Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

1

Nr 6

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan
m. in.; given Stockholms slott den lb december 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat
Kungl. Maj :t att avgöra vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (p. 1) om
bemyndigande för Kungl. Maj :t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret
1957/58 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare
underställes riksdagens prövning (p. 2—6) fem frågor om befrielse från
ersättningsskyldighet.

1 - 1783 5(1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr ti

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 År 1957

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 1''r december 1956.

Närvarande

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar

Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet samt,
beträffande punkten 6, jämväl med chefen för kommunikationsdepartementet,
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson,
vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet och anför härutinnan
följande.

1.

Vid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1) lämnade föredragande
departementschefen en närmare redogörelse för hur frågan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning avgöra ärenden om befrielse
från ersättningsskyldighet dittills bedömts av riksdagen. I propositionen
1956:36 (punkt 1) föreslog Kungl. Maj :t att bemyndigande av enahanda
slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte, med viss för
budgetåret 1953/54 medgiven utvidgning av bemyndigandet, givas även för
budgetåret 1956/57. I anledning härav lämnade riksdagen enligt skrivelse
1956:77 bemyndigande åt Kungl. Maj:t att under budgetåret 1956/57 avgöra
dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan på
grund av förlust av eller skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock
frågor om efterskänkande av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt
mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet
gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran i det särskilda
fallet icke överstiger 5 000 kronor.

Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t
under år 1956 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår
av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll
(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens
bemyndiganden, avgjorda ärendena återfinnes såsom bilagor till propositionerna
1946: 82, 1947: 56, 1948:46, 1949:145,1950: 74, 1951:57, 1952:54,
1953:45, 1954:44, 1955:41 samt 1956:36). Vid dessa ärendens behandling
har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945:155. Ehuru
här avsedda ärenden numera icke uppgår till samma betydande antal som

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

3

under åren närmast efter beredskapstidens slut, synes dock ärendenas art
motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes om dessa frågor i viss
utsträckning kan avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill bör enahanda
bemyndigande utverkas även för budgetåret 1957/58. Av praktiska
skäl bör bemyndigandet jämväl avse dels förlust av eller skada å egendom,
som krigsmakten innehar med nyttjanderätt, i fall då kronan är gentemot
ägaren ansvarig för förlusten eller skadan, dels ock regressrätt mot förare
av motorfordon etc., som av krigsmakten innehas med nyttjanderätt under
sådana omständigheter, att kronan lika med ägaren svarar för skada till
följd av trafik med fordonet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att under budgetåret 1957/58
avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan på grund av förlust av eller skada å krigsmakten
tillhörig eller av krigsmakten med nyttjanderätt innehavd
egendom, dels ock frågor om efterskänkande av fordran, som
grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans
eller av kronan med nyttjanderätt innehaft motorfordon, luftfartyg
etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i
den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger
femtusen kronor.

2.

Vid militära samövningar med Stockholms försvar (reguljära militärförband
och hemvärnsförband) den 11 och den 12 mars 1944 skadades
dåvarande furiren vid Svea livgarde O. S. Swart av ett löst skott, avlossat
av en hemvärnsman, med påföljd att ena ögat måste bortopereras.

Swart förde vid Stockholms rådhusrätt ersättningstalan mot kronan
och gjorde gällande att, enär övningen måste hänföras till farlig verksamhet,
kronan var ansvarig för skadan.

Kronan bestred Swarts talan och förklarade, att övningen ej varit så
farlig att den kunde föranleda skadeståndsskyldighet oberoende av vållande
samt att ren olyckshändelse syntes föreligga.

Stockholms rådhusrätt meddelade dom den 3 maj 1952. Rådhusrätten
uttalade i domen att, oavsett huruvida den ifrågavarande stridsövningen ur
säkerhetssynpunkt hade varit särskilt farlig för de i övningen deltagande,
kronan på grund av den risk, som vid dylika övningar i allt fall föreligger
för olyckor av ifrågavarande art, måste anses ansvarig för den Swart
åsamkade skadan. Rådhusrätten förpliktade kronan att till Swart utgiva
av honom för sveda och värk samt lyte fordrade 6 500 kronor jämte ränta.
Vidare förpliktades kronan att ersätta Swarts rättegångskostnad.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

Svea hovrätt, dit målet fullföljdes av kronan, uttalade i dom den 22
juli 1952 att stridsövningen ur säkerhetssynpunkt varit av sådan särskilt
farlig art, att kronan måste anses skyldig att — oberoende av vållande —
utgiva ersättning till Swart i omstämt hänseende. På grund härav och då
hovrätten fann de av Swart fordrade beloppen skäliga blev rådhusrättens
domslut fastställt. Kronan förpliktades vidare ersätta Swarts rättegångskostnader
i hovrätten.

Sedan kronan sökt revision prövade Kungl. Maj :t i dom den 10 december
1952 — enär kronan ej enbart på grund av den risk för olycksfall
som var förenad med ifrågavarande övning kunde anses skyldig att till
Swart utgiva ersättning utöver vad som följer av meddelade bestämmelser
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— rättvist att, med ändring av hovrättens dom i huvudsaken, ogilla
Swarts därutinnan förda talan. Med ändring av hovrättens dom jämväl
beträffande rättegångskostnaderna förpliktades Swart att ersätta kronan
dess kostnader å målet vid rådhusrätten med 400 kronor och i hovrätten
med 250 kronor; och skulle Swart tillika gottgöra kronan dess utgifter å
målet hos Kungl. Maj :t med 250 kronor.

I en den 30 september 1955 dagtecknad skrift har Swart anhållit om
befrielse från skyldigheten att ersätta kronans rättegångskostnader, 900
kronor, och därvid anfört följande.

Utan alt ingå på de närmare omständigheterna i målet vill jag framhålla,
att jag vid anhängiggörande av min talan fann det sannolikt att
jag skulle tillerkännas ersättning för såväl sveda och värk som lyte. Den
i samband med skadan verkställda utredningen var så pass bristfällig,
att jag såg mig nödsakad att på rättslig väg söka utfå ersättning för de
skador, som jag åsamkats. Såväl rådhusrätten som hovrätten har tillerkänt
mig därstädes yrkade skadeståndsbelopp. Då mina egna rättegångskostnader
varit betungande synes det mig föga billigt, att jag skulle nödgas
utgiva ersättning till kronan för rättegångskostnader i ett mål, där domstolarna
varit av så skiljaktig uppfattning och där högsta domstolens
slutliga avgörande torde vara av synnerligen stor principiell betydelse vid
kommande avgöranden i mål angående skadeståndsskyldighet av ifrågavarande
slag.

Av handlingarna inhämtas att Swart är ogift, att han ej har försörjningsplikt
och att han numera är anställd som ingenjör hos Aktiebolaget
LM Ericsson med en årslön av cirka 13 500 kronor. Han saknar förmögenhet
och bär ej andra skulder än de utdömda rättegångskostnaderna. Swarts
egna rättegångskostnader uppges belöpa sig till cirka 2 500 kronor.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 20 december 1955:
Frågan om Swart var berättigad till ersättning av kronan på de av Swart
i målet åberopade grunderna var mycket tveksam. Såväl rådhusrätten som
hovrätten tillerkände honom ersättning, och Swart får därför anses ha
haft skäl för sin åtgärd att hänskjuta saken till domstols prövning. Vid

Kungl. Muj:ts proposition nr 6 är 1957 5

sådant förhållande och då av utredningen framgår, att Swart, som halt
betydande egna rättegångskostnader, icke utan viss svårighet torde kunna
gälda de utdömda rättegångskostnaderna, vill civilförvaltningen icke motsätta
sig bifall till Swarts framställning.

Statskontoret anför i utlåtande den 13 januari 1956 följande: Swarts
ekonomiska förhållanden synes icke kunna åberopas till stöd för befrielse.
Då emellertid kronan, som icke haft några direkta kostnader i målet,
ådömts skadestånd av både rådhusrätten och hovrätten, synes Swart haft
visst fog för sin talan. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter
i ärendet anser sig statskontoret — under beaktande jämväl av riksdagens
beslut i ett liknande fall, avseende vicekorpralen H. B. Påhlsson (rd. skr.
1954: 174) — kunna tillstyrka, att Swart befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet
till kronan.

Departementschefen

Swart har under militärövning träffats av ett vådaskott och därvid
skadats så svårt att han förlorat det ena ögat. Av Swart mot kronan
förd skadeståndstalan har bifallits i rådhusrätt och hovrätt men ogillats
av högsta domstolen, som tillika förpliktat Swart att ersätta kronans rättegångskostnader
med tillhopa 900 kronor.

Enär såväl rådhusrätten som hovrätten bifallit Swarts talan får det
anses, att Swart icke utan skäl fört talan mot kronan. Med hänsyn härtill
och till de betydande utgifter Swart själv fått vidkännas för rättegången,
finner jag det skäligt, att Swart helt befrias från skyldigheten
att ersätta kronans rättegångskostnader.

.lag hemställer därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att O. S. Swart befrias från honom jämlikt Kungl. Maj:ts
dom den 10 december 1952 åvilande skyldighet att ersätta
kronan rättegångskostnader.

3.

Skövde tingslags häradsrätt har genom dom den 8 mars 1954, som vunnit
laga kraft, dömt furiren S. A. Gideberg till ansvar för vårdslöshet i trafik
och förpliktat honom att till kronan utgiva skadestånd.

I sin dom anförde häradsrätten bl. a. följande.

Åklagaren har yrkat ansvar å Cddeberg för vårdslöshet i trafik samt till
utveckling av åtalet anfört.

Gideberg hade i dåvarande tjänst som furir vid Karlsborgs luftvärnsregemente
den 26 september 1953 under tjänstgöring i Falun haft till sig
utlämnad en inmönstrad lastbil. Han hade därvid olovligen brukat bilen
för en privat färd till Karlsborg, för vilket olovliga brukande ebefen för

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 0 år 19Ö7

Dalregementet genom beslut den 7 november 1953 ålagt honom tio dagars
disciplinböter om 3 kronor 40 öre. Beslutet hade vunnit laga kraft. Vid
hemfärden från Karlsborg hade Gideberg den 27 september 1953 klockan
omkring 03 på riksvägen Örebro—Lindesberg vid Dylta Bruk sonmat vid
ratten samt kört av vägen. Bilen tornade därvid emot en icke utfälld
järnvägsbom, som jämte stolpar och ett cementrör skadades. Även bilen
blev svårt skadad under det att Gideberg undkom oskadad. — Åklagaren
åberopade tillika 25 kap. 5 § strafflagen.

Domskäl. Gideberg har personligen vid häradsrätten erkänt vad åklagaren
lagt honom till last samt därvid uppgivit bl. a.: Han tjänstgjorde
vid tillfället vid ett repetitionsförband under Karlsborgs luftvärnsregemenle,
förlagt vid Dalregementet i Falun. Han hade hand om bl. a. förbandets
motorfordon. Den 26 september 1953 rekognoscerade han efter
order en förläggningsplats omkring 8 mil norr om Falun, varvid ett värnpliktigt
signalunderbefäl från Ludvika medföljde. Efter uppdragets fullgörande
körde han den värnpliktige till Ludvika, och därefter beslöt han
att åka hem till Karlsborg för att hälsa på sin fästmö, numera hans hustru.
Han kom till Karlsborg klockan omkring 23.00 men hann då ej stanna
där mer än omkring en timme innan han måste återvända. Han körde
vägen över Örebro, och ett stycke norr om staden gjorde han ett uppehåll
på omkring 10 minuter. När han fortsatte, kände han sig fortfarande
trött och han hade tydligen sonmat, när olyckan hände. Han anmälde
omedelbart det skedda till sin kompanichef.

Gideberg brukade väl cj bilen i tjänsten, men även om han använt densamma
för privat ändamål har han dock haft skyldighet att iakttaga särskild
aktsamhet i brukandet, ej minst i betraktande av att han hade bilen
i tjänsten utlämnad till sig. Åsidosättandet av aktsamheten anser häradsrätten
emellertid ej böra medföra en så avsevärd skärpning av straffet för
trafikovarsamheten inom den normala skalan att 25 kap. 5 § strafflagen
bör särskilt åberopas.

Häradsrätten dömde Gideberg jämlikt 1 § första stycket lagen om straff
för vissa trafikbrott alt till kronan böta 35 dagsböter om fem kronor. Vidare
förpliktades Gideberg enligt medgivande att genast till kronan utgiva fordrade
7 565 kronor 77 öre jämte ränta därå efter 5 % från den 29 januari
1954 tills betalning sker.

I en den 8 september 1954 dagtecknad skrift har Gideberg — som är
född år 1932 och i äktenskapet har ett barn samt numera är furir vid
Västgöta flygflottilj — anhållit att bli befriad från den ådömda ersättningsskyldigheten.
Han anför vidare följande: Det är omöjligt för mig
att med min inkomst såsom furir kunna gälda detta belopp och försörja
min familj, då jag icke äger några andra tillgångar. Att jag utan tillstånd
i samband med tjänsteresan besökte min nuvarande hustru i Karlsborg
måste betraktas som rent oförstånd under förmildrande omständigheter
för vilket jag ådömts disciplinstraff. Av utredningen framgår, att
olyckan berodde på att jag vid tillfället var uttröttad.

Av ett ansökningen bifogat intyg den 7 september 1954 av kommunalkamreraren
i Karlsborg framgår att för augusti 1954 Gidebergs lön som

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 är 1957

7

furir, efter avdrag för skatt och beklädnadsersättning, utgjorde 508 kronor
samt att han har månatliga utgifter med 145 kronor för amortering å
bosättningslån och möbelskuld samt 160 kronor för hyra.

Försvarets civilförvaltning förklarar i utlåtande den 5 juni 1956 att hel
befrielse ej bör ifrågakomma men att ämbetsverket föreslår att Gideberg
med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden befrias mot inbetalning av
1 000 kronor inom förslagsvis tre år.

Statskontoret anför i utlåtande den 16 juni 1956, alt ämbetsverket icke
bar något att erinra mot befrielse mot att Gideberg inbetalar 2 000 kronor.
Ämbetsverket åberopar i samband härmed ett i propositionen 1955:41
under punkt 3 upptaget fall.

Departementschefen

Gideberg har olovligen brukat eu till honom för tjänsten utlämnad lastbil
och har därvid färdats ovarsamt med påföljd att bl. a. bilen skadats.
I anledning härav har Gideberg fällts till ansvar och förpliktats att till
kronan utgiva skadestånd med betydande belopp. Med hänsyn till Gidebergs
ekonomiska förhållanden kan man icke räkna med att han inom
överskådlig tid skall förmå att betala annat än en del av skadeståndet.
På grund härav och då förseelsens natur är sådan att fullständig befrielse
från skadeståndsskyldigheten icke bör medgivas, föreslår jag, att Gideberg
befrias från ersättningsskyldighet mot inbetalning av 2 000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att S. A. Gideberg, därest han inom tid som Kungl. Maj :t
bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp
av 2 000 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan på grund av Skövde tingslags häradsrätts dom
den 8 mars 1954.

4.

Genom dom av Göta hovrätt den 14 september 1954, vilken dom vunnit
laga kraft, har värnpliktige S. O. P. österlund fällts till ansvar för tjänstefel
samt förpliktats att till försvarets civilförvaltning för kronan och till
riksförsäkringsanstalten utgiva skadestånd.

Allmän åklagare yrkade vid Skövde tingslags häradsrätt ansvar å Österlund
jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen och anförde därvid i huvudsak följande.

En pluton vid arméns fallskärmsjägarskola hade den 25 juni 1953 övningar
i stridsskjutning i terräng norr om Karlsborg. Under ett moment

8

Kimgl. Maj:Is proposition lir 6 år 1957

i övningarna, då plutonen skulle göra »dubbel eldstöt», hade Österlund,
tjänstgörande som gruppchef, kommit att befinna sig något bakom de
övriga i gruppen, och jämlikt gällande bestämmelser måste han då förflytta
sig upp i jämnbredd med dem. österlund, som var beväpnad med kulsprutepistol,
osäkrade — i strid mot gällande instruktioner — vapnet före
förflyttningen. Under denna, som skedde genom »ålning», gick ett skarpt
skott från kulsprutepistolen, vilket sårade värnpliktige S. E. Jörgensen,
som fick skada i ena låret samt den vänstra armen. Genom sitt förfarande
att osäkra vapnet före förflyttningen hade österlund gjort sig skyldig till
tjänstefel, som med hänsyn till omständigheterna måste betecknas som
grovt. — Före övningen hade jägarna i tio timmar genomgått grundläggande
utbildning för den sorts strid varom det var fråga. Avgivandet av
eldstötar hade övats omkring 80 gånger, och under cirka 200 timmar hade
jägarna övats i sina vapens handhavande och skolskjutning. österlund
hade ej varit frånvarande någon gång. Före övningen hade även säkerhetsbestämmelserna
genomgåtts, bl. a. att eldöppnande ej fick ske förrän
eventuellt bakomvarandc kommit upp i linje med kamraterna.

Försvarets civilförvaltning yrkade vid häradsrätten ersättning för Jörgensens
vård å sjukhus med 102 kronor. Riksförsäkringsanstalten fordrade
ersättning för sjukpenning och läkarintyg med tillhopa 1 162 kronor,
varjämte anstalten förbehöll sig rätt att framdeles föra talan om ytterligare
ersättning.

Häradsrätten uttalade i dom den 11 december 1953 bl. a. följande.

Österlund har personligen vid häradsrätten erkänt den av åklagaren
påtalade gärningen, men bestritt att tjänstefelet kunde anses som grovt.
— Häradsrätten finner utredningen giva vid handen, att österlund osäkrat
vapnet i samband med att han började bereda sig att åla fram till de
Övriga i gruppen och att han därefter, uppenbarligen utan att tänka på
saken eller med någon avsikt, kommit att vidröra avtryckaren så att
skottet gått. Häradsrätten finner österlund genom sitt förfarande förvunnen
till tjänstefel. Skolchefen, kaptenen N. Engelheart, har i ett i målet
åberopat uttalande yttrat bl. a„ att österlund begått ett fel men att hans
handlingssätt ginge att förklara, då i stridens hetta och stridsivern det
vore ganska lätt att göra missgrepp, vilket kanske ofta gjordes fast intet
inträffade. Häradsrätten finner Österlunds gärning skäligen ej kunna bedömas
som grovt tjänstefel.

Häradsrätten dömde Österlund jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen för
tjänstefel till disciplinstraff, arrest i tolv dagar. Jörgensen förbehölls rätt
att framdeles emot österlund föra den talan om ersättning för framtida
men vartill han kunde visa sig vara berättigad. Österlund skulle genast
emot kvitton utgiva, till civilförvaltningen 102 kronor samt till riksförsäkringsanstalten
1 162 kronor. Anstalten medgavs rätt att framdeles föra
särskild talan om ersättning för vad anstalten ytterligare kunde komma
att utgiva i anledning av olyckshändelsen.

Österlund sökte ändring hos Göta hovrätt och åberopade därvid bl. a.
följande omständigheter: österlund hade dels med hänsyn till den korta

Kmujl. Maj:ts proposition nr (i dr 1957

9

utbildningstiden — han hade inryckt till tjänstgöring i mars 1953 — icke
erhållit tillräcklig övning för att riskfritt kunna genomföra ett stridsmoment
av här ifrågavarande slag och dels till följd av hl. a. nervös läggning
icke varit skickad att deltaga i utbildning till fallskärmsjägare. Redan
innan övningen hölls hade heslut fattats att österlund, som icke ansågs
uppfylla fordringarna på en fallskärmsjägare, skulle överföras till annat
förband. Det oaktat hade han fått deltaga i övningen och därjämte fått
tjänstgöra som gruppchef.

I sin dom den 14 september 1954 anförde hovrätten bl. a. följande.

Lika med häradsrätten finner hovrätten att vapnet i skottlossningsögonhlicket
varit osäkrat och att avfyringen skett genom att österlund,
må vara omedvetet, kommit att vidröra avtryckaren. Även om österlund,
såsom han i hovrätten uppgivit, icke skulle ha osäkrat kulsprutepistolen
just i samband med den av honom företagna framryckning, varvid Jörgensen
träffades av skottet från pistolen, giva omständigheterna likväl vid
handen, att Österlund åtminstone underlåtit att, sedan han före skottlossning
tidigare under övningen osäkrat vapnet, ånyo säkra detta och i
fortsättningen förflyttat sig med vapnet osäkrat. Denna försummelse står
i klar strid mot de säkerhetsföreskrifter Österlund haft att iakttaga. -—
Med hänsyn till vad överfuriren Henrik Falk i vittnesmål uppgivit jämte
ytterligare förebragt utredning måste anses ådagalagt alt österlund före
ifrågakomna tilldragelse erhållit nöjaktig utbildning i handhavandet av kulsprutepistol
och även i övrigt varit såsom soldat tillräckligt övad för att
deltaga i sådan stridsövning, varom i målet är fråga. Vad österlund i
övrigt invänt till sitt fredande från ansvar kan icke godtagas.

Hovrätten — varest upplystes att österlund icke längre fullgjorde tjänstgöring
vid krigsmakten och att han avtjänat fem dagar av det honom av
häradsrätten ådömda arreststraffet — dömde, med ändring av häradsrättens
domslut i ansvarsfrågan, Österlund jämlikt det av häradsrätten
åberopade lagrummet ävensom 2 § andra stycket lagen den 30 juni 1948
om disciplinstraff för krigsmän att på grund av tjänstefel utgiva 15 dagsböter
om sex kronor. Av bötesstraffet skulle sex dagsböter anses guldna
genom österlunds hållande i arrest fem dagar och genom det löneavdrag
han i samband härmed fått vidkännas. — I skadeståndsfrågan fastställdes
häradsrättens domslut.

Österlund fullföljde talan mot hovrättens dom. Kungl. Maj :t fann emellertid
enligt beslut den 17 maj 1955 ej skäl meddela prövningstillstånd, i
följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

I eu den 8 augusti 1955 dagtecknad skrift har österlund anhållit om
befrielse från ersättningsskyldighet på grund av olyckshändelsen och därvid
anfört i huvudsak följande.

Riksförsäkringsanstalten har framställt krav mot mig på 5 324 kronor
20 öre, vilket belopp anstalten biltills utgivit till Jörgensen jämlikt militärersättningsförordningen.
Då Jörgensen enligt uppgift ännu icke är återställd,
nödgas jag räkna med att ytterligare krav från anstaltens sida

10

Kiuigl. Maj:ls proposition nr (i ur 1957

framdeles komma att riktas mot mig. Av utredningen i målet framgår,
att jag icke förmådde utföra den militärtjänst, för vilken jag blivit uttagen
och att beslut redan fattats om överföring till annat förband då
ifrågavarande stridsskjutning ägde rum. Vid olyckstillfället har jag enligt
i målet ingivet läkarintyg befunnit mig i ett nervöst sjukdomstillstånd,
som torde ha förorsakats av svårigheter för mig att följa med utbildningen.
Skolchefen, kapten Engelheart, har uttalat, att mitt handlingssätt
ginge att förklara, »då i stridens hetta och stridsivern det vore ganska
lätt att göra missgrepp, vilket kanske ofta gjordes fast intet inträffade.»
Häradsrätten har icke heller bedömt mitt tjänstefel såsom grovt. -— Då
jag som är anställd i min faders firma, österlund & C:o Boktryckeri i
Norrköping, har en månadsinkomst av allenast 736 kronor och icke förfogar
över andra medel, får jag anhålla, att Kungl. Maj:t måtte av nåd
befria mig från skyldighet att ersätta de belopp, som riksförsäkringsanstalten
och civilförvaltningen redan utgivit till Jörgensen ävensom de belopp,
anstalten framdeles kan komma att utgiva till honom i anledning
av ifrågavarande skada.

Enligt en ärendet bifogad polisrapport av den 15 september 1955 har
Österlund, som är typograf, uppgivit följande beträffande sina personliga
förhållanden och sin ekonomi: Han är född den 9 november 1933, ogift,
samt boende hos föräldrarna. Hans bruttoinkomst hos Österlund & C:o
Boktryckeri uppgår sedan den 2 september 1955 till 195 kronor per vecka.
Han saknar sparade medel eller andra tillgångar samt är skuldfri. Till
föräldrarna erlägger han 30 kronor per vecka för helinackordering. Han
har icke försörjningsplikt mot annan person. Österlund ämnar genomgå
eu ettårig studiekurs vid Grafiska institutet i Stockholm samt därefter
under ytterligare omkring ett år praktisera vid något större tryckcriförctag
därstädes. Under denna tid erhåller han icke någon lön, varför ett
fullgörande av den ådömda betalningsskyldigheten skulle omöjliggöra de
lillämnade studierna.

Riksförsäkringsanstalten har avgivit yttrande i ärendet den 25 januari
1956. Av yttrandet inhämtas bl. a. följande. Jörgensen har tillerkänts
livränta jämlikt militärersättningsförordningen för tid t. o. m. den 14
januari 1958. Livräntan utgår med 720 kronor för år, motsvarande eu
nedsättning av arbetsförmågan med 15 %. Därest livräntan, som skall
omprövas i början av år 1958, skulle komma att definitivt fastställas till
angivna belopp, utgör kapitalvärdet av livräntan fr. o. in. den 15 februari
1956 under Jörgensens återstående livstid 19 048 kronor. Anstalten bar i
skrivelse den 2 juni 1955 framställt ersättningsanspråk mot Österlund med
vad anstalten dittills utgivit i ärendet eller 5 324 kronor 20 öre. Anstalten
förklarar sig icke vilja motsätta sig att Österlund, därest han inom av
Kungl. Maj:t bestämd tid inbetalar visst belopp, befrias från vidare ersättningsskyldighet.

Försvarets civilförvaltning anför i utlåtande den 21 februari 1956:
Hovrätten har i sina domskäl framhållit bl. a., att österlunds försum -

Kuiiyl. Maj:ts proposition nr (i är 1957 11

melse står i klar strid mot de säkerhetsföreskrifter österlund haft att
iakttaga samt att det måste anses ådagalagt, att Österlund erhållit nöjaktig
utbildning i handhavandet av kulsprutepistol och även i övrigt varit
såsom soldat tillräckligt övad för att deltaga i sådan stridsövning, varom
i målet var fråga. En försummelse av den art varom här är fråga, bör
enligt civilförvaltningens mening i och för sig bedömas såsom allvarlig,
särskilt med hänsyn till de stora risker för betydande skador, som försummelsen
inneburit. Civilförvaltningen anser därför icke, att österlund
bör helt befrias från sin ersättningsskyldighet mot kronan. Å andra sidan
skulle ett utkrävande till fullo av kronans ersättningsanspråk mot Österlund
onekligen drabba honom synnerligen hårt. Ämbetsverket vill därför
icke motsätta sig en skälig nedsättning av ersättningsskyldigheten. Med
hänsyn till Österlunds ekonomiska förhållanden bör han utan allför stora
uppoffringar kunna gälda ett belopp om förslagsvis 1 200 kronor, därest
tillfälle beredes honom att fullgöra sin betalningsskyldighet genom månatliga
inbetalningar. Vid fastställande av den tid, inom vilken österlunds
betalningsskyldighet bör vara fullgjord, bör hänsyn tagas till att österlund
enligt egen uppgift ämnar genomgå en ettårig kurs hos Grafiska
institutet i Stockholm. Civilförvaltningen tillstyrker, att Österlund befrias
från vidare ersättningsskyldighet till kronan, därest han inom viss tid,
förslagsvis tre år, till kronan inbetalar 1 200 kronor.

Statskontoret förklarar i utlåtande den 21 mars 1956 att ämbetsverket
icke har något att erinra mot bifall till ansökningen på sätt civilförvaltningen
föreslagit.

Departementschefen

Österlund har på grund av eu försummelse, som icke bedömts såsom
grov, ådragit sig en betydande ersättningsskyldighet till statsverket. Med
hänsyn härtill och till österlunds ekonomiska förhållanden vill jag icke
motsätta mig att Österlund befrias från ersättningsskyldighet mot att han,
såsom myndigheterna föreslagit, inbetalar 1 200 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att S. O. P. österlund, därest han inom tid som Kungl. Maj :t
bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp
av 1 200 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse
den 25 juni 1953.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

i).

Genom dom den 3 december 1953, som vunnit laga kraft, dömde Västra
Värends domsagas häradsrätt glasarbetaren K. A. M. Lorentzon till ansvar
för vårdslöshet i trafik samt förpliktade honom att utgiva skadestånd till
elektrikern G. E. I. Lindell, anställd vid marinverkstäderna i Karlskrona.

I stämning till häradsrätten påstod allmän åklagare ansvar å Lindell
och Lorentzon för vårdslöshet i trafik samt anförde till stöd härför bl. a.
följande.

Då Lindell den 28 juni 1953 under framförande av en motorcykel österut
å Lunnagårdsvägen i Alvesta ämnade köra om två cyklister (Lorentzon och
kontorsbiträdet J. A. Nilsson), svängde Lorentzon, som åkte längst ut å
vägbanan, över vägen och in mot infartsvägen till Gustafsberg. Härvid
körde motorcykeln på bakhjulet å Lorentzons cykel. Vid kollisionen slungades
förarna av sina fordon, därvid Lindell slog huvudet mot en stenstolpe
och erhöll svåra skallskador medan Lorentzon undkom utan skador.

Lindell fordrade vid häradsrätten skadestånd av Lorentzon med 60 kronor
för resor och tvättning av kavaj och med 1 200 kronor för förlorad
arbetsförtjänst under tiden från den 28 juni 1953 och 20 veckor framåt
efter 60 kronor per vecka samt förbehöll sig rätt att framdeles föra talan
om ytterligare ersättning.

I sina domskäl anförde häradsrätten bl. a. följande.

Av utredningen framgår, att cyklisterna strax före olyckan från att ha
kört i bredd kommit att köra snett efter varandra. Detta synes visserligen
ha berott på att deras vägar skulle skiljas vid Gustafsberg, där Lorentzon
bodde, något som Lindell dock ej kunde äga vetskap om. Cyklisternas
ändrade körsätt kan ha gett Lindell anledning antaga att de märkt den
annalkande motorcykeln. Härvid bör även beaktas, att båda cyklisterna
förklarat att de hört ljudet av en bakifrån kommande motorcykel. Nu
angivna omständigheter kunna dock ej hava inneburit full visshet för Lindell
att cyklisterna märkt den annalkande motorcykeln utan anser häradsrätten
att Lindell bort, före försöket till omkörning, medelst ljudsignal
väcka cyklisternas uppmärksamhet samt därefter ej företaga omkörning
förrän han varit fullt förvissad om att cyklisterna uppfattat hans avsikt
härutinnan. Genom att ej iakttaga angivna försiktighetsmått har Lindell
visat en vårdslöshet, som ej är att anse som ringa. Häradsrätten har härvid
även beaktat, att cyklisterna ändrat körsätt så sent att Lindell bort
redan dessförinnan giva signal för omkörning. Lorentzon har enligt häradsrättens
mening dock visat avsevärt större vårdslöshet genom att utan
tecken till kursändring och utan att söka utröna förefintlig trafik å vägen
plötsligt svänga över vägen. Lorentzon har dock medgivit, att han något
före svängen hört ljudet från en annalkande motorcykel, varför särskild
försiktighet varit påkallad. Hans oförmodade svängning torde ha sammanhängt
med att han varit inbegripen i samtal med Nilsson. — Såsom
vållande till olyckan äro de tilltalade ansvariga för därvid uppkomna skador
och anser häradsrätten graden av de tilltalades vållande sådan att Lorentzon
bör svara för 3/r och Lindell för Vr av skadan. Lorentzon har vitsordat
skäligheten av Lindelis skadeståndsanspråk.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

Häradsrätten dömde de tilltalade att för vårdslöshet i trafik böta, Lorentzon
60 dagsböter å fem kronor och Lindell 20 dagsböter å tre kronor.
Vidare förpliktades de solidariskt att ersätta statsverket vittneskostnad
med 15 kronor SO öre. Slutligen ålades Lorentzon alt i skadestånd till
Lindell utgiva 945 kronor ävensom ersätta Lindell vad som åtgick till
lösen av häradsrättens dom.

Lindell, som under avsevärd tid varit sjukskriven till följd av den
ådragna skadan, bar den 13 juli 1954 återgått till arbete med full ordinarie
arbetstid.

Försvarets civilförvaltning har -— med förinälan att kronan för tiden
den 28 juni 1953—den 12 juli 1954 utgivit sjukavlöning till Lindell med
5 133 kronor 19 öre samt att kronans övriga utlägg uppgår till 293 kronor
— avkrävt Lorentzon ersättning med 4 069 kronor 64 öre, motsvarande
3/4 av kronans totalkostnader. Som grund för kravet har civilförvaltningen
åberopat häradsrättens domskäl, enligt vilka Lorentzon borde svara för
3/4 av skadan.

1 en den 17 februari 1956 dagtecknad skrift anhåller Lorentzon att bli
befriad från skyldighet att utgiva ersättning till kronan. I ansökningen
anför Lorentzon att han saknar varje möjlighet att helt eller delvis gälda
ersättningen och att hans hustru är sjuk.

Till stöd för sin ansökan åberopar Lorentzon ett av landsfiskalen G.
Öhrstam den 12 mars 1955 utfärdat intyg, varav inhämtas följande. Lorentzon,
som är född den 13 juli 1896, har anställning såsom glasarbetare
hos Alvesta Glasbruk. Hans lön uppgår månatligen till 500 kronor. Å
lönen har Lorentzon att erlägga källskatt med 100 kronor, hyra med 86
kronor i månaden samt kontingentavgift till fackförening med 24 kronor
80 öre per månad. Lorentzon har inget sparkapital. Hans lösbo är gammalt
och mindervärdigt. Enligt debetsedel å slutlig skatt enligt 1954 års
taxering har Lorentzon en taxerad inkomst till statsskatt å 6 280 kronor
samt till kommunalskatt å 6 880 kronor. Lorentzon har enligt samma debetsedel
haft att erlägga en slutlig skatt å 1 069 kronor. Lorentzon kan enligt
öhrstam icke anses ha någon som helst förmåga att till staten erlägga
något av den skuld, som han blivit avkrävd.

Lorentzon åberopar vidare ett av provinsialläkaren T. Westerlund den
16 februari 1956 angående Lorentzons hustru utfärdat intyg. Av detta
framgår att Westerlund behandlat fru Lorentzon för högt blodtryck sedan
i maj 1952, att hon haft äggvita i urinen, svettningar och nervösa besvär,
huvudvärk och sömnlöshet, att hon i slutet av oktober 1955 intagits på
Växjö lasarett och där vårdats sex veckor för hjärnhinneblödning samt
att hon varit sjukskriven sedan den 25 oktober 1955.

Försvarets civilförvaltning förklarar i utlåtande den 5 juni 1956 alt
ämbetsverket icke vill motsätta sig bifall till ansökningen då, såvilt av
handlingarna framgår, Lorentzon saknar möjlighet att erlägga ersättningen.

14

Knngl. Maj:ts proposition nr 6 år 19~>7

Jämväl statskontoret vill, enligt utlåtande den 16 juni 1956, icke motsätta
sig bifall till ansökningen.

Departementschefen

Såsom arbetsgivare för Lindell synes kronan vara berättigad utkräva
viss ersättning av Lorentzon för kronans utgifter på grund av ifrågavarande
skada.

I likhet med myndigheterna har jag icke något att erinra emot att Lorentzon
befrias från ersättningsskyldighet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva att

K. A. M. Lorentzon befrias från ersättningsskyldighet
till statsverket på grund av förenämnda olyckshändelse den
28 juni 1953.

6.

Vid infanteriskjutskolan inträffade den 23 mars 1954 en svår brand.
Med anledning härav fördes sedermera vid Stockholms rådhusrätt ansvarsoch
skadeståndstalan mot värnpliktige O. E. I. Andersson. Åklagaren yrkade
därvid ansvar å Andersson för allmänfarlig AArdslöshet och anförde
bl. a. följande.

Andersson har under fullgörande av värnpliktstjänstgöring vid infanteriskjutskolan
den 23 mars 1954 i ett putsrum i Kasern I därstädes umgåtts
ovarsamt med eld i det att Andersson, sedan han där på ett bord antänt
en trasselsudd för att sota kornet på en kulsprutepistol, fört ned den brinnande
trasselsudden på golvet utan att därförinnan förvissa sig om att
fara för antändning av andra föremål var utesluten, med påföljd att den
brinnande trasselsudden antänt annat trassel och eld därefter utbrutit i
putsrummet. Sedan elden erhållit spridning har Kasern I, det s. k. Värdshuset
och det s. k. Klockhuset brunnit ned till grunden och Kasern II
skadats. Andersson har genom sitt förfarande av oaktsamhet vållat branden.

Vid rådhusrätten förde bl. a. kronan ersättningstalan mot Andersson,
genom försvarets civilförvaltning beträffande försvaret tillhöriga byggnader
och materiel in. in. samt genom byggnadsstyrelsen beträffande förenämnda
byggnad Värdshuset.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 6 april 1955. I domskälen
anfördes bl. a. följande.

Andersson har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Andersson
har vidare bl. a. uppgivit: Han hade »nog» känt till att det var förbjudet
att införa eller uppgöra eld i putsrummet. Trasselsudden, som han
antänt, hade legat på ett bord av trä. Inredningen och golvet i putsrummet
hade likaledes varit av trä. Under bordet hade nytt och begagnat
trassel samt blånor legat på en hylla. En del blånor hade hängt ned från
hyllan på golvet. Enligt vad Andersson vid tillfället känt till hade det

Kungt. Maj:ts proposition nr ti år 1957

15

förekommit tvättning av skor och damasker i bensin i putsrummet dagarna
före branden. Andersson hade fört ned den brinnande trasselsudden på
golvet i avsikt att trampa på den och på så sätt släcka elden i den. Han
hade då icke beaktat att blånorna på hyllan nått ända ned till golvet.
Blånorna hade omedelbart antänts och flammat upp när den brinnande
trasselsudden fallit ned på golvet. Då det visat sig omöjligt att släcka elden
genom att trampa på det brinnande materialet, hade Andersson skyndsamt
hämtat en hink med vatten och sökt släcka elden med detta. Ej
heller detta hade emellertid lyckats. Andra värnpliktiga hade kommit till
Anderssons hjälp men de hade icke lyckats bemästra elden, som snabbt
fått slor utbredning. — Vad Andersson sålunda erkänt styrkes av omständigheterna
i övrigt. Av utredningen i målet framgår, att flera samverkande
olyckliga omständigheter bidragit till att branden fått så stor
omfattning och vållat så stora skador som varit fallet.

Rådhusrätten — som antecknade att Andersson medgivit kronans ersättningsanspråk
— dömde Andersson jämlikt 19 kap. 5 § strafflagen för
allmänfarlig vårdslöshet att till kronan utgiva 30 dagsböter om tre kronor.
Vidare förpliktades Andersson att utgiva till försvarets civilförvaltning
1 600 603 kronor 69 öre och till byggnadsstyrelsen 100 000 kronor, båda
beloppen med 5 % årlig ränta därå från den 30 mars 1955 till dess betalning
sker. Domen vann laga kraft.

I eu den 21 september 1955 dagtecknad skrift bar Andersson genom
ombud anhållit att bli befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten
och därvid anfört i huvudsak följande.

Av utredningen framgår att Andersson utan omsvep erkänt, att han
varit den direkta upphovsmannen till branden. Andersson hade verkställt
sotningen dels på grund av att order givits härom och dels på grund av
att han alltid varit mån om att fullgöra sin tjänst på bästa sätt. Att han
begagnade putsrummet för denna sotning hade sin orsak däri, att detta
ofta ägt rum och att några instruktioner icke synas ha förefunnits angående
varstädes dylik förrättning skulle äga rum. Av utredningen framgår
ävenledes att diverse olyckliga omständigheter, över vilka Andersson
cj kunde råda, i högsta grad bidragit till eldens snabba spridning och
stora omfattning, förutan vilka omständigheter någon brand sannolikt icke
ens uppstått. Rådhusrätten fann också, att avsevärda förmildrande omständigheter
förelåge, vilket bl. a. framgår av det Andersson ådömda straffet.—
Icke minst skadeståndets storlek har betydelse vid bedömandet av Anderssons
nådeansökan. Enbart räntan (5 %) å det utdömda beloppet uppgår
till sådan storleksordning per dag, all knappt ens Anderssons månadslön
skulle förslå till erläggande härav. Andersson skulle sålunda aldrig någonsin
kunna erlägga ens räntan å beloppet och än mindre någon kapitalavbetalning.

I utlåtande den 27 december 1955 anför försvarets civilförvaltning, som
i ärendet samrått med byggnadsstyrelsen, i huvudsak följande. Enligt eu
den 24 november 1955 dagtecknad polisrapport bar Anderssons moder uppgivit,
att sonen — som är född den 29 december 1933 — varit arbetslös
sedan slutet av juni 1955 samt all bon försörjt honom under de senaste

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

månaderna. Andersson har påmönstrat ett fartyg, tillhörande rederiaktiebolagel
Transatlantic, och befann sig ombord å fartyget, där han tjänstgör
som jungman och har en inkomst av 255 kronor per månad jämte fritt
vivre. Andersson är ogift och har icke någon förmögenhet eller försörjningsplikt.
Rådhusrätten har i domskälen anfört, att av utredningen i
målet framgår, att flera samverkande olyckliga omständigheter bidragit
till att branden fått så stor omfattning och vållat så stora skador som varit
fallet. Med hänsyn härtill, till det straff som ådömts Andersson och till
hans ålder samt i betraktande av att Andersson med största sannolikhet
kommer att kunna fullgöra endast en ringa del av ersättningsskyldigheten
enligt domen, har civilförvaltningen icke något att erinra mot bifall till
ansökningen i så måtto att Andersson, därest han inom tid, som Kungl.
Maj :t bestämmer, till kronan inbetalar förslagsvis 500 kronor, befrias från
återstående ersättningsskyldighet till kronan enligt domen.

Statskontoret ansluter sig i utlåtande den 18 januari 1956 till vad civilförvaltningen
anfört och föreslagit.

Departementschefen

Det skadestånd som Andersson genom sin föidrållandevis lindriga förseelse
ådragit sig är så stort att det synes vara uteslutet, att han skall
kunna gälda ens räntan å skadeståndet. Jag föreslår därför att Andersson
befrias från skadeståndsskyldighet om han enligt myndigheternas förslag
inbetalar 500 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att O. E. I. Andersson, därest han inom tid som Kungl.
Maj :t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar ett
belopp av 500 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan jämlikt Stockholms rådhusrätts dom
den 6 april 1955.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—6 hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Mossberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1957

17

Ii ilo ga

Förteckning över av Kungl. Maj:t under år 1956 avgjorda, helt eller delvis
bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet

Sökande

Ersättnings-

belopp

Kungl. Maj:ts beslut

ningsskyldighet

Dag

Beslutets

innebörd

1

2

3

4

5

Sergeanten B. A. Jans-son

Skada genom fel-aktig eldledning vid
art. skjutning

1 607 kr. 41 öre
jämte ränta

4/ö 56

Befrielse mot
inbetal-ning av
400 kr.

Vapenmästaren S. E. B.
Persson

Skada å flygplan ge-nom vapenspräng-ning (rikthylsa
kvarglömd i auto-matkanon)

3 612 kr. jämte
ränta

4/ä 56

Befrielse mot
inbetal-ning av

300 kr.

Underofficeren K. E. L.
Svensson

Förkomna nedmon-terade radiosta-tioner

2 000 kr.

4/s 56

Befrielse mot
inbetal-ning av
500 kr.

2—1783 r.o

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml.

Nr 6