Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning, m. m.; given Stockholms slott
den 15 februari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning;

2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281);

3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942
(nr 652); samt

4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen,
lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer, att nuvarande maximum för den ordinarie
arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än
eu vecka, i genomsnitt för vecka nedsättes från 48 till 45 timmar. Övriga
bestämmelser om begränsning av den ordinarie arbetstiden, d. v. s. reglerna
om begränsningsperiod (en eller flera veckor) och dygnsmaximum lämnas,
om man undantar lantarbetstidslagen, i huvudsak oförändrade. Beträffande
lantarbetstidslagen innebär förslaget viss möjlighet till säsongvaria1
—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

tion av den ordinarie arbetstidens längd. Arbetstiden får sålunda utsträckas
till 47 timmar för arbetsvecka, under förutsättning att genomsnittet för
viss tidrymd, högst 12 månader, stannar vid 45 timmar i veckan. Dygnsmaximum
utgör i överensstämmelse med nuvarande huvudregel 10 timmar.
Någon motsvarighet till gällande särskilda bestämmelser för arbetare, som
sysselsättes med djurskötsel, och för arbetare inom trädgårdsskötseln upptas
inte i förslaget.

En principiell nyhet i förslaget är, att reglerna om den ordinarie arbetstidens
begränsning föreslås bli på visst sätt dispositiva. Enligt förslaget blir
det sålunda möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i form av kollektivavtal
träffa överenskommelse om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod
eller högre dygnsmaximum än lagen anger. För giltigheten av
kollektivavtalsöverenskommelse som nyss sagts kräves att den på arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av huvudorganisation (fackförbund).

Dispensreglerna och övertidsbestämmelserna föreslås i sak bli oförändrade.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1958. övergången
till 45-timmarsvecka skall dock enligt förslaget ske successivt, så att den
ordinarie veckoarbetstiden minskas med en timme från och med den 1
januari 1958, med ytterligare en timme från och med den 1 januari 1959
och med ännu en timme från och med den 1 januari 1960, då 45-timmarsveckan
således skall vara genomförd. Även övergångsbestämmelserna är
emellertid dispositiva på sätt förut angivits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas beträffande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning1, dels att 10 § 2 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4—6 §§,
7 § 1 och 2 mom. samt 8 och 9 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att i 3 §, 7 § 3 och 4 mom., 10 § 3 mom. samt 15 § orden
»arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen»
och »arbetarskyddsstyrelsens», dels att i lagen skall införas en ny
paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att omedelbart
framför 1, 4, 6 och 9 §§ skola införas överskrifter av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 8 timmar av dygnet
eller 48 timmar i veckan; dock
må, därest nyssnämnda begränsning
av arbetstiden för vecka icke därigenom
överskrides, arbetstiden under
något eller några av veckans dygn
utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såvitt
därigenom icke uppkommer längre
sammanlagd arbetstid för en tidrymd
av högst tre veckor, än att den
motsvarar 48 timmar i veckan.

1 Senaste lydelse, se beträffande 9 § 2 mom.
1938:214 och beträffande 15 § SFS 1945:77.

(Föreslagen lydelse)

Lagens tillämpningsområde

§•

Ordinarie arbetstid

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 45 timmar i veckan.
Arbetstiden må ej något dygn
överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såframt
arbetstiden under en tidrymd av
högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt
45 timmar i veckan.

Vecka räknas från och med måndag
eller annan dag, som tillämpas
för arbetsstället.

SFS 1945:755, beträffande 9§ 7 mom. SFS

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Är för visst arbete arbetstiden
i väsentlig mån beroende
av årstiden eller väderleken eller är
den på grund av annat förhållande
av växlande längd, må arbetsrådet, i
den mån så prövas påkallat, medgiva,
att arbetstiden, med avvikelse
från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas
så, att den i genomsnitt för
viss angiven tidrymd kommer att
uppgå till högst 48 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives
med tre skiftlag, på grund av
synnerliga skäl böra fortgå jämväl
under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,
i den mån så prövas påkallat,
medgiva därför erforderligt undantag.

3 m o m. Beträffande arbete, som
fortgår allenast under kortare Hd eller
medför synnerligen ringa ansträngning
eller tillgodoser ändamål

(Föreslagen lydelse)

4 a §.

Från de begränsningar, som stadgas
i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,
som å arbetarsidan slutits
eller godkänts av organisation
vilken enligt lagen om förenings- och
förhandlingsrätt är att anse såsom
huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av
kollektivavtal varom i första stycket
stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande
arbetare, vilken sysselsättes i
sådant arbete som avses därmed,
även om arbetaren ej är medlem av
den avtalsslutande organisationen på
arbetarsidan. Vad nu sagts gäller
dock ej arbetare, som omfattas av
annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetar sky ddsstyr elsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller eljest
särskilda skäl föreligga, göras i
vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga 12
månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)
av synnerligen stort allmänt intresse,
må arbetsrådet, i den mån så prövas
påkallat, medgiva undantag från
de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än
som avses i 1, 2 eller 3 inom., undantag
från bestämmelse i 4 § prövas
påkallat till undvikande av allvarligt
missförhållande, äger arbetsrådet
lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes
framgår, att det stora flertalet
av de arbetare, som skulle beröras av
undantaget, finna detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom
kommer att oskäligt utsträckas.

Har natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett
företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller
för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är
nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete utöver
Hd, som angives i 4 § eller kan hava
bestämts med stöd av 5 §. Om sådant
arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren
att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till
arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver
sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts bos nämnda myndighet.
Angående sådan ansökan har ar -

(Föreslagen lydelse)

Arbete å övertid

§•

Har natur- eller olyckshändelse eller
annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags
drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller
för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är
nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid.
Om sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet
åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra
anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver
sist angivna lid, utan att tillstånd
därtill sökts bos nämnda myndighet.
Angående sådan ansökan har arbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsrådet att ofördröjligen meddela tarskyddsstyrelsen att ofördröjligen
beslut. meddela beslut.

Anmälan eller — —----allmänna posten.

1 m o m. Till sådana förberedelseeller
avslutningsarbeten, som för
driftens ohindrade gång nödvändigtvis
måste utföras före eller efter den
allmänna arbetstiden, må nödigt antal
arbetare, vilka fyllt aderton år,
användas under högst sju timmar i
veckan utöver den tid, varunder de
enligt denna lag eller med stöd av
densamma meddelad eftergift eljest
få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i
annat fall, än som avses i 6 §, med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete
utöver tid, som angives i 4 § eller
kan hava bestämts med stöd av
5 §, vare därtill berättigad i avseende
å arbetare, som fyllt aderton år, för
högst 48 timmar under loppet av fyra
kalenderveckor och 200 timmar
under loppet av ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är
fråga, må även, med iakttagande av
motsvarande begränsning, beräknas
för kortare tidrymd än fyra veckor;
åliggande det i sådant fall arbetsgivaren
att på förhand i journal eller
annan handling, vari anteckning enligt
8 § skall göras, anteckna ej mindre
dagen, då dylik utsträckt arbetstid
skall börja tillämpas, än även den
tidrymd, för vilken beräkningen skall
ske.

8 §

Rörande arbetares användande till
arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

§•

1 mom. Till sådana förberedelseeller
avslutningsarbeten, som för
driftens ohindrade gång nödvändigtvis
måste utföras före eller efter den
allmänna arbetstiden, må nödigt antal
arbetare, vilka fyllt aderton år,
användas å övertid under högst sju
timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall, än som avses i 6 §, med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete d
övertid, vare därtill berättigad i avseende
å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 48 timmar under loppet
av fyra veckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.

Rörande arbetares användande till
arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

arbetsgivaren att senast den första
söckendagen i näst därpå följande
kalendervecka eller, därest då icke
kan avgöras, huruvida arbetstiden
är att hänföra till sådan, som avses i
nämnda paragrafer, så snart sådant
kan bedömas, göra anteckning i särskild
journal, upprättad enligt formulär,
som fastställes av arbetsrådet.
Nämnda myndighet äger dock föreskriva,
att anteckning om övertid får
verkställas å annan tid och på annat
sätt än nu angivits. I fråga om sådan
förlängd arbetstid, som avses i 7 §

1 mom., är arbetsgivaren icke pliktig
göra dylik anteckning, där arbetstiden
finnes behörigen upptagen
å det i It § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Arbetarna äga------av

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller
7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt
första stycket skall göras, och skall
journalen eller handlingen jämte bilagda
beslut förvaras å arbetsstället
under minst tre år, räknat beträffande
journalen eller handlingen från
den tid, då sista anteckningen gjordes
däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

1 mom. Arbetsrådet består av
minst sju ledamöter, vilka utses av
Konungen för en tid av två år i sänder.
Av ledamöterna skola två utses
bland personer, föreslagna av sådana
rikssammanslutningar av arbetsgivare,
vilkas medlemmar sysselsät -

arbetsgivaren att senast den första
söckendagen i näst därpå följande
vecka eller, därest då icke kan avgöras,
huruvida arbetstiden är att
hänföra till sådan, som avses i nämnda
paragrafer, så snart sådant kan
bedömas, göra anteckning i särskild
journal, upprättad enligt formulär,
som faställes av arbetarskyddsstyrelsen.
Nämnda myndighet äger dock
föreskriva, att anteckning om övertid
får verkställas å annan tid och
på annat sätt än nu angivits. I fråga
om sådant arbete å övertid, som avses
i 7 § 1 mom., är arbetsgivaren
icke pliktig göra dylik anteckning,
där övertiden finnes behörigen upptagen
å det i 11 § 2 mom. föreskrivna
arbetstidsschema.
övertidsjournalen.

Beslut av arbetarskgddsstyrelsen
enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal
eller annan handling, däri anteckning
enligt första stycket skall
göras, och skall journalen eller handlingen
jämte bilagda beslut förvaras
å arbetsstället under minst tre år,
räknat beträffande journalen eller
handlingen från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande
beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser

§•

/ handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen
av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift
skola, i den omfattning Konungen
bestämmer, deltaga särskilda
ledamöter, utsedda efter förslag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)
ta tillhopa minst 50 000 arbetare,
samt två bland personer, föreslagna
av sådana rikssammanslutningar av
arbetare, som räkna minst 50 000
medlemmar. För nämnda fyra ledamöter
skola i enahanda ordning utses
minst dubbelt så många suppleanter.
Förslag, som ovan sägs, skall,
för att vinna avseende, upptaga
minst dubbelt så många personer som
de, vilka skola med ledning av förslaget
förordnas till ledamöter eller
suppleanter. Har förslag icke avgivits,
varde förordnande ändock av
Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland
personer, som icke kunna anses företräda
arbetsgivar- eller arbetarintressen,
och förordnar Konungen en
av dessa ledamöter till rådets ordförande
och chef samt en till ställföreträdare
för denne. Minst en av de
utan förslag utsedda ledamöterna
skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort
vad författningarna föreskriva
om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 m o m. Ledamot eller suppleant,
som i 1 mom. avses, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugutre
års ålder. Ej må befattningen
innehavas av den, som icke råder
över sig och sitt gods.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet
gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

4 mom. Har ledamot eller suppleant,
som representerar arbetsgivare
eller arbetare, åtagit sig uppdraget,
äge han ej att varda därifrån entledigad,
med mindre särskilda omstän -

(Föreslagen lydelse)
rikssammanslutningar av arbetsgivare
och av arbetare.

Till utredning av ärende, som avses
i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen
låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga.
Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan
åtgärd nödig, har styrelsen att därom
göra framställning hos den underrätt,
som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas
lämplig. Förhöret skall anses som
bevisupptagning utom huvudförhandling.
Ersättningen till vittne eller
sakkunnig skall gäldas av allmänna
medel. Protokoll över förhöret
skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut
i ärende som avses i denna lag
må klagan ej föras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

digheter därtill föranleda. Avsägelse
av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar
Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne
varit förordnad, annan ledamot
eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar
arbetsgivare eller arbetare,
vid sammanträde utebliva eller
finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra,
och kan ej suppleant tillkallas,
äger arbetsrådet utse lämplig person
att vid det tillfället träda i den uteblivne
eller jävige ledamotens ställe.

6 m o m. Ärenden, som behandlas
av arbetsrådet, må avgöras av fem
ledamöter, så ock av fyra, där de äro
om beslutet ense. Ej må flera än sju
ledamöter deltaga i behandlingen av
ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal
representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren
ledamot bland dem, som utsetts utan
förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat
på arbetsrådet ankommande
ärende rörande förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare än sådant,
som avses i 5 § 5 mom. eller 10 § 2
mom., bör rådet i regel ej blott bereda
vederbörande arbetsgivare och arbetare
tillfälle att yttra sig utan även
på lämpligt sätt söka samråd med representanter
för arbetsgivare och arbetare
inom verksamhetsområdet i
fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom.,
skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd
med yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Till utredning av ärende må ar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsrådet låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga. Finner
arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger
rådet därom göra framställning hos
den underrätt, inom vars område
den, som skall höras, har sitt hemvist
eller någon tid uppehåller sig,
och varde denne genom rättens eller
domarens försorg till rätten kallad.

Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig
ersättning med vad som prövas
skäligt. Sedan förhöret hållits,
skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll
däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan
sägs, bestridas av allmänna medel.

Arbetsrådets beslut och utlåtanden
meddelas avgiftsfritt.

8 m o m. Beslut, som enligt 6 eller
7 § ankommer på arbetsrådet, må i
brådskande fall meddelas av dess
ordförande eller vid förfall för ordföranden
av hans ställföreträdare eller,
om jämväl denne år hindrad, av
den återstående utan förslag utsedde
ledamoten eller, där de utan förslag
utsedda ledamöternas antal överstiger
tre, den bland dem, som rådet
därtill förordnat. Har beslut i sådan
ordning meddelats, tage arbetsrådet
vid sitt första därefter följande sammanträde
under omprövning, huruvida
beslutet skall äga bestånd.

9 m o m. Arbetsrådet äger att, när
skäl därtill föreligga, i avbidan på
närmare utredning meddela beslut,
som gäller endast tills vidare.

10 mom. över arbetsrådets beslut
må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter
angående avgivande av förslag, som
i 1 mom. sågs, och om arbetsrådets

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

verksamhet må meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden
för vecka skall dock, i stället för
45 timmar, utgöra 47 timmar under
år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Knngl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)

Härigenom förordnas beträffande lantarbetstidslagen den 4 juni 1948,
dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4, 5 och 9 §§ skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 3 §, 6 § 1 mom., 7 § 3
inom., 8 §, 10 § 2 mom. och 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola
ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,
dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §

1 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under
längre tid, raster oräknade, än
för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
under tiden november—
februari 45 timmar och under tiden
mars—oktober 50 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola
gälla följande undantag:

a) För varje brukning sdel må en
arbetare, som i regel användes till
såväl djurskötsel som annat arbete
(arbetare med blandat
arbete), under tiden november—
februari användas till arbete högst
47 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts gälle ock den, som ersätter
arbetare med blandat arbete
under ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen
användes till djurskötsel (d j urskö
t a r e), samt för arbetare, som

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 45 timmar för
arbetsvecka. Arbetstiden må dock utsträckas
till 47 timmar för arbetsvecka,
såframt arbetstiden under en
tidrymd, som ej må överstiga 12 månader,
uppgår till i genomsnitt högst
45 timmar för arbetsvecka.

Arbetstiden må ej något dygn överstiga
10 timmar.

Med arbetsvecka förstås tiden från
och med måndag till och med söndag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

under minst en vecka ersätter djurskötare,
må arbetstiden icke överstiga
för dygn nio timmar och för två
arbetsveckor i följd 96 timmar.

För arbetare, som ersätter djurskötare
under kortare tid än en vecka,
må arbetstiden under tiden november—februari
utsträckas till 48
timmar för arbetsvecka.

2 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare under
längre tid, raster oräknade, än
för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka antingen

48 timmar

eller ock under tiden november—
februari 45 timmar och under tiden
mars—oktober 50 timmar.

3 m o m. Med arbetsvecka förstås
tiden från och med måndag till och
med söndag. Vad i 1 mom. föreskrivits
beträffande två arbetsveckor i
följd skall gälla för perioder om två
arbetsveckor, räknade från första
måndagen i november månad varje
år.

För viss månad given föreskrift
om arbetstid skall tillämpas under
arbetsvecka eller tvåveckorsperiod,
som nyss sagts, vars första dag infaller
under månaden.

4 a §.

Arbetsgivare, som är bunden av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl
därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas
för år räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av
särskilda skäl påkallat, att arbetstiden
utstråckes längre än i i § sägs,
äger arbetsrådet lämna medqivande
därtill.

3 mom. Undantag från de i i §
angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalanden
av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora
flertalet av de arbetare, som skulle
beröras av undantaget, finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej
därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

(Föreslagen lydelse)
kollektivavtal varom i första stycket
stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande
arbetare, vilken sysselsättes i
sådant arbete som avses därmed,
även om arbetaren ej är medlem av
den avtalsslutande organisationen på
arbetarsidan. Vad nu sagts gäller
dock ej arbetare, som omfattas av
annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller eljest
särskilda skäl föreligga, göras i
vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga 12
månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar under loppet av sju
dagar.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid
handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss
tid två med jordbruksförhållanden
förtrogna ledamöter. En ledamot
skall utses bland personer, föreslagna
av de svenska arbetsgivareför -

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen
av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift
skola, i den omfattning Konungen
bestämmer, deltaga särskilda
ledamöter, utsedda efter förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)
eningarnas förtroenderåd, och vid
tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland
personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess
ledamöter, som utsetts efter förslag
av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna utses i
enahanda ordning minst två suppleanter,
av vilka en bör vara förtrogen
med förhållandena inom trädgårdsskötseln.

Vid arbetsrådets behandling av
ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6 mom.
lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara
båda de ledamöter, vilka utsetts i här
nämnd ordning, eller för dem utsedda
suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i
tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

(Föreslagen lydelse)
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och av arbetare.

Till utredning av ärende, som avses
i första stgcket, må arbetarskyddsstgrelsen
låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga.
Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan
åtgärd nödig, har styrelsen att därom
göra framställning hos den underrätt,
som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas
lämplig. Förhöret skall anses som
bevisupptagning utom huvudförhandling.
Ersättningen till vittne eller
sakkunnig skall gäldas av allmänna
medel. Protokoll över förhöret
skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut
i ärende som avses i denna lag
må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

De i 4 och 5 §§ angivna arbetstiderna
för arbetsvecka eller sju dagar
skola dock, i stället för 45 och 4-7 timmar,
utgöra 47 och 49 timmar under
år 1958 samt 46 och 48 timmar under
år 1959.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 80 år 1957

F örslag
till

Lag

om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen för detaljhandeln den
18 juli 19421, dels att 12 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 §§,
7 § 2 mom. samt 10 och 11 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i 3 och 6 §§, 7 § 1 och 3 mom., 9 § 2 mom., 12 § 2 mom. samt
17 § orden »arbetsrådet» och » arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen»
och »arbetarskyddsstyrelsens», dels ock att i lagen skall

införas en ny paragraf, betecknad 4 a
(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 48 timmar i
veckan. Arbetstiden må ej något
dygn överstiga 10 timmar.

Å arbetsställe------11

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,
som i regel hålles öppet
såväl söckendag som sön- och helgdag,
skall i stället för vad i första
och andra styckena stadgas gälla, att
arbetstiden icke må överstiga för
dygn 10 timmar och för två veckor i
följd 96 timmar.

§, av nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 45 timmar,
i veckan. Arbetstiden må ej något
dygn överstiga 10 timmar,
timmar.

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,
som i regel hålles öppet
såväl söckendag som sön- och
helgdag, skall i stället för vad i första
och andra styckena stadgas gälla,
att arbetstiden icke må överstiga för
dygn 10 timmar och för två veckor i
följd i genomsnitt 45 timmar i veckan.

Vecka räknas från och med måndag
eller annan dag, som tillämpas
för arbetsstället.

4 a §.

Från de begränsningar, som stadgas
i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,
som å arbetstagarsidan

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1945:270.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ar 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

slutits eller godkänts av organisation

1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl
därtill äro, medgiva, att den i 4 §
angivna arbetstiden, utan att förlängas
för år räknat, fördelas på
annat sätt än i nämnda paragraf
sägs.

2 m o m. Finnes i visst fall av särskilda
skäl påkallat, att arbetstiden
ut st räckes längre än i 4 § sägs, äger
arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i i §
angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora
flertalet av de arbetstagare, som skulle
beröras av undantaget, finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej
därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

2 in o m. Finner arbetsgivare i
annat fall än som avses i 6 § med
2 — Bihang till riksdagens protokoll

vilken enligt lagen om förenings- och
förhandlingsrätt är att anse såsom
huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av
kollektivavtal varom i första stycket
stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande
arbetstagare, vilken sysselsättas
i sådant arbete som avses därmed,
även om arbetstagaren ej är
medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Vad
nu sagts gäller dock ej arbetstagare,
som omfattas av annat tillämpligt
kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.

§•

2 in o in. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hän1957.
1 sand. Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)
hänsyn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetstagare till
arbete å övertid, vare därtill berättigad
för högst 48 timmar under loppet
av fyra kalenderveckor och 200
timmar under loppet av ett kalenderår.

(Föreslagen lydelse)
syn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetstagare till arbete
å övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av
fyra veckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.

Arbetsgivare bör anskaffa och å
arbetsstället eller annan plats, som
av arbetsrådet godkännes, förvara
övertidsjournal, upprättad enligt formulär,
som fastställes av arbetsrådet.

Har övertid uttagits, skall anteckning
härom göras i sådan övertidsjournal
senast den första söckendagen
i näst därpå följande kalendervecka
eller därest då icke kan avgöras,
huruvida övertid uttagits, så
snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet
äger dock föreskriva, att anteckning
om arbete å övertid får verkställas
å annan tid och på annat sätt
än nu angivits. I fråga om sådant arbete
å övertid, som avses i 7 § 1
inom., är arbetsgivaren icke pliktig
att göra dylik anteckning, där övertiden
finnes behörigen upptagen å
arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det
dagliga arbetets början och slut samt
längden av raster, som avbryta arbetstiden.

Arbetstagare äge -------

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller
7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt
andra stycket skall göras, och skall
journalen eller handlingen jämte bilagda
beslut förvaras å plats, som i

Arbetsgivare bör anskaffa och å
arbetsstället eller annan plats, som
av arbetarskyddsstijrelsen godkännes,
förvara övertidsjournal, upprättad
enligt formulär, som fastställes
av styrelsen.

Har övertid uttagits, skall anLeckning
härom göras i sådan övertidsjournal
senast den första söckendagen
i näst därpå följande vecka eller
därest då icke kan avgöras, huruvida
övertid uttagits, så snart sådant kan
bedömas. Arbetarskyddsstijrelsen
äger dock föreskriva, att anteckning
om arbete å övertid får verkställas å
annan tid och på annat sätt än nu
angivits. I fråga om sådant arbete å
övertid, som avses i 7 § 1 mom., är
arbetsgivaren icke pliktig att göra
dylik anteckning, där övertiden finnes
behörigen upptagen å arbetstidsschema,
anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det dagliga
arbetets början och slut samt längden
av raster, som avbryta arbetstiden.

honom rörer.

Beslut av arbetarskyddsstijrelsen
enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal
eller annan handling, däri anteckning
enligt andra stycket skall
göras, och skall journalen eller handlingen
jämte bilagda beslut förvaras

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ar 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

första stycket avses, under minst tre å plats, som i första stycket avses,

år, räknat beträffande journalen eller
handlingen från den tid, då sista
anteckningen gjordes däri, och beträffande
beslutet från detsammas
datum.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid
handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss
tid två med detaljhandelns förhållanden
förtrogna ledamöter. En ledamot
skall utses bland personer, föreslagna
av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och vid
tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland
personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess
ledamöter, som utsetts efter förslag
av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna utses i
enahanda ordning minst två suppleanter,
förtrogna med förhållandena
inom detaljhandel eller annan verksamhet,
som avses i denna lag.

Vid arbctsrådets behandling av
ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6
mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara
båda de ledamöter, vilka utsetts
i här nämnd ordning, eller för
dem utsedda suppleanter. I övrigt
skola bestämmelserna i nämnda paragraf
i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

under minst tre år, räknat beträffande
journalen eller handlingen
från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

§•

I handläggningen hos arbetarskyddsstgrelsen
av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift
skola, i den omfattning Konungen
bestämmer, deltaga särskilda
ledamöter, utsedda efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och av arbetstagare.

Till utredning av ärende, som avses
i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen
låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga.
Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan
åtgärd nödig, har styrelsen att därom
göra framställning hos den underrätt,
som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas
lämplig. Förhöret skall anses som bevisupptagning
utom huvudförhandling.
Ersättningen till vittne eller
sakkunnig skall gäldas av allmänna
medel. Protokoll över förhöret skall
av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelscns beslut
i ärende som avses i denna lag
må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden
för vecka skall dock, i stället för
45 timmar, utgöra 47 timmar under
år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen den 23 maj 1947 för
hotell, restauranger och kaféer, dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla,
dels att 4 och 5 §§, 7 § 1 och 2 mom. samt 9 § skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att i 3 och 6 §§, 7 § 3 och 4 inom., 8 §, 10 § 2 mom.,
11 § 2 mom. samt 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas
med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,
dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan
angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än 744 timmar under loppet av
tre kalenderveckor. Arbetstiden må
under en tidrymd av tjugufyra timmar,
räknad från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande
dag, ej överstiga 11 timmar.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än att arbetstiden under loppet
av tre veckor icke överstiger i genomsnitt
45 timmar i veckan. Arbetstiden
må under en tidrymd av tjugufyra
timmar, räknad från klockan 6
på morgonen ena dagen till samma
tid påföljande dag, ej överstiga 11
timmar.

Vecka räknas från och med måndag
eller annan dag, som tillämpas
för arbetsstället.

4 a §.

Frun de begränsningar, som stadgas
i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,
som å arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av organisation
vilken enligt lagen om förenings- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Arbetsrådet må, när
skäl därtill åro, medgiva, att den i
4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas
för år räknat, fördelas på annat
sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 m o m. Finnes i visst fall av särskilda
skäl påkallat, att arbetstiden
utsträckes längre än i i § sägs, äger
arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 5 §
angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora
flertalet av de arbetstagare, som
skulle beröras av undantaget, finner
detsamma önskvärt och arbetstiden
ej därigenom kommer att oskäligt
utsträckas.

(Föreslagen lydelse)
förhandlingsrätt är att anse såsom
huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av
kollektivavtal varom i första stycket
stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande
arbetstagare, vilken sysselsättes
i sådant arbete som avses därmed,
även om arbetstagaren ej är
medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Vad
nu sagts gäller dock ej arbetstagare,
som omfattas av annat tillämpligt
kollektivavtal.

§•

Arbetarskgddsstgrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna i
5 §. Undantag må dock icke, utan att
det stora flertalet av de berörda arbetstagarna
samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.

7 §■

1 mom. Till betjäning av gäster, 1 mom. Till betjäning av gäster,
som vid upphörande av servering be- som vid upphörande av servering befinna
sig inom det för serveringen finna sig inom det för serveringen
avsedda området, samt till sådana avsedda området, samt till sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller
efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetstagare användas
å övertid under högst 21 timmar
under loppet av tre kalenderveckor,
dock att under en tidrymd
av tjugufyra timmar, räknad från
klockan 6 på morgonen ena dagen
till samma tid påföljande dag, arbetstagare
icke må användas till sådant
arbete å övertid mer än en och
en halv timme.

2 m o in. Finner arbetsgivare i
annat fall än som avses i 6 § med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetstagare till
arbete å övertid, vare därtill berättigad
i avseende å arbetare, som fyllt
aderton år, för högst 36 timmar under
loppet av tre kalenderveckor och
200 timmar under loppet av ett kalenderår.

(Föreslagen lydelse)
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller
efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetstagare användas
å övertid under högst 21 timmar
under loppet av tre veckor, dock
att under en tidrymd av tjugufyra
timmar, räknad från klockan 6 på
morgonen ena dagen till samma tid
påföljande dag, arbetstagare icke må
användas till sådant arbete å övertid
mer än en och en halv timme.

2 m o m. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetstagare till arbete
å övertid, vare därtill berättigad i
avseende å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 36 timmar under
loppet av tre veckor och 200 timmar
under loppet av ett kalenderår.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrädet vid
handläggning av ärende, som avses
i denna lag, utser Konungen för viss
tid två ledamöter, vilka äro förtrogna
med förhållandena inom hotell-,
restaurang- och kafénäringen. Fn ledamot
skall utses bland personer, föreslagna
av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och vid
tjänstgöring i arbetsrädet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland
personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring
i arbetsrädet ersätta en av

I handläggningen hos arbetarskgddsstgrelsen
av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift
skola, i den omfattning Konungen
bestämmer, deltaga särskilda
ledamöter, utsedda efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och av arbetstagare.

Till utredning av ärende, som avses
i första stgeket, må arbetarskyddsstgrelsen
låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga.
Finner arbetarskyddsstgrelsen sådan
åtgärd nödig, har stgrelscn att därom
göra framställning hos den under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)
dess ledamöter, som utsetts efter förslag
av arbetarsammanslutningar.
För var och en av ledamöterna utses
i enahanda ordning minst två suppleanter,
förtrogna med förhållandena
inom omförmälda näring.

Vid arbetsrådets behandling av
ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6 mom.
lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara
båda de ledamöter, som utsetts i här
nämnd ordning, eller för dem utsedda
suppleanter. 1 övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i
tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

(Föreslagen lydelse)
rätt, som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas
lämplig. Förhöret skall anses som
bevisupptagning utom huvudförhandling.
Ersättningen till vittne eller
sakkunnig skall gäldas av allmänna
medel. Protokoll över förhöret
skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyr
elsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut
i ärende som avses i denna lag
må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden
för vecka skall dock, i stället för
45 timmar, utgöra 47 timmar under
år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari
1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om lagstiftning
rörande allmän arbetstidsförkortning samt anför.

Inledning

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919 och
ligger alltjämt till grund för vår arbetstidslagstiftning. De grundläggande
bestämmelserna i detta ämne återfinns i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, vanligen benämnd allmänna arbetstidslagen.
Till stadgandena i denna lag ansluter sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna,
nämligen lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,
arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen.
Även i vissa andra lagar och författningar förekommer bestämmelser som
behandlar arbetstidens längd.

Ehuru arbetstidslagstiftningen omfattar en betydande del av landets
arbetstagare, står stora grupper formellt utanför densamma. Som exempel
må blott nämnas, att allmänna arbetstidslagen inte gäller arbetare i företag
med mindre än fem anställda och att arbetstagare i statens tjänst liksom
huvudparten av tjänstemännen i enskild tjänst inte omfattas av arbetstidslagstiftningen.

Mot bakgrunden av att 48-timmarsveckan så länge fält gälla som norm
för arbetstidens längd, trots att de ekonomiska och sociala förhållandena
undergått en genomgripande förändring, är det naturligt, att krav rests
på en revision av arbetstidslagstiftningen. Den omständigheten att ansenliga
grupper av arbetstagare står utanför denna lagstiftning har även utgjort
anledning till att en översyn av lagstiftningen ansetts påkallad. År 1947 tillkallades
därför sakkunniga med uppdrag alt överse arbetstidslagstiftningen.
Vid denna tidpunkt ansågs förutsättningar ej föreligga för en allmän förkortning
av normalarbetstiden och de sakkunnigas uppdrag begränsades

Kungi. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

därför, såvitt angår arbetstidens längd, till att avse frågan om en förkortning
av arbetstiden för vissa grupper med särskilt påfrestande arbete. I
övrigt skulle de sakkunniga underkasta lagstiftningen en allmän översyn.
Bland de spörsmål, som därvid skulle övervägas, nämndes i direktiven bl. a.
behovet av ändrade regler för uttagande av övertid, lämpligheten att i den
allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på de områden,
där speciallagstiftning gällde, samt förutsättningarna för att slopa
eller begränsa gällande undantag från lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga, som antog benämningen Arbetstidsutredningen, avgav
1954 betänkande (SOU 1954: 22—23) med förslag dels till allmän arbetstidslag
samt arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer och dels till lag
om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande
eller hälsofarligt arbete. Förslaget till allmän arbetstidslag innebär i korthet,
att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka bibehålies, att arbetstidslagstiftningen
utvidgas så att den med få undantag — det viktigaste
gäller tjänstemännen — blir tillämplig på alla arbetstagare, vilka mot
vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt att snävare
gränser uppdrages för hur mycket övertid som skall vara tillåten. De särskilda
arbetstidslagarna för lantarbete och för arbete inom detaljhandeln
föreslås upphävda, medan särskild arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer ävensom särskild sjöarbetstidslag anses böra bibehållas. Enligt
utredningens förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare
med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete skall den ordinarie
arbetsveckan förkortas till 40 timmar i veckan vid vissa arbeten under jord
och till 42 timmar i veckan vid kontinuerligt skiftarbete, vid arbete, i vilket
arbetstagare utsättes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning som
kan innebära hälsofara, samt vid arbete, som utföres av sjuksköterska vid
kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande har varit föremål för vidlyftig remissbehandling,
varvid åsikterna gått starkt isär i åtskilliga av de frågor, som
behandlas i betänkandet.

liedan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande hade min
företrädare i ämbetet i juni 1954 efter vederbörligt bemyndigande tillkallat
sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens längd och förläggning
i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden.
De sakkunniga, som arbetat under namnet Utredningen om kortare
arbetstid1 har i juli 1956 framlagt betänkande (SOU 1956: 20—21) med

1 Utredningen har bestått av landshövdingen Eije Mossberg, ordförande, samt ledamoten av
riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson, direktören Lars Gabrielson, byråchefen
numera statssekreteraren Ernst Michanek, förste sekreteraren Otto Nordenskiöld, docenten
Ingvar Ohlsson, direktören Gustaf Rudenstam, ledamoten av riksdagens andra kammare Nils
G. Stenberg och ombudsmannen Edvard Vilhelmsson. Vilhelmsson efterträdde i november 1955
andre ordföranden i LO Einar Norrman; ledamoten av riksdagens första kammare Bernhard
Näsgård frånträdde efter avsägelse i februari 1956 uppdraget som ledamot av utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

förslag till lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden
till 45 timmar i veckan (sjöarbetstidslagen berörs dock inte av förslaget).
I överensstämmelse med sina direktiv har utredningen inte föreslagit någon
ändring beträffande lagstiftningens tillämpningsområde eller upptagit andra
spörsmål, som behandlats av arbetstidsutredningen. Förslaget, som är enhälligt,
har remissbehandlats i vanlig ordning, varvid remissinstanserna på
några undantag när tillstyrkt eller i vart fall inte motsatt sig detsamma.

I stort sett råder således enighet om att en allmän arbetstidsförkortning
av den omfattning utredningen om kortare arbetstid föreslagit är möjlig
att genomföra och att den också bör komma till stånd. En på utredningens
föranstaltande gjord opinionsundersökning visar också, att önskemålet
om en arbetstidsförkortning är vida utbrett bland arbetstagarna. För egen
del anser jag det angeläget, att en allmän arbetstidsförkortning genomföres
så snabbt som omständigheterna tillåter. Det synes mig härvid lämpligast
att gå fram på den av utredningen om kortare arbetstid anvisade vägen och
i huvudsak endast göra de ändringar i gällande lagstiftning som påkallas
för att nedbringa längden av den ordinarie arbetsveckan. Först sedan erfarenhet
vunnits rörande verkningarna av denna reform, torde tiden vara
inne att ia ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen
angående arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och systematiska utformning
m. m, Även spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning, allmän
eller begränsad till vissa arbetstagargrupper, torde få upptagas i sådant
sammanhang.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning angående allmän
arbetstidsförkortning.

Arbetstiden i Sverige för närvarande

Gällande lagbestämmelser

Allmänna arbetstidslagen

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning är enligt 1 §
tillämplig på rörelse, industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad,
vattenavledning eller annat sådant särskilt arbetsföretag. Verksamhet,
som bedrives i former, vilka inte kan hänföras till rörelse eller arbetsförelag,
exempelvis hushåll och viss offentlig eller ideell verksamhet,
faller således utanför lagen.

Från lagens tillämpning undantages vidare följande slag av arbete:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande;

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;

e) skeppstjänst, som omnämnes i sjöarbetstidslagen, samt fiske;

f) skogsarbete samt kolning i mila, även om arbetet inte är att hänföra
till skogsarbete;

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ;

h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives såsom
självständiga företag, och byggnadsarbete för jordbruk eller nämnda binäringar,
samt vidare trädgårdsskötsel och djurskötsel även i de fall då arbetet
bedrives utan samband med jordbruk;

i) arbete, vilket åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för
allmän trafik;

j) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;

k) arbete, varpå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning; samt

l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans
bostad.

Såsom förutsättning för lagens tillämpning gäller ytterligare, att i rörelsen
eller arbetsföretaget för arbetsgivarens räkning i regel användes fler än fyra
arbetare för annat arbete än sådant som uppräknats under a)—1).

Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens
familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person eller
kontor svaktmästare eller annat underordnat kontor sbiträde (2 §).

Frågor om lagens tillämplighet på visst arbete eller om huruvida en arbetstagare
är att räkna som arbetare enligt lagen avgöres av arbetarskyddsstyrelsen
(3 §).

Den ordinarie arbetstiden får, raster oräknade, inte överstiga 48 timmar
i veckan. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 9 timmar på ett dygn
(4 § 1 st.). Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, får arbetstiden
förläggas så, att den under en tidrymd av högst tre veckor motsvarar 48 timmar
i veckan. Någon maximering av antalet arbetstimmar under ett dygn
förekommer inte i detta fall (4 § 2 st.).

Arbetarskyddsstyrelsen kan enligt 5 § meddela dispens från bestämmelserna
om den ordinarie arbetstidens begränsning i följande fall nämligen:

a) om arbetstiden för ett visst arbete i väsentlig mån är beroende av årstiden
eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande
längd; i detta fall — men inte i de följande fallen — gäller den begränsningen
i arbetarskyddsstyrelsens befogenhet, att arbetstiden i genomsnitt för
en viss angiven tidrymd skall uppgå till högst 48 timmar i veckan;

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

b) om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl
anses böra pågå även under sön- och helgdagar;

c) om ett arbete fortgår endast under en kortare tid eller medför synnerligen
ringa ansträngning eller tillgodoser ett ändamål av synnerligen stort
allmänt intresse;

d) om dispens i annat fall än som avses under a)—c) är påkallad till
undvikande av allvarligt missförhållande; samt

e) om det av uttalande av arbetarnas organisationer eller på annat sätt
framgår, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner ett undantag
önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbetsgivaren äger under vissa villkor, som närmare anges i det följande,
använda arbetare till arbete på övertid.

I 6 § behandlas tid för s. k. nödfallsarbete. Har en natur- eller olyckshändelse
eller någon annan omständighet, som inte kunnat förutses, vållat
avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för sådant avbrott
eller för skada på liv, hälsa eller egendom, må arbetare användas till arbete
på övertid. Anmälan skall göras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två dygn
från arbetets början, och arbetet får inte fortsättas utöver denna tid utan
att tillstånd därtill sökts hos styrelsen.

Bestämmelser om övriga former av övertid återfinnes i 7 §.

Till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade
gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden,
får arbetare, som fyllt 18 år, användas till arbete på övertid under
högst 7 timmar i veckan (7 § 1 mom.).

Om det i något annat fall än en nödfallssituation enligt 6 § är påkallat
med hänsyn till något särskilt förhållande, må arbetsgivare använda arbetare,
som fyllt 18 år, till arbete på övertid under högst 48 timmar under
loppet av fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under ett kalenderår.
Denna form av övertid brukar benämnas allmän övertid (7 § 2 mom.).

Tillstånd att uttaga övertid utöver vad som nu nämnts, s. k. extra övertid,
meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, då så påkallas av ett trängande behov.
Sådan övertid må beviljas för högst 150 timmar under ett kalenderår (7 §
3 inom.).

Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men inte
18 år, må användas till sådant övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 inom.).

I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete enligt 7 § — skyldigheten
att utföra nödfallsarbete är ovillkorlig — gäller vad som kan anses
vara överenskommet med arbetsgivaren därom. Det åligger arbetsgivaren att
tillse, att en arbetare inte utsättes för överansträngning eller ohälsa genom
övertidsarbete (7 § 5 inom.).

Arbetsgivaren är skyldig att föra anteckningar om övertidsarbete (8 §).

Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan
anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom ett verksamhetsom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

råde, är ense om eftergift i något avseende, som behandlas i 5 § (ordinarie
arbetstid) eller i 7 § 3 mom. (extra övertid) må Konungen på framställning
av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande förordna om allmän tilllämpning
av eftergifter inom verksamhetsområdet i fråga (10 § 2 mom.).

Skulle tillämpningen av lagen medföra sådana svårigheter för något visst
arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande äventyras, kan Konungen
på framställning eller efter hörande av arbetarskyddsstyrelsen medge undantag
från lagens tillämpning (10 § 3 mom.).

Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionen (11 § 1 inom.).

överträdelse av lagen eller av någon föreskrift, som meddelats med stöd
av lagen, straffas med böter (12 §).

Lnntarbets tidslagen

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281) ar enligt 1 § tillämplig dels
på jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka inte bedrives som självständiga
företag, samt byggnadsarbete för jordbruk och nämnda binäringar,
och dels på trädgårdsskötsel, som bedrives såsom självständigt företag.

Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) kolning i mila;

c) mjölkning, sköl sel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptagning
av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån
dessa arbeten utföres på ackord;

d) husligt arbete;

e) arbete, som bedrives av staten; samt

f) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.

Såsom ytterligare förutsättning för lagens tillämpning gäller, att för arbetsgivarens
räkning i företaget i regel användes en arbetare för annat arbete
än som uppräknats under a)—f).

Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens
familj, inte heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad
ställning eller bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §).

I fråga om skyldighet för arbetarskyddsstyrelsen att avgöra frågor om
lagens tillämplighet in. m. gäller motsvarande bestämmelser som i allmänna
arbetstidslagen (3 §).

Reglerna om den ordinarie arbetstiden återfinnes i 4 §.

För arbete i jordbruk med binäringar och byggnadsarbete stadgas en ordinarie
arbetstid, raster oräknade, under tiden november—februari av högst
45 timmar och under tiden mars—oktober av högst 50 timmar per arbetsvecka.
Under ett dygn får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 10 timmar.
Från dessa regler göres följande undantag. För varje brukningsdel må en
arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete (arbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

lare med blandat arbete), under tiden november—februari användas till
arbete högst 47 timmar per arbetsvecka. Detsamma gäller den, som ersätter
arbetare med blandat arbete under ledighet. För arbetare, som huvudsakligen
användes till djurskötsel (djurskötare), samt för arbetare, som under minst
en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden för två arbetsveckor i följd
inte överstiga 96 timmar. För dessa arbetargrupper får arbetstiden uppgå
till högst 9 timmar på ett dygn. För arbetare, som ersätter djurskötare under
kortare tid än en vecka, får arbetstiden under tiden november—februari utsträckas
till 48 timmar per arbetsvecka(4 § 1 mom.).

Beträffande trädgårdsskötseln står det arbetsgivaren fritt att tillämpa en
arbetstid antingen på högst 48 timmar per arbetsvecka året om eller på högst
45 timmar under tiden november—februari och högst 50 timmar per arbetsvecka
under tiden mars—oktober. Arbetstiden får inte något dygn överstiga
10 timmar (4 § 2 mom.).

Med arbetsvecka menas tiden från och med måndag till och med söndag.
De i fråga om djurskötare föreskrivna begränsningsperioderna på två veckor
räknas från första måndagen i november varje år. En för en viss månad angiven
arbetstid tillämpas under varje arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, vars
första dag infaller under månaden (4 § 3 mom.).

Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela dispens från bestämmelserna om begränsning
av den ordinarie arbetstiden.

Om skäl därtill finnes kan tillstånd sålunda lämnas till annan fördelning
av den ordinarie arbetstiden än som föreskrives i 4 §. Den begränsningen
skall dock iakttagas, att arbetstiden per år inte får förlängas (5 § 1 inom.).

Då det påkallas av särskilda skäl får även en förlängning av arbetstiden
medgivas (5 § 2 mom.).

Därest det framgår av ett uttalande av arbetarnas organisationer eller på
annat sätt, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner det önskvärt
och arbetstiden inte kommer att oskäligt utsträckas därigenom, får
arbetarskyddsstyrelsen lämna dispens, varvid någon särskild prövning av
skälen för undantag inte fordras (5 § 3 inom.).

Övertidsbestämmelscrna i lantarbetstidslagcn överensstämmer i huvudsak
med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen.

Sålunda kan arbetare få tagas i anspråk för nödfallsarbete på övertid
under samma villkor som enligt den allmänna lagen (6 § 1 inom.). Därutöver
innehåller lantarbetstidslagen en specialregel om att arbetare utan anmälan
eller ansökan hos arbetarskyddsstyrelsen må användas till arbete å övertid,
som föranledes av födelser, sjukdomsfall och olycksfall hos djuren. Några
begränsningar i fråga om denna form av nödfallsarbete uppställes inte (6 §
2 inom.).

Om det för driftens ohindrade gång är nödvändigt, att förberedelse- eller
avslutningsarbeten utföres före eller efter den allmänna arbetstiden eller alt
s. k. vakttjänst inom trädgårdsskötseln utföres utom den allmänna arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

tiden, får arbetare användas till sådant arbete på övertid under högst 7 limmar
per arbetsvecka (7 § 1 inom.).

Allmän övertid får tagas ut med högst 48 timmar under loppet av fyra
arbetsveckor eller, om arbetsgivaren föredrar en sådan beräkning, högst 50
timmar i månaden. Under en tidrymd av 12 månader i följd får högst 200
timmar allmän övertid förekomma (7 § 2 inom.).

Den extra övertiden är i lantarbetstidslagen maximerad till 100 timmar
under 12 månader i följd (7 § 3 mom.).

Något hinder att använda arbetare under 18 år till övertidsarbete föreligger
inte enligt lantarbetstidslagen.

I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete (7 § 4 mom.)
samt beträffande anteckningar om övertid (8 §), Konungens undantagsrätt
(10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse
(12 §) är reglerna i stort sett överensstämmande med allmänna arbetstidslagens
motsvarande bestämmelser. Enligt lantarbetstidslagen må Konungen
meddela undantag från lagens tillämpning även för det fall att tilllämpningen
skulle medföra särskilda svårigheter inom en viss del av riket
(10 § 2 inom.).

Arbetstidslagen för detaljhandeln

Arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652) är jämlikt 1 §
tillämplig på rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning
därtill bedriven verksamhet. Lagen äger vidare tillämpning på rörelse, som
hedrives i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé och badinrättning.

Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som
är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning åt!
arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endasl
undantagsvis deltager i arbete, på vilket lagen äger tillämpning; samt

g) arbete, varpå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

Såsom förutsättning för lagens tillämplighet gäller dessutom, att föi
arbetsgivarens räkning i rörelsen användes arbetstagare till arbete av annat
slag än som avses under a)—g). Något krav på att ett visst minsta antal
arbetare i regel skall användas till arbete i rörelsen uppställes inte i denna
lag, vilket såsom förut nämnts är fallet med allmänna arbetstidslagen och
lantarbetstidslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens
familj, inte heller företagsledare eller annan befattningshavare i
överordnad ställning eller farmacevt på apotek. Detaljhandelslagen gör således
inte undantag för kontorspersonal, som ej är i överordnad ställning

(2 §).

Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsområde
in. in. (3 §).

Den ordinarie arbetstiden får, raster oräknade, uppgå till högst 48 timmar
i veckan. Arbetstiden får inte något dygn överstiga 10 timmar. I fråga om
dygnsmaximum stadgas det undantaget, att arbetstiden på arbetsställe, där
i regel inte användes flera än en arbetstagare, under två av veckans dygn
får uppgå till 11 timmar. Veckomaximum på 48 timmar får dock inte överskridas.
Beträffande arbetstagare på ett försäljningsställe, som i regel hålles
öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället för de nyss angivna
reglerna, att arbetstiden inte får överstiga 96 timmar för två veckor i följd
och 10 timmar om dygnet (4 §).

Detaljhandelslagens regler om dispens från bestämmelserna om den ordinarie
arbetstiden överensstämmer med lanlarbetstidslagens motsvarande
stadganden (5 §).

Bestämmelserna om övertid är i allmänna drag överensstämmande med
allmänna arbetstidslagens, men avvikelser i detaljer förekommer.

Sålunda är de båda lagarnas regler av samma innehåll vad angår tid för
nödfallsarbete (6 §), allmän övertid (7 § 2 mom.) och extra övertid (7 §

3 mom.); något hinder mot att använda arbetstagare under 18 år till övertidsarbete
föreligger dock inte enligt detaljhandelslagen. Med förberedelseoch
avslutningsarbeten likställes i detaljhandelslagen betjäning av kunder,
som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotograiiateljé
eller badinrättning befinner sig i lokalen. För dessa slag av arbete tår
arbetstagare användas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan,
dock inte mer än iy2 timme per dygn. Ordinarie arbetstid och övertid av
detta slag får tillhopa inte något dygn uppgå till mer än 10 timmar. Arbetarskyddsstyrelsen
kan dock medge undantag (7 § 1 inom.).

Detaljhandelslagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning för övertidsarbete
(8 §) och om raster (9 §).

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 §

4 mom.) samt beträffande anteckningar om övertid (10 §), tillsyn över
lagens efterlevnad (13 §) och rörande straff (14 §) överensstämmer detaljhandelslagen
i huvudsak med allmänna arbetstidslagen, och beträffande
Konungens undantagsrätt har stadgandena samma innehåll som motsvarande
i lantarbetstidslagen (12 §).

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och
3 — Biliang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

kaféer äger enligt 1 § tillämpning på hotell-, restaurang- och kaférörelse
samt i omedelbar anslutning därtill utövad verksamhet av annat slag, vilken
ej bedrives såsom självständigt företag.

Från lagens tillämpningsområde undantages följande slags arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses
ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;

e) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;

f) skeppstjänst.

Såsom förutsättning för lagens tillämplighet gäller, att i rörelsen för
arbetsgivarens räkning användes arbetstagare till annat arbete än som uppräknas
under a)—f). Någon fordran på visst minsta antal arbetstagare
gäller inte.

Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens
familj, och inte heller företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig
befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller annat kontor
sbiträde (2 §).

Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsområde
in. in. (3 §).

Den ordinarie arbetstiden, raster och måltidsuppehåll oräknade, är angiven
till högst 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Under en
tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 på morgonen den ena dagen
till samma tid följande dag, får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 11
timmar (4 §).

Dispens kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen enligt regler av samma
innehåll som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen (5 §).

Vad angår bestämmelserna om övertid föreligger överensstämmelse med
allmänna arbetstidslagen beträffande tid för nödfallsarbete (6 §).

I analogi med detaljhandelslagen likställer hotellagen betjäning av gäster,
som vid upphörande av servering befinner sig inom det för serveringen avsedda
området, med förberedelse- och avslutningsarbeten. Till sådant arbete
får arbetstagare användas på övertid under högst 21 timmar under loppet av
tre kalenderveckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan 6 på morgonen
den ena dagen till samma tid nästa dag får övertid av detta slag uppgå
till högst 11/2 timme (7 § 1 inom.).

Den allmänna övertiden får uppgå till högst 36 timmar under loppet av
tre kalenderveckor och 200 timmar under ett kalenderår (7 § 2 inom.).

Extra övertid kan medgivas av arbetarskyddsstyrelsen upp till 150 timmar
om året (7 § 3 mom.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Till arbete på allmän eller extra övertid får inte användas arbetstagare,
som inte fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock bevilja dispens beträffande
den, som fyllt 16 år men inte 18 år (7 § 4 mom.).

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 §
5 mom.) samt angående anteckningar om övertid (8 §), tillsyn över lagens
efterlevnad (11 § 1 mom.) och straff (12 §) är bestämmelserna i hotellagen
i huvudsak desamma som i allmänna arbetstidslagen. Beträffande Konungens
undantagsrätt föreligger överensstämmelse med lantarbetstidslagen och
detaljhandelslagen (10 §).

Arbetar skyddslag en

Bestämmelser, som berör arbetstidens begränsning, förekommer även i en
del andra författningar än de förut nämnda. 1 detta sammanhang synes det
emellertid endast erforderligt att redogöra för vissa regler i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Denna lag, vars tillämpningsområde är mera vidsträckt än arbetstidslagstiftningens
(bortsett från sjöarbetstidslagen), meddelar beträffande arbetstagare
i allmänhet bestämmelser om raster (17 §) och arbetspauser (18 §).

Vidare föreskrives, att arbetstagare skall åtnjuta ledighet för nattvila, vari
skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Avvikelse från dessa bestämmelser
må ske, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets natur,
allmänhetens behov eller någon annan särskild omständighet. Likaså får
nödfallsarbete fortgå mellan klockan 23 och klockan 5 (19 §). Dispens från
bestämmelserna om nattvila, alltså från det s. k. nattarbetsförbudet, kan
meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger eller om
del stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt och ohälsa
eller överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §).

För varje period av sju dagar skall en arbetstagare åtnjuta minst 24 timmars
sammanhängande ledighet (veckovila). Dispens kan meddelas av
arbetarskyddsstyrelsen (21 §).

1 fråga om minderårig, varmed förstås den som inte fyllt 18 år, meddelas
vissa särskilda bestämmelser.

För minderårig gäller en absolut maximering av arbetstiden till 10 timmar
om dygnet och 54 timmar i veckan. Endast för nödfallsarbete tår arbetstiden
utsträckas därutöver. Arbetarskyddsstyrelsen kan också, för kortare
tid, meddela dispens (31 §). Fn minderårigs nattvila skall i regel uppgå till
minst 11 timmar om dygnet, och den skall för den som inte fyllt 16 ar omtatta
tiden mellan klockan 19 och klockan 6 och för andra tiden mellan
klockan 22 och klockan 5 (33 §).

För kvinnor i hantverksarbete eller industriellt arbete föreskrives i princip
11 timmars nattvila, vari skall ingå liden mellan klockan 22 och klockan
5 (36 §). Dispens kan dock meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ur 1957

Tillämpningen av 48-timmarsprincipen utanför lagstiftningens område

Den föregående redogörelsen för innehållet i gällande lagbestämmelser
angående arbetstidens begränsning har visat, att principen om 48 timmar
ordinarie arbetstid per vecka ligger till grund för samtliga arbetstidslagar
(härvid bortses från sjöarbetstidslagen). Det har vidare framgått, att stora
grupper av den förvärvsarbetande befolkningen inte omfattas av arbetstidslagstiftningen.
Utredningen har med hjälp av uppgifter ur 1950 års
folkräkning och 1951 års företagsräkning belyst vidden av de olika undantagen
från lagstiftningen och därvid beräknat, att undantagen omkring år
1950 berörde så många, att av landets vid folkräkningen till 3 120 000 personer
uppgående förvärvsarbetande befolkning endast något mer än en
tredjedel eller i runt tal 1 100 000 personer formellt omfattades av arbetstidslagstiftningen.

Arbetstidsförhållandena bestämmes emellertid inte endast av lagstiftningen.
I praktiken regleras arbetstiden mestadels genom kollektivavtal och
liknande överenskommelser eller genom tjänstgöringsföreskrifter (för statens
anställda). På detta sätt har för åtskilliga arbetare, som formellt inte
omfattas av arbetstidslagstiftningen, arbetstidsförhållandena fått en reglering
i huvudsaklig överensstämmelse med denna lagstiftnings principer. Med
hänsyn till den svenska arbetsmarknadens höga organisationsprocent och
avtalsreglernas stora genomslagskraft även utanför deras egentliga tilllämpningsområde
har man enligt utredningens mening skäl att förmoda, att
endast ett fåtal arbetstagare i vårt land har en ordinarie veckoarbetstid, som
överstiger 48 timmar i genomsnitt för vecka.

Avtal om kortare ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka

I det föregående har framhållits, att arbetstidsförhållandena i stor omfattning
regleras genom kollektivavtal o. d. För de största arbetstagargrupperna
ansluter sig avtalen i fråga om den ordinarie veckoarbetstidens längd
till lagstiftningens på 48-timmarsprincipen vilande maximiregler. Ett antal
arbetstagargrupper är dock genom avtal tillförsäkrade kortare ordinarie
arbetstid per vecka än 48 timmar.

De arbetare, som på dylikt sätt fått sin ordinarie arbetstid förkortad,
har i allmänhet arbeten, vilka betraktas som särskilt ansträngande. Såsom
exempel på avtalsmässigt genomförda arbetstidsförkortningar av mera allmän
räckvidd må nämnas följande. Arbetare med arbete under jord dels i
gruvor och stenbrott och dels vid sprängnings- och förstärkningsarbete, som
bedrives på tre skift inom byggnadsindustrin eller vattenbyggnadsfacket
(exempelvis skyddsrums- och kraftverksanläggningar), har en ordinarie arbetstid
av 40 timmar i veckan. Vid sådant underjordsarbete inom byggnadsindustrin,
som bedrives i tvåskift eller som dagarbete, är den vanliga arbets -

Kangl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

tiden 41 1/4 timmar i veckan. I princip tillämpas 5-dagarsvecka för ifrågavarande
arbetarkategorier. Antalet under jordsarbetare med förkortad arbetstid
beräknas till omkring 6 500 inom gruvindustrin och närmare 3 000
inom övriga berörda näringsgrenar. För treskif tsarbete med söndagsuppehåll
(intermittent drift) vid järnbruken och inom gummiindustrin samt i mindre
utsträckning vissa andra industrier gäller en ordinarie veckoarbetstid av
45 Va timmar. Nämnda siffra erhålles som ett genomsnitt för en skiftcykel
om tre veckor, under vilken 17 skift på 8 timmar fullgöres. Antalet arbetare
med sådan arbetstid uppskattas till omkring 7 500 man. Nästan alla
industriarbetare i treskiftsarbete utan söndagsuppehåll (kontinuerlig drift)
har en genomsnittlig veckoarbetstid av 42 timmar. Sammanlagt 12 000—
13 000 arbetare vid järnbruken ävensom inom metallframställnings-, pappers-
och massa-, byggnadsämnes- samt kemiska industrierna med flera
har sin arbetstid reglerad på detta sätt. Arbetargrupper — uppskattningsvis
i allt omkring 30 000 personer — med tvåskiftsarbete samt kvällsoch
nattarbete har arbetstider, som för olika kategorier varierar mellan 40
och 47 timmar i veckan. Som exempel på verksamhetsområden, inom vilka
sådana arbetstidsförkortningar förekommer, kan nämnas textil- och bageriindustrierna
samt typografyrket. Inom praktiskt taget hela målerifacket
gäller kortare arbetstid än 48 timmar i veckan. Måleriarbetare har sålunda i
Stockholm och vissa andra städer 40 timmars arbetsvecka och i övriga
delar av landet en arbetstid av 421/2 timmar i veckan. I båda fallen tillämpas
5-dagarsvecka. Omkring 19 000 måleriarbetare, varav 4 000 med 40-timmarsvecka, omfattas av denna arbetstidsförkortning. Kortare arbetstider
än 48 timmar i veckan förekommer också för betydande grupper —
uppskattningsvis 30 000 personer -— inom kommunikationsväsendet och för
somliga handelsanställda, framförallt kvinnor.

Tjänstemännen, vilka bortsett från detaljhandelns kontorspersonal
inte omfattas av arbetstidslagstiftningen, har i stor utsträckning kortare
arbetstid än 48 timmar i veckan. Undantag gäller i huvudsak för flertalet
arbetsledare och andra, vilkas arbete är direkt knutet till arbetarna, för vissa
kontorstjänstemän inom detaljhandeln och för en del grupper i offentlig
tjänst, såsom militär personal, vårdpersonal inom sjukvård och fångvård
samt tullmän. För det stora flertalet övriga tjänstemän i såväl allmän som
enskild tjänst gäller arbetstider på omkring 42 timmar i veckan eller därunder.

Semester och helgledigheter

Om man skall beräkna det totala bortfallet av ordinarie arbetstid genom
en allmän arbetstidsförkortning, kan man inte nöja sig med att utgå från
arbetstiden per vecka. Man måste räkna med arbetstidsutbudet under ett helt
år. Därmed kommer semestern och helgdagsledigheterna in i bilden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Av årets 52 veckor går minst tre arbetsveckor bort på grund av den lagstadgade
semestern. Med hänsyn till att betydande arbetargrupper, i synnerhet
statstjänare, har längre semester än den lagstadgade räknar utredningen
med att det totala årliga utbudet av »arbetar-arbetsveckor» minskas med
3 Va per arbetare, motsvarande vid 48-timmarsvecka 160 arbetstimmar.

Vad angår helgledigheter finns i Sverige, förutom dem som alltid infaller
på en söndag, 11 helgdagar, av vilka 5 kan infalla på söndagar medan 6 alltid
är förlagda till andra veckodagar. Vid sidan om helgdagarna är vissa helgdagsaftnar
i större eller mindre utsträckning arbetsfria eller i arbetstidsliänseende
att jämställa med lördagar. Som regel — i stor utsträckning
garanterad av kollektivavtal — är sålunda jul-, påsk- och midsommaraftnarna
arbetsfria, och för stora grupper torde detsamma vara fallet med
nyårs- och pingstaftnarna. Utredningen anser det realistiskt att räkna med
att antalet helgledighetsdagar — helgdagar och arbetsfria helgdagsaftnar —
i genomsnitt för samtliga arbetare uppgår till 15 om året, varav minst 4
lördagar, vilket för en arbetare med 48-timmarsvecka motsvarar nära 2 Va
arbetsveckor eller minst 112 timmar om året.

Arbetstidsförhållanden i utlandet

Principen om 48 timmars arbetsvecka är fastslagen i olika internationella
konventioner. Bland dessa märkes främst den av Internationella arbetsorganisationen
(ILO) år 1919 antagna Washingtonkonventionen, vilken omfattar
industri och byggnadsverksamhet samt transportväsende till lands, och
vidare ILO:s konvention av 1930 rörande handel och kontorsarbete. Dessa
konventioner har ratificerats endast av ett fåtal stater, bland vilka Sverige
inte befinner sig. Trots att så få länder anslutit sig till de av ILO antagna
konventionerna, har principen om 48 timmars ordinarie arbetstid
per vecka efterhand vunnit så gott som universell anslutning vad gäller
industrin. Inom andra näringsgrenar däremot förekommer utomlands längre
arbetstider i betydande omfattning.

Utredningen om kortare arbetstid har gjort vissa jämförelser mellan
arbetstidsförhållandena — huvudsakligen vad angår den ordinarie veckoarbetstidens
längd — i å ena sidan Sverige samt å andra sidan vissa främmande
stater, som ansetts vara jämförbara med vårt land i avseende på de
politiska, ekonomiska och sociala förhållandena. Jämförelsen har sålunda
avsett de nordiska grannländerna, Storbritannien, Frankrike, Belgien,
Holland, Luxemburg, Västtyskland, Österrike, Schweiz, USA, Canada,
Australien och Nya Zeeland.

Metoderna för arbetstidsregleringen i de olika länderna växlar. Lagstiftning
är den vanligaste men i vissa stater regleras arbetstiden genom kollek -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

tivavtal och i andra genom skiljedomsförfarande. Kombinationer av de olika
metoderna förekommer i stor utsträckning.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att i de nordiska och västeuropeiska
länderna principen om 48 timmars arbe Isvecka slagit igenom inom
industrin och för större delen av arbetsmarknaden i övrigt men att inom
vissa verksamhetsområden, såsom t. ex. handeln, restaurangnäringen och
särskilt jordbruket, längre arbetstider förekommer i avsevärd omfattning.

Kortare ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan förekommer i flera
länder. Finland har lagstiftning om högst 47 timmars arbetsvecka för vanligt
dagarbete; undantag gäller dock för jordbruk och skogsbruk. I Storbritannien,
där arbetstiden i huvudsak regleras avtalsvägen, gäller i de flesta
fall en ordinarie veckoarbetstid av 44 eller 45 timmar inom industrin och
47 timmar i lantbruket. I Belgien pågår för närvarande genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadsorganisationerna under statens medverkan en
successiv förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan
för betydande delar av näringslivet. Frankrike har 40 timmar i veckan som
lagenligt veckomaximum för den ordinarie arbetstiden inom större delar av
arbetsmarknaden. Förhållandena i Canada uppvisar stora variationer de
olika delstaterna emellan, men genomsnittet för ordinarie arbetstid inom
industrin synes ligga vid 42 timmar i veckan eller något därunder. I Förenta
Staterna, Australien och Nya Zeeland är en ordinarie arbetstid av 40 timmar
i veckan regel för den övervägande delen av näringslivet, jordbruket undantaget.

I de fall utomlands, där en arbetsvecka av högst 45 timmar tillämpas, är
det vanligast, att veckoarbetstiden fördelas på fem arbetsdagar.

Bestämmelserna om begränsning av den ordinarie arbetstiden kompletteras
i alla länder av regler om övertid. I stort sett kan sägas, att ju kortare
den ordinarie arbetstiden är, desto större är vanligen de legala möjligheterna
till övertidsuttag. I somliga fall har övertidsarbetet sådan omfattning
och förekommer med sådan regelbundenhet, att den normala arbetstiden per
vecka icke oväsentligt överstiger den enligt lag eller avtal fastställda ordinarie
arbetstiden. Sålunda torde Frankrike, trots lagfäst 40-timmarsvecka
för större delen av näringslivet, inte kunna betraktas som ett land med särskilt
kort arbetstid. På grund av regelbundet övertidsarbete ligger den normala
veckoarbetstiden i många branscher betydligt högre och genomsnittet
för industrin antages ligga vid omkring 45 timmar i veckan. Även i Storbritannien
bar övertiden stor omfattning och den faktiska arbetstiden ligger
ofta betydligt över den i avtalen i allmänhet stadgade ordinarie veckoarbetstiden
om 44—45 timmar. Den i Belgien pågående arbetstidsförkortningen
kan antagas, i varje fall under en övergångsperiod, komma att i icke obetydlig
utsträckning neutraliseras genom övertidsarbete.

Vid en jämförelse mellan arbetstidsförhållandena i olika länder är det
även av intresse att beakta den genomsnittliga veckoarbetstiden för år

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

räknat, varvid arbetstidsbortfallet på grund av semester och helgledigheter
blir av betydelse. Det visar sig då, vad semestern angår, att de nordiska
länderna samt, efter ett beslut år 1956, Frankrike står i en klass för sig med
omkring tre veckors semester. I de övriga av utredningens undersökning
berörda länderna synes normalsemestern vara två veckor. Även i fråga om
helgledigheter står Sverige, i detta fall jämte Finland, främst med ett bortfall
av omkring 15 arbetsdagar om året på grund av sådana ledigheter. I de
anglosachsiska länderna (Storbritannien, USA, Canada, Australien, Nya
Zeeland) samt Frankrike och Holland stannar antalet vid 6—8 och i Danmark,
Norge, Västtyskland, Österrike och Schweiz vid 10—12.

På grund härav leder en jämförelse av den genomsnittliga veckoarbetstiden
för år mellan Sverige och exempelvis USA till att den amerikanska
40-timmarsveckan för Sveriges vidkommande i stort sett skulle motsvaras
av en arbetsvecka om 42 timmar.

I de av de förutnämnda länderna, där arbetsveckan normalt utgör 48 timmar,
har under de senare åren strävanden efter en arbetstidsförkortning
gjort sig gällande. Frågan härom har uppmärksammats inom ILO och utredningar
och förhandlingar försiggår på många håll. Även i USA diskuteras
en arbetstidsförkortning och inom vissa näringsgrenar ligger arbetstiden i
detta land redan under 40-timmarsnivån.

Utredningens förslag
Motiven för en arbetstidsförkortning

Skyddsmotivet

I sin presentation av de motiv, som kan anföras för en allmän arbetstidsförkortning,
erinrar utredningen om att det i olika sammanhang, då
arbetstidsfrågan tidigare varit på tal, hävdats, att en förkortning av arbetstiden
skulle vara ägnad att främja arbetstagarnas hälsa. Detta motiv för
en arbetstidsförkortning benämnes av utredningen skyddsmotivet. Även i
dagens debatt göres ofta gällande, framhåller utredningen, att omsorgen om
arbetstagarnas hälsa kräver en förkortning av 48-timmarsveckan, varvid
åberopas, att olycksfallsfrekvensen stegrats och sjukligheten såväl kroppsligt
som psykiskt ökat samt att arbetet blivit slitsammare och hetsigare osv.

Utredningen har sökt att med hjälp av statistik och andra uppgifter
bedöma i vad mån hälsoskäl i nuvarande läge talar för en allmän arbetstidsförkortning.
I fråga om yrkesskadefrek vensens utveckling
begagnar sig utredningen i första hand av riksförsäkringsanstaltens
statistik över skador, som föranlett ersättning från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Anstalten har för utredningens räkning sammanställt en
del siffror ur denna statistik, avseende åren 1933—1953. Av dessa siffror

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

framgår att antalet olycksfall hos arbetsgivare med mer än 5 arbetare
(staten undantagen) i absoluta tal visar en kraftig stegring under perioden
1933—1937, därefter stagnation till 1941, en inte obetydlig ökning 1942 och
1943, fortsatt ökning 1946 och 1947, viss ytterligare ökning 1949—1950
men därefter återgång till 1947 års siffra. De kraftigaste ökningarna sammanfaller
i tiden med förändringar i för arbetstagarna gynnsam riktning av
olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Relativt sett, räknat per 100 årsarbetare,
har olycksfallsfrekvensen stigit under periodens 10 sista år, dock utan
klar tendens. Omkring tidpunkten för varje viktigare förändring i olycks1''allsförsäkringslagstiftningen
har inträtt en stegring av frekvenstalen, varefter
siffrorna åter sjunkit. Bortsett från de lyftningar till högre nivå, som
sammanhänger med lagändringarna, är frekvensen ständigt avtagande, och
efter 1950 har minskningen varit så kraftig att 1952 års siffra, som ligger
vid något mer än 13 olycksfall per 100 årsarbetare, är den lägsta sedan 1945.

Beträffande yrkesskadornas svårighetsgrad visar siffrorna, att bagatellskadorna
under hela perioden utgjort drygt 20 procent av samtliga skador.
Antalet sjukdagar i genomsnitt per olycksfall är också i stort sett oförändrat
(23,3 år 1933 och 23,6 år 1952). Invaliditetsfallen vid samtliga arbetsplatser
visar i absoluta tal en svagt stigande tendens fram till 1947 och därefter
en ganska kraftigt nedåtgående. I förhållande till antalet årsarbetare har
invaliditetsfallen minskat från över 18 per 10 000 årsarbetare vid mitten av
1930-talet till under 12 efter 1950. Dödsfallens antal utvisar ingen klar tendens
i absoluta tal, men i förhållande till antalet årsarbetare har dödsfallen
tydligt minskat. Av hela antalet olycksfall i arbete och särskilt antalet invaliditets-
och dödsfall bildar färdolycksfallen en växande andel. Sålunda
utgjorde av hela antalet olycksfall färdolycksfallen 4,3 procent år 1933 och
7,9 procent år 1952. Av samtliga invaliditets- och dödsfall hänförde sig 1933
6 procent till färdolycksfallen, medan motsvarande siffra 1952 var 13,7
procent.

Utredningen anser det inte möjligt att av yrkesskadestatistiken draga
några alldeles bestämda slutsatser rörande den faktiska utvecklingen av
riskerna för skador i arbetslivet. Alla reservationer till trols synes man emellertid
enligt utredningens uppfattning ha goda skäl för den slutsatsen av
den officiella olycksfallsstatistiken, att frekvensen av kroppsskador i arbetet
inte ökat på senare år och att det finns tecken på att utvecklingen snarast
gått i motsatt riktning. Detta anser utredningen äga giltighet inte bara för
näringslivet som helhet betraktat utan även för de flesta näringsgrenar tagna
var för sig.

Som stöd för denna sin uppfattning åberopar utredningen bl. a. verkstadsföreningens
statistik över olycksfall vid verkstadsföretag med mer än
50 anställda. Efter att ha företett endast små variationer under åren 1943—
1950, visar denna statistik en successiv nedgång av olycksfallsfrekvensen
per 100 årsarbetare från 16,6 år 1950 till 10,4 år 1954. Ur den av arbets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

givareföreningens och landsorganisationens gemensamma arbetarskyddsnämnd
upprättade statistiken kan utläsas, att olycksfallsfrekvensen för
hela undersökningsmaterialet sjunkit från 20,4 olycksfall per 100 årsarbetare
år 1950 till 17,1 år 1952 samt att även färdolycksfallsfrekvensen gått
ner, ehuru inte så markant, nämligen från 1,8 per 100 årsarbetare år 1950
till 1,6 år 1952.

Om det är vanskligt att klarlägga utvecklingen av yrkesskadefrekvensen,
är svårigheterna inte mindre när det gäller att bedöma hälsotillståndet
i stort hos den förvärvsarbetande delen av befolkningen. Någon
svensk statistik över frekvensen av olika sjukdomar, vilken skulle kunna
tjäna till vägledning vid bedömningen av denna fråga, existerar inte. Utredningen
erinrar om att det i arbetstidsdebatten i olika sammanhang gjorts
allmänt hållna uttalanden av innebörd att sjukligheten och förslitningen
av den mänskliga organismen ökat och att dessa företeelser tillskrivits det
slitsamma och hälsofarliga arbetet. Om detta vore riktigt kunde man, anför
utredningen, vänta sig att denna utveckling lett till en förkortning av den
genomsnittliga livslängden. Emellertid har motsatsen inträffat, och medellivslängden
har ökat från 56 år i början av detta århundrade till omkring 70
år för närvarande. Eftersom denna ökning av medellivslängden i väsentlig
mån beror på minskad spädbarnsdödlighet, är det för bedömningen av arbetslivets
inverkan på den mänskliga organismen dock av större intresse att
studera den återstående livslängden efter viss uppnådd ålder. Det visar sig
därvid, att enligt nyligen gjorda beräkningar den återstående medellivslängden
för män vid 15 års ålder mot slutet av 1800-talet var drygt 46 år och att
motsvarande siffra nu är nära 56 år. För män vid 50 års ålder har den genomsnittliga
återstående livslängden stigit från knappt 21 år vid slutet av 1800-talet till 25 år för närvarande. Den tid en 15-åring kan beräkna att få leva
av de 50 år, som återstår till dess han skulle fylla 65 år, utgör nu 47 år mot
mindre än 41 år vid slutet av förra århundradet.

I fråga om sjuklighetens verkliga utbredning och sjukdomarnas orsaker
finner utredningen efter en genomgång av tänkbara källor till upplysning
i ämnet, att det sammanfattningsvis kan sägas, att kunskapen om dessa förhållanden
såväl inom hela befolkningen som inom särskilda grupper av densamma
är så begränsad, att några bestämda uttalanden inte är möjliga.

När det gäller att ta ställning till frågan huruvida en generellt giltig övre
gräns för den tillåtna arbetstiden kan motiveras med medicinska skäl kommer
utredningen till följande slutsatser. De uppgifter som utredningen inhämtat
angående utvecklingen på yrkesskadornas, arbetshygienens och
folkhälsans områden, tyder närmast på en förbättrad folkhälsa och en
minskning av yrkesskaderiskerna. Man bör emellertid vara försiktig med att
på grundval av detta material dra några allmängiltiga slutsatser rörande
befolkningens hälsa. Inte heller går det att avgöra i vad mån utvecklingen
påverkas av förhållandena inom arbetslivet. Utredningen begränsar sig där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

för till att uttala, att utredningen inte funnit skäl för antagandet, att arbetsförhållandena,
däri inberäknat rådande arbetstider, generellt sett utgör
någon risk för en försämring av folkhälsan. Utredningen säger sig härmed
inte vilja ifrågasätta riktigheten i uttalanden, som går ut på att ökad trötthet
besvärar åtskilliga människor, men framhåller, att man bör vara försiktig
med att hänföra detta förhållande till arbetet. Många tröttande arbeten
har mekaniserats, men å andra sidan har många både fysiskt och psykiskt
tröttande arbetsmoment tillkommit. Generellt kan man inte våga
påstå, att arbetet blivit mera tröttande. Trötthetssymtomen kan bero likaväl
på ett intensivare fritidsliv som på en intensivare arbetsinsats.

Man synes alltså enligt utredningens mening inte kunna motivera en allmän
arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad försämring
av svenska folkets hälsotillstånd. Ett annat spörsmål är huruvida det
från dagens utgångsläge finns möjligheter att genom en arbetstidsförkortning
förbättra folkhälsan, nedbringa yrkesskadefrekvensen och minska tröttheten
i arbetet. Om den utveckling mot en av allt att döma förbättrad folkhälsa,
som kunnat konstateras, till någon del kan tillskrivas den arbetstidsförkortning,
som successivt genomförts i vårt land under detta århundrade,
kan det, säger utredningen, ligga nära till hands att antaga att en fortsättning
på arbetstidsförkortningens väg skulle vara gynnsam från hälsosynpunkt.
Utredningen vågar dock inte ha någon bestämd mening om betydelsen
av en arbetstidsförkortning för en fortsatt utveckling i riktning mot
förbättrad folkhälsa.

Med det anförda avser utredningen inte att uttala, att en arbetstidsförkortning
inte skulle ha fördelaktiga verkningar för vissa kategorier av medborgare.
Som exempel på dylika grupper nämner utredningen kvinnor, som
har ett hem att förestå vid sidan om förvärvsarbetet, den äldre arbetskraften
och vissa jämförliga arbetstagare, vilka har svårigheter att orka med vid en
hög arbetstakt, samt ungdomar, som fortsätter sin utbildning vid sidan om
förvärvsarbetet. I dessa fall synes dock, framhåller utredningen, större hänsyn
till individens skiftande möjligheter vara viktigare än generella ändringar
i arbetsbetingelserna.

Andra motiv

Utredningen finner sig således inte kunna la skyddsmotivet, dvs. arbetstagarnas
behov av skydd mot att utnyttjas alltför hårt i arbetet, till utgångspunkt
för en allmän förkortning av arbetstiden.

Frågan i vad mån eu dylik åtgärd bör vidtagas bedömes därför av utredningen
ur andra synvinklar. Utredningen konstaterar därvid inledningsvis,
att fritiden är eu beståndsdel i den materiella levnadsnivån, som
i valet mellan olika former av konsumtion principiellt intar samma ställning
för konsumenterna som livsmedel, kläder eller vilka varor eller tjänster
som helst. På samma sätt har ökad fritid också sitt pris. För den

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

enskilde utgöres detta pris av den inkomst eller inkomstökning han måste
avstå från vid en förkortning av arbetstiden. Samhällsekonomiskt är priset
på ökad fritid lika med det produktionsresultat, som man går miste om
genom att arbetstiden göres kortare.

Av den principiella jämställdheten mellan fritid och annan konsumtion
drar utredningen den slutsatsen, att den enskilde borde ha möjlighet till
ett fritt val mellan fritid, varor och tjänster. Det fria konsumtionsvalet
i ett samhälle är emellertid alltid inskränkt på olika områden
och när det gäller fritiden är valfriheten särskilt beskuren. Av
tekniskt-organisatoriska skäl måste arbetstiden och därmed fritiden vara
enhetlig inom större och mindre arbetsgrupper och det har dessutom av
ekonomiska och andra skäl ansetts nödvändigt att reglera arbetstiden
efter enhetliga normer inom stora delar av arbetslivet. Denna enhetssträvan
har, påpekar utredningen, haft ett stöd i lagstiftningen, som kommit
att bli normbildande oaktat den endast fastställt maximigränser för arbetstidens
längd. Under sådana förhållanden anser utredningen sig våga påstå,
att den aktuella arbetstidssituationen knappast avspeglar de individuella
värderingarna av fritiden. Man vet inte utan vidare, vilken arbetstid de
olika konsumenterna skulle vilja välja vid givna löner. Vissa möjligheter
finns dock för den enskilde arbetstagaren att träffa ett val mellan fritid
och annan konsumtion. Den enskilde kan sålunda öka sin fritid genom
att exempelvis ta anställning på deltid eller utebli från arbetet vissa dagar.
Denna förfallolösa frånvaro kan, framhåller utredningen, anses som
ett symptom på önskemålen om kortare arbetstid. Omvänt kan en arbetstagare
förlänga sin arbetstid genom att ta extraarbete eller genom att där
tillfälle gives arbeta på övertid.

Utredningen framhåller att en total individuell valfrihet i fråga om
fritiden inte kan förverkligas. Om i stället valet mellan fritid och annan
konsumtion i viss utsträckning överlämnas åt statens lagstiftningsmakt
uppkommer en rad avvägningsfrågor av socialt och ekonomiskt slag.
Ställningstagandet påverkas bland annat av samhällets skyldighet att
upprätthålla vissa normer för skyddet av arbetstagarnas hälsa — det i
det föregående behandlade skyddsmotivet — och vidare kommer kostnadsfrågan
in som en viktig faktor vid valet. Uppgiften blir därvid närmast,
säger utredningen, att bedöma de ekonomiska följderna av olika
valmöjligheter, exempelvis mellan sociala reformer av olika slag och
löneökningar in. m. Frågan blir med andra ord vad man vill avstå och
vad man vill vinna.

Utredningen anser sig, bland annat på grundval av den opinionsundersökning,
som utredningen låtit verkställa, kunna konstatera, att fritiden
av ett mycket stort antal människor tillmäts ett allt större värde. Som
ett utslag av en högre fritidsvärdering kan man enligt utredningens åsikt
djupare sett uppfatta det krav på utjämning av olikheterna i arbetstidens

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

längd mellan olika arbetstagargrupper, som kommit till synes och framför
allt tagit sikte på skillnaden mellan arbetare och tjänstemän. Den
höjda fritidsvärderingen sammanhänger med den allmänna höjningen av
inkomsterna och levnadsnivån i övrigt, som på senare år givit flertalet
människor i landet möjlighet att utnyttja sin fritid till angenäma sysselsättningar.
Frågan om en arbetstidsförkortning bör därför, säger utredningen,
ses som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodogöra vårt
folk ett förbättrat produktionsresultat. Arbetstidslagstiftningen kommer
då visserligen att i väsentliga stycken behålla sin karaktär av skyddslagstiftning
men dess regler om den genomsnittliga veckoarbetstidens
maximum fastställes på grundval av en ekonomisk avvägning och inte
såsom ett resultat av överväganden om vad som från medicinska eller
liknande utgångspunkter är objektivt rikligt. Vidare måste många praktiska
hänsyn tagas till arbetslivets och produktionens krav på rationell
organisation.

Ekonomiska frågor

När det gäller att bedöma de ekonomiska verkningarna av och därmed
de ekonomiska förutsättningarna för — en arbetstidsförkortning
delar utredningen upp sin undersökning på två typer av problem, vilka
utredningen betecknar som den direkta och den indirekta effekten på produktionen
av en förkortning av arbetstiden. Avsnittet om den direkta
effekten behandlar vad som händer med landets produktion, totalt och
per arbetstimme, när antalet ordinarie arbetstimmar minskar, under förutsättning
att inga samhällsekonomiska komplikationer tillstöter. I samband
härmed redogöres för erfarenheterna av tidigare arbetstidsförkortningar,
varjämte produktionsutvecklingen i Sverige belyses. I framställningen av de
indirekta verkningarna upptas frågan om de förändringar i betingelserna
för produktionen, som blir en följd av arbetstidsförkortningen, eller med
andra ord anpassningsproblemen. Under detta avsnitt behandlas sålunda
förskjutningar i kostnadsrelationerna och i efterfrågan på varor och
tjänster för investering och konsumtion, varvid konjunkturproblemen
vid övergången ägnas särskild uppmärksamhet. Utredningens resonemang
bygger på förutsättningarna att full sysselsättning utgör en målsättning
för den ekonomiska politiken och att inga radikala förändringar i det
världspolitiska läget inträffar.

Arbetstidsförkortning och produktivitet

1 fråga om den direkta effekten av en arbetstidsförkortning anför utredningen,
att en inte ovanlig föreställning är, att minskningen i arbetstid
medför eu däremot proportionell nedgång i produktionen och vice versa.
Detta är emellertid i allmänhet inte det verkliga förhållandet, säger ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

redningen. I princip finnes nämligen en veckoarbetstid så beskaffad,
att produktionsresultatet per vecka blir mindre vare sig man ökar eller
minskar den. Denna arbetstid är den optimala arbetstiden sett från produktionssynpunkt.
Tidigare, när arbetstiden var mycket längre än för
närvarande, var den i allmänhet längre än den produktionsoptimala arbetstiden.
En arbetstidsförkortning ledde då till ökat produktionsresultat,
den lönade sig. Den arbetstid som för närvarande tillämpas i västeuropeiska
industriländer, däribland vårt, brukar däremot antagas vara sådan,
att en minskning eller ökning därav medför en förändring av produktionen
i samma riktning som arbetstidsförändringen men relativt
sett mindre än denna. Det vore därför önskvärt att kunna fastställa produktionsbortfallet
vid en arbetstidsförkortning, dess »pris». Härvid kan
det, anför utredningen, vara till hjälp att diskutera alla de faktorer av
betydelse, som vid förkortningen kan väntas i olika riktningar påverka
produktionsresultatet per arbetstimme. Utredningen särskiljer två olika
typer av sådana faktorer, å ena sidan de, som närmast har samband med
arbetskraftens reaktioner, och å andra sidan de, som berör produktionsutrustning
och organisation, dvs. hänger samman med företagsledningens
reaktioner och främst gäller realkapitalets effektivitet.

Vad angår arbetskraftens reaktioner tar utredningens
resonemang sin utgångspunkt i att en individs arbetsprestation beror på
dels hans förmåga att arbeta och dels hans villighet att utnyttja denna
förmåga. Många undersökningar visar, att arbetsprestationen i allmänhet
sjunker mot slutet av den dagliga arbetstiden, om denna uppgår till en viss
längd. I den mån detta beror på trötthet, dvs. på bristande förmåga att uppehålla
arbetsintensiteten under en så lång tidsperiod, skulle vid en arbetstidsförkortning,
som innebär en minskning av den dagliga arbetstiden,
produktionen inte minska proportionellt med arbetstidsförkortningen,
eftersom det är de timmar, då arbetskraften är minst effektiv, som faller
bort. Speciellt skulle detta gälla arbeten, som är kroppsligt ansträngande,
enformiga eller fordrar särskild uppmärksamhet vid utförandet. Emellertid
får man, framhåller utredningen, vara försiktig med att utan vidare
anta, att fritiden enbart ökar arbetsförmågan. Hela det dagliga livet,
både arbetstid och fritid, inverkar på arbetsförmågan, och även fritiden
kan innebära påfrestningar på individens fysiska och psykiska tillstånd.

Arbetsvilligheten står, fortsätter utredningen, i många avseenden arbetsförmågan
nära, och det är inte alltid möjligt att skilja olika psykologiska
element från varandra och hänföra dem till antingen förmåga
eller villighet. Påtagligt är emellertid att en arbetstagare inte alltid utnyttjar
hela sin arbetsförmåga. Erfarenheten visar, att det finns medel
att stimulera en människa att öka sina prestationer även utan tekniska
förändringar; ackordsarbetet utgör en bekräftelse härpå.

Om man vill påverka produktionsresultatet per arbetstimme via arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

kraften kan, fortsätter utredningen, medlen påverka antingen villigheten
eller förmågan att arbeta. Utredningen antar för sin del, att en arbetstidsförkortning
på lång sikt snarast påverkar förmågan att arbeta. I vilken
grad och i vilken riktning detta sker beror bl. a. på allmänna levnadsbetingelser
och sättet att utnyttja fritiden. På kort sikt däremot
skulle enligt utredningens uppfattning både förmågan och villigheten att
arbeta bli påverkade. En förändring av arbetstiden, som medför ökad
fritid, skulle sålunda kunna verka som en stimulans på arbetstagarna på
kort sikt. När den nya arbetstiden varit i kraft en längre tid och arbetslivet
tillförts nya årsklasser, som inte upplevt den tidigare längre arbetstiden,
torde denna stimulans ha spelat ut sin roll. En slutsats härav blir
att man, om arbetsförmågan inte utnyttjats fullt och om det finns möjligheter
att genom olika åtgärder öka villigheten att arbeta, kan erhålla
en smidigare övergång till kortare arbetstid. Arbetsprestationerna per
timme kan ökas just vid övergången och stimulansen kan exempelvis
åstadkommas över ackordslön. Ett sådant resonemang kan också leda
till att det anses mera önskvärt att arbetstidsförkortningen sker successivt
med på så vis upprepad stimulans till ökade prestationer i stället
för genom en större engångsförkortning.

Utredningen övergår härefter till att behandla vissa aspekter av samspelet
mellan arbetskraftens förmåga och villighet att arbeta, å ena,
samt produktionsresultatet, å andra sidan, nämligen frekvensen av frånvaro
och olycksfall.

Det procentuella antalet frånvarande från arbetet hel dag inom olika
industrigrupper under våren 1955 framgår av följande tabell.

Industrigrupp	Av personliga skäl (inkl. sjukdom)	På grund av sjukdom
Män	Kvinnor	Män	Kvinnor
Mån- dag— fre- dag	Lör- dag	Mån- dag— fre- dag	Lör dag	Mån- dag— fre- dag	Lör- dag	Mån- dag— fre- dag	Lör- dag
Metallindustri.................	6,2	8,8	10,0	15,6	5,2	6,0	8,3	10,6
Textil- och beklädnadsindustri. . .	5,1	6,5	7,9	14,0	4,5	4,8	6,7	8,3
Porslins-, kakel- och lergodsind.. .	6,6	9,0	9,4	16,0	4,7	4,9	6,4	7,2
Sågverk, hyvlerier..............	4,4	6,3	5,5	7,3	3,5	4,3	5,0	6,6
Byggn.-snickerier...............	4,3	5,6	7,5	16,6	3,8	3,8	7,5	10,1
Pappersmassefabriker...........	5,6	6,4	8,1	13,1	4,5	4,7	6,1	8,3
Grafisk industri................	4,1	4,6	7,1	10,9	3,7	4,0	6,7	8,0
Choklad- och konfektiudustri ....	4,3	6,7	9,2	15,3	3,6	4,4	7,5	8,5
Skoindustri....................	3,0	3,4	6,3	13,2	2,7	2,6	5,1	6,0
Tändsticksfabriker.............	7,0	8,0	9,8	14,1	6,5	6,9	7,3	7,1

Utredningen uppställer ett räkneexempel, i vilket med utgångspunkt från
siffrorna i tabellen frånvaron i genomsnitt antages vara på lördagar 9 procent
och på övriga dagar 0 procent. Exemplet visar, att en arbetstidsförkortning

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

från 48 till 45 timmar och ett samtidigt införande av ledig lördag skulle
motsvara en effektiv förkortning inte med 3l,a dvs. 6,25 procent utan med
5,9 procent. Den direkta verkan på produktionen, som fria lördagar kunde
väntas medföra genom minskad frånvaro, skulle sålunda knappast bli stor.
Om däremot frånvarofrekvensen skulle gå ned även på övriga dagar, skulle
effekten på produktionen kunna bli betydande. Något bestämt uttalande
om frånvarofrekvensens utveckling andra dagar än lördagar i samband med
en arbetstidsförkortning kan enligt utredningen knappast göras. Utredningen
antar, att denna utveckling i icke ringa grad kan bli beroende av
servicetiderna inom servicenäringarna och därmed sammanhängande möjligheter
för arbetstagarna att använda sin fria dag till uppköp m. m.

När det gäller olycksfallsfrekvensen finner utredningen, att verkningarna
av en arbetstidsförkortning är svårare att bedöma. Frekvensen av olycksfall
i arbete varierar bl. a. med arbetsdagens längd, med arbetstempot, med antalet
raster och pauser. Olycksfallskurvan stiger sålunda ofta till en topp omedelbart
före lunchrasten, sjunker efter lunchen för att sedan åter öka mot
arbetsdagens slut. Detta framgår av följande, i utredningens betänkande
intagna tabell, som utvisar resultatet av en stickprovsundersökning i Sverige
år 1949.

	Antalet olycksfall
Klockslag	Totalt	Därav sjuk-penningfall
7—8	8 700	7 320
8—9	17 180	14 400
9—10	14 940	12 540
10—11	25 040	20 040
11—12	28 600	23 380
12—13	15 520	13 080
13—14	12 460	10 540
14—15	18 700	15 100
15—16	24 300	19 260
16—17	17 900	14 400
17—18	5 560	4 900

Olycksfallsfrekvensens fördelning på olika veckodagar enligt nämnda
undersökning framgår av följande tabell.

Veckodag	Antalet olycksfall per arbetsdag
Totalt	Därav på ar-betsplatsen
Måndag......	892	839
Tisdag.......	789	750
Onsdag......	775	733
Torsdag......	771	726
Fredag.......	818	767
Lördag.......	908	839

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ur 1957

I fråga om de verkningar man kan vänta av en arbetstidsförkortning
anför utredningen, att om förkortningen medför ökat arbetstempo, skulle
detta kunna innebära större olycksfallsrisk. Förknippas en tre timmars förkortning
av arbetsveckan med införande av femdagarsvecka, förlanges
övriga arbetsdagar, vilket även kan innebära risk för flera olycksfall, men a
andra sidan skulle lördagen med dess högre olycksfall sfrekvens bortfalla.
Utredningen finner således, att på kort sikt några entydiga verkningar på
olycksfallsfrekvensen och därmed på produktionen knappast kan förutses
vid en arbetstidsförkortning och att arbetstidens förläggning torde spela
en icke oväsentlig roll i detta avseende.

Såsom den andra huvudtypen av faktorer, som direkt påverkar produktivitetsutvecklingen
vid en arbetstidsförkortning, anger utredningen som
förut nämnts företagsledningens reaktioner. Inledningsvis
konstaterar utredningen, att eftersom vid en arbetstidsförkortning tillgången
på arbetstimmar minskas, detta kan innebära, att även realkapitalet
inom produktionen utnyttjas kortare tid än förut. Liksom frågeställningen
beträffande arbetskraften gällde dess effektivitet per arbetstimme efter en
arbetstidsförkortning blir, framhåller utredningen, beträffande realkapitalets
roll vid arbetstidsförkortningen problemet en fråga om kapitalets genomsnittliga
effektivitet per timme under hela dess varaktighet.

Utredningen utgår från skillnaden mellan bruksförslitning och tidsföislitning
av realkapital. Sådana föremål, som i huvudsak utsättes för bi uksförslitning,
till exempel vissa maskiner med relativt kort varaktighet, kommer
efter en arbetstidsförkortning att prestera ungefär lika många kapitalanvändningstimmar
men deras livstid förlängs, eftersom de används kortare
tid per vecka. Kapitalföremål, som huvudsakligen är utsatta för tidsförslitning,
exempelvis fabriksbyggnader, kommer i sin tur att ha ungefär oförändrad
varaktighet och presterar därför ett mindre antal kapitalanvändningstimmar
under sin livslängd. Det är enligt utredningens mening tydligt,
att det främst är beträffande det för tidsförslitning utsatta realkapitalet,
som ett produktionsbortfall på längre sikt uppstår. Utöver den rent tekniska
tidsförslitningen har man också att räkna med en ekonomisk tidsförslitning,
som realkapitalet kan utsättas för oberoende av tidsförslitning och
bruksförslitning i teknisk bemärkelse. Ett kapitalföremål kan sålunda på
grund av den tekniska och ekonomiska utvecklingen bli föråldrat, så att det
inte är lönande att använda trots att det i teknisk mening alltjämt är brukbart.
Från denna synpunkt är det, påpekar utredningen, till fördel om
realkapitalets användningstid kan förkortas så mycket som möjligt. Realkapitalet
kan då hållas mera modernt och risken för ekonomisk tidsförslitning
blir mindre.

Utredningen kommer fram till att karaktären hos realkapitalet inom ett
samhälle skulle kunna spela en viktig roll vid eu arbetstidsförkortning. Mot
en eventuell ökning av arbetskraftens effektivitet genom ökade arbetspres4
_ Bihung till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

tationer skulle stå en minskning av realkapitalets effektivitet i de fall, då
realkapitalet i betydande mån är utsatt för tidsförslitning. Det vore därför,
uttalar utredningen, av intresse att söka beräkna betydelsen av denna faktor
i dagens Sverige, men svårigheterna består i bristen på uppgifter dels om
avskrivningarnas storlek och dels om realkapitalets fördelning på tillgångar
som bruksförslites och sådana som tidsförslites och på olika näringsgrenar.
Utredningen anser sig emellertid med utgångspunkt från vissa
enkla antaganden kunna beräkna, att en förkortning av arbetstiden med
tre timmar per vecka på kort sikt skulle ge ett produktionsbortfall på grund
av minskad effektivitet hos realkapitalet, som sannolikt är väsentligt lägre
än en procent.1 I detta sammanhang påpekar utredningen, att en övergång
till skiftarbete spelar stor roll från realkapitalsynpunkt.

Utredningens resonemang angående realkapitalets effektivitet vid en arbetstidsförkortning
belyses sammanfattningsvis i följande tabell, i vilken
med utgångspunkt från en arbetsvecka om 48 timmar för både arbetskraft
och kapital visas förändringarna vid arbetstidsförkortningar med 3 och 6
timmar i veckan samt vid övergång till tvåskiftsarbete eller kontinuerlig
drift.

Arbetsvecka	42 t.	45 t.	2-skift (84 t.)	Kont. drift (168 t.)
Varaktighet av realkapitalet vid 48 t/v.	10 år	50 år	10 år	50 år	10 år	50 år	10 år	50 år
A. Bruksförslitning
1. Varaktighet i år...........	11,4	57,1	10,7	53,3	5,7	28,6	2,9	14,3
2. Nuvärdeändring, %........ 3. Ändring i kapitalanvänd-	— 2,6	— 9,0	— 1,2	— 4,4	+ 8,3	+ 37,3	+ 14,4	+ 74,7
ningstimmar, %...........	0	0	0	0	0	0	0	0
B. Tidsförslitning
1. Varaktighet i år...........	10	50	10	50	10	50	10	50
2. Nuvärdeändring, %........ 3. Ändring i kapitalanvänd-	— 12,5	— 12,5	— 6,25	— 6,25	+ 75,0	+ 75,0	+ 250	+ 250
ningstimmar, %...........	— 12,5	— 12,5	— 6,25	— 6,25	+ 75,0	+ 75,0	+ 250	+ 250

Utredningen har inte ansett det vara sin uppgift att närmare gå in på förutsättningarna
för och innebörden av en allmännare övergång till skiftarbete
eller att ta ståndpunkt till lämpligheten av att införa skiftarbete inom olika
branscher. Frågan om skiftarbete är enligt utredningens uppfattning i första
hand ett ämne för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Utredningen
nöjer sig med att konstatera, att en övergång till skiftarbete i viss
utsträckning skulle kunna motverka produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning
men kanske framför allt dämpa investeringsbehoven.

1 Angående beräkningen hänvisas till SOU 1956:20 s. 147 noten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Erfarenheter av tidigare arbetstidsförkortningar

I sitt betänkande har utredningen sökt att med hjälp av erfarenheterna av
tidigare arbetstidsförkortningar i Sverige och utomlands belysa en arbetstidsförkortnings
inverkan på utvecklingen av produktionen per sysselsatt
och per arbetstimme. Utredningen har gått igenom uppgifter angående dels
ett antal arbetstidsförkortningar vid enstaka företag och dels vissa mera allmänna
arbetstidsförkortningar. Sammanfattningsvis anför utredningen, att
studiet av erfarenheterna från dessa arbetstidsförkortningar inte kunnat ge
någon säker vägledning för en preciserad kalkyl över verkningarna av en
arbetstidsförkortning. Problemet är, säger utredningen, alltför onyanserat
och alltför mycket beroende av de omständigheter, under vilka förkortningen
sker, och den samhällsekonomiska miljö, i vilken den äger rum. Utvecklingen
beror vidare på näringslivets struktur, eftersom olika näringsgrenar
påverkas olika av en arbetstidsförkortning, och den sammanhänger bl. a.
med i vad mån arbetet är maskinstyrt eller handstyrt. Emellertid anser
utredningen, att erfarenheterna från tidigare arbetstidsförkortningar givit
vissa hållpunkter, som kan vara till nytta vid de produktionsberäkningar,
som erfordras för att belysa kostnaderna för en arbetstidsförkortning. Erfarenheterna
synes närmast tala för att en arbetstidsförkortning i dagens
Sverige inte helt kan kompenseras genom ökad produktion per timme.

Produktionsutvecklingen

Utredningen försöker göra en kalkyl över produktionens utveckling vid en
eventuell arbetstidsförkortning och utgår därvid från den produktionsökning,
som ägt rum i Sverige under gångna år.
Enligt vissa beräkningar, vars resultat utredningen anför1, har den svenska
bruttonationalprodukten i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två
procent om året under tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15—
05 år, låt vara att icke obetydliga variationer förekommer mellan de genomsnittliga
produktionsökningstalen för olika perioder under denna tid. Denna
ökning av bruttonationalprodukten är, anför utredningen, ett resultat dels
av att produktionen per sysselsatt till följd av rationaliseringar med ökad
användning av realkapital och organisatoriska förbättringar stigit kraftigt
inom olika näringsgrenar och dels av att arbetskraft överförts från jordbruket
till andra näringsgrenar, främst industri, byggnadsverksamhet och
servicenäringar, inom vilka produktionsvärdet per anställd legat väsentligt
högre än inom jordbruksnäringen. Sålunda har enligt av utredningen anförda
siffror befolkningsfördelningen i procent på olika näringsgrenar förskjutits
från 72 på jordbruk, fiske och skogsbruk, 15 på industri och byggnadsverksamhet
samt 18 på servicenäringar år 1870 till 23, 41 och 36 procent
på respektive grupper av näringsgrenar år 1950.

Se SOU 1956:20 s. 168 f.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Mot bakgrund av siffrorna för bruttonationalproduktens utveckling sedan
mitten av 1800-talet har utredningen något närmare behandlat utvecklingen
efter det senaste världskriget. Bruttonationalproduktens utveckling
i fasta (1954 års) priser under åren 1946—1955 redovisas av utredningen i
följande tabell.

	1946— 1947	1947— 1948	1948— 1949	1949— 1950	1950— 1951	1951— 1952	1952— 1953	1953— 1954	1954— 1955	Ge- nom- snittlig årlig ökning 1946— 1955
Bruttonationalpro-duktens förändring	+ 2,1	+ 6,6	+ 4,6	+ 5,3	+ 0,2	+ 2,0	+ 3,8	+ 5,0	+ 3,4	+ 3,7
Ökning av antalet personer i åldern 15—65 år........	+ 0,5	+ 0,5	+ 0,2	+ 0,3	+ 0,3	+ 0,3	+ 0,2	+ 0,4	+ 0,3	+ 0,3
Bruttonationalpro-duktens förändring per person i åldern 15—65 år........	+ 1,6	+ 6,1	+ 4,4	+ 5,0	— 0,1	+ 1,7	+ 3,6	+ 4,6	+ 3,1	+ 3,4

Sammanfattningsvis anför utredningen, att produktionens volym under
tiden 1946—1950 stigit mycket kraftigt men ganska ojämnt under olika delar
av perioden. I detta hänseende påpekar utredningen bl. a. de låga ökningstalen
åren 1950—1952, under vilka år samhällsekonomin stod under starkt
inflytande av koreainflationen, samt att stegringen åren 1947—1950 och
1952—1954 i viss mån kan ses som återhämtningar, under den förra perioden
efter krigsåren och under den senare efter koreainflationen.

Ökade möjligheter till användning av varor och tjänster inom landet kan
uppkomma inte bara genom större inhemsk produktion; även transaktionerna
med utlandet måste beaktas, påpekar utredningen. I den mån exportpriserna
stiger mer eller faller mindre än importpriserna kan mera importvaror
köpas för samma mängd exportvaror. Det motsatta gäller när importpriserna
stiger mer eller faller mindre än exportpriserna. På längre sikt
kan, anför utredningen, dylika förskjutningar i bytesförhållandet gentemot
utlandet, om de är varaktiga, spela ganska stor roll för levnadsnivån inom
ett land. Utredningen erinrar om att en markerad ändring skett i prisrelationerna
på världsmarknaden sedan 1930-talet i det att råvarupriserna stigit
mer än priserna på industriprodukter. Sverige har haft en fördelaktigt sammansatt
export med en stor andel råvaror och en stor andel bearbetade varor
på områden, som i allmänhet kännetecknats av en markerad ökad förbrukning
ute i världen under de senaste åren. Vissa av utredningen anförda
beräkningar visar, att ett genomsnitt för bytesförhållandet 1947—1955 ligger
omkring 5 procent över 1938 års nivå, och vissa andra beräkningar pekar

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 19ö7

enligt vad utredningen uppger på att 1938 års bytesförhållande låg i genomsnitt
drygt 10 procent över de tre närmast föregående årens.1 Efterkrigstidens
bytesförhållande skulle således, anför utredningen till sist, för Sveriges
del ha legat icke oväsentligt över den närmaste förkrigstidens, vilket
motsvarar några procents produktionsökning.

När det gäller att mot bakgrunden av de redovisade uppgifterna om
den hittillsvarande utvecklingen bedöma den framtida produktionsutvecklingen
i landet uttalar utredningen till en början, att det
inte finns några speciella omständigheter som tyder på att den totala produktionen
per sysselsatt skulle upphöra att öka inom den tid, som främst är av
intresse vid analysen av de samhällsekonomiska verkningarna av en arbetstidsförkortning.
I sina beräkningar angående verkningarna av en arbetstidsförkortning
förutsätter utredningen, att bytesförhållandet förblir genomsnittligt
sett oförändrat under den tid man i detta sammanhang har anledning
att räkna med, vilket utredningen snarast anser vara ett pessimistiskt
antagande. Utredningen påpekar dock, att inte oväsentliga förändringar i
bytesförhållandet kan komma att ske på kort sikt från år till år.

Vad angår den framtida produktionsökningens storlek framhåller utredningen,
att produktionsutvecklingen i ett samhälle med full sysselsättning
främst beror på investeringarnas storlek och inriktning. Med hänsyn till de
många faktorer, som spelar sin roll för sambandet mellan produktion och
realkapital, finner utredningen dock, att det knappast är möjligt att göra
någon mera preciserad prognos. Emellertid måste, för att verkningarna av
en arbetstidsförkortning skall kunna anges, en hypotes göras rörande produktionens
utveckling per sysselsatt vid oförändrad arbetstid. Utredningen
utgår härvid från ett antagande, som enligt vad utredningen inhämtat preliminärt
ligger till grund för arbetet inom 1955 års långtidsutredning och
enligt vilket produktionen under de närmaste 10 åren kommer att stiga med
ungefär 3 procent per år och sysselsatt. Utredningen om kortare arbetstid
anser för sin del inte, att det vid dess arbete funnits anledning att uppställa
andra förutsättningar än långtidsutredningen gjort, och räknar därför med
samma produktionsökning som ett huvudalternativ. Eftersom det varit utredningens
uppgift att undersöka vissa med en arbetstidsförkortning förbundna
risker, har den ansett sig även böra räkna med ett lägre alternativ
för den årliga produktionsökningen och har som sådant valt siffran 2 procent
per sysselsatt.

När det gäller att bedöma kostnaderna för en arbetstidsförkortning
måste man, framhåller utredningen, jämföra produktionen efter eu arbetstidsförkortning
med den produktion, som skulle ha uppnåtts om arbetstidsförkortningen
inte kommit till stånd. Skillnaden mellan de båda
fallen kan hänföra sig antingen till att antalet anställda undergår förändring
på olika sätt, att antalet arbetade timmar per anställd förändras olika

''Se vidare SOU 1956:20 s. 173.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

eller att produktiviteten företer en olikartad utveckling om arbetstidsförkortning
genomföres eller ej.

Utredningen behandlar först frågan huruvida en arbetstidsförkortning kan
tänkas ha någon inverkan på antalet i produktionen sysselsatta
personer och anför, att det skulle kunna tänkas att vid
kortare arbetstid, eventuellt i form av femdagarsvecka, nya befolkningskategorier,
främst kvinnor och äldre personer, söker sig ut på arbetsmarknaden.
Sannolikt skulle dock, anser utredningen, betydligt större
verkan i detta avseende uppnås, om möjligheterna till deltidsarbete ökades.
Utredningen finner det realistiskt att inte räkna med någon betydande
effekt av arbetstidsförkortningen på antalet anställda, därmed inte någonting
sagt om de förändringar, som indirekt kan komma att ske genom
förändringar i konjunkturläget.

Viktigare för kalkylen över produktionens utveckling vid en arbetstidsförkortning
är frågan hur många som kommer att få sin arbetstid
förändrad genom åtgärden. Inom arbetsmarknadsstyrelsen har för utredningens
räkning utförts vissa schematiska beräkningar, som redovisas
i följande tabeller, av vilka den första avser den beräknade arbetstidsvolymen
i Sverige 1952, angiven i milj. timmar, och den andra gäller minskningen
i antalet ordinarie arbetstimmar vid olika alternativ för en arbetstidsförkortning.
I

Verksamhetsområden (i huvudsak enl. riksförsäkrings-anstaltens indelning)	Utförda av	Summa
Arbets- tagare	Övriga
Jordbruk, skogsbruk och fiske (inkl. domänverket)........	480	795	1 275
Industri och gruvbrytning..............................	1 719	176	1 895
Samfärdsel (exkl. statlig verksamhet)....................	198	46	244
Byggnadsverksamhet..................................	374	58	432
Kommunal verksamhet................................	248	_	248
Varuhandel...........................................	504	159	663
Hotell och restauranger................................	144	20	164
Bank, försäkring, föreningar m. m.......................	112	15	127
Statlig verksamhet (exkl. domänverket)..................	567	—	567
Kontor..............................................	566		566
Hushåll..............................................	179		1 79
Hälsovårdsinstitutioner (exkl. statlig verksamhet).........	209	9	218
Diverse företag och yrken..............................	84	39	123
Summa	5 384	1 317	6 701

I anslutning härtill anför utredningen.

Enligt dessa beräkningar skulle den totala arbetsvolymen år 1952
kunna uppskattas till 6 700 milj. arbetstimmar, varav 5 400 milj. arbetstimmar
beräknas ha utförts av anställda och 1 300 milj. arbetstimmar
av företagare, fria yrkesutövare och medhjälpande familjemedlemmar.
I dessa tal ingår också arbete som utförts på övertid samt på deltid. Storleken
av detta senare arbete är dock svår att ange, bl. a. av det skälet

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Ordinarie arbetstid vid en förkortning	Minskning i antalet timmar arbetade av personer med nuvarande ordinarie arbetstid i t/v
48	47	46	45	44	43	Summa 48—43	% av totala antalet ut-förda ordi-narie tim-mar (6,6 miljarder)
Miljoner arbetstimmar
47...................	73,7						73,7	1,1
46...................	147,4	0,7	—	—	—	—	148,1	2,2
45...................	221,1	1,4	0,7	—	—	—	223,2	3,4
44...................	294,8	2,1	1,4	0,7	—	—	299,0	4,5
43...................	368,5	2,8	2,1	1,4	0,7	—	375,5	5,7
42...................	442,2	3,5	2,8	2,1	1,4	0,7	452,7	6,9

att definitionerna på övertid och deltid är oklara inom åtskilliga näringsgrenar.
Den av anställda i form av övertids- och deltidsarbete utförda
arbetsvolymen har här uppskattats till 100 miljoner arbetstimmar. Den
på ordinarie arbetstid av anställda utförda arbetsvolymen skulle sålunda
utgöra ca 5 300 miljoner arbetstimmar och totala antalet ordinarie arbetstimmar
(inklusive utförda timmar av företagare etc.) sålunda ca 6 600
miljoner.

Utredningens fortsatta resonemang bygger på dessa uppgifter. De förändringar
som skett efter 1952 anses icke i väsentlig grad ändra resultaten.
Med utgångspunkt från att omkring 90 procent av arbetarna i vårt
land har en normal arbetsvecka på 48 timmar, anför utredningen vidare.

Om arbetstiden förkortades till 45 t/v för dessa, skulle detta innebära
en reducering av antalet arbetade ordinarie timmar med 6,25 procent.
Skulle man förkorta arbetstiden till 42 t/v, bleve minskningen 12,5 procent.
Om vi förutsatte, att 10 procent av arbetarna redan hade 42 timmars
arbetsvecka, skulle det totala antalet av arbetare utförda ordinarie arbetstimmar
minska något mindre eller med ungefär 5,6 och 11,3 procent i
respektive fall.

Flertalet tjänstemän har redan uppnått kortare ordinarie arbetstid.
I genomsnitt synes deras ordinarie arbetstid vara högst 42 timmar per
vecka, och de kommer inte att direkt beröras av en förkortning av den
lagstadgade arbetstiden. Förkortningen berör direkt de tjänstemän, som
är bundna till produktionen för arbetsledning, teknisk kontroll o. d., samt
vissa grupper inom serviceyrkena. Det synes vara gynnsamt, att arbetstidsförkortningen
i första hand gäller arbetarna och inte tjänstemannakåren,
vars arbetsuppgifter relativt sett expanderar mer och mer inom
samhället. Skulle man se på alla anställda, både arbetare och tjänstemän,
och räkna ut deras totalt utförda antal ordinarie arbetstimmar för
närvarande och därefter reducera detta antal timmar med hänsyn till
en generell förkortning av den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45
respektive 42 timmar per vecka, skulle detta enligt de utförda beräkningarna
innebära eu minskning av antalet utförda ordinarie arbetstimmar
med 4,2 respektive 8,6 procent. Uttryckes i stället minskningen i
procent av det totala antalet ordinarie arbetstimmar, blir siffrorna 3,4

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

respektive 6,9 procent. Uträknas de i procent av den totala arbetstidsvolymen
(inklusive deltid och övertid) blir siffrorna 3,3 respektive 6,8
procent. Dessa siffror förutsätter då att arbetstiden för enskilda företagare,
exempelvis inom detaljhandel och jordbruk, blir oförändrad.

Det går dock inte att utan vidare använda dessa siffror i produktionskalkylen.
Arbetstidsförkortningen kan nämligen få en indirekt effekt. En
arbetstidsförkortning för stora grupper anställda kan leda till att även
de som redan uppnått en kortare arbetstid än 48 timmar vill ha ytterligare
arbetstidsförkortning. Det är givet, att om stora grupper arbetstagare
skulle få femdagarsvecka i samband med en arbetstidsförkortning, även
andra grupper, t. ex. tjänstemännen, skulle vilja ha femdagarsvecka. Det
kan tänkas, att överenskommelser därom kommer att träffas vid avtalsförhandlingarna
och att ett bortfall av arbetstid en dag i veckan, ofta
lördag, inte kommer att helt motsvaras av ökad arbetstid övriga dagar
i veckan. På samma sätt är det tänkbart, att sådana arbetstagargrupper,
som uppnått kortare arbetstid på grund av att de har mer ansträngande
arbete, vill ha kompensation i ytterligare arbetstidsförkortningar. Detta
gäller t. ex. arbetare i treskiftsarbete utan söndagsuppehåll.

Det är givetvis inte möjligt att på nuvarande stadium uttala sig om
storleken av sådana indirekta verkningar på arbetstiden för icke direkt
berörda grupper vid en allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden.
Den beror på uppgörelserna mellan arbetsmarknadens parter och
hänger intimt samman med hur frågan om lönekompensation löses och
med det allmänna ekonomiska läget, då arbetstidsförkortningen genomföres.
Även om det sålunda inte går att göra någon säker prognos över
denna utveckling vill vi här antyda möjligheten att sådana indirekta arbetstidsförkortningar
kan komma att äga rum i icke ringa omfattning.

Ett extremt alternativ i kalkylen vore att räkna med en procentuellt
sett likartad arbetstidsförkortning för alla anställda. Detta skulle innebära,
att den utförda volymen ordinarie arbetstid minskade med 5,0 procent
vid en förkortning av arbetstiden med 3 t/v samt med 10,0 procent
vid en förkortning med 6 t/v.

Därtill kommer givetvis de enskilda företagarna och andra fria yrkesutövare.
Beträffande dessa kan två tendenser tänkas göra sig gällande:
1) en önskan att uppnå ökad fritid liksom de anställda och 2) en önskan
att genom ökad insats av egen arbetskraft kompensera arbetstidsbortfallet
för de anställda. De fria yrkesutövarna har i viss utsträckning eu
större valfrihet beträffande sin arbetstid än olika kategorier anställda.
Däremot kanske kostnaden för ökad fritid är relativt sett högre för dem.
Vi vill i detta sammanhang understryka, att en arbetstidsförkortning för
många småföretagare kan innebära svårbemästrade anpassningsproblem.
I många fall kan en förkortning av arbetstiden för de anställda följas av
förlängd arbetstid för småföretagarna. Det är å andra sidan rimligt att
vid kalkylerna alternativt bereda utrymme även för en förkortning av
småföretagarnas arbetstid, om de skulle finna det förenligt med sina
intressen och värderingar att genomföra en sådan förkortning. Man kommer
då — såsom extrema alternativ — till en minskning av antalet utförda
ordinarie timmar med 6,3 vid en arbetstidsförkortning med 3 t v och
12,5 procent vid 6 timmars förkortning av veckoarbetstiden.

Utredningen erinrar vidare om att den genomsnittliga arbetstiden kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

komma att reduceras i mindre grad, om övertidsarbete och extraarbete
skulle bli vanligare efter en arbetstidsförkortning.

Efter att sålunda ha redogjort för de olika faktorer, som kan påverka
produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning, gör utredningen
en sammanfattande produktion sk al kyl med utgångspunkt
från de två i det föregående nämnda alternativa förutsättningarna
för den årliga produktionsökningstakten per sysselsatt vid oförändrad
veckoarbetstid, nämligen 3 respektive 2 procent. Beträffande minskningen
i antalet utförda arbetstimmar uppställes likaledes två alternativ, vilka
på grundval av den föregående framställningen anges till, vid en arbetstidsförkortning
med 3 timmar i veckan 6 respektive 3 procent och vid
en förkortning med 6 timmar i veckan 12 respektive 6 procent. Vid en
sammanställning av dessa förutsättningar angående den normala produktionsökningstakten
och förändringen i antalet utförda arbetstimmar
erhålles vissa resultat angående nationalproduktens utveckling, vilka
utredningen i följande tabell redovisar i indexform med 1955 som
utgångsår.

	1955	19603	1965	Antal år för återhämtning till utgångs-
				årets produk-tionsnivå4
I. Utan arbetstidsförkortning
A. 3 % prod.....................	100	116	134	—
B. 2 % prod.....................	100	no	122	—
II. Med arbetstidsförkortning a. Högre alternativet för antalet berörda arbetstagare1 C. 3 % prod, 3 t/v...............	100	109	126	2,1
D. 2 % prod, 3 t/v................	100	104	115	3,1
E. 3 % prod, 6 t/v................	100	102	118	4,3
F. 2 % prod, 6 t/v................	100	97	107	6,4
b. Lägre alternativet för antalet berörda arbetstagare2 G. 3 % prod, 3 t/v................	100	112	130	1,0
H. 2 % prod, 3 t/v................	100	107	118	1,5
K. 3 % prod, 6 t/v................	100	109	126	2,1
L. 2 % prod, 6 t/v................	100	104	115	3,1

Anm. prod = normal produktivitetsstegring per år.

t/v = arbetstidsförkortning i timmar per vecka.

1 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie timmar sjunker med 6 respektive 12 %.

2 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie timmar sjunker med 3 respektive 6 %.

3 Arbetstidsförkortningen beräknas äga rum senast 1/1 1960.

4 Med utgångsåret avses året närmast före arbetstidsförkortningen.

Avvikelser från dessa standardalternativ kan, påpekar utredningen,
inträffa allt efter den roll som kommer att spelas av vissa i det föregående
beskrivna faktorer. Sålunda framhåller utredningen, att produk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

tionsborifallet kan motverkas bl. a. genom höjd arbetsintensitet, ökad
Övertid, mer extraarbete, ökat skiftarbete och minskad frånvarofrekvens
samt genom rationalisering och omorganisation, som inte direkt tar realkapital
i anspråk. I motsatt riktning kan verkningar uppstå bl. a. genom
att den effektiva arbetstiden i procent av den totala arbetstiden blir kortare
på grund av att igångsättnings- och avslutningsarbeten tar proportionellt
större andel av arbetstiden än tidigare. Större produktionsbortfall kan
också bli en följd bl. a. av att realkapitalets effektivitet minskar. Utredningen
framhåller, att det givetvis inte är möjligt att exakt mäta effekten
på produktionsutvecklingen av olika faktorer, som påverkar densamma,
och lägga samman dem till ett slutresultat men att man därför inte får
underskatta verkningarna av dessa faktorer. På lång sikt kommer, anför
utredningen, produktionsapparaten att anpassas efter de förändrade betingelser,
som arbetstidsförkortningen medför, och utredningen anser därför,
att verkan sannolikt blir mindre ogynnsam på lång än på kort sikt.

I fråga om de olika alternativen i den sist åberopade tabellen anser utredningen,
att alternativen C—F bygger på ett relativt extremt antagande
om minskningen i antalet arbetstimmar på ordinarie arbetstid och att sannolikheten
av en utveckling efter dessa alternativ torde vara förhållandevis
liten. Utredningen finner i stället en utveckling enligt de gynnsammare
alternativen G—L betydligt sannolikare men gör reservationer för att samtliga
alternativ endast anger gränser för produktionsutvecklingen, som i
själva verket mycket väl kan överskridas.

Utredningens hittillsvarande diskussion av produktionsbortfallet vid en
arbetstidsförkortning har byggt på förutsättningen att inga samhällsekonomiska
komplikationer inträffar vid övergången till kortare arbetstid. Själva
övergången till de nya betingelserna för samhällsekonomin kan emellertid,
påpekar utredningen, vara förknippad med vissa riskmoment. Utredningen
framhäver härvid särskilt faran för en inflationistisk utveckling med åtföljande
försämring av konkurrenskraften mot utlandet vid oförändrade
växelkurser. Detta kan medföra störningar, som skulle kunna åstadkomma
större produktionsbortfall på kort sikt än vad utredningen antagit i det
föregående.

Det enskilda företagets anpassning till en arbetstidsförkortning

Med utgångspunkt från material, som utredningen erhållit genom att
låta göra vissa förfrågningar till företag av olika slag rörande deras syn
på verkningarna av en arbetstidsförkortning för det egna företaget, gör utredningen
en sammanfattning av de viktigare problemen vid det enskilda
företagets anpassning till eu arbetstidsförkortning. Härvid skiljer utredningen
mellan två typer av företag, nämligen dels det varuproducerande
företaget, inom exempelvis jordbruk, skogsbruk, industri eller byggnadsverksamhet,
och dels serviceföretaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Såsom typexempel på det varu producerande företaget anför
utredningen ett industriföretag. Vid behandlingen av dess problem utgår
utredningen till en början från vissa förenklade förutsättningar. Sålunda
bortses från utlandskonkurrensen. Vidare förutsattes, att de arbetstagare,
som erhåller arbetstidsförkortning, får full lönekompensation och att produktionen
sjunker proportionellt mot minskningen av antalet arbetstimmar.

De poster i ett varuproducerande företags bokföring, som närmast blir
av intresse i detta sammanhang, är på intäktssidan försäljning av producerade
varor samt på kostnadssidan utgifter för råvaror, halvfabrikat och
bränslen, löner och kapitalkostnader i form av avskrivningar och räntor. Utredningen
behandlar eu arbetstidsförkortnings inverkan på dessa poster på
följande sätt. Förändringen vid en arbetstidsförkortning blir, anför utredningen,
på intäktssidan att produktionens volym sjunker, vilket vid oförändrade
försäljningspriser skulle innebära, att de totala försäljningsintäkterna
sjunker. I vad mån företaget kommer att få sänkta totala intäkter beror på
prisutvecklingen för företagets produkter och därmed bl. a. på dess möjligheter
att bedriva eu självständig prispolitik. På kostnadssidan kan volymen
av förbrukade råvaror, halvfabrikat och bränslen i stort sett antas vara proportionell
mot produktionens volym. Om priserna är oförändrade, kommer
dessa kostnader att sjunka absolut sett och att bli oförändrade relativt
sett, när produktionsvolymen sjunker. Om de arbetstagare, som får kortare
arbetstid, erhåller full lönekompensation härför, blir lönerna totalt sett
oförändrade, vilket innebär att lönekostnaderna per producerad enhet stiger
i samma mån som arbetstiden förkortas. Om man bortser från nyinvesteringar
och därav föranledda nya kapitalkostnader, kan det sägas, att företagets
årliga kapitalkostnader i form av avskrivningar blir oförändrade
absolut sett vid tidsförslitning men minskas vid bruksförslitning, i vilket
fall kapitalets användningstid ju förlänges. I hur hög grad avskrivningskostnaderna
per producerad enhet kommer att stiga beror således på realkapitalets
sammansättning med hänsyn till tidsförslitning och bruksförslitning.
Räntekostnaden kommer vid oförändrad räntenivå att stiga per
producerad enhet, vid tidsförslitning beroende på att räntekostnad blir
oförändrad absolut sell och vid bruksförslitning beroende på alt nyttjandeperioden
blir längre.

Denna genomgång av utvecklingen av intäkter och kostnader vid en arbetstidsförkortning
visar, att vinsten kommer att reduceras. Utredningen
diskuterar vad företaget kan tänkas göra för att motverka denna vinstminskning.
Vad först angår frågan huruvida detta kan ske genom prishöjningar
påpekar utredningen, att svaret härpå i hög grad är beroende
på den ekonomiska miljö, i vilken företaget arbetar. Det beror sålunda
exempelvis på efterfrågan på företagets produkter. Om löneinkomsterna
är oförändrade kan det kanske antagas alt den nominella efterfrågan inte
minskar. Eftersom produktionsvolymen förutsättes bli mindre och efter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

frågan inte kan helt tillfredsställas, kan företaget höja sina priser. Hur stor
prishöjning som kan genomföras beror bl. a. på elasticiteten i efterfrågan
vid prisförändringar. Möjligheten till prishöjningar beror också på företagets
ställning på marknaden. Ett företag med monopolistisk ställning kan
föra en självständig prispolitik medan möjligheterna härtill är mindre för
företag, som är utsatta för konkurrens. Beträffande prissättningen över
huvud poängterar utredningen, att förhållandena blir mycket olika för
olika företag och olika näringsgrenar vid en arbetstidsförkortning.

Med hänsyn till att löneökningar och ökade kapitalkostnader slår igenom
på olika stadier av produktionsprocessen kan det enligt utredningens mening
tänkas, att det från ekonomisk synpunkt är lämpligast för företaget att
ändra sin produktionsteknik; en ny kombination av råvaror, realkapital
och olika slag av arbetskraft kan visa sig ge de lägsta kostnaderna vid en
given produktionsvolym. Denna ändrade produktionsteknik skulle exempelvis
kunna bestå i att arbetskraft ersättes med realkapital och med andra
ord leda till ökade investeringar, ökning av investeringarna anges i svaren
på utredningens enkäter inom industri och jordbruk som ett medel att motverka
arbetstidsförkortningens verkningar i vissa avseenden. Utredningen
framhåller emellertid, att investeringsproblemet kan ses ur vidare samhällsekonomiska
synpunkter. Nytt realkapital stiger kanske i pris samtidigt som
det kan utnyttjas mindre genom kortare driftstid. Det är därför inte givet,
att företaget söker kompensera sig för produktions- och vinstminskning
genom ökade investeringar. Det kan dock tänkas, att en annan varaktighet
och konstruktion av realkapitalet visar sig fördelaktigare. Möjligheten att
ändra teknik och organisation med hjälp av investeringar beror givetvis
även på likviditet och kreditmöjligheter, varvid vinstutvecklingen spelar sin
givna roll.

I svaren på utredningens enkäter till industrin och jordbruket återspeglas
en allmän önskan att uppehålla produktionsnivån vid en arbetstidsförkortning.
Ett sätt härför anges vara att öka produktionskapaciteten,
ett annat att övergå till skiftarbete. I båda fallen fordras mer arbetskraft.

Bland de åtgärder, som företaget kan tänkas vidtaga för att kompensera
sig för minskade försäljningsinkomster i samband med en arbetstidsförkortning,
nämner utredningen omläggning av produktionen till nya produkter.
Den minst lönsamma delen av produktionen, den »marginella», kanske
lägges ned, man övergår måhända till längre serier e. d. Tron på ökad specialisering
av produktionen kominer till klart uttryck i industrienkäten. För
jordbrukets del anges på motsvarande sätt minskad kreatursskötsel som en
möjlighet.

Utredningens framställning av arbetstidsförkortningens verkningar på
industriföretagets verksamhet har hittills inte tagit hänsyn till utlandskonkurrensen
och har vidare utgått från förutsättningarna att lönekompensa -

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

tion utgår samt att produktionen sjunker proportionellt mot nedgången i
antalet utförda arbetstimmar.

Utlandskonkurrensen medför, säger utredningen, modifikationer i det
tidigare resonemanget. Om företagets produktion går på export och konkurrerar
med utländska företags varor, försvåras sålunda en prispolitik mot
ökade priser. Detsamma kan bli följden av att importerade varor konkurrerar
med företagets produkter på hemmamarknaden. Verkan av en arbetstidsförkortning
kan då bli minskad sysselsättning. Genom att en del av
råvarorna och konsumtionsvarorna importeras erhålles en dämpande effekt
på prisrörelser av inhemskt ursprung. De importerade varorna konkurrerar
med och slår ut inhemska varor med importstegring som följd. Vid
alltför tryckande utlandskonkurrens kan vissa tillverkningar komma att
läggas ner och företagen kan komma att övergå till mera lönande tillverkningar
med större koncentration på hemmamarknaden eller mindre importkonkurrens.

Om lönekompensation inte lämnas vid en arbetstidsförkortning blir, anför
utredningen, kostnadsökningen väsentligt mindre än som förut antagits, och
problemet med utlandskonkurrensen blir inte lika betydelsefullt som då full
lönekompensation utgår. De sänkta nominella inkomsterna leder dock i detta
fall sannolikt till minskad efterfrågan jämfört med det fall att ingen arbetstidsförkortning
äger rum.

Vad slutligen angår betydelsen av att produktionen inte minskar i samma
mån som antalet arbetstimmar nedgår eller med andra ord av att en produktivitetsökning
äger rum anför utredningen, att en dylik skulle kunna underlätta
det enskilda företagets anpassning till de nya förhållanden, som en
arbetstidsförkortning innebär, förutsatt att produktionsökningen inte är
kombinerad med ytterligare ökad nominell förtjänstnivå för arbetstagarna.

När det gäller att belysa serviceföretagets problem vid en arbetstidsförkortning
väljer utredningen som typlöretag ett detaljhandelsföretag.
Ett dylikt företag har, säger utredningen, i många avseenden liknande
problem som industriföretaget. På ett område har emellertid serviceföretaget
ofta cn gynnsammare ställning, nämligen vad gäller den utländska
konkurrensen. Bortsett från företag, som driver exporthandel, torde flertalet
servicenäringar inte ha direkt känning av utlandskonkurrensen. Handelsföretaget
har inte heller några större svårigheter med konkurrensen inom
landet i den mån alla förelag inom branschen genomför en likartad arbetstidsförkortning
samtidigt; härvid bortses från olikheter mellan små butiker,
som till stor del skötes av innehavarna själva, och större affärer. En
viss konkurrens om arbetskraft med andra näringsgrenar kan också föreligga,
varvid servicenäringens ställning kan bli försämrad eller förbättrad
genom arbetstidsförkortningen. Förändringar i efterfrågan kan också påverka
olika företag på olika sätt. I ett annat avseende är emellertid serviceföretaget
ofta sämre ställt än industriföretaget vid eu arbetstidsförkortning

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

därigenom att serviceföretaget i allmänhet måste tillhandahålla sina tjänster
under en viss tid, som inte alltid kan ändras med de anställdas arbetstid per
vecka. Vid en arbetstidsförkortning kommer många serviceföretag, som har
sin toppbelastning förlagd till obekväm arbetstid, att få denna toppbelastning
ökad. Kunderna kommer sannolikt att i ökad utsträckning förlägga
sina inköp till lördagar, i den mån fria lördagar blir en följd av arbetstidsförkortningen.
Serviceföretagens kapacitet måste således ofta byggas upp
med hänsyn till toppbelastningar. Den obekväma arbetstiden kan därvid
bli en nackdel för serviceföretaget i konkurrensen om arbetskraften. Å andra
sidan kan utbudet av arbetskraft, som önskar ta extraarbete på lördagar
komma att öka. Arbetstidsförkortningen kan således medföra konsekvenser
både i riktning mot att försvåra och att underlätta uppehållandet av en
viss driftstid.

Utredningen framhåller, att problemet om förhållandet mellan driftstid,
dvs. den tid under vilken produktiv verksamhet bedrives vid företaget, och
den vid företaget tillämpade ordinarie arbetstiden är betydelsefullt även för
många varuproducerande näringsgrenar. Inom betydande verksamhetsområden,
exempelvis stora delar av industrin, sammanfaller driftstid och
arbetstid, vilket ofta är fördelaktigt från organisatorisk synpunkt. Ju mer
realkapital, som kommer till användning per sysselsatt, desto fördelaktigare
från kostnadssynpunkt blir det att förlänga driftstiden utöver den ordinarie
arbetstiden och införa skiftgång. Produktionstekniken vid en varas framställande
kan vidare vara sådan, att det fordras en kontinuerlig produktionstid,
som är längre än arbetstiden. Det kan antagas, att ju mer arbetstiden
förkortas, desto mer kommer skiftgången i samhället att öka. Expanderande
näringsgrenar med redan betydande rekryteringssvårigheter och driftstid
dygnet runt kan därvid komma att få ökade svårigheter.

Konjunktur problem vid övergången

Sedan utredningen konstaterat, att en arbetstidsförkortning sannolikt
kommer att medföra kostnadsökningar för olika företag och att frågan om
lönekompensation därvid blir av stor betydelse, uttalar utredningen,
att den inte har att ta ställning till frågan huruvida lönekompensation
för bortfallen arbetstid skall utgå vid en arbetstidsförkortning. Eftersom
lönebildningsprocessen i samband med förkortningen synes vara av väsentlig
betydelse har utredningen dock ansett det nödvändigt att relativt ingående
behandla detta problem under olika hypoteser om löneutvecklingen.

Utredningen konstaterar härvid, att under perioden 1946—1955 den
genomsnittliga lönenivån för arbetare inom olika näringsgrenar stigit med
i genomsnitt 9—10 procent om året samtidigt som konsumtionspriserna
stigit med i genomsnitt drygt 4 procent om året. Vidare erinrar utredningen
om att löneökningen bestått dels i avtalsmässiga lönehöjningar och
dels i s. k. löneglidning. Den sistnämnda spelar enligt utredningens mening

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

en betydelsefull roll, eftersom den fördelas ojämnt på inkomsttagare inom
olika grupper och lätt leder till krav på lönekompensation från deras sida,
som ej haft någon löneglidning. För tjänstemännen uppskattar utredningen
den genomsnittliga löneökningen under nyssnämnda period inom hela näringslivet
till närmare 8 procent om året. Lönernas utveckling har dock inte
varit likformig under hela den ifrågavarande perioden utan varierat mycket
under olika år; enligt siffermaterial, som åberopats av utredningen, har
lönestegringarna varit störst från 1950 till 1951, från 1951 till 1952 och från
1954 till 1955, då löneindex för arbetare inom hela näringslivet gått upp
respektive 19, 20 och 9 procent.

Utredningen gör härefter en beräkning av den löneökning, som en arbetstidsförkortning
skulle motsvara, och anför.

Om en arbetstidsförkortning genomföres med 3 t/v (6,25 procent) för dem
som har 48 timmars arbetstid per vecka, skulle detta, om lönekompensation
gavs för den bortfallna arbetstiden, motsvara en genomsnittlig ökning av
timlönen med 6,7 procent. Vid en förkortning med 6 t/v (12,5 procent) bleve
ökningen av timlönen 14,3 procent. Här har då icke tagits hänsyn till de
korrigeringar av dessa siffror som kan följa av helgdagarnas placering på
olika veckodagar och av bestämmelserna om helgdagsersättningar. — Varje
år kommer därtill, sett ur samhällsekonomisk synpunkt, sedvanliga löneökningar
genom överflyttningar av arbetskraft från låglönegrupper till höglönegrupper
och genom löneglidning. Löneglidningen åter beror till stor
del på det allmänna ekonomiska läget och speciellt arbetsmarknadsläget i
samband med förkortningen av arbetstiden. En sammanlagd genomsnittlig
ökning av timlönen på 9 respektive 17 procent i de båda fallen synes dock
i vissa lägen vara en rimlig hypotes beträffande löneökningen det första året
efter en förkortning. Löneökningar av den storleken över hela näringslivet
kan icke äga rum utan prisökningar eller andra mindre önskvärda konsekvenser.
De båda ökningstalen ovan kan närmast jämföras med löneutvecklingen
1954—1955 respektive 1950—1951. Vid båda dessa jämförelsetidpunkter
utgjorde lönerörelserna och prisutvecklingen allvarliga problem för
den ekonomiska politiken. Givetvis kan utvecklingen vid en arbetstidsförkortning
bli mindre problematisk i dessa avseenden i den mån icke alla
inkomsttagare följer med i ovanstående inkomstutveckling, eller om de som
berörs direkt av förkortningen icke får full lönekompensation.

I detta sammanhang påpekar utredningen, att arbetstidsförkortningen får
olika inverkan på lönerna när det gäller tidlön och när det är frågan om
ackordslön. Om lönesatserna vid tidlön är oförändrade, medför en arbetstidsförkortning
en däremot proportionell nedgång i arbetsförtjänsten medan
oförändrade ackord innebär ett incitament för arbetstagarna att genom
ökade prestationer hålla uppe sin förtjänst vid tidigare nivå.

Vid eu genomgång av de olika faktorer, som påverkar lönebildningen i
landet för närvarande, bar utredningen ansett sig kunna urskilja tre karakteristiska
drag. För det första finner utredningen påtagligt, att arbetstagarna
oftast inte går med på en sänkning av den nominella inkomstnivån, även
om den skulle vara förknippad med en arbetstidsförkortning. Av den opi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

nionsundersökning, som utredningen låtit utföra, framgår, att man i
många fall inte velat utbyta den vid de senaste förhandlingarna erhållna
löneökningen mot en arbetstidsförkortning men att man är fullt beredd att
göra det vid en kommande löneförhandling. För det andra anser utredningen,
att bland många arbetstagare numera torde råda den uppfattningen,
att lönerörelserna i princip inte bör medföra större löneökningar totalt sett
än produktionsutrymmet tillåter, frånsett kompensation för tidigare inträffade
prisstegringar. Den tredje faktor bakom lönebildningsprocessen, som
utredningen berör, är jämförelsenormerna vid lönekrav. Utredningen finner
det rimligt att antaga, att arbetstagarna vid preciseringen av sina lönekrav
ser dels på vinstutvecklingen inom vederbörande bransch och i landet -i
dess helhet, dels på inkomstutvecklingen för andra löntagare, speciellt på
»eftersläpningsfenomen», och dels på prisutvecklingen, varvid kompensation
för prisstegringen anses som ett självklart krav vid lönerörelser under
normala tider. De båda sistnämnda jämförelsenormerna kan enligt utredningens
mening sannolikt bli viktiga vid lönerörelser i samband med en
arbetstidsförkortning. De löntagare, som inte får kortare arbetstid eller får
mindre arbetstidsförkortning än andra, kan komma att kräva kompensation
i ökade löner, och vid löneförhandlingar påföljande år kan de som fått
arbetstidsförkortning tänkas åberopa löneutvecklingen för övriga. Härigenom
skulle en saxningseffekt mellan olika löntagargrupper kunna uppstå.
Genom en arbetstidsförkortning utöver en viss nivå skulle man vidare kunna
komma in i en utveckling av stigande priser, vilket skulle kunna leda till
saxningseffekter mellan priser och löner.

Med hänsyn till det anförda står man enligt utredningens mening vid en
arbetstidsförkortning inför följande centrala problem. Hur stor skulle löneökningen
kunna bli, om en arbetstidsförkortning inte genomfördes och
vilken prisutveckling skulle förekomma i detta fall? Kommer under en aktiv
ekonomisk politik lönekompensationen i samband med en arbetstidsförkortning
att smälta in i de allmänna avtalsrörelserna på ett sådant sätt, att prisutvecklingen
inte gestaltar sig mycket annorlunda än den skulle ha gjort
om arbetstidsförkortningen inte kommit till stånd? Utredningen finner det
sannolikt, att möjligheterna härtill är större om arbetstidsförkortningen
ryms inom ett års produktivitetsstegring medan i motsatt fall, då förkortningen
innebär ett »förskott» på kommande års produktionsutveckling, riskerna
synes vara större för en kraftigare löne- och prisrörelse.

Utredningen framhåller, att avtalsparternas förhandlingar i samband med
en arbetstidsförkortning blir av central betydelse. Det är först vid dessa
förhandlingar som man kan se i vilken mån arbetstagarna är villiga att betala
något för arbetstidsförkortningen. Fn arbetstidsförkortning är, understryker
utredningen, givetvis ingenting som man får till skänks, även om
den sker genom lagstiftning.

Bland de konjunkturproblem, som blir av betydelse vid en övergång till

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

kortare arbetstid, märks vidare förkortningens inverkan på investering
s v e r k s a in hcte n. Utredningen erinrar om att del ofta framhålles,
att en arbetstidsförkortning verkar stimulerande på investeringsverksamheten.
Företagen antages söka återhämta det av förkortningen orsakade
produktionsbortfallet genom teknisk och organisatorisk omläggning av produktionen,
och kostnadsrelationerna anses komma att förskjuta sig i sådan
riktning, att det lönar sig att företaga investeringar, som tidigare inte varit
lönande. Utredningen håller för sannolikt, att vissa faktorer av nämnda slag
kan komma att verka ökande på investeringsviljan, framför allt just vid
själva övergången, och tillägger, att utredningens enkäter bland olika näringsgrenar
ger visst stöd för ett sådant antagande. Emellertid fortsätter
utredningen på följande sätt.

Trots allt är det dock sannolikt inte rimligt att räkna med några större
verkningar mot ökade investeringar. Flera faktorer kan verka i motsatt riktning.
Det är inte bara lönerna som stigit vid en arbetstidsförkortning genom
lönekompensationen. Såsom vi sett tidigare, sjunker nuvärdet av investeringsprojekten
genom minskad effektivitet hos kapitalet. Även investeringskostnaderna
kan stiga. Utvecklingen beror på hur prisrelationer och etteifrågan
förändras. Det kan hända att vissa industrier vill expandera, medan
andra får det svårare att hävda sig. Investeringsefterfrågans utveckling på
kort sikt beror även på graden av stelhet i de investeringsplaner, som är
under förverkligande.

Sker det en ökad övergång till skiftarbete vid en arbetstidsförkortning,
skulle detta i sin tur på kort sikt verka i riktning mot relativt sett minskad
investeringsvilja. Produktionsutrustning finns tillgänglig för den genom
skiftgång ökade produktionen. Däremot kan en ökning av personalen vid
skiftarbete medföra ökat behov av bostäder i berörda orter.

Även vinsterna kan komma att förändras. Sannolikt kommer en minskning
i de totala vinsterna att ske, varigenom självfinansieringsmöjligheterna
sjunker. Detta bör bidra till att minska investeringsefterfrågan.

Det är emellertid av vikt att skilja mellan investeringsvilja och investeringsmöjligheter.
Ovan har närmast investeringsviljan berörts. Det går
sålunda inte att avgöra i vilken riktning denna påverkas av arbetstidsförkortningen.
Det är sannolikt, att en viss tendens till ökad investeringsvilja
skulle föreligga efter en arbetstidsförkortning inom näringsgrenar med en
relativt sett gynnad position. I vilken mån denna investeringsvilja skulle
kunna manifesteras vid en given ekonomisk politik är en annan fråga.

Utredningen påpekar vidare, att investeringarna f. n. begränsas genom
byggnad sreglering och kreditpolitik samt att möjligheten till självtinansiering
synes ha minskat. Det finns, anför utredningen, redan en m,ingd in
vesteringsprojekt inom näringslivet, som hålles tillbaka av bristen på produktionsresurser
och finanskapital. Om utrymme kunde skapas för dessa
investeringsprojekt redan nu, skulle produktionsutvecklingen kunna paveikas.
Utvecklingen i detta hänseende beror således i dagens läge kanske
mindre på utvecklingen av investeringsefterfrågan än på det samhällsekonomiska
utrymmet för investeringar. Skulle det finnas ett sadant uliymme,
5 - Bilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 80

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

som inte fylls ut av efterfrågan på realkapital från näringslivets sida, finns
det alltid ekonomisk-politiska medel att stimulera denna efterfrågan och
motverka eventuella förändringar i denna i samband med en arbetstidsförkortning.

Efter att ha närmare behandlat vissa andra faktorer av betydelse för bedömningen
av en arbetstidsförkortnings betydelse från konjunktursynpunkt
gör utredningen ett försök att beräkna de tendenser till balansrubbningar
i samhällsekonomin, som skulle kunna bli en följd
av förkortningen. Utredningen utgår därvid från hypotesen att en arbetstidsförkortning
beslutats från och med 1956 och undersöker i vad mån detta
skulle inverkat vid uppgörande av nationalbudgeten för detta år. Under antagande
att den ordinarie arbetstiden förkortats med tre timmar i veckan anser
utredningen sannolikt, att en viss mindre produktionsminskning blivit
följden. Om det vidare förutsättes, att arbetstagarna fått full lönekompensation
samt att bytesbalansen gentemot utlandet och lagerhållningen förblivit
oförändrade, kommer utredningen fram till att en ganska betydande inflationseffekt
skulle kunna ha uppstått, beroende på att nedgången i produktion
och import blivit större än motsvarande förändring i efterfrågan för investeringar
och konsumtion. Osäkerheten i alla bedömningar av detta slag
framhäves dock starkt av utredningen. En mängd variationer i de angivna
förutsättningarna vid en arbetstidsförkortning är naturligtvis möjliga. Här
må endast återges utredningens uttalande om utvecklingen i händelse arbetstidsförkortningen
göres större än tre timmar i veckan — exempelvis sex timmar
— och om tretimmarsförkortningen genomföres successivt med t. ex. en
timme i veckan årligen under tre år i följd. I det förra fallet kan, yttrar utredningen,
den balansbrist, vilken utredningen befarar vid en engångsförkortning
med tre timmar i veckan, antagas bli väsentligt större även om
många reservationer måste göras beträffande antaganden om utvecklingen
vid en så stor förändring av betingelserna för produktionen som en arbetstidsförkortning
med sex timmar i veckan. Vid alternativet med en successiv
förkortning av arbetstiden med en timme i veckan under tre år i följd skulle
förkortningen, framhåller utredningen, genomsnittligt väl rymmas inom den
normala produktivitetsökningen, varför balansproblemet skulle kunna bli
väsentligt mindre. Den direkta årliga effekten av förkortningen skulle, åtminstone
för avsevärda delar av näringslivet, från lönesynpunkt bli mindre
än de årliga löneglidningar, som stundom förekommer.

Som det sista av konjunkturproblemen vid en arbetstidsförkortning behandlar
utredningen arbetsmarknadsläget. Till en början uttalar
utredningen härvidlag, att arbetstidsförkortning numera inte diskuteras som
ett medel mot arbetslöshet. Vidare erinrar utredningen om att den fulla sysselsättningen
under efterkrigstiden lett till att många företag känt bristen
på arbetskraft som ett allvarligt problem. Som en ganska allmänt utbredd
uppfattning betecknar utredningen, att företagarna kommer att söka kom -

(57

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

pensera produktionsbortfallet eller den uteblivna produktionsökningen vid
en arbetstidsförkortning genom att anställa mera arbetskraft.

För egen del finner utredningen sannolikt, att ett minskat utbud av arbete
till marknaden uppstår genom en arbetstidsförkortning. Samtidigt kan man
räkna med att även efterfrågan på varor kommer att förskjutas. Vissa företag
kommer kanske att känna större behov än andra att kompensera produktionsbortfallet
på grund av efterfrågeutvecklingen för deras varor efter
arbetstidsförkortningen. Detta gäller särskilt företag, vilkas verksamhet står
i nära samband med fritiden, samt exportindustrin, om exportkonjunkturerna
är goda. Skulle arbetstidsförkortningen leda till ett ökat tryck på
samhällsekonomin från efterfrågesidan, kommer vidare varje företag, som
får del av efterfrågeökningen, att söka anställa mer arbetskraft än tidigare,
varigenom ökad press från efterfrågesidan skulle uppstå även på arbetsmarknaden.
Å andra sidan kommer troligen trycket på arbetsmarknaden
att lätta i den mån efterfrågetrycket när det gäller varor och tjänster skulle
dämpas genom exempelvis ekonomisk-politiska åtgärder. Utredningen citerar
ett uttalande av internationella arbetsbyrån, enligt vilket en arbetstidsförkortning
med full lönekompensation borde leda till minskning av både
tillgång och efterfrågan på arbetskraft; i stort sett syntes det rimligt att
anta, att — åtminstone i mer industrialiserade länder — arbetstidsförkortningen
inte koinme att väsentligt förändra antalet sysselsatta personer.
Utredningen understryker dock starkt, alt utvecklingen blir olikartad inom
olika näringsgrenar alltefter de förhållanden, varunder de arbetar. De
näringsgrenar, som påverkas relativt sett gynnsammast vid en arbetstidsförkortning,
kommer kanske att väsentligt öka sin efterfrågan på arbetskraft.
Andra företag, som hamnar på den ekonomiska utvecklingens skuggsida,
kommer kanske att få svårigheter att upprätthålla sysselsättningen.
Hur det går totalt sett, beror till stor del på det allmänna konjunkturläget.

Utredningens förfrågningar har givit vid handen, alt speciellt servicenäringar
måste öka sin arbetsstyrka vid en arbetstidsförkortning. Utredningen
framhåller, att redan nu en förskjutning av arbetskraften sker från
de varuproducerande näringsgrenarna till servicenäringarna. Med hänsyn
till erfarenheterna av utvecklingen i USA kan det förmodas, att förändringen
i riktning mot ökad sysselsättning i servicenäringarna kommer att
fortsätta i Sverige. Denna utveckling beror, säger utredningen, på bl. a. två
faktorer. För det första har efterfrågan på tjänster i vissa fall, t. ex. beträffande
bilreparationer, resor, sjukvård o. dyl., ökat mer än annan efterfrågan.
För det andra torde, när det gäller handeln, produktivitetsökningen gå långsammare
än inom de varuproducerande näringsgrenarna med påföljd att
handeln måste öka sin arbetsstyrka mer än industrin för att kunna omsätta
de producerade varorna. Om vid en arbetstidsförkortning arbetstid och produktion
går ner lika mycket inom de varuproducerande näringarna och inom
servicenäringarna kommer servicenäringarna inte att beträffande arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

kraften ställas inför svårare problem än tidigare. Däremot kommer servicenäringarna
att få större arbetskraftsproblem än tidigare, såvida arbetstidsförkortningen
direkt medför större produktivitetsökning inom de varuproducerande
näringarna än inom servicenäringarna. En eventuellt ökad toppbelastning
av uppköpen på lördagar, som får till följd att de anställdas antal
måste ökas just den dagen, samt svårigheten med skiftgång i handeln, särskilt
i små butiker, kan medföra en produktivitetsförsämring med därav
följande behov av nyanställning. Utredningen påpekar också, att många småföretagare
inom handeln till en början torde komma att möta arbetstidsförkortningen
med en ökad egen arbetsinsats.

Betydelsen för arbetskraftsproblemen av att de stora årskullarna inom
en nära framtid träder ut på arbetsmarknaden belyses i följande inom arbetsmarknadsstyrelsen
sammanställda tabell, som visar folkmängden i
1 000-tal personer inom olika åldersgrupper vid slutet av åren 1955—1960. I

Åldersgrupp	1955	1956	1957	1958	1959	1960
15—20...................	451	478	506	533	561	589
20—25...................	422	427	433	438	444	449
25—30...................	466	456	447	438	429	420
30—65...................	3 396	3 378	3 375	3 381	3 406	3 430
Summa 15—65	4 735	4 739	4 761	4 790	4 840	4 888

I anslutning till det sålunda redovisade siffermaterialet framhåller utredningen
bl. a., att det i en tid, då det speciellt är brist på yrkesutbildad arbetskraft,
kan vara svårt att i näringslivet inpassa växande skaror av arbetskraft
utan erfarenhet. Behovet av icke yrkesutbildad arbetskraft förändras
knappast relativt sett genom en arbetstidsförkortning, åtminstone inte till
förmån för oskolad arbetskraft. Ur denna synpunkt kan varken arbetstidsförkortningen
underlätta placeringen av nya årskullar i näringslivet eller
de nya årsklasserna lösa arbetskraftsproblemen i samband med förkortningen.
Om däremot arbetstidsförkortningen medför sådana förändringar
i samhällsekonomins struktur, att sysselsättningen på längre sikt skall förskjutas
från vissa näringsgrenar till andra, kan det dock, anför utredningen,
vara gynnsamt, att arbetstidsförkortningen äger rum samtidigt som de nya
årskullarna är relativt stora.

Som avslutning på sin behandling av arbetskraftsfrågorna i samband med
en arbetstidsförkortning anför utredningen vissa siffror angående effekten
på arbetsmarknaden av en arbetstidsförkortning med 3 timmar i veckan
i jämförelse med andra likartade förändringar. Beräkningarna har för utredningens
räkning utförts av arbetsmarknadsstyrelsen. Siffrorna, som endast
avser att antyda den ungefärliga storleksordningen av de ifrågavarande
företeelserna, sammanfattas i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

	Miljoner arbets- timmar årligen	I procent av totala ordi-narie arbets-tidsvolymen 1952
I. Inverkan på den på ordinarie arbetstid utförda arbetsvoly-men av en allmän arbetstidsförkortning till 45 t/v 1. För av arbetstidsförkortningen direkt berörda arbetstagare 2. Om tjänstemän med kortare normalarbetstid samtidigt	223 313	3,4 4,7
3. Om samtliga arbetstagare får en förkortning av arbets-tiden med 6% procent (motsv. minskningen från 48 till	330	5,0
4. Om samtliga yrkesutövare får en förkortning av arbets-	400	6,1
II. Exempel på andra företeelser som påverkat den normalt till-gängliga arbetsvolymen (utbudet av arbetskraft) 1. Minskning till följd av skoltidens förlängning i genomsnitt	12	0,2
2. Minskning som skulle bli följden om minst 9-årig skolgång	160	2,4
3. Minskning till följd av förskjutningar i proportionen mel-lan arbetare och tjänstemän (i genomsnitt per år 1945/ 1950) .................................	5	0,1
4. Minskning till följd av sänkning av den ålder, vid vilken yrkesverksamheten upphör (i genomsnitt per år 1940/ 1950) ...................................	4	0,1
5. Minskning till följd av semesterns förlängning (1952— 1953) ...................................	77	1,2
in. Exempel på företeelser som begränsar utnyttjandet av den normalt tillgängliga arbetsvolymen	281	4,3
En ökning eller minskning av den genomsnittliga sjuk-	23	0,3
	85	1,3
	20	0,3
3. Arbetslöshet (1949—1955) Högsta årliga antal förlorade arbetstimmar under perioden (1953) ................................	103	1,7
Lägsta årliga antal förlorade arbetstimmar under perioden (1951) ....................................	81	1,2
	22	0,3
	8	0,1
» 1955/56 .........................	3	0
4. Arbetskonflikter	90	1,4
IV. Exempel på konjunkturmässiga förändringar som inverkat på arbetsvolymen Utgjorda arbetstimmar inom industrin 1950—1955	1 450
	1 364
Skillnad mellan högsta och lägsta antal................	86	1,4

Utredningens slutsatser

Utredningens överväganden av de ekonomiska frågorna utmynnar i vissa
slutsatser, som torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Uen direkta produktionseffekten av en arbetstidsförkortning beror dels
på hur många som beröres av förkortningen och dels på utvecklingen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

produktiviteten per arbetad timme inom olika näringsgrenar. I det förra
avseendet får man sannolikt räkna med att fler arbetstagare än de som
direkt berörs av arbetstidsförkortningen får ökad fritid, särskilt om förkortningen
leder till femdagarsvecka för de direkt berörda. I det senare
hänseendet är det sannolikt, att produktionsbortfallet vid en förkortning av
arbetstiden inte blir proportionellt mot arbetstidsbortfallet utan mindre men
att å andra sidan en ökad produktion per timme inte kommer att helt kunna
kompensera arbetstidsbortfallet, bortsett från den produktionsökning per
arbetstimme, som normalt äger rum från år till år.

Med utgångspunkt från en normal produktionsökning av tre procent om
året finner utredningen sannolikt, att en arbetstidsförkortning om tre timmar
i veckan, som sprider sig även till dem, som nu har kortare arbetstid
än 48 timmar i veckan, inte leder till bortfall av mer än två års normal produktionsökning
utan att effekten blir inte oväsentligt mindre. En förkortning
med sex timmar i veckan däremot torde enligt utredningens uppfattning
leda till att minst två och under ogynnsamma omständigheter högst
fyra års normal produktionsökning kommer att falla bort.

Hur stor del av produktionsökningen man på lång sikt vill byta ut mot
ökad fritid blir enligt utredningens uppfattning en avvägningsfråga, och när
valet väl träffats ligger svårigheten i själva anpassningen av samhällsekonomin
till en kortare arbetstid än den nuvarande. Konjunkturmässigt
kan denna anpassning få effekt på priser, löner och konkurrensläge gentemot
utlandet. I dessa avseenden kan en större engångsförkortning av arbetstiden
få icke önskvärda följder för strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk
balans. Vid anpassningen till en kortare arbetstid spelar
löneutvecklingen en central roll. Om full lönekompensation skall erhållas
vid en arbetstidsförkortning, kan varje försök att förkorta arbetstiden mera
än som svarar mot den genomsnittliga produktivitetsökningen i näringslivet
leda till inflationstendenser och i vissa lägen till sysselsättningssvårigheter.
Man kan inte öka fritiden utöver vad som svarar mot normal produktionsökning
och samtidigt bibehålla konsumtion och investering oförändrade.

Genom den inflationsmekanism, som kan sättas igång genom en arbetstidsförkortning,
kan utrikeshandeln komma att påverkas. En stigande
kostnadsnivå kan försämra landets konkurrenskraft vid givna växelkurser.
Från denna synpunkt anser utredningen, att en god exportkonjunktur utan
större belastning på valutareserven är ett gynnsamt läge för en arbetstidsförkortning.

Om anpassningsproblemet till stor del är ett problem om konjunkturutvecklingen,
har det även en annan sida, som består i att tillgång och efterfrågan
skall anpassas på en lägre nivå av produktion och realinkomster än
som annars skulle uppnåtts. Även utvecklingen på arbetsmarknaden i samband
med en arbetstidsförkortning bör uppmärksammas. På detta område
finns enligt utredningens mening risker för en ökad arbetskraftsbrist vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

övergången till den kortare arbetstiden, innan företagen anpassat sig till de
nja betingelserna. Utvecklingen blir givetvis mycket skiftande inom olika
näringsgrenar.

Utredningen framhåller, att stora osäkerhetsmoment föreligger i fråga
om de verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få i olika avseenden,
samt yttrar vidare.

Det är möjligt, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v under gynnsamma
betingelser skulle kunna genomföras utan svårigheter av sådan art att de
föranleder betänkligheter. Det är också möjligt, att i vissa lägen en arbetstidsförkortning
av denna storlek skulle vålla relativt betydande anpassningssvårigheter.
En engångsförkortning av arbetstiden med 6 t/v torde
under alla förhållanden få ses som en stor engångsförändring som kan leda
till betj''dande anpassningssvårigheter.

Vill man i största utsträckning undvika de riskmoment som finnes beträffande
produktionsbortfall, lönerörelser och olika företags anpassning
till en kortare arbetstid, synes det oss lämpligt att genomföra arbetstidsförkortningen
successivt. I varje fall bör det skapas möjlighet för avtalsparterna
inom olika näringsgrenar att välja en successiv förkortning av arbetstiden.
Visserligen har näringslivet en stor anpassningsförmåga vid förändringar
i de samhällsekonomiska betingelserna, men det synes mindre
riskfyllt att låta en arbetstidsförkortning ske i etapper, så att den kan inpassas
smidigt i den snabba utveckling på det samhällsekonomiska området,
som kännetecknat efterkrigstidens Sverige.

Som sin slutsats anför utredningen, att det inte synes föranleda större
betänkligheter att genomföra en förkortning av den lagstadgade arbetstiden
med tre timmar i veckan, om förkortningen företages under aktiv ekonomisk
politik utan alltför kraftiga lönerörelser. En arbetstidsförkortning av denna
storlek bör dock enligt utredningens mening ske på sådant sätt, att möjligheter
finns till en successiv anpassning t. ex. inom tre år.

Förslagets utformning

I fråga om den principiella uppläggningen av sitt förslag anför utredningen
— efter att ha erinrat om att en tendens till kortare arbetstider för
de enskilda arbetstagarna gjort sig gällande i alla industriellt utvecklade
länder ända sedan förra århundradet — bl. a. följande.

Det finns ingen anledning antaga, att inte denna strävan mot kortare arbetstider
kommer att fortsätta. En allt kortare arbetstid för de enskilda
individerna måste emellertid, om en snabb produktivitetsökning skall säkerställas,
i viss omfattning samordnas med kravet på att produktionsapparatens
effektiva driftstid inte förkortas i samma mån som individernas
arbetstid minskar. Ju kortare arbetstiden för de enskilda individerna blir,
desto större bör också utrymmet vara för att tillgodose det önskemål om
variationsmöjligheter för grupper eller individer, som flera gånger tidigare
berörts i detta betänkande. Ur samhällets synpunkt kan del under nu rådande
förhållanden inte vara erforderligt alt beträffande arbetstidens längd

72 Kangl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

inskrida med föreskrifter, som kan strida mot vad parterna inom ett visst
arbetsområde finner vara klokt och ändamålsenligt. För en viss återhållsamhet
från statsmakternas sida talar också det förhållandet, att parterna
på arbetsmarknaden numera uppträder i starka organisationer, som väl kan
tillvarata medlemmarnas intressen. I och för sig kan det därför inte betraktas
som uteslutet, att man i framtiden prövar ett system, enligt vilket
arbetstiden lika väl som lönerna helt ligger i händerna på arbetsmarknadens
organisationer och göres till föremål för förhandlingar dem emellan.
Det bör i detta sammanhang erinras om att åtskilliga av de arbetstidsförkortningar,
som på senare år genomförts här i landet, tillkommit genom
överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Våra överväganden har lett fram till den ståndpunkten, att man nu bör
söka åstadkomma en arbetstidsförkortning inom ramen för bestående anordningar
— dvs. genom lagstiftning — men samtidigt försiktigt pröva en
väg att lämna partsorganisationerna större frihet och därmed ökat ansvar.

Utredningens förslag är utformat som ändringar i allmänna arbetstidslagen,
lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer.

Ändringarna innebär i första hand, att lagarnas bestämmelser om veckorna
x i in u m för den ordinarie arbetstidens längd ändras till 45 timmar.
Beträffande lantarbetstidslagen föreslås, att den ordinarie veckoarbetstiden
under viss tid skall få uppgå till 47 timmar under förutsättning av
motsvarande förkortning under annan tid, så att eu utjämning till 45 timmar
i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av högst ett år.

Begränsningsperioderna lämnas orörda i de olika lagarna
med undantag för vissa ändringar i lantarbetstidslagen.

Inte heller föreslås någon ändring i bestämmelserna om d y g n s m aximu
m om man bortser från en mindre jämkning i lantarbetstidslagen. Vad
angår allmänna arbetstidslagen kommer den längsta tillåtna dagliga arbetstiden
således alltjämt att vara nio timmar. Detta innebär i praktiken, framhåller
utredningen, att de arbetstagare, som för närvarande har 48 timmars
arbetsvecka med gängse fördelning på arbetsdagarna, måste medverka
till en förlängning av arbetsdagen till nio timmar, om femdagarsveckan
skall kunna förverkligas inom ramen för en veckoarbetstid av 45 timmar.
Utredningen anser det vara en utbredd mening att en sådan förlängning
av arbetsdagen kan godtas, såvida veckovilan därigenom blir längre,
men tillägger, att en förlängning av den dagliga arbetstiden likväl för många
torde framstå som en icke önskvärd förändring. Samtidigt förhåller det sig
av allt att döma så, anför utredningen, att önskemålet om fem dagars arbetsvecka
inte lika starkt inriktar sig på vinterhalvåret som på den ljusare
årstiden. Utredningen finner, att det är möjligt att med 45 timmars ordinarie
arbetstid per vecka förena önskemålen om att den dagliga arbetstiden
inte förlänges och att femdagarsvecka genomföres under den ljusare delen
av året, nämligen under förutsättning att man inte fastlåser begränsningsperioden
vid en vecka (eller annan kort period) utan tillåter annan fördel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 1957

ning av arbetstiden med utjämning till i genomsnitt 45 timmar i veckan
under en längre tidrymd, exempelvis ett år. Under denna förutsättning
skulle 45-timmarsveckan inom verksamheter, som tillåter en dylik organisation
av arbetet, kunna medge arbetstider på 421h timmar (fem dagar i veckan
om 8*/* timmar) under 27 arbetsveckor och 48 timmar, dvs. oförändrad
arbetstid, under årets återstående veckor eller också 40 timmar under 18
veckor och 48 timmar under återstoden av året.

Utredningen föreslår inte någon ändring i gällande regler om tillåten
övertid. Spörsmålet huruvida de särskilda arbetskraftsproblem, som i
vissa verksamhetsområden kan uppkomma vid en förkortning av den
ordinarie veckoarbetstiden, bör lösas med tillhjälp av en ökning av det
medgivna övertidsuttaget diskuteras av utredningen. Ett sätt vore därvid,
säger utredningen, att den utan dispens medgivna övertiden höjdes i samma
män som den ordinarie arbetstiden förkortas eller från 200 till 350 timmar
om året. Tanken härpå avvisas dock av utredningen, som anför, att genom
ett i samband med arbetstidsförkortningen infört regelbundet övertidsarbete
reformen skulle kunna neutraliseras och för arbetstagarens del endast
leda till en löneförhöjning. Det påpekas också, att redan de nuvarande
övertidsreglerna lämnar ett avsevärt utrymme för att motverka arbetstidsbortfallet
vid en arbetstidsförkortning samt att det kunde befaras, att ökade
möjligheter till övertidsuttag särskilt skulle medföra arbetstidsökning för
sådana grupper, som redan har mycket övertid och vilkas faktiska veckoarbetstid
ligger högt. Enligt utredningens mening bör övertid tillgripas
endast tillfälligtvis och då särskilda omständigheter föreligger. Av olika
skäl synes övertid i den mening begreppet nu har inte böra utnyttjas för att
bemästra de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid
kan medföra, och inte heller för att tillgodose de variationsbehov beträffande
arbetstiden, som kan förefinnas hos olika grupper av arbetstagare.

Det anförda innebär dock inte, att utredningen ställer sig avvisande till
tanken på dylika variationsmöjligheter eller att utredningens förslag inte
beaktar de övergångssvårigheter, som arbetstidsförkortningen kan medföra.
I enlighet med sin principiella inställning och i överensstämmelse med sitt
resonemang angående arbetstidens fördelning vid femdagarsvecka föreslår
utredningen sålunda en möjlighet att genom kollektivavtal
göra avsteg från lagstiftningens begränsningsregler
beträffande den ordinarie arbetstiden. Sådant kollektivavtal skall enligt
förslaget på arbetstagarsidan vara slutet eller godkänt av sammanslutning,
som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation.
Den föreslagna regeln ger parterna möjlighet att avtala om
förlängning av veckomaximum och dygnsmaximum för den ordinarie arbetstiden
och att överenskomma om annan begränsningsperiod än den i lag
angivna.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958. Vad angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

huvudstadgandet, dvs. bestämmelsen om den ordinarie veckoarbetstidens
längd, innebär dock utredningens förslag, att övergången skall ske successivt.
Med hänsyn till att utredningen antagit, att en arbetstidsförkortning
om tre timmar i veckan kan rymmas inom två års utveckling av folkhushållets
resurser i stort, föreslås att reformen skall genomföras på två år med
en timmes förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden från och med den
1 januari ett vart av åren 1958, 1959 och 1960. Med ingången av sistnämnda
år skall således enligt förslaget 45-timmarsveckan vara uppnådd, övergångsbestämmelsen
är så konstruerad, att den förut nämnda avtalsfriheten även
bär avseende på densamma. Genom kollektivavtal kan således bestämmas
längre övergångstid eller annan form för övergången än lagen stadgar.

Särskilda frågor

Utredningen har inte ansett sig besitta erforderlig sakkunskap för att gå
in på frågan om en arbetstidsförkortning på sjöarbetstidslagens
område. Utredningen föreslår därför, att särskilda sakkunniga får i uppdrag
att verkställa en översyn av sjöarbetstidslagen i sådant hänseende.

Bristen på erfarenhetsmaterial angående verkningarna av en arbetstidsförkortning
på samhällsekonomin har enligt utredningen varit mycket kännbar
vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningen anser, att med hänsyn
till framtida arbetstidsförkortningar både i Sverige och i utlandet varje
möjlighet att klarlägga den av utredningen föreslagna förkortningens verkningar
bör tillvaratagas. På grund härav föreslår utredningen, att vissa åtgärder
snarast vidtas för en fortlöpande undersökning av den
föreslagna arbetstidsförkortningens ekonomiska och
sociala verkningar. Utredningens förslag är, att en statistisk undersökning
kommer till stånd och att denna handhas av eu forskningsassistent
med placering i konjunkturinstitutet. Assistentens arbete bör enligt förslaget
ledas av en expertgrupp med företrädare för socialdepartementet, konjunkturinstitutet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation.

Det arbetstidsbortfall, som helgledigheterna förorsakar, granskas tämligen
ingående av utredningen, särskilt med hänsyn till förhållandena i händelse
femdagarsvecka med fria lördagar tillämpas. Utredningen kommer fram till
att en helgdags reform vore av betydelse för att motverka splittringen
av arbetsveckorna vid helgerna. Med hänsyn till att utredningen inte
varit i tillfälle att betrakta spörsmålet ur andra synvinklar, är utredningen
inte beredd att ta ställning till frågan om en helgdagsreform i samband med
eu allmän arbetstidsförkortning, men utredningen föreslår, att särskilda
sakkunniga tillkallas för att utreda problemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Remissyttrandena

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, universitetskanslersämbetet, medicinalstyrelsen,
statens institut för folkhälsan (styrelsen), statskontoret, arbetsdomstolens
ordförande, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben, försvarets
fabriksstyrelse, statens biltrafiknämnd, konjunkturinstitutet, statens fritidsnämnd,
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
statens avtalsnämnd, avtalsnämnden för statsägda bolag, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,
Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län, domkapitlen i Uppsala
ärkestift, Lunds stift och Göteborgs stift, Svenska landstingsförbundet
(styrelsen), Svenska stadsförbundet (styrelsen), Svenska landskommunernas
förbund (styrelsen), Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens
riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska ^^arbetsgivareföreningen,
Svenska lokaltrafikföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,
Tidningarnas arbetsgivareförening, Fastigheternas förhandlingsorganisation,
Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation, Svenska företagares riksförbund, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges
lantbruksförbund, Kooperativa förbundet och Kooperationens förhandlingsorganisation
(styrelserna gemensamt), Sveriges industriförbund, Sveriges
redareförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
allmänna exportförening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets
ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
Svenska kyrkans diakonistyrelse, Frikyrkliga samarbetskommittén,
Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Godtemplarorden,
Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges scoutförbund, KFUM:s
riksförbund och Svenska turistföreningen.

Arbetarskyddsstyrelsen har bifogat en sammanställning av yttranden från
yrkesinspektörerna och specialinspektörerna, varjämte yttranden bilagts, av
universitetskanslersämbetet från rektorsämbetena vid universiteten, Stockholms
högskola och tandläkarhögskolorna ävensom karolinska institutets
lärarkollegium, av kommerskollegium från samtliga handelskammare, av
sjöfartsstyrelsen från Sveriges segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefäls -

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

förening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen,
Södra Sveriges stuvareförbund, Norrlands stuvareförbund och Svenska
hamnförbundet, av lantbruksstyrelsen från Hushållningssällskapens förbund
(styrelsen), av statens biltrafiknämnd från Biltrafikens arbetsgivareförbund,
av överståthållarämbetet från Stockholms stadskollegium, av länsstyrelsen
i Södermanlands län från hushållningssällskapet i länet, av länsstyrelsen
i Malmöhus län från drätselkammaren i Malmö och stadskollegiet
i Hälsingborg, av länsstyrelsen i Norrbottens län från länsarbetsnämnden
i länet, av Landsorganisationen från de anslutna förbunden, av Sveriges
akademikers centralorganisation från Sveriges läkarförbund, av Svenska
arbetsgivareföreningen från Svenska byggnadsindustriförbundet, Elektriska
arbetsgivareföreningen, Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet, Glasindustrins
arbetsgivareförbund, Järnbruksförbundet och Pappersmasseförbundet
samt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation från åtskilliga
till organisationen anslutna yrkesförbund.

Det stora flertalet remissinstanser, som yttrat sig över frågan huruvida en
allmän arbetstidsförkortning bör komma till stånd eller ej, har i princip
tillstyrkt utredningens förslag eller i vart fall inte motsatt sig detsamma.
I några yttranden a v s t y r k e s, att en generell arbetstidsförkortning
genomföres lagstiftningsvägen, men samtidigt uttalas sympatier för
att en arbetstidsförkortning åvägabringas genom överenskommelser mellan
arbetsmarknadens parter. En övervägande negativ hållning till hela frågan
intages av Sveriges redareförening och Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Innan remissorganens synpunkter rörande problemen i samband med eu
allmän arbetstidsförkortning framlägges kan nämnas, att i några yttranden
uttalanden göres till förmån för att arbetstidsut red ningens
förslag prövas i samband med genomförandet av lagstiftning om kortare
arbetstid. Landsorganisationen finner det sålunda önskvärt, att de av arbetstidsutredningen
framlagda förslagen tas upp till avgörande i samband med
genomförandet av den allmänna arbetstidsförkortningen eller snarast därefter.
Tjänstemännens centralorganisation anser det lämpligt, att den nu
föreslagna förkortningen av arbetstiden genomföres samtidigt med en revision
av arbetstidsbestämmelserna på grundval av arbetstidsutredningens
olika förslag.

Uppfattningen att en arbetstidsförkortning är ett starkt önskemål
bland arbetstagarna bestyrkes i flera remissyttranden. Bland
dem, som uttalat sig härom, märkes Landsorganisationen, som betonar, att
kravet på en allmän förkortning av arbetstiden under den nuvarande 48-timmarsnivån
under senare år vuxit sig allt starkare både i vårt land och i
andra länder. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län torde dessa krav numera

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

ha vuxit sig så mäktiga, att starka samhällsekonomiska skäl måste kunna
åberopas, därest de inte åtminstone delvis skall tillmötesgås.

Att strävandena mot kortare arbetstid står i överensstämmelse med en
internationell tendens framhålles av länsstyrelserna i Stockholms
och Kronobergs län. De arbetstidsförkortningar, som genomförts eller
planeras i andra länder, utgör enligt Landsorganisationens mening ett ytterligare
motiv för vår del att sänka arbetstiden liksom de i gynnsam riktning
påverkar de ekonomiska förutsättningarna för förkortningens genomförande.

Giltigheten av satsen om att en internationell tendens till kortare arbetstider
gör sig märkbar bestrides för jordbrukets vidkommande av Svenska
lantarbetsgivareföreningen, som påpekar, att i flertalet av de länder, med
vilka utredningen anställt jämförelser, jordbrukets arbetstid lämnats utanför
den lagliga regleringen. Där även denna näringsgrens arbetstidsförhållanden
blivit reglerade genom lagstiftning, har denna, anför föreningen, i
avsevärd utsträckning tillgodosett jordbrukets behov av längre arbetstid
såväl för utearbetare under vegetationsperioden som framför allt för djurskötare.
På liknande sätt yttrar sig Sveriges lantbruksförbund.

I fråga om de skäl, som talar för en övergång till kortare arbetstid, delar
det stora flertalet remissinstanser utredningens uppfattning, att skydd smotivet
inte i och för sig kan tas till utgångspunkt för genomförande av
en allmän arbetstidsförkortning. Styrelsen för statens institut för folkhälsan
understryker, att skadeverkningarna av farliga gaser eller ämnen, buller
m. in. ej i väsentlig mån påverkas av en mindre förkortning av arbetstiden.
Vad angår betydelsen av en arbetstidsförkortning för att motverka hets, jäkt
och monotoni framhåller styrelsen, att de nämnda företeelserna till stor
del är subjektivt betonade och påverkas av många faktorer, som är oberoende
av arbetstiden. Det föreligger mycket litet objektivt material, som kan
belysa olika omständigheters inverkan i detta hänseende. Styrelsen anslutar
sig också till de sakkunnigas uppfattning, att det inte blivit styrkt, att en
allmän arbetstidsförkortning på något verksamt sätt skulle kunna motverka
hets, jäkt och monotoni. I fortsättningen anför styrelsen.

Sedan de sakkunniga sammanfattat sina värderingar av skyddsmotiven
som argument för en allmän arbetstidsförkortning i Sverige och påpekat, att
skyddsmotiven under detta århundrade inte spelat någon avgörande roll
vid arbetstidsförkortning omfattande större grupper av arbetstagare, medan
de ekonomiska synpunkterna alltid fått påverka bedömningen, ingår de
sakkunniga på frågan, huruvida en viss generellt giltig övre gräns för den
tillåtna arbetstiden i dagens läge kan motiveras av medicinska skäl. De kommer
till den slutsatsen, att de inte funnit skäl för antagandet, alt arbetsförhållandena
— inklusive de rådande arbetstiderna — generellt sett skulle
utgöra någon risk för eu försämrad folkhälsa. Även om hrist råder på erfarenhetsmaterial
för bedömande av denna fråga, anser dock styrelsen för sin

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

del, att i dagens läge inga väsentliga invändningar kan resas mot de sakkunnigas
ståndpunkt härutinnan. Styrelsen vill emellertid ställa frågan, huruvida
icke en arbetstidsförkortning ur allmän medicinsk synpunkt dock kan
vara motiverad för vissa grupper av förvärvsarbetande. Detta gäller förutom
äldre arbetstagare och grupper av partiellt arbetsföra i särskild grad förvärvsarbetande
kvinnor, som har ett hem att sköta vid sidan om sitt yrkesarbete,
samt ungdom, som nyss inträtt i förvärvsarbete och som vid sidan av
detta fortsätter sin utbildning.

Liknande synpunkter anföres av karolinska institutets lärarkollegium,
som finner de sakkunnigas allmänna uppfattning i skyddsmotivfrågan
bärande, då det gäller en allmän arbetstidsförkortning. Kollegiet framhåller
dock, alt utredningen om sjukligheten är mycket ofullständig, och anför att
det därför inte torde kunna uteslutas, att det moderna arbetslivet kan medföra
en ökning av vissa »jäktsjukdomar» trots att detta inte kan visas i en
ökad sjuklighet, minskning av livslängden osv. Sistnämnda fråga behandlas
också av medicinalstyrelsen, som yttrar.

Yrkesarbetet utmärks, liksom livet i det moderna samhället överhuvudtaget,
av ett allt snabbare tempo; tidsfaktorn har kommit att spela eu allt
större roll. Detta medför onekligen vissa hälsorisker. Det torde få anses
ådagalagt, att jäkt och därmed förenade psykiska påfrestningar kan medverka
till uppkomsten av allvarliga risker för individens liv och hälsa. Det
är dock icke sannolikt, att detta sammanhänger med, att arbetstiden är för
lång. Det kan finnas en strävan att på kortast möjliga tid medhinna största
möjliga antal arbetsuppgifter, men det kan också vara en strävan att efter
ordinarie arbetstidens slut genom bisysslor öka sina inkomster. Enligt styrelsens
uppfattning spelar sådana moment en större roll än arbetstidens
längd och det kan i vart fall icke anses vara ådagalagt, att den nuvarande
arbetstiden skulle i hälsohänseende vara skadlig för befolkningen i dess
helhet.

De individuella möjligheterna att anpassa sig efter den allmänna rytmstegringen
är emellertid varierande. Detta gäller både de yrkesarbetande och
andra samhällsmedlemmar. Inom yrkesarbetet bidrager, som de sakkunniga
påpekar, särskilt ett förhållande till att jaga upp arbetstakten, nämligen
prestationslönesystemet, ackorden. För flertalet yrkesarbetande torde likväl
ett sådant system för betalning av arbetsinsatserna överensstämma med de
egna önskningarna och det torde icke heller kunna visas, att deras hälsotillstånd
blir lidande härpå. Det är emellertid otvivelaktigt, att andra arbetande
— särskilt de som har svårt att »hinna med» — utsätts för vissa påfrestningar
och icke känner sig väl till mods därav. Till hjälp för dessa bör
industripsykologin kunna ge god vägledning, i synnerhet om det gives tillfälle
till individuella bedömningar av de arbetssökande.

Medicinalstyrelsen fäster också uppmärksamheten på, att fritiden inte
alltid utnyttjas på ett hälsobefrämjande sätt, och anför.

För många är en ökad fritid lockande huvudsakligen därför, att de får
mera tid för förströelser, idrott och friluftsliv eller för självstudier och
annan andlig odling. Genom den stimulans detta ger, kan ett sådant motiv
för arbetstidsavkortning anses bärande ur hälsosynpunkt. Detta kräver dock
ökade insatser från samhällets sida i form av lämpliga fritidsanordningar.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 80 år 1957

— Fritidssysselsättningar, däribland även friluftsliv och kroppsövningar i
idrottsligt syfte, kan å andra sidan gå till överdrift eller bedrivas i sådana
former, att resultatet blir det motsatta mot rekreation. Det torde inte råda
något tvivel om, att det i vårt land finns åtskilliga personer, för vilka fritiden
nu medför ökad trötthet och påfrestningar på hälsan. Under hand har
uppgivits, att detta kan avläsas ur en ökad sjuklighet och stegrad olycksfallsfrekvens
i början av arbetsveckan.

Dessa avigsidor av fritidsproblemet får emellertid icke undanskymma
värdet av en tillräcklig avkoppling från förvärvsarbetet. Om fritiden tillvaratages
på rätt sätt — det vill säga om den verkligen blir en arbetsfri tid

— är den otvivelaktigt hälsobefrämjande och ökar vår vitalitet och arbetskapacitet.

I flera yttranden framhålles, att om en arbetstidsförkortning till någon
del skall kunna kompenseras genom ökade arbetsinsatser från arbetstagarnas
sida, blir ett hetsigare arbetstempo följden och att vinsten för arbetstagarna
av reformen därför kan bli mindre än man väntat. På sådant sätt uttalar
sig länsstyrelsen i Södermanlands län, vilken anser, att skyddsmotiv
stundom rent av kan tala emot arbetstidsförkortningen, Fredrika-Bremerförbundet
samt Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.
Sistnämnda sammanslutning menar, att man i detta sammanhang inte får
förbise att lagstiftningen i högre grad än tidigare kan bli ineffektiv genom att
arbetstagarna på sin fritid åtar sig extraarbete. Angelägenheten av att tendensen
till dubbelarbete inte förstärkes genom en arbetstidsförkortning, så
att den gynnsamma effekten av förkortningen motverkas, betonas också av
Sveriges läkarförbund. Förbundet anser vidare, att en daglig arbetstid av
nio timmar, som kan bli aktuell vid övergång till femdagarsvecka, är ägnad
att inge betänkligheter. På liknande sätt uttalar sig Statstjänstemännens
riksförbund. Statens avtalsnämnd anser, att den strävan att förkorta rasterna,
som torde kunna förväntas därest femdagarsvecka med nio timmars
arbetsdag mera allmänt skulle genomföras, direkt strider mot arbetarskyddslagstiftningens
syfte och motverkar de vinster, som arbetstidsförkortningen
skulle kunna medföra ur skyddssynpunkt.

Behovet av arbetstidsnedskärning för vissa grupper inom samhället understrykes
i en del yttranden, varvid särskilt uppmärksammas förvärvsarbetande
kvinnor, som även har att förestå ett hem och vilkas arbetsdag
allmänt anses vara alltför lång. Medicinalstyrelsen anser sålunda, att en avkortning
av deras dag i yrkesarbetet vore en från medicinsk synpunkt
önsklig reform, men påpekar samtidigt, att en lösning av detta problem i
många fall ej kan nås utan att möjligheterna till deltidsarbete ökas.
Fredrika-Bremer-förbundet uttalar, att en arbetstidsförkortning bör vara
till stort gagn för denna grupp.

Mot uppfattningen att skyddssynpunkterna är av mera underordnad betydelse
som motiv för eu arbetstidsförkortning vänder sig länsstyrelsen i
Kronobergs län, som anser det obestridligt, all det alltmer uppdrivna tempot

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

i industrin och trafiken, ackords jäktet, enformighet och skiftarbete aktualiserat
behovet av ökad avkoppling från arbetet och längre vila. Härtill
kommer, att bostadsbristen under senare år i många fall medfört en förlängning
av resorna till och från arbetsplatsen, vilket inkräktat på tiden för
vila, kulturell verksamhet, utbildning och förströelse. Länsstyrelsen i Västmanlands
lön finner, att det är ett intresse av icke ringa vikt, att skvddsproblemen
ägnas tillbörlig uppmärksamhet i samband med frågorna om
arbetstidens längd och förläggning.

Åsikten att den ökade fritid, som följer med en arbetstidsförkortning,
innebär en social vinning för människorna återkommer i många
yttranden. Så uttalar sig exempelvis Svenska stadsförbundet. Domkapitlet
i Göteborg yttrar, att den ökade fritiden, om den användes rätt, är en vinning
för folkets andliga välfärd, och fäster sig särskilt vid att förslaget öppnar
möjlighet till fria lördagar, till vilka sammanträden, idrottstävlingar m. m.
kunde förläggas i stället för som nu till söndagarna. Liknande synpunkter
företrädes av domkapitlet i Lund, Frikyrkliga samarbetskommittén, KFUM.s
riksförbund, Högerns ungdomsförbund och Sveriges riksidrottsförbund.
Svenska landsbygdens ungdomsförbund framhåller de ökade möjligheter,
som kommer att kunna beredas den förvärvsarbetande ungdomen att genom
fritidsstudier förkovra sig i sitt yrke och den vägen förbereda sig för en
ännu bättre insats i produktionslivet. De ökade möjligheterna för folkbildningsarbetet,
föreningslivet, ungdoms- och fritidsorganisationerna påpekas
av flera remissinstanser, t. ex. Arbetarnas bildningsförbund och KFUM.s
riksförbund. Svenska företagares riksförbund anför som sin åsikt att ökad
fritid för flertalet människor är förutsättningen för en allsidigare personlighetsutveckling
och ett ökat engagemang i samhällelig verksamhet.

Bland skälen för en arbetstidsförkortning betonas i en del yttranden önskvärdheten
av en utjämning mellan olika arbetstagargrupper
i vad avser arbetstidens längd. Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar,
att den omständigheten att det redan nu finns betydande grupper, som har
kortare arbetstid än 48 timmar i veckan, talar för att man genom en begränsning
av arbetstiden söker åstadkomma större likformighet mellan
olika arbetstagargrupper. Utjämningskravets berättigande framhålles också
av länsstyrelsen i Örebro län, Riksförbundet landsbygdens folk, Folkpartiets
ungdomsförbund och Högerns ungdomsförbund.

Utjämningskravets sammanhang med andra frågeställningar i förbindelse
med en arbetstidsförkortning påpekas av Statstjänstemännens riksförbund,
som anför.

Utredningen framhåller på tal om strävandena till utjämning av arbetstiden
mellan olika grupper, hurusom skillnaderna mellan arbetare och
tjänstemän kommit alltmer i blickpunkten även av andra skäl än arbetstiden.
Olikheter i pensionshänseende, sjuk- och semesterförmåner in. in. bidrager
till att förstärka denna strävan. De sakkunniga går emellertid icke

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

närmare in på utjämningens konsekvenser i lönehänseende, vilket i det
berörda sammanhanget ej heller varit påkallat. Det göres endast det uttalandet,
att lönerna kommer in i bilden, varpå det sägs alt det gärna anföres
att tjänstemännens löner avvägts med hänsyn till den kortare arbetstiden.

Vad de sakkunniga anfört rörande skiljaktigheterna och darav följande
krav på utjämning av dessa, återger enligt SR:s mening på ett riktigt sätt
den aktuella situationen, sedd framför allt ur de statsanställdas synpunkt.
Det kan sålunda konstateras, vilket även tidigare framhållits av SR i andra
sammanhang, att de förmåner statstjänstemännen sedan gammalt tillförsäkrats,
blivit — för att använda ett milt uttryck — alltmer naggade i
kanten, reellt såväl som relativt sett. En stark utjämning har sålunda efter
hand ägt rum och härom vore måhända från statstjänstemännens sida intet
att invända, om denna utveckling såges endast ur social synvinkel. Betraktas
frågan däremot från intressesynpunkten, vilket måste anses fullt berättigat,
blir bilden en helt annan.

Uttalande av liknande innebörd göres av Svenska företagares riksförbund.

På en del håll antages, att arbetstidsbortfallet för de anställda vid en
arbetstidsförkortning kommer att mötas med ökad arbetsinsats
av företagarna själva. Lantbruksstgrelsen yttrar, att den skillnad
som redan nu råder i fråga om arbetstidens längd mellan arbetstagaie i
allmänhet och jordbrukare på små och medelstora jordbruk genom reformen
kommer att förstoras och att den sociala utjämningen i fråga om arbetstidens
längd inte kan väntas komma att omfatta jordbrukarna och deras
familjer. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Södermanlands län,
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk.

Remissinstanserna delar i stort sett utredningens uppfattning att spörsmålet
om arbetstidens längd väsentligen är en fråga om arbetstagarnas
värdering av fritiden i förhållande till andra beståndsdelar
i levnadsnivån såsom inkomster, sociala förmåner
osv. och att valet står mellan att tillgodogöra sig den fortgående
ökningen av samhällets resurser i form av ökad fritid eller ökad tillgång
på nyttigheter av annat slag. Denna åsikt uttalas bl. a. av länsstyrelsen i
Södermanlands län, vilken anför.

De sakkunniga ha enligt länsstyrelsens mening på ett mycket klarläggande
sätt redogjort för sin uppfattning om den ekonomiska innebörden
av en arbetstidsförkortning. Fritiden räknas därvid till den materiella levnadsnivån,
och arbetstidsproblemet anses närmast innefatta fiagan om ett
val mellan ökad fritid, å ena sidan, och å andra sidan högre inkomst, som
medger stegrad förbrukning av varor och tjänster, då det gäller att utnyttja
produktionsutvecklingen för en höjning av levnadsnivån. Mot detta
betraktelsesätt torde från angivna utgångspunkter icke i princip vara något
att invända. Man får därvid förutsätta, alt vid detta val fritidsalternativet
anses innefatta icke endast det negativa: frihet Iran arbete, ulan också
positivt en användning av den lediga tiden, som lör den enskilde ter sig
angelägnare än den möjlighet till ökad förbrukning, som han i stället gai

(i Hihuny till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

miste om. Emellertid måste ju i så fall ett lagstadgande av arbetstidsförk°.
.r.*?*n^en innebära, att man utesluter det nyss avsedda val, som eljest varit
möjligt. Denna konsekvens framstår såsom ganska betänklig för arbetstagarnas
del, om de sakkunniga skulle ha rätt i sin åsikt, att den enskilde
sannolikt beräknar priset på ökad fritid vid en allmän arbetstidsförkortning
alltför lågt och att hans önskemål om fritid kanske skulle förändras, om
han kände till det verkliga priset.

Svenska landskommunernas förbund understryker kraftigt de sakkunnigas
konstaterande, att en förkortning av arbetstiden innebär, att man
väljer ökad fritid på bekostnad av annan konsumtion och att sålunda varje
arbetstidsförkortning begränsar möjligheterna för medborgarna att i annan
form få del av ett förbättrat produktionsresultat, och ett liknande uttalande
göres a\ Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen anför, att det
för fackföreningsrörelsen alltid måste vara en avvägningsfråga hur den
höjda produktiviteten och levnadsstandarden skall tas i anspråk för rörelsens
medlemmar. Avvägningen är i dagens situation den, att införandet av
en kortare arbetstid för den fackliga rörelsen ter sig som en av de mest angelägna
sociala reformerna inom samhället. Sveriges centrala restaurangaktiebolag
yttrar, att det inte torde kunna dragas i tvivelsmål, att fritiden
av ett mycket stort antal människor tillmätes ett allt större värde, och
accepterar utredningens bedömning att man häri har att söka det avgörande
motivet för en arbetstidsförkortning. Tjänstemännens centralorganisation
anför i denna fråga.

De sakkunniga har ingående diskuterat olika i den allmänna debatten anförda
skäl för en förkortning av arbetstiden och har härvid funnit, att en
arbetstidsförkortning är angelägen främst med hänsyn till arbetstagarnas
värdering av fritiden. Grunden för sakkunnigas betraktelsesätt är att ökad
11 itid kan ses som ett sätt bland flera andra att ge arbetstagarna delaktighet
i det förbättrade produktionsresultatet. TCO vill för sin del instämma med
vad utredningen härutinnan anfört och erinra om att ett sådant betraktelsesätt
har hävd inom tjänstemannagrupperna. Det förhållandet, att flertalet
grupper av tjänstemän redan i dagens läge har kortare arbetstid än 48 timmai
per vecka, kan ses som ett uttryck för att ifrågavarande grupper vid
valet mellan å ena sidan fritid och å andra sidan andra sätt för delaktighet
i det förbättrade produktionsresultatet i stor utsträckning valt den förstnämnda
vägen.

Liknande synpunkter anföres av Svenska företagares riksförbund.

En central ställning i remissinstansernas behandling av utredningens
förslag intar frågan huruvida det föreligger samhällsekonomiska
f ö r u tsättningar för en allmän arbetstidsförkortning i vårt land.
Vid diskussionen härom synes man genomgående räkna med att en lagstiftning
om allmän arbetstidsförkortning kommer att slå igenom även på
områden, som formellt inte omfattas av lagstiftningen. Direkta uttalanden
härom förekommer i yttrandena från socialstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, försvarets
civilförvaltning, statens biltrafiknämnd, statens avtalsnämnd,
Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Statstjanstemännens
riksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk.

Den allmänna inställningen bland flertalet remissinstanser till de verkningar,
som en arbetstidsförkortning kan komma att medföra, atei speglas
i följande uttalande av arbetsmarknadsstyrelsen.

Det är svårt att avgöra, bur en förkortning av arbetstiden kommer att
påverka produktion och sysselsättning. Styrelsen anser dock, att övervägande
skäl talar för de sakkunnigas enhälliga slutsats, att en nedsättning
av den genom ifrågavarande arbetstidslagstiftning reglerade arbetstiden med
tre timmar per vecka under gynnsamma betingelser skall kunna genomföras
utan svårigheter av sådan art, att de bör föranleda betänkligheter, men
att det är möjligt, att en arbetstidsförkortning av denna storlek i vissa lägen
kan vålla relativt betydande anpassningssvårigheter. Styrelsen ansluter sig
till de sakkunnigas uttalande, att det är lämpligt att genomföra förkortningen
successivt, om man i största möjliga utsträckning vill undvika de
riskmoment, som finns beträffande produktionsbortfall, konjunktui utveckling
och olika företags anpassning till kortare arbetstid.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att de stora tekniska framstegen och
den ständigt fortgående rationaliseringen inom näringslivet samt den därav
följande höjningen av produktiviteten utan tvivel bör kunna möjliggöra
en arbetstidsförkortning. Även Landsorganisationen är övertygad om att en
arbetstidsförkortning av föreslagen storlek kan genomföras inom ramen för
vår framtida produktionsutveckling, övervägande optimistiskt uttalar sig
också Svenska företagares riksförbund, som anför.

Som utredningen påvisar är det omöjligt att annat än teoretiskt diskuteia
hithörande frågeställningar. Förbundets medlemmar kan sålunda icke med
någon större grad av säkerhet taga ställning till följderna för det egna företaget
av en arbetstidsförkortning med t. ex. tre timmar per vecka, da resultatet
för det enskilda företaget är beroende av så många andra faktorer,
främst den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen, beskattningsförhållandena
och arbetsmarknadsläget. Erfarenheterna från utlandet, varom betänkandet
ger visst om än mycket begränsat besked, synes tyda på att den
»optimala» arbetstiden ännu icke är uppnådd i vårt land. Man torde alltså
icke behöva hysa alltför allvarliga betänkligheter från samhällsekonomisk
synpunkt mot en förkortning av den nuvarande lagfästa arbetstiden.

Utredningens antagande att den årliga produktivitetsökningen inom näringslivet
under den närmaste framtiden skall uppgå till ungefär tre piocent
synes länsstyrelsen i Kronobergs län vara alltför optimistiskt. Länsstyrelsen
förmenar därför, att den övergångstid, under vilken pioduktionsbortf
al let på grund av arbetstidsförkortningen återhämtas av företagen, kan bli
både längre och mera påfrestande än vad utredningen läknat med.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, vilken såsom framgår av det följande
avstyrkt att en allmän arbetstidsförkortning genomföres lagstiftningsvägen,
anför 1)1. a.

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år i957

Utredningen beräknar, att ökad fritid enligt förslaget i ogynnsammaste
fall skulle medföra ett produktionsbortfall motsvarande högst två eller möjligen
tre års normal produktionsstegring per sysselsatt. Detta antagande
må i och för sig vara riktigt men utesluter ju icke, att en arbetstidsförkortning,
så länge den tillämpas, ständigt inverkar fördröjande på den totala
produktionen och därmed på den investeringsökning, som eljest kunnat
åstadkommas. Med tanke på de stora och i vissa fall trängande investeringsbehov,
som föreligga, anser länsstyrelsen därför alt verkningarna av
en arbetstidsförkortning måste bli mycket otillfredsställande ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Med hänsyn till den penningvärdesförsämring, som ägt rum och alltjämt
hotar, och inför de ogynnsamma följder detta förhållande haft på sparandet
och sparviljan råder säkerligen icke någon meningsskiljaktighet om att
alla krafter måste förenas i strävan att upprätthålla ett stabilt penningvärde.
Såsom de sakkunniga framhållit bör man emellertid räkna med att
en allmän arbetstidsförkortning kan få vissa oförmånliga verkningar på
penningväsendets område. Detta synes bli fallet, om ett av arbetstidsförkortningen
framkallat produktionsbortfall leder till höjda varupriser och dessa
prishöjningar i sin tur föranleda lönestegringar. Även andra konsekvenser
av arbetstidsförkortningen torde komma att verka i samma riktning. Beträffande
företag, som äro så belägna, att de nödgas sörja för bostäder åt
personalen, uppkomma ökade kostnader för bostadsanskaffning, vartill
komma kostnadsökningar för sociala anordningar av olika slag. Behovet
av ökad arbetskraft för serviceyrken och kommunikationsinrättningar, som
enligt sin natur icke kunna kompensera förkortningen av arbetstiden med
ökad arbetsinlensitet, är givetvis även en kostnadsstegrande och därmed
inflationsdrivande faktor. På olika sätt kan alltså den föreslagna reformen
medföra risker för inflation.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anser det innebära en övervärdering
av våra ekonomiska resurser att i en tid då andra utomordentligt kostnadskrävande
sociala reformer övervägs — exempelvis pensionsreformen — genomföra
en arbetstidsförkortning. Enligt föreningens mening kan man inte
bortse från att även vid nuvarande arbetstidsvolym produktionen på flera
betydelsefulla områden visat klara tendenser att stagnera.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar till en början följande.

Som grundläggande förutsättning för arbetstidsförkortningen måste enligt
föreningens mening gälla, att densamma genomföres på ett sådant sätt,
att kostnaderna icke gå utöver ramen för de ökade resurser, som kunna erhållas
genom den framtida produktionsutvecklingen. Arbetstidsförkortningen
bör nämligen — såsom även i utredningen anföres — ses som en
av flera möjligheter att tillgodogöra medborgarna den standardhöjning som
föranledes av dessa ökade resurser. Ytterligare måste följaktligen krävas,
att en noggrann avvägning sker mellan eu arbetstidsförkortning och övriga
aktuella eller planerade socialreformer, som också taga i anspråk sin del av
utrymmet för standardökning. Dessa primära synpunkter kunna enligt
föreningens mening ej nog kraftigt understrykas och de äro av avgörande
betydelse för arbetstidsförkortningens samhällsekonomiska verkningar,
vilka föreningen inledningsvis vill något beröra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957 8o

Efter att ha anfört ett uttalande i en rapport från Internationella arbetsbyrån
om arbetstidsförkortning fortsätter föreningen.

Det kan med fog påstås, att den situation som Internationella arbetsbyrån
i rapporten karakteriserar som särskilt ogynnsam för genomförandet av eu
arbetstidsförkortning, nämligen en oförmånlig handelsbalans, eif starkt inflationstryck
och ett särskilt stort behov av ökade industriella investeringar,
ganska väl svarar mot vårt lands nuvarande läge. När föreningen ändock
icke ansett sig vilja avstyrka cn arbetstidsförkortning är det under starkt
framhävande av att reformen icke får medföra den verkningen, att situationen
i sagda avseenden än mer förvärras med minskad produktionsökning
som följd. I detta sammanhang förtjäna följande synpunkter att framhållas.

Den tekniska och industriella utvecklingen under de närmaste åren kominer
att ställa allt större krav på svensk industri inte minst ur den för hela
folkhushållet viktiga synvinkeln, att vårt land oundgängligen måste söka
bibehålla och om möjligt förbättra sin internationella konkurrenskraft. Redan
härav följer, att behovet av investeringar inom exportindustrierna är
stort. Även för hemmamarknadsindustrierna äro emellertid de ökade investeringarna
en av de direkta förutsättningarna för alt en allmän produktionsökning
med ökade resurser för samhället i dess helhet skall kunna skapas
— resurser som skola kunna uttagas t. ex. i form av förkortad arbetstid.
För alt kunna praktiskt anpassa sig till en minskad arbetstid komma företagen
vidare sannolikt i flertalet fall att bli nödsakade att vidtaga nyinvesteringar.
Det är dock att märka, att en arbetstidsreform kan verka fördyrande
på investeringar över huvud taget därigenom att arbetskraft och
material bli dyrare samt att nuvärdet hos investeringsprojekten sjunker genom
minskad effektivitet hos kapitalet. Av det ovan sagda följer, att en
primär förutsättning för att en produktionsökning över huvud taget skall
kunna äga rum är, att näringslivet måste kunna räkna med ett positivt intresse
från statsmakternas sida, då det gäller att skapa gynnsammare investeringsbetingelser.
Enligt föreningens uppfattning kräves därför, att investeringsavgiften
redan nu avskaffas för att möjliggöra omedelbart ökad
rationalisering. Därjämte måste den nu höga företagsbeskattningen lindras.
Därest dessa åtgärder icke vidtagas, kan det på mycket goda grunder ifrågasättas,
om något utrymme för reformen kan skapas och om vårt näringsliv
kan motverka det »hack» eller den tillbakagång i produktionsutvecklingen
som arbetstidsförkortningen kommer att medföra.

Vidare måste även ur andra synvinklar vårt lands konkurrensförhållanden
till utlandet observeras. Utvecklingen i våra främsta konkurrentländer
måste uppmärksamt följas beträffande såväl den allmänna konjunkturen
som arbetstidens längd. Det är oundgängligen nödvändigt, alt vårt land, som
baserar sin höga standard på produktion, förädling och försäljning av internationella
stapelvaror i konkurrens med jämnstarka andra producenter, ej
försämrar silt internationella konkurrensläge under de labila förhållanden
som nu äro och för överskådlig framtid torde bli rådande. Det är väsentligt,
alt den ekonomiska politiken utformas så, alt förutsättningarna lör cn bibehållen
konkurrenskraft skapas.

Det är möjligt, att såväl de arbetstagare, som på grund av lagstiftningen
erhålla förkortad arbetstid, som sådana arbetstagare, som redan tidigare
erhållit eu arbetstid om 45 timmar eller lägre per vecka, komma att resa
krav på lönekompensation för arbetstidsbortfali eller försämrad relativ arbetstid.
Föreningen finner det angeläget framhålla, alt möjligheten till löne -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80 är 1957

ökningar liksom under sedvanliga förhållanden måste bedömas uteslutande
med hänsyn till produktionsutvecklingen och förefintliga anspråk på nationalprodukten
av annan art än privat konsumtion. Dessa förhållanden måste
givetvis påverka föreningens inställning till lönespörsmålen under övergångstiden.
Utrymmet för lönestegringar blir självfallet lägre vid en arbetstidsförkortning
än om en sådan ej inträffat. Detta har ju för övrigt klart
framhållits av utredningen, som reducerat frågeställningen till ett val mellan
fritid och pengar.

De svårigheter, som kan antagas komma att möta näringslivet
vid en allmän arbetstidsförkortning, har belysts
av åtskilliga remissorgan. Utöver vad som framgår av de redan citerade
yttrandena, har rörande detta och därmed sammanhängande spörsmål
i huvudsak förekommit följande.

Enighet synes råda om att man måste sträva efter att undvika produktionsminskning
som en följd av arbetstidsförkortningen. Det
problem, som i detta sammanhang tilldrar sig den största uppmärksamheten,
gäller arbetskraften.

Angående arbetstidsförkortningens inverkan på arbetskraftsbehovet
i stort yttrar arbetsmarknadsstyrelsen.

Som utredningen framhållit, är verkan av den föreslagna arbetstidsförkortningen
på olika näringars arbetskraftsbehov synnerligen svår att bedöma.
Detta så mycket mer som den ordinarie arbetstidens längd ytterst blir
beroende av överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. En allmän
successivt genomförd arbetstidsförkortning i enlighet med utredningens
förslag torde dock inte medföra några stora förändringar i näringslivets
totala efterfrågan på arbetskraft. Skiftningarna i konjunkturläget år från
år — även inom ramen för en i huvudsak full sysselsättning — och de strukturella
förskjutningarna i arbetskraftens yrkessammansättning och fördelning
på olika näringsområden torde i detta fall haft och komma att ha större
betydelse.

Uppenbart är emellertid, att en arbetstidsförkortning av föreslagen omfattning
kan vålla rekryteringssvårigheter inom vissa områden, där det med
hänsyn till produktionsutvecklingen och verksamhetens art framstår som
särskilt angeläget att söka kompensera arbetstidsförkortningen genom en utökning
av arbetsstyrkan. Så kan exempelvis bli fallet inom exportindustrier
och vissa servicenäringar framförallt sådana där driftstidens längd nödvändiggör
skiftarbete. Styrelsen kommer att fortlöpande ägna uppmärksamhet
åt bl. a. de rekryteringsproblem som en arbetstidsförkortning kan komma
att skapa på olika områden.

Svårigheter att tillgodose arbetskraftsbehoven inom olika offentliga verksamhetsområden
förutses av statens avtalsnämnd, som anför.

Inom serviceområdena och framför allt då inom trafikområdena måste
driften i allmänhet upprätthållas kontinuerligt under veckans alla dagar
oberoende av arbetstidsförhållandena inom näringslivet i övrigt. Svårigheterna
att rekrytera arbetskraft till dessa områden till följd av den mindre
attraktiva arbetstidsförläggningen torde i händelse av en mera allmän övergång
på arbetsmarknaden till femdagarsvecka komma att skärpas. Eu av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

kortning av arbetstiden för trafikpersonalens del torde vidare — i varje fall
inom statens järnvägars och postverkets biltrafikrörelser — i första hand
behöva kompenseras genom en utökning av antalet anställda. Med hänsyn
till lönekostnadernas stora andel i driftkostnaderna på förevarande områden
torde härigenom väsentliga fördyringar komma att uppstå. Redan nu äro
personalkostnaderna mycket höga icke minst med hänsyn till att arbetstiden
i stor utsträckning måste förläggas till s. k. obekväm arbetstid, under
vilken tid särskilda ersättningar utgå. Det torde icke kunna uteslutas, att eu
allmän arbetstidsförkortning och eu övergång till femdagarsvecka kan
komma att medföra att ytterligare arbetstid kan komma att betraktas såsom
obekväm, varvid ytterligare kostnadsökningar uppkomma på dessa områden.
Möjligheterna att minska arbetstidsbortfallets olägenheter genom
övergång till ökat skiftarbete torde inom här avsedda grenar av statsdriften
kunna bedömas såsom väsentligt mindre än inom den statliga verkstadsindustrin.
Möjligheterna till en automatisering av verksamheten synas också
i regel betydligt mindre än på andra områden. Det torde därför kunna förväntas,
att en arbetstidsförkortning på dessa områden kommer att medföra,
att servicen måste försämras eller att taxorna måste höjas.

Vad därefter angår den statliga anläggningsverksamheten torde även på
detta område vissa speciella olägenheter böra framhållas. Anläggningsarbetena
äro ju praktiskt taget uteslutande utomhusarbeten, som för sitt fortgående
äro beroende av väderleks- och belysningsförhållanden. till följd
härav föreligga vissa svårigheter att bedriva verksamheten i full utsträckning
under vinterhalvåret, främst då i norra Sverige, medan arbetsbelastningen
däremot är mycket stor under sommarhalvåret. Härigenom uppkommer
behov av en utökning av arbetskraften under sommarhalvåret, ett
behov, som vid eu framtida arbetstidsförkortning torde komma att bliva än
mera framträdande. Behovet av utökad arbetskraft möts härvid dels av
svårigheten åt! rekrytera folk under denna del av arbetssäsongen, en svårighet
som redan nu är markerad, dels av problemet med arbetskraftens sysselsättning
under vinterhalvåret och nödvändigheten av att friställa stora delar
av arbetsstyrkan under den årstid, då arbetstillgången är mindre än eljest
för denna kategori av arbetstagare.

Vad slutligen angår den stora del av den statliga verksamheten, som bedrives
inom försvaret, torde de allmänna synpunkter, som i det föregående
redovisats, i stort sett äga giltighet även inom detta område.

De av statens avtalsnämnd anförda synpunkterna understrykes i yttrandena
från generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets civilförvaltning
och Svenska lokaltrafikföreningen. Även telestyrelsen uttalar sig
på samma sätt och påpekar, alt förkortningen av arbetstiden kan väntas
komma att leda till intensifierad verksamhet inom näringslivet med ökat
behov av teletjänster som följd och att den ökade fritiden kan medföra ökning
i privatsamtalsfrekvensen.

Vad angår sjuk- och hälsovården anför medicinalstyrelsen, att inom
kroppssjukvården brist alltjämt råder på sjuksköterskor. Utvecklingen
inom sjukvården går mot proportionell ökning av antalet sjuksköterskor,
så all man på många håll måste förstärka sjuksköterskebeståndet oavsett

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

en eventuell arbetstidsförkortning. För att tillgänglig arbetskraft skall
kunna tillvaratas måste större elasticitet i tjänstgöringsschemata vid sjukhusen
åstadkommas, vilket kräver utökning av den personal, som har personalledningen
om hand. Först omkring 1965 beräknar styrelsen att beträffande
sjuksköterskor balans uppstått mellan tillgång och efterfrågan. Dessförinnan
är enligt styrelsens mening arbetstidsförkortning för deras del inte
möjlig. Även sjukvårdsbiträdeskåren kommer att behöva utökas. På sinnessjukvårdens
område måste en förkortning av arbetstiden medföra eu
betydande personalökning utöver den som betingas av planerad upprustning
av vården. Inom folktandvården blir en utökning av tandsköterskor och
tandtekniker nödvändig. Personalförstärkningar behövs också inom
distriktsvården och den del av hälsovården, som åvilar hälsovårdsnämnderna.
1 fråga om sjukhuspersonalen anföres liknande synpunkter av
Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
framhåller, att en arbetstidsförkortning kommer att öka personalbehovet
vid ålderdomshemmen, särskilt de medelstora och minsta.

För lantbrukets och trädgårdsodlingens vidkommande yttras följande av
Svenska lantarbe t sgivare föreningen.

Särskilt för jordbruket och trädgårdsodlingen med dessa näringars alltmera
utpräglade säsongmässighet och därav betingade större arbetskraftsbehov
under sommarhalvåret, torde svårigheterna att erhålla arbetskraft i erforderlig
omfattning bli mycket stora. Mekaniseringen har ytterligare minskat
arbetsbehovet under vintern, varför behovet av olika arbetstid under skilda
årstider kan anses vara större nu än förr. Liknande verkan har förskjutning
i produktionsinriktning från animalisk produktion till handelsväxtodling
medfört. Redan för närvarande ha såväl jordbruk som trädgårdsnäring svårbemästrade
problem, när det gäller alt tillgodose sitt behov av arbetskraft.
Sålunda är knappheten på kompetenta djurskötare och traktorförare samt
yrkeskunniga trädgårdsarbetare särskilt besvärande. Så mycket större måste
dessa svårigheter bli vid ett genomförande av den föreslagna arbetstidsförkortningen,
då de båda näringarna måste minska sitt arbetskraftsbehov ej
blott med vad som svarar mot inskränkningen av antalet arbetstimmar per
vecka utan därutöver också med den arbetskraft som dragés över till andra
näringar. Man måste nämligen ha det faktum för ögonen, att jordbruk och
trädgårdsodling därutöver — såsom låglönenäringar — komme att bli den
källa, ur vilken näringslivet i övrigt främst kommer att hämta arbetskraft
för neutralisering av sitt minskade antal arbetstimmar per vecka. Därtill
kommer det förhållandet, att medelåldern bland jordbrukets anställda är
relativt hög, vilket medför en procentuellt stor avgång av arbetskraft. Vidare
måste man räkna med att den förlängda skoltiden kommer att minska
arbetskraftsutbudet i vad avser ungdomarna.

De särskilda svårigheterna för handeln och andra servicenäringar utvecklas
i yttrandet från Handelns arbetsgivareorganisation, som understryker,
att servicenäringarna i många fall är stadda i snabb utveckling. Efter att
ha återgivit varudistributionsutredningens beräkning att handelns ytterligare
behov av arbetskraft under kommande tioårsperiod kommer att belöpa

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år J957

sig till omkring 100 000 personer framhåller organisationen, att rationaliseringsverksamheten
inom distributionen måste fortsättas i oförminskad takt.
Emellertid kan, anför organisationen, olika slag av rationaliseringsåtgärder
inte lösa arbetstidsförkortningens problem eftersom man hela tiden måste
räkna med kundernas önskemål om driftstidens längd och förläggning. Organisationen
fortsätter.

Man ställes då inför frågan, vad som kommer att ske i fråga om driftstiden
i samband med en arbetstidsförkortning. Det torde enligt organisationens
åsikt vara realistiskt att räkna med, att den tendens till längre öppethållande,
som redan nu kunnat förmärkas, ytterligare kommer att förstärkas.
Om nämligen 45-timmarsveckan för vissa övriga näringsgrenar får formen
av en 9-timmars arbetsdag måndag t. o. in. fredag och fria lördagar,
ligger det nära till hands att antaga, att behovet av ett ökat öppethållande på
kvällstid blir starkare, samtidigt som den redan nu förefintliga toppbelastningen
på lördag i flera detaljhandelsbranscher ytterligare markeras. Att
tillämpa lördagsstängningen inom detaljhandeln torde få betraktas som uteslutet
med hänsyn till allmänhetens behov. Här skisserade driftstider komma
självfallet att ytterligare skärpa arbetskraftsproblemet för handeln.

Driftstidsproblemet skulle givetvis i och för sig kunna lösas genom skifttjänstgöring
och ökat anlitande av deltidsanställda. Möjligheterna att införa
skifttjänstgöring äro dock begränsade, och vad de deltidsanställda beträffar,
komma svårigheterna att skaffa dylik arbetskraft säkerligen att ytterligare
öka vid en arbetstidsförkortning.

Det bör i detta sammanhang klart sägas ifrån, att handeln icke med nuvarande
starkt pressade marginaler kan bära de med eu arbetstidsförkortning
förenade kostnadsökningarna. Dessa måste oundvikligen täckas genom
en höjning av marginalerna och därmed också en höjning av konsumentpriserna.

Åsikter av liknande slag företrädes i yttrandena från styrelserna för Kooperativa
förbundet och Kooperationens förhandlingsorganisation samt Sveriges
köpmannaförbund. Sveriges hantverks- och småindustriförbund yttrar,
att arbetstidsförkortningens följder för serviceyrkena kan aktualisera frågan
om införande av jourtjänst inom vissa branscher, och fortsätter.

Som exempel på dylika yrken kan nämnas bilverkstäderna och glasmästerierna.
Organisationen anser sig f. n. icke kunna taga ställning till utformningen
av en dylik jourtjänst men vill ifrågasätta, om det icke skulle vara
möjligt med lokala överenskommelser på resp. orter mellan de där belägna
företagen inom nämnda branscher. Genom dylik jourtjänst skulle arbetet
underlättas för nämnda företag utan all därför allmänhetens krav på berättigad
service behövde eftersättas.

Problemet angående driftstidens anpassning efter arbetstiden behandlas
också av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, som påpekar att utvägen att genom inskränkningar
i driftstiden motverka ökad efterfrågan på arbetskraft i allmänhet
inte står till buds inom hotell- och reslaurangnäringarna. Särskilt
om femdagarsveckan blir allmän inom näringslivet befaras försvårade möjligheter
all konkurrera om arbetskraften för näringar, som inte kan erbjuda

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

dylik arbetstidsförläggning. Sistnämnda synpunkt understrykes starkt av
Svenska stadsförbundet och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Sveriges redareförening anser, att en arbetstidsförkortning till 45 timmar
inom industrin kommer att medföra en ytterligare avfolkning av handelsflottan,
för vilken redan nu utomordentliga svårigheter att anskaffa
svensk arbetskraft föreligger.

Frågan om tillgängliga arbetskraftsreserver beröres av socialstyrelsen,
som anför.

I fråga om det ökade arbetskraftsbehov, vilket normalt kan förväntas bli
en följd av en arbetstidsförkortning på olika väsentliga områden och framförallt
på serviceområdena, vill styrelsen rikta uppmärksamheten på de avsevärda
arbetskraftsreserver som finns att tillgå bland ålderspensionärerna
och bland de kvinnor, vilkas uppfostringsuppgifter i hemmet slutförts. Möjligheten
alt vid arbetskraftsbrist i större utsträckning än som nu sker utnyttja
dessa reserver torde i avsevärd grad kunna ökas, om man vidtager
speciella åtgärder i sådant syfte. Bland sådana åtgärder må nämnas höjning
av lägre pensionsåldrar, inrättande i större utsträckning av pensionsregleraae
statliga och kommunala halvtidstjänster och uppmjukning av gällande
bestämmelser rörande reducering av lönen vid tillfällig återanställning i
statstjänst av pensionerade statliga befattningshavare. Överhuvudtaget är
det enligt styrelsens mening angeläget, att man i samband med en förkortning
av arbetstiden söker skapa större möjligheter till deltidsarbete för gifta
kvinnor, som kan förena hemarbete med förvärvsarbete.

Möjligheten att höja pensionsåldern för anställningshavare, som nu kan
avgå vid förhållandevis låg levnadsålder, framhäves också av statskontoret.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser sannolikt, att den ökade
efterfrågan på arbetskraft kommer att föra ut nya grupper i förvärvslivet,
däribland hemkvinnor, och att den stegrade tillgången på deltidsarbete kan
betyda ett välkommet tillfälle för många kvinnor att finna en arbetsform,
som passar dem. Liknande uttalanden göres av Fredrika-Bremer-förbundet
och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

De särskilda problem i arbetskraftshänseende, som sammanhänger med
frågan om femdagarsvecka, uppmärksammas av Svenska arbetsgivareföreningen.
I anslutning till ett av utredningen gjort antagande, att
femdagarsvecka med nio timmars arbetsdagar och fria lördagar blir ett vanligt
alternativ för arbetstidens förläggning, yttrar föreningen.

Otvivelaktigt råder det bland arbetstagarna en mycket stark önskan alt
få arbetstiden förlagd på dylikt sätt och ett mycket starkt tryck på arbetsgivarna
att acceptera en sådan arbetstidsförläggning torde vara att emotse.
Det är då av synnerlig vikt att redan här understryka de betydande svårigheter
som härav uppstå för vissa delar av näringslivet. Ett stort antal företag
ha sålunda av tekniska eller produktionsekonomiska skäl eller hänsyn till
allmänhetens servicekrav ej möjligheter att utlägga den förkortade arbetstiden
med lediga lördagar. Detta gäller i första hand de treskiftsgående industrierna,
där även ett betydande antal av dagarbetarna måste vara tillgängliga
på lördagar för arbeten i samband med då pågående driftarbeten

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år Utö?

samt för reparation och underhåll. Många företag ha vidare säsongvariationer
i sin produktion, varför cn arbetstidsförläggning på angivet sätt ställer
sig mycket ofördelaktig. För sådana företag vore det lämpligare med en
längre arbetstid under perioder av hög produktion och en i motsvarande
mån kortare under lågproduktionsskeden. Vidare må erinras om alla de
branscher inom vilka företagen syssla med handel och transporter eller
andra servicebetonade verksamheter. Inom dessa grenar av näringslivet
torde en övergång till femdagarsvecka inom övriga branscher få en kostnadshöjande
och rekryteringshämmande effekt samtidigt som belastningen på
dem blir större. Även för jordbrukets och dess binäringars samt trädgårdsnäringens
del torde det vara omöjligt att införa en generell femdagarsvecka.
Föreningen har med det ovanstående velat framhålla, hur förläggningsfrågorna
på ett avgörande sätt ingripa i näringslivets möjligheter att anpassa
sig till arbetstidsförkortningen och hur stor betydelse denna del av problemkomplexet
har för dennas inverkan på företagens och hela samhällets ekonomi.
Som slutsats måste understrykas nödvändigheten av att arbetstiden
i stor utsträckning förlägges på annat sätt än som eu ren femdagarsvecka
året runt.

Även Högerns ungdomsförbund uttalar sig för olika arbetstidsförläggning
under olika delar av året. Förbundet anför.

Lämpligast synes det vara att pröva sig fram med arbetsfria lördagar
under sommaren. Problemet med skolungdomens arbetsvecka bortfaller
därvid. Under den ljusare årstiden torde arbetsdagen utan komplikationer
kunna utsträckas till nio timmar, vilket skulle möjliggöra två dagars ledighet
kring veckosluten. Däremot kan man ifrågasätta, om i vårt land värdet
av fem dagars arbetsvecka under den mörka årstiden kan uppväga den ökade
trötthet, olycksfallsrisk in. m., som enligt betänkandet i regel är förknippad
med nio timmars arbetsdag. En förkortning av den dagliga arbetstiden
ter sig mera tilltalande under vinterhalvåret. I detta sammanhang kan man
icke heller bortse från att en ledig vardag vid sidan av söndagen för många
människor kan medföra svårlösta fritidsproblem. Som utredningen påpekar
har yrkesarbetande gifta kvinnor i allmänhet en oproportionerligt stor
arbetsbörda. Också ur deras synpunkt ter det sig förmodligen mest fördelaktigt
med kortare arbetstid under flertalet av veckans dagar.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller att en del gifta
kvinnor önskar ta ut den ökade fritiden i form av två lediga eftermiddagar
i veckan. Enligt förbundets mening kan det antagas, all en sådan spridning
av fritiden i många fall skulle främja en lugnare rytm mellan arbete och
vila. Förbundet finner det överhuvudtaget önskvärt med en mindre stark
markering av femdagarsveckan i samband med arbetstidsförkortningen.
Om fem dagars arbetsvecka skulle slå igenom för stora delar av produktionsverksamhelen,
anser förbundet likväl angeläget, att det kommer att finnas
möjlighet att göra butiks-, bank- och tandläkarbesök och dylikt alla dagar.
En arbetstidsreform, som medför femdagarsvecka för många arbetstagare,
kan enligt förbundets uppfattning å andra sidan väntas resultera i ett ökat
utbud av tillfällig arbetskraft på lördagarna, vilket skulle betyda cn lättnad
för viss serviceverksamhet. Yrkeskvinnors samarbetsförbund omfattar åsik -

Kungl. Maj.ts proposition nr SO är 1957

ten att fem dagars arbetsvecka i och för sig är önskvärd för inånga kvinnor,
som förenar hem- och förvärvsarbete. Om den organiseras med nio timmars
arbetstid alla fem dagarna uppstår emellertid komplikationer i den mån
inte affärernas öppethållande anpassas efter den förlängda arbetsdagen.
EU oeftergivligt krav blir därför enligt förbundets uppfattning, att butikstängningsfrågan
löses på ett tillfredsställande sätt ävensom att andra serviceanordningar,
som de förvärvsarbetande kvinnorna och deras familjer
är beroende av, exempelvis barndaghemmen, anpassar sin verksamhet efter
den nya arbetstiden. Eljest kan något tillskott till arbetsmarknaden av
gifta kvinnor inte påräknas utan tvärtom stora svårigheter väntas uppstå för
kvinnor, som redan är yrkesverksamma, att stanna kvar i produktionslivet.

Uppfattningen att det med hänsyn till allmänhetens önskemål och krav
inte är möjligt att genomföra arbetsfri lördag inom detaljhandeln företrädes
av Sveriges köpmannaförbund, som antar att femdagarsvecka med
längre daglig arbetstid kommer att medföra en större köpkoncentration till
lördagarna samt eftermiddags- och kvällstimmarna andra dagar. Svårigheterna
att erhålla arbetskraft kan förväntas bli akuta vid dessa försäljningstider
och i den mån de anställda i detaljhandeln skulle betrakta dessa
tider som obekväm arbetstid och kräva högre ersättning härför kan prishöjningar
bli följden. Liknande åsikter uttalas av länsstgrelsen i Malmöhus
län, styrelserna för Kooperativa förbundet och Kooperationens förhandlingsorganisation
samt för hotell- och restaurangnäringarnas vidkommande
av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranler och Sveriges
centrala restaurangaktiebolag.

Beträffande femdagarsveckans inverkan på förhållandena inom kommunikationsväsendet
anför järnvägsstyrelsen.

Om man utgår ifrån att den fullt genomförda 45-timinarsveckan inom
större delen av arbetslivet kommer att omfatta fem arbetsdagar och lördagen
arbetsfri, medför detta att inlämning, lastning, lossning, avhämtning och utkörning
av gods minskar betydligt på lördagarna och ökar i motsvarande
mån övriga veckodagar. Den hittillsvarande ansvällningen av persontrafiken
på lördagarna kommer att få en motsvarighet även på fredagens eftermiddag
och lördagens förmiddag. Vidare torde en ur driftsynpunkt besvärande icke
oväsentlig ytterligare förskjutning från fraktstycke- till ilstycke- och expressgodstransporter
vara att vänta. Trafiken på lördagarna kan emellertid
ej beräknas nedgå i sådan omfattning att det blir möjligt att i någon större
utsträckning bereda den med det direkta trafikarbetet sysselsatta personalen
ledighet dylik dag. Femdagarsvecka med lördagen ledig är alltså för dessa
tjänstemäns del utesluten.

Sjöfartsstyrelsen påpekar, att det för att undvika en icke önskvärd fördyring
vid en arbetstidsförkortning för arbetstagarna i hamnarna är nödvändigt
att hamnarnas kapacitet i möjligaste mån bibehålies oförändrad.
Genomförandet av femdagarsvecka för dessa yrkesgrupper skulle, säger
styrelsen, med nuvarande tillgång på arbetskraft komma att medföra långt -

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

gående ekonomiska följder, enär därigenom fartygens hamnuppehåll i
betydande utsträckning skulle förlängas.

En del remissorgan söker lösningen av arbetskraftsproblemen vid eu arbetstidsförkortning
i en ökning av övertidsarbetet. Svenska arbetsgivareföreningen
anför, att åtskilliga av olägenheterna med en arbetstidsförkortning
skulle kunna mildras om möjligheter till ökat övertidsarbete skapades,
och hänvisar till att kollektiva förhandlingar om arbetstiden ej kan förväntas
tillräckligt beakta det enskilda företagets behov av utökad arbetstid.
Föreningen föreslår, att den nu tillåtna allmänna övertiden — 200 timmar
per år — ökas med samma antal timmar som arbetstidsförkortningen
eller således till 250 år 1958, 300 år 1959 och 350 från och med år 1960.
Sveriges industriförbund understryker nödvändigheten av att den av arbetsgivareföreningen
föreslagna ökningen av arbetstiden kommer till stånd
och finner sig kunna gå med på utredningens förslag om arbetstidsförkortning
endast under denna förutsättning. Handelns arbetsgivareorganisation
har för detaljhandelns vidkommande ingen erinran att göra mot att nu gällande
övertidsmaximum bibehålies men erinrar beträffande partihandeln
om att övertidsarbete där förekommer i stor utsträckning och anser det
angeläget, att man som en extra reserv får möjlighet till ökade övertidsuttag
förslagsvis i proportion till den förkortning av arbetstiden som föreslås.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anser, att det kan bli
nödvändigt att i varje fall under en övergångstid i större utsträckning än
tidigare ta ut övertidsarbete, och önskar liberalare regler för sådant arbete.
Från hälsosynpunkt anser Sveriges läkarförbund väl motiverat, att övertidsbestämmelserna
något uppmjukas vid införande av kortare arbetstid,
eftersom övertidsarbete trots allt torde vara att föredraga framför dubbelarbete,
vartill möjligheterna kommer att öka vid eu arbetstidsförkortning.

Lantbruksstgrelsen (majoriteten) ansluter sig f. n. till förslaget, att någon
ökning inte sker av medgivet övertidsuttag, men framhåller, att hela
frågan om övertiden kan behöva omprövas, när erfarenheter vunnits av
arbetstidsförkortningens verkningar i detta avseende. Det kan således tänkas
uppkomma behov av att vid de för jordbruket särskilt bråda tiderna
sådd, skörd kunna ta ut mer Övertid per fyra veckor eller en månad än nu
är medgivet utan alt därför den årliga övertiden ökas, och det kan även bli
aktuellt att öka den extra övertiden i lantarbetstidslagen från 100 till 150
timmar. Sveriges lantbruks förbund yttrar, att om arbetstiden förkortas lika
mycket på sommaren som på vintern kommer med hänsyn till arbetskraftsbehovet
under arbetstopparna det nuvarande maximum för den allmänna
övertiden 200 timmar att visa sig otillräckligt. Förbundet önskar därför eu
böjning av detta maximum till minst 300 timmar per år. Även Svenska
lantarbetsgivareföreningen finner det uppenbart, att jordbrukarna kommer

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1951

att nödgas utta ett större mått av övertid, och finner att hänsyn måste tagas
härtill genom en väsentlig ökning av såväl den allmänna som den extra
övertiden.

Till förslaget om att över tidsbestämmelserna skall kvarstå oförändrade
ansluter sig Landsorganisationen, som betonar vad utredningen anför om
övertidens karaktär och vidare yttrar.

Den enligt lagstiftningen tillåtna övertiden bör inte utnyttjas för att klara
de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid kan medföra,
utan övertid bör fortfarande vara något som tillgripcs tillfälligt och då
särskilda omständigheter föreligger. Någon utökning av möjligheterna att
uttaga övertid kan således enligt LO:s mening inte ifrågakomma. I stället
vill LO här erinra om de förslag till inskränkning av rätten till övertidsuttag,
som framlades av den föregående arbetstidsutredningen i dess betänkande
år 1954 och som starkt tillstyrktes av organisationen. Dessa förslag
har ännu inte blivit föremål för någon åtgärd, men LO skulle för sin del
anse det riktigt att de toges upp till behandling och genomfördes i samband
med den allmänna förkortningen av arbetstiden.

Telestyrelsen biträder förslaget om att övertidsbestämmelserna bibehålies
oförändrade och erinrar om att styrelsen tidigare uttalat betänkligheter mot
en nedskärning av den tillåtna övertiden. Sveriges köpmannaförbund konstaterar
med tillfredsställelse, att gällande övertidsbestämmelser lämnas
oförändrade i utredningens förslag.

Önskvärdheten att motverka en minskning av realkapitalets effektivitet
såsom en följd av arbetstidsförkortningen genom ökad skiftgång
framhålles av Svenska arbetsgivareföreningen, som yttrar.

Av mycket stor vikt är enligt föreningens mening, att allt göres för att
underlätta övergång till skiftarbete. Härigenom skulle möjligheter åstadkommas
att inom en del branscher upprätthålla samma driftstid som före
arbetstidsförkortningen, och dennas verkningar skulle främst yttra sig i
ökad efterfrågan på arbetskraft. Det är emellertid uppenbart att en övergång
till skiftarbete icke kan äga rum annat än efter en relativt lång anpassningstid.
Svårigheter som först måste bemästras äro den nuvarande bristen på
arbetskraft och bostäder samt den negativa attityd till skiftarbetet, som i de
flesta fall intages av svenska arbetare.

Försvarets fabriksstyrelse finner det vara en förutsättning för eu smidig
övergång till kortare arbetstid, att skiftarbete kommer till stånd i avsevärt
ökad omfattning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gör gällande att vid utearbeten
skiftgång i regel torde kunna tillämpas endast under den ljusare
delen av året. En ökning av arbetsstyrkan, som skulle fordras för övergång
till skiftarbete under denna tid, skulle därför föra med sig sysselsättningssvårigheter
vintertid.

Svenska kyrkans diakonistyrelse anser, att det skulle innebära eu nackdel
om övergången till kortare arbetsvecka skulle medföra en ökning av
skiftarbetet. Frågan om produktionsökning vore väsentlig, men nackdelarna
med skiftarbetet samt värdet av en fritid och därmed sammanhängande

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

möjligheter till gemenskapsliv av olika art utanför arbetsplatsen vore så
vitala faktorer, att en strävan att begränsa skiftarbetet till det absolut nödvändiga
måste anses önskvärd.

Av betydelse för skiftläggningen är utformningen av arbetarskyddslagens
nattarbetsförbud. Härom yttrar Svenska arbetsgivareföreningen.

I detta sammanhang må starkt framhållas det betydande hinder arbetarskyddslagens
bestämmelser om nattarbete utgöra för införande av ökat
skiftarbete. Dessa bestämmelser innebära för närvarande, att arbete utan
dispens från arbetarskyddsstyrelsen i regel icke får förekomma, beträffande
män mellan klockan 23 och klockan 5 och beträffande kvinnor mellan
klockan 22 och klockan 5; för kvinnor skall nattvilan dessutom regelmässigt
vara 11 timmar. Arbetarskyddsstyrelsen kan vad angår män medge, att dessa
få användas till arbete även mellan nämnda klockslag dels på yrkande av
arbetsgivaren när särskilda skäl så föranleda och dels då arbetsgivaren och
det stora flertalet arbetstagare äro eniga om en sådan förläggning. Beträffande
kvinnor kan dispens ges på så sätt att kvinnorna få arbeta under
sagda tid under förutsättning att dem beredes sammanhängande ledighet
under sju timmar mellan klockan 22 och klockan 7. Föreningen finner det
nödvändigt att dessa bestämmelser uppmjukas efter en arbetstidsförkortning,
så att det blir möjligt för arbetsgivaren att i större utsträckning än nu
utlägga treskiftsarbete och att utlägga tvåskiftsarbete vid femdagarsvecka;
med nuvarande bestämmelser är det nämligen i de flesta fall icke görligt
att med tillräckliga raster utlägga per dag två skift om vardera nio timmar.
I detta sammanhang må framhållas, att det icke är ett arbetsgivarintresse
att arbetet utlägges med otillräckliga raster. Bestämmelserna böra ändras
så, att arbetsgivaren utan dispens får rätt alt använda såväl män som
kvinnor till arbete mellan klockan 5 och klockan 24 beträffande kvinnor
dock under förutsättning att en sammanhängande ledighet under minst sju
timmar mellan klockan 22 och klockan 7 beredes dem.

Även arbetarskyddsstyrelsen påpekar, att om tvåskiftsarbete skall tilllämpas
vid femdagarsvecka, måste varje skift omfatta 9 timmar. Om rasten
under vardera skiftet inskränkes till en halv timme — ett minimum, som
styrelsen från arbetarskyddssynpunkt anser vara i underkant — blir den
sammanlagda tiden för tvåskiftsarbetet 19 timmar, varför arbetet, om det
börjar klockan 5, inte kan avslutas förrän tidigast klockan 24. Emellertid
är det, framhåller styrelsen, på åtskilliga orter med hänsyn till arbetstagarnas
önskemål, kommunikationsförhållanden in. in. knappast möjligt att
börja före klockan 6, vilket innebär att andra skiftet inte kan avslutas före
klockan 1 på natten.

När det gäller omsorgerna om produktionsutvecklingen i landet efter en
arbetstidsförkortning higges i många yttranden stor vikt vid frågan om
investeringarnas storlek. Den tveksamhet inför lämpligheten
av alt nu genomföra en allmän arbetstidsförkortning, som kännetecknar
yttrandet från länsstyrelsen i Södermanlands län, bottnar inte minst i att
länsstyrelsen anser sig kunna konstatera, att det för närvarande föreligger
ofantliga investeringsbehov i vårt land. Länsstyrelsen anför.

9(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957

Mest framträdande är måhända behovet av byggnader för olika ändamål,
främst bostäder men även industrilokaler och en mängd offentliga byggnader
av skilda slag, såsom sjukhus, skolor, alkoholistanstalter, fängelser,
in. fl. inrättningar. Det måste anses vara en angelägenhet av största vikt att
bristen på byggnader avhjälpes. För detta ändamål är vid oförminskad efterfrågan
på byggnader en ökad byggnadsproduktion nödvändig. Då avsevärd
tid åtgår innan byggnaderna kunna utnyttjas, ger emellertid produktionen
av dessa nyttigheter tydligen icke möjlighet till en omedelbar konsumtionsstegring
motsvarande produktionsökningen. Om man samtidigt med en ökad
byggnadsproduktion vill undvika eftersläpning på andra områden, måste
vidare produktionen därstädes och den för normalt ekonomiskt framåtskridande
nödvändiga kapitalbildningen i övrigt fortgå i oförminskad omfattning.
Under nu rådande system med kreditrestriktioner och övriga investeringsbegränsande
åtgärder torde även på dessa andra områden av näringslivet
finnas stora investeringsbehov, som icke kunnat tillgodoses.

För de statliga affärsverkens del framhålles genomgående, att arbetstidsförkortningen
kommer att ställa ökade krav på nyanläggningar och andra
investeringar. Statens avtalsnämnd uttalar sålunda, att en förutsättning
bland andra för att den statliga industrin skall kunna minska den föreslagna
arbetstidsförkortningens ogynnsamma följder torde vara att behovet
av ökade investeringar till fullo tillgodoses.

Vattenfallsstyrelsen erinrar om den ökning av elkonsumtionen, som ständigt
pågår. Om arbetstiden förkortas och en viss produktionsökning uteblir,
måste det för elförsörjningen betyda att den belastningsökning, som skulle
fallit på denna produktionsökning, inte äger rum. Å andra sidan antas, att
arbetstidsbortfallet i viss mån kommer att motverkas av ökad mekanisering
och skiftgång in. in. Styrelsen räknar därför försiktigtvis med att det inte
kommer att inträda någon minskning av energiförbrukningens årliga tillväxt.
Arbetstidsförkortningen kan väntas leda till, att elkonsumtionen under
vinterns dagtid, som är normerande för elproduktions- och distributionsapparaten,
stiger. För vattenfallsstyrelsen kan följaktligen verkningarna av
en arbetstidsförkortning bli dels att styrelsen måste öka sitt byggnadsprogram
för att möta ett relativt större effektbehov och dels kompensera arbetstidsbortfallet
för verkets egna anställda. Även telestyrelsen framhåller,
att arbetstidens koncentration till färre antal timmar eller dagar med därav
följande stegring av trafikintensiteten för telekommunikationerna under
s. k. bråd trafiktid kan komma att kräva en utbyggnad av den tekniska utrustningen,
så att trafiken även vid denna högre toppbelastning skall kunna
avvecklas utan besvärande dröjsmål. Investeringsbehoven i anledning av en
arbetstidsförkortning framhäves också av försvarets fabidks styrelse, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen samt avtalsnämnden för
statsägda bolag.

Lantbrukets investeringsproblem belyses av Sveriges lantbruksförbund,
som yttrar.

Den fördyring av det mänskliga arbetet, som eu arbetstidsförkortning

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

medför, kommer säkerligen att ge upphov till en ökad mekanisering för alt
inbespara manuellt arbete. Härvid bör även observeras, att en arbetstidsförkortning
i sig själv kan nödvändiggöra en nyinvestering i maskiner utan
motsvarande minskning av arbetsbehovet. Investering av detta slag blir
aktuell, där maskinernas hela kapacitet redan nu är tagen i anspråk. Vid
en förkortning av arbetstiden måste i så fall fler maskiner anskaffas för att
samma arbete skall hinna utföras. Om arbetstidsförkortningen leder till, att
det blir nödvändigt att t. ex. anställa ytterligare en traktorförare för att klara
samma arbete som förut, måste denne också förses med en ny traktor med
arbetsredskap. Kostnadsökningen blir här inte bara höjd arbetslön utan
också ett sämre utnyttjande av maskinkapitalet.

I sammanhanget kan också framhållas, att åtskilliga av jordbrukets maskiner
har en mycket kort årlig användningstid till följd av att de olika
arbetena endast kan utföras under begränsade perioder. Maskinkostnaden
per timme blir därför vida högre inom jordbruket än exempelvis inom industrin.
En förkortning av arbetstiden även under perioder med hög arbetsbelastning
kommer att ytterligare inskränka maskinernas användningstid.
Återverkningarna ifråga om maskinkapitalets utnyttjande av en arbetstidsförkortning
beror därför framför allt på, vilka möjligheter som ges jordbruket
att förlägga den nya fritiden till sådana delar av året, då arbetsbelastningen
är mindre.

Förutom ökade investeringar i maskiner kommer det också att bli aktuellt
med nyanläggningar av olika slag, som kan tänkas minska arbetskraftsbehovet,
t. ex. modernisering av ekonomibyggnader in. m.

Liknande synpunkter anföres av Svenska lantarbetsgivareföreningen.
Lantbruksstgrelsen framhåller, att ytterligare anskaffning av maskiner för
att rationalisera jordbruksdriften och därigenom kompensera arbetstidsborlfallet
i många fall kan komma att medföra större kostnad än som motsvarar
värdet av bortfallna arbetstimmar.

Vad beträffar verkningarna i investeringshänseende för näringslivet i
stort betonar Sveriges industriförbund, att om arbetstidsförkortningen skall
kunna genomföras med minimalt produktionsbortfall måste samhället medverka
till att de av reformen betingade investeringarna underlättas. Förbundet
anför vidare.

Särskilt de företag, som är direkt underkastade internationell konkurrens,
synes vid en arbetstidsförkortning komma i ett oförmånligt läge. Konkurrenskraften
försvagas icke blott av de högre kostnader, som följer av den
försämrade produktiviteten, utan även av att ett produktionsbortfall kan
medföra förlängda leveranstider. Fn försvagning av den internationella
konkurrenskraften måste i första band motverkas genom en högre investeringsnivå
i berörda företag. Men investeringsnivån måste generellt sett ligga
högre än den behövt göra, om arbetstagarna erhållit löneförhöjning i stället
för arbetstidsförkortning. Detta gäller naturligtvis under förutsättning att
man ej kan rekrytera ny arbetskraft i tillräcklig utsträckning, varför anläggningskapitalet
i genomsnitt ej kan utnyttjas lika effektivt som tidigare.
Denna förutsättning synes emellertid utomordentligt sannolik, eftersom det
bär gäller en mycket stor grupp företag, d. v. s. såväl exportföretagen som de
hemmamarknadsindustricr, vilka utsättes lör konkurrens via importen.
Även hänsynen till konkurrenskraften gentemot utlandet talar alltså för att
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

industriens investeringsverksamhet måste underlättas vid en övergång till
kortare arbetstid.

Som framgår av det föregående måste det förväntas att en arbetstidsförkortning
framkallar önskemål om nya investeringar för att motverka det
av reformen betingade produktionsbortfallet. Däremot kan man vänta en
minskad investeringsbenägenhet med avseende på sådana projekt, som
skulle ha förverkligats oberoende av arbetstidsreformen. Dessa investeringar
blir nämligen mindre lönsamma än om arbetstidsförkortningen ej skett
bl. a. på grund av att arbetstidsförkortningen minskar kapitalets effektivitet.
Det är emellertid just denna utan samband med reformen planerade investeringsverksamhet,
som utgör den främsta förutsättningen för den fortlöpande
produktionshöjningen och alltså bidrar till att skapa den standardstegring,
som arbetstagarna tänkes få del av i form av arbetstidsförkortning.
Det är därför angeläget att även denna typ av investeringsverksamhet icke
försvåras genom statliga restriktioner, eftersom arbetstidsreformen eljest
bidrar till att undanrycka en av sina främsta förutsättningar.

Industriförbundet finner utredningens analys av konjunkturproblemen i
samband med arbetstidsförkortningen ge vid handen, att reformen accentuerar
de inflationistiska tendenserna i samhällsekonomin. Förbundet anser
därför, att arbetstidsförkortningen motiverar en fortsatt restriktiv ekonomisk
politik samtidigt som den också kräver en sådan omläggning av den restriktiva
politikens inriktning, att investeringsverksamheten inom den privata
sektorn underlättas. I fortsättningen heter det i förbundets yttrande.

Den nuvarande ekonomiska politiken är i huvudsak inriktad på att begränsa
den privata investeringsverksamheten. Investeringsavgiften, den
skärpta företagsbeskattningen, kreditrestriktionerna och byggnadsregleringen
har alla tillkommit i detta syfte. Industriförbundet har i andra sammanhang
hävdat, att en sådan politik inrymmer allvarliga faromoment, och
att den i längden ej kan minska den rådande spänningen mellan tillgång och
efterfrågan på varor och tjänster i samhället. Tvärt om lägger den hinder i
vägen för den produktivitetshöjning, som är nödvändig för att den stigande
efterfrågan skall kunna tillgodoses i ökad utsträckning. Den föreslagna arbetstidsreformen
torde medföra, att den ekonomiska politikens produktionshämmande
verkningar kommer att förstärkas ytterligare. Om arbetstidsförkortningen
skall kunna genomföras, måste därför en omprövning av den
ekonomiska politiken komma till stånd. De inflationsbekämpande åtgärderna
måste i högre grad inriktas på en dämpning av konsumtionen och de
offentliga utgifterna i stället för på att inskränka den privata investeringsverksamheten.
När det gäller de offentliga utgifterna är det icke blott investeringsverksamheten
inom den offentliga sektorn som bör beaktas ulan
även de omfattande inkomsttransfereringarna över statens budget. En noggrann
avvägning bör sålunda ske mellan en arbetstidsförkortning och övriga
aktuella socialreformer, som också ta anspråk på utrymmet för en standardökning.

På liknande sätt uttalar sig Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
vilken understryker nödvändigheten av att kreditrestriktionerna hävas
samt att investeringsavgiften och den tillfälliga höjningen av aktiebolagsbeskattningen
borttages före reformens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957

Konjunkturinstitutet ansluter sig till utredningens uppfattning att man
får räkna med att arbetstidsförkortningen medför behov av vissa omställningar
av produktionen och anför, att även om dessa omställningar delvis
kan ske utan kapitalinsats de dock till stor del torde vara kapitalkrävande.
Institutet har emellertid inte velat ta ställning till frågan om arbetstidsförkortningen
utgör ett motiv för att så inrikta den ekonomiska politiken att
investeringarna gynnas i förhållande till konsumtionen.

Lanlbruksstyrelsen yttrar, att de rubbningar i samhällsekonomin, som
kan befaras bli följden av en arbetstidsförkortning, främst sammanhänger
med den fulla sysselsättningen och svårigheten att med nuvarande strama
kreditmarknad erhålla tillräckligt kapital för investeringar i rationaliseringssyfte.
Eftersom arbetstidsförkortningen inte torde kunna kompenseras
genom anställande av mer arbetskraft på grund av brist på arbetskraftsresurser,
finner styrelsen än mera angeläget, att den framtida kreditpolitiken
i möjligaste mån inriktas på att underlätta svårigheterna under övergångstiden
och minska verkningarna av arbetstidsförkortningen. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser, att särskilda åtgärder bör övervägas i syfte att
i görligaste mån förebygga en stagnation beträffande den produktionsstegring,
som är förutsättningen för en arbetstidsförkortning. Åtgärder för underlättande
av näringslivets anpassning till reformen torde därvid träda i
förgrunden. Enligt länsstyrelsens mening bör uppmärksamheten därvid särskilt
riktas mot skattepolitiken och kapitalmarknaden samt dessa faktorers
betydelse, då det gäller att underlätta investeringar i produktivitetsfrämjande
syfte.

Angelägenheten av ökade investeringar för att påskynda rationaliseringsprocessen
understrykes även av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Enligt
länsstyrelsens mening måste det tillses att denna process ej försvåras genom
investeringsbegränsande åtgärder och andra hinder. Högerns ungdomsförbund
anser, att om man skall kunna skapa ett gott utgångsläge för en successiv
förkortning av arbetstiden är det nödvändigt att stärka företagens
finansieringsmöjligheter, främst genom en sänkning av företagsbeskattningen,
och att undanröja nuvarande hinder för ändamålsenliga investeringar.

Lönsamhetsutvecklingen för företagen i samband med en arbetstidsförkortning
kan enligt vad som framhålles i vissa yttranden leda till en
omläggning av produktionen till nya produkter eller i riktning
mot ökad specialisering. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a. av
Sveriges industriförbund. Statens avtalsnämnd påpekar, att de statliga
industriernas möjligheter alt på detta sätt motverka icke önskvärda konsekvenser
av ett arbetstidsbortfall i vissa fall kan bedömas som mindre än
den privata industrins med hänsyn till produkternas art och svårigheterna
att omställa produktionen till mera lönande objekt.

Svenska lantarbclsgivareföreningen antar, att eu viss omställning av jord -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

bruksproduktionen blir den närmaste följden av reformen på lantbrukets
område. I fråga om den animala produktionen kan man sålunda enligt föreningens
uppfattning med visshet räkna med att allt flera jordbrukare
övergår till kreaturssvagt eller kreaturslöst jordbruk, oavsett att de naturliga
betingelserna kan vara goda för den blandade driftsformen. Vad växtodlingen
beträffar torde reaktionen bli den att gårdar, som redan nu arbetar
med ett minimum av anställd arbetskraft, tvingas till en extensivare driftsform
med minskat behov av arbetskraft men också minskad totalproduktion.
Sveriges lantbruksförbund uttalar sig på ett likartat sätt och tillägger.

Genom att användningen av lejd arbetskraft kompliceras och fördyras
genom restriktiva bestämmelser blir det allt mindre lönande att producera
mjölk med lejd arbetskraft. Detta medför, att de stora och rationella mjölkproduktionsenheterna
i allt större utsträckning kommer att stå oanvända
eller dåligt utnyttjade. Dessutom ligger dessa större jordbruk i stor utsträckning
på de slättbygder, som omger våra större konsumtionscentra. Ett nedläggande
av mjölkproduktionen där leder till, att transporten av konsumtionsmjölk
blir längre och dyrare.

I samband med frågan om arbetstidsförkortningens inverkan på företagens
ställning framhålles följande mera speciella synpunkter av Sveriges
arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

Vad angår företagens förmåga att bära de ökade kostnaderna har utredningen
gjort gällande, att serviceföretagen i konkurrenshänseende äro gynnsammare
ställda än industriföretagen. Om alla företag inom branschen genomföra
en arbetstidsförkortning, skulle, menar utredningen, några svårigheter
med konkurrensen icke uppstå. Detta resonemang synes oss icke
hållbart. Bortsett från ett hårdnat köpmotstånd överhuvudtaget, har hotelloch
restaurantnäringen och alldeles speciellt turisthotellen att räkna med
konkurrens från utlandet. Om prisnivån i vårt land blir för hög, drar utlandet
till sig svenska turister, och vårt land kan heller icke hävda sig i
fråga om de utländska turisterna. Det må i detta sammanhang framhållas,
att hotell- och restaurantnäringen i åtskilliga av de europeiska länder, med
vilka turistutbytet är av betydelse, arbetar under väsentligt gynnsammare
betingelser i arbetstidshänseende. Arbetstidsregleringen är i den mån den
förekommer mer elastisk, och några planer på en förkortning av arbetstiden
inom detta område torde enligt vad vi kunnat utröna icke föreligga.

Också Sveriges centrala restaurangaktiebolag framhåller, att hotell- och
restaurangnäringen inte hör till de servicenäringar, som arbetar utan känning
av konkurrensen med utlandet.

I flera yttranden fästes särskild vikt vid den roll, som lönerörelserna
kommer att spela. Länsstgrelsen i Malmöhus län anser frågan om
återverkningarna på avtalsmarknaden och lönebildningen vara ett av de
betydelsefullaste och mest vanskliga spörsmålen, som anmäler sig i samband
med arbetstidsförkortningen. Länsstyrelsen utvecklar sina synpunkter sålunda.

Utredningen framhåller att övergången till kortare arbetstid kan — från -

101

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

sett anordningens genomförande i etapper — göras smidigare, därest i samband
med övergången icke för stora lönerörelser äger rum. Att sådana undvikes
torde i själva verket vara en nödvändig förutsättning för att eu ny
inflationsvåg skall kunna undgås. I vad mån utredningens intentioner i
denna del i praktiken kommer att vinna beaktande är ovisst. Skulle som
resultat av de lönerörelser, som reformen aktualiserar, de grupper på arbetsmarknaden,
som direkt blir delaktiga av reformen, på en gång komma att
beredas både kompensation för bortfallna arbetstimmar och tilläggas den
löneökning, vartill den behållna årliga produktionsstegringen kan lämna utrymme,
torde de löntagare, som redan har kortare arbetsvecka än 48 timmar,
komma att eftersträva betydande löneökningar. Därest i arbetsfredens intresse
dylika krav måste uppfyllas, lärer svåra återverkningar på samhällsekonomin
icke utebli. Om återigen löntagarnas organisationer, med klar
blick för de samhällsekonomiska sammanhangen, visar moderation beträffande
lönesättningen och parterna på arbetsmarknaden vid reformens genomförande
överenskomma om anlitande av de rika variationsmöjligheter
med avseende å arbetstidens förläggning, som den av utredningen föreslagna
lagstiftningen erbjuder näringslivets olika grenar, kan utsikterna att bevara
den samhällsekonomiska balansen självfallet bedömas gynnsammare.

Telestyrelsen fastslår, att om reformen skall kunna genomföras med
framgång måste arbetstidsförkortningen kombineras med motsvarande
återhållsamhet, när det gäller önskemål om löneförbättringar, och Sveriges
centrala restaurangaktiebolag understryker, att ett genomförande av 45-timmarsveckan måste motsvaras av ett avstående från eljest möjlig reallönelyftning
i annan form. Enligt Sveriges köpmannaförbund måste vid
strävandena att undvika olika riskmoment i samband med arbetstidsförkortningen
löneutvecklingens centrala roll ägnas sådan uppmärksamhet,
att eljest möjlig inflationsmekanism bemästras. Svenska företagares riksförbund
yttrar, att ett stort ansvar kommer att vila på arbetstagarorganisationerna
vid förhandlingar med motparten under de år arbetstidsförkortningen
genomföres, samt betonar, att samhällsekonomin inte tål att resultatet
av produktionsökningen dessa år uttages både i form av arbetstidsförkortning
och av förhöjd kontantlön.

Utredningens uppfattning att övergången kan göras smidigare om inte
för stora lönerörelser i samband med övergången äger rum anses av försvarets
fabriksstyrelse vara av sådan betydelse, att berörda parter på arbetsmarknaden
bör uppställa det som ett riktmärke för de lönerörelser,
som skall äga rum under de kommande åren. Enligt styrelsens mening
måste man utgå från att den minskade arbetstiden inte mötes med krav på
lönekompensation. Järnbruksförbundet uttalar också som sin bestämda
mening, att kompensation på grund av utebliven arbetsförtjänst till följd
av en arbetstidsförkortning ej bör utgivas. Som skäl härför anföres, alt dylik
kompensation skulle medföra stor risk för ökat inflationstryck, alt det
från produktionssynpunkt värdefulla incitamentet för individen alt utnyttja
sin prestationsförmåga på bästa sätt skulle förloras samt att svåra
avvägningsproblem skulle uppstå gentemot grupper, som redan har kor -

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

tare arbetstid, såväl bland arbetare som tjänstemän, framför allt de sistnämnda.

Statens avtalsnämnd ifrågasätter, huruvida icke återverkningar av en
allmän arbetstidsförkortning mycket snart kan förväntas uppkomma inom
områden, som redan nu har kortare arbetstid än 45
timmar i veckan. Nämnden anför.

Främst gäller detta då områden, som ha arbetstiden förkortad på grund
av arbetets natur, t. ex. kontinuerligt treskiftsarbete, underjordsarbete
m. in. Arbetstagare med sådant arbete kunna förväntas komma att kräva
en ytterligare avkortning av den för dem fastställda arbetstiden eller en
ekonomisk kompensation för att sådan arbetstidsminskning icke kommer
dem tillgodo. Samtidigt torde om kompensation icke lämnas, rekryteringssvårigheter
kunna uppkomma, då arbetet icke längre kommer att vara lika
attraktivt, sedan en allmän arbetstidsförkortning genomförts.

Enahanda synpunkter anlägges av avtalsnämnden för statsägda bolag.
Försvarets civilförvaltning anser det inte orealistiskt att förutsätta, att
jämväl sådan personal, som nu har kortare arbetsvecka än 45 timmar,
kommer att framställa krav på att i en eller annan form få sin standard
höjd. På liknande sätt uttalar sig järnvägsstyrelsen.

Generalpoststyrelsen räknar för sitt verksamhetsområde inte med någon
ändring av arbetstiderna för de arbetstagare, vilkas arbetstid inte
överstiger 45 timmar i veckan och framhåller att problemen för postverket
eljest blir av helt annan storleksordning. Svenska stadsförbundet
uttalar som sin uppfattning att, med hänsyn till intresset av att de
ekonomiska verkningarna av den föreslagna reformen begränsas, de grupper,
som nu har en arbetstid av 45 timmar i veckan eller mindre, bör bibehållas
vid sin nuvarande arbetstid. Tidningarnas arbetsgivareförening
understryker kraftigt nödvändigheten av att den föreslagna arbetstidsförkortningen
inte tas till intäkt för krav på kortare arbetstid av ifrågavarande
arbetstagare.

Sveriges akademikers centralorganisation intar följande ståndpunkt i
fråga om dem, som inte kommer i åtnjutande av kortare arbetstid.

Om arbetstidsförkortningen i enlighet med utredningens utgångspunkter
betraktas som ett val mellan fritid och annan standardhöjning, blir det
ofrånkomligt, att sådana grupper, som icke får del av arbetstidsförkortningen,
måste erhålla sin standardökning på annat sätt. Detta gäller, under
förutsättning att standardrelationerna icke skall förändras, även sådana
grupper som för närvarande har en nominellt kortare arbetstid än 48 timmar.
Utan tvivel kommer sådana grupper, som icke får standardhöjning i
form av arbetstidsförkortning, att kräva större lönehöjningar än de grupper,
som erhåller arbetstidsförkortning. Detta måste från utredningens egna
utgångspunkter te sig naturligt.

Statstjänstemännens riksförbund utgår från att, eftersom statstjänstemännen
inte genomgående kan utta produktionsökningen i form av arbets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957 103

tidsförkortning, dessa tjänstemän får sin andel i produktionsökningen på
annat sätt.

Såsom inledningsvis antytts har i vissa yttranden hävdats, att en arbetstidsförkortning
bör ske i form av överenskommelser mellan
arbetsmarknadens parter i stället för lagstiftningsvägen.
Huvudinvändningarna mot en lagreglering på detta område
redovisas av kommerskollegium, som erinrar om att kollegiet i yttrande
år 1955 över arbetstidsutredningens förslag redogjort för sin principiella
inställning till arbetstidslagstiftningen överhuvud, och fortsätter.

Av denna redogörelse framgår att enligt kollegii mening lagbestämmelser
angående arbetstidens längd och förläggning numera vore i stort sett obehövliga.
Endast i den mån bestämmelserna syftade till att skydda arbetstagare
mot ohälsa, hade de någon verklig uppgift att fylla; i sådant fall vore
emellertid deras rätta plats i arbetarskyddslagen. Kollegium hänvisade därvid
till att övervägande antalet arbetstagare numera vore organiserade och
att organisationerna vore så starka, att risken för att en arbetsgivare skulle
kunna otillbörligt utnyttja sina anställda vore ringa. Härav följde att det
borde stå parterna fritt att inom de av arbetarskyddslagen utstakade gränserna
närmare överenskomma om arbetstidens längd, fördelning etc. Kollegium
framhöll, att en sådan ordning medförde betydande fördelar, eftersom
det utan tvekan vore arbetsmarknadens parter som vore mest skickade
att skapa de arbetstidsregler som med hänsyn till de växlande förhållandena
inom olika näringsgrenar och yrken vore de lämpligaste. Enligt kollegii
åsikt behövde det, med hänsyn till den ansvarskänsla som i våra dagar funnes
hos båda parter, icke befaras att en sådan avtalsfrihet skulle missbrukas.
Vidare anförde kollegium, alt en alltför snäv och detaljerad arbetstidslagstiftning
kunde få en ogynnsam inverkan på hela samhällsekonomin och
att det i ett läge med inflatoriska tendenser och knapphet på arbetskraft
vore angeläget att statsmakterna icke i onödan förhindrade denna att medverka
i produktionen. Såsom bevis för huru meningslös eu detaljerad arbetstidslagsliftning
egentligen vore androg kollegium, att det väl aldrig torde
komma i fråga att allmänt förbjuda en arbetstagare att, sedan han fullgjort
en viss arbetstid hos en arbetsgivare, fortsätta hos någon annan, varigenom
den sammanlagda arbetstiden kunde komma att vida överskrida lagens
maximum. Slutligen förmenade kollegium, att arbetstidslagstiftningens förnämsta
uppgift efter hand blivit att underlätta för parterna att överenskomma
om arbetstidens längd in. in. Enligt kollegii mening saknades emellertid
tillräckliga skäl för en sådan ordning, vilken innebure att statsmakterna
lagstiftningsvägen angåve vissa normer på ett område där i princip
avtalsfrihet borde råda.

Sedan kollegium avgav nämnda utlåtande har icke någon omständighet
inträffat som föranleder kollegium att frångå sin principiella inställning till
förevarande spörsmål.

Av betänkandet framgår också att de sakkunniga dryftat tanken att överlämna
helt åt parterna på arbetsmarknaden att reglera arbetstidens längd.
De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra framlägga ett förslag i
sådan riktning, utan de ha förordat att lagstiftningen på detta område borde
behållas. Möjligen hade varit att vänta alt de sakkunniga — som icke vilja

104

Kungl. Maj. ts proposition nr SO ur 1957

göra gällande att den i lagen nu stadgade allmänna arbetstiden behöver förkortas
av hänsyn till skyddssynpunkter — skulle avstått från att föreslå
eu dylik förkortning. Så har emellertid icke skett, utan de sakkunniga förorda
en allmän förkortning av arbetstiden från 48 till 45 timmar för vecka.
Såsom skäl härför åberopas i stort sett endast att många arbetstagare önska
ökad fritid och att tillräcklig fritid är en förutsättning för ett »fullt, nyttigt
och tillfredsställande liv». Utan att bestrida riktigheten av detta uttalande
måste kollegium ifrågasätta om detta skäl är tillfyllest för bibehållandet av
en lagstiftning på området, vilken för övrigt — såsom förut antytts — icke
borgar för att arbetstagaren verkligen tillvaratager fritiden på åsyftat sätt.

Såtillvida innebär emellertid de sakkunnigas förslag enligt kollegii mening
ett klart framsteg som det upptager en bestämmelse om rätt för arbetsmarknadens
partsorganisationer att överenskomma om avvikelser från
lagens föreskrifter angående arbetstidens längd och förläggning. Det skulle
sålunda bli möjligt att avtala om längre arbetstid än 45 timmar i veckan och
9 timmar för dygn. De sakkunniga ha därvid utgått från att organisationerna
äro mogna att påtaga sig ett sådant ansvar. Enligt kollegii åsikt hade
de sakkunniga bort draga den slutsatsen av detta sitt uttalande, att lagstiftning
på området över huvud är överflödig. Även med den förordade uppmjukningen
kommer lagen att omöjliggöra fullt fria förhandlingar mellan
parterna, eftersom envar av dem kan vägra att medverka till avsteg från
lagen och därmed måhända förhindra en ändamålsenlig ordning inom vederbörande
näringsgren eller bransch. Härtill kommer att enligt de sakkunnigas
förslag överenskommelse om avvikelse från lagens bestämmelser får ske
endast i form av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan skall vara slutet
eller godkänt av huvudorganisationen. Detta betyder att på områden, där
kollektivavtal saknas, arbetsgivare och arbetstagare ej äro lagligen berättigade
att överenskomma om längre arbetstid per vecka eller dygn än lagen
angiver. Kollegium kan icke finna erforderligt att på detta sätt tvinga vissa
medborgare att från och med en angiven dag förkorta sin arbetstid hos
arbetsgivaren från 48 till 45 timmar i veckan; så långt gående intrång i avtalsfriheten
bör undvikas.

Sveriges akademikers centralorganisation anför.

Arbetstidsförhållandena är en del av de allmänna anställningsförhållandena,
om vilka överenskommelse träffas mellan arbetsmarknadens parter.
Att så är fallet understrykes ytterligare av att frågan måste ses som ett val
mellan arbetstidsförkortning och annan standardförbättring, i första hand
lönehöjning. Arbetsmarknadens parter har i vårt land varit negativt inställda
till en lagstiftning t. ex. om lönernas storlek. Den nu föreliggande frågan om
arbetstidsförkortning är ett spörsmål av i princip samma slag och borde från
denna utgångspunkt icke bli föremål för lagstiftning. Med den starka ställning
arbetsmarknadens parter uppnått och så utvecklat som förhandlingsväsendet
numera blivit, kan arbetstidsfrågor, i den mån skyddssynpunkter
ej motiverar lagstiftning, således med fördel avgöras förhandlingsvägen.

Organisationen anser risk föreligga för att vissa grupper inte kommer att
betrakta frågan om en arbetstidsförkortning som ett val för sin del samt
yttrar vidare.

I stället kommer de att betrakta arbetstidsförkortningen som ett medel
att ta ut en större del av standardökningen för egen del än som eljest vore

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

möjligt. De kommer med andra ord att förutom en arbetstidsförkortning
kräva samma årliga standardökning som kommer övriga grupper, som icke
kommer i åtnjutande av kortare arbetstid, till del.

Detla förhållande kommer att leda till inflatoriska processer och måste
ur samhällsekonomisk synpunkt betraktas som mycket olyckligt. Arbetstidsförkortningen
bör därför genomföras på ett sådant sätt, att valsituationen
blir så uppenbar som möjligt. Det kan inte råda någon tvekan om att
de samhällsekonomiska riskerna bleve mindre, om man i stället för en —
visserligen inom vissa gränser dispositiv — lagstiftning valde att gå fram
avtalsvägen.

Principiellt motstånd mot att genomföra en arbetstidsförkortning lagstiftningsvägen
anföres också av Svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län hade det varit naturligare om utredningen
med sina utgångspunkter stannat för ett förslag, som utan lagbunden
förkortning av arbetstiden underlättade arbetstidens nedskärning
på sådana områden, där detta verkligen vore de anställdas önskan och där
det utan allvarliga olägenheter i olika avseenden läte sig göra.

Sveriges industriförbund anser, att avvägningen mellan arbetstidsförkortning
och inkomststegring bäst torde kunna förverkligas genom av lagstiftningen
helt obundna avtalsförhandlingar. Arbetstidsförkortningen måste
anpassas till den varierande produktionsstrukturen och lönsamheten inom
olika produktionsgrenar. Detta torde emellertid försvåras, om det föreligger
en lagstiftning, som i praktiken verkar normerande för hur arbetstidsförkortningen
skall genomföras. Synpunkter av liknande art anföres av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
och Högerns ungdomsförbund. Handelns arbetsgivareorganisation anför,
att det om arbetstidsförkortningen helt överlämnats åt arbetsmarknadens
parter säkerligen skulle varit möjligt att i smidigare former ta den erforderliga
hänsynen inte minst till serviceföretagens anpassningsproblem än
vad som kan bli fallet enligt den föreslagna ordningen.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att den föreslagna lagstiftningen
kommer att göra utgångsläget för förhandlingar om avvikelser från
lagens regler ogynnsamt. Denna inställning delas av Fastigheternas förhandlin
gs organisa tion.

Försvarets fabriksstyrelse hänvisar till att arbetet vid försvarets fabriksverk
inte är underkastat arbetstidslagstiftningen och att arbetstiden inom
detta verksamhetsområde är reglerad i kollektivavtal. Styrelsen anser, att
denna anordning fungerat smidigt och håller därför före, att någon lagstiftning
om arbetstidens begränsning och därmed sammanhängande spörsmål
numera inte är erforderlig, utan all dessa frågor med fördel kan överlämnas
till arbetsmarknadens parter.

Av de remissorgan, som ansett frågan om en arbetstidsförkortning böra
lösas genom avtal, har blott en del — nämligen kommerskollegium, försvå -

106

Kangl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

rets fabriksstyrelse, länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges akademikers
centralorganisation, Fastigheternas förhandlingsorganisation, Sveriges
lantbruksförbund och Högerns ungdomsförbund — direkt avstyrkt lagstiftning
i ämnet. De övriga synes i regel ha ansett, att utredningens förslag om
på visst sätt dispositiva bestämmelser utgör en godtagbar lösning
på detta problem. Svenska arbetsgivareföreningen förklarar uttryckligen,
att den trots principiell anslutning till tanken på full avtalsfrihet på
arbetstidens område inte vill motsätta sig att frågan om arbetstidsförkortning
löses lagstiftningsvägen på sätt utredningen föreslagit. En likartad
hållning intar Sveriges industriförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund
och Svenska företagares riksförbund. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län finner den föreslagna avtalsfriheten vara en förutsättning för arbetstidsreformen.

Utredningens förslag till dispositiva lagbestämmelser välkomnas i åtskilliga
yttranden såsom ägnat alt möjliggöra större elasticitet i arbetstidsförhållandena
och smidig anpassning efter de särskilda omständigheterna.
Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a. av socialstyrelsen, statens avtalsnämnd,
Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
Allmänna tillstyrkanden av förslaget i denna del föreligger vidare
från bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, överstålhållarämbetet, länsstyrelserna
i Örebro och Norrbottens län, Sveriges köpmannaförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Folkpartiets ungdomsförbund.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ställer den föreslagna bestämmelsen i
relation till skyddssynpunkterna och anför.

Ur skyddssynpunkt kan det möjligen synas betänkligt att låta parterna
på arbetsmarknaden få vidgat inflytande över arbetstidens reglering. Om
arbetstiden vid förhandlingar om avtal indrages som ett bytesobjekt i uppgörelser
om löner och andra ekonomiska frågor skulle hälsovårds- och liknande
synpunkter kunna åsidosättas och för arbetstagarna i varje fall på
lång sikt försämrade förhållanden uppstå. Sålunda torde exempelvis en ökad
övergång till skiftarbete som kompensation för den förkortade arbetstiden
icke kunna anses vara till fördel för arbetstagarna ur hälsovårdssynpunkt.
Länsstyrelsen hyser dock den uppfattningen att arbetstagarnas huvudorganisationer
numera nått en sådan mognad att de ej åsidosätter medlemmarnas
vitala intressen för mera ensidigt ekonomiska.

Landsorganisationen har intet att erinra mot den föreslagna avtalsfriheten
och understryker den garanti för skyddssynpunkternas tillvaratagande
och arbetstidsregleringens enhetlighet, som ligger i kravet på att avtalen
skall vara slutna eller godkända av fackförbund på arbetstagarsidan.

Inte från något håll ifrågasätts att man vid detta tillfälle skulle gå längre
i fråga om arbetstidsförkortningens storlek än utredningen
föreslagit. I en del yttranden frainhålles dock, att den föreslagna reformen
bör uppfattas som en etapp på vägen mot 40-timmarsvecka. Så uttalar sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

107

bl. a. Landsorganisationen. Länsstgrelsen i Kronobergs län anser, att även
om man siktar på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom ett
mål för strävandena på arbetstidens område, torde detta mål endast kunna
nås i etapper.

I vissa yttranden ställes frågan, huruvida den av utredningen föreslagna
tidpunkten för reformens genomförande är lämpligt vald.
Konjunkturinstitutet behandlar detta spörsmål ur mera allmänna synpunkter
samt anför.

De verkningar på priser, valutareserv, produktionsutveckling etc. av en
förkortning i arbetstiden som utredningen sökt klarlägga och som i vissa
avseenden synes behöva ytterligare undersökas, kan i och för sig utlösa två
slags reaktioner: den ena är att pålägga den ekonomiska politiken hela uppgiften
alt neutralisera de icke önskvärda verkningarna, den andra att förlägga
tidpunkten för arbetstidsförkortningens genomförande så att de icke
önskvärda verkningarna blir så små som möjligt (resp. så lätta att bemästra
som möjligt). Naturligtvis är båda metoderna tillämpliga samtidigt. Utredningens
huvudlinje kan sägas vara att lita till den första metoden, även
om den senare metoden delvis kommer till uttryck i utredningens förslag
om ett successivt genomförande av arbetstidsförkortningen under en treårsperiod
med 1 timme per år räknat från och med ingången av 1958. Visserligen
framhåller utredningen att det finns konjunkturlägen (och valutalägen)
som är lämpligare än andra för att genomföra en förkortning av arbetstiden.
Denna synpunkt tillmätes emellertid icke någon praktisk betydelse.
Motiveringen härför är att våra kunskaper om den framtida konjunkturutvecklingen
är mycket begränsade samtidigt som beslutet om arbetstidsförkortningen
måste fattas relativt långt innan det (i sin helhet) träder
i kraft. En samordning av konjunkturbedömning och beslut om arbetstidsförkortning
skulle därför vara av praktiska skäl utesluten. Det är möjligt
att de institutionella förutsättningarna för att låta eu bedömning av
konjunkturläget påverka valet av tidpunkt och takt för arbetstidens förkortning
är ganska begränsade. Å andra sidan är det klart att »kostnaden»
för en arbetstidsförkortning varierar i avsevärd grad med det konjunkturläge
i vilket den genomföres. Under sådana omständigheter är det av vikt
att alla möjligheter att anpassa arbetstidsförkortningen till konjunkturläget
tillvaratages. Det är visserligen sant att möjligheterna att göra förutsägelser
om konjunkturutvecklingen är begränsade, men detta hindrar inte att vissa
lägen framstår som särskilt olämpliga för en arbetstidsförkortning och
andra omvänt som speciellt fördelaktiga.

Telestyrelsen säger sig inte vilja argumentera mot utredningen men anser,
att det starkt kan ifrågasättas om det inte — sett ur vidare synpunkt
och med hänsyn tagen till nationalekonomiska överväganden — skulle vara
fördelaktigt, om man dröjde ytterligare några år med att fatta beslut om
reformen. Även vattenfallsstyrelsen ställer sig skeptisk till möjligheterna
alt realisera utredningsförslaget om tidpunkten för arbetstidsförkortningens
genomförande, i varje fall utan inflationistiska verkningar. Länsstyrelsen i
Stockholms län finner det vanskligt att uttala sig om huruvida den föreslagna
tiden för genomförandet av reformen är den mest lämpliga med

108

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år 1957

hänsyn till upprätthållandet av samhällsekonomisk balans. Riksförbundet
landsbygdens folk anser, att riskerna i form av ökad press på den samhällsekonomiska
stabiliteten och våra konkurrensmöjligheter gentemot utlandet
skulle bli mindre om man uppsköt arbetstidsförkortningen till en period
med mindre full sysselsättning och mindre utpräglade inflatoriska risker
än som nu är för handen. Beslut om lagstiftningens ikraftträdande bör
enligt Svenska företagares riksförbund inte fattas förrän man kan bedöma
det konjunkturpolitiska läget vid tiden för reformens faktiska genomförande.

Högerns ungdomsförbund pekar på att en kraftig stegring i antalet personer
i åldern 20—24 år sker mellan 1960 och 1965 och ifrågasätter om reformens
genomförande inte bör uppskjutas till i början av 1960-talet. Enligt
medicinalstyrelsen torde särskilt med hänsyn till arbetskraftstillgången
en generell arbetstidsförkortning inte vara möjlig att genomföra inom hälsooch
sjukvården förrän någon gång under 1960-talet. I yttrandet från Tidningarnas
arbetsgivareförening understrykes, att det kan bli förenat med
betydande svårigheter att redan den 1 januari 1958 förkorta arbetstiden vid
dagstidningarna.

Allmänt uttalas anslutning till utredningens förslag, att arbetstidsförkortningen
skall kunna genomföras successivt. Sålunda finner konjunkturinstitutet
det från stabiliseringssynpunkt välbetänkt, att en arbetstidsförkortning
av storleksordningen tre timmar per vecka inte genomföres
på en gång utan i etapper. Socialstyrelsen anför, att detta försiktiga framgångssätt
torde kunna skapa erforderliga möjligheter för näringslivet och
samhällsorganen att anpassa sig efter de nya förhållandena. På liknande
sätt uttalar sig vattenfallsstyrelsen och järnvägsstyrelsen. Länsstyrelserna
i Örebro och Norrbottens län anser, att riskerna för att några väsentliga
störningar skall inträffa inom det ekonomiska livet torde elimineras genom
att arbetstiden förkortas successivt. Svenska företagares riksförbund hävdar,
att en övergång etappvis är en förutsättning för att omställningsprocessen
i näringslivet skall kunna gå så störningsfritt som möjligt, och Hushållningssällskapens
förbund understryker angelägenheten för jordbruksnäringen
att den nya lagstiftningens ikraftträdande sker på sätt utredningen
förordat.

Landsorganisationen anför följande synpunkter.

Liksom utredningen finner LO det inte osannolikt att det — åtminstone
under en övergångsperiod — kan komma att föreligga vissa riskmoment
bl. a. beträffande produktionsbortfall eller minskad takt i den förväntade
produktionsökningen och olika företags anpassning till en kortare arbetstid.
Med hänsyn till kravet att en arbetstidsförkortning inte får ske till priset
av en sänkt reallönestandard för arbetarna kan det därför vara motiverat
att arbetstidsförkortningen genomföres successivt eller i etapper. Den
generella ordning för förkortningens genomförande, som utredningen föreslår
att lagstiftningen skall anvisa, är enligt LO:s mening visserligen myc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

109

ket försiktig men kan också vara välbetänkt med hänsyn till osäkerhetsmomenten
i den framtida ekonomiska utvecklingen efter arbetstidsförkortningens
förverkligande. LO kan därför i princip tillstyrka att förkortningen
av arbetstiden lagstiftningsvägen sker på det sätt utredningen föreslagit.

Handelns arbetsgivareorganisation anför.

Vad övergångstiden beträffar, är det uppenbart, att en successiv övergång
till en 45-timmarsvecka måste vara en fördel ur anpassningssynpunkt för de
områden organisationen företräder. Företagen kunna då bättre planera erforderliga
organisatoriska åtgärder och parterna på arbetsmarknaden få
större tidsutrymme för att lösa de förhandlingsmässiga problemen. Trots
den föreslagna dispositiviteten ifrågasätter organisationen, om det icke
skulle varit tillrådligt med en längre övergångstid. De två år, som nu föreslagits,
måste i varje fall betraktas som ett minimum.

Även Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
betraktar den av utredningen föreslagna övergångstiden
som en minimitid. Organisationen ifrågasätter om det inte varit lämpligare
att medge en längre anpassningstid med förslagsvis två års intervall mellan
de olika stegen i utvecklingen, så att hela förkortningen skulle vara genomförd
1962.

Vad särskilt angår frågan om arbetstidsförkortning på
lantbrukets område finner sig lantbruksstyrelsen (majoriteten)
inte böra förorda, att jordbruket ställes utanför reformen, om denna genomföres
för näringslivet i övrigt. Samma åsikt uttalas av Riksförbundet landsbygdens
folk, som anför, att en undantagsställning för jordbrukets del lätt
skulle leda till skada genom en ytterligare forcering av arbetskraftsavgången.
Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar, att ett närmande av lantarbetstidslagens
bestämmelser så mycket som möjligt till lagstiftningen i övrigt
om arbetstidens begränsning utan tvivel torde komma att medföra en större
villighet hos arbetstagare att söka sig till jordbruksarbete.

Departementschefen

Lagstiftning om arbetstidens begränsning har — om man bortser från
viss reglering av arbetstiderna för minderåriga arbetare och butikstängningslagstiftningen,
som är av äldre datum — i vårt land funnits sedan år
1919. Den då tillkomna lagen i ämnet vilade på principen om 48 timmars
ordinarie arbetstid i veckan. Den avlöstes år 1930 av den alltjämt gällande
s. k. allmänna arbetstidslagen, som likaledes bygger på nyssnämnda princip.

Lagstiftningen av år 1919 avsåg i stort sett endast arbetstagare inom industri
och anläggningsverksainhet. Den utveckling på arbetstidens område,
som ägt rum sedan dess, har i huvudsak inneburit, att allt flera grupper
av arbetstagare fått sin arbetstid reglerad i enlighet med 48-timmarsprincipen.
För vissa av de grupper, som ursprungligen ställdes utanför allmänna
arbetstidslagen, har denna reglering kommit till stånd genom särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

arbetstidslagar; vad nu sagts gäller anställda inom jordbruket och detaljhandeln
samt i hotell, restauranger och kaféer. För andra grupper har
principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka trängt igenom utan stöd av
lagstiftning. Det torde vara berättigat att påstå, att denna princip visat
sådan genomslagskraft på områden, för vilka någon lagfäst begränsning av
arbetstiden inte föreligger, att längre arbetstider än 48 timmar i veckan,
i varje fall som genomsnitt för viss tidsperiod, numera hör till sällsyntheterna.

Vid sidan om denna utvecklingslinje mot 48-timmarsprincipens befästande
inom områden, som till en början stått utanför tillämpningen av densamma,
har även kunnat iakttagas en utveckling i riktning mot kortare arbetstid.
Bortsett från den reduktion av arbetstiden, som den lagstadgade semestern
inneburit, har denna process försiggått oberoende av lagstiftning genom
överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Det är dock att märka,
att de avtal om förkortning av den ordinarie arbetstiden, som på detta sätt
kommit till stånd, huvudsakligen avsett arbete, som med hänsyn till sin
art eller förläggning ansetts inta en särställning, såsom arbete under jord
och skiftarbete. Utöver kortare arbetstider, som tillkommit på nyssnämnt
sätt, förekommer även eljest kortare arbetstid än 48 timmar i veckan
för vissa arbetstagargrupper. Bland dessa märkes tjänstemännen, vilka
bortsett från vissa grupper i allmänhet har en ordinarie arbetstid inte överstigande
42 timmar i veckan.

Ehuru således utvecklingen på arbetstidens område inte stått stilla sedan
1919, är det naturligt, att det på många håll ansetts, att den samhällsutveckling,
som ägt rum sedan dess, borde återspeglas även i en revision av
de grundläggande principerna i arbetstidslagstiftningen. Önskemålet om
en förkortning av arbetsveckan har härvid helt naturligt kommit att stå i
främsta rummet. Jämförelser med förhållandena i andra länder visar, att
även annorstädes än i vårt land tendensen går i riktning mot kortare arbetstider.
Mot denna bakgrund tillkallades år 1954 särskilda sakkunniga — den
s. k. utredningen om kortare arbetstid — med uppgift att pröva, huruvida
en allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden borde genomföras i vårt
land. Utredningen, i vilken ingått företrädare för arbetsmarknadens partsorganisationer,
har efter en ingående analys av de samhällsekonomiska
förutsättningarna för en allmän arbetstidsförkortning enhälligt föreslagit,
att en sådan genomföres. På något undantag när har även de myndigheter
och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget, intagit en positiv
hållning till tanken på en arbetstidsförkortning, låt vara att olika uppfattningar
kommit till uttryck i avseende på formerna och tidpunkten för dess
genomförande och i olika detaljfrågor.

För egen del ansluter jag mig till den i stort sett samstämmiga opinion,
som uttalat sig för en arbetstidsförkortning.

Jämsides med strävandena efter en förkortning av arbetstiden har krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

framförts på en utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde
till arbetstagargrupper, som alltjämt står utanför detsamma. Även
på denna punkt föreligger förslag till reviderad lagstiftning. Redan innan
utredningen om kortare arbetstid redovisade resultatet av sina överväganden
framlade nämligen den år 1947 tillkallade arbetstidsutredningen
ett förslag till ny allmän arbetstidslag, som bl. a. innebär, att regeln om 48
timmars ordinarie arbetstid i veckan utvidgas till att omfatta åtskilliga
arbetstagargrupper, för vilka arbetstiden nu inte är reglerad i lag. Samma
utredning har också lagt fram andra lagförslag, däribland ett om förkortad
ordinarie arbetstid för vissa arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt
arbete.

Vid remissbehandlingen av förslaget om allmän arbetstidsförkortning
har röster höjts för att arbetstidslagstiftningen samtidigt underkastas revision
på grundval av båda utredningarnas förslag. Å andra sidan torde i
åtskilliga remissyttranden ha förutsatts, att arbetstidsutredningens förslag
inte upptas till behandling i samband med att frågan om en arbetstidsförkortning
prövas. Utredningen om kortare arbetstid synes för sin del ha utgått
ifrån att den nuvarande lagstiftningens tillämpningsområde inte ändras
i samband med att förslaget om arbetstidsförkortning genomföres.
Däremot har utredningen räknat med att den förordade arbetstidsförkortningen
kommer att slå igenom även utanför detta område.

Såsom i det föregående framhållits har den nuvarande lagstiftningen om
48 timmars arbetsvecka i praktiken visat sig vara normgivande även för
sådana arbetstagargrupper, som formellt stått utanför lagstiftningen. I likhet
med utredningen om kortare arbetstid och många remissorgan utgår
jag från att en sänkning av den nuvarande lagstiftningens maximum för
den ordinarie arbetstidens längd kommer att slå igenom även på de områden,
vilka inte är underkastade denna lagstiftning. Å andra sidan bör det
beaktas, att en arbetstidsförkortning inte lär kunna undgå att ställa anpassningsförmågan
inom arbetslivets olika områden på vissa prov. Verkningarna
av att vidga lagstiftningens tillämpningsområde samtidigt som
normalarbetstiden sänkes kan i brist på utredning härom inte närmare
överblickas, men det torde inte kunna uteslutas, att övergångssvårigheterna
därigenom skulle förstärkas. Först sedan erfarenhet vunnits av arbetstidsförkortningens
följder, synes därför de frågor, som arbetslidsutredningens
förslag behandlar, böra upptagas till prövning. I ett särskilt avseende,
nämligen såvitt angår övertidsbestämmelserna, ämnar jag i fortsättningen
återkomma något till vad arbetstidsutredningen föreslagit.

Utredningen om kortare arbetstid har ingående dryftat de in o t i v, som
talar för en förkortning av arbetstiden. I den debatt, som på senare tid förts
kring arbetstidsprobleinen, har det inte sällan gjorts gällande, att det
moderna arbetslivet utmärkes av så högt uppdrivet tempo, att stegrad

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

olycksfallsfrekvens, ökad sjuklighet samt såväl fysiskt som psykiskt ökad
trötthet blivit en följd för arbetstagarna, och att en förkortning av arbetstiden
därför är påkallad ur skyddssynpunkt. Utredningen om kortare arbetstid
har emellertid vid sina undersökningar funnit, att yrkesskadefrekvensen
i landet under senare år inte stigit utan snarast visat en tendens
att sjunka. Vad angår hälsotillståndet i stort har utredningen på grund av
bristen på uppgifter om sjukdomarnas utbredning och orsaker inte kunnat
nå fram till några mera bestämda slutsatser men pekat på att medellivslängden,
vilken brukar tillmätas betydelse såsom indikation på folkhälsans
utveckling, undan för undan stigit. Utredningen vill visserligen inte dra i
tvivelsmål, att åtskilliga människor nuförtiden besväras av ökad trötthet,
men framhåller, att man måste vara försiktig med att ge arbetet skulden
härtill. Allmänt sett kan man enligt utredningens uppfattning inte våga påstå,
att arbetet blivit mera tröttande. Utredningen anser sig inte kunna motivera
en allmän arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad
försämring av svenska folkets hälsotillstånd. Om den utveckling mot en
av allt att döma förbättrad folkhälsa, som ägt rum i landet under detta
århundrade, i någon mån är att tillskriva den fortgående arbetstidsförkortningen
under samma tid, kan det emellertid enligt utredningens mening
ligga nära till hands att förmoda, att en fortsättning på arbetstidsförkortningens
väg skulle vara till gagn för en fortsatt utveckling mot bättre folkhälsa.
Någon bestämd åsikt på denna punkt vågar utredningen dock inte
hysa.

Den uppfattning angående skyddssynpunkternas betydelse såsom motiv
för en arbetstidsreform, som utredningen givit uttryck för, har i allt väsentligt
vunnit anslutning under remissbehandlingen. Även jag delar den
åsikten, att de förhållanden, under vilka yrkesarbete i våra dagars samhälle
utföres, i stort sett inte inger sådana farhågor för arbetstagarnas hälsa, att
en förkortning av arbetstiden framstår som en från skyddssynpunkt angelägen
motåtgärd. Detta utesluter givetvis inte, att det moderna livet med
dess i många fall uppdrivna arbetstempo, långa resor mellan bostad och
arbetsplats, förenande av husligt arbete med yrkesarbete m. m. medför
påfrestningar för åtskilliga människor, vilkas välbefinnande skulle främjas
av att de finge mera tid för rekreation och avkoppling.

Jämte den roll, som en arbetstidsförkortning kan spela från hälsosynpunkt,
och den sociala vinning, som en ökning av fritiden innebär med
större möjligheter för individen till ett rikare personligt liv och till ökat
engagemang i samhälleliga angelägenheter, är en arbetstidsförkortning ett
steg mot utjämning av skillnaderna i arbetstidshänseende mellan olika
arbetstagargrupper.

När det gällt att ta ställning till frågan huruvida en arbetstidsförkortning
bör uppföras på det aktuella reformprogrammet har emellertid andra synpunkter
i främsta rummet varit vägledande för utredningen. Med utgångs -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

punkt från uppfattningen att fritiden värderas allt högre bland ett stort
antal människor — en uppfattning som bestyrkts bl. a. genom resultatet
av en på utredningens uppdrag utförd opinionsundersökning — har utredningen
diskuterat spörsmålet i vad mån den enskilde kan länkas ha möjlighet
att tillgodose sina önskemål om fritidens längd. Fritidens likställdhet
med andra beståndsdelar i den materiella levnadsnivån framhäves härvid
av utredningen, som anser, att det i princip inte råder någon skillnad mellan
fritid, varor och tjänster såsom föremål för konsumtion. Härav följer att
fritiden också har sitt pris. Vill man välja mera fritid får man avstå från
någonting annat, i regel den inkomst, som skulle belöpt på den arbetstid,
som bortfaller. Den gjorda opinionsundersökningen visar, att arbetstagarna
i betydande utsträckning är villiga att betala för en ökad fritid, inte genom
att avstå från redan uppnådd inkomststandard men genom att tillgodogöra
sig den standardökning, som det fortsatta ekonomiska framåtskridandet
kan antas komma att medföra, i form av ökad fritid på bekostnad av däremot
svarande del av den inkomststegring, som eljest skulle varit möjlig.
Möjligheterna för den enskilde att träffa ett fritt val mellan att öka sin fritid
och att på annat sätt förbättra sin levnadsstandard är begränsade i våra
dagars samhälle med hänsyn bl. a. till att förhållandena inom produktionen
i stor utsträckning kräver enhetliga arbetstider. Man kan emellertid tänka
sig att överlämna åt staten eller arbetsmarknadens organisationer att i den
enskildes ställe träffa valet mellan fritid och annan konsumtion. Härmed
har frågeställningen förts över till det samhällsekonomiska planet. Frågan
om en allmän arbetstidsförkortning blir ett spörsmål om i vad mån landets
ekonomiska resurser tillåter en sådan åtgärd.

Denna syn på arbetstidsförkortningens problem har inte mötts av någon
allvarlig gensaga från remissorganens sida. För egen del finner jag det
naturligt, att önskemålet om ökad fritid står i förgrunden för arbetstagarnas
intresse när det gäller sättet att tillgodogöra sig den standardhöjning, som
bedömes ligga inom räckhåll. Frågan i vad mån detta önskemål kan tillgodoses
är ett ekonomiskt avvägningsproblem. Det gäller, såsom utredningen
framhållit, att träffa ett val i fråga om användningen av landets
resurser. Detta val står enligt min mening inte endast mellan fritid och
annan konsumtion utan även mellan konsumtion i nuet och konsumtion
i framtiden. Hänsyn måste även tagas till andra angelägna reformer på de
ekonomiska och sociala områdena än en arbetstidsförkortning.

Valsituationens centrala betydelse för problemställningen vid en arbetstidsförkortning
har föranlett vissa remissorgan att ta avstånd från förslaget
om lagstiftning angående kortare arbetstid. Tankegången har därvid
i huvudsak varit den att fritidsökningens principiella likställdhet med en
löneökning bäst kan komma till uttryck om arbetstidens längd liksom lönens
storlek och andra arbetsvillkor avgöres vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Endast på så vis skulle valsituationen aktualiseras för
g.— Biluing till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

arbetstagarna, så att de finge erfara arbetstidsförkortningens pris och bedöma
om detta motsvarades av den ökade fritidens värde för dem.

Gentemot detta resonemang förtjänar framhållas, att nu gällande lagstiftning
om arbetstidens begränsning utgör en maximireglering och att
något hinder således inte föreligger för att avtalsvägen åvägabringa en arbetstidsförkortning.
Såsom av det föregående framgår, har denna väg inte
heller lämnats oprövad, men nedskärningar av arbetstiden i denna ordning
har varit inskränkta till noga avgränsade områden, där förhållandena i ett
eller annat avseende framstått som särpräglade. För egen del är jag lika
litet som utredningen främmande för tanken att en allmän arbetstidsförkortning
i och för sig skulle kunna genomföras genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna.
När jag ändå inte kan förorda att lösningen av denna
fråga helt överlämnas åt arbetsmarknaden är orsaken inte minst den att
lagstiftningens maximibestämmelser om arbetsveckans längd synes besitta
en sådan normativ styrka, att strävandena efter en förkortning, om de skall
leda till målet, inte torde kunna undvara stödet av en ändrad lagstiftning.
Att överge den sedan länge i vårt land tillämpade metoden att i huvudsak
reglera arbetstidens längd genom lagstiftning synes mig för övrigt inte
kunna ske utan överväganden av mera ingående art än som förekommit
i detta ärende.

Flera av de remissorgan, som uttalat principiell anslutning till uppfattningen
att arbetstidens längd bör bestämmas förhandlingsvägen, har accepterat
utredningens förslag om ändrad lagstiftning med hänsyn till dess
dispositiva karaktär. Förslaget härom grundar sig på uppfattningen
att ju kortare den normala arbetstiden blir för de enskilda desto
större kan utrymmet bli för sådana variationer i arbetstidens längd och
förläggning, som kan befinnas önskvärda. Från samhällets synpunkt kan
det under rådande förhållanden enligt utredningens mening inte vara erforderligt
att förhindra tillämpningen av vad parterna inom ett visst arbetsområde
finner klokt och ändamålsenligt i nämnda hänseenden. Dessa
överväganden har fört utredningen fram till ståndpunkten att man försiktigt
bör pröva en väg att lämna partsorganisationer större frihet och därmed
ökat ansvar. Enligt utredningens uppfattning är organisationerna mogna
för detta ansvar. Förslaget, som vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen,
innebär att bestämmelserna om reglering av den ordinarie arbetstiden
blir helt dispositiva, dvs. det blir möjligt att inte endast såsom
hittills avtala om kortare arbetstid än lagen anger utan även om längre
och att över huvud taget avvika från de begränsningar, som lagen uppställer.
Någon inskränkning i avtalsfriheten har utredningen inte ansett erforderligt
att stadga; för att inte skyddssynpunkterna trädes för nära förordas, att
överenskommelse om avsteg från lagens begränsningsregler skall slutas i
form av kollektivavtal under medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Jag kan ansluta mig till utredningens resonemang och det förslag, som
det utmynnar i. Genom att lagstiftningen på detta sätt göres dispositiv bör
det bli möjligt att förvärva erfarenheter av värde för ett framtida ställningstagande
till frågan om metoderna för att bestämma arbetstidens längd
och förläggning. Den föreslagna anordningens betydelse för en smidig anpassning
av arbetstidsförliållandena efter förutsättningarna på olika verksamhetsfält
får jag tillfälle att längre fram återkomma till.

Enighet råder om att en allmän arbetstidsförkortning inte bör ske till
priset av att den materiella levnadsnivån i övrigt här i landet undergår en
försämring. Huvudintresset kommer därför, såsom tidigare antytts, i samhällsekonomiskt
avseende att knyta sig till frågorna vilken produktionsutveckling,
som skulle vara att vänta om arbetstiden förbleve
oförändrad, samt hur en arbetstidsförkortning påverkar denna utveckling.

Utredningen har utgått från vissa beräkningar angående den takt, vari
produktionen här i landet ökat under en följd av år. Med all reservation för
de svårigheter, som det möter att någorlunda exakt ange produktionsvolymens
utveckling från år till år och måhända än mer över längre tidsperioder,
får det av dessa beräkningar anses framgå, att bruttonationalprodukten
i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två procent om året under
tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15—65 år. Det bör emellertid
märkas, att inte obetydliga variationer förekommit mellan den genomsnittliga
produktionsökningen under olika perioder. Att stora skillnader
kan föreligga i produktionsökningstakten mellan olika år säger sig självt.

När det gällt att söka ställa en prognos rörande utvecklingen av produktionen
under den tid, som blir av intresse i detta sammanhang, uttalar utredningen
till en början, att det inte finns några särskilda omständigheter,
som talar för att på längre sikt produktionsökningen skulle upphöra. Någon
mera preciserad förutsägelse rörande den framtida produktionsutvecklingen
har utredningen inte funnit sig kunna göra, men den har som
hypoteser vid sina beräkningar uppställt två alternativ angående storleken
av den årliga produktionsökningstakten under de närmaste 10 åren. Enligt
huvudalternativet räknar utredningen med en årlig stegring av produktionen
med tre procent och enligt det andra alternativet antas ökningen stanna
vid två procent per sysselsatt. I båda fallen förutsättes bytesförhållandet,
dvs. förhållandet mellan export- och importpriser, genomsnittligt sett bli
oförändrat under perioden, även om förändringar kan komma att ske från
år till år.

Med dessa antaganden bör jämföras de hypoteser, som 1955 års långtidsutredning
uppställt i sitt nyligen avgivna betänkande om balanserad expansion
(SOU 1956: 53). Långtidsutredningen räknar för åren 1955—1960 med
eu produktionsökning på alternativt 2,8 och 3,7 procent om året. Samtidigt
räknas emellertid med eu ökning av antalet sysselsatta med 0,7 procent

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 1957

per år, varför långtidsutredningens alternativ för den framtida produktionsökningen
i stort sett överensstämmer med dem, som uppställts av utredningen
om kortare arbetstid.

Av grundläggande betydelse för frågan om en arbetstidsförkortnings inverkan
på produktionsutvecklingen är de förändringar i arbetstidsutbudet,
som förkortningen kommer att medföra. Vid en förkortning av den lagstadgade
ordinarie arbetstiden med tre timmar per vecka kan enligt beräkningar,
som utredningen om kortare arbetstid låtit anställa, det totala antalet
utförda ordinarie arbetstimmar i landet väntas minska med 3,4 procent,
om arbetstidsförkortningen begränsas till att anställda, som nu har längre
ordinarie arbetstid än 45 timmar i veckan, får arbetstiden nedsatt till detta
timantal. Om man däremot räknar med att alla i arbetslivet verksamma
personer, företagare, anställda och fria yrkesutövare, även om de nu har
kortare arbetstid än 48 timmar, får sin arbetstid nedskuren med tre timmar
i veckan, kommer minskningen av antalet utförda ordinarie arbetstimmar
att uppgå till 6,3 procent. En sammanställning av antagandena beträffande
produktionsutvecklingen vid oförändrad arbetstid och siffrorna över arbetstidsbortfallet
vid en arbetstidsförkortning visar, att det vid sammanträffande
av de från produktionssynpunkt ogynnsammaste alternativen,
dvs. 2 procent produktionsökning och ett arbetstidsbortfall av omkring
6 procent, skulle krävas något mer än tre år för att produktionen efter en
arbetstidsförkortning med tre timmar på en gång åter skulle uppnå utgångsårets
nivå. Vid kombination av de gynnsammaste alternativen, 3 procent
produktionsökning och omkring 3 procent arbetstidsbortfall, skulle tiden
för återhämtande av produktionsbortfallet begränsas till ett år. Dessa beräkningar
tar inte hänsyn till vissa faktorer, som kan bli av betydelse för utvecklingen.
Produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning kan sålunda
motverkas exempelvis av att den kortare arbetstiden stimulerar personer,
som nu inte är yrkesverksamma, att söka sig ut på arbetsmarknaden, och
vidare av att arbetsintensiteten stiger, övertids- och extraarbete blir vanligare,
skiftarbetet ökar, frånvarofrekvensen sjunker samt att rationaliseringar
och omorganisation, som inte direkt tar realkapital i anspråk, företages.
I motsatt riktning kan utvecklingen påverkas genom att den effektiva
arbetstidens andel av den totala arbetstiden minskas på grund av att igångsättnings-
och avslutningsarbeten tar proportionellt större del av arbetstiden
i anspråk efter arbetstidsförkortningen än dessförinnan och genom att
realkapitalets användningstid förkortas. Utredningen har intagit en mycket
försiktig hållning när det gällt att bedöma i vad mån faktorer av
angiven art kan komma att inverka på utvecklingen efter en övergång till
kortare arbetstid och har avstått från att närmare försöka uppskatta effekten
av en sådan inverkan.

Under remissbehandlingen har visserligen höjts en del varnande röster,
som funnit utredningens antaganden rörande möjligheterna till fortsatt

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

produktionsökning alltför optimistiska, men i stort sett torde det kunna
sägas, att remissyttrandena präglas av uppfattningen, att utredningens
hypoteser ligger inom sannolikhetens gränser.

När det blir fråga om en bedömning av en framtida utveckling på det
samhällsekonomiska området rör man sig, som utredningen kraftigt understrukit,
på mycket osäker mark. Vårt land har under lång tid kunnat
glädja sig åt en successiv stegring av nationalprodukten, även om utvecklingen
inte varit likformig och avbrott i produktionsökningen kunnat inträda
under vissa perioder i samband med krig eller andra kriser ute i
världen. Vid bedömningen av arbetstidsförkortningens effekt på produktionen
bör man enligt min mening i första hand uppmärksamma en faktor
som i alla lägen är av synnerlig vikt för produktionens storlek, nämligen
sysselsättningen. Under hela efterkrigstiden har vårt näringsliv präglats av
en utomordentligt hög sysselsättningsgrad som påverkat produktionsutvecklingen
i gynnsam riktning. Jag utgår ifrån att en liknande hög sysselsättningsgrad
kan upprätthållas även under den tid då arbetstidsförkortningen
genomföres. Bland annat med hänsyn härtill finner jag i likhet med
utredningen och många remissorgan rimligt att antaga, att om det världspolitiska
läget inte undergår någon radikal försämring en fortsatt produktionsökning
kan förväntas. Detta gäller i första hand om arbetstiden ligger
kvar på nuvarande nivå. Vilken inverkan en övergång till kortare arbetstid
kan få i nämnda hänseende beror på många omständigheter. Även om
ingen hänsyn tas till alla de faktorer — t. ex. ökad arbetsintensitet och
lägre frånvarofrekvens — vilka kan motverka den kortare arbetstiden, och

även om man skulle utgå från att arbetstiden förkortas lika mycket för alla i
produktionen verksamma personer, visar utredningens beräkningar, att det
vid en så måttlig produktionsökning som två procent om året skulle krävas
föga mer än tre år för att återhämta produktionsbortfallet vid en förkortning
av den ordinarie arbetstiden med tre timmar i veckan. På grundval
härav har utredningen ansett sig kunna föreslå, att en sänkning av lagstiftningens
veckomaximum från 48 till 45 timmar genomföres successivt
med en timme om året under tre år i följd.

Försiktigheten i denna bedömning ligger enligt min mening i öppen dag.
Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att de arbetstidsförkortningar
som tidigare genomförts lagstiftningsvägen — jag tänker härvid särskilt
på åttatimmarsreformen och den lagstadgade semestern — visat sig kunna
förenas med eu fortgående produktionsökning, stor nog för en fortskridande
höjning av folkets levnadsnivå. Enligt min mening behöver det
inte befaras, att den svenska samhällsekonomin genom en reform sådan
som den nu föreslagna pålägges eu börda, som den inte mäktar bära. En
successiv nedskärning av arbetstiden i enlighet med utredningens förslag
torde under normala förhållanden inte medföra några större risker för
att den materiella standarden i övrigt skall behöva försämras. Jag anser

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1057

mig därför i likhet med det stora flertalet av remissorganen böra förorda
utredningens förslag och tillstyrker således, att den lagstadgade ordinarie
arbetstiden under loppet av tre år successivt sänkes från 48 till 45 timmar
i veckan.

Med den föreslagna utformningen tar den nya lagstiftningen inte ställning
till frågan huruvida 45-timmarsveckan skall organiseras såsom femdagarsvecka,
utan detta spörsmål överlämnas åt arbetsmarknadens fria
bedömande. Någon erinran häremot har inte framkommit under remissbehandlingen.
Tvärtom har från olika håll framhållits önskvärdheten av att
frågan om femdagarsveckan inte alltför mycket skjuts i förgrunden i samband
med övergången till en kortare veckoarbetstid.

I och för sig ger de föreslagna reglerna utrymme för en arbetsvecka på
fem dagar, om arbetstiden under samtliga arbetsdagar sätts till maximalt
medgivna 9 timmar. Av olika skäl — inte minst ur arbetarskyddssynpunkt
kan en så lång arbetsdag i många fall anses mindre önskvärd både för
företagen och de anställda. Genom att bestämmelserna gjorts dispositiva
öppnas möjlighet för avtalsparterna att, såsom jag får anledning att närmare
utveckla i specialmotiveringen, fördela arbetstiden på sådant sätt, att femdagarsvecka
kan tillämpas under viss tidrymd utan att så lång daglig arbetstid
som 9 timmar behöver tillgripas, mot att i gengäld arbetsveckan omfattar
sex dagar under en annan period.

Då jag i det föregående uttalat mig om det samhällsekonomiska utrymmet
för en förkortning av arbetstiden har jag inte tagit ställning till de speciella
problem, som kan uppkomma i samband med själva övergången till den
kortare arbetstiden såväl för samhällsekonomin i stort som för särskilda
verksamhetsområden och företag. Särskilt betydelsefullt är, att övergången
inte förbindes med en inflationistisk utveckling. Det är sålunda av vikt att
övergången till en kortare arbetsvecka inte medför ett sådant kostnadsläge,
att detta i sin tur förorsakar en försämring av vår konkurrensförmåga
gentemot utlandet. Såsom utredningen påpekar skulle sådana störningar
kunna leda till större produktionsbortfall på kort sikt än som antagits då
man bedömt de direkta verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få
på produktionen.

Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang löneutvecklingen
vid övergången till den kortare arbetstiden. Såsom redan tidigare framhållits
har den ökade fritiden, om arbetstagarna inte samtidigt får vidkännas
eu däremot svarande inkomstminskning, ekonomiskt sett samma innebörd
som en löneförbättring. Självfallet kan lönesättningen inte undgå att röna
inflytande härav; det utrymme för löneförbättring, som vid oförändrad
arbetstid skulle ha stått till buds, har ju åtminstone delvis tagits i anspråk
genom arbetstidsförkortningen. Om löntagarna skulle tillförsäkra sig ökade
löner utan hänsynstagande till den standardförbättring de erhållit genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

119

den längre fritiden, skulle detta leda till allvarliga påfrestningar på den samhällsekonomiska
balansen.

Den förväntade produktionsutveckling, som bildar grundvalen för våra
möjligheter att minska arbetstiden, är till stor del beroende på storlek och
inriktning av investeringarna inom produktionen. Under remissbehandlingen
har stor uppmärksamhet fästs vid denna del av problemkomplexet
i samband med övergång till kortare arbetstid. Det har ansetts
vara av yttersta vikt för ett motverkande av produktionsbortfall vid en arbetstidsförkortning
att investeringarna kan ökas och man har särskilt framhållit,
att det för bevarandet av exportindustrins konkurrenskraft fordras
rationaliseringar. Krav har även rests på en ändring av den ekonomiska
politiken i riktning mot större investeringsvänlighet.

Även om en arbetstidsförkortning för många enskilda företag skulle leda
till önskemål om ökade investeringar, torde frågan om investeringskvoten i
samhället böra ses som ett mera generellt problem. Trots att investeringarna
i Sverige ligger på en mycket hög nivå internationellt sett, är det otillfredsställda
behovet av investeringar mycket stort. Utrymmet härför har under
hela efterkrigstiden varit mindre än de aktuella önskemålen. Behovet av offentliga
investeringar har under denna tid ständigt stegrats. Företagarna
har bedömt avsättningsmöjligheterna såsom mycket goda och till följd härav
strävat efter att öka sina investeringar. Under hela efterkrigstiden har ett
huvudproblem för den ekonomiska politiken varit att begränsa efterfrågan
på varor och tjänster för att förhindra inflationistiska tendenser från att ta
överhand i samhällsekonomin. Eftersom arbetstidsförkortningen tar en del
av vårt annars möjliga produktionsresultat i anspråk, minskar den givetvis
utrymmet för annan konsumtion och för investeringar. Jag har dock ansett
en arbetstidsförkortning vara så angelägen och bland de enskilda individerna
vara ett så starkt önskemål, att den hör få prioritet vid en avvägning som
gäller fördelningen av våra resurser. Därmed har givetvis icke ställning
tagits till problemet om fördelningen på konsumtion och investeringar av
de efter arbetstidsförkortningen tillgängliga resurserna.

I ett samhälle med full sysselsättning som vårt, där efterfrågan på varor
och tjänster ofta tenderar att överstiga tillgången, lär en arbetstidsförkortning
inte kunna genomföras på ett med hänsyn till den samhällsekonomiska
utvecklingen lyckosamt sätt utan en ekonomisk politik, vilken är ägnad att
motverka de tendenser till balansruhhningar i samhällsekonomin, som kan
åtfölja omställningen till en kortare arbetstid. Betydelsen av en fortsatt —
och vid behov skärpt — restriktiv politik i ett sådant läge torde heller inte
vara föremål för meningsskiljaktigheter. Alla lär också vara ense om önskvärdheten
av alt investeringar, som verkar produktivitetshöjande, i största
möjliga utsträckning kommer till stånd.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Ett problem, som berörts av företrädare för snart sagt alla verksamhetsområden,
gäller den inverkan, som en arbetstidsreform kan få på tillgång
och efterfrågan på arbetskraft. Inom Internationella arbetsbyrån har
härom uttalats, att en arbetstidsförkortning med full lönekompensation bör
leda till minskning av både tillgång och efterfrågan på arbetskraft. I stort
sett synes det enligt byrån rimligt att anta att en arbetstidsförkortning, i vart
fall i mera industrialiserade länder, inte kommer att väsentligt ändra antalet
sysselsatta personer. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning, och
under remissbehandlingen har arbetsmarknadsstyrelsen uttalat den åsikten,
att en successivt genomförd allmän arbetstidsförkortning av föreslagen storlek
inte kommer att få någon mera betydande inverkan på näringslivets
totala efterfrågan på arbetskraft. Denna bedömning synes mig vara
realistisk.

Det är emellertid sannolikt, att vissa förskjutningar i arbetskraftsefterfrågan
mellan olika näringsgrenar och företag kommer att äga rum i samband
med arbetstidsförkortningen. Svårigheter att tillgodose arbetskraftsbehovet
kan naturligtvis under sådana omständigheter övergångsvis uppstå
på vissa områden. Man torde dock ha rätt att utgå från att arbetsmarknaden
med hjälp av en aktiv arbetsförmedling skall visa sig i stånd att bemästra
dessa problem.

Utvägen att ställa vissa arbetsområden, för vilka lagstiftningen om 48
timmars arbetsvecka nu gäller, utanför den tilltänkta reformen — vilket
åtminstone diskuterats vad beträffar lantbruket — torde inte erbjuda någon
framkomlig väg för att komma till rätta med arbetskraftsfrågorna. Här vill
jag understryka vad som i flera remissyttranden framhålles nämligen att
en arbetstidsförkortning måste omfatta även jordbruket, med hänsyn till
att denna näring eljest inte skulle kunna hävda sig i konkurrensen om
arbetskraften.

En del remissorgan har framfört krav på att arbetstidsförkortningen förbindes
med en höjning av lagstiftningens övertidsmaximum. Å andra
sidan har framförts önskemål om att arbetstidsutredningens förslag om nedskärning
av det medgivna övertidsuttaget från 200 till 180 timmar i fråga
om den allmänna och från 150 till 120 timmar beträffande den extra övertiden
genomföres i samband med arbetstidsförkortningen.

Enligt min mening bör övertidsarbete tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga,
mera extraordinära behov av ökat arbetstidsuttag på en arbetsplats.
En ökning av övertidsarbetet i den mån den ordinarie arbetstiden förkortas
låter sig inte väl förena med denna uppfattning, och en mera allmän övergång
till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen
skulle uppenbarligen stå helt i strid med reformens syfte. I stället för ökad
fritid skulle arbetstagarna uppnå en löneförbättring, vilket det i och för sig
inte ankommer på lagstiftningen att medverka till. Eftersom jag inte är be -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

redd att förorda någon ändrad grundsats angående i vilka fall övertidsarbete
bör få tillgripas, synes det mig knappast erforderligt, att utrymmet
för övertidsuttag göres större än för närvarande. Det kunde i så fall befaras,
att sådana grupper, som redan nu har mycket övertid och således i
högre grad än andra kan sägas vara i behov av en arbetstidsförkortning,
finge ökat övertidsarbete. Denna konsekvens finner jag inte godtagbar. I
det stora flertalet fall torde gällande övertidsbestämmelser medge ett ökat
övertidsuttag i förhållande till vad som nu tillämpas, om så skulle visa sig
behövligt efter förkortningen av den ordinarie arbetstiden.

Jag kan således inte tillstyrka någon höjning av lagstiftningens övertidsmaxima.
Önskemålen om sänkning av dessa maxima är i och för sig förståeliga
men jag anser mig i nuvarande läge inte heller kunna förorda en
dylik åtgärd.

Ett spörsmål beträffande arbetskraftssituationen efter en arbetstidsförkortning
gäller förhållandet mellan arbetstid och driftstid.
Särskilt för trafikväsendets, handelns och andra servicenäringars vidkommande
har det framhållits, att förkortningen av arbetstiden inte kan följas
av en motsvarande begränsning av den tid, under vilken dessa näringar har
att tillhandahålla allmänheten sina tjänster. Tvärtom anses den ökade fritiden
i viss omfattning komma att medföra, att kravet på service under den
lediga tiden accentueras, exempelvis vad gäller möjlighet att förrätta inköp.

Otvivelaktigt föreligger här ett förhållande, som kan komina att ställa
företag och inrättningar av olika slag, allmänna som enskilda, inför vissa
svårigheter. Utan att närmare kunna gå in på dessa spörsmål vill jag fästa
uppmärksamheten på en del faktorer, som kan tänkas ägnade att bidraga till
att svårigheterna övervinns. Vad särskilt angår det fall att femdagarsveckan
skulle bli mera allmänt förekommande har under remissbehandlingen antytts
möjligheten att inom vissa branscher såsom hilreparationsfacket och
en del andra servicebetonade hantverksyrken anordna ett joursystem för de
olika företagen i facket inom ett visst geografiskt område. Det synes mig
inte uteslutet att även för vissa slag av varudistribution en sådan anordning
skulle erbjuda en framkomlig väg. I många fall torde arbetstidsförkortningen,
vare sig den förlängda fritiden kommer arbetstagarna till godo i
form av femdagarsvecka eller på annat sätt, komma att föra med sig ökat
behov av arbetskraft för att serviceverksamheten skall kunna bedrivas i den
omfattning, som allmänhetens behov fordrar. I inte obetydlig utsträckning
lär det därvid bli fråga om deltidsanställda. Beträffande arbetskraft med
önskemål om deltidstjänst kan det antas, alt en viss outnyttjad reserv finns
att tillgå, främst bland de gifta kvinnorna. När det gäller lösningen av servicenäringarnas
problem synes det också värt att beakta att lagstiftningen
enligt förslaget får disposiliv karaktär. Härigenom kan, om parterna skulle

122

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år 1957

finna det ändamålsenligt för att tillgodose en viss servicenärings speciella
problem, avtalsvägen uppnås exempelvis att arbetstiden koncentreras mera
till tider, som betecknar toppar i efterfrågan på näringens tjänster.

För åtskilliga verksamhetsområden, som brottas med problemet om hur
driftstiden skall kunna förlängas utöver den individuella arbetstiden, framstår
skiftgång såsom den mest ändamålsenliga utvägen. Härigenom
vinnes att maskiner och anläggningar utnyttjas mera effektivt och att investeringarna
för dessa ändamål kan begränsas. Svårigheten med övergång
till skiftarbete ligger främst i det ökade behovet av personal och i den motvilja
mot nattarbete som många arbetstagare har. Frågan om skiftarbete
är emellertid, som utredningen påpekar, en angelägenhet för arbetsmarknadsparterna
och faller således utanför området för mitt ställningstagande.

Från en del remissorgans sida har i detta sammanhang berörts ett spörsmål
av mera speciell natur. Enligt arbetarskyddslagen skall arbetstagare i
princip åtnjuta ledighet för nattvila av viss längd och i denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. För kvinnor i hantverks-
eller industriellt arbete skall ledigheten för nattvila omfatta tiden
mellan klockan 22 och klockan 5. Dispensmöjligheter finnes. Tillika föreskrives,
att arbetet skall avbrytas av en eller flera raster, därest det pågår
sex timmar om dygnet eller mer. Om femdagarsvecka skall tillämpas vid
en arbetstid av 45 timmar i veckan, kommer tillräckligt utrymme för två
skift om vartdera 9 timmar jämte raster inte att finnas mellan klockan 5
och klockan 23. Detta har föranlett yrkande från bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen
om att tiden fram till klockan 24 utan dispens skall få ingå
i arbetstiden för såväl män som kvinnor.

Bestämmelserna om nattvila, det s. k. nattarbetsförbudet, är i sin nuvarande
utformning av tämligen sent datum. Sedan 1949, då de i huvudsak
tillkom, har enligt min mening inte förekommit någonting, som ger anledning
att frångå den av statsmakterna då intagna ståndpunkten i frågan.
Behovet av skydd mot nattarbete kan sålunda i allmänhet inte anses bli i
nämnvärd grad påverkat av alt fritiden förlängs med några timmar i veckan.
Det synes mig därför inte böra ifrågakomma att övergången till en för
företagen gynnsam driftsform, sådan som skiftarbetet, underlättas i den formen
att en viktig del av det lagstadgade skyddet för arbetstagarnas hälsa och
välbefinnande försvagas. Lösningen av ifrågavarande spörsmål, som huvudsakligen
synes vara av förhandlingsnatur, torde få ske efter andra linjer.

De betänkligheter av olika slag, som i remissyttrandena förekommer beträffande
landets möjligheter att i nuvarande situation genomföra den föreslagna
reformen utan skadeverkningar för samhället, har föranlett somliga
remissorgan att ifrågasätta om den föreslagna tiden för ikraftträ -

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

d a n d e t är lämpligt vald. Uppskov med reformen till en tidpunkt, då samhällsekonomin
bär en mindre inflationistisk prägel än nu, har förordats i
några fall. Vidare har framställts vissa önskemål om att övergången utsträckes
över en längre tidrymd än utredningen föreslagit.

För egen del vill jag i anledning av dessa yttranden än en gång framhålla
den försiktighet med vilken denna reform är avsedd att genomföras. Om
övergången till kortare arbetstid sker på tid och sätt, som utredningen föreslagit,
kan jag därför inte finna, att det nuvarande konjunkturläget inger
någon allvarlig oro för att övergångsproblemen inte skulle kunna bemästras
på ett framgångsrikt sätt. De önskemål om längre övergångstid, som återfinnes
i några yttranden, synes främst hänföra sig till vissa begränsade verksamhetsområden.
Härvid bör det observeras, att även bestämmelserna om
övergången till 45-timmarsveckan är dispositiva. Möjlighet föreligger alltså
för arbetsmarknadsparterna att ta hänsyn till de behov av längre övergångstid,
som i särskilda fall kan föreligga. Till denna fråga återkommer
jag i specialmotiveringen.

Spörsmålet om en arbetstidsförkortning på sjöfartens område
har uppmärksammats genom att chefen för handelsdepartementet den 30
november 1956 erhållit bemyndigande att tillkalla en utredningsman för att
verkställa översyn av sjöarbetstidslagen.

Till utredningens förslag om en fortlöpande undersökning av
arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar
ämnar jag ta ställning så snart riksdagen behandlat frågan om
arbetstidsreformens genomförande.

Frågan om utredning angående behovet av en helgdagsreform slutligen
torde få övervägas i ett senare sammanhang.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i den allmänna motiveringen,
har inom socialdepartementet upprättats förslag till lagar om ändring i allmänna
arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln
samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Beträffande dessa
lagförslag, vilka i allt väsentligt överensstämmer med de av utredningen
framlagda, må utöver vad som framgår av det tidigare anförda följande
nämnas.

Enligt ordalydelsen i förevarande lagar ankommer det på arhetsrådct att
ta befattning med vissa ärenden rörande tillämpningen av lagarna. Dessa
uppgifter har emellertid genom en särskild lag av den 21 juli 1948 (nr 598)

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

överflyttats till arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn härtill har orden »arbetsrådet»
och »arbetsrådets» genomgående utbytts mot »arbetarskyddsstyrelsen»
och »arbetarskyddsstyrelsens». I fråga om de lagrum, som inte
ändrats även i annat avseende, har utbytet ansetts kunna på enklaste sätt
genomföras genom bestämmelser härom i de olika lagförslagens ingresser.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens
begränsning (allmänna arbetstidslagen)

I motsats till speciallagarna — lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen,
hotellagen och sjöarbetstidslagen — känner allmänna arbetstidslagen inte
termerna ordinarie arbetstid och övertid. Det har ansetts önskvärt att dessa
allmänt brukade benämningar också återfinnes i sistnämnda lag. Efter
mönster av speciallagarna har därför införts överskrifter omedelbart framför
1, 4, 6 och 9 §§ angående de ämnen, som behandlas i de efterföljande
paragraferna. Stadgandena om ordinarie arbetstid och om övertidsarbete
har därvid inordnats under rubrikerna Ordinarie arbetstid respektive
Arbete å övertid.

4 §.

Denna paragraf innehåller huvudstadgandena om den ordinarie arbetstidens
begränsning.

Enligt den nuvarande lydelsen begränsar paragrafen den ordinarie arbetstiden
till högst 8 timmar om dygnet eller 48 timmar i veckan. Arbetstiden
för dygn må dock utsträckas till 9 timmar under förutsättning att veckomaximum
48 timmar inte överskrides. Vid arbete med regelbunden skiftindelning
får arbetstiden beräknas så, att den i genomsnitt för högst tre
veckor motsvarar 48 timmar i veckan; något dygnsmaximum är inte föreskrivet
för dylikt arbete.

Utredningen

Utredningens förslag innebär, att veckomaximum nedsättes från 48 till 45
timmar. För arbete med regelbunden skiftindelning föreslås i likhet med
vad som nu gäller en specialregel, som innebär att arbetstiden under en tidrymd
av tre veckor i följd får uppgå till genomsnittligen högst 45 timmar
under loppet av en vecka. Dygnsmaximum bibehålies vid 9 timmar; vid arbete
med regelbunden skiftindelning saknas liksom hittills dygnsmaximum.
Den nuvarande lagtextens stadgande om 8 timmars arbetsdag saknar enligt
utredningens mening självständig betydelse och har ej erhållit någon motsvarighet
i förslaget.

En jämkning har vidtagits i nuvarande bestämmelser om begränsningsperiodens
längd såtillvida, att det enligt förslaget inte som för närvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

125

blir nödvändigt att begränsningsperioden sammanfaller med kalendervecka
respektive tre kalenderveckor i följd. Såsom begränsningsperiod får enligt
förslaget tillämpas en tidrymd av en veckas respektive tre veckors längd,
räknat med vilken veckodag som helst såsom utgångspunkt. Avsikten är
närmast, att det skall bli möjligt att låta begränsningsperioden för den ordinarie
arbetstiden sammanfalla med avlöningsperiod av samma längd. Det
är däremot inte avsett, att utgångspunkten för beräkningen skall få bestämmas
helt godtyckligt alltefter läglighet. För varje företag eller liknande
enhet skall tillämpas en fast periodindelning, låt vara att övergång från en
utgångspunkt för beräkningen till en annan inte är utesluten.

Remissyttranden

I fråga om utredningens förslag att nuvarande begränsningsperiod vid
arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, skall bibehållas anför
Svenska lokaltrafikföreningen.

Då de sakkunniga tagit ställning till begränsningsperiodens längd om 3
veckor, torde de huvudsakligen ha beaktat inom industriell verksamhet förekommande
skiftarbete och ej sådant skiftarbete, som förekommer för trafikpersonal.
Trafikpersonalens skiftcykel bestämmes nämligen av dels förekommande
fridagsindelning och dels härav betingad gruppindelning. Förekommande
fridagsindelning innebär fridag var 4:e, 5:e alternativt var 6:e
dag. Vid sjättedagsledighet — vilket är mest förekommande — bör av praktiska
skäl grupperna bestå av 6, 12, 18 osv. arbetstagare. Om man väljer
den minsta tjänstgöringsgruppen, kommer sålunda en skiftcykel att omfatta
36 dagar mot i lagförslaget föreskrivna 21 dagar. Föreningen finner därför
angeläget med en utökad begränsningsperiod till i varje fall sex veckor.

Svenska stadsförbundet hemställer, att i 4 § införes bestämmelse om att
begränsningsperioden vid kontinuerligt skiftarbete får uppgå till sex veckor.

Tidningarnas arbetsgivareförening anser, att den av utredningen föreslagna
lagtexten kan ge upphov till tvekan huruvida vid regelbundet skiftarbete
kortare begränsningsperiod än tre veckor kan väljas och föreslår bibehållande
av den hittillsvarande formuleringen »högst tre veckor».

Departementschefen

I likhet med utredningen har jag den uppfattningen, att arbetstidsförkortningen
i stort sett inte bör föranleda andra lagändringar än som erfordras
med hänsyn till syftet att sänka den ordinarie veckoarbetstiden från 48 till
45 timmar. Såväl med den nuvarande veckoarbetstiden som med den föreslagna
kan det givetvis på eu del områden vara förenat med vissa svårigheter
att tillämpa lagens bestämmelser. Detta torde gälla hur dessa än är
utformade. Inte ens eu detaljreglering för olika slag av verksamhet torde
kunna leda till ett i alla avseenden tillfredsställande resultat. Lagstiftningen
är i stället utrustad med vissa andra regulatorer för att särskilda förhållanden
inom vissa verksamhetsområden skall kunna beaktas. För närvarande

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

är det huvudsakligen dispensinstitutet, som står till buds i detta avseende.
Förslaget innebär härutöver, att bestämmelserna i fråga om den ordinarie
arbetstiden blir på visst sätt dispositiva. Härigenom öppnas möjlighet för
avtalsparterna att överenskomma om annan begränsningsperiod än som anges
i lagen. Det problem, som dragits upp av Svenska lokaltrafikföreningen
och Svenska stadsförbundet, torde på detta sätt kunna få sin lösning. För
min del hyser jag den uppfattningen, att man kan förvänta att arbetstagarorganisationerna
är beredda att medverka till den för verksamheten i fråga
lämpligaste anordningen.

Jag tillstyrker förslaget att borttaga begränsningsperiodens anknytning
till kalenderveckan och vill understryka vad utredningen anfört om syftet
därmed. Det bör således inte vara tillåtet att i efterhand konstruera en periodindelning,
som passar med hänsyn till det redan gjorda arbetstidsuttaget.

Under departementsbehandlingen har den av utredningen föreslagna lag
texten underkastats viss formell omarbetning. Härvid har det av Tidningarnas
arbetsgivareförening framförda önskemålet i avseende på avfattningen
av stadgandet om begränsningsperiod vid regelbunden skiftindelning beaktats.

4 a §.

I den allmänna motiveringen har jag tillstyrkt utredningens förslag om
att regleringen av den ordinarie arbetstiden ges dispositiv natur. Bestämmelser
härom har upptagits i förevarande paragraf.

Utredningen

Utredningen erinrar om att arbetstidslagstiftningens bestämmelser om arbetstidens
begränsning har karaktären av maximiregler samt fortsätter.

Kortare arbetstid än som angives i lagens bestämmelser kan i följd därav
utan vidare tillämpas, anledningen må vara arbetsgivarens ensidiga bestämmande
eller överenskommelse med arbetarna i form av kollektivavtal eller
på annat sätt. Avvikelser från lagbestämmelserna i sådan riktning påkallar
därför inte någon särskild uppmärksamhet från lagstiftarens sida. Liksom
för närvarande kan alltså exempelvis genom kollektivavtal bestämmas, att
arbetstiden skall vara kortare än den lagligen föreskrivna, enligt vårt förslag
45 timmar under loppet av en vecka. I den mån överenskommelser av dylik
innebörd hittills träffats, har den arbetstid, som legat över den genom avtalet
fastställda men icke överstigit lagens maximitid, 48 timmar i veckan,
i lagens mening räknats såsom ordinarie arbetstid och icke såsom övertid.
Tiden mellan den avtalade arbetstiden och 48 timmar i veckan har således
i arbetsgivarens hand fungerat som ett slags extra övertid sett i förhållande
till den ordinarie arbetstiden enligt avtalet. Någon ändring härutinnan avses
inte med vårt förslag. Har överenskommelse uppnåtts om exempelvis 40
timmars arbetsvecka, får — om annat ej kan anses vara avtalat — tiden
mellan 40 och 45 timmar utnyttjas utan att den blir att anse såsom övertid
i lagens bemärkelse. Även om nämnda mellanliggande tid utnyttjats, kan

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

med andra ord övertid förekomma i full utsträckning enligt bestämmelserna
därom i 6 och 7 §§. En annan sak är, att enligt avtalet — exempelvis i fråga
om beräkning av ersättning för utfört arbete — all tid, som ligger över den
genom avtalet överenskomna ordinarie arbetstiden, kan vara att betrakta
som »övertid».

Medan gällande lagstiftning således inte utgör något hinder mot kortare
arbetstid än den lagstadgade, ger den däremot, påpekar utredningen, inte
utrymme för avvikelser i motsatt riktning annat än efter dispens. Utredningen
har som ett första stycke i 4 a § i sitt förslag upptagit ett stadgande,
som gör det möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att träffa överenskommelse
om sådana avvikelser. Stadgandet har således avseende på avtal
om längre arbetstid för vecka, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum
än som angives i 4 §. Utredningen har avsett att låta detta
komma till uttryck i lagtexten genom att det föreskrives, alt överenskommelsen
får innebära »avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas».

Om de sätt på vilka bestämmelsen kan utnyttjas anför utredningen.

Genom denna regel skapas möjligheter att — i de former som behandlas
längre fram — på ett smidigt sätt anpassa arbetstiden inom ett fack eller
vid ett företag efter där rådande särskilda förhållanden. Någon inskränkning
i avtalsfriheten göres inte. Överenskommelse kan avse såväl samtliga
begränsningsregler i 4 § som en eller flera av dem. Möjlighet föreligger sålunda
exempelvis att avtala om högre dygnsmaximum, så att vid fem dagars
arbetsvecka arbetstiden kan bli något längre än 9 timmar under fyra dygn
för att förkortas motsvarande tid under det femte. Ett annat exempel på
hur avtalsfriheten kan utnyttjas är att begränsningsperioden göres längre,
måhända utsträckes till ett år, i syfte att åstadkomma säsongmässiga variationer
i arbetstidens längd; man kan exempelvis tänka sig en arbetsvecka
om 40 timmar under den ljusare årstiden och 48 timmar under övrig del av
året. Även förlängning av den genomsnittliga arbetstiden kan naturligtvis
bli aktuell på vissa områden eller under särskilda omständigheter.

Angående förhållandet mellan ordinarie arbetstid och övertid i händelse
avtal, som avses i denna paragraf, föreligger yttrar utredningen.

Har enligt denna paragraf överenskommelse träffats om längre arbetstid
än i 4 § föreskrives, blir hela den överenskomna arbetstiden att betrakta som
ordinarie arbetstid. Den tid som överskrider maximum enligt 4 § är inte
övertid i lagens mening. Utöver den avtalade arbetstiden kan således förekomma
Övertid enligt de villkor, som uppställes härför i 6 och 7 §§. Enligt
vår uppfattning bör i fall av mera stadigvarande och generella behov av
längre arbetstid än i 4 § angives lösningen sökas i överenskommelse om förlängning
av den ordinarie arbetstiden. I andra fall är den naturliga utvägen
att anlita bestämmelserna om övertid. AU förlängd arbetstid enligt avtal
som avses i denna paragraf inte är att anse som övertid, innebär naturligtvis
inte att lagen tar ställning till frågan om ersättningen för arbete på sådan
förlängd arbetstid. Avgörandet härutinnan ligger helt i parternas händer.

överenskommelse, som avses i första stycket i förslagets 4 a §, skall enligt
paragrafens andra stycke ha formen av kollektivavtal och på arbetstagarsidan
vara sluten eller godkänd av organisation, som enligt lagen om för -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

enings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Någon
fordran på medverkan av huvudorganisation även på arbetsgivarsidan uppställes
inte.

Om det på en arbetsplats finns arbetstagare, vilka inte är anslutna till
den organisation, som ingått avtal med arbetsgivarsidan enligt denna paragraf,
vore det, anför utredningen, uppenbarligen mindre tillfredsställande
om en av överenskommelsen bunden arbetsgivare nödgades tillämpa annan
arbetstidsreglering för dessa arbetare än för arbetare i samma fack,
som är bundna av avtalet. I tredje stycket av paragrafen har utredningen
därför upptagit en bestämmelse av innebörd att arbetsgivare, som är bunden
av avtalet, får tillämpa detsamma även beträffande arbetare, som
inte omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet
gäller. I samband härmed påpekar utredningen, att kollektivavtal enligt
denna paragraf inte får tillämpas av arbetsgivare, som ej är bunden av
avtalet. Vill sådan arbetsgivare tillämpa den reglering av arbetstiden, som
avtalet stadgar, är han hänvisad att söka dispens enligt bestämmelserna
i 5 §.

Beträffande kontrollen av att avtalsbestämmelser om arbetstiden inte
överträdes erinrar utredningen om att det enligt 11 § ankommer på yrkesinspektionen
att öva tillsyn å lagens efterlevnad, och att i 12 § stadgas
straff för arbetsgivare, som använder arbetare till arbete i strid mot lagen
eller föreskrift som meddelats med stöd av densamma. Att kollektivavtalsbestämmelse
om arbetstidens begränsning tillämpas på rätt sätt är det
däremot de avtalsslutande parternas sak att vaka över. Påföljd för åsidosättande
av bestämmelser i avtalet kan inträda med stöd av kollektivavtalslagens
skadeståndsregler men ej i form av straff enligt arbetstidslagens
bestämmelser.

Remissyttranden

Innebörden i det i paragrafens första stycke upptagna stadgandet anses
av arbetarskyddsstyrelsen inte fullt klar. Styrelsen anför, att bestämmelsen
torde kunna läsas så, att en i kollektivavtal bestämd ordinarie arbetstid
— antingen den avviker uppåt eller nedåt från de i 4 § angivna begränsningssiffrorna
— skall ersätta lagens reglering. Det torde nämligen
enligt styrelsens mening ligga nära till hands att säga, att om i avtal
stadgas t. ex. att den ordinarie arbetstiden är högst 42 timmar i veckan,
härigenom gjorts »avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas». En
konsekvens av sådan tolkning skulle bli, att vid avtalsreglerad ordinarie
arbetstid övertiden skall räknas med utgångspunkt från avtalets tid, oberoende
av om denna överskrider eller understiger den i 4 § angivna. Utredningens
uttalanden ger dock vid handen, fortsätter styrelsen, att endast
överenskommelse om längre ordinarie arbetstid än den enligt 4 § medgivna
skall ersätta bestämmelserna i nämnda lagrum, varav följer att

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

utgångspunkten för beräkningen av övertid skall vara de i 4 § stadgade
maximitiderna, eller därest avtal om längre arbetstid föreligger, de i avtalet
stipulerade begränsningstiderna. En konsekvens av denna tolkning
är, att om i ett avtal bestämts, att arbetstiden under viss del av året skall
förlängas, exempelvis till 48 timmar, under förutsättning av motsvarande
förkortning, t. ex. till 42 timmar, under annan del av året, arbetsgivaren
kan få möjlighet att uttaga längre övertid än om arbetstiden fördelats
jämnt under hela året; de tre timmarna mellan avtalets 42 och lagens 45
timmar skall nämligen inte räknas som övertid enligt lagen. Med hänsyn
till att tvekan kan uppstå, ifrågasätter styrelsen om inte paragrafen kunde
förtydligas.

önskemål om tydligare avfattning av lagtexten i det av arbetarskyddsstyrelsen
angivna avseendet framföres i några yttranden från andra remissorgan,
bland dem Svenska arbetsgivareföreningen.

Ett par till Landsorganisationen anslutna förbund har ifrågasatt om den
av utredningen föreslagna beräkningen av lagövertiden i fall av överenskommelse
om kortare arbetstid än lagens maximitid låter sig förena med
den allmänna avtalsfriheten för arbetsmarknadsparterna. Organisationen
hemställer, att de av förbunden framförda synpunkterna särskilt beaktas.

Svenska stadsförbundet framhåller, att i kommunernas tjänst finnes
tjänstemän, för vilka arbetstidslagstiftningen gäller men vilkas anställningsförhållanden
inte kan regleras genom kollektivavtal. Eftersom någon
skillnad mellan arbetare och tjänstemän enligt förbundets mening ej bör
göras i fråga om möjligheterna till avsteg från lagens bestämmelser, hemställer
förbundet om sådan utformning av paragrafen, att den omfattar
även områden, som regleras av tjänstereglementen.

Innebörden av det i förslaget använda uttrycket »organisation, vilken
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation»,
diskuteras av arbetsdomstolens ordförande, som yttrar.

Enligt 2 § sista stycket i nyssnämnda lag förstås med huvudorganisation
ett förbund eller en förening av flera föreningar av arbetsgivare eller
arbetstagare. I förarbetena till lagen har emellertid andra lagutskottet i
anslutning till bestämmelsen i 8 § om rätt för huvudorganisation att påkalla
tillämpning av lagens tredje kapitel uttalat, att dylik rätt givetvis
tillkommer förutom huvudorganisation jämväl eu självständig organisation,
som ej har underavdelningar, ävensom sådan självständig organisation,
som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma arbetsområde
(andra lagutskottets memorial nr 59/1936 s. 2). Utan att taga ställning
till frågan om vilka organisationer, som böra anförtros att genom
kollektivavtal göra avsteg från eljest gällande bestämmelser om arbetstidens
begränsning, vill jag framhålla önskvärdheten av att det på något
sätt klargöres, huruvida föreningar av det slag, som åsyltas i berörda
utskottsuttalande, även på arbetstidslagstiftningens område skola anses
jämställda med huvudorganisation i egentlig mening.

I anslutning till den nu behandlade bestämmelsen i utredningens förslag
kan framhållas, att bestämmelsen givetvis icke inverkar på den på
S) — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

arbetsrättens område gällande grundsatsen, att överenskommelse om avvikelse
från kollektivavtal skall godkännas av avtalsparterna å ömse sidor,
således i förekommande fall även av huvudorganisation på arbetsgivarsidan.
Sålunda skall enligt nämnda grundsats, när ett arbetsområde är
reglerat genom riksavtal och lokal överenskommelse träffas om annan
föi delning av arbetstiden än riksavtalet stadgar, i regel krävas medverkan
icke endast av arbetstagarpartens huvudorganisation utan även av arbetsgivarens
huvudorganisation.

På liknande sätt uttalar sig socialstyrelsen, som inte har någonting att
erinra mot att begreppet huvudorganisation i denna paragraf får den
innebörd, som anges i det nämnda utskottsuttalandet. Såvitt styrelsen har
sig bekant har tolkningen av begreppet huvudorganisation i lagen om
förenings- och förhandlingsrätt hittills inte föranlett sådana svårigheter,
som i och för sig motiverar ett förtydligande av lagen.

I fråga om bestämmelsen att kollektivavtal enligt denna paragraf må
av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande
arbetare, som inte omfattas av detsamma men sysselsättes i sådant arbete
för vilket avtalet gäller, framhåller socialstyrelsen, att så kallade konkurrerande
kollektivavtal förekommer på sina håll och att det givetvis inte
kan ifrågasättas, att ett sådant avtal kan brytas genom bestämmelse i ett
annat. Trots att dylika avtal inte är vanliga synes det styrelsen önskvärt,
att förhållandet beaktas vid den slutliga utformningen av lagtexten.

Arbetarskydds styr elsen uppmärksammar utredningens uttalande att tillsyn
över tillämpningen av kollektivavtalsbestämmelser om arbetstiden inte
ankommer på yrkesinspektionen. Detta är väl också riktigt teoretiskt sett,
anför styrelsen, som emellertid framhåller, att om yrkesinspektionen skall
kunna kontrollera övertiden, vilket otvivelaktigt hör till dess uppgifter,
måste inspektionen ha möjlighet att få tillgång till arbetsgivarens anteckningar
om uttagen ordinarie arbetstid för att få en utgångspunkt för beräkningen
av övertid.

Departementschefen

Arbetstidslagstiftningen drar upp vissa gränser för arbetstidens längd,
vilka får överskridas endast under särskilda förutsättningar. Lagstiftningen
har däremot inte till syfte att garantera att arbetstiden når upp
till något visst minimum. Inom den av lagreglerna fastställda ramen har
arbetsgivare och arbetstagare full frihet att bestämma vilken arbetstid
som helst. Avtal, som stadgar arbetstider under den av lagstiftningen medgivna
nivån, kan därför inte sägas innebära något avsteg från lagens begränsningsregler;
dessa bestämmelser är ju iakttagna så länge de inte
överskrides.

Några särskilda bestämmelser behöver således inte införas i lagstiftningen
för att möjliggöra avtal om kortare arbetstid än de i lagen angivna
maximisiffrorna. De av utredningen föreslagna reglerna tar inte heller sikte

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

på sådana avtal utan har avseende på överenskommelser om avvikelser
uppåt från begränsningarna i 4 §. Avtal om dylika avvikelser ersätter lagens
maximiregler.

Frågan om övertidsberäkningen i fall då den ordinarie arbetstidens längd
behandlas i överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare får
bedömas med utgångspunkt från vad jag nyss anfört. För det fall överenskommelsen
inte innebär något överskridande av lagens maximibestämmelser
förblir tiden mellan avtalets och lagens maxima i lagens mening
ordinarie arbetstid. Övertid enligt 6 och 7 §§ räknas i konsekvens härmed
först sedan maximigränserna i 4 § uppnåtts. I vad mån vid avtal om t. ex.
42 timmars ordinarie veckoarbetstid tiden mellan 42 och 45 timmar av
arbetsgivaren får utnyttjas blir en fråga om tolkning av avtalet; lagen
lägger inte något hinder mot ett sådant utnyttjande.

Om genom kollektivavtal de i 4 § angivna gränserna i ett eller flera
avseenden överskrides och således ersättes med avtalsbestämmelser blir
utgångspunkten för övertidsberäkningen gränsen för den ordinarie arbetstiden
enligt avtalet eller, om detta inte helt ersätter lagens reglering, enligt
lagens bestämmelser i kombination med avtalets. Vid avtal om exempelvis
46 timmars ordinarie veckoarbetstid kan således övertid förekomma i full
omfattning enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§. Ingenting hindrar dock,
att avtalet stadgar inskränkning i den legala rätten till övertidsuttag. Uppmärksammas
bör, att kollektivavtal om avsteg från begränsningsreglerna
i 4 § inte behöver innebära en verklig förlängning av den ordinarie arbetstiden
i jämförelse med vad 4 § stadgar. Det torde inte bli ovanligt, att
överenskommelse av denna art endast medger längre begränsningsperioder
än lagen, så att exempelvis en viss säsongvariation i arbetstidens längd uppkommer.
Om den ordinarie arbetstiden på grund av dylikt avtal under
en viss del av året kommer att understiga 45 timmar i veckan för att
under en annan del överskrida detta mått, är det inte riktigt att i förra
avseendet anse avtalet som en sådan överenskommelse om kortare arbetstid,
som inte faller under denna paragraf, och i det senare som ett avtal
enligt paragrafen. Överenskommelsen är att betrakta som en enhet och
innebär ett avsteg från en av de i 4 § uppställda begränsningarna. Något
utrymme lämnas då inte för den av arbetarskyddsstyrelsen anförda tolkningen
att under den tidrymd då veckoarbetstiden ligger lägre än 45 timmar
tiden upp till denna gräns, liksom i det fall att en verklig arbetstidsförkortning
avtalats, skulle få utnyttjas utan att den blir att anse som
övertid i lagens mening. Avtal om längre begränsningsperiod än 4 § föreskriver
förändrar inte den genomsnittliga längden av arbetsveckan och
lämnar inget mellanrum, som kan utnyttjas som »övertidstillskott». På
motsvarande sätt förhåller det sig om avtalet innebär såväl en verklig
förlängning av arbetstiden som eu utsträckning av begränsningsperioden.
Om det exempelvis avtalas, att begränsningsperioden skall vara ett år och

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

den genomsnittliga veckoarbetstiden 46 timmar, uppkommer inget »övertidstillskott»
för de veckor, under vilka arbetstiden i verkligheten kan ha
understigit 45 timmar.

Enligt min uppfattning har denna innebörd av bestämmelsen fått ett
tillfredsställande uttryck genom den av utredningen föreslagna avfattningen.

Kontrollen över efterlevnaden av kollektivavtalsbestämmelser om arbetstiden
ankommer i och för sig inte på yrkesinspektionen. Härmed torde
inte vara oförenligt att yrkesinspektionen såsom arbetarskyddsstyrelsen
anfört får tillgång till arbetsgivarens anteckningar om den enligt avtalet
uttagna ordinarie arbetstiden så att tillämpningen av lagstiftningens övertidsbestämmelser
kan övervakas.

Överenskommelser enligt förevarande paragraf skall ha formen av kollektivavtal.
Härav följer, att i den mån befattningshavare i kommunal
tjänst som är underkastade ämbetsansvar, omfattas av arbetstidslagstiftningen,
avsteg från begränsningsreglerna i 4 § inte kan göras annat än efter
dispens. Sådan kan i regel erhållas om arbetsgivare och arbetstagare är
ense. Att det för dessa tämligen fåtaliga grupper skapas möjligheter till
avtalsöverenskommelser av motsvarande slag som för kollektivavtalsanställda
är jag inte beredd att förorda.

För att kollektivavtalsöverenskommelse av den art, varom här är fråga,
skall vara giltig fordras enligt förslaget att den på arbetstagarsidan är sluten
eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse såsom huvudorganisation. Enligt 2 § nämnda lag
förstås med huvudorganisation förening eller förbund av flera sådana föreningar
av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till uppgift att tillvarata
medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållanden
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I 8 § i lagen stadgas
bl. a. rätt för huvudorganisation av arbetstagare att påkalla tillämpning
av lagens 3 kap. Ett par remissorgan har fäst uppmärksamheten på att
enligt ett av riksdagen godkänt uttalande av andra lagutskottet nämnda
rätt tillkommer jämväl en självständig organisation, som ej har underavdelningar,
ävensom sådan självständig organisation, som uppträder vid sidan
av huvudorganisation inom samma arbetsområde. Med anledning härav
vill jag uttala, att det inte synes föreligga skäl att då det gäller rätten att
träffa bindande kollektivavtal i enlighet med förevarande stadgande ge
begreppet huvudorganisation en snävare innebörd än som enligt nyssnämnda
ulskottsuttalande är fallet i 8 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Såsom arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen framhållit,
innebär den omständigheten att medverkan av huvudorganisation är obehövlig
på arbetsgivarsidan ingen inskränkning i principen om att överenskommelse
om avvikelse från kollektivavtal skall godkännas av kontrahenterna
på ömse sidor. Bestämmelser om arbetstiden i kollektivavtal, som är

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

slutet av huvudorganisation på arbetsgivarsidan, kan i regel inte åsidosättas
genom överenskommelse, som på arbetsgivarsidan slutits av enskild arbetsgivare
eller annan förening än huvudorganisation utan medverkan av denna.

Enligt utredningens förslag skall kollektivavtal, som avses i förevarande
paragraf, även om det är begränsat till den avtalsslutande organisationen
på arbetsgivarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, kunna
tillämpas jämväl beträffande arbetare, som inte omfattas av kollektivavtalet
men sysselsättes i sådant arbete, för vilket det gäller. Socialstyrelsen
påpekar, att där konkurrerande kollektivavtal föreligger det inte
kan ifrågakomma, att ett av dessa avtal på grund av ifrågavarande bestämmelse
brytes genom ett annat. Styrelsen anser önskvärt att förhållandet
beaktas i lagtexten.

Departementsförslaget har erhållit en något annan formulering än utredningens
förslag utan att någon ändring i sak varit avsedd. Det av socialstyrelsen
gjorda påpekandet har därvid beaktats.

5 §•

Från lagens bestämmelser om den ordinarie arbetstidens begränsning
kan dispens meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Reglerna härom upptages
i denna paragraf, som i sin nuvarande lydelse innehåller en uppräkning
av olika dispensfall. Sålunda kan inom ramen för 48-timmarsprincipen
dispens meddelas, om arbetstiden för visst arbete i väsentlig mån är beroende
av årstid eller väderlek eller på grund av annat förhållande är av
växlande längd. Undantag därutöver kan medgivas, om arbete, som bedrives
med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl anses böra pågå även
på sön- och helgdagar, om arbete fortgår endast under kortare tid eller
medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse, om dispens eljest är påkallad till undvikande
av allvarligt missförhållande samt om flertalet av arbetarna finner
undantag önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.
Speciallagarna nöjer sig med att mera allmänt ange förutsättningarna
för dispens. Inom ramen för 48-timmarsprincipen kan enligt
dessa lagar undantag beviljas »när skäl därtill äro», och i vidsträcktare
mån kan undantag medges då det påkallas av »särskilda skäl». Vid tillstyrkan
av arbetarna kan dispens meddelas utan närmare prövning av
behovet.

Utredningen

Utredningen anför, att dispensreglerna med den i 4 a § föreslagna avtalsfriheten
minskar i betydelse men att de inte kan undvaras, exempelvis i
fall, då någon organisation, som kan sluta kollektivavtal, inte finns på
arbetarsidan eller då förhållandena är av så speciell natur att de inte

134

Kangl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

lämpar sig för avtalsreglering. I fråga om förslagets utformning och tilllämpning
anför utredningen.

Allmänna arbetstidslagens nuvarande reglering av dispensinstitutet torde
i praktiken inte innebära, att dispensmöjligheterna är mera inskränkta
enligt denna lag än enligt speciallagarna. Vi har därför funnit detaljregleringen
på detta område överflödig och föreslår en enhetlig utformning
av dispensreglerna i samtliga berörda lagar. Härvid har de nuvarande
bestämmelserna i speciallagarna närmast stått modell. En viss omredigering
har vidtagits utan att avsikten varit att göra någon avvikelse i sak.

Såsom normalfall vid ansökan om dispens bör enligt vår uppfattning
gälla, att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtycker till att
undantag sker i enlighet med ansökningen. Någon särskild prövning från
arbetarskyddsstyrelsens sida av de skäl, som kan ligga bakom önskemålet
om avsteg från lagens begränsningsregler, erfordras då inte. Att styrelsen
har att tillse, att inte undantaget medför fara för ohälsa eller överansträngning,
har ansetts så självklart, att någon särskild erinran därom i lagtexten
inte funnits behövlig. Samtycke som nyss sagts lämnas väl vanligen
av facklig organisation på arbetarsidan men kan även komma till uttryck
på annat vis.

Föreligger inte medgivande av arbetarna, prövar arbetarskyddsstyrelsen
behovet av dispens. I den mån undantaget inte går utöver en genomsnittlig
veckoarbetstid på 45 timmar under en tidrymd av högst 12 månader i
följd, uppställer lagen inte några villkor för att dispens skall få meddelas,
utan styrelsen avgör fritt i vilka fall undantag kan medgivas. Om ansökningen
avser dispens utöver den förut angivna ramen — närmast blir det
därvid fråga om fall, då en verklig förlängning av den genomsnittliga
veckoarbetstiden åsyftas — har det däremot ansetts böra fordras, att särskilda
skäl talar för undantaget. En verklig förlängning av arbetstiden
bör nämligen enligt vår åsikt i regel förutsätta medverkan av arbetarna
antingen kollektivavtalsvägen eller i form av tillstyrkt dispensansökan.
Endast i fall av mera speciell natur kan det bli fråga om arbetstidsförlängning
utan sådan medverkan.

Remissyttranden

Med hänsyn till att den av utredningen företagna omredigeringen inte
innebär någon ändring i sak tillstyrkes förslaget av Landsorganisationen.

Socialstyrelsen uppehåller sig vid utredningens uttalande, att dispensförfarandet
kan bli erforderligt i händelse någon organisation, som kan
ingå kollektivavtal, inte finns på arbetarsidan, och anför.

Socialstyrelsen vill ifrågasätta om i dylika fall, sedan avtalsfrihet införts
i 4 a g, dispens för förlängning av den ordinarie arbetstiden bör beviljas
annat än efter saklig prövning från dispensmyndighetens sida av de skäl
som kan ligga bakom önskemålet om avsteg från lagens begränsningsregler.
Bibehållandet och uppmjukningen av bestämmelsen att lagens begränsningsbestämmelser
kan sättas ur kraft dispensvägen utan att prövning
i sak sker från dispensmyndighetens sida rimmar ej helt med den
i 4 a g införda avtalsfriheten och det därstädes stadgade kravet på godkännande
av huvudorganisation på arbetstagarnas sida. Man kan nämligen
fråga sig varför man i 4 a § skall kräva godkännande av huvudorganisa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

135

tion, då man dispensvägen utan prövning av sakfrågan nöjer sig med samtycke
från flertalet av de berörda arbetarna.

Farhågor för att omarbetningen av dispensbestämmelserna kan medföra
en mera restriktiv dispensgivning uttalas av bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen,
som anser det vara av yttersta vikt att tillse, att praxis
i dispensärenden inte tar en sådan vändning.

Departementschefen

Införandet av 4 a § i lagen motiverar enligt min mening en viss omredigering
av dispensreglerna. Utredningens förslag synes mig härvid kunna
godtagas. Såsom utredningen framhållit är det inte avsikten att göra någon
ändring i sak i vad som nu gäller. Farhågorna för att omarbetningen av
lagtexten skall medföra ändrad praxis vid dispensgivningen torde därför
vara ogrundade. Liksom utredningen finner jag det utan särskild erinran
härom i lagtexten självfallet, att det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen
att tillse, att fara för ohälsa och överansträngning inte uppkommer. Detta
gäller även fall, då dispensansökningen tillstyrkts av det stora flertalet arbetare,
och någon egentlig prövning av skälen för ansökningen inte förekommer.
Biand annat med hänsyn härtill kan jag inte finna den av socialstyrelsen
framförda invändningen bärande. I de fall arbetarna är organiserade,
skall organisationerna säkerligen veta att hävda sig såsom företrädare
för sina medlemmar även i dispensfrågor.

6 §.

Ändringarna i denna paragraf är av redaktionell natur.

Remissyttranden

Några remissorgan, bland dem statens avtalsnämnd, har framställt önskemål
om att begreppet övertid definieras i lagtexten.

Departementschefen

Såsom anförts vid rubriken till lagförslaget har det befunnits önskvärt, att
den allmänt brukade termen övertid begagnas i allmänna arbetstidslagen
liksom i de övriga arbetstidslagarna. I denna och följande paragraf har
därför i överensstämmelse med vad som redan är fallet i motsvarande
paragrafer i sistnämnda lagar termen övertid införts i stället för nuvarande
uttryck. Något behov av definition av begreppet övertid har hittills inte
gjort sig gällande och en sådan definition torde även i fortsättningen
kunna undvaras.

7 §•

Denna paragraf innehåller de egentliga övertidsbestämmelserna. Enligt
gällande lydelse av 1 mom. får arbetare, som fyllt 18 år, å övertid an -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

vändas till vissa förberedelse- eller avslutningsarbeten under högst 7 timmar
i veckan. I 2 in o in. första stycket stadgas, att den s. k. allmänna övertiden
för arbetare som nyss sagts får uppgå till högst 48 timmar under loppet av
fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår.
Andra stycket i 2 mom. innehåller bestämmelser om att övertid får beräknas
för kortare tidrymd än fyra veckor.

Utredningen

Någon ändring i förevarande paragraf föreslås inte av utredningen utöver
att termen övertid på motsvarande sätt som i 6 § införes i 1 och 2 mom.
samt att nuvarande andra stycket i 2 mom. borttages såsom överflödigt.
Enligt utredningens förslag skall kalendervecka och kalenderår alltjämt
ligga till grund vid beräkning av begränsningsperioderna för övertid.

Remissyttranden

Begränsningsperiodernas beräkning uppmärksammas av arbetarskyddsstyrelsen,
som anser det vara en konsekvens av utredningens förslag om
övergång till valfri sjudagarsperiod respektive treveckorsperiod vid beräkning
av den ordinarie arbetstiden, att övertiden får beräknas för valfria
perioder om fyra veckor. Styrelsen anser vidare, att det såsom för närvarande
är fallet enligt lantarbetstidslagen också jämlikt allmänna arbetstidslagen
bör bli möjligt att för beräkning av den allmänna övertiden välja mellan
antingen 48 timmar per fyraveckorsperiod eller 50 timmar per kalendermånad.
Till motivering anför styrelsen, att det inom industrin, åtminstone
vid större företag, synes föreligga en tendens att övergå till beräkning och
utbetalning av löner per månad eller halvmånad. Årsbegränsningen av övertiden
bör enligt styrelsens åsikt, bl. a. av kontrollhänsyn, alltjämt vara bunden
vid kalenderåret.

Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att övertid skall få beräknas för valfria
perioder om fyra veckor men att årsbegränsningen alltjämt bör vara
knuten till kalenderåret delas av Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns
arbetsgivareorganisation.

I fråga om redigeringen av 2 mom. anför arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt 7 § 2 mom. i lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och restaurangarbetstidslagen
äger arbetsgivaren »i annat fall än som avses i 6 §»
uttaga övertid med visst maximerat timantal. Utredningen har, av skäl som

1 detta sammanhang sakna intresse, föreslagit en viss omredigering av 7 §

2 mom. i den allmänna arbetstidslagen, varigenom detta lagrum skulle i det
hänseende varom nu är fråga erhålla samma lydelse som 7 § 2 mom. i de
förstnämnda lagarna. Arbetarskyddsstyrelsen, och tidigare arbetsrådet, har
tolkat här avsedda bestämmelser så, att den maximerade övertiden får uttagas
utöver ej blott övertid för nödfallsarbete enligt 6 § utan även övertid
för förberedelse- och avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. För att undvika
en möjlig feltolkning torde till de ovan citerade orden böra läggas »och 7 §
1 inom.».

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957
Samma förslag återkommer i ett flertal andra yttranden.

137

Departementschefen

I likhet med vissa remissorgan finner jag det följdriktigt, att begränsningsperioden
för den allmänna övertiden lika litet som för den ordinarie
arbetstiden bindes vid kalenderveckan. Utredningens förslag har under departementsbehandlingen
jämkats i överensstämmelse härmed. I detta sammanhang
vill jag understryka, att vad som anförts vid 4 § om en fast periodindelning
givetvis äger giltighet även såvitt angår övertidsberäkningen. Förslaget
om kalendermånaden som alternativ begränsningsperiod till fyraveckorsperioden
finner jag inte skäl att biträda. Som årsbegränsning bör
alltjämt gälla kalenderåret.

Enligt utredningens förslag kommer förutsättningen för att allmän övertid
skall få uttagas att i 2 mom. anges på samma sätt som för närvarande
enligt 7 § 2 mom. i de tre övriga arbetstidslagar, varom nu är fråga. Bestämmelsen
i dessa lagar har tolkats så, att allmän övertid får uttagas utöver
såväl övertid för nödfallsarbete enligt 6 § som övertid för förberedelse- eller
avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. För att förtydliga denna innebörd har
under remissförfarandet påyrkats visst tillägg i den av utredningen föreslagna
lagtexten. Med hänsyn till att den föreslagna avfattningen redan finns
i speciallagarna och inte visat sig föranleda missförstånd, anser jag anledning
saknas att nu avvika från densamma.

8 §•

Denna paragraf, som handlar om journalföring av övertid in. in., beröres
inte av utredningens förslag.

Remissyttrande

Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att som följd av ändringarna i 4 § ordet
»kalendervecka» utbytes mot ordet »vecka». Styrelsen yttrar vidare.

I 8 § första stycket i 1948 års lantarbetstidslag infördes den regeln, att
anteckning om övertid får göras på avlöningskort eller annan handling i
stället för1 i övertidsjournal, under förutsättning att handlingen till sin typ
godkänts av arbetsrådet dvs. numera arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelsen
motiverades med att det innebar onödig omgång att, såsom tidigare stadgande
tolkats, särskilt tillstånd krävdes för att använda ett avlöningskort
eller annan handling, som var identiskt lika med sådan som tidigare blivit
godkänd. Styrelsen anser, att eu motsvarande bestämmelse bör inflyta i de
övriga arbetstidslagarna.

Departementschefen

I departementsförslaget bar ordet »kalendervecka» utbytts mot ordet
»vecka», varjämte ett par formella ändringar gjorts.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Arbetarskyddsstyrelsens förslag i övrigt har jag i detta sammanhang inte
funnit skäl att upptaga.

9 §•

I denna paragraf, som inte beröres av utredningens förslag, meddelas bestämmelser
om arbetsrådet, dess sammansättning och verksamhet. Arbetsrådet
upphörde emellertid med utgången av år 1948, och dess uppgifter övertogs
av arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelser härom återfinnes i lagen den
21 juli 1948 (nr 598) om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter
och befogenheter, som tillkomma arbetsrådet.

Remissyttrande

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar om att enligt arbetstidsutredningens förslag
till ny allmän arbetstidslag (SOU 1954: 22) bestämmelser avseende arbetarskyddsstyrelsen
skulle inlagas i lagen (15 §) endast såvitt angick
partsrepresentanters deltagande vid handläggningen av arbetstidsärenden,
rätt för styrelsen att vid domstol höra vittnen och sakkunniga och styrelsens
egenskap av enda instans i arbetstidsärenden samt att övriga regler om styrelsens
verksamhet skulle införas i instruktionen för styrelsen. Styrelsen
föreslår, att arbetstidsutredningens förslag förverkligas i detta sammanhang.

Departementschefen

Vad arbetarskyddsstyrelsen föreslagit finner jag mig kunna godtaga. Förevarande
paragraf har således utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med 15 § i arbetstidsutredningens förslag till allmän arbetstidslag.

I fråga om partsrepresentation föreskrives endast, att vid handläggning
av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma
meddelad föreskrift särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare och arbetare, skall deltaga i den omfattning
Konungen bestämmer. De närmare bestämmelserna angående i vilka fall
partsrepresentation skall förekomma, sättet för utseende av partsledamöter
och suppleanter, deras allmänna kvalifikationer, jäv, tillfälligt tjänstgörande
partsledamot och beslutförhet torde få inflyta i instruktionen för styrelsen.

Vidare stadgas, att styrelsen äger höra vittne och sakkunnig vid allmän
underrätt. Sådant förhör skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling
enligt rättegångsbalkens regler därom. Härav följer, att vittne och
sakkunnig har rätt till ersättning. Ersättningen skall gäldas av allmänna
medel. Beträffande grunderna för ersättningens beräkning gäller lagen den
10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen
m. fl.

Slutligen upptages i denna paragraf bestämmelsen om att arbetarskyddsstyrelsens
beslut i ärenden enligt denna lag inte får överklagas. Övriga föreskrifter
angående styrelsens verksamhet får intagas i styrelsens instruktion.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

10 §.

Bestämmelsen i 2 m o m., som aldrig tillämpats, har uteslutits såsom
överflödig med hänsyn till den avtalsfrihet, varom stadgas i 4 a §.

övergångsbestämmelser

övergången från 48 till 45 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget
kunna ske successivt med en timme om året under tre på varandra följande
år.

Bestämmelsen härom har utformats så, att det i 4 och 5 §§ angivna timantalet
45 skall ersättas, vad gäller år 1958 med 47 och såvitt rör år
1959 med 46.

Med hänsyn till att lagens föreskrifter om arbetstidens längd har karaktär
av maximibestämmelser, är det naturligtvis ingenting som hindrar att
45-timmarsveckan genomföres snabbare än övergångsbestämmelserna stadgar.
Lagen medger arbetsgivaren full frihet att självständigt eller i enlighet
med avtal med arbetarsidan genomföra en sådan snabbare övergång. Den i
4 a § föreslagna möjligheten att genom kollektivavtal överenskomma om
längre arbetstid än lagen föreskriver gör det också möjligt att för verksamhetsfält,
där det föreligger svårigheter att genomföra arbetstidsförkortningen
i den takt eller på det sätt som lagen anger, åstadkomma en anordning,
som bättre lämpar sig för området i fråga. Parterna kan exempelvis
avtala om att inte genomföra arbetstidsförkortningen successivt utan på
en gång vid den tidpunkt då den enligt övergångsbestämmelserna till lagen
senast skall vara fullt genomförd. Det kan också bli fråga om att göra övergångstiden
längre än vad som följer av nyssnämnda bestämmelser. Även
dispensmöjligheten enligt 5 § står öppen för åstadkommande av andra övergångsvillkor
än enligt lagens ifrågavarande regler.

Därest varken överenskommelse uppnåtts eller dispens erhållits, skall
emellertid arbetstidsförkortningen genomföras åtminstone i den takt, som
övergångsbestämmelserna anger.

Förslaget till lag om ändring i lantarbetstidslagen

4 §•

I sin nuvarande lydelse stadgar denna paragraf beträffande jordbruksarbetare
i allmänhet olika arbetstid under vintern och den övriga delen avåret.
Sålunda utgör veckomaximum för den ordinarie arbetstiden 45 timmar
under tiden november—februari och 50 timmar under tiden mars—oktober,
vilket i medeltal för året motsvarar 48 timmar i veckan. Någon säsongmässig
variation i arbetstiden stadgas inte för djurskötare. För vissa arbetare med
blandat arbete (djurskötsel jämte annat arbete) gäller en specialregel. Vad
angår trädgårdsarbetare kan arbetsgivaren tillämpa antingen samma arbetstidsreglering
som för jordbruksarbetare i allmänhet eller en enhetlig

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

veckoarbetstid av 48 timmar året om. Begränsningsperioden utgöres i lantarbetstidslagen
av en arbetsvecka, varmed menas tiden från och med måndag
till och med söndag. För djurskötare är begränsningsperioden två arbetsveckor,
under vilken arbetstiden får uppgå till högst 96 timmar. Dygnsmaximum
är bestämt till 10 timmar utom för djurskötare, för vilka ett
dygnsmaximum av 9 timmar gäller.

Utredningen

I fråga om möjligheterna till säsongvariation av arbetstiden anför utredningen.

Från olika synpunkter har det ansetts önskvärt, att lantarbetet i så liten
utsträckning som möjligt intar någon särställning vad gäller lagstiftningen
om arbetstidens begränsning. Vårt förslag tillmötesgår detta önskemål såtillvida,
att enligt huvudregeln veckomaximum i lantarbetstidslagen fastställes
till samma timantal som i allmänna arbetstidslagen, dvs. 45. Samtidigt
som det är angeläget, att lantarbetarna inte framstår som missgynnade
av arbetstidslagstiftningen, är det viktigt, att lagbestämmelserna inte
står hindrande i vägen för en följsam anpassning av arbetstiden efter de
naturliga förutsättningarna för arbetet inom jordbruk och närstående verksamhetsområden.
För att möjliggöra en sådan koncentration av den ordinarie
arbetstiden till vegetationsperioden, som får anses påkallad, innehåller
förslaget därför den bestämmelsen, att veckoarbetstiden får uppgå till 47
timmar, om den genomsnittliga arbetstiden under en period av högst 12
månaders längd håller sig inom ramen av 45 timmar i veckan. Förlängning
av arbetstiden till 47 timmar under vissa arbetsveckor skall med andra ord
motsvaras av förkortning under andra veckor. Utgångspunkten för beräkning
av den tidrymd av högst 12 månader, inom vilken utjämning av
veckoarbetstiden skall äga rum, är inte bestämd i lagen. Detta innebär inte,
att perioden kan väljas i efterhand på sätt som bäst passar arbetsgivaren.
Vill denne utnyttja den fördel, som bestämmelsen om högre veckomaximum
innebär, måste han på förhand bestämma begynnelsedagen för och längden
av den tidrymd, inom vilken utjämning till ett veckogenomsnitt av 45 timmar
skall ske.

Utredningens förslag upptar inte någon motsvarighet till nuvarande specialreglering
för trädgårdsarbetare eller arbetare, som sysselsättes med djurskötsel.
I den mån nödvändigheten av söndagsarbete medför behov av
längre begränsningsperiod för djurskötares arbetstid än en vecka, har utredningen
ansett, att bestämmelserna om kollektivavtalsreglering'' i 4 a § öppnar
tillräckliga möjligheter att komma till rätta med detta spörsmål.

Veckomaximum är i förslaget liksom f. n. knutet till arbetsvecka. Dygnsmaximum
är enhetligt bestämt till 10 timmar, vilket för djurskötarnas del
innebär en ökning med en timme.

Remissyttranden

Mot förslagets utformning av bestämmelsen om säsongvariation har lantbruksstyrelsen
(majoriteten) inte någon erinran. Styrelsen tillstyrker vi -

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

dare, att nuvarande speciella regler för blandat arbete och trädgårdsarbete
utgår såsom överflödiga.

En motsatt uppfattning företrädes av Svenska lantarbetsgivareföreningen,
som anser, att den föreslagna arbetstidsförkortningen med tre timmar i
veckan under den tid, då arbetsbehovet är som störst, ingalunda kan betecknas
som en följsam anpassning av arbetstiden efter de naturliga förutsättningarna
för arbetet inom jordbruket. Enligt föreningens åsikt hade det
varit önskvärt, att i lagen fastställts en längre sommararbetstid än 47 timmar
i veckan. Föreningen hyser också den meningen, att specialreglering
för arbetare med blandat arbete bör finnas i lagen.

Riksförbundet landsbygdens folk anser, att det med hänsyn till den starka
säsongväxlingen av arbetskraftsbehovet inom jordbruket, vilken bl. a. tagit
sig uttryck i en inte oväsentlig arbetslöshet under vinterperioden, bör kunna
hävdas, att veckoarbetstiden under de brådaste perioderna borde få utsträckas
utöver 47 timmar eller ungefär så långt som föreskrives i nu gällande
lagstiftning, om en motsvarande avkortning kommer till stånd under
lågsäsongerna. En sådan ordning synes kunna bli till fördel både för arbetsgivare
och arbetare, anför förbundet, som förmenar, att det med hänsyn
till att lantarbetarna har kortare avstånd till arbetsplatsen och till att de
lättare än stadsbefolkningen kan skaffa sig sådan fritidssysselsättning och
rekreation som friluftsliv och bad knappast torde kunna göras gällande, att
någon form av diskriminering genom större bundenhet under sommarmånaderna
härigenom skulle uppstå.

Liknande synpunkter uttalas av Sveriges lantbruksförbund, som särskilt
uppehåller sig vid vinterarbetslösheten inom lantarbetarkåren och anför.

Inom södra Sveriges slättbygder medför säsongarbetslösheten stora olägenheter
för lantarbetarna. Från olika håll framhålles, att något måste
göras häremot, om jordbruket skall få behålla sin arbetskraft. En arbetstidsförkortning
av det slag, som nu föreslås, kan genomföras på ett sådant
sätt att säsongarbetslösheten ökar men också, om man det vill, så att den
minskar. Lantbruksförbundet vill fästa uppmärksamheten på den möjlighet,
som nu finns, att inom berörda bygder åtminstone i någon mån minska
säsongarbetslösheten genom att förlägga större delen av arbetstidsförkortningen
till vinterperioden. Nog måste väl detta vara ett mindre ont än en
omfattande säsongarbetslöshet. Lagen bör alltså enligt förbundets mening
utformas så, att arbetstiden kan differentieras olika mycket inom skilda
delar av landet.

Svenska lantarbetareförbundet yttrar, alt en tendens till permittering av
lantarbetare även mellan arbetstopparna under sommaren börjat visa sig.
Av vissa anförda siffror angående sommarpermitteringarna under åren
1953—1956 drar förbundet den slutsatsen, alt arbetslöshetsrisk föreligger
för lantarbetarna inte bara under vintermånaderna utan att friställandet av
arbetskraft under sommarhalvåret också ökat kraftigt. Med stöd härav hävdar
förbundet, att något hinder för en arbetstidsförkortning inom jordbruk

142

Kungi. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

och trädgårdsskötsel inte föreligger utan att den tvärtom kan medverka till
en jämnare sysselsättning. Inom trädgårdsodlingen anser förbundet, att man
utan olägenhet bör kunna tillämpa en arbetsvecka av 45 timmar året om,
och finner därför, att det inte finns anledning att bibehålla möjligheten till
säsongvariation för denna näringsgren.

I fråga om begränsningsperioden för djurskötarnas arbetstid anser arbetarskijddsstyrelsen
vissa skäl föreligga att bibehålla tvåveckorsberäkningen
och anför.

Djurskötseln måste normalt ombesörjas även på söndagar. Om arbetstiden
beräknas per tvåveckorsperiod, finns större möjligheter än vid veckoberäkning
att förlägga fridagarna så att er sättär tjänstgör ingen underlättas.
Även djurskötarens önskemål rörande förläggningen kunna lättare tillgodoses.
Detta har särskild betydelse i de icke så få fall, där djurskötarens dagarbetstid
överstiger 8 timmar och antalet fridagar alltså blir mer än en
per vecka. Det anses, att uppskattningsvis cirka 30 procent av antalet djurskötare
ha sådan dagarbetstid som nyss nämnts. Om begränsningsperioden
sättes till två veckor, kunna fridagar sammanföras under en dylik period
eller i gränsen mellan två sådana perioder, vilket är till fördel såväl ur ersättarsynpunkt
som för de berörda djurskötarna.

Denna uppfattning delas av lantbruksstijrelsen (majoriteten), som vidare
framhåller.

Utredningens åsikt, att de bestämmelser som föreslås i 4 a § om kollektivavtalsreglering
skulle öppna tillräckliga möjligheter att komma tillrätta
med denna fråga, kan styrelsen icke dela med hänsyn till att ett jämförelsevis
stort antal arbetsplatser skulle komma att stå utanför avtalen enär arbetsgivarna
icke tillhöra avtalsslutande organisation. Icke heller med hänsyn
till intresset av att enhetliga bestämmelser åstadkommas på detta område
kan det anses motiverat att ta bort denna bestämmelse, då liknande särbestämmelser
om längre begränsningsperioder bibehållas i de övriga arbetstidslagarna
— således skulle för treskiftsarbete tre veckors begränsningsperiod
alltjämt vara tillåten enligt allmänna arbetstidslagen, och för försäljningsställe
som har öppet även på söndagarna får två veckors begränsningsperiod
även framdeles tillämpas enligt arbetstidslagen för detaljhandeln.

Liknande synpunkter anföres av Svenska lantarbetsgivareföreningen, som
bestämt vänder sig mot principen att i enhetlighetens namn skriva lagen på
ett sätt, som uppenbart ej passar verkligheten, och sedan hänvisa avtalsparterna
till att genom överenskommelse lägga lagbestämmelserna till rätta.

Något skäl att bibehålla det nuvarande dygnsmaximum å 9 timmar för
djurskötare anser lantbruksstijrelsen inte föreligga, medan Svenska lantarbetareförbundet
intar motsatt ståndpunkt.

Departementschefen

Såsom jag i det föregående understrukit torde det för lantbruksnäringen
inte vara någon fördel att bli ställd utanför en arbetstidsförkortning, som
genomföres för näringslivet i övrigt. Med hänsyn till jordbrukets konkur -

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

143

rensförmåga gentemot andra näringar i fråga om arbetskraften är det angeläget,
att arbetstidsregleringen för lantarbetet så litet som möjligt avviker
från vad som eljest gäller. Att detta från social synpunkt måste framstå som
någonting önskvärt behöver inte särskilt betonas. På grund härav kunde
synas mest följdriktigt att i lagen stadga samma regler om den ordinarie
arbetstiden inom lantbruk och trädgårdsskötsel som i allmänna arbetstidslagen.
Härmed vore inte sagt, att inte viss elasticitet i arbetstiderna med
hänsyn till olika årstider skulle vara erforderlig på jordbrukets och trädgårdsodlingens
områden. Åtminstone med nuvarande produktionsförhållanden
torde möjligheter till en viss koncentration av den årliga arbetstiden
till vegetationsperioden inte kunna undvaras. Sådana möjligheter till anpassning
av arbetstiden inom näringen efter där rådande särskilda förhållanden
öppnas för lantbruk och trädgårdsskötsel såväl som för andra näringsgrenar
genom den dispositiva karaktären hos den föreslagna lagstiftningen.

I och för sig skulle det kunna göras gällande, att behovet av säsongvarialion
av arbetstiden härigenom blivit tillgodosett. Utredningen har emellertid
gått fram på en mera försiktig väg och föreslagit, att den ordinarie arbetstiden
under viss tidrymd kan få uppgå till 47 timmar i veckan under förutsättning
av motsvarande förkortning under annan period, så att en utjämning
till 45 timmar i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av 12
månader. I vissa yttranden föreslås, att den siffra, till vilken veckoarbetstiden
utan avtalsöverenskommelse skall få ökas under viss period under
förutsättning av motsvarande minskning under en annan tidrymd, sättes
högre än 47 timmar. Att på detta sätt göra spännvidden mellan arbetstiderna
under olika perioder större i förhållande till vad som för närvarande
är fallet skulle innebära, att lantbrukets undantagsställning i arbetstidshänseende
förstärktes, vilket man enligt min mening bör undvika. Inte heller
känner jag mig övertygad om att en dylik anordning skulle få någon
nämnvärd effekt som medel mot säsongarbetslösheten bland lantarbetarna.
Enligt nutida betraktelsesätt är det för övrigt inte arbetstidslagstiftningens
uppgift att motverka sysselsättningssvårigheter. Jag finner mig därför böra
förorda utredningens förslag i denna del. Någon anledning att därvid
undanta trädgårdsodlingen från möjligheten till säsongvariation av arbetstiden
anser jag inte föreligga.

Enligt lagrummets nya avfattning blir det i motsats till nu möjligt att
inom lantbruket utan dispens tillämpa enhetlig arbetstid året om. Som begränsningsperiod
bibehålies arbetsveckan, dvs. tiden från och med måndag
till och med söndag, och dygnsmaximum blir oförändrat 10 timmar.

Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till gällande
speciella regler för arbetare, som sysselsättes med djurskötsel, vare sig
huvudsakligen (djurskötare) eller jämte annat arbete (arbetare med blandat
arbete). Under remissbehandlingen har rests krav på alt begränsnings -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

perioden för djurskötares ordinarie arbetstid även i fortsättningen skall vara
två arbetsveckor i följd. Främst synes man härvid ha fäst avseende vid att
ersättarfrågan lättare kan få sin lösning om fridagarna för två veckor koncentreras
kring ett veckoskifte. Arbetarskyddsstyrelsen har anfört, att en
sådan anordning är till fördel både för djurskötarna och deras arbetsgivare.
Med hänsyn härtill synes det mig som om möjligheterna till samförstånd
mellan parterna om en för arbetsområdet lämplig förläggning av arbetstiden
skulle vara goda. Jag anser mig därför kunna godtaga den av utredningen
föreslagna ordningen, vari jämväl innefattas, att dygnsmaximum för
djurskötare blir detsamma som för övriga av lagen berörda arbetstagare.

4 a §.

Paragrafen överensstämmer med motsvarande i allmänna arbetstidslagen.
Avtalsfriheten avser naturligtvis även det förhöjda veckomaximum å

47 timmar, varom stadgas i 4 §.

5 §•

Stadgandet är i sak lika med 5 § i allmänna arbetstidslagen.

Någon ändring av praxis i dispensärenden i vare sig mildare eller strängare
riktning, vilket senare Svenska lantarbetsgivareföreningen synes befara, är
inte avsedd.

9 §.

Paragrafen har samma lydelse som 9 § i allmänna arbetstidslagen.

10 §.

Beträffande skälen för upphävande av 1 mom. gäller vad som anförts vid
10 § 2 mom. allmänna arbetstidslagen.

Övergångsbestämmelser

Dessa bestämmelser är utformade på samma sätt som motsvarande stadganden
i allmänna arbetstidslagen. Ändringarna träder således i kraft den
1 januari 1958, varvid specialregleringen för olika årstider och olika arbetarkategorier
upphäves. Förslagets huvudregel om ett veckomaximum av 45
timmar genomföres — i händelse ej annat överenskommes på sätt 4 a §
stadgar — successivt genom att veckoarbetstiden med utgångspunkt från

48 timmar nedbringas med en timme från och med den 1 januari ettvart av
åren 1958, 1959 och 1960. Det förhöjda veckomaximum av 47 timmar, som
enligt 4 § medgives i viss utsträckning, är på motsvarande sätt under första
och andra året av lagens giltighetstid två timmar respektive en timme högre.
Utgångspunkten är här den nuvarande sommararbetstiden, 50 timmar i veckan.
Möjligheten till kollektivavtalsreglering kan såsom utvecklats i kommentaren
till allmänna arbetstidslagen utnyttjas för att anpassa övergången
till kortare arbetstid efter förutsättningarna inom de näringar, som beröres
av lantarbetstidslagen.

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Förslagen till lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln samt lag om
ändring i arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Beträffande dessa förslag torde någon kommentar utöver en hänvisning
till motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen inte vara erforderlig.

Departementschefens hemställan

Departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
inom socialdepartementet upprättade förslag till

lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning,

lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281),
lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr
652), samt

lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Karin Wickström 1 * * 4

1 Denna bilaga har här utelämnats, då de däri upptagna förslagen i huvudsak är av
samma lydelse som de vid propositionen fogade lagförslagen. Det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning skiljer

sig från det remitterade förslaget — förutom såtillvida att i det senare gjorts vissa redaktionella
ändringar — därutinnan att 4 § tredje stycket, 4 a § och andra stycket i övergångsbestämmelserna
i anledning av anmärkningar av lagrådet fått ändrad lydelse, varjämte
ett i det remitterade förslaget upptaget tredje stycke i övergångsbestämmelserna
på lagrådets hemställan uteslutits. De övriga remitterade lagförslagen har underkastats

motsvarande ändringar. De nyssnämnda stadgandena i det remitterade förslaget till lag
angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning hade följande lydelse.

4 § tredje stycket

Med vecka avses i denna lag eu tidrymd av 7 dagar i följd.

4a §

Arbetsgivare och arbetare må överenskomma om avsteg från de begränsningar, varom
i 4 § stadgas.

Överenskommelse, som i första stycket avses, skall äga form av kollektivavtal och å
arbetarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal varom i andra stycket stadgas, äger tilllämpa
avtalet jämväl beträffande arbetare, som ej är medlem av den avtalsslutandc
organisationen på arbetarsidan men som sysselsattes i sådant arbete, för vilket avtalet
gäller. Vad nu sagts skall dock ej gälla i fråga om arbetare, som omfattas av annat tilllämpligt
kollektivavtal.

övergångsbestämmelserna andra och tredje styckena

Det i 4 och 5 §§ angivna timantalet 45 skall dock ersättas, vad gäller år 1958 med 47
och såvitt rör år 1959 med 46.

Fråga om medgivande enligt 5 § må av arbetarskyddsstyrelsen prövas redan före den
1 januari 1958.

It) — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7
februari 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 30 januari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
18 januari 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning,

2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281),

3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942
(nr 652) samt

4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen B. O. Hamdahl.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning

Lagrådet:

4 §.

I tredje stycket av paragrafen utsäges, att i lagen med vecka avses en
tidrymd av 7 dagar i följd. Avsikten med bestämmelsen är att utmärka,
att vecka ej behöver motsvara kalendervecka. För ändamålet synes bestämmelsen
böra innehålla, att vecka i lagen räknas från och med måndag
eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället (jfr 4 § lantarbetstidslagen).

4 a §.

Första stycket i den föreslagna paragrafen anger helt generellt, att avsteg
från begränsningarna i 4 § må ske genom överenskommmelse mellan

147

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

arbetsgivare och arbetare. Genom andra stycket göres emellertid en högst
betydande inskränkning i den regel som uttalats genom första stycket.
Detta innebär risk för missförstånd. De båda styckena kunna med fördel
sammanföras till en punkt utan att den behöver bli svårläst. Lagrådet förordar
att stadgandet får innehålla, att från de begränsningar som stadgas i

4 § avsteg må göras genom kollektivavtal, som å arbetarsidan slutits eller
godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse såsom huvudorganisation. Tredje stycket i förslaget
måste i så fall jämkas.

Enligt förslaget kan arbetsgivare, som själv är bunden av åsyftat kollektivavtal,
tillämpa detta jämväl beträffande arbetare som ej är medlem av
den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan. Utredningen har icke
närmare berört förhållandena för arbetsgivare som stå utanför kollektivavtalet
utan endast påpekat, att sådan arbetsgivare är hänvisad till att
söka dispens enligt 5 § om han vill tillämpa enahanda reglering. Till
följd av kollektivavtals normativa genomslagskraft torde sannolikt talrika
mindre arbetsgivare inom olika branscher — måhända särskilt de som
falla under lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln —
följa sådant avtal utan att vara bundna därav. En dylik arbetsgivare blir
enligt förslaget underkastad straffansvar, om han tillämpar i kollektivavtalet
angivna avsteg från begränsningarna i 4 §. Man lärer icke kunna
bestrida, att detta kan leda till vissa mindre tilltalande konsekvenser. Ansökningar
om individuella dispenser måste också befaras bli talrika och
kunna föranleda ett tyngande onödigt arbete. Olägenheterna undvikas,
om till 4 a § i förslaget fogas ett nytt stycke, enligt vilket sådana avsteg
från begränsningarna i 4 § som bestämts genom kollektivavtal varom i
förslaget sägs må tillämpas även av arbetsgivare som icke är bunden av
kollektivavtalet, om han i övrigt följer detta. Därest betänkligheter skulle
anses möta att upptaga en sådan bestämmelse i lagen, kan det bli behövligt
att generella dispenser må i någon form lämnas för lämpligt avgränsade
områden, varvid närmast ifrågakommer att låta arbetarskyddsstyrelsen
meddela dylika dispenser (jfr SOU 1954: 22 och 23). Stadgandet i

5 § synes icke vara avsett att kunna tillämpas på detta sätt, ehuru ordalagen,
med beaktande jämväl av att 10 § 2 mom. upphäves, icke i och för
sig lägga hinder i vägen. Finnes lagrummet ej böra få utgöra grundval för
meddelandet av generella dispenser, synes ett särskilt stadgande böra upptagas
i förslaget, om ej den först antydda vägen väljes.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

9 §■

Ifrågavarande paragraf har samband med 3 § i lagen. Första stycket
i sistnämnda lagrum stadgar, att arbetarskyddsstyrelsen har att på begäran
av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller den,

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1057

vars rätt därav beröres, avgöra huruvida visst arbete är att hänföra till
sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att
enligt lagen räkna såsom arbetare. Och andra stycket i samma paragraf
föreskriver, att om mål som handlägges vid domstol är beroende av fråga
varom i första stycket förmäles, domstolen skall hänskjuta frågan till
arbetarskyddsstyrelsen, när part sådant äskar eller domstolen finner det
nödigt, samt att slutligt utslag ej må meddelas förrän arbetarskyddsstyrelsens
beslut kommit domstolen tillhanda.

Bestämmelserna i 3 § kunna härledas från en reservation av hr Pettersson
i Södertälje in. fl. till andra särskilda utskottets utlåtande nr 5 vid
1919 års lagtima riksdag. För att 3 § skulle kunna få där äskat innehåll
ansågs påkallat, att i 9 § infördes vissa konstitutiva bestämmelser om
arbetsrådets sammansättning (s. 49). Dessa skola emellertid enligt nu
förevarande förslag utgå och Kungl. Maj :t sålunda äga att bestämma, vem
eller vilka som inom arbetarskyddsstyrelsen skola avgöra hithörande
ärenden.

Om ändringen av 9 § genomföres, bör enligt vår mening 3 § jämkas.
I den mån styrelsen fungerar som ett administrativt ämbetsverk synes väl
berättigad erinran ej kunna framställas mot att dess arbetsformer bestämmas
genom instruktionen. Enligt 3 § i lagen anses styrelsen emellertid ha
till uppgift att i mål om överträdelse av lagen med bindande verkan uttala
sig även om vad som förekommit i förfluten tid (jfr NJA 1924 s. 646 och
9 § 10 mom.). Denna befogenhet synes icke böra kvarstå, om 9 § ändras
på sätt föreslagits. Enligt vad lagrådet inhämtat har befogenheten icke
heller nämnvärd praktisk betydelse, enär styrelsens beslut mycket sällan
påkallas för bedömning i aktuellt mål.

Det riktiga synes oss vara, att arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att
träffa slutligt avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla för
tid efter beslutets meddelande och att 3 § första stycket därför får innehålla,
att styrelsen på begäran av yrkesinspektör, bergmästare eller den,
vars rätt därav beröres, skall pröva huruvida lagen är att tillämpa beträffande
visst arbete eller viss arbetare.

Andra stycket i 3 § torde från nu angivna utgångspunkter böra innehålla,
att om mål, som handlägges vid domstol, är beroende av fråga varom
i första stycket förmäles, domstolen skall inhämta utlåtande av arbetarskyddsstyrelsen,
när part så äskar eller domstolen finner det nödigt. Härjämte
bör utsägas, att jämväl allmän åklagare äger inhämta sådant utlåtande.
Styrelsens efterhandsuttalande får med denna ordning i målet
verka med sakkunnigutlåtandets tyngd men kommer icke att bli prejudiciellt
avgörande för frågan, om den tilltalade brutit mot lagens bestämmelser
eller ej. Som nyss nämnts bör däremot styrelsen få meddela föreskrift
som har bindande verkan för framtiden. I enlighet härmed lärer tillvägagångssättet
i förekommande fall bli, att styrelsen först meddelar ett be -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

slut hur lagen är att tillämpa och därefter, om beslutet till äventyrs icke
får efterföljd, föranstaltar om åtal därför. I sådant mål blir enligt det anförda
styrelsens beslut att lägga till grund för domen.

Iakttages vad nu sagts, bör även tredje stycket i 3 § redaktionellt jämkas
något.

Det må framhållas, att förfarandet vid domstolarna reformerats efter
det att bestämmelserna i 3 § av lagen tillkommo och att det numera framstår
som särskilt egendomligt att huvudfrågan i ett mål skall avgöras helt
vid sidan av det muntliga förfarandet i rättegången.

Lagrådet:

Slutstadgandet

Andra stycket i slutstadgandet synes lämpligen böra utformas så, att där
stadgas att den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall, i stället för
45 timmar, utgöra 47 timmar under år 1958 och 46 timmar under år 1959.

I tredje stycket stadgas, att fråga om medgivande enligt 5 § må prövas
av arbetarskyddsstyrelsen redan före den 1 januari 1958. Att styrelsen på
sätt är avsett må redan före lagens ikraftträdande tillämpa de nya materiella
dispensreglerna för tiden efter lagens ikraftträdande lärer vara uppenbart
utan särskilt stadgande. Nämnda stycke torde därför böra utgå ur
förslaget.

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Beträffande 4 och 4 a §§ samt slutstadgandena i förslagen — utom såvitt
angår 4 § i lantarbetstidslagen — erinras om vad lagrådet anfört rörande
motsvarande lagrum i förslaget angående ändring i lagen om arbetstidens
begränsning.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Iakttages vår här förut under 9 § gjorda hemställan om ändring av 3 §
i lagen om arbetstidens begränsning, bör 3 § i nu förevarande tre lagar
ändras på motsvarande sätt.

Vi hemställa vidare, att om dessa ändringar vidtagas, motsvarande ändring
genomföres i butikstängningslagen den 21 juli 1948.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

iignin
a?. ledan va
nätod JzTiiid

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Utclrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å
Stockholms slott den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson,

Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård,
Kling, Eliasson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 7
februari 1957 avgivna utlåtande över de den 18 januari 1957 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning,

2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281),

3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942
(nr 652), samt

4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning

Enligt 4 a § i det remitterade förslaget kan avsteg från de i 4 § angivna
begränsningarna av den ordinarie arbetstidens längd göras genom kollektivavtal,
som på arbetarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation.
Lagrådet har fäst uppmärksamheten på att en arbetsgivare, som står
utanför ett inom hans bransch gällande kollektivavtal varigenom dylika
avsteg gjorts, enligt förslaget blir underkastad straffansvar, om han utan
att ha erhållit dispens enligt 5 § tillämpar kollektivavtalets reglering av
arbetstiden. Detta kan enligt lagrådets mening leda till vissa mindre tilltalande
konsekvenser. Lagrådet uttalar också, att ansökningar om individuella
dispenser måste befaras bli talrika och kan föranleda ett onödigt
tyngande arbete. Enligt lagrådets mening undvikes olägenheterna, om
till 4 a § fogas ett nytt stycke, enligt vilket sådana avsteg från begränsningarna
i 4 § som bestämts genom kollektivavtal enligt 4 a § får tillämpas
av arbetsgivare som inte är bunden av avtalet, om han i övrigt följer detta.
Därest betänkligheter skulle möta att upptaga en sådan bestämmelse i

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

lagen, kan det, framhåller lagrådet, bli behövligt att generella dispenser
får i någon form lämnas för lämpligt avgränsade områden. Finnes 5 §
ej böra få utgöra grundval för meddelandet av dylika dispenser bör enligt
lagrådets mening ett särskilt stadgande upptagas i förslaget.

Enligt gällande bestämmelser kan en arbetsgivare, som önskar överskrida
lagens maximigränser för arbetstidens längd, under vissa förutsättningar
erhålla dispens av arbetarskyddsstyrelsen. Denna möjlighet föreligger
även enligt förslaget, som emellertid i fråga om den ordinarie
arbetstiden även öppnar en annan väg till avsteg från lagens begränsningar.
Förslaget innebär i sistnämnda avseende, att parterna får rätt att
överenskomma om längre ordinarie arbetstid och om annan fördelning av
densamma än som anges i lagen under förutsättning att överenskommelsen
har karaktär av kollektivavtal, som på arbetarsidan slutits eller
godkänts av huvudorganisation. Under remissförfarandet har inte från
något håll anmälts behov av en regel, som skulle ge en av ett kollektivavtal
obunden arbetsgivare rätt att utan dispens tillämpa i avtalet gjorda avsteg
från lagens begränsningar. Konsekvenserna av en bestämmelse av denna
innebörd synes ur mera allmänna arbetsrättsliga synpunkter så svåra att
överblicka, att jag inte anser mig kunna förorda, att en sådan bestämmelse
nu upptages i lagen. Frågan om generell dispens för visst arbetsområde i
anslutning till kollektivavtalsreglering av arbetstiden inom området har
behandlats av arbetstidsutredningen i dess år 1954 avgivna betänkande
om ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU
1954: 22 s. 345 f, 353 ff och 364 f). I ett preliminärt framlagt förslag upptog
utredningen, ehuru med stor tvekan, en bestämmelse som skulle ge
arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att meddela dylika dispenser. Detta
förslag blev föremål för delade meningar i de yttranden, som inhämtades
däröver, och avstyrktes bl. a. av arbetsdomstolens ordförande. Vid sitt
slutliga ställningstagande övergav också utredningen tanken på en bestämmelse
av angivet slag. För egen del finner jag det synnerligen tveksamt,
om ett system med generella dispenser är en lämplig eller ens framkomlig
väg att komma till rätta med de problem, som berörts av lagrådet,
och jag är inte för närvarande beredd att förorda en sådan ordning. Med
det anförda har jag inte velat uttala annat än att de av lagrådet väckta
frågorna enligt min mening fordrar överväganden av mera ingående art
än som varit möjligt i detta sammanhang. Vid dylika överväganden torde
det vara till fördel om erfarenheter föreligger från tillämpningen av de
bestämmelser, som innefattas i det remitterade förslaget.

Enligt det remitterade förslaget skall själva lagen (9 §) inte innehålla
andra bestämmelser om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandlingen
av ärenden, som avses i lagen, än att i handläggningen skall,
i den omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, utsedda
efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av ar -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1057

betare. De närmare bestämmelserna om styrelsens sammansättning och
verksamhet avses skola inflyta i styrelsens instruktion. Tre av lagrådets
ledamöter har ansett, att om de konstitutiva bestämmelserna om arbetarskyddsstyrelsens
sammansättning inte anges i lag, styrelsen inte bör äga
rätt att på sätt som stadgas i lagens 3 § med för domstol bindande verkan
uttala sig rörande lagens tillämplighet, såvitt angår förfluten tid. Det riktiga
synes dessa ledamöter vara, att styrelsens befogenhet att träffa slutligt
avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla tid efter
beslutets meddelande och att 3 § därför ändras på visst, i lagrådets protokoll
närmare angivet sätt.

Den befogenhet att meddela för domstol bindande beslut, som enligt 3 §
tillkommer arbetarskyddsstyrelsen, har såsom de tre ledamöterna av lagrådet
framhållit inte någon nämnvärd praktisk betydelse. Med hänsyn
härtill och då frågan om en ändring i denna befogenhet lämpligen bör
prövas i samband med en mera fullständig reformering av arbetstidslagstiftningen,
anser jag mig icke böra i detta sammanhang förorda någon
saklig ändring i 3 §. De ändringar, som jag föreslagit i 9 § är föranledda
av rent praktiska skäl. De har utformats efter mönster av 13 § butikstängningslagen,
som i 3 § tillerkänner arbetarskyddsstyrelsen motsvarande
befogenheter som tillkommer styrelsen enligt 3 § i förevarande lag.
Tilläggas må, att det givetvis inte är avsett att i instruktionen för styrelsen
skall upptagas regler som i sak avviker från vad 9 § nu innehåller. Med
hänsyn till det anförda finner jag anledning ej föreligga att ge 9 § annat
innehåll än som upptagits i det remitterade förslaget.

Vad lagrådet i övrigt anfört anser jag böra godtagas. Förslaget har
ändrats i överensstämmelse härmed. Därjämte har vissa redaktionella
jämkningar företagits i förslaget.

Övriga lagförslag

Dessa förslag har ändrats på motsvarande sätt som det tidigare behandlade
lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 57
011201

Ur protokollet:
Karin Wickström