Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1957
1
Nr 79
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m.; given
Stockholms slott den 22 februari 1957.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen den
13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.
GUSTAF ADOLF
Ivar Persson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Med anledning av de vid 1956 års riksdag fattade besluten om en skolstyrelsereform
föreslås i propositionen vissa följdändringar i kyrklig lagstiftning.
Sålunda föreslås upphävande av kyrkolagens bestämmelser om
skyldighet för biskop att ha uppsikt över gymnasier och skolor m. m. Vidare
föreslås beträffande lagen om domkapitel bland annat, att den i lagen intagna
hänvisningen till särskilda bestämmelser om domkapitels befattning
med skolväsendet skall utgå samt att det ej längre skall krävas, att en ledamot
i domkapitlet äger särskild sakkunskap på folkundervisningens
område.
Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1958, samtidigt
med att skolstyrelsereformen genomföres.
1 — Bihan g till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 79.
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1957
Förslag
till
Lag
om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen
Härigenom förordnas, att 24 kap. 3 § kyrkolagen skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.
Kungl. May.ts proposition nr 79 år 1957
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen
den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen den 13
november 1936 om domkapitel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
2 §.
1 mom. Domkapitel i stift består
av följande ledamöter, nämligen:
biskopen såsom preses;
domprosten eller, där domprost ej
finnes, en av Konungen för sex år i
sänder bland stiftets kyrkoherdar
förordnad ledamot såsom vice preses;
en
av stiftets präster vald präst,
som innehar ordinarie prästerlig
tjänst i stiftet;
en av ombud för pastoraten i stiftet
vald lekman, som ådagalagt nit
och insikt i det kyrkliga församlingslivet;
en
av Konungen efter förslag av
domkapitlet för sex år i sänder förordnad,
i allmänna värv förfaren
lekman;
en av Konungen efter förslag av
domkapitlet för sex år i sänder förordnad
ledamot, som äger särskild
sakkunskap på folkundervisningens
område;
ävensom, i stift varest teologisk
fakultet finnes, två av fakulteten
inom denna valda professorer.
13 §.
1 mom. Domkapitel åligger att
taga noggrann kännedom om stiftets
förhållanden samt verksamt beflita
(Föreslagen lydelse)
2 §.
1 mom. Domkapitel består av följande
ledamöter, nämligen:
biskopen såsom preses;
domprosten eller, där domprost ej
finnes, en av Konungen för sex år i
sänder bland stiftets kyrkoherdar
förordnad ledamot såsom vice preses;
en
av stiftets präster vald präst,
som innehar ordinarie prästerlig
tjänst i stiftet;
en av ombud för pastoraten i stiftet
vald lekman, som ådagalagt nit
och insikt i det kyrkliga församlingslivet;
två
av Konungen efter förslag av
domkapitlet för sex år i sänder förordnade,
i allmänna värv förfarna
lekmän;
ävensom, i stift varest teologisk
fakultet finnes, två av fakulteten
inom denna valda professorer.
13 §.
1 mom. Domkapitel åligger att
taga noggrann kännedom om stiftets
förhållanden samt verksamt beflita
Senaste lydelse av 13 § 1 mom., se 1948:490; beträffande 2 § 1 mom. jfr 1942: 157.
4
Kungl. May.ts ''proposition nr 79 år 1957
(Gällande lydelse)
sig om det kyrkliga livets vård och
förkovran. Det skall genom erforderliga
åtgärder tillgodose församlingarnas
behov samt befrämja den
kristna kärleksverksamheten och
ungdomsvården inom stiftet. Vid
fullgörandet av dessa uppgifter bör
domkapitlet jämväl låta sig angeläget
vara att, där så lämpligen kan
ske, samarbeta med frivilliga organisationer
för främjande av kyrldig
och religiös verksamhet. Domkapitlet
tillkommer vidare att hålla hand
däröver, att stadgad kyrklig ordning
iakttages, att hava inseende över
prästerskapets ämbetsförvaltning
och leverne ävensom att i övrigt
fullgöra de särskilda åligganden med
avseende å stiftets kyrkliga angelägenheter,
som enligt vad därom i lag
eller eljest är stadgat ankomma på
domkapitel.
Om domkapitels befattning med
undervisningsväsendet är särskilt
stadgat.
(Föreslagen lydelse)
sig om det kyrkliga livets vård och
förkovran. Det skall genom erforderliga
åtgärder tillgodose församlingarnas
behov ävensom befrämja den
kristna kärleksverksamheten och
ungdomsvården samt barnens kristna
fostran inom stiftet. Vid fullgörandet
av dessa uppgifter bör domkapitlet
jämväl låta sig angeläget vara
att, där så lämpligen kan ske, samarbeta
med frivilliga organisationer
för främjande av kyrklig och religiös
verksamhet. Domkapitlet tillkommer
vidare att hålla hand däröver,
att stadgad kyrklig ordning iakttages,
att hava inseende över prästerskapets
ämbetsförvaltning och leverne
ävensom att i övrigt fullgöra
de särskilda åligganden med avseende
å stiftets kyrkliga angelägenheter,
som enligt vad därom i lag eller
eljest är stadgat ankomma på domkapitel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.
Den som vid lagens ikraftträdande är av Konungen förordnad till ledamot
eller suppleant i domkapitel skall, utan hinder av vad i 2 § 1 mom.
i dess nya lydelse stadgas, anses behörig att alltjämt innehava dylikt
förordnande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
5
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 januari 1957.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om vissa
ytterligare lagstiftningsåtgärder i anledning av skolstyrelsereformen och
anför därvid följande.
Inledning
På grundval av 1951 års skolstyrelseutrednings slutbetänkande (SOU
1955:31) har Kungl. Maj:t i propositionen 1956:182 framlagt förslag till
ny skolstyrelselagstiftning samt till en genomgripande reform av skolväsendets
fackliga ledning på det lokala planet och av skolväsendets regionala
ledning. Dessa förslag har i allt väsentligt godtagits av 1956 års riksdag
vid dess höstsession (KSU: 1; Rskr 420).
Som föredragande i ärendet framhöll jag (prop. s. 279), att ett genomförande
av de förordade reformförslagen påkallar ändringar i viss annan
lagstiftning. Jag nämnde därvid särskilt ändringar av formell natur i lagen
om domkapitel. Under hänvisning till att en sådan lagstiftningsåtgärd
kräver kyrkomötets medverkan anförde jag, att förslag i denna del torde
få anstå till år 1957, då kyrkomöte torde komma att hållas. Vidare framhöll
jag, att samtidigt torde få upptagas vissa frågor rörande det fåtal
skoldistrikt, å vars folk- och fortsättningsskoleväsende bestämmelserna i
lagen den 30 juni 1930 om församlingsstyrelse i dess före den 1 januari
1955 gällande lydelse alltjämt är tillämpliga.
De sålunda antydda spörsmålen har närmare behandlats i en inom
ecklesiastikdepartementet upprättad, den 26 oktober 1956 dagtecknad
promemoria angående vissa ytterligare lagstiftningsfrågor i anledning av
skolstyrelsereformen. Vid promemorian har fogats förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen och till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567)
G
Kungl. Maj:ts -proposition nr 79 år 1957
om domkapitel. Beträffande församlingsstyrelselagstiftningen och de kvarvarande
kyrkliga skoldistrikten lämnas i promemorian en redogörelse för
frågans läge. Särskilt behandlas spörsmålet om ordningen för kommunalbesvär
i skolärenden från kyrkliga skoldistrikt. Under hänvisning till sambandet
med församlingsstyrelsekommitténs pågående arbete anföres i promemorian,
att det synes lämpligast att avvakta kommitténs förslag och att
proposition i ämnet bör få anstå till 1958 års riksdag.
Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet,
skolöverstyrelsen, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Kronobergs,
Örebro, Värmlands, Kopparbergs och Västmanlands län, församlingsstyrelsekommittén,
Svenska stadsförbundet, Svenska pastoratens riksförbund
och Svenska prästförbundet; dock har yttrandet från prästförbundet
avsett endast frågorna om kyrkolagen och lagen om domkapitel samt yttrandet
från församlingsstyrelsekommittén endast frågan om församlingsstyrelselagstiftningen
och de kvarvarande kyrkliga skoldistrikten. Vid länsstyrelsernas
remissvar har fogats i sistnämnda fråga avgivna yttranden
från skolråden i flertalet kyrkliga skoldistrikt och från vissa statens folkskolinspektörer.
Tillfälle att avge yttrande har därjämte beretts Svenska landskommunernas
förbund, men yttrande från förbundet har icke inkommit.
Vid remissbehandlingen har de i promemorian framlagda förslagen rörande
kyrkolagen och domkapitelslagen väckt delade meningar och i flera
hänseenden mött kritik, särskilt från de kyrkliga remissinstansernas sida.
Däremot har promemorian i vad den rör de kyrkliga skoldistrikten lämnats
helt utan erinran.
Jag anhåller nu att få ta upp frågorna om ändring i kyrkolagen och
domkapitelslagen till närmare behandling. Frågan rörande församlingsstyrelselagstiftningen
och de kyrkliga skoldistrikten torde, såsom föreslagits
i promemorian, få behandlas i ett senare sammanhang.
Gällande bestämmelser
Kyrkolagen av år 1686 (KL) stadgar i 24 kap. 3 § följande.
Biskoparna skola ock hava uppsikt med gymnasier och skolor så ock
ungdomens upptuktelse efter skolordningen, uti vilken ingen må egenvilligt
göra någon ändring. De skola ock se på lektorer och skolmästare,
med vad flit, åhåga och nytta de sina ämbeten förrätta [avskaffa dem, som
äro därtill oskickliga och försumliga och inga andra därtill befordra, än
dem de förvisso känna och veta vara ungdomen nyttiga].
De uppgifter som genom detta stadgande ålagts biskoparna har väl
tidigare haft stor betydelse men har numera till följd av skolväsendets
sekularisering förlorat mycket av sitt innehåll. Den inom klämmer satta
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
delen av paragrafen torde icke vara formellt upphävd men har helt satts
ur kraft genom senare lagstiftning och praxis.
Vad läroverken beträffar torde biskopens befattning med dem i praxis
vara begränsad till de åligganden som följer av att biskopen enligt § 199
läroverksstadgan1 är eforus över läroverken inom stiftet. I denna egenskap
åligger det honom särskilt att ha uppsikt över det sätt, på vilket kristendomsundervisningen
handhas (§ 200). Vid tillsättning av lärartjänst, vari
kristendomskunskap ingår som ämne, skall eforus beredas tillfälle att avge
yttrande (§ 181 mom. 1, § 183 mom. 1). Vidare har eforus att på förslag
av rektor bestämma tid för termins början och slut samt tid för årsavslutning
(§ 201). Eforus skall också utse vittnen för studentexamen och i mån
av tid närvara vid årsavslutningar och examina (§ 202). För läroverk utom
stiftsstaden skall eforus förordna en inspektor. Till denne kan eforus delegera
sina befogenheter och åligganden (§ 203)2 3. I Stockholm utgör direktionen
över Stockholms stads undervisningsverk eforalstyrelse för läroverken
(§ 206). Biskopen i Stockholms stift är vice ordförande i direktionen,
och i denna ingår därjämte bland annat en av domkapitlet i stiftet utsedd
präst.
Det förtjänar framhållas, att det i gällande administrativa författningar
rörande högre kommunala skolor, högre tekniska läroverk, handelsgymnasier
och yrkesskolor icke finns några bestämmelser om uppsikt av biskop
och att någon sådan uppsikt över dessa skolformer ej heller lär förekomma.
På folkskoleväsendets område är förhållandena i viss mån annorlunda.
Enligt § 65 folkskolestadgan åligger det biskopen och domkapitlet i varje
stift att ha »sorgfällig uppsikt över anstalterna för-folkundervisning samt
vaka över deras ledning och utveckling till uppfyllande av deras viktiga
bestämmelser». Domkapitlen har sedan folkskolans tillkomst haft och har
i princip alltjämt ställningen som en den lokala skolstyrelsen överordnad
instans med viktiga uppgifter i fråga om ledningen av och kontrollen över
folkskoleväsendet. Bortsett från den befattning med folkskoleärendenas
handläggning, som följer av biskopens ställning som preses i domkapitlet,
torde emellertid biskopens uppsikt över folkskolorna numera sakna praktisk
betydelse. Den direkta statsuppsikten och kontrollen över folkskoleväsendet
utövas i stället av folkskolinspektionen. Det bör dock anmärkas,
att biskoparna i samband med sina visitationer i församlingarna vanligen
besöker folkskolorna.
En översikt över de viktigaste av de folkskoleiirenden, med vilka domkapitlen
har att taga befattning, har lämnats i skolstyrelseutredningens
betänkande (s. 181 ff). Såsom framgår av vad där anförts finns bestäm
1
Beträffande senaste lydelse av här åberopade författningsrum i läroverksstadgan, se SFS
1954:650.
3 Det bör anmärkas, att eforus och inspektor även utöver vad här angivits har vissa befogenheter.
Se exempelvis §§ 161 och 163.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
melser om domkapitlens funktioner meddelade icke endast i folkskolestadgan
utan i ett flertal andra författningar.
Lagen den 13 november 1936 om domkapitel (DkL) innehåller i fråga
om domkapitlens befattning med undervisningsväsendet endast en allmän
hänvisning till vad som är särskilt stadgat (13 § 1 mom. andra stycket).
Domkapitlens uppgifter inom skolväsendet avspeglas emellertid också i ett
annat hänseende, nämligen i reglerna om domkapitlens sammansättning.
Enligt 2 § 1 mom. DkL skall i domkapitel ingå en av Kungl. Maj:t efter
förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad ledamot, som äger
särskild sakkunskap på folkundervisningens område. Denne kan vara antingen
lekman eller präst. Utom biskopen som självskriven preses och domprosten
som självskriven vice preses ingår i övrigt en av stiftets präster
vald präst, en av ombud för pastoraten i stiftet vald lekman, som ådagalagt
nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet, samt en av Kungl. Maj:t
efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad, i allmänna värv
förfaren lekman. I Visby stift, där det ej finns någon domprost, förordnar
Kungl. Maj:t för sex år eu av stiftets kyrkoherdar till vice preses. I Uppsala
och Lund ingår slutligen i domkapitlet två av de teologiska fakulteterna
inom sig valda professorer. Sammanlagda antalet ledamöter blir alltså där
åtta och i övriga stift sex. Vid handläggning av vissa ärenden har dessutom
stiftssekreteraren säte och stämma i domkapitlet. — För förordnad eller
vald ledamot utses suppleant. Beträffande ordningen för suppleanternas
tillsättande samt behörighet att vara suppleant gäller detsamma som i
fråga om motsvarande ledamöter (2 § 3 mom.). — Domkapitel är beslutfört,
när minst fem ledamöter är tillstädes. Dock kan beslut också fattas
av fyra närvarande ledamöter, om de alla är ense (17 §).
Promemorian
I promemorian erinras till en början om de i propositionen 1956: 182
framlagda — numera även av riksdagen antagna — förslagen, att domkapitlens
befattning med skolväsendet i princip skall upphöra, att det i
stället skall inrättas särskilda mellaninstanser på skolans område, s. k.
länsskolnämnder, samt att eforus- och inspektorsinstitutionerna skall avskaffas.
Med den sålunda föreslagna ordningen skulle det, enligt promemorian,
icke låta sig väl förena att ha kvar de redan tidigare föråldrade
bestämmelserna i 24 kap. 3 § KL; dessa bestämmelser torde därför nu
böra helt upphävas.
Det anföres i promemorian vidare.
Även om på detta sätt stadgandena om biskoparnas skyldighet att hålla
uppsikt över skolorna försvinner och handläggningen av löpande skolärenden
flyttas bort från domkapitlen, torde biskopar och domkapitel
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
komma att ha kvar ett intresse för skolornas verksamhet, exempelvis i
fråga om kristendomsundervisningen och i fråga om kantorstjänsterna.
Här bör förutsättningar föreligga för ett samarbete med skolmyndigheterna.
Det kan framhållas, att i 8 § andra stycket förslaget till skolstyrelselag
intagits en föreskrift om att skolstyrelsen bör samarbeta med myndigheter
och andra, vilkas verksamhet berör styrelsens. Vidare är det självklart att
de nya länsskolnämnderna liksom andra statliga myndigheter skall ha att
samarbeta med domkapitlen i frågor av gemensamt intresse.
Vad DkL beträffar framhålles i promemorian, att skolärendenas överförande
från domkapitlen till andra myndigheter torde böra föranleda, att
13 § 1 mom. andra stycket upphäves, samt att det — även om domkapitlen
kommer att ha kvar ett intresse för skolornas verksamhet —
knappast torde vara befogat att bibehålla den i 2 § 1 mom. intagna föreskriften,
enligt vilken en ledamot skall äga särskild sakkunskap på folkundervisningens
område.
I sistnämnda hänseende anmärkes i promemorian, att införandet av en
skolsakkunnig ledamot var en omstridd fråga redan vid DkL:s tillkomst.
Varken enligt det sakkunnigförslag, som låg till grund för lagstiftningen,1
eller enligt propositionen med förslag till DkL2 skulle domkapitlen ha några
ledamöter, som särskilt representerade sakkunskap på skolans område;
däremot skulle vid varje domkapitel såsom föredragande i skolärenden vara
förordnad en person med anställning i folkundervisningens tjänst. Som
skäl för denna ordning åberopades i propositionen bland annat, att förslag
tid efter annan framkommit om folkskoleärendenas överflyttande till särskilda
mellaninstanser och att det vid dylikt förhållande vore påkallat, att
skolärendenas behandling i de nya domkapitlen ordnades så, att deras
överförande till annan myndighet framdeles kunde ske »utan något mera
kännbart ingrepp i kapitlens organisation». — Vid ärendets riksdagsbehandling
fann emellertid första lagutskottet, att så länge domkapitlen
i samma utsträckning som då hade att handlägga ärenden angående folkundervisningsväsendet,
borde sakkunskapen och erfarenheten på detta område
representeras av en ledamot i kapitlet. Utskottet föreslog därför, att
i domkapitlen skulle ingå en av Kungl. Maj:t förordnad ledamot med
särskild sakkunskap på folkundervisningens område. Så blev också riksdagens
beslut. — När lagförslaget sedermera i det av riksdagen antagna
skicket förelädes 1936 års kyrkomöte, framhöll kyrkolagsutskottet att det,
så länge domkapitlen intoge ställningen som mellaninstans i folkskokärenden,
vore av stor vikt, att domkapitlet verkligen sattes i stånd att på
ett sakkunnigt sätt fullgöra denna uppgift. Utskottet uttalade därför sin
tillfredsställelse över anordningen med en särskild skolsakkunnig ledamot
i domkapitlen.
Av vad sålunda anförts får det enligt promemorian anses framgå, att
man redan vid DkL:s tillkomst förutsåg, att inrättandet av särskilda
mellaninstanser på skolväsendets område skulle komma att aktualisera
frågan om eu ändring av domkapitlens sammansättning. När denna fråga
1 SOU 1935:31.
- Prop. 1930:41.
10
Kungl. May.ts proposition nr 79 år 1957
nu skall prövas, framstår det alltjämt som önskvärt att undvika »något
mera kännbart ingrepp i kapitlens organisation». Uppenbart är då — fortfarande
enligt promemorian — att antalet ledamöter i domkapitlen ej bör
ändras. I 1936 års proposition framhölls det som lämpligt, att av domkapitlens
i normalfallen sex ordinarie ledamöter två är självskrivna, två
utses genom val och två förordnas av Kungl. Maj:t. Denna ordning torde
alltjämt böra bibehållas.
Det heter i promemorian vidare.
Av de ledamöter Kungl. Maj:t förordnar skall, som förut nämnts, den
ene vara en i allmänna värv förfaren lekman och den andre vara skolsakkunnig.
Till skolsakkunniga ledamöter har som regel förordnats lekmän.
Bland den nuvarande uppsättningen skolsakkunniga ledamöter återfinns
endast två präster; ingen av dessa innehar prästerlig befattning utan båda
är rektorer. Flertalet skolsakkunniga utgöres för övrigt av rektorer och
folkskolinspektörer. Av suppleanterna för de skolsakkunniga ledamöterna
är ingen präst. Det förtjänar framhållas, att flera av de såsom förfarna i
allmänna värv förordnade lekmannaledamöterna representerar sakkunskap
på skolväsendets område.
Enligt promemorian skulle nu den lämpligaste och närmast till hands
liggande lösningen vara att beträffande båda de av Kungl. Maj:t förordnade
ledamöterna uppställa kravet att de skall vara i allmänna värv förfarna
lekmän. Därmed skulle domkapitlens sammansättning icke behöva
undergå någon mera väsentlig förändring. Uppdelningen på tre präster och
tre lekmannaledamöter skulle fastslås i lagen, men denna uppdelning överensstämmer
ju med vad som redan varit regel i praxis. Praktisk lekmannaerfarenhet
som vunnits i allmänna värv på skolans område skulle fortfarande
kunna grunda behörighet för ledamotskap i domkapitel. Samtidigt
skulle emellertid öppnas möjligheter till en friare rekrytering med hänsyn
till domkapitlens behov av praktisk sakkunskap även på andra områden.
I promemorian framhålles slutligen, att det genom en övergångsbestämmelse
torde böra ordnas så, att den som vid lagändringens ikraftträdande
är av Kungl. Maj:t förordnad till ledamot eller suppleant i domkapitel skall
kunna fortsätta med sitt uppdrag, även om han icke uppfyller de nya
kompetenskraven. Detta kan väntas få praktisk betydelse endast beträffande
skolsakkunnig, som är präst.
Remissyttranden
Det i promemorian gjorda uttalandet att det icke skulle låta sig väl
förena med den nya ordningen att ha kvar de nuvarande bestämmelserna
i 24 kap. 3 § KL har av remissmyndigheterna i allmänhet
bekräftats eller lämnats utan erinran. Endast styrelsen för Svenska pastoratens
riksförbund föreslår, att lagrummet skall få kvarstå oförändrat.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
Styrelsen anför bland annat.
Visserligen är detta lagrums ordalydelse föråldrad; i sin senare del är
det satt ur kraft genom lagstiftning och rättspraxis. Men detta är fallet
också med många andra stadganden i kyrkolagen, vilka numera icke tilllämpas
efter sin lydelse utan tolkas under beaktande av rättsutvecklingen.
Någon särskild anledning att upphäva just denna paragraf---synes
icke föreligga.
Positivt inställda till förslaget att helt upphäva 24 kap. 3 § KL är skolöverstyrelsen,
länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Värmlands, Kopparbergs
och Västmanlands län samt styrelsen för Svenska stadsförbundet.
Kammarkollegiet finner icke något att erinra mot att stadgandet upphäves
men anser det vara av vikt, att biskopen blir bibehållen vid sin rätt
och skyldighet att utöva uppsikt över kristendomsundervisningen i skolorna
och att han sålunda, bland annat, blir i tillfälle att hos skolmyndigheterna
göra de framställningar rörande denna undervisning, vartill omständigheterna
må föranleda. Vidare är det enligt kollegiets mening angeläget, att
samråd äger rum mellan biskop och domkapitel, å ena sidan, samt skolmyndigheterna
(skolstyrelser och länsskolnämnder), å den andra, i mera
betydelsefulla frågor rörande skolväsendet, då dessa frågor berör området
för biskopens och domkapitlets verksamhet. Det synes kollegiet ej vara
tillfyllest att konstatera att förutsättningar föreligger för ett samarbete
med skolmyndigheterna. Det bör skapas garanti för att ett sådant samarbete
verkligen kommer till stånd. Enligt kollegiets mening är det därför
påkallat, att den rätt och skyldighet, som bör tillkomma biskop och domkapitel,
inskrives i den nya skolstyrelselagen eller annan författning.
Domkapitlet i Visby förordar, att 24 kap. 3 § KL skall upphöra att gälla,
men uppställer därvid som förutsättning att bestämmelser meddelas som
möjliggör bevarandet i någon form av inspektorsinstitutionen och som
bereder möjlighet för biskop att i samband med visitation anordna barngudstjänst
för skoleleverna på skoltid.
Ej heller Karlstads domkapitel har någon erinran mot att 24 kap. 3 § KL
upphäves. Domkapitlet hänvisar emellertid till biskoparnas skolbesök i
samband med visitationer och gör gällande, att den enda rättsliga grunden
härför är just nämnda stadgande. Med hänsyn härtill och då det är angeläget
att besöken kan fortsätta, bör enligt domkapitlets mening i den nya
kyrkolag, som i en framtid kan komma att ersätta den nuvarande, intagas
en bestämmelse som gör det möjligt för biskop att vid visitation få en
inblick i skolväsendets tillstånd och utveckling.
Linköpings domkapitel finner det icke tillfredsställande, att samarbetet
mellan biskop och domkapitel, å ena, samt skolmyndigheterna, å andra
sidan, efter upphävandet av 24 kap. 3 § KL skulle sakna laglig reglering.
Eftersom domkapitlet ansett sig kunna utgå från att ett förslag till omredigering
av det nuvarande stadgandet icke skulle vinna statsmakternas
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
gehör, har domkapitlet ansett sig böra överväga huruvida icke på annat
sätt och i annan form en reglering av samarbetet kunde åstadkommas.
Domkapitlet riktar uppmärksamheten på den i 13 § 1 mom. första stycket
andra punkten DkL intagna bestämmelsen om domkapitlets åligganden
att tillgodose församlingarnas behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten
och ungdomsvården inom stiftet; och domkapitlet föreslår
nu, att detta stadgande får följande ändrade lydelse.
Det (domkapitlet) skall genom erforderliga åtgärder tillgodose församlingarnas
behov samt befrämja den kristna kärleksverksamheten, ungdomens
vård och barnens kristna fostran och undervisning inom stiftet.
Samtidigt framhåller domkapitlet önskvärdheten av att i domkapitelslagen
eller annorstädes biskopens rätt att vid visitationsbesök i församlingarna
komma i förbindelse med barnen och ungdomen i skolorna garanteras.
Det måste enligt domkapitlets mening uttryckligen fastslås att biskopen
äger rätt att inbjuda skolornas elever till gemensam andakt eller samtal i
andliga frågor och att barnen icke hindras att hörsamma denna inbjudan.
På liknande sätt uttalar sig Svenska prästförbundet.
Frågan om biskoparnas skolbesök i samband med visitationerna har
överhuvudtaget tillmätts den största vikt i domkapitlens remissyttranden,
och flertalet domkapitel föreslår, att 24 kap. 3 § KL skall erhålla ny lydelse,
som tryggar denna kontakt mellan biskoparna och skolorna.
JJppsala domkapitel anför, att upphävandet av nämnda stadgande i KL
skulle innebära, att det sista legala bandet mellan kyrkans ledning i stiften
och skolväsendet avskäres, samt tillägger bland annat följande.
Det har ju i alla stift, utom Stockholms, varit vanligt, att i visitationsprogrammen
ingått besök i folkskolorna och oftast någon gemensam skolgudstjänst.
Visserligen kan väl sådant tänkas jämväl i fortsättningen förekomma
men endast i den mån, som de lokala skolstyrelserna är villiga att
acceptera detta. Även om nämnda tredje paragrafs utformning är obsolet,
finns dock en ganska fast tradition för denna kontakt mellan biskoparna
och skolorna, vilken av skolmyndigheter och allmänhet synbarligen värdesatts.
Denna fasta tradition och kontakt synes jämväl i fortsättningen böra
tryggas genom det skydd, som ett författningsuttalande innebär.---
Konfirmationsundervisningen sker redan nu och kommer väl även i fortsättningen
att bedrivas i nära anslutning till folkskolans arbete. De sista
årens konfirmander inbjuds till den högmässogudstjänst, som utgör en
biskopsvisitations höjdpunkt, eller till en annan särskilt anordnad gudstjänst
under visitationen, och samtal äger därvid rum mellan biskopen och
konfirmanderna, som i regel rätt allmänt hörsammar inbjudan. Detta inslag
i en biskopsvisitation betraktas såsom värdefullt och synes av besöksfrekvensen
att döma alltfort omfattas med stort intresse från allmänhetens
sida.
Domkapitlet yrkar på dessa skäl, att nu gällande formulering i 24 kap.
3 § KL ersättes med ett stadgande av följande innehåll.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
Det åligger biskopen att vaka över kyrkans ungdomsvård samt barnens
och ungdomens kristna fostran. Han bör vid sina visitationer taga kännedom
om skolornas undervisning i kristendom samt där så befinnes lämpligt
anordna särskilda barn- och ungdomsgudstjänster.
Samma yrkande framföres — på liknande grunder — av domkapitlen i
Västerås och Växjö. Sistnämnda domkapitel understryker därvid, att en
biskops skolbesök i samband med visitation icke blir ett utövande av uppsikt
utan i stället en naturlig form för anknytning mellan skola och kyrka.
I huvudsak samma förslag som det av Uppsala domkapitel framlagda
återkommer också i remissyttrandena från domkapitlen i Skara, Lund,
Göteborg, Härnösand och Lideå. Domkapitlet i Göteborg betonar bland
annat, att biskopens uppgift att övervaka och leda kyrkans fostrande gärning
bland barn och ungdom på något sätt måste komma till uttryck i
kyrkolag. I samma riktning uttalar sig domkapitlet i Härnösand. Detta
domkapitel anmärker vidare, att ett kyrkolagsstadgande sådant som det
nu föreslagna endast skulle bygga på hittillsvarande praxis och för sin
tillämpning vara beroende av vederbörande skolmyndigheters medgivande.
Stockholms domkapitel vill att bestämmelsen i 24 kap. 3 § KL skall
utbytas mot ett stadgande i mera tidsenlig form.
Strängnäs domkapitel föreslår, att i kyrkolagen införes en bestämmelse
om att biskoparna alltjämt skall ha rätt att besöka gymnasier och skolor
och där åhöra undervisningen.
I detta sammanhang må slutligen anmärkas, att TJppsala och Västerås
domkapitel båda yrkar, att kyrkomötet lämnas tillfälle att ta ställning till
förevarande kyrkolagsfråga, innan riksdagen fattar beslut i ämnet.
Vad härefter angår frågan om ändringar i DkL, har förslaget
att upphäva 13 § 1 mom. andra stycket godtagits av det stora flertalet
remissinstanser. Avvikande mening har uttalats endast av kammarkollegiet.
Kollegiets inställning på denna punkt sammanhänger med att
kollegiet, som förut nämnts, anser att domkapitlets befattning med skolväsendet
fortfarande bör vara författningsmässigt reglerad, genom en
bestämmelse i den nya skolstyrelselagen eller annorstädes.
Som också tidigare nämnts föreslår Linköpings domkapitel viss ändring
i 13 § 1 mom. första stycket DkL.
Frågan om ändring i domkapitlens sammansättning har väckt mycket
delade meningar. Inom flera domkapitel har två eller flera uppfattningar
stått mot varandra.
Några röster har höjts för bibehållande av den nuvarande ordningen med
en särskild skolsakkunnig ledamot. Sålunda ifrågasätter kammarkollegiet,
om tillräckliga skäl föreligger för en ändring. Mera bestämt uttalar sig
två ledamöter av Uppsala domkapitel; de anser det betydelsefullt att en
skolsakkunnig ledamot ingår i domkapitlen, eftersom dessa även framgent
bör allsidigt vårda förbindelserna mellan kyrka och skola. I Visby dom
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
kapitel har enighet rått om att den skolsakkunnige ledamoten bör bibehållas;
flertalet av kapitlets ledamöter (4 st) anser emellertid, att dessutom
stiftssekreteraren bör ingå som självskriven ledamot av kapitlet.
Det i promemorian framlagda förslaget att den skolsakkunnige ledamoten
skall ersättas med ytterligare en i allmänna värv förfaren lekman
har oreserverat godtagits av skolöverstyrelsen, de fem i ärendet hörda
länsstyrelserna, två ledamöter av Uppsala domkapitel, tre ledamöter av
Karlstads domkapitel samt styrelsen för Svenska stadsförbundet.
Lunds domkapitel ansluter sig i huvudsak till promemorians linje men
anser, att en av de i allmänna värv förfarna ledamöterna bör kunna vara
präst.
Luleå domkapitel finner det önskvärt att beträffande domkapitlets sammansättning
så mycket som möjligt anknyta till nuvarande praxis. Detta
anser domkapitlet bäst kunna ske, om den andre av Kungl. Maj:t förordnade
ledamoten icke blott vore i allmänna värv förfaren utan kunde
utgöra en domkapitlets kontaktman med samhällets allmänna bildningssträvanden
och kulturliv.
Liknande inställning har en minoritet i Härnösands domkapitel (biskopen
-|- 1 ledamot), som förklarar sig kunna tillstyrka promemorians förslag
endast under förutsättning att den betydelsefulla förbindelsen mellan
kyrkan och kulturlivet markeras genom kravet att den ene av de i allmänna
värv förfarna lekmännen skall äga särskild förtrogenhet med kultur och
bildning.
Göteborgs domkapitel tänker sig två alternativ, som kapitlet var för sig
kan tillstyrka, nämligen antingen att stiftssekreteraren ingår i kapitlet
som ordinarie ledamot eller att däri ingår en av Kungl. Maj:t förordnad
lekman med särskild sakkunskap av betydelse för främjande av det kyrkliga
livet inom stiftet. Det senare alternativet skulle ge möjlighet att i
domkapitlet placera en erfaren jurist, en person med särskild sakkunskap
exempelvis på kyrkomusikens område, inom den kyrkligt kommunala förvaltningen,
i fråga om kyrkobyggnadsfrågor in. m. eller som visat framstående
förtjänster inom församlingsvården, ungdomsvården, diakonien
eller annat kyrkligt arbetsområde.
Ett flertal domkapitel uttalar sig bestämt för alternativet med stiftssekreteraren
som självskriven ledamot i kapitlet. Hit hör majoriteten i
Uppsala domkapitel (ärkebiskopen -j- 3 ledamöter), domkapitlen i Linköping,
Västerås, Skara och Växjö samt majoriteten i Karlstads domkapitel
(biskopen + 2 ledamöter). Som förut nämnts hör till denna grupp även
majoriteten i Visby domkapitel (4 ledamöter).
Uppsala domkapitel har i majoritetsyttrandet särskilt utförligt motiverat
sin ståndpunkt. Där lämnas först en redogörelse för frågans tidigare behandling
och framhålles, att riksdagen år 1936 godtagit uttalandet, att
stiftssekreterarens ledamotskap vore erforderligt endast i rättegångsmål
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1957 15
(numera disciplinmål), vilka för sin handläggning krävde särskild juridisk
skolning och erfarenhet. Det heter vidare bland annat.
Det förhåller sig emellertid så, att åtskilliga andra kategorier av ärenden
ställer samma krav. Det rätta avgörandet av kyrkligt kommunala besvärsmål,
kyrkobokföringsmål, avlöningsfrågor och dylikt kan för den enskilde
vara av ingripande betydelse. Det bör vidare erinras om att domkapitlen
och stiftsnämnderna i och med de åren 1950 och 1951 genomförda kyrkomusiker-
och prästlönereformerna fått sig ytterligare maktpåliggande och
ansvarsfulla arbetsuppgifter pålagda. Den förestående pastoratsindelningsreformen
slutligen nödvändiggör säkerligen förflyttningsskyldighet för
prästerskapet och även prästmans försättande i disponibilitet ifrågasättes,
ett spörsmål, som antagligen ofta också kommer att inbegripa tillämpning
av stadgandena om skyldighet för vederbörande att underkasta sig läkarundersökning.
Det är ofrånkomligt, att ansvaret för det rätta handhavandet
av domkapitelsorganisationen med så vittgående administrativa befogenheter
i stor utsträckning åvilar stiftssekreteraren. Det synes under sådana
förhållanden oriktigt, att stiftssekreteraren icke såsom ledamot får dela
ansvaret för domkapitlets beslut.
Slutligen åberopas, att länsbostadsdirektörer och lantbruksdirektörer,
tjänstemän med i huvudsak samma åligganden som stiftssekreteraren, är
självskrivna ledamöter i länsbostadsnämnder respektive lantbruksnämnder.
Skulle förslaget om stiftssekreterarens ledamotskap icke bifallas, anser
sig Linköpings domkapitel kunna godkänna det i promemorian framlagda
förslaget. Skara domkapitel däremot förordar i andra hand den lösningen,
att antalet lekmän, valda av ombud för pastoraten i stiftet, utökas till två
i varje domkapitel.
Sistnämnda lösning rekommenderas av flera remissinstanser. Bland förespråkarna
för denna mening märks domkapitlen i Strängnäs och Stockholm,
majoriteten i Härnösands domkapitel (4 ledamöter) samt Svenska prästförbundet
och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund.
Strängnäs domkapitel åberopar, att tillkomsten av ytterligare en pastoratsvald
lekmannaledamot skulle stärka domkapitlets förankring i och
kontakt med stiftets församlingar.
Majoriteten i Härnösands domkapitel håller före, att intresset av tillgång
till erfarenhet i allmänna värv är tillräckligt tillgodosett genom en av
Konungen förordnad ledamot, att stiftssekreteraren kan tillhandagå domkapitlet
med sin sakkunskap och göra sitt inflytande gällande utan att
vara ledamot men att tillkomsten av ytterligare en pastoratsvald lekman
skulle betyda en synnerligen värdefull förstärkning av domkapitlet från
skilda synpunkter.
Slutligen bör anmärkas, att Uppsala och Västerås domkapitel även i
fråga om ändringarna i DkL yrkar, att kyrkomötet skall lämnas tillfälle
att ta ställning före riksdagen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
Departementschefen
Det svenska skolväsendet har vuxit fram i nära anknytning till kyrkan
och har i äldre tider helt naturligt betraktats som en kyrklig angelägenhet.
Ett uttryck för detta betraktelsesätt är det nu aktuella stadgandet i 24
kap. 3 § KL, enligt vilket det åligger biskoparna bland annat att ha uppsikt
över gymnasier och skolor och att »se på lektorer och skolmästare, med
vad flit, åhåga och nytta de sina ämbeten förrätta». Som jag tidigare framhållit
torde biskopens befattning med läroverken numera i praxis vara begränsad
till de — huvudsakligen formella och representativa — åligganden
som följer av att biskopen enligt läroverksstadgan är eforus över läroverken
inom stiftet; och beträffande senare tillkomna skolformer såsom högre
kommunala skolor, högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och yrkesskolor
lär någon uppsikt från biskopens sida ej alls förekomma. Vad folkskoleväsendet
beträffar finns visserligen i folkskolestadgan inskrivet ett
åläggande för biskopen och domkapitlet att ha sorgfällig uppsikt över
anstalterna för folkundervisning, men tyngdpunkten har här kommit att
ligga på domkapitlets verksamhet. Domkapitlet har i princip alltjämt
ställningen som en den lokala skolstyrelsen överordnad instans, en mellaninstans
på skolans område, och som preses i domkapitlet har biskopen att
ta befattning med åtskilliga folkskoleärenden. I övrigt torde emellertid —
som jag också tidigare nämnt — biskopens uppsikt över folkskolorna
numera sakna praktisk betydelse. De besök i folkskolor som biskoparna
brukar göra i samband med sina visitationer i församlingarna innebär
knappast någon uppsikt över skolorna. Det kan anmärkas, att biskopsvisitation
i en församling som regel torde återkomma med omkring tio års
mellanrum och att tidsintervallen ibland torde ha uppgått till mer än
tjugo år.
Förhållandena i organisatoriskt hänseende mellan kyrka och skola är,
sådana de nu föreligger, resultatet av en lång utveckling, vilken på senare
tid alltmer lett bort från uppfattningen om skolväsendet som en kyrklig
angelägenhet. Som en slutpunkt på denna utveckling kan man betrakta de
vid förra årets riksdag fattade besluten om en skolstyrelsereform. Enligt
den nya skolstyrelselagen skall det obligatoriska skolväsendet ankomma på
de borgerliga kommunerna. Domkapitlens ställning som skolmyndighet
skall upphöra, och som regionala statsmyndigheter på skolans område skall
i stället inrättas särskilda länsskolnämnder. Vidare skall bland annat eforusinstitutionen
avskaffas.
Skolstyrelsereformen medför, att ett stort antal författningar på skolväsendets
område måste omarbetas. I huvudsak är dessa författningar av
administrativ natur. Enligt den föreliggande departementspromemorian
anses emellertid den nya ordningen också böra föranleda vissa följdänd
-
17
Kungl. May.ts ''proposition nr 79 år 1957
ringar i kyrklig lagstiftning. Sålunda föreslås till en början, att 24 kap.
3 § KL helt skall upphävas och att så skall ske även med den i 13 § 1 mom.
andra stycket DkL intagna hänvisningen att om domkapitels befattning
med undervisningsväsendet är särskilt stadgat.
Det stora flertalet remissinstanser har godtagit tanken att det icke skulle
låta sig väl förena med den nya ordningen att ha kvar de ifrågavarande
bestämmelserna. Särskilt från de kyrkliga myndigheternas sida har man
emellertid icke velat nöja sig med vad i promemorian uttalats om att
biskopar och domkapitel — även efter reformens genomförande — torde
komma att behålla ett intresse för skolornas verksamhet och att förutsättningar
här bör föreligga för ett samarbete med skolmyndigheterna. Gemensamt
för flertalet kyrkliga myndigheter kan sägas vara, att de önskar en
viss reglering i lag av biskopens och domkapitlets förhållande till skolan
och dess elever. Man vill sålunda ha en uttrycklig bestämmelse om biskops
(domkapitlets) skyldighet att vaka över (befrämja) barns och ungdoms
kristna fostran. Vad som tilldragit sig särskilt stort intresse från kyrkligt
håll är frågan om biskoparnas skolbesök och skolgudstjänster i samband
med visitationer. Den kontakt mellan kyrka och skola, som visitationerna
brukar innebära, vill man ha tryggad genom ett lagstadgande.
För egen del är jag medveten om att det i någon mån kan synas tveksamt,
om bestämmelserna i 24 kap. 3 § KL nu bör upphävas. Lagrummets
ordalydelse är ålderdomlig och dess innehåll har redan i väsentliga delar förlorat
sin tillämplighet. Även om lagrummet får kvarstå oförändrat, måste det
som sker genom skolstyrelsereformen komma att påverka bestämmelsernas
tolkning. Bestämmelsernas innebörd skulle emellertid uppenbarligen komma
att framstå som oklar. Paragrafens ordalydelse leder otvivelaktigt närmast
tanken till att biskoparna skulle vara ett slags uppsiktsmyndigheter för
»gymnasier och skolor». Så skall dock ej bli fallet; därom torde full enighet
råda. Onekligen är det av intresse att undanröja en dylik oklarhet. De från
kyrkligt håll framförda önskemålen om en reglering i lag av biskops och
domkapitels åliggande att främja barns kristna fostran skulle kunna tillgodoses,
även om 24 kap. 3 § KL helt upphäves. Som Linköpings domkapitel
framhållit skulle detta kunna ske genom ett tillägg till bestämmelserna
i 13 § 1 mom. första stycket DkL. Från svenska kyrkans synpunkter
är främjandet av barnens kristna fostran självfallet en angelägen uppgift,
och de kyrkliga myndigheterna kommer därför oavsett skolstyrelsereformen
att ha kvar ett intresse för skolornas verksamhet. När nu domkapitlets
ställning som skolmyndighet skall upphöra och till följd därav den i 13 §
1 mom. andra stycket DkL inskrivna hänvisningen till särskilda bestämmelser
om domkapitels befattning med undervisningsväsendet bör upphävas,
är det enligt min mening befogat att i stället i samma moments
första stycke gc uttryck åt principen om domkapitlets — och därmed även
biskopens — skyldighet att främja barnens kristna fostran. Däremot kan
2 — llihang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 70.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
jag icke finna det befogat att i kyrkolag särskilt reglera en sådan fråga
som den om biskopens kontakt med skolorna och deras elever i samband
med visitationer i församlingarna. Enligt 8 § andra stycket 1956 års skolstyrelselag
bör skolstyrelsen samarbeta med myndigheter och andra, vilkas
verksamhet berör styrelsens. Samarbetet mellan kyrkans myndigheter och
skolmyndigheterna bör — likaväl som skolans samarbete med andra samhälleliga
eller enskilda organ för ideell verksamhet — grundas på ömsesidigt
förtroende och ömsesidig hänsyn. Några författningsbestämmelser
med närmare direktiv om samarbetets former anser jag överhuvudtaget
icke erforderliga. Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att
skolförfattningarna givetvis bör vara utformade så att de bereder lämpliga
möjligheter till kontakter mellan skolan och samhället i övrigt — i fråga
om kyrkan exempelvis just i samband med biskoparnas visitationsbesök.
De överväganden jag nu redovisat leder mig alltså till att förorda, att
24 kap. 3 § KL och 13 § 1 mom. andra stycket DkL skall upphävas samt
att i nämnda moments första stycke skall göras ett tillägg om domkapitels
åliggande att främja barnens kristna fostran.
Jag övergår härefter till frågan om ändring i domkapitlens sammansättning.
Enligt 2 § 1 mom. DkL består ett domkapitel som regel av sex ledamöter:
två självskrivna, två valda och två av Kungl. Maj:t förordnade. De
självskrivna är biskopen, som är preses, och domprosten, som är vice preses.
Till den andra gruppen ledamöter hör en av stiftets präster vald präst och
en av ombud för pastoraten i stiftet vald lekman, som ådagalagt nit och
insikt i det kyrkliga församlingslivet. Den tredje gruppen utgöres av dels
en i allmänna värv förfaren lekman, dels en ledamot, som äger särskild
sakkunskap på folkundervisningens område; båda utses av Kungl. Maj:t
efter förslag av domkapitlet. Vid handläggning av disciplinmål inträder
dessutom stiftssekreteraren som ledamot. I Uppsala domkapitel och Lunds
domkapitel ingår slutligen — utom de nu nämnda — två av vederbörande
teologiska fakultet inom sig valda professorer.
I departementspromemorian har gjorts gällande att det — även om
domkapitlen kommer att ha kvar ett intresse för skolornas verksamhet —
knappast torde vara befogat att efter skolärendenas överförande till andra
myndigheter bibehålla föreskriften att en ledamot i domkapitel skall äga
särskild sakkunskap på folkundervisningens område. I stället föreslås såsom
den lämpligaste och närmast till hands liggande lösningen att beträffande
båda de av Kungl. Maj:t förordnade ledamöterna uppställes kravet att de
skall vara i allmänna värv förfarna lekmän. Mot detta förslag har kritik
riktats från åtskilliga håll. Kritiken är emellertid i hög grad splittrad. En
mindre grupp, däribland kammarkollegiet, vill ha kvar den skolsakkunnige
ledamoten. Ett flertal domkapitel önskar däremot, att stiftssekreteraren
skall inträda som ordinarie ledamot i stället för den skolsakkunnige. Några
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
domkapitel och ett par andra remissinstanser förordar, att antalet pastoratsvalda
lekmän ökas till två. Även andra särmeningar finns representerade.
Liksom det övervägande antalet remissinstanser ansluter jag mig till
den i promemorian uttalade uppfattningen att det ej finns anledning bibehålla
föreskriften om att en av ledamöterna i domkapitel skall vara skolsakkunnig.
Enligt min mening är det emellertid — såsom också framhållits
i promemorian — önskvärt att i detta sammanhang undvika något mera
kännbart ingrepp i kapitlens organisation. Att röra vid själva grunderna
för kapitlens sammansättning bör alltså icke komma i fråga. Tanken att
utöka antalet självskrivna ledamöter till tre genom att göra stiftssekreteraren
till ordinarie ledamot möter enligt min mening starka betänkligheter.
Jag är visserligen väl medveten om de viktiga uppgifter som stiftssekreteraren
har att fylla i domkapitlets arbete och om det betydande ansvar
som vilar på honom. Huruvida stiftssekreteraren därvid har ställning som
ledamot eller ej torde emellertid vara en fråga, som från saklig synpunkt
är av mindre vikt. Genom sin yttrande- och reservationsrätt kan han alltid
göra sina synpunkter gällande. Om stiftssekreteraren gjordes till ordinarie
ledamot, skulle detta betyda att av domkapitlets i normalfallen sex ledamöter
hälften skulle vara självskrivna — däribland biskopen med sin utslagsröst.
En sådan ordning kan jag icke finna lämplig. Mindre betänkligheter
skulle det väl i och för sig möta att utöka antalet pastoratsvalda
ledamöter till två. Även detta skulle emellertid enligt min meni ng innebära
en obefogad rubbning av grunderna för domkapitlens sammansättning.
Jag ansluter mig alltså till promemorian även på den punkten att jag anser,
att två ledamöter i domkapitlet fortfarande bör förordnas av Kungl. Maj:t.
Dessa ledamöter bör, såsom föreslås i promemorian, båda vara i allmänna
värv förfarna lekmän. Till de skäl härför som anförts i promemorian vill
jag lägga följande. Vid förordnande av ledamöter i domkapitel har Kungl.
Maj:t självfallet att iakttaga, att till ledamöter utses endast sådana personer
som representerar kunskaper och erfarenheter av betydelse för domkapitlets
verksamhet. Om kravet på särskild sakkunskap på skolväsendets
område ersättes med kravet på förfarenhet i allmänna värv, innebär detta
att Kungl. Maj:t får friare händer att — med hänsyn tagen till den sakkunskap
på olika områden som redan är företrädd i domkapitlet — tillföra
domkapitlet en person med just de praktiska kunskaper och erfarenheter
som i det särskilda fallet kan behövas. Göteborgs domkapitel har i sitt
remissyttrande angivit belysande exempel på vilka slag av personer det här
kan gälla. Där nämnes sålunda bland annat en erfaren jurist, en person
med särskild sakkunskap på kyrkomusikens område, inom den kyrkligt
kommunala förvaltningen, beträffande kyrkobyggnadsfrågor etc. Det från
ett par håll framförda önskemålet om en ledamot, som äger särskild förtrogenhet
med kultur och bildning, skulle också kunna tillgodoses. Enligt
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1957
min mening bör denna ökade valfrihet endast vara till förmån för domkapitlens
rekrytering.
Jag förordar slutligen även promemorians förslag att det genom en övergångsbestämmelse
ordnas så, att den som vid den ifrågavarande lagändringens
ikraftträdande är av Kungl. Maj:t förordnad till ledamot eller
suppleant i domkapitel skall kunna fortsätta med sitt uppdrag, även om
han icke uppfyller de nya kompetenskraven. Såsom i promemorian anförts
kan detta väntas få praktisk betydelse endast beträffande skolsakkunnig,
som är präst.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1958, samtidigt
med att skolstyrelsereformen genomföres.
I enlighet med det anförda har inom ecklesiastikdepartementet upprättats
bifogade förslag1 till
1) lag om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen samt
2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
E. Erlandsson
1 Förslagen, som här uteslutits, är, frånsett en redaktionell jämkning i det under 2) angivna
förslaget, likalydande med de vid propositionen fogade förslagen.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 79 år 1957
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14
jebruari 1957.
Närvarande:
justitieråden Walin,
Sjöwall,
Hagbergh,
regeringsrådet Klackenberg.
Enligt lagrådet den 31 januari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 25 januari 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen samt
2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom. lagen den
13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i ecklesiastikdepartementet I.Ulveson.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Torsten Johansson
22
Kungl. May.ts proposition nr 79 år 1957
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 februari 1957.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård,
Kling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, lagrådets den 14
februari 1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 25 januari 1957
remitterade förslagen till
1) lag om upphävande av 2Jf kap. 3 § kyrkolagen samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 13 § 1 mom., lagen
den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.
Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Torsten Almeson
Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1957
570054