och 591).

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 3 februari 1956, angående val av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (15.)

Anmäld den 3 februari 1956, varvid Kungl. Majd beslöt, att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

2. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj ds proposition rörande ratifikation
av en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och
Norge om social trygghet. (64.)

Anmäld den 6 april 1956, varvid Kungl. Majd beslöt att för Sveriges del ratificera
ovannämnda konvention.

3. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av havsvattnets förorening
genom olja, dels ock med förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg, m. m. (96.)

Anmäld den 6 april 1956, varvid Kungl. Majd beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande konvention.

4. den 7 mars, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (105.)

Anmäld den 23 mars 1956, varvid Kungl. Majd förordnade, att meddelande om
valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

5. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1956/57
under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (3.)

Anmäld den 4 maj 1956, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1956/57 under statens
allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (100.)

Anmäld den 23 mars 1956, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

7. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 56 om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige och Tjeckoslovakien. (145.)

Anmäld den 4 maj 1956, varvid Kungl. Majd fann gott bemyndiga beskickningschefen
i Prag att verkställa skriftväxling rörande handels- och betalningsavtalens
slutgiltiga ikraftträdande.

8. den 27 april, i anledning av väckt motion om utredning för fastställande
i vad mån svensk rätt strider mot de förpliktelser, som Sverige åtagit sig
enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna in. in. (196.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Norge rörande transittrafiken över
hamnar i Trondheimsfjorden m. in. (201.)

Anmäld den 1 juni 1956, varvid Kungl. Majd beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande avtal.

10. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition rörande ratifikation
av en konvention mellan Sverige och Italien rörande social trygghet. (221.)

Anmäld den 18 maj 1956, varvid Kungl. Majd beslöt godkänna och för Sveriges
del ratificera ovannämnda konvention.

11. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ratifikation
av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike. (245.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

12. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj ds skrivelse nr 82 med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation. (267.)

Anmäld den 1 juni 1956, varvid Kungl. Majd beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition nr 145 med anhållan
om yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande församling
år 1955 vid dess sjunde ordinarie möte fattade beslut. (268.)

Anmäld den 7 juni 1956, varvid Kungl. Majd beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

14. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland
rörande tyska tillgångar i Sverige, in. m. (339.)

Anmäld den 7 juni 1956, varvid Kungl. Majd meddelade nödiga föreskrifter.

357

15. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående extra
bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flyktingskommissarie.
(392.)

Anmäld den 14 december 1956, varvid Kungl. Maj:t meddelade nödiga föreskrifter.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 8 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (419.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss ändring i avtalet mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden. (409.)

Anmäld den 21 december 1956, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade beskickningschefen
i Oslo att underteckna en överenskommelse angående ifrågavarande ändring
i avtalet rörande transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden ävensom
att verkställa skriftväxling med norska regeringen rörande principerna för avtalets
genomförande i enlighet med de i ovan nämnda proposition angivna riktlinjerna.

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring av 6 § familjebidragsförordningen den
29 mars 1946 (nr 99). (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 28).

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 20 april 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956.

4. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld den 11 maj 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Margareta Berglöw m. fl. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

358

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan in. m. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

9. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende försvarsdepartementets verksamhetsområde.
(102.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

10. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1956/57 under försvarets
fonder m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (121.)

Anmäld den 27 april och den 1 juni 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. samma dag, angående repetitionsövningsverksamheten under budgetåret
1956/57 in. m. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1956.

12. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 6 och den 20 april, den 25 maj samt den 29 juni 1956. Ärendet är

därmed slutbehandlat.

13. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1956/57. (160.)

Överlämnad till finansdepartementet för handläggning.

14. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1956/57. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956.

15. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av huvudmannaskapet m. m. för garnisonssjukhuset i Boden. (200.)

Anmäld den 1 juni och den 19 oktober 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (210.)

Anmäld den 1 juni 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

17. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

359

18. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. in. (234.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (beslutanderätten i vissa fall inom den
militära förvaltningstjänsten), 5 (vissa arvoden inom försvaret) och 8 (utrangering
av marinen tillhöriga fartyg) överlämnats till försvarsdepartementet. Ärendet
under punkten 5 har anmälts den 1 juni 1956 och samtliga ärenden den
29 juni 1956. Ärendena äro därmed slutbehandlade.

19. samma dag, i anledning av väckt motion om livränta eller pension åt
G. S. Holmberg. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

20. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av viss kronan tillhörig mark m. m. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

21. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1956/57 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (279.)

Anmäld den 1, 15 och 29 juni 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat utom
såvitt avser frågan om avveckling av vissa vid militärbefälsstaberna inrättade
tjänster i samband med organiserandet av fastighetsförvaltningen inom försvaret.
1 denna del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

23. den 14 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
organiserande av en svensk FN-styrka. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 november 1956.

24. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde. (350.)

Överlämnad till finansdepartementet för handläggning.

25. samma dag, i anledning av väckt motion om återförande till de ursprungliga
fastigheterna av vissa av 1942 års militära markersättningsnämnd
inköpta och arrenderade markområden i Norrbottens län. (363.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 4 december, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande besiktning av hästar för krigsmaktens behov. (383.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 13 december, i anledning av väckta motioner om användande av
marinens egna varv vid utförande av planerade nybyggen för marinens
räkning samt om utvidgning av marinverkstäderna i Karlskrona. (404.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

360

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1956.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
om social trygghet. (64.)

Anmäld den 23 mars 1956, varvid konventionen godkändes och ärendet överlämnades
till utrikesdepartementet för fortsatt behandling. Ärendet är slutbehandlat
i vad på socialdepartementet beror.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i bidragsförskottslagen den 11 juni 1943 (nr 382). (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 48).

4. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 4, 11 och 25 maj samt den 1 juni 1956. Ärendet är slutbehandlat
i vad på socialdepartementet beror.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser vissa anslag till alkoholistvård m. m. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956.

6. den 29 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 4615.
(86.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 55).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde
fattade beslut. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1956.

8. den 13 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 74—76).

9. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.
(128.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1956.

3G1

10. samma dag, i anledning av väckta motioner om ersättning till Mattias
Forslund i Vojakkala för viss krigsskada. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1956.

11. den 23 mars, i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren upphört.
(150.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (5.)

Anmäld den 20 april, den 4, 11, 18 och 25 maj samt den 1, 15 och 29 juni 1956.
Författningar utfärdade den 20 april (SFS nr 131—132), den 18 maj (SFS
nr 316), den 25 maj (SFS nr 351) och den 29 juni (SFS nr 397). Ärendet är
slutbehandlat.

13. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1956/57, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde. (165.)

Anmäld den 18 maj och den 1 juni 1956. Ärendet är slutbehandlat.

14. samma dag, i anledning av väckta motioner om höjning av de allmänna
barnbidragen. (168.)

Ärendet kommer att upptas till behandling i 1957 års statsverksproposition,
femte huvudtiteln.

15. den 18 april, om en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och
deras ekonomiska läge. (176.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 27 april, i anledning av väckta motioner om höjning av bidragsförskottens
och de särskilda barnbidragens maximibelopp. (194.)

Anmäld den 18 maj 1956, varvid ärendet överlämnades till familjeberedningen
för beaktande. Beredningen har behandlat frågan i sin promemoria angående
stöd till ofullständiga familjer, vilken är föremål för sedvanlig remissbehandling.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, m. in. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 183).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1956.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i
vad propositionen avser anslag till Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö
och statens alkoholistanstalt därstädes. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1956.

362

20. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1956/57
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner
m. m. (6.)

Skrivelsen har — i vad rör en inom andra kammaren väckt motion (nr 148)
om översyn av gällande bidragsbestämmelser för vatten- och avloppsanläggningar
— genom Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1956 överlämnats till bostadspolitiska
utredningen för att av utredningen beaktas vid dess fortsatta arbete.
(Jfr punkten 12 under kommunikationsdepartementet.)

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,
m. m. (220.)

Anmäld den 18 maj 1956, varvid författningar utfärdades (SFS nr 225—228).
Ärendet är slutbehandlat i vad på socialdepartementet ankommer.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition rörande ratifikation
av en konvention mellan Sverige och Italien rörande social trygghet. (221.)

Anmäld den 18 maj 1956, varvid konventionen godkändes och skrivelsen överlämnades
till utrikesdepartementet för fortsatt behandling. Ärendet är slutbehandlat
i vad på socialdepartementet ankommer.

23. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
angående fondering jämlikt 39 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, dels ock en i ämnet väckt motion. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1956.

24. den 8 maj, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av
samma lag, dels ock i ämnet väckta motioner. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 222).

25. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj ds framställning angående anslag
för budgetåret 1956/57 till bidrag till fiskares försäkring. (253.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

26. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1956/57
till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

27. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1956/57 till främjande
av bostadsförsörjningen m. in. jämte i ämnet väckta motioner. (284.)

Anmäld den 1 juni och den 7 december 1956. Författningar utfärdade den
1 juni 1956 (SFS nr 334, 356—359). Skrivelsen har — i vad rör avskrivningsanslag
— överlämnats till finansdepartementet för handläggning. Genom beslut
den 7 december 1956 har uppdragits åt bostadspolitiska utredningen att jämväl
utreda dels frågan om en utökning av statens stöd i fråga om elektriska installationer,
dels ock frågan om statligt lån till äldre bostadsfastigheter som byta ägare.

363

28. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
in. m. jämte i ämnet väckta motioner. (308.)

Anmäld den 1 juni 1956. I vad rör frågan om förstärkning av gruvinspektionen
bär skrivelsen överlämnats till handelsdepartementet. Ärendet är slutbehandlat i
vad på socialdepartementet beror.

29. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om höjning av folkpensioner m. m. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 264—266).

30. samma dag, i anledning av väckta motioner om en allmän pensionsförsäkring.
(331.)

Anmäld den 7 juni 1956, varvid ärendet överlämnades till allmänna pensionsberedningen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester, m. in. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 374 och 375).

32. den 16 november, i anledning av väckta motioner om utredning angående
samhälleliga stödåtgärder för invalidiserade barn, som vårdas i hemmen.
(364.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 27 november, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. (371.)

Genom beslut den 7 december 1956 har Kungl. Maj :t överlämnat ifrågavarande
motion jämte utskottsutlåtande till generaldirektör Å. Natt och Dag — vilken
tillkallats för att bl. a. verkställa utredning rörande vissa med läkemedelsreformen
sammanhängande frågor — för att av honom beaktas vid utredningsarbetet.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner dels om ändring i sjukförsäkringslagen
i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning för förebyggande
vård m. in., dels ock om viss ändring av bestämmelserna rörande prisrabattering
av läkemedel. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. (373.)

Genom beslut den 7 december 1956 har Kungl. Maj:t överlämnat ifrågavarande
motioner jämte utskottsutlåtande till generaldirektör Å. Natt och Dag — vilken
tillkallats för att bl. a. verkställa utredning rörande vissa med läkemedelsreformen
sammanhängande frågor — för att av honom beaktas vid utredningsarbetet.

36. den 5 december, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
69 § lagen om allmän sjukförsäkring. (399.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956, varvid författning utfärdades.

37. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj ds framställning angående
ändrade riktlinjer beträffande kontantunderstöd till arbetslösa. (396.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

364

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om erkända arbetslöshetskassor m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1956, varvid författningar utfärdades.

39. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I för budgetåret 1956/57 till utökning av nykterhetsvårdens
anstaltsorganisation. (407.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändrad tilllämpning
av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring. (415.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

41. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen.
(416.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring. (417.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring. (418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

44. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning
åt alkoholister som genomgår av läkare ordinerad behandling.
(423.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1956, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(57.)

Änmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956.

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet har densamma anmälts
och slutbehandlats den 11 maj 1956.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (72.)

Änmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. (73.)

Änmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956.

365

5. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56 till vägunderhållet
in. m. jämte i ämnet väckta motioner. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1956.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av vissa kronan tillhöriga fastigheter. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1956.

7. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1956/57, i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956.

8. den 17 april, i anledning av väckta motioner angående dels fördelning
i vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och väg,
dels ock framläggande för 1957 års riksdag av förslag till lag om skyldighet
för järnvägsinnehavare att upplåta mark till ny övergång m. m. (167.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition (nr 68) med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956, varvid författning utfärdats

(SFS nr 143).

10. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1956/57
av underskottet för luftfartsfonden. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

11. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

12. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1956/57
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner
m. m. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

13. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Skrivelsen har den 11 oktober 1956 i vad avser frågan om landshövdingarnas

boställsförmåner överlämnats till finansdepartementet samt i övrigt till inrikesdepartementet.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av viss televerket tillhörig fastighet. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1956.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1956.

366

16. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående television
jämte i ämnet väckt motion. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående undersökning och
planläggning av trafikförhållandena i Bohusläns kustland och skärgårdar.
(290.)

Anmäld den 7 juni 1956, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i samarbete med länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
och övriga berörda myndigheter låta verkställa den av riksdagen begärda undersökningen
och planläggningen av trafikförhållandena i Bohusläns kustland och
skärgårdar. Ärendet är därmed slutbehandlat.

19. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggande
av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk jämte i ämnet väckta
motioner. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1956.

20. den 31 maj, i anledning av väckta motioner angående höjning av
maximigränserna för axel- och boggietryck på landets vägar. (347.)

Anmäld den 15 juni 1956, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att tryckt exemplar
av riksdagens ifrågavarande skrivelse samt andra lagutskottets utlåtande nr 39
skulle överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna i
samtliga län för kännedom samt för vidtagande av de åtgärder, som i de hänseenden,
vilka i utskottets utlåtande angivits, kunna ifrågakomma för att tillgodose
det däri angivna syftet. Ärendet är därmed slutbehandlat.

21. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (352.)

Överlämnad till finansdepartementet den 27 november 1956.

22. den 4 december, i anledning av väckta motioner om en snabbutredningrörande
den mera långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar. (388.)

Anmäld den 14 december 1956, varvid skrivelsen överlämnades till norrländska
vattenkraftutredningen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av kompensation
åt statens affärsdrivande verk för driftförluster på deras rörelse i de
norrländska bygderna. (389.)

Anmäld den 14 december 1956, varvid skrivelsen överlämnades till 1953 års
trafikutredning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6, Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 8 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 5 juni
1953 (nr 293) om särskild sjömansskatt. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 februari 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 25).

367

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet i vissa fall för Föreningen Rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1956.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av en utav Scandinavian Airlines System, Stockholm, anskaffad
flygträningsapparat m. m. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom. förordningen den 3 maj
1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1956, varvid författning utfärdades

(SFS nr 42).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om begränsning av skatt på grund
av 1955 års taxering. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 februari 1956, varvid författning utfärdades

(SFS nr 24).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Belgien om utsträckning till Belgiska
Kongo och mandatområdet Ruanda-Urundi av tillämpligheten av det
mellan Sverige och Belgien den 1 april 1953 ingångna avtalet för undvikande
av dubbelbeskattning och för reglering av vissa andra frågor
beträffande skatter å inkomster och förmögenhet. (54.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under första huvudtiteln, avseende anslagen till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 12 februari
1943 (nr 44) om kupongskatt. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 104—111).

9. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1956/57 till oförutsedda
utgifter. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 11 och den 25 maj 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt

på finansdepartementets föredragning beror.

368

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspi-opositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1956/57. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1956.

12. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Belgien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra frågor beträffande skatter
å kvarlåtenskap. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1956.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension
eller livränta, m. m. (85.)

Anmäld den 2 mars 1956, varvid författning utfärdades (SFS nr 99). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

15. den 29 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. in. (90.)

Överlämnad till handelsdepartementet den 9 mars 1956.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 57).

17. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1956/57
under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 27 april samt den 11, 18 och 25 maj 1956. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1956 skall
utgå. (98.)

Överlämnad till jordbruksdepartementet den 12 mars 1956.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 11 maj
1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar, m. m.
(99.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 89—90).

20. den 14 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 56 § 3 mom. och 58 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272). (120.)

Anmäld den 23 mars och den 20 april 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 115 och 153). Ärendet är därmed slutbehandlat.

369

21. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
(139.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956, varvid författning utfärdades

(SFS nr 88).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 30 mars
1951 (nr 148) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för
avgifter till vissa stiftelser, m. m. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 100—102).

23. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1956/57, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (147.)

Anmäld den 11 och den 18 maj 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

25. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1956/57. (160.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om vissa anslag
för budgetåret 1956/57 under sjunde huvudtiteln jämte i ämnet väckta
motioner. (162.)

Anmäld den 27 april och den 11 maj 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat.

27. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 66) med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen den
27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar, m. m. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 145—146).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 69) med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 57 och 60 §§ lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse, m. m. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 147—148).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 72) med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).
(172.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956, varvid författning utfärdades

(SFS nr 149).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om kontroll å ädelmetallarbeten. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 328—330).

24 _ Justitieombudsmannena ämbetaberättclse till 1957 års riksdag.

370

31. den 18 april, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt understöd, m. m. (180.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 73) med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 150—152).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbäring
av vissa skattebelopp, m. m. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1956.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (185.)

Anmäld den 25 maj och den 6 juli 1956. Ärendet är i vissa delar beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner om skattefrihet för stiftelser
med huvudsakligt ändamål att främja nordiskt samarbete. (186.)

Anmäld den 11 maj 1956, varvid skrivelsen överlämnades till 1950 års skattelagssakkunniga.

36. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(191.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 127).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser angående insättning å skogskonto
i vissa fall. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 180).

38. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring av förordningen den 1 juni 1951 (nr 440) med
instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering
av fastighet (skogsvärderingsinstruktion). (211.)

Anmäld den 4 och den 18 maj 1956, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 179 och 360). Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 4 oktober 1929
(nr 307) angående tullrestitution. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 198).

40. den 4 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om omläggning av riksdagens budgetarbete. (216.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

371

41. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1956/57 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (218.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner angående restitution av skatt
å bensin för vissa motordrivna fordon inom trädgårdsnäringen. (219.)

Anmäld den 11 maj 1956, varvid författningar utfärdades (SFS nr 200—201).
Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning
beror.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,
m. m. (220.)

Anmäld den 18 maj 1956, varvid författning utfärdades (SFS nr 229). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad
propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1956.

45. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
ändring i grunderna för reglering av restauratörernas utskänkningsvinst.
(231.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1956.

46. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 maj 1956 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr 94 för handläggning i angivna delar överlämnats
till försvarsdepartementet (punkterna 4, 5 och 8, beslutanderätten i
vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten; vissa arvoden inom försvaret;
utrangering av marinen tillhöriga fartyg), ecklesiastikdepartementet (punkterna
19 och 20, grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen; Längmanska donationsfonden),
handelsdepartementet (punkt 24, mät- och avmagnetiseringsstationerna),
civildepartementet (punkt 27, förening av tjänst med tjänstebefattning
eller uppdrag). — Ärendena under punkterna 12 (angående redovisningen
av vissa inkomster under sjätte huvudtiteln) och 16 (angående redovisningen
av inkomsterna av statens gruvegendom) ha anmälts den 21 september
1956, därvid Kungl. Maj:t anbefallde riksräkenskapsverket att vid fullgörande
av ämbetsverkets instruktionsenliga åliggande att till Kungl. Maj:t avgiva förslag
till beräknande av statsverkets inkomster under budgetåret 1957/58 till -lämpa de redovisningsprinciper, som statsutskottet förordat i sitt förenämnda
utlåtande. Ärendena äro därmed slutbehandlade. — Beträffande punkten 14
(landshövdingarnas tjänstebostäder) har Kungl. Maj:t genom beslut den 30 november
1956 uppdragit åt kammarkollegiet att efter samråd med byggnadsstyrelsen
verkställa viss utredning rörande rättsläget beträffande vissa landshövdingeresidens.
Ärendet iir därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets
föredragning beror. Ärendet har i (ivrigt överlämnats till inrikesdepartementet.
— Ärendet under punkten 15 (inkomster av rusdrycksförsäljningsmedel
av detaljhandelsbolag) har behandlats i propositionen nr 193 till 1956 års riksdag.
Ärendet är därmed slutbehandlat. — Beträffande ärendet under punkten 18
(förvaltning in. in. av statliga fonder) har enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

372

den 5 oktober 1956 en utredningsman tillkallats med uppdrag att verkställa
utredning rörande den statliga fondförvaltningen och vissa därmed sammanhängande
frågor. Ärendet är därmed slutbehandlat. — Såvitt på finansdepartementets
föredragning beror, är skrivelsen slutbehandlad.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1956/57. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i
vad propositionen avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1956/57 till avlöningar till personal vid 1956 års jordbruksräkning
m. m. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

50. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt. (243.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 243).

51. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan
Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m. (242.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna
om beskattning av resekostnads- och traktamentsersättningar.
(244.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ersättning åt smittbärare, m. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner. (256.)

Anmäld den 1 juni 1956, varvid författning utfärdades (SFS nr 295). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

54. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1956/57
till Tullverket: Anskaffning av viss materiel m. m. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

55. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmän prisregleringslag, m. m. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 236—238).

56. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1956/57 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (284.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

373

57. samma dag, i anledning av riksdagens år 1956 församlade revisorers
särskilda berättelse angående statsliggarens bihang. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

58. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i
vad propositionen avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i
vad propositionen avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.
(310.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

60. samma dag, angående bemyndigande för Kungl. Maj :t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 december 1956.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1956/57 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 384 och 385).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 234 och 235).

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckt motion. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

65. den 30 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition (nr 117) med
förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner
angående åtgärder för en skyndsam räntesänkning. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 240 och 241).

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Nya Zeeland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter.
(293.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1956, varvid författningar utfärdades

(SFS nr 571 och 572).

67. den 31 maj, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(321.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 7 juni 1956.

374

68. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(326.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 7 juni 1956.

69. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1956/57,
m. m. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
avsättningar till budgetutjämningsfonden. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

71. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56.
(335.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

72. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1956/57. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

73. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1956/57. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

74. den 5 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 november 1956, varvid författning utfärdades

(SFS nr 530).

75. den 14 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
angående visst lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande
preliminär skatt. (360.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 november 1956.

76. den 16 november, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57 behandlade allmänna
frågor. (349.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (350.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (351.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (352.)

Ärendet, som överlämnats från kommunikationsdepartementet, är beroende på

Kungl. Maj:ts prövning.

375

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (353.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (354.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde. (355.)

Skrivelsen, som överlämnats från inrikesdepartementet, är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser staterna
för statens allmänna fastighetsfond och försvarets fastighetsfond. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (357.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
taxeringsförordning, m. m. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 november 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 541—542).

86. samma dag, i anledning av väckta motioner om ökat stöd åt forskningen
beträffande framställning av alkoholfria drycker av frukt och bär. (365.)

Överlämnad till handelsdepartementet den 20 november 1956.

87. den 21 november, i anledning av väckta motioner angående restitution
av skatt å bensin för vissa motordrivna fordon inom jordbruksnäringen
och industrin. (367.)

Anmäld den 30 november 1956, varvid statens jordbruksnämnd erhöll i uppdrag
att verkställa viss utredning. Ärendet är därmed slutbehandlat.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
taxeringsförordning, m. in., jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 november 1956, varvid författning utfärdades.

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om investeringsavgift för år 1957, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner. (369.)

Anmäld den 23 november 1956, varvid författningar utfärdades (SFS nr 545—
549 samt 554 och 555). Ärendet är såvitt angår i skrivelsen begärd utredning
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

90. den 30 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet. (377.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

376

91. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beskattning av
utdelning, som företas i samband med upplösning av fastighetsföretag.
(378.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1956, varvid författning utfärdades

(SFS nr 569).

92. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, såvitt angår jordbruksärenden.
(379.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

93. samma dag, i anledning av väckt motion angående möjligheter för enskilda
att köpa aktier i vissa av staten ägda företag. (390.)

Anmäld den 21 december 1956, varvid skrivelsen överlämnades till 1953 års

utredning rörande de statliga företagsformerna.

94. den 7 december, i anledning av väckta motioner om en effektiv kommunal
skatteutjämning. (397.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 8 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (419.)

Överlämnad till utrikesdepartementet den 20 december 1956.

96. den 12 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner jämte därav föranledda ändringar i
gällande tulltaxa, m. m. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1956, varvid författning utfärdades.

97. den 13 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift för år 1957 m. m., i vad propositionen
avser överskridande av den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen
upptagna anslagsposten till Avlöningar till icke-ordinarie personal. (408.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956.

98. samma dag, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57.

(«2.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

99. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1956/57.
(413.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956.

100. den 13 december, angående val av ordförande i riksgäldskontoret med
suppleant. (422.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 21 december 1956.

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1956, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

377

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 1 juni 1956 och är därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.
(Jfr punkten 1 under civildepartementet.)

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956.

3. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden. (97.)

Anmäld den 6 april och den 31 juli 1956. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

4. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1956.

5. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad
möjlighet till erhållande av studielån med statlig kreditgaranti. (146.)

Anmäld den 1 juni 1956, varvid kungörelse utfärdades (SFS nr 260). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till arkiv, bibliotek och museer, kyrkliga ändamål samt akademier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (148.)

Anmäld den 1 och den 29 juni 1956. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående den
tekniska skolutbildningen samt anslag för budgetåret 1956/57 till yrkesundervisningen
jämte i ämnet väckta motioner. (149.)

Anmäld den 27 maj, den 1 och den 15 juni samt den 14 december 1956. Den
1 juni utfärdades bland annat en kungörelse (SFS nr 262), den 15 juni en kungörelse
(SFS nr 426) samt den 14 december en kungörelse (SFS nr 604). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

8. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till rasbiologiska institutet, farmaceutiska institutet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (156.)

Anmäld den 4 maj och den 1 juni 1956. Den 1 juni utfärdades bland annat en
kungörelse (SFS nr 259). Den 12 juli 1956 har kanslersämbetet för rikets universitet,
styrelsen för farmaceutiska institutet och överstyrelsen för de tekniska
högskolorna anmodats verkställa erforderlig utredning beträffande den i statsutskottets
utlåtande 1956 nr 53 under punkten 4 berörda frågan om avskaffande
av kvarvarande obligatoriska elevavgifter. Ärendet är i sistnämnda del alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om stöd åt produktionen av
svensk barnfilm. (158.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

10. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statstjänstemannens
löner under år 1956 m. m. (159.)

378

Skrivelsen är i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 20 april, den 11 maj och den 1 juni 1956. Beslutet den 20 april innefattade
bland annat utfärdande av två kungörelser (SFS nr 169—170) och beslutet
den 1 juni bland annat en kungörelse (SFS nr 314). Skrivelsen är därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande. (Jfr punkten 5 under civildepartementet.
)

11. den 20 april, i anledning av väckta motioner angående placeringen av
prästlönefondsmedel. (179.)

Anmäld den 27 juli 1956, därvid kammarkollegiet anbefalldes avgiva utlåtande
i ärendet.

12. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt för lärare vid
statsunderstödda utlandssvenska skolor att tillgodoräkna tjänstgöring vid
skolor för svenska barn i utlandet som om den fullgjorts vid folkskola
i Sverige. (182.)

Anmäld den 4 maj 1956, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt skolöverstyrelsen att
verkställa utredning och inkomma med förslag till bestämmelser i ämnet. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

13. samma dag, i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer. (183.)

Överlämnad till civildepartementet för handläggning. (Jfr punkten 7 under
civildepartementet.)

14. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln till universiteten, den
medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (202.)

Anmäld den 4 maj och den 1 juni 1956. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (210.)

Skrivelsen är i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 1 juni 1956 och därmed slutbehandlad för departementets vidkommande.
(Jfr punkten 8 under civildepartementet.)

16. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgiftsfri
upplåtelse av kronoegendomen Arnö l1 (Biskops-Arnö) i Övergrans socken
till stiftelsen för föreningen Nordens institut. (215.)

Anmäld den 1 juni 1956. I vad avser ersättning till statens domäners fond är
skrivelsen alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Punkten 19 (grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen) samt punkten
20 (Längmanska kulturfonden) äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1956/57
under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (8.)

Anmäld den 1, 7, 15 och 29 juni 1956. Den 1 juni utfärdades bland annat fem
kungörelser (SFS nr 251—255), den 7 juni en kungörelse (SFS nr 399), den
15 juni tre kungörelser (SFS nr 352—354) samt den 29 juni en kungörelse
(SFS nr 400). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

379

19. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m. samt anslag för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln till skolöverstyrelsen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (251.)

Anmäld den 1 och den 15 juni samt den 31 juli 1956. Den 1 juni utfärdades
bland annat sex kungörelser (SFS nr 261, 263, 312, 315, 340 och 341). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag för
budgetåret 1956/57 till inredning och utrustning av nya lokaler vid
musikaliska akademien med musikhögskolan jämte i ämnet väckta motioner
in. m. (252.)

Anmäld den 1 juni 1956. Ånyo anmäld den 26 oktober 1956, därvid chefen för
ecklesiastikdepartementet bemyndigades tillkalla en sakkunnig för att verkställa
den i statsutskottets utlåtande 1956 nr 103, punkten 2, angivna utredningen
beträffande förutsättningarna i ekonomiska, organisatoriska m. fl. avseenden
för musikkonservatoriets i Göteborg framtida verksamhet. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

21. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m. och till befordringskurser för
folkskollärare. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

22. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1956/57, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(269.)

Anmäld den 1 juni och den 28 september 1956. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

23. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till atomforskning. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret
1956/57 till Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar. (292.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

25. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1956/57 till tekniska högskolor m. in., jämte i
ämnet väckta motioner. (302.)

Anmäld den 1 och den 15 juni 1956. Den 1 juni utfärdades bland annat två
kungörelser (SFS nr 257—258). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till Stockholms högskola m. m. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1956/57 till universitctskanslersämbetet. (314.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

380

28. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skolväsendets
ordnande på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (315.)

Anmäld den 1, 15 och 29 juni samt den 6 september 1956. Den 15 juni utfärdades
två kungörelser (SFS nr 382—383) och den 29 juni bland annat tre kungörelser
(SFS nr 440—442). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

29. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (353.)

Skrivelsen har den 22 november 1956 överlämnats till finansdepartementet för
handläggning. (Jfr punkten 80 under finansdepartementet.)

30. den 28 november, i anledning av väckta motioner om viss utredning
rörande ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten
och kyrkan. (381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 4 december, i anledning av väckta motioner angående utredning om
internordisk samverkan inom viss forskning. (384.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning av formerna
för en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare. (385.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående
naturhistoriska riksmuseets organisation m. m. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 7 december, i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska
anordningar beträffande barn med beteenderubbningar. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till skolhem
för studerande vid seminarier. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 13 december, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
organisationen av akademisk forskning och undervisning i ämnet internationell
politik. (405.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner om skolkuratorsverksamheten
m. m. (406.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
skolstyrelselag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (420.)

Anmäld den 21 december 1956, därvid bland annat två lagar och en kungörelse
utfärdades (SFS nr 614—616). Ärendet är i vissa delar fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

381

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956 i vad skrivelsen rör jordbruksdepartementet.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 februari 1956.

4. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
till stödlån till jordbrukare. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

6. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1956.

7. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj ris proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1956 skall
utgå. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1956, därvid kungörelse utfärdades

(SFS nr 72).

8. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående grunderna
för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956.

9. den 23 mars, i anledning av väckta motioner om ökad medelsanvisning
för budgetåret 1955/56 till fiskerilånefonden. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Statlig garanti för befrämjande av fiske på
avlägsna fiskevatten, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majris i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1956/57
under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1

föreslagit. Beslut i fråga om punkterna 34 och 69 ha meddelats i skrivelsen

382

nr 188 redovisad under punkt 20 här nedan, i fråga om punkten 62 i skrivelsen
nr 278 under punkt 33 här nedan, i fråga om punkten 89 i skrivelsen nr 189
under punkt 21 här nedan, i fråga om punkten 112 i skrivelsen nr 152 under
punkt 16 här nedan, i fråga om punkterna 113 och 115 i skrivelsen nr 316
under punkt 34 här nedan, i fråga om punkten 138 i skrivelsen nr 187 under
punkt 19 här nedan, i fråga om punkten 154 i skrivelsen nr 138 under punkt 10
här ovan, i fråga om punkten 163 i skrivelsen nr 141 under punkt 12 här nedan,
samt i fråga om punkten 191 i skrivelsen nr 247 under punkt 30 här nedan.
I utlåtandet härutöver behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats den
6 april, den 11 maj samt den 1 och den 7 juni 1956. Besluten den 11 maj och
den 7 juni 1956 innefattade bland annat utfärdandet av 17 kungörelser och
13 förordningar (SFS nr 159—160, 168, 185—187, 333 samt 401—423).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande av fiskefartygs förseende med
radiotelegraf eller radiotelefonstation jämte i ämnet väckt motion. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående anslag
å kapitalbudgeten för budgetåret 1956/57 jämte i ämnet väckta motioner.
(142.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1956.

14. den 6 april, i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder för
motverkande av skadegörelse av älg å växande skog m. m., dels ock översyn
av principerna för ersättning från älgskadefonder. (151.)

Anmäld den 13 april 1956, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.

15. den 10 april, i anledning av väckta motioner om underlättande av arrendatorers
friköp av arrendegårdar under större gods m. m. (154.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till statens jordbruksnämnd m. m. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

17. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt samt kemiska
analyslaboratoriet vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
m. m. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden jämte i ämnet väckta
motioner. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

19. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av vissa kronolägenheter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(187.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

383

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till stipendier m. m. jämte i ämnena väckta
motioner. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956, därvid två förordningar och en
kungörelse utfärdades (SFS nr 128—130).

23. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

24. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret 1956/57 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956, därvid tre förordningar utfärdades
(SFS nr 202—204).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergivande
av viss återbctalningsskyldighct till statsverket. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

26. samma dag, i anledning av väckta motioner angående restitution av skatt
å bensin för vissa motordrivna fordon inom trädgårdsnäringen. (219.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

27. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
för lån ur kraftledningslånefonden, m. m. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956, därvid kungörelse utfärdades
(SFS nr 221).

28. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i fiskerättslagen m. m. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1956, därvid lagar utfärdades (SFS
nr 214 och 215).

29. den 18 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition (nr 122) med förslag
till lag om jordbrukskasserörelscn m. m. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956, därvid lag och kungörelse i ämnet
utfärdades (SFS nr 216 och 218).

30. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

384

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti
för visst lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier jämte i ämnet väckta
motioner. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser Jönninge l1 i Uppsala
län m. fl. fastigheter. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

33. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Avsättning till statens hästavelsfond jämte
i ämnet väckta motioner. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956, därvid 13 förordningar och 11 kungörelser
utfärdades (SFS nr 333 och 401—423).

35. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till ett internationellt veteavtal.
(366.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 november 1956.

36. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, såvitt angår jordbruksärenden.
(379.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder i samband med nedläggandet av driften vid linberedningsverket
i Mellansel. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956.

38. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser Kattarp Östra 51
i Malmöhus län, jämte i ämnet väckta motioner. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956.

39. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till supplementär jordbrukskredit. (421.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956, därvid kungörelse i ämnet

utfärdades (SFS nr 608).

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Skrivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 27 april och den 29 juni 1956 samt därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande.

385

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angaende utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1955.

3. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetaret
1956/57 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har i vad den avser anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt överlämnats från civildepartementet för
handläggning. Den är i nämnda avseende anmäld och slutbehandlad den 11 maj
1956.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1956.

5. den 29 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 84).

6. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av havsvattnets förorening
genom olja, dels ock med förslag till lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg, m. m. (96.)

Skrivelsen är i vad den avser åtgärder mot vattenförorening från fartyg anmäld
den 6 april 1956, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 86). Skrivelsen har i
vad den avser ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen överlämnats till justitiedepartementet
för handläggning. I vad skrivelsen avser ratifikation av konventionen
har den överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

7. den 13 mars, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lotteriförordningen.
(119.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 114).

8. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1956/57 till avsättning till
lotterimedelsfonden. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1956.

9. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 56 om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige och Tjeckoslovakien. (145.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

10. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)
Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956.

25 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till 1057 års riksdag.

386

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1956/57 under statens
allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956.

12. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Aktiebolaget Atomenergi m.m. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Norge rörande transittrafiken över
hamnar i Trondheimsfjorden m. m. (201.)

Anmäld den 25 maj och den 29 juni 1956 samt därmed slutbehandlad för handelsdepartementets
vidkommande. Skrivelsen har i vad avser ratifikation av avtalet

överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

14. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956.

15. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m.m. (234.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)
samt till avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC)
m. m. (250.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1956/57 till avsättning till fonden
för idrottens främjande. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956.

18. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, m. m. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid lagar i ämnet utfärdades

(SFS nr 244 och 245).

19. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående dels
inrättande av en statens pris- och kartellnämnd m. m., dels ock anslag
till kommerskollegium samt statens handels- och industrikommission
(2Si.)

Anmäld den 1 juni och den 20 juli 1956 samt därmed slutbehandlad.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetaret 1956/57 till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
m. m. (282.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1956.

387

21. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1956/57 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg jämte i ämnet väckta motioner.
(301.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1956.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (308.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet jämte i
ämnet väckta motioner. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid instruktion för delegationen

för atomenergifrågor utfärdades (SFS nr 309).

24. den 14 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran
om riksdagens samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena
samt 3—9 §§ allmänna förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen
skola träda i tillämpning. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 november 1956, varvid förordning i ämnet

utfärdades (SFS nr 536).

25. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde. (354.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för sjöräddningsväsendet jämte i ämnet väckta motioner. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1956.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om ökat stöd åt forskningen
beträffande framställning av alkoholfria drycker av frukt och bär. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 7 december, i anledning av väckta motioner om ökat statligt stöd för
rationaliserings- och forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri.
(393.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 13 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av viss ändring i avtalet mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden. (409.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1956/57 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
understöd till båttrafiken i Stockholms skärgård. (403.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 december 1956.

388

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949
(nr 655) med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.
(59.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 39).

2. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (14.)

Anmäld den 4, 11 och 25 maj samt den 1 och 7 juni 1956. Ärendet är därmed
slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet ankommer. (Jfr punkten 1 under
civildepartementet.)

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser visst anslag till statens skol- och yrkeshem på Salbohed m. m. (69.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1956.

4. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag, avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1956.

5. den 20 mars, angående utredning om obligatorisk anskaffning av IDbrickor
åt vissa barn. (124.)

Anmäld den 19 oktober 1956, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
tillkalla en sakkunnig för att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Filosofie doktorn Karin E. Johansson har den 29 oktober tillkallats
såsom sakkunnig. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 17 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1956/57, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (166.)

Anmäld den 27 april och den 4 maj 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (11.)

Anmäld den 4, 11 och 25 maj samt den 1, 7, 16 och 29 juni 1956. Författningar
utfärdade den 25 maj (SFS nr 289, 290 och 292) och den 1 juni 1956 (SFS
nr 269). Ärendet är därmed slutbehandlat.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till avlöningar vid statens rättskemiska laboratorium.
(190.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

9. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska sjukhuset. (203.)

Anmäld den 4 maj och den 29 juni 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat.

389

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till skyddsympning mot polio. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till Svenska sjukhuset i Korea. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1956.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56, i
vad propositionen avser ytterligare medel till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga under elfte huvudtiteln. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1956.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (210.)

Anmäld den 25 maj, den 7 juni och den 31 augusti 1956. Ärendet är därmed
slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet ankommer. (Jfr punkten 8 under
civildepartementet.)

14. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 210).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,
m. m. (220.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 18 maj
1956, varvid författning utfärdades (SFS nr 226). (Jfr punkten 21 under socialdepartementet.
)

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande verksamheten vid Apelvikens och Kronprinsessan Victorias
kustsanatorier. (226.)

Något utnyttjande av bemyndigandena i ifrågavarande skrivelse har hittills
icke erfordrats.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående organisationen
av polisväsendet i vissa delar av Norrbottens län. (227.)

Anmäld den 7 juni 1956. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en civil reservläkarkår. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 288).

19. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den
21 december 1956.

20. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1956/57 till bidrag till den
lokala polisorganisationen å landsbygden m. m. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956.

390

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1956/57 till epileptikervården. (255.)

Anmäld den 1 och den 29 juni 1956. Författning utfärdad den 1 juni (SFS
nr 287). Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ersättning åt smittbärare, m. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 293, 294 och 296). (Jfr ärendet under punkten 28 här nedan.)

23. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av neurologiska och neurokirurgiska kliniker vid karolinska sjukhuset.
(263.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 september 1956.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915 (nr 362)
om behörighet att utöva läkarkonsten. (265.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 maj 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 211).

25. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1956/57 till avlöningar vid karolinska sjukhuset samt vissa
andra anslag till universitetssjukhusen m. m. (270.)

Anmäld den 7 och den 29 juni samt den 19 oktober 1956. Sistnämnda dag
bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en utredningsman
för att utarbeta en plan för den specialiserade kroppssjukvårdens utbyggnad
räjongvis m. m. Generaldirektören Arthur Engel har den 7 november 1956 tillkallats
såsom utredningsman. Ärendet är därmed slutbehandlat.

26. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen, dels ock lag angående
ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen samt
lag om ändring i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253). (274.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 1 juni
1956, varvid författning utfärdades (SFS nr 300). (Jfr punkten 32 under justitiedepartementet.
)

27. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1956/57 till universitetssjukhusen m. m. (286.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ersättning åt smittbärare, m. m., såvitt angår anslag för budgetåret
1956/57 till Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens intresse.
(287.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956. (Jfr ärendet under punkten 22
här ovan.)

29. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus in. m. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1956.

391

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården. (307.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 juni 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 291).

31. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608), jämte i
ämnet väckta motioner. (346.)

Anmäld den 1 och den 7 juni 1956. Författning utfärdad den 7 juni (SFS
nr 320). Ärendet är därmed slutbehandlat.

32. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde. (355.)

Ärendet har den 22 november 1956 överlämnats till finansdepartementet för
handläggning.

33. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till taxeringsförordning, in. m., såvitt propositionen behandlats i bevillningsutskottets
betänkande nr 56, jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

Ärendet är i vad ankommer på inrikesdepartementet beroende på Kungl. Maj :ts
prövning. (Jfr punkten 88 under finansdepartementet.)

34. den 27 november, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
av frågan om polisväsendets förstatligande. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till inköp av polioympämne. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1956.

36. den 5 december, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536),
dels ock i ämnet väckta motioner. (376.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 december 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 593—599).

37. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän ordningsstadga, m. m. (401.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 december 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 617—622).

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (14.)

Anmäld såvitt angår civildepartementet den 2 mars 1956. Avskrift överlämnad
till finansdepartementet för handläggning i vad på detta departement ankommer.
Ånyo anmäld den 20 april 1956, varvid cirkulär (SFS nr 134) utfärdades.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

392

2. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1956.

3. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i polislönereglementet m. m. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 124 och 125).

4. den 16 mars, i anledning av väckta motioner angående översyn av gällande
bestämmelser om skyldighet för statstjänstemän att undergå läkarundersökning.
(126.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1956 m. m. (159.)

Anmäld den 13 april 1956, varvid författningar utfärdades (SFS nr 93—96, 120
och 121). Ånyo anmäld den 4 och den 11 maj 1956, vilken sistnämnda dag
författning utfärdades (SFS nr 178). Ånyo anmäld den 1 juni 1956, varvid
författningar utfärdades (SFS nr 266, 270 och 271). Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 18 april, om en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och
deras ekonomiska läge. (176.)

Skrivelsen har överlämnats till socialdepartementet för handläggning.

7. den 20 april, i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer. (183.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 juni 1956.

8. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (210.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på civildepartementet ankommer den 4 maj
1956. Överlämnad till justitie-, försvars-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks-
och inrikesdepartementen för handläggning i vad på vederbörande
departement ankommer.

9. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av vissa enligt allmänna resereglementet den 21 november 1952 (nr 735)
utgående traktamenten m. m. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 171—177, 207 och 208).

11. samma dag, i anledning av väckt motion om livränta eller pension åt
G. S. Holmberg. (241.)

Skrivelsen har överlämnats till försvarsdepartementet för handläggning.

393

12. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstebostadssystemet
m. m. (271.)

Utredningsarbetet inom 1952 års tjänstebostadsutredning pågår.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (272.)

Anmäld den 1 juni 1956, varvid författningar utfärdades (SFS nr 270—273,
276—279 och 281—283). Ånyo anmäld den 29 juni 1956, varvid författning
utfärdades (SFS nr 390). Ärendet är därmed slutbehandlat.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare m. m. (273.)

Anmäld den 1 juni 1956, varvid författningar utfärdades (SFS nr 284 och 321).
Ånyo anmäld den 29 juni och den 21 september 1956. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

15. den 13 december, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
dyrortssystemet. (411.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

394

Bilaga III

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1956 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

7. den 2 mars 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner, m. m. (2.)

19. den 20 april, i anledning av väckta motioner om en översyn av förordningen
angående förlagsinteckning. (181.)

20. den 27 april, i anledning av väckta motioner om höjning av vissa genom
dom fastställda underhållsbidrag, m. m. (197.)

29. den 18 maj, i anledning av väckta motioner om utredning av frågan om
det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, m. m. (266.)

32. den 24 maj, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektiv
minskning av bilstölder, m. m. (294.)

34. den 25 maj, om utredningar beträffande vissa aktuella ungdoms- och
uppfostringsfrågor samt om åtgärder för motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m. (298.)

36. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 7 § lagen den
1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. (300.)

39. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående ytterligare
utgifter för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret 1955/56
jämte i ämnet väckta motioner. (306.)

40. den 30 maj, i anledning av väckt motion angående utredning om taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar. (275.)

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av § 114
regeringsformen. (276.)

45. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen. (342.)

48. den 27 november, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ersättning av allmänna medel för skador, som tillfogats genom brottslig
gärning. (375.)

395

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

8. den 27 april 1956, i anledning av väckt motion om utredning för fastställande
i vad mån svensk rätt strider mot de förpliktelser, som Sverige
åtagit sig enligt Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna m. m. (196.)

11. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike. (245.)

16. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll nr 8 till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion. (419.)

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

21. den 26 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1956/57 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (279.)

25. den 16 november, i anledning av väckt motion om återförande till de
ursprungliga fastigheterna av vissa av 1942 års militära markersättningsnämnd
inköpta och arrenderade markområden i Norrbottens län. (363.)

26. den 4 december, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande besiktning av hästar för krigsmaktens behov. (383.)

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

11. den 23 mars 1956, i anledning av väckt motion om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor för personer, vilkas anställning hos arbetsgivaren
upphört. (150.)

14. den 17 april, i anledning av väckta motioner om höjning av de allmänna
barnbidragen. (168.)

15. den 18 april, om en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och deras
ekonomiska läge. (176.)

16. den 27 april, i anledning av väckta motioner om höjning av bidragsförskottens
och de särskilda barnbidragens maximibelopp. (194.)

32. den 16 november, i anledning av väckta motioner om utredning angående
samhälleliga stödåtgärder för invalidiserade barn, som vårdas i hemmen.
(364.)

396

34. den 27 november, i anledning av väckta motioner dels om ändring i sjukförsäkringslagen
i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning för förebyggande
vård m. m., dels ock om viss ändring av bestämmelserna rörande
prisrabattering av läkemedel. (372.)

37. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
ändrade riktlinjer beträffande kontantunderstöd till arbetslösa. (396.)

40. den 13 december, i anledning av väckta motioner angående viss ändrad
tillämpning av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring. (415.)

41. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen.
(416.)

42. samma dag, i anledning av väckta motioner angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring. (417.)

43. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring. (418.)

44. samma dag, i anledning av väckt motion angående rätt till sjukkasseersättning
åt alkoholister som genomgår av läkare ordinerad behandling.
(423.)

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

8. den 17 april 1956, i anledning av väckta motioner angående dels fördelning
i vissa fall av kostnader för anordningar i korsningar av järnväg och
väg, dels ock framläggande för 1957 års riksdag av förslag till lag om
skyldighet för järnvägsinnehavare att upplåta mark till ny övergång m. m.
(167.)

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

6. den 8 februari 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Belgien om utsträckning till
Belgiska Kongo och mandatområdet Ruanda-Urundi av tillämpligheten
av det mellan Sverige och Belgien den 1 april 1953 ingångna avtalet för
undvikande av dubbelbeskattning och för reglering av vissa andra frågor
beträffande skatter å inkomster och förmögenhet. (54.)

25. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1956/57. (160.)

31. den 18 april, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt understöd, m. m. (180.)

397

34. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (185.)

40. den 4 maj, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan
om omläggning av riksdagens budgetarbete. (216.)

51. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige
och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av
bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, m. m. (242.)

52. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna
om beskattning av resekostnads- och traktamentsersättningar.
(244.)

76. den 16 november, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57 behandlade allmänna
frågor. (349.)

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (350.)

78. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (351.)

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (352.)

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (353.)

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (354.)

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde. (355.)

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (357.)

89. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift för år 1957, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner. (369.)

398

92. den 4 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57, såvitt angår jordbruksärenden.
(379.)

94. den 7 december, i anledning av väckta motioner om en effektiv kommunal
skatteutjämning. (397.)

98. den 13 december, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1956/57.
(412.)

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

8. den 10 april 1956, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till rasbiologiska institutet, farmaceutiska institutet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (156.)

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om stöd åt produktionen av
svensk barnfilm. (158.)

11. den 20 april, i anledning av väckta motioner angående placeringen av
prästlönefondsmedel. (179.)

17. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

30. den 28 november, i anledning av väckta motioner om viss utredning
rörande ett upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten
och kyrkan. (381.)

31. den 4 december, i anledning av väckta motioner angående utredning om
internordisk samverkan inom viss forskning. (384.)

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning av formerna
för en praktisk-pedagogisk utbildning av blivande universitetslärare.
(385.)

33. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående naturhistoriska
riksmuseets organisation m. m. (386.)

34. den 7 december, i anledning av väckta motioner om vissa socialpedagogiska
anordningar beträffande barn med beteenderubbningar. (394.)

35. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till skolhem
för studerande vid seminarier. (395.)

399

36. den 13 december, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
organisationen av akademisk forskning och undervisning i ämnet internationell
politik. (405.)

37. samma dag, i anledning av väckta motioner om skolkuratorsverksamheten
m. m. (406.)

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
skolstyrelselag m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (420.)

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

15. den 10 april 1956, i anledning av väckta motioner om underlättande av
arrendatorers friköp av arrendegårdar under större gods m. m. (154.)

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

15. den 9 maj 1956, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

22. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (308.)

27. den 16 november, i anledning av väckta motioner om ökat stöd åt forskningen
beträffande framställning av alkoholfria drycker av frukt och bär
(365.)

28. den 7 december, i anledning av väckta motioner om ökat statligt stöd
för rationaliserings- och forskningsverksamheten inom hantverk och småindustri.
(393.)

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

16. den 4 maj 1956, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående vissa
frågor rörande verksamheten vid Apelvikens och Kronprinsessan Victorias
kustsanatorier. (226.)

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående organisationen
av polisväsendet i vissa delar av Norrbottens län. (227.)

33. den 21 november, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till taxeringsförordning, m. m., såvitt propositionen behandlats i bevillningsutskottets
betänkande nr 56, jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

34. den 27 november, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
av frågan om jxdisväsendets förstatligande. (374.)

400

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

4. den 16 mars 1956, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande bestämmelser om skyldighet för statstjänstemän att undergå
läkarundersökning. (126.)

9. den 9 maj, i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (234.)

12. den 22 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstebostadssystemet
m. m. (271.)

15. den 13 december, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i
dyrortssystemet. (411.)

401

Bilaga IV

Förteckning

över ärenden, som lios Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1956 men vid samma års början
varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte
uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1956

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde, numera trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274, 1940
s. 301 och 1953 s. 422. Utredningen av frågan om fideikommissens avskaffande
pågår.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279, 1940 s. 302, 1951 s. 344, 1953 s. 422 och 1955 s. 360. Bilskadeutredningens
arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 5 här nedan.)

3. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281, 1940
s. 303 och 1954 s. 289. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår.
(Jfr ärendet under punkten 15 här nedan.)

5. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282, 1940 s. 304, 1951 s. 345 och 1953 s. 344. Bilskadeutredningens arbete
pågår. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

6. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksainhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

26 — /ris t it ieombud smannens ämbetsberättelae till 1967 års riksdag.

402

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1952
s. 321 och 1953 s. 423. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

7. den 18 februari 1936, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt
m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254, 1947 s. 306 och 1956 s. 320. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

8. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 305 och
1954 s. 290. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår. (Jfr ärendet
under punkten 15 här nedan.)

9. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 306 och
1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés arbete pågår. (Jfr ärendet
under punkten 15 här nedan.)

10. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen
angående utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 284, 1952 s. 322, 1955 s. 361 samt 1956 s. 320.
Sedan den promemoria med förslag till lagstiftning om utlämning mellan de
nordiska länderna, som upprättats den 15 december 1955, varit föremål för
remissbehandling, har efter ytterligare samråd med representanter för övriga
nordiska länder utarbetats en ny promemoria i ämnet, dagtecknad den 20 oktober
1956.

11. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete pågår.

12. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 och 1940 s. 308.

13. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339, 1947 s. 308 och 1952 s. 323. Lagberedningens
arbete pågår.

14. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949
s. 318, 1950 s. 285 samt 1952 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 38 här nedan.)

403

15. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941
s. 231, 1945 s. 295, 1947 s. 308, 1948 s. 286 samt 1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 4, 8, 9 och 39.)

16. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. (362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter det
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av
§ 16 regeringsformen (SOU 1941:20) är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 43 här nedan.)

17. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete
pågår.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 321. Sedan
auktorrättskommittén den 21 augusti 1956 avgivit betänkande med förslag till
lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, m. m. (SOU
1956:25), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 235, 1950
s. 286 och 1956 s. 322. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete pågår.

21. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1950 s. 286, 1954 s. 292, 1955
s. 363 samt 1956 s. 322. Utredningen om det administrativa besvärsinstitutet
fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 42 här nedan.)

22. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i 4 kap. vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1948 s. 288, 1951 s. 348 samt 1956 s. 322. Sakkunniga
för utredning av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna
sammanhängande frågor fortsätta sitt arbete.

23. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

404

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 287. Den 31 december
1951 avgav 1948 års förhandlingsrättskommitté betänkande om stats- och
kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt (SOU 1951: 54). Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 36 här nedan.)

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av
varumärkes- och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 197 och
1950 s. 287. Varumärkes- och firmautredningens arbete pågår.

26. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199 och 1956
s. 323. Den 11 maj 1956 beslöt Kungl. Maj:t, att skrivelsen icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

27. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val.

(Öl.). .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311, 1949 s. 321 och 1956 s. 323. 1955 års valutredning har ännu
ej slutfört sitt uppdrag.

28. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1951
s. 349 samt 1954 s. 293. Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

29. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 236, 1950 s. 288
och 1953 s. 427. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

30. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345, 1947
s. 312 och 1956 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

31. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av riksdagen i skrivelsen under
punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning beträffande frågorna om införsel
i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga
socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än
den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

405

32. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s. 292.
Strafflagberedningen har den 22 december 1956 avgivit förslag till lag om skydd
mot brott (skyddslag) m. m. (SOU 1956: 55).

34. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 365. I proposition
nr 134 till 1956 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling.
Sedan riksdagen bifallit lagförslaget, har lag i ämnet utfärdats den 25 maj 1956
(SFS nr 250). (Jfr ärendet under punkten 25 i bilaga II.) Ärendet är därmed
slutfört.

35. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949
s. 324 och 325, 1950 s. 290 och 1955 s. 365. Markvärdeutredningens arbete pågår.

36. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 290 och 1953 s. 428.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 23
här ovan.)

37. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av
bestämmelserna i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 351, 1953
s. 429 och 1956 s. 324. Bilskadeutredningens arbete pågår.

38. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan viss förberedande utredning verkställts,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 14
här ovan.)

39. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 326 och 1954 s. 295. 1954 års fastighetsbildningskommittés
arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 15 här ovan.)

40. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av
vattenkraftanläggningar och vattenregleringar m.m. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 226, 1951
s. 352, 1953 s. 429 och 430, 1955 s. 366 samt 1956 s. 325. (Jfr ärendet under
punkten 22 här ovan.)

406

41. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 227, 1953 s. 430
samt 1954 s. 296. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som
handläggas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 353 och 1956 s. 325. Utredningen om det administrativa
besvärsinstitutet fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 21 här ovan.)

43. den 17 april 1948, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 16
här ovan.)

44. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 353, 1953 s. 430,
1954 s. 297 samt 1955 s. 366.

45. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående enklare förfaringssätt
för bestämmande av äganderätten till s. k. myrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 293 och 1954 s. 297. Sakkunnigutredningen pågår.

46. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 293 samt
1954 s. 297. Jämlikt bem3mdigande av Kungl. Maj:t den 16 mars 1956 har chefen
för justitiedepartementet tillkallat en utredningsman för översyn av brottsregistreringen.

47. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Angående vidtagna åtgärder i fråga om den av riksdagen begärda översynen
av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman m. fl., se ämbetsberättelsen 1953
s. 432. Utredningen angående det allmännas skadeståndsansvar pågår.

50. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 246 och 1951 s. 355.
Ärendet är, i avvaktan på den åt barnavårdskommittén uppdragna utredningen,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

407

51. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
»lagen om förmynderskap» i vissa avseenden. (59.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 294, 1953 s. 432, 1955 s. 368 samt 1956 s. 326.
I vad angår frågan om föreskrifter om inspektion genom rätten av överförmyndares
verksamhet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 330 samt 1954
s. 299. Utredningen pågår.

53. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten. (134.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 331. Ärendet är föremål
för behandling hos 1946 års sjömanskommitté.

54. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 368 och 1956 s. 327. 1955 års domarutredning har
den 30 november 1956 avgivit betänkande om domartjänster i häradsrätt och
hovrätt (SOU 1956:52). Utredningens arbete fortsätter. (Jfr ärendet under
punkten 69 här nedan.)

55. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224.)

Se ämbetsberättelserna 1952 s. 331, 1954 s. 299, 1955 s. 368 samt 1956 s. 327.
I proposition nr 142 till 1956 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken. 1951 års rättegångskommitté har den 19 mars
1956 avgivit promemoria (stencilerad) angående förhållandet mellan åklagare
och polismyndighet i avseende å ledningen av förundersökningen i brottmål.
Efter remiss är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Kommittén har
vidare den 25 juli 1956 avgivit promemoria (stencilerad) med förslag till vissa
ändringar i bestämmelserna om delgivning m. m. Häröver ha yttranden infordrats
till den 1 februari 1957. Kommitténs arbete med översyn av rättegångsbalken
med därtill anslutande lagstiftning fortgår.

56. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner om rätt för samerna
att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller för
vissa yrkesgrupper. (51.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 433 och
1956 s. 327. 1955 års valutredning har ej ansett det erforderligt med några
särbestämmelser till underlättande av lapparnas valdeltagande (jfr prop. nr 166
till 1956 års riksdag s. 12). Utredningens arbete i denna del är därmed slutfört.

57. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen av frågan om ett förbättrat
djurskydd pågår.

58. den 6 maj 1952, i anledning av väckta motioner om en allmän översyn
av gällande regler om frihetsberövande. (196.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen om administrativa frihetsberövanden
pågår.

408

59. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av
lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med
särskild hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av
frågan om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras
såsom äktenskapshinder, m. m. (197.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 januari 1956 ha särskilda sakkunniga
tillkallats för utredning av frågan om de sjukdoms- och abnormtillstånd
som böra utgöra äktenskapshinder. De sakkunnigas arbete pågår.

60. den 14 maj 1952, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 21 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375, 1954 s. 300
samt 1955 s. 369. Ärendet är i kvarstående del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

62. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375, 1954 s. 300
samt 1955 s. 370. Författningsutredningens arbete pågår.

63. den 28 mars 1953, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
underlättande av svenskars röstning utomlands. (99.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 328.1 proposition nr 166
till 1956 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ändringar i vallagstiftningen,
avseende bland annat spörsmålet om röstmottagning å beskickningar
och konsulat. Sedan förslaget bifallits av riksdagen, har lag i ämnet utfärdats
den 1 juni 1956 (SFS nr 299). Ärendet är därmed slutfört.

64. den 8 maj 1953, i anledning av väckt motion om utredning angående de
allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten, m. m. (195.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 328. Utredningsmannen
för en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten fortsätter
sitt arbete.

65. den 16 maj 1953, i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
rörande pensionsstiftelser. (247.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 370. Utredningen pågår.

66. den 27 maj 1953, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt
vid laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s. k. dalalagen). (323.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1954 s. 272, 1955 s. 371
och 1956 s. 328. Landshövdingen E. Mossbergs utredning pågår.

409

67. den 28 maj 1953, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med
förslag till skrivelser i författningsfrågor. (326.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 371. Författningsutredningens
arbete pågår.

68. den 25 november 1953, i anledning av väckta motioner om ändring av
17 kap. 9 § handelsbalken. (394.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329. Lagberedningens
arbete pågår.

69. samma dag, i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden. (396.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 371 och 1956 s. 329. 1955 års domarutredning har
den 30 november 1956 avgivit betänkande om domartjänster i häradsrätt och
hovrätt (SOU 1956:52). Utredningens arbete fortsätter. (Jfr ärendet under
punkten 54 här ovan.)

70. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om viss ändring i
expropriationslagen. (421.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner om förhöjning av
sjöregleringsavgifterna. (428.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329. De sakkunnigas
arbete pågår. (Jfr ärendena under punkterna 22 och 40 här ovan.)

72. den 27 mars 1954, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
lagen om skydd för vissa mönster och modeller samt rörande lagens
tillämpningsområde. (144.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. den 3 april 1954, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektivisering
av justitieombudsmannaämbetet, särskilt dess kontroll över
förvaltningen, m. m. (156.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 314 och 1956 s. 329. Sedan 1956 års riksdag såsom
vilande för grundlagsenlig behandling antagit ett förslag till ändring av § 96
regeringsformen tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni
1956 sakkunniga att verkställa ytterligare utredning angående justitieombudsmannens
tillsynsbefogenheter. Utredningsarbetet pågår.

74. den 10 april 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning
om lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt. (164.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 314. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej
slutfört sitt uppdrag.

75. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 329. Utredningen
Dågår.

76. den 22 mars 1955, i anledning av väckta motioner om beredande av
arbetsmöjligheter för tidigare straffade personer in. fl. (145.)

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 30 december 1955 har chefen för
justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för utredning angående effektivare
åtgärder inom eftervård och annan kriminalvård i frihet.

410

77. den 23 mars 1955, i anledning av väckt motion angående viss översyn
av lagen om inteckning i jordbruksinventarier. (141.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 1 april 1955, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
om de sociala konsekvenserna av ingångna dispensäktenskap m. m. (162.)

Den 7 juni 1956 förordnade Kungl. Maj:t, att en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria i ämnet skulle överlämnas till länsstyrelserna. Ärendet
är därmed slutfört.

79. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
utfärdande av röstlängdsutdrag. (151.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 274. I proposition nr 166
till 1956 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ändringar i vallagstiftningen,
avseende bland annat ändrad ordning för utfärdande av röstlängdsutdrag.
Sedan förslaget bifallits av riksdagen, har lag i ämnet utfärdats den
1 juni 1956 (SFS nr 299). Ärendet är därmed slutfört.

80. den 22 april 1955, i anledning av väckt motion angående förflyttning av
Söderbygdens vattendomstol. (209.)

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 2 mars 1956 har chefen för justitiedepartementet
tillkallat en sakkunnig med uppdrag att verkställa utredning
angående vattendomstolarnas organisation och därmed sammanhängande frågor.

81. den 6 maj 1955, i anledning av väckta motioner om förordnande av civila
medlare i äktenskapsmål. (253.)

Sedan svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund i skrivelser
den 10 och den 28 december 1955 meddelat, att de genom cirkulärskrivelser
till kommunerna fäst dessas uppmärksamhet på möjligheten att utse borgerliga
medlare, beslöt Kungl. Maj:t den 13 januari 1956, att riksdagsskrivelsen icke
skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

82. den 13 maj 1955, i anledning av väckt motion om ändrad ordning för
beräkning av antalet elektorer vid förstakammarval. (202.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 275. 1955 års valutredning
avgav den 20 februari 1956 betänkande (stencilerat), avseende bland
annat ordningen för beräknande av antalet valmän vid förstakammarval. Utredningen
ansåg sig däri ej böra framlägga något förslag till ändrade bestämmelser
i ämnet (jfr prop. nr 177 till 1956 års riksdag). Ärendet är därmed slutfört.

83. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stävjande
av den illojala förmedlingsverksamheten i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum. (265.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

84. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
grunderna för mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagens
första kammare. (275.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 275. 1955 års valutredning
avgav den 20 februari 1956 betänkande (stencilerat), avseende bland
annat fråga om ändring i grunderna för mandatfördelningen vid förstakammarvalen.
Spörsmålet upptogs därefter i proposition nr 177 till 1956 års riksdag,
vilken såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antog förslag till
ändrad lydelse av § 6 mom. 1 och 4 riksdagsordningen. Ärendet är därmed
slutfört.

411

85. den 25 maj 1955, i anledning av väckta motioner om utredningar angående
nådeinstitutet. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 275. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 26, 34, 56, 63, 78, 79, 81, 82 och 84
omförmälda av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 20 maj 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ratifikation av konsularkonvention mellan Sverige och Frankrike. (280.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om inrättande av
ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågorna. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 april 1952, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 372. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. 4

4. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 2 (den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen), 4 (förordnande
av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus) och 5 (rese- och
traktamentskostnaderna inom försvaret) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelscrna 1954 s. 302 och
1955 s. 372. I enlighet med bemyndigande har chefen för försvarsdepartementet
den 8 januari 1954 tillkallat en utredningsman för att verkställa utredning
rörande försvarets titelredovisningssystem. Utredningsmannen har den 10 november
1956 avgivit förslag rörande bland annat ärendet under punkten 5.
Sistnämnda ärende är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

412

5. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (viss specialistutbildning inom försvaret),
6 (beläggningen på förbandssjukhusen), 7 (utnyttjandet av förutvarande
Skånska kavalleriregementets kasernetablissement) och 8 (värnpliktslånen) överlämnats
till försvarsdepartementet. Angående tidigare vidtagna åtgärder, se
ämbetsberättelserna 1955 s. 373 och 1956 s. 331. Ärendena under punkterna 4
och 8 äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 1 december 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
flyttning av Stockholms örlogsbas. (402.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 373. Fortifikationsförvaltningen
har efter samråd med chefen för marinen avgivit förslag i
ärendet den 26 september 1956. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (den militära presstjänsten), 5 (utnyttjandet
av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. m.), 7 (vid vissa militära resor
utgående resekostnadsersättning), 8 (försäljning av proviantartiklar till enskilda)
och 9 (Malmö marina bevakningsområde) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 320.
Försvarets civilförvaltning har den 13 december 1955 avgivit förslag i ärendet
under punkten 8. Samtliga ärenden äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 30 november 1954, i anledning av väckt motion om ersättning i vissa
fall till värnpliktiga arbetstagare. (376.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 321. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 1 (av militär trupp utförda vägarbeten),
5 (vissa för försvarsändamål inrättade fonder) och 6 (garnisonsskolans i Landskrona
fond) överlämnats till försvarsdepartementet. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 281. Ärendet under punkten 5 har anmälts
och slutbehandlats den 11 maj 1956. Ärendet under punkten 1 är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 24 maj 1955, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1955/56 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (300.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 281. Ärendet
har slutbehandlats den 2 mars 1956 genom proposition nr 110.

Av dessa ärenden är alltså det under 10 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
försvarsdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

4. Socialdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

413

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 328. I vad
avser av arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande
barns och minderårigas deltagande i offentliga förevisningar m. m. är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Arbetstidsutredningens betänkande med förslag till ny arbetstidslagstiftning och
partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954:22) är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

3. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av
representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. in. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 332. Ärendet
är slutbehandlat den 16 mars 1956 genom proposition nr 144.

5. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 3 här ovan.

6. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet har behandlats av arbetstidsutredningen i dess betänkande V med
förslag till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU
1954:22), vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, angående bad- och w.c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(ISO.) .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 438 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 333 med
hänvisning. Bostadskollektiva kommitténs betänkande med utredning och förslag
om samlingslokaler kommer att behandlas i 1957 års statsverksproposition.

11. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete
under jord m. m. (528.)

Arbetstidsutredningens betänkanden om arbetare under jord i gruva och stenbrott
(SOU 1947:65) och rörande treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU
1948:51) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

414

12. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med hänvisning.
Genom beslut den 19 oktober 1956 har Kungl. Maj:t, med anledning
av pensionsstyrelsens framställning i ämnet, bemyndigat styrelsen att med
Västerbottens läns landsting träffa avtal angående vård av pensionsstyrelsens
patienter å en vid lasarettet i Umeå nybyggd avdelning om 60 vårdplatser för
reumatiskt sjuka. Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i
och utom äktenskap. (137.)

Utredningsarbetet inom barnavårdskommittén pågår.

14. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och
sysselsättningsstatistiken. (349.)

Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

Frågan om utredning om inrättande av en för olika socialförsäkringar gemensam
högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 19 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 334 med
hänvisning. Ärendet är anmält och slutbehandlat den 2 mars 1956 genom
proposition nr 98.

17. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Beträffande punkten 12 (hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö
barnhusfond) har Kungl. Maj:t den 3 februari 1956 uppdragit åt direktionen
över allmänna barnhuset att inkomma med förslag till användning av besparingar
å medel från Malmö barnhus fond. Beträffande punkten 7 (ersättningar
av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott) är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

Av särskilda sakkunniga avgivet betänkande rörande anstaltsvårdades rätt till
folkpension (SOU 1951:47) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer
samt av barn och ungdom. (90.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 335. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 19 under inrikesdepartementet.
)

415

20. den 12 maj 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
vetenskaplig forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens förhållanden.
(120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 19 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Ärendet är i viss del föremål för utredning inom arbetstidsutredningen (av riksdagen
begärd utredning om hänförande av de s. k. beroende uppdragstagarna
under semesterlagen m. m.).

22. den 17 april 1952, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 13 maj 1952, i anledning av väckta motioner rörande åldringsvården
m. m. (213.)

Angående tidigare åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 336 med hänvisning.
1952 års åldringsvårdsutrednings betänkande om åldringsvård (SOU 1956: 1)
kommer att genom proposition föreläggas 1957 års riksdag.

24. den 14 mars 1953, i anledning av § 11 i riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 20 maj 1953, angående zigenarnas inpassande i samhällslivet. (374.)
1954 års zigenarutredning har den 9 november 1956 överlämnat betänkande
angående zigenarfrågan (SOU 1956: 43). Betänkandet är föremål för sedvanlig
remissbehandling.

27. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning
angående samordning av det statliga anstaltsväsendet. (411.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av väckt motion om genomförande av en allmän
regionplanering över hela landet m. m. (412.)

Anmäld den 25 maj 1956, varvid ärendet överlämnades till arbetsmarknadsstyrelsen
för att av styrelsen beaktas i samband med dess lokaliseringsverksamhet.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående begränsning av
den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Ärendet är, i vad ankommer på socialdepartementet, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(4t8.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

416

31. den 21 april 1954, i anledning av väckta motioner om åtgärder för Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjning medels där befintliga naturtillgångar
och tillgänglig arbetskraft. (187.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 336 med
hänvisning. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
främja näringslivet och befolkningsutvecklingen å landsbygden i Bohuslän.
(188.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 323. Utredningsarbetet
pågår.

33. den 4 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1954/55, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. in. (204.)

Av särskilt tillkallad utredningsman den 8 oktober 1955 avgivet betänkande
rörande statsstöd för samlingslokaler (SOU 1955: 39) kommer att behandlas i
1957 års statsverksproposition.

34. den 26 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (334.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 337. Ärendet
är anmält och slutbehandlat den 3 januari 1956, femte huvudtiteln, p. 3.

35. den 9 december 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning
om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för
folkpensioneringen. (399.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 19 april 1955, i anledning av väckta motioner om en utredning angående
upprättande av en allmän familjerådgivning. (188.)

Familj erådgivningskommitténs arbete pågår.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av
12 § lagen om semester. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1956 genom proposition nr 136.

38. den 22 april 1955, i anledning av väckta motioner om viss komplettering
av lagen om förskottering av underhållsbidrag. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1956 genom proposition nr 20.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om
förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsovådligt arbete. (213.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 21 maj 1955, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (293.)

417

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 284. Riksförsäkringsanstaltens
utredning angående förbättring av livräntor enligt fiskarförsäkringsförfattningarna
har förelagts riksdagen genom proposition nr 62 den
20 januari 1956. Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. den 23 november 1955, i anledning av väckta motioner om anordnande
av alkoholistpolikliniker i landstingens regi. (368.)

Det socialstyrelsen den 16 december 1955 givna uppdraget att verkställa utredning
beträffande frågan om statsbidrag till landstingen för alkoholistdispensärer
har återkallats, då nämnda spörsmål ingår i det frågekomplex som den
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallade nykterhetsvårdsutredningen
har att upptaga till prövning. Nykterhetsvårdsutredningens
arbete pågår.

42. den 9 december 1955, i anledning av väckta motioner om besvärsrätten
i sjukförsäkrings- och pensionsärenden. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 16 december 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om socialhjälp, m. m. (397.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1956, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 2—4).

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 12, 16, 28, 34, 37, 38, 40 och 43 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 337.

2. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Överlämnad till handelsdepartementet.

3. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 308.

4. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. 6

6. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Överlämnad till handelsdepartementet.

27 _ Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 1967 års riksdag.

418

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående
byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

8. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 november 1956.

9. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 november 1956.

10. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

11. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i
grunderna för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 338.

12. den 20 maj 1947, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 november 1956.

13. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för
innehavare av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar
för övergång av järnvägen. (116.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 308. Sedan

infordrade utlåtanden avgivits över förslag till lag om fördelning i vissa fall av

kostnader för anordningar i korsning av järnväg och väg m. m., är ärendet

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 339.

15. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

16. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 341.

17. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Överlämnad till handelsdepartementet.

18. den 6 december 1952, i anledning av väckt motion angående vissa frågor
om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen. (430.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 339.

419

19. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län. (431.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 november 1956.

20. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av en direktförbindelse i form av bro eller tunnel mellan Sverige
och Danmark. (437.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 november 1956.

21. den 14 mars 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande in. in. (80.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 340.

22. den 11 april 1953, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
översyn av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik. (127.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 256.

23. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om genomförande av
en allmän regionplanering över hela landet m. m. (412.)

Överlämnad till socialdepartementet.

24. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner angående skydd
för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av
vattenkraften, m. m. (429.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 340.

25. den 7 december 1954, i anledning av väckta motioner om helt förstatligande
av Stockholm-Roslagens järnvägar. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 287. Ärendet
har behandlats i 1956 års statsverksproposition. Anmäld och lagd till handlingarna
den 15 juni 1956.

27. den 25 maj 1955, i anledning av väckta motioner angående dels ombyggnad
av järnvägen å sträckan Sölvesborg—Hörviken till normalspår
in. m. och dels anslag till upprustning av vägarna på Listerlandet. (305.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 287. Anmäld
den 20 juli 1956 i vad angår anslag till upprustning av vägarna på Listerlandet
och den 10 augusti 1956 i vad angår järnvägssträckan Sölvesborg—Hörviken.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

28. den 7 december 1955, i anledning av väckt motion om viss ändring av
ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar. (374.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 29 juni 1956 givna bemyndigande ha sakkunniga
tillkallats samma dag för att verkställa översyn av vägmarksersättningssakkunnigas
betänkande, del I, angående grunderna för bestämmande av ersättning
för upplåtelse av vägmark m. m. Utredningsarbetet fortgår.

Av dessa ärenden äro således de under 2, 6, 8, 9, 12, 17, 19, 20, 23, 26 och 27
omförmälda av Kungl. Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

420

6. Finansdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet
för jordbrukskassor m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

3. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Skrivelsen har tidigare slutbehandlats utom beträffande ärendet under punkten
11 (vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag). I proposition
nr 150 till 1956 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till taxeringsförordning,
m. in., varmed även ärendet under punkten 11 är slutbehandlat.

4. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv
för kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

Anmäld den 14 december 1956. I ärendet antecknades, att av handlingarna i ett
samma dag handlagt ärende angående besvär av Sven Jonsson m. fl. över ett
av kammarkollegiet meddelat beslut rörande vissa under bruken Strömbacka
och Hedvigsfors skattcköpta hemman framginge, att de rättsförhållanden som
föranlett besvären — avseende mer än hälften av de år 1947 kvarvarande bruksåbohemmanen
— numera slutligt reglerats. Kungl. Maj :t uppdrog åt kammarkollegiet
att undersöka i vad mån ytterligare åtgärder i fråga om kvarstående
bruksåbohemman kunna vara erforderliga och möjliga samt att, i förekommande
fall, vidtaga eller till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till sådana
åtgärder. Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. den 24 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. (326.)

Anmäld den 3 och den 18 juni 1949, varefter författning utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig
införsel och utförsel av varor är skrivelsen anmäld den 13 april 1956, därvid
chefen för finansdepartementet bemyndigades tillkalla utredningsman med uppdrag
att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel
och utförsel av varor. Ärendet är därmed slutbehandlat.

6. den 26 maj 1950, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
bestämmelserna för disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom
malmkommunerna (3-miljonersfonden). (320.)

Anmäld den 27 april 1956, varvid uppdrogs åt arbetsmarknadsstyrelsen att i
samråd med länsstyrelsen i Norrbottens län verkställa utredning rörande den
framtida dispositionen av omförmälda fond. Ärendet är därmed slutbehandlat.

421

7. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 384. Ärendet
under punkten 13 (tull- och skattefrihet för till skeppsproviant hänförliga varor
för fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland och Norge) anmält
och lagt till handlingarna den 30 juni 1955. Ärendena under punkten 14 (tullverkets
kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen) och punkten 15 (beskattning
av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande
beskickning m. m.) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 8 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (187.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 261. Såvitt
angår riksdagens hemställan om omprövning av frågan om en definitiv sjömansskatt
är skrivelsen anmäld den 3 februari 1956, därvid chefen för finansdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om
särskilda skatte- och uppbördsregler att gälla för sjömän. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran om
riksdagens medgivande att överenskommelse må träffas med Amerikas
förenta stater angående biträde och handräckning för indrivning av vissa
skatter å utdelning å aktier. (188.)

Anmäld den 2 april 1954. Överenskommelse i ämnet har numera träffats med
Amerikas förenta stater. Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner angående begränsning
av den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Anmäld den 27 januari 1956, varvid skrivelsen överlämnades till allmänna statsbidragsutredningen.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 24 mars 1954, i anledning av väckt motion angående utredning om
förutsättningarna för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform. (135.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 24 november 1954, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
beträffande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna vid taxering till
skatt. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 29 mars 1955, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1955/56. (152.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 juni 1956.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, m. m. (153.)

Anmäld ocli lagd till handlingarna den 29 juni 1956.

15. den 26 april 1955, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (219.)

Anmäld den 20 maj 1955 samt den 9 mars och den 15 juni 1956. Ärendet är i
vissa delar beroende på Kungl. Maj ds prövning.

422

16. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 293. Ärendet
under punkten 13 (förenkling av vissa skatterestitutioner) är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

17. den 18 maj 1955, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370), m. m. (284.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 255—257).
Såvitt angår riksdagens anhållan om utredning rörande frågan att i skattelagstiftningen
införa rätt till förlustutjämning är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

18. den 18 november 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 200)
angående godkännande av avtal mellan Sverige och Sydafrikanska unionen
för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1956, varvid författning utfärdades
(SFS nr 51).

19. den 7 december 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner jämte därav föranledda ändringar i
gällande tulltaxa, m. m. (379.)

Anmäld den 9 december 1955 och den 20 augusti 1956, varvid författningar
utfärdades (SFS nr 643 och 460). Ärendet är därmed slutbehandlat.

20. den 17 december 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande dels av tilläggsprotokoll nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av ett europeiskt monetärt avtal. (398.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 januari 1956.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3—6, 8—10, 13, 14 och 18—20 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit med yttrande. Genom beslut den 28 december 1956
har Kungl. Maj:t funnit skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

2. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen har, sedan i ämnet avgivet betänkande undergått remissbehandling,
i vissa delar varit föremål för beslut. Genom beslut den 28 december 1956 har
Kungl. Maj :t funnit skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

423

3. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande punkten 8 (tryckeriernas leveranser
till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken), se ämbetsberättelsen
1952 s. 350. Ärendet har den 30 juni 1949 anmälts, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredning rörande mikrofilmningens
användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen. De sakkunniga
ha den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951: 3G), vilket varit föremål
för remissbehandling. Genom beslut den 28 december 1956 har Kungl. Maj:t
funnit skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd.

4. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 350. Handelsutbildningskommittén
har den 17 maj 1955 inkommit med sitt slutbetänkande
(del II: Yrkesskolornas handelsundervisning m. m. SOU 1955:14). Över betänkandet
ha yttranden avgivits av vissa myndigheter. Genom beslut den
28 december 1956 har Kungl. Maj:t funnit skrivelsen icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

5. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

6. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 310 och
1950 s. 381.1 vad avser den av riksdagen under punkten 151 begärda utredningen
angående mellaninstanserna i ärenden rörande folkskoleväsendet och vad därmed
står i samband har skrivelsen anmälts den 19 oktober 1945, därvid uppdrogs
åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa nämnda utredning. (Jfr även
SFS 1946 nr 32.) De sakkunniga ha den 18 juni 1948 inkommit med betänkande
i ämnet (SOU 1948: 28), vilket varit föremål för remissbehandling. Frågan om
mellaninstansernas organisation in. m. har ytterligare övervägts av 1951 års skolstyrelseutredning
i dess den 4 oktober 1955 avlämnade betänkande angående skolväsendets
lokala och regionala ledning samt lärartillsättningen (SOU 1955: 31).
Efter avslutad remissbehandling ha nämnda betänkanden anmälts den 7 juni
1956 i propositionen nr 182 till 1956 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

7. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld (len 28 juni 1946, därvid dåvarande statsrådet Quensel bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1950: 48). Över betänkandet ha yttranden avgivits av
vissa myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 35.)

424

8. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten
för yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års
skolkommission för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Kommissionen har den 29 oktober 1949 inkommit med utredning beträffande
privata skolor för yrkesutbildning med förslag om bestämmelser om
tillsyn (SOU 1949:55) samt den 6 oktober 1950 med förslag till förordning
angående tillsyn över privatskolor för yrkesutbildning. Utredningen jämte förslaget
ha varit föremål för remissbehandling. Genom beslut den 28 december
1956 har Kungl. Maj:t funnit skrivelsen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

9. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951
inkommit med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord, vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

10. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av
bestämmelserna i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande.
(9L)

Efter avslutad remissbehandling har skrivelsen den 24 juni 1953 överlämnats
till sakkunniga för översyn av gällande församlingsstyrelselagstiftning. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

11. den 23 april 1947, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950
har statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 2 april 1949, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval. (115.)

Anmäld den 23 juli 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande ändrade grunder för val av
biskop m. m. Utredningsarbetet pågår.

14. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 354 och
1956 s. 346.

425

15. den 31 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

Skrivelsen, som den 8 juni 1951 anmälts på finansdepartementets föredragning,
varvid tre författningar utfärdades (SFS nr 457—459), har den 13 september
1952 överlämnats till ecklesiastikdepartementet. I vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 6 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen hänvisats till
behandling av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

Anmäld den 6 juni 1952. Skrivelsen är i vad den avser punkten 1 i propositionen
(bestridande ur kyrkofonden av församlingsprästs tjänsteresa i vissa fall) anmäld
den 16 och den 23 januari samt den 6 februari 1953, men är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 13 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1954 s. 317 och
1956 s. 347.

18. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Punkten 17 (vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor) är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner om utredning
rörande statligt stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion.
(433.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels utredning om
utbildning i praktisk psykologi, dels ock översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården m. m. (434.)

Anmäld den 8 maj 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande psykologutbildningcn. De sakkunniga
ha den 19 april 1955 inkommit med betänkande angående psykologisk
utbildning och forskning (SOU 1955: 11). Sedan betänkandet varit föremål för
remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 6 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 266. I vad
avser den av riksdagen under punkten 294 begärda utredningen angående vissa
utbildningsfrågor inom det husliga området har skrivelsen anmälts den 9 oktober
1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga
för fortsatt utredning rörande organisationen av lärarinncutbildningen på
det husliga området och därmed sammanhängande utbildnings- och lokalfrågor.
Utredningsarbetet pågår.

426

22. den 15 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m.
(236.)

Anmäld den 5 juni 1953, den 19 februari och den 23 april 1954, den 27 maj 1955
samt den 1 juni 1956. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

23. den 27 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya
bestämmelser om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (324.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 524). Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Majrts prövning.

24. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om ökat utrymme för
undervisning i barnavård inom olika skolformer. (408.)

Anmäld den 5 februari 1954, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att det 1953 års
lärarinneutbildningskommitté givna utredningsarbetet skulle omfatta jämväl
ifrågavarande spörsmål. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner om inrättande av en professur
i näringslära. (409.)

Anmäld den 5 februari 1954, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt 1953 års lärarinneutbildningskommitté
att verkställa i statsutskottets utlåtande 1953: 184 avsedd
utredning rörande åtgärder för forskning och högre utbildning på näringslärans
område. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

26. samma dag, i anledning av väckta motioner om främjande av vetenskaplig
forskning och allmän folkupplysning genom upptagning av kulturhistoriska
filmer. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 14 april 1954, i anledning av väckta motioner om viss ändring av den
ecklesiastika boställsordningen m. m. (170.)

Genom beslut den 14 maj 1954 har Kungl. Maj.''t förordnat, att förevarande
skrivelse skulle överlämnas till stiftskansliutredningen för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

28. den 22 april 1954, i anledning av väckta motioner om ökad forskningsoch
propagandaverksamhet rörande barnolycksfallen. (189.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 8 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m m.
(8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsema 1955 s. 338 och
1956 s. 349.

30. den 25 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg och
Stockholms högskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (323.)

Anmäld den 4 juni 1954. I vad avser den av riksdagen begärda översynen av
hittills verkställda utredningar för upprustning av Stockholms högskola är skrivelsen
anmäld den 14 januari 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet

427

bemyndigades tillkalla särskild sakkunnig för att utarbeta den begärda organisationsplanen
för upprustning av Stockholms högskola. Tillika uppdrog Kungl.
Maj:t åt byggnadsstyrelsen att vara den sakkunnige behjälplig vid utarbetande
av en plan för tillgodoseende av högskolans lokalbehov. Den sakkunnige har
den 28 december 1955 inkommit med betänkande (stencilerat) med utredning
och förslag angående förstärkning av Stockholms högskolas personalorganisation,
m. m. Efter remissbehandling har ifrågavarande betänkande anmälts den 2 mars
1956 i propositionen nr 108 till 1956 års riksdag. Utredningsarbetet i vad avser
utarbetande av en plan för tillgodoseende av högskolans lokalbehov pågår.
I vad avser den av riksdagen begärda utredningen angående möjligheterna och
kostnaderna för en utbyggnad av den nuvarande provisoriska undervisningen
i botanik och zoologi vid Göteborgs universitet samt huruvida förutsättningar
föreligga för en på lämpligt sätt anordnad akademisk undervisning i kemi, eventuellt
i samarbete med Chalmers tekniska högskola, har skrivelsen anmälts den
30 juni 1955, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga
för utredning angående universitetens och högskolornas uppgifter och
behov. Utredningsarbetet pågår.

31. den 30 november 1954, i anledning av väckta motioner angående rätt för
finska fosterbarn i Sverige att lika med svenska medborgare erhålla
stipendium vid genomgående av skolor. (381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 7 december 1954, i anledning av väckt motion om utredning rörande
högskolornas organisatoriska ställning. (387.)

Anmäld den 30 juni 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för utredning angående universitetens och
högskolornas uppgifter och behov. Utredningsarbetet pågår.

33. den 14 december 1954, i anledning av väckta motioner om främjande av
forskningen och undervisningen på sjörättens område. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående reformering
av läkarutbildningen jämte i ämnet väckta motioner. (395.)

Anmäld den 31 mars och den 8 juli 1955. Beslutet den 31 mars innefattade
bemyndigande för chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla särskilda
sakkunniga för utredning rörande utökning av antalet propedeutiska och kliniska
utbildningsplatser för medicinare. De sakkunniga ha den 29 september 1956
inkommit med betänkande angående kliniska utbildningsplatser för blivande
läkare (SOU 1956: 34). Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Anmäld ånyo den 13 april 1956,
därvid departementschefen bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för utredning
rörande inordnande av vissa lärarbefattningar vid de medicinska fakulteterna
i Lund och Göteborg i läkarorganisationen för vederbörande undervisningssjukhus.
Sistnämnda sakkunniga ha den 22 november 1956 inkommit med
en promemoria i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 27 april 1955, i anledning av väckta motioner om behörighet för
kvinna att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst. (214.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 7.)

36. den 6 maj 1955, i anledning av väckta motioner om anslag till ett register
till arbetet Noraskogs arkiv. (234.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

428

37. den 29 november 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergivande av viss återbetalningsskyldighet till statsverket. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 januari 1956.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner om ökade möjligheter till
särskild undervisning åt sjuka eller tillfälligt invalidiserade elever vid
folkskolor m. fl. läroanstalter. (372.)

Genom beslut den 13 januari 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen
att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa översyn av gällande bestämmelser
i ifrågavarande ämne. Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. den 14 december 1955, i anledning av väckta motioner om anordnande
av statsunderstödd skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor. (389.)

Genom beslut den 13 januari 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, sjöfartsstyrelsen
och socialstyrelsen att verkställa utredning rörande förebyggande hälsovård
vid samtliga förekommande skolformer. Ärendet är därmed slutbehandlat.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande åtgärder i syfte att
öka universitetens och högskolornas kapacitet m. m. (390.)

Genom beslut den 13 januari 1956 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrivelsen
skulle överlämnas till 1955 års universitetsutredning för att tagas i beaktande
vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Ärendet är därmed slutbehandlat.

41. den 15 december 1955, i anledning av väckta motioner om ändamålsenlig
reglering av tiderna för allmänna val. (388.)

Genom beslut den 13 januari 1956 har Kungl. Maj:t uppdragit åt församlingsstyrelsekommittén
att vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag jämväl taga
den i skrivelsen berörda frågan om lämpligare tidpunkt för kyrkofullmäktigevalen
under övervägande. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1—4, 6, 8, 10, 22, 24, 25, 27 och 37—41
omförmälda av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade
bestämmelser om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling
m. m. (308.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 351. Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök har den 1 juni 1953 inkommit med anbefalld
utredning. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter.
Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

429

4. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare. (363.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 351. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ris prövning.

5. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning, m. m. (317.)

Punkten 17 angående de jämtländska arrendelägenheterna har delvis beaktats
vid en inventering av lägenheterna och är delvis beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 31 maj 1951, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 352. Ärendet
har delvis behandlats i proposition nr 104 till 1955 års riksdag men är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 352. Skrivelsen
har anmälts den 16 oktober 1953, därvid tillkallats särskilda utredningsmän
(1953 års växtförädlingsutredning). Utredningsmännen ha avgivit ett den 11 november
1955 dagtecknat betänkande angående statens stöd åt växtförädlingen
m. m. Betänkandet har varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 6 maj 1952, angående ersättning för isolering vid epizooti. (185.)
Skrivelsen har anmälts den 25 september 1953, därvid uppdragits åt veterinärstyrelsen
att företaga översyn av bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall
vid ilosering på grund av epizooti. Utredningen avvaktas.

9. samma dag, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser angående
åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.
(194.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 352. Delbetänkande
angående organisations- och lagstiftningsfrågor har avlämnats den
1 december 1954. Ärendet har delvis behandlats i propositionen nr 173 år 1956.
Utredningsarbetet fortgår.

10. den 24 maj 1952, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering jämte i ämnet väckta motioner. (261.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 352. Elkraftutredningen
har den 26 januari 1953 inkommit med den av riksdagen begärda
utredningen. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande de på jordbruksdepartementet ankommande punkterna 22 (statens
jordbruksdomäner) och 24 (nyttjanderätten till gruvskogarna) avvaktas i fråga
om punkt 22 bland annat resultatet av viss försöksverksamhet. Ärendet under
punkt 24 är föremål för Kungl. Maj ris prövning.

430

12. den 19 november 1952, i anledning av väckta motioner om ändring i
3 § lagen om rätt till fiske in. m. (415.)

Ärendet har behandlats i propositionen nr 127 till 1956 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

13. den 21 april 1953, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i ämnet
väckta motioner. (142.)

Skrivelsen anmäld den 30 april 1953, därvid uppdrogs åt veterinärstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande det sätt,
på vilket statsmakterna bäst skulle kunna medverka till anordnande av tjänstebostäder
åt distriktsveterinärer. Utredningen avvaktas.

14. den 12 maj 1953, i anledning av väckta motioner dels om viss ändring
av 15 § jaktstadgan, dels ock om viss översyn av jaktlagstiftningen. (218.)

Skrivelsen anmäld den 5 juni 1953 och överlämnad till 1949 års jaktutredning
för översyn rörande gällande ordning för meddelande av tillstånd till jakt å älg.
Resultatet av översynen och av en inom Svenska jägareförbundet pågående
utredning av samma fråga avvaktas.

15. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 15 (lantbruksstyrelsens
byråorganisation) och 16 (renbetesfjällens revir), har i fråga om punkten 15
lantbruksstyrelsen den 8 november 1954 inkommit med förslag i ämnet, vilket
förslag är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande punkten 16 har den
30 juni 1954 uppdragits åt domänstyrelsen att verkställa utredning i frågan,
vilken utredning avvaktas.

16. den 29 maj 1953, angående olösta norrlandsfrågor. (375.)

Skrivelsen har anmälts den 15 januari 1954, därvid uppdrogs åt f.d. generaldirektören
E. Lindeberg att verkställa en inventering av kvarstående olösta
norrlandsfrågor, vilka behandlats inom norrlandskommittén. Resultatet av inventeringen
avvaktas.

17. den 20 oktober 1953, angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.
(392.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 10 december 1953, i anledning av väckt motion angående tryggande
av skogsbrukets utveckling och ställning. (423.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 31 mars 1954, i anledning av väckta motioner dels om en allmän
översyn av gällande bestämmelser om fridlysning och jakttider, dels ock
om vissa ändringar av gällande fridlysningsbestämmelser. (145.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Arbetet inom utredningen pågår.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas
jakträtt. (146.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid skrivelsen överlämnades till domänstyrelsen
för verkställande av den av riksdagen begärda översynen. Sedan domänstyrelsen
den 1 juli 1955 inkommit med översynen, har ärendet varit föremål för remissbehandling.
Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

431

21. den 14 april 1954, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
jaktråd. (171.)

Anmäld den 23 april 1954, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Utredningens arbete pågår.

22. den 24 april 1954, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden, dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1956 s. 353. F.d.
justitierådet S. Ekberg har den 31 januari 1956 avgivit anbefalld ytterligare
utredning. Tillika har remissutlåtanden avgivits. Skrivelsen är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkten 23 (förverkandepåföljd
vid olaga skogsavverkning), har skrivelsen anmälts den 30 juni 1954, därvid
uppdrogs åt skogsstyrelsen att verkställa den begärda översynen. Skogsstyrelsen
har den 2 mars 1956 inkommit med en promemoria. Remissyttranden ha inhämtats.
Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 29 maj 1954, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
11 § lagen om rätt till fiske. (347.)

Ärendet har behandlats i propositionen nr 127 till 1956 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

25. den 17 november 1954, med anledning av väckta motioner om åtgärder
till stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län. (368.)

Anmäld den 18 februari 1955, därvid skrivelsen överlämnades till 1954 års
fiskeriutredning för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens
uppdrag. Uppdragets slutförande avvaktas.

26. den 24 november 1954, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i vattenlagen. (370.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 1 december 1954, med anledning av väckta motioner om byggande
av ett nytt undersökningsfartyg för fisket. (377.)

Anmäld den 30 september 1955, därvid uppdrogs åt fiskeristyrelscn med statens
fiskeriförsök att verkställa den begärda översynen. Fiskeristyrelsen har den
18 oktober 1956 inkommit med översynen. Ärendet är föremål för remissbehandling.

28. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Skrivelsen är beträffande punkterna 15 (lantbruksnämnderna i Kalmar län)
och 17 (grävmaskiner för torrläggningsverksamheten) beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

29. den 18 november 1955, med anledning av väckta motioner om utredning
rörande behovet av lokaler och utrustning för virologiska undersökningar
vid statens veterinärmedicinska anstalt. (363.)

Den 14 september 1956 uppdrogs åt fältveterinären F. Wilhelmson att i samråd
med sakrevisionen verkställa utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.

432

30. den 7 december 1955, i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd
åt innehavare av sommarstugearrenden. (375.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 13 december 1955, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets
produkter jämte i ämnet väckta motioner. (387.)

Ärendet har behandlats i propositionen nr 165 till 1956 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

32. den 16 december, med anledning av väckta motioner angående stödlån åt
vissa fiskare, som lidit förluster till följd av stormskador å fiskredskap
under hösten 1955. (394.)

Anmäld den 30 december 1955, därvid skrivelsen överlämnades till 1954 års
fiskeriutredning. Slutförandet av utredningens uppdrag avvaktas.

Av dessa ärenden äro alltså de under 12, 24 och 31 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

9. Handelsdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års sjömanskommitté.
Utredningsarbetet pågår.

2. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303. Hamnbidragsutredningen
har i december 1955 avgivit betänkande (stencilerat) med
förslag angående statens ekonomiska medverkan vid om- och utbyggnad av
hamnar och farleder. Skrivelsen har därefter överlämnats till handelsdepartementet
från kommunikationsdepartementet för handläggning. Sedan betänkandet
varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

3. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna för handelsfartyg
ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 1
här ovan.)

4. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Anmäld den 12 januari 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning,
därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de

433

förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Priskon trollnämnden liar den
30 juli 1954 avgivit utredning och förslag i ämnet. Utredningen har överlämnats
till ecklesiastikdepartementet för vidare handläggning. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj ds prövning.

5. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340. Skrivelsen
har år 1956 överlämnats till handelsdepartementet från kommunikationsdepartementet
för handläggning och är alltjämt beroende på Kungl. Maj ds
prövning.

6. den 30 juni 1945, angående skoindustriens omorganisation m. in. (510.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 323. Med stöd
av Kungl. Maj ds bemyndigande den 12 februari 1954 har dåvarande chefen
för handelsdepartementet tillkallat eu utredningsman för att verkställa undersökning
rörande behovet av fortsatt kvalitetskontroll på skodon och därmed
sammanhängande frågor. Utredningen har i juni 1956 avgivit betänkande i
ämnet (stencilerat). Betänkandet är föremål för remissbehandling.

7. samma dag, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De jämlikt
bemyndigande den 31 augusti 1945 på folkhushållningsdepartementets föredragning
tillkallade utredningsmännen ha med skrivelse den 18 februari 1947
avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947: 14). Ärendet är efter avslutad remissbehandling
i denna del beroende på Kungl. Maj ds prövning. I vad skrivelsen
avser utredning på vad sätt handeln med kol och koks bör framdeles organiseras
är densamma likaledes beroende på Kungl. Maj ds prövning.

8. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen. (472.)
Anmäld den 19 juli 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning, därvid
Kungl. Majd uppdrog åt de under punkten 7 här ovan omförmälda utredningsmännen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmännen
ha i det under samma punkt nämnda betänkandet fullgjort sitt uppdrag. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

9. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948,
den 22 september 1949, den 17 februari och den 26 maj 1950 samt den 14 augusti
1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande punkten 76 i vad
densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande
av eu statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till vilka lotterimedel,
som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt om formerna
för medlens fördelning. Utredningsmännen, vilka tillkallades den 17 juli 1948
(1948 års utredning om en statens kulturfond), ha den 15 juni 1955 avgivit
betänkande och förslag angående riktlinjer och former fiir fördelning av lotterimedel
(stencilerat). Ärendet är efter avslutad remissbehandling beroende på
Kungl. Maj ds prövning.

28 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1957 ars riksdag.

434

10. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ls proposition angående
ytterligare utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå
socken m. m. (251.)

Anmäld den 17 juni 1948 och den 23 mars 1956. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

11. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Anmäld den 10 juni 1949, varvid uppdrogs åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Angående därefter vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444. Nämnda uppdrag har enligt
Kungl. Majrts beslut den 16 december 1955 överflyttats till sjöfartsstyrelsen.

12. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angående
Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen
(ITO). (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

^ 13. den 31 maj 1950, angående rökskadorna från industrier m. in. (359.)

En förberedande utredning har verkställts av ingenjörs vetenskapsakademien,
som med skrivelse den 21 februari 1956 inkommit med förslag i ämnet. Ärendet
är, efter avslutad remissbehandling, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock
en i ämnet väckt motion. (66.)

Skrivelsen har i vad avser anhållan om utredning rörande ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade avgälden och om
beloppet av den i 55 § stadgade försvarsavgiften m. m. överlämnats från justitiedepartementet
för handläggning. Sedan Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 uppdragit
åt kommerskollegium att skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med den av riksdagen begärda utredningen, har kollegium den 14 januari 1953
avgivit utlåtande i ämnet. Viss ytterligare utredning i ämnet har ansetts påkallad.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 3 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303). (217.)

Skrivelsen har i vad avser hemställan om utredning rörande behovet av en
fortsatt statlig priskontroll m. m. överlämnats från finansdepartementet för
handläggning. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1954
tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet den 21 samma månad
elva sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om
behovet av en fortsatt statlig priskontroll och grunderna för den prisreglerande
verksamhet, som kan finnas erforderlig (1954 års priskontrollutredning). Utredningen
har den 3 december 1955 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1955: 45).
Efter avslutad remissbehandling har betänkandet, såvitt avser prisregleringslagen,
överlämnats till finansdepartementet och skrivelsen är därmed slutbehandlad
för handelsdepartementets vidkommande (jfr SFS nr 236/1956).

16. den 15 maj 1954, i anledning av väckt motion om förbättrade pensionsförmåner
för vissa sjömän. (272.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

435

17. den 23 november 1955, i anledning av väckt motion om inläggande av
vatten- och avloppsledningar vid Arkö in. fl. lotsplatser. (367.)

Anmäld och slutbehandlad i statsverkspropositionen till 1956 års riksdag (X ht
s. 92).

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 15 och 17 omförmälda av Kung].
Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

10. Inrikesdepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med
hänvisning. 1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit
betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU
1951: 34), vilket betänkande har varit föremål för remissbehandling. Den 20 mars
1953 bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla två utredningsmän
för översyn av 1946 års läkemedelsutrcdnings betänkande och av apotekarorganisationernas
förslag berörande läkemedelsförsörjningen m. m. (1953 års
läkemedelskommitté). Ärendet får härmed anses slutbehandlat.

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948: 48), vilket betänkande
efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar
på landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
har behandlats av statens folkbadsutredning, som den 8 oktober 1954 avlämnat
betänkande angående friluftsbad, simhallar, bastur (SOU 1954: 25), vilket betänkande
varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Då föreslagna ändringar
i fråga om den av pensionsstyrelsen nu omhänderhavda statsbidragsgivningen
och bostadsstyrelsens befattning med badfrågor böra prövas av socialdepartementet,
förslagen rörande ökad avsättning till tipsmedelsfonderna för bidrag till
olika badanläggningar m. m. och formerna för denna bidragsgivning av handelsdepartementet
samt huvuddelen av förslagen om simundervisning och simlärarutbildning
samt vissa statsbidragsfrågor, främst avseende statsbidrag till anläggande
av skolbad, av ecklesiastikdepartementet, har betänkandet den 11 november
1955 överlämnats till nämnda departement. 4

4. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Frågan
har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober 1953

436

avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga in. m. (SOU 1953: 31), vilket
betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 17 och 22.)

5. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Frågan
har övervägts av de sakkunniga för översyn av ordningsstadgan för rikets städer
in. m., som den 23 oktober 1954 avgivit betänkande med förslag till allmän
ordningsstadga m. m. (SOU 1954: 37), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig
remissbehandling. Kungl. Maj:t har den 16 mars 1956 avlåtit proposition
(nr 143) till riksdagen med förslag till allmän ordningsstadga, m. m. Ärendet får
därmed anses slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 7 här nedan.)

6. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och
stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Ånyo
anmäld den 4 december 1953, varvid beslutades att utredningen skulle upphöra,
samt den 30 december 1955, varvid skrivelsen överlämnades till kommittén för
översyn av hälso- och sjukvården i riket för att av kommittén tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag. Ärendet får därmed anses
slutbehandlat.

7. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. in. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Frågan
har övervägts av de sakkunniga för översyn av ordningsstadgan, som den 23 oktober
1954 avgivit betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m. m.
(SOU 1954:37), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Kungl. Maj.-t har den 16 mars 1956 avlåtit proposition (nr 143) till riksdagen
med förslag till allmän ordningsstadga, m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 5 här ovan.)

8. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid
karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta motioner.
(352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. I vad avser
utredning rörande evalvering av vissa läkare tillkommande ersättningar är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Sjukhuslagstiftningskommittén
har den 31 augusti 1956 avgivit betänkande med förslag till sjukhuslag m. m.
(SOU 1956: 27). Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

9. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298 med
hänvisning. 1946 års vatten- och avloppssakkunniga ha i september 1951 avgivit

437

betänkande med förslag i vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26). Kungl.
Maj:t har den 25 februari 1955 avlåtit proposition (nr 121) till riksdagen med
förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m. m. Vissa frågor
om kontroll av vattenledningsvatten ha behandlats av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
som den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till
hälsovårdsstadga m. in. (SOU 1953: 31). Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

10. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946 års
statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948 avgivit
betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948: 48), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

11. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Medicinalstyrelsens den 25 november 1947 dagtecknade utredning i ärendet har
övervägts inom utredningen om ersättning vid lagenliga ingripanden i hälsovårdens
intresse, vilken utredning den 22 oktober 1955 inkommit med betänkande,
vilket varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl. Maj:t har
den 16 mars 1956 avlåtit proposition (nr 126) till riksdagen med förslag till lag
om ersättning åt smittbärare, m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

12. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951:34),
vilket betänkande har varit föremål för remissbehandling. Den 20 mars 1953
bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla två utredningsmän
för översyn av 1946 års läkemcdelsutrednings betänkande och av apotekarorganisationernas
förslag berörande läkemedelsförsörjningen m. m. (1953 års
läkemedelskommitté). Kungl. Maj:t har den 12 mars 1954 avlåtit proposition
(nr 163) till riksdagen med förslag till förordning angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel, m. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

13. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående reformering av
lösdriverilagstiftningen. (527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 341, 1949
s. 373, 1950 s. 339 och 1951 s. 399. Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning,
som den 1 december 1952 avgivit betänkande angående psykopatvård
m. m. (SOU 1952: 46). Betänkandet har — i vad det avser anstaltsorganisationen
— efter remissbehandling överlämnats till statens kommitté för
sinnessjukvårdens utbyggande för prövning av frågan hur och i vilken ordning
denna organisation bör uppbyggas. (Jfr ärendet under punkten 15 här nedan.)

14. den 30 juni 1945, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Frågan har behandlats av statens folkbadsutredning, som i maj 1954 avgivit
betänkande angående friluftsbad, simhallar, bastur (SOU 1954: 25), vilket betänkande
har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Den 11 november
1955 ha vissa delar av betänkandet överlämnats till social-, ecklesiastik- och
handelsdepartementen. Till socialdepartementet ha överlämnats föreslagna änd -

438

ringar i fråga om den av pensionsstyrelsen nu omhänderhavda statsbidragsgivningen
och bostadsstyrelsens befattning med badfrågor. Till ecklesiastikdepartementet
ha överlämnats huvuddelen av förslagen om simundervisning och
simlärarutbildning samt vissa statsbidragsfrågor, främst avseende statsbidrag
till anläggande av skolbad. Till handelsdepartementet ha överlämnats förslagen
rörande ökad avsättning till tipsmedelsfonderna för bidrag till olika badanläggningar
m. m. och formerna för denna bidragsgivning. Kungl. Maj:t har i 1956
års statsverksproposition (XI ht, p. 137) föreslagit statsbidrag till Svenska
livräddningssällskapet med 6 000 kronor för att anordna en kurs för utbildning
av bevaknings- och livräddningspersonal, avsedd för livligt frekventerade badplatser.
Kungl. Maj:t har vidare den 16 mars 1956 avlåtit proposition (nr 143)
till riksdagen med förslag till allmän ordningsstadga m. m. (Jfr ärendet under
punkten 3 här ovan.)

15. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning, som den 1 december
1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m. (SOU 1952:46). Betänkandet
har — i vad det avser anstaltsorganisationen — efter remissbehandling
överlämnats till statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande för
Provning av frågan, hur och i vilken ordning denna organisation bör uppbyggas.
(Jfr ärendet under punkten 13 här ovan.)

16. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om utredning angående
avskaffande av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Ärendet har varit föremål för utredning av häradshövdingen Gunnar Carlesjö,
som den 20 januari 1956 avgivit betänkande angående städernas donationsjord
(SOU 1956: 7). Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

17. den 13 maj 1948, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet har varit föremål för övervägande inom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
som den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga
m. m. (SOU 1953: 31). Detta betänkande är efter sedvanlig remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
4, 9 och 22.)

18. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen
Gustav Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Utredningsmannen har den 8 december 1955 avgivit betänkande i ämnet (SOU
1955: 54), vilket betänkande efter sedvanlig remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
l orsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmannen
har den 8 december 1955 avgivit betänkande i fråga om sättet för
tillfälligt omhändertagande av sjuka personer (SOU 1955: 54), vilket betänkande

439

efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. I vad
avser barn och ungdom har betänkande överlämnats till socialdepartementet.
(Jfr punkten 19 under socialdepartementet.)

20. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. in. (339.)

Chefen för jordbruksdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 31 juli 1950 tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning angående
renprodukternas tillvaratagande och avsättning. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

21. den 7 maj 1952, i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning in. m. (198.)

Frågan har övervägts av kommunalförbundskommittén, som den 17 maj 1956
avgivit betänkande angående kommunalförbund och indelningsändringar (SOU
1956: 19), vilket betänkande efter sedvanlig remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 21 mars 1953, i anledning av väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar. (87.)

Frågan har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober
1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m. (SOU
1953: 31), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendena under punkterna 4 och 17.)

23. den 11 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning av
utbildningsfrågan för vårdpersonal vid olika anstalter. (432.)

1951 års sinnesslövårdsutredning har den 21 april 1955 avgivit betänkande med
utredning och förslag rörande den öppna vården av psykiskt efterblivna samt
utbildning av viss vårdpersonal. Betänkandet har i vad det avser utbildning av
vårdpersonal anmälts i 1956 års statsvcrksproposition (XI ht, p. 49 och 50).
Utbildningen av vårdpersonal vid särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna
har samordnats med barnsköterskeutbildningen inom yrkesskoleväsendet.
Kungl. Maj:t har den 5 mars 1954 avlåtit proposition (nr 166) till riksdagen
angående utbildning av viss sinnessjukvårdspersonal. Vidare har Kungl. Maj:t
dels den 24 september 1954 uppdragit åt medicinalstyrelsen att överarbeta förslag
rörande högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal samt dels den 30 juni
1955 uppdragit åt medicinalstyrelsen att, med beaktande av vad föredragande
departementschefen anfört i 1955 års statsvcrksproposition (XI ht, p. 110),
verkställa översyn av 1946 års kommittés för sjuksköterskeutbildningen betänkande
Il (SOU 1951:33) rörande ordnandet av bland annat utbildningen
av sjuksköterskor med undervisande och administrativa uppgifter. Samtidigt har
Kungl. Maj :t uppdragit åt medicinalstyrelsen att i samråd med styrelsen för
statens institut för folkhälsan och styrelsen för barnmorskeläroanstalten i Göteborg
samt med beaktande av vad föredragande departementschefen anfört i
propositionen nr 129/1955 (s. 25—26) utreda möjligheterna att — utan att
eftersätta kravet på erforderlig kompetens för innehav av kombinerade distriktssköterske-
och barnmorsketjänster — förkorta utbildningstiden för distrikts,
''köter.skebarnmorskorna. Slutligen har Kungl. Maj:t den 9 mars 1956 uppdragit
åt socialstyrelsen att verkställa en översyn av ett av styrelsen i skrivelse den
30 augusti 1954 framlagt förslag till personalutbildning inom nykterhetsvården
m. in. Kungl. Maj:t har den 7 december 1956 beslutat, att riksdagsskrivelsen
skulle läggas till handlingarna. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

440

24. den 24 november 1954, i anledning av väckt motion om ökning av högsta
antalet fullmäktige i valkrets vid kommunala val, m. m. (373.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Chefen för justitiedepartementet
liar jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallat en
sakkunnig för att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna rörande
allmänna val, i vilket uppdrag även ingår den i riksdagsskrivelsen avsedda
frågan. Utredningsarbetet pågår.

25. den 18 mars 1955, i anledning av väckta motioner om auss ändring i den
kommunala vallagen. (133.)

Chefen för justitiedepartementet har jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den
27 maj 1955 tillkallat en sakkunnig för att verkställa en teknisk översyn av
bestämmelserna rörande allmänna Aral. Utredningsarbetet pågår.

26. samma dag, i anledning av \4 * * 7äckta motioner angående
hälsovårdsstadgan. (135.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 5—9, 11, 12, 16, 20 och 23 omförmälda
av Kungl. Majrt inom inrikesdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

11. Civildepartementet

Riksdagens skrivelse

1. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och för\Taltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 406. Ärendet
under punkten 5 (särskild lönedomstol) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 29 april 1944, i anledning a\T väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 373. Utredningsarbetet
inom 1951 års pensionsutredning pågår.

3. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 402 och
1952 s. 373. Utredningsarbetet inom 1951 års pensionsutredning pågår.

4. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalöns principens

tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Angående tidigare inom finansdepartementet vidtagen åtgärd, se ämbetsberättel sen

1952 s. 374. Likalönskommittén har den 18 maj 1953 avgivit betänkande om
lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet (SOU 1953: 18), vilket
betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

441

5. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Sedan generalpoststyrelsen den 13 juni 1947 anbefallts att verkställa utredning
i ämnet, har styrelsen avgivit en den 31 maj 1954 dagtecknad utredning angående
pensionsrätt för poststationsföreståndare samt lan t- och lådbrevbärare.
Ärendet har överlämnats till 1951 års pensionsutredning.

6. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 416. Kungl.
Maj:t har den 16 mars 1956 avlåtit proposition (nr 116) till riksdagen angående
tjänstebostadssystemet m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1954 s. 282 och 1956
s. 365. Beträffande ärendet under punkten 31 (sommartidstjänstgöringen inom
statsförvaltningen) har ärendet anmälts den 4 januari 1956 och är därmed slutbehandlat.

8. den 11 december 1953, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
riksdagens löneråd med uppgift att fortlöpande medverka vid de statliga
löneförhandlingarna. (433.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 366. Utredningsarbetet
inom författningsutredningen pågår.

9. den 10 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser de statliga avlöningsförfattningarna. (258.)

Chefen för civildepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
21 september 1956 tillkallat en beredning med uppdrag att inom departementet
verkställa översyn av de statliga avlöningsförfattningarna. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 7 och 9 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom civildepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

442

Bilaga V

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majd anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1956 och
vari under år 1956 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj ds prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

3. 1942 den 30 november (nr 688/1941), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

4. 1942 den SO december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

5. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 399 och
1953 s. 477. Ärendet i övrigt är föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

6. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 377 och
1953 s. 477. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

443

7. 1945 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Överläggningar med de övriga nordiska länderna
angående samverkan beträffande kriminalvård i frihet pågår. (Justitiedepartementet.
)

8. 1946 den 2 december (nr 340/1944 och 559/1945), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan
anstalt må förbindas med villkor om sterilisering, m. m.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 345. Framställningen
har den 14 november 1955 överlämnats till utredningen av vissa rättssäkerhetsfrågor
inom sinnessjukvården in. in. för att tagas under övervägande
vid fullgörande av det utredningen anförtrodda uppdraget. (Justitiedepartementet.
)

9. 1946 den 27 december (nr 623/1945 och 494/1946), angående allmän
åklagares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 346 och
1951 s. 406. Strafflagberedningen har den 22 december 1956 avgivit förslag till
lag om skydd mot brott (skyddslag) in. m. (SOU 1956: 55). (Justitiedepartementet.
)

10. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla
gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 380. Inom
justitiedepartementet har upprättats en den 25 november 1955 dagtecknad promemoria
med förslag till lag om ändrad lydelse av 14 och 16 §§ lagen den 9 april
1937 om verkställighet av bötesstraff. Sedan efter remiss yttranden över promemorian
avgivits av ett antal myndigheter och organisationer, är ärendet beroende
på Kungl. Maj ds prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1948 den 29 oktober (nr 364/1946), angående enhetliga bestämmelser
rörande de kostnader, som må av överexekutor uttagas för exekutiv försäljning
av fast egendom i stad.

Skrivelsen har den 25 juni 1956 överlämnats till 1955 års stadsutredning.
(Justitiedepartementet.)

12. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368. I den
del ärendet icke redan slutbehandlats är det beroende på Kungl. Maj ds prövning.
(Justitiedepartementet.)

13. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighet sböcker.

Sedan skrivelsen varit på remiss till 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och
biblioteksfilmning, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

14. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

444

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 378. Lagberedningens arbete för utarbetande av
ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

15. 1950 den SO november (nr 12k), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 478. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

16. 1953 den 11 november (nr 14/1952), angående viss ändring i 1 § sjölagen.
Se ämbetsberättelsen 1955 s. 410. Sedan kommerskollegium avgivit utlåtande
över framställningen, har ärendet från justitiedepartementet överlämnats till
handelsdepartementet för vidare handläggning. I avbidan på en allmän översyn
av sjölagen i nordiskt samarbete är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Handelsdepartementet.)

17. 195/ den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Se ämbetsberättelsen 1956 s. 369. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

18. 1954 den 20 december (nr 459/1952 och 454/1953), angående införande
av rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1956 s. 369. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1954 den 28 december (nr 733), angående tillgodoseende av lantbruksnämndernas
behov av ökad juridisk sakkunskap.

Anmäld den 4 januari 1956 under nionde huvudtiteln. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad. (Jordbruksdepartementet.)

20. 1955 den 21 mars (nr 227), angående vidgad rätt för man, som interimistiskt
förpliktats utgiva underhållsbidrag till barn u. ä. eller barnets moder
men som sedermera befunnits ej vara underhållsskyldig, att av allmänna
medel återbekomma guldna bidragsbelopp.

Frågan har behandlats i det förslag till ärvdabalk m. m., som genom beslut den
12 maj 1955 remitterats till lagrådet för utlåtande. Sedan lagrådet den 2 december
1955 avgivit utlåtande över förslaget, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

21. 1955 den 13 oktober (nr 612/1953), angående ersättning till trafikbilägaren
Långsvens Anders Andersson för vissa körningar för polismyndighets
räkning.

Kungl. Maj:t har den 17 februari 1956, med hänsyn till i ärendet förekomna
särskilda omständigheter, tillerkänt Andersson ersättning med 110 kronor 91 öre,
mot det att Andersson å statsverket överläte sin motsvarande fordran å t.f.
fjärdingsmannen A. Hjerpe. (Inrikesdepartementet.)

22. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet i
18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för mottagande
av brådskande meddelanden.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

445

Sakregister

till justitieombudsmannens ämbetsberättélser
åren 1943—1957

Tecknet * vid sidhänvisning utmärker, att ärendet innehåller sammanfattning
av vid inspektion eller eljest gjorda iakttagelser.

Adoption: Skyldighet för domstol att i adoptionsärenden höra föräldrar och
barnavårdsnämnd. 43:94*.

Se även Medborgarskap.

Adress: Adressering av tjänsteförsändelser till personer, som intagits å fångvårdsanstalt.
57:227.

Aga: Se Alkoholist; Tvångsarbetsanstalt.

Akter i mål och ärenden vid domstol. 49:244*; 50:226*.

Aktiebolag: Se Firmateckning.

Alkoholist:

Förutsättningarna för en persons intagande å allmän alkoholistanstalt. 51:178.
Utomhusvistelse vid disciplinstraff i alkoholistanstalt samt avskaffande av
prygel och aga därstädes. 44:187.

Tillhandagående åt alkoholist med anskaffande av alkoholhaltiga drycker
under transport till alkoholistanstalt. 52: 8.

Se även Anhållande; Beslag; Bötesjörvandling; Misshandel; Tystnadsplikt.

Allmän handling:

Allmän handling eller icke?

1) Till fakultets undervisningsnämnd inkommen skrivelse från fakultetsmedlem.
52:132.

2) Till civilförsvarsstyrelsen av tjänsteman hos styrelsen överlämnad rapport.
55:178.

Allmän handling hemlig eller icke?

1) Rätten för förvarad att taga del av domstols protokoll i det mål, vari
han dömts. 44 : 87.

2) I myndighets personalakter befintliga upplysningar om tjänstemän
ådömda bestraffningar. 45:136.

3) Handlingar hos bostadsstyrelsen rörande besiktning och värdering av
byggnad. 52:179.

4) Anteckning i kyrkobok om utträde ur statskyrkan. 53 : 267.

5) Domstolshandlingar i allmänhet. 54: 224.

6) Fråga om rätt för person, som genom polismyndighets försorg intagits
å sinnessjukhus men sedermera befunnits icke ha varit sinnessjuk, att
erhålla del av polismyndighetens handlingar rörande intagningen. 57:269.

446

Obehörig vägran att tillhandahålla allmän handling:

1) Handlingar hos landsfiskal rörande utsökningsmål och växelprotester.
55: 200.

2) Kyrkoråds hos kyrkoherde förvarade handlingar. 43: 55.

3) Upphandlingsprotokoll hos egnahemsstyrelsen. 45: 9.

Utlämnande eller bristande tillsyn av hemlig handling. 55:107; 57:193.
Tidpunkten för skyldigheten att tillhandahålla allmän handling. 46 : 232; 51:60.
Felaktig handläggning av ansökan om utbekommande av allmän handling.

57:269.

Anhållande:

Frågor om olaga anhållande av misstänkt. 44: s; 50:42; 51:42; 54:139; 55:78;
57:13.

Omhändertagande av alkoholist. 46:121.

Dröjsmål med beslut i fråga om anhållen persons häktande eller lösgivande.
44: 36; 54: 209*.

Anhållen persons rätt att sammanträffa med sin försvarare. 44:118.
Underlåtenhet att lämna anhållen underrättelse om det brott, för vilket han
är misstänkt. 55: 78.

Se även Efterlysning; Kvarhållande; Liggare över anhållna; Misshandel.

Anhållningsmyndighet: 54:198*.

Anslag å rättens dörr. 44:175*.

Anstaltsnämnd: Se Frihetsstraff.

Anstånd: Se Avhysning; Frihetsstraff.

Arbetshem: Se Handräckning.

Arbetslöshetsunderstöd: Se Polisutredning.

Arkiv: Domstolsarkiv. 43:129.

Arkivfotografering av fastighetsböcker. 50:186.

Arrestlokal:

Tänd belysning nattetid i förvaringsrum för anhållna. 44:120.

Utredning rörande beskaffenheten av arrestlokalerna i riket. 51:250*.

Arvode: Se Ersättning; Konkurs.

Arvsfonden: Vård och underhåll av arvlåtares gravplats. 44:165.

Arvsskatt: Prövning vid inregistrering av bouppteckning om eftergivande av
arvsskatt. 46:190.

Automobil:

Dröjsmål med översändande av kvitto å automobilskatt. 57:219.

Medförande av skattekvitto vid färd med automobil. 57:219.

Se även Ersättning.

Avbetalningsköp: Fråga — vid handräckning för återtagande av genom avbetalningsköp
försålt gods — huruvida köpehandlingen innehåller erforderlig
upplysning om kontantpriset. 57 : 258.

Avhysning:

Vägran att låta av hyresgäst befullmäktigat ombud närvara vid vräkningsförrättning.
48: 93.

447

Anstånd med verkställighet. 54:127.

Avhysning från bostadslägenhet i fastighet, som i handräckningsutslaget erhållit
felaktig beteckning. 57: 217.

Avkomsträtt: Se Exekutiv auktion.

Avlönings Obehörigt avdrag å tjänstemans lön för belopp, som anmälts till
inbetalning av redogörare. 55: 231.

Barnavårdslagen: Utackordering av elever vid ungdomsvårdsanstalt i olämpligt
hem samt bristande tillsyn över hemmet. 55: m.

Bedömningsnämnden: Se Tvångsmedel.

Befogenhet; Överskridande av befogenhets

Ovidkommande uttalande vid bestyrkande av uppgift för erhållande av fri
rättegång. 45:155.

Opåkallad utredning rörande omständigheterna vid sinnesundersökning av
tilltalad. 40: 201.

Kungörande i tidning att vissa personer anmälts till åtal för ordningsförseelse.
48: 36.

Obehörig behandling från administrativ myndighets sida av tvistigt rättsförhållande
mellan enskilda. 49: 38; 52:179.

Behörighets Se Domare; Domförhet; Domstols behörighet.

Beivran av brotts

Underlåtenhet av landssekreterare att beivra brott av tjänsteman i länsstyrelsen.
54 : 26.

Underlåtenhet av landssekreterare och landsfiskal att vidtaga erforderliga
åtgärder för undersökning och beivrande av brott. 57: 87.

Bemyndigande: Fråga huruvida veterinärstyrelsen överskridit av Kungl. Maj:t
givet bemyndigande. 55:116.

Bensinransonering: Befogenhet av kontroll, som skett genom avläsning av
vägmätare i automobiler. 50:114.

Beredskapsärende: Försummelse vid handläggning. 56 : 34; 57:120.

Beslag:

Underlåtenhet

1) att bringa verkställt beslag till rättens kännedom. 44: 36.

2) att efter hävande av beslag återlämna beslagtagen egendom. 44:36.

3) att upprätta protokoll rörande beslag; oriktigt protokoll angående sådant.
44: 36.

4) att taga i beslag penningar, som åtkommits genom brott. 50:166.
Felaktigt beslag av vid olaga fiske använd båt. 56:37.

Rätta förfarandet vid omhändertagande av egendom, som avhänts någon
genom brott. 50: 58.

Beslagtagande av egendom, till vilken för tjuvnadsbrott misstänkt påstår sig
vara ägare. 55:192.

Förfarandet med spritdrycker, som beslagtagits hos patient å alkoholistanstalt.
55:195.

So även Förverkande; Husrannsakan; Jakt; Varuutjörscl.

448

Beslut i underrätt. 50 : 232*.

Betalningsföreläggande:

Dröjsmål vid handläggning. 54:172.

Processuella föreskrifter. 50: 233*.

Bevisning:

Avvisande av bevisning. 43 : 67.

Styrkt mantalsskrivningsort? 44:141.

Fråga om styrkt behörighet för firmatecknare. 51:152.

Biträde: Se Ombiid.

Blodundersökning:

Lämplig tidpunkt för blodundersökning till utrönande av faderskap. 43:153.
Blodundersökning vid rattfylleri. 45:124.

Bodelning: Förfarandet vid behandling av till domstol ingiven gemensam
bodelnings- och bouppteckningshandling. 50 : 84.

Borgenärsförteckning: Se Exekutiv auktion.

Bouppteckning:

Granskningsskyldigheten vid registrering. 44:173*.

Utfärdande av kungörelse vid registrering. 44:174*.

Se även Arvsskatt; Bodelning.

Brandlagstiftning: Felaktigt upptagande i lokala ordningsföreskrifter av frågor,
som reglerats i brandlagstiftningen. 57 : 324*.

Butikstängningslagen:

Lagens tillämpning vid torghandel. 57 : 325*.

Tillståndsprövning såväl enligt butikstängningslagen som enligt ordningsstadgan
för rikets städer. 57: 342*.

Byggnadslagstiftning:

Länsstyrelses behandling av ärenden angående byggnadsplan. 52: 227.
Felaktigt upptagande i lokala ordningsföreskrifter av frågor, som regleras i
byggnadslagstiftningen. 57:327*.

Bötesfördelning: Felaktig sådan. 54 : 222.

Bötesf örvandling:

Förvandling av bötesstraff

1) då en gjord avbetalning avser flera bötesstraff. 44:128.

2) då den bötfällde blivit sinnessjuk. 48: 62.

3) då den bötfällde intagits å alkoholistanstalt. 56: 64.

4) då bötesstraffet är preskriberat. 56 : 64.

Felaktig handläggning av bötesförvandlingsmål. 57 : 267.

Processuella bestämmelser. 50: 228*.

Bötesindrivning: Förfarandet vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår
till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter. 48:168.

Censurering: Se Häktad.

Civilförsvar: Omfattningen av stads skyldighet att utföra projekteringsarbete
för anordnande av skyddsrum. 57:247.

449

Dagbok:

Sådan bok

1) i inskrivningsärenden. 44:148, m*.

2) rörande förlagsinteekningar och inteckningar i jordbruksinventarier.
44: m*.

3) i konkurser. 44:174*.

4) i lagsöknings- och handräckningsärenden. 44:175*.

5) i mål och ärenden vid domstol. 49 : 244*; 50 : 226*.

Dagsböter: Dagsbotsbeloppets bestämmande till minimum. 44:169*.

Delgivning i rättegångsmål. 49: 237*.

Se även Konkurs; Mantalsskrivning; Stämning; Utmätning.

Deposition:

Utbetalning av hos överexekutor deponerat hyresbelopp. 45:144.
Underlåtenhet att diarieföra denuntiation om verkställd överlåtelse av hos
länsstyrelse deponerade medel. 47:35.

Se även Notarius publicus.

Detournement de pouvoir. 56:11, 140, 161.

Diarieföring av

1) handlingar hos bostadsstyrelsen. 52:179.

2) stämningar och andra handlingar, som av åklagare ingivits till domstol.
57: iso.

Se även Deposition.

Dispositivt eller indispositivt tvistemål: Se Umgänge med barn.

Dom:

Förbiseende vid avfattning av dom. 53 : 296.

Tillkännagivande vid huvudförhandling om sätt och tid för meddelande av
dom. 56: 75.

Oklar formulering av dom, varigenom förlikning fastställts. 57:224.

Fråga om rättelse i dom av parts namn. 57:243.

Bristfällig motivering i domar. 44:168*.

Nya RB:s bestämmelser om domar. 49 : 242*; 50:328*.

Domar i förenklad form. 50 : 230*.

Domare:

Fråga huru domares behörighet att utfärda kallelse till inställelse i rättegång
skall styrkas. 49:167.

Tingsnotaries behörighet såsom ordförande i häradsrätt. 49:64.

Dombok: Underlåtenhet att iakttaga föreskrifter om vissa anteckningar i dombok.
44:167*.

Domförhet:

Domförhet i boskillnadsmål. 44:170*.

Se även Domare; Rättegångskostnad.

Domkapitel: Rättegångsmål eller icke? 45:113.

Domsagoreglering i

1) Värmlands län. 43:130.

2) Västerbottens län (utlåtande). 46 : 236.

29 — Justitieombudsmannens ämbefsberättelse till 1057 urs riksdag.

450

Domstols behörighet:

Prövning i hovrätt av fråga, som ej hänskjutits till domstolens avgörande.
43: iis.

Domkapitel eller allmän domstol rätt forum? 45:113.

Fråga om forum i mål om ansvar enligt lagen med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. 46: 205.

Domstolsdräkt: (utlåtande) 49:201.

Dödande av förkommen handling:

Anteckning i fastighetsbok. 43:131.

Oriktig lagtillämpning. 44: iso*; 48: 74.

Dödförklaring av person, som befunnit sig ombord å fartyg som förlist. 46:167.

Efterlysning:

Försummelse att meddela, att person, som häktats i sin frånvaro och efterlysts,
blivit gripen. 55: 63.

Efterlysning av häktad eller anhållen. 50: isi.

Enskilt anspråk: Åklagares skyldighet att i samband med åtal föra talan om
enskilt anspråk. Återkallelse av sådan talan. 52:157.

Entledigande från tjänstebefattning:

Entledigande på grund av arbetsbrist eller egen ansökan. 54:179.

Fråga om kontakt med samarbetsnämnd vid entledigande av personal på
grund av omorganisation. 56:119.

Ersättning:

Prästs skyldighet att avgiftsfritt besvara frågor från särskild förundersökare
i brottmål och lämna upplysningar ur kyrkoböckerna till enskild person.
51: 91.

Fråga om rätt för utmätningsman att betinga sig arvode för översändande
till utmätningssökande av slutredovisning. 51:152.

Ersättning för hållande av egen bil i tjänsten. 53: 201.

Se även Rättegångskostnad.

Exekutiv auktion:

Upptagande av avkomsträtt i borgenärsförteckning. 43:30.

Fråga om köpare av exekutivt såld fastighet rätteligen fullgjort sin betalningsskyldighet.
44:121.

Kostnaderna vid exekutiv försäljning av fast egendom i stad. 49:208.

Felaktig kungörelse om exekutiv auktion. 51:119.

Efterforskning av fastighetsägares vistelseort för underrättelse om exekutiv
auktion. 56: 208.

Expedition:

Dröjsmål med utfärdande av gravationsbevis. 44:73.

Försummad expedition

1) av domstolsutslag och vissa uppgifter till myndigheter. 44:170*.

2) av domstolskungörelser. 44:171*.

Allmänhetens tillhandagående genom översändande av expeditioner m. m.
57:136.

451

Expeditionslösen:

Skyldighet att lösa expedition

1) för målsägande. 43:92.

2) för part, då medpart åtnjuter fri rättegång. 43:125.

3) för kronan vid utsökande av betalning ur fast egendom av kronans
däri intecknade fordran. 50:75.

4) för konkurssökande, då ansökningsmålet avskrivits. 54: lss.
Underlåtenhet av kommunalborgmästare att uttaga lösen och stämpel. 56:119.
Fråga om avgiftsfria expeditioner för kommunala tjänstemän. 44:177.

Fartyg:

Tillämpningen av lagen om tillsyn å fartyg i fråga om

1) brister i skrov, utrustning och bemanning. 52:202.

2) fordran på passagerarfartygscertifikat. 52 : 238.

Tillämpningen av bestämmelserna om förbud mot upplåtelse av fartyg till
utlänning. 56: ho.

Fast egendom: Möjligheten till förhandsprövning av ansökning om tillstånd
att förvärva fast egendom samt rätten att vid sådan ansökning foga fångeshandling
allenast i avskrift. 47:i83.

Fastighetsskatt: Se Skattedebitering.

Fastställelse av lokala ordningsföreskrifter: Se Ordningsstadga.
Fattigvårdsmål: Se Processledning.

Firmateckning: Befogenheten för suppleant i aktiebolags styrelse att teckna
bolagets firma. 48: 89.

Se även Bevisning.

Fonogram: Fråga om rätt för part att erhålla del av fonogram rörande sakframställning
och plädering. 55:173.

Se även Papperskvalitet.

Forum: Se Domstols behörighet.

Frihetsstraff:

Brutet dagatal vid strafftidsberäkning. 43: 78.

Felaktig beräkning av strafftid. 44:139; 45:163; 52: 45; 53: 24, 26.

Ändringar i lagen den 24 mars 1916 ang. verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff (utlåtande). 44:176.

Enskild ledamots av anstaltsnämnd befogenheter. 49 : 92.

Felaktig handläggning av ansökan om anstånd med verkställighet av frihetsstraff.
55:2ii; 56:217.

Verkställighet av frihetsstraff mot den, som hålles häktad för annat brott.
45: 68; 48:102.

Underrättelse till häktningsdomstolen om sådan verkställighet. 52 : 262.
Förfarandet vid meddelande av föreläggande att för undergående av frihetsstraff
inställa sig å fångvårdsanstalt. 47:97.

Förfarandet då verkställbar dom icke företes vid införpassning till fångvårdsanstalt
av icke häktad person. 48:113.

Förpassning till annan fångvårdsanstalt än den, där den dömde bort intagas.
55:167.

Fånges rätt till brevväxling. 50: 54.

452

Å tjänstebrev till intagen bör fångvårdsanstalten icke angivas såsom adress.
57:227.

Missförhållanden vid verkställighet av straffarbete och fängelse i sluten anstalt.
51:261*.

Se även Förvaring.

Fri rättegång:

Vissa frågor, då av parter med gemensam talan någon beviljats fri rättegång.
43:125.

Rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång. 55:271.

Boken över personer, som åtnjuta fri rättegång. 44: m*.

Fråga huruvida den, som förordnats till god man i mål om äktenskaplig börd,
bort förordnas till rättegångsbiträde. 48:120.

Se även Befogenhet.

Fullföljdshänvisning:

1) i mål om äktenskaplig börd. 44: no*.

2) enligt nya RB. 49 : 243*.

Fullföljdsrätt: Se Återvinning stalan.

Fylleri: Se Spritförtäring.

Fångförteckning: Upphörandet av skyldigheten att avlämna sådan. 51:239.
Fångvårdsanstalt: Se Frihetsstraff; Ungdomsfängelse.

Förargelseväckande beteende: Se Ordningsstadga.

Förberedelseförfarandet vid underrätt. 49 : 238*.

Föregripande av ännu ej meddelat beslut. 55:116.

Föreningsrätt: Kränkning därav. 48: lss; 49 : 233.

Förfogandelagen: Tillämpningen i visst fall av denna lag. 47:159.

Förhandlingsrätt: Tillämpningen av lagen om förhandlingsrätt för statens
tjänstemän. 53 : 280.

Förhör enligt 24 kap. 8 § RB:

Underlåtenhet att föranstalta om sådant förhör. 55 : 78.

Lagstadgandets tillämpning. 54 : 204*.

Se även Liggare över anhållna.

Förlikning: Domares befogenhet att taga initiativ till förlikning i brottmål.
53: 231.

Förmyndare:

Tillstånd till försäljning av eller inteckning i omyndigs fasta egendom. 44:173*.
Försummad övervakning av förmyndarvården. 47:22.

Förmynderskapsbok. 44:172*.

Försvarare:

Underlåtenhet av rätten att förordna offentlig försvarare. 56:194.

Fråga om den misstänkte själv utsett försvarare eller om offentlig sådan skall
förordnas. 51:157.

Sinnesundersökt persons rätt att få tala med sin försvarare. 53: 253.

Anhållen persons rätt att få sammanträffa med sin försvarare. 44:118.
Försvarares befogenheter vid förundersökning. 56: 96.

453

Förundersökning i brottmål:

Fråga om upptagande av förundersökning utan skäl. 53: 73.

Olämplig åtgärd vid förundersökning. 53:131.

Fråga om otillbörliga förhörsmetoder. 56: 88.

Misstänkts och försvarares rätt att erhålla del av förundersökningsmaterialet.
56: 90, 93.

Åklagares objektivitet vid förundersökning. 56: 91.

Protokoll vid förundersökning. 49: 235*; 54: 209.

Se även Förhör enligt 24 kap. 8 § RB; Försvarare; Stämning.

Förvaring:

Avbrytande av förvaring genom straffverkställighet. 45:159.

Tillämpning av 8 eller 9 § lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare. 46:220.

Tillämpning — vid verkställighet av straff — av 13 och 17 §§ lagen om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt. 57:308.

Förverkande: Förverkande av »kärl» enligt allmänna ransoneringslagen. 57:296.
Se även Vederlag.

Gatumark: Obehörigt krav från myndighets sida om bidrag till renhållning av
gatumark. 57:194.

Gravationsbevis: Intagande i gravationsbevis av upplysningar rörande rekognitionsavgifter,
tillkommande Danviks hospital och Lunds domkyrka. 45:184.

Gripande: Se Efterlysning; Liggare över anhållna; Sinnessjuk.

Hamnordning: Fråga om vissa föreskrifter i normalförslag till hamnordning

voro lagligen grundade. 56:135.

Handelsregistret: Ofullständiga kungörelser. 54:175.

Handräckning:

Fråga om handräckning på framställning av barnavårdsnämnd för inställande
å arbetshem bort vägras. 46:179.

Handräckning för förflyttning av en å ålderdomshem intagen person till
annat hem. 53: iso.

Förväxling av person vid återförande till sinnessjukhus av försöksutskriven
patient. 47:136, 183.

Försvarligt våld vid handräckning. 53: iso.

Se även Avbetalningsköp.

Havandeskap: So Tjänstledighet.

Hemskillnad:

Oriktig dom å hemskillnad jämlikt 11 kap. 2 § andra stycket GB genom att
utredning rörande söndring i äktenskapet icke förebragts. 49:172.

Meddelande — efter det dom å hemskillnad vunnit laga kraft — av förbud
för makarna vid vite att besöka varandra. 57:241.

Se även Medling.

454

Hittegods: Förfarandet, då hittegods överlämnas till polismyndighet å annan
plats än fyndorten. 54:166.

Hotellstadgan: Felaktigheter i lokala ordningsstadgor rörande resandekontrollen.
52 : 233; 57 : 329*.

Husrannsakan:

Avskiljande av handlingar, som skola tagas i beslag vid husrannsakan. 56: 94.
Obefogad husrannsakan. 44:8.

Huvudförhandling:

Huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. 49:239*; 57:153.
Allmänt rörande huvudförhandling. 49: 241*; 50:220*.

Hyra: Se Deposition.

Hyresreglering: Nedsättning av grundhyra. 55:233.

Hyresrådet: Framställning om rätt att fullfölja talan mot hyresrådets beslut
i vissa fall. 55:275.

Häktad; Häktning:

Dröjsmål med

1) utsättande av tid för rannsakning med häktad. 47:26.

2) häktningsframställning. 50:136.

Olaga häktning. 45: 73.

Felaktigt beslut om häktning av straffriförklarad. 47: 45.

Möjligheten för häktad att erhålla kännedom om innehållet i ett av hovrätt
inhämtat läkarutlåtande eller yttrande från interneringsnämnden. 48:102.
Felaktigt förfarande genom att häktad person tillåtits förfoga över av honom
tillgripna penningmedel. 50:166.

Väckande av häktningsfråga under förhandling vid domstol. 51:55.
Censurering av artiklar i tidning, som tillhandahålles häktad. 57:246.

Se även Ejterlysning; Frihetsstraff; Liggare över anhållna; Ungdomsfängelse.

Häktningsframställning: Tid för avlåtande av sådan. 53 : 325, 343; 54:209*.

Se även Anhållande; Liggare över anhållna.

Hälsovårdsstadgan:

Befogenhet att utfärda förbud mot badning. 56:197.

Hälsovårdsfrågor felaktigt upptagna i lokala ordningsföreskrifter. 57 : 330*.

Hämtning:

Olaglig införpassning av värnpliktig till militärtjänstgöring. 43: 8.

Felaktigt beslut om hämtning till häktningsförhandling. 51:55.

Se även Inställelse till rättsförhandling; Umgänge med barn.

Högsta domstolen: Nedbringande av arbetsbalansen därstädes (utlåtande).
46: 236.

Se även Prejudikat.

Indrivning:

Felaktigt förfarande vid indrivning av utskylder. 44: 30; 53: 240, 299.
Länsstyrelses indrivning av värn pliktslån. 49:188.

Se även Bötesindrivning.

455

Införpassning: Se Hämtning.

Införsel:

Fråga om införsellagens tillämpning vid avräkning mellan arbetsgivare och
arbetstagare. 43:88.

Prioritetsrätt mellan underhållsbidrag, utskylder, böter och viten. 43:133.
Tiden för preskription av rätt till införsel för underhållsbidrag. 43:153.
Begränsningar i rätten att genom införsel uttaga underhållsbidrag. 51:87.
Felaktig behandling av ärende rörande införsel för underhållsbidrag. 54:151.

Inskrivningsärenden: Företeende av avskrift av ansökningshandling vid fullföljd
av vilande inskrivningsärenden. 43:75.

Inspektionsanmärkningar:

Ofta förekommande försummelser och förbiseenden i underrätterna. 44:167*.
Iakttagelser rörande tillämpningen av nya BB. 49: 234*; 50: 219*.

Inställelse till rättsförhandling:

Åtgärder för beredande av nödig vila för den, som genom myndighets försorg
skall inställas inför domstol. 51:235.

Parts rätt till skäligt rådrum före första inställelse. 57:153.

Inteckning:

Avsöndrad lägenhets ansvar för i stamfastigheten meddelade inteckningar.
43:136.

Underlåtenhet att granska inteckningars inskrivning i fastighetsbok. 50:118.

Intyg:

Oriktigt nykterhetsintyg åt körkortssökande. 49:26.

Felaktigt intyg av lantbruksdirektör rörande lantbruksnämnds prövning av
förvärv enligt jordförvärvslagen. 53: 248.

Bristande utredning av landsfiskal vid utfärdande av intyg enligt tillämpningskungörelsen
till jordförvärvslagen. 51:77.

Jakt:

Innebörden av bestämmelserna om utdömande av jakt vårdsavgift eller avgift
för jaktpass. 49: 218.

Syn och värdering före försäljning av beslagtaget djur. 57:130.

JO: Yttrande över betänkande rörande JO-institutionen. 57:304.

Se även Liggare över anhållna; Remisskrivebe; Yttrande.

Jordförvärvslagen: Se Intyg; Lantbruksnämnd.

Järnväg: Felaktigt förfarande av tågklarerare vid expediering av tåg. 49: 73.

Jäv:

Underlåtenhet av nämndeman att anmäla jäv. 53: 236.

Domare jävig i sak, vari han har del. 44:132.

Fråga om domarjäv vid ådömande av straff för rättegångsförseelse. 57:172.
Fråga om utmätningsman varit jävig. 46: 202.

Tjänstemans förfarande att för ämbetsverks räkning inköpa av honom själv
utgivna böcker. 47:115.

Jäv i förvaltningsförfarandet. 52:179.

456

Kallelse:

Underlåtenhet

1) att inkalla nämndeman till tjänstgöring i häradsrätt. 50:99; 53 : 236.

2) att till sammanträde i centralt ämbetsverk kalla ordinarie ledamot av
verksstyrelsen. 51:ii3.

Se även Domare.

K ommissionär:

Felaktigt uttagande av kommissionärsarvode i domsaga. 46: is.

Anställande av kommissionärer hos överrätterna. 46: 249.

Kommissionär hos statens förvaltningsmyndigheter (utlåtande). 46: 255.

Kommunalfullmäktige: Lagligheten av kommunalfullmäktiges beslut att lämna
kommunalnämnden generellt bemyndigande att försälja bostadsbyggnadstomter
och fullmakt att fastställa tomtpriset. 57 : 233.

Kompetens: Kompetensöverskridande vid meddelande av lokala ordningsföreskrifter.
57:322*, 334*.

Konfidentiella uppgifter rörande arbetstagare och arbetsgivare vid offentlig
arbetsförmedling. 44:160.

Konkurs:

Bristande tillsyn från konkursdomarens sida. 55: 8.

Försummelse av rättens ombudsman. 43:10; 54: 58.

Tillsyn av förvaltningen av konkursbos medel efter konkursens avslutande.
44:174*.

Delgivning av kallelse enligt 14 § konkurslagen. 44: i4i.

Prövning av arvoden, då överenskommelse om arvodesbeloppen träffats mellan
konkursförvaltningen och borgenärerna. 55:161.

Gäldande av kostnaderna i konkurs, som handlagts enligt 19 § men avskrivits
enligt 186 § konkurslagen. 47:105.

Felaktigt förfarande av rättens ombudsman genom att i mål om återvinning
till konkursboet utföra boets talan såsom ombud för förvaltaren. 57:146.
Processuella bestämmelser. 50: 227*.

Se även Expeditionslösen.

Kränkande uttalande:

I tjänsteskrivelse. 44: 8; 46:142; 49: 46; 52: 87; 55:151; 56: 51.

I dom. 50:122; 57:153.

Under tjänsteutövning. 52:104.

Kungörelse:

Beaktande av kungörelsekostnaden vid avfattningen av kungörelse. 44:131*.
Felaktig avfattning av arvskungörelser. 46: 229*.

Ofullständig avfattning av kungörelser om lediga lärartjänster. 48:117.

Se även Exekutiv auktion; Handelsregister; Lagjart.

Kvarliållande: Frågor om olaga kvarhållande. 45:49, 102; 47:12; 48:14; 49:56;
50: 9, 30.

Kyrkobokföring:

Underlåtenhet att anteckna utflyttning i församlingsbok. 48: 67.

Fråga om anteckning i kyrkobok, när tvekan uppstår om den persons identitet,
som anteckningen avser. 57 : 243.

457

Körkort:

Erinringar mot behandlingen av ärenden rörande återkallelse av körkort.
56: 177, 179, 189.

Länsstyrelsernas praxis vid återkallelse av körkort. 55: 296*.

Lagakraftbevis:

Felaktigt sådant. 46:197.

Lagakraftbevis i äktenskapsmål. 50: 231*.

Lagfart:

Förfarandet vid meddelande av lagfartsföreläggande. 44:92.

Kungörelse om vilande lagfart. 51:227.

Felaktig handläggning av ansökan om lagfart å jordbruksfastighet. 53: 248.
Lagfart på grund av testamente felaktigt beviljad, då testamentet med hänsyn
till bröstarvinges anspråk på laglott ej blivit ståndande. 57:76.
Omfattningen av inskrivningsdomares befogenhet att ingå i prövning av
lagligheten av kommunalfullmäktiges beslut. 57 : 233.

Laglott: Se Lagfart.

Lagstadgad tid: Tillämpning av söndagsregeln vid avlåtande av häktningsframställning.
53 : 343.

Lagsökning:

Åberopad handling bevis om fordran? 44:152.

Anslagsboken i lagsökningsmål. 44:175*.

Processuella föreskrifter. 50: 233*.

Fråga om kostnadsuppgift är erforderlig för utdömande av ersättning för
rättegångskostnad i lagsökningsmål. 51:222.

Lagsökningsmål tvistigt eller icke? 52:115.

Se även Verkställighet.

Lantbruksnämnd:

Lantbruksnämnds och jorddelningsinstans kompetens vid tillämpning av jordförvärvslagen.
53 : 346.

Framställning angående tillgodoseende av lantbruksnämndernas behov av
ökad juridisk sakkunskap. 55: 281.

Liggare över anhållna:

Anteckningar om gripande av misstänkt, anhållande, anhållningsförhör och
häktningsframställning. 49: 249*; 54:197*.

Framställning om upphävande av skyldigheten att insända avskrifter till JO
och MO. 54: 231.

Lokal ordningsföreskrift: Se Ordningsstadga.

Lotteri: Kontrollen av lotterier. 56 : 258*.

Luftfartyg: Tillstånd till nedkastande av reklamtryck från luftfartyg. 56 : 225.
Lyekta dörrar: So Offentlighet vid rättegång.

Lösdriveri: Sinnesundersökning av person, som beträtts med lösdriveri. 53 : 303.

458

Mantalsskrivning: Sättet för delgivning av anmaningar att lämna uppgift till
mantalsskrivning. 51:68.

Medborgarskap: Svensk medborgares adoption av utlänning medför icke, att
denne förvärvar svenskt medborgarskap. 51:134.

Medling:

Frågor om behörig medling i hemskillnadsmål ägt rum. 49:172; 50:143; 57:253.
Medling av person, som make anlitat såsom biträde vid ifrågasatt hemskillnad.
55:186.

Militära rättegångslagen: (utlåtande) 48:167.

Militärtjänstgöring: Underlåtenhet av domstol att utreda, huruvida utebliven
svarande varit inkallad till militärtjänstgöring. 44:167*.

Misshandel:

1) å internerad alkoholist. 43:9.

2) å anhållen. 43:15; 46:12.

3) å trafikant vid gatuuppträde. 57 : 304.

Motorfordon:

Fråga om ådömande av ansvar för passagerare, som under färd med bil inkräktat
å utrymmet i bilens förarsäte. 43:116.

Underlåtenhet att utreda, huruvida för fylleri åtalad innehar körkort. 44:168*.
Se även Bensinransonering; Ersättning; Intyg.

Målsägande:

Hörande av målsägande som vittne. 54:191.

Ersättning till målsägande för inställelse. 54: 213.

Målsägandes rätt att vid huvudförhandling närvara under åklagarens sakframställning.
57:214.

Nepotism: Se Ovidkommande hänsyn.

Notarius publicus:

För tidigt verkställd växelprotest. 44:137.

Felaktig handläggning av depositionsärende. 54:40.

Nådeansökning: Diariebevis angående ingiven nådeansökning. 44:183.
Nämndeman: Se Kallelse; Tystnadsplikt; Val.

Nöjdförklaring: Felaktigt upptagande av sådan. 50:128; 52:198.

Offentlig försvarare: Se Försvarare.

Offentlig handling: Se Allmän handling.

Offentlighet vid rättegång:

Hemlighållande av tilltalads namn vid handläggning av mål inom lyckta
dörrar. 45:148.

459

Pressens och allmänhetens möjlighet att kunna följa rättegångsförhandlingar.
48:55.

Bristfällig diarieföring av stämningar och andra handlingar, som av åklagare
ingivits till domstol. 57:160.

Fråga om vittne i kopplerimål finge höras inom lyckta dörrar. 57:i82.

Oklar formulering av

1) tjänsteskrivelse. 56: ii; 57:247.

2) dom. 57 : 224.

3) lokala ordningsföreskrifter. 57 : 322*, 34i*.

Olovlig underrättelseverksamhet: 45:199.

Olämpligt uppträdande:

1) av polisbefäl eller polisman. 53:227; 57:122.

2) av tjänsteman vid fångvårdsanstalt. 54:70.

Ombud: Felaktigt förfarande av vattenfallsstyrelsen genom träffande av överenskommelse
med sakägare utan hörande av deras ombud eller allmänt
biträde. 52:120.

Omedelharhetsprincipen: 49:241*.

Omhändertagande: Se Liggare över anhållna; Sinnessjuk.

Omyndigförklaring:

Felaktig handläggning av ärende angående omyndigförklaring. 53: 271.
Processuella bestämmelser. 50:228*.

Ordningsstadga:

Meddelande av förbud mot uppförande av skådespel, som ansetts förargelseväckande.
45:108.

Meddelande i lokal ordningsstadga av särskilda bestämmelser i fråga om förhållande,
som är i lag eller författning reglerat. 52:233; 57 : 324*.

Förbud mot badning. 56:197.

Tillstånd till nedkastande av reklamtryck från luftfartyg. 56:225.

Fråga om rätten till spridning av tryckt skrift obehörigen inskränkts genom
lokala ordningsföreskrifter. 57:194.

Kommunalborgmästares befogenhet att ur ordningssynpunkt pröva ansökning
om tillstånd till försäljning och utdelning av tryckta skrifter. 57:194.
Anmärkningar rörande innehållet i av länsstyrelserna med stöd av § 20
ordningsstadgan för rikets städer fastställda lokala ordningsföreskrifter.
57: 317*.

Tillståndsprövning jämlikt ordningsstadgan för rikets städer. 57:341*.

Organist- och klockarebefattning: Sådan befattnings förenande med småskollärartjänst.
43: 84.

Osant intygande i tjänsten. 53:107; 57: 58.

Otillbörlig vinning av tjänsteman. 57:130.

Ovidkommande hänsyn:

Obehörigt gynnande av anhörig? 44 : 98.

Fråga huruvida tjänsteman låtit annans samhällsställning inverka vid företagande
av tjänsteåtgärd. 49: 92.

460

Pantlånerörelse: Länsstyrelsernas tillämpning av lagen om pantlånerörelse.
56: 251*.

Papperskvalitet i domstols aktprotokoll och utskrifter av fonografiska upptagningar.
50 : 82.

Pass: Utfärdande av felaktigt pass. 52 : 61, 267.

Plenum: Se Prejudikat; Remisskrivelse.

Plädering: Se Fonogram.

Polisförhörsprotokoll: Underlåtenhet att vid rannsakning förete fullständiga
polisförhörsprotokoll. 44: 36.

Polismyndighet: Innebörden av begreppet polismyndighet (utlåtande). 43:133.
Polisrazzia: Fråga om sådan varit påkallad. 43:102.

Polisutredning: Rätten att påkalla polisutredning i ärende angående beviljande
av arbetslöshetsunderstöd. 55: 220.

Posthämtning: 50:232*.

Prejudikat: Värdet av högsta domstolens prejudikat, då avgörandet därstädes
fattats i plenum. 47:113.

Preskription:

1) av brott förövat före men lagfört efter lagändring, som medfört höjning
av straffsatsen för brottet. 47:113.

2) av brott mot 1 § skattestrafflagen. 54:164.

Priskontroll: Omfattningen av priskontrollnämndens befogenhet att införskaffa
uppgifter från näringsidkare. 57 : 204.

Privat arbete:

Fråga om rätt för tjänsteman att utföra eller inneha uppdrag utom tjänsten.
43: 43; 52:179.

Tjänsteärende eller privat uppdrag?

1) Uppgifter av tjänsteman vid uppbördsverk till systembolag. 47:115.

2) Blodundersökning av tjänsteman vid statens rättskemiska laboratorium.
51:127.

3) Mineralanalys av tjänsteman vid Sveriges geologiska undersökning.
56:169.

Privat arbete å tjänstetid. 47:115.

Processledning: Bristande processledning av länsstyrelse i fattigvårdsmål. 43 : 64.
Professur: Se Sakkunniga.

Protokoll:

Över förmynderskap. 44:172*, 173*.

Vid förundersökning i brottmål. 49 : 235*; 54:209.

I rättegångsmål. 49:245*; 50:223*.

I ansökningsmål och ärenden vid domstol. 49 : 246*; 50: 224*.

Parts möjlighet att inför muntligt förhör i hovrätt erhålla tillgång till underrättsprotokollen
(utlåtande). 44:176.

4G1

Användandet av s. k. cirkulationsprotokoll. 52:169.

Bestämmelsen att protokoll över förhandling vid domstol skall, innan förhandlingen
avslutas, erhålla slutlig avfattning. 50: 223*; 52: 220.

Prygel: Se Alkoholist; Tvångsarbetsanstalt.

Påtryckning:

Obehörig påverkan av domare å personundersökare i brottmål. 46:18.
Påtryckning av taxeringsnämndsordförande för att förmå klagande i taxeringsmål
att återkalla besvären. 55: 39.

Rattfylleri: Fråga om åtal för rattfylleri. 45:124.

Redogöraransvar: Se Avlöning.

Rekognitionsavgift: Se Gravationsbevis.

Remisskrivelse:

Innebörden av vissa remisskrivelser. 55: 220.

Fråga om centralt ämbetsverk bort behandla remiss från JO i plenum. 55: 220.
Renhållning: Se Gatumark.

Reseersättning: Se Resereglemente; Rättegångskostnad.

Resereglemente:

Tidsberäkningen i visst fall vid bestämmande av traktamentsersättning. 46:18.
Reseersättning utanordnad till tjänsteman, ehuru denne ej gjort utlägg för
resan. 56: 233.

Rådrum: Se Inställelse till rättsförhandling.

Rättegång:

Felaktig handläggning av brottmål:

1) Hörande av tilltalad utom rätta. 46:18.

2) Underlåtenhet att höra tilltalad om hans levnadsomständigheter. 46:18.

3) Ofullständiga parts- och vittnesförhör. 46: is.

4) Bristande noggrannhet vid upptagande av ansvarsyrkande. 49 : 64.

5) Oriktigt förfarande vid parts utevaro. 51:163.

6) Felaktigt förfarande genom att rättegångsmål handlagts och avdömts
utan stämning å svaranden. 57:58.

Handläggning av rättegångsmål å alltför sen tidpunkt på dagen. 54:107.
Rättegångsbalken: Se Inspektionsanmärkningar.

Rättegångsbiträde åt liäktad: 44:168*.

Rättegångskostnad:

Förskott å vittnesersättning. 43:129.

Fråga om höjd traktamentsersättning till vittnen i brottmål och vissa andra
mål. 43:130.

Fråga om skyldighet för domare att erinra tilltalad om hans rätt att erhålla
resekostnadsersättning av allmänna medel. 53 : 236.

Gäldandet av kostnader, som uppkommit till följd av inställande av huvudförhandling
på grund av bristande domförhet hos rätten. 53: 236.

Fråga om skyldighet för misstänkt, som transporterats till brottsplatsen, att
gälda transportkostnaden. 54:144.

462

Ersättning till målsägande för inställelse. 54:213.

Processuella frågor. 49:168*.

Se även Fri rättegång; Lagsökning.

Rättshandlingsf örmåga: Se Sinnesundersökning.

Röstlängd: Felaktigheter vid upprättande av röstlängd. 53:320.

Sakframställning: Se Fonogram; Målsägande.

Sakkunniga: Fråga om sakkunniga vid tillsättning av professur utgått från
oriktiga antaganden om professurens ämnesomfång. 57:164.

Saköreslängd:

Felaktigheter vid längdens förande. 44:169*; 50:231*.

Underlåtenhet att i längden införa

1) beslut om förbrutet gods. 46: 214.

2) anteckning om att talan mot bötesdom fullföljts. 54:170.
Samarbetsorgan: Se Entledigande.

Sammanläggning av mål. 57:58, 153.

Sinnessjuk; Sinnessjukhus:

Underrättelse till länsstyrelse att från sinnessjukhus utskriven person ej bör
anförtros innehav av skjutvapen. 44:155.

Fråga huruvida en person obehörigen intagits och kvarhållits å sinnessjukhus.
48:104.

Olämpligt förfarande vid omhändertagande av sinnessjuk. 49:127.

Utskrivning av person, som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning
från straffarbete. 49:179.

Se även Sterilisering; Åtal.

Sinnesundersökning:

Försummelse av ordförande i rådhusrätt att — sedan utlåtande angående
sinnesundersökning inkommit — underställa detsamma rätten för prövning
av frågan om medicinalstyrelsens utlåtande skulle inhämtas. 47:26.

Felaktigt förfarande i brottmål i fråga om medicinalstyrelsens hörande angående
tilltalads sinnesbeskaffenhet. 47 : 79, 84.

Innehållet av yttrande från medicinalstyrelsen, då den undersökte befunnits
lida av själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom. 48: so.

Dröjsmål med avgivande av utlåtanden rörande åtalade personers sinnesbeskaffenhet.
48:126, I62; 49: 201; 52: 246.

Fråga om rätt för den, som för sinnesundersökning intagits å sinnessjukavdelning,
att företaga rättshandlingar. 50 : 65; 51:169.

Påbörjande av sinnesundersökning av häktad, innan han överförts till sinnessjukavdelning.
52:163.

Fråga huruvida sinnesundersökt persons hörande varit utan gagn. 53: 253.
Sinnesundersökning av person, som beträtts med lösdriveri. 53: 303.

Se även Befogenhet; Försvarare.

Sjölagen: Framställning om ändring av 1 §. 54:217.

463

Skattebetalning:

Tidpunkten då likvid genom insättning å postgirokonto skall anses vara gentemot
statsverket fullgjord. 43: 20.

Dröjsmål med återbetalning av överskjutande preliminär skatt. 52: 216.

Skattedebitering: Debitering av fastighetsskatt, då fastigheten äges av flera
delägare. 49: in.

Skiljeman: Felaktigt förfarande av domare genom att — sedan han förmått
parter i rättegångsmål att ingå skiljeavtal — föreslå sig själv till skiljeman.
51:11.

Se även Vittnesförhör.

Skjutvapen: Se Sinnessjuk.

Skyddsrum: Se Civilförsvar.

Skådespel: Se Ordningsstadga.

Småskollärartjänst: Se Organist- och klockarebefattning.

Spritförtäring i samband med tjänsteutövning. 44:11, 78; 52: 98.

Stadsfiskal: Stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för
mottagande av brådskande meddelanden. 56:237.

Sterilisering: Villkor om sterilisering för utskrivning eller permission från sinnessjukhus.
47:189.

Stiftelse:

Fråga huruvida viss under domkapitels förvaltning ställd kassa är en stiftelse.
50:92.

Länsstyrelses tillsyn över stiftelser. 50:152.

Strafflagen: Felaktigt upptagande i lokala ordningsstadgor av frågor, som
regleras i 24 kap. strafflagen. 57: 332*.

Straff mätning:

Oenhetlig praxis vid utdömande av ansvar för fylleri. 44: no*.

Ådömande av straff, som ej ingår i straffskalan. 43:59; 46: 225.

Tillämpning av återfallsregeln i 4 kap. 14 § strafflagen. 46: 225.

Straffregister:

Försummad expediering av straffuppgift. 43: 59.

Underlåtenhet att inhämta utdrag av straffregister. 44:168*.

Skyldighet att lämna straff uppgift vid vissa bötesstraff. 46:223.

Anteckning om expediering av straffuppgift. 49: 244*.

Se även Villkorlig dom.

Straffriförklarad:

Delgivning med tilltalad av dom, varigenom han förklarats straffri. 45:176.
Jämställande av straffriförklarad med häktad vid fullföljd av talan. 45:179.
Se även Iläktad.

Strafftidsberäkning: So Frihetsstraff.

Straff uppgift: Se Straffregister; Villkorlig dom.

Straffverkställighet: Se Frihetsstraff; Förvaring.

Strafföreläggande:

Felaktigheter vid meddelande av strafförelägganden. 49: 247*; 50: 234*.

Ändring av meddelat strafföreläggande. 51:35, 219.

464

Stämning:

Oriktig praxis vid delgivning av stämning i fyllerimål och vissa andra mål.
45:15.

Förfarande vid delgivning av stämning genom kungörande i kyrka. 46:169.
Delgivning av stämning å misstänkt, innan denne fått del av förundersökningsmaterialet.
56 : 83.

Stämning i rättegångsmål. 49 : 237*.

Se även Rättegång.

Stämningsansökning i brottmål. 49 : 236*.

Stämpel:

Felaktig stämpelbeläggning av ett i lagsökningsmål åberopat avbetalningskontrakt.
52:197.

Underlåtenhet av kommunalborgmästare att uttaga stämpel å expeditioner.
56:119.

Stämpelbeläggning av ansökningshandlingar i mål och ärenden vid underrätt.
53: 357*.

Taxering:

Skyldighet att lämna underrättelse om avvikelse från deklaration. 43: 99.
Skyldighet att lämna uppgift till

1) egen taxering. 46:152; 47:87; 50:102; 54:112.

2) annans taxering. 48: 48.

Påtryckning av taxeringsnänmdsordförande för att förmå klaganden i taxeringsmål
att återkalla besvären. 55:39.

Försummelse av taxeringsnämndsordförande. 53: 29.

Bristfällig anteckning i taxeringslängd om skattskyldigs adress. 56: 208.
Åtgärder till förkortande av taxeringsprocessen. 50:191.

Testamente: Se Lagfart.

Tillstånd: Se Ordningsstadga; Villkor.

Tillställning: Tillståndsprövning rörande offentliga tillställningar. 57 : 324*, 342*.
Tingsnotarie: Se Domare.

Tingsordningar: Övergångsbestämmelser till nya RB. 48:164.

Tjänstebrev:

Fråga om tjänstebrevsrätten

1) för präst. 51: 91.

2) för utmätningsman. 51:152; 56:222; 57:136.

Tjänstefel: Förutsättningarna för ådömande av straff för tjänstefel enligt
25 kap. 17 § strafflagen (äldre rätt). 50:19.

Tjänsteskrivelse: Sådan skrivelse eller icke? 44:8.

Tjänstetid: Se Privat arbete; Stadsfiskal.

Tjänsteärende: Se Privat arbete.

Tjänstledighet:

Fråga om felaktigt förordnande av vikarie. 52: 71.

Tjänstledighet vid havandeskap. 54:179.

Torghandel: Felaktigheter i lokala torghandelsstadgor. 57:325*, 334*.

465

Tryckfrihet:

Lämpligaste tillvägagångssättet vid länsstyrelses order till polischef om kvarstad
å tryckt skrift. 43:95.

Lagstridigt* ådömande av bestraffning för innehållet i tryckt skrift. 44:26.
Hinder mot spridande av tryckt skrift. 49:136; 57:194.

Rätten att lämna uppgift till tidnings redaktör. 53: 267.
Tryckfrihetsförordningen (utlåtande). 49:199.

Tullbeliandling: Efterdebitering av tullavgift. Försenad underrättelse därom
till speditören. 43: so.

Tullmålsdomstol: Allmän underrätt eller specialdomstol? 49: in.

Tvångsarbetsanstalt: Utomhusvistelse vid disciplinstraff i tvångsarbetsanstalt
samt avskaffande av prygel och aga därstädes. 44:187.

Tvångsmedel:

Undersökning av särskilda tvångsmedelslagens tillämpning. 45:167.

Fråga om i samband med den s. k. bedömningsnämndens verksamhet missbruk
skett av upplysningar, som inhämtats vid tillämpning av särskilda tvångsmedelslagen.
47:164.

Polismyndighets kompetens att vid förundersökning besluta om tvångsmedel.
50:147.

Tystnadsplikt för

1) tjänsteman hos socialstyrelsen rörande behandling av alkoholist. 55:22.

2) nämndeman rörande innehållet i ännu ej meddelad dom. 55:102.

3) polisman enligt polisinstruktionen. 55:107.

4) polisman rörande övervakning av villkorligt dömd. 54:75.

Umgänge med barn: Hämtning av svarande i mål om rätt till umgänge med
barn. Dispositivt eller indispositivt tvistemål? 52: 21.

Underhållsbidrag: Rätten för den, som interimistiskt förpliktats gälda underhållsbidrag
för barn utom äktenskap att av det allmänna återbekomma guldna
bidragsbelopp. 56 : 229.

Underrättelse:

Till utebliven part. 44:169*.

Till misstänkt enligt 23 kap. 18 § RB. 49 : 236*.

Ungdomsfängelse:

Yrkesundervisningen vid fångvårdens ungdomsanstalter. 47:i69.

Dröjsmål vid överförande till ungdomsanstalt av häktad. 50:128.

Uppdrag: Se Privat arbete.

Uppgiftsskyldighet: Expedierandet av vissa uppgifter från underrätt. 49 : 244*.
LItevaro i brottmål: Se Rättegång.

Utförselförbud: Sc Varuutförsel; Villkor.

Utlänning:

Möjligheten att lagfora utlänning. 50:161.

Utlänning felaktigt lagförd för återvändande till riket. 56 : 202.

Övervakning av villkorligt dömd utlänning. 46 : 255.

30 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1057 ars riksdag.

466

Utmätning:

Felaktigt förfarande genom att utmätningsbevis expedierats och utmätningsprotokoll
upprättats, oaktat någon utmätning ej ägt rum. 44: 30.

Rätt för sökande i utsökningsmål att återfå domstolsutslag, som av honom
ingivits för verkställighet. 46:184.

Utmätning av lön, som icke varit till betalning förfallen. 40: iss.

Bristande undersökning rörande uppgift vid utmätning att viss egendom innehades
på grund av hyreskontrakt. 47:155.

Delgivning av underrättelse om sökt utmätning genom anslag å husdörr. 49: 228.
Skyldighet att återställa sparbanksbok, varå medel tagits i mät. 50:19.
Underlåtenhet av utmätningsman att underrätta utmätningssökande om brist,
som vidlåder ansökningen. 51:152.

Dröjsmål vid handläggning av utmätningsärenden. 52: 210.

Felaktigt utfärdande av hindersbevis. 52: 210.

Felaktig vägran att verkställa utmätning för uttagande av utdömt underhållsbidrag.
57:136.

Felaktigt förfarande genom utmätning av fastighet i dödsbo för dödsbodelägares
gäld. 57:175.

Se även Ersättning.

Val:

Felaktig röstsammanräkning vid riksdagsmannaval. 54:17, 33.

Felaktigt förfarande vid val av vattenrättsnämndeman. 46: is.

Vanhävd: Obehörigt åläggande för jordägare att avhjälpa vanhävd. 45: ns.

Varuutf örsel:

Sättet för försäljning av vid olovlig varuutförsel förbruten egendom. 45:191:
48:184 (utlåtande).

Omfattningen av länsstyrelses prövning i fråga om tillstånd till åtal för olovlig
varuutförsel. 48: 41.

Underlåtenhet av länsstyrelse att meddela beslut om beslag enligt lagen om
straff för olovlig varuutförsel. 48: 41.

Se även Villkor.

Vattenlagen: Vattenreglering innan föreskriven röjning av stränderna ägt rum
54:79.

Se även Val.

Vederlag:

Felaktigt utdömande av vederlag. 49: 82.

Utdömande av vederlag, då erforderlig utredning saknas om värdet av den
förbrutna egendomen. 49:152.

Verkställighet:

Verkställighet av dom, då betalningsskyldigheten är beroende på motprestation.
45:37.

Domstols förordnande om omedelbar verkställighet av dom i tvistemål. 57:153.
Verkställighet av utslag i lagsökningsmål, mot vilket återvinning sökts. 57: 299.
Återgång av verkställighet av dom, varå utmätning följt. 57: 299.

Se även Frihetsstraff.

Vigsel: Vägran av präst att viga frånskild. 52: 51.

Vikarie: Se Tjänstledighet.

467

Yila: Se Inställelse till rättsförhandling.

Villkor:

Uppställande av obehörigt villkor

1) för statsbidrag och lån hos egnahemsnämnd. 52:87.

2) för utförsel av ägg. 56: n.

3) för utförsel av konstverk. 56:161.

Villkorlig dom:

Ledamot av rätten förordnad till förundersökare. 44:132.

Försummad tillsyn å övervakare. 44:172*.

Ifrågasatt skyldighet att till kontrollstyrelsens straffregister meddela uppgift
om åläggande för den, som dömts villkorligt, att avhålla sig från bruk av
rusdrycker. 46 : 246.

Övergångsbestämmelser till 1939 års lag om villkorlig dom. 46: 255.
Övervakning av villkorligt dömd utlänning. 46: 255.

Tillämpningen av kvalificerad villkorlig dom. 50: 204; 56: 215.

Se även Tystnadsplikt.

Vittne; Vittnesförhör:

Hörande av målsägande som vittne. 54:191.

Underlåtenhet av åklagare att meddela rätten om hinder för vittnes hörande.
55:78.

Försummat återkallande av vittneskallelse, sedan tilltalad erkänt. 51:145.
Upptagande av vittnesförhör i sak, som handlägges av skiljemän. 53:42.
Fråga om vittnes skyldighet att yppa för vittnet vanärande handlingar. 57:182.
Se även Offentlighet vid rättegång; Rättegångskostnad.

Våld: Se Misshandel.

Vägtrafik: Felaktigt upptagande av trafikfrågar i lokala ordningsföreskrifter.
57: 331*.

Värnpliktslån: Se Indrivning.

Växel: För tidigt verkställd växelprotest. 44:137.

Yttrande:

Felaktiga uppgifter i yttrande till JO. 44: 58.

Försummelse att besvara remisser från länsstyrelse. 52:71.

Å.

Åklagare:

Fråga om på vilken distriktsåklagare det ankommer att inhämta statsåklagares
medgivande till åtal för olovligt förfogande. 48: 99.

Domstols skyldighet att pröva underåklagares behörighet att föra talan om
ansvar

1) mot vissa underåriga. 46: 231*.

2) för olovligt förfogande. 49 : 64.

Se även Enskilt anspråk.

Åldersgräns:

Uppställande av åldersgräns

1) såsom villkor för erhållande av överlärartjänst. 50 : 87.

2) för utövningen av befattning såsom besiktningsman. 51:137.

468

Åtal:

Dröjsmål med anställande av åtal. 57 : 254.

Underlåtenhet att anställa åtal. 44: n, 58, ro; 45:124; 46:194; 50:161.

Fråga om anställande av åtal för ringare tjänstefel, då skada tillskyndats målsäganden.
57:218.

Möjligheten att underlåta åtal på grund av den misstänktes sinnesbeskaffenhet.
55: 205.

Åtalsplikt, då brott begåtts av den, som försöksutskrivits eller rymt från
sinnessjukhus. 47:220.

Obefogat åtal för fylleri. 45:15.

Skyldigheten för polismyndighet att till åklagaren hänskjuta prövning av
åtalsfråga. 46:194.

Nedläggande av väckt åtal. 49:9; 53:231.

Se även Beivran av brott; Varuutförsel; Åklagare.

Åtalseftergift:

Försummelse av underåklagare att till statsåklagares prövning hänskjuta
fråga om eftergift av åtal mot underårig. 47: 52, 62, 66, 71, iso.

Tillämpningen av bestämmelserna om åtalseftergift i alkoholistlagen. 47:214:
57:145.

Lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga tillämplig jämväl på åtal,
som väckes av tullåklagare. 49:117.

Uppställande av villkor för beslut om åtalseftergift. 50:132.

Förutsättningarna för eftergift av åtal enligt 20 kap. 7 § RB. 50:132.

Se även Åklagare.

Återfall: Se Straff mätning.

Återkallelse:

Återkallelse av kompetensbevis för besiktningsmän, som uppnått viss ålder.
51:137.

Försummat återkallande av vittneskallelse, sedan tilltalad erkänt. 51:145.

Se även Enskilt anspråk; Körkort.

Återvinningstalan: Part, som sökt återvinning och dömts tredskovis, äger ej
ånyo söka återvinning i målet. 57:190.

Ä.

Äktenskapsliinder:

Felaktigt förfarande genom utfärdande av lysningssedel för gift kvinna. 45: 46.
Beräkning av tid, som avses i 2 kap. 11 § GB. 46:217.

Ändring: Felaktigt förfarande av befattningshavare genom att å domarkansli
utan vederbörandes medgivande ändra enskild, i inskrivningsärende ingiven
handling. 56:183; 57:190.

Ärekränkning: Se Kränkande uttalande.

Ö.

Öl: Tillämpningen av 18 § ölförsäljningsförordningen. Dröjsmål vid handläggning
hos länsstyrelser av ärenden enligt förordningen. 57:279.

Överskridande av befogenhet: Se Befogenhet.