Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
1
Nr 91
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utbyggnad av
den medicinska utbildningsorganisationen, m. m.;
given Stockholms slott den 1 mars 1957.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ivar Persson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas det betänkande med förslag och utredning
rörande utökning av antalet kliniska utbildningsplatser för blivande läkare,
vilket avgivits av 1955 års läkarutbildningsutredning.
Slutlig ståndpunkt tages ej till föreliggande fråga i hela dess vidd, då
beredningen av densamma ännu ej helt avslutats. Övervägande skäl har nu
befunnits tala för att frågan om ökning av utbildningskapaciteten löses
genom att en ny medicinsk läroanstalt, omfattande propedeutisk och klinisk
utbildning, inrättas i Umeå. Innan ett definitivt ställningstagande kan
ske erfordras bland annat överläggningar med företrädare för Västerbottens
läns landsting och Umeå stad rörande vissa frågor, som äger samband med
inrättande av den avsedda nya läroanstalten. Den fortsatta beredningen av
ärendet avses att bedrivas i sådan takt, att principproposition i ämnet kan
föreläggas årets riksdag under höstsessionen.
Då under alla förhållanden propedeutisk undervisning under läsåret
1957/58 måste anordnas för det ökade antal medicine studerande, som påbörjade
sina studier höstterminen 1955, föreslås, att antalet propedeutiska
1 — Bihan g till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 91
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
utbildningsplatser vid befintliga medicinska lärosäten ökas med sammanlagt
65. För anordnande av nu ifrågavarande propedeutiska undervisning
m. m. begäres en medelsanvisning av 1 148 000 kronor.
I propositionen föreslås vidare, att en professur i ortopedi inrättas vid
universitetet i Göteborg från och med nästa budgetår.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 91 år 1957
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson,
Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om utbyggnad
av den medicinska utbildningsorganisationen, m. m. och anför därvid
följande.
I. Inledning
I propositionen 1954: 212 angående reformering av läkarutbildningen förordade
jag, att det årliga intaget av medicine studerande skulle från och
med läsåret 1955/56 ökas från 310 till 342, innebärande en ökning vid karolinska
institutet med 6 till 118, vid universitetet i Uppsala med 16 till
80 och vid universitetet i Lund med 10 till 74 samt oförändrad intagning
av 70 studerande vid universitetet i Göteborg. Detta förslag till intagning
baserades på det antal utbildningsplatser, som beräknas stå till förfogande
för den propedeutiska utbildningen — det tredje studieåret enligt den i propositionen
föreslagna nya studieordningen — och den därefter följande
kliniska utbildningen. Antalet propedeutplatser hade beräknats till sammanlagt
325, varav 120 i Stockholm, 60 i Uppsala, 70 i Lund—Malmö och
75 i Göteborg. Med hänsyn till avgången under de två första studieåren
ansåg jag intagningen kunna göras något större än antalet propedeutplatser.
I propositionen berörde jag jämväl frågan om en framtida ytterligare utökning
av det årliga intaget av studerande vid de medicinska lärosätena
utöver den av mig föreslagna. Jag erinrade därvid om de möjligheter härför,
som komme att föreligga i samband med realiserandet av nybyggnadsplanerna
för vissa teoretiska institutioner vid dåvarande medicinska högskolan
i Göteborg. Då de planerade göteborgsinstitutionerna toges i anspråk,
anförde jag, måste utredning komma till stånd angående tillgången
på kliniska utbildningsplatser för det ökade elevantalet, och en översyn av
4
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 91 år 1957
läget vid de övriga läroanstalterna torde därvid bli nödvändig. I samband
därmed syntes möjligheten att förlägga någon del av den kliniska utbildningen
till sjukhus i Norrland böra beaktas.
I vissa vid 1954 års riksdag väckta motioner framställdes förslag om åtgärder
i syfte att genom inrättande av en ytterligare medicinsk läroanstalt
eller på annat sätt tillgodose behovet av ökade utbildningsplatser för medicinare.
Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande 1954: 191, vilket vann riksdagens
bifall, till den av mig föreslagna ökade intagningen av medicine studerande.
Av vissa i motionerna I: 91 och II: 132 samt I: 543 och II: 700 återgivna,
av medicinalstyrelsen lämnade uppgifter om antalet innevånare per
läkare i tio olika länder framgick enligt utskottets mening att ett starkt
framträdande behov av ytterligare läkare i vårt land förelåge. Detta behov
torde, såvitt utskottet kunde finna, komma att göra sig än mera kännbart
efter sjukvårdsreformens ikraftträdande den 1 januari 1955. Bedömandet
av vilka åtgärder som borde vidtagas för en ökning av läkarproduktionen
försvårades emellertid enligt utskottets mening av osäkerhet i fråga
om behovets såväl storlek som varaktighet. Med hänsyn härtill och i betraktande
jämväl av de betydande kostnader, som vore förknippade med
upprättandet av ytterligare en fullständig medicinsk högskola, fann sig utskottet
icke böra tillstyrka utredning härom. Däremot ansåg utskottet, att
i motionerna I: 543 och II: 700 skisserad organisation för en medicinsk läroanstalt,
förlagd till Norrland, skulle kunna möjliggöra en relativt snabb
ökning av den medicinska utbildningskapaciteten och tillika besitta den
elasticitet, som i föreliggande situation syntes önskvärd. Utskottet förordade,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
skyndsam och förutsättningslös utredning rörande inrättande av en medicinsk
läroanstalt av i de sistnämnda motionerna angiven typ samt angående
den i motionen II: 714 berörda frågan om förläggning av den kliniska utbildningen
till landsortslasarett. I samband härmed borde jämväl enligt
vad utskottet uttalade förutsättningarna för ett ökat intag vid de förefintliga
teoretiska institutionerna vid våra medicinska högskolor upptagas
till närmare bedömande.
Vid anmälan i propositionen 1955: 142 av frågan om ökad utbildning av
läkare förordade jag — närmast som en provisorisk åtgärd i avvaktan på
att möjligheter om några år komme att föreligga att öka intagningen av
medicine studerande vid universitetet i Göteborg från 70 till 120 per år
— att det årliga intaget av medicine studerande vid universitetet i Lund
skulle ökas till 110 frän och med läsåret 1955/56. Jag ansåg vidare påkallat,
att möjlighet bereddes ytterligare ett 30-tal studerande att påbörja sin läkarutbildning
under nämnda läsår. Jag framhöll, att det torde vara möjligt
att utöka antalet studerande vid karolinska institutet — utöver vad tidigare
beslutats — med åtminstone 20 per år i de ämnen, som ingår i medi
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
cine kandidatexamen enligt den nva studieordningen, och förklarade mig
ha för avsikt att låta undersöka, om intagningen vid institutet kunde ökas
därutöver, om det vore möjligt att ytterligare något öka intagningen vid
universitetet i Uppsala och om man redan nu kunde vidtaga någon ökning
av intagningen vid universitetet i Göteborg, i syfte att vid dessa läroanstalter
ernå en ökad intagning — utöver tidigare beslutad — av omkring
30 medicine studerande från och med läsåret 1955/56. Om det skulle visa
sig att möjligheterna begränsade sig till en ökad intagning av endast omkring
20, ansåg jag, att man jämväl borde bereda högst tio svenska studerande
tillfälle att nämnda läsår påbörja grundläggande läkarutbildning i
Schweiz.
Hur den fortsatta utbildningen efter medicine kandidatexamen skulle
kunna ordnas vid den förordade ökade läkarutbildningen utgjorde enligt
min mening ett ej så lättlöst problem. Jag utgick emellertid från att det på
ett eller annat sätt skulle kunna lösas till höstterminen 1957, då det ökade
medicinarintaget första gången krävde större platstillgång för utbildningen
efter medicine kandidatexamen. Jag förklarade mig ha för avsikt att inom
en nära framtid utverka tillstand att tillkalla sakkunniga för att verkställa
den av riksdagen begärda, i det föregående omnämnda utredningen
rörande inrättande av en för den kliniska utbildningen avsedd, till Norrland
förlagd medicinsk läroanstalt. I de sakkunnigas uppdrag borde, anförde
jag vidare, även ingå att utreda frågan om fortsatt utbildning efter
medicine kandidatexamen av det ökade antal studerande, som enligt vad
jag föreslagit skulle påbörja sina medicinska studier läsåret 1955/56.
Genom beslut den 31 mars 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t mig att tillkalla
högst sex sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande utökning av antalet propedeutiska och kliniska utbildningsplatser
för medicinare.
Med anledning härav tillkallade jag samma dag såsom sakkunniga för
nämnda ändamål byråchefen i ecklesiastikdepartementet T. S. Arén, fältläkaren
P. G. Lundgren, numera regeringsrådet B. A. Nevrell, professorn
vid universitetet i Göteborg M. O. Odin, professorn vid universitetet i Uppsala
B. A. Rexed och kommunalnämndsordföranden J. F. Strandlund samt
uppdrog åt Nevrell att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Genom beslut den 29 april 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t mig att för
ifrågavarande ändamål tillkalla ytterligare två sakkunniga. Med anledning
härav tillkallade jag samma (lag hemmansägaren, landstingsmannen B. A.
Clausén och lasarettsläkaren A. A. Odelberg.
De sakkunniga antog benämningen 1955 års läkarutbildning sutredning.
I direktiven för de sakkunniga anförde jag bland annat:
De sakkunniga bör i första hand utreda och avgiva förslag till åtgärder
för att bereda ytterligare ett 60-tal medicine studerande — utöver vad som
tidigare planerats — tillgång till utbildning under det propedeutiska året.
G
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
Med hänsyn till att undervisning i farmakologi äger rum under sagda år
och då farmakologiska institutioner endast finnes i Uppsala, Stockholm,
Göteborg och Lund, torde det bli erforderligt att tillgodose behovet av ytterligare
propedentplatser genom ökning av kapaciteten vid nuvarande medicinska
lärosäten.
Vad beträffar den kliniska utbildningen bör de sakkunniga utreda, hur
det ökade behovet av kliniska utbildningsplatser lämpligen bör tillgodoses.
Frågan om inrättande av en för den kliniska utbildningen avsedd, till Norrland
förlagd medicinsk läroanstalt, bör därvid komma under närmare bedömande.
Vid bifall till vad jag tidigare förordat skall 408 studerande påbörja sina
medicinska studier läsåret 1055/56. Fn utbildning av denna omfattning har
föreslagits i syfte att så snart som möjligt råda bot på den nu aktuella läkarbristen.
De sakkunniga kan självfallet icke undgå att även komma in på
frågan om det framtida läkarbehovet och den på längre sikt erforderliga
utexaminationen av läkare. Resultatet av de undersökningar rörande behovet
av arbetskraft för olika grenar av den offentliga verksamheten under
det närmaste årtiondet som inom en snar framtid torde komma att framläggas
av 1949 års arbetskraftsutredning torde härvid bli av betydelse för
de sakkunnigas bedömning.
I ett den 29 augusti 1956 dagtecknat betänkande (SOU 1956: 54) har de
sakkunniga framlagt utredning och förslag rörande utökning av antalet
kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. Särskilda yttranden har
avgivits av ledamöterna Clausén och Lundgren.
Över betänkandet har utlåtanden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statskontoret, kanslern
för rikets universitet, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län,
direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala, kommittén för översyn
av hälso- och sjukvården i riket, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Sveriges
förenade studentkårer. Universitetskanslern har överlämnat yttranden
från de större konsistorierna och medicinska fakulteterna vid universiteten
samt från lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet. Vid
länsstyrelsernas utlåtanden har fogats yttranden från lokala statliga organ,
vederbörande landstings förvaltningsutskott och andra kommunala organ
samt enskilda organisationer.
Läkarutbildningsutredningen har i sitt betänkande efter vissa överväganden
rörande framtida läkartillgång och läkarbehov framlagt två alternativ
för tillgodoseende av det ökade behov av utbildningsplatser, som föranledes
av den år 1955 beslutade ökningen av intagningen. Enligt det ena alternativet,
benämnt »Befintliga lärosäten», skall de erforderliga nya propedeutiska
och kliniska utbildningsplatserna anordnas vid de nuvarande medicinska
läroanstalterna. Enligt det andra alternativet, benämnt »Norrland»,
skall de erforderliga nya propedeutiska utbildningsplatserna anordnas vid
nuvarande medicinska utbildningsanstalter, medan av de erforderliga nya
7
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
kliniska utbildningsplatserna 25 skall anordnas vid medicinska fakulteten
i Göteborg och 40 vid en enbart klinisk utbildningsanstalt i Norrland. Utredningens
majoritet förordar alternativet »Befintliga lärosäten», medan
ledamoten Lundgren ansluter sig till alternativet »Norrland», dock med
den modifikationen att läroanstalten därstädes föreslås skola efter en
kortare övergångsperiod omfatta även propedeutisk undervisning.
I remissyttrandena har framförts starkt divergerande uppfattningar beträffande
de olika huvudförslag, som framlagts i betänkandet.
Beredningen inom ecklesiastikdepartementet av frågan hur det erforderliga
antalet nya propedeutiska och kliniska utbildningsplatser bör definitivt
anordnas har på grund av frågans i vissa avseenden komplicerade
natur icke hunnit helt slutföras. Erforderliga anordningar för den propedeutiska
undervisningen under läsåret 1957/58 av det ökade antal studerande,
som påbörjade sina studier höstterminen 1955, måste emellertid vidtagas.
Förslag till dylika anordningar torde därför nu böra föreläggas riksdagen.
I det följande kommer jag att först lämna en sammanfattande redogörelse
för de i betänkandet framlagda alternativa förslagen samt däröver avgivna
remissyttranden. I anslutning därtill kommer jag att uttala mig om hur
jag — efter den beredning av ärendet som nu medhunnits — anser att
frågan om anordnande av ökat antal propedeutiska och kliniska utbildningsplatser
på längre sikt närmast bör lösas. Därefter kommer jag att
behandla frågan om anvisande för budgetåret 1957/58 av erforderliga medel
för den propedeutiska undervisningen av det ökade antal medicine studerande,
som påbörjade sina studier höstterminen 1955.
I årets statsverksproposition (VIII ht; p. 86) anmälde jag ett av universitetskanslern
i anslagsäskandena för Göteborgs universitet framställt förslag
om inrättande från och med nästa budgetår av en professur i ortopedi
vid universitetet men förklarade mig på anförda skäl då icke beredd att
taga slutlig ställning till detta förslag. Med anledning av en härefter av
kanslern gjord framställning torde jag ånyo få anmäla detta ärende.
8
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 91 år 1957
II. Ökning av antalet propedeutiska och
kliniska utbildningsplatser
A. Läkarutbildningsutredningen
Framtida läkartillgång och läkarbehov
För att besvara frågan huruvida de hittills vidtagna åtgärderna för en
ökad utbildning av läkare blir till fyllest för kommande behov är det, framhåller
utredningen, av vikt att känna till vilket antal läkare som blir resultatet
av den av 1955 års riksdag beslutade årliga intagningen av 408 medicine
studerande. 1949 års arbetskraftsutredning har beräknat läkarantalet
fram till år 1970. Med hänsyn till läkarnas långa utbildningstid kräver
emellertid en planering av utbildningsanstalterna kännedom om tillgången
på betydligt längre sikt. Utredningen har därför med utgångspunkt i det
beslutade intaget vid de medicinska utbildningsanstalterna låtit statistisk
expertis beräkna antalet läkare fram till år 1990.
Enligt dessa beräkningar skulle antalet läkare under 65 år med ett oförändrat
intag år 1970 uppgå till 8 390, år 1980 till 10 230 och år 1990 till
11 685. I fortsättningen skulle ökningen av läkarkåren så småningom avstanna
och läkarkåren bli konstant. Enligt av Sveriges läkarförbund i remissyttrande
över 1949 års arbetskraftsutrednings betänkande gjorda beräkningar
skulle detta läge uppnås strax efter år 2 000, då antalet läkare,
67 år och yngre, skulle vara cirka 14 000.
Utredningen framhåller de vanskligheter som är förknippade med uppgörandet
av mera exakta prognoser för läkarbehovet och diskuterar olika
faktorer, som i olika grad påverkar eller skapar detta behov. Sålunda diskuteras
befolkningsutvecklingen, förändringar inom sjukvårdsorganisationen,
medicinens utveckling samt de ekonomiska och politiska aspekterna på
sjukvårdens utveckling. En redogörelse lämnas för tidigare prognoser rörande
läkarbehovet. Efter att ha diskuterat olika möjliga typer av prognos för
det framtida läkarbehovet kommer utredningen in på frågan om prognosperiodens
längd. Då man enligt utredningens mening torde få räkna med att
intagningen till de medicinska läroanstalterna icke kommer att ändras före
1965, får man vid en utbildningstid på cirka 7 år anse tillgången på läkare
vara känd till omkring 1970, fram till vilken tidpunkt 1949 års arbetskraftsutrednings
prognos kan tas som utgångspunkt för en bedömning av
läkarbehovet. Då intagningen av studerande icke torde böra bestämmas på
kortare sikt än för en tioårsperiod, skulle enligt utredningens uppfattning
en bedömning av elevintaget till de medicinska läroanstalterna under åren
1965—75 kunna ske med hjälp av en prognos för läkarbehovet under 70-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
talet och början av 80-talet. För läkarutbildningsutredningens del kunde
således problemet sägas vara att i första hand få en prognos, som anger
läkarbehovet under decenniet 1970—1980. Då en planering emellertid inte
gärna bör göras med tanke på alltför korta perioder, skulle det, framhåller
utredningen, vara mycket önskvärt om läkarbehovet kunde klarläggas även
under decenniet 1980—1990 och naturligtvis gärna även under decenniet
1990—2000, om detta vore möjligt. Ur läkarutbildningsutredningens synpunkt,
påpekar utredningen, ligger således prognosperioden i första hand
15—25 år framåt i tiden och i andra hand 25—45 år framåt.
Som en sammanfattning av den förda diskussionen konstaterar utredningen,
att ett stort antal faktorer av mycket varierande karaktär samverkar
till det aktuella sjukvårdsbehovet och läkarbehovet. Dessa behov
kan med viss sannolikhet beräknas under den närmaste framtiden, men
situationen i en tidsperiod längre avlägsen än 10 ä 15 år framåt i tiden är
svårbedömd. En prognos för läkarbehovet på så lång sikt blir snarast beroende
på de planer för sjukvårdens utveckling, som statliga och kommunala
myndigheter och organisationer bestämmer sig för att försöka realisera.
Då det sålunda enligt utredningens mening är synnerligen vanskligt att
göra mera exakta prognoser för läkarbehovet efter 1970, har utredningen
ansett sig böra ta arbetskraftsutredningens prognos för 1965 som utgångspunkt
för den fortsatta diskussionen. Enligt läkarutbildningsutredningens
mening har intet framkommit i diskussionen kring läkarbehovet vilket
skulle utvisa, att vårt land icke behöver höja sitt läkarantal till 8 500 yrkesverksamma
läkare. Då ett behov av detta antal läkare torde föreligga
senast 1970, måste man enligt utredningens mening inrikta sig på att vid
tidpunkten i fråga uppnå detta läkarantal. Under sådana förhållanden kan
det icke ifrågakomma, att man nu skulle minska intagningen till de medicinska
utbildningsanstalterna under det antal som för närvarande tas emot,
d. v. s. 408 per år. Man måste också förutsätta, att denna intagning utan
minskning fortsätter till inemot år 1965.
Huruvida en ändring av intagningen bör ske 1965 är enligt läkarutbildningsutredningen
för tidigt att yttra sig om, då en rättvisande prognos för
läkarbehovet under 1970-talet nu ej kan utformas. En sådan prognos bör
emellertid enligt utredningens mening utarbetas under åren närmast före
1965. Denna prognos kan utgöra förutsättningen för statsmakternas beslut
senast 1965 rörande storleken av intagningen av elever vid de medicinska
läroanstalterna för tiden därefter.
Förutsättningar och kostnader för en utökning av antalet utbildningsplatser
vid befintliga lärosäten
Enligt statsmakternas beslut skall fr. o. m. läsåret 1955/56 det årliga intaget
av medicine studerande vid de olika lärosätena utgöra i Uppsala 90,
i Lund Hd, i Stockholm U58 och i Göteborg 70. Enligt vad erfarenheterna
10
Kungl. May.ts ''proposition nr 91 år 1957
visat sker regelmässigt under studietiden fram till medicine kandidatexamen
en viss avgång, vilken av 1948 års läkarutbildningskommitté uppskattades
till 5—10 procent av årsintaget. Läkarutbildningsutredningen har
räknat med den lägre av dessa siffror. Om den fortsatta utbildningen förutsättes
ske, där intagningen ägt rum, skulle enligt utredningens beräkningar
behovet av utbildningsplatser under det propedeutiska året och den fortsatta
kliniska utbildningen bli i Uppsala 86, i Lund 105, i Stockholm 132
och i Göteborg 67 eller tillhopa 390 platser.
Då undervisning i bakteriologi, patologi och farmakologi äger rum under
det propedeutiska året och institutioner för samtliga dessa ämnen endast
finns i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg har — anför utredningen
— propedeutplatserna i enlighet med direktiven ansetts böra beredas vid de
nuvarande medicinska lärosätena.
Utredningen har funnit det möjligt att under det propedeutiska året bereda
utbildningsplatser vid samtliga lärosäten åt det antal studerande, som
svarar mot årsintaget vid respektive lärosäten. Att under den fortsatta kliniska
utbildningen meddela undervisning åt ett motsvarande antal studerande
har enligt utredningens åsikt däremot visat sig bereda större svårigheter.
Utredningen har sålunda med hänsyn till patientmaterialet i Uppsala
ansett att undervisning där lämpligen bör meddelas åt högst 80 studerande.
I Lund—Malmö har utredningen funnit högst 90 studerande kunna beredas
plats utan ett ökat utnyttjande av Malmö stads sjukhus. Eftersom
undervisning i vissa ämnen ingår såväl i propedeu t undervisningen som i den
fortsatta kliniska utbildningen, bör man enligt utredningens mening vid
valet av alternativ för fördelningen av eleverna mellan de befintliga lärosätena
undvika ett byte av lärosäte efter propedeutiska året. Utredningen
anser därför, att man icke bör räkna med fler än 80 studerande i Uppsala
och 90 studerande i Lund—Malmö vare sig under det propedeutiska året
eller under den efterföljande kliniska utbildningstiden. I Göteborg är de
nya klinikerna vid Sahlgrenska sjukhuset planerade för 100 studerande och
utredningen har jämväl funnit det möjligt att i avvaktan på slutförandet
av pågående nybyggnadsarbeten där åstadkomma en godtagbar anordning
i syfte att fr. o. m. höstterminen 1957 tillskapa samma antal propedeutplatser.
Då de årliga kostnaderna för en ökning av antalet utbildningsplatser
under medicine licentiatstudierna i Stockholm från redan beslutade 120
till 132 skulle bli betydande och relativt sett större än vid övriga lärosäten
samt då en sådan ökning icke skulle onödiggöra en ökning vid något av de
övriga lärosätena utan endast medföra en med ett tiotal studerande reducerad
sådan, har utredningen stannat för att räkna med oförändrat antal
utbildningsplatser i Stockholm.
Därest utökningen av antalet utbildningsplatser under det propedeutiska
året och den fortsatta kliniska utbildningen till 390 i sin helhet anses böra
komma till stånd vid befintliga lärosäten, bör densamma således enligt ut
-
11
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 91 år 1957
redningens mening åstadkommas genom en ökning av antalet utbildningsplatser
till i Uppsala 80, i Lund 90 och i Göteborg 100 medan antalet utbildningsplatser
i Stockholm bibehålies vid 120.
Utredningen framhåller att en utökning av antalet utbildningsplatser förutsätter
en ökning av lärarkrafterna och en förstärkning av den tekniska
och administrativa personalen vid de berörda undervisningsanstalterna. I
sitt betänkande har utredningen framlagt detaljerade förslag — åtföljda
av kostnadsberäkningar — beträffande förstärkning av lärarkrafter och annan
personal samt beträffande medelsanvisningar till materiel och utrustning.
Härjämte har utredningen redovisat kostnaderna för erforderliga byggnads-
och omändringsarbeten. Av den sammanfattande kostnadsberäkning
som utredningen upprättat framgår, att utredningen beräknat den årliga
kostnadsökningen för en utökning av utbildningsplatserna vid befintliga lärosäten
till cirka 2 miljoner kronor, varav för avlöningar cirka 1 750 000 kronor
och för materiel cirka 250 000 kronor. Härtill kommer engångskostnader
med tillhopa 458 600 kronor, varav för byggnads- och omändringsarbeten
109 100 kronor och för utrustning 349 500 kronor.
Förutsättningar och kostnader för anordnande av en klinisk utbildningsanstalt
i Norrland
Läkarutbildningsutredningen erinrar om den av Norrlandskommittén i
betänkandet angående ett rikssjukhus i Norrland förda diskussionen om
förläggningsorten för ett norrländskt centralsjukhus (SOU 1947: 70).
De av Norrlandskommittén tillämpade utgångspunkterna för bedömande
av frågan om förläggningsort för ett norrländskt centralsjukhus synes
enligt läkarutbildningsutredningens mening vara relevanta, även när det
gäller att bedöma frågan om förläggningen av en klinisk utbildningsanstalt
till Norrland. Utredningen anser i likhet med Norrlandskommittén att
Sundsvall och Umeå uppfyller de angivna förutsättningarna, men anser att
därutöver jämväl Boden med nämnda utgångspunkter numera synes kunna
komma i fråga.
Utredningen erinrar om att behovet av ytterligare utbildningsplatser under
det propedeutiska året, såsom i utredningens direktiv framhållits, måste
tillgodoses genom ökning av kapaciteten vid befintliga medicinska lärosäten
med hänsyn till att undervisningen i farmakologi äger rum under sagda år
och då farmakologiska institutioner endast finns i Uppsala, Lund, Stockholm
och Göteborg. Ej heller de kliniskt-bakteriologiska och patologiska
laboratorier, som finns vid vissa av de undersökta lasaretten, kan enligt
utredningens mening anses tillräckliga för undervisning i ämnena bakteriologi
och patologi. Nybyggnader av en helt annan storleksordning skulle
därför enligt utredningens uppfattning bli erforderliga, därest den till det
propedeutiska året hänförliga undervisningen skulle förläggas till något av
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 91 år 1957
Norrlandssjukhusen. Anordnandet av en propedeutisk undervisning i Norrland
skulle således praktiskt taget erfordra tillkomsten av tre nya teoretiska
institutioner med tillhörande utrustning och personal. En jämförelse
med Stockholm och Göteborg, de orter på vilka dylika institutioner senast
uppförts eller är under uppförande, framhåller utredningen, utvisar att
kostnaden för de nämnda institutionerna jämte deras utrustning torde ligga
vid cirka 20 miljoner kronor. De årliga kostnaderna för avlöning åt erforderlig
personal kan enligt utredningens beräkningar uppskattas till ca 600 000
kronor. Planering och färdigställande av institutionerna ifråga skulle vidare
ta avsevärd tid eller 5—10 år. Både ur tidssynpunkt och med hänsyn till
de ekonomiska aspekterna har utredningen därför helt avstått från att planlägga
en propedeutisk undervisning i Norrland och utgått ifrån att en eventuell
klinisk utbildning i Norrland skulle omfatta den del av medicine licentiatstudiema,
som infaller efter propedeutiska året eller fr. o. in. medicinkirurgiåret
(fjärde studieåret).
Med hänsyn till klinikernas storlek och tillgången till patientmaterial har
utredningen ansett det realistiskt att räkna med att studerande intas till
medicinkursen två gånger årligen med 20 deltagare per kurs. Då behovet
av utbildningsplatser under ifrågavarande utbildningsskede beräknats till
390 och antalet platser vid befintliga lärosäten enligt propositionen 1954:
212 beräknats till i Uppsala 60, i Lund—Malmö 70, i Stockholm 120 och i
Göteborg 75 eller tillhopa 325, måste även med ett intag av 40 studerande
vid en klinisk utbildningsanstalt i Norrland ytterligare 25 platser tillkomma
vid befintliga lärosäten. Då utredningen funnit möjligheter föreligga
att bereda undervisning åt ytterligare 25 studerande i Göteborg, anser utredningen,
att denna möjlighet bör anlitas därest en klinisk utbildningsanstalt
i Norrland kommer till stånd.
Utredningen redovisar de anordningar i fråga om lokaler, personal, materiel
och utrustning m.m. som skulle erfordras, därest en klinisk utbildningsanstalt
förlädes till Norrland. Då samtliga diskuterade lasarett saknar
vissa för läkarutbildningen erforderliga kliniker, nämligen för ortopedi, dermato-venereologi,
neurologi och neurokirurgi och dessutom laboratorieorganisationen
i nuvarande skick enligt utredningens mening är otillfredsställande
ur undervisningssynpunkt, erfordras betydande nybyggnads- eller
omändringsarbeten. Utredningen har i samråd med representanter för respektive
landsting låtit verkställa en preliminär undersökning av de byggnadsarbeten
och lokaldispositioner i övrigt som skulle bli erforderliga. Resultatet
har redovisats i tre till betänkandet fogade bilagor (Bil. B, C,
och D).
I en annan bilaga (Bil. E) till betänkandet har utredningen angivit den
personaluppsättning, som ansetts erforderlig för undervisningens behov. Då
vissa överläkare vid samtliga diskuterade lasarett icke innehar professorskompetens,
måste särskilda övergångsanordningar vidtas. Olika alternativ
13
Kungl. Mciy.ts proposition nr 91 år 1957
diskuteras, men endast ett anser utredningen genomförbart, nämligen att
de befintliga överläkarna anlitas såsom lärare och att deras löneställning
göres beroende av vars och ens kompetens, vilken lämpligen synes böra
prövas av kanslern för rikets universitet. De överläkare, som därvid befinnes
inneha professorskompetens, utnämnes till professorer. Övriga förordnas
såsom arvodesavlönade lärare, varvid motsvarande professurer vakantsättes.
I bilaga till betänkandet (Bil. F) redovisar utredningen de anslag för materiel
och utrustning, som anses erforderliga för undervisningens och forskningens
behov.
Vid tillkomsten av en klinisk utbildningsanstalt i Norrland blir enligt
utredningens uppfattning en komplettering av befintliga medicinska bibliotek
nödvändig. För att tillgodose det vetenskapliga arbetet och undervisningen
vid anstalten bör en docentbefattning i kliniskt ämne inrättas
samt anslag för främjande av medicinsk forskning beräknas.
För den omedelbara ledningen av utbildningsanstalten bör enligt utredningens
mening tillsättas ett administrativt organ, vari bör ingå representanter
för de övriga medicinska lärosätena. För detta organs förvaltningskostnader
m. m. måste anslag anvisas.
Kostnaderna för en klinisk utbildningsanstalt vid något av de diskuterade
sjukhusen i Norrland kan, framhåller utredningen, givetvis icke fastställas
förrän efter förhandlingar med respektive huvudmän. Utredningen
har dock ansett sig böra göra en approximativ beräkning i huvudsaklig
överensstämmelse med de principer för kostnadsfördelning som kommit till
uttryck i det avtal som med godkännande av 1948 års riksdag träffats med
Göteborgs stad angående anordnande av en medicinsk högskola i Göteborg.
Av den beräkning, som utredningen verkställt, framgår att de årliga kostnaderna
för utbildningsanstalten kan uppskattas till cirka 2,6 miljoner kronor
och engångskostnaderna till mellan 1,4 och 3,4 miljoner kronor. Då utredningen
räknat med att den till det propedeutiska året hörande undervisningen
icke skall förläggas till Norrland, måste det ökade antalet medicine
studerande under detta utbildningsår, det tredje enligt studieplanen, beredas
utbildningsplatser vid befintliga lärosäten. Då utredningen vidare funnit
att högst 40 studerande per år kan beredas undervisning vid en klinisk
utbildningsanstalt i Norrland, måste samtidigt en ökning av antalet utbildningsplatser
under licentiatstudierna efter det propedeutiska året ske med
25 vid befintliga lärosäten. Denna ökning har utredningen ansett i sin helhet
böra ske i Göteborg. De totala årliga kostnaderna för att bereda fortsatt
utbildning efter medicine kandidatexamen åt det ökade antal studerande,
som enligt statsmakternas beslut påbörjat sina medicinska studier
höstterminen 1955, dels genom en ökning av kapaciteten under det propedeutiska
året i Uppsala, Lund—Malmö och Göteborg, dels genom en ökning
av kapaciteten i Göteborg även efter det propedeutiska året, dels ock
14
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
slutligen genom inrättande av en klinisk utbildningsanstalt i Norrland har
utredningen beräknat till cirka 3,8 miljoner kronor och de totala engångskostnaderna
till mellan 1,8 och 3,8 miljoner kronor.
Läkarutbildningsutredningens ställningstagande och förslag
Efter att ha framlagt detaljerad redogörelse för förutsättningar och kostnader
för dels alternativet att vid befintliga lärosäten utbilda ett ökat antal
medicine studerande under det propedeutiska året och den efterföljande
kliniska utbildningen, alternativ »Befintliga lärosäten», dels
för alternativet att möjliggöra sådan undervisning genom förläggning av en
utbildningsanstalt till Norrland, alternativ »Norrland», har utredningen
gjort jämförelser ur olika synpunkter mellan de båda alternativen.
Ur sjukvård ssynpunkt finner utredningen alternativen vara jämställda.
Befolkningsunderlaget i omedelbar omgivning av utbildningsorten finner
utredningen tillräckligt vid de tre undersökta orterna. Även vid de befintliga
lärosätena råder det enligt utredningens mening ingen tvekan om att
tillgängliga sjukvårdsresurser kan bära upp den ökade utbildningen.
För utbildningens kvalitet vid alternativ »Norrland» uttalar emellertid
utredningen farhågor. Den omständigheten att enligt detta alternativ ett
propedeutiskt år icke anordnas skulle enligt utredningens mening utgöra
en kännbar brist i utbildningen, då den nya utbildningsplanen enligt propositionen
1954: 212 förutsätter en nära samverkan mellan den propedeutiska
och den kliniska utbildningen, varvid samma lärare i åtskilliga ämnen
fortsätter undervisningen i sina ämnen under det fjärde studieåret, medicinoch
kirurgiåret. Denna integration i undervisningen måste brytas vid ett
Norrlandsalternativ, eftersom eleverna då efter det propedeutiska året förflyttas
till ett annat sjukhus. Beträffande den kliniska utbildningen uttalar
utredningen farhågor för dess kvalitet även i andra avseenden. Då det icke
synes vara möjligt att redan från början tillförsäkra den kliniska utbildningsanstalten
i Norrland en uppsättning av akademiska lärare, vilka utvalts
i fri konkurrens, kommer under en övergångstid flera av ämnena att
företrädas av lärare, som icke uppnår den vid övriga lärosäten fordrade
akademiska kompetensen. Som en ytterligare negativ faktor framhåller
utredningen, att de kliniska lärarna icke har möjlighet till integration med
de teoretiska ämnena. Ur synpunkten av utbildningens kvalitet finner utredningen
således alternativet »Befintliga lärosäten» vara avgjort att föredra
framför alternativet »Norrland».
Ur den medicinska forskningens synpunkt har alternativet »Norrland»
enligt utredningens mening sin svagaste sida. Avsaknaden icke blott av
teoretiska medicinska institutioner utan även av övriga naturvetenskapliga
institutioner utgör ur forskningssynpunkt en belastning, vars betydelse icke
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
kan övervärderas. Den minskade möjligheten till medicinsk forskning kommer
även att återverka på rekryteringen av de akademiska lärarna.
Ur de studerandes synpunkt erbjuder alternativet »Norrland» problem
genom den tvångsvisa överflyttningen mitt under studietiden. Alternativ
»Befintliga lärosäten» kan, bortsett från en övergångsperiod tills Göteborg
fått full kapacitet på de teoretiska institutionerna, under hela studieperioden
medge utbildning vid samtliga lärosäten av samma antal studerande,
som vunnit inträde som nybörjare.
Ur ekonomisk synpunkt slutligen ställer sig alternativ »Norrland» både
vad angår årliga kostnader och vad angår engångskostnader väsentligt
dyrare än alternativ »Befintliga lärosäten». Den årliga kostnadsökningen
för en klinisk utbildning vid befintliga lärosäten skulle belöpa sig till ca
2 miljoner kronor, medan den årliga kostnadsökningen för en klinisk utbildning
även förlagd till Norrland skulle belöpa sig till ca 3,8 miljoner
kronor. Engångskostnaderna beräknas för alternativ »Befintliga lärosäten»
uppgå till ca 460 000 kronor, medan engångskostnaderna för alternativ
»Norrland» kan uppskattas till mellan 1,8 miljoner kronor och 3,8 miljoner
kronor. Härtill kommer, att engångskostnaderna vid alternativ »Norrland»
säkerligen icke kommer att stanna vid det belopp, som nu kan beräknas.
I åtskilliga avseenden blir de anordningar, som nu kan förutses, av sådan
karaktär, att de måste betraktas som övergångsanordningar och anspråk
på mera definitiva och kvalitativt bättre om- och tillbyggnader kommer
säkerligen senare att göras. Utredningen framhåller vidare, att klinisk utbildning
vid ett Norrlandssjukhus med stor sannolikhet kommer att föra
med sig en utbyggnad vid detta sjukhus även av det propedeutiska årets
undervisning till betydande kostnader samt att sannolikheten talar för att
därefter anspråk även kommer att resas på en utbyggnad av undervisningsanstalten
till ett fullständigt medicinskt lärosäte. Engångskostnaderna
för ett propedeutiskt år kan enligt utredningens mening uppskattas till cirka
20 miljoner kronor och en utbyggnad av de två första utbildningsårens institutioner
betyder en ytterligare engångsavgift på 20 å 30 miljoner kronor
förutom en avsevärd ökning av de årliga kostnaderna. Förläggningen av en
klinisk utbildning till Norrland kan alltså förutses komma att dra med sig
kostnader av långt större omfattning än vad som syns i beräkningarna för
själva den kliniska utbildningen.
Utredningen understryker, att dess avstyrkande av förläggning av en klinisk
utbildningsanstalt till Norrland icke bygger på någon tveksamhet om
möjligheten att där anordna en dylik anstalt. Utredningens avstyrkande
beror helt och hållet på de nackdelar, som är förenade med utbildning vid
en anstalt, som saknar undervisning och forskning på det teoretiska och
propedeutiska stadiet av läkarutbildningen. Utredningen erinrar om att
samma diskussion fördes vid utredningen om en medicinsk utbildningsanstalt
i Göteborg.
16
Kujigl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
Avslutningsvis berör läkarutbildningsutredningen »Norrlandssynpunkten»
på läkarutbildningsf rågan. Utredningen säger sig vara väl medveten om att
en fullt utbyggd medicinsk läroanstalt i Norrland skulle innebära en värdefull
förstärkning av sjukvården i denna del av landet främst genom tillkomsten
av vissa specialkliniker. Behovet av dylika kliniker i Norrland
skulle dock enligt utredningens mening med hänsyn till kommunikationsoch
befolkningsgeografiska förhållanden icke ha helt tillgodosetts genom
tillskapandet av ett undervisningssjukhus. Utredningen anser sig emellertid
böra understryka vikten av att en utbyggnad av sjukhus väsendet sker i
Norrland på ifrågavarande område. Härigenom skulle ock ökade förutsättningar
skapas för en intensifierad specialistutbildning i landet, varav stort
behov föreligger. Dylika åtgärder skulle också bidra till att lätta läkarbristen
och främja rekryteringen till läkartjänster i Norrland.
Jämförelsen mellan de båda alternativen för en utökad klinisk utbildning
ger enligt utredningen vid handen, att alternativet »Befintliga lärosäten»
måste förordas före alternativet »Norrland». Under sådana förhållanden
finner utredningen icke anledning att företa ett val mellan de tre sjukhus
i Sundsvall, Umeå och Boden, vilka utredningen undersökt med hänsyn till
möjligheterna att dit förlägga klinisk utbildning och vilka utredningen i och
för sig alla funnit vara möjliga som utbildningssjukhus.
Läkarutbildningsutredningen föreslår sålunda, att det ökade antal studerande,
som enligt statsmakternas beslut påbörjat sina medicinska studier
höstterminen 1955, beredes fortsatt utbildning efter medicine kandidatexamen
genom en ökning av kapaciteten vid de medicinska lärosätena i Uppsala,
Lund-Malmö och Göteborg.
B. Reservanterna
Såsom inledningsvis antytts har särskilda yttranden avgivits av ledamöterna
Clausén och Lundgren.
Ledamoten Clausén
Ledamoten Clausén, som funnit sig böra biträda utredningsmajoritetens
ställningstagande till frågan om inrättande av en enbart klinisk utbildningsverksamhet
i Norrland, har samtidigt djupt beklagat, att det icke nu
är möjligt att genom förläggning av grundläggande läkarutbildning till
Norrland förstärka den norrländska sjukvården. Han understryker vidare
bland annat, att innan förläggningsorten för en dylik utbildning bestämmes
bör behovet av räjongsjukhus för olika delar av Norrland ingående utredas.
Avslutningsvis framhåller han nödvändigheten av att ett räjongsjukhus
med utbyggda specialkliniker kommer till stånd i Norrbotten och att i
detta syfte omedelbara åtgärder vidtages från myndigheternas och statsmakternas
sida.
Kungl. May.ts proposition nr Öl år 1957
17
Ledamoten Lundgren
Ledamoten Lundgren framhåller inledningsvis, att enligt de direktiv, som
läkarutbildningsutredningen erhållit, skall den bland annat verkställa den
av 1954 års riksdag begärda utredningen rörande inrättande av en för den
kliniska utbildningen avsedd till Norrland förlagd medicinsk läroanstalt.
Utredningsmajoritetens ståndpunkt att icke tillstyrka inrättande av en sådan
läroanstalt har reservanten icke kunnat biträda. Enligt hans uppfattning
bör statsmakterna tillgodose det ökade behovet av utbildningsplatser,
som uppkommit genom 1955 års beslut, icke genom utbyggnad av befintliga
lärosäten — frånsett tillkomsten av klinikerna i Göteborg, vilka planenligt
skall utbyggas för ett beräknat intag av 100 studerande årligen —
utan genom inrättande av en ny läroanstalt förlagd till Norrland. Denna
läroanstalt bör enligt reservantens mening i enlighet med vad som yrkades
1 de motioner vid 1954 års riksdag, vilka låg till grund för riksdagens skrivelse
i ämnet, omfatta hela utbildningen efter medicine kandidatexamen,
alltså även det propedeutiska året.
Lä k arbehovet. Härom anför reservanten bland annat:
Även om jag i huvudsak ansluter mig till vad läkarutbildningsutredningens
majoritet sammanfattningsvis anfört rörande det framtida läkarbehovet,
vill jag dock erinra om att tidigare beräkningar rörande det framtida
läkarbehovet icke visat sig hålla. Behovet har i verkligheten varit
större än vad man i prognoserna räknat med. Liksom utredningen anser
jag det lämpligt, att under de närmaste åren före 1965 en prognos utarbetas
rörande läkarbehovet för de närmaste 10—15 åren, men jag är fullständigt
övertygad om, att denna prognos kommer att visa en fortsatt ökning av
läkarbehovet. Det torde enligt min mening vara verklighetsfrämmande att
tänka sig, att statsmakterna i mitten av 1960-talet skulle vilja minska intaget
av medicine studerande, då ännu fram till år 1970 tillgången på läkare
enligt arbetskraftsutredningens betänkande kommer att bliva förhållandevis
knapp. Jag vill vidare påpeka att om statsmakterna i en framtid skulle
anse det erforderligt att ytterligare mera avsevärt öka intaget av medicine
studerande detta icke torde vara möjligt utan att bygga en ny högskola,
detta kanske främst med hänsyn till att patientantalet på vissa håll är begränsat.
Ny undervisningsanstalt i Norrland. Reservanten anser,
att de av utredningens majoritet angivna skälen mot inrättande av en undervisningsanstalt
i Norrland icke till alla delar är bärkraftiga. Härutinnan
anför reservanten bland annat:
Sjukvårdssynpunkter. Jag vill erinra om att enligt utredningens uppfattning
resurserna vid alla de sjukhus i Norrland, som undersökts såsom eventuell
förläggningsort för en undervisningsanstalt, ur sjukvårdssynpunkt är
tillräckliga för undervisningen. Även befolkningsunderlaget i omedelbar anslutning
till utbildningsorten torde vara tillräckligt vid samtliga tre undersökta
orter. Med hänsyn till sjukvårdsunderlaget synes enligt utredningens
2 — IUhan g i ill riksdagens protokoll 1057. 1 saml. Nr Öl
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
mening alternativet »Befintliga lärosäten» och alternativet »Norrland» vara
jämställda.
Propedeutiska året. Även om enligt min uppfattning olägenheterna med
eu förflyttning av de studerande efter propedeutiska året från det lärosäte,
där de avlagt medicine kandidatexamen, till den blivande läroanstalten enligt
alternativ »Norrland» icke är så stora, som utredningens majoritet velat
göra gällande, innebär det dock möjligen en brist i undervisningen, att alternativet
»Norrland» icke omfattar undervisning under propedeutiska året.
På av utredningen anförda skäl förordar jag därför, att den blivande undervisningsanstalten
i Norrland skall omfatta även det propedeutiska året.
Detta medför, såsom framgår av det följande, ökning av kostnaderna såväl
ifråga om driften som ifråga om nybyggnader. Sålunda erfordras uppförande
av ny farmakologisk institution och ökade utrymmen för patologi och
bakteriologi. Vidare bör tillkomma professurer i patologi, bakteriologi och
farmakologi jämte för driften i övrigt erforderlig personal.
Lärarnas kvalitet. Det är obestridligt att utredningens ståndpunkt härvidlag
är riktig, men denna svårighet skulle överhuvud taget omöjliggöra
inrättandet av en ny läroanstalt vid befintliga sjukhus. Jag vill dock understryka,
dels att det gäller endast en övergångstid, dels att i vart fall i
Umeå flera viktiga läkartjänster är eller beräknas bliva vakanta på grund
av pensionsavgång under de närmaste åren.
Forskning. Genom att i enlighet med mitt förslag i alternativet »Norrland»
medtaga även propedeutiska året med därtill hörande institutioner
kommer dessa olägenheter för undervisning och forskning att minskas.
Vad som saknas är representanter och institutioner för anatomi och histologi,
fysiologi, medicinsk fysik och allmän kemi. Genom att bygga ut de
enligt alternativet »Norrland» tillkommande teoretiska institutionerna i
klinisk fysiologi och klinisk kemi i förhållande till motsvarande institutioner
vid övriga lärosäten, kan dessa olägenheter avsevärt reduceras. Kvar står
alltså frånvaron av institutioner för anatomi och histologi. Utan att på
något sätt underskatta dessa ämnens betydelse, när det gäller forskningen,
torde dock forskning på hög nivå kunna bedrivas trots att dessa institutioner
saknas.
Såväl i Storbritannien som i Tyskland finnes medicinska undervisningsanstalter,
vilka omfattar utbildningen endast efter medicine kandidatexamen.
Även i Norge, nämligen i Bergen, finnes en medicinsk fakultet med en organisation
snarlik den jag förordar i mitt förslag till högskola i Umeå.
När statsmakterna för några år sedan beslöt att förlägga huvuddelen av
den praktiska tandläkarutbildningen till Umeå, ansågs detta även ur forskningssynpunkt
vara gynnsamt med hänsyn till de speciella problem, som
ur denna synpunkt är aktuella i Norrland. Man fruktade dock, att det möjligen
skulle visa sig svårt att vid tandläkarhögskolan i Umeå erhålla vetenskapligt
kvalificerade lärare. Sedan verksamheten nu snart skall börja, har
det dock visat sig att några svårigheter härvidlag icke förefinnes.
Det är kanske icke alldeles rättvist, att så fullständigt som läkarutbildningsutredningen
gör undervärdera den forskning som utförts och fortfarande
utföres vid våra stora moderna landsortslasarett. Jag vill erinra om
att många avhandlingar även av erkänt hög kvalitet grundar sig på arbeten,
vilka utförs vid dessa sjukhus.
De stora undervisningssjukhusen blir i allt högre grad specialiserade.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
Detta är nödvändigt främst nr forskningens synpunkt, men det medför för
de studerande stundom en viss ensidighet i utbildningen. Om eu kliniklärare
intresserat sig för ett litet specialområde, kommer till ifrågavarande klinik att
samlas fall inom detta område från stora delar av landet. De studerande,
vilka senare fullgör sin assistenttjänstgöring på landsortssjukhus, klagar
ofta över att de under kliniktjänstgöringen icke i önskvärd omfattning får
se »vanliga» sjukdomsfall. Vad de studerande främst behöver lära känna
är dock fall, som de under sin blivande verksamhet som läkare i första hand
kan beräknas komma i beröring med.
Frånvaron av andra naturvetenskapliga institutioner. Jag medger gärna,
att det är en fördel för en undervisningsanstalt, om samarbete mellan olika
grenar inom naturvetenskaperna kan komma till stånd. Det motiv som utredningen
anför mot alternativet »Norrland» kunde och kan fortfarande i
viss mån anföras mot en medicinsk fakultet vid universitetet i Göteborg.
Veterligen har dock detta problem icke debatterats, när frågan om en medicinsk
högskola i Göteborg var aktuell. Om man skall bygga upp en ny
undervisningsanstalt, kan detta givetvis icke ske på det sättet, att man på
en gång bygger ut ett fullständigt universitet. Det måste självfallet ske så,
att de olika institutionerna kommer till stånd allt efter det behovet av dem
ur olika synpunkter kan göra sig gällande.
De studerandes synpunkt. Att märka är, att ifråga om tandläkarutbildningen
skall de studerande, som delvis får sin utbildning i Umeå, första och
sista läsåret studera i Stockholm, medan enligt alternativet »Norrland» endast
en överflyttning behöver ske. Enligt uppgift har dock umeålinjen för
utbildning av tandläkare visat sig betydligt mera attraktiv än vad man
räknat med, beroende bland annat därpå att de studerande i Umeå genom
stadens försorg beretts tillgång till mycket goda bostäder till relativt billig
hyra.
Antalet gifta studerande under de första två studieåren torde vara relativt
begränsat. Däremot är det givetvis en olägenhet för studerande, vilka
önskar fortsätta vetenskapligt arbete på teoretisk institution, om de behöver
avbryta detta. Men i många fall torde dock detta arbete vara av
sådan art att det väl kan fortsättas på de institutioner som kommer till enligt
det nu föreliggande förslaget.
Trots vad utredningen och även studentkårerna synes vilja göra gällande,
byter de studerande redan nu frivilligt i icke obetydlig utsträckning undervisningsanstalter.
I vilken utsträckning detta sker finnes dock icke möjlighet
att statistiskt fastställa.
Förläggnin g s o r t. Reservanten anser, att den av honom förordade
läroanstalten bör förläggas till Umeå. Till stöd härför anföres bland annat
följande.
Både Sundsvall och Umeå kan i och för sig väl tänkas såsom förläggningsort
för ifrågavarande undervisningsanstalt. För förläggning till förstnämnda
plats talar att Sundsvall är huvudort inom ett mycket tätt befolkat
högt industrialiserat område. Genom att taga i anspråk utrymmen
inom lasarettet, vilka nu disponeras såsom bostäder för sjukvårdspersonal,
kan man i Sundsvall erhålla ur undervisningssynpunkt relativt tillfredsställande
lokaler för det omedelbara behovet utan dyrbara nybyggnader.
Däremot är utbyggnadsmöjligheterna på lång sikt mycket begränsade.
För förläggning till Umeå talar den omständigheten att statsmakterna
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
till Umeå redan förlagt tandläkarutbildning och rättsmedicinsk institution
samt att där finnes ett under uppbyggnad varande vetenskapligt bibliotek.
Genom förläggning till Umeå av tandläkarutbildning har statsmakterna
redan i princip avgjort förläggningsfrågan även för en eventuell medicinsk
undervisningsanstalt. Det kan rimligen icke ifrågakomma att förlägga tandläkarutbildning
till en plats i Norrland och läkarutbildning till en annan.
Detta har också indirekt understrukits av läkarutbildningsutredningen, då
utredningen betonar »den nära samhörigheten mellan medicinsk och övrig
naturvetenskaplig forskning». Ytterligare vill jag erinra om att centrallasarettet
i Umeå disponerar ett område av cirka 70 hektar, vilket alltså medger
praktiskt taget obegränsade utvecklingsmöjligheter, därest statsmakterna
skulle vilja dit förlägga en fullständig medicinsk undervisningsanstalt
och (eller) andra vetenskapliga institutioner.
För förläggning till Umeå talar vidare att detta lasarett befinner sig under
utbyggnad. Om statsmakterna nu beslutar att förlägga en undervisningsanstalt
dit kan de pågående byggnadsplanerna utan alltför stora kostnader
modifieras med hänsyn till undervisningens och forskningens behov. Det
blir obestridligen billigare att nu göra detta än att bygga om befintliga
byggnader, då man är bunden av konstruktioner av befintliga byggnader.
Jag erinrar därom, att i förutvarande medicinska avdelningens lokaler finnes
utrymmen, vilka enligt vad utredningen kunnat konstatera vid besök
i Umeå är tillräckliga för en neurologisk och en dermatologisk avdelning
med tillhörande föreläsningssalar in. in.
Möjligheterna att nu åstadkomma ett modernt undervisningssjukhus i
Umeå är därför mycket goda och det synes mig lämpligt att statsmakterna
begagnar denna möjlighet, som sällan torde återkomma.
Speciella norr lands synpunkter. Dessa är enligt reservanten
av två slag, positiva och negativa.
Reservanten anser att de »negativa» kan sammanfattas i den farhågan
för isolering från kultur och forskning, som onekligen ligger bakom utredningens
diskussion rörande norrlandsalternativets nackdelar.
Det finns enligt reservanten ingenting som tyder på ett avbrott av den
verksamhet för Norrlands närmande till och jämställande med landet i övrigt
som pågår, tvärtom synes allt tyda på en ökad takt i denna verksamhet.
Reservanten anser sålunda, att de »negativa» norrlandssynpunktema
icke längre kan tillmätas någon som helst avgörande betydelse.
Med de »positiva» norrlandssynpunktema menar reservanten de olika
skäl som gör att Norrland och norrlänningarna måste sägas med hänsyn
till sina egna förhållanden ha fullgoda skäl för sitt krav på att akademiska
utbildningsanstalter nu äntligen förlägges också till Norrland.
Allting talar för, fortsätter reservanten, att det skulle vara lättare att
rekrytera läkartjänsterna i Norrland, om ett ökat antal studerande från
Norrland hade möjligheter att i Norrland erhålla akademisk utbildning.
Genom inrättande av en medicinsk högskola i Norrland skulle även studerande
från andra delar av riket lära känna Norrland och därför sannolikt
också komma att söka tjänster i Norrland. Därtill kornrne, att den kultu
-
21
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
rella lyftning, som en akademisk utbildningsanstalt skulle medföra, redan
i och för sig borde medföra att tjänsterna i Norrland bleve lättare att tillsätta.
Förslag och kostnadsberäkningar. Enligt reservantens
förslag skall det ökade behovet av propedeutiska och kliniska utbildningsplatser
tillgodoses dels genom att i Umeå inrättas en medicinsk läroanstalt,
vid vilken årligen intages 40 medicinare för propedeutisk och därefter klinisk
utbildning, dels genom att vid medicinska fakulteten i Göteborg årligen för
motsvarande utbildning intages 25 medicinare utöver det antal, som vid
fakulteten nu erhåller dylik utbildning. Kostnaderna för förslagets genomförande
sammanfattar reservanten på följande sätt:
Avlöningar |
Årliga kostnader Materiel |
Övriga |
Engångs- kostnader |
|
Propedeutiska året i Umeå........ |
619 120 |
100 000 |
7 000 000 |
|
Fortsatt klinisk utbildning i Umeå . . |
1 138 156 |
217 000 |
1 163 100 |
3 286 000 |
Utbyggnad i Göteborg ............ |
665 431 |
98 750 |
125 200 |
|
Kronor |
2 422 707 |
415 750 |
1 163 100 |
10 411 200 |
Den årliga kostnadsökningen skulle således uppgå till cirka 4 miljoner
kronor och engångskostnaderna till cirka 10,4 miljoner kronor. Härvid är
dock att märka att engångskostnaderna för propedeutiska året i Umeå
är approximativa. I sistnämnda hänseende anför reservanten bland annat.
I lasarettets generalplan har plats reserverats för en farmakologisk institution
i egen byggnad. Byggnadskostnaden kan beräknas bliva lägre än i
Göteborg, bland annat beroende på att byggnaden kan anslutas till befintlig
värmecentral.
Kostnaderna för uppförande av en farmakologisk institution i Göteborg
har beräknats till cirka 4 miljoner kronor. Kostnaderna för motsvarande
institution jämte utrustning i Umeå torde, även om en egen institutionsbyggnad
uppföres, kunna reduceras till 3,5 miljoner kronor med hänsyn till
att någon egen värmecentral icke erfordras och till att antalet studerande
blir mindre än vid befintliga lärosäten.
Därest den farmakologiska institutionen skulle kunna förläggas till samma
hus som patologiska institutionen och statens rättsläkarstation, torde
kostnaderna ytterligare kunna reduceras.
För närvarande pågår i Umeå nybyggnad för patologiska och bakteriologiska
institutionen. Obduktionslokaler och föreläsningssalar torde vara
tillräckliga även för det ökade antal studerande, som medtagandet av propedeutiska
året medför. Vad som bör tillkomma är institutioner och forskningsutrymmen
för två professorer i patologi och en professor i bakteriologi.
Jag har icke haft möjlighet att utreda huru stora lokaler som erfordras
härför, men beräknar med erfarenhet från kostnaderna för uppförande
av patologiska institutionen att kostnaderna härför jämte utrustning torde
kunna uppgå till 3,5 miljoner kronor under förutsättning att påbyggnad
sker av den under uppförande varande patologiska institutionen.
Utredningen framhåller, att planerandet och uppförandet av för propedeutiska
året erforderliga institutioner skulle ta avsevärd tid eller 5—10 ar.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 91 år 1957
Biide ur tidssynpunkt och med hänsyn till de ekonomiska aspekterna — utredningen
räknar med att institutionerna skulle kosta cirka 20 miljoner
kronor — har utredningen avstått från att planlägga propedeutisk undervisning
vid en eventuell undervisningsanstalt i Norrland.
En påbyggnad av bakteriologiska och patologiska institutionerna torde
icke behöva taga längre tid än 2 år. Uppförandet av en farmakologisk institution
kan beräknas taga något längre tid i anspråk, men det torde vara
möjligt att ordna goda provisoriska lokaler för en dylik institution.
Reservanten föreslår, att den nya läroanstalten inrättas från och med den
1 juli 1958. Härom samt om den propedeutiska undervisningen under budgetåret
1957/58 och de för detta budgetår erforderliga medelsanvisningarna
anför reservanten följande.
Da det ökade antalet medicine studerande påbörjade sina studier höstteiminen
1955 och alltsa skall pabörja sin propedeutiska tjänstgöring höstterminen
1957, torde det vara nödvändigt att dessa studerande får fullgöra
propedeutiska året vid befintliga lärosäten. Däremot bör det vara fullt
realistiskt att räkna med, att propedeutisk undervisning bör kunna börja i
Umeå höstterminen 1958. Likaså bör klinisk utbildning (mediein-kirurgiåret)
kunna börja vid samma tidpunkt. För att detta skall vara möjligt erfordras
emellertid att statsmakterna redan våren 1957 fatta beslut i frågan.
Detta kan ske på grundval av de kostnadsberäkningar och övriga utredningar,
som läkarntbildningsutredningen verkställt, varför några ytterligare
utredningar icke erfordras.
Jag anser alltså, att statsmakterna bör besluta, att — därest för staten
godtagbar överenskommelse kan träffas med Västerbottens läns landsting
såsom huvudman för den slutna kroppssjukvården i länet och ägare av
sjukhuset — en medicinsk högskola skall inrättas i Umeå från och med den
1 juli 1958 med beräknat intag av 40 studerande årligen, avsedd för undervisningen
efter medicine kandidat-examen.
Utredningen har räknat med, att för den omedelbara ledningen av högskolan
under uppbyggnadsstadiet torde böra tillsättas ett administrativt
organ, vari bör ingå representanter för de övriga medicinska lärosätena. För
detta administrativa organs förvaltningskostnader beräknar utredningen
ett ärligt anslag av 50 000 kronor. Jag föreslår, att nämnda administrativa
organ tillsättes från och med den 1 juli 1957 och att enligt utredningens beräkningar
50 000 kronor anslås till kostnaderna för detta organ.
Vidare bör tillsättas lärartjänster i de ämnen, vilka ingår i propedeutiska
året. Då lasarettsläkartjänsterna vid medicinska avdelningen och ögonavdelningen
är eller under närmaste tiden blir vakanta, torde även tillsättandet
av professurer i dessa ämnen böra påbörjas. Vidare torde det vara
lämpligt att tillsätta professurer i neurologi samt i hud- och könssjukdomar,
då lokaler för dessa specialavdelningar finnes och dessa avdelningar därför
öppnas så snart professurerna tillsatts.
kör uppbyggande av medicinskt bibliotek räknar utredningen med dels
ett engångsanslag på 225 000 kronor fördelat på tre år, dels ett årligt anslag
på 50 000 kronor. För att biblioteket skall kunna utbyggas snarast
möjligt torde dessa anslag böra beviljas från och med budgetåret 1957/58.
Erforderliga lokaler för biblioteket finnes i stadens nyuppförda biblioteksbyggnad.
23
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
Då den nya högskolan i Umeå icke kan börja verksamheten förrän höstterminen
1958 och då, såsom jag förut anfört, det är nödvändigt att redan
höstterminen 1957 skaffa ökade platser för det antal medicine studerande,
som började sina studier höstterminen 1955, måste övergångsvis under ett
år 40 studerande beredas plats vid befintliga lärosäten. Jag förutsätter, att
dessa i enlighet med utredningens förslag placeras i Uppsala samt i LundMalmö.
Då det är frågan om eu tillfällig anordning, bör det icke komma
ifråga att härför inrätta fasta tjänster, utan undervisningen torde kunna
ordnas genom arvodesanställda lärare. Då behovet av andra lokaler än föreläsningssalar
under propedeutiska året är relativt begränsat, borde det även
vara möjligt att under ett år utan nybyggnader kunna ordna undervisningen
för dessa.
Därest förslaget om inrättande från och med den 1 juli 1958 av en medicinsk
högskola i Umeå, avsedd för undervisningen efter medicine kandidat-examen,
av ekonomiska skäl icke nu anses genomförbart, bör i vart
fall en medicinsk högskola inrättas från sagda tidpunkt av den omfattning,
som angives i direktiven till utredningen, alltsa utbildningen efter det propedeutiska
året.
C. Yttranden
Vad beträffar framtida läkartillgång och läkarbehov, de alternativa förslagen
till ökning av antalet propedeutiska och kliniska utbildningsplatser
m. m. har i remissyttrandena anförts i huvudsak följande.
Medicinska fakulteten i Uppsala biträder det av utredningen förordade
alternativet »Befintliga lärosäten». För den händelse att en medicinsk utbildningsanstalt
skall förläggas till Norrland avstyrker fakulteten bestämt
inrättandet av en enbart klinisk sådan. Enligt fakultetens mening är det
synnerligen angeläget, att en dylik utbildningsanstalt utbygges till en fullständig
sådan. Mot utredningens bedömning av läkartillgång och läkarbehov
har fakulteten intet att erinra. Enligt fakultetens mening bör, såvitt
möjligt, en kontinuerlig prognosverksamhet för läkarbehovet upprätthållas,
så att tvära kast i rekryteringspolitiken kan undvikas. Fakulteten förklarar
sig vidare vara väl medveten om de svårigheter varmed sjukvårdens
huvudmän i Norrland har att brottas. Den anser sig emellertid inte
övertygad om att en medicinsk utbildningsanstalt är det bästa sättet att
främja de speciella norrländska sjukvårdsintressena. Enligt fakultetens
åsikt bör flera av de stora Norrlandssjukhusen utbyggas till räjongsjukhus.
Fakulteten ifrågasätter om inte den för en medicinsk utbildningsanstalt i
Norrland erforderliga investeringen skulle göra bättre nytta, om den användes
för utbyggande av nyss avsedda Norrlandssjukhus till räjongsjukhus.
......
En reservant i fakulteten, ''professor lilix förordar en klinisk läroanstalt
i Norrland, begränsad tills vidare för utbildning efter det propedeutiska
aret och beräknad för ett elevantal av 40 per ar samt förlagd till Umeå.
Vad alternativet »Befintliga lärosäten» beträffar finner reservanten ett
realiserande av detsamma förenat med avsevärda svårigheter, da lokaler
och patientunderlag icke på alla punkter kan anses fullt tillfredsställande.
Över huvud taget innebär sistnämnda alternativ enligt reservantens upp
-
24
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
fattning en pressning till gränsen av det möjliga. Det torde därför knappast
kunna förordas annat än som en utväg i ett nödläge eller som ett
provisorium. Vad härefter gäller alternativ »Norrland» finner reservanten,
att utredningen överskattat de därmed förenade olägenheterna och svårigheterna.
Särskilt gäller detta i fråga om utredningens antaganden beträffande
undervisnings- och forskningsstandard vid en medicinsk läroanstalt
i Norrland. Reservanten pekar vidare på de utomordentligt svårlösta
problem, som den nuvarande bristen på akademiker i Norrland sedan
manga ar innebär för dess befolkning, och förklarar sig övertygad om att
denna fråga aldrig kan få en tillfredsställande lösning, förrän Norrland erhäller
en egen högskola. Eljest kommer enligt reservanten alltid den inställning
till och uppfattning om norrländska förhållanden, som är den vanliga i
landets södra delar, att sätta den nordliga landsdelen i ett sämre läge. Rekryteringen
av akademici från Norrlands egen befolkning kommer med all
sannolikhet dessförutan ej heller att nå den relativa storlek, som rekryteringen
av högskoleutbildade personer har i de södra landsdelarna. En norrländsk
högskola kan också antagas befordra landsdelens försörjning med
väl kvalificerade läkare genom att minska den känsla av kulturell och vetenskaplig
isolering, som inte är ovanlig hos de akademici, som verkar
där. För reservanten framstår den betydelse, som en klinisk läroanstalt i
Norrland kan komma att få för dess försörjning med läkare, såsom ett av
de starkaste skälen för dess inrättande. Norrlands sjukvårdsproblem kan
nämligen enligt reservantens uppfattning icke lösas enbart genom utbyggnad
av sjukhus. Därför kräves också, att denna landsdel blir försedd med
lika kvalificerade läkare i proportionsvis samma antal som det övriga
landet.
Det större konsistoriet i Uppsala ansluter sig till fakultetens ståndpunkt.
Sju reservanter i konsistoriet, professorerna Strömbäck, Ekelöf, Malmström,
Fredga, Nannfeldt, Collinder och Segerstedt instämmer för sin del
i vad fakultetsreservanten Blix anfört.
Medicinska fakulteten och det större konsistoriet i Lund tillstyrker det
av utredningen förordade alternativet »Befintliga lärosäten» och avstvrker
bestämt, att klinisk utbildning förlägges till Norrland. Därvid betonas särskilt
nödvändigheten av att läkarutbildning äger rum vid ett komplett
medicinskt lärosäte, som därjämte har möjligheter till konnektioner till
lokala naturvetenskapliga institutioner. Vidare framhålles, att de ekonomiska
kalkyler, som uppgjorts för alternativ »Norrland», ej synes vara
genomgående realistiska. Vad beträffar läkarbehovet på 1960-talet finner
fakulteten och konsistoriet i likhet med utredningen detsamma vara av
sådan storlek, att en minskad intagning vid de medicinska läroanstalterna
ej bör ifrågakomma.
. Medicinska fakulteten och det större konsistoriet i Göteborg förklarar
sig väl inse de fördelar en klinisk utbildningsanstalt i Norrland skulle innebära
för sjukvården i denna landsdel. Med hänsyn till de nackdelar utredningen
funnit förbundna med en dylik anstalt måste emellertid alternativet
»Norrland» stå klart tillbaka för alternativet »Befintliga lärosäten».
Lärarkollegiet vid karolinska institutet ansluter sig till det av utredningen
förordade alternativet »Befintliga lärosäten» och avvisar alternativet
»Norrland». Kollegiet anser, att en medicinsk högskola, som endast
handhar utbildningen efter det propedeutiska året, ej har förutsättningar
■dt pa cit verksamt sätt föra forskning och undervisning framåt. Ett in
-
25
Kungl. Maj.ts ■proposition nr Öl år 1957
timt samarbete med teoretiska institutioner är en ofrånkomlig förutsättning
även för den kliniska forskningens framsteg. Inrättandet av en projekterad
högskola i Norrland skulle medföra högst betydande kostnader och ej
täcka hela behovet av utbildningsplatser. Dylika måste likafullt inrättas
vid något av de nuvarande universiteten. Detta utgör enligt kollegiet ett
ytterligare skäl för kollegiet att med bestämdhet uttala sig mot att en dylik
högskola kommer till stånd. En helt annan sak är, framhåller kollegiet, om
det i en framtid skulle visa sig, att behovet av läkare starkt kommer att
öka. Det skulle då kunna tänkas vara naturligt, att en medicinsk högskola
som en första fakultet förlädes till Norrland, under förutsättning att den
ifrågavarande högskolan byggdes upp från grunden, först med teoretiska
och sedan kliniska institutioner.
Två reservanter i lärarkollegiet, professorerna Wilton och Bosaeus anser
sig nödsakade avstyrka alternativet »Norrland» med hänsyn till att en av
förutsättningarna för att en medicinsk högskola skall kunna föra undervisning
och forskning framåt är ett intimt samarbete mellan teoretiska och
kliniska institutioner. Reservanterna framhåller emellertid, att alternativet
»Befintliga lärosäten» har betydande olägenheter. Främst gäller detta
bristen på patientmaterial i Uppsala. Reservanterna ansluter sig vidare till
av kommittéledamoten Lundgren anförda »positiva Norrlandssynpunkter».
Universitetskanslern förordar, att från och med den 1 juli 1958 upprättas
en medicinsk högskola i Umeå, avsedd för en årlig intagning av 40
studerande och med en organisatorisk anknytning till Uppsala universitet.
Umeå-anstalten bör enligt kanslern även omfatta den propedeutiska undervisningen.
Till en början bör den dock uppbyggas för enbart klinisk utbildning.
Innan propedeu(undervisningen förlägges till läroanstalten, bör
nämligen den praktiska utformningen av i samband därmed stående frågor
utredas av en organisationskommitté, som tillika bör fungera som statligt
förhandiingsorgan med vederbörande i Umeå. Vid sådant förhållande måste
hela den propedeutiska undervisningen för det ökade antalet medicine studerande
övergångsvis anordnas vid nu befintliga medicinska lärosäten.
Kanslern utgår därvid från att denna utbildning kan komma till stånd
enligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Vid universiteten i Uppsala
och Lund föreslagna nya lönegradsplacerade befattningar, tillhörande
ämnen som ingår i det propedeutiska året, bör enligt kanslerns mening i
avvaktan på att klarhet vinnes rörande anordnandet av den propedeutiska
utbildningen i Umeå tills vidare tillsättas såsom extra tjänstemän eller
avlönas med däremot svarande arvoden.
Kanslern ansluter sig till utredningens uttalanden beträffande det kommande
läkarbehovet och intagningen av medicine studerande. Han tillfogar
emellertid att, såvitt han kunde finna, försiktigheten bjöde att man
under en avsevärd tid framåt räknade med ett icke oväsentligt successivt
stegrat behov av läkare inom vårt land.
Kanslern instämmer i den kritik, som reservanten i medicinska fakulteten
och de sju reservanterna i större konsistoriet i Uppsala riktat mot
alternativet »Befintliga lärosäten». Därjämte understryker kanslern de
argument, som nyssnämnda reservanter anfört till förmån för Norrlandsalternativet.
Kanslern erinrar vidare om de allvarliga problem, inför vilka man inom
kort kommer att stå genom den förutsedda successivt ökade tillströmningen
av .studerande till våra universitet och högskolor. Enligt 1955 års univer
-
26
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
sitetsutredning beräknas antalet universitets- och högskolestuderande
komma att stiga från nu icke fullt 23 000 till drygt 40 000 år 1965. Eu
dylik tillströmning innebär, att nämnda lärosäten måste under det instundande
decenniet ges en i det närmaste fördubblad utbildningskapacitet.
Den press på den nuvarande universitets- och högskoleorganisationen, som
eu dylik utveckling kommer att medföra, måste enligt kanslerns mening
aktualisera tanken på att redan nu vidtaga åtgärder i syfte att i viss mån
sprida den akademiska undervisningen och forskningen inom vårt land i
stället för alt ytterligare utvidga ifrågavarande organisation i en utsträckning,
som säkerligen kommer att i olika avseenden medföra starkt framträdande
olägenheter såväl för undervisning och forskning som för de
studerande. Kanslern pekar bland annat på de problem, som sammanhänger
nied frågan om anskaffandet av bostäder och institutionslokaler i
erforderlig utsträckning, problem vilka redan under för närvarande föreliggande
förhållanden är svåra att bemästra. Härtill kommer de svårigheter
av administrativ art, som är att förvänta, därest de förefintliga universiteten
och högskolorna sväller ut till en storleksordning väsentligt överstigande
den nuvarande. Ett förläggande av en del av den akademiska undervisningen
och forskningen till ett nyupprättat akademiskt lärosäte måste
enligt kanslerns mening i icke oväsentlig mån vara ägnat att bidraga till
att lösa omförmälda problem.
Vad förläggningsorten beträffar har kanslern kommit till den uppfattningen
att Umeå bör i första hand komma i fråga. Härför talar enligt
kanslerns mening de påbörjade planerings- och ny byggnadsarbetena vid
Umeå lasarett, vilka utan alltför stora merkostnader kan utformas med
hänsyn även till undervisningens och forskningens behov (ett senare apterande
av dessa för nämnda ändamål skulle givetvis medföra avsevärda
merkostnader), förekomsten av det vetenskapliga biblioteket i Umeå, delvis
uppbyggt på det s. k. femte exemplaret, förläggningen i Umeå av den
odontologiska högskolekliniken, de goda möjligheterna att i Umeå på längre
sikt och även provisoriskt kunna lösa lokalfrågan för erforderliga institutioner
för utbildning under det propedeutiska året, om jämväl denna utbildning
skulle förläggas till den nya medicinska läroanstalten, det för närvarande
rådande förhållandet med ett flertal vakanta och inom nära
framtid ledigblivande lasarettsläkarbefattningar i Umeå, de förutsättningar.
som torde föreligga för ernående av en ur statens synpunkt tillfredsställande
uppgörelse med Västerbottens läns landsting såsom huvudman
för Umeå lasarett samt de gynnsamma betingelser, som synes förefinnas
för att Umeå stad bidrager till att lösa bostadsfrågorna för såväl
personalen vid högskolan som dess elever.
Om det vid kommande prognosundersökningar skulle visa sig att det
årliga intaget av medicine studerande bör minskas, anser kanslern, att den
härav föranledda minskningen av utbildningskapaciteten i första hand bör
äga rum vid de lärosäten, som nu omfattar det största intaget, nämligen
vid lärosätena i Stockholm och Göteborg. Någon risk för att lokalutrymmen
härigenom i nämnvärd mån skulle komma att bli outnyttjade torde
enligt kanslerns åsikt icke kunna befaras med hänsyn till det stora behov
av forskningsutrymmen, som föreligger och varmed man även framdeles
torde ha anledning räkna.
Medicinalstyrelsen förordar alternativet »Norrland» men anser sig -—
i anledning av till styrelsens chef nyligen lämnat uppdrag att uppgöra för
-
27
Kungl. Maj:Is proposition nr Dl år 1957
slag till regionplan för den mera specialiserade sjukvården, vilket äger
nära beröringspunkter med den lokala förläggningen av en medicinsk utbildningsanstalt
i Norrland — icke nu böra ta ställning till frågan om lämpligaste
förläggningsort för anstalten. Styrelsen ifrågasätter, om icke en
medicinsk utbildningsanstalt i Norrland under utbyggnadstiden lämpligen
kunde organiseras som en högskoleiilial till den medicinska fakulteten i
Uppsala.
I fråga om alternativet »Befintliga lärosäten» framhåller medicinalstyrelsen,
att styrelsen i andra sammanhang, bland annat vid överläggningar
med medicinska fakulteten i Uppsala, fått det bestämda intrycket, att man
redan i nuvarande läge kämpade med svårigheter att tillgodose den kliniska
undervisningen med tillräckligt patientunderlag. För Uppsalas del
torde dessa svårigheter ytterligare accentueras, om intagningen av medicine
studerande höjes till 80 per läsår.
Vad härefter gäller alternativet »Norrland» anser medicinalstyrelsen, att
de olägenheter utredningen funnit förknippade med detsamma torde låta
sig bemästras utan alltför stora svårigheter. Vidare framhåller medicinalstyrelsen,
att en medicinsk utbildningsanstalt i Norrland otvivelaktigt
skulle bli av stort värde såsom kulturmiljöskapande faktor och bidraga till
att norrländsk ungdom i ökad omfattning intresserade sig för akademiska
studier i allmänhet och medicinska i synnerhet. Antalet medicine studerande
från Norrland är i förhållande till studerande från andra delar av
landet lågt. Inrättandet av en utbildningsanstalt i Norrland skulle sannolikt
verksamt bidraga till att höja antalet studerande från denna landsdel.
Såväl studieekonomiska som miljöpsykologiska faktorer kan enligt styrelsens
åsikt förväntas verka i denna riktning. Medicinalstyrelsen framhåller
vidare, att en medicinsk utbildningsanstalt även lämnar klinisk utbildning
efter medicine licentiatexamen. Beredande av dylika utbildningsmöjligheter
i norra Sverige skulle därför säkerligen stimulera norrlänningar
icke blott att i ökad utsträckning välja läkaryrket utan även att efter avslutad
grundutbildning kvarstanna för specialistutbildning och eventuell
framtida verksamhet i Norrland. Fn förbättrad rekrytering av läkare till
denna landsdel, där läkartätheten för närvarande är cirka 50 procent lägre
än för riket i övrigt, är enligt medicinalstyrelsens mening ur hälso- och
sjukvård-synpunkt ytterst angelägen. Framför allt skulle uppbyggandet av
en läkarutbildningsanstalt i norra Sverige få gynnsamma följder för sjukvården.
Utbildningsanstalten skulle självfallet komma att framstå som
Norrlands medicinska centrum. Dess inrättande blir enligt medicinalstyrelsen
liktydigt med att Norrland erhaller ett högt kvalificerat och differentierat
sjukhus, som kan tillgodose även den mest specialiserade sjukvård,
för vars åtnjutande invånarna nu måste resa betydande sträckor.
Med hänsyn till bland annat de högre kostnader, som alternativet »Norrland»
medför, är det enligt styrelsens mening givet afl, därest den nu
tillämpade intagningsvolymen vore allenast temporär och kunde förväntas
om något tiotal år bli minskad, det skulle vara mindre väl motiverat att
inrätta en helt ny utbildningsanstalt för läkare. Medicinalstyrelsen räknar
emellertid icke med att för tiden efter 1070 en sä väsentlig minskning av
intagningen av medicin*'' studerande kommer att genomföras, att förslaget
om en norrländsk utbildningsanstalt för medicinare av denna anledning
ter sig äventyrligt.
Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till det av utredningen förordade
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
alternativet »Befintliga lärosäten». Styrelsen uttalar dock, att den är synnerligen
förstående för tanken, att medicinsk utbildning skulle anordnas
även i Norrland. Då det emellertid befunnits förenat med väsenliga nackdelar
att bryta ut en del av den medicinska utbildningen och förlägga denna
till en fristående läroanstalt, har styrelsen icke något att erinra emot, att
det aktuella behovet av utbildningsplatser tillgodoses genom utbyggnad vid
befintliga lärosäten. Bland skälen härför understryker styrelsen särskilt
riskerna för att den diskuterade norrlandsläroanstalten icke skulle kunna
erbjuda eu kvalitativt fullt jämbördig utbildning. Avsaknaden av institutioner
för den propedeutiska undervisningen synes styrelsen särskilt oläglig.
Det vore otillfredsställande om vissa liikare skulle få eller anses få
sämre utbildning än andra. Däremot anser styrelsen de problem, som ett
byte av studieort under utbildningstiden kan medföra för de studerande,
icke böra överdrivas. Då endast cirka eu av tio studerande skulle komma i
fråga för utbildning i Norrland, kan enligt styrelsen urvalet tänkas ske i
stort sett på frivillighetens väg. Vad beträffar beräkningen av det framtida
läkarbehovet förklarar sig styrelsen vara väl medveten om de svårigheter,
som är förenade med en mera långsiktig prognosbedömning, men vill med
hänsyn till önskvärdheten av att utöka läkarkåren likväl ifrågasätta, om
den nu nödvändiga ökningen av utbildningskapaciteten för läkare måste
bedömas som en temporär företeelse.
Statskontoret biträder det av utredningen förordade alternativet »Befintliga
lärosäten» och avstyrker alternativet »Norrland». Då förutsättningar
synes föreligga att förlägga utbildningen i fråga till de nuvarande
läroanstalterna bör denna möjlighet enligt statskontorets åsikt också utnyttjas.
Norrlandsalternativet torde i nuvarande läge icke kunna motiveras
av hänsyn till intagningsbehovet. Det synes statskontoret icke nu kunna
komma i fråga att överväga någon minskning av intagningen. I rådande
läge skulle det fastmera vara angeläget, om intagningen kunde ytterligare
ökas.
Direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund understryker
angelägenheten av att vissa nybyggnader samt om- och tillbyggnader
snarast vidtages för att möjliggöra den av utredningen föreslagna
utökningen av undervisningskapaciteten vid lasarettet i Lund.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse ansluter sig till
det av utredningen förordade alternativet »Befintliga lärosäten». Med hänsyn
till rådande bristsituation är det enligt styrelsen angeläget, att alla
möjligheter för en snabb ökning av utbildningskapaciteten kommer till
stånd. Lika viktigt är enligt styrelsens mening, alt därvid kvaliteten på
utbildningen icke eftersättes. Även ekonomiska faktorer borde beaktas.
Ur dessa synpunkter finner styrelsen vägande skäl tala för utredningens
förslag, att utvidgningen bör ske genom en utökning av antalet utbildningsplatser
vid befintliga lärosäten. Styrelsen finner det dock betänkligt
att, såvitt synes framgå av utredningen, någon utökning utöver en intagning
av 408 elever per år icke är möjlig vid de befintliga lärosätena. Man
har med andra ord vid denna intagning nått den maximala kapaciteten.
Om det efter några år skulle visa sig otillräckligt med denna intagning —
vilken styrelsen finner vara närmast i underkant — återstår uppenbarligen
intet annat alternativ än att inrätta ytterligare en utbildningsanstalt. Enligt
styrelsens uppfattning bör därför tanken på en medicinsk högskola,
förlagd till Norrland, icke avskrivas i samband med ett förverkligande av
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
utredningens förslag. Denna fråga synes på lång sikt kräva sin lösning och
torde därför göras till föremål för ytterligare utredning så att, om vid den
före år 1965 gjorda prognosen en ytterligare utökning visar sig erforderlig,
denna kan ske utan alltför lång tidsutdräkt. I likhet med direktionen för
Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund understryker styrelsen slutligen
angelägenheten av att vissa nybyggnader samt om- och tillbyggnader
kommer till stånd.
Länsstyrelsen i Malmö förordar alternativet »Befintliga lärosäten» men
ifrågasätter beträffande omfördelningen av de kliniska utbildningsplatserna
om icke — trots härav föranledda ökade kostnader — platsantalet för
universitetets i Lund vidkommande borde utökas till 105 med anlitande
jämväl av de Malmö stad tillhöriga kliniker, som ännu icke tagits i anspråk
för undervisning. Länsstyrelsen ifrågasätter ävenledes om icke en
kompletterande undersökning bör vidtagas för utrönande av, huruvida
tekniska och ekonomiska möjligheter är tillfinnandes för genomförande av
en snabb utökning av undervisningsresurserna i Lund.
Göteborgs sjukhusdirektion anser den av utredningen förordade utökningen
av antalet utbildningsplatser i Göteborg till 100 möjlig under förutsättning
bland annat, att vissa lokalutrymmen tillskapas samt att vissa
förstärkningar i fråga om personal, materiel och utrustning kommer till
stånd. Direktionen uttalar även önskemål om en översyn av 1948 års avtal
mellan staten och staden angående anordnande av en medicinsk högskola
i Göteborg. Vidare understryker direktionen den rådande läkarbristen och
uttalar, att den i betänkandet framlagda prognosen fram till år 1965 anger
ett absolut minimum. Det finns enligt direktionens åsikt med säkerhet ett
stort latent läkarbehov, som endast i mindre omfattning torde sammanhänga
med utav nuvarande byggnads- och kreditrestriktioner föranledda
svårigheter att utbygga den slutna vården och även den öppna vården. En
omprövning av läkarbehovet fram till år 1970 torde snarast böra vidtagas,
varjämte en prognos för läkarbehovet under 1970-talet bör göras med hänsyn
till bland annat angelägenheten av att i tid få till stånd en erforderlig
utbyggnad av den medicinska utbildningen i landet, därest en sådan prognos
skulle visa behov härav. Man torde nämligen enligt direktionens uppfattning
kunna räkna med att en ökning av utbildningskapaciteten ej kan
tillgodoses vid befintliga läroanstalter utan nödvändiggör anordnandet sa
snart ske kan av ytterligare en medicinsk läroanstalt.
Länsstyrelsen i Göteborg biträder och understryker vad Göteborgs sjukhusdirektion
anfört rörande läkarbehovet och prognosställande beträffande
detsamma.
Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala har inskränkt sig till att
beröra förutsättningarna för en utökning av antalet propedeutiska och
kliniska utbildningsplatser vid sjukhuset till 80. Därvid understryker direktionen
vikten av att det till följd härav uppkommande lokal- och personalbehovet
i tillfredsställande omfattning tillgodoses. Direktionen förklarar
sig vidare inse, att en ökad och intensifierad undervisning vid akademiska.
sjukhuset kan vara förenad med olägenheter för sjukvården,
framförallt genom att patienterna mera utnyttjas i undervisningen. Det har
emellertid framgått, framhåller direktionen, att man avser att öka den
polikliniska undervisningen, vilket skulle komma att beröra eu mycket stor
grupp av patienter, som hittills i allmänhet inte i särskilt stor omfattning
tagits i anspråk för undervisningen. I den undervisning, som berör de inne
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
liggande patienterna skulle flera läkare komma att deltaga. Detta möjliggör,
att kandidaterna uppdelas på mindre grupper, vilket i sin tur kommer
att göra undervisningen mindre besvärande för patienterna.
JJppscda läns landstings förvaltningsutskott har icke funnit anledning
yttra sig över alternativet »Norrland». Vad beträffar alternativet »Befintliga
lärosäten» ingår utskottet på detsamma endast i den mån det berör
Uppsala. Utskottet ifrågasätter lämpligheten och önskvärdheten av ett
ökat antal medicine studerande i Uppsala, då det knappa patientunderlaget,
vilket huvudsakligen utgöres av invånare från Uppsala län, måhända i
alltför stor omfattning måste utnyttjas för undervisning och demonstration.
Utskottet förutsätter, att undervisningen ordnas så, att berättigad
hänsyn tages till patienterna.
Länsstyrelsen i Uppsala ansluter sig till det av utredningen förordade
alternativet »Befintliga lärosäten». Såsom skäl härför åberopas, att detta
alternativ ur både kostnads- och utbildningssynpunkt ställer sig fördelaktigare.
Vidare anför länsstyrelsen, att det med en till visshet gränsande
sannolikhet kan antagas att ett genomförande av Norrlandsalternativet
inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att ställa statsmakterna inför
krav på undervisningens utbyggande i Norrland till allt större fullständighet.
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig till det
av utredningen förordade alternativet »Befintliga lärosäten». För den händelse
att en förläggning av medicinsk utbildning till Norrland skulle komma
i fråga förordar utskottet Sundsvall såsom förläggningsort, vare sig det
gäller eu fullständig eller en enbart klinisk utbildningsanstalt. Utskottet
förklarar sig dela utredningens åsikter såväl i fråga om det framtida läkarbehovet
som beträffande nackdelarna med en ofullständig läroanstalt. Även
i vad angår behovet av utbyggda sjukhus instämmer utskottet helt med
utredningen. Utskottet anser sålunda att en fullt utbyggd läroanstalt i
Norrland skulle innebära eu avsevärd förstärkning av sjukvården. Samtidigt
framhåller utskottet, att det ur sjuk vårdssynpunkt måste inge allvarliga
betänkligheter om en sådan läroanstalt skulle förläggas till sådan ort
att ett flertal norrländska landsting därigenom skulle förhindras att utbygga
specialistvården på ett sätt, som ur sjukvårdssvnpunkt kan anses
rationellt med hänsyn till den samlade norrländska befolkningens berättigade
anspråk på en differentierad sjukvård. Norrland är, påpekar utskottet,
ingalunda någon hel och odelbar enhet. Om man bortser från länsgränserna,
torde man med hänsyn till befolkningsmässig och industriell
utveckling kunna utskilja otc övre Norrland med tyngdpunkten förlagd till
Norrbottens industriområden och med sitt sjukvårdscentrum i Boden samt
ett nedre Norrland med tyngdpunkten i Sundsvallsområdet och med lasarettet
i Sundsvall såsom ett centrum för sjukvården. Den industriella utvecklingen
inom Norrland pekar mot att nämnda tyngdpunkter ytterligare
kommer att accentueras. Det synes därför utskottet rationellt ur alla synpunkter,
att man tar hänsyn härtill då det gäller att bedöma till vilken ort
eller vilka orter man skall förlägga sådan specialsjukvård för vilken ett
landstingsområde icke har tillräckligt befolkningsunderlag. Utskottet uttalar
såsom sin bestämda uppfattning, att en förläggning till Umeå av ett
undervisningssjukhus skulle komma att betjäna sjukvården i Norrland
mindre väl än om man finge utbygga sjukvårdsenheterna i Boden respektive
Sundsvall. Om man i första hand tar hänsyn till allmänhetens krav på
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957 31
god sjukvård och anser, att detta bäst betjänas av ett centrum i nedre
Norrland och ett i övre Norrland och i andra hand till frågan om att till
något av dessa centra förlägga ett undervisningssjukhus, synes det utskottet
följdriktigt, att man då måste tänka sig Sundsvall som bästa förläggningsort.
Eu reservant i förvaltningsutskottet, riksdagsmannen 11. Kärrlander förordar,
att en medicinsk läroanstalt upprättas i Norrland med Sundsvall
såsom förläggningsort. De argument, som anförts mot alternativ »Norrland»
torde enligt reservantens åsikt snarare utgöra motiv för detsamma.
Ett ytterligare skäl för alternativet i fråga är — framhåller reservanten ■—
att, när det befinnes nödvändigt att öka de totala utbildningsresurserna,
detta blir avsevärt lättare att åstadkomma, om anordningar för medicinsk
utbildning kommer till stånd på ytterligare en plats utanför de nuvarande
lärosätena. Vad förläggningsorten beträffar bör denna enligt reservantens
mening bli Sundsvall, som ur alla synpunkter är den mest lämpliga och har
det centralaste läget.
Länsstyrelsen i Härnösand finner de av utredningen anförda skälen för
avvisandet av alternativet »Norrland» icke bärande. Det är enligt länsstyrelsens
uppfattning icke realistiskt att betrakta föreliggande fråga om
ökade utbildningsmöjligheter för läkare isolerad för sig. För att få rätta
proportioner på skäl och motskäl måste man se denna fråga som en del av
det stora problemet hur ökade möjligheter till högre utbildning i framtiden
skall kunna beredas de ständigt växande årskullarna av studenter. Att de
nuvarande universiteten och högskolorna i längden icke lämpligen kan taga
emot hela det studentantal, som i samhällets intresse bör vidareutbildas,
torde vara uppenbart. Nya högskolor och universitet bör självfallet av
praktiska skäl såvitt möjligt byggas upp i etapper. Behovet av dubbleringav
lärostolar och utbyggnad av institutioner torde göra sig successivt gällande
allt eftersom studentantalet ökar. Det kan enligt länsstyrelsens åsikt
i ett sammanhang som detta icke finnas anledning att tveka om vägen även
om det slutliga målet — en fullständig medicinsk fakultet vid ett fullständigt
norrländskt universitet — icke är dagsaktuellt. Länsstyrelsen kan icke ansluta
sig till vare sig utredningens eller reservanten Lundgrens förslag.
Länsstyrelsen tänker sig närmast två akademiska läroanstalter i Norrland,
den ena för övre Norrland och den andra för nedre Norrland. Ett försök
till en gemensam lösning av övre Norrlands och nedre Norrlands högskolefrågor
anser länsstyrelsen icke kunna bli annat än ett provisorium. En planering
på lång sikt måste ta hänsyn till den föreliggande dualismen, vilken
vore ofrånkomlig på grund av oföränderliga geografiska förhållanden. Man
måste som slutmål enligt länsstyrelsens mening sikta på en dubblering
icke endast av högskolor utan jämväl av åtskilliga andra institutioner. Vad
beträffar det nu aktuella behovet av ytterligare medicinska utbildningsplatser,
anför länsstyrelsen vidare, torde när det gäller lokaliseringen inom
Norrland på lång sikt sett alla skäl tala för och inga skiil tala mot Sundsvall.
T fråga om tidpunkten för läkarutbildningens överflyttning till Sundsvall
förordar länsstyrelsen, att början sker hösten 1958 med den kliniska
utbildningen för den årskurs, som dä fullgjort sin propedeutiska utbildning.
Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott förordar, att eu medicinsk
läroanstalt upprättas i Norrland med förläggning antingen till Emea eller
Sundsvall. De i betänkandet angivna skälen mot alternativet »Norrland»
32
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
synes utskottet ha givits överdrivna dimensioner. Utredningens bedömningutvisade,
att läkarbrist i första hand går ut över Norrland. Den nuvarande
bristen är, framhåller utskottet vidare, en följd av tidigare felbedömning
och underskattning av behovet. Det är därför enligt utskottet nödvändigt,
att nya prognoser uppgöres med några års mellanrum och att intagningen
avpassas efter dessa prognoser. De medicinska högskolorna måste då ha en
betydande elasticitet och kunna ta emot årskullar av månhända starkt
växlande storlek. Det måste undvikas, att man ånyo kommer i ett sådant
läge som nu, då bristen ej kunnat avhjälpas ens med hjälp av ett stort antal
utländska läkare. I nuvarande situation är en fortsatt import av utländska
läkare nödvändig, men tendensen t. ex. att allt fler provinsialläkartjänster
tillsättes med utlänningar är ej tilltalande. Vid åtskilliga sinnessjukhus torde
redan nu de flesta läkarna vara utlänningar och man kan emotse, att de
om några år skall vara i majoritet bland Norrlands provinsialläkare. Läkarbristen
är för övrigt nu så stor, påpekar utskottet, att även de utländska
läkarna ratar ett flertal norrlandsdistrikt, som därför står obesatta. Ingen
vet emellertid vad nästa prognos kan visa, och om då ökat antal intagningar
skulle bli erforderligt, måste Norrlandsalternativet vara bättre även om
det blir kostsammare. Även andra skäl talar enligt utskottet för att just
Norrland skulle få en klinisk utbildningsanstalt. Norrland är över huvud
taget missgynnat i fråga om högre utbildning, och det synes skäligt, att
ungdomen där beredes möjlighet att få sådan närmare hemorten än vad nu
är fallet. Vad förläggningsorten beträffar synes utskottet Boden kunna avföras
från diskussionen på grund av sitt avlägsna läge. Valet torde enligt
utskottets åsikt böra stå mellan Umeå och Sundsvall. Vilken plats man än
stannar för, torde man i enlighet med utredningen tills vidare böra planlägga
en medicinsk högskola avsedd endast för klinisk utbildning. Man bör
enligt utskottets mening dock sikta på att även den propedeutiska undervisningen
skall förläggas dit snarast möjligt. Frågan om teoretiska institutioner
torde böra ställas på framtiden.
En reservant i förvaltningsutskottet, riksdagsman O. Pålsson förordar,
att en medicinsk läroanstalt upprättas i Norrland med Sundsvall såsom
förläggningsort. Enligt reservanten har denna stad otvivelaktigt ett
för hela Norrland centralare läge än Umeå. Sundsvall utgjorde därjämte
centrum för Norrlands folkrikaste område.
Länsstyrelsen i Östersund finner att alternativet »Befintliga lärosäten»
icke är lämpligt och förordar, att en medicinsk läroanstalt upprättas i
Norrland. Länsstyrelsen avser därvid närmast en klinisk utbildningsanstalt,
men förläggning dit jämväl av den propedeutiska utbildningen bör
enligt länsstyrelsens åsikt vara riktpunkten för den fortsatta utredning i
ärendet, som torde bli behövlig. Vad beträffar förläggningsort anser länsstyrelsen,
att Boden av geografiska skäl icke kan godtagas. Valet bör därför
enligt länsstyrelsens mening stå mellan Sundsvall och Umeå. Innan
slutlig ståndpunkt till förmån för den ena eller den andra av dessa städer
kan tagas, är enligt länsstyrelsens åsikt närmare utredning än den nu föreliggande
erforderlig. Länsstyrelsen förordar, att dylik utredning utan dröjsmål
verkställes. Sannolikheten för att läkarbehovet i framtiden blir än
större än under tiden fram till 1970-talet samt önskvärdheten av att då ha
tillgång till relativt lättillgängliga utbildningsplatser vid befintliga lärosäten
talar enligt länssstyrelsens uppfattning för att man nu bör inrätta
en ny läroanstalt för i första hand klinisk utbildning och med en årlig in
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
tagning av 40 elever. Enligt länsstyrelsens bestämda mening skulle en förläggning
till Norrland av en medicinsk undervisningsanstalt lämna ett
verksamt bidrag till avhjälpande av läkarbristen i Norrland. Genom en
sådan åtgärd skulle sjukvården i Norrland utbyggas och rekryteringen av
läkare underlättas. Länsstyrelsen hyser också den uppfattningen, att norrlänningarna
gärna skulle utnyttja möjligheterna till utbildning vid en
medicinsk läroanstalt i Norrland. En sådan anstalt skulle ur allmän kulturpolitisk
synpunkt för visso verka stimulerande och vara av stor betydelse
för de i denna landsdel arbetande läkarna. Länsstyrelsen kan inte finna
annat än att utredningen betydligt överdrivit olägenheterna av att till
Norrland förlägga en medicinsk läroanstalt. Det kan visserligen icke bestridas,
att en del initialsvårigheter måhända kommer att uppstå vid lärarrekryteringen,
men dessa svårigheter torde icke bestå under någon längre
tid. Erfarenheterna från den till Umeå nyligen förlagda praktiska tandläkarutbildningen
pekar också i denna riktning. Några svårigheter att för
denna utbildning förvärva vetenskapligt kvalificerade lärare har nämligen
icke förefunnits. Vad utredningen i övrigt anfört om utbildningens kvalitet
och utredningens synpunkter på den medicinska forskningen kan enligt
länsstyrelsen icke frånkännas viss betydelse, men skall dessa omständigheter
anses vara av sådan vikt, som utredningen gjort gällande, skulle man
över huvud taget aldrig kunna tänka sig att till Norrland förlägga någon
högre utbildningsanstalt.
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig till utredningsreservanten
Lundgrens förslag och förordar således, att en medicinsk
läroanstalt upprättas i Umeå, avsedd för utbildningen efter medicine kandidatexamen
och beräknad för ett elevantal av 40 per år. Utskottet upplyser,
att Västerbottens läns landsting är villigt att träffa överenskommelse
med staten om upplåtelse av Umeå lasarett för klinisk utbildning av
medicine studerande på i huvudsak samma villkor som överenskommits
enligt 1948 års avtal mellan staten och Göteborgs stad om Sahlgrenska
sjukhusets upplåtelse för motsvarande ändamål. Undervisningen skulle i
lokalhänseende kunna sammanfogas med sjukvården på ändamålsenligaste
sätt. De påbörjade nybyggnaderna — kostnadsberäknade till cirka
20 miljoner kronor — kan enligt utskottet utan alltför stora merkostnader
utformas speciellt med hänsyn till undervisningens och forskningens behov.
Det kommer utan tvivel att bli avsevärt dyrare att senare bygga om och
komplettera befintliga byggnader, så att de kan apteras för undervisningsoeh
forskningsändamål. Om Emea lasarett blir universitetssjukhus, skulle
statens utgifter för driften bli betydligt lägre än motsvarande kostnader
vid undervisningssjukhusen i Stockholm och Uppsala, under förutsättning
att samma grunder som i Göteborgsavtalet tillämpades.
Mot bakgrunden av den aktuella och besvärande läkarbristen framstar
det för utskottet som ett starkt önskemål, att läkartillgången smidigare än
hittills varit fallet kan anpassas efter behovet. Vid ett realistiskt bedömande
av ifrågavarande problem anser utskottet därför, att man redan nu
bör räkna med att upprättandet av ett nytt medicinskt lärosäte kan bli
en tvingande nödvändighet inom ej alltför avlägsen tid. Enligt utskottets
mening synes det välbetänkt att taga detta steg nu, icke minst med hänsyn
till de gynnsamma betingelser, som föreligger för anordnande av medicinskakademisk
utbildning i Umeå. Enligt utskottets mening kan en utökning
av kapaciteten vid de medicinska liirosiitena i södra och mellersta Sverige
3 — Ii ihan g till riksdagens protokoll 1057. I sand. AV Öl
34
Kungl. May.ts proposition nr Öl år 1957
icke lösa de svåra problem, som läkarbristen skapar i övre Norrland. Härför
torde erfordras ett akademiskt lärosäte i denna landsdel. Om en medicinsk
högskola upprättas i Norrland, torde man kunna räkna med att den
kommer att omfatta ett stort antal studerande, som redan från barndomen
är förtrogna med den norrländska miljön. Studerande från övriga delar av
landet, vilka skulle få sin utbildning vid en dylik högskola, skulle härigenom
lära känna Norrlands speciella problem, dess utvecklingsmöjligheter
och särart. Detta skulle skapa avsevärt förbättrade möjligheter att rekrytera
läkartjänsterna i Norrland. Betydelsen av en medicinsk läroanstalt
som samlingspunkt för den norrländska läkarkåren är enligt utskottet
uppenbar. Där skulle erforderliga vetenskapliga och kollegiala kontakter
kunna skapas, fortbildningskurser organiseras m. in. Där komme vidare
att finnas tillgängligt ett medicinskt bibliotek av största värde. En medicinsk
utbildningsanstalt skulle säkerställa tillgången till kvalificerade specialister
inom alla väsentliga områden av medicinen. Tillgången till viss
specialutrustning och särskilt kvalificerade läkarkrafter, som genom forskningen
och undervisningen tillförts de nuvarande undervisningssjukhusen,
har givit dessa sjukhus en speciell och viktig funktion för sjukvården inom
de områden av landet, dit sjukhusen förlagts. Till dessa sjukhus har den mest
kvalificerade specialistvården naturligt kommit att knytas. Avsaknaden av
ett dylikt medicinskt forsknings- och undervisningscentrum är enligt utskottet
särskilt olägligt för sjukvården i övre Norrland på grund av de
stora avstånden och de långa, tidskrävande resorna för patienterna till
undervisningssjukhusen i andra delar av landet. För södra delarna av Norrland
är dessa olägenheter måhända icke lika påtagliga, enär man därifrån
utan alltför långa resor kan repliera på Uppsala och Stockholm. Men för
övre Norrland är olägenheterna desto större. Utskottet understryker särskilt,
att tillskapandet av ett medicinskt forsknings- och undervisningscentrum
i övre Norrland därför framstår även såsom en sjukvårdsangelägenhet
av första ordningen, något som i förevarande sammanhang måste
tillmätas en mycket väsentlig betydelse.
Rekryteringen till universitet och högskolor har visat sig i icke obetydlig
utsträckning vara territoriellt bunden. För den norrländska ungdomen
skulle det bli av stor, icke minst ekonomisk betydelse att erhålla högskoleutbildning
i Norrland. Enligt föreliggande beräkningar kan antalet universitets-
och högskolestuderande förväntas stiga från icke fullt 23 000
till 40 000 år 1965. Universiteten och högskolorna måste alltså på tio år
ges en fördubblad utbildningskapacitet. Av denna anledning är det enligt
utskottet föga eftersträvansvärt att låta de nu förefintliga universiteten
och högskolorna svälla ut till läroanstalter av den storleksordning, som den
sålunda beräknade studenttillströmningen kan förutses medföra. Högskolor
av sådan storleksordning måste bli administrativt ohanterliga, skapa en
föga lämplig studiemiljö, medföra besvärande institutions- och bostadsproblem
samt verka förryckande på läroanstalternas akademiska karaktär
över huvud taget. Enligt utskottets mening synes tiden därför vara mogen
för att i viss mån sprida den akademiska undervisningen och forskningen
inom vårt land i stället för att vidtaga åtgärder för utvidgande av den
nuvarande universitets- och högskoleorganisationen i eu utsträckning, mot
vilken allvarliga och berättigade invändningar torde kunna resas.
Länsstyrelsen i Umeå ansluter sig till utredningsreservanten Lundgren.
Länsstyrelsen anser bristen på läkare i landet vara så stor, att behov före
-
35
Kuiigl. May.ts proposition nr Öl år 1057
ligger av en helt ny medicinsk högskola. Med hänsyn till svårigheterna att
rekrytera läkare till Norrland bör denna förläggas dit. Den omständigheten,
att vissa startsvårigheter kan uppkomma vid öppnandet av en ny akademisk
utbildning får ej tillmätas avgörande bet3Tdelse. Gjorde man det, skulle
man näppeligen någonsin kunna få till stånd en ny högskola. I fråga om det
framtida läkarbehovet framhåller länsstyrelsen som sin mening, att alla
kända fakta och de antaganden, som med större sannolikhet kan göras,
talar för att läkarutbildningsutredningens beräkningar av läkarbehovet
är för låga. Det synes icke värdigt vårt land att då det gäller behovet av
läkare alltfort behöva hänföras till de underutvecklade kinderna med import
av läkare från nästan alla länder i Europa.
Bodens stad avstyrker det av utredningen förordade alternativet »Befintliga
lärosäten» och hemställer, att beslut fattas om upprättande av en helt
ny medicinsk högskola i Norrland, förlagd till Boden. Staden är villig att
påtaga sig de anordningar och kostnader, som rimligtvis kan förutsättas
åvila en kommun för erhållande av en högre läroanstalt. Statsmakternas
beslut att förlägga tandläkarutbildning till Umeå innebär enligt stadens
åsikt icke, att även andra till Norrland lokaliserade högskolor skall förläggas
till Umeå. Ur specifik norrländsk synpunkt är det icke till gagn för
Norrland att all högre undervisning förlägges till en ort. Ur olika synpunkter
— främst ur sjukvårds- och kommunikationssynpunkter — är enligt
stadens mening Boden att föredraga framför Umeå såsom förläggningsort.
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anser, att till Norrland
kan och bör förläggas en anstalt för klinisk utbildning av blivande läkare,
relativt snart omfattande också den propedeutiska utbildningen och framdeles
utbyggd till en fullständig medicinsk högskola. Som förläggningsort
ser utskottet helst Boden. För en sådan förläggning har enligt utskottets
uppfattning bärande skäl anförts. Utskottet anser sig emellertid icke böra
nu bestämt yrka härpå, då lokala önskemål icke bör få skymma eller
hindra det här föreliggande primära gemensamma norrlandsintresset.
Länsstyrelsen i Luleå uttalar sig för att cn ny utbildningsanstalt upprättas
i Norrland. Frågan om anstaltens förläggning inom Norrland bör
enligt länsstyrelsens mening göras till föremal för ytterligare utredning.
Detsamma gäller frågan om skillnaden mellan kostnaderna för en utbildning,
förlagd till befintliga lärosäten, och en ny utbildningsanstalt. Enligt
länsstyrelsens mening är den av utredningen använda prognosen beträffande
det framtida läkarbehovet högst sannolikt i underkant. Det finns anledning
antaga, att behovet av läkare år 1965 snarare kommer att bli 10 000
i stället för 8 500. Länsstyrelsen vågar därför med bestämdhet hävda, att
man utan risk för att överdimensionera den medicinska utbildningen kan
och bör räkna med ytterligare en medicinsk högskola, förlagd till Norrland.
Även om utbildningskapaciteten icke skulle behöva ytterligare ökas, kan
det enligt länsstyrelsens mening med fog ifrågasättas om det verkligen är
tillrådligt att på''sätt utredningen föreslagit till bristningsgränsen pressa de
nuvarande lärosiitenas resurser. Vad härefter gäller de skäl, som av utredningen
anförts mot Norrlandsaltemativct, anser sig länsstyrelsen böra
understryka och ytterligare utveckla vad utredningsreservanten Lundgren
yttrat vid sitl bemötande av desamma. Länsstyrelsen betonar därvid bland
annat, att det icke torde vara. på något säl t märkligt, om de av utredningen
redovisade övergångssvårigheterna kommer att ge sig tillkänna, när
eu medicinsk utbildning påbörjas i Norrland. Sådana uppstod även, när
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
den medicinska utbildningen på sin tid startades vid Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg. Detta kommer alltid att bli fallet, när en ny högskola —
oavsett utbildningsändamålet och placeringen — skall börja sin verksamhet.
Om sådana svårigheter skulle anses vara avgörande hinder, skulle en
ny utbildningsanstalt numera aldrig kunna komma till stånd, utan allt
skulle förbli vid det gamla.
Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket finner övervägande
skäl tala för det av utredningsreservanten Lundgren framlagda
förslaget.
I fråga om framtida läkartillgång och läkarbehov förklarar kommittén,
att det torde vara osäkert, om läkarbristen under de förutsättningar, som
arbetskraftsutredningen utgått från (ett årligt studentintag av 408 och
ingen ytterligare invandring av läkare från andra länder), kommer att vara
hävd ens år 1970. Kommittén erinrar om att läkarkårens storlek — delvis
tack vare immigration — ökat från bortåt 3 300 år 1940 till över 5 400 år
1954 eller med 150 å 160 per år utan att den subjektiva förnimmelsen av
brist avtagit i styrka. Tvärtom har det under loppet av denna period blivit
mer allmänt erkänt än tidigare, att läkarbrist föreligger. Även om under
angivna förutsättningar den genomsnittliga ökningen under perioden 1954
—1970 blir något större per år (drygt 210) ter det sig enligt kommittén
redan mot bakgrunden av denna erfarenhet i alla händelser ovisst huruvida
bristen mot slutet av perioden kommer att vara helt undanröjd. Kommittén
anser sig i varje fall veta att efterfrågan på hälso- och sjukvårdens
tjänster och därmed på läkararbetskraft sedan länge undergått och fortfarande
undergår en synnerligen kraftig och snabb expansion, betingad
av en råd faktorer, vilka fortsätter att verka och vilka åtminstone ännu så
länge tillsammantaget betyder väsentligt mer än de omständigheter, som
verkar i motsatt riktning. Härtill kommer enligt kommittén, att man icke
får förbise att en stor del av en framtida efterfrågestegring kan komma från
områden, som hittills är mindre utvecklade och där man följaktligen har
svårt att göra sig en klar bild av de behov, som framdeles kan göra sig
gällande.
Kommittén framhåller, att den för närvarande är sysselsatt med att utarbeta
förslag om effektiverad organisation och andra förbättringar dels
inom tjänsteläkarorganisationen och dels inom mentalsjukvården. Dessa
förslag åsyftar ett bättre utnyttjande av den knappa och dyrbara läkararbet
skraften genom förstärkning av läkarnas personella och materiella
hjälpresurser. Just läkarbristen gör en sådan rationalisering desto mera
nödvändig. Emellertid måste även en rationaliserad organisation kunna i
tillräcklig omfattning bemannas. Ur vissa synpunkter kan det rent av sägas
att ju mer som offras på att ställa olika slag av hjälpresurser till läkarnas
förfogande, desto mer angeläget ter det sig, att det också finns det antal
läkare, som organisationen kräver. Opåräknade vakanser är inte bara
skadliga för de människor som behöver vård. När hjälpanordningarna blir
utbyggda, framstår de också såsom dyrbara för skattebetalarna.
Det går enligt kommittén sålunda inte att komma förbi, att läkarbristen
representerar en utomordentligt allvarlig svaghet i hela vår hälso- och sjukvårdsorganisation.
Av sifferuppgifter för åtskilliga länder, som anförts av
utredningen, torde framgå att Sverige, om man bortser från Finland, har
den lägsta läkartätheten bland 21 ekonomiskt utvecklade länder. Mera fullständiga
uppgifter, som publicerats av Världshälsoorganisationen, visar
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
enligt kommittén, att 25 av 38 länder har högre läkartäthet än Sverige.
Till denna grupp hör alla europeiska länder utom Finland, Polen, Jugoslavien,
Bulgarien och Portugal. (Beträffande Rumänien och Albanien saknas
uppgifter.) Utanför Europa har USA, Ivanada, Australien, Nya Zeeland,
Japan och Uruguay likaledes högre läkartäthet än Sverige, medan motsatsen
gäller om sådana länder som Indien, Pakistan, Mexiko, Chile, Brasilien
in. fl. Sådana uppgifter är givetvis icke helt jämförbara. Mellan olika länder
föreligger skillnader bland annat i fråga om de medräknade läkarnas
kvalifikationer. Den svenska läkarkompetensen torde, internationellt sett,
vara förhållandevis hög. De svenska läkarna har vidare god hjälp av bland
annat kvalificerade sjuksköterskor, som är kapabla att sköta flera arbetsuppgifter,
vilka i många andra länder till stor del ankommer på läkare.
Läkarbristen, i förening med den snabba stegringen i efterfrågan på
kurativ sjukhusvård, medverkar enligt kommittén starkt till svårigheterna
att — på ett sätt som motsvarar föreliggande trängande behov — bygga
ut bland annat mentalsjukvården, omgivningshygienen, andra former av
förebyggande vård samt öppen vård utanför sjukhus. Som framgår av utredningens
betänkande måste detta hinder för utvecklingen bli ännu mer
svåröverkomligt i den mån som arbetstidsbegränsning genomföres även
för läkare. Ett stort antal läkare är för övrigt till den grad arbetstyngda,
att en viss arbetstidsbegränsning i detta fall måste framstå såsom synnerligen
angelägen. Ingen hänsyn till denna faktor har tagits i arbetskraftsutredningens
beräkningar.
Kommittén erinrar också om att behovsprognoser, som hittills utförts
och som i efterhand kunnat jämföras med den faktiska utvecklingen, visat
sig ligga för lågt. Det gäller även om man bortser från uppskattningar, som
framlades på 1930-talet, då man hade särskilt svårt att bedöma den expansion
som förestod. Sålunda slutade 1938 års läkarutbildningssakkunnigas
kalkyl (SOU 1945: 5G) på att det år 1960 skulle finnas 5 600 läkare och
att ökningen till denna nivå skulle motsvara det närmaste utvidgningsbehovet.
I själva verket har detta läkarantal redan nu uppnåtts och läkarbristen
kvarstår. I medicinalstyrelsens öppna-vårdsutredning (SOU 1948:14)
beräknades läkarbehovet 1960 till 7 200 yrkesverksamma läkare. Denna senare
siffra har ännu inte kunnat jämföras med någon faktisk erfarenhet,
men i belysning av de data, som anföres i arbetskraftsutredningens betänkande,
ter det sig osäkert, om ens den ger fullt uttryck för behovet vid den
angivna tidpunkten. Uppskattningar av detta slag är uppenbarligen alltid
vanskliga. Nya prognoser borde därför utföras med jämna mellanrum.
Svårigheten i beräkningsuppgiften har föranlett kommittén att icke uttrycka
någon bestämd uppfattning i frågan i vad mån den för år 1970
beräknade läkartillgången kommer att vara tillräcklig eller ej. Om den —
trots det anförda — skulle komma att fullt motsvara behovet, återstår
emellertid enligt kommittén frågan, varför den ytterligare väntetiden skall
behöva vara så lång som 13 år. Inom loppet av denna period kommer (4!
stort antal människor, som är eller blir i behov av vård, att avlida — och
för övrigt i några fall tidigare iin som behövt förekomma om vårdresurserna
varit bättre. Kommittén anser angeläget alt den nyss angivna väntetiden
förkortas. Endast två slags åtgärder kan enligt kommittén härvidlag
komma i fråga: antingen en tillfällig och snart genomförd ytterligare ökning
av sludentintaget vid de medicinska fakulteterna och högskolorna
eller ytterligare immigration av utländska liikare, som bär erhåller viss
»8
Kungl. Maj.ts proposition nr 91 år 1957
medicinsk kompletteringsutbildning, språkutbildning och utbildning i mcdicinalförfattningar
och svensk medicinalförvaltning eller en kombination
av båda dessa slag av åtgärder. Beträffande dessa alternativ anser sig kommittén
endast böra framhålla, att en fortsatt immigration är den av de två
metoderna, som ger de snabbaste resultaten. Det synes därför ofrånkomligt,
att den utnyttjas. Men det finns enligt kommittén ändå anledning att allvarligt
överväga en kombination med den andra metoden. Ty det synes
kommittén önskvärt att den ojämförligt större delen av läkararbetet utlores
av läkare, som erhållit sin utbildning i Sverige. Detta önskemål avser
inte bara hälso- och sjukvården i dess helhet utan såvitt möjligt varje
landsdel och vårdområde. Kommittén understryker, att läkarbristen i
Norrland är särskilt utpräglad. Antalet läkare per 10 000 invånare är där
40 procent lägre än i landet i dess helhet. Privatpraktiker finns endast på
ett fåtal platser och i mycket obetydligt antal. Antalet sjukhusläkarbefattningar
är något mindre i förhållande till invånarantalet än för landet i
övrigt och tages dessutom hänsyn till vakanserna blir skillnaden större.
Antalet provinsialläkare är — om man tar hänsyn till vakanserna — icke
större i förhållande till folkmängden på landsbygden än i landets övriga
delar. Svårigheterna att rekrytera läkartjänsterna på ett kvantitativt och
kvalitativt tillfredsställande sätt är vida större i Norrland än annorstädes.
De är dessutom växande. De långa avstånden skapar ytterligare hinder för
sjukvården. Härtill kommer önskvärdheten av tillräckliga resurser för att
komma tillrätta med Norrlands speciella hälsovårdsproblem, i vad avser
exempelvis vissa bristsjukdomar, vissa hereditära sjukdomar samt tuberkulos.
Förutsättningen för att läkarbehovet i Norrland skall bli tillgodosett
är enligt kommittén i första hand, att den totala läkartillgången i landet
blir tillfredsställande. Men dessutom erfordras speciella åtgärder för Norrlands
del.
Efter företagen jämförelse mellan utredningsalternativen har kommittén
kommit till den uppfattningen att ett realiserande av alternativ »Befintliga
lärosäten» skulle medföra att utbildningskapaciteten vid ifrågavarande
lärosäten blir pressad på ett sätt som icke är lämpligt. Detta synes
kommittén än allvarligare mot bakgrunden av kommitténs antaganden rörande
det framtida läkarbehovet. Det går lättare än eljest, framhåller kommittén
vidare, att om så befinnes erforderligt öka de totala utbildningsresurserna
utöver vad som hittills planerats, om anordningar för medicinsk
utbildning börjat komma till stånd på ytterligare en plats. Av dessa skäl ter
det sig redan ur allmän rikssynpunkt angeläget, att en del av den kliniska
utbildningen förläggs till Norrland. Inte ens i en mera avlägsen
framtid behöver det befaras att den totala utbildningskapaciteten härmed
skulle bli för stor. Tv även om det framdeles skulle befinnas lämpligt att
åter minska det totala intaget av studenter vid medicinska fakulteter och
högskolor, betyder det inte att något egentligt överskott av utbildningskapacitet
uppstår. Det är i stället en fördel att undervisningen kan inriktas
på mindre grupper av studenter.
Kommittén tror inte, att den särskilt utpräglade läkarbristen i Norrland
kan hävas enbart därigenom, att en mindre andel av medicinarna får sin
kliniska utbildning förlagd till en norrlandsstad. För det ändamålet erfordras
enligt kommittén en hel rad åtgärder, som tillsammantaget kan medföra
en trängande nödvändig förbättring i förhållandena för Norrlands del.
Men i en sådan kombination av erforderliga åtgärder borde som ett av de
39
Kungl. May.ts proposition nr Öl år 1957
viktigare leden ingå en till Norrland förlagd medicinsk utbildning. Även
om man måste räkna med att flera av de i Norrland utbildade läkarna
kommer att slå sig ned söderut, kan det ändå inte vara utan vikt, att en
del av medicinarna under sin utbildning har kontakt med norrlandsmiljön.
Under åren 1951—55 har antalet studenter från de fyra nordligaste länen,
vilka börjat vid de medicinska högskolorna och fakulteterna, varit 40 procent
lägre än som svarar mot dessa läns andel i hela landets befolkningstal.
Över huvud taget har en akademisk utbildning på flera sätt en positiv
betydelse för utvecklingen i en landsdel, vilken visserligen är omöjlig att
mäta men som ändå måste vara avsevärd. Om en sådan undervisning får
komma till stånd och får vidare utvecklas i Norrland, bör det bland annat
kunna medverka till att till Norrland dragés flera ledande krafter inom
medicinen och till att norrlandsläkarnas känsla av isolering motverkas.
Tillkomsten av en medicinsk undervisningsanstalt innebär även garantier
för utvecklingen av ett undervisningssjukhus med möjligheter att förse
Norrland med den högt specialiserade sjukvård, som nu saknas i denna del
av landet. Norrland behöver ett räjongsjukhus för vissa specialiteter och ett
sådant räjongsjukhus förutsätter en anknytning till högre medicinsk undervisning
och forskning. Det är enligt kommittén inte utan vidare givet, att
alla lärare vid befintliga undervisningsanstalter, av vilka flera torde vara
inriktade på eu starkt specialiserad forskning, i fråga om praktisk undervisningskompetens
alltid skulle vara överlägsna de i regel docentkompetenta
överläkare, som i första hand skulle komma i fråga för en till Norrland
förlagd klinisk undervisning. Ändå anser kommittén det otvivelaktigt
riktigt, att vissa svårigheter av angiven art kan förväntas göra sig gällande
under ett första utvecklingsskede. För en högre medicinsk utbildning, som
i alla avseenden skall vara fullt jämbördig med den som anordnas vid nu
befintliga undervisningsanstalter, kräves att den är förenad med intensiv
forskning. Tillgång till teoretiska institutioner kräves också. Dessa ting får
komma genom en fortsatt successiv utveckling. Det ligger i sakens natur
och bör snarast betecknas som lyckligt, bland annat med hänsyn till
lärarrekryteringen, att en på ny plats förlagd akademisk undervisning på
detta sätt blir gradvis utbyggd. Från denna utgångspunkt ter det sig
föga rimligt att låta hänsynen till speciella startsvårigheter väga alltför
tungt. Att tillmäta sådana argument utslagsgivande betydelse är detsamma
som att säga att någon akademisk undervisning aldrig skall få förläggas
till Norrland — annat än möjligen på det ur ekonomiska och andra synpunkter
olämpliga sättet att en vetenskaplig utbildningsanstalt i alla avseenden
bygges helt färdig på en gång. Fn dylik argumentering vill kommittén
inte godtaga. Enligt kommitténs åsikt bör den till Norrland förlagda
kliniska utbildningen helst relativt snart omfatta också det propedcutiska
året och på grundval härav bör framdeles byggas en fullständig
medicinsk högskola i Norrland. Denna större fråga om eu medicinsk högskola
har visst samband med det ännu mer omfattande problemet om ett
successivt uppbyggt fullständigt norrlandsuniversitet. Om de vidare aspekterna
av detta senare problem vill kommittén inte yttra sig i annan mån än
genom att hänvisa till nödvändigheten att sörja för den mycket betydande
ökning i studentantalet vid universiteten, som kan lörvåntas inom loppet
av det närmaste årtiondet, och till Norrlands allmänna trängande behov
av akademiskt utbildad arbetskraft. Ett par speciella synpunkter anser
sig dock kommittén ha anledning att beröra. En till Norrland förlagd
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
medicinsk undervisning och forskning skulle ha mycket att vinna av ett
samarbete med andra fakulteter. Och ett allmänt centrum i Norrland för
högre undervisning, forskning och kultur skulle på ett ännu mer verksamt
sätt än enbart ett högre medicinskt utbildningscentrum motverka den
känsla av isolering som i hög grad bidrar till att hämma rekryteringen till
den norrländska kåren av läkare och annan medicinalpersonal. Dessutom
bör enligt kommittén, från mera allmänna rikssynpunkter, beaktas, att
den allmänna starka expansion av den akademiska undervisningen som
synes förestå, kan komma att möta svåra hinder om den begränsas till ett
alltför ringa antal platser, där underlaget i fråga om bostäder, utrymmen
för institutionsbyggnader samt arbetskraft för undervisningssjukhus, laboratorier
och andra institutioner av olika slag lätt kan visa sig vara otillräckligt.
Vad slutligen angår kostnaderna för Norrlandsanstaltens uppbyggande
torde dessa enligt kommitténs åsikt få vägas mot de angelägna behov kommittén
här förut berört.
Eu reservant i kommittén, riksdagsman B. von Friesen ansluter sig i stort
sett till utredningen.
Eu annan reservant i kommittén, docent G. Biörck ansluter sig — med
hänsyn till att slutlig bedömning av framtida läkarbehov och läkartillgång
ännu icke verkställts av kommittén — i nuvarande läge till utredningsmajoriteten.
Statens institut för folkhälsan ansluter sig till det av utredningsmajoriteten
förordade alternativet »Befintliga lärosäten» men framhåller, att
flera av de synpunkter, som utredningsreservanten Lundgren anfört till
förmån för upprättande av en medicinsk läroanstalt i Norrland, synes väl
motiverade och värda att beaktas. Frågan härom torde bli aktuell, då det
kanske inom eu mycket nära framtid kommer att behövas ett ganska
väsentligt ökat antal läkare. Med hänsyn härtill förefaller det också mycket
sannolikt, framhåller institutet vidare, att behovet av en ny prognos
kan aktualiseras tidigare än under åren närmast före 1965.
Svenska landstingsförbundet förklarar sig vara övertygat om att det
framtida läkarbehovet icke kan täckas genom de nuvarande utbildningsanstalterna.
Enligt förbundets mening erfordras ytterligare en fullständig
medicinsk högskola. Förbundet anser därför, att det ligger nära till
hands att nu taga första steget till skapandet av en ny högskola. Frågan
om den lämpligaste förläggningsplatsen för en sådan anstalt bör enligt förbundets
mening bli föremål för en snabb utredning. Förbundet framhåller,
att de prognoser, som ligger till grund för utredningens ställningstaganden,
;''ro osäkra och sannolikt icke ger en riktig bild av den kommande efterfrågan
på läkare. Erfarenheten har vidare givit vid handen, att prognoser
— särskilt på hälso- och sjukvårdens område — ofta räknat med ett alltför
snävt behov. Förbundet håller sålunda före, att behovet av läkare i
framtiden kommer att bli icke oväsentligt större än vad som framgår av de
publicerade siffrorna. Det är därför enligt förbundets mening angeläget,
att en ytterligare utökning av antalet medicine studerande snarast möjligt
kommer till stånd.
Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation finner sig nödsakad tillstyrka
det av utredningsmajoriteten förordade alternativet »Befintliga lärosäten».
Samtidigt anser sig delegationen böra framhålla, att vid ett genomförande
av nämnda alternativ, utbildningskapaciteten vid befintliga läro
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
säten måste anses ha tagits i anspråk i alltför stor omfattning än som är
tillfredsställande ur såväl utbildningens som sjukvårdens intresse. Med
hänsyn härtill och till att det beräknade antalet utbildningsplatser enligt
delegationens uppfattning är för lågt anser delegationen behov av ytterligare
en utbildningsanstalt föreligga. På grund härav och med hänsyn till
vad utredningsreservanten Lundgren anfört finner delegationen det angeläget
att anstalter vidtages för att förse Norrland med eu medicinsk högskola.
Vid den tidpunkt en dylik högskola kan vara utbyggd föreligger
enligt delegationens mening säkerligen behov av att taga densamma i anspråk
för att möjliggöra eu utökning av utbildningskapaciteten i fråga om
läkare.
Svenska läkaresällskapet delar utredningens uppfattning i fråga om alternativet
»Norrland». Vad beträffar alternativet »Befintliga lärosäten» finner
läkaresällskapet det av utredningen beräknade antalet propedeutiska
och kliniska utbildningsplatser otillräckligt, då utredningen dels räknat
med för hög avgångsprocent under studierna fram till medicine kandidatexamen
dels icke räknat med reservplatser. Vidare vänder sig läkaresällskapet
emot att alternativet »Befintliga lärosäten» omöjliggör ett fullföljande
av studierna vid samma lärosäte för ett 30-tal studerande per år,
vilka alltså måste hänvisas till annat lärosäte. Då det därjämte enligt
läkaresällskapets mening är en angelägenhet av första ordningen, att de
stora möjligheterna till undervisning vid de kommunala sjukhusen i
Stockholm och Malmö verkligen tillvaratages och utnyttjas, påyrkar
läkaresällskapet bestämt en förnyad undersökning av möjligheterna att
i Stockholm liksom i Lund-Malmö utöka antalet studerande vid de
propedeutiska kurserna och första årets kliniska kurser för att undvika
eu olämplig tvångsförflyttning av studerande till Göteborg. Läkaresällskapet
anser således, att utredningens betänkande icke kan utan
ytterligare utredning läggas till grund för den avsedda utökningen av
den propedeutiska och kliniska utbildningen. I övrigt framhåller läkaresällskapet,
att frågan om det framtida läkarbehovet måste följas med
största uppmärksamhet. Vikten av att en utredning om eventuell minskning
av intagningen av studerande företages i mycket god tid understrykes
också. Möjligheterna att tillgodose det framtida läkarbehovet måste enligt
läkaresällskapets mening även bedömas i relation till den rådande och
framtida tillgången på annan högskoleutbildad arbetskraft.
Sveriges läkarförbund avstyrker alternativet »Norrland». Förbundet
framhåller därvid, att en kraftig upprustning av såväl de personella som
de materiella resurserna vid de medicinska läroanstalterna är oundgängligen
nödvändig om eu tillfredsställande utbildningsstandard skall kunna
upprätthållas för de stora årskullar som står i begrepp att påbörja den kliniska
utbildningen. Vidare bör enligt förbundets mening en ny objektiv
prognos rörande sjukvårdens utbyggnad och därmed sammanhängande
personalbehov finnas utarbetad senast år 1960, enär arbetskraftsutredningens
beräkningar är så bristfälliga, att de icke kan ligga till grund
för vederhäftiga prognoser. Den sålunda avsedda nya prognosen bör — i
motsats (ill av arbetskraftsutredningen utförda beräkningar — tillkomma i
nära samverkan med samtliga berörda myndigheter och organisationer.
Förbundet framhåller, att antalet 8 390 läkare under 65 år, vilket anses
motsvara behovet 1970, förutsätter en betydande utbyggnad av den slutna
sjukvården. Eftersläpningar föreligger redan i det uppgjorda byggnads
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
programmet och det får anses mycket osäkert, om den tilltänkta expansionen
av ekonomiska skäl är realiserbar inom den angivna tiden. Därest
en utbildning av läkare av angiven omfattning kommer till stånd, vill förbundet
framhålla att även en motsvarande ökning av sjuksköterske- och
servicepersonalen är nödvändig. Detta har icke alls diskuterats av 1955 års
läkarutbildningsutredning, men av arbetskraftsutredningens betänkande
framgår, att en motsvarande ökning av sjuksköterske- och servicepersonal
icke är beräknad. Man måste visserligen beakta, att i det enskilda sjukdomsfallet
ett positivt resultat i sista hand är beroende på läkarens kunskaper,
erfarenhet och förmåga att finna nya utvägar, men att detta icke
kan komma den sjuke tillgodo med mindre än att vid läkarens sida medhjälpare
finnes, som kan utföra hans intentioner. Det kan icke anses som
framsynt planläggning att utbilda ett stort antal läkare, vilka i sitt arbete
kommer att sakna hjälp av utbildad sjuksköterskepersonal och nödvändiga
tekniska resurser. Svåröverskådligt till sina konsekvenser blir det vid
oförändrad intagning beräknade läkarantalet år 1990, 11 685. Man kan
enligt förbundet utgå från att den tekniska utvecklingen inom den slutna
sjukvården ytterligare kommer att accentueras. Endast med hjälp av tillräckliga
resurser och ett ökat antal medhjälpare av olika slag kan läkarens
kunskaper till fullo utnyttjas. För att en läkarkår av nämnda storleksordning
skall på ett effektivt sätt kunna användas, fordras betydande insatser
från samhällets sida med kostnader i fråga om den sjukvårdande apparaten,
som nu icke alls kan förutses och beträffande vilka inga beräkningar
finns. Att för framtiden tänka sig en utbyggnad av sjukvården i procentuellt
oförändrad takt — svarande mot en divergent geometrisk serie -—■
vore en orimlighet. Dess yttersta konsekvens är ett personalbehov, som i
storlek närmar sig totalbefolkningen. Vad beträffar läkartätheten i olika
länder understryker förbundet, att värdet av jämförelser länderna emellan
starkt begränsas av rådande olikheter i fråga om levnadsstandard, hygieniska
och klimatologiska förhållanden samt inte minst i fråga om hälso- och
sjukvårdens organisation. Vidare bör observeras att i vårt land — i högre
grad än i flertalet andra länder — finns skolad sjuksköterskepersonal, till
vilken talrika uppgifter av teknisk och organisatorisk art kunnat överlämnas.
Läkaren får tack vare detta förhållande tillfälle att mera ägna sig
åt sjukdomarnas rent medicinska sida. Till detta kommer att de svenska
läkarnas arbetsinsatser kvantitativt sett är jämförelsevis mycket omfattande.
Den tabell över antalet invånare per läkare i olika länder som anförts
av utredningen berättigar därför enligt förbundets åsikt icke till
några jämförande slutsatser angående effektiviteten eller kvaliteten hos
vårt och andra länders sjukvård. Enligt förbundets mening är dennas kapacitet
hos oss icke mindre än i de av utredningen angivna länderna, snarare
tvärtom.
Vad gäller de föreslagna olika alternativen för utbyggnad av antalet propedeutiska
och kliniska utbildningsplatser intager förbundet samma ståndpunkt
som utredningen till Norrlandsalternativet. Till stöd härför åberopar
förbundet i stort sett samma skäl. som utredningen anfört mot nyssnämnda
alternativ. Jämväl emot alternativet »Befintliga lärosäten» anmäler emellertid
förbundet vissa betänkligheter. Enligt förbundets mening inger utredningens
betänkande närmast den uppfattningen, att detta alternativ
skulle för relativt obetydliga kostnader kunna komma till stånd utan
några som helst olägenheter. Det senare är i varje fall icke förhållandet.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
Kurserna måste utökas i antal, ofta till fyra stycken per år. Undervisning
av medicine kandidater kommer att ske under största delen av året.
Detta måste enligt förbundets åsikt innebära en betydande belastning för
klinikerna, icke endast för läkare med katedrala läraruppgifter utan också
för personalen i dess helhet, och utbildningens kvalitet kan icke undga att
förlora i fråga om friskhet och aktualitet genom att undervisningsfria mellanperioder
nära nog saknas. I detta sammanhang anser förbundet det också
nödvändigt att betona det avsevärda merarbete i fråga om betungande
examination som ökningen av antalet medicine kandidater kommer att
medföra. Även den vetenskapliga forskningen på klinikerna, vars nödvändighet
i så många sammanhang understrykes, måste inför undervisningens
nödvändiga krav i viss mån träda tillbaka. Det hade givit en fullständigare
bild av förutsättningarna för denna lösning, om utredningen även berört dessa
olägenheter. Förbundet förklarar sig förutsätta att de behov av utökade
materiella och personella resurser, vilka torde uppkomma vid ifrågavarande
alternativs genomförande, vederbörligen beaktas. Detta ter sig enligt förbundets
mening så mycket mer angeläget som den av 1948 års läkarutbildningskommitté
föreslagna organisationen, vilken måste betraktas som
ett minimum, i väsentliga delar icke realiserats. Speciellt finner förbundet
den av läkarutbildningsutredningen föreslagna lärarstaben klart otillräcklig.
Sverige.? förenade studentkårer (SFS) hemställer, att vid fördelningen av
utbildningsplatser till det propedeutiska året och den kliniska utbildningen
hänsyn i första hand tages till undervisningskvalitetens upprätthållande
och i andra hand till de studerandes berättigade personliga krav, att därför
cn enbart klinisk medicinsk utbildningsanstalt ej inrättas, att en provisorisk
ökning sker av antalet utbildningsplatser under det propedeutiska
året och den kliniska utbildningen till 80 i Uppsala, 105 i Lund-Malmö, 132
i Stockholm och 75 i Göteborg och att därvid de stora kommunala sjukhusens
i Stockholm och Malmö beaktas, att i samband med Göteborgsfakultetens
fullständiga prekliniska och kliniska utbyggnad en omprövning
sker av de studerandes antal vid olika medicinska läroanstalter samt att
kontinuerliga arbetsmarknadsprognoser upprättas på grundval av en generalplan
för hälso- och sjukvårdens utbyggnad.
SFS anför bland annat att den av utredningen föreslagna fördelningen av
utbildningsplatserna kan befaras medföra såväl en sänkning av utbildningens
kvalitet som betydande personliga olägenheter för en avsevärd del av de
studerande. Av utredningens slutsatser att döma skulle detta i än högre
grad vara fallet vid inrättandet av en enbart klinisk utbildningsanstalt.
Dessa farhågor har icke skingrats av den till betänkandet fogade reservationen
av hr Lundgren. SFS har därför ansett sig böra framlägga förslag
till en annan lösning av förevarande problem, d. v. s. här förut angivna s. k.
tredje alternativ. Till ytterligare stöd härför anför SFS bland annat att,
om man bortser från rena byggnads- och utrustningskostnader ingen rimlig
anledning finns till att utbildningen av ett bestämt antal studerande
skulle bli dyrare vid ett lärosäte än vid ett annat, då man måste förutsätta
alt lönekostnader och matericlanslag för undervisningen av denna
grupp i princip bör vara lika på skilda orter. Därjämte påpekar SFS, att
den naturligaste lösningen av det nu aktuella spörsmålet vore att vid varje
lärosäte bereda det antal utbildningsplatser under det propedeutiska året
och den kliniska utbildningen, som svarade mot årsintaget vid lärosätet.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
D. Departementschefen
Innan jag går in på utredningens förslag rörande ökningen av antalet
propedeutiska och kliniska utbildningsplatser, torde jag få beröra frågan
om framtida läkarbehov och läkartillgång. I 1949 års arbetskraftsntrednings
betänkande »Arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet» (SOU
1955:34) beräknades läkarbehovet år 1965 till cirka 8 500 läkare. Då tillgången
på läkare under 67 års ålder enligt arbetskraftsntredningens beräkningar
vid en intagning av 408 elever per år skulle komma att uppgå till
7 630 år 1965, skulle alltså nämnda år föreligga en brist på 870 läkare.
Enligt arbetskraftsutredningens beräkningar skulle antalet 8 500 yrkesverksamma
läkare uppnås först omkring år 1970. Med yrkesverksamma läkare
avsåg arbetskraftsutredningen samtliga läkare under 65 år jämte hälften
av antalet läkare mellan 65 och 70 år.
På grund av läkarnas långa utbildningstid kräver en planering av de
medicinska utbildningsresurserna bland annat kännedom om läkartillgången
på betydligt längre sikt under vissa givna förutsättningar. Med
utgångspunkt i den nuvarande intagningen av 408 elever per år vid de
medicinska läroanstalterna har läkarutbildningsutredningen låtit statistisk
expertis beräkna antalet läkare fram till år 1990. Enligt dessa beräkningar
skulle vid oförändrad intagning antalet läkare under 65 år uppgå till 8 390
år 1970, 10 230 år 1980 och 11 685 år 1990. I fortsättningen skulle ökningen
av läkarkåren så småningom avstanna och antalet läkare bli konstant.
Såsom framhållits från både läkarutbildningsutredningens och åtskilliga
remissinstansers sida talar en rad olika faktorer för att man måste räkna
med ett kraftigt ökat behov av läkare under flera årtionden framåt. Det
torde vara tillräckligt att här erinra om befolkningens successiva tillväxt,
den fortgående förskjutningen inom befolkningen mot relativt sett allt
större äldre åldersklasser, utbyggnaden av kroppssjukhusen, mentalsjukvårdens
upprustning, medicinens snabba utveckling i riktning mot olika
slag av specialvård, hälso- och sjuk vårdsupplysningen samt den successiva
allmänna höjningen av levnadsstandarden med ökade krav på medicinsk
service från allmänhetens sida. Vidare må i detta sammanhang erinras om
att frågan om arbetstidsreglering för läkarna på sistone aktualiserats från
läkarhåll.
Vad beträffar det framtida läkarbehovet bör även framhållas, att det
också finns vissa faktorer, som verkar återhållande på behovsökningen.
Härvid bör särskilt nämnas de förbättrade medicinska behandlingsmetoder,
som fortgående framkommer på olika vårdområden.
Såsom framgår av det anförda är de faktorer, som påverkar läkarbehovet,
dels så många och dels av sådan art, att det är mycket vanskligt att
uppgöra behovsprognoser för längre tidsperioder. I detta sammanhang må
45
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
påpekas, att behovsprognoser, som hittills utförts och som i efterhand
kunnat jämföras med den faktiska utvecklingen, visat sig ligga för lågt.
Den av arbetskraftsutredningen beräknade ökningen av antalet läkare
till omkring 8 500 år 1970 förutsätter, att läkartillgången från slutet av år
1954 skulle öka med i genomsnitt ungefär 220 per år. Denna siffra är påtagligt
högre än motsvarande genomsnittssiffra för 1940-talet, 165 per år.
Skillnaden mellan nu nämnda genomsnittssiffror är emellertid mindre markant
än den som framträder vid en jämförelse mellan genomsnittssiffrorna
för sistnämnda årtionde och för 1930-talet, under vilken senare tioårsperiod
den årliga ökningen av antalet läkare uppgick till 84. I anslutning härtill
kan framhållas, att den snabbt accelererade stegringen i antalet läkare
under 1940-talet inte gav intryck av att läkarbristen lättades under denna
tioårsperiod.
I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att antalet invånare
per läkare i vårt land för närvarande är större än i de flesta andra kulturländer
och att så kommer att vara förhållandet lång tid framåt. Enligt
Uppgift i läkarutbildningsutredningens betänkande var vid ingången av år
1955 antalet invånare per läkare i Sverige 1 35Ö, medan motsvarande antal
vid samma tid var i Danmark 800 och i Norge 900. Först i mitten av 1970-talet kommer vi med nuvarande intagning att uppnå den läkartäthet, som
år 1955 rådde i Danmark. Ehuru de anförda uppgifterna av olika skäl icke
är fullt jämförbara, torde de i detta sammanhang ha ett visst intresse.
Såsom av det föregående framgår har läkarutbildningsutredningen framlagt
två alternativ för tillgodoseende av det ökade behovet av omkring 65
propedeutiska och kliniska utbildningsplatser, som föranledes av den år
1955 beslutade ökningen av intagningen av medicine studerande. Enligt
det ena alternativet, benämnt »Befintliga lärosäten», skall antalet propedeutiska
och kliniska utbildningsplatser ökas i Uppsala med 20 till 80,
i Lund med 20 till 90 och i Göteborg med 25 till 100, medan antalet utbildningsplatser
vid karolinska institutet skall bibehållas vid nuvarande 120.
Enligt det andra alternativet, benämnt »Norrland», skall erforderliga nya
propedeutiska utbildningsplatser anordnas vid befintliga lärosäten, medan
av de erforderliga nya kliniska utbildningsplatserna 25 skall inrättas i
Göteborg och 40 vid en föreslagen ny — för enbart klinisk utbildning avsedd
— läroanstalt i Norrland. Utredningens majoritet förordar alternativet
»Befintliga lärosäten», medan en reservant inom utredningen, ledamoten
Lundgren, ansluter sig till alternativet »Norrland», dock med den modifikationen
att läroanstalten i fråga föreslås skola efter en kortare övergångsperiod
omfatta även propedeutisk undervisning. Såsom i och för sig lämpliga
förliiggningsortcr för en läroanstalt i Norrland anger utredningen
Sundsvall, Umeå och Boden utan att därvid uttala sig om vilken av dessa
orter, som i första hand bör ifrågakomma. Utredningsreservanten förordar
Umeå som förläggningsort.
46
Kungl. May.ts proposition nr 91 år 1957
För alternativet »Befintliga lärosäten» beräknar utredningen de årliga
kostnaderna till omkring 2 miljoner kronor och engångskostnaderna till
omkring 0,5 miljoner kronor. För alternativet »Norrland» beräknar utredningen
de årliga kostnaderna till cirka 3,8 miljoner kronor och engångskostnaderna
till mellan 1,8 och 3,8 miljoner kronor beroende på vilken
förläggningsort som väljes. Enligt de av utredningsreservanten redovisade
kostnadsberäkningarna skulle ett genomförande av hans förslag kräva cirka
4 miljoner i årliga kostnader och cirka 10,4 miljoner i engångskostnader.
Sistnämnda engångskostnader synes emellertid utredningens majoritet vilja
uppskatta till omkring 23 miljoner kronor.
Då utredningens majoritet givit alternativet »Befintliga lärosäten» företräde
framför alternativet »Norrland», har detta skett efter ett vägande
av de för- och nackdelar, som enligt majoritetens uppfattning är förenade
med de olika alternativen. Med hänsyn till utbildningens kvalitet, förutsättningarna
för medicinsk forskning, önskvärdheten av att studenterna i så
ringa utsträckning som möjligt tvingas byta studieort samt de statsfinansiella
konsekvenserna har majoriteten ansett, att alternativet »Befintliga
lärosäten» bör givas ett avgjort företräde. Vad majoriteten åberopat till
stöd för sitt ställningstagande har delvis tillbakavisats av utredningsreservanten.
Denne har funnit vissa av de skäl, som majoriteten anfört mot alternativet
»Norrland», överdrivna och påpekat, att de åsyftade nackdelarna
delvis är övergångsföreteelser. Han har vidare framhävt vissa s. k. »positiva
norrlandssynpunkter» till förmån för detta alternativ.
I remissyttrandena har meningarna varit starkt delade i fråga om valet
av alternativ. Anmärkas bör emellertid, att den centrala universitetsmyndigheten,
universitetskanslern, och den centrala hälso- och sjukvårdsmyndigheten,
medicinalstyrelsen, samt den sittande kommittén för översyn av
hälso- och sjukvården i riket alla tillstyrkt inrättande av en ny medicinsk
läroanstalt i Norrland.
Såsom jag inledningsvis nämnt är beredningen inom ecklesiastikdepartementet
av föreliggande ärende ännu icke helt avslutad. Efter den beredning,
som nu medhunnits, anser jag emellertid, att övervägande skäl talar
för att den erforderliga utbyggnaden av utbildningskapaciteten bör ske
genom inrättande av en ny medicinsk läroanstalt i Norrland. Till stöd för
denna min uppfattning vill jag anföra följande.
Såsom jag förut framhållit kan man räkna med ett kraftigt ökat behov
av läkare under flera årtionden framåt. Huruvida den nuvarande utbildningskapaciteten
är tillräcklig på längre sikt, är emellertid svårt att nu
bestämt yttra sig om, då det med hänsyn till mångfalden av inverkande
faktorer inte är möjligt att uppgöra någon säker behovsprognos för en
längre tidsperiod. Enligt min mening kan man dock från de utgångspunkter
som nu föreligger för en bedömning förutse, att intagningen av medicine
studerande kan komma att behöva ytterligare ökas i en icke avlägsen
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
framtid. Med tanke på den utomordentligt viktiga samhällsfunktion, som
läkarkåren har att fylla, är det i hög grad angeläget, att läkartillgången i
framtiden kan bli tillräcklig och att den nu och under åtskilliga år framåt
rådande läkarbristen inte blir en permanent företeelse. Tungt vägande skäl
talar därför för att man planlägger utbildningsorganisationen på längre sikt
och därvid som en riktpunkt uppställer, att en ytterligare ökning av utbildningskapaciteten
vid behov skall kunna ske utan onödig tidsutdräkt.
Givet är att det går avsevärt lättare att senare ytterligare öka utbildningskapaciteten,
om man nu börjar vidtaga anordningar för medicinsk utbildning
på ännu en plats. Erfarenheten visar att det tar lång tid att bygga
upp en ny medicinsk läroanstalt. För vår nyaste medicinska utbildningsanstalt,
den i Göteborg, kan sålunda utbyggnadstiden beräknas till drygt
ett decennium.
Vid betänkandets remissbehandling har understrukits, att alternativet
»Befintliga lärosäten» — särskilt vad beträffar Uppsala — på grund av det
begränsade patientmaterialet vid vederbörande undervisningssjukhus vore
behäftat med vissa svagheter sett från undervisningssynpunkt och även
förutsatte, att patienterna i alltför stor omfattning finge utnyttjas för demonstration
eller eljest i undervisningssyfte. Detta alternativ betraktas,
bland annat med hänsyn härtill, på många punkter såsom en pressning intill
gränsen av det möjliga och anses därför knappast kunna förordas annat
än som en utväg i ett nödläge eller som ett rent provisorium. Enligt min
mening måste dessa synpunkter tillmätas stor betydelse, när det gäller att
taga ställning till de framlagda alternativa förslagen. Jag vill vidare tillägga
att det synes mig angeläget, att vid undervisningssjukhusen den enskilde
patienten icke i alltför betungande grad utnyttjas såsom studieobjekt.
Enligt föreliggande kostnadsberäkningar skulle alternativet »Norrland»
bli betydligt mera kostnadskrävande än alternativet »Befintliga lärosäten».
I flera remissyttranden har emellertid påpekats, att sistnämnda alternativ
nödvändiggör betydande ny- och ombyggnader vid befintliga undervisningssjukhus,
vartill hänsyn icke tagits i nämnda kostnadsberäkningar.
Tydligt är att ett genomförande av alternativet »Befintliga lärosäten» i
nuvarande läge innebär ett maximalt utnyttjande av de nuvarande läroanstalternas
undervisningsresurser. Lika tydligt är att en ytterligare ökning
framdeles av den totala utbildningskapaciteten — vilket såsom jag
tidigare nämnt kan bli erforderligt — blir mycket kostnadskrävande, om
den helt skall genomföras vid de nuvarande läroanstalter, där en dylik
ökning överhuvudtaget är möjlig.
Vad beträffar kostnadssynpunkterna må vidare framhållas, att vid det av
norrlandssjukhusen, som enligt min mening närmast bör ifrågakomma som
undervisningssjukhus, nämligen lasarettet i Umeå, för närvarande pågår
eller planeras ny- och ombyggnadsarbeten, vilka utan alltför stora merkostnader
kan utformas med hänsyn till undervisningens och forskningens
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
behov. Att vid en framtida tidpunkt omändra de då färdigställda byggnaderna,
så att nyssnämnda behov kan tillgodoses, torde däremot medföra
betydligt större kostnader.
Såsom framgår av min förut lämnade redogörelse är läkarbristen särskilt
utpräglad i Norrland. Läkartätheten är där för närvarande — enligt uppgift
av medicinalstyrelsen — omkring 50 procent lägre än i landet i övrigt.
En av de orsaker, som bidrager härtill, torde vara, att antalet medicine
studerande från Norrland är proportionellt sett avsevärt lägre än antalet
sådana studerande från övriga delar av landet. Till belysning härav kan
nämnas, att antalet studenter från de fyra nordligaste länen, som under
åren 1951—1955 inskrevs vid de medicinska läroanstalterna, var 40 procent
lägre än som svarade mot dessa läns andel i hela landets befolkningstal.
Det finns grundad anledning antaga, att inrättandet av en medicinsk
läroanstalt i Norrland skulle verksamt bidraga till att öka antalet medicine
studerande från denna landsdel. Med hänsyn till att vid en medicinsk läroanstalt
vidare gives bland annat klinisk utbildning efter medicine licentiatexamen
torde inrättandet av en dylik läroanstalt kunna stimulera norrlänningarna
icke blott att — såsom nyss nämnts — i ökad utsträckning
välja läkaryrket utan även att efter avslutad grundutbildning kvarstanna
för specialistutbildning och eventuellt framtida verksamhet i Norrland.
I detta sammanhang vill jag även understryka, att jag anser det från
mera allmänna synpunkter synnerligen motiverat att akademisk undervisning
förlägges till Norrland.
Inrättandet av en medicinsk utbildningsanstalt i Norrland skulle vidare
medföra en betydande och angelägen förstärkning av sjukvårdsresurserna
inom denna landsdel. Härigenom skulle Norrland sålunda erhålla ett undervisningssjukhus
med högt utvecklade och specialiserade vårdresurser.
Med hänsyn till den pågående och väntade expansionen av den akademiska
undervisningen och forskningen överhuvudtaget har i vissa remissyttranden
framhållits, att vägande skäl kunde anföras för att den nuvarande
universitets- och högskoleorganisationen utbyggdes med ytterligare
ett lärosäte. Därest så skedde skulle det bli lättare att lösa bland annat
bostadsproblemet för lärare, övrig personal och studenter samt frågan om
arbetskraft för kliniker, laboratorier och andra institutioner.
Såsom jag förut nämnt har utredningens majoritet avstyrkt alternativet
»Norrland» bland annat med hänsyn till att utbildningen vid den åsyftade
norrländska läroanstalten skulle bli av lägre kvalitet och att en dylik läroanstalt
skulle erbjuda mindre goda förutsättningar för medicinsk forskning.
Att utbildningen skulle bli av lägre kvalité sammanhängde enligt majoriteten
bland annat med att undervisningen vid den avsedda läroanstalten
icke skulle omfatta den propedeutiska undervisningen och att det icke syntes
möjligt att redan från början tillförsäkra läroanstalten en lärarkader,
som på alla håll ägde den vid övriga lärosäten fordrade akademiska kompetensen.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
Enligt min mening bör en till Norrland förlagd läroanstalt omfatta även
den propedeutiska undervisningen. Att anordna dylik undervisning redan
då verksamheten vid läroanstalten startar torde, såvitt nu kan bedömas,
dock knappast vara möjligt. Nu avsedda svaghet från utbildningssynpunkt
är emellertid begränsad till ett övergångsstadium. Angeläget är att detta
övergångsstadium icke blir längre utdraget än nödvändigt. V ad beträffar
lärarfrågan vill jag erinra om att flera viktiga läkartjänster vid Umeå lasarett
för närvarande är eller under de närmaste åren beräknas bli vakanta.
Under den fortsatta beredningen av ärendet avser jag att låta noga undersöka
de möjligheter, som kan erbjuda sig att lösa lärarfrågan på ett tillfredsställande
sätt.
Avsaknaden av teoretiska institutioner vid den avsedda medicinska läroanstalten
i Norrland innebär självfallet för densamma en svaghet. Såväl
utredningsreservanten som medicinalstyrelsen har emellertid anvisat utvägar,
varigenom denna svaghet skulle kunna icke oväsentligt reduceras.
Därest nämnda läroanstalt — såsom ifrågasatts av bland annat kanslern
och vilket enligt min mening bör övervägas — kunde under uppbyggnadstiden
på lämpligt sätt anknytas till någon av de nuvarande medicinska
lärosätena, exempelvis universitetet i Uppsala, skulle norrlandshögskolan
härigenom kunna erhålla ett värdefullt stöd för bedrivande av vetenskaplig
forskning.
Som jag förut framhållit anser jag övervägande skäl tala för att den
erforderliga utbyggnaden av utbildningskapaciteten bör ske genom inrättande
av en ny medicinsk läroanstalt i Norrland. Vad beträffar läroanstaltens
utformning så bör denna i enlighet med vad jag tidigare förordat omfatta
såväl propedeutisk som klinisk utbildning. Läroanstalten torde vidare
böra dimensioneras för en årlig intagning av 40 elever. De i övrigt erforderliga
25 propedeutiska och kliniska utbildningsplatserna skulle anordnas vid
medicinska fakulteten i Göteborg. Någon ökning av antalet dylika platser
i Uppsala och Lund erfordras alltså icke enligt detta förslag.
Vad angår valet av förläggningsort anser jag, att de starkaste skälen kan
anföras för läroanstaltens förläggning till Umeå. Härför talar enligt min mening
främst, att statsmakterna till Umeå redan förlagt tandläkarutbildning
och rättsmedicinsk institution samt att där finns ett under uppbyggnad
varande vetenskapligt bibliotek, delvis uppbyggt på det s. k. femte exemplaret.
Vad beträffar tandläkarutbildningen i Umeå må framhållas, att
denna för närvarande icke är fullständig. De studerande erhåller sålunda
3:e—8:e terminernas undervisning i Umeå, medan studierna under l:a och
2:a samt 9:e och 10:e terminerna är förlagda till Stockholm. I den mån en
medicinsk läroanstalt utbygges i Umeå, torde även skapas förutsättningar
för att dit överflytta en större del av den odontologiska utbildningen.
Gynnsamma förutsättningar uppkommer överhuvudtaget för ett samgående
i fråga om undervisning och forskning mellan den medicinska läroanstalten
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 1 sand. Nr Öl
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
och den redan förefintliga odontologiska läroanstalten. Såsom ett ytterligare
skäl för den medicinska läroanstaltens förläggning till Umeå vill jag
tillägga, att för lasarettet i Umeå — såsom jag tidigare antytt — stora nyoch
ombyggnader är aktuella och i viss utsträckning redan påbörjade.
Dessa bör utan alltför stora svårigheter kunna modifieras med hänsyn till
undervisningens och forskningens behov.
De av utredningens majoritet och förutnämnda reservant framlagda kostnadsberäkningarna
för en medicinsk läroanstalt i Umeå är allenast approximativa.
De definitiva kostnaderna kan icke fastställas förrän efter överläggningar
med företrädare för Västerbottens läns landsting och Umeå stad.
Även åtskilliga andra spörsmål torde nödvändiggöra överläggningar med
nämnda parter, innan definitiv ställning kan tagas i föreliggande ärende.
Det fortsatta arbetet med här avsedda frågor och vissa andra, nu icke
tillräckligt utredda frågor — bland annat den av mig förut antydda lärarfrågan
— torde böra anförtros åt en särskild beredning inom ecklesiastikdepartementet.
Det är min avsikt, att detta arbete skall bedrivas i sådan
takt, att principproposition i ämnet kan föreläggas årets riksdag under
höstsessionen. Ett ställningstagande i princip från statsmakternas sida redan
i år torde nämligen vara nödvändigt, för att förberedelserna för anordnande
av klinisk utbildning i Umeå från och med läsåret 1958/59 skall
kunna medhinnas.
Under alla förhållanden måste den propedeutiska undervisningen under
läsåret 1957/58 för det ökade antalet elever, som intogs läsåret 1955/56,
anordnas vid befintliga medicinska lärosäten. Denna undervisning torde
böra anordnas i enlighet med utredningens förslag. Jag förordar sålunda,
att under nästa läsår antalet propedeutiska utbildningsplatser ökas i Uppsala
med 20 till 80, i Lund med 20 till 90 och i Göteborg med 25 till 100,
samt att antalet dylika platser i Stockholm bibehålies oförändrat. Angående
den för ändamålet erforderliga medelsanvisningen och därmed sammanhängande
frågor återkommer jag i följande avsnitt.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 91 år 1957
51
III. Propedeutisk undervisning under
läsåret 1957/58
A. Förslag
I det föregående har jag förordat, att den propedeutiska undervisningen
under läsåret 1957/58 för det ökade antal elever, som intogs läsåret
1955/56, skall anordnas vid befintliga lärosäten i enlighet med utredningens
förslag. Såsom förut nämnts innebär detta, att antalet propedeutiska utbildningsplatser
skall ökas i Uppsala med 20 till 80, i Lund med 20 till 90
och i Göteborg med 25 till 100, medan platsantalet i Stockholm bibehålies
oförändrat. Sammanlagt skulle sålunda antalet propedeutiska utbildningsplatser
utökas med 65.
Utredningen har funnit angivna utökning av undervisningskapaciteten
under det propedeutiska året möjlig under förutsättning att antalet kurser
i vissa ämnen ökas och vissa dubbleringsanordningar vidtages. I annat fall
blir enligt utredningens uppfattning antalet studerande per kurs för stort.
De av utredningen förordade undervisningsanordningarna förutsätter en
förstärkning av såväl lärarkrafterna som den tekniska och administrativa
personalen vid de berörda läroanstalterna. Vidare erfordras enligt utredningens
åsikt ökade anslag till materiel och utrustning samt vissa anslag
till byggnads- och omändringsarbeten. De årliga merkostnaderna för den
avsedda utökningen av undervisningskapaciteten under det propedeutiska
året uppskattas av utredningen till i runt tal 705 000 kronor, varav för avlöningar
629 000 kronor och för materiel 76 000 kronor. Härtill kommer
enligt utredningens beräkningar engångskostnader å tillhopa 351 300 kronor,
av vilket belopp 83 800 kronor avser byggnads- och omändringsarbeten
och 267 500 kronor utrustning. Totalkostnaderna för budgetåret 1957/58
skulle sålunda enligt utredningens beräkningar uppgå till i avrundat tal
1 056 000 kronor.
Vissa remissinstanser — främst de medicinska fakulteterna samt berörda
kommunala huvudmän för undervisningssjukhusen i Lund och Göteborg —
har understrukit angelägenheten av att de behov av personal, materiel,
lokaler och utrustning, vilka uppkommer på grund av den nu aktuella utökningen
av antalet propedeutiska utbildningsplatser, i tillräcklig omfattning
tillgodoses. I anslutning därtill har remissinstanserna i fråga också
framlagt vissa konkreta förslag om personalförstärkningar in. m. utöver
vad utredningen förordat.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
Universitetskanslern har för sin del med vissa förändringar och tillägg
godtagit utredningens förslag om förstärkning av undervisningsresurserna
för den propedeutiska utbildningen. Vid bifall till kanslerns förslag skulle
den årliga kostnadsökningen uppgå till i avrundat tal 765 000 kronor, varav
för avlöningar 689 000 kronor och för materiel 76 000 kronor. Engångskostnaderna
skulle belöpa sig till 361 300 kronor. Härav hänförde sig 83 800
kronor till byggnads- och omändringsarbeten och 277 500 kronor till utrustning.
De personalförstärkningar in. m., vilka utredningen bedömt
erforderliga för genomförandet av den föreslagna utökningen av antalet
pröpedeutiska utbildningsplatser i Uppsala, Lund och Göteborg upptages
i efterföljande sammanställning. Av sammanställningen framgår även
de förändringar och tillägg, som kanslern ansett behövliga.
I. Uppsala
1) förste, assistent,
2) laboratoriebiträde i högst lönegrad 13,
båda för allmän bakteriologi,
3) förste assistent i stället för förste amanuens
för klinisk bakteriologi,
4) två biträdande lärare (ä 17 280 kronor),
5) två förste assistenter,
6) indragning av'' en andre assistent,
7) två förste amanuenser,
8) tre tredje amanuenser,
9) två laboratoriebiträden i högst lönegrad 13,
10) kanslibiträde i lönegrad 11,
allt för patologi,
11) förste assistent,
12) förste amanuens,
13) laboratoriebiträde i högst lönegrad 13,
samtliga för farmakologi,
14) laboratoriesköterska i lönegrad 14 för klinisk
kemi,
15) två kurser i kliniska undersökningsmetoder
(kostnad 4 950 kronor),
16) två demonstrationskurser i sjukvårdsteknik
och fysikalisk terapi (kostnad 3 000 kronor),
17) förste underläkare, avsedd för propedeutisk
undervisning och med placering vid lungkliniken.
II. Land — Malmö
1) förste assistent,
2) disk- och steriliseringsbiträde i lönegrad 6,
båda för allmän bakteriologi (Lund),
3) förste assistent i stället för förste amanuens
för klinisk bakteriologi (Lund),
4) förste assistent i stället för förste amanuens
för klinisk bakteriologi (Malmö),
5) biträdande lärare (å 17 280 kronor),
6) förste assistent,
7) indragning av en andre assistent,
8) förste amanuens,
9) två tredje amanuenser (varav'' en föreslagen
av kanslern),
10) laboratoriebiträde i högst lönegrad 13,
allt för . patologi (Lund),
11) biträdande lärare (å 17 280 kronor),
12) förste assistent,
13) indragning av en andre assistent,
14) förste amanuens,
15) två tredje amanuenser (varav en föreslagen
av'' kanslern),
16) laboratoriebiträde i högst lönegrad 13,
allt för patologi (Malmö),
17) förste assistent,
18) förste amanuens,
19) laboratoriebiträde i högst lönegrad 13,
samtliga för farmakologi (Lund),
20) två laboratoriesköterskor i lönegrad 14 för
klinisk kemi (Lund) (varav en föreslagen av
kanslern),
21) laboratoriesköterska i lönegrad 14,
22) klinisk amanuens,
båda för klinisk kemi (Malmö),
23) dubblering av vissa delar av kursen i kliniska
undersökningsmetoder (Lund; kostnad
1 600 kronor),
24) klinisk amanuens, avsedd för propedeutisk
undervisning och med placering vid reumatologiska
kliniken (Lund),
25) kanslibiträde i lönegrad 11 vid reumatologiska
kliniken (Lund; förslag av kanslern),
26) dubblering av översiktskursen i kirurgi
(Lund; förslag av kanslern; kostnad 1 750
kronor),
27) dubblering av vissa delar av översiktskursen
i kliniska undersökningsmetoder (Malmö;
kostnad 1 600 kronor),
28) klinisk amanuens, avsedd för propedeutisk
undervisning och med placering vid medicinska
kliniken (Malmö).
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
III. G ö teborg
1) förste assistent,
2) tredje amanuens,
båda för allmän bakteriologi,
3) förste assistent för klinisk bakteriologi (förslag
av kanslern; utredningens förslag: förste
amanuens),
4) två biträdande lärare (å 17 280 kronor),
5) två förste assistenter,
6) indragning av en andre assistent,
7) två förste amanuenser,
8) tre tredje amanuenser,
9) två laboratoriebiträden i högst lönegrad 13,
allt för patologi,
10) förste assistent,
11) tredje amanuens,
12) laboratoriebiträde i högst lönegrad 13,
samtliga för farmakologi,
13) indragning av en förste assistent,
14) laboratoriesköterska i lönegrad 14,
15) klinisk amanuens,
allt för klinisk kemi,
16) laboratoriesköterska i lönegrad 15,
17) klinisk amanuens,
båda för klinisk fysiologi (förslag av kanslern),
18) två översiktskurser i medicin (kostnad
3 500 kronor),
19) två kurser i kliniska undersökningsmetoder
(kostnad 4 950 kronor),
20) två demonstrationskurser i sjukvårdsteknik
och fysikalisk terapi (kostnad 3 000 kronor),
21) klinisk amanuens, avsedd för propedeutisk
undervisning samt med placering enligt utredningen
vid medicinska kliniken I å Sahlgrenska
sjukhuset och enligt kanslern vid
medicinska kliniken II å Vasa sjukhus,
22) dubblering av översiktskursen i kirurgi (förslag
av kanslern; 3 500 kronor).
I fråga om anslagsbehovet till materiel för genomförande av den
föreslagna ökningen av antalet propedeutiska utbildningsplatser har kanslern
helt biträtt utredningens förslag. Följande sammanställning utvisar
det beräknade anslagsbehovet för de olika ämnena vid de berörda lärosätena.
Ämnen |
Lärosäte |
||
Uppsala |
Lund— |
Göteborg |
|
Bakteriologi ...................... |
5 000 |
5 000 |
6 250 |
Patologi ......................... |
9 000 |
9 000 |
10 000 |
Farmakologi ...................... |
4 000 |
4 000 |
5 000 |
Klinisk kemi och klinisk fysiologi . . |
5 000 |
5 000 |
7 500 |
Övriga kurser .................... |
— |
— |
1 250 |
Summa |
23 000 |
23 000 |
30 000 |
Även när det gäller anslagsbehovet till byggnads- och omändringsarbeten
har kanslern helt godtagit utredningens beräkningar.
Dessa framgår av efterföljande sammanställning.
Ämnen |
Lärosäte |
||
Uppsala |
Lund— |
Göteborg |
|
Patologi ......................... |
56 000 |
||
Farmakologi ...................... |
20 000 |
||
Övriga kurser .................... |
7 800 |
||
Summa |
56 000 |
7 800 |
20 000 |
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
Det erforderliga anslagsbehovet till utrustning har utredningen
beräknat sålunda:
Ämnen |
Lärosäte |
||
Uppsala |
Lund— |
Göteborg |
|
Bakteriologi ...................... |
23 000 |
12 000 |
36 000 |
Patologi ......................... |
40 000 |
32 000 |
27 000 |
Farmakologi ...................... |
23 000 |
13 500 |
35 000 |
Klinisk kemi ..................... |
26 000 |
||
Summa |
86 000 |
83 500 |
98 000 |
Kanslern har för sin del funnit den för ämnet bakteriologi i Göteborg
föreslagna medelsanvisningen väl knappt tillmätt och därför uppräknat
densamma med 10 000 kronor. I övrigt har kanslern godtagit utredningens
beräkningar.
B. Departementschefen
Som framgått av den lämnade redogörelsen föreligger förutsättningar för
att vid befintliga lärosäten utöka antalet propedeutiska utbildningsplatser
i nu erforderlig omfattning, d. v. s. med 65. Härför kräves enligt utredningen
och kanslern vissa personalförstärkningar samt ökade anslag till
materiel och utrustning ävensom vissa anslag till byggnads- och omändringsarbeten.
Vad beträffar de förut i särskilda sammanställningar redovisade förslagen
till personalförstärkningar m. m. så har jag funnit mig böra
tillstyrka desamma med följande undantag och jämkningar. Jag anser mig
icke kunna biträda förslagen om anvisande av medel till ett kanslibiträde
för ämnet patologi i Uppsala (p. I: 10), två tredje amanuenser för samma
ämne i Lund (p. II: 9) samt en laboratoriesköterska och en klinisk amanuens
för ämnet klinisk fysiologi i Göteborg (p. III: 16 o. 17). Antalet
nya tredje amanuenser för ämnet patologi i Malmö synes mig kunna begränsas
till en sådan befattningshavare (p. II: 15). Behovet av en vetenskapligt
utbildad hjälpkraft för ämnet klinisk bakteriologi i Göteborg
torde böra tillgodoses genom inrättande av en befattning som förste amanuens
(p. III: 3). För ämnet klinisk kemi har tjänster som laboratoriesköterska
i lönegrad 14 föreslagits skola inrättas vid samtliga här avsedda
lärosäten (p. 1:14, 11:20, 11:21 o. 111:14). Då jag blivit övertygad om
behovet av dessa tjänster, tillstyrker jag inrättandet av desamma. Enligt
min mening bör de dock erhålla tjänstebenämningen översköterska och
placeras i lönegrad 15. De i sammanställningarna redovisade förslagen i
övrigt anser jag mig böra helt biträda. De av mig förordade lönegradsplacerade
tjänsterna torde böra inrättas såsom extra tjänster under nästa
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
budgetår. Kostnaderna för de av mig föreslagna personalförstärkningarna
m. m. kan beräknas till cirka 640 700 kronor.
Det sammanlagda medelsbehovet till materiel uppskattar jag i likhet
med utredningen och kanslern till 76 000 kronor.
Enligt utredningens, av kanslern biträdda förslag bör till byggnadsoch
om ändringsarbeten anvisas tillhopa 83 800 kronor. Dessa
arbeten, vilka huvudsakligen är av inredningskaraktär, bör enligt vad jag
inhämtat utföras snarast möjligt. Jag tillstyrker att nämnda belopp ställes
till förfogande för nästa budgetår.
För anskaffande av viss utrustning bör i enlighet med kanslerns
förslag beräknas en medelsanvisning av 277 500 kronor. Då utrustningen i
fråga oundgängligen erfordras för undervisningen under läsåret 1957/58,
bör hela beloppet anvisas för nästa budgetår.
Enligt det vid 1954 års riksdag fattade principbeslutet om en successiv
omläggning av läkarutbildningen skall tredje etappen av omläggningen
genomföras under nästa läsår. Denna etapp omfattar det s.k. medicinkirurgiåret.
För detaljplanläggning av undervisningen under medicin-kirurgiåret
m. in. har kanslern nyligen hållit en ämneskonferens med representanter
för de medicinska fakulteterna. Enligt vad kanslern under hand
meddelat framkom vid konferensen, att på grund av vissa omständigheter
svårigheter uppkomme för medicinska fakulteten i Lund att anordna nyssnämnda
undervisning i enlighet med de riktlinjer, som angivits i 1954 års
proposition (1954: 212) angående reformering av läkarutbildningen. En av
dessa omständigheter vore, att vissa planerade byggnadsarbeten försenats
och att därför en del lokalutrymmen icke kunde tagas i anspråk vid förut
beräknad tidpunkt. På grund av nämnda omständigheter vore vissa speciella
åtgärder erforderliga för undervisningens anordnande i enlighet med
de i berörda proposition uppdragna riktlinjerna. Med hänsyn till det anförda
anser jag mig böra föreslå, att särskilda medel anvisas för de av
kanslern åsyftade åtgärderna. För ändamålet synes mig böra beräknas ett
avrundat belopp av 70 000 kronor.
Vid bifall till vad jag föreslagit i det föregående skulle det sammanlagda
medelsbehovet för nästa budgetår för den erforderliga ökningen av
undervisningskapaciteten under det propedeutiska året vid de befintliga
lärosätena uppgå till (640 700 + 76 000 + 83 800 + 277 500 =) 1 078 000
kronor. Härtill kommer den av mig föreslagna särskilda medelsanvisningen
av 70 000 kronor för vissa undervisningsanordningar vid medicinska fakulteten
i Lund, vilka avser medicin-kirurgiåret. Det totala anslagsbehovet
uppgår sålunda till (1 078 000 + 70 000 =) 1 148 000 kronor. Da anslag till
uppehållande av verksamheten vid de medicinska lärosätena redan äskats i
årets statsverksproposition, synes det mig lämpligt, att ett särskilt förslagsanslag
äskas för här ifrågavarande ändamål under rubriken Vissa kostnader
för läkarutbildningen. Anslaget torde böra uppföras med 1 148 000 kronor.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
IV. Professur i ortopedi vid universitetet
i Göteborg
A. Förslag
Vid anmälan i årets statsverksproposition (VIII ht p. 86) av frågan om
anslag för budgetåret 1957/58 till avlöningar vid universitetet i Göteborg
redogjorde jag för ett av universitetskanslern framlagt förslag om inrättande
från och med nämnda budgetår av en professur i ortopedi vid
universitetet. Jag ansåg mig på anförda skäl icke då böra pröva sagda
förslag.
Kanslerns förslag grundade sig på en framställning av det större konsistoriet
i Göteborg, vari anfördes i huvudsak följande.
I petita för budgetåren 1955/56 och 1956/57 hade konsistoriet gjort
framställning om inrättande av en professur i ortopedi. Därvid hade konsistoriet
framhållit, att den speciella ortopedien vore ett ämne av sådan
storlek och vikt, att inrättandet av en professur vore väl motiverad, att den
på Sahlgrenska sjukhuset planerade extremitetskirurgiska avdelningen icke
komme att förfoga över tillräckligt kliniskt material för undervisning i speciell
ortopedi, att ortopediska kliniken vid vanföreanstalten i Göteborg
förfogade — såväl ur kvantitativ som kvalitativ synpunkt — över ett material,
som väl lämpade sig för undervisning i ortopedi samt att den nuvarande
överläkaren vid ortopediska kliniken, docenten Erik Severin, enligt
inhämtade sakkunnigutlåtanden från professorerna i ortopedi i Stockholm
och Lund vore kompetent till professur i ämnet. I utlåtande över anslagsframställningen
för budgetåret 1955/56 hade kanslern uttalat, att han
funnit goda skäl tala för ifrågavarande förslag men att med inrättandet av
professuren borde anstå i avvaktan på myndigheternas ställningstagande
till förslagen i 1951 års vanföreutrednings betänkande om den framtida
organisationen av vanförevården i Göteborg. I betänkandet hade utredningen
förordat, att förhandlingar upptoges om överförande för viss tid av
den till vanföreanstalten i Göteborg knutna ortopediska kliniken i Sahlgrenska
sjukhusets regi. Stadsfullmäktige i Göteborg hade emellertid i sitt
yttrande över betänkandet med hänsyn till stadens behov av ortopediska
vårdplatser uttalat sig för ett icke tidsbegränsat övertagande av kliniken.
Betänkandet hade lagts till grund för en proposition (1955: 135) med principförslag
om vanföreanstalternas framtida verksamhet. Beträffande Göteborgs-kliniken
hade vederbörande departementschef understrukit statsmakternas
intresse av att frågan om klinikens huvudmannaskap snarast
löstes med hänsyn till dess framtida användning för undervisningsändamål.
En kommission hade därför tillsatts för förhandlingar med Göteborgs stad
samt övriga berörda parter angående frågor, som ägde samband med sjukhusens
i Göteborg upplåtande för undervisningsändamål, med uppdrag för
kommissionen att utföra erforderliga utredningar och förhandlingar med
57
Kungl. May.ts ''proposition nr 91 år 1957
sikte på ett övertagande från Göteborgs stads sida av vanföreanstaltens
ortopediska klinik. Då frågan om den framtida organisationen av vanförevården
i Göteborg sålunda torde komma att lösas inom en nära framtid,
bortföll det hinder som ansetts föreligga för att förverkliga det ytterst
angelägna önskemålet om inrättande av en professur i ortopedi vid Göteborgs
universitet. Konsistoriet hemställde därför, att ifrågavarande professur
inrättades från och med budgetåret 1957/58. Till innehavare av professuren
borde enligt konsistoriets mening — utan särskilt ansökningsförfarande
— utnämnas docenten Erik Severin. Vid inrättandet av professuren
torde nu utgående arvoden till kurslärare å 6 000 kronor och till kursamanuens
å 1 500 kronor kunna bortfalla. Vidare borde till professuren
knytas en klinisk amanuens och ett kanslibiträde i Ce 11.
Av kanslerns utlåtande över framställningen inhämtas huvudsakligen
följande.
Kanslern hade under hand inhämtat, att förutnämnda kommission och
Göteborgs stads förhandlingsdelegerade enat sig om att staden på vissa
villkor skulle övertaga nämnda klinik samt att förslag till avtal i ärendet
vore under utarbetande för att, sedan avtalsförslaget godkänts av de förhandlande
parterna, överlämnas till Kungl. Maj:ts och stadsfullmäktiges i
Göteborg prövning. Vid det förhållandet, att frågan om den ortopediska
kliniken sålunda kunde väntas under innevarande budgetår vinna sin lösning
ansåg kanslern från de synpunkter han hade att företräda det angeläget
att medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet från och med
nästa budgetår utrustades med den professur i ortopedi, som redan ingick
i organisationsplanen för den medicinska högskolan i Göteborg. Kanslern
tillstyrkte alltså, att ifrågavarande professur kom till stånd från och med
den 1 juli 1957 samt att till innehavare av professuren utan ansökningsförfarande
utsågs den nuvarande överläkaren vid ortopediska kliniken, docenten
Erik Severin. Även i övrigt biträdde kanslern konsistoriets förut
redovisade förslag.
Konsistoriet har i skrivelse den 7 februari 1957 ånyo hemställt, att
nämnda professur inrättas från och med nästa budgetår samt att Severin
— utan vederbörligt ansökningsförfarande — utses till innehavare av densamma.
Vid bifall härtill torde det å universitetets stat nu uppförda arvodet
till lärare i ortopedi å 6 000 kronor böra indragas. Konsistoriet har vid sin
framställning fogat avskrift av en av förutnämnda förhandlingskommission
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet den 4 februari 1957
avlåten skrivelse. I denna skrivelse anföres bland annat följande.
Det hade varit kommissionens förhoppning, att definitivt godkännande
från de berörda parternas sida av i ämnet upprättade avtalsförslag skulle
kunna åvägabringas i så god tid, att förslagen skulle ha kunnat underställas
Kungl. Maj:ts prövning senast i början av februari 1957. Emellertid
har det visat sig, att vissa undersökningar, som befunnits erforderliga för
vederbörande parters slutliga ställningstagande till avtalsförslagen — närmast
avseende den vid vanföreanstaltens ortopediska klinik med tillhörande
bandage- och skomakeriverkstad anställda personalens löne- och
pensionsförhållanden vid klinikens överlåtelse till Göteborgs stad — ännu
ej kunnat slutföras. I detta liige ser sig kommissionen nödsakad härmed
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
vördsamt anmäla, att definitiva förslag från kommissionens sida i det föreliggande
ärendet ej kan underställas Kungl. Maj:t inom den tid, som förutsetts.
Vidare har konsistoriet meddelat, att styrelsen för föreningen för bistånd
åt vanföra i Göteborg i en till universitetet ställd, den 6 februari 1957 dagtecknad
skrivelse förklarat, att styrelsen — i avvaktan på den slutliga
lösningen av frågan om den ortopediska klinikens framtida ställning — åtog
sig att bestrida viss del av kostnaderna för de kontanta löneförmåner, som
Severin vid utnämning till professor från och med den 1 juli 1957 kunde
anses berättigad till.
Av tillgängliga handlingar inhämtas bland annat följande.
Severin uppbär för närvarande dels lön med 40 752 kronor i egenskap av
överläkare i lönegrad Co 19 vid ortopediska kliniken, dels ock ett årligt
arvode å 6 000 kronor i egenskap av lärare i ortopedi vid universitetet.
Sammanlagt uppgår sålunda hans nuvarande kontanta löneförmåner till
46 752 kronor för år. Vid utnämning till professor skulle hans årslön komma
att utgå efter lönegrad Co 14 eller med 34 512 kronor vid nuvarande
löneläge. Styrelsens förut åsyftade åtagande innebär en förbindelse, att vid
Severins utnämning till professor utbetala överläkararvode med belopp,
motsvarande skillnaden mellan å ena sidan hans nuvarande löneförmåner
och å andra sidan professorslönen. Vid nuvarande lönenivå skulle ifrågavarande
överläkararvode komma att uppgå till (46 752 — 34 512 =) 12 450
kronor.
I sin skrivelse den 7 februari 1957 erinrar konsistoriet vidare om att
professurer i ortopedi sedan flera år tillbaka finnes inrättade vid karolinska
institutet och universitetet i Lund samt att en professur i ämnet i
årets statsverksproposition förordats skola inrättas vid universitetet i
Uppsala från och med den 1 juli 1957 (1957: 1 VIII ht s. 125). Därjämte
understryker konsistoriet, att läkarutbildningsutredningen i sitt betänkande
vitsordat behovet av en professur även vid universitetet i Göteborg.
Härefter anför konsistoriet ytterligare följande.
I överensstämmelse med statsmakternas beslut (prop. 1954:212; SU
191; Rskr 395) skall tredje etappen av läkarutbildningens omläggning genomföras
under budgetåret 1957/58. Denna etapp avser omläggningen av
undervisningen under det fjärde studieåret, det s. k. medicin- och kirurgiåret,
till vilket jämväl undervisningen i ortopedi är förlagd. Med hänsyn
härtill är det angeläget att ämnet ortopedi blir företrätt av en fast ämnesrepresentant
från och med nästa budgetår. Det torde vidare vara uppenbart,
att docenten Severin, om han utnämnes till professor, ej bör vidkännas
någon minskning i de löneförmåner, som han för närvarande åtnjuter.
Genom det åtagande, som innefattas i skrivelsen från föreningen
för bistånd åt vanföra i Göteborg, synes denna fråga ha lösts på ett tillfredsställande
sätt. Det må anmärkas, att den föreslagna anordningen icke
kommer att medföra någon merkostnad för statsverket.
Kanslern har med skrivelse den 8 februari 1957 överlämnat konsistoriets
framställning och därvid anfört bland annat följande.
59
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 91 år 1957
Jag vill understryka angelägenheten av att ämnet ortopedi blir företrätt
vid nämnda universitet av en professur från och med nästa budgetår. Med
anledning av den av konsistoriet övergångsvis föreslagna anordningen beträffande
avlöningen till den blivande innehavaren av ifrågavarande professur
(docenten E. Severin) får jag erinra om att vid karolinska institutet
för närvarande finns två professurer, vilkas innehavare tillika är överläkare
vid kliniker, tillhörande enskilda stiftelser (professuren i pediatrik,
förenad med överläkarbefattning vid H.K.H. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt
för sjuka barn, och professuren i ortopedi, förenad med överläkarbefattningen
vid vanföreanstalten i Stockholm, det s. k. Norrbackainstitutet).
B. Departementschefen
Såsom framgår av det föregående skall tredje etappen av läkarutbildningens
omläggning genomföras under nästa budgetår. Denna etapp avser
omläggning av undervisningen under det fjärde studieåret, det s.k. medicin-
och kirurgiåret, till vilket jämväl undervisningen i ortopedi är förlagd.
I likhet med konsistoriet och kanslern anser jag det därför angeläget, att
ämnet ortopedi även vid universitetet i Göteborg blir representerat av
en fast företrädare. Förhandlingarna rörande den framtida organisationen
av vanförevården i Göteborg har nu fortskridit så långt, att ett inrättande
redan nu av den ifrågasatta professuren — enligt vad jag inhämtat från vederbörande
förhandlingskommission — icke rimligen kan tänkas föregripa
resultatet av dessa förhandlingar. Därest professuren inrättas, kommer
utgifterna under universitetets avlöningsanslag att ökas med ett belopp,
motsvarande skillnaden mellan professors årslön och nu utgående arvode
åt lärare i ortopedi. Med nu gällande grunder för statsbidrag åt vanföreanstalten
kommer emellertid vid bifall till föreliggande förslag statsbidraget
åt anstalten att minskas med ett belopp motsvarande utgiftsökningen
under universitetets avlöningsanslag. Ett inrättande av professuren kommer
sålunda icke att medföra några merkostnader för statsverket.
Med hänsyn till vad jag anfört i det föregående anser jag mig böra tillstyrka,
att en professur i ortopedi inrättas vid universitetet från och med
nästa budgetår. Med professuren bör förenas överläkarbefattning vid vanföreanstalten
i Göteborg. Till professurens förste innehavare bör utan tjänstens
ledigkungörande utses överläkaren vid vanföreanstalten, docenten vid
universitetet Erik Alfred Severin.
Vid bifall till vad jag föreslagit erfordras — förutom ändring i personalförteckningen
för universitetet — en höjning av det av Kungl. Maj:t i
årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, under punkten
86 äskade anslaget till Göteborgs universitet: Avlöningar med 29 000 kronor
till 5 109 000 kronor. En ökning bör ske av ordinarieposten med 27 200
kronor och av posten till rörligt tillägg med 7 800 kronor. Å andra sidan
bör arvodesposten minskas med 6 000 kronor.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
V. Hemställan
Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
och föreslagit hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte — med de ändringar
av Sina i årets statsverksproposition under punkten 86 i bilagan
åttonde huvudtiteln framställda förslag, vilka föranledes av vad jag nu
förordat — föreslå riksdagen att
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Göteborgs universitet,
som föranledes av vad jag under nyssnämnda punkt 86 och
här förut under IV anfört;
b) godkänna följande avlöningsstat för Göteborgs universitet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58:
Avlöningsstat
Utgifter
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags -
vis .................................... 1 704 700
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis............ 1 221 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
förslagsvis .............................. 1 854 000
4. Rörligt tillägg, förslagsvis................. 1 092 800
Summa kronor 5 872 500
Särskilda uppbördsmedel
1. Bidrag från Göteborgs stad till avlönande av
de kliniska amanuenserna ................ 197 000
2. Bidrag från Göteborgs stad till filosofiska
fakulteten .............................. 400 000
3. Avkastning från vissa donationsfonder..... 162 500
4. Studentinskrivnings- och examinationsavgif
ter
samt diverse inkomster................ 4 000
Summa kronor 763 500
Nettoutgift kronor 5 109 000
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 91 år 1957 61
c) till Göteborgs universitet: Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av 5 109 000 kronor.
d) till Vissa kostnader för läkarutbildningen för budgetåret
1957/58 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 148 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
M. Ribbing
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 91 år 1957
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning ...................................................... 3
II. Ökning av antalet propedeutiska och kliniska utbildningsplatser..... 8
A. Läkarutbildningsutredningen ................................. 8
B. Reservanterna .............................................. 16
C. Yttranden .................................................. 23
D. Departementschefen ......................................... 41
III. Propedeutisk undervisning under läsåret 1957/58 .................. 51
A. Förslag ..................................................... 51
B. Departementschefen ......................................... 54
IV. Professur i ortopedi vid universitetet i Göteborg................... 56
A. Förslag ..................................................... 56
B. Departementschefen ......................................... 59
V. Hemställan ..................................................... 60
Ivar Haeggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1957
570404