Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

1

Nr 97

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 22 februari
1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen grundar sig på 1956 års kommunalskatterevisions betänkande
med förslag till nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956:41). I propositionen
föreslås en höjning av de kommunala ortsavdragen till i paritet
med de vid den statliga beskattningen nu gällande ortsavdragen och att även
i övrigt en direkt anpassning sker av de kommunala ortsavdragen till
det statliga ortsavdragssystemet. Detta innebär bland annat att ett särskilt
ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn
föreslås infört även vid den kommunala beskattningen. Höjningen av ortsavdragen
föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958 och första gången
tillämpas i fråga om den preliminära skatten för år 1958 och vid 1959 års
taxering.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 97

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

Höjningen av ortsavdragen skall förbindas med statliga bidrag till kommunerna.
Under en första övergångstid av tre år — åren 1958, 1959 och
1960 — skall statsbidraget utgå till alla kommuner och då i princip utgöra
full kompensation för den av ortsavdragshöjningen föranledda inkomstminskningen.
Under de därefter följande fem åren — åren 1961—1965 —
föreslås att statsbidraget skall successivt minskas i en del kommuner samt
i de beträffande tillgången på skatteunderlag bäst ställda kommunerna
helt avvecklas. Frågan om en fortsatt reducering eller avveckling av statsbidraget
i de kommuner, i vilka bidraget vid 1965 års utgång inte helt indragit,
avses skola utredas i samband med frågan om en allmän kommunal
skatteutjämning.

Kostnaderna under den tid fullt statsbidrag skall utgå beräknas till cirka
500 miljoner kronor för år. Statens nettoutgift för ortsavdragsreformen
blir emellertid lägre beroende på att avdraget för kommunalskatt vid statsbeskattningen
minskar. Nettoutgiften kan beräknas till cirka 425 miljoner
kronor för år. Vid utgången av 8-årsperioden beräknas statsbidraget ha
reducerats till cirka 200 miljoner kronor för år. Nettoutgiften blir på motsvarande
sätt lägre.

Den nu utgående provisoriska skatteersättningen till kommunerna i anledning
av 1950 års ortsavdragsreform föreslås skola inarbetas i det nya
statsbidraget. Ersättningen föreslås skola reduceras enligt samma grunder
som skall gälla för det nya statsbidraget.

Maximibeloppet för det särskilda avdraget för nedsatt skatteförmåga vid
den kommunala taxeringen föreslås skola bestämmas till 3 000 kronor eller
samma belopp, som nu gäller vid den statliga taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 ur 1957

3

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 50 § punkterna 1
och 2 samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk---

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I
1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760
kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor,
i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i
ortsgrupp V 2 000 kronor.

Skattskyldig, som------

Annan skattskyldig än i andra
och tredje styckena sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med
följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I 1 180 kronor, i ortsgrupp 11
1 230 kronor, i ortsgrupp 111 1 290
kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor
och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

(Föreslagen lydelse)

48 §.

----nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I
3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520
kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor,
i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i
ortsgrupp V 4 000 kronor,
stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans
med andra maken, ävensom annan
ogift skattskyldig än som avses i
nästföregående stycke, äger, därest
han haft hemmavarande eller av
den skattskyldige helt eller delvis
underhållet barn, som stått under
hans vårdnad och för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp
1 2 520 kronor, i ortsgrupp 11 2 640
kronor, i ortsgrupp 111 2 760 kronor,
i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i
ortsgrupp 1'' 3 000 kronor. Har skattskyldig
som nyss nämnts haft barn,
för vilket allmänt barnbidrag utgått

1 Senaste lydelse av 48 § 2 mom. se 1950:252, av 50 § 2 mom. se 1957:00 och av punkterna
1 och 2 av anvisningarna till 50 § se 1956:88.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

(Nuvarande lydelse)

50 §.

2 mom. För fysisk---kronor,

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den
skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den
30 juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt
ortsavdrag, med ytterligare ett efter
omständigheterna avpassat belopp,
dock högst 5000 kronor.

(Föreslagen lydelse)
men vilket icke stått under hans
vårdnad, äger han, därest han helt
eller delvis underhållit barnet, likaledes
åtnjuta ortsavdrag efter vad
i detta stycke sägs, dock endast om
den skattskyldige icke levt tillsammans
med den som har vårdnaden
om barnet.

Annan skattskyldig än i andra,
tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 1 680
kronor, i ortsgrupp 11 1 760 kronor,
i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp
V 2 000 kronor.

50 §.

, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst 3 000 kronor.

Om skattskyldigs
Skattskyldig, vars
Vad härefter--

■ — ovan sägs.

--stycket förmäles.

beskattningsbar inkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

5

Anvisningar

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

till 50 §. till 50 §.

1. Den skattskyldiges------inkomsten åtnjutits.

Den myndighet------särskilda fallet.

Normalbeloppen för------förvärvskällan tjänst.

Vid bestämning--—---i inkomsten.

Fråga om —------förmåners värde.

Har den —- —----därtill föranleda.

Har den —• — —---skattemyndighetens beslut.

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga medgivas
med så stort belopp, dock högst
5 000 kronor, att den skattskyldige
icke påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga beviljas
med så stort belopp, dock högst
5 000 kronor, att större skatt icke
kommer att uttagas än att inkomsten,
minskad med skatten, uppgår
till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga----

2. Därest skattskyldig varit för
sin försörjning helt beroende av
vad han i form av folkpension eller
i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad
han sålunda uppburit, dock högst
5 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga medgivas med
så stort belopp, dock högst 3 000
kronor, att den skattskyldige icke
påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga beviljas
med så stort belopp, dock högst
3 000 kronor, att större skatt icke
kommer att uttagas än att inkomsten,
minskad med skatten, uppgår
till beloppet av existensminimum.

— — normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för
sin försörjning helt beroende av
vad han i form av folkpension eller
i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad
han sålunda uppburit, dock högst
3 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

(Nuvarande lydelse)
annan anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den taxerade
inkomsten enligt vad nyss
sagts må minskas, jämkas med hänsyn
därtill.

Om skattskyldig------

Därest folkpensionen------

(Föreslagen lydelse)
annan anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet, bör
det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn därtill.

— nedsatt skatteförmåga.
därtill föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1958 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

7

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 9 § 2 inom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

9 §•

2 mom. För skattskyldig

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom.
andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30
juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp,
dock högst 3 000 kronor.

Vad härefter---

(Föreslagen lydelse)

9 §.

kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom.
andra, tredje eller fjärde stycket
kommunalskattelagen förmäles, må
efter taxeringsnämndens eller, om
besvär anförts eller ock särskild
framställning därom gjorts senast
den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande
den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt
ortsavdrag, med ytterligare ett
efter omständigheterna avpassat belopp,
dock högst 3 000 kronor,
beskattningsbar inkomst.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1958 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse av 9 § 2 mom. se 1957:00.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och annan
samfallighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där i lag eller annan allmän författning finnes stadgat, att beträffande
kommun, landstingskommun eller annan samfällighet, som äger beskattningsrätt,
medelsbehovet skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor och skatteören,
vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering
påförts de skattskyldiga, skola vid fastställande av utgifts- och inkomststat
för åren 1958—1965 bestämmelserna i 2—4 §§ gälla.

2 §•

Den utdebitering, som skall verkställas för ett vart av åren 1958 och 1959,
skall bestämmas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som
beräknas skola hava påförts de skattskyldiga vid 1957 respektive 1958 års
taxering, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag, vilka genom lagen

den ----om ändring i kommunalskattelagen fastställts att gälla från

och med 1959 års taxering, med tillägg — utom i fråga om tingslag — av det
antal skattekronor, som staten skall tillskjuta i anledning av 1957 års ortsavdragsreform.

3 §.

Den utdebitering, som skall verkställas för ett vart av åren 1960—1965,
skall beräknas i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som
vid närmast föregående års taxering påförts de skattskyldiga, med tillägg —
utom i fråga om tingslag — av det antal skattekronor, som staten skall tillskjuta
i anledning av ortsavdragsreformen.

4 §•

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Ericsson,
Andersson, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård,
Kling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga rörande höjning
av ortsavdragen vid taxering till kommunal inkomstskatt m. m. och anför
därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 december 1955 tillkallades
numera chefen för finansdepartementets rättsavdelning, kammarrättsrådet
Carl Åbjörnsson (ordförande), ledamöterna av riksdagens första kammare,
lantbrukaren Gustaf Elofsson och studiesekreteraren Eric Holmqvist,
stadsfullmäktiges i Göteborg ordförande, överläraren Ernst Jungen, direktören
i Svenska landskommunernas förbund Sven Järdler, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren Gunnar Spetz, samt ledamöterna av
riksdagens andra kammare, sågverksarbetaren Olof Wiklund och hemmansägaren
Carl östlund, att såsom sakkunniga inom finansdepartementet verkställa
utredning av frågan rörande höjning av ortsavdragen vid taxering till
kommunal inkomstskatt. I direktiven för de sakkunniga anfördes bland
annat följande.

De kommunala ortsavdragen uppgår inte tillnärmelsevis till vad som kan
anses motsvara levnadskostnadsminimum. Från åtskilliga synpunkter är
detta sedan länge uppmärksammade förhållande en mycket stor olägenhet.
Det saknas i princip varje som helst bärande grund för att uttaga, eller söka
uttaga, skatt av den, vars inkomstförhållanden inte medger mer än en täckning
av de allra mest ofrånkomliga utgifterna för försörjningen. Det saknas
även enligt min mening tillräckliga skäl för att avkräva den mindre inkomsttagaren
relativt sett mer än den större inkomsttagaren vid den kommunala
beskattningen än som ansetts böra ifrågakomma vid den statliga beskattningen.
Den nuvarande ordningen med otillräckliga kommunala ortsavdrag
har också nödvändiggjort i princip mindre tilltalande regler om avdrag för
ömmande omständigheter samt i inte ringa omfattning nödgat till avskrivning
av oguldna kommunala skatter, något som med gällande ordning inneburit
att staten på en omväg lämnat kommunerna kompensation för vad de

10

Kungl. Maj. ts proposition nr .97 år 1957

minsta inkomsttagarna inte mäktat erlägga av påförda kommunala utskylder.
Den stora spännvidden mellan de statliga och de kommunala avdragen
är också i och för sig otillfredsställande. Den är bl. a. ägnad komplicera
källskatteuppbörden samt nödvändiggör i åtskilliga fall jämkning av källskalteavdragen.
I den omständigheten att de kommunala avdragen inte kunnat
följa de statliga ligger även, såsom konstaterats vid utredningen om
sänkningen av statsskatten, det förnämsta hindret mot en eljest önskvärd
uppräkning av de statliga ortsavdragen.

Om det hlir möjligt att företa skattesänkningar utöver dem som nu är
omedelbart aktuella, bör därför enligt min uppfattning en höjning av de
kommunala ortsavdragen komma i främsta rummet.

Eu sådan reform möter emellertid svårbemästrade problem. Det främsta
är att reformen kommer att medföra ett avsevärt bortfall av skatteunderlag
för kommunerna och det är självfallet denna omständighet, som tidigare
stått hindrande i vägen för en reform. Om än från vissa synpunkter
erinringar kan riktas mot att staten i större omfattning än vad nu är fallet
lämnar kommunerna kompensation för bortfallet av skatteunderlag, torde
detta å ena sidan vara en ofrånkomlig förutsättning för en reform samt
å andra sidan inte väcka större betänkligheter än vad det nuvarande systemet
innebär.

I direktiven erinrades vidare att i 1955 års statsskatterevisions betänkande
med förslag till ändrade statliga skatteskalor redovisats vissa beräkningar
angående storleken av det inkomstbortfall, som skulle uppstå för kommunerna
vid en höjning av de kommunala ortsavdragen under förutsättning
att den kommunala utdebiteringen behölls oförändrad. Ur direktiven må i
detta avseende återgivas följande.

Enligt ett alternativ, innebärande en höjning av det kommunala ortsavdraget
i högsta ortsgrupp till 3 000 kronor för gifta och till 2 000 kronor
för ogifta samt en häremot svarande höjning av avdragen i övriga ortsgrupper,
skulle skattebortfallet år 1957 bli omkring 287 miljoner kronor. Om
avdraget för gifta i högsta ortsgrupp höjdes till 4 000 kronor och för ogifta
till 2 000 kronor samt avdragen i övriga ortsgrupper uppräknades i motsvarande
mån, skulle man enligt revisionen få räkna med en kostnad av
ca 458 miljoner kronor.

Det anfördes vidare i direktiven.

Slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen bör vara att
uppnå paritet mellan de kommunala och de statliga avdragen. De nyss återgivna
siffrorna ger emellertid en antydan om storleken av de kostnader,
varom fråga är. Det kan därför vara tveksamt om man på en gång kan
genomföra en sådan åtgärd. Möjligen bör man räkna med att såsom en
första etapp verkställa en något mindre höjning av ortsavdragen, exempelvis
av den omfattning som framgår av det första av statsskatterevisionens angivna
alternativ.

Vid en utredning av möjligheterna att höja de kommunala ortsavdragen
bör även klarläggas i vilken utsträckning staten bör lämna kommunerna
ersättning för det av en sådan reform föranledda bortfallet av skatteunderlag.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att kostnaderna för 1950 års
kommunala ortsavdragsreform uppdelades mellan staten och kommunerna.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 är 1957

Statsbidrag skulle utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen
till kommun och landsting inte skulle behöva höjas med mer än
högst en krona.

Det förtjänar uppmärksammas att frågan om en höjning av de kommunala
ortsavdragen numera är i viss mån i annat läge än tidigare. Den särskilda
kommunala fastighetsskatten debiteras inte längre för sig. I stället
skall vid fastighetsägarens inkomsttaxering beräknas ett garantibelopp för
fastighet, vilket bl. a. innebär att en höjning av ortsavdraget kan komma
fastighetsägaren till godo. I den mån kommunerna själva skulle svara för
kostnaderna, behöver man således inte såsom vid 1950 års reform räkna
med den särskilda övervältringen av skattebördan på fastighetsägarna. Att
detta i sin mån bör kunna underlätta en reform på förevarande område
är tvdligt.

Å^andra sidan bör beaktas, att en höjning av de kommunala ortsavdragen
bör vara att se som ett led i en allmän skattesänkning med särskild tonvikt
på de mindre inkomsttagarna. Den avsedda effekten skulle till en del gå
förlorad, om kommunerna föranleddes att besluta mera betydande utdebiteringshöjningar.
Detta utgör självfallet det avgörande skälet för att en höjning
av ortsavdragen måste förenas med bidrag från staten till kommunerna.

Vad sistnämnda fråga angår är till en början angeläget understryka vikten
av att kommunernas rätt till kompensation av statsmedel så utformas,
att därigenom inte någon inskränkning i kommunernas självbestämmanderätt
blir följden. En faktisk rätt till kompenserande statsbidrag bör med
andra ord medges, och dessa bidrag bör i kommunens inkomststat få samma
karaktär som skatteinkomster från kommunmedlemmarna. Någon skälighetsprövning
eller annan prövning, som skulle kunna ge sken av ett beroendeförhållande,
bör alltså inte ifrågakomma.

Måhända kan vid en närmare undersökning befinnas, att man inte utan
vidare kan efterbilda det statsbidragssystem, som infördes vid 1950 års
kommunala ortsavdragsreform. Sambandet mellan nämnda bidragssystem
och de bidrag, som bör utgå vid en höjning av de kommunala ortsavdragen,
är emellertid sådant, att de olika bidragen bör om möjligt sammanarbetas
till ett enhetligt system. Härför talar även att det 1950 beslutade bidragssystemet
gavs i viss män provisorisk karaktär. Vid de nya reglernas utformning
bör största möjliga enkelhet eftersträvas. Det bör sålunda prövas,
om bidraget kan beräknas på grundval av antalet invånare i vederbörande
kommun, i förhållande till det uträknade antalet skattekronor el. likn.
Huruvida bidraget kan beräknas på grundval av läget vid reformens ikraftträdande
eller om periodvisa omräkningar efter någon mer schablonartad
regel blir erforderliga, får även prövas under utredningens gång. Liksom
fallet var vid 1950 års reform, torde anledning knappast föreligga att överväga
olika regler för kommuner med olika bärkraft. Gällande bestämmelser
om bidrag till skattetyngda kommuner synes sålunda kunna lämnas åsido,
i den mån de inte direkt beröres av de nu aktuella frågorna.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1956 års kommunnlskatterevision,
har med skrivelse den 25 oktober 1950 avlämnat betänkande med förslag
till nya kommunala ortsavdrag (SOU 1956:41). De vid betänkandet
fogade författningsförslagen torde såsom Bihang 1 fa fogas vid delta protokoll.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,

12

Kungi. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,
kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden,
skattelindringsnämnden, centrala uppbördsnämnden, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, allmänna
statsbidragsutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska företagares
riksförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges fastighetsägareförbund, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokainrerare.

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen åberopar ett av
delegerade för nämnda organisationer samt för Stockholms handelskammare
och Svenska försäkringsbolagens riksförbund upprättat yttrande.
Nämnda yttrande, i vilket jämväl Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
grossistförbund förklarat sig instämma, betecknas i fortsättningen såsom
avgivet av näringslivets skattedelegation.

överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat ett från Stockholms
stad infordrat yttrande, varjämte flertalet länsstyrelser överlämnat yttranden
från kommuner, lokala skattemyndigheter m. fl.

Jag har redan i årets finansplan meddelat, att jag hade för avsikt att
senare föreslå, att proposition avlåtes till årets riksdag angående en kommunal
ortsavdragsreform i syfte att åstadkomma en allmän skattesänkning
med tonvikt på de mindre inkomsttagarna. Jag upptar nu denna
fråga till behandling.

II. Gällande bestämmelser

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten
åtnjuta kommunalt ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till
dels levnadskostnadernas höjd i hemortskommunen dels också den skattskyldiges
försörjningsbörda.

Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket
i ortsgrupper, vilkas antal från och med den 1 januari 1954 tills vidare utgör
fyra (II—V).

För skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsam -

13

Kungi. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

mans med andra maken, utgör ortsavdraget för helt år räknat i ortsgrupp II
1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor
och i ortsgrupp V 2 000 kronor. Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed
jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande
barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta ortsavdrag
med samma belopp som tillkommer gift med andra maken sammanlevande
skattskyldig.

För annan skattskyldig utgör ortsavdraget för helt år räknat 1 230 kronor
i ortsgrupp II, 1 290 kronor i ortsgrupp III, 1 340 kronor i ortsgrupp IV
och 1 400 kronor i ortsgrupp V.

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt endast under en
del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kommunalt ortsavdrag,
som för varje kalendermånad, varunder den skattskyldige varit
här i riket bosatt, utgör 1/n av avdraget för helt år. Det avdragsbelopp, som
sålunda erhålles, avrundas nedåt till jämna tiotal kronor.

Nu gällande kommunala ortsavdrag har fastställts genom beslut av 1950
års riksdag (prop. 241/1950; BevU 57/1950). Till grund för beslutet låg en
utredning av ortsavdragskommittén (SOU 1950: 5).

I följande sammanställning lämnas en jämförelse mellan de kommunala
ortsavdragen och de vid den statliga beskattningen nu gällande ortsavdragen,
vilka fastställts genom 1952 års riksdags beslut och som första gången
tillämpats vid källskatteuttaget för år 1953 och vid 1954 års taxering.

Kommunala ortsavdrag

Statliga ortsavdrag

Ortsgrupp

Ortsgrupp

II

III

IV

V

II

III

IV

V

Gift skattskyldig..............

1 760

1 840

1 920

2 000

3 520

3 680

3 840

4 000

Ensamstående skattskyldig......

Ensam skattskyldig med barn ...

1 230

1 290

1 340

1 400

1 760

2 640

1 840

2 760

1 920

2 880

2 000
3 000

Med gift skattskyldig jämställes sådan ogift skattskyldig med hemmavarande
barn, vilken nyss nämnts och som haft husföreståndarinna hos sig
anställd.

Av sammanställningen framgår att vid den statliga beskattningen ett
särskilt ortsavdrag finnes för ensam skattskyldig med underhållsskyldighet
mot barn. Med sådan skattskyldig avses gift skattskyldig, som under beskattningsåret
inte levt tillsammans med andra maken, och annan ogift skattskyldig
än som i föregående stycke sagts, vilken haft hemmavarande barn

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under
hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat. Om barnet
inte stått under den skattskyldiges vårdnad kan sådant avdrag åtnjutas
om den skattskyldige inte levt tillsammans med den, som har
vårdnaden om barnet. Någon motsvarighet till detta avdrag finnes inte
vid den kommunala beskattningen. Ifrågavarande skattskyldiga medges
vid den kommunala beskattningen samma ortsavdrag som ensamstående
utan försörjningsplikt mot barn.

Beträffande de kommunala och statliga ortsavdragens inbördes förhållande
må följande ytterligare anmärkas.

Såväl i fråga om de kommunala som de statliga ortsavdragen är spännvidden
mellan avdragen i högsta ortsgrupp och lägsta tillämpade ortsgrupp
(ortsgrupp II) 12 %, räknad på avdragsbeloppet i högsta ortsgrupp. Spännvidden
är densamma både för äkta makar och för ensamstående skattskyldiga
med eller utan barn. Intervallen mellan avdragen i de olika ortsgrupperna
motsvarar ungefär 4 %. Att mindre avsteg härvidlag måst göras beror
på önskemålet att bestämma ortsavdragen till jämna tal.

I fråga om spännvidden mellan de kommunala ortsavdragen, å ena sidan,
och de statliga, å andra sidan, gäller att det kommunala avdraget för gift
skattskyldig endast uppgår till hälften av motsvarande statliga ortsavdrag.
För ensamstående skattskyldig är däremot det kommunala ortsavdraget
ungefär två tredjedelar av det statliga avdraget. Att därjämte vid den statliga
beskattningen finnes ett särskilt avdrag för ensam skattskyldig med
underhållsskyldighet mot barn, till vilket avdrag någon motsvarighet inte
finnes vid den kommunala beskattningen, har nyss berörts.

Avvägningen av ortsavdragen mellan gift och ensamstående skattskyldig
är också olika vid de båda beskattningsformerna. Vid den kommunala beskattningen
utgör sålunda ortsavdraget för ogift skattskyldig i runt tal
två tredjedelar av avdraget för gift skattskyldig, medan vid den statliga beskattningen
avdraget för ogift skattskyldig utgör hälften av avdraget för
gift. Såsom framgår av den tidigare omnämnda sammanställningen uppgår
därför avdragen för gift skattskyldig vid den kommunala beskattningen till
samma belopp som avdragen för ogift skattskyldig vid den statliga beskattningen.

Ett komplement till ortsavdragen utgör de särskilda avdragen för nedsatt
skatteförmåga. Vid den kommunala beskattningen gäller — enligt 50 §
2 mom. andra stycket kommunalskattelagen — att sådant avdrag må beviljas
skattskyldig, vars skatteförmåga finnes under beskattningsåret ha
varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige
ägt åtnjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet
(s. k. ömmande omständigheter). Enligt tredje stycket av samma

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

moment kan även skattskyldig, vars inkomst — efter avdrag av därå
belöpande skatt — på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad
arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet
understigit vad han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv
och för make och oförsörjda barn (existensminimum) utöver ortsavdrag
erhålla särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga. I båda fallen
utgår avdraget efter särskild prövning. Avdraget är maximerat till 5 000
kronor.

Enligt fjärde stycket av nämnda moment skall skattskyldig, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension eller av bidrag, som
avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn — därest särskilda
omständigheter inte till annat föranleder — anses ha haft sådan
nedsatt skatteförmåga, som omförmäles i andra stycket.

Det angivna maximibeloppet 5 000 kronor har fastställts genom beslut
av 1956 års riksdag. Bestämmelserna skall tillämpas första gången vid 1957
års taxering. Tidigare var maximibeloppet 3 000 kronor.

Närmare föreskrifter angående bestämmande av extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga meddelas för vissa fall i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.
Enligt dessa föreskrifter gäller bland annat att den
myndighet Kungl. Maj :t därtill förordnar skall fastställa normalbelopp för
existensminimum för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning
vid bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet. Enligt Kungl.
Maj:ts förordnande den 8 juni 1951 ankommer denna uppgift på centrala
uppbördsnämnden.

Ett liknande avdragssystem gäller beträffande den statliga beskattningen.
I 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt stadgas
sålunda att skattskyldig, vars skatteförmåga anses ha varit väsentligen
nedsatt av anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter särskild prövning utöver ortsavdrag
erhålla ytterligare ett avdrag med högst 3 000 kronor.

Bestämmelserna i 41 § 2 mom. uppbördsförordningen ansluter till de
nu nämnda stadgandena i kommunalskattelagen och förordningen om statlig
inkomstskatt. Enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen äger lokal
skattemyndighet efter ansökan av skattskyldig medge befrielse från eller
nedsättning av skatteavdrag. Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas,
om det belopp, som skulle återslå sedan skatteavdrag gjorts, understiger
vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv
och för make och oförsörjda barn (existensminimum). Nedsättning av
skatteavdrag för preliminär skatt kan dock inte medges annat än vid
nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller i annat därmed jämförligt läge. Det belopp, som motsvarar den
skattskyldiges existensminimum, skall beräknas med ledning dels av bestämmelserna
i 50 § 2 mom. kommunalskatlelagen och anvisningarna till

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

denna paragraf dels ock av de normalbelopp för existensminimum, som
fastställes med stöd av nämnda lagrum.

Om den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av lokal
skattemyndighet åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den preliminära
skatten på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,
gäller enligt anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen, att vid prövning
av frågan om avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse
inte bör ske från det av nämnda myndighet fastställda existensminimibeloppet
såvida inte nya omständigheter framkommit.

Hänsyn till nedsatt skatteförmåga tages även vid beräkning av preliminär
B-skatt och vid jämkning av preliminär skatt.

Av 10 § andra stycket uppbördsförordningen framgår, att preliminär
A-skatt inte skall utgå för folkpension enligt lagen om folkpensionering.

Slutligen må beröras bestämmelserna om skattepliktsgränsen och deklarationspliktsgränsen,
vilka bestämmelser äger direkt samband med reglerna
om de kommunala ortsavdragens storlek.

Enligt stadgande i 51 § kommunalskattelagen inträder skatteplikt till
kommunal inkomstskatt, då den beräknade beskattningsbara inkomsten i
kommunen uppgår till minst 100 kronor. Detta stadgande äger tillämpning
från och med innevarande års taxering. För tidigare års taxeringar har gällt
att för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret, skatteplikt till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen
inträtt då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgått till
minst 20 kronor.

Beträffande deklarationsplikten gäller att därest fysisk person, som varit
här i riket bosatt under hela beskattningsåret, haft bruttointäkter av en
eller flera förvärvskällor, vilka bruttointäkter uppgått till sammanlagt
minst 1 200 kronor, han är skyldig att utan anmaning till ledning för egen
taxering avge självdeklaration.

III. Sammanfattning av kommunalskatterevisionens förslag

Revisionen föreslår att de kommunala ortsavdragen skall höjas till samma
belopp som nu gällande statliga ortsavdrag och att även i övrigt en direkt
anpassning skall ske till det statliga ortsavdragssystemet. Detta innebär
sålunda att ett särskilt ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet
mot barn föreslås infört även vid den kommunala beskattningen.
Enligt revisionens mening tillgodoses därigenom önskemålen om en
särskild lindring i skattebördan för dessa skattskyldiga.

Ortsavdragen för gift skattskyldig skall i enlighet härmed bestämmas till

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 är 7957

följande belopp, nämligen 3 520 kronor i ortsgrupp II, 3 680 kronor i ortsgrupp
III, 3 840 kronor i ortsgrupp IV och 4 000 kronor i ortsgrupp V. Förslaget
innebär en fördubbling av nu gällande kommunala ortsavdrag för
gifta skattskyldiga.

Ortsavdragen för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot
barn föreslås skola fastställas till följande belopp, nämligen 2 640 kronor
i ortsgrupp II, 2 760 kronor i ortsgrupp III, 2 880 kronor i ortsgrupp IV och
3 000 kronor i ortsgrupp V. Då dessa skattskyldiga för närvarande åtnjuter
samma kommunala ortsavdrag som andra ogifta och ensamstående skattskyldiga,
innebär förslaget mer än en lördubbling av för dessa skattskyldiga
nu gällande avdrag.

För övriga ogifta och ensamstående skattskyldiga föreslår revisionen
ortsavdrag med följande belopp, nämligen 1 760 kronor i ortsgrupp II, 1 840
kronor i ortsgrupp III, 1 920 kronor i ortsgrupp IV och 2 000 kronor i ortsgrupp
V. Förslaget innebär eu förhöjning med cirka 43 % av nu gällande
kommunala ortsavdrag för denna kategori av skattskyldiga.

Revisionen erinrar, att avvägningen av ortsavdragen mellan gift och ogift
skattskyldig för närvarande är en annan vid den kommunala beskattningen
än vid den statliga. Genom att enligt revisionens förslag en uppräkning av
de kommunala ortsavdragen skall ske till i nivå med nu gällande statliga
avdrag kommer skattelättnaden att bli proportionsvis större för gifta än för
ogifta skattskyldiga. Revisionen anser det välmotiverat att tyngdpunkten vid
en höjning av de kommunala ortsavdragen förlägges till familjerna.

Revisionen framhåller att den föreslagna höjningen av de kommunala
ortsavdragen medför att inkomsttagare med mycket små inkomster helt befrias
från kommunal skatt. Enligt revisionens mening är emellertid i dagens
läge syftet med en kommunal ortsavdragsreform inte enbart att förhindra
att inkomsttagare under existensminimum påföres skatt utan även att mera
allmänt åstadkomma en lättnad i det kommunala skattetrycket. Förutsättningen
för att reformen skall kunna få denna effekt anser revisionen vara

o

att man kompenserar kommunerna för det minskade skatteunderlaget i en
sådan utsträckning alt kommunerna kan bibehålla sina utdebiteringar oförändrade.
Revisionen påpekar härvidlag att om kommunerna till följd av
ortsavdragshöjningen skulle tvingas fastställa högre utdebiteringar än som
skulle ha tillämpats om ortsavdragen varit oförändrade, detta skulle medföra
att inkomsttagarna i de lägsta inkomstskikten visserligen skulle erhålla
en skattelättnad men att inkomsttagarna i de däröver liggande skikten
i stället finge vidkännas eu skatteskärpning. Ortsavdragshöjningens avsedda
effekt att åstadkomma en generell skattesänkning för fysiska personer
skulle härigenom enligt revisionens uppfattning gå förlorad.

För att ortsavdragshöjningen inte skall få de nu antydda konsekvenserna
hör enligt revisionens uppfattning staten i betydande omfattning taga på
sig kostnaderna för ortsavdragshöjningen. Revisionen anser att ett statligt

2- Il i ha n g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 97

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

bidrag, åtminstone under en övergångsperiod, är en avgörande förutsättning
för att det uppställda önskemålet om en allmän skattesänkning skall kunna
realiseras. Detta statliga bidrag bör närmast ha till syfte att möjliggöra för
kommunerna att själva anpassa sig efter de nya högre ortsavdragen. En
sådan anpassning underlättas enligt revisionens mening bland annat genom
en forvantad fortgående förbättring av det kommunala skatteunderlaget.
Det statliga bidraget bör utgå till i princip samtliga kommuner och kommunala
samfälligheter under en viss övergångstid. För åren 1958—1960 bör
bidiaget avvägas så att detsamma utgör full kompensation för den av orts avdragshöjningen

föranledda inkomstminskningen. Under åren 1961_1965

föreslås statsbidraget skola successivt minskas i en del kommuner samt
i de beträffande tillgången på skatteunderlag bäst ställda kommunerna helt
avvecklas. Frågan om en fortsatt reducering eller avveckling av statsbidraget
i de kommuner, i vilka vid bidragstidens utgång bidraget inte helt indragits,
bör enligt revisionens mening under bidragstiden bli föremål för
en förnyad utredning. Revisionen anser att härvidlag ett nära samband
föieligger med frågan om en allmän kommunal skatteutjämning.

Statens totala kostnader för statsbidraget till kommunerna vid full kompensation
för inkomstminskningen till följd av ortsavdragshöjningen beräknas
av revisionen till 480 milj. kronor per år. Med hänsyn till den höjning
av statsskatten, som blir en följd av det minskade kommunalskatteavdraget
vid den statliga taxeringen, beräknas emellertid statens nettokostnader vid
ortsavdragsreformens ikraftträdande komma att uppgå till endast 413 milj.
kronor per år. Kostnaderna för statsbidraget beräknas efter reduceringen
av detsamma uppgå till i runt tal 200 milj. kronor per år. Statens nettoutgift
kommer av skäl som nyss anförts, att bli lägre. Det har inte ingått i revisionens
uppdrag att taga ställning till huruvida ur statsfinansiell eller samhällsekonomisk
synpunkt utrymme föreligger för angivna kostnader.

Det nya statsbidraget föreslås skola utformas på ett sådant sätt att staten
for varje bidragsår garanterar kommunerna ett visst skatteunderlag,
som tillsammans med det skatteunderlag, som föreligger enligt vederbörlig
taxering med tillämpning av de nya ortsavdragen, i vanlig ordning
deltar i den kommunala repartiseringen. Statsbidraget anpassas härigenom
till de varje år fastställda kommunala utdebiteringssatserna. Utbetalningen
av statsbidi aget föreslås skola anknytas till nu gällande regler om utbetalning
av kommunalskattemedlen. Särskilda bestämmelser blir därför erforderliga
beträffande kommuns och annan kommunal samfällighets utdebiteling
av skatt för de år, under vilka bidrag föreslås skola utgå, och revisionen
framlägger förslag till sådana bestämmelser.

Den nu utgående provisoriska skatteersättningen till kommunerna i anledning
av 1950 års kommunala ortsavdragsreform, 46,8 milj. kronor, föreslås
skola inordnas i det nya statsbidraget, varvid ersättningen föreslås
skola reduceras enligt samma grunder som skall gälla för det nya bidraget.

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

I samband med att revisionen föreslår att de kommunala ortsavdragen
skall bestämmas till samma nivå som gällande statliga ortsavdrag, har revisionen
föreslagit, att maximibeloppet för det extra avdraget för nedsatt
skatteförmåga vid den kommunala beskattningen skall bestämmas till
samma belopp som vid den statliga beskattningen eller alltså 3 000 kronor.

Ortsavdragshöjningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1958 och första
gången tillämpas vid källskatteuttaget för år 1958 och vid 1959 års taxering.

Revisionens förslag är enhälligt.

IV. Behovet av och förutsättningarna för en kommunal
ortsavdragsreform

Revisionen

I fråga om ortsavdragens uppgift i skattesystemet erinrar revisionen att
ortsavdragen främst avsett att från beskattning undanta de allra lägsta
inkomstskikten, där inkomsterna inte uppgår till högre belopp än som
oundgängligen erfordras för inkomsttagarens uppehälle (existensminimum).
Ortsavdragen är vidare ett medel för att differentiera skattebördan mellan
olika kategorier av skattskyldiga och efter olika orters dyrhet.

Ortsavdragens avsedda funktion att från beskattning undanta den del
av den skattskyldiges inkomst, som motsvarar existensminimum, har emellertid
inte kunnat upprätthållas. Detta gäller enligt revisionens mening särskilt
de kommunala ortsavdragen, vilka alltid varit lägre än de statliga.
Revisionen framhåller härvidlag att om man konsekvent vill bygga inkomstbeskattningen
på principen att från beskattning undanta vad som erfordras
för livets nödtorft, det inte finns någon bärande grund för att existensminimum
skall sättas lägre vid konmiunalbeskattningen än vid statsbeskattningen.

Enligt revisionens mening föreligger inte några delade meningar om behovet
i och för sig av en höjning av de kommunala ortsavdragen. För en
sådan höjning talar inte bara den omständigheten att avdragen på grund av
sin otillräcklighet inte kan fylla sin funktion att från beskattning utesluta
de allra lägsta inkomstskikten. I ett allmänt skattesänkningsprogram, i
vilket tyngdpunkten skall läggas på de mindre inkomsttagarna, har enligt
revisionens mening en reformering av de kommunala ortsavdragen sin
givna plats. Revisionen erinrar att det vid genomförandet av 1956 års statsskattereform
också understrukits att en mera påtaglig skattelättnad i de
lägre inkomstskikten endast kan åstadkommas genom ortsavdragshöjningar.

Revisionen visar att av den sammanlagda skatt, som de mindre inkomsttagarna
har ett erlägga, huvuddelen utgöres av kommunal skatt. För alt närmare
belysa det kommunala och det statliga skattetrycket i vissa lägre

20

Kangl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

inkomstskikt har revisionen gjort en sammanställning angående inkomstskattens
nuvarande fördelning på kommunalskatt och statsskatt i dessa
inkomstlägen. Denna sammanställning redovisas i följande tabell.

Inkomstskattens nuvarande fördelning på kommunalskatt och statsskatt i vissa inkomstlagen
(ortsgrupp III; kommunal utdebitering 12 kronor)

Års-inkomst
i kronor

Gift

Ensamstående

Statsskatt
i kronor

Kommunal-skatt
i kronor

Kommunal-skattens
procentuella
andel i den
totala skat-ten

Statsskatt
i kronor

Kommunal-skatt
i kronor

Kommunal-skattens
procentuella
andel i den
totala skat-ten

3 000

_

85

100

76

169

69

4 000

—

205

100

173

289

63

5 000

59

325

85

269

409

60

6 000

156

445

74

366

529

59

8 000

350

685

66

625

769

55

10 000

543

925

63

967

1 009

51

12 000

737

1 165

61

1 372

1 249

48

15 000

1 108

1 525

58

2 070

1 609

44

18 000

1 636

1 885

54

2 885

1 969

41

20 000

2 110

2 125

50

3 448

2 209

39

Beträffande gifta skattskyldiga är det sålunda först vid årsinkomster på
omkring 20 000 kronor, som den totala skatten är lika fördelad på statsskatt
och kommunalskatt. För högre årsinkomster avtar successivt kommunalskattens
andel i den totala skatten. I fråga om ensamstående skattskyldiga
är tendensen densamma, ehuru jämviktsläget för dessa skattskyldiga uppnås
redan vid en årsinkomst av cirka 10 000 kronor.

Revisionen anser att en reformering av de kommunala ortsavdragen bör
ses mot bakgrunden av den sänkning av statsskatten, som genomfördes vid
1956 års riksdag. Revisionen anför härvidlag.

Tyngdpunkten av skattesänkningen vid denna reform låg på de mindre
inkomsttagarna. Av det totalbelopp i skattelättnad, 375 milj. kronor, som
denna reform beräknades medföra, kom sålunda inte mindre än cirka 145
milj. kronor på inkomsttagare med årsinkomst upp till 12 000 kronor och
omkring 135 milj. kronor på inkomsttagare med mellan 12 000 och 20 000
kronors årsinkomst. Om man ser till de individuella verkningarna av reformen
blev emellertid skattesänkningen ganska begränsad i de lägre inkomstskikten.
Ett par exempel må här anföras. En gift inkomsttagare med årsinkomst
av 6 000, 8 000 respektive 10 000 kronor fick sin statsskatt sänkt
med 31, 70 respektive 109 kronor. En ensamstående skattskyldig i motsvarande
inkomstlägen fick en skattesänkning med 74, 95 respektive 100
kronor.

Vid statsskattereformens genomförande framhölls att det främsta hindret
för en ytterligare sänkning i de mindre inkomsttagarnas skattebörda låg i de
nuvarande kommunala ortsavdragens låga belopp. En höjning av de kom -

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

munala ortsavdragen ger — under förutsättning att kommunerna kompenseras
för det genom höjningen förorsakade inkomstbortfallet helt
andra möjligheter att åstadkomma en lättnad i skattetrycket för det stora
flertalet inkomsttagare. En gift skattskyldig skulle sålunda med en höjning
av de kommunala ortsavdragen till samma belopp som de statliga erhalla
en sänkning av sin kommunalskatt med omkring 200 kronor (ortsgrupp
III; utdebitering 12 kronor per skattekrona). Sänkningen av kommunalskatten
blir — om man bortser från de allra lägsta inkomstskikten, där
kommunalskatten inte uppgår till det angivna beloppet — lika i kronor
räknad för alla skattebetalare inom kommunen. I detta sammanhang bortses
från den effekt i fråga om den totala skatten, som föranleds av att avdrag
medges vid statsbeskattningen för erlagd kommunalskatt.

Revisionen framhåller att en höjning av de kommunala ortsavdragen
självfallet medför att inkomsttagare med mycket små inkomster helt befrias
från kommunal skatt. Syftet med en kommunal ortsavdragsreform
anser revisionen i dagens läge emellertid inte enbart vara att förhindra att
inkomsttagare under existensminimum påföres skatt utan även att mera allmänt
åstadkomma en lättnad i det kommunala skattetrycket. Föi utsättningarna
för att så skall kunna ske är emellertid enligt revisionens uppfattning
att man vidtar åtgärder, som medför att kommunerna trots det till
följd av ortsavdragshöjningen minskade skatteunderlaget kan bibehålla
sina utdebiteringar oförändrade. Skulle nämligen kommunerna till följd av
ortsavdragshöj ningen nödgas besluta högre utdebiteringar än som skulle
ha tillämpats om ortsavdragen hade varit oförändrade, kommer detta att
medföra att inkomsttagarna i de lägsta inkomstskikten visserligen erhåller
en skattelättnad men att inkomsttagare i däröver liggande skikt i stället
får vidkännas en skärpning i sin totala skatt. Avgörande för vid vilka inkomster
en viss ortsavdragshöjning medför en skatteskärpning i stället för
en skattelättnad är, påpekar revisionen, helt utdebiteringshöjningens omfattning.
Ju större utdebiteringshöjning, som måste tillgripas för att täcka
inkomstbortfallet, i desto lägre inkomstlägen kommer inkomsttagarna att
drabbas av en skatteskärpning.

Av det av revisionen redovisade tabellmaterialet framgår att om kommunerna
vid en uppräkning av de kommunala ortsavdragen till i paritet med de
statliga skulle nödgas höja utdebiteringarna, detta skulle medföra skatteskärpning
vid följande årsinkomster (ortsgrupp III; nuvarande kommunal
utdebitering 12 kronor).

Utdebite-

Skatteskärpning inträder vid

ringsökning

en ungefärlig ärsinkomst av

kronor per

för

skattekrona

gift

ensamstående

0: 50

48 200

15 400

1: 00

26 100

8 800

2: 00

15 100

5 500

3: 00

11 400

4 400

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Göres höjningen av ortsavdragen mindre, inträder vid samma utdebiteringsökningar
skatteskärpningen i lägre inkomstlägen än de nyss nämnda.
I ett senare avsnitt kommer närmare att redovisas hur det kommunala
skatteunderlaget påverkas vid en höjning av ortsavdragen. Redan här må
emellertid påpekas att en höjning av de kommunala ortsavdragen till samma
belopp som de statliga kommer att förorsaka höjningar av de kommunala
utdebiteringarna med ända upp till 4 kronor 88 öre. Skatteskärpning skulle
sålunda komma att inträda i ännu lägre inkomstlägen än vad som anges
i den nyss återgivna tabellen.

Därest det till följd av ortsavdragshöjningen minskade skatteunderlaget
måste kompenseras genom höjda utdebiteringar, skulle, konstaterar revisionen,
ortsavdragsreformens avsedda effekt att åstadkomma en generell
skattesänkning för alla fysiska personer till väsentlig del gå förlorad. Revisionen
anser därför att staten i betydande omfattning måste taga på sig
kostnaderna för ortsavdragshöjningen. Revisionen framhåller att även om
det inte med fog kan göras gällande att kommunerna allt framgent skall äga
rätt att utdebitera på ett skatteunderlag, som framräknats på grundval av en
gång för alla fastlåsta ortsavdrag, ett statligt bidrag dock är en avgörande
förutsättning för att det uppställda önskemålet om en allmän sänkning av
kommunalskatten skall kunna realiseras. Såsom närmare kommer att anges
i det följande utgår revisionen härvidlag från att staten till en början helt
och därefter under ett antal ar i viss omfattning kompenserar kommunerna
för det inkomstbortfall, som ortsavdragshöjningen medför.

Från dessa allmänna utgångspunkter har revisionen bedömt frågan om
ortsavdragshöjningens omfattning. I sammanhanget påpekas att revisionen
inte haft att taga ställning till huruvida ur statsfinansiell eller samhällsekonomisk
synpunkt utrymme föreligger för att genomföra den ifrågasatta
höjningen.

Revisionen har lämnat en ingående redogörelse angående verkningarna
både för de skattskyldiga och för kommunerna av fyra olika alternativ för
en höjning av de kommunala ortsavdragen (alternativ A—D). Ortsavdragens
storlek i de olika alternativen i jämförelse med nu gällande ortsavdrag
framgår av sammanställningen å s. 23.

Reträffande de olika alternativen framhåller revisionen med utgångspunkt
från avdragen i ortsgrupp V följande.

Alt. A innebär, att ortsavdrag för ensamstående höjs med 400 kronor till
1 800 kronor. Genom att avdraget för gift skattskyldig gjorts en och en halv
gång så stort som avdraget för ensamstående eller höjts från 2 000 till 2 700
kronor har den nu gällande avvägningen mellan avdragen för ensamstående
och gifta skattskyldiga vid den kommunala taxeringen bibehållits. För
ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn har förutsatts
samma ortsavdrag som för ensamstående skattskyldig. Ortsavdragen får i
detta alternativ något lägre realvärde än de nuvarande avdragsbeloppen

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

23

Ortsavdragskategori

Alternativ

Ortsgrupp II

Ortsgrupp III

Ortsgrupp IV

Ortsgrupp V

Ortsav-

dragets

belopp

ökning
i förhål-lande
till nu
gällan-de orts-avdrag

Ortsav-

dragets

belopp

Ökning
i förhål-lande
till nu
gällan-de orts-avdrag

Ortsav-

dragets

belopp

Ökning
i förhål-lande
till nu
gällan-de orts-avdrag

Ortsav-

dragets

belopp

ökning
i förhål-lande
till nu
gällan-de orts-avdrag

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Gift

Nuvarande ortsavdrag. .

1 760

1 840

1 920

2 000

Alt. A................

2 380

+ 620

2 480

+ 640

2 600

+

680

2 700

+ 700

» B................

2 640

+ 880

2 760

+ 920

2 880

+

960

3 000

+ 1 000

» C................

3 160

+ 1 400

3 320

+ 1 480

3 460

+

1 540

3 600

+ 1 600

» D................

3 520

+ 1 760

3 680

+ 1 840

3 840

+

1 920

4 000

+ 2 000

Ensam med barn

•

Nuvarande ortsavdrag. .

1 230

1 290

1 340

1 400

Alt. A................

1 580

+ 350

1 660

+ 370

1 730

+

390

1 800

+ 400

» B................

1 760

+ 530

1 840

+ 550

1 920

+

580

2 000

+ 600

* C................

2 380

+ 1 150

2 480

+ 1 190

2 590

+

1 250

2 700

+ 1 300

» D................

2 640

+ 1 410

2 760

+ 1 470

2 880

+

1 540

3 000

+ 1 600

Ensamstående

Nuvarande ortsavdrag. .

1 230

1 290

1 340

1 400

Alt. A................

1 580

+ 350

1 660

+ 370

1 730

+

390

1 800

+ 400

» B................

1 760

+ 530

1 840

+ 550

1 920

+

580

2 000

+ 600

» C................

1 580

+ 350

1 660

+ 370

1 730

+

390

1 800

+ 400

» D................

1 760

+ 530

1 840

+ 550

1 920

+

580

2 000

+ 600

hade, då de fastställdes år 1950. Socialstyrelsens konsumentprisindex har
nämligen stigit från 100 i mars 1950 till 139 i juli 1956. Den penningvärdesförändring,
som återspeglas häri, har inneburit att ortsavdragen förlorat i
värde. För att ortsavdragen skall kunna erhålla samma realvärde som våren
1950, måste de höjas med 39 %, d. v. s. till 2 780 kronor för gift skattskyldig
och 1 946 kronor för ensamstående skattskyldig i ortsgrupp V.

I alt. B har det nuvarande avdraget för ensamstående höjts med 600 kronor
till 2 000 kronor. Det kommunala ortsavdraget för denna kategori av
skattskyldiga blir därför lika stort som motsvarande statliga avdrag. Den
nuvarande avvägningen mellan avdragen för ensamstående och gifta skattskyldiga
vid den kommunala beskattningen har emellertid bibehållits, vilket
medfört att ortsavdraget för gifta satts till 3 000 kronor. Även i detta alternativ
förutsätts ensamma skattskyldiga med barn skola erhålla samma ortsavdrag
som ensamstående skattskyldiga.

I att. C har ortsavdraget för ensamstående liksom i alt. A upptagits till
1 800 kronor, medan avdraget för gifta skattskyldiga gjorts dubbelt så stort
eller höjts till 3 600 kronor. Avvägningen mellan ortsavdragen för ensamstående
och gifta har härigenom blivit densamma som vid den statliga beskattningen
men ortsavdragen enligt detta alternativ understiger fortfarande
motsvarande statliga avdrag, för ensamstående med 200 kronor och
för gifta med 400 kronor. I alternativet har dessutom upptagits ett särskilt
ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn.

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 är 1957

Detta avdrag har konstruerats på samma sätt som vid den statliga beskattningen
och är en och en halv gång så stort som avdraget för ensamstående
eller 2 700 kronor.

I alt. D slutligen uppgår de kommunala ortsavdragen till samma belopp
som nu gällande statliga avdrag eller 2 000 kronor för ensamstående och
4 000 kronor för gifta skattskyldiga. Även för ensamma skattskyldiga med
barn har i detta alternativ upptagits ortsavdrag med samma belopp som
vid den statliga taxeringen, 3 000 kronor. Alternativet innebär alltså fullständig
paritet mellan kommunala och statliga ortsavdrag.

Den av revisionen verkställda statistiska undersökningen utvisar att
skattebortfallet för kommunerna vid höjda ortsavdrag kan beräknas till
203 milj. kronor vid ortsavdrag enligt alt. A, 293 milj. kronor vid ortsavdrag
enligt alt. B, 373 milj. kronor vid ortsavdrag enligt alt. C och 480 milj.
kronor vid ortsavdrag enligt alt. D. Dessa belopp anger också storleken
av det statsbidrag, som vid olika ortsavdragsalternativ måste utgå till kommunerna
för att utgöra full kompensation. På grund av det minskade kommunalskatteavdraget
vid den statliga taxeringen ökar emellertid den statliga
inkomstskatten. Denna ökning har beräknats till 28 milj. kronor i
alt. A, 40 milj. kronor i alt. B, 52 milj. kronor i alt. C och 67 milj. kronor
i alt. D. Statens nettokostnader vid full kompensation till kommunerna för
skatteunderlagsminskningen beräknas därför bli i alt. A 175 milj. kronor,
i alt. B 253 milj. kronor, i alt. C 321 milj. kronor och i alt. D 413 milj. kronor.

Revisionen framhåller, att den vid sina undersökningar om de olika ortsavdragsalternativens
verkningar blivit övertygad om att en höjning av de
kommunala ortsavdragen till i nivå med de statliga avdragen nu bör genomföras.
Enligt revisionens mening åstadkommes först härigenom en effektiv
lindring i den kommunala skattebördan, varjämte man samtidigt uppnår
den ökade balans i hela skattesystemet, som enhetliga ortsavdrag skulle
medföra. Revisionen förordar därför att de kommunala ortsavdragen fastställes
enligt ovan angivna alt. D, d. v. s. till samma belopp som nu gällande
statliga avdrag. Revisionen har därvid utgått från att staten genom statsbidrag
till kommunerna tillskjuter medel i sådan omfattning, att ortsavdragshöjningens
avsedda effekt att åstadkomma en skattesänkning för
alla inkomsttagare inte går förlorad.

Tabeller, belysande de individuella verkningarna av revisionens förslag,
torde få som Bihang 2 fogas till detta protokoll. Beräkningarna bygger på
den förutsättningen att den kommunala utdebiteringen kan hållas oförändrad.

Revisionen framhåller att en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt
dess förslag medför att gifta skattskyldiga med en årsinkomst understigande
inemot 18 000 kronor får en reell skattelättnad jämfört med det
skattetryck, som förelåg för ifrågavarande skattskyldiga i motsvarande
inkomstnivå år 1947. För ensamstående skattskyldiga kommer skattetrycket

25

Kungi. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

att fortfarande ligga över 1947 års nivå men för de lägre inkomstskikten
blir skatteskärpningen väsentligt mindre framträdande än vad den eljest
skulle ha varit.

Revisionen har slutligen något berört frågan om en indexreglering av
ortsavdragen. Revisionen anför.

Under senare år, bland annat vid innevarande års riksdag, har i motioner
till riksdagen framställts yrkanden om utredning rörande möjligheterna att
motverka sådana förändringar i skattetrycket, som orsakas av inträffade
penningvärdesförändringar. Detta syfte skulle, har det sagts, bland annat
kunna åstadkommas genom att ortsavdragsbeloppen automatiskt förändras
med hänsyn till levnadskostnaderna.

I och för sig skulle onekligen en anpassning av ortsavdragen till rådande
levnadskostnader vara en reform av stort värde. I sitt betänkande 40/1956
har emellertid bevillningsutskottet pekat på de konsekvenser, som en sådan
reform skulle få på källskattesystemet och beskattningsreglerna över
huvud taget samt på statsverkets hudgetberäkningar. För de kommunala
ortsavdragens del tillkommer därjämte att en indexreglering av ortsavdragen
knappast kan införas förrän frågan om den kommunala skatteutjämningen
blivit löst.

Remissyttrandena

På några undantag när tillstyrker remissinstanserna i princip eller lämnar
utan erinran revisionens förslag att på en gång höja de kommunala
ortsavdragen till i paritet med de statliga avdragen. Allmänt vitsordas att
den föreslagna höjningen kommer att medföra en välbehövlig skattelättnad
för särskilt de mindre inkomsttagarna ävensom större enhetlighet och reda
samt ökad balans i hela skattesystemet till fördel för såväl de skattskyldiga
som taxerings- och uppbördsmyndigheterna. På sina håll — även i sådana
yttranden, vilka inte direkt avstyrker revisionens förslag — uttalas viss
tveksamhet om de statsfinansiella och samhällsekonomiska möjligheterna
att i dagens läge genomföra den föreslagna ortsavdragshöjningen. Några
remissinstanser ger uttryck åt farhågor för att den föreslagna reformen och
den därtill knutna kompensationen till kommunerna kommer att på lång sikt
medföra att den statliga beskattningen måste öka eller att en önskvärd
lindring i denna beskattning förhindras, vilket i sin tur skulle innebära en
viss skatteövervältring mellan inkomsttagarna.

En partiell reform, innebärande en mindre höjning än vad revisionen
föreslagit, förordas på olika grunder av statskontoret, näringslivets skattedelegation,
Landsorganisationen, Sveriges akademikers centralorganisation
och Sveriges fastighetsägareförbund.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska företagares
riksförbund och Sveriges köpmannaförbund anser av olika skäl att en reformering
av ortsavdragen hör anstå.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Av innehållet i remissyttrandena må här återges följande.

Socialstyrelsen, som finner det tillfredsställande alt tiden nu ansetts mogen
för en höjning av de kommunala ortsavdragen, förklarar emellertid att
styrelsens tillstyrkan till revisionens förslag inte innebär, att styrelsen anser
frågan om ortsavdragens utformning och storlek vara mer eller mindre
slutgiltigt löst med den föreslagna reformen. Ehuru denna medför en inte
ringa förbättring för olika grupper av skattskyldiga — framför allt för
ensamstående skattskyldiga med försörjningsplikt mot barn — bör det enligt
styrelsens mening hållas i sikte, att de nuvarande statliga ortsavdragen är
väsentligt lägre än de existensminimibelopp, som fastställts av centrala uppbördsnämnden.
Dessa belopp är i sin tur inte oväsentligt lägre än dem som
t. ex. Stockholms stads socialvårdsmyndigheter tillämpar såsom existensminimum
vid bedömningen av ärenden rörande socialhjälp. Enligt styrelsens
mening hör frågan om en höjning av de statliga och kommunala ortsavdragen
till en nivå i bättre överensstämmelse med existensminimum till de
angelägna reformkraven på skatteväsendets område, sedan det nu förestående
förslaget genomförts.

Kammarrätten erinrar även att de gällande statliga ortsavdragen med
hänsyn till nuvarande penningvärde inte alls kan anses så tillmätta, att de
i normalfall garanterar skäligt existensminimum. En ytterligare höjning av
ortsavdragen kunde därför snart nog aktualiseras. Kammarrätten finner
det emellertid i och för sig önskvärt att samma ortsavdragsregler blir gällande
vid den kommunala taxeringen som vid den statliga och anför.

Att alltsedan ortsavdragen infördes i skattelagstiftningen de kommunala
ortsavdragen understigit de statliga har — såsom revisionen framhållit —
sammanhängt med förhållandena särskilt inom vissa landskommuner, inom
vilka högre ortsavdrag skulle lett till en kraftig beskärning av skatteunderlaget
och framtvingat en hård beskattning av ett fåtal skattskyldiga med
högre eller medelstora inkomster. De kommunala ortsavdragens bestämmande
till belopp, som icke uppgått till vad som varit att anse såsom
existensminimum, har emellertid i stor utsträckning medfört beskattning av
inkomster, som legat under detta minimum. Olägenheterna härav hava
under senare år, under vilka ett kraftigt penningvärdefall inträffat utan att
ortsavdragen blivit i motsvarande mån höjda, "alltmer framträtt. De kommunala
ortsavdragens eftersläpning i förhållande till levnadskostnadernas
förändring har över huvud haft den verkan, att den kommunala beskattningens
relativa tryck avsevärt drabbat de mindre och även de medelstora
inkomsterna. Det framstår därför som ett i och för sig angeläget önskemål
att åt de kommunala ortsavdragen gives sådant reellt värde, att de kunna
fylla sin egentliga uppgift, nämligen att från inkomstbeskattning undantaga
vad som oundgängligen erfordras för tillfredsställande av de elementära levnadsbehoven.
Den inkomst, som av sådan anledning anses böra gå fri från
beskattning, hör rimligen icke vara lägre vid den kommunala än vid den
statliga beskattningen, helst som det kommunala skatteuttaget i lägre inkomstskikt
genomsnittligt är av ungefär samma procentuella storlek vid de

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

27

båda beskattningsformerna. Kammarrätten finner det förty välgrundat att
de kommunala ortsavdragen bringas i nivå med de statliga.

Förutom skäl av principiell art tala givetvis också praktiska synpunkter
för införande av enhetliga ortsavdrag vid den statliga och den kommunala
taxeringen. Förslagets genomförande skulle nämligen medföra icke oväsentliga
förenklingar för taxering och uppbörd. Ehuru de skattskyldiga icke vid
upprättande av självdeklaration behöva handskas med ortsavdrag, kunna
enhetliga ortsavdragsregler för deras del tänkas underlätta uträkningen av
den blivande slutliga skatten å inkomsten, vilket är av betydelse för vinnande
av bättre överensstämmelse mellan preliminär skatt och slutlig skatt.

Liknande synpunkter anlägges av skattelindringsnåmnden, flertalet länsstyrelser
samt Svenska landstingsförbundet. Några av de nämnda remissinstanserna
påpekar emellertid att de vid sitt ställningstagande till ortsavdragshöjningens
omfattning därmed inte ingått på frågan om en höjning
av avdragen till i paritet med de statliga avdragen är statsfinansiellt
genomförbar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar att frågan om att bereda skattelättnader
i de lägsta inkomstskikten undersökts i samband med de ändringar
av den statliga inkomstskatteskalan, som skedde 1952 och 1956, men
att det då visade sig att frågan inte lämpligen kunde lösas genom ändringar
i skalan för den statliga beskattningen utan i stället var en ortsavdragsfråga.
Om man önskar ge skattelättnader åt dem, vilkas inkomster ligger
inom eller nära existensminimum, är enligt länsstyrelsens mening en höjning
av ortsavdragen den rätta vägen.

Länsstyrelsen framhåller vidare att då de kommunala ortsavdragen senast
fastställdes stod det klart att de mycket ofullständigt skulle fylla uppgiften
att från beskattning undanta sådana inkomsttagare, som saknade ekonomisk
förmåga att betala skatt. Genom penningvärdeförsämringen under
1951 och de följande åren har de i detta avseende blivit helt otillräckliga,
något som ofta visar sig bland annat i besvären hos prövningsnämnden. Enligt
länsstyrelsens mening vållar den bristande jämvikten mellan statliga
och kommunala ortsavdrag på det hela taget en snedbelastning i beskattningen,
som blivit alltmera besvärande. Det är — även ur praktisk synpunkt
— föga lyckligt att skatt uttages på inkomster som saknar skattekraft
i egentlig mening.

Att de kommunala ortsavdragen nu föreslås bli höjda anses därför som
en nödvändig reform. Särskilt tillfredsställande finner länsstyrelsen det
vara att avdragen föreslås bli lika stora som de statliga avdragen och att
revisionen sålunda på denna punkt funnit sig kunna laga steget fullt ut.
Därmed skulle enligt länsstyrelsens uppfattning mycket vara vunnet i fråga
om ortsavdragssystemets balans.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Älvsborgs län, som
dessutom yttrar, att det från taxeringsmyndigheternas sida länge varit ett

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

önskemål att få till stånd enhetliga ortsavdrag vid taxeringen. Den anpassning,
som även i övrigt föreslagits mellan de båda ortsavdragssystemen,
innebär enligt länsstyrelsens mening en stor förbättring. Den åsyftade
överensstämmelsen mellan ortsavdragen måste medföra en förenkling i
taxeringsproceduren och ett underlättande för de skattskyldiga att själva
beräkna sin skatt. Länsstyrelsen erinrar vidare att det hävdats att den
hittills rådande bristande kongruensen mellan det statliga och det kommunala
ortsavdragssystemet orsakat så många problem inom beskattningen,
att den menligt inverkat på skattesystemets balans. Ett genomförande
av revisionens förslag skulle därför eliminera allvarliga olägenheter
och göra skattesystemet mindre svåröverskådligt.

De organisatoriska och praktiska fördelarna av lika ortsavdrag vid beskattningen
understrykes även av statens organisationsnämnd och Sveriges
håradsskrivarf örening.

Några av de remissinstanser, vilka tillstyrkt revisionens förslag, har berört
den i direktiven för de sakkunnigas uppdrag omnämnda frågan angående
en etappvis skeende höjning av de kommunala ortsavdragen upp
till i paritet med de statliga. Överståthållarämbetet anför sålunda att några
delade meningar om angelägenheten av den föreslagna reformen inte torde
föreligga. De redan från början otillräckliga kommunala ortsavdragen har
genom penningvärdets successiva fall kommit att i alltmer betydande mån
understiga levnadskostnadsminima. Ur denna synpunkt är en höjning av
ortsavdragen önskvärd. Med hänsyn till storleken av levnadskostnadsminima
och för att en lättnad i taxerings- och uppbördsarbetet jämväl skall kunna
vinnas torde en mindre höjning av de kommunala ortsavdragen än till i
nivå med de statliga avdragen inte böra ifrågakomma. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län framhåller att fördelarna med den föreslagna reformen skulle
i hög grad äventyras, om de eftersläpande kommunala ortsavdragen inte
på en gång lyftes upp till samma belopp som de statliga. Samtidigt som
länsstyrelsen tillstyrker revisionens förslag, framhåller länsstyrelsen därför
angelägenheten av att höjningen sker på en gång. Den tidigare utvecklingen
har för övrigt enligt länsstyrelsens mening tydligt visat svårigheterna att
återhämta eftersläpningen i fråga om de kommunala ortsavdragen. Länsstyrelserna
i Malmöhus och Norrbottens län anlägger i stort sett liknande
synpunkter.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet, som tillstyrker att de kommunala
avdragen skall höjas till i paritet med de statliga, anför.

Man torde numera på de flesta håll vara ense om att en snar sådan reform
är angelägen. Styrelsen har icke något att erinra mot att en sådan åtgärd
genomföres på en gång. Ett sådant förfaringssätt torde vara att föredraga
framför den tidigare praktiserade metoden att genomföra skattereformer
etappvis. Härigenom får man en klarare inblick i reformens finansiella
betydelse för kommunerna och staten. Styrelsen delar även de sakkunnigas

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

uppfattning att man först genom en höjning av de kommunala ortsavdragen
till i nivå med de statliga avdragen åstadkommer en effektiv lindring i
den kommunala skattebördan för de lägre inkomsttagarna och i vart fall
under en övergångsperiod jämväl för övriga skattskyldiga. Samtidigt uppnås
då den ökade balans i hela skattesystemet som enhetliga ortsavdrag
skulle medföra. Om man beaktar den totala skattebelastningen på samhällsmedlemmarna
torde emellertid slutresultatet av reformen i stort sett inskränka
sig till en omfördelning av skattebördorna.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anser det önskvärt att
full överensstämmelse i fråga om ortsavdragen åvägabringas vid den kommunala
och den statliga beskattningen och anför i anslutning härtill.

Man kunde tänka sig att den eftersträvade likformigheten skulle åstadkommas
stegvis genom ett antal med vissa års mellanrum återkommande
reformer av samma slag som den år 1950 beslutade. Ur kommunala synpunkter
skulle dock en sådan utväg knappast vara att rekommendera. Det
skulle nämligen vara att befara att kommunerna vid varje sådan delreform
skulle få tåla en som rimlig ansedd minskning i skatteunderlaget utan att
få någon kompensation. Delreformernas ekonomiska verkningar skulle
därigenom bli svåröverskådliga.

Förbundet tillstyrker därför att steget nu tages fullt ut och att de kommunala
ortsavdragen helt anpassas till de nuvarande statliga. Någon automatisk
samordning för all framtid av de kommunala och de statliga ortsavdragen
ställer sig förbundet dock avvisande till. En höjning av de kommunala
ortsavdragen är nämligen enligt förbundets mening förenad med
helt andra problem än en höjning av de statliga ortsavdragen.

Tjänstemännens centralorganisation anser att det kan diskuteras huruvida
höjningen av ortsavdragen skall ske på en gång upp till den nivå, som
motsvaras av de statliga avdragen, eller om reformen skall genomföras i
etapper. Organisationen, som ansluter sig till den i direktiven angivna målsättningen
om lika ortsavdrag vid den kommunala och den statliga beskattningen,
framhåller dock att ett realiserande av denna princip är förenat med
konsekvenser i ekonomiskt avseende. Vid bedömningen av de olika alternativ
till höjning av de kommunala ortsavdragen, som revisionen redovisat,
anses emellertid det av revisionen förordade förslaget vara att föredra. Den
större nettokostnad, som detta förslag medför i jämförelse med alternativ,
som endast innebär etapplösningar, anser organisationen inte vara av den
storleksordningen alt den uppväger fördelen av en enhetlig ordning i vad
gäller ortsavdragens konstruktion. I fråga om förslagets ekonomiska konsekvenser
anmärker emellertid organisationen att statens ökade kostnader
för kompensationen till kommunerna måste föranleda en motsvarande höjning
av den statliga beskattningen eller hindra en med nämnda belopp eljest
möjlig skattesänkning. Det hade därför enligt organisationens mening varit
önskvärt om den totala effekten av den inkomstomfördelning, som revisionens
förslag innebure, hade belysts.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Av de remissinstanser, som tillstyrkt revisionens förslag, har även länsstyrelserna
i Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län ävensom Svensk
industriförening något berört de statsfinansiella förutsättningarna för ett
genomförande av förslaget. Förstnämnda länsstyrelse framhåller sålunda
att en förutsättning för reformen bör vara att ortsavdragshöjningen genomföres
så att den inte får till följd kommunala utdebiteringshöjningar, vilka
skulle innebära ett överflyttande av skattebördan på flertalet skattskyldiga
med inkomster av en sadan storleksordning, att även efter höjningen beskattningsbar
inkomst förefinnes. Det bör vidare enligt samma länsstyrelses
mening förutsättas, att de statliga bidrag, som föreslås skola utgå till kommunerna,
inte skall täckas genom höjda statliga skatter i större omfattning
än som motsvaras av den lindring i kommunalskatten, som genom den
föreslagna reformen kommer olika skattskyldiga till del. Skulle ett sådant
övervältrande av skattebördan likväl inte kunna undvikas, måste enligt
länsstyrelsens mening sådana utvägar prövas att en höjning av den sammanlagda
uttaxeringen inte erfordras. Länsstyrelsen anser att det då ligger
närmast till hands att man stannar för ett lägre ortsavdragsalternativ.

Svensk industriförening anför att åtskilliga skattskyldiga med låg inkomst,
t. ex. småföretagare, kommer att beredas en mycket påtaglig lättnad
genom den föreslagna reformen. Emellertid finnes enligt föreningens mening
viss anledning till tvekan, eftersom det inte torde vara alldeles osannolikt
att en så pass kraftig allmän kommunalskattesänkning på längre sikt
kan medföra en ökning av den statliga beskattningen. Revisionen har visserligen
förutsatt att kommunerna själva skulle anpassa sig efter de nya högre
ortsavdragen och presumerat en fortgående förbättring av det kommunala
skatteunderlaget. Denna förbättring förefaller föreningen sannolik om man
ser på det senaste årtiondets utveckling men beror självfallet av konjunkturutvecklingen.
Om denna kan inga säkra prognoser göras och det finnes
enligt föreningens mening ingenting som utesluter att vårt land på längre
sikt skulle kunna drabbas av en konjunkturnedgång. I ett sådant läge är
det uppenbart att den statliga beskattningen måste skärpas men det är,
framhåller föreningen, även tänkbart att så även kan komma att ske om
man inte ytterst strikt faslslar att den nu föreslagna sänkningen av kommunalskatten
inte får direkt eller indirekt föranleda en höjning av statsskatten.
Skulle så ske förefaller det föreningen vara skäligen meningslöst
att genomföra den föreslagna reformen, enär resultatet i praktiken då endast
blir en övervältring av skattebördan från en inkomstgrupp till andra
grupper. Den grupp, som därvid torde bli svårast drabbad, är enligt föreningens
mening medelklassen, till vilken föreningen räknar småindustrin.

Riksskattenämnden intar en mera tveksam inställning till en höjning av
de kommunala ortsavdragen och anför.

Ur de synpunkter riksskattenämnden i första hand har att betrakta frågan
om storleken av ortsavdragen, finnes det icke någon anledning att hava

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

skilda belopp för statliga och kommunala ortsavdrag. Då ändamålet med
ortsavdragen rent principiellt är att från beskattning undantaga en viss
lägsta inkomst, som anses nödvändig för den skattskyldiges existens, synes
det rimligt att de kommunala och de statliga ortsavdragen äro lika. Det är
vidare ägnat att förenkla taxerings- och debiteringsarbetet att dessa ortsavdrag
överensstämma. Ur de nu nämnda synpunkterna är det önskvärt
att den föreslagna reformen genomföres.

Emellertid synas vissa förhållanden, som stå i samband med en höjning
av de kommunala ortsavdragen till i nivå med de statliga, böra närmare
beröras.

De inkomsttagare, som ba inkomster understigande av centrala uppbördsnämnden
fastställt existensminimum eller som kunna erhålla extra
avdrag för s. k. ömmande omständigheter, synas i stor utsträckning komma
att i realiteten icke bliva berörda av reformen. Detta beror på att summan
av ortsavdraget och högsta extra avdrag kommer att vara lika stor före
som efter reformen. Sin största skattelindrande betydelse torde reformen
därför komma att få i de inkomstklasser, som ligga närmast över ortsavdragen.
Därjämte komma de höjda ortsavdragen givetvis att medföra
total skattebefrielse för den grupp av skattskyldiga, som har lägre inkomster
än det föreslagna ortsavdraget. Frågan om vilka kategorier av inkomsttagare
som höra till sistnämnda grupp är ur beskattningssynpunkt av betydande
intresse. Bland annat höra hit de fall där föräldrars inkomster på
ett eller annat sätt överflyttats på barn. I detta sammanhang må erinras
om att landsorganisationen i yttrande angående förslag till nya skatteskalor
(se proposition nr 88/1956 sid. 15) uttalat att de lägsta inkomstskikten icke
böra komma i åtnjutande av oproportionerligt höga skattelättnader utan
en ingående analys av dessa gruppers skattekraft. En sådan undersökning
synes böra komma till stånd.

En annan sådan följd av högre ortsavdrag, som bör uppmärksammas i
detta sammanhang, är att den »tröskel» som nu finnes vid övre gränsen för
de statliga ortsavdragen kommer att bliva högre, om de kommunala ortsavdragen
bringas i paritet med de statliga, och att till följd härav progressionen
blir stor i dessa låga inkomstskikt. Den nuvarande olikheten mellan
statliga och kommunala ortsavdrag innebär i detta hänseende en mjukare
övergång.

Vidare kan anföras, att en viss stegring i beskattningens allmänna progressivitet
uppkommer som följd av att enligt förslaget den totala skatten,
i kronor räknat, minskar mera i lägre inkomstklasser än i högre (se sid. 241
i betänkandet).

Sveriges lantbruksförbund anför liknande synpunkter och framhåller
dessutom att kommunernas nuvarande finansiella ställning med stora anspråk
på investeringar och små lånemöjligheter pekar på att tidpunkten
för ett genomförande av den föreslagna reformen nu är mindre väl vald.
Avvecklingen av garantiskatten kan dessutom i vissa kommuner åstadkomma
sådana rubbningar i kommunernas finanser, att dessa inte kan
bära den ytterligare skatteförlust, som ökade ortsavdrag medför. Eftersom
staten förutsatts skola taga på sig kostnaderna för ortsavdragshöjningen,
måste ju detta också enligt förbundets mening medföra, att staten måste
taga ut skattemedel genom ökade statsskatter eller genom alt inte minska

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

de nu utgående. Förbundet anser att härigenom en skatteövervältring kan
ske — troligen på de progressivt beskattade —- i en omfattning som man
inte känner. Vid vägningen av för- och nackdelar av den föreslagna reformen
har förbundet dock kommit till den uppfattningen, att revisionens förslag
bör genomföras på det sätt revisionen föreslagit.

En i viss mån tveksam inställning redovisas av Kooperativa förbundet,
som framhåller att förbundet tidigare i sitt yttrande över 1955 års statsskatterevisions
förslag uttalat sig för en höjning av de kommunala ortsavdragen.
Förbundet vill därför i princip tillstyrka att en viss höjning av
avdragen sker i överensstämmelse med direktiven, vilka tar sikte på att i
främsta rummet lätta den direkta skattebördan för de små och minsta inkomsttagarna.
Den samhällsekonomiska situationen är emellertid enligt förbundets
mening så ansträngd att mera betydande skattesänkningar kan befaras
medföra risker för ett skärpt inflationstryck. Det framstår därför som
angeläget att en ingående prövning sker av frågan huruvida revisionens
maximialternativ är praktiskt genomförbart. Skulle det vid en sådan prövning
visa sig att av samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl en nedprutning
bör ske, förordar förbundet att största möjliga hänsyn tages till
barnfamiljernas ekonomiska intressen.

En mindre höjning av ortsavdragen än den revisionen
föreslagit förordas — såsom tidigare nämnts — uttryckligen av statskontoret,
näringslivets skattedelegation, Landsorganisationen, Sveriges akademikers
centralorganisation och Sveriges fastighetsägareförbund. De båda förstnämnda
remissinstanserna föreslår, att höjningen skall begränsas till det
av revisionen redovisade lägsta ortsavdragsalternativet. Landsorganisationen
och Sveriges akademikers centralorganisation framför däremot egna
förslag till höjning av ortsavdragen, medan Sveriges fastighetsägareförbund
inte intar någon bestämd ståndpunkt i fråga om höjningens storlek.

Statskontoret framhåller, att ett genomförande av revisionens förslag visserligen
skulle medföra en kommunal skattesänkning av inte oväsentlig
omfattning men att samtidigt en ökning av den statliga beskattningen åtminstone
på lång sikt svårligen synes kunna undvikas. Med hänsyn till
statsskatternas progressiva natur torde härvid inte obetydliga skatteövervältringsproblem
uppkomma. Statskontoret anser därför att en reform av
de kommunala ortsavdragen i första hand bör inriktas på en sådan höjning,
som kommunerna skulle kunna bära utan speciell kompensation från statens
sida. Därest likväl det av revisionen framlagda förslaget till kompensation
åt kommunerna prövas böra läggas till grund för en avdragshöjning,
bör i varje fall högre avdragshöjning än enligt revisionens lägsta alternativ
inte nu beslutas.

Näringslivets skattedelegation anlägger i stort sett samma synpunkter
som riksskattenämnden samt tillägger — under hänvisning till den bety -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

dande merbelastning å statsverket under en obestämd tid framåt, som den
föreslagna kompensationen till kommunerna anses komma att medföra —
att det är tvivelaktigt om förslaget vid sådant förhållande kan anses innebära
en skattelindring eller allenast en omfördelning av skattebördan. Delegationen
erinrar vidare, att de skatteeffekter, som skulle uppkomma efter ett
genomförande av revisionens förslag, bestyrker att de nuvarande bristerna
i skattesystemet inte kan avhjälpas genom enstaka ändringar i skatteförfattningarna
utan att härför kräves en genomgripande omläggning av skattesystemet,
främst innefattande en generell lättnad i det direkta skattetrycket.
Ändringarna synes framför allt böra inriktas på att mildra verkningarna av
de nuvarande marginalskattesatserna i de statliga inkomstskatteskalorna.
Delegationens yttrande utmynnar i en hemställan att revisionens förslag
inte måtte genomföras, att en allsidig utredning igångsättes, syftande till en
genomgripande omläggning av den statliga beskattningen ävensom till sådana
ändringar i bestämmelserna rörande kommunernas beskattningsunderlag,
som kan befinnas påkallade och utan oskälig belastning av statsverket
möjliga att genomföra, samt att denna utredning, som även bör omfatta en
analys av de lägsta inkomsttagarnas skattekraft, måtte bedrivas med sådan
skyndsamhet att därpå grundade förslag kan föreläggas 1958 års riksdag.
Delegationen ställer sig emellertid inte avvisande till varje tanke på en
omedelbar höjning av de kommunala ortsavdragen. Med hänsyn till att det
kommunala skatteunderlaget stegrats väsentligt mer än vad levnadskostnaderna
stigit samt till kommunernas finansiella ställning i övrigt är det
enligt delegationens uppfattning sannolikt att en höjning av ortsavdragen
enligt revisionens lägsta alternativ i flertalet kommuner inte skulle behöva
föranleda någon höjning av utdebiteringen utan endast få till följd att en
eljest möjlig sänkning måste utebli. Under inga omständigheter bör höjningen
därför få föranleda annat statligt stöd till kommunerna än som må
kunna komma i fråga enligt förordningen den 18 maj 1951 angående bidrag
till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner.

Landsorganisationen framhåller att en höjning av de kommunala ortsavdragen
är motiverad redan av det skälet att avdragens realvärde undergått
en betydande försämring sedan avdragen senast fastställdes. Skäl kan
därutöver anföras för eu anpassning mellan de kommunala och de statliga
avdragen. Men landsorganisationen är tveksam om en sådan anpassning
bör ske på en gång och detta främst av två skäl. Organisationen anför.

Dels kan den samhällsekonomiska situationen vara sådan, att en skattesänkning
av för full paritet erforderlig storlek kan bedömas som för tillfället
olämplig, dels kan det finnas uppgifter av högre angelägenhetsgrad
för samhällets inkomstomfördelande politik än eu höjning av de kommunala
ortsavdragen till full paritet med de statliga.

I sitt för ett år sedan avgivna yttrande över 1955 års statsskatterevisions
betänkande anslöt sig LO till den uppfattning, som finansministern uttalat
i 1956 års statsverksproposition, nämligen atl en skattesänkning i ett läge,
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 97

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

karakteriserat av övertryck i samhällsekonomin, skulle accentuera en bristande
samhällsekonomisk balans. LO kan inte finna, att underlaget för en
dylik bedömning sedan dess har förändrats på ett avgörande sätt. Samhällsekonomiska
överväganden talar sålunda enligt LO:s uppfattning emot tanken
att nu höja ortsavdragen mera än som kan vara motiverat av en önskan
om att återställa de kommunala ortsavdragens realvärde.

Inte heller rättviseskäl synes kunna åberopas för full anpassning av de
kommunala ortsavdragen till de statliga, så länge inte barnfamiljerna erhållit
full kompensation för den förlust, som de åsamkats genom barnbidragens
starkt minskade realvärde. I sitt nyss omnämnda yttrande påtalade
LO det förhållandet, att bland de grupper med låga inkomster, som i första
hand skulle gynnas av en sänkning av den statliga inkomstskatten, återfanns
ett betydande antal skattskyldiga med jämförelsevis god skatteförmåga.
LO ansåg det tveksamt om ekonomiska lättnader i första hand borde
vinnas genom skattesänkning och förordade en expertutredning i syfte att
vinna en mera fullständig belysning av frågan om bärkraften och behovet
av skattelättnader i de lägre inkomstskikten. Vad LO uttalat vid detta tillfälle
har sin tillämpbarhet även på det nu föreliggande förslaget till höjning
av de kommunala ortsavdragen. Inte heller 1956 års kommunalskatterevision
har nämligen ägnat någon uppmärksamhet åt denna enligt LO:s mening
grundläggande fråga.

Landsorganisationen uttalar därför viss tveksamhet gentemot revisionens
förslag och förordar i stället att höjningen begränsas till vad som är motiverat
av den sedan år 1950 inträffade penningvärdeförsämringen. Organisationen
föreslår att ortsavdraget för gift i ortsgrupp V höjes till 3 000
kronor och avdraget för ensamstående utan försörjningsskyldighet i samma
ortsgrupp till 1 800 kronor. För ensamma skattskyldiga med underhållsskyldighet
mot barn föreslås avdraget i nämnda ortsgrupp höjt till samma
belopp som för gift skattskyldig eller 3 000 kronor, d. v. s. i enlighet med
revisionens förslag. Motsvarande höjning bör ske av avdragen i övriga ortsgrupper.
Statens kostnader vid full kompensation till kommunerna för
skattebortfallet beräknar landsorganisationen komma att med cirka 180
milj. kronor understiga kostnaderna för det av revisionen förordade ortsavdragsalternativet.
Om det totala utrymmet för skattesänkningar skulle
möjliggöra en höjning av statsutgifterna av den storlek, som revisionens
förslag förutsätter, bör enligt landsorganisationens mening dess förslag till
höjda ortsavdrag kombineras med ökat stöd till barnfamiljerna, antingen
genom en höjning av de allmänna barnbidragen utöver vad som nu planerats
eller genom kompensation för den höjning av hyreskostnaderna, som
barnfamiljerna kan bli utsatta för till följd av en kommande avveckling av
de generella bostadssubventionerna.

Sveriges akademikers centralorganisation anser det uppenbart att revisionens
förslag jämfört med en sänkning av uttagningsprocenten för den
statliga inkomstskatten till 90, vilken sänkning kostnadsinässigt ungefärligen
skulle motsvara den föreslagna kompensationen till kommunerna i
initialstadiet, inte leder till en skattesänkning för alla, utan i stället innebär

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

en skatteövervältring från vissa grupper av skattskyldiga till andra grupper.
Denna omfördelning av skattebördan är enligt organisationens mening till
särskild nackdel för den kvalificerade arbetskraften. Den högskoleutbildade
arbetskraften, som redan vore missgynnad i skatteavseende, skulle
komma att ytterligare missgynnas. Samhällsekonomiskt skulle reformen
medföra stora risker för ökad kommunal utgiftsexpansion. Den reella
skatteprogressiviteten skulle vidare enligt organisationens mening skärpas
på ett olyckligt sätt. Ur vissa synpunkter ter det sig enligt organisationens
mening tilltalande att de kommunala ortsavdragen göres lika stora som de
statliga men organisationen anser att revisionen överdrivit betydelsen av
denna likställighet. Inte heller kan argumenten att existensminimum inte
bör beskattas eller att starka skäl talar för en skattesänkning för de lägsta
inkomsttagarna tillmätas avgörande betydelse. Behovet av skattelättnader
för de personer, som registreras i de lägsta inkomstskikten, är inte heller
klarlagt. Mot denna bakgrund anser sig organisationen inte kunna tillstyrka
att revisionens förslag genomföres i oförändrat skick. Med hänsyn till penningvärdeförsämringen
anser organisationen dock att en viss höjning av
de kommunala ortsavdragen kan vara motiverad, varvid en systematisering
av avdragen bör ske enligt samma principer som gäller för de statliga. Organisationen
föreslår, att det kommunala ortsavdraget för gift höjes till 3 000
kronor, för ensamstående skattskyldig med underhållsskyldighet mot barn
till 2 250 kronor och för ensamstående till 1 500 kronor, allt avseende skattskyldig
i ortsgrupp V, och att motsvarande höjning sker i övriga ortsgrupper.
Höjningen anses kunna genomföras utan höjning av de kommunala
utdebiteringarna under förutsättning att kommunerna ålägger sig utgiftsbegränsningar
och för en mera realistisk avgiftspolitik. Organisationen anför
slutligen att om det av revisionen uppställda målet om en skattesänkning
för alla skall i realiteten kunna uppnås från mera långsiktiga utgångspunkter,
en höjning av de kommunala ortsavdragen bör kombineras med
en samtidig sänkning av uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten
till 90.

Sveriges fastighetsägareförbund noterar visserligen med tillfredsställelse
att genom den omläggning av fastighetsbeskattningen, som ägt rum, en
skattskyldig, som redovisar inkomst av fast egendom, blivit i fråga om det
kommunala ortsavdraget likställd med andra skattskyldiga, men enligt förbundets
mening innebär detta dock endast att en av de med fastighetsbeskattningen
förbundna orättvisorna blivit eliminerad. Samma skäl, som
talar för en höjning av de kommunala ortsavdragen i syfte att tillgodose de
mindre inkomsttagarna, anser förbundet principiellt kunna åberopas till stöd
för att någon extra skattebelastning av fastigheter inte bör ifrågakomma.
Enligt förbundets mening bör det vara ett mera primärt intresse att avskaffa
ett system, som innebär beskattning av obefintlig inkomst, än alt
åstadkomma lindring i beskattningen av inkomst, som dock faktiskt

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

finnes, särskilt som de nu gällande reglerna om avdrag för ömmande omständigheter
i stor utsträckning torde möjliggöra undantagande från beskattning.
Förbundet anser därför att en reform i fråga om de kommunala
ortsavdragen inte bör genomföras annat än i samband med fastighetsskattens
avskaffande. Förbundet anser vidare att revisionens förslag inte innebär
en skatteminskning utan en övervältring under en lång övergångstid av
en inte oväsentlig del av den kommunala skattebördan mellan olika skattskyldiga,
varjämte förslaget skulle medföra en omvandling — såvitt avser
kompensationen från staten till kommunerna under vissa år — av den proportionella
kommunala skatten till en progressiv. En verklig skattelättnad
anser förbundet endast kan uppnås genom en beskärning av kostnaderna i
den offentliga hushållningen. Strävandena i denna riktning främjas enligt
förbundets mening inte, såvitt angår kommunerna, om staten tar på sig
någon del av kommunernas kostnader. Förbundet anser därför riktigare
att nu endast medge en mindre höjning av de kommunala ortsavdragen
och endast i en mycket begränsad skala samt då ett dokumenterat behov
föreligger bereda kommunerna täckning för det minskade skatteunderlaget.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska företagares
riksförbund och Sveriges köpmannaförbund anser den föreslagna reformeringen
av de kommunala ortsavdragen i princip motiverad men förordar,
att reformen skall anstå. Enligt hantverks- och småindustriorganisationens
mening bör, innan den föreslagna åtgärden genomföres,
en allmän översyn ske av hela skattesystemet i syfte att åstadkomma
en automatiskt verkande anpassning till penningvärdeförsämringen. Svenska
företagares riksförbund anser att reformen inte bör träda i kraft förrän
näringslivet beretts tillfälle konsolidera sin ekonomiska ställning, vilket enligt
förbundets mening kan ske genom en sänkning av företagsbeskattningen
och ett borttagande av investeringsavgiften. Köpmannaförbundet förklarar
för sin del att det framlagda förslaget inte synes vara av sådan angelägenhetsgrad
att det nu bör genomföras. Förslaget bör tills vidare få vila medan
resultatet av sänkt repartitionstal vid fastighetsbeskattningen avvaktas.
Under tiden bör familj ebeskattningen omprövas och i samband därmed en
utredning göras angående skattekraften i de lägsta inkomstskikten.

Frågan om en indexreglering av ortsavdragen har berörts
av kammarrätten och länsstyrelsen i Malmöhus län. Kammarrätten anför
i denna fråga följande.

I detta sammanhang vill kammarrätten ifrågasätta, om icke ortsavdragen
— såväl de kommunala som de statliga — borde med vissa mellanrum omprövas
med hänsyn till fortgående förändringar i levnadskostnaderna. Genom
en snabbare anpassning av ortsavdragen efter rådande prisläge skulle
den skatteskärpning, som följer av ett försämrat penningvärde, i någon mån

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

kunna undvikas. Infördes en sådan ordning, skulle icke samma anledning
längre föreligga för staten att kompensera kommunerna för inkomstbortfall
till följd av höjda ortsavdrag som hittills.

Departementschefen

Vid 1956 års riksdag genomfördes efter förslag i proposition nr 88 en
sänkning av den statliga inkomstskatten för fysiska personer med verkan
från och med den 1 januari 1957. Skattesänkningen kom till stånd genom
en justering av skatteskalorna och innebar lättnader åt alla skattskyldiga
samtidigt som inkomsttagarna i de lägre skikten tillförsäkrades den relativt
största andelen av sänkningen. Det nu framlagda förslaget om en höjning
av de kommunala ortsavdragen är att se som en fortsättning på den
kommunala sidan av en allmän skattesänkning med tyngdpunkten förlagd
till de lägre inkomstskikten.

De av kommunalskatterevisionen redovisade undersökningarna visar klart
kommunalskattens dominerande roll för inkomsttagarna i lägre inkomstskikt.
Beträffande gifta skattskyldiga är det först vid årsinkomster på omkring
20 000 kronor, som den totala skatten är lika fördelad på statsskatt
och kommunalskatt. För ensamstående skattskyldiga är kommunalskatten
större än statsskatten för alla inkomsttagare under 10 000 kronor. Ett par
exempel som belyser det kommunala skattetrycket må här återgivas (jfr
tabellen s. 20). En gift skattskyldig med 6 000 kronors årsinkomst får, om
han är bosatt i en kommun (ortsgrupp III) där den kommunala utdebiteringen
uppgår till 12 kronor, erlägga statsskatt med 156 kronor men kommunalskatt
med inte mindre än 445 kronor. Uppgår årsinkomsten till 10 000
kronor blir statsskatten 543 kronor och kommunalskatten 925 kronor. I
kommuner med högre utdebitering än 12 kronor är kommunalskattens
dominans ännu mer framträdande.

I den tidigare omnämnda propositionen nr 88 till 1956 års riksdag underströks
starkt alt mera betydande skattelättnader för inkomsttagare i
de lägre inkomstskikten inte kunde åstadkommas annat än genom en höjning
av ortsavdragen och då i första hand de kommunala. Även om den då
genomförda sänkningen av statsskatten hade sin tyngdpunkt förlagd till
de lägre inkomstskikten uppgick skattesänkningen för den enskilde skattebetalaren
i dessa inkomstskikt likväl till relativt sett ganska begränsade
belopp. En gift inkomsttagare med årsinkomst av 6 000, 8 000 respektive
10 000 kronor fick sålunda sin statsskatt sänkt med 31, 70 respektive 109
kronor. En höjning av de kommunala ortsavdragen ger — under förutsättning
av oförändrad kommunal utdebitering — helt andra möjligheter till
skattelättnader i dessa inkomstskikt. Sålunda skulle, såsom tidigare visats,
en gift skattskyldig erhålla en sänkning av sin kommunalskatt med omkring
220 kronor vid eu höjning av de kommunala ortsavdragen till samma

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

belopp som de statliga. I kommuner med högre utdebitering än 12 kronor
blir skattelättnaden i motsvarande mån högre.

Kommunalskatterevisionens förslag att på en gång höja de kommunala
ortsavdragen till i nivå med de statliga har i princip godtagits av så gott
som samtliga myndigheter och organisationer, vilka haft att avgiva yttrande
över förslaget. Från en del håll har dock framkommit kritik. I den
mån denna är att hänföra till en bedömning av de statsfinansiella konsekvenserna
av det förordade statsbidragssystemet skall jag strax återkomma
därtill. I detta sammanhang avser jag endast att med några ord beröra vissa
mera allmänna synpunkter på frågan om behovet av att nu åstadkomma
paritet mellan de kommunala och statliga avdragen.

I vissa remissyttranden har som skäl mot en höjning av de kommunala
ortsavdragen till i nivå med de statliga åberopats att den verkliga skatteförmågan
hos inkomsttagarna inom de lägre inkomstskikten inte blivit närmare
klarlagd. Man torde härmed bland annat ha åsyftat att inom denna
grupp återfinnes många yngre ogifta skattebetalare, som av olika anledningar
har större skattekraft än vad den nominellt redovisade inkomsten
utvisar. I och för sig finns det säkerligen visst fog för ett sådant betraktelsesätt.
Emellertid skulle, såsom även konnnunalskatterevisionen understrukit,
en uppräkning av de kommunala ortsavdragen i föreslagen omfattning
medföra att huvudparten av skattesänkningen lägges på familjerna
och ensamstående skattskyldiga med försörjningsskyldighet mot barn. Av
revisionens beräkningar framgår att en höjning av de kommunala ortsavdragen
till samma belopp som de statliga skulle, under förutsättning av
oförändrad kommunal utdebitering, innebära en sänkning av den kommunala
inkomstskatten med cirka 480 miljoner kronor. Av detta belopp
kommer inte mindre än cirka 373 miljoner kronor på gifta skattskyldiga och
ensamstående skattskyldiga med försörjningsskyldighet mot barn. Hur
mycket av det återstående beloppet 107 miljoner kronor, som belöper på
den kategori yngre ogifta personer som åsyftas i remissyttrandena, kan inte
med säkerhet avgöras. Det förtjänar emellertid påpekas att kategorien ogifta
skattskyldiga självfallet även inrymmer ett stort antal äldre personer, som
inte kan anses ha den högre skattekraft som många ungdomar otvivelaktigt
besitter. Det nu anförda visar enligt min mening att tillräckliga skäl inte
finns för ett generellt påstående att en ortsavdragsreform skulle medföra
oproportionerligt stora skattelättnader för sådana skattskyldiga vilka endast
har en skenbart låg skattekraft.

Från några håll har framhållits att enhetliga ortsavdrag vid den statliga
och kommunala beskattningen kommer att medföra att övergången från
helt skattefri till skattepliktig inkomst blir mera markerad. I detta förhållande
har man velat se en viss olägenhet, ett »tröskelproblem», och menat
att den nuvarande ordningen innebär en mjukare övergång. I anledning
härav vill jag påpeka, att det ligger i sakens natur att ett system med

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

ortsavdrag alltid innebär att skatteplikt inträder när inkomsten överstiger
en viss gräns och att lägre inkomster är helt fria från skatt. Någon tröskel
skapas inte härigenom eftersom alla får åtnjuta samma avdrag. Man kan
självfallet icke bibehålla en beskattning på en inkomst, som man erkänner
vara så låg att den inte medger täckning av de allra mest ofrånkomliga utgifterna
för försörjningen, endast av den anledningen att den skatt som
utgår för skattskyldiga i närmast däröver liggande inkomstskikt då inte
skall framstå som en i förhållande till det skattefria bottenskiktet alltför
hög belastning. Det avgörande i detta sammanhang är uppenbarligen att en
höjning av de kommunala ortsavdragen kommer att medföra en väsentlig
skattelättnad såväl för den som nu har en så liten inkomst att den understiger
det statliga ortsavdraget som för inkomsttagarna i skikten närmast
däröver.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgar har konnnunalskatterevisionen
funnit att en kommunal ortsavdragsreform inte kan genomföras
i den av revisionen föreslagna omfattningen utan att staten lämnar
bidrag till kommunerna. I sådant hänseende har revisionen föreslagit
att statsbidrag skall utgå under de tre första åren efter reformens ikraftträdande
i sådan utsträckning att alla kommuner erhåller full kompensation
för det genom ortsavdragshöjningen förorsakade inkomstbortfallet.
Därefter skall under en femårsperiod en reducering av statsbidraget komma
till stånd. I ett följande avsnitt kommer det föreslagna statsbidragssystemet
att närmare behandlas. 1 anslutning till vissa uttalanden under remissbehandlingen
vill jag emellertid redan här något beröra statsbidragsgivningens
allmänna omfattning.

Tidigare har nämnts att statsbidraget under de tre första åren kommer
att uppgå till omkring 480 miljoner kronor per år. Med hänsyn till den höjning
av statsskatten, som blir en följd av det minskade kommunalskatteavdraget
vid den statliga taxeringen, beräknas statens nettokostnad bli omkring
67 miljoner kronor lägre eller sålunda 413 miljoner kronor. Sedan
reduceringen genomförts beräknas statens bruttokostnad ha nedgått till
cirka 200 miljoner kronor per år. Hur stor nettokostnad detta motsvarar
kan inte nu med säkerhet anges. De av revisionen framräknade kostnaderna
baserar sig på 1955 års taxeringar och de kommunala utdebiteringssatserna
för år 1956. Med hänsyn till att en ortsavdragshöjning kan träda i kraft först
den 1 januari 1958 kan det förutses, att kostnaderna blir något högre än vad
revisionen angivit. En inom finansdepartementet gjord överslagskalkyl utvisar,
att bruttokostnaden vid full kompensation för den av revisionen föreslagna
höjningen av ortsavdragen kommer att uppgå till omkring 500 miljoner
kronor för år och nettokostnaderna till cirka 425 miljoner kronor för
år. Till väsentlig del beror de ökade kostnaderna på att fler skattskyldiga
på grund av den allmänna inkomstförbättringen beräknas kunna helt ut -

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

nyttja höjningen av ortsavdragen. Någon omräkning av revisionens siffermaterial
i dess olika detaljer har emellertid inte verkställts, varför i detta
hänseende revisionens beräkningar följts såväl i detta kapitel som i den
följande framställningen.

I kommunalskatterevisionens uppdrag har inte ingått att taga ställning
till huruvida det ur statsfinansiell eller samhällsekonomisk synpunkt föreligger
utrymme för att nu genomföra en kommunal ortsavdragsreform i
föreslagen omfattning. Frågan härom har närmare behandlats i årets finansplan.
Denna har gjorts upp med hänsyn tagen bland annat till de kostnader,
som uppkommer vid ett genomförande av en ortsavdragsreform i enlighet
med kommunalskatterevisionens förslag. I denna del torde jag sålunda få
hänvisa till den bedömning som skett i finansplanen. Med hänsyn till att en
höjning av de kommunala ortsavdragen kan ske tidigast från den 1 januari
1958 har i årets riksstatsförslag endast upptagits halva årskostnaden för
reformen.

Under remissbehandlingen har gjorts gällande att den föreslagna höjningen
av de kommunala ortsavdragen och den därtill knutna kompensationen
till kommunerna medför en icke godtagbar omfördelning av skattebördan.
De som givit uttryck åt denna mening synes hysa den uppfattningen
att det utrymme som nu kan föreligga för en skattesänkning bör
utnyttjas för en sänkning av den statliga inkomstskatten. Sålunda framhåller
t. ex. näringslivets skattedelegation att möjliga ändringar i skattesystemet
framför allt bör inriktas på att mildra verkningarna av de nuvarande
marginalskattesatserna i de statliga inkomstskatteskalorna. Sveriges
akademikers centralorganisation anser det uppenbart att revisionens förslag
jämfört med en sänkning av uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten
till 90, vilken sänkning kostnadsmässigt ungefärligen skulle motsvara
den föreslagna kompensationen till kommunerna, inte leder till en
skattesänkning för alla utan i stället innebär en skatteövervältring från
vissa grupper av skattskyldiga till andra grupper.

Enligt min mening förbiser man härvid en väsentlig sida av problemet.
Det kan icke råda någon tvekan om alt det är en lättnad i det kommunala
skattetrycket såväl i de allra lägsta inkomstskikten som i de stora mellanskikten
som i dagens läge är den mest angelägna skattereformen. Från principiella
utgångspunkter kan man naturligtvis hävda att statsmakterna lagstiftningsvägen
skall fastställa kommunala ortsavdrag, som motsvarar ett
skäligt existensminimum, och att det sedan är kommunernas sak att se till
att skattetrycket inom kommunerna hålles på en sådan nivå att ortsavdragshöjningen
ger den avsedda skattelättnaden. Det är emellertid helt orealistiskt
att tro att kommunerna skulle kunna på en gång själva hära ett inkomstbortfall
av den storlek, som det här måste bli fråga om. Vill man
genomföra en lättnad i det kommunala skattetrycket, kan detta icke ske på
annat sätt än att staten lämnar kommunerna hjälp under en övergångstid

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

för att bereda kommunerna möjlighet att anpassa sig efter förändringen
i det kommunala skatteunderlaget. Jag kan inte inse att detta skulle leda
till en icke önskvärd omfördelning av skattebördan. En bidragsgivning med
detta syfte skiljer sig i princip inte från annan statlig bidragsgivning till
kommunerna. I båda fallen är det fråga om att använda medel, som anskaffats
genom statlig beskattning, för att bestrida kostnader för kommunal
verksamhet och därigenom minska det kommunala skattetrycket. Det borde
icke råda några delade meningar om att de nuvarande låga kommunala ortsavdragen
medför att de mindre inkomsttagarna får bära en i förhållande
till deras skattekraft för stor del av kommunernas utgifter. Mot bakgrunden
av detta faktiska förhållande måste väl en kommunal ortsavdragsreform,
som genomföres med stöd av statliga bidrag, tvärtemot vad som göres gällande
i vissa remissyttranden, i stället leda till en riktigare fördelning av
den totala skattebördan.

Med hänvisning till det anförda vill jag för min del förorda att en kommunal
ortsavdragsreform nu genomföres i huvudsaklig överensstämmelse
med det av kommunalskatterevisionen framlagda förslaget. Jag tillstyrker
sålunda att de kommunala ortsavdragen höjes till samma belopp som nu
gällande statliga avdrag och att även i övrigt en direkt anpassning sker till
det statliga ortsavdragssystemet. Höjningen bör träda i kraft den 1 januari
1958 och sålunda första gången tillämpas i fråga om den preliminära skatten
för år 1958. Kommunerna bör erhålla kompensation i huvudsaklig överensstämmelse
med det av revisionen förordade statsbidragssystemet. Jag
kommer att i ett följande avsnitt närmare behandla de med statsbidragsgivningen
sammanhängande spörsmålen.

V. Ortsavdragens avvägning mellan olika kategorier av

skattskyldiga

Revisionen

Enligt revisionens förslag skall de kommunala ortsavdragen fastställas
till följande belopp.

Ortsavdragskategori

Ortsgrupp

I

II

III

IV

V

Gift skattskyldig....................

3 360

3 520

3 680

3 840

4 000

Ensam skattskyldig med barn........

2 520

2 640

2 760

2 880

3 000

Ensamstående skattskyldig...........

1 680

1 760

1 840

1 920

2 000

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Revisionen framhåller att det bör uppmärksammas att en uppräkning av
de kommunala avdragen till i nivå med de statliga medför en proportionsvis
större ökning för de gifta än för de ensamstående. I ortsgrupp V är
sålunda för ensamstående skattskyldiga det kommunala ortsavdraget för
närvarande 1 400 kronor medan det statliga avdraget är 600 kronor större
eller 2 000 kronor. För gifta skattskyldiga i samma ortsgrupp är däremot det
statliga avdraget dubbelt så stort som det gällande kommunala avdraget,
4 000 respektive 2 000 kronor. De gifta skattskyldiga får därför vid en höjning
av de kommunala avdragen till i nivå med de statliga relativt sett en
större ortsavdragshöjning än de ensamstående. Revisionen anser det välmotiverat
att tyngdpunkten vid en höjning av de kommunala ortsavdragen
förlägges till familjerna.

Den direkta anpassningen mellan de båda ortsavdragssystemen medför
vidare att ett särskilt ortsavdrag för ensamstående med underhållsskyldighet
mot barn införes även vid den kommunala beskattningen. Enligt revisionens
mening tillgodoses härigenom i väsentlig mån önskemålen om en lindring
i skattebördan för dessa skattskyldiga, varjämte en lättnad åstadkommes
i det praktiska taxeringsarbetet.

Revisionen påpekar att den bibehållit den nuvarande spännvidden mellan
ortsavdragen i olika ortsgrupper och att spännvidden mellan ortsavdragen i
högsta och lägsta tillämpade ortsgrupp (ortsgrupp II ) fortfarande är 12 %.
Att revisionen föreslagit ett särskilt avdrag för ortsgrupp I beror på att
denna ortsgrupp inte är formellt avskaffad och att stadgandena i 48 §
kommunalskattelagen, liksom i 8 § förordningen om statlig inkomstskatt,
fortfarande innehåller föreskrifter om avdrag i denna ortsgrupp.

Inom revisionen har diskuterats möjligheterna att bestämma ortsavdragen
till jämna hundratal kronor. Revisionen anför härvidlag.

Ortsavdragsbeloppen skulle onekligen härigenom bli lätthanterligare och
detta skulle måhända kunna innebära en viss förenkling i det praktiska taxeringsarbetet.
Vi har emellertid avstått från att lägga fram förslag i detta
hänseende. Skälen härför har varit, att en dylik avjämning av ortsavdragen
åstadkommer både att den nuvarande spännvidden mellan ortsavdragen i
högsta och lägsta ortsgrupp vanligtvis blir en annan än nuvarande 12 %
samt att den nuvarande principen om 4 % intervall mellan ortsavdragen i
olika ortsgrupper helt bryts, varvid i vissa fall ortsavdragen för samma kategori
av skattskyldiga kommer alt uppgå till samma belopp i olika ortsgrupper.
Vidare torde en avjämning av ortsavdragen inte medföra någon mera
påtaglig förenkling i taxeringsarbetet så länge inte de taxerade inkomsterna
kan avjämnas. Det har emellertid inte ankommit på oss att framlägga förslag
i sistnämnda hänseende.

Remissyttrandena

Revisionens framhållande av att vid en höjning av de kommunala ortsavdragen
till i paritet med de statliga avdragen tyngdpunkten i
skattesänkningen kommer att förläggas till familjerna och en -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

samma skattskyldiga med underhållsskyldighet mot barn har inte mött
någon principiell erinran från remissinstansernas sida. Socialstyrelsen påpekar
dock i fråga om skattelindringen för familjerna att det bör uppmärksammas
att det här är fråga om en skattesänkning för de gifta och att omkring
hälften av denna stora grupp utgöres av gifta utan hemmavarande
barn. Enligt styrelsens mening förtjänar det att framdeles övervägas huruvida
man inte bör i större utsträckning än som skett i revisionens förslag
förlägga tyngdpunkten av en skattesänkning på barnfamiljerna.

Liknande synpunkter anlägges av Kooperativa förbundet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter huruvida inte barnförsörjningskostnadernas
beaktande vid beskattningen kan upptas till utredning
och prövning i samband med det nyligen framlagda förslaget om avdrag
för barns studier.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som tillstyrker revisionens förslag
i fråga om ortsavdragens storlek, anför.

Länsstyrelsen har härmed icke velat taga bestämd ställning till den för
beskattningens rättvisa utformning betydelsefulla frågan om ortsavdragens
inbördes avvägning. 1949 års skatteutredning har såsom skäl för att det
statliga avdraget för ogifta skulle vara hälften så stort som avdraget för
gifta — ehuru levnadskostnadsrelationen snarare är 2/3 — hänvisat till att
de lägst taxerade, ensamstående inkomsttagarna i stor utsträckning äro
ungdomar, vilka ännu icke i egentlig mening trätt ut i förvärvslivet och
vilka i allmänhet bo i sina föräldrahem, biträda föräldrarna i deras jordbruk
o. s. v. Uppenbart är att detta icke äger tillämplighet på alla grupper
av ogifta. Säkerligen hava många ungdomar låga levnadskostnader till följd
av att de bo hemma, men lika säkert är att denna fördel icke kommer alla
ensamma till del. Olika familjers varierande utgiftsbehov vid jämförelse
med ensamstående skattskyldiga är ett i detta sammanhang icke betydelselöst
spörsmål, liksom frågan om ett lämpligt hänsyntagande till vissa utgifter
vid sjukdom. Sammanvävningen av frågorna om barnavdrag och
barnbidrag medför, att barnfamiljernas beskattningsfråga icke endast är
av familjesocial natur utan även måste ses ur beskattningssynpunkt. Det är
länsstyrelsens mening, att dessa och andra avvägningsfrågor måste uppmärksammas
i den fortsatta skattepolitiska diskussionen, därvid det kan
befinnas att tidigare lösningar måhända behöva omprövas.

Så gott som samtliga remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse med
det av revisionen föreslagna särskilda kommunala ortsavdraget för e nsamma
skattskyldiga med underhållsskyldighet in o t
b a r n. Socialstyrelsen framhåller sålunda att på senare tid i olika sammanhang
gjorda undersökningar, däribland en av styrelsen utförd statistisk
undersökning, klart ådagalagt att denna kategori av skattskyldiga är starkt
eftersatt i ekonomiskt hänseende. Den av revisionens förslag föranledda
skattelättnaden blir emellertid enligt styrelsens mening trots allt tämligen
blygsam och det anses därför angeläget alt denna grupp blir bättre tillgodosedd
vid den ytterligare skatterevision som framdeles kan bli möjlig

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

att genomföra. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att den föreslagna
lindringen i skattebördan för dessa skattskyldiga eliminerar en påtaglig
orättvisa i den tidigare avvägningen och att förslaget får ses som ett led i en
familjestödjande politik. Enligt länsstyrelsens mening är det ur administrativ
och teknisk synpunkt även angeläget att skapa likformighet mellan
kommunala och statliga avdrag i detta hänseende.

En annan avvägning av det kommunala ortsavdraget för ifrågavarande
kategori av skattskyldiga förordas — såsom tidigare nämnts — av Landsorganisationen,
som anser att avdraget bör bestämmas till samma belopp
som för gifta skattskyldiga.

Viss tveksamhet i fråga om utformningen av det särskilda ortsavdraget
för ensamma skattskyldiga med barn uttalas av riksskattenämnden, skattelindringsnämnden
samt länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län.
Riksskattenämnden anför härvidlag följande.

I förevarande fall erhåller vardera av föräldrarna, under förutsättning att
de icke levt tillsammans, förhöjt ortsavdrag med 1 000 kronor i ortsgrupp V.
Motsvarande bestämmelse föreslås nu till följd av den eftersträvade pariteten
skola gälla även i fråga om de kommunala ortsavdragen. Det synes
emellertid opåkallat att den av föräldrarna, som icke har barnet under sin
vårdnad, erhåller förhöjt ortsavdrag. Det i förarbetena till lagstiftningen
anförda motivet att denne ej får någon del av allmänna barnbidraget synes
icke bärande, enär allmänna barnbidraget får anses minska båda föräldrarnas
försörjningsbörda. Särskilt anmärkningsvärt torde vara att den av
föräldrarna, som icke har vårdnaden, får förhöjt ortsavdrag med 1 000 kronor
även i det fall att hans bidrag till barnets vård avsevärt understigit
sagda belopp. Om föräldrarna gifta sig försvinna bägges förhöjda ortsavdrag
och avdrag erhålles gemensamt med endast 4 000 kronor i nämnda
ortsgrupp i stället för tidigare med sammanlagt 6 000 kronor. Det synes
riktigare att åtminstone med avseende på den av föräldrarna, som ej har
vårdnaden, taga bort det förhöjda ortsavdraget vid den statliga beskattningen
än att i likformighetens intresse införa detsamma även vid kommunalbeskattningen.
Det må även anmärkas att bestämmelserna om ifrågavarande
ortsavdrag äro invecklade och i så hög grad komplicera deklarationsformuläret,
att de skattskyldiga i mycket stor omfattning missförstå
formuläret och till följd härav i förevarande hänseende lämna missvisande
upplysningar.

Skattelindringsnämnden erinrar först att man, när anordningen med ett
särskilt ortsavdrag för ensamma skattskyldiga med barn år 1952 infördes
vid den statliga beskattningen, befann sig i ett tvångsläge, eftersom med
en uttagningsprocent av 100 denna grupp av skattebetalare, som skulle beskattas
efter en annan skala än de samtaxerade gifta, eljest skulle till skillnad
från andra fått höjd skattebörda. Nämnden anför vidare.

Man kan tveka om lämpligheten av att ytterligare bygga ut denna inkonsekvens
i avdragssystemet. Ett liknande tvångsläge som det vid statsbeskattningen
föreligger icke nu. Tvärtom skulle enligt förslaget dessa ensamstående
få en större avdragsförhöjning än andra grupper, i ortsgrupp V

Kungl. Maj. ts proposition nr !)7 år 11)57

45

exempelvis från 1 400 kronor till 3 000 kronor, medan för andra ensamstående
höjningen sker från 1 400 till 2 000 kronor, och för envar av två
makar (med eller utan barn) från 1 000 till 2 000 kronor. Utan tvivel kan
man, såsom revisionen gjort, till stöd för förslaget åberopa önskemålet att
lindra skattebördan för denna grupp skattskyldiga, men enahanda önskemål
lär med fog också kunna göras gällande till förmån för makar med
barn i samma inkomstläge. Förslaget leder till egendomliga ojämnheter.
Två makar med barn skulle i ortsgrupp V få ett gemensamt avdrag av
4 000 kronor, men om de flyttade isär eller tog ut skilsmässa skulle icke
endast den vårdnadshavande modern erhålla det förhöjda avdraget å 3 000
kronor utan även fadern finge sådant avdrag, därest han i någon mån bidrager
till barnets försörjning, alltså tillhopa avdrag å 6 000 kronor. På samma
sätt skulle inte endast en ogift moder utan även den ogifte fadern få det
förhöjda avdraget å 3 000 kronor, alltså tillhopa 6 000 kronor, så länge de är
ogifta och särboende, men så snart de ingår äktenskap, skulle avdraget
reduceras till 4 000 kronor. Även om ifrågavarande avdragsproblem har
olika sidor, som måste beaktas vid den slutliga avvägningen, kan likväl
ifrågasättas, om denna anordning icke skulle innebära ett onödigt och
iögonfallande utbyggande av sambeskattningens nackdelar. De ensamstående
mödrarnas problem bör i första hand lösas bidragsvägen. Sker det
icke i tillbörlig omfattning, talar måhända socialt ömmande skäl för att
den ensamstående, som har vårdnaden för barnet, alltså vanligen modern,
får den föreslagna förhöjningen. Den, som endast bidrager till försörjningen,
synes däremot icke automatiskt böra erhålla förhöjt avdrag utan
förekommande extra avdragsbehov i stället tillgodoses genom avdrag för
ömmande omständigheter, därest eljest gällande förutsättningar för dylikt
avdrag föreligger. Emot den här ifrågasatta jämkningen kan givetvis göras
gällande att man därmed finge en avvikelse från de statliga ortsavdragen.
Enhetligheten synes dock hellre böra tillgodoses genom en ändring i lämpligt
sammanhang av avdragsregeln vid den statliga beskattningen.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Östergötlands och
Kalmar län. Sistnämnda remissinstans avstyrker direkt det föreslagna
högre ortsavdraget för denna kategori av skattskyldiga vid den kommunala
beskattningen. Vid den statliga beskattningen bör dock det särskilda avdraget
för dessa skattskyldiga enligt länsstyrelsens mening kvarstå.

Några remissinstanser upptar till behandling den av revisionen berörda
frågan om att bestämma ortsavdragen till jämna hundratal kron
o r. Länsstyrelsen i Kalmar län fäster sig vid att revisionen påpekat att
en dylik avjämning av ortsavdragen skulle åstadkomma en annan spännvidd
än nuvarande 12 % och att principen om 4 % intervall mellan ortsavdragen
i olika ortsgrupper helt skulle brytas. Länsstyrelsen fortsätter.

Denna invändning anser länsstyrelsen inte ha någon större betydelse,
enär variationerna omkring de nu angivna procenttalen icke kunna bli
mera avsevärda. Revisionen har emellertid också åberopat, att en avjämning
utav ortsavdragen inte skulle medföra någon mera påtaglig förenkling i
taxeringsarbetet, så länge inte de taxerade inkomsterna kunna avjämnas.
Denna invändning väger betydligt tyngre sin den förra. Länsstyrelsen vill

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

emellertid erinra om, att numera de beskattningsbara inkomsterna för fysiska
personer skola avjämnas till hundratal kronor. Det synes länsstyrelsen
vara lämpligt, om en sådan anordning kunde genomföras, att såväl de taxerade
inkomsterna som ortsavdragen kunde bestämmas till jämna hundratal
kronor, så att den beskattningsbara inkomsten framstod såsom ett naturligt
resultat av skillnaden emellan den taxerade inkomsten och ortsavdragen.
Länsstyrelsen anser sig böra hemställa, att det tages under övervägande,
huruvida icke det vore möjligt att få till stånd en avjämning av den taxerade
inkomsten. Det skulle betyda en förenkling i det praktiska taxeringsförfarandet,
som icke alldeles bör lämnas därhän. Summeringen av de taxerade
inkomsterna i taxeringslängden skulle rätt avsevärt underlättas, och den
räkneoperation, som måste vidtagas för att framräkna den beskattningsbara
inkomsten, bleve enklare och borde ge ett säkrare resultat, enär felräkningar
sannolikt skulle undvikas i större omfattning, än som nu är fallet.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens
län samt Sveriges häradsskrivarförening.

Departementschefen

Kommunalskatterevisionens förslag innebär i fråga om ortsavdragens
avvägning mellan olika kategorier skattskyldiga en fullständig anpassning
av reglerna om kommunala ortsavdrag till vad som gäller i fråga om de
statliga avdragen. I enlighet härmed förordas bland annat att ett särskilt
avdrag skall medges vid kommunalbeskattningen för ensam skattskyldig
med barn. Detta nya avdrag skall, på samma sätt som nu är fallet vid statsbeskattningen,
motsvara ett och ett halvt ortsavdrag för ogift.

Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Endast beträffande
avvägningen av ortsavdraget för ensam skattskyldig med barn har avvikande
meningar framkommit. Sålunda har Landsorganisationen förordat att detta
avdrag skall bestämmas till samma belopp som för gift. Härvid bör dock
uppmärksammas att Landsorganisationen inte ansett sig kunna förorda full
beloppsmässig anpassning av de kommunala ortsavdragen till de statliga
utan för gifta föreslagit en höjning av avdraget till endast 3 000 kronor i
ortsgrupp V och motsvarande lägre belopp i övriga ortsgrupper. Vidare har
i några remissyttranden yrkats att det högre avdraget endast skall tillkomma
den som har vårdnaden om barnet.

Frågan om beskattningen av ensam skattskyldig med barn har med anledning
av väckta motioner behandlats av 1956 års riksdag. Bevillningsutskottet
uttalade därvid att en uppspaltning av denna kategori av skattskyldiga
skulle komplicera taxeringsarbetet och motverka den eftersträvade enkelheten
hos taxerings- och uppbördsbestämmelserna. Utskottet avstyrkte
motionerna men förutsatte att vid utredningen om de kommunala ortsavdragen
frågan om likställighet mellan kommunala och statliga ortsavdrag
i nu förevarande hänseende skulle komma att prövas. Riksdagen beslöt i
enlighet med vad bevillningsutskottet hemställt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

47

För egen del finner jag mig böra biträda revisionens förslag. Jag vill
framhålla att något underlag för en omprövning av frågan om höjning av
ortsavdragen för ensam skattskyldig med barn utöver vad som nu gäller vid
den statliga beskattningen inte föreligger. Vidare bör observeras att om det
högre ortsavdraget endast skall tillkomma den som har vårdnaden om barnet
bör detta gälla såväl vid den kommunala som den statliga beskattningen.
En sådan ändring av bestämmelserna skulle för ensamma skattskyldiga
med underhållsskyldighet mot barn medföra en väsentlig skärpning av den
statliga beskattningen. Detta anser jag inte nu kunna komma i fråga.

I anledning av att vissa remissinstanser tagit upp frågan om beaktande
av barnförsörjningskostnaderna vid beskattningen får jag erinra om att
denna fråga berörts i årets statsverksproposition (Bil. 7: Femte huvudtiteln,
punkt 23). Framkomna förslag om återinförande vid beskattningen av särskilda
barnavdrag har därvid diskuterats men av olika skäl avvisats. I stället
har en inte oväsentlig höjning av de allmänna barnbidragen föreslagits skola
komma till stånd samtidigt som den allmänna sänkningen av kommunalskatten
genomföres. Vidare har även andra åtgärder till stöd för barnfamiljerna
förordats. Jag finner därför inte anledning att nu ytterligare ingå
på frågan om barnavdrag vid beskattningen.

VI. Allmänna synpunkter på frågan om statsbidraget
till kommunerna

Revisionen

Revisionen har låtit verkställa en omfattande undersökning rörande verkningarna
för kommunerna vid en höjning av de kommunala ortsavdragen
enligt de tidigare omnämnda fyra olika alternativen. Undersökningen har
omfattat 10 % av antalet kommuner i riket, vilka ingår i landsting, eller
90 landskommuner och köpingar samt 13 städer. Vid kommunurvalet har
man sökt tillgodose kraven på representativitet i största möjliga mån så att
kommuner med olika skattekraft, skattetryck, storlek efter invånarantal,
näringskaraktär och dyrhet skulle bli likformigt företrädda. Detta har i
sin tur inneburit att samtliga de i undersökningen intagna kommunerna
kunnat bilda ett fingerat landstingsområde. Härigenom har det blivit möjligt
att beräkna en ortsavdragsreforms verkningar inte endast för de enskilda
i undersökningen ingående kommunerna utan även för landstingen.
Genom en speciell undersökning av verkningarna av höjda ortsavdrag i
Stockholm och Göteborg samt med ledning därav verkställda beräkningar
för övriga städer utom landsting bar det dessutom blivit möjligt att beräkna
en ortsavdragsreforms sandade effekt för rikets samtliga kommuner.

Resultatet av dessa beräkningar har redovisats i en vid betänkandet
(s. 189—238) fogad bilaga. Följande tabell utvisar de totala förändringarna

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Ortsavdrags-

alternativ

Skatteunderlag

Skattekraft

Hela kom-munala ut-debiteringen
per skatte-krona

totala antalet
skattekronor
och

minskningen däri

minskning

i

%

antal

skattekronor
per invånare

minskning i
skattekronor

1

2

3

4

5

6

nuv. avdrag

278 243 165

38,46

12,36

alt. A

— 16135 471

5,8

36,23

2,23

+ 0,76

alt. B

— 23 310 781

8,4

35,24

3,22

+ 1,13

alt. G

— 29 610 495

10,6

34,37

4,09

+ 1,47

alt. D

— 38 082 965

13,7

33,20

5,26

+ 1,96

i det kommunala skatteunderlaget, skattekraften (antal skattekronor per
invånare) och utdebiteringen vid olika alternativ för höjda ortsavdrag.

Revisionen beräknar att antalet skattskyldiga med till kommunal inkomstskatt
beskattningsbar inkomst vid en höjning av ortsavdragen kommer
att minska med omkring 82 000 vid ortsavdrag enligt alt. A, 133 000
enligt alt. B, 126 000 enligt alt. C och 184 000 enligt alt. D. Då antalet skattskyldiga
med till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst vid
1955 års taxering utgjort omkring 3,2 miljoner, nedgår alltså antalet skattskyldiga
i hela riket vid ortsavdrag enligt alt. A med 2,6 %, enligt alt. B med
4,2 %, enligt alt. C med 3,9 % och enligt alt. D med 5,7 %.

Revisionen framhåller vidare att undersökningen utvisat att en ortsavdragshöjning
kommer att i skilda hänseenden träffa de enskilda kommunerna
på ett dem emellan mycket skiftande sätt. Av undersökningen
framgår, att vid en höjning av ortsavdragen enligt alternativ D i urvalskommunerna
den procentuella nedgången i skatteunderlaget kommer att
variera mellan 8,8 och 26,7 %, att minskningen i antalet skattekronor per
invånare i dessa kommuner kommer att variera mellan 3:84 och 5:81
skattekronor samt att — under förutsättning att det kommunala utdebiteringsbehovet
är oförändrat och kompensation inte lämnas för inkomstminskningen
— det kommunala skattetrycket kommer att öka kraftigt.
Denna ökning varierar i urvalskommunerna i fråga om den primärkommunala
utdebiteringen mellan 0: 79 och 4: 05 kronor per skattekrona och beträffande
den sammanlagda utdebiteringen till primärkommun och landsting
mellan 1:47 och 4:88 kronor per skattekrona. För landstingens del
beräknas den genomsnittliga utdebiteringsökningen vid utebliven kompensation
vid höjning av ortsavdragen enligt alt. D till 0: 65 kronor per skattekrona.
Utdebiteringsökningen i olika landsting varierar mellan 0:41 och
1:17 kronor per skattekrona.

Revisionen sammanfattar sina synpunkter i fråga om en ortsavdragsreforms
verkningar för de olika kommunerna sålunda.

Såsom redan tidigare framhållits kommer en ortsavdragsreform att
drabba de enskilda kommunerna på ett mycket skiftande sätt. Detta gäl -

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

ler vilket alternativ för ortsavdragshöjningen man än väljer. Givetvis blir
de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna mindre om man väljer
ett ortsavdragsalternativ, där höjningen av ortsavdragen är relativt begränsad,
än om man stannar för ett alternativ, där höjningen är större,
men variationerna olika kommuner emellan blir ändock i stort sett desamma.
Vi anser att detta måste särskilt beaktas när det gäller att närmare
utforma en eventuell kompensation till kommunerna för inkomstminskningen
till följd av ortsavdragshöj ningen och att bedöma de olika
kommunernas möjligheter att så småningom själva bära denna inkomstminskning.

Den statistiska undersökningen har klarlagt storleken av den ökning i
det kommunala skattetrycket, som kan beräknas uppstå vid en höjning av
ortsavdragen enligt något av de av oss redovisade olika alternativen. Under
förutsättning att kompensation inte lämnas för inkomstminskningen, kan
i så gott som samtliga kommuner utdebiteringen beräknas komma att öka
kraftigt.

Revisionen erinrar att vid 1950 års ortsavdragsreform kommunerna kompenserades
för den del av skatteförlusten på grund av ortsavdragens höjning,
som kunde beräknas motsvara en utdebiteringshöjning utöver en
krona per skattekrona. Statsbidragsreglerna kom därför att utformas på
ett sådant sätt att redan från början från statsbidrag undantogs sådana
kommuner med ett gott skatteunderlag, där utdebiteringshöjningen till
följd av ortsavdragsreformen kunde beräknas bli förhållandevis ringa.

Enligt revisionens mening bör statliga bidrag i anledning av en höjning
av de kommunala ortsavdragen närmast ha till syfte att möjliggöra för
kommunerna att själva anpassa sig efter de nya högre avdragen. Naturligtvis
sker detta, säger revisionen, även genom en kommunal hushållning, som
gör det möjligt för kommunerna att hålla nere utgifterna. Det ligger därför
enligt revisionens mening i kommunernas intresse att inrikta sig härpå så
att den kommunala skattelättnaden genom höjda ortsavdrag blir bestående.

När det gäller att bedöma kommunernas möjligheter att så småningom
i en eller annan form bära den av ortsavdragshöj ningen förorsakade inkomstminskningen
måste enligt revisionens mening följande omständigheter
beaktas.

Det förhållandet att en ortsavdragsreform alltid förorsakar en minskning
av det skatteunderlag, varmed en kommun eljest haft att räkna, innebär
givetvis inte att skatteunderlaget i kommunen för det år, under vilket
reformen genomförs eller först verkar, med nödvändighet måste bli mindre
än det skatteunderlag, som fanns tillgängligt i kommunen året dessförinnan.
Den allmänna inkomstutvecklingen och andra liknande faktorer, som påverkar
det kommunala skatteunderlaget, kan nämligen medföra en sådan
stegring av de till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsterna att trots
de höjda ortsavdragen skatteunderlaget kan bibehållas vid sin gamla nivå
eller till och med öka.

Kommunerna har under senare år i allmänhet kunnat räkna med kontinuerligt
stigande skatteunderlag. Av efterföljande sammanställning fram 4

- Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. AV 97

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

går det primärkommunala skatteunderlagets storlek med nu gällande ortsavdrag
enligt 1951—1956 års taxeringar.1

Taxeringsår

1951

1952

1953

1954

1955

1956

Antal skattekronor
i milj. kronor
167,9

223.4

251.5
255,8
278,2
302,0

Ökning i % från
föregående år

33,1

12,6

1.7

8.8
8,6

Denna stegring har till viss del haft sin förklaring i den med penningvärdets
förändring sammanhängande höjningen av löner och priser men den
har även inneburit en viss realmässig ökning av skatteunderlaget. Av sammanställningen
framgår att skatteunderlaget enligt 1956 års taxering är i
det närmaste 80 % större än skatteunderlaget vid 1951 års taxering. Under
denna tid har emellertid levnadskostnadsökningen utgjort endast omkring
32 %. Socialstyrelsens konsumentprisindex har sålunda stigit från 101
(= årsmedeltalet för år 1950) till 133 (= årsmedeltal för år 1955). Den
realmässiga ökningen av skatteunderlaget har emellertid, såsom nedan skall
närmare beröras, även i betydande mån motsvarats av ökade anspråk på
kommunerna.

Med nuvarande målsättning för den ekonomiska politiken finns det enligt
vår mening anledning anta, att denna realmässiga ökning av det kommunala
skatteunderlaget kommer att fortsätta. Detta medför i sin tur att kommunerna
kan beräknas fa ökade möjligheter att bära den inkomstminskning,
som de höjda ortsavdragen förorsakar. I detta sammanhang må även
erinras att en förbättrad taxeringsorganisation kan medverka till en ytterligare
ökning av det kommunala skatteunderlaget.---

Å andra sidan bör emellertid framhållas, alt denna realmässiga ökning av
skatteunderlaget vanligtvis inte omedelbart påverkar den kommunala ekonomin.
I någon mån sammanhänger detta med det nuvarande avräkningsförfarandet
mellan staten och kommunerna i fråga om kommunalskattemedlen,
som ju innebär tva ars eftersläpning i den slutliga regleringen mellan
vad kommunerna beslutat skall anskaffas genom utdebitering och vad
kommunerna får in på grund av utdehiteringsbeslutet.

Det må därjämte erinras om att kommunerna ställts inför ständigt
växande utgiftsbehov, vilket till viss del berott på att omfattningen av kommunernas
uppgifter ökat. Ytterligare anspråk har därför måst ställas på
kommunmedlemmarna. Svårigheterna för kommunerna att skära ned utgifterna
är också betydande. Visserligen är den kommunala ekonomin numera
— i motsats till vad som förr vanligtvis var förhållandet — uppbyggd
på en mera långsiktig planering av utgifterna, vilket i sin tur inneburit att
de kommunala utdebiteringssatserna mellan olika år kunnat hållas relativt
jämna. Denna långsiktiga planering bygger till väsentliga delar på en jämn
utveckling av skatteunderlaget. Detta medför emellertid att det vanligtvis
inte finns några marginaler för att möta en opåräknad minskning av skatteunderlaget.
Ett alltför kraftigt och plötsligt ingrepp i den jämna utvecklingen
av skatteunderlaget, som t. ex. en höjning av de kommunala orts 1

1951 och 1952 års siffror bygger på omräkningen av 1951 års skatteunderlag. 1956 års siffror
grundar sig på av de lokala skattemyndigheterna till statistiska centralbyrån insända preliminära
uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

51

avdragen utan kompensation förorsakar, kan därför inte mötas genom omedelbara
besparingar i den kommunala budgeten utan nödvändiggör i regel
en höjning av utdebiteringssatserna. Även om vi har den principiella
uppfattningen att — liksom i 1950 års statsbidragssystem — grunden för
statsbidraget skall vara att de bättre ställda kommunerna i en eller annan
form själva skall bära det av ortsavdragshöjningen förorsakade inkomstbortfallet,
anser vi det emellertid nödvändigt — för att tillgodose det i
direktiven uppställda syftet att reformen är att se som ett led i en allmän
skattesänkning — att även inkomsttagarna i dessa kommuner skyddas mot
alltför plötsliga höjningar i utdebiteringen, vilka kan omintetgöra ortsavdragshöjningens
åsyftade verkan att åstadkomma en generell skattesänkning.

Enligt vår mening bör önskemålet att skydda de enskilda skattedragarna
från alltför plötsliga höjningar i den kommunala utdebiteringen tillgodoses
därigenom att alla kommuner, oavsett om de bär ett dåligt eller ett gott skatteunderlag,
under en begränsad tid efter ortsavdragsreformens genomförande
får ett bidrag av staten som i princip helt svarar mot de mistade inkomsterna
i anledning av ortsavdragshöjningen. Utgångsläget för ett nytt statsbidragssystem
blir därför ett annat än vad förhållandet var år 1950, då man
redan från början undantog de bäst ställda kommunerna. Vi anser det sålunda
riktigt att man för tiden efter de första övergångsåren med full kompensation
genomför en successiv minskning och i vissa fall fullständig avveckling
av statsbidraget alltefter kommunernas olika möjligheter att i
sinom tid själva bära inkomstbortfallet. Enligt vår mening är det angeläget
att de närmare principerna för denna reducering och avveckling fastslås
redan när grunderna för det nya statsbidraget dragés upp.

Beträffande frågan om under vilken tid det nya statsbidraget skall utgå
erinrar revisionen att den undersökt olika alternativ. Revisionen har härvidlag
slutligen stannat för att förorda en tidrymd av åtta år, varav under
de tre första åren, 1958—1960, bidraget i princip bör innefatta full kompensation
till kommunerna för inkomstbortfallet. Under de återstående fem
åren, 1961—1965, skall bidraget i vissa kommuner successivt minskas eller
helt avvecklas. Revisionen förklarar att den vid denna avvägning fäst särskilt
avseende vid att kommunerna måste ges skälig tid att anpassa sin
ekonomi efter det förändrade läge, som ortsavdragshöjningen medför. Hänsyn
har även tagits till att under senare år genomförts ändringar i skattelagstiftningen,
som tillsammantagna medfört eu viss reducering av det kommunala
skatteunderlaget. Revisionen pekar i detta sammanhang på 1953
års sänkning av repartitionstalet för fastighet, de ändrade grunderna i övrigt
för fastighetsbeskattningen samt de vid 1955 års riksdag beslutade
förenklingarna i deklarations- och taxeringsförfarandet.

När det gällt att närmare fixera den tid, under vilken bidraget bör reduceras,
har, framhåller revisionen, särskild hänsyn tagits till att för vissa
kommuner med lågt skatteunderlag och dålig bärkraft någon reducering
av statsbidraget under ifrågavarande åtta år knappast är möjlig. För dessa
kommuners del måste enligt revisionens uppfattning frågan om bidragets
fortbestånd och eventuella reducering bedömas ha ett så nära samband med

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

frågan om en allmän kommunal skatteutjämning, att man inte utan att
lösa denna fråga kan tänka sig en minskning eller avveckling i dessa kommuner
av det nu ifrågasatta bidraget. Ifrågavarande kommuner anses nämligen
knappast inom överskådlig tid kunna erhålla möjligheter att själva
bära inkomstminskningen till följd av de höjda ortsavdragen. Avvecklingen
av bidraget i nämnda kommuner måste därför enligt revisionens mening få
en sådan konsekvens att staten i annan form bistår kommunerna. Frågan
om bidragets fortbestånd, avveckling eller omvandling bör emellertid inte
alltför länge hållas öppen. Detta bör, framhåller revisionen, beaktas därigenom
att man nu endast bestämmer sig för att bidraget till dessa kommuner
skall utgå under förslagsvis åtta år och att under tiden en förnyad
utredning bör komma till stånd.

Revisionen anför vidare.

För andra kommuner åter, vilka normalt kunnat räkna med ett mycket
gott skatteunderlag, finns det enligt vår mening goda förutsättningar för
att dessa själva efter en viss övergångstid skall kunna helt bära inkomstbortfallet
på grund av de höjda ortsavdragen. Dessa kommuner, vilka
ofta också har en låg utdebitering, kan knappast heller vid ett framtida
lösande av frågan om en allmän kommunal skatteutjämning räkna med
statlig hjälp. Statsbidraget till dessa kommuner bör därför successivt avvecklas.
Under beaktande av att även dessa kommuner under de tre första
åren erhållit full kompensation för inkomstbortfallet anser vi att avvecklingen
av statsbidraget i dessa kommuner bör ske under en tidrymd av
fem år.

Mellan de nu angivna grupperna av kommuner finns ett stort antal
kommuner, där konsekvenserna av en fullständig avveckling av bidraget
för närvarande inte kan överblickas. Möjligheter bör dock enligt vår mening
föreligga för dessa kommuner att under en femårsperiod bära en
del av inkomstbortfallet. Vi anser därför att även i dessa kommuner
en successiv reducering av bidraget bör ske alltefter kommunernas olika
möjligheter att bära bortfallet. Någon fullständig avveckling av bidraget
i dessa kommuner bör emellertid inte nu beslutas utan frågan härom bör
närmare övervägas före bidragstidens utgång. Det bör då vara möjligt att
betydligt säkrare än nu kunna bedöma vilka konsekvenser en ytterligare
minskning eller fullständig avveckling av bidraget i dessa kommuner får.

Revisionen har verkställt en särskild undersökning av verkningarna för
kommunerna av den nu utgående provisoriska skatteersättningen i anledning
av 1950 års ortsavdragsreform. Denna ersättning, som för närvarande
utgår till 120 städer, 840 landskommuner och köpingar, 133 municipalsamhällen
och 5 skoldistrikt, vilka omfattar flera kommuner, med ett sammanlagt
belopp av omkring 46,8 milj. kronor, har enligt revisionens mening i
bättre ställda kommuner med ett gott skatteunderlag en förhållandevis
ringa betydelse för kommunernas ekonomi och utdebiteringssatser. Revisionen
anser att om man beslutar sig för ett system med en successiv
minskning för vissa kommuner av det nya statsbidraget, detta system bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957 53

kombineras med en samtidig likartad minskning av den provisoriska skatteersättningen
i dessa kommuner.

Minskningen av statsbidraget föreslås skola ske efter förhållandet varje
bidragsår mellan å ena sidan skattekraften (antalet skattekronor per invånare)
i vederbörande kommun och å andra sidan den genomsnittliga
skattekraften i rikets samtliga primärkommuner — medelskattekraften.
Enligt revisionens mening är en anknytning till medelskattekraften den
lämpligaste metoden när det gäller att bedöma kommunernas sinsemellan
mycket skiftande möjligheter att bära inkomstminskningen till följd av de
höjda ortsavdragen. Härigenom vinner man, säger revisionen, dessutom
den fördelen att reduceringen kan direkt anpassas till storleken varje år
av kommunernas skatteunderlag och de förändringar, som sker i detta
skatteunderlag mellan olika år.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, delar
revisionens uppfattning att en avgörande förutsättning för en höjning
av de kommunala ortsavdragen är, att staten under en övergångstid lämnar
kompensation till kommunerna för det bortfall av skatteunderlag,
som sker till följd av ortsavdragshöjningen. De flesta remissinstanserna
godtar också, i några fall under uttalande av vissa betänkligheter, revisionens
förslag om en åttaårig övergångstid, under vilken full kompensation
skall lämnas till alla kommuner under tre år och att därefter under fem
år en reducering eller fullständig avveckling skall ske av statsbidraget i vissa
kommuner. Flera remissinstanser understryker därvid revisionens uttalande
att frågan om den fortsatta avvecklingen eller reduceringen av statsbidraget
i de kommuner, i vilka bidraget vid åttaårstidens slut inte helt avvecklats,
under denna tid bör utredas och prövas i samband med frågan om anordnandet
av en efter rationella grunder uppbyggd kommunal skatteutjämning.
Ur innehållet i de remissyttranden, som tillstyrker revisionens förslag,
må anföras följande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar.

Om frågan endast gällt ett återställande av de kommunala ortsavdragens
reella värde, sådant detta fastställdes år 1950, hade möjligen kunnat ifrågasättas
det principiellt riktiga i att statsbidrag utgår för reformens genomförande.
Genom att ortsavdragen förblivit oförändrade trots penningvärdets
fall kan det nämligen sägas att kommunerna uttaga skatt på ett i själva
verket för stort underlag. När det gäller eu reform av denna omfattning äi
det dock uppenbart att de ekonomiska rubbningarna för kommunerna —
och därmed också övervältringsproblemen de skattskyldiga emellan bliva
så vittgående att de icke kunna tagas utan alt staten träder emellan. Det synes
dock motiverat — e j minst ur den nyss antydda synpunkten att bidiagen
endast utgå övergångsvis, tills kommunerna hunnit anpassa sig efter
de nya förhållandena. Kommitténs förslag i detta avseende synes väl tillgodose
de anspråk, som kommunerna kunna ställa.

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

Länsstyrelsen i Norrbottens län är ense med revisionen att en förutsättning
för att höjda kommunala ortsavdrag skall medföra en allmän skattelättnad
är att kommunerna i varje fall under en övergångstid och i mån av
behov även därefter genom statsbidrag erhåller kompensation helt eller delvis
för skattebortfallet. Länsstyrelsen utgår därvid från att som regel skall
gälla en hundraprocentig gottgörelse till kommuner med högt skattetryck
och förutsätter att de mest skattetyngda kommunerna vid tillämpningen av
de nya statsbidragsbestämmelserna erhåller så avpassade bidrag, att höjningen
av ortsavdragen inte ens temporärt och inte heller på längre sikt
behöver medföra någon höjning av utdebiteringen i dessa kommuner.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför.

Eu reform, som så avsevärt kommer att beskära vissa kommuners ekonomiska
resurser, kan inte väntas bli mottagen med någon större entusiasm
på kommunalt håll. I kommunalförvaltningens nuvarande utvecklingsskede
framstår det som alltmer angeläget med en mera långsiktig ekonomisk planering.
Tvära rubbningar i skatteunderlaget är under dessa förhållanden särskilt
förkastliga. Kommunernas ekonomiska överblick försvåras dock såväl
av vissa redan genomförda reformer som av påbörjade eller väntade sådana.

Att beskära det kommunala skatteunderlaget utan att ge full kompensation
härför måste därför enligt styrelsens mening te sig äventyrligt i en
situation, då den kommunala utgiftsutvecklingen inte låter sig överblickas
bättre än för närvarande. Även om den föreslagna utformningen av statsbidraget
inte ger full kompensation för alla kommuner på lång sikt, anser
sig styrelsen dock kunna godta förslaget, eftersom detsamma enligt styrelsens
mening framtvingar en lösning av det kommunala skatteutjämningsproblemet.
Styrelsen förutsätter, att denna fråga utan dröjsmål blir föremål
för utredning. Det gäller inte endast att bedöma verkningarna av ortsavdragsreformen.
Hela det omfattande problemkomplexet om den lämpliga
arbets- och kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna anses i
ett sammanhang böra skärskådas. Efter de senaste årtiondenas reformarbete,
som i fråga om omfattning och genomgripande verkningar saknar
varje tidigare motstycke, är det, säger styrelsen, nödvändigt med en grundlig
översyn av de ekonomiska relationerna mellan staten och kommunerna.

Svenska landstingsförbundet, som finner att några sakliga skäl inte
torde föreligga att i ersättningshänseende behandla landstinget på annat
sätt än primärkommunerna, yttrar.

Det må i detta sammanhang framhållas, att landstingens ekonomiska ställning
för närvarande kan betecknas som relativt god. Sant är också, att under
det senaste decenniet en väsentlig stabilisering av landstingens finansiella
ställning kunnat ske. Emellertid utgöras landstingens rörliga tillgångar till
en betydande del av reservationer för nya byggnadsföretag, som på grund
av rådande restriktioner på byggnadsmarknaden ej kurmat komma till
utförande. Sett på längre sikt ter sig den ekonomiska situationen för landstingen
väsentligt mörkare.

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

Hälso- och sjukvården, landstingens huvuduppgift, kommer sålunda att
kräva högst betydande insatser. Föreliggande utbyggnadsförslag inom de
delar av denna vård, som nu ankomma på landstingen, kräva investeringar
inom de närmaste åren, som torde uppgå till betydligt över en miljard kronor.
I samma mån som nybyggnaderna bliva färdiga, komma driftkostnaderna
att väsentligt stiga. Härtill kommer att utöver de kostnadsöverflyttningar
från staten till landstingen — kustsanatorier, vanföreanstalter in. fl.
— som under senare år skett, landstingens övertagande av provinsialläkarväsendet
och den av staten nu bedrivna sinnessjukvården är starkt ifrågasatt
och nu är föremål för utredning. En ökad insats av landstingen ifråga
om alkoholistvårdens ordnande torde också snart komma att krävas. Även
på undervisningens område förestå stora uppgifter. Yrkesutbildningens
utbyggnad och organisation är till betydande grad en landstingens uppgift,
som kommer att kräva stora investeringar och medföra väsentligt ökade
driftkostnader inom de närmaste åren.

Inför dessa framtidsperspektiv är det naturligt, att landstingen med stort
bekymmer skulle emotse det inkomstbortfall, som — därest kompensation
härför icke gives — skulle bli följden av den föreslagna höjningen av de
kommunala ortsavdragen. De utbyggnadsplaner, som nu föreligga beträffande
olika verksamhetsgrenar, äro av en sådan storleksordning, att de
näppeligen kunna rymmas inom den nuvarande landstingsskattens ram utan
ej oväsentliga skattehöjningar torde bli ofrånkomliga. Skulle härtill komma
skattehöjningar för att täcka inkomstbortfallet med hänsyn till ortsavdragens
höjning, synes den skattebörda, som landstingen skulle bli nödsakade
att belasta det kommunala skatteunderlaget med, bli av en sådan storleksordning,
att den med ortsavdragens höjning avsedda skattelättnaden ei
skulle uppnås.

Några av de remissinstanser, vilka förordat en mindre höjning av de kommunala
ortsavdragen än till i paritet med de statliga avdragen, motsätter
sig även att kommunerna kompenseras för skattebortfallet på det
sätt revisionen föreslagit. Statskontoret och näringslivets skattedelegation
anser sålunda att kommunerna inte bör kompenseras i vidare mån än som
kan ifrågakomma enligt förordningen den 18 maj 1951 angående bidrag
till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner. Sveriges akademikers
centralorganisation, liksom Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
avstyrker varje form av kompensation.

Näringslivets skattedelegation framhåller att det föreliggande förslaget
är av utomordentligt stor statsfinansiell räckvidd. De av revisionen beräknade
kostnaderna vid full kompensation, för vart och ett av åren 19o8
1960 omkring 500 milj. kronor, utgör enligt delegationens uppfattning inte
något maximibelopp utan delta anses kunna komma att överskridas. Även
om eu successiv kostnadsminskning förutsättes efter utgången av nämnda
treårsperiod, synes merbelastningen å statsverket under obestämd tid framåt
bli mycket betydande. Delegationen anser, att man, oavsett statsverkets finansiella
ställning, under alla förhållanden bör undvika att skapa eu
situation, som möjliggör för de kommunala organen att för kommunens
räkning besluta utgifter, vilka i realiteten får bäras av statsverket och inte

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

alls eller till ringa del av kommunmedlemmarna. Delegationen framhåller
vidare att statsmakterna veterligen inte tillförne förbundit ändringar i
bestämmelserna om det kommunala skatteunderlaget med en tillnärmelsevis
så avsevärd belastning å statsverket. I detta avseende hänvisar delegationen
till de uttalanden, som skett i prop. 213/1952. Delegationen motsätter
sig bestämt att en ändring sker i de principer, som hittills tillämpats. Delegationen
anför vidare.

Det föreligger enligt vår mening desto mindre anledning att nu frångå
dessa principer som kommunerna i allmänhet ingalunda befinner sig i en
sådan situation, att något statligt stöd kan anses motiverat. Av det föreliggande
betänkandet (s. 142) framgår, att skatteunderlaget stigit med icke
mindre än 80 % från 1951 till 1956 års taxering. Då stegringen^ av levnadskostnaderna
under samma tid utgjort omkring 32 %, förefaller det sannolikt,
att de av penningvärdeförsämringen föranledda kostnadsökningarna
för kommunerna under samma tid mer än väl uppvägts av stegringen i skatteunderlaget.
Att så varit fallet bestyrkes ock av vissa uppgifter i bihang 2
till bilaga 1 över inkomsterna till 1956 års statsverksproposition. Beräkningar,
baserade på därstädes i tabell 42 (s. 90) lämnade sifferuppgifter
giver till resultat, att ökningen av kommunernas fonder under 1955 uppgått
till 235 milj. kronor, ökningen av budgetöverskotten (resp. minskningen
av budgetunderskott) uppgick under samma år till sammanlagt 66 milj.
kronor. Kommunerna skulle således utan att försämra den ekonomiska
ställning de hade vid ingången av år 1955 kunnat utdebitera ett 301 milj.
kronor lägre belopp sistnämnda år än det varmed de belastat skattebetalaina.
Beloppet motsvarar en utdebitering av ungefär en krona per skattekrona.
Härtill kommer, att kommunernas ekonomiska ställning ytterligare
stärkes genom att fastighetsskatten, såsom i proposition nr 93 till 1954 års
riksdag angives, på grund av den år 1953 beslutade omläggningen av fastighetsbeskattningen
kommer att under år 1957 inflyta till kommunerna dubbelt.

Sveriges akademikers centralorganisation anser att både ortsavdragsleformen
i och för sig och den föreslagna kompensationen till kommunerna
måste väcka starka betänkligheter ur samhällsekonomisk synpunkt. Det
återhållande moment för den kommunala utgiftsexpansionen, som motståndet
inom kommunerna mot utdebiteringshöjningar likväl utgör, skulle nämligen
enligt organisationens mening försvagas, eftersom ortsavdragsreformen
komrae att medföra att utdebiteringshöjningar i mindre utsträckning
skulle drabba de stora skikten av kommunernas innevånare.

Några remissinstanser förordar att — liksom förhållandet var vid 1950
års höjning av de kommunala ortsavdragen — kostnaderna för ortsavdragshöjningen
redan från början skall delas mellan staten och
kommunerna. En sådan lösning förordas av statskontoret under förutsättning
att statligt stöd i anledning av ortsavdragshöjningen anses böra
lämnas. Statsbidrag skulle då utgå till kommunerna i sådan omfattning att
utdebiteringen inte skulle behöva höjas med mer än ett visst belopp per

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

57

skattekrona. En liknande uppfattning företrädes av skattelindringsnämnden
men utifrån andra utgångspunkter. Nämnden anför.

Till en början må understrykas, att ur de synpunkter skattelindringsnämnden
har att bedöma frågan icke lär finnas någon erinran mot att
statsmedel överföras till kommunerna i den omfattning som revisionen
föreslagit. Det är däremot svårt att ur nämndens synpunkter biträda förslaget
att disponera nämnda belopp såsom full kompensation till alla kommuner,
därest icke i statsbudgeten utöver angivna 480 milj. kr. finnes
finansiellt utrymme för att samtidigt tillgodose behovet av vissa trängande
skatteutjämnande åtgärder. Det framstår nämligen såsom en väsentligt mera
angelägen skattesänkningsuppgift på det kommunala området att lindra
skattetrycket för de sämre ställda kommunerna än att även åt de bäst ställda
kommunerna ge full kompensation för skatteunderlagsbortfallet till följd
av en i och för sig skälig böjning av ortsavdragen. Denna förbättring för de
sämre ställda kommunerna bör i första hand och utan större tidsutdräkt
ske genom att staten återställer den avsedda skatteutjämnande effekten
hos vissa speciella statsbidrag och kommunbidragen till folkpensionskostnaderna
samt provisoriskt förbättrar grunderna för skattelindringsbidragen
åt synnerligt skattetyngda kommuner. Såsom en av nämnden utförd undersökning
visat har den av inflationen framkallade förskjutningen i kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun beträffande de skatteunderlagsgraderade
statsbidragen och bidragen till folkpensionskostnaderna i
jämförelsevis högre grad drabbat de svagaste kommunerna och sålunda
kontinuerligt skärpt skillnaderna i kommunalt skattetryck. Om det finansiella
utrymmet i statsbudgeten för bidrag till kommunerna sålunda är
begränsat, är det nödvändigt att mot varandra väga angelägenheten av att
disponera statsmedel för att sänka utdebiteringen i de hårt skattetyngda
kommunerna mot angelägenheten av att förebygga mindre höjningar av utdebiteringen
i de bättre ställda kommunerna.---

Om del finansiella utrymmet i statsbudgeten för ökade bidrag till kommunerna
under åren 1958—60 icke överstiger de förut berörda 480 milj.
kr. (netto 413 milj. kr.), anser nämnden det vara ett rimligt praktiskt
alternativ mot full kompensation för alla kommuner att låta en utdebiteringshöjning
av förslagsvis 50 öre slå igenom hos kommuner med relativt
god skattekraft och i stället disponera det sparade beloppet till trängande
skattesänkande åtgärder främst hos de sämre ställda kommunerna. Därest
gränsen mellan bättre och sämre ställda kommuner, såsom kunde vara naturligt,
droges vid det antal skattekronor per invånare, som motsvarar medelskatteunderlaget
för rikets kommuner, skulle ett mycket ansenligt belopp
ställas till förfogande för omedelbara skatteutjämnande åtgärder. Måhända
bjuder försiktigheten i förevarande läge att icke ifrågasätta, att nämnda
utdebiteringshöjning skulle få slå igenom för andra kommuner än sådana,
vilkas skattekraft överstiger medelskatteunderlaget i riket med åtminstone
25 procent. Antalet sådana kommuner är relativt ringa (14 städer och ungefär
samma antal andra kommuner, merendels köpingar med större bolag),
men då invånarantalet i några av dem är stort, kan man räkna med all
därigenom erhålla tillräckligt finansiellt utrymme för eu omedelbar provisorisk
förbättring av grunderna för skattelindringsbidragen och ett återställande
av den skatteutjämnande effekten hos kommunbidragen till folkpcnsioneringskoslnadcrna.
Enligt 1955 års taxeringar, på vilka beräkningarna i
betänkandet bygger, utgjorde medelskattcunderlagct i riket per invånare

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

38,46 skattekronor per invånare. De bättre ställda kommuner, för vilka 50-öreshöjningen eventuellt skulle få slå igenom redan från början, vore då
sådana med mer än 48,08 skattekronor per invånare. Rikets båda största
städer ligger över denna gräns — Stockholm med 61,58 och Göteborg med
50,67 skattekronor per invånare — och nämnda begränsning i den fulla
kompensationen för enbart Stockholm skulle frigöra ett årligt belopp av 24
milj. kr. För alla de berörda kommunerna skulle besparingen utgöra
ca 45 milj. kr. Med hänsyn till den ifrågasatta begränsningens skatteutjämnande
syfte torde dock en ytterligare avgränsning vara motiverad,
nämligen så att den totala utdebiteringen icke genom den beräknade höjningen
å 50 öre finge stiga över visst ordinärt skattetryck, förslagsvis 13
kr./skattekrona. Fem av berörda städer och ungefär lika stor del av de
övriga kommunerna skulle då enligt 1956 års utdebiteringssiffror bortfalla,
och begränsningen i den fulla kompensationen skulle frigöra ca 30 milj.
kr. för år till omedelbara skattelindrande åtgärder.---

Tekniskt bör den här diskuterade minskningen av kompensationen naturligen
infogas i det föreslagna statsbidragssystemet såsom en reduktion av
skatteunderlagsbortfallet. Denna reduktion kan lämpligen beräknas till så
många skattekronor, som, om de saknats i det skatteunderlag, på vilket utgifterna
i 1957 års stat utdebiterats, skulle ha föranlett att preliminärskatten
för år 1957 höjts med 50 öre (eller det lägre belopp, varmed utdebiteringen
understiger 13 kr.).

En helt annan linje i kompensationsfrågan ifrågasättes
av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Genom en lämpligt avpassad sänkning
av den statliga inkomstskatten (eventuellt med någon förskjutning av
gränserna för de progressiva uttagen) skulle enligt länsstyrelsens mening de
skattskyldiga beredas lättnad i den statliga beskattningen som kompensation
för den ökade kommunala utdebitering, som en höjning av de kommunala
ortsavdragen till i paritet med de statliga genomsnittligt kunde beräknas
medföra. I de mest extrema fallen finge det förutsättas skattelindringsbidrag
till skattetyngda kommuner. Så länge den kommunala beskattningen tilllåtes
variera kommunerna emellan förefaller det länsstyrelsen ur principiell
synpunkt inte alldeles nödvändigt att eftersträva en mera exakt rättvisa.
Länsstyrelsen anför vidare.

En metod, som skulle eliminera behovet av statsbidrag i direkt form och
ändå medgiva en erforderlig höjning av den kommunala utdebiteringen
kunde även tänkas genom direkt kompensation vid skattedebiteringen på
följande sätt:

a) Den kommunala utdebiteringen höjes i erforderlig utsträckning efter
undersökning av 1957 års taxering. För varje kommun fastställes i jämna
kronor hur stor höjningen blir (1—5 kronor).

b) Vid debiteringen angives särskilt å debetsedeln hur stor del av kommunalskatten,
som orsakats av utdebiteringshöjningen i samband med
förändringen av ortsavdraget (exempelvis 50 skattekronor X 3: — =150
kronor).

c) Sedan den statliga inkomstskatten uträknats med ledning av de nu
gällande tarifferna, vilka alltså icke skola i detta sammanhang omarbetas,
reduceras densamma med kommunalskattehöjningen (i exemplet å 150 kro -

59

Kiingl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

nor) varigenom full kompensation för utdebiteringshöjningen erhålles för
varje individ. — Genom att kommunalskatt kommer att debiteras med
högre belopp kommer den statliga taxerade inkomsten via allmänna avdrag
att nedgå, varigenom detta kompensationssystem även kommer att medföra
den i direktiven förutsatta allmänna skattelindringen.

d) Avveckling av »debiteringsavdraget» kunde ske genom att exempelvis
vart tredje år den år 1957 uträknade utdebiteringshöjningen reduceras med
en krona. De bäst ställda kommunernas innevånare erhålla då »debiteringsavdrag»
endast 3 år under det att de sämst ställda erhålla sådant avdrag i
15 år (3 X 5).

Full kompensation till kommunerna under endast
ett år förordas av länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands län
samt Svenska företagares riksförbund ävensom i andra hand av näringslivets
skattedelegation och skattelindringsnämnden. Som skäl härför åberopas
i huvudsak att anpassningen till de högre ortsavdragen synes kunna ske
på kortare tid än vad revisionen gjort gällande och detta särskilt i kommuner
med hög skattekraft.

I fråga om den ifrågasatta reduceringen av statsbidraget
framhåller riksräkenskapsverket att det måste anses som en brist att en
fastare awecklingsplan inte kunnat framläggas. I avsaknad av en sådan plan
torde de framtida statsfinansiella konsekvenserna av den föreslagna reformen
inte kunna helt överblickas.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet och överståthållarämbetet förklarar
sig inte kunna biträda revisionens förslag angående avvecklingen
av statsbidraget. Stadsförbundets styrelse anför i denna sak följande.

Till en början torde kunna diskuteras huruvida man redan efter en övergångsperiod
om tre år skall påbörja sådan avveckling av statsbidraget. Enligt
styrelsens mening är denna övergångstid alltför kort för att man skall kunna
uppnå det angivna syftet med en så friktionsfri övergång som möjligt. Utredningen
har i detta sammanhang framhållit, att det finns anledning antaga
att den realmässiga ökningen av det kommunala skatteunderlaget kommer
att fortsätta samt att kommunerna därigenom kan beräknas få ökade möjligheter
att bära den inkomstminskning som de höjda ortsavdragen förorsakar.
Man hävdar också, att kommunerna skall kunna anpassa sina utgifter
med hänsyn till det framtida skattebortfallet genom ortsavdragsreformen.
Emellertid medger man att svårigheterna för kommunerna att skära ned
utgifterna är betydande. Styrelsen vill i anslutning till sistnämnda uttalande
framhålla, att det för närvarande får anses uteslutet att räkna med att kommunerna
skulle i någon utsträckning som i förevarande sammanhang har
betydelse kunna minska sina utgiftsbehov. Tvärtom synes den hittillsvarande
utvecklingen ge vid handen att utgiftsbehovet stiger icke bara i takt med
utan snabbare än den allmänna välståndsökningen. Det ständigt ökade
trycket på utgiftssidan är ett klart konstaterbart faktum för städernas del
och någon anledning att förutsätta en omsvängning i denna tendens torde
icke föreligga. Till stöd för denna åsikt kan, vid sidan av allmänt höjda
fordringar på de kommunala institutionerna, bl. a. åberopas utvidgade stat -

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

liga anspråk på kommunerna, krav på ökad skattefinansiering av investeringarna
samt den fortgående minskningen av statsbidragens realvärde. Den
av utredningen ifrågasatta beskärningen av de kommunala utgifterna lär således
ge upphov till svårlösta problem och skulle komma att ogynnsamt
påverka den kommunala reformpolitiken.

Styrelsen påpekar vidare att revisionen genom att låta reduceringen av
statsbidraget ske med ledning av kommunernas relativa skattekraft låtit
ortsavdragsreformen aktualisera den svårbedömbara frågan om skatteutjämning
olika kommuner emellan. Styrelsen kan för sin del inte godta
förslaget att sammankoppla dessa båda frågor. Det ligger i sakens natur,
säger styrelsen, att för bedömningen av denna fråga kräves vida grundligare
överväganden än som kunnat ägnas däråt i förevarande sammanhang. Styrelsen
anser därför att till frågan om och i vilken omfattning statsbidraget
skall avvecklas ställning inte bör tagas utan en föregående utredning, som
allsidigt klargör verkningarna för kommunerna av en sådan avveckling.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den föreslagna kompensationstidens
längd, tillhopa åtta år, vara väl kort för att kommunerna skall kunna anpassa
sig efter de högre ortsavdragen.

En kraftigare reducering av statsbidraget än den
revisionen föreslagit förordas av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs och Kopparbergs län samt Svenska företagares riksförbund
ävensom i andra hand av näringslivets skattedelegation och skattelindringsnämnden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anför att om vikt skall fästas
vid att förlusten i skatteunderlag egentligen är en kommunernas egen sak
att ansvara för, man bör redan under åttaårsperioden sikta mot en total
avveckling av statsbidraget för ett större antal kommuner. Nära till hands
ligger enligt länsstyrelsens mening att statsbidraget i varje fall bör indras i
de kommuner, där skattekraften överstiger medelskattekraften. Länsstyrelsen
framhåller även att farhågorna för att en snabb avveckling av statsbidraget
skulle kunna leda till skatteskärpningar inte bör överbetonas. Ett
flertal faktorer blir dock, säger länsstyrelsen, till sist avgörande för de kommunala
utdebiteringarnas höjd.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att reduceringen av bidraget under
bidragstiden bör ske i en sådan takt, att vid bidragstidens slut bidraget helt
upphört i alla andra kommuner än de i fråga om skattekraft allra sämst
ställda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Svenska företagares riksförbund anser
att vid reduceringen av statsbidraget större hänsyn bör tagas till den ökning,
som kan ske av skatteunderlaget i en kommun. Förstnämnda remissinstans
uttrycker saken så att i samma mån som skatteunderlaget på grund av
höjda taxeringar ökar, i samma mån bör statsbidraget kunna minskas, efter -

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

som kommunerna ändock får täckning för skattebortfallet. Om skatteunderlaget
framdeles bleve lika stort som vid 1957 års taxering, då de nu gällande
ortsavdragen tillämpas, skulle enligt länsstyrelsens mening statsbidrag
måhända inte behöva ifrågakomma.

Skattelind ring snämnden diskuterar i sitt yttrande frågan om hur avvecklingen
av statsbidraget skall kunna anknytas till lösandet av frågan om en
allmän kommunal skatteutjämning och framhåller att det tidigare ansetts
vara en utgångspunkt för lösandet av frågan att inte landstingen och sannolikt
inte heller de kyrkliga kommunerna skulle bli delaktiga av ett allmänt
skatteutjämningsbidrag utan att ett sådant endast skulle komma de borgerliga
primärkommunerna till del. Det har vidare ansetts uteslutet att primärkommuner,
vilkas skattekraft ligger högre än medelskattekraften i riket,
kunde komma med. Enligt revisionens förslag skulle reducerat statsbidrag
komma att kvarstå i sammanlagt 69 sådana kommuner. Ett förslag att lösa
den kommunala skatteutjämningsfrågan med början från år 1966 skulle
alltså, säger nämnden, starta med att taga från nämnda primärkommuner,
landstingen och de kyrkliga kommunerna deras då kvarstående statsbidrag
för att skaffa medel att ge åt verkligt behövande kommuner, försåvitt inte
statsmedel i annan ordning kunde ställas till förfogande. Enligt nämndens
mening är detta ett olämpligt och politiskt svårbemästrat utgångsläge för
lösningen av de kommunala skatte ut jämningsfrågorna. Ett accepterande
av revisionens relativt långsamma avskrivning av statsbidraget till och med
år 1965 torde enligt nämndens mening med största sannolikhet medföra att
varje mera vittsyftande grepp att lösa den kommunala skatteutjämningen
måste vänta ytterligare ett antal år efter 1965. En sålunda förlängd övergångstid
synes även olämplig därför att man i viss mån försvårar möjligheterna
att vid behov ytterligare höja ortsavdragens nivå. Om man inte är
beredd att taga de nu nämnda konsekvenserna av en förlängd övergångstid,
lärer man enligt nämndens mening vara tvungen att välja en snabbare avskrivning.
Skattelindringsnämnden anser att detta kan ske genom att man
genomför en fullständig avveckling av statsbidraget i sådana kommungrupper,
till vilka skatteutjämningsbidrag kan förutsättas inte komma att utgå.
Dit räknar nämnden primärkommuner med skattekraft överstigande medelskattekraften
i riket.

Beträffande en fullständig avveckling av ett statsbidrag till landstingen i
anledning av ortsavdragsreformen anför skattelindringsnämnden.

Om ett rimligt utgångsläge för lösningen av skatteutjämningsfrågan från
och med år 1966 förutsätter, att statsbidraget för landstingens del skall vara
helt eller delvis avskrivet, beror på om man anser sig kunna räkna med att
detta slag av kommuner skall bli delaktiga av ett allmänt skatteutjämningsbidrag.
Kan man räkna med att sådant bidrag skall utgå till flertalet av de
landsting, vilkas medelskattekraft understiger medelskattekraften i riket,
skulle ju 1966 ett kvarstående kompensationsbidrag liksom för de sämre
ställda primärkommunerna kunna evalveras i ett skatteutjämningsbidrag.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Om man icke anser detta vara en möjlig lösning utan förutsätter att den allmänna
skatteutjämningen skall utgå endast till primärkommuner efter
deras skattekraft och skattetryck, skulle en avskrivning till fullo av landstingsbidragen
vara erforderlig för uppnående av ett gynnsamt utgångsläge
för skatteutjämningsfrågans lösning fr. o. m. nämnda år.

Det är givet att ett skatteutjämningsbidrag till landstingen ur rättvisesynpunkt
kan möta den invändningen, att bidraget skulle komma alla
skattebetalarna i landstingsområdet tillgodo, såväl de personer som hör
hemma i kommuner med lågt skatteunderlag och hög utdebitering som personer
i kommuner med högt skatteunderlag eller låg utdebitering, och att
utjämningseffekten blir större, om bidraget ges endast till de ogynnsamt
ställda primärkommunerna.

En avskrivning av statsbidragen för alla landstingens del skulle givetvis
•— i förening med de ständigt vidgade förvaltningsuppgifterna för denna
kommungrupp — kunna medföra avsevärda utdebiteringshöjningar, särskilt
om skatteunderlaget icke fortsätter att stiga, och härigenom för medborgarna
i kommuner med svag skattekraft kunna leda till ett alltför högt
sammanlagt skattetryck. Svårigheterna för dessa kommuner måste då förutsättas
under övergångstiden avskärmade genom skattelindringsbidrag enligt
de provisoriskt förbättrade grunder, som nämnden förut påyrkat. Nämnden
förutsätter tillika att, om överflyttande av nya förvaltningsuppgifter på
landstingen sker, statsbidragen blir så avvägda att kostnaderna för de nya
uppgifterna icke motverkar skatteutjämningen.

Departementschefen

Revisionens förslag att samtliga kommuner under de tre första åren efter
ortsavdragsreformens genomförande skall erhålla statsbidrag i sådan utsträckning,
att bidraget i princip medför full täckning för
inkomstbortfallet, har mött invändningar i ett par remissyttranden. Man
har därvid bland annat hävdat att kostnaderna för reformen redan från
början borde delas mellan staten och kommunerna. Det har i det sammanhanget
framhållits att vid genomförandet av 1950 års ortsavdragsreform
en sådan uppdelning ägde rum.

Med anledning härav vill jag erinra om att 1950 års reform visserligen
byggde på den principen att staten endast delvis skulle kompensera kommunerna
genom direkta statsbidrag. Samtidigt genomfördes emellertid en
jämkning av de statliga skatteskalorna så att inga skattskyldiga skulle
behöva vidkännas en skärpning av sin totala skatt. Då det nu göres gällande,
bl. a. av näringslivets skattedelegation, att en bidragsgivning i den utsträckning
kommunalskatterevisionen föreslagit, skulle innebära ett frångående
av tidigare intagna principiella ståndpunkter, vill jag bestämt hävda
att så icke är fallet. Frågan gäller i stället i vilken omfattning man avser
att åstadkomma en skattelindring genom en höjning av de kommunala
ortsavdragen.

Redan i direktiven för kommunalskatterevisionen uttalade jag att en

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

ortsavdragsreform bör vara att se som ett led i en allmän skattesänkning
med särskild tonvikt på de mindre inkomsttagarna. Revisionen har visat
att om kommunerna inte skulle kompenseras för inkomstbortfallet, den
sammanlagda utdebiteringen till primärkommun och landsting kan beräknas
komma att i genomsnitt öka med cirka 2 kronor per skattekrona. I de
av revisionen speciellt undersökta kommunerna varierar emellertid utdebiteringsökningen
i fråga om den primärkommunala utdebiteringen mellan
0: 79 och 4: 05 kronor per skattekrona samt beträffande den sammanlagda
utdebiteringen till primärkommun och landsting mellan 1:47 och 4:88
kronor per skattekrona. I landstingen beräknas den genomsnittliga utdebiteringsökningen
till 0: 65 kronor per skattekrona men ökningen varierar
i olika landsting mellan 0: 41 och 1: 17 kronor per skattekrona.

Revisionen har framhållit att om man vill upprätthålla målsättningen
om en allmän skattesänkning lär det icke finnas någon annan väg att gå
än att låta staten vid reformens genomförande ersätta kommunerna för
inkomstbortfallet. På något längre sikt bör det däremot finnas goda utsikter
till att flertalet kommuner skall kunna anpassa sig till de nya avdragen,
så att den skattelättnad som en höjning av avdragen nu ger skall
bli bestående. Bidraget bör sålunda närmast ha till syfte att underlätta en
sådan anpassning. Denna principiella uppfattning om grunden för statsbidragsgivningen
har också under remissbehandlingen omfattats av praktiskt
taget alla de remissinstanser, som tillstyrkt att statsbidrag skall utgå.
Jag kan för egen del instämma i denna uppfattning.

Med det nu anförda har jag också tagit ställning till det förslag som framlagts
av skattelindringsnämnden. Såsom framgår av den tidigare lämnade
redogörelsen för nämndens yttrande har nämnden ifrågasatt om icke
en viss utdebiteringshöjning borde få slå igenom hos kommuner med relativt
god skattekraft. I likhet med kommunalskatterevisionen anser jag
emellertid att även de i fråga om tillgången på skatteunderlag bättre ställda
kommunerna bör få skälig tid till anpassning. I annat fall kommer ortsavdragshöjningen
att omedelbart leda till ökad kommunal utdebitering och
sålunda i dessa kommuner göra skattelättnaden mindre än i andra kommuner
samt till och med för vissa skattskyldiga medföra en höjd beskattning.
Jag kan sålunda icke biträda nämndens förslag i denna del.

Nämnden har i det sammanhanget tagit upp den kommunala skatteutjämningsfrågan.
Enligt nämndens mening skulle begränsningen i den fulla
kompensationen frigöra medel som omedelbart skulle kunna tagas i anspråk
för skatteutjämnande åtgärder. Kommunalskatterevisionen har i sitt
betänkande starkt understrukit att det råder ett nära samband mellan frågan
om de mindre bärkraftiga kommunernas möjligheter att anpassa sig
till de nya kommunala ortsavdragen och frågan om den kommunala skatteutjämningen
i stort. Enligt revisionens mening bör skatteutjämningspro -

04 Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

blemen snarast upptagas till prövning. En lösning av dessa problem utgör,
framhåller revisionen, en förutsättning för att statsbidraget i anledning
av en ortsavdragsreform skall kunna minskas och eventuellt helt avvecklas
i de i fråga om tillgången på skatteunderlag svagare kommunerna.

Frågan om en effektiv och efter rationella grunder uppbyggd allmän
kommunalskatteutjämning hör, det är jag fullt medveten om, i dagens läge
till de mera angelägna uppgifterna på kommunalbeskattningens område. I
ett visst hänseende kommer en bidragsgivning enligt det system, som kommunalskatterevisionen
förordat, att ha skatteutjämnande verkningar. Utredningen
föreslår nämligen att den reducering, som skall äga rum under
åren 1961—1965, skall ske med beaktande av kommunernas relativa skattekraft.
Att därutöver — utan att frågan varit föremål för närmare utredning
— redan nu binda sig för direkta åtgärder på detta område är jag
emellertid inte beredd till. Jag vill i sammanhanget erinra om att frågan
om en effektiv kommunal skatteutjämning behandlades i motioner till 1956
års riksdag. I utlåtande nr 212 uttalade statsutskottet att det ställde sig
positivt till kravet på en utredning av hithörande frågor. Med hänsyn till
sambandet mellan dessa frågor och frågan om en kommunal ortsavdragsreform
fann utskottet det dock mest ändamålsenligt att den av utskottet
förordade utredningen igångsättes först sedan ortsavdragsreformen beslutats
och förutsättningarna i detta hänseende klarlagts. Riksdagen godkände
utskottsutlåtandet. Det är min avsikt att så snart riksdagen tagit ställning
till frågan om en höjning av de kommunala ortsavdragen och därmed sammanhängande
statsbidragsfrågor begära bemyndigande att tillkalla särskilda
sakkunniga för att utreda frågan om den kommunala skatteutjämningen.

Skattelindringsnämnden har förklarat sig anse att ett godtagande av
revisionens förslag beträffande statsbidragssystemets allmänna utformning
skulle skapa ett olämpligt utgångsläge för en lösning av den kommunala
skatteutjämningsfrågan. Jag är angelägen understryka att jag inte uppfattat
revisionens förslag i detta hänseende på samma sätt som skattelindringsnämnden.
Revisionens förslag innebär enligt mitt sätt att se, att en
fullständig avveckling av detta bidrag i sinom tid skall kunna ske i alla
kommuner. Att revisionen endast föreslagit en avskrivningsplan fram till
och med år 1965 beror på att revisionen ansett sig inte kunna för längre tid
överblicka kommunernas möjligheter att anpassa sig till de höjda ortsavdragen.
Under den första avskrivningsperioden skall statsbidraget helt avvecklas
i de allra bäst ställda kommunerna, vilka ju inte kan räkna med att
komma i åtnjutande av ett allmänt skatteutjämningsbidrag. I de kommuner
åter, där bidraget helt eller delvis finnes kvar år 1965, skall takten i
den fortsatta reduceringen bli beroende av de olika åtgärder, som vid denna
tidpunkt redan vidtagits eller som då kan komma att vidtagas i skatteutjämnande
syfte. I den mån en ytterligare avveckling kommer till stånd efter
år 1965 för vissa kommuner samtidigt som andra kommuner får ökat stöd

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

genom skatteutjämnande åtgärder kan detta inte, såsom skattelindringsnämnden
synes mena, rimligen anses innebära en överflyttning av medel
från den ena kommunen till den andra.

Såsom tidigare nämnts har stadsförbundet ansett att frågan om reduceringen
av statsbidraget borde ytterligare utredas. Stadsförbundet har
därvid pekat på de olika omständigheter, som enligt förbundets mening
kan försvåra den avsedda anpassningen till de nya ortsavdragen. Förbundet
har dessutom ansett att avskrivningsskalans anknytning till kommunernas
relativa skattekraft aktualiserat den allmänna skatteutjämningsfrågan. I
anledning av vad stadsförbundet anfört vill jag understryka vad jag
tidigare anfört, nämligen att det statliga bidraget till kommunerna lämnas
för att underlätta kommunernas anpassning till de nya ortsavdragen. I och
för sig finns det självfallet ingen grund för att staten för obestämd tid
framåt skall kompensera kommunerna för inkomstbortfallet i anledning
av ortsavdragshöjningen. I all synnerhet gäller detta de bäst ställda kommunerna.
Anpassningsmöjligheterna måste emellertid bedömas under hänsynstagande
till kommunernas sinsemellan olika bärkraft. Någon annan
godtagbar mätare på bärkraften än den revisionen föreslagit, nämligen
antalet skattekronor per invånare, torde icke stå till buds. Jag vill framhålla,
att denna mätare på bärkraften hittills godtagits i olika sammanhang,
och jag anser det naturligt att så sker även i förevarande avseende.

I fråga om övergångstidens längd innebär revisionens förslag
att under åren 1958, 1959 och 1960 bidraget skall utgå till alla kommuner
och utgöra full kompensation samt att under de följande fem åren — alltså
åren 1961—1965 — bidraget i vissa kommuner skall successivt minskas
och i en del fall helt avvecklas. Beträffande först frågan om under vilken tid
full kompensation skall utgå har i vissa remissyttranden föreslagits en
begränsning av denna tid till ett år. I andra remissyttranden har däremot
gjorts gällande att den ifrågavarande tidrymden är för kort för att möjliggöra
en anpassning av den kommunala ekonomin till de nya ortsavdragen.
Då revisionens förslag i denna del får anses utgöra en lämplig avvägning
mellan de olika intressen som här påkallar beaktande, anser jag mig kunna
biträda förslaget i denna del. Vad sedan angår frågan om det antal år,
under vilka den första reduceringen av statsbidraget skall pågå, har de
flesta remissinstanserna godtagit förslaget om en femårig avskrivningstid.
Skattelindringsnämnden har från sina utgångspunkter förordat en avskrivningstid
av sju år, kombinerad med full kompensation under endast ett år.
Jag anser mig för min del kunna tillstyrka revisionens förslag.

Under hänvisning till det anförda förordar jag alt statsbidragssystemet
i anledning av den kommunala ortsavdragsreformen utformas i huvud5
— Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 97

66

Kungi. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

saklig överensstämmelse med vad kommunalskatterevisionen föreslagit.
I det följande kommer jag att närmare beröra vissa speciella frågor rörande
statsbidragets konstruktion.

VII. De närmare grunderna för beräkning av statsbidraget

A. Omräkning av 1957 och 1958 års skatteunderlag

Revisionen

Revisionen framhåller att en omräkning av 1957 och 1958 års skatteunderlag
torde vara erforderlig för att fastställa utdebiteringssiffrorna för den
preliminära skatten för åren 1958 och 1959. Revisionen erinrar därvid att
om förslaget till höjda kommunala ortsavdrag genomföres vid 1957 års
riksdag, de nya avdragen tidigast kan tillämpas i fråga om 1958 års preliminära
skatt samt vid 1959 års taxering. Skatteunderlagen vid 1957 och
1958 års taxeringar, vilka skatteunderlag enligt gällande regler för den
kommunala utdebiteringens fastställande skall bilda grundvalen för utdebiteringssatserna
beträffande 1958 och 1959 års preliminära skatt, kommer
därför att fastställas med utgångspunkt från nu gällande ortsavdrag.
Vid bestämmandet av dessa utdebiteringssatser måste emellertid beaktas
den reducering av skatteunderlagen, som ortsavdragshöjningen medför. I
annat fall riskerar man enligt revisionens mening att utdebiteringssiffrorna
kan bestämmas till för låga belopp och att kommunerna till följd härav vid
kommande avräkning med statsverket i fråga om kommunalskattemedlen
kan göra skatteförluster.

Om utdebiteringssatserna för åren 1958 och 1959 alltså måste grunda sig
på det skatteunderlag, som skulle ha förelegat om de nya ortsavdragen hade
gällt redan vid 1957 och 1958 års taxeringar, måste enligt revisionens uppfattning
kommunerna, när nämnda utdebiteringssatser skall fastställas, ha
kännedom om storleken av det statsbidrag, som i princip skall kompensera
kommunerna för inkomstbortfallet. För att bestämma detta statsbidrag torde
det, anser revisionen, vara erforderligt att i varje kommun inkomstbortfallet
på något sätt beräknas. Den vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag
konstaterade skatteunderlagsminskningen anses kunna utnyttjas för att bestämma
statsbidraget. Revisionen diskuterar frågan om den sålunda konstaterade
minskningen skall vara grundläggande för statsbidraget även under
de övriga år, då statsbidrag föreslås skola utgå. Revisionen anför härvidlag.

På grund av olika omständigheter, t. ex. inkomstutvecklingen och förändringarna
i antalet skattskyldiga inom kommunen, blir nämligen skatteunderlagsbortfallet
inte exakt detsamma från år till år. Syftet med statsbidragsgivningen
vid en ortsavdragsreform kan emellertid inte anses vara att staten
allt framgent skall garantera kommunerna en fullständig täckning av det

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

bortfall av skatteunderlag, som ortsavdragshöjningen medför. Såsom framhålls
i direktiven är avsikten i stället att skydda de enskilda skattebetalarna
mot utdebiteringshöjningar, som gör att skattesänkningen går förlorad. En
exakt uträkning av bortfallet varje år framstår därför inte som erforderlig.
Statsbidragssystemet måste även — liksom andra system för statliga bidrag
till kommunerna — röra sig med ett flertal schabloner, där exaktheten
måste vika för största möjliga enkelhet i tillämpningen. I direktiven har
särskilt underslrukits att det blivande statsbidragssystemet måste vara
enkelt. Skulle en årlig omräkning ske av skatteunderlaget, svarar detta föga
mot direktivens krav på enkelhet.

Revisionen anser därför att man i ett blivande statsbidragssystem bör utgå
från att en omräkning endast behöver ske av 1957 års skatteunderlag.

Omräkningen av 1958 års skatteunderlag, vilken — som tidigare nämnts
— erfordras med hänsyn till källskatteuttaget under år 1959, behöver enligt
revisionens mening inte vara lika noggrann som 1957 års omräkning, eftersom
1958 års omräkning inte skall vara grundläggande för statsbidraget.
Under förutsättning att inte några mera betydelsefulla ändringar i skattelagstiftningen
genomföres mellan de båda åren, synes man kunna nöja sig
med en tämligen schematisk beräkning, därvid man torde kunna utgå från
att skatteunderlagsbortfallet genom de nya ortsavdragen år 1958 är lika
stort som det, vilket beräknats vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag.

Omräkningen av 1957 års skatteunderlag föreslås av revisionen skola i
stort sett utföras på samma sätt som den omräkning av 1951 års skatteunderlag,
vilken låg till grund för den provisoriska skatteersättningen i anledning
av 1950 års ortsavdragsreform. Vissa förenklingar föreslås dock.
Enligt den föreslagna metoden skall skatteunderlagsbortfallet bestämmas
med utgångspunkt från de till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomster, som fysiska personer och därmed jämställda skattskyldiga påförts
i sina hemortskommuner vid 1957 års taxering med gällande ortsavdrag.
Metoden bygger på att skattskyldiga med ortsavdrag indelas i vissa
grupper. Huvudgrupperna är följande.

a) Såsom gifta taxerade skattskyldiga med beskattningsbar inkomst större
än ortsavdragshöj ningen.

b) Sådana gifta eller ogifta skattskyldiga, vilka vid 1957 års taxering äger
åtnjuta statligt ortsavdrag enligt föreskrifterna i 8 § 1 mom. fjärde stycket
förordningen om statlig inkomstskatt och vilkas till kommunal inkomstskatt
beskattningsbara inkomster är större än ortsavdragshöjningen.

c) Andra såsom ogifta taxerade skattskyldiga än som avses under punkt
b) med beskattningsbar inkomst större än ortsavdragshöjningen.

d) Skattskyldiga med beskattningsbar inkomst lika med eller mindre än
ortsavdragshöjningen.

I de tre första grupperna räknas antalet skattskyldiga och det erhållna
antalet i varje grupp multipliceras med ortsavdragshöjningen för varje orts -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

avdragskategori och ortsgrupp. De vid multiplikationen erhållna talen utgör
det skatteunderlagsbortfall, som ortsavdragsreformen medför för dessa
skattskyldiga. I den fjärde gruppen summeras de beskattningsbara inkomster,
som åsatts ifrågavarande skattskyldiga. Den därvid erhållna summan
utgör det av ortsavdragsreformen förorsakade skatteunderlagsbortfallet för
denna ortsavdragskategori. Summan av skatteunderlagsbortfallet inom de
olika grupperna utgör det totala skatteunderlagsbortfall, som uppstår i vederbörande
kommun på grund av de höjda ortsavdragen.

Vid omräkningen bör i fråga om samtaxerade äkta makar och skattskyldiga
med partiella ortsavdrag enligt revisionens mening tillämpas samma
regler som år 1951. Då — såsom i det följande kommer att närmare utvecklas
— revisionen föreslår att maximibeloppet för det särskilda avdraget för nedsatt
skatteförmåga vid den kommunala taxeringen på grund av ortsavdragshöjningen
skall nedsättas från sitt nuvarande provisoriska belopp, 5 000 kronor,
till 3 000 kronor, bör vid omräkningen hänsyn tagas till de fall, då skattskyldiga
beviljats sådant särskilt avdrag mellan 3 000 och 5 000 kronor. Revisionen
föreslår att vid omräkningen inte skall medtagas skattskyldiga, som
vid 1957 års taxering till kommunal inkomstskatt påförts beskattningsbar inkomst
och därvid beviljats extra avdrag med 4 000 kronor eller högre belopp.
För dessa skattskyldiga förutsättes det sålunda vid omräkningen att ortsavdragsreformen
inte föranleder ändring i de beskattningsbara inkomsterna.

Revisionen erinrar att man år 1951 ansåg sig från den eljest föreskrivna
mera noggranna omräkningen kunna undantaga sådana städer utanför
landsting, vilka som exempelvis Stockholm med säkerhet kunde antas inte
ifrågakomma till provisorisk skatteersättning. Eftersom revisionen förordar
att alla kommuner vid övergången till de nya ortsavdragen skall
komma i åtnjutande av statsbidrag, bör enligt revisionens mening de nyssnämnda
mera detaljerade reglerna för omräkningen tillämpas i alla kommuner.

Omräkningen föreslås skola — liksom år 1951 — ankomma på de lokala
skattemyndigheterna (häradsskrivarna och kronokamrerarna). Omräkningen
anses böra vara slutförd i Stockholm den 31 juli och i landet i övrigt
den 15 juli 1957. För vt t i någon mån underlätta de lokala skattemyndigheternas
arbete föreslås tidpunkten för avlämnandet av avskrifterna
av 1957 års taxeringslängder till länsstyrelser och kommuner framflyttad
från den 15 till den 31 juli 1957.

Kostnaderna för omräkningen beräknas — med utgångspunkt från att
extra arbetskraft måste anställas med ersättning motsvarande en veckas
lön till kanslibiträde — till sammanlagt omkring 60 000 å 70 000 kronor,
därav något över hälften belöper på häradsskrivarkontoren och återstoden
på de lokala skattemyndigheterna i städer med egen uppbördsförvaltning.
Med hänsyn till den ringa kostnad, som uppstår för dessa städer, bör enligt
revisionens uppfattning som ett villkor för åtnjutande av statsbidrag i an -

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

ledning av ortsavdragshöjningen föreskrivas, att i stad med egen uppbördsförvaltning
den lokala skattemyndigheten skall utan särskild ersättning av
statsverket verkställa den erforderliga omräkningen av skatteunderlaget.

Remissyttrandena

Revisionens förslag att en omräkning endast skall ske av skatteunderlaget
vid 1957 års taxering för att klarlägga storleken av det skatteunderlagsbortfall,
som uppstår genom ortsavdragshöj ningen, tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av samtliga remissinstanser. Styrelsen för Svenska stadsförbundet
uttalar emellertid viss tveksamhet. Styrelsen anför.

Måhända kan vissa invändningar resas mot metoden att enbart den vid
omräkning av 1957 års skatteunderlag konstaterade skatteunderlagsminskningen
skall vara grundläggande för de blivande statsbidragen. Därigenom
att skatteunderlagen i kommunerna befinner sig i stadigt stigande medför
detta icke den fullständiga kompensation som en årlig omräkning av skatteunderlaget
skulle innebära. De sakkunniga har emellertid mot systemet
med en årlig omräkning gjort vissa invändningar av i huvudsak administrativ
och teknisk natur. Dessa synpunkter kan enligt styrelsens mening motivera
det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet.

Länsstyrelserna i Uppsala och Örebro län, Sveriges häradsskrivarförening
och Föreningen Sveriges kronokamrerare föreslår att tidpunkten för omräkningens
slutförande framflyttas till den 31 juli 1957. Länsstyrelsen i Uppsala
län anför härvidlag att den för omräkningen tillmätta tiden är för
knappt tilltagen, om arbetet skall föreligga färdigt till den 15 juli, eftersom
det visat sig svårt att få taxeringsarbetet avslutat inom föreskriven tid. Sveriges
häradsskrivarförening understryker att det merarbete omräkningen
innebär, inte utan vidare kan inpressas i de vid denna tid på året synnerligen
svåra arbetsförhållandena på häradsskrivarkontoren. Föreningen
Sveriges kronokamrerare framhåller att ett framflyttande av tidpunkten
knappast behöver medföra några nackdelar för berörda parter (kommunala
förvaltningar och landsting).

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser slutligen att revisionen beräknat
kostnaderna för omräkningsarbetet till för lågt belopp. Länsstyrelsen
anser att för varje häradsskrivarkontor bör anslås två veckors lön till kanslibiträde.

Departementschefen

Revisionens förslag angående omräkning av 1957 och 1958 års skatteunderlag,
som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna,
finner jag mig i huvudsak kunna biträda. Liksom revisionen anser
jag att det skatteunderlagsbortfall, som konstateras vid omräkningen av
1957 års skatteunderlag, bör utgöra grundvalen för statsbidraget i fortsättningen.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Beträffande omräkningens tekniska utförande har jag inte något att erinra
mot vad revisionen föreslagit. Bestämmelser härom torde få utfärdas
i administrativ ordning.

Vissa remissinstanser har förordat att tidpunkten för slutförandet av 1957
års omräkning skall ändras från den 15 till den 31 juli 1957. Då detta inte
torde vålla någon egentlig olägenhet och de lokala skattemyndigheterna härigenom
skulle beredas större möjlighet att inordna omräkningsarbetet i den
normala arbetsrutinen, förordar jag att tidpunkten för arbetets avslutande
fastställes till den 31 juli 1957.

Bevisionens förslag att framflytta tidpunkten för insändande av avskrifterna
av 1957 års inkomstlängder från den 15 till den 31 juli 1957 samt beträffande
kostnaderna för omräkningsarbetet har inte föranlett erinringar
från remissinstansernas sida. Jag tillstyrker dessa förslag. I en blivande kungörelse
om statsbidraget bör som ett villkor för åtnjutande av statsbidrag
föreskrivas att i stad med egen uppbördsförvaltning den lokala skattemyndigheten
skall utan särskild ersättning av statsverket verkställa erforderliga
omräkningar.

Skulle de på statsverket belöpande kostnaderna för omräkningsarbetet,
vilka i huvudsak torde komma att belöpa på budgetåret 1957/58, inte kunna
rymmas inom vederbörliga anslagsposter i avlöningsstaten för häradsskrivarna
för detta budgetår, torde Kungl. Maj :t sedermera få lämna medgivande
till erforderliga överskridanden av dessa poster, vilka inte är maximerade
av riksdagen.

B. Den tekniska utformningen av det nya statsbidraget

Revisionen

I sitt betänkande diskuterar revisionen olika metoder för utformningen
av det nya statsbidragssystemet. Revisionen har därvid undersökt om inte
kompensationen till kommunerna skulle kunna ges på ett sådant sätt att
staten övertar vissa kommunala kostnader. Men revisionen anför härvidlag.

Att inom ramen för nuvarande former för statsbidragsgivning till kommunerna
kunna åstadkomma ett system, som medför en sådan höjning
av statsbidragen till viss eller vissa av kommunerna bedrivna verksamhetsgrenar,
att de olika kommunerna sinsemellan erhåller en någorlunda
riktig kompensation för inkomstbortfallet till följd av de höjda ortsavdragen,
anser vi emellertid så gott som utsiktslöst. Ett statsbidragssystem i
anledning av en ortsavdragsreform, som i varje fall under de första åren
medger kommunerna full kompensation för inkomstbortfallet, torde nämligen
— såsom tidigare framhållits — kräva betydande kostnader. Möjligheterna
är därför mycket små att finna en kommunal verksamhetsgren,
som är så beskaffad, att en eventuell bidragshöjning kan rymmas inom
den nuvarande kommunala kostnadsramen utan att staten helt svarar för
verksamheten. Den nuvarande statsbidragsgivningen till kommunerna är

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

också till sin natur så komplicerad och så oenhetligt uppbyggd, att betydande
svårigheter måste möta att i gällande system inarbeta ett statsbidrag
av den storlek, varom nu är fråga. Skulle staten som en kompensation
till kommunerna för en ortsavdragsreform nödgas helt bestrida
kostnaderna för en av kommunerna hittills med hjälp av statsmedel bedriven
verksamhetsgren, kan ju detta knappast innebära annat än att
staten måste själv överta ansvaret för denna verksamhetsgren. Ett dylikt
övertagande måste i sin tur förutsätta omfattande administrativa och organisatoriska
förändringar, vartill ställning inte kan tagas utan tidsödande
och ingående undersökningar.

Revisionen berör även möjligheterna att ge kompensationen den formen
att staten avstår från de kommunala bidragen till vissa folkpensioneringskostnader.
Revisionen uppger att dessa bidrag för budgetåret 1957/58 beräknas
uppgå till omkring 312 milj. kronor. Om statsbidragsfrågan skulle
lösas på detta sätt, kommer emellertid enligt revisionens mening statsbidraget
att under de första åren inte medge kommunerna full täckning för
inkomstbortfallet och framför allt gynna kommuner med hög skattekraft,
vilka vanligen är minst känsliga för en ortsavdragshöjning. Det senare
följer, säger revisionen, redan av det förhållandet att dessa kommunbidrag
är uppbyggda på skattekraften i vederbörande kommun. En lösning efter
denna linje anses dessutom inte heller kunna lösa frågan om bidrag till
landstingen och municipalsamhällena för det bortfall av skatteunderlag,
som för dessa kommuners del kan beräknas uppstå vid en höjning av ortsavdragen.
Det frainhålles dessutom att vissa kommuner inte infört kommunala
bostadstillägg. För dessa kommuners del skulle ett statsbidragssystem
som det nu avhandlade inte få samma verkningar som för övriga kommuner.

Revisionen anser därför att ett övertagande från statens sida av vissa
kommunala kostnader, från de utgångspunkter revisionen bedömt kompensationsfrågan,
inte är en ändamålsenlig åtgärd att lösa denna fråga.

Såsom tidigare anförts har vid den av revisionen verkställda statistiska
undersökningen konstaterats, att en höjning av de kommunala ortsavdragen
till i nivå med de statliga medför en genomsnittlig minskning av den
kommunala skattekraften, mätt i antal skattekronor per invånare, med 5: 26
skattekronor. Revisionen har övervägt att anknyta ett blivande statsbidrag
till denna genomsnittliga skattekraftsminskning. Statsbidraget skulle i så
fall kunna framräknas genom att multiplicera nämnda belopp, avrundat
till 5:20 skattekronor, med folkmängden i kommunen och utdebiteringssatsen.
Eventuellt skulle den modifikationen vidtagas att statsbidraget bestämdes
till 4: 80 i kommuner, tillhörande ortsgrupp II, 5: 00 i ortsgrupp III,
5: 20 i ortsgrupp IV och 5: 40 skattekronor per invånare i kommuner, tillhörande
ortsgrupp V. I det senare fallet skulle, säger revisionen, statsbidraget
något mildra de ogynnsamma verkningar, som ett statsbidrag beräknat
med utgångspunkt från ett lika skattekrontal för alla ortsgrupper bar för

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

kommuner i ortsgrupp V. I kommuner, tillhörande ortsgrupperna II och
Hl. skulle bidraget därjämte komma att bättre svara mot den skattekraftsminskning,
som vanligen kommer att uppstå i dessa kommuner till följd
av de höjda ortsavdragen. I landstingen skulle statsbidraget kunna beräknas
efter den ortsgrupp, som kommunerna inom landstingsområdet genomsnittligen
tillhör.

Beträffande detta statsbidragssystems verkningar anför revisionen.

Ett statsbidragssystem, utformat på detta sätt, skulle få betydande administrativa
fördelar. Systemet bleve enkelt att tillämpa. I princip erfordrades
endast kännedom om invånarantalet i kommunen och den utdebiteringssats,
efter vilken bidraget skulle beräknas. Härvidlag skulle man ha att välja
mellan utdebiteringssatsen för det år, under vilket bidraget skulle utgå, eller
den senast gällande utdebiteringssatsen, eller en genomsnittlig utdebitelingssats
för en följd av år. Inte heller behövdes någon omräkning av 1957
och 1958 års skatteunderlag för att bestämma statsbidraget eller för att
tjäna till ledning vid fastställandet av utdebiteringssatserna för den preliminära
skatten under åren 1958 och 1959. Dessa skulle nämligen schablonmässigt
kunna fastställas med utgångspunkt från ett skatteunderlag, som
vore respektive 4: 80, 5: 00, 5: 20 och 5: 40 skattekronor per invånare
mindre än skatteunderlagen enligt 1957 och 1958 års taxeringar.

o I vissa hänseenden skulle emellertid det nu angivna statsbidragssystemet
få verkningar, som knappast skulle kunna accepteras. Kommuner, som hade
en för riket genomsnittlig skattekraft, finge full kompensation för det bortfall
av skatteunderlag, som ortsavdragsreformen medförde. Kommuner med
en skattekraft över genomsnittet finge själva bära en del av detta bortfall.
Ju högre skattekraften vore desto mera finge kommunen själv bära av
inkomstminskningen till följd av de höjda ortsavdragen. För de kommuner
åter, vilkas skattekraft vore lägre än genomsnittet, komme statsbidraget
att uppgå till större belopp än som svarade mot den av ortsavdragsreformen
föranledda minskningen i skatteunderlaget. Ju lägre skattekraften vore i
förhållande till den genomsnittliga, desto mer komme statsbidraget att överstiga
det belopp, som svarade mot inkomstbortfallet. Allmänt sett komme
statsbidraget att på grund härav få en skatteutjämnande effekt. För en
kommun med hög skattekraft skulle emellertid ett statsbidrag enligt de nu
angivna grunderna inte kunna förhindra en höjning av utdebiteringen. För
kommuner med låg skattekraft komme statsbidraget att medföra att utdebiteringen
kunde sänkas.

Med hänsyn till de konsekvenser, som ett statsbidragssystem enligt de
angivna grunderna skulle få, anser sig revisionen inte kunna förorda detsamma
trots dess betydande administrativa fördelar. Revisionen framhåller
att då i de kommuner, vilka har en skattekraft högre än den genomsnittliga,
statsbidraget inte medger full täckning för inkomstbortfallet, som en följd
härav en utdebiteringshöjning kan bli nödvändig, varvid ortsavdragshöjningens
skattesänkande effekt till viss del går förlorad. Systemet anses
därför inte kunna förenas med önskemålet om en allmän skattesänkning
genom en höjning av de kommunala ortsavdragen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

73

Såsom tidigare omnämnts anser revisionen att man bör anknyta statsbidragssystemet
till den vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag konstaterade
skatteunderlagsminskningen. Två utvägar synes därvid enligt revisionens
uppfattning främst möjliga. Dessa två statsbidragssystem benämner
revisionen statsbidrag med ett i kronor bestämt belopp och statsbidrag med
tillskjutet skatteunderlag.

Ett statsbidragssystem med ett i kronor bestämt belopp kännetecknas
av att statsbidraget redan från början bestämmes till ett visst belopp, i kronor
räknat, som antingen utgår ograverat eller successivt minskas. Genom
omräkningen av 1957 års skatteunderlag konstateras den minskning av en
kommuns skatteunderlag, som ortsavdragshöjningen kan beräknas medföra.
Denna minskning, som kommer att redovisas i ett visst antal skattekronor,
skall sedan omvandlas till ett i kronor bestämt belopp, som i stort
sett motsvarar den inkomstminskning, som uppstår genom att kommunen
får utdebitera på ett lägre skatteunderlag. Det erfordras därvid att man tar
ställning till vilken utdebiteringssats, som i vederbörande kommun skall
ligga till grund för statsbidraget. I detta hänseende har man enligt revisionens
mening att välja mellan utdebiteringssatsen för ett visst år eller
utgå från en genomsnittlig utdebiteringssats för ett antal år. Revisionen
anser för sin del att man härvidlag kan utgå från de siffror, som fastställts
för den preliminära skatten under åren 1954—1957.

Revisionen påpekar att detta system i stort sett är uppbyggt enligt samma
grunder, som gällde för den provisoriska skatteersättningen i anledning av
1950 års ortsavdragsreform. Därvid är emellertid att märka att utgångspunkten
för ett system enligt dessa grunder nu blir en annan än år 1950, då
man ansåg att kommunerna själva skulle bära en utdebiteringshöjning av
en krona per skattekrona.

Ett statsbidragssystem med tillskjutet skatteunderlag innebär att staten
varje år, under vilket statsbidraget skall utgå, helt eller delvis garanterar
kommunerna det skatteunderlag, som faller bort genom ortsavdragshöjningen.
Staten tillskjuter alltså varje år ett visst skatteunderlag, som helt
eller delvis svarar mot skatteunderlagsminskningen, och detta skatteunderlag
deltar i vanlig ordning i den kommunala repartiseringen. Utdebiteringssiffran
i kommunen fastställes därför varje år med utgångspunkt från det
samlade skatteunderlaget med däri ingående tillskjutet skatteunderlag.
Statsbidraget utgår varje år med ett belopp, som med hänsyn till den för
respektive år beslutade utdebiteringen svarar mot kommunalskatten på det
skatteunderlag, som staten garanterar.

Revisionen framhåller att det torde få anses vara till fördel om kommunerna
vid sina överväganden i skilda hänseenden endast behöver räkna
med ett skattekrontal, som representerar det samlade skatteunderlaget. Revisionen
erinrar vidare att ett statsbidrag med denna utformning kommer
alt för varje år anknyta till ett aktuellt utdebiteringsbehov, sådant detta

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 är 1957

återspeglas i den fastställda utdebiteringssatsen. Statsbidraget, som skall
representera vad som inom kommunen fallit bort i skatteunderlag på grund
av ortsavdragsreformen, anpassas därigenom automatiskt till förändringar
i den kommunala utdebiteringen.

Ett statsbidragssystem med den nu sist angivna utformningen anses böra
medföra att vissa modifikationer sker av stadgandena i 5 kap. 1953 års
kommunallag och motsvarande stadganden i övriga kommunallagar. Enligt
revisionens mening bör i en särskild lagstiftning regleras hur det kommunala
utdebiteringsbehovet skall täckas för de år, under vilka statsbidrag
med tillskjutet skatteunderlag utgår. Denna lagstiftning anses böra gälla
för sådana kommuner eller andra kommunala samfälligheter, vilka avses
skola erhålla statsbidrag i anledning av den föreslagna ortsavdragshöjningen
och för vilka det i lag eller annan allmän författning är stadgat, att
deras medelsbehov skall, i den mån det inte fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering i förhållande till det antal skattekronor, som
enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts
de till kommunen eller samfälligheten skattskyldiga. Lagstiftningen förutsättes
få följande innehåll.

För år, under vilket statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag skall utgå
i anledning av ortsavdragsreformen, skall den utdebitering, som skall verkställas
för att täcka medelsbehovet för detta år, beräknas i förhållande till
det antal skattekronor, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
vid senaste taxering påförts de till kommunen eller samfälligheten skattskyldiga,
med tillägg för det antal skattekronor staten för nämnda år tillskjuter.
I fråga om utdebiteringen för åren 1958 och 1959 skall dessutom
gälla, att utdebiteringen skall fastställas i förhållande till det antal skattekronor,
som skulle ha påförts de skattskyldiga vid 1957 respektive 1958 års
taxering, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag, som fastställts
att gälla från och med 1959 års taxering, med tillägg för det antal skattekronor
staten för år 1958 respektive 1959 tillskjuter.

Revisionen erinrar vidare att enligt 70 § kommunallagen det åligger kommunens
styrelse att, sedan utgifts- och inkomststaten fastställts och beslut
om utdebitering till församling och skoldistrikt delgivits styrelsen, ofördröjligen
underrätta länsstyrelsen om dels det belopp för skattekrona och
skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästkommande år, dels det sammanlagda
belopp, som för detta år beslutats till utdebitering på grundval av
det löpande årets taxering till kommunal inkomstskatt. Sistnämnda belopp
innefattar inte blott den summa, som den borgerliga kommunen beslutat
skall utdebiteras i form av preliminär skatt, utan även vad som av den
kyrkliga kommunen (församling, pastorat) beslutats till utdebitering. Beloppet
ligger sedan till grund för beräkningen av det förskott, som kommunen
skall erhålla av statsverket under det kommande året.

Revisionen anför härvidlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

75

Utav den speciella lagstiftning, som nyss föreslagits, torde följa alt detta
sammanlagda belopp kommer att avse vad som för det nästkommande året
beslutats till utdebitering på grundval av inte endast det löpande årets taxering
till kommunal inkomstskatt utan jämväl det tillskjutna skatteunderlaget.
Då det sammanlagda beloppet är grundläggande för beräkningen av
kommunens förskott å inkomstskatt av statsverket under det kommande
året, följer därav att även statsbidraget kommer att utgå som ett förskott. I
annat fall måste en uppdelning ske av detta belopp och en sådan uppdelning
måste även komma till synes i den kommunala budgeten. Därmed
mister man emellertid de fördelar, som med det förevarande statsbidragssystemet
är förenade med att kommunen i sina olika överväganden endast
skall behöva räkna med ett skatteunderlag.

Genom det nu skisserade systemet vinner man dessutom enligt revisionens
uppfattning den fördelen, att utbetalningen av statsbidraget, som ju
kan sägas vara en del av den kommunala inkomstskatten, kan anslutas till
och sammankopplas med det nuvarande systemet för utbetalning till kommunerna
av dem tillkommande kommunal skatt och att alltså allt vad som
kommunen beslutat skall anskaffas genom utdebitering tillhandahålles och
utbetalas till kommunen i ett sammanhang.

I den redovisningsräkning, som länsstyrelsen enligt 73 § kommunallagen
och motsvarande stadganden i övriga kommunallagar har att senast den
8 mars överlämna till kommunen och som avser närmast föregående kalenderår,
bör statsbidraget därför ingå i samma poster som kommunalskattemedlen.
Statsbidraget skulle sålunda komma att ingå i kommunens fordran
hos statsverket vid ingången av året näst efter det, då beslut fattats om den
utdebiteringssats, som är grundläggande för statsbidraget.

Genom att utbetalningen av statsbidraget föreslås ske samtidigt med kommunalskattemedlen,
kommer vid varje utbetalningstillfälle att till den borgerliga
kommunen i en post utbetalas vad som i form av allmän kommunalskatt
och statsbidrag tillfaller såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen.
Revisionen anser att det liksom i fråga om kommunalskattemedlen
torde få ankomma på kommunalnämnd respektive drätselkammare att till
kyrkoråd, skolråd eller särskild styrelse överlämna den del av statsbidraget,
som tillkommer kyrkliga samfällighet^’.

Vid valet mellan de båda statsbidragssystemen förordar revisionen för sin
del att statsbidraget bestämmes enligt systemet med tillskjutet skatteunderlag
och anför.

Systemet med ett i kronor bestämt belopp är i stort sett uppbyggt enligt
samma principer, som tillämpades vid 1950 års ortsavdragsreform. Genom
att statsbidraget måste grundas på den genomsnittliga utdebiteringssiffran
för eu förfluten tid kommer bidraget inte att anpassa sig efter de förändringar,
som kan uppstå i det kommunala utdebiteringsbehovet. Erfarenheterna
av 1950 års provisoriska ska nedsättning visar också att ett så konstruerat
statsbidrag redan efter relativt kort tid framstår som föråldrat.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Systemet med tillskjutet skatteunderlag anger på ett klart sätt själva
grunden för statsbidragsgivningen i anledning av ortsavdragsreformen,
nämligen att staten »skjuter till», helt eller delvis, det skatteunderlag, som
kommunen förlorat genom de höjda ortsavdragen. Genom att statsbidragssystemet
anknyts till gällande regler för den kommunala utdebiteringens
fastställande och kommunalskattemedlens redovisning kommer statsbidraget
att automatiskt anpassas till de förändringar, som under bidragstiden
kan ske i det kommunala utdebiteringsbehovet och i utdebiteringens storlek.
Såsom i annat sammanhang kommer att närmare utvecklas medför systemet
även den praktiska fördelen, att någon omarbetning i allmänhet inte
blir erforderlig av nu gällande regler för skattegraderade speciella statsbidrag.
Systemet torde slutligen till väsentliga delar tillgodose det krav
på enkelhet i administrativt hänseende, som uppställts i direktiven för vårt
uppdrag.

Med hänsyn till de fördelar, som ett statsbidragssystem med tillskjutet
skatteunderlag obestridligen har framför ett system med ett i kronor bestämt
belopp, förordar vi att det nya statsbidraget utformas enligt systemet
med tillskjutet skatteunderlag. Vi fäster därvid särskilt avseende vid att
detta system på ett säkrare sätt ger kommunerna den kompensation för
ortsavdragshöjningen, som vi anser skälig.

Revisionen påpekar att genom att statsbidraget konstruerats på ett sådant
sätt att det följer med variationerna i de kommunala utdebiteringssatserna
mellan olika år, varje förändring i den genomsnittliga utdebiteringen
i rikets kommuner därför kommer att medföra att statens bruttokostnader
för statsbidraget under olika år sjunker eller stiger, beroende på
förändringarna. Revisionen erinrar att under åren 1952—1956 förändringarna
i den genomsnittliga kommunala utdebiteringen varit mycket små.
Revisionen anser det självfallet vanskligt att nu söka bedöma i vilken omfattning
förändringar under bidragsåren kommer att ske i den genomsnittliga
utdebiteringen. Mot bakgrunden av de senaste årens utveckling anser
revisionen det dock vara befogat att anta att dessa förändringar inte kommer
att bli särskilt stora. Den omständigheten att statsbidraget anknutits
till de för varje år fastställda kommunala utdebiteringssatserna anses sålunda
inte vara ägnad att ur kostnadssynpunkt inge särskilda betänkligheter.

Revisionen föreslår att det skall ankomma på länsstyrelsen att varje år
fastställa storleken av det skatteunderlag som skall tillskjutas. Den vid omräkningen
av 1957 års skatteunderlag konstaterade skatteunderlagsminskningen
anses nämligen inte enbart skola bilda grundvalen för det skatteunderlag,
som staten varje år skall tillskjuta. Såsom i det följande kommer
att närmare anges bör till det vid omräkningen konstaterade skatteunderlagsbortfallet
läggas det antal skattekronor, som den nu utgående provisoriska
skatteersättningen representerar, varjämte summan av de båda talen bör
i viss utsträckning avjämnas. Då vidare statsbidraget i vissa kommuner
efter övergångstiden skall reduceras, måste detta ske på så sätt att det till -

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

skjutna skatteunderlaget successivt minskas. Dessa beräkningar anses
knappast kunna ankonnna på annan myndighet än länsstyrelse.

Sedan länsstyrelsen sålunda för varje kommun, till vilken statsbidrag
skall utgå, fastställt storleken av det skatteunderlag staten för det kommande
året skall tillskjuta, skall vederbörande kommunala myndigheter
underrättas härom. Med hänsyn till det kommunala budgetarbetet anser
revisionen att denna underrättelse bör ha utgått från länsstyrelsen senast
den 31 augusti.

Remissyttrandena

Så gott som samtliga remissinstanser, vilka uttalat sig i denna fråga, tillstyrker
eller lämnar utan erinran revisionens förslag att statsbidraget skall
bestämmas enligt systemet med tillskjutet skatteunderlag och med anknytning
till den för varje bidragsår bestämda utdebiteringen i vederbörande
kommun. Allmänt vitsordas att detta system äger betydande fördelar framför
ett statsbidrag, som redan från början bestämmes till ett fixt belopp,
varvid remissinstanserna särskilt fäst sig vid att det förordade statsbidragssystemet
på ett säkrare sätt garanterar kommunerna täckning för det inkomstbortfall,
som uppstår genom ortsavdragshöjningen.

Skattelindringsnämnden anför sålunda att det föreslagna statsbidragssystemet
principiellt sett fått en tekniskt lycklig utformning. Systemet torde
för kommunernas del te sig enkelt och lättillämpat och det anpassar sig väl
efter utdebiteringsbehovets skiftningar. I reglerna för de speciella och allmänna
skatteunderlagsreglerade statsbidragen föranleder det föreslagna
systemet enligt nämndens mening även minsta tänkbara anpassningssvårigheter.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund uttalar sin tillfredsställelse
med den föreslagna bidragskonstruktionen och framhåller att systemet
med tillskjutet skatteunderlag och anknytningen till den aktuella
utdebiteringen liksom avskrivningstabellens utformning i anslutning till
medelskattekraften och till de skilda kommunernas relativa skattekraft för
respektive år ger en viss garanti för att kommunerna verkligen får det
statsbidrag, som avsetts vid bidragets utformning.

Å andra sidan uttalar statskontoret en viss tveksamhet mot det förordade
systemet, eftersom detta enligt statskontorets mening kunde medföra att
kommunerna bleve mindre benägna att genom egna åtgärder minska bidragsbehovet.

Den enda remissinstans, som direkt avstyrker revisionens förslag i denna
del, är riksräkenskapsverket. Enligt verkets mening kan metoden med tillskjutet
skatteunderlag i vissa lägen tänkas inbjuda till missbruk och detta
kanske just i de bättre ställda kommunerna. Metoden med ett i kronor bestämt
belopp anser riksräkenskapsverket garantera större återhållsamhet
vid den kommunala utdebiteringens fastställande. Denna metod är dess -

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

utom lätt att räkna med och ur statsfinansiell synpunkt synes metoden
även vara att föredra. Vidare uppkommer inte heller problem i fråga om
statsbidragets samordning med den provisoriska skatteersättningen.

Några remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Östergötlands och
Västmanlands län, har berört den av revisionen diskuterade möjligheten att
anknyta det blivande statsbidraget i anledning av ortsavdragshöjningen till
den konstaterade genomsnittliga skattekraftsminskningen för rikets kommuner.
Förstnämnda länsstyrelse ställer sig emellertid avvisande till metoden
och anför.

Genom ett sådant system skulle man få till stånd en viss skatteutjämning
de olika kommunerna emellan men å andra sidan skulle en höjning av utdebiteringssatsen
inte kunna undvikas i kommuner med hög skattekraft.
Härigenom skulle alltså önskemålet om en allmän skattesänkning genom
höjning av de kommunala ortsavdragen inte kunna realiseras. Genom det
skisserade systemets skatteutjämnande effekt skulle spännvidden mellan
nuvarande höga och låga skattesatser komma att minska. Ett sådant resultat
måste i och för sig framstå såsom önskvärt, eftersom det kommunala
skattetrycket härigenom skulle bli mera jämnt fördelat. Med hänsyn till det
rådande totala skattetrycket torde det emellertid för närvarande få anses
vara mera angeläget att samtliga skattskyldiga vinna lättnad även i den
kommunala beskattningen än att en viss skatteutjämning olika kommuner
emellan åvägabringas till priset av en höjning av de kommunala utskylderna
för inkomsttagare i vissa kommuner.

Under förutsättning att man — liksom skedde år 1950 — accepterar tanken,
att kommunerna, i varje fall de bärkraftigaste, skulle själva bära åtminstone
en del av ortsavdragsreformens ekonomiska följder, anser länsstyrelsen
i Västmanlands län emellertid att den angivna metoden med anknytning
till den genomsnittliga skattekraftsminskningen bör allvarligt
övervägas, inte minst med hänsyn till de administrativa fördelar, som metoden
medför. Att metoden visserligen leder till att statsbidraget blir avvägt
med olika belopp i förhållande till kommunernas varierande bärkraft och
sålunda får en skatteutjämnande effekt kan länsstyrelsen inte finna vara
något i detta sammanhang ovidkommande.

Frågan huruvida den förordade metoden för statsbidraget genom sin
anknytning till den för varje år bestämda kommunala utdebiteringen skulle
kunna tänkas inbjuda till missbruk från kommunernas sida beröres av —
förutom statskontoret och riksräkenskapsverket — länsstyrelserna i Gotlands
och Hallands län, näringslivets skattedelegation och Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation.

Näringslivets skattedelegation framhåller sålunda att genom att kommunala
utgifter koncentreras till de år, då det av staten tillskjutna skatteunderlaget
ännu inte i större utsträckning reducerats, utgiftsökningen delvis

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 är 1957

synes kunna övervältras på statsverket. Visserligen drabbas under denna
tid även kommunmedlemmarna av höjd kommunal utdebitering, men denna
återhållande faktor förlorar enligt delegationens mening i betydelse vid
planering av kommunens ekonomi på längre sikt, eftersom kommunens utgifter
för framtiden kan i motsvarande grad nedbringas. Även om ett dylikt
medvetet utnyttjande av statsbidragssystemet måhända kan antas bli tämligen
sällsynt, befarar emellertid delegationen att ett statsbidrag av den
föreslagna omfattningen skulle verka återhållande på de sparvänliga krafterna
inom kommunerna. Delegationen anser därför att en gräns bör sättas
för de kostnader, varmed statsverket skall belastas. Till grund för beräkning
av statsbidraget bör inte få tillämpas högre utdebitering än den som
gällt inom kommunen för visst år eller i medeltal för vissa år före avdragshöj
ningen.

En liknande uppfattning uttalas av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och länsstyrelsen i Gotlands län, vilka förordar en anknytning
till den för år 1957 gällande utdebiteringen.

Länsstyrelsen i Hallands län påpekar att om risken för onödigt höga utdebiteringar
under de närmaste åren efter reformens genomförande skulle
bedömas vara så stor, att den nödvändiggör en närmare granskning av de
kommunala utgiftsstaterna före statsbidragets fastställande, de väsentligaste
fördelarna ur administrativ synpunkt med det föreslagna statsbidragssystemet
skulle gå förlorade.

Departementschefen

Revisionen har redovisat olika metoder för den tekniska utformningen av
det nya statsbidragssystemet. Liksom revisionen anser jag att härvidlag i
främsta rummet valet bör stå mellan de metoder, vilka revisionen benämner
»statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag» och »statsbidrag med ett i kronor
bestämt belopp». Revisionen har för sin del förordat den förstnämnda
metoden.

Så gott som samtliga remissinstanser har tillstyrkt systemet med tillskjutet
skatteunderlag. Även enligt min uppfattning har denna metod vissa
bestämda fördelar framför metoden med ett i kronor bestämt belopp. Såsom
revisionen framhållit garanterar systemet på ett för kommunerna mer
tillfredsställande sätt än ett system med ett i kronor bestämt belopp kommunerna
en ersättning för det skatteunderlag, som fallit bort till t Öl j d av
de höjda ortsavdragen. Mot den angivna metoden kan givetvis åberopas,
att densamma kan komma alt medföra eu viss ökning av statsverkets kostnader
för statsbidraget. Detta blir fallet vid en mera markerad höjning av de
kommunala utdebiteringssatserna. Det är självfallet vanskligt att nu söka
bedöma i vilken omfattning förändringar under bidragsåren kan komma att
ske i den genomsnittliga utdebiteringen. Mot bakgrunden av de senaste årens

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

utveckling finner jag det dock antagligt att dessa förändringar inte kommer
att bli särskilt stora. Anknytningen av statsbidraget till de för varje år fastställda
kommunala utdebiteringssatserna bör därför enligt min mening inte
inge särskilda betänkligheter ur kostnadssynpunkt. Härvid har jag också
fäst avseende vid att verkningarna av framtida utdebiteringshöjningar blir
mindre allteftersom reduceringen av bidraget genomföres.

I några remissyttranden har gjorts gällande att metoden i vissa lägen
skulle kunna tänkas inbjuda till missbruk. Detta skulle kunna ske, har man
menat, bland annat därigenom att till åren 1958—1960 koncentrerades
utgifter, som under vanliga förhållanden skulle ha fördelats på ett större
antal år. Farhågorna i detta hänseende är enligt min mening överdrivna.
Revisionens beräkningar visar att den föreslagna höjningen av ortsavdragen
förorsakar en minskning i det kommunala skatteunderlaget med i genomsnitt
13,7 procent. I de särskilt undersökta kommunerna varierar minskningen
mellan 8,8 och 26,7 procent. Fn minskning i skatteunderlaget av
sistnämnda omfattning ifrågakommer endast i rena undantagsfall. De
angivna siffrorna visar, att vid en utdebiteringshöjning i regel allenast en
mindre del av det belopp, som uttages genom den höjda utdebiteringen,
kommer att falla på statsverket. Den väsentligaste delen kommer under alla
förhållanden att drabba de skattskyldiga. Enligt min mening bör detta förhållande
vara tillräckligt för att hindra det befarade missbruket. Med denna
inställning finner jag inte heller anledning föreligga att maximera statsbidraget
genom en anknytning till den för år 1957 fastställda kommunala
utdebiteringen.

Under hänvisning till vad nu anförts förordar jag att statsbidragssystemet
i enlighet med revisionens förslag utformas efter metoden med tillskjutet
skatteunderlag.

Det bör ankomma på länsstyrelsen att för varje bidragsår fastställa storleken
av det skatteunderlag, som av staten skall tillskjutas. Med hänsyn till
det kommunala budgetarbetet har revisionen föreslagit att länsstyrelsens beslut
skall ha tillställts vederbörande kommun senast den 31 augusti året före
bidragsåret. Revisionens förslag bygger i denna del på bestämmelserna i nu
gällande taxeringsförordning, enligt vilka taxeringsarbetet i första instans
normalt skall vara avslutat den 15 maj. Enligt den nya taxeringsförordningen,
vilken skall tillämpas från och med 1958 års taxering, avslutas emellertid
arbetet i taxeringsnämnderna först den 30 juni taxeringsåret. Vid vilken
tidpunkt de för länsstyrelsens beräkningar grundläggande uppgifterna
skall lämnas av de lokala skattemyndigheterna är jag inte nu beredd att direkt
angiva. Denna torde få bestämmas i samband med utfärdandet av tilllämpningsföreskrifter
till den nya taxeringsförordningen. Taxeringsperiodens
förlängning torde emellertid komma att medföra att dessa uppgifter
kan lämnas länsstyrelsen först något senare än vad revisionen ansett
vara möjligt. Med hänsyn härtill förordar jag att den tidpunkt, då kommu -

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

nerna senast skall ha fått del av länsstyrelsens beslut, framflyttas till den
10 september, vilket torde kunna ske utan egentlig olägenhet för det kommunala
budgetarbetet.

Mot vad revisionen i övrigt anfört har jag inte något att erinra. Statsbidragets
utformning såsom ett av staten tillskjutet skatteunderlag medför
behov av en särskild lagstiftning angående kommunernas utdebitering för
de år, under vilka statsbidrag skall utgå. Förslag till bestämmelser i ämnet
har utarbetats inom finansdepartementet och torde få föreläggas riksdagen
för antagande.

C. Frågan angående till vilka kommunala bildningar statsbidrag bör utgå

Revisionen

Revisionen erinrar att den provisoriska skatteersättningen på grund av
1950 års ortsavdragsreform i princip förbehållits borgerlig primärkommun.
Genom statsbidragssystemets allmänna utformning förelåg det nämligen betydande
svårigheter att dela upp ersättningen på olika kommunala enheter.

Skulle emellertid statsbidraget i anledning av den föreslagna ortsavdragshöjningen
utformas i enlighet med något av de båda nyss avhandlade
systemen med tillskjutet skatteunderlag eller med i kronor bestämt belopp,
anser revisionen att de svårigheter, som ansågs förknippade med fördelningen
av den provisoriska skatteersättningen, inte skall behöva uppstå eller
i varje fall inte bli så framträdande. Det bör också, säger revisionen, framhållas,
att den avsedda effekten av ortsavdragshöj ningen — att åstadkomma
en generell skattesänkning för alla skattskyldiga — skulle omintetgöras,
om statsbidraget skulle förbehållas t. ex. endast den borgerliga kommunen.
Revisionen anför härvidlag.

Inom en kommun, som omfattar flera församlingar, kommer nämligen
ofta skatteunderlagsbortfallet till följd av ortsavdragshöj ningen att relativt
sett bli betydligt större i en församling än i en annan. Om den församling,
som får vidkännas det största skatteunderlagsbortfallet, inte erhåller kompensation
för detta bortfall och denna kompensation i stället tillerkänns
den borgerliga kommunen, kan de skattskyldiga i församlingen till följd av
den uteblivna kompensationen få vidkännas en höjning i den kyrkliga utdebiteringen,
som kan väsentligt överstiga den minskning i den borgerliga
utdebiteringen, som uppstår därigenom att den borgerliga kommunen får
tillgodoräkna sig kompensationen till de olika församlingarna.

För att undvika sådana konsekvenser anser revisionen att statsbidraget i
anledning av ortsavdragshöjningen bör så utformas, att det kommer att utgå
med vederbörlig del till de olika kommunala enheterna. Därmed förstår revisionen
sådana kommunala bildningar, som enligt lag eller annan allmän
författning skall täcka sitt medelsbehov, i den mån detta inte fylles genom
0 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 97

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

andra inkomster, genom utdebitering i förhållande till det antal skattekronor
och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
påförts de inom kommunen skattskyldiga. De kommuner, om vilka det
härvidlag i första hand blir fråga, är enligt revisionens uppfattning de borgerliga
och kyrkliga primärkommunerna. Övriga kommunala bildningar
med självständig beskattningsrätt är landsting, pastorat och annan kyrklig
samfällighet som omfattar flera församlingar, skoldistrikt i vilka skolärendena
fortfarande är en kyrklig angelägenhet, och municipalsamhällen.
Även tingslag utgör en kommunal enhet med självständig beskattningsrätt.
Revisionen anser emellertid att tingslagen bör undantas från statsbidrag.
Utdebiteringen av tingshusmedel anses nämligen så ringa, att man i detta
sammanhang bör kunna bortse från de mycket små utdebiteringshöjningar,
som eventuellt kan uppkomma därigenom att utdebiteringen får bestämmas
på grundval av ett till följd av ortsavdragshöjningen minskat skatteunderlag.
Med hänsyn till de konsekvenser, som kan uppstå för de skattskyldiga,
bör däremot enligt revisionens mening samtliga övriga av de angivna kommunerna
och kommunala samfälligheterna i princip tillerkännas statsbidrag
i anledning av ortsavdragshöjningen.

Revisionen framhåller att i ett system med tillskjutet skatteunderlag statsbidraget
automatiskt kommer de olika kommunerna och samfälligheterna
till godo därigenom att de får fastställa sina utdebiteringssatser på grundval
av ett skatteunderlag, som i sig innefattar vad staten tillskjuter. Länsstyrelserna
skall årligen fastställa det belopp, som inom vederbörande kommun
eller samfällighet skall tillskjutas för det kommande året. Till grund för
länsstyrelsernas beslut skall — såsom tidigare anförts — ligga det vid
omräkningen av 1957 års skatteunderlag beräknade bortfallet av skatteunderlag.
På grund av de i 86 § taxeringsförordningen samt 18 och 20 §§
kungörelsen den 28 september 1928, nr 382, med vissa föreskrifter angående
taxeringsförfarandet meddelade bestämmelserna angående taxeringslängdernas
uppläggande och förande framkommer direkt vid denna omräkning
bortfallet i borgerlig primärkommun, församling och municipalsamhälle.
För landstingets del framräknas skatteunderlagsbortfallet genom summering
av de siffror, som erhållits vid omräkningen i de olika kommuner, som
tillhör landstingsområdet. Enligt revisionens mening erfordras däremot inte
något länsstyrelsens särskilda beslut i fråga om storleken av det skatteunderlag,
som staten skall tillskjuta till kyrkliga samfälligheter. Dessa anses
nämligen kunna bygga sina överväganden angående utdebiteringssatserna
för det kommande året på de uppgifter angående skatteunderlaget — med
däri ingående tillskjutet skatteunderlag — som samfälligheterna erhåller
beträffande i dem ingående församlingar eller kommuner. Det bör åligga
kyrkorådet i församling att ofördröjligen efter mottagandet av länsstyrelsens
beslut underrätta kyrklig samfällighet, i vilken församlingen ingår, om
storleken av det tillskjutna skatteunderlaget till församlingen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

83

Remissyttrandena

Revisionens förslag har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Såsom tidigare anförts under avd. VI. har emellertid
skattelindringsnämnden ifrågasatt nödvändigheten av att kompensera landstingen
för inkomstminskningen. Nämnden har dock inte direkt avstyrkt
revisionens förslag i detta hänseende.

Departementschefen

Jag biträder revisionens förslag i denna del. Statsbidrag bör alltså utgå
till borgerliga primärkommuner, församlingar, pastorat och andra kyrkliga
samfälligheter, municipalsamhällen och landsting. Att, såsom skattelindringsnämnden
ifrågasatt, utesluta de senare från statsbidrag anser jag inte
vara möjligt om ortsavdragsreformen skall skapa förutsättningar för en
allmän kommunal skattesänkning. Utanför statsbidragssystemet faller
sålunda endast tingslagen. Den höjning av utdebiteringen till dessa som
möjligen kan ifrågakomma blir så liten att man kan helt bortse därifrån i
detta sammanhang.

D. Samordningen med den provisoriska skatteersättningen

Revisionen

Provisorisk skatteersättning i anledning av 1950 års ortsavdragsreform
utgår — såsom tidigare anförts — till borgerliga primärkommuner, municipalsamhällen
och skoldistrikt, där skolväsendet oinhänderhas som en kyrklig
angelägenhet. Revisionen erinrar att i direktiven framhållits, att sambandet
mellan den provisoriska skatteersättningen och de bidrag, som
nu skulle utgå, vore sådant att de olika bidragen om möjligt borde sammanföras
till elt enhetligt statsbidragssystem. Som ett ytterligare skäl anfördes
att 1950 års system erhöll en provisorisk karaktär.

Utformas det nya statsbidraget såsom elt i kronor bestämt belopp, vilket
utgår till olika kommunala enheter, bör detta sammanförande enligt revisionens
uppfattning enklast kunna ske på det sättet att till det nya bidrag,
som enligt detta system skall tillkomma de kommuner och andra kommunala
samfälligheter, som nu uppbär provisorisk skatteersättning, lägges den
nu utgående ersättningen. De sammanförda bidragen kan sedan såväl vid
utbetalningen som i samband med den ifrågasatta avvecklingen behandlas
som eu enhet.

Bestämmes det nya statsbidraget enligt systemet med tillskjutet skatteunderlag,
uppstår däremot vissa problem. I första band gäller det därvid att

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

taga ställning till efter vilka grunder den provisoriska skatteersättningen
skall omvandlas till tillskjutet skatteunderlag. Vidare måste ställning tagas
till frågan huruvida det tillskjutna skatteunderlag, som den provisoriska
skatteersättningen efter omvandlingen kan sägas representera för den borgerliga
primärkommunen, endast skall komma denna kommun till godo
eller om detta tillskjutna skatteunderlag även skall åtnjutas av den kyrkliga
kommunen.

Revisionen föreslår därvid att den nu utgående provisoriska skatteersättningen
skall omvandlas till skatteunderlag på så sätt att bidragsbeloppet
divideras med den för år 1957 fastställda kommunala utdebiteringen. Beträffande
frågeställningen i övrigt anför revisionen.

A ill man sedan att det skatteunderlag, som denna ersättning motsvarar,
fortfarande skall förbehållas endast den borgerliga primärkommunen, måste
till grund för omvandlingen läggas utdebiteringssatsen för år 1957 till den
borgerliga kommunen. Den borgerliga kommunen kommer emellertid därigenom
att få bygga sina överväganden angående utdebiteringssatsen på ett
annat sammanlagt skatteunderlag med däri ingående tillskjutet skatteunderlag
än vad den kyrkliga kommunen får göra. Eu sådan anordning låter
sig emellertid inte väl förenas med det tidigare framförda önskemålet att anknyta
utbetalningen av ett statsbidrag med tillskjutet skatteunderlag till nu
gällande regler för utbetalning av kommunalskattemedlen och torde över
huvud taget omöjliggöra en anknytning till dessa regler. Man skulle därför
inte kunna vinna de fördelar, som ett system med tillskjutet skatteunderlag
har, varjämte praktiska svårigheter onekligen skulle uppstå, om man inom
en och samma kommun skulle nödgas att i olika sammanhang räkna med
olika skatteunderlag för den borgerliga och för den kyrkliga kommunen. I
detta sammanhang bör måhända framhållas, att man knappast kan utgå
från att den kyrkliga kommunen, om den provisoriska skatteersättningen
förvandlas till skatteunderlag på sätt som ovan angivits, d. v. s. med beaktande
endast av utdebiteringssatsen till den borgerliga kommunen, skall
kunna bygga sin utdebiteringssats på samma skatteunderlag som den borgerliga
kommunen. Skulle så ske, skulle visserligen den borgerliga kommunen
få behålla hela den nu utgående provisoriska skatteersättningen, men
den kyrkliga kommunen skulle få ett statsbidrag, vilket i sig innefattade en
provisorisk skatteersättning, som denna kommun aldrig åtnjutit.

Om man däremot till grund för den provisoriska skatteersättningens omvandling
till skatteunderlag lägger den sammanlagda utdebiteringssatsen
inom kommunen för år 1957 till borgerliga och kyrkliga ändamål, vinner
man att de borgerliga och kyrkliga kommunerna kan fastställa sina utdebiteringssatser
på samma skatteunderlag och att man kan anpassa statsbidragssystemet
till reglerna om kommunalskattemedlens utbetalning. Den
borgerliga kommunen får emellertid härigenom inte full ersättning för den
provisoriska skatteersättning, som hittills tillkommit densamma, vilket kan
medföra, att utdebiteringssatsen till borgerliga kommunen kan stiga. Denna
ökning kommer emellertid att motsvaras av lika stor minskning i utdebiteringssatsen
till den kyrkliga kommunen därigenom att denna kommun
får lika stor del av den provisoriska skatteersättningen som den borgerliga
kommunen går miste om.

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Revisionen föreslår slutligen särskilda regler för det fall att den kyrkliga
kommunen omfattar flera församlingar eller borgerlig kommun omfattar
flera församlingar eller andra kyrkliga samfälligheter.

Remissyttrandena

Den föreslagna samordningen mellan det nya statsbidraget och den provisoriska
skatteersättningen i anledning av 1950 års ortsavdragsreform
har i allmänhet lämnats utan erinran eller inte föranlett särskilt uttalande i
remissyttrandena. Lämpligheten av den föreslagna samordningen ifrågasättes
dock av allmänna statsbidragsutredningen och länsstyrelsen i Gävleborgs
län. Enligt dessa remissinstansers mening synes ett sammanförande av de
båda bidragen komplicera förfarandet utan att någon egentlig vinst ur förenklingssynpunkt
torde uppkomma. För den provisoriska ersättningens avveckling
bör dock tillämpas samma regler, som föreslagits för det nya statsbidraget.

Departementschefen

Den av revisionen verkställda undersökningen av den provisoriska skatteersättningens
verkningar utvisar att ersättningen i allmänhet har en förhållandevis
ringa inverkan på de nuvarande kommunala utdebiteringssatsernas
storlek. I inte mindre än 737 av de 960 bidragsberättigade primärkommunerna
har ersättningen nämligen inneburit en minskning i de kommunala
utdebiteringarna för år 1956 med högst 50 öre. Av undersökningen framgår
emellertid även att i kommuner med svag ekonomisk bärkraft ersättningen
fortfarande har en inte oväsentlig betydelse för den kommunala
ekonomin. Förutsättningar torde därför inte föreligga för att nu helt indraga
den provisoriska skatteersättningen.

Revisionen har föreslagit, att den provisoriska skatteersättningen skall på
visst angivet sätt inordnas i det nya statsbidragssystemet. Två remissinstanser
har uttalat farhågor för att sammanförandet av de båda bidragen
skulle komplicera förfarandet. Jag kan inte dela denna uppfattning. Det
måste anses i hög grad irrationellt om två olika bidrag skulle utgå till följd
av höjningar av ortsavdragen. Sammanförandet innebär ju dessutom endast
en engångsåtgärd, som skall vidtas år 1957 när det tillskjutna skatteunderlaget
första gången skall bestämmas. Den provisoriska skatteersättningens
omvandling till skatteunderlag sker vidare enligt enkla och schablonmässiga
regler. Jag anser mig därför böra biträda vad revisionen i
delta hänseende föreslagit.

Den av revisionen anvisade metoden för den provisoriska skatteersättningens
förvandling till skatteunderlag och infogande i systemet med tillskjutet
skatteunderlag finner jag lämplig. Ett genomförande av förslaget
kominer att innebära att den provisoriska skatteersättningen, som nu i sin
helhet tillfaller borgerlig primärkommun, delvis kommer att överflyttas till

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

kyrklig kommun. Denna konsekvens torde emellertid inte böra inge betänkligheter.
Uppdelningen av ersättningen på borgerlig och kyrklig kommun
kommer nämligen i normala fall att inte inverka på den sammanlagda primärkommunala
utdebiteringen i vederbörande kommun. Det bör dessutom
uppmärksammas att anledningen till att kyrklig kommun inte erhållit provisorisk
skatteersättning framför allt berott på de betydande svårigheter
som förelegat att på ett rättvist sätt fördela ersättningen mellan borgerlig
och kyrklig kommun, när ersättningen skulle bestämmas till visst belopp.

E. Reduceringen av statsbidraget

Revisionen

Enligt revisionens mening bör den ifrågasatta reduceringen av statsbidraget
anknytas till ett för vederbörande kommun fastställt bidragsunderlag.
Detta bör uppgå till summan av det antal skattekronor, som staten vid full
kompensation skall tillskjuta i anledning av den nu ifrågasatta ortsavdragshöjningen,
och det antal skattekronor, som den nu utgående provisoriska
skatteersättningen representerar. Reduceringen av statsbidraget anses tekniskt
böra genomföras på ett sådant sätt att bidragsunderlaget successivt
minskas. Med hänsyn till att reduceringen — såsom tidigare nämnts -—
föreslagits skola ske i förhållande till kommunens relativa skattekraft,
d. v. s. förhållandet mellan skattekraften i kommunen och den genomsnittliga
skattekraften i rikets samtliga primärkommuner, blir, framhåller revisionen,
kommunernas skattekraft av avgörande betydelse när det gäller att
närmare utforma den skala, efter vilken reduceringen av statsbidraget skall
äga rum. Av följande sammanställning framgår vilken skattekraft olika
procenttal av medelskattekraften motsvarar.

Procent av
medelskattekraften

Antal skattekronor
per inv. enligt 1955
års taxering med
ortsavdrag enligt
alt. D

(avrundade tal)

Antal skattekronor
per inv. enligt nu-varande ortsavdrag,
som motsvarar de i
kol. 2 angivna
beloppen

1

2

3

55

18: 25

22: 95

60

19: 90

24: 65

65

21: 60

26: 40

70

23: 25

28: 10

75

24: 90

29: 85

80

26: 55

31: 55

85

28: 20

33: 30

90

29: 90

35: 00

95

31: 55

36: 70

100

33: 20

38: 45

105

34: 85

40: 15

no

36: 50

41: 90

115

38: 20

43: 60

120

39: 85

45: 35

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 ur 1957

Revisionen har prövat olika alternativ för den skala, efter vilken bidragsunderlaget
skall reduceras. Revisionen föreslår för sin del att skalan utformas
på följande sätt, varvid beloppen anger hur stor del av bidragsunderlaget,
uttryckt i procent, som av staten skall tillskjutas varje bidragsår.

Bidragsgrupp

År med full
kompensation
(1958—1960)

Avvecklingsår

1961

1962

1963

1964

1965

1

100

100

100

100

100

100

2

100

100

95

95

90

90

3

100

95

90

85

80

75

4

100

90

85

75

70

60

5

100

90

80

65

55

45

6

100

85

70

60

45

30

7

100

85

65

50

30

15

8

100

80

60

40

20

0

Skalan bygger på den principen, att de olika kommunerna skall varje år
alltefter sin relativa skattekraft inplaceras i olika bidragsgrupper och att
inom varje bidragsgrupp en enhetlig minskning av bidragsunderlaget skall
äga rum.

När det sedan gällt att bestämma omfattningen utav de olika bidragsgrupperna
har revisionen prövat olika möjligheter. I detta hänseende redovisas
tre olika alternativ, 1: a, 1: b och 1: c. I dessa omfattar de olika bidragsgrupperna
kommuner, vilkas skattekraft under respektive bidragsår
förhåller sig till medelskattekraften (M) med i det följande angivna procenttal.

Bidragsgrupp

Skattekraft i kommunen i förhållande till M
(% av M)

Alt. l:a

Alt. l:b

Alt. l:c

1

under 55 %

under 60 %

under 65 %

2

55_ 65 %

60— 70%

65— 75 %

3

65— 75 %

70— 80 %

75— 85 %

4

75— 85 %

80— 90 %

85— 95 %

5

85— 95 %

90—100 %

95—105 %

6

95—100 %

100—105 %

105—110 %

7

100—105 %

105—110%

110—115 %

8

över 105 %

över 110 %

över 115 %

Revisionen har närmare undersökt hur rikets samtliga kommuner kan beräknas
komma att fördela sig på de olika bidragsgrupperna enligt dessa
tre alternativ. Till grund för denna undersökning ligger bland annat det
antagandet, atl variationerna i skattekraften olika kommuner emellan under
vart och ett av de år, då bidragsunderlaget skall reduceras, är desamma
som enligt 1955 års taxering. Såvitt revisionen kunnat finna är också mel -

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

lan olika år förändringarna kommunerna emellan i deras relativa skattekraft
förhållandevis obetydliga. Undersökningens resultat redovisas i följande
tabell.

Bi-

drags-

Landskommuner
och köpingar

Städer

Samtliga primär-kommuner

Landsting

Municipal-

samhällen

grupp

l:a

l:b

l:c

l:a

l:b

l:c

l:a

l:b

l:c

l:a

l:b

l:c

l:a

l:b

l:c

1

231

325

413

i

2

2

232

327

415

i

17

25

31

2

182

190

181

i

—

4

183

190

185

i

4

10

14

21

25

3

181

152

142

4

5

10

185

157

152

10

7

2

25

31

42

4

142

114

75

10

23

25

152

137

100

2

5

7

42

29

23

5

75

49

36

25

29

39

100

78

75

7

6

2

23

22

10

6

19

17

18

18

21

13

37

38

31

2

—

2

7

3

1

7

17

18

8

21

13

12

38

31

20

—

2

—

3

1

2

8

57

39

31

53

40

28

no

79

59

3

1

1

7

6

4

904

133

1 037

25

138

Statens kostnader år 1965 för statsbidraget i anledning av den av revisionen
ifrågasatta avvecklingen av statsbidraget (inklusive däri ingående provisorisk
skatteersättning) beräknas i de olika avvecklingsalternativen till
följande belopp.

Av-

veck-

lings-

alterna-

tiv

Statsverkets
kostnad
år 1965
milj. kr

Den ursprungliga
kostnaden, 526,6 milj.
kr, har minskat med

Kostnaderna för det
nya statsbidraget,
479,8 milj. kr, har
minskat med

Kostnaderna för den
provisoriska skatte-ersättningen, 46,8 milj.
kr, har minskat med

milj. kr

i %

milj. kr

i %

milj. kr

i %

l:a

204,5

322,1

61

303,6

63

18,5

40

l:b

232,9

293,7

56

278,4

58

15,3

33

l:c

267,0

259,6

49

247,1

52

12,5

27

Revisionen föreslår att minskningen av statsbidraget skall ske i enlighet
med alternativet 1: b. Revisionen anför i detta hänseende.

När det gäller att välja mellan de nu beskrivna olika avvecklingsalternativen
bör i första hand uppmärksammas att en fullständig avveckling
av det av oss föreslagna statsbidraget (inkl. den nu utgående provisoriska
skatteersättningen) inte skall ske annat än i sådana kommuner, där —
såvitt man nu kan bedöma — goda möjligheter bör föreligga för kommunerna
att successivt bära den inkomstminskning, som reduceringen av
statsbidraget medför. Dessutom bör ett hundraprocentigt bidrag hela bidragstiden
förbehållas inte blott de kommuner, som nu uppbär skattelindringsbidrag,
utan även andra kommuner med mycket låg skattekraft.
Även om i vissa av dessa kommuner den nuvarande utdebiteringen — såväl
den primärkommunala som den totala — uppgår till belopp, som understiger
utdebiteringen i skattelindringskommunerna, är dock i dessa kommuner
skatteunderlaget så lågt att man inte utan kännbara utdebiteringshöjningar
torde kunna möta en reducering av statsbidraget. Ortsavdrags -

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

höjningens avsedda verkan att åstadkomma en skattesänkning skulle därigenom
gå förlorad. Såsom vi tidigare anfört bör frågan om en fortsatt
reducering eller avveckling av bidraget i de kommuner, för vilka bidraget
enligt vårt förslag inte helt avvecklas, övervägas i samband med en utredning
av frågan om en allmän kommunal skatteutjämning. För lösandet
av denna fråga torde erfordras att staten bistår de sämst ställda kommunerna
i betydande omfattning. Avvecklingen av det nu ifragasatta statsbidraget
bör därför inte drivas så långt att det belopp, som efter avvecklingen
kvarstår hos kommunerna, är för lågt för att tillsammans med
andra åtgärder medge en skälig lösning av skatteutjämningsfrågan.

Revisionen visar i ett exempel vilken inverkan den föreslagna reduceringen
av statsbidraget under vissa förutsättningar kan få för de kommunala utdebiteringssatserna.
I denna del torde få hänvisas till betänkandet (s. 153
—158).

Såsom tidigare nämnts förutsätter revisionen att reduceringen av bidragsunderlaget
skall ske efter förhållandet mellan å ena sidan skattekraften i
vederbörande kommun och å andra sidan den genomsnittliga skattekraften
i rikets samtliga primärkommuner samt att varje år, under vilket bidrag
skall utgå, den då aktuella relationen mellan kommunens skattekraft och
medelskattekraften skall vara avgörande för i vilken omfattning bidragsunderlaget
skall reduceras. Revisionen föreslår härvidlag att minskningen
av bidragsunderlaget skall ske efter förhållandet mellan skattekraften i kommunen
enligt taxeringen till kommunal inkomstskatt det år, då statsbidraget
för det kommande året skall fastställas, och medelskattekraften enligt
samma taxering.

Skattekraften i en kommun synes böra bestämmas genom alt det antal
skattekronor, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid denna
taxering påförts de inom kommunen skattskyldiga, divideras med invånarantalet
i kommunen vid taxeringsårets början. Vid beräkningarna bör hänsyn
tagas till de indelningsförändringar, som skall träda i kraft vid bidragsårets
ingång. Hänsyn anses emellertid inte böra tagas till alltför obetydliga
indelningsändringar.

Arbetet med att uträkna skattekraften i primärkommuner och municipalsamhällen
anses böra ankomma på de lokala skattemyndigheterna. Uppgift
om skattekraften i dessa kommuner bör sedan tillställas länsstyrelsen (överståthållarämbetet)
senast den 31 juli. På länsstyrelsen bör ankomma att
granska de lokala skattemyndigheternas uträkningar samt uträkna landstings
skattekraft.

Revisionen erinrar alt enligt 33 § taxeringskungörelsen det åligger de
lokala skattemyndigheterna i länen att senast den 31 juli under taxeringsåret
till statistiska centralbyrån insända uppgifter rörande antalet skattekronor
och skatteören, som av taxeringsnämnderna påförts enligt kommunalskattelagen
i såväl landskommuner och köpingar som städer. Dessa uppgifter
kan, anser revisionen, utnyttjas även för bestämmande av medel -

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

skattekraften, d. v. s. den genomsnittliga skattekraften i rikets samtliga
primärkommuner, under förutsättning att motsvarande uppgifter lämnas
av den lokala skattemyndigheten i Stockholm. Revisionen föreslår därför den
ändringen i 33 § taxeringskungörelsen att samtliga lokala skattemyndigheter
skall lämna där avsedda uppgifter. Det bör sedan ankomma på statistiska
centralbyrån att senast den 15 augusti tillställa länsstyrelserna uppgift om
medelskattekraften enligt årets taxering till kommunal inkomstskatt. Då
uppgift om storleken av det tillskjutna skatteunderlag, som en kommun
under nästkommande år skall åtnjuta i anledning av ortsavdragsreformen
— enligt vad tidigare angivits — skall vara tillställd kommunens styrelse
senast den 31 augusti, har länsstyrelsen två veckor på sig för att bestämma
den bidragsgrupp kommunen skall tillhöra. Tiden anses tillräcklig för dessa
beräkningar.

Revisionen framhåller att det föreslagna statsbidragssystemet medför att
det tillskjutna skatteunderlaget i den borgerliga primärkommunen alltid
bör vara lika stort som summan av de skatteunderlag, som skall tillskjutas
till de olika församlingar, som ingår i kommunen. Därav anses följa, att
om bidragsunderlaget skall reduceras i den borgerliga kommunen, så måste
motsvarande minskning ske av bidragsunderlagen i församlingarna. Skattekraften
i den borgerliga primärkommunen måste sålunda vara grundläggande
även för den takt, enligt vilken bidragsunderlagen i de olika församlingarna
skall reduceras. Detta medför att om skattekraften inte är densamma
inom de olika församlingarna — och detta är nästan alltid förhållandet
— så kommer den lika reduceringen av bidragsunderlagen att vanligtvis
innebära, att en församling med låg skattekraft får en större procentuell
minskning av sitt totala skatteunderlag än en församling med hög
skattekraft. Då den lika reduceringen av bidragsunderlagen kan beräknas
komma att endast obetydligt inverka på utdebiteringen i församlingarna,
anses emellertid dessa konsekvenser av reduceringsregeln inte böra inge
några betänkligheter. Revisionen föreslår därför att under de år reducering
av bidragsunderlaget skall ske, skattekraften i den borgerliga primärkommunen
skall vara bestämmande för det skatteunderlag, som för dessa
år skall tillskjutas till församlingar, som ingår i kommunen. För municipalsamhällena
och landstingen anses däremot reduceringen av statsbidraget
böra anknytas till förhållandet mellan å ena sidan samhällets och landstingets
skattekraft och å andra sidan medelskattekraften.

Remissyttrandena

I fråga om den närmare utformningen av den föreslagna reduceringen av
statsbidraget har remissinstanserna i allmänhet tillstyrkt eller lämnat utan
erinran revisionens förslag. Näringslivets skattedelegcition förordar emellertid
att denna utformas i enlighet med revisionens alternativ 1: a. Sknttelindringsnämnden
och länsstyrelsen i Blekinge län uttalar sig för en jämk -

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 ur 1957

ning av bidragsgrupperna i avskrivningsskalan. Skattelindringsnämnden
föreslår sålunda att grupp 8 uppdelas på tre olika grupper i syfte att åstadkomma
ett enligt nämndens mening mera rättvist fungerande avvecklingssystem.
Avskrivningsskalan föreslås bli följande, därvid nämnden förutsätter
att full kompensation skall utgå till alla kommuner endast år 1958
men att för vissa kommuner avveeklingsperioden skall förlängas med ytterligare
två år.

O

Bidrags-

grupp

Skattekraft i %
av medelskatte-kraften i riket

Avvecklingsår

1959

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1

— 60 %

100

100

100

100

100

100

100

2

60 — 70 %

100

95

95

90

90

85

85

3

70 — 80 %

95

90

85

80

75

70

65

4

80 — 90 %

90

85

75

70

60

55

55

5

90 —100 %

90

80

65

55

45

35

25

6

100 —105 %

85

70

60

45

30

15

0

7

105 —110 %

85

65

50

30

15

0

0

8

110 —125 %

80

60

40

20

0

0

0

9

125 —150 %

75

50

25

0

0

0

0

10

150 %—

70

40

10

0

0

0

0

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter huruvida inte till bidragsgrupp 1
bör hänföras kommuner med skattekraft under 50 % av medelskattekraften
och om inte intervallen i bidragsprocenten mellan de olika bidragsgrupperna
bör minskas samtidigt som en förlängning sker av avveeklingsperioden.
Härigenom skulle enligt länsstyrelsens mening vinnas — förutom viss kostnadsbesparing
— fördelen av ett efter kommunernas anpassningsmöjligheter
bättre avvägt statsbidrag. I

I fråga om den av revisionen föreslagna skyldigheten för den lokala
skattemyndigheten i Stockholm att till statistiska centralbyrån årligen
senast den 81 juli insända uppgift om skatteunderlaget i staden enligt årets
taxering, ävensom om skyldighet för centralbyrån att senast den 15 augusti
lämna länsstyrelserna uppgift om medelskattekraften i riket enligt årets
taxering påpekar statistiska centralbyrån att en ändring i de angivna tidpunkterna
kan bli erforderlig med anledning av den nyligen antagna nya
taxeringsförordningen. Under förutsättning att de lokala skattemyndigheterna
kan lämna uppgift om skatteunderlaget senast den 31 juli tillstyrkes
revisionens förslag. Stockholms stad har inte något att erinra i detta hänseende.

Länsstyrelsen i Blekinge län och skattelindringsnämnden anser alt den
tid av två veckor, som enligt revisionens förslag föreligger för länsstyrelserna
att fastställa statsbidraget under avveeklingsperioden, är för kort
för de erforderliga beräkningarna. Skattelindringsnämnden anser, att man
för att vinna tid kan — med bibehållande av systemet i princip — nöjaktigt
bygga på relationen mellan kommunens skattekraft och medelskattekraften
enligt närmast föregående års taxering.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

För underlättande av länsstyrelsernas och de lokala skattemyndigheternas
arbete förordar länsstyrelsen i Blekinge län centralt fastställda blanketter,
varjämte länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller önskvärdheten av att i
blivande tillämpningsföreskrifter förfarandet, särskilt i avvecklingsstadiet,
åskådliggöres genom sifferexempel.

Departementschefen

De flesta remissinstanserna har godtagit revisionens förslag rörande utformningen
av reglerna om reduceringen av statsbidraget. Några remissinstanser
har emellertid föreslagit en annan uppbyggnad av avskrivningsskalan.

Beträffande skattelindringsnämndens förslag vill jag framhålla, att förslaget
bygger på den förutsättningen att full kompensation endast skall
lämnas under ett år och att reduceringen av bidraget skall ske under sju år
mot fem år enligt revisionens förslag. Jag har tidigare förklarat mig inte
kunna biträda vad nämnden förordat i detta hänseende. Den av nämnden
föreslagna avskrivningsskalan kan jag därför inte godtaga.

De av länsstyrelsen i Blekinge län föreslagna ändringarna i avskrivningsskalan
skulle medföra, att ett stort antal kommuner och däribland även
sådana med relativt svag ekonomisk bärkraft fick ett väsentligt mindre
statsbidrag än enligt revisionens förslag. Då detta i betydande grad skulle
försvåra dessa kommuners möjligheter att utan utdebiteringsökning anpassa
sig till de nya ortsavdragen, kan jag inte förorda de föreslagna ändringarna.

Med hänvisning till det nu sagda tillstyrker jag revisionens förslag i
ifrågavarande hänseende. Sålunda bör reduceringen ske enligt alternativet
1: b. Detta innebär att full kompensation under de ifrågavarande fem åren
kommer att utgå till kommuner med en skattekraft understigande 60 jn^ocent
av medelskattekraften. För kommuner med större skattekraft reduceras
bidraget så att till exempel i fråga om kommuner med en skattekraft
överstigande 110 procent av medelskattekraften bidraget helt avvecklas under
femårsperioden.

Liksom revisionen anser jag att statistiska centralbyrån årligen bör
lämna länsstyrelserna underrättelse om medelskattekraften i riket enligt
årets taxering. Till grund för denna uppgift skall ligga av samtliga lokala
skattemyndigheter lämnade uppgifter angående skatteunderlaget enligt
samma års taxering. Vid vilken tidpunkt dessa uppgifter bör lämnas till
centralbyrån är jag inte beredd att nu taga ställning till. Denna fråga får
närmare prövas i samband med utfärdandet av tillämpningsföreskrifter till
den nya taxeringsförordningen. Jag utgår emellertid från att uppgifterna
skall ha insänts till centralbyrån i sådan tid att länsstyrelserna senast den
25 augusti kan underrättas om storleken av medelskattekraften.

Jag har tidigare förordat att länsstyrelsernas beslut om storleken av tillskjutet
skatteunderlag skall föreligga senast den 10 september. Länsstyrel -

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

serna har sålunda en tid av något över två veckor till sitt förfogande för
att fastställa det tillskjutna skatteunderlaget för de år, under vilka bidraget
skall reduceras. Några remissinstanser har förklarat sig anse denna tid
vara för kort för att de erforderliga beräkningarna skall kunna medhinnas.
En ytterligare framflyttning av den tidpunkt, vid vilken kommunerna skall
ha delgivits länsstyrelsens beslut, synes inte möjlig med hänsyn till det
kommunala budgetarbetet. Jag anser mig därför inte kunna föreslå någon
ändring i detta hänseende.

F. Särskilda frågor rörande statsbidraget

Revisionen

Av den tidigare beskrivningen av tillvägagångssättet vid omräkningen av
1957 års skatteunderlag framgår, att denna omräkning kommer att bygga på
det skatteunderlag, som enligt nämnda års taxering kommer att föreligga
i enlighet med taxeringsnämndernas beslut. Därvid uppkommer enligt
revisionens mening frågan huruvida hänsyn skall tagas
till de ändringar i nämnda skatteunderlag, som uppstår
genom prövningsnämndernas och skattedomstolamas
beslut. Revisionen erinrar om att särskilda föreskrifter meddelats
i detta hänseende beträffande den provisoriska skatteersättningen.

Revisionen föreslår för sin del att hänsyn inte skall tagas till de ändringar,
som genom sistnämnda beslut kan ske i skatteunderlaget. Revisionen
framhåller därvid att eftersom det föreslagna statsbidragssystemet
kommer att direkt bygga på det bortfall av skatteunderlag, som ortsavdragshöjningen
medför, de faktorer, som kan inverka på statsbidragets
belopp, blir betydligt färre än dem som kunde påverka den provisoriska
skatteersättningen. En ökning eller minskning eller rent av ett försvinnande
av en eller annan persons ortsavdrag kommer nämligen enligt
revisionens mening att endast obetydligt inverka på det framräknade
skatteunderlagsbortfallet. Då dessutom föreslås en viss avjämning av det
tillskjutna skatteunderlaget, anser revisionen att det inte finnes anledning
att nu föreslå några specialregler liknande dem som föreskrevs i
fråga om den provisoriska skatteersättningen.

I syfte att åstadkomma största möjliga enkelhet och underlätta myndigheternas
arbete föreslår revisionen att under varje bidragsår en a v r u n dning
skall ske av det tillskjutna skatteunderlaget, uppåt eller nedåt, till
närmast hela hundratal skattekronor.

Över länsstyrelsernas beslut beträffande storleken av tillskjutet skatteunderlag
bör enligt revisionens mening klagan få föras genom besvär hos
Kungl. Maj:t i finansdepartementet.

Revisionen bar ansett att särskilda regler måste meddelas i fråga om
statsbidraget för det fall att efter bidragsunderlagets fastställande ändring
sker i den k o in m unala indelninge n. Revisionen fö -

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

reslår sålunda att om vid indelningsändring, som innebär delning av kommun,
bidragsunderlaget inte redan finnes framräknat för det område, som
skall övergå till annan kommun eller ingå i nybildad kommun, underlaget
skall uppdelas mellan de av ändringen berörda kommunerna i förhållande
till antalet invånare i det aktuella området och den odelade kommunen. En
sådan delningsgrund anses ha den fördelen, att andelen i bidragsunderlaget
utan svårighet kan bestämmas. Vid totalinförlivning eller sammanläggning
av kommuner föreslås att den eller de upphörande kommunernas bidragsunderlag
automatiskt skall överflyttas till den ökade eller nybildade kommunen.
Skattekraften i den ökade, minskade eller nybildade kommunen
efter indelningsändringen föreslås skola bli bestämmande för i vad mån
reducering av bidragsunderlagen skall ske under de år då statsbidraget
enligt revisionens förslag skall minskas eller helt avvecklas.

Då enligt revisionens mening obetydliga indelningsändringar inte bör
få inverka på statsbidraget, föreslår revisionen att uppdelning av bidragsunderlaget
endast skall verkställas om invånarantalet i berörda kommuner
till följd av indelningsändringen ökar eller minskar med 5 procent eller
däröver.

Revisionen har slutligen berört frågan om statsbidraget vid upplösning
av municipalsamhälle. Revisionen påpekar att i ett system med tillskjutet
skatteunderlag statsbidraget till municipalsamhället kommer att automatiskt
upphöra, eftersom i fortsättningen någon utdebitering inte kommer
att fastställas för municipalsamhället. Om på grund av kommunens övertagande
av municipalsamhällets förpliktelser en utdebiteringshöjning
måste vidtas, påpekar revisionen att kommunens statsbidrag kommer att
öka eftersom detta skall utgå på grundval av den höjda utdebiteringssatsen.
Kommunen anses härigenom erhålla viss kompensation för det
indragna statsbidraget till municipalsamhället.

Remissyttrandena

Frågan huruvida vid statsbidragets bestämmande hänsyn skall tagas
till de ändringar i det kommunala skatteunderlaget, som uppstår genom
prövningsnämndernas och skattedomstolarnas beslut, har endast berörts
av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen anser det önskvärt att det
klart utsäges i vilket stadium skatteunderlaget skall bedömas, d. v. s. i vad
mån hänsyn skall tagas till ändringar i de av taxeringsnämnderna påförda
taxeringarna.

Revisionens förslag om avrundning av det tillskjutna skatteunderlaget
till närmast hela hundratal skattekronor har inte föranlett erinran från
någon av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att det inte klart framgår huruvida
länsstyrelsernas årliga beslut angående reduktionen av statsbidraget skall
kunna överklagas på samma sätt som det ursprungliga beslutet om till -

95

Kungl. Maj. ts proposition nr !)7 är 1957

skjutet skatteunderlag. Då skattekraften i priinärkoinmun uträknas av
lokal skattemyndighet och sedan kontrolleras av länsstyrelsen, kan enligt
länsstyrelsens uppfattning klagorätt i detta fall måhända synas överflödig.

Endast kammarkollegiet har framfört erinringar mot revisionens förslag
i fråga om statsbidraget vid indelningsändringar. Kollegiet anför.

I betänkandet har föreslagits, att, där vid indelningsändring som innebär
delning av kommun bidragsunderlaget icke redan finnes framräknat
för det område som skall övergå till annan kommun eller ingå i nybildad
kommun, underlaget skall uppdelas mellan de av ändringen berörda kommunerna
i förhållande till antalet invånare å det aktuella området och
den odelade kommunen. En sådan delningsgrund har den fördelen, att
andelen i bidragsunderlaget utan svårighet kan bestämmas. Det synes
emellertid kollegiet, att eu uppdelning av underlaget efter invånarantal
stundom kan leda till mindre rimliga eller obilliga resultat, i det att folkmängden
inom ett område av en kommun ingalunda alltid ger en riktig
bild av områdets betydelse i skattehänseende i relation till kommunen i
övrigt. Områden med ingen eller ringa befolkning kunna utgöra värdefulla
skatteobjckt medan ett område med många invånare kan representera en
förhållandevis ringa andel av skatteunderlaget.

Ett resultat, som betydligt bättre överensstämmer med syftet med bidragsunderlagets
uppdelning, erhålles, om till grund för delningen lägges
förhållandet mellan skatteunderlaget inom området och inom den odelade
kommunen. Även med denna delningsgrund blir i de flesta fall andelen
i underlaget lätt att bestämma. I de fall då i det av indelningsändringen
berörda området ingår del av fastighet eller del av en av flera fastigheter
bestående taxeringsenhet erfordras emellertid eu skönsmässig uppskattning
av antalet på de olika fastighetsdelarna belöpande skattekronor. Detta
torde dock icke innebära någon större svårighet, enär i fall som de angivna
en sådan uppskattning i allmänhet måste företagas i indelningsärendet
för bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av indelningsändringen.
Härtill kommer att — om såsom kommittén föreslagit obetydliga
indelningsändringar icke skola föranleda omräkning av bidragsunderlaget
— de fall, då en dylik skönsmässig bedömning av överflyttningsområdets
skatteunderlag kommer att behöva ske, torde bliva få.

Bestämmandet av huruvida och i så fall i vilken omfattning en indelningsändring
skall föranleda ändring i de för vederbörande kommuner
fastställda bidragsunderlagen är ett beslut av samma natur som bestämmandet
av de villkor, som Kungl. Maj:t har att fastställa i och för en
indelningsändring. Följdriktigast är då, om Kungl. Maj:t i beslutet om
indelningsändringen även avgör denna fråga. Om så sker, blir visserligen
följden, att det skatteunderlag, som blir avgörande för bidragsunderlagets
fördelning mellan kommunerna, endast i sällsynta fall blir det som är
gällande för året innan indelningsändringen träder i kraft. Denna omständighet
är emellertid av underordnad betydelse, dels emedan språngvisa
förändringar av skatteunderlagets fördelning inom en kommun äro
sällsynta, och dels enär grundvalen för det av länsstyrelsen för varje år
bestämda bidragsunderlaget är det vid omräkningen av 1957 års skatteunderlag
beräknade bortfallet av skatteunderlag och bidragsunderlaget
alltså redan under andra året efter reformens ikraftträdande grundar sig
på äldre siffror, önskar man kongruens mellan bidragsunderlaget och

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

grunderna för dess fördelning skulle detta kunna ernås genom att fördelningen
alltid skedde på basis av 1957 års skatteunderlag. Enligt kollegiets
uppfattning är det dock mindre lämpligt att meddela en bindande
regel härom, då en sådan ibland torde kunna leda till resultat, som icke
synas överensstämma med skälighet och billighet. På grund av det anförda
föreslår kollegiet, att Kungl. Maj :t i beslut om indelningsändring
skall föreskriva, huruvida och i så fall i vilken omfattning ändringen skall
föranleda ändring av de för vederbörande kommuner fastställda bidragsunderlagen.
Då fråga är om delning av kommun, synes föreskriften endast
böra innehålla, med vilket procenttal den minskade kommunens bidragsunderlag
skall reduceras och vilken kommun denna kvotdel skall tillkomma.
Vid totalinförlivning eller sammanläggning av kommuner synes
böra föreskrivas, att den eller de upphörande kommunernas bidragsunderlag
skall tillkomma den ökade eller nybildade kommunen.

Kommittén har föreslagit, att länsstyrelsen senast den 31 augusti skall
ha tillställt kommunens styrelse uppgift om storleken av bidragsunderlaget
för det påföljande året. Med anledning härav får kollegiet erinra, att
jämlikt 12 § lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning beslut om indelningsändring, som enbart berör
ecklesiastik indelning, må meddelas så sent som under augusti månad
året innan ändringen skall träda i kraft. Om ett sådant Kungl. Maj:ts
beslut gives i slutet av augusti, lärer det icke vara möjligt för länsstyrelsen
att senast den 31 i samma månad ha lämnat besked om vederbörande
församlingars bidragsunderlag för det påföljande året. Kommunalförbundskommittén
har emellertid i sitt betänkande SOU 1956: 19 om kommunalförbund
och indelningsändringar föreslagit sådan ändring av 12 §
indelningslagen, att alla beslut om indelningsändringar skola meddelas
senast under mars månad året före ändringens ikraftträdande. Kollegiet
har i sitt utlåtande över kommunalförbundskommitténs betänkande uttalat
att tidsfristen mellan ett indelningsbeslut och dess ikraftträdande
eventuellt skulle kunna minskas från nio till åtta månader.

Mot vad kommittén anfört därom, att en indelningsändring kan medföra
att en kommuns skattekraft så ändras, att kommunen blir att hänföra
till annan bidragsgrupp än före indelningsändringen, har kollegiet
intet att erinra.

Enligt kommittén böra obetydliga indelningsändringar icke medföra
ändring i vederbörande kommuners bidragsunderlag. Kommittén har härutinnan
föreslagit, att omräkning av bidragsunderlaget skall verkställas,
endast därest invånarantalet i de berörda kommunerna till följd av ändringen
ökar eller minskar med 5 procent eller däröver. Kollegiet, som
tillstyrker, att obetydliga ändringar icke skola beaktas i förevarande sammanhang,
föreslår i anslutning till vad kollegiet ovan anfört, att den
gräns, som därvid skall uppställas, bestämmes till en ökning eller minskning
med 5 procent eller däröver av vederbörande kommuners skatteunderlag.
Denna procentsats torde komma alt i praktiken stämma rätt
väl överens med den i indelningsärenden upprätthållna principen, att en
kommuns förlust av skatteinkomster i anledning av en indelningsändring
icke bör föranleda skatteersättning till kommunen annat än om förlusten
beräknas medföra ett ökat utdebiteringsbehov för densamma med mer än
50 öre per skattekrona. Då en fast procentsats ibland torde kunna leda
till mindre tillfredsställande resultat, vill kollegiet ifrågasätta om eu sådan
bör fastställas under förutsättning att frågan om bidragsunderlagets för -

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

delning avgöres av Kungl. Maj :t i indelningsärendet. Kungl. Maj:t har då
att bland övriga villkor pröva om indelningsändringen är av sådan betydelse
att den bör medföra ändrad fördelning av bidragsunderlagen.

Vad kommittén anfört rörande frågan om statsbidraget vid upplösning
av municipalsamhälle föranleder ingen erinran från kollegiets sida.

Departementschefen

De särskilda föreskrifter, som utfärdades beträffande omräkning av den
provisoriska skatteersättningen i anledning av 1950 års ortsavdragsreform
innebar i princip, att ersättningen skulle omräknas därest på grund av
prövningsnämnds eller beskattningsdomstols beslut 1951 års skatteunderlag
i en kommun kom att med minst 5 procent avvika från det skatteunderlag,
som enligt samma års taxering förelåg i kommunen på grund av vederbörande
taxeringsnämnds beslut. Enligt vad revisionen inhämtat har någon
omräkning av de provisoriska skatteersättningarna inte behövt ske på grund
av angivna föreskrifter.

I likhet med revisionen anser jag att det nu inte finns anledning att beträffande
det nya statsbidraget föreskriva några specialregler liknande dem
som nyss angivits. Hänsyn bör alltså inte tagas till de ändringar i taxeringarna,
som föranledes av prövningsnämndernas eller beskattningsdomstolarnas
beslut.

Över länsstyrelsens beslut rörande storleken av det tillskjutna skatteunderlaget
bör, såsom revisionen föreslagit, klagan få föras genom besvär
hos Kungl. Maj :t i finansdepartementet. I fråga om besvärstiden in. in. bör
de allmänna reglerna om besvär över förvaltande myndighets beslut gälla.
Enligt min mening bör samtliga beslut, som länsstyrelsen meddelar i ifrågavarande
hänseende, få överklagas. Dsn av länsstyrelsen i Hallands län
ifrågasatta begränsningen i besvärsrätten kan jag därför inte biträda.

Frågan om den ändring i regeringsrättslagen, som kan erfordras på
grund av att klagan över länsstyrelsens beslut skall prövas av Kungl. Maj :t
i statsrådet, torde få anmälas i annat sammanhang.

Därest ändring under bidragstiden sker i den kommunala indelningen
bör detta inverka på statsbidraget till de av indelningsändringen berörda
kommunerna. Revisionen har i detta hänseende föreslagit automatiskt verkande
regler, vilka i korthet innebär att vid indelningsändring, som avser
delning av kommun, bidragsunderlaget skali fördelas efter antalet invånare,
som beröres av indelningsändringen. Kammarkollegiet bar mot de
föreslagna reglerna anmärkt att dessa stundom skulle kunna leda till för de
berörda kommunerna mindre rimliga eller obilliga resultat. Kollegiet har
därför föreslagit att hänsyn i stället borde tagas till förhållandet mellan
skatteunderlagen inom del område av eu kommun, som beröres av indelningsändringen,
och inom den odelade kommunen.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 97

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

Jag kan inte biträda denna uppfattning. Bidragsunderlaget grundar sig
nämligen på omräkningen av 1957 års skatteunderlag och är uppbyggt med
utgångspunkt från det antal skattskyldiga, som kan utnyttja höjningen av
ortsavdragen. En uppdelning av bidragsunderlaget efter invånarantal ger
därför enligt min mening en mera rättvis grund för fördelningen av bidragsunderlaget
än förhållandet mellan skatteunderlagen. Skulle till exempel
skatteunderlaget inom det av indelningsändringen berörda området till
väsentlig del härröra från juridiska personer, vilka inte äger åtnjuta ortsavdrag
och därför inte heller kunnat utnyttja höjningen av dessa avdrag,
måste ju en uppdelning av bidragsunderlaget efter förhållandet mellan
skatteunderlagen te sig mindre tillfredsställande.

Å andra sidan anser jag liksom kollegiet att frågan huruvida och i vilken
omfattning en indelningsändring skall föranleda ändring i bidragsunderlagen
inom berörda kommuner bör prövas av Kungl. Maj :t i samband med
övriga villkor för indelningsändringen. De av revisionen uppdragna riktlinjerna
för bidragsunderlagets fördelning bör emellertid av skäl, som nyss
anförts, därvid i regel beaktas.

Jag delar uppfattningen, att obetydliga indelningsändringar inte bör medföra
ändring i de berörda kommunernas bidragsunderlag, men anser, att
det även i detta hänseende bör få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva frågan.
Någon fast regel härvidlag är jag därför inte beredd att nu förorda.

I de fall, då en indelningsändring skall medföra ändring i bidragsunderlag,
torde Kungl. Maj :ts beslut i indelningsärendet böra föreligga i så god
tid att länsstyrelsens beslut om storleken av det tillskjutna skatteunderlaget
i de av indelningsändringen berörda kommunerna kan delgivas dessa
senast den 10 september.

G. Den budgetmässiga redovisningen

Revisionen

Revisionen ifrågasätter huruvida det inte vore mest praktiskt att statsbidraget,
som skall utbetalas till kommunerna samtidigt med kommunalskattemedlen,
också slutgiltigt avföres direkt på samma riksstatstitel som
dessa medel, d. v. s. inkomsttiteln Skatt å inkomst och förmögenhet m. m.
Några svårigheter att beräkna statsverkets slutliga utgifter för statsbidraget
anses inte uppstå härigenom, eftersom det förutsättes att länsstyrelserna
skall lämna riksräkenskapsverket uppgift om storleken av det statsbidrag,
som för varje bidragsår utbetalats. Något direkt uttryck för kostnaderna
för statsbidraget kommer emellertid inte att erhållas i riksstaten.

Anses det emellertid av olika skäl inte lämpligt att inkomsttiteln slutgiltigt
belastas med kostnaderna för statsbidraget, ifrågasätter revisionen
en sådan anordning att inkomsttiteln från ett särskilt anslag å riksstatens
utgiftssida tillföres ett belopp, motsvarande statsverkets kostnader för stats -

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 är 1957

bidraget under budgetåret. Utbetalningen av statsbidraget skulle alltså
såsom tidigare föreslagits ske direkt på inkomsttiteln men utgiften skulle
budgetmässigt täckas genom omföring från det särskilda anslaget till
inkomsttiteln. Omföringsåtgärden föreslås i ett dylikt fall skola ankomma
på riksräkenskapsverket och verkställas antingen varannan månad i anslutning
till skatteutbetalningarna till kommunerna eller i samband med
riksbokslutets upprättande. Till grund för omföringsåtgärden anses böra
ligga av länsstyrelserna lämnade beräkningar rörande storleken av det
statsbidrag, som för visst kalenderår skall utbetalas till kommunerna. Dessa
uppgifter föreslås skola tillställas riksräkenskapsverket senast den 30 november
året före detta kalenderår. Det särskilda anslaget, som inte kan
vid tidpunkten för riksstatens fastställande till beloppet exakt beräknas,
bör enligt revisionens mening betecknas som förslagsanslag.

Remissyttrandena

Revisionens förslag i fråga om den budgetmässiga redovisningen av det
nya statsbidraget har i allmänhet inte föranlett särskilt uttalande från
remissinstansernas sida. Statskontoret, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen
i Värmlands län motsätter sig emellertid att inkomsttiteln Skatt å
inkomst och förmögenhet m. m. slutgiltigt belastas med kostnaderna för
statsbidraget. Enligt statskontorets mening bör såsom revisionen i andra
hand föreslagit statsbidraget utbetalas från nämnda titel men denna från
ett särskilt anslag å riksstatens utgiftssida tillföras ett belopp, motsvarande
statsverkets kostnader för statsbidraget.

Riksräkenskapsverket yttrar.

Om man väljer metoden med ett i kronor bestämt belopp, bortfalla de
tekniska skäl som enligt revisionen skulle tala för att ersättningen direkt
eller indirekt redovisas över inkomstskattetiteln. Ett dylikt samordnande
skulle enligt riksräkenskapsverkets mening över huvud taget allvarligt komplicera
den redan förut invecklade beräkningen av titeln i fråga. Att direkt
eller omföringsvis redovisa här ifrågavarande bidrag över denna titel skulle
medföra olägenheter även ur andra synpunkter. Ur budgetsynpunkt synes
det sålunda föga tilltalande, att ett bidrag av statsmedel skulle redovisas
annorledes än över riksstatens utgiftssida. Även i fråga om den realekonomiska
fördelningen av utgifterna å driftbudgeten skulle betydande
olägenheter uppstå.

Departementschefen

Med hänsyn till vad riksräkenskapsverket m. fl. remissinstanser anfört
förordar jag alt kostnaderna för statsbidraget slutgiltigt skall avföras fråu
särskilt anslag å riksstatens utgiftssida.

Utbetalningen och bokföringen av statsbidraget torde i huvudsak böra
ske på det sätt revisionen alternativt föreslagit. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter.

Det särskilda anslaget å riksstatens utgiftssida bör av skäl som revisio -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

nen anfört betecknas som förslagsanslag. Anslaget bör rubriceras som
Skatteersättning till kommunerna, m. in. Då den provisoriska skatteersättningen
på grund av 1950 års ortsavdragsreform, såsom tidigare nämnts,
föreslås skola sammanföras med det nya statsbidraget, erfordras inte något
särskilt anslag för denna ersättning. Under samma anslag bör dessutom
anvisas medel till bidrag enligt förordningen den 20 april 1951 (nr 219)
angående övergångsbidrag i anledning av kommunindelningsreformen.

I årets statsverksproposition (Bil. 9: Sjunde huvudtiteln, punkt 68) har,
i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Provisorisk skatteersättning
till kommunerna, in. m. för budgetåret 1957/58 beräknats ett förslagsanslag
av 286 800 000 kronor. I nämnda belopp ingår 240 000 000 kronor avseende
kostnader för en blivande ortsavdragsreform. Kostnaderna för kalenderåret
1958 för statsbidraget till kommunerna i anledning av den nu föreslagna
höjningen av de kommunala ortsavdragen beräknas, såsom jag tidigare
nämnt, till omkring 500 000 000 kronor, varav hälften eller omkring
250 000 000 kronor faller på budgetåret 1957/58. Härtill kommer kostnaderna
för den nu utgående provisoriska skatteersättningen, vilken såsom
jag nyss föreslagit skall sammanföras med det nya statsbidraget. Kostnaderna
för denna ersättning och övergångsbidragen i anledning av kommunindelningsreformen,
vilka kostnader kommer att belasta hela budgetåret,
beräknas till 46 800 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna under budgetåret
1957/58 skulle alltså uppgå till 296 800 000 kronor. Med hänsyn till
osäkerheten i beräkningarna synes beloppet böra avrundas till förslagsvis
295 000 000 kronor. För nästa budgetår torde sålunda å riksstaten böra
äskas ett förslagsanslag till Skatteersättning till kommunerna, m. m. av
295 000 000 kronor.

De erforderliga författningsföreskrifterna angående skatteersättningen
till kommunerna bör, sedan riksdagen godkänt grunderna för ersättningen,
få utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning. I samband därmed
torde bestämmelserna rörande den provisoriska skatteersättningen kunna
upphävas.

VIII. Vissa speciella frågor

A. Avdraget för ömmande omständigheter och existensminimum
Revisionen

Därest de kommunala ortsavdragen höjes på det sätt revisionen föreslagit,
bortfaller skälen för att vid den kommunala taxeringen bibehålla det
högre maximibeloppet för avdraget för ömmande omständigheter och existensminimum,
vilket provisoriskt fastställdes år 1956. Revisionen föreslår
därför att maximibeloppet, som nu är 5 000 kronor, nedsättes till sin före
år 1956 gällande nivå, 3 000 kronor, överensstämmelse kommer härigenom
att även i detta hänseende råda med reglerna vid den statliga taxeringen.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

Revisionen framhåller att de särskilda avdragen för existensminimum tillsammans
med de statliga eller kommunala ortsavdragen bildar en ram för
de skattefria inkomstbelopp, som kan godkännas vid uttaget av preliminär
skatt och den efterföljande taxeringen. Denna ram utgöres för närvarande
av summan av statliga ortsavdraget och maximibeloppet för det extra avdraget
vid den statliga taxeringen och motsvaras sålunda i de olika ortsgrupperna
av följande belopp.

Ortsavdragskategori

Belopp

i kronor för år i ortsgrupp

II

III

IV

V

4 760

4 840

4 920

5 000

5 640

5 760

5 880

6 000

Makar ......................................

6 520

6 680

6 840

7 000

Revisionen anser att denna ram är fullt tillräcklig för beviljande av avdrag
för nedsatt skatteförmåga på grund av ömmande omständigheter och
existensminimum. Detsamma anser revisionen gälla det särskilda avdraget
för folkpensionärer. Revisionen uppger i detta sammanhang att de högsta utgående
folkpensionsförmånerna till makar, inklusive kommunala tillägg,
vid den tidpunkt då revisionen avgav sitt betänkande, uppgick till i Stockholm
5 646 kronor, i Göteborg 5 110 kronor och i Malmö 4 996 kronor, dock
att i undantagsfall högre förmåner kunde utgå på grund av särskilt höga
bostadskostnader.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser —- på ett undantag när — tillstyrker eller lämnar
utan erinran revisionens förslag att, under förutsättning att de kommunala
ortsavdragen höjes till i paritet med de statliga avdragen, maximibeloppet
för det särskilda avdraget för ömmande omständigheter och existensminimum
vid den kommunala taxeringen sänkes från sitt nuvarande
provisoriskt fastställda belopp, 5 000 kronor, till 3 000 kronor. Den enda
remissinstans, som anmält avvikande mening i denna del, är centrala uppbördsnämnden.
Nämnden erinrar att maximibeloppet för existensminimum
på grund av den från och med år 1956 gällande lagstiftningen kunnat höjas
till summan av det statliga ortsavdraget och det högsta vid den statliga taxeringen
medgivna extra avdraget och anför.

Det vore emellertid enligt centrala uppbördsnämndens mening önskvärt
om denna ram kunde ytterligare vidgas. Nämnden ifrågasätter därför om
icke nu gällande högsta gräns för extra avdrag vid kommunala taxeringen,
5 000 kronor, kunde bibehållas och motsvarande avdrag vid statsbeskattningen
höjas till samma nivå. Eu höjning av normalbeloppen utöver nu
gällande synes visserligen för närvarande icke aktuell, men om eu vidare
ram införes skulle möjlighet hållas öppen för nämnden att företaga den
höjning av normalbeloppen, som kan bli nödvändig vid ytterligare pris -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 7957

stegringar. För familjer med flera barn skulle i ett sådant läge högre normalbelopp
vara nödvändiga.

Viss tveksamhet kan möjligen råda om en höjning av gränsen för det
extra avdraget med hänsyn till detsammas utnyttjande vid taxeringen. Erfarenheten
torde emellertid ge vid handen att beskattningsnämnderna i regel
ställa sig restriktiva då fråga är om medgivande av extra avdrag.

Vissa remissinstanser har påtalat den olikhet, som trots den eftersträvade
pariteten mellan avdragsreglerna vid den kommunala och den statliga beskattningen,
likväl vid ett godtagande av revisionens förslag beträffande
maximibeloppet för det särskilda avdraget synes komma att föreligga i
fråga om folkpensionärernas möjlighet till skattefrihet för folkpensionsförmåner.

Riksskattenämnden anför härvidlag.

Bestämmelserna om ortsavdrag vid den statliga och kommunala beskattningen
böra efter reformens genomförande vara helt överensstämmande.
Emellertid har revisionen föreslagit att 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen
— till vilket stadgande motsvarighet icke finnes i förordningen
om statlig inkomstskatt (jfr 9 § 2 mom. andra stycket) — alltjämt
skall bibehållas. Stadgandet innebär att skattskyldig, vars inkomst helt
eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension in. in. skall — därest särskilda
omständigheter icke till annat föranleda — erhålla extra avdrag för
s. k. ömmande omständigheter. Därest stadgandet anses obehövligt vid
statsbeskattningen, bör det, om reformen genomföres, kunna slopas vid
kommunalbeskattningen. Anses stadgandet likväl böra bibehållas, synes
detsamma böra införas även i förordningen om statlig inkomstskatt. Vid
tillkomsten av denna bestämmelse voro folkpensionerna så låga i förhållande
till de statliga ortsavdragen, att motsvarande föreskrift icke erfordrades
med avseende på den statliga inkomstskatten. Sedan folkpensionerna
höjts, förekommer det emellertid att personer utan annan inkomst än folkpension
kunna påföras statlig inkomstskatt. I allmänhet torde man anse
att denna obligatoriska föreskrift i kommunalskattelagen om beviljande av
extra avdrag icke utan vidare kan tillämpas även beträffande den statliga
beskattningen. Ofta har man i stället sökt undvika påförande av statlig
inkomstskatt i dessa fall genom att medgiva särskilt avdrag för sjukdom,
hög ålder eller dylikt. Det synes därför lämpligt, att bestämmelsen införes
även vid statsbeskattningen. Att i stället nu borttaga densamma ur kommunalskattelagen
och därmed öka skatten för folkpensionärerna vore
mindre tilltalande med tanke på att förevarande reform syftar till en skattelindring
för samtliga inkomsttagare.

Med den storlek folkpensionerna numera fått kan det emellertid ifrågasättas
om det är principiellt riktigt att försätta folkpensionärerna i särställning
med avseende å beskattningen. I de fall skatteförmågan verkligen är
nedsatt på grund av sjukdom, hög ålder eller dylikt, kan avdrag för ömmande
omständigheter beviljas. Verkningarna av det nuvarande generella
avdraget äro icke fullt tillfredsställande. Det upphör icke helt att utgå
förrän den totala inkomsten närmar sig folkpensionens dubbla belopp (jfr
uttrycket »till huvudsaklig del» i lagtexten), vilket efter de senaste höjningarna
av folkpensionsförmånerna innebär att extra avdrag obligatoriskt
skall medgivas även i inkomstskikt ej oväsentligt över dem man eljest an -

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

sett angeläget undantaga från beskattning. Skäl synas därför föreligga att vid
lämpligt tillfälle, exempelvis i samband med uppkommande fråga om ytterligare
höjning av folkpensionerna, till omprövning upptaga spörsmålet huruvida
föreskrift om obligatorisk skattelindring för folkpensionärer alltjämt
skall finnas och — om så anses vara fallet — i vad mån nuvarande bestämmelse
bör ändras.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Uppsala, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Malmöhus län.
Sistnämnda länsstyrelse håller emellertid före att det vore mera följdriktigt
och även ur skatteteknisk synpunkt lämpligare att stadgandet i kommunalskattelagen
om skattebefrielse för folkpensionärer upphävdes. Enligt
länsstyrelsens uppfattning skulle man härigenom — utan att i princip
förändra folkpensionärernas rätt — uppnå en mera likformig tillämpning
av reglerna om extra avdrag.

Departementschefen

Såsom revisionen framhållit höjdes vid föregående års riksdag maximibeloppet
för det särskilda avdraget för nedsatt skatteförmåga vid den
kommunala taxeringen provisoriskt från 3 000 till 5 000 kronor i avvaktan
på eu reformering av de kommunala ortsavdragen. Höjningen var erforderlig
för att på grund av de ökade levnadskostnaderna medge tillräckligt
utrymme för skattebefrielse i ömmande fall. Någon motsvarande höjning
gjordes inte av avdraget vid statsbeskattningen, eftersom ortsavdragen vid
denna beskattning är betydligt högre än vid den kommunala beskattningen.

Genomföres förslaget om en höjning av de kommunala ortsavdragen till
i nivå med de statliga avdragen bör, på sätt revisionen föreslagit, det extra
avdraget bestämmas till 3 000 kronor såväl vid kommunaltaxeringen som
vid statstaxeringen. Jag tillstyrker alltså att maximibeloppet vid konimunaltaxeringen
nedsättes till 3 000 kronor.

Enligt 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen skall skattskyldig,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension,
i regel anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga, som omförmäles i andra
stycket av samma moment. Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall
därför sådan skattskyldig medges extra avdrag för ömmande omständigheter.
Genom hänvisning i 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om
statlig inkomstskatt gäller i huvudsak samma bestämmelser om extra
avdrag vid taxeringen till statsskatt som enligt kommunalskattelagen. I
sistnämnda lagrum hänvisas dock inte till 50 § 2 mom. fjärde stycket
kommunalskattelagen.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt huruvida de nu gällande bestämmelserna
i 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt
ger möjlighet att vid den statliga beskattningen bevilja skattskyldig, vars
inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension, liknande av -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

drag för nedsatt skatteförmåga som vid den kommunala beskattningen.
Med anledning härav får jag erinra att när stadgandena om skattebefrielse
för folkpensionärer år 1948 infördes i kommunalskattelagen, folkpensionsförmånerna
uppgick till så låga belopp, att motsvarande föreskrifter som

1 kommunalskattelagen inte ansågs erforderliga vid den statliga beskattningen
med hänsyn till de statliga ortsavdragens dåvarande storlek. Det
framhölls emellertid i prop. 224/1948 att om särskilt bostadstillägg utgick,
detta kunde medföra att folkpensionsförmånerna, om än till blott en
mindre del, kunde bli föremål för beskattning. Behovet av en ändring i de
för den statliga beskattningen gällande bestämmelserna ansågs dock obetydligt,
eftersom beskattningsnämnderna redan enligt dessa bestämmelser
hade tillagts möjlighet att bevilja avdrag för nedsatt skatteförmåga, en
möjlighet som, framhölls det i propositionen, nämnderna givetvis borde
begagna sig av, när så ansågs påkallat.

Det nu anförda torde visa att redan från början avsikten varit att folkpensionärerna
skulle befrias från skatt i samma utsträckning vid den statliga
beskattningen som vid den kommunala. För att undanröja förekommande
tveksamhet härutinnan anser jag det dock lämpligt att nyssnämnda
bestämmelser i 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt
kompletteras med en hänvisning även till fjärde stycket av 50 §

2 mom. kommunalskattelagen.

B. Deklarationspliktsgränsen

Revisionen

Revisionen framhåller att i taxerings- och beskattningshänseende ett
direkt samband föreligger mellan å ena sidan ortsavdragens storlek och å
andra sidan storleken av dels den inkomst, vid vilken deklarationsplikt,
d. v. s. skyldighet att utan anmaning till ledning för egen taxering avlämna
vederbörlig självdeklaration, inträder, och dels den taxerade inkomst, som
föranleder att skattskyldig skall uppföras i inkomstlängd. Indirekt har ortsavdragens
storlek även betydelse i fråga om skyldighet att erlägga folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift samt beträffande storleken av den
inkomst, vid vilken grundsjukpenning enligt sjukförsäkringslagen börjar
att utgå. Revisionen anför vidare.

Den av oss föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen innebär,
att lägsta ortsavdragsbelopp, som skall tillämpas vid taxeringen, kommer
att uppgå till 1 760 kronor, motsvarande ortsavdrag för ensamstående skattskyldig
i ortsgrupp II. Med hänsyn till reglerna om den beskattningsbara
inkomstens avjämning till närmast lägre hela hundratal kronor kommer
emellertid en ensamstående skattskyldig i denna ortsgrupp — under förutsättning,
att han varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret — att
påföras beskattningsbar inkomst först då den taxerade inkomsten uppgår
till ett belopp, som är 100 kronor större än ortsavdraget, eller 1 860 kronor.

105

Kungi. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

Revisionen förklarar med anledning härav att den finner naturligt, att
om en ortsavdragshöjning genomföres i enlighet med dess förslag, deklarationspliktsgränsen
bör höjas till 1 800 kronor. Därav skulle följa att i inkomstlängderna
endast skulle upptas sådana skattskyldiga, vilkas taxerade
inkomster uppgår till minst detta belopp. Emellertid uppstår vid en dylik
höjning av deklarationspliktsgränsen vissa problem beträffande folkpensions-
och sjukförsäkringsavgifterna. Genom att inkomstlängderna inte
kommer att redovisa andra skattskyldiga än dem, vilkas till statlig inkomstskatt
taxerade inkomster uppgår till minst 1 800 kronor, kommer personer,
vilkas inkomster understiger detta belopp, att inte kunna påföras dylika
avgifter. Vidare kan skyldigheten att tillhöra sjukpenningförsäkringen, vilken
skyldighet enligt sjukförsäkringslagen inträder vid en årsinkomst av
1 200 kronor, svårligen kontrolleras. Om gränsen för avgiftspliktens inträde
skulle höjas till 1 800 kronors taxerad inkomst, skulle dessutom denna
gräns komma att sammanfalla med den nedersta gränsen för försäkring för
tilläggssjukpenning. Vilka konsekvenser detta kan medföra i fråga om sjukförsäkringens
allmänna uppbyggnad och i fråga om kostnaderna för statsverket
vid en förändrad avgiftspliktsgräns har emellertid undandragit sig
revisionens bedömande.

Revisionen erinrar att om den föreslagna kommunala ortsavdragsreformen
genomföres vid 1957 års riksdag, en ändring av deklarationspliktsgränsen
inte blir aktuell förrän tidigast vid 1959 års taxering. Revisionen
anser det vara möjligt att dessförinnan utreda frågan om vilka åtgärder,
som påkallas i folkpensionerings- och sjukförsäkringshänseende, om deklarationspliktsgränsen
skulle höjas till 1 800 kronor. Först när en sådan utredning
föreligger bör därför frågan om deklarationspliktsgränsen upptagas
till prövning.

Remissyttrandena

De remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga, är i allmänhet överens
med revisionen, att en höjning av deklarationspliktsgränsen bör anstå intill
dess utredning verkställts angående vilka åtgärder, som påkallas i folkpensionerings-
och sjukförsäkringshänseende av en dylik höjning. Pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten berör emellertid i sina yttranden
vilka konsekvenser ortsavdragshöjningen kan beräknas få i ifrågavarande
hänseenden.

Pensionsstyrelsen ställer sig sålunda tveksam gentemot att nu avgittspliktiga
personer med inkomst mellan 1 200 och 1 800 kronor skulle befrias
från skyldigheten att erlägga avgifter till folkpensioneringen. Ett inte
ringa antal i arbetsför ålder, vilkas inkomst inte skulle föranleda taxering
vid minst 1 800 kronors inkomst, intar enligt styrelsens mening en sådan
ställning i jämförelse med många andra med högre taxerad inkomst, att

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1951

deras undantagande från avgiftsplikt skulle te sig föga rättvist. Styrelsen
erinrar vidare att minimiavgiften vid en taxerad inkomst av 1 800 kronor
skulle med nuvarande procentsats i regel komma att uppgå till 45 kronor
och att det därför uppstår en »tröskel» med detta belopp mellan dem som
har 1 800 kronors taxerad inkomst och dem som har lägre inkomst. Om
avgiftsprocenten skulle höjas ytterligare, kan minimiavgiften bli så hög att
den tvära övergången från avgiftsfrihet till avgiftsplikt framstår som skäligen
omotiverad. Styrelsen framhåller dessutom att den lägsta pensionsavgiften
för närvarande i regel är 30 kronor och att intet hindrar, att skatten
till stat och kommun för överåriga och andra inte avgiftspliktiga understiger
detta belopp. Som skäl för att upphäva deldarationsplikten för
och att inte taxera personer i avgiftspliktig ålder kan därför enligt styrelsens
mening numera knappast åberopas, att pensionsavgiften i ifrågavarande
inkomstlägen är alltför ringa för att motivera detta förfarande. Styrelsen
anser vidare alt därest en höjning av pensionsavgiftsprocenten genomföres,
varom förslag torde kunna förväntas av allmänna pensionsberedningen,
sådana skäl för en ändring kommer att ytterligare försvagas. Styrelsen
anser därför att en höjning av gränsen för skyldighet att erlägga
folkpensionsavgift för närvarande inte bör vidtas.

Riksför säkring sanstalt en anför.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening framstår det såsom en uppenbar
nackdel, att sjukkassorna vid en höjning av deklarationspliktsgränsen
till 1 800 kronor komma att få minskade möjligheter till kontroll av medlems
tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. Detta förhållande synes dock
i och för sig icke böra utgöra hinder för en dylik höjning, därest ur skatteteknisk
synpunkt väsentliga skäl tala härför.

Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål ur sjukförsäkringens synpunkt
bör avgörande betydelse tillmätas möjligheten att utforma tillfredsställande
avgiftsbestämmelser och till dessa anknutna statsbidragsbestämmelser.

Storleken av en sjukkassemedlems taxerade inkomst är av betydelse icke
blott för hans skyldighet enligt 33 § andra och tredje styckena sjukförsäkringslagen
att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen och i förekommande
fall för försäkringen för grundsjukpenning utan även för storleken av avgiftsbeloppet.
Enligt 3o § första stycket sjukförsäkringslagen må nämligen
medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsför säkringen och för försäkringen
för grundsjukpenning icke överstiga två procent av hans taxerade
inkomst vid taxering till statlig inkomstskatt året näst efter det år avgiften
avser, varvid i fråga om medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser å vardera maken skall anses belöpa hälften av makarnas
sammanlagda taxerade inkomst.

Med nyssnämnda regler äro förknippade två i sjukförsäkringslagen föreskrivna
former av statsbidrag till de allmänna sjukkassorna. Enligt 43 §
utgår avgittslindringsbidrag med belopp, varmed sjukförsäkringsavgift vid
debitering av slutlig skatt nedsatts till följd av vad i 35 § första stycket stadgas.
Enligt 44 § utgår avgiftsersättningsbidrag med 10 kronor för varje

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1957

medlem, som vid debitering av slutlig skatt icke påförts avgift för sjukvårdsförsäkringen
till följd av vad i 33 § andra stycket stadgas.

Till belysning av reglernas innebörd må följande anföras.

Genomsnittsavgiften för samtliga kassor i landet uppgår för sjukvårdsförsäkring
till 34 kronor och för försäkring för grundsjukpenning till 31
kronor. Om en medlem, tillhörande sjukpenningklass 1 i en kassa med
sådana avgifter, har en taxerad inkomst å minst 3 250 kronor och icke är
folkpensionär debiteras medlemmen båda dessa avgifter å tillhopa 65
kronor. Uppgår medlemmens taxerade inkomst till lägre belopp, dock till
minst 1 200 kronor, debiteras medlemmen ett avgiftsbelopp, motsvarande
två procent av den taxerade inkomsten, medan mellanskillnaden upp till
65 kronor utbetalas till kassan i form av avgiftslindringsbidrag. Är den
taxerade inkomsten exakt 1 200 kronor, tillkommer kassan sålunda i avgift
24 kronor och i avgiftslindringsbidrag 41 kronor. Om slutligen medlemmens
taxerade inkomst understiger 1 200 kronor, debiteras han icke
någon avgift. Kassan erhåller i sistnämnda fall endast ett avgiftsersättningsbidrag
å 10 kronor.

En höjning av gränsen för avgiftsplikten från 1 200 kronor till 1 800
kronors taxerad inkomst skulle följaktligen för statsverkets del leda till
en minskning av utgifterna för avgiftslindringsbidrag och en ökning av
utgifterna för avgiftsersättningsbidrag, vilken ökning dock skulle väsentligt
understiga förenämnda utgiftsminskning, samt för sjukkassornas del
medföra minskat statsbidrag och minskad avgiftsintäkt. Någon närmare
beräkning av härav föranledda ändringar av statens utgifter och sjukkassornas
inkomster är icke möjlig att verkställa med ledning av för närvarande
tillgängligt material. En grov uppskattning synes dock giva vid
handen, att statsbidragsutgifterna skulle minska med 3 å 4 miljoner kronor
och att sjukkassornas inkomster skulle minska med 7 å 8 miljoner kronor,
allt för år räknat.

Någon höjning av avgiftspliktsgränsen till 1 800 kronor med bibehållande
av i övrigt oförändrade avgifts- och statsbidragsbestämmelser synes
med hänsyn till det anförda icke böra ifrågakomma.

Det synes emellertid kunna övervägas att vid en dylik höjning vidtaga
även sådana ändringar i avgifts- och statsbidragsbestämmelserna, att några
mera betydande ekonomiska konsekvenser för statsverket och för sjukkassorna
icke uppkomma. Sålunda synes kunna ifrågasättas att höja avgiftsersättningsbidraget
och att slopa den regel, som innebär befrielse för
sjukpenningförsäkrad medlem med taxerad inkomst under visst belopp
från skyldighet att erlägga avgift för försäkringen för grundsjukpenning.
Därest sjukpenningförsäkrad medlem alltid ålägges att betala avgift för
grundsjukpenning om än med reducerat belopp, torde risken minska för
att medlemmar genom felaktiga uppgifter eller underlåtenhet att anmäla
inkomständring förskaffa sig en sjukpenningförsäkring, vartill de ej äro
berättigade.

Riksförsäkringsanstalten anser sig emellertid icke för närvarande kunna
taga närmare ställning till föreliggande spörsmål. Ehuru den allmänna
sjukförsäkringen varit i kraft i två år, har nämligen någon mera ingående
kännedom om utfallet av avgiftsbestämmelserna och de därmed sammanhängande
statsbidragsbestämmelserna ännu icke kunnat vinnas. Avgifterna
för år 1955, det första verksamhetsåret, ha upptagits såsom slutlig
skatt enligl 1956 års taxering. Det åligger lokal skattemyndighet att före

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 195i

taxeringsårets utgång lämna riksförsäkringsanstalten vissa i 10 a § 3 mom.
tillämpningskungörelsen till uppbördsförordningen närmare angivna uppgifter
angående avgiftsdebiteringen. Ett stort antal lokala skattemyndigheter
ha ännu icke inkommit med sådana uppgifter.

I betänkandet uttalas, att en ändring av deklarationspliktsgränsen icke
blir aktuell förrän tidigast vid 1959 års taxering och att det därför bör vara
möjligt att dessförinnan utreda vilka åtgärder, som påkallas i bl. a. sjukförsäkringshänseende,
om deklarationspliktsgränsen höjes på tidigare angivet
sätt. Riksförsäkringsanstalten har intet att erinra mot att en sådan
utredning kommer till stånd i fråga om avgifts- och statsbidragsbestämmelserna.
Resultatet av en sådan utredning synes emellertid böra redovisas
i så god tid, att ett eventuellt förslag om ändring av sjukförsäkringslagen
kan föreläggas 1958 års riksdag, därest en ändring av deklarationspliktsgränsen
ifrågasättes redan fr. o. m. 1959 års taxering.

Riksförsäkringsanstalten vill slutligen framhålla, att anstalten icke anser
frågan om höjning av deklarationspliktsgränsen böra ge anledning till en
omprövning av den obligatoriska sjukpenningförsäkringens konstruktion,
exempelvis genom en höjning av den i 7 § första stycket sjukförsäkringslagen
angivna inkomstgränsen från 1 200 kronor till 1 800 kronor. En sådan
ändring skulle få vittgående konsekvenser, icke minst i statsfinansiellt hänseende,
och berör icke blott sjukförsäkringslagen utan även yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att man redan i samband med genomförandet
av ortsavdragsreformen bör taga ställning till deklarationspliktsgränsen,
och tillstyrker att gränsen höjes till 1 800 kronor. Länsstyrelsen i
Gotlands län ställer sig däremot tveksam till en höjning. Enligt länsstyrelsens
mening skulle detta medföra olägenheter för beskattningsnämnderna
därigenom att kontrollmöjligheterna skulle försvåras och ett omfattande
anmaningsförfarande skulle bli påkallat, vilket knappast skulle minska besväret
för allmänheten.

Statens organisationsnämnd framhåller vikten av att den möjlighet till
arbetsbesparingar, som en höjning av deklarationspliktsgränsen skulle medföra,
till fullo utnyttjas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare erinrar slutligen att en ändring i
fråga om folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna, som påkallas därav
att deklarationspliktsgränsen skulle höjas från och med 1959 års taxering,
återverkar på den preliminära beskattningen och därför får betydelse
redan under år 1958.

Departementschefen

En ändring av deklarationspliktsgränsen kan, såsom framgår av den
nu lämnade redogörelsen, få betydande konsekvenser i folkpensioneringsoch
sjukförsäkringshänseende. Jag är därför inte beredd att nu förorda någon
ändring. Enligt vad jag under hand inhämtat kommer inom socialdepartementet
en utredning att verkställas rörande de åtgärder, som blir

109

Kungl. Mcij:ts proposition nr 97 år 1957

erforderliga i folkpensionerings- och sjukförsäkringshänseende vid en höjning
av deklarationspliktsgränsen. Så snart denna utredning föreligger
torde frågan om denna gräns få upptagas till prövning.

C. De skatteunderlagsgraderade statsbidragen

Revisionen

Revisionen erinrar att den minskning av de kommunala skatteunderlagen,
som höjda ortsavdrag medför, självfallet kommer att inverka på sådana
statsbidrag till speciella kommunala ändamål, där bidragens storlek
är direkt beroende av skatteunderlaget i vederbörande kommun.

I följande statsbidragsförfattningar är statsbidraget skatteunderlagsgraderat,
nämligen

kungörelsen den 31 december 1945 (nr 882) angående statsbidrag till
byggnadsarbeten för folkskoleväsendet;

kungörelsen den 28 juni 1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande
av skolmåltider;

kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 411) angående statsbidrag till vissa
plankostnader;

kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda
åtgärder vid arbetslöshet;

kungörelsen den 13 februari 1953 (nr 40) angående statsbidrag till vattenoch
avloppsanläggningar med därtill hörande föreskrifter i Kungl. brev
samma dag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med vissa närmare grunder
för beräkning av statsbidraget;

kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 339) om statsbidrag till anordnande samt
om- och tillbyggnad av ålderdomshem; samt

kungörelsen den 15 juni 1956 (nr 383) angående statsbidrag till byggnadsarbeten
för vissa högre skolor.

Ett speciellt statsbidrag, som av naturliga skäl är skatteunderlagsgraderat,
är det s. k. skaltelindringsbidraget åt synnerligt skattetyngda kommuner,
som utgår jämlikt förordningen den 18 maj 1951 (nr 278).

Vissa kommunala bidrag till statliga utgifter är även skatteunderlagsgraderade.
Så är fallet med de bidrag, som utgår enligt

lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen,

lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders in. fl. barn och

lagen samma dag (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn.

I samtliga av de angivna författningarna bestämmes bidraget efter en viss
bidragsskala, som på ett eller annat sätt är anknuten till skattekraften i
vederbörande kommun.

Revisionen framhåller att vid oförändrade bidragsskalor minskningen

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

av det kommunala skatteunderlaget medför ökade statsbidrag till kommunerna
och minskade kommunala bidrag till staten. Om man vill förhindra
dylika verkningar av ortsavdragsreformen, måste särskilda åtgärder
vidtas.

Därest man utformar kompensationen till kommunerna i anledning av
denna reform såsom ett av staten under en följd av år tillskjutet skatteunderlag
samt låter de speciella statsbidragen respektive kommunbidragen
bygga på summan av det skatteunderlag, som föreligger enligt vederbörande
års taxering, och det skatteunderlag, som staten skall tillskjuta, uppnår
man enligt revisionens mening i princip samma effekt i fråga om statsoch
kommunbidragen som om ortsavdragshöjningen inte hade ägt rum. Man
skulle sålunda, säger revisionen, inte behöva ändra bidragsskalorna i de
olika statsbidragsförfattningarna utan det vore tillräckligt om man meddelade
en särskild föreskrift att vid beräknandet av skatteunderlag eller skattekraft
enligt någon av de nämnda bidragsförfattningarna till det skatteunderlag,
som föreligger på grund av vederbörande års taxering, skall läggas
det skatteunderlag, som staten på grund av ortsavdragsreformen tillskjuter.

Revisionen framhåller emellertid att detta relativt enkla sätt att lösa frågan
om ortsavdragsreformens inverkan på de skatteunderlagsgraderade bidragen
kompliceras därav att i det tillskjutna skatteunderlaget ingår den nu
utgående, till skatteunderlag omvandlade provisoriska skatteersättningen.
Den del av det tillskjutna skatteunderlaget, som denna ersättning representerar,
motsvaras nämligen inte av något skatteunderlagsbortfall för kommunerna
i anledning av den nu aktuella ortsavdragsreformen. Konsekvensen
av att den provisoriska skatteersättningen ingår i det skatteunderlag,
vartill hänsyn skulle tagas vid beräknandet av de speciella stats- och kommunbidragen,
blir, säger revisionen, den att statsbidragen kommer att
minska och kommunbidragen att öka i förhållande till vad som nu gäller.
Dessa verkningar får emellertid enligt revisionens mening ringa ekonomisk
räckvidd och kommer endast att obetydligt påverka de kommunala utdebiteringarna.

Revisionen anser därför att frågan om ortsavdragsreformens inverkan
på de speciella skatteunderlagsgraderade statsbidragen i princip bör lösas
på nyss angivet sätt. Å andra sidan framhåller revisionen att de skatteunderlagsgraderade
bidragen påverkas först år 1960. Det bör enligt revisionens
mening därför vara möjligt att före detta år närmare undersöka
om man genom en mindre jämkning av bidragsskalorna eller på annat sätt
kan undvika de nyss antydda konsekvenserna av det av revisionen förordade
statsbidragssystemet.

Remissyttrandena

Frågan om ortsavdragshöj ningens inverkan på de skatteunderlagsgraderade
statsbidragen har endast berörts av allmänna statsbidragsutredningen.

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

Utredningen erinrar därvid, alt utredningen i sitt den 3 december 1956 avgivna
betänkande om förenklad statsbidragsgivning till primärkommunernas
kapitalutgifter föreslagit, att i de fall skatteunderlagsdifferentiering
skall förekomma vid anläggningsbidrag differentieringen skall ske enligt
en viss formel. Denna formel innebär, framhåller utredningen, att sådana
ändringar i de enskilda kommunernas skatteunderlag, vilka sammanhänger
med en allmän förskjutning av det genomsnittliga skatteunderlaget i riket,
inte medför ändring av statsbidragsprocenten. Även om det nya statsbidraget
i anledning av ortsavdragsreformen icke skulle komma att utformas
såsom ett tillskjutet skatteunderlag, skulle den nämnda formeln kunna
tillämpas oförändrad.

Departementschefen

Vad revisionen föreslagit i fråga om de skatteunderlagsgraderade statsbidragen
och de kommunala bidragen till folkpensioneringskostnaderna
m. m. finner jag mig i princip kunna godtaga. De erforderliga författningsföreskrifterna
torde få utfärdas i administrativ ordning.

Revisionen har ifrågasatt huruvida inte den provisoriska skatteersättningens
omvandling till skatteunderlag bör föranleda viss justering av bidragsskalor
m. in. i fråga om de skatteunderlagsgraderade bidragen. Vad
först angår eventuella ändringar i grunderna för det allmänna skattelindringsbidraget
torde frågan härom få upptagas till övervägande vid den av
mig tidigare omnämnda utredningen rörande den kommunala skatteutjämningen.
Beträffande övriga skatteunderlagsgraderade statsbidrag och kommunala
bidrag torde desamma komma att påverkas i så ringa grad att någon
justering inte torde vara behövlig.

D. Förslagen till författningsändringar

Förslaget till ändringar i kommunalskattelagen
48 §.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter ändring av bestämmelserna i 2
mom. tredje stycket om ortsavdrag för skattskyldig, vilken haft husföreståndarinna
hos sig anställd. Samtidigt föreslår länsstyrelsen att samma ändring
sker av stadgandena i 8 § 1 mom. tredje stycket förordningen om
statlig inkomstskatt. Länsstyrelsen anför.

Enligt dessa bestämmelsers nu gällande lydelse äger skattskyldig, som
under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, därest
han varit ogift och haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, rätt att åtnjuta ortsavdrag med belopp, som motsvarar
vad som skolat åtnjutas av gift skattskyldig. Med ogift skattskyldig
skall i nu förevarande hänseende likställas skattskyldig, som under beskattningsåret
varit änkling, änka eller frånskild. Ortsavdrag såsom för

112

Kungl. Mcij:ts proposition nr 97 år 1957

gift skattskyldig kan däremot icke beviljas sådan skattskyldig, som under
beskattningsåret väl varit gift men icke sammanlevat med andre maken,
oaktat den skattskyldige haft husföreståndarinna hos sig anställd och tilllika
haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.
Länsstyrelsen kan för sin del icke finna något sakligt skäl för att
sådan skattskyldig, i vad gäller rätten till ortsavdrag, skall behandlas
annorlunda än ogift skattskyldig och får förty hemställa, att sådan ändring
måtte vidtagas av de förenämnda bestämmelserna, att ortsavdrag
såsom för gift skattskyldig må tillkomma jämväl gift med andre maken
icke sammanlevande skattskyldig, som haft husföreståndarinna och hemmavarande
barn för vilka rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

Anvisningar till 62 §.

Riksskattenämnden och överståthållarämbetet framhåller att eftertaxeringsbestämmelserna
numera överförts från inkomst- och förmögenhetsskatteförfattningarna
till taxeringsförordningen. Ifrågavarande anvisning
bör därför knappast längre upptas i kommunalskattelagen. Innehållet i
anvisningen är därjämte tämligen självklart och densamma torde därför
kunna helt uteslutas.

Departementschefen

De av länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatta ändringarna av bestämmelserna
om ortsavdrag för skattskyldig, vilken haft husföreståndarinna hos
sig anställd, är jag inte beredd att nu taga ställning till. Frågan berör nämligen
spörsmålet när äkta makar, som levt åtskilda utan att rättslig separation
förelegat, skall samtaxeras eller särtaxeras. Denna fråga torde få
övervägas i annat sammanhang.

Anvisningarna till 62 § kommunalskattelagen har i prop. nr 29 till innevarande
års riksdag föreslagits skola upphöra att gälla från och med den 1
januari 1958. Sedan riksdagen numera bifallit detta förslag är den av revisionen
föreslagna ändringen i dessa anvisningar inte längre aktuell.

IX. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
samt

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

3) lag med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965,

dels, med godkännande av i det föregående angivna allmänna
grunder för statsbidrag till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
föreskrifter i ämnet,

dels godkänna vad i det föregående förordats beträffande
vissa skatteunderlagsgraderade statsbidrag för speciella ändamål
och vissa kommunala bidrag till statliga utgifter samt
bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda härför erforderliga
föreskrifter,

dels ock under sjunde huvudtiteln å riksstaten för budgetåret
1957/58 till Skatteersättning till kommunerna, m. m.
anvisa ett förslagsanslag av 295 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Resare

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 97

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

Bihang 1

Kommunalskatterevisionens förslag

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2 inom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 50 § punkterna 1.
och 2. samt 62 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk---nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp
III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V
4 000 kronor.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
undra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i
ortsgrupp II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV
2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss
nämnts haft barn, för vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke
stått under hans vårdnad, äger han, därest han helt eller delvis underhållit
barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs,
dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans med den som
har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp
III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000
kronor.

1 Senaste lydelse av 48 § 2 mom. se 1950:252; av 50 § 2 mom. och punkterna 1. och 2.
av anvisningarna till 50 § se 1956:88 samt av anvisningarna till 62 § se 1955:122.

115

Knngl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957
50 §.

2 mom. För fysisk---kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock
högst 3 000 kronor.

Om skattskyldigs---ovan sägs.

Skattskyldig, vars---stycket förmäles.

Vad härefter---beskattningsbar inkomst.

Anvisningar till 50 §.

1. Den skattskyldiges — ----inkomsten åtnjutits.

Den myndighet---särskilda fallet.

Normalbeloppen för--— förvärvskällan tjänst.

Vid bestämning---i inkomsten.

Fråga om---—• förmåners värde.

Har den---därtill föranleda.

Har den--—- skattemyndighetens beslut.

Har den skattskyldige icke haft högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt
skatteförmåga medgivas med så stort belopp, dock högst 3 000 kronor,
att den skattskyldige icke påföres beskattningsbar inkomst.

År inkomsten högre än nyss sagts men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med så stort belopp, dock högst 3 000 kronor,
att större skatt icke kommer att uttagas än att inkomsten, minskad
med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga----normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med
ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 3 000 kronor.
Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan
anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed
jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig---nedsatt skatteförmåga.

Därest folkpensionen---därtill föranleda.

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957
till 62 §.

Till ledning — — — följande exempel.

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1959 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans
beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i
48 och 50 §§ 200 kronor. År 1960 upptäckes, att deklarationen varit felaktig,
i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av
2 800 kronor. Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning
av nyssnämnda lagrum år 1959 rätteligen bort vara 1 000 kronor,
och till eftertaxering år 1960 skall upptagas ett belopp av 1 000 — 200 =
800 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med den
beskattningsbara inkomst, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1960
års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1958 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1958 eller tidigare år.

Kuncjl. Maj. ts proposition nr 97 år 1957

117

Förslag

till

Lag .

med särskilda bestämmelser om kommuns och annan kommunal samfällighets
utdebitering av skatt för åren 1958—1965

Där i lag eller annan allmän författning finnes stadgat, att kommuns
eller annan kommunal samfällighets medelsbehov skall, i den mån det ej
fylles genom andra inkomster, täckas genom utdebitering i förhållande till
de skattekronor och skatteören, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
vid senaste taxering påförts de till kommunen eller samfälligheten
skattskyldiga, skola vid fastställande av utgifts- och inkomststat för
åren 1958—1965 följande särskilda bestämmelser gälla.

Den utdebitering, som skall verkställas för att täcka medelsbehovet för
åren 1958—1965, skall beräknas i förhållande till det antal skattekronor och
skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid närmast
föregående års taxering påförts de till kommunen eller samfälligheten skattskyldiga,
med tillägg av det antal skattekronor som staten för åren 1958—
1965 tillskjuter enligt bestämmelserna i kungörelsen den —--angå ende

skatteersättning i anledning av 1957 års kommunala ortsavdragsreform.
I fråga om utdebiteringen för åren 1958 och 1959 skall dock gälla,
att utdebiteringen skall bestämmas i förhållande till det antal skattekronor
och skatteören, som beräknas skola hava påförts de skattskyldiga vid 1957
respektive 1958 års taxeringar, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag,
vilka genom lagen den -—- — -— om ändring i kommunalskattelagen
fastställts att gälla från och med 1959 års taxering, med tillägg av det antal
skattekronor som staten enligt bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse
tillskjuter för år 1958 respektive 1959.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för
tillämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

Bihang 2

Tabeller belysande de individuella verkningarna av en höjning av de
kommunala ortsavdragen till i paritet med de statliga avdragen

Beräkningsgrunder

Vid skatteuträkningen har den angivna årsinkomsten minskats — förutom
med ortsavdrag och avdrag för kommunala utskylder — med 450
kronor för gift skattskyldig samt med 300 kronor för övriga skattskyldiga.
Nämnda belopp avser att schablonmässigt täcka kostnader för intäkternas
förvärvande, andra allmänna avdrag än för kommunala utskylder samt
avjämningen av beskattningsbar inkomst till helt hundratal kronor.

Skatt åren 1956 och 1957 avser den på inkomståret 1956 respektive 1957
belöpande skatten (preliminär skatt för åren 1956 och 1957). Vid uträkningen
av den kommunala inkomstskatten har alltså ortsavdragen enligt
gällande grunder tillämpats och den kommunala utdebiteringen har som
regel antagits vara 12 kronor per skattekrona. Den statliga inkomstskatten
har för år 1956 uträknats efter de grunder, som gäller t. o. in. 1957 års taxering,
med uttagningsprocenten 110, medan skatten för år 1957 uträknats
med tillämpning av de vid 1956 års riksdag antagna nya skatteskalorna
med uttagningsprocenten 100.

Beträffande gift skattskgldig har inkomsten förutsatts vara intjänad av
mannen ensam.

Med total skatt avses kommunal och statlig inkomstskatt.

Beräkningarna bygger på den förutsättningen att den kommunala utdebiteringen
kan hållas oförändrad.

Tab. 1. Minskning av total skatt genom höjning av de kommunala ortsavdragen enligt
alt. D. Gift skattskyldig. Ortsgrupp III

Års-

inkomst

kr

Skatteminskning i kronor

Skatteminskning i procent

Kommunal utdebitering i kronor per skattekrona

8,00

10,00

12,00

14,00

16,00

18,00

8,00

10,00

12,00

14,00

16,00

18,00

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

3 000

57

71

85

99

114

128

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

4 000

137

171

205

239

274

308

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

5 000

130

163

196

230

262

295

45,1

48,5

51,0

53,1

54,5

55,7

6 000

131

163

197

229

262

295

27,9

30,5

32,8

34,3

35,7

36,9

8 000

130

163

197

230

262

294

15,6

17,5

19,0

20,2

21,2

21,9

10 000

130

163

196

230

262

295

10,9

12,2

13,4

14,3

15,0

15,7

12 000

131

163

197

229

262

295

8,4

9,4

10,4

11,0

11,7

12,2

15 000

121

151

184

214

244

275

5,5

6,2

7,0

7,5

8,0

8,4

18 000

107

132

163

205

232

261

3,5

4,0

4,6

5,4

5,8

6,1

20 000

106

132

162

189

214

242

2,9

3,3

3,8

4,2

4,5

4,8

25 000

100

125

152

180

202

229

1,8

2,2

2,5

2,8

3,0

3,2

30 000

91

113

140

164

184

209

1,2

1,4

1,7

1,9

2,1

2,3

50 000

75

93

115

150

166

189

0,4

0,5

0,6

0,8

0,9

1,0

100 000

66

82

103

122

133

153

0,1

0,2

0,2

0,3

0,3

0,3

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

119

Tab. 2. Minskning av total skatt genom höjning av de kommunala ortsavdragen enligt
alt. D. Ensam skattskyldig med barn. Ortsgrupp III

Års-

inkomst

kr

Skatteminskning i kronor

Skatteminskning i procent

Kommunal utdebitering i kronor per skattekrona

8,00

10,00

12,00

14,00

16,00

18,00

8,00

10,00

12,00

14,00

16,00

18,00

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

2 000

33

41

49

57

66

74

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

3 000

113

141

169

197

226

254

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

4 000

104

131

157

183

209

235

38,0

41,3

43,6

45,4

46,9

48,1

5 000

105

131

157

183

210

235

23,0

25,4

27,2

28,7

30,0

31,0

6 000

105

131

157

183

209

235

16,5

18,3

19,8

21,0

22,0

22,8

8 000

97

121

147

171

201

233

9,5

10,7

11,9

12,7

13,8

14,8

10 000

91

114

142

171

195

219

6,0

6,9

8,0

8,9

9,5

10,0

12 000

88

113

139

161

183

205

4,2

5,1

5,8

6,3

6,7

7,1

15 000

85

105

128

149

175

198

2,8

3,3

3,7

4,1

4,6

4,9

18 000

79

99

121

141

159

179

1,9

2,3

2,7

2,9

3,2

3,4

20 000

79

99

122

141

159

178

1,6

1,9

2,3

2,5

2,7

2,9

25 000

69

93

115

133

149

168

1,0

1,3

1,5

1,7

1,8

2,0

30 000

69

86

106

123

138

154

0,8

0,9

1,1

1,2

1,3

1,4

50 000

59

73

93

107

128

144

0,3

0,4

0,5

0,5

0,6

0,7

100 000

53

66

84

97

107

119

0,1

0,1

0,2

0,2

0,2

0,2

Tab. 3. Minskning av total skatt genom höjning av de kommunala ortsavdragen enligt
alt. D. Ensamstående skattskyldig. Ortsgrupp III

Års-

inkomst

kr

Skatteminskning i kronor

Skatteminskning i procent

Kommunal utdebitering i kronor per skattekrona

8,00

10,00

12,00

14,00

16,00

18,00

8,00

10,00

12,00

14,00

16,00

18,00

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

2 000

33

41

49

57

66

74

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

3 000

38

48

60

69

78

88

19,6

21,9

24,5

25,6

26,4

27,5

4 000

39

48

60

68

78

88

10,4

11,5

13,0

13,5

14,2

14,9

5 000

39

48

59

68

78

88

7,0

7,8

8,7

9,2

9,8

10,2

6 000

39

48

59

68

78

88

5,3

5,9

6,6

7,0

7,4

7,8

8 000

36

45

56

63

73

82

3,0

3,5

4,0

4,2

4,5

4,8

10 000

33

42

53

60

68

77

1,9

2,3

2,7

2,8

3,0

3,3

12 000

32

40

51

57

65

75

1,4

1,6

1,9

2,1

2,2

2,4

15 000

30

38

49

54

63

71

0,9

1,1

1,3

1,4

1,5

1,7

18 000

28

36

47

51

60

67

0,6

0,8

1,0

1,0

1,1

1,2

20 000

26

34

47

52

59

67

0,5

0,6

0,8

0,9

1,0

1,0

25 000

24

30

41

48

56

63

0,3

0,4

0,5

0,6

0,7

0,7

30 000

24

30

41

44

51

58

0,3

0,3

0,4

0,4

0,5

0,5

50 000

19

26

36

38

44

54

0,1

0,1

0,2

0,2

0,2

0,2

100 000

17

22

34

34

39

45

0,0

0,0

0,1

0,1

0,1

0,1

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1957

Tab. 4. Sammanlagd skatteminskning på grund av de år 1956 antagna nya statliga inkomstskatteskalorna
och en höjning av de kommunala ortsavdragen enligt alt. D
Ortsgrupp III. Kommunal utdebitering 12 kr.

Gift

Ensamstående

Årsinkomst

Total skat

Total skat

Total skatt

efter en re-

Skatteminskning

Total skatt

efter en re-

Skatteminskning

år 1956

orm e

år 1956

form enligt

alt. D

.

alt. D

kr

kr

kr

kr

%

kr

kr

kr

%

i

2

3

4

5

6

7

8

9

3 000

85

_

85

100,0

260

185

75

28,8

4 000

205

—

205

100,0

496

402

94

19,0

5 000

396

188

208

52,5

732

619

113

15,4

6 000

632

404

228

36,1

969

836

133

13,7

8 000

1 105

838

267

24,2

1 489

1 338

151

10,1

10 000

1 577

1 272

305

19,3

2 076

1 923

153

7,4

12 000

2 049

1 705

344

16,8

2 730

2 570

160

5,9

15 000

2 817

2 449

368

13,1

3 828

3 630

198

5,2

18 000

3 729

3 358

371

9,9

5 035

4 807

228

4,5

20 000

4 451

4 073

378

8,5

5 855

5 610

245

4,2

25 000

6 379

5 956

423

6,6

8 088

7 788

300

3,7

30 000

8 571

8 085

486

5,7

10 527

10 192

335

3,2

40 000

13 233

12 635

598

4,5

15 548

15 132

416

2,7

50 000

18 312

17 637

675

3,7

20 904

20 377

527

2,5

60 000

23 868

23 061

807

3,4

26 557

25 889

668

2,5

80 000

35 340

34 314

1 026

2,9

38 234

37 338

896

2,3

100 000

47 420

46 218

1 202

2,5

50 314

49 242

1 072

2,1

200 000

112 784

110 698

2 086

1.8

115 869

113 914

1 955

1,7

300 000

181 984

179 898

2 086

1.1

185 069

183114

1 955

1,1

400 000

251 184

249 098

2 086

0,8

254 269

252 314

1 955

0,8

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57

702688