Kungl. Maj.ts proposition nr 74 år 1957
1
Nr 74
Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående ersättning i vissa
fall i anledning av grkesskada; given Stockholms slott
den 15 februari 1957.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allcrnådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
John Ericsson
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Ilans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet åi
Stockholms slott den 15 februari 1957.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sträng, Ericsson, Andersson,
Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lindholm, Näsgård,
KI.ING, EUASSON.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finansoch
civildepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Ericsson, uppkomna frågor om ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall
i arbete samt anför.
2
Kungl. Maj:is proposition nr 74 år 1957
Föreliggande framställningar m. m.
1. Ersättning till Greta Sonja Åkerholm
Lagbestämmelser
Enligt 7 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag skulle vid olycksfall i arbete,
som medfört den skadades död, i ersättning utgivas — förutom begravningshjälp
— livränta till vissa efterlevande. Sålunda skulle änka, när
äktenskapet slutits före olycksfallet, erhålla livränta från dödsfallet så länge
hon levde ogift.
I 20 § första stycket lagen om yrkesskadeförsäkring — vilken lag trädde
i kraft den 1 januari 1955 men ej äger tillämpning i fråga om skada som inträffat
dessförinnan — meddelas bestämmelser om livränta till änka efter
försäkrad, som avlidit till följd av yrkesskada. I paragrafens andra stycke
föreskrives, att om den avlidne var ogift livränta efter samma grunder som
gäller för änka skall utgå till ogift kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde
med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden, så ock
till kvinna, som var trolovad med den avlidne och som hade eller haft barn
med honom eller var havande med barn till honom. Motsvarighet till bestämmelsen
i andra stycket saknas i 1916 års lag.
Föreliggande framställning
Banarbetaren vid statens järnvägar Otto Ragnar Karlsson avled den 28
september 1954 till följd av ett samma dag inträffat olycksfall i arbete. Av
de handlingar som med anledning av olycksfallet ingavs till riksförsäkringsanstalten
framgår, att Karlsson var ogift. Riksförsäkringsanstalten fann
genom beslut den 4 december 1954, att i anledning av dödsfallet begravningshjälp
skulle utgå till dödsboet.
I en den 20 juni 1956 till civildepartementet inkommen, sedermera till
socialdepartementet överlämnad skrivelse har Greta Sonja Åkerholm hemställt
om pension efter den avlidne. Åkerholm har därvid åberopat, att hon
var trolovad med Karlsson alltsedan den 7 december 1940. De sammanflyttade
våren 1952 i samband med att Åkerholm lämnade en arbetsanställning
och delade därefter bostad. De hade för avsikt att ingå äktenskap den 16
oktober 1954 och lysning till äktenskap hade enligt ett handlingarna bifogat
prästbevis avkunnats första gången den 26 september 1954.
Kuiujl. Maj.ls proposition nr 74 år 11)57
3
Y It randen
Järnvägsstyrelsen har upplyst, att Karlsson vid sin död innehaft anställning
vid f. d. Stockholm—Västerås—Bergslagens järnväg och statens järnvägar
nära 20 år. Han var vid sitt frånfälle underkastad bestämmelserna i
1947 års tjänstepensionsreglemcnte för arbetare. Styrelsen har intet att
erinra mot att sökanden av statsmedel beredes ett årligt understöd av förslagsvis
840 kronor.
Statskontoret anser med hänsyn till omständigheterna i ärendet skäligt,
att ersättning av statsmedel beredes sökanden i någon form. Frågan härom
hör i första hand prövas enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen.
Riksförsäkringsanstalien anför, att sökanden, om hon vid tiden för olycksfallet
varit gift med den avlidne, skulle ha uppburit livränta. Beträffande
dennas storlek upplyser anstalten, att årsbeloppet efter omreglering fr. o. in.
den 1 januari 1956 skulle ha utgjort 2 640 kronor t. o. in. den månad, under
vilken sökanden fyller 67 år.
Sökanden arbetar f. n. som affärs- och kassabiträde mot en timlön av
3 kronor 25 öre. Hon lider av ryggbesvär, som tidvis gör henne arbetsoförmögen.
Hon äger ungefär 9 000 kronor i sparkapital.
Riksförsäkringsanstalten finner skäligt, att sökanden beviljas någon ersättning
av statsmedel. Anstalten anser det emellertid tveksamt om ersättningen
bör utgå enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.
2. ErsäUning"till Axel Leonard Ekman
Lagbestämmelser
I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete — vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1903 — stadgades
skyldighet för arbetsgivare, huvudsakligen inom industrien, att utgiva ersättning
efter i lagen angivna grunder till arbetare, som skadats till följd
av olycksfall i arbete. Enligt 27 § nämnda lag skulle dock i avseende å arbetare
eller arbetsförman, som vid ikraftträdandet av lagen redan var anställd
i järnvägs tjänst eller arbete bestämmelserna i lagen den 12 mars
1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift fortfarande
gälla. Talan om ersättning jämlikt sistnämnda lag skall enligt 10 § i lagen
anhängiggöras bos domstol inom två år från den dag, då skadan timade.
4
Kungl. Maj.ls proposition nr 74 år W57
Ersättningsfrågans tidigare behandling
Axel Leonard Ekman, född den 1 januari 1886, utsattes den 12 maj 1914
för ett olycksfall under arbete som lokeldare hos dåvarande Halmstad—
Nässjö järnvägsaktiebolag. Han ådrog sig därvid så svåra skador å vänster
arm, att denna måste amputeras på överarmens nedre del. Han fick en protes,
som kunde fixeras i olika lägen.
Ekman hemställde i en till riksförsäkringsanstatten den 2 februari 1954
inkommen skrivelse om att bli tillerkänd livränta i anledning av olycksfallet.
Riksförsäkringsanstalten förklarade den 17 juni 1954, att någon rätt
till ersättning från anstalten för ifrågavarande olycksfall inte förelåg. Vid
1955 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 249 och II: 371) om
ersättning till Ekman. Motionerna bifölls ej av riksdagen, som ansåg att
frågan om eventuell ersättning till Ekman i första band borde prövas av
Kungl. Maj :t (SU 110).
Föreliggande framställning jämte yttranden
Ekman har i eu till socialdepartementet den 6 juli 1955 inkommen skrivelse
hemställt om ett årligt ersättningsbelopp på grund av olycksfallet.
Riksförsäkringsanstalten har anfört, att ersättning för olycksfallet inte
kunnat utgå jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning till följd av
olycksfall i arbete. Ekman var vid ikraftträdandet av nämnda lag den 1 januari
1903 redan anställd hos järnvägsbolaget. Jämlikt stadgande i 27 §
lagen skulle i sådant fall bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift fortfarande gälla. Ekman
har inte framställt krav på skadestånd enligt nämnda lag inom den för sådan
talan föreskrivna tiden. Efter vad anstalten inhämtat torde det inte
vara möjligt att utan ingående undersökningar av rättspraxis bedöma, i
vad mån Ekman kunnat erhålla skadestånd, om han bevakat sin talan
inom föreskriven tid.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att Ekman vid tiden för olycksfallet
var lokeldare samt att han efter olycksfallet överfördes till expeditionstjänst.
Er. o. in. den 1 januari 1945 innehade han befattning som kontorist, vilken
befattning han bibehöll efter det bolaget samma år övertagits av staten.
Han avgick 1949 med ålderspension, som f. n. utgör 5 283 kronor 36 öre
för år, vartill kommer folkpension för honom och hans hustru. Enligt vad
anstalten inhämtat av järnvägsstyrelsen skulle Ekman, om olycksfallet inte
inträffat, sannolikt ha befordrats till lokförare. Hans ålderspension skulle
i så fall ha utgjort 7 365 kronor 60 öre för år. Ekman har ett sparkapital
av 14 000 kronor. Hustrun är sjuklig. Ekmans proteskostnader betalas av
statens järnvägar.
o
Kunyl. M(ij:ls proposition nr 74 dr 1957
Enligt de bedömningsgrunder, soin vid tiden för olycksfallet tillämpades
i fråga om livräntor jämlikt 1901 års lag, torde invaliditetsgraden till följd
av skadan kunna uppskattas till 65 procent. Om 1901 års lag varit tillämplig
skulle livränta utgått till Ekman. Beträffande dennas storlek upplyser
anstalten bl. a., att årsbeloppet efter omreglering fr. o. in. den 1 januari
1956 skulle ha utgjort 1 870 kronor.
Anstalten anför vidare, att den rätt till skadestånd jämlikt 1886 års lag
som Ekman gått förlustig utgör en motsvarighet till den ersättningsrätt,
som enligt 1901 års lag tillkom sådan järnvägspersonal som anställts efter
ikraftträdandet av sistnämnda lag. Ersättning av statsmedel åt Ekman bör
kunna ifrågakomma, ehuru ömmande ekonomiska omständigheter inte
föreligger. Skäl talar för att Ekman bör tillerkännas engångsersättning med
förslagsvis 2 500 kronor.
Försäkringsrådet anför, att anledningen till att de arbetare, som anställts
vid järnvägsföretag före år 1903, undantogs från ersättning enligt 1901 års
lag, torde ha varit att 1886 års lag ansågs vara förmånligare för dessa anställda
än 1901 års lag.
Försäkringsrådet erinrar om att ersättning av statsmedel enligt grunderna
i 1901 års lag i vissa fall tillerkänts arbetare vid statens järnvägar, som försuttit
sin rätt till ersättning enligt lagen därför att krav härom inte framställts
inom föreskriven tid. Då skadestånd enligt 1886 års lag utgör en motsvarighet
till ersättning enligt 1901 års lag och med hänsyn till grunden till
att sistnämnda lag icke gjordes tillämplig å arbetare, som redan vid lagens
ikraftträdande var anställd i järnvägstjänst, borde dylik arbetare i statens
järnvägars tjänst i förekommande fall i vad avser olycksfall, som inträffat
efter ikraftträdandet av 1901 års lag, komma i åtnjutande av samma förmåner
som tillkommer den å vilken sistnämnda lag varit tillämplig. Skäl
synes tala för att Ekman i fråga om ersättning på grund av ifrågavarande
olycksfall bör likställas med sådan arbetare hos statens järnvägar som skadats
under liknande betingelser.
För bifall till Ekmans framställning talar enligt försäkringsrådets mening
även den omständigheten, att genom tillägg av statsmedel företagits förhöjningar
utan behovsprövning av livräntor, som utgår enligt 1901 års lag
oavsett om skadan skett i allmän eller enskild tjänst — samt att Kungl.
Maj:t genom riksdagsbeslut år 1952 (skrivelse nr 129) bemyndigats ikläda
staten betalningsskyldighet för sådana enligt 1901 års lag fastställda livräntor,
som icke är säkerställda genom försäkring, varigenom staten sålunda
kan bli betalningsansvarig för ersättningar, som enligt nämnda lag
åvilat enskild arbetsgivare.
Försäkringsrådet, som inte finner skäl frångå den av riksförsäkringsanstalten
föreslagna invaliditetsgraden av 65 procent, föreslår, att Ekman till
-
t» Kungl. Maj.ts proposition nr 7i år 1957
erkänncs ersättning av statsmedel enligt grunderna i 1901 års lag samt att
ersättningen fastställes att utgå från två år räknat tillbaka från den dag
Ekmans framställning inkommit till socialdepartementet.
En reservant inom försäkringsrådet (ledamoten Sölvén) anser, att ersättning
bör utgå fr. o. in. den dag Ekman avgått ur statens järnvägars tjänst.
Två resei vant er inom försäkringsrådet (försäkringsrådet Lundberg och
ledamoten Jarre) uttalar, att den praxis, som utvecklats i fråga om ersättning
till personer som omfattats av 1901 års lag, inte nödvändigtvis är normgivande
för den händelse ersättning även skall tillerkännas i fall, som faller
under 1886 års lag. Om ersättning finnes böra utgivas bör den inte fastställas
till mer än hälften av det belopp, som skulle ha utgått om 1901 års
lag varit tillämplig.
Departementschefen
Vad först angår frågan om ersättning till Greta Sonja Åkerholm har livränta
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag efter den genom olycksfall
i arbete omkomne Otto Ragnar Karlsson inte kunnat tillerkännas henne, då
hon inte var gift med Karlsson. Av handlingarna i ärendet framgår, att den
avlidne och Åkerholm var trolovade samt att de sammanlevat under viss tid.
Lysning till äktenskap hade första gången avkunnats två dagar före olycksfallet.
Riksdagen har tidigare beviljat ersättning i ett antal liknande fall.
Jag tillstyrker, att Åkerholm i anledning av Karlssons död får uppbära ersättning
som om hon före olycksfallet ingått äktenskap med honom. Ersättningen
bör såsom statskontoret anfört utgå enligt grunderna för 1916 års
olycksfallsförsäkringslag. Då Karlsson var anställd vid statens järnvägar,
bör ersättningen bestridas av statens järnvägars driftmedel.
Jag övergår härefter till frågan om ersättning till Axel Leonard Ekman.
Denne var vid tiden för olycksfallet anställd hos ett enskilt järnvägsaktiebolag,
som senare övertagits av staten. Med hänsyn till att hans anställning
hos bolaget påbörjats redan före ikraftträdandet av 1901 års olycksfallscrsättningslag,
var han inte berättigad till ersättning enligt nämnda lag på
gi und av olycksfallet. I stället var 1886 ars lag angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift tillämplig. Den rätt till ersättning som kan
ha tillkommit Ekman enligt sistnämnda lag har emellertid preskriberats,
då han ej inom i lagen fastställd tid anhängiggjort talan härom hos domstol.
Ersättning av statsmedel i form av livränta enligt grunderna i 1901
års olycksfallsersättningslag har i flera fall tillerkänts befattningshavare
och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar, å vilka sistnämnda lag
varit tillämplig men vilka inte inom föreskriven tid framställt krav om
Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1957
7
ersättning. Dylik livränta har som regel fastställts att utgå först för tid
efter vederbörande befattningshavares avgång ur tjänst. Jag delar den av
försäkringsrådets majoritet uttalade uppfattningen att Ekman i fråga om
möjlighet att erhålla ersättning hör likställas med arbetare hos statens
järnvägar, vilken ägt uppbära ersättning enligt 1901 års lag men försuttit
sin rätt därtill. Jag tillstyrker därför, att Ekman tillerkännes ersättning
enligt grunderna i 1901 års lag samt att ersättningen fastställes att utgå
med början två år tillbaka från den dag framställningen inkommit till socialdepartementet.
Även ersättningen till Ekman bör bestridas av statens
järnvägars driftmedel.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att medgiva,
att i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete, som drabbat i
de båda fallen angivna personer, må utgivas av statens järnvägars
driftmedel.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Karin Wickström